Prop. 2000/01:98

Kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, m.m.

• Sida 1
•  Original

Prop. 2000/01:98

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 22 mars 2001

Göran Persson

Thomas Bodström (Justitiedepartementet)

RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1347/2000

av den 29 maj 2000

om domstols behörighet och om erkännande

och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål

om föräldraansvar för makars gemensamma barn

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande² ,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och

av följande skäl:

1. Medlemsstaterna har som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. För att upprätta ett sådant område skall gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder som rör civilrättsligt samarbete i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

2. En väl fungerande inre marknad kräver att den fria rörligheten för civilrättsliga domar förbättras och förenklas.

3. Detta område omfattas nu av artikel 65 i fördraget.

4. Olikheterna mellan vissa nationella regler om domstols behörighet och verkställighet av domar försvårar den fria rörligheten för personer och skapar hinder för en väl fungerande inre marknad. Det finns följaktligen grund för att anta bestämmelser om att göra reglerna för behörighet i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar enhetliga och därmed förenkla förfarandena så att domar kan erkännas och verkställas snabbt och automatiskt.

¹ EGT C 247, 31.8.1999, s. 1.² Yttrandet avgivet den 17 november 1999.³ EGT C 368, 20.12.1999, s. 23.

• Sida 67
•  Original

5. I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i fördraget kan målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna, och de kan därför bättre uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de målen.

6. Rådet utarbetade genom en akt⁴ av den 28 maj 1998 en konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och rekommenderade medlemsstaterna att anta konventionen i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Kontinuitet mellan resultaten av förhandlingarna om ingående av konventionen bör säkerställas. Innehållet i denna förordning har huvudsakligen övertagits från konventionen, men förordningen innehåller flera nya bestämmelser som inte återfinns i konventionen för att säkerställa överensstämmelse med vissa bestämmelser i den föreslagna förordningen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

7. För att uppnå målet fri rörlighet för domar i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar inom gemenskapen är det nödvändigt och lämpligt att det gränsöverskridande erkännandet av domstols behörighet och av domar angående upplösning av äktenskapliga band och föräldraansvar för gemensamma barn regleras genom ett tvingande och direkt tillämpligt gemenskapsrättsligt instrument.

8. I denna förordning bör det fastställas enhetliga och konsekventa åtgärder, som medger en så omfattande rörlighet för personer som möjligt. Följaktligen är det nödvändigt att tillämpa den även på medborgare från tredje land med en tillräckligt stark anknytning till någon av medlemsstaternas territorium, i enlighet med de behörighetskriterier som anges i förordningen.

9. Tillämpningsområdet för denna förordning bör omfatta civilrättsliga förfaranden och icke-judiciella förfaranden som förekommer i äktenskapsmål i vissa stater, dock inte förfaranden av rent religiös natur. Det bör därför anges att hänvisningar till domstolar omfattar alla de myndigheter, judiciella eller andra, som är behöriga i äktenskapsmål.

10. Denna förordning bör endast omfatta förfaranden för äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Erkännandet av domar om äktenskapsskillnad och annullering berör endast de äktenskapsliga bandens upplösning. Förordningen omfattar inte sådana frågor som skulden till äktenskapets upplösning, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet, underhållsskyldighet och andra eventuella följdåtgärder, även om de kan ha samband med de förfaranden som nämns ovan.

⁴ EGT C 221, 16.7.1998, s. 1. Samma dag som konventionen utformades noterade rådet den förklarande rapport som utarbetades av professor Alegría Borrás. Denna förklarande rapport finns på sidan 27 i det nämnda numret av EGT.

• Sida 68
•  Original

11. Denna förordning omfattar föräldraansvar för makarnas gemensamma barn i frågor med nära anknytning till förfaranden för äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.

12. De grunder för domstols behörighet som godtas enligt denna förordning bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten. Beslutet att ta med vissa grunder står i samklang med den omständigheten att de redan finns i olika nationella rättsordningar och godtas av övriga medlemsstater.

13. En av de risker som måste beaktas när det gäller skyddet av makars gemensamma barn vid kris i äktenskapet, är att en av föräldrarna för bort barnet till ett annat land. Barnens grundläggande intressen måste därför skyddas i enlighet med särskilt Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Det lagliga hemvistet behålls följaktligen som grund för domstols behörighet i de fall då barnets hemvist har ändrats till följd av att barnet utan lagligt stöd har förts bort eller inte har lämnats tillbaka.

