NJA 2008 s. 71

Svensk domstol har - sedan EG-domstolen lämnat förhandsavgörande i målet - ansetts inte behörig att ta upp en av en svensk medborgare med hemvist i Frankrike väckt talan om äktenskapsskillnad mot en kubansk medborgare med hemvist i Kuba.

Stockholms tingsrätt

I en handling, som inkom till Stockholms tingsrätt den 11 april 2005, ansökte K.S.L. om äktenskapsskillnad mellan sig och M.L.L.

Tingsrätten (tf. rådmannen Carl R. Nyström) lät i protokoll den 2 december 2005 från handläggning i parternas utevaro anteckna följande omständigheter och av honom fattade beslut:

- - - Av ansökan och därtill bifogade handlingar framgår att K.S.L. är svensk medborgare och bosatt i Frankrike. M.L.L. är kubansk medborgare, numera bosatt i Kuba. Makarna hade senast hemvist i Frankrike.

Sedan M.L.L. inte kunnat delges stämning har tingsrätten förordnat advokaten I.F. som god man för M.L.L. jämlikt 18 kap. 1 § ÄktB. I.F. delgavs stämning den 29 augusti 2005.

I.F. har inkommit med svaromål med yrkande om att tingsrätten skall avvisa K.S.L:s talan och har i huvudsak anfört följande. Stockholms tingsrätt är inte behörig att uppta käromålet eftersom svensk domstol saknar domsrätt. Eftersom makarna senast hade hemvist i Frankrike och K.S.L. alltjämt har hemvist där är fransk domstol behörig att uppta frågan om äktenskapsskillnad. Eftersom käranden har tillgång till fransk domstol saknas det utrymme för att tillämpa de svenska autonoma behörighetsreglerna. Käranden är hänvisad till att åberopa de behörighetsregler som gäller i landet där hon har hemvist.

K.S.L. har bestritt I.F:s avvisningsyrkande och har i huvudsak anfört följande. Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som inte är medborgare i den staten, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgare i den staten, åberopa de regler som gäller där. K.S.L. är svensk medborgare och har därför rätt att åberopa de svenska interna behörighetsreglerna. Detta stöds av uttalanden i fransk doktrin.

Efter genomgång av handlingarna i målet meddelar tingsrätten

Slutligt beslut

Skäl

Svensk domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad med internationell anknytning regleras, förutom i Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), i den s.k. Bryssel II-förordningen (Rådets förordning [EG] nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning [EG] nr 1347/2000; nedan kallad förordningen).

Artikel 3 i förordningen reglerar domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad. Av artikeln framgår att domsrätt tillkommer domstol i medlemsstat:

a) inom vars territorium:

- makarna har hemvist eller

- makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där eller

- svaranden har hemvist eller

- om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist eller

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes eller

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden är medborgare i den berörda medlemsstaten

b) i vilken båda makarna är medborgare

I förevarande fall är upplyst att käranden är svensk medborgare bosatt i medlemsstaten Frankrike och svaranden är kubansk medborgare bosatt i Kuba. Makarna hade senast hemvist i Frankrike och en av dem är fortfarande bosatt där. Artikel 3 ger således inte svensk domstol behörighet att uppta det nu aktuella målet till prövning. Behörig domstol enligt artikeln är domstol i Frankrike varför IÄL inte kan bli tillämplig.

Fråga återstår om artikel 7.2 i förordningen ändå gör svensk domstol behörig. Artikeln lyder: ”Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ”domicil” inom någon av dessa medlemsstaters territorium, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.”

Tingsrätten delar den tolkning som gode mannen i målet gjort av artikel 7.2 i förordningen och som även överensstämmer med svensk juridisk doktrin på området (se bl.a. Walin, Vängby, Föräldrabalken - en kommentar, Avd. 1 V:19). Ordalydelsen av artikel 7.2 kan inte förstås på annat sätt än att ordet där, det sista ordet i bestämmelsen, syftar på den medlemsstat där personen har sitt hemvist. I det nu aktuella fallet innebär det således att K.S.L., som har hemvist i Frankrike, har samma rätt som franska medborgare att åberopa de behörighetsregler som gäller i Frankrike. De utdrag från fransk doktrin som K.S.L. ingivit i målet ger inte anledning att göra en annan bedömning.

Då det av förordningen framgår att svensk domstol inte är behörig att uppta målet till prövning och eftersom artikel 7 i förordningen hindrar att svenska autonoma domsrättsregler tillämpas, skall K.S.L:s talan om äktenskapsskillnad avvisas.

- - -.

Slut

1. Käromålet avvisas.

- - -.

Svea hovrätt

K.S.L. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten.

Målet avgjordes efter föredragning.

