NJA 2008 not 42

Den 16:e. 42. (Ö 4646-05) Jula Boats Aktiebolag i konkurs angående resning och klagan över domvilla.

Den 5 mars 1991 försattes Jula Boats Aktiebolag i konkurs för en fordran om 190 000 kr på ansökan av Medic Herb AB. År 1994 väckte konkursboet talan mot dåvarande Nordbanken AB med yrkande att banken skulle förpliktas att betala 6 057 097 kr jämte ränta till boet. Käromålet avsåg rembursbetalningar under åren 1987 och 1988, dels tolv betalningar under fyra i målet så kallade Etiopien- remburser om 2 156 814 kr, dels två betalningar om 2 853 304 kr och 312 079 kr på grund av en remburs utställd på uppdrag av ”Fond Natural de Development” i Mauretanien (FND), och dels två betalningar på grund av en remburs utställd på uppdrag av ”ETS Cotap” också sannolikt i Mauretanien. Genom hovrättens dom den 28 juni 2000 förpliktades Nordbanken att betala det yrkade beloppet med avdrag för de två betalningarna under ETS-rembursen och betalningen om 312 079 kr under FND-rembursen, vilka befunnits pantförskrivna till banken, eller sålunda sammanlagt 5 010 118 kr jämte ränta till konkursboet.

Efter det att båda parter överklagat hovrättens dom meddelade HD den 30 mars 2001 prövningstillstånd ”dels i vad konkursboets talan bifallits beträffande rembursbetalningarna om tillhopa 3 900 283 kr från FND och ETS Cotap såvitt avser bankens (nu Nordea Bank Aktiebolag) invändning att banken inte iklätt sig något betalningsåtagande – – –, delsi fråga om parts skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten”. HD fann inte skäl meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt – alltså dels betalningarna enligt Etiopien-remburserna där boets talan bifallits med sammanlagt 2 156 814 kr, dels de tre pantsatta rembursbetalningarna där boets talan ogillats – i följd varav hovrättens dom i denna del skulle stå fast.

Idom den 19 september 2002 (se NJA 2002 s. 412) antecknade HD att boets talan ogillats av hovrätten såvitt avsåg tre av de fyra rembursbetalningarna från FND och ETS Cotap, ett sammanlagt belopp om 1 046 979 kr. HD ogillade konkursboets talan såvitt avsåg den återstående rembursbetalningen från FND om 2 853 304 kr. I domslutet erinrade HD om att banken hade att till konkursboet utge 2 156 814 kr jämte per den 29 december 1994 upplupen ränta om 1 544 306 kr. Rättegångskostnaderna i underinstanserna kvittades, medan banken tilldömdes ersättning för sin kostnad i HD med 154 917 kr.

Den 18 september 2003 ansökte konkursbolaget i hovrätten om resning avseende konkursbeslutet den 5 mars 1991. Hovrätten avvisade resningsansökningen. Som skäl för beslutet anförde hovrätten att hovrättens dom den 28 juni 2000 såvitt den avsåg konkursboets fordran på Nordea om 2 156 814 kr jämte ränta vunnit laga kraft den 30 mars 2001 genom HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd i denna del och att resningsansökningen därför hade kommit in för sent till hovrätten.

Sedan konkursbolaget överklagat hovrättens beslut avslogHD i beslut den 3 juni 2005 överklagandet. I beslutet anförde HD bl.a. följande. HD:s dom innehåller en erinran om innebörden av domstolens dispensbeslut, nämligen att Nordea hade att utge ett belopp om 2 156 814 kr på grund av att hovrättens dom genom dispensbeslutet vunnit laga kraft i icke dispenserade delar. Såvitt avser faktiska omständigheter innehåller domen inte något nytt i förhållande till dispensbeslutet. – Det är utrett att R.M. (verkställande direktör i Jula Boats Aktiebolag) känt till dispensbeslutet i vart fall den 20 februari 2002 och att han då förstått att det innebar att Nordea före konkursutbrottet haft att utge ett belopp till Jula Boats som avsevärt översteg konkursfordran. Varken HD:s dom eller den utredning som R.M. därefter låtit företa om bolagets ekonomiska förhållanden åren 1989–1991 kan därför föranleda att en ny frist för ansökan om resning börjar löpa.

Konkursbolaget ansökte om resning avseende HD:s beslut. Bolaget gjorde också gällande att HD begått rättegångsfel och fick därmed anses ha klagat över domvilla.