14. Denna förordning hindrar inte att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som gäller personer eller egendom i den staten.

15. Ordet dom avser endast avgöranden som leder till äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. Handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och som är verkställbara i en medlemsstat jämställs med sådana domar.

16. Erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en medlemsstat bör vila på principen om ömsesidigt förtroende. Skälen för att vägra erkännande har därför reducerats till ett nödvändigt minimum. De förfarandena bör omfatta bestämmelser för att säkerställa iakttagande av rättsordningens grunder (ordre public) i den stat där domen görs gällande och för att skydda rätten till svaromål och parternas rättigheter, inbegripet ett berört barns individuella rättigheter och för att undvika att domar som är oförenliga erkänns.

17. Den stat där domen görs gällande bör inte ompröva domstolens behörighet i ursprungsstaten eller de faktiska omständigheterna.

18. Det bör inte krävas något förfarande för att uppdatera civilståndshandlingar i en medlemsstat om slutlig dom har meddelats i en annan medlemsstat.

19. Den konvention från 1931 som ingåtts av de nordiska länderna bör kunna tillämpas med de begränsningar som framgår av denna förordning.

• Sida 69
•  Original

20. Spanien, Italien och Portugal har ingått konkordat innan de frågor som omfattas av denna förordning infördes inom fördragets gränser. Det är nödvändigt att säkerställa att dessa stater inte bryter mot sina internationella åtaganden i förhållande till Heliga stolen.

21. Medlemsstaterna bör ha kvar friheten att sinsemellan avtala om praktiska åtgärder för tillämpningen av förordningen, så länge som gemenskapsåtgärder inte har vidtagits i detta syfte.

22. Bilagorna om de domstolar och rättsmedel som förtecknas i bilagorna I–III bör ändras av kommissionen på grundval av de ändringar som överlämnas av den berörda medlemsstaten. Ändringar av bilagorna IV och V bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter⁵.

23. Kommissionen bör senast fem år efter ikraftträdandet av denna förordning granska tillämpningen av den och vid behov föreslå nödvändiga ändringar.

24. Förenade kungariket och Irland har i enlighet med artikel 3 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen meddelat sin önskan att delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning.

25. I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Danmarks ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar inte Danmark i beslutet om denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

1. Denna förordning skall tillämpas på

a) civilrättsliga förfaranden om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap,

⁵ EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

• Sida 70
•  Original

b) civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar för makarnas gemensamma barn i samband med ett sådant förfarande som avses i a.

2. Andra förfaranden som officiellt erkänns i en medlemsstat skall betraktas som likvärdiga med judiciella förfaranden. Termen domstol omfattar samtliga behöriga myndigheter i medlemsstaterna.

3. I denna förordning avses med termen medlemsstat samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.

KAPITEL II

DOMSTOLS BEHÖRIGHET

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 2

Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

1. Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

a) inom vars territorium

– makarna har hemvist,

eller

– makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,

eller

– svaranden har hemvist,

eller

– om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,

eller

– sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes,

• Sida 71
•  Original

eller

– sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst

sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil där,

b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, i vilken båda makarna har domicil.

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall termen domicil ges samma innebörd som det har enligt rättsordningarna i Förenade kungariket och Irland.

Artikel 3

Föräldraansvar

1. De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 2 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn när barnet har hemvist i den medlemsstaten.

2. När barnet inte har hemvist i den medlemsstat som avses i punkt 1 skall domstolarna i den staten vara behöriga att ta upp en sådan fråga, om barnet har hemvist i någon av medlemsstaterna och

a) åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet,

och

b) dessa domstolars behörighet har godtagits av makarna och är till barnets bästa.

3. Den behörighet som följer av punkterna 1 och 2 skall upphöra

a) så snart domen om beviljande eller avslående av en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskapet har blivit slutgiltig,

eller

b) i de fall där den fråga som rör föräldraansvar ännu inte har avgjorts vid den under a avsedda tidpunkten, så snart domen i den frågan har blivit slutgiltig,

eller

c) så snart de under a och b avsedda förfarandena har avslutats av något annat skäl.