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Göran Persson samt hovrättsråden Gertrud Holmquist, referent, och Omi Mohammar) anförde i beslut den 20 februari 2006:

Skäl

Svensk domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad med internationell anknytning regleras i dels lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), dels i den s.k. Bryssel II-förordningen, Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/ 2000 (förordningen).

K.S.L. är svensk medborgare med hemvist i Frankrike. Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att enligt artikel 3 i förordningen fransk men däremot inte svensk domstol är behörig att pröva K.S.L:s talan om äktenskapsskillnad. K.S.L. hävdar dock att svensk domstol med stöd av artikel 7.2 i förordningen, ändå är behörig att ta upp hennes talan och därvid tillämpa 3 kap. 2 § punkten 2 IÄL, enligt vilken bestämmelse svensk domstol får ta upp äktenskapsmål bl.a. om käranden är svensk medborgare och tidigare har haft hemvist i Sverige efter det att han fyllt arton år. Frågan i målet gäller således om svensk domstol är behörig att ta upp K.S.L:s talan till prövning trots att fransk, men inte svensk, domstol är behörig att pröva käromålet enligt artikel 3 i förordningen.

Hovrätten delar den tolkning som tingsrätten gjort av artikel 7.2 i förordningen på så vis att den i det nu aktuella fallet innebär att K.S.L. har samma rätt som franska medborgare att åberopa de behörighetsregler som gäller för franska domstolars prövning av äktenskapsmål med internationell anknytning. För att tillämpning av artikel 7.2 skall kunna komma ifråga krävs dock att förutsättningarna i artikel 7.1 är uppfyllda, dvs. att ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 eller 5. Först i sådana fall skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag. Den s.k. restkompetensen i artikel 7 (dvs. artikel 7.1 och artikel 7.2) kan således tillämpas endast i de fall då ingen annan medlemsstats domstol är behörig enligt förordningen. Denna tolkning överensstämmer med vad som har uttalats i svenska förarbeten och i svensk doktrin på området (se bl.a. prop. 2000/01:98 s. 26-28, Walin, Vängby, Föräldrabalken - en kommentar, avd. 1 V:19, Bogdan, Svensk Internationell Privat- och Processrätt, 6 uppl. s. 186, och Jänterä-Jareborg, SvJT 2005 s. 822-823). De utdrag ur fransk doktrin som K.S.L. har gett in i målet ger inte anledning att göra en annan bedömning. Artikel 7 i förordningen hindrar därmed att svenska autonoma domsrättsregler, dvs. IÄL, tillämpas i förevarande fall där fransk domstol är behörig enligt artikel 3.

Av artikel 17 i förordningen följer att om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen enligt förordningen inte är behörig att ta upp och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig. Eftersom svensk domstol enligt artikel 3 inte är behörig att pröva K.S.L:s talan och eftersom artikel 7 i förordningen hindrar att svenska autonoma rättsregler tillämpas, skall, såsom tingsrätten funnit, K.S.L:s talan om äktenskapsskillnad avvisas. Överklagandet skall därmed avslås.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

K.S.L. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten.

M.L.L. bestred ändringsyrkandet.

HD beslutade den 7 februari 2007 att med stöd av artikel 234 i EG- fördraget begära förhandsavgörande av EG-domstolen över den fråga som anges i EG-domstolens dom.

Europeiska gemenskapernas domstol

EG-domstolen meddelade den 29 november 2007 följande dom:

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 6 och 7 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2201/2003).

2. Begäran har framställts i ett mål om äktenskapsskillnad som K.S.L. har inlett mot M.L.L.

Tillämpliga bestämmelser

Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen

3. I skälen 4, 8 och 12 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, s. 19), som har upphävts från och med den 1 mars 2005 genom förordning nr 2201/2003, anges följande.

”(4) Olikheterna mellan vissa nationella regler om domstols behörighet och verkställighet av domar försvårar den fria rörligheten för personer och skapar hinder för en väl fungerande inre marknad. Det finns följaktligen grund för att anta bestämmelser om att göra reglerna för behörighet i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar enhetliga och därmed förenkla förfarandena så att domar kan erkännas och verkställas snabbt och automatiskt.

. . .

(8) I denna förordning bör det fastställas enhetliga och konsekventa åtgärder, som medger en så omfattande rörlighet för personer som möjligt. Följaktligen är det nödvändigt att tilllämpa den även på medborgare från tredje land med en tillräckligt stark anknytning till någon av medlemsstaternas territorium, i enlighet med de behörighetskriterier som anges i förordningen.

. . .

(12) De grunder för domstols behörighet som godtas enligt denna förordning bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten. Beslutet att ta med vissa grunder står i samklang med den omständigheten att de redan finns i olika nationella rättsordningar och godtas av övriga medlemsstater.”