Till stöd för sin ansökan anförde bolaget följande. HD har i sitt beslut angett Nordea som motpart. Nordea var emellertid inte sökande i konkursärendet och beslut om intervention för Nordea har inte fattats av domstol. Nordeas rätt berörs inte av att konkursen bringas att upphöra. Eftersom Nordea aldrig haft en korrekt huvudfordran på Jula Boats kan Nordea inte anses ha någon rätt som konkursborgenär. Det är därför inte troligt att Nordea hade haft rätt att träda in som part i konkursmålet. – Den rättstillämpning som ligger till grund för beslutet strider mot lag. HD:s beslut förutsätter att bolaget enligt bokförings- och årsredovisningslagarnas regler kunde anses vara på bestånd efter dispensbeslutet och att detta gått att visa i domstol samt att företrädaren för konkursbolaget R.M. haft absolut visshet om de faktiska förhållanden som resningsansökan grundats på. På grundval av konkursbouppteckningen och dispensbeslutet kan konstateras att bolaget fortfarande var på obestånd efter dispensbeslutet. Det var först efter HD:s dom som R.M. kunde få sådan information om bolagets ställning att detta kunde grunda en resningsansökan. Efter att ha tillgodoräknat konkursbolaget de tillgångar som utgör resultatet av dispensbeslutet kvarstår ändå en brist på cirka 633 000 kr exklusive kostnader för förvaltning och inkassering av fordran. HD:s dom klargjorde konkursboets rättegångskostnader för att inkassera fordran på Nordea. Dessutom kunde genom domen konstateras att konkursboet hade kvar sin fordran på Nordeas huvudman UBAF med cirka 2,8 milj. kr jämte ränta. HD synes ha räknat fel eller missförstått grunderna för resningsansökningen. – Konkursförvaltaren har lämnat R.M. beskedet att bolaget efter dispensbeslutet inte kunde anses vara på bestånd, varför någon grund för resning inte förelåg redan vid den tidpunkten.

HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl. HD gör följande bedömning.

Nordea hade vid tiden för konkursbeslutet fordringar på konkursbolaget. Banken har därför varit berörd av utgången av resningsärendet och har haft rätt att föra talan i detta. HD har således inte förfarit felaktigt när domstolen har behandlat banken som motpart i resningsärendet.

Konkursbolaget har i det föregående resningsärendet hävdat att den fordran om 2 156 814 kr som tillfördes bolaget genom att hovrättens dom vann laga kraft skulle ha inneburit att bolaget, om beloppet hade tillförts bolaget före konkursen, inte varit på obestånd. I detta ärende har bolaget däremot gjort gällande att den omständigheten inte skulle ha varit tillräcklig för att bolaget inte skulle ha ansetts vara på obestånd. Till stöd för detta påstående har bolaget anfört att utgångspunkten vid värderingen måste vara de tillgångar och skulder som upptagits i bouppteckningen och att det inte före HD:s dom den 19 september 2002 stått klart hur rättegångskostnaderna skulle komma att fördelas. Som bolaget anfört har emellertid värdet på tillgångarna i konkursbouppteckningen skrivits ned kraftigt. Dessutom har löner till personal under uppsägningstid tagits upp som skulder. Bolagets ekonomiska ställning enligt bouppteckningen har därmed framstått som väsentligt sämre än vad som faktiskt var fallet från den utgångspunkten att verksamheten skulle fortsättas. Enligt den utredning som bolaget åberopade i det förra resningsärendet hade bolaget vid konkursbeslutet ett eget kapital om 1 704 058 kr. Genom dispensbeslutet vann hovrättens dom laga kraft avseende krav på Nordea om 2 156 814 kr jämte räntor på betydande belopp. Om konkursbolaget hade tillförts detta belopp före konkursbeslutet hade bolaget kunnat betala konkursfordran. Det finns inte någon anledning att antaga att bolaget ådragit sig betalningsskyldighet för rättegångskostnader med belopp som skulle ha omöjliggjort betalningen av denna fordran eller annars i och för sig inneburit att bolaget inte rätteligen skulle kunna betala sina skulder.

HD har således inte förfarit i strid med lag eller begått något rättegångsfel när domstolen vid bedömningen av frågan om när bolaget fått kännedom om att en ny omständighet förelåg utgått från dagen för dispensbeslutet. Det förhållandet att konkursförvaltaren till R.M. uppgett att frågan om konkursbolagets obestånd inte kunde bedömas utifrån dispensbeslutet kan i detta sammanhang inte tillmätas någon betydelse. Resningsansökningen och klagan över domvilla skall således avslås.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen och klagan över domvilla.