• Sida 72
•  Original

Artikel 4

Bortförande av barn

De behöriga domstolarna enligt artikel 3 skall utöva sin behörighet i enlighet med Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, särskilt artiklarna 3 och 16 i denna.

Artikel 5

Genkäromål

Den domstol vid vilken ett mål pågår på grundval av artiklarna 2-4 skall även ha behörighet att ta upp ett genkäromål, i den utsträckning som det omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

Artikel 6

Omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2 skall den domstol i en medlemsstat som har meddelat en dom om hemskillnad även vara behörig att omvandla denna dom till en dom om äktenskapsskillnad, om den medlemsstatens lag medger det.

Artikel 7

Exklusiv behörighet enligt artiklarna 2-6

Talan mot en make som

a) har hemvist inom en medlemsstats territorium,

eller

b) är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare medlemsstaters territorium,

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 2-6.

• Sida 73
•  Original

Artikel 8

Behörighet i övriga fall

1. När ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 2-6 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

2. Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare medlemsstaternas territorium, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.

Avsnitt 2

Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp

Artikel 9

Prövning av behörighetsfrågan

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 10

Prövning av frågan om målet kan tas upp

1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, skall den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.

2. I stället för bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel skall artikel 19 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur¹ gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas från en medlemsstat till en annan i enlighet med den förordningen.

3. När bestämmelserna i förordning (EG) nr 1348/2000 inte är tillämpliga, skall artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om

¹ Se sidan 37 i detta nummer av EGT.

• Sida 74
•  Original

delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

Avsnitt 3

Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 11

1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

2. Om talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte avser samma sak men gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

I detta fall har den part som väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först väckts.

4. Vid tillämpningen av denna artikel skall talan anses ha väckts vid en domstol

a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd,

eller

b) om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen.

• Sida 75
•  Original

Avsnitt 4

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

Artikel 12

Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, avseende personer eller tillgångar i denna stat i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

Artikel 13

Innebörden av termen dom

1. I denna förordning förstås med dom varje avgörande rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i frågor som rör makars föräldraansvar som har meddelats i samband med ett sådant äktenskapsmål, oavsett dess rubricering, såsom dom, förordnande eller beslut.

2. Bestämmelserna i detta kapitel skall även gälla fastställande till belopp av rättegångskostnader som hänför sig till förfaranden som omfattas av denna förordning liksom verkställighet av varje sådant förordnande om rättegångskostnader.

3. Vid tillämpningen av denna förordning skall sådana handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och som är verkställbara i en medlemsstat, liksom sådana förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål och som är verkställbara i den medlemsstat där förlikningen ingicks, erkännas och förklaras vara verkställbara under samma förutsättningar som de domar som anges i punkt 1.

• Sida 76
•  Original

Avsnitt 1

Erkännande

Artikel 14

Erkännande av en dom

1. En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

2. I synnerhet, och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, skall inget särskilt förfarande behöva anlitas för att uppdatera uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av en i en annan medlemsstat meddelad dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, om denna dom inte kan överklagas enligt lagen i den medlemsstaten.

3. En berörd part kan, genom att anlita de förfaranden som föreskrivs i avsnitt 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas eller inte erkännas.

4. Om frågan huruvida en dom skall erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande.

Artikel 15

Skäl för att vägra erkännande

1. En dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall inte erkännas

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public),

b) om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit domen,

c) om domen är oförenlig med en dom som har meddelats mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,

eller

d) om domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en icke-medlemsstat mellan samma

• Sida 77
•  Original

parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

2. En dom som rör makars föräldraansvar och som har meddelats i samband med ett äktenskapsmål på det sätt som anges i artikel 13 skall inte erkännas

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,

b) om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

c) om domen har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit domen,

d) om en person begär det och hävdar att domen hindrar honom eller henne att utöva sitt föräldraansvar, om domen har meddelats utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig,

e) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande,

eller

f) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har hemvist, såvida den sist meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Artikel 16

Överenskommelser med tredje land

En domstol i en medlemsstat kan, på grundval av en överenskommelse om erkännande och verkställighet av domar, besluta att inte erkänna domar som har meddelats i en annan medlemsstat, när domen, i ett fall som avses i artikel 8, har kunnat meddelas endast med stöd av andra behörighetsregler än dem som anges i artiklarna 2–7.

• Sida 78
•  Original

Artikel 17

Förbud mot omprövning av ursprunglig domstols behörighet

Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 15.1 a och 15.2 a får inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 2-8.

