NJA 2008 not 14

Den 25:e. 14.(Ö 4917-07) K.M. mot AB Svenska Bostäder angående klagan över domvilla.

K.M. hyrde sedan den 1 februari 2004 en bostadslägenhet av AB Svenska Bostäder på John Bergs Plan 1 i Stockholm. Bolaget sade upp hyresavtalet och hänsköt tvisten om avtalets förlängning till hyresnämnden. Bolaget gjorde där gällande att K.M. – som bytt till sig lägenheten – erhållit hyresavtalet genom vilseledande uppgifter och att det därför inte var oskäligt mot honom eller annars stred mot god sed i hyresförhållanden att hyresförhållandet upphörde. Hyresnämnden biföll den 11 december 2006 bolagets yrkande om att hyresavtalet skulle upphöra.

K.M. överklagade beslutet tillSvea hovrättsom i beslutden 10 december 2007 avslog överklagandet och angav att K.M. därmed var skyldig att omedelbart flytta.

K.M. klagade över domvilla med yrkande att HD skulle undanröja hovrättens beslut och visa målet åter dit för ny handläggning.

Bolaget bestred att det förekommit domvilla.

HD förordnade den 7 januari 2008 att hovrättens beslut tills vidare inte fick verkställas.

HD, besluti huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl.Enligt 59 kap. 1 § 1 st. 4 och 4 § RB skall en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft undanröjas efter klagan om det i rättegången har förekommit något annat grovt rättegångsfel än sådana som särskilt räknas upp i 1 § och felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

K.M. har till stöd för sin klagan anfört att en del av hans skriftliga bevisning inte prövades av hovrätten samt att det förelåg hinder mot den förhandling som hölls där, eftersom han själv och flera av de vittnen som han hade åberopat inte kunde närvara.

Det framgår av hovrättens beslut att rätten tagit del av handlingarna. Något rättegångsfel som avser den skriftliga bevisningen har därmed inte förekommit.

K.M. har kallats till den muntliga förhandlingen i enlighet med 6 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. I kallelsen informerades K.M. om att hovrätten kunde komma att avgöra målet även om varken han eller ett ombud för honom kom till förhandlingen. K.M. har inte gjort det antagligt att han haft laga förfall för sin underlåtenhet att infinna sig vid hovrätten (32 kap. 6 och 8 §§ RB). Hovrätten har således inte gjort något rättegångsfel genom att hålla förhandlingen i K.M:s utevaro.

Vad sedan gäller den muntliga bevisningen framgår följande av handlingarna. Vid hyresnämnden hördes tre personer, alla på bolagets begäran, nämligen K.M., C.H. som hade överlåtit hyresrätten till den aktuella lägenheten vid John Bergs Plan samt ägaren av den fastighet på Karlbergs Strand i Solna där K.M:s byteslägenhet fanns.

I hovrätten begärde K.M. omförhör med samtliga vittnen. Han åberopade dessutom förhör med sex nya vittnen till styrkande bl.a. av att han varaktigt sammanbott med en kvinna i lägenheten på Karlbergs Strand sedan december 2002; enligt egen uppgift har han hyreskontrakt för lägenheten från den tidpunkten. Bolaget anförde att det var tillräckligt att bandupptagningen av förhören vid hyresnämnden spelades upp i hovrätten. De nya förhören skulle enligt bolagets uppfattning avvisas. Bevisningen var med bolagets synsätt inte erforderlig, eftersom den saknade betydelse för bedömning av frågan om K.M. och C.H. lämnat vilseledande uppgifter vid lägenhetsbytet i januari 2004. Hovrätten satte ut målet till förhandling och kallade alla de personer som K.M. önskat höra, något som också angavs i kallelsen till honom.

Av vittnena inställde sig endast C.H., som dock inte hördes. Sedan bandupptagningen av förhören vid hyresnämnden spelats upp beslutade hovrätten att avvisa både omförhören och den nya muntliga bevisningen. Som skäl angav hovrätten att bevisningen inte erfordrades.

Enligt 35 kap. 7 § RB må bevisning inte tillåtas, om rätten finner att omständighet som part vill bevisa är utan betydelse i målet eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bli utan verkan. Ett bevis anses enligt lagmotiven inte vara erforderligt bl.a. när den omständighet som skall bevisas redan är ostridig eller har styrkts av parten. Det tilläggs att parterna bör avskäras från möjligheten att åberopa bevisning endast då det inte kan vara föremål för någon tvekan att en sådan åtgärd från rättens sida är befogad. (NJA II 1943 s. 451, jfr Fitger, Rättegångsbalken, suppl. 30, jan. 2000, s. 35:66.)

C.H. hördes i hyresnämnden om sina boende- och familjeförhållanden till styrkande av bolagets påstående att dess hyresavtal med K.M. tillkommit genom vilseledande uppgifter. Hyresnämnden fann det utrett att C.H. aldrig kom att bo i lägenheten på Karlbergs Strand och att hennes förklaring till detta framstod som mindre trovärdig. Enligt hovrättens handlingar påstod bolaget där att K.M. känt till att C.H. inte tänkte flytta in i lägenheten, medan han för sin del hävdat att avsikten – såvitt han kände till – in i det sista var att hon skulle flytta dit.

Vittnesförhöret med C.H. har således gällt omständigheter som varit tvistiga mellan parterna. Hyresnämnden har funnit hennes förklaring till att hon inte flyttade in i lägenheten på Karlbergs Strand mindre trovärdig, något som enligt nämndens skäl fått betydelse för bedömningen att bolagets uppgifter skulle läggas till grund för beslutet. Hovrätten har därmed haft att beakta den särskilda tilltrosregeln i 7 § lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Omförhöret med C.H. borde därför inte ha avvisats.

K.M:s avsikt med de nya vittnesförhören får antas ha varit att visa att han bott i lägenheten på Karlbergs Strand och att det varit fråga om ett verkligt hyresförhållande för hans del. Bolaget anförde i hovrätten att K.M. inte bott i lägenheten och att adressen använts enbart för att genomföra bytet. Mot denna bakgrund borde hovrätten inte ha avvisat samtliga nya vittnesförhör som ej erforderliga.

Att hovrätten på det sätt som skett avvisat all den muntliga bevisningen måste anses utgöra ett grovt rättegångsfel. Frågan är därmed om rättegångsfelet kan antas ha inverkat på utgången i målet. Att döma av skälen för hyresnämndens beslut har ett antal omständigheter vägts in i bedömningen, varav flera varit beroende av bevisning och hur den skulle värderas. Hyresnämnden fann att bolagets påstående om vilseledande fick godtas om det inte kunde motbevisas, och enligt nämndens bedömning hade K.M. inte förebringat någon godtagbar bevisning för att lägenhetsbytet skulle vara korrekt. Hovrätten anförde att vad som framkommit där inte föranledde någon annan bedömning än den som hyresnämnden hade gjort. Detta får så förstås att avgörandet även i hovrätten varit beroende av hur bevisfrågor skulle bedömas.

Genom att hovrätten avvisade alla förhören betogs K.M. möjligheten att styrka sitt påstående att hans tidigare hyresförhållande var reellt och att C.H. avsåg att flytta in i lägenheten vid Karlbergs Strand. Dessa omständigheter får antas ha haft betydelse för hovrättens avgörande. Hovrättens beslut att avvisa alla förhör som avsåg dessa omständigheter får därmed antas ha inverkat på utgången i målet.

Hovrättens avgörande bör därför undanröjas och målet visas åter dit för ny handläggning.

Avgörande.HD undanröjer hovrättens beslut och visar målet åter dit för ny handläggning.