NJA 2007 s. 742

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Leif Eriksson) anförde följande i beslut den 7 februari 2006.

Skäl

Tingsrätten delar kronofogdemyndighetens uppfattning att exekutionstiteln lagligen inte kan verkställas på annat sätt än vad som följer av dess ordalydelse.

Tingsrättens beslut

Tingsrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre samt hovrättsråden Carl- Gustav Ohlson, referent, och Klas Mogren) anförde följande i beslut den 17 maj 2006.

Kvartershopen K. har anfört bl.a. följande. Parternas avsikt var att dröjsmålsräntan skulle vara rörlig. När nu diskontot ersatts av annan rörlig ränta, nämligen referensräntan, måste det anses självklart att referensräntan skall styra storleken på den dröjsmålsränta som skall gälla från och med den 1 juli 2002.

Hovrätten gör följande bedömning.

Genom slutbeviset har förordnats att utmätning får äga rum beträffande ränta som i ansökningshandlingen angetts genom en hänvisning till diskontot jämte visst tillägg.

I räntelagen ges regler om bl.a. vilken ränta som skall gälla för det fall en borgenär och en gäldenär inte har avtalat om dröjsmålsränta för tid efter förfallodagen. Fram till och med utgången av juni 1984 gällde enligt 6 § räntelagen, att sådan ränta beräknades för år enligt en räntefot som motsvarade det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av fyra procentenheter. För tiden därefter till och med utgången av juni 2000 gällde enligt 6 § räntelagen (i dess lydelse enligt SFS 1984:291), att räntan beräknades för år enligt en räntefot som motsvarade det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av åtta procentenheter. Enligt övergångsbestämmelse gällde lagändringen inte i fall då ränta hade börjat löpa före ikraftträdandedagen. I lagförarbetena angavs att de nya reglerna borde kunna tillämpas i fall då räntan hade börjat löpa efter ikraftträdandet även om den fordran på vilken räntan utgick hade uppkommit före denna tidpunkt (prop. 1983/84:138 s. 10). För tiden den 1 juli 2000 fram till utgången av juni 2002 hade bestämmelsen samma lydelse så när som på att paragrafen hänvisade till det av Riksgäldskontoret fastställda diskontot i stället för det av Riksbanken fastställda diskontot (SFS 2000:183). I en övergångsbestämmelse föreskrevs att äldre föreskrifter gällde för beräkning av ränta som avsåg tid före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelsen åsyftade att klargöra att ränta som avsåg tid före ikraftträdandet även fortsättningsvis skulle beräknas med utgångspunkt i det diskonto som Riksbanken fastställde för den aktuella tidpunkten (prop. 1999/2000:50 s. 25). Genom ändring i räntelagen, som trädde i kraft den 1 juli 2002, ersattes diskontot av en referensränta som baseras på Riksbankens reporänta enligt vad som närmare anges i 9 § räntelagen (SFS 2002:352). Ändringen i lagtexten innebar att begreppet ”det av Riksgäldskontoret fastställda, vid varje tid gällande diskontot” i 6 § räntelagen byttes ut mot begreppet ”den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 §”. Referensräntan fastställs varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken. Sista gången som diskontot fastställdes före lagändringen var den 3 april 2002. Diskontot fastställdes då till två procentenheter. I följd av den nya lagstiftningen har därefter inte fastställts något nytt diskonto.

I en övergångsbestämmelse till 2002 års ändring i räntelagen föreskrivs att äldre bestämmelser gäller för beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet. Enligt lagförarbetena reglerar övergångsbestämmelsen inte vad som skall gälla för ränta på fordringar som enligt avtal eller beslut skall beräknas på basis av diskontot (prop. 2001/02:132 s. 47).