4. I artikel 3.1, under rubriken ”Allmän behörighet”, i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1. Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

a) inom vars territorium

- makarna har hemvist, eller

- makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, eller

- svaranden har hemvist, eller

- om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist eller

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ där,

b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, båda makarna har ’domicil’.”

5. I artiklarna 4 och 5 i nämnda förordning fastställs regler om behörighet vid genkäromål respektive vid omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad.

6. I artikel 6, under rubriken ”Exklusiv behörighet enligt artiklarna 3, 4 och 5”, i samma förordning föreskrivs följande:

”Talan mot en make som

a) har hemvist inom en medlemsstats territorium, eller

b) är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ inom en av de senare medlemsstaternas territorium,

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5.”

7. I artikel 7, under rubriken ”Behörighet i övriga fall”, i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1. Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 och 5 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

2. Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ inom någon av dessa medlemsstaters territorium, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.”

8. I artikel 17, under rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”, i samma förordning föreskrivs följande:

”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.”

Den nationella lagstiftningen

9. I 3 kap. 2 § 2 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap föreskrivs att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, om käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller tidigare haft hemvist här sedan han fyllt 18 år.

tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10. K.S.L., som är svensk medborgare, är gift med M.L.L., som är kubansk medborgare. När makarna levde ihop hade de sitt hemvist i Frankrike. K.S.L. bor fortfarande i Frankrike medan hennes make är bosatt på Kuba.

11. K.S.L. väckte med stöd av den svenska lagstiftningen talan om äktenskapsskillnad vid Stockholms tingsrätt. Genom beslut av den 2 december 2005 avvisade Stockholms tingsrätt hennes talan med motiveringen att endast fransk domstol var behörig enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och att svenska behörighetsregler enligt artikel 7 i samma förordning därför inte var tillämpliga.

12. Svea hovrätt avslog i beslut av den 7 mars 2006 överklagandet av detta beslut.

13. K.S.L. överklagade hovrättens beslut till HD och gjorde gällande att föreskriften i artikel 6 i förordning nr 2201/2003 om exklusiv behörighet för de domstolar i medlemsstaterna som är behöriga enligt artiklarna 3-5 i denna förordning, när svaranden har hemvist inom en medlemsstats territorium eller är medborgare i en medlemsstat, innebär att dessa domstolar saknar exklusiv behörighet när svaranden inte uppfyller något av dessa kriterier. Svensk domstol kunde därför enligt henne grunda sin behörighet på bestämmelser i nationell rätt.

14. HD har i beslutet om hänskjutande angett att svensk domstol - till skillnad mot fransk - i detta mål inte kan grunda sin behörighet på artikel 3 i förordning nr 2201/2003, utan enbart på nationella bestämmelser. Tolkningen av artikel 7 i denna förordning är således av direkt betydelse för det nationella målets avgörande. EG-domstolen har ännu inte tolkat bestämmelserna i denna artikel.

15. HD har därför beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till EG-domstolen:

”Svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad saknar hemvist inom någon medlemsstats territorium och är inte heller medborgare i en medlemsstat. Får talan upptas till prövning av domstol i en medlemsstat som saknar behörighet enligt artikel 3 [i förordning nr 2201/2003], även om domstol i en annan medlemsstat kan vara behörig med tillämpning av någon av de i [nämnda] artikel 3 angivna behörighetsreglerna?”

Prövning av tolkningsfrågan

16. Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i om artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 skall tolkas så, att en domstol i en medlemsstat kan grunda sin behörighet att pröva ett mål om äktenskapsskillnad på nationella bestämmelser när svaranden saknar hemvist inom en medlemsstats territorium och inte heller är medborgare i en medlemsstat, trots att en annan medlemsstats domstol är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

17. Det har i målet vid den nationella domstolen inte ifrågasatts att fransk domstol är behörig enligt artikel 3.1 a i förordning nr 2201/ 2003 att pröva K.S.L:s talan, antingen, med stöd av andra strecksatsen i denna bestämmelse, såsom domstol i den medlemsstat där makarna senast hade hemvist, om en av dem fortfarande är bosatt där, eller, med stöd av femte strecksatsen i samma bestämmelse, såsom domstol i den medlemsstat där sökanden har hemvist, om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes.

18. Enligt den klara ordalydelsen i artikel 7.1 i förordning nr 2201/ 2003 är det endast om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3-5 i nämnda förordning som behörigheten i varje medlemsstat skall bestämmas enligt den statens lag.