Artikel 18

Olikheter i tillämplig lag

Erkännande av en dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständigheter.

Artikel 19

Förbud mot omprövning i sak

En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 20

Vilandeförklaring av mål

1. Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat skall erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom ordinära rättsmedel.

2. Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i Irland eller Förenade kungariket skall erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om verkställighet av domen har uppskjutits i ursprungsmedlemsstaten på grund av att ändring i domen har sökts.

• Sida 79
•  Original

Avsnitt 2

Verkställighet

Artikel 21

Verkställbara domar

1. En dom om utövande av föräldraansvar över parternas gemensamma barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten och har delgivits, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.

2. I Förenade kungariket skall sådana domar dock verkställas i England och Wales, i Skottland eller i Nordirland sedan domen på ansökan av part har registrerats för verkställighet i den delen av Förenade kungariket.

Artikel 22

Lokala domstolars behörighet

1. Ansökan om verkställbarhetsförklaring skall göras vid den domstol som anges i förteckningen i bilaga I.

2. Den lokala behörigheten skall bestämmas efter hemvistet för den person mot vilken verkställighet begärs eller efter hemvistet för det barn som ansökan avser.

Om det inte finns något sådant hemvist som avses i första stycket i den medlemsstat där verkställighet begärs, skall den lokala domstolens behörighet bestämmas efter den plats där verkställighet skall ske.

3. I fråga om sådana förfaranden som avses i artikel 14.3 skall den lokala domstolens behörighet bestämmas enligt den interna lagen i den medlemsstat där frågan om erkännande väcks.

Artikel 23

Verkställighetsförfarande

1. Förfarandet vid ansökan skall regleras av lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs.

2. Sökanden skall uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs. Om lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs inte föreskriver en sådan delgivningsadress, skall sökanden i stället utse ett ombud i saken.

3. De handlingar som anges i artiklarna 32 och 33 skall bifogas ansökan.

• Sida 80
•  Original

Artikel 24

Domstolens avgörande

1. Den domstol som prövar ansökan skall avgöra frågan snarast. I detta skede av förfarandet skall den part mot vilken verkställighet begärs inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

2. Ansökan får avslås endast på någon av de i artiklarna 15,16 och 17 angivna grunderna.

3. En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 25

Underrättelse om ett avgörande

En behörig domstolstjänsteman skall snarast, på det sätt som föreskrivs enligt lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs, underrätta sökanden om det avgörande som har meddelats med anledning av ansökan.

Artikel 26

Ansökan om ändring av avgöranden om verkställighet

1. Var och en av parterna får ansöka om ändring av avgörandet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

2. Ansökan om ändring skall göras vid den domstol som anges i förteckningen i bilaga II.

3. Ansökan om ändring skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk process.

4. Om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, skall den domstol som handlägger frågan efter det att ändring har sökts höra den part mot vilken verkställighet begärs. Om denne underlåter att förklara sig skall bestämmelserna i artikel 10 tillämpas.

5. Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring skall göras inom en månad efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, skall fristen för att ansöka om ändring vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

• Sida 81
•  Original

Artikel 27

Instansordning och rättsmedel

Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras enligt de förfaranden som avses i bilaga III.

Artikel 28

Vilandeförklaring av mål

1. Den domstol som handlägger ansökan om ändring enligt artikel 26 eller 27 får på begäran av den part mot vilken verkställighet begärs låta handläggningen av målet vila, om talan mot domen har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel eller om fristen för sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.

2. Om domen meddelades i Irland eller i Förenade kungariket skall varje form av överklagande som står till buds i ursprungsmedlemsstaten anses som en sådan talan mot domen genom ordinära rättsmedel som avses i punkt 1.

Artikel 29

Delvis verkställighet

1. Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställighet inte kan medges för alla, skall domstolen medge verkställighet för ett eller flera av dem.

2. Sökanden kan begära att domen verkställs delvis.

Artikel 30

Rättshjälp

Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, skall han vid det förfarande som avses i artiklarna 22–25 vara berättigad till rättshjälp eller kostnadsoch avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i den medlemsstat där domen görs gällande.

• Sida 82
•  Original

Artikel 31

Säkerhet, borgen eller deposition

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av den som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på följande grunder, nämligen

a) att han eller hon