I förarbeten till lagändringen (prop. 2001/02:132 s. 25 f.) uttalas bl.a. följande angående övergångsfrågor vid tillämpning av exekutionstitlar. ”Domar och beslut som innehåller föreskrifter om ränta hänvisar ofta till ett visst lagrum, t.ex. 6 § räntelagen. I dessa fall uppstår i princip inga problem vid ett byte av referensränta. Om domen eller beslutet har avfattats så att det hänvisas till diskontot, t.ex. för betalning av dröjsmålsränta, blir det i avsaknad av ett gällande diskonto fråga om att tolka denna föreskrift. Det saknas anledning att lagreglera just denna situation. Sannolikt framstår det också här i allmänhet som naturligt att tillämpa domen eller beslutet så att man i stället för diskontot använder den ränta som ersatt diskontot som referensränta, särskilt när hänvisningen till diskontot återspeglar en föreskrift med diskontot som referensränta.”

Mot bakgrund av det anförda gör hovrätten följande överväganden.

Inledningsvis kan konstateras att diskontot fram till utgången av juni 2002 och den i 9 § räntelagen angivna referensräntan vilar på olika beräkningsgrunder och i allmänhet således innebär olika räntenivåer. Det kan därför inte komma i fråga att generellt betrakta ett angivande av diskontot respektive nämnda referensränta enbart som att det är olika benämningar på en och samma ränta. På så vis skiljer sig lagändringen den 1 juli 2002 från den lagändring som gjordes den 1 juli 2000 och som innebar att diskontot kom att avse det av Riksgäldskontoret fastställda diskontot i stället för det dittills av Riksbanken fastställda diskontot (jfr prop. 1999/2000:50 s. 21).

Frågan om tillämpningen av ränteföreskrifter i en exekutionstitel bör ses i belysning av hur avtalsvillkor, som hänvisar till diskontot, bedöms. Av förarbetena till övergångsbestämmelserna till 2002 års lagändring framgår bl.a. följande (prop. 2001/02:132 s. 25 f.). Det har inte ansetts vare sig behövligt eller lämpligt att lagreglera de fall då ett före lagändringen upprättat avtal innehåller en ränteklausul som hänvisar till diskonto. Lagstiftaren har ansett att frågan om hur den nya referensräntan i sådant fall skall tillämpas får avgöras genom en tolkning av avtalet med utgångspunkt i parternas vilja. Detta står i samklang med att Lagrådet anmärkt dels att de föreslagna förändringarna kan komma att ge anledning till tvister om tolkningen av avtalsklausuler som i fråga om ränta hänvisar till diskontot, dels att avgörande blir den verkliga eller hypotetiska partsviljan, dvs. om parterna kan anses ha velat anknyta en avtalsklausul till en viss låg räntenivå, representerad av diskontot, eller till den allmänna räntenivå som vid varje tidpunkt gäller vid försenade betalningar (prop. 2001/02:132 s. 83). Det kan sammanfattningsvis alltså konstateras att det beträffande avtalsklausuler inte har blivit infört en ordning varigenom en hänvisning till diskontot med automatik har kommit att medföra en övergång till den nya referensräntan.

Beträffande ränteföreskrifter i exekutionstitlar kan framhållas följande. Sådana föreskrifter kan vara grundade på avtal, lag eller medgivande. Det är i allmänhet knappast någon framkomlig väg att med ledning av någon gemensam partsvilja tolka en föreskrift som anger en dröjsmålsränta baserad på ”diskonto”; detta mot bakgrund av att en exekutionstitel framöver reglerar parternas rättsförhållande genom att träda i stället för det avtal eller avtalslösa förhållande som tidigare gällt mellan parterna. Enligt hovrättens mening kan en exekutionstitel, som innehåller en hänvisning till diskontot, i allmänhet inte utan stöd i lag tilllämpas på annat sätt än vad som anges i exekutionstiteln. 2002 års lagändring innehåller inte någon övergångsbestämmelse i förevarande hänseende.

Vid nu angivna förhållanden och då omständigheterna i förevarande mål inte ger utrymme för frångående av vad som anges i slutbeviset finner hovrätten att Kvartershopen K:s överklagande inte kan vinna bifall.

Hovrätten lämnade överklagandet utan bifall.