19. Vidare anges i artikel 17 i förordning nr 2201/2003, vars ordalydelse inte heller ger upphov till några tvetydigheter, att om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

20. Eftersom fransk domstol är behörig att pröva talan i målet vid den nationella domstolen enligt de kriterier som anges i artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003, kan inte svensk domstol grunda sin behörighet att pröva denna talan på bestämmelser i sin nationella rättsordning med stöd av artikel 7.1 i nämnda förordning, utan skall enligt artikel 17 däri förklara sig obehörig till förmån för fransk domstol.

21. I motsats till vad den italienska regeringen har hävdat påverkas inte denna tolkning av artikel 6 i förordning nr 2201/2003.

22. I denna bestämmelse föreskrivs visserligen att, med hänsyn till att den behörighet som föreskrivs i artiklarna 3-5 i förordning nr 2201/2003 är exklusiv, talan mot en svarande som har hemvist inom en medlemsstats territorium eller som är medborgare i en medlemsstat får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med dessa bestämmelser, och således inte i enlighet med nationella behörighetsregler. Detta hindrar emellertid inte att talan mot en svarande som varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat kan väckas vid en domstol i en medlemsstat med stöd av den statens behörighetsregler.

23. Så kan enligt artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003 vara fallet om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3-5 i denna förordning. I artikel 7.2 i nämnda förordning föreskrivs i en sådan situation att en sökande som är medborgare i en medlemsstat och har hemvist i en annan får, liksom medborgarna i den staten, mot en sådan svarande åberopa de behörighetsregler som gäller där.

24. Detta innebär emellertid inte att artikel 6 i förordning nr 2201/ 2003 utgör en allmän bestämmelse, enligt vilken behörigheten för en medlemsstats domstolar att pröva en talan om äktenskapsskillnad mot en svarande som varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat alltid skall avgöras med stöd av nationell lagstiftning, till och med när en medlemsstats domstol är behörig med stöd av artiklarna 3-5 i nämnda förordning.

25. En sådan tolkning strider mot den klara ordalydelsen i artiklarna 7.1 och 17 i förordning nr 2201/2003, vars tillämplighet enligt punkterna 18-20 ovan inte är beroende av svarandens ställning, utan endast av huruvida en medlemsstats domstol är behörig med stöd av artiklarna 3-5 i förordning nr 2201/2003.

26. Tolkningen i fråga strider dessutom mot syftet med sistnämnda förordning. Det framgår nämligen av skälen 4 och 8 i förordning nr 1347/2000, vars bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål i väsentliga delar har intagits i förordning nr 2201/2003, att syftet är att införa enhetliga bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål för att säkerställa en så stor rörlighet för personer som möjligt. Förordning nr 2201/2003 är således även tilllämplig på tredjelandsmedborgare som har tillräcklig anknytning till en medlemsstat enligt behörighetskriterierna i nämnda förordning, kriterier som, enligt skäl 12 i förordning nr 1347/2000, bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten.

27. I målet vid den nationella domstolen innebär en tillämpning av bestämmelserna i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 att en sådan anknytning finns till Frankrike men inte till Sverige.

28. Den ställda frågan skall således besvaras enligt följande. Artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

- - -

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 6 och 7 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 med avseende på fördrag med Heliga stolen, skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

Högsta domstolen

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ove Nilsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Målet rör frågan om svensk domstol, mot bakgrund av innehållet i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen), är behörig att ta upp K.S.L:s talan mot M.L.L. om äktenskapsskillnad. K.S.L. är svensk medborgare och hennes man kubansk medborgare. Paret bodde tidigare tillsammans i Paris, där hon fortfarande är bosatt, medan han numera är bosatt i Kuba.

Enligt 3 kap. 2 § 2 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap är svensk domstol behörig att ta upp K.S.L:s talan. Med tillämpning av artikel 3.1 a) i Bryssel II-förordningen är emellertid fransk, men inte svensk, domstol behörig att ta upp K.S.L:s talan. Av artikel 6 i förordningen följer att behörigheten enligt bl.a. artikel 3 är exklusiv när talan riktar sig mot en make som har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat. Artikel 7 behandlar behörigheten i de fall ingen medlemsstats domstol är behörig enligt bl.a. artikel 3.

Genom det inhämtade förhandsavgörandet från EG-domstolen, som är bindande för HD, står det klart att artiklarna 6 och 7 i Bryssel II- förordningen skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning. Stockholms tingsrätt är således inte behörig att ta upp K.S.L:s talan.

Hovrättens beslut skall därför fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ella Nyström, referent, Anna Skarhed, Gudmund Toijer och Lena Moore) meddelade den 28 januari 2008 beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 28 januari 2008.

Mål nr: Ö 1486-06.

Lagrum: Artiklarna 3.1 a), 6 och 7 i rådets förordning (EG) nr 2201/ 2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/ 2000 (Bryssel II- förordningen), samt 3 kap. 2 § 2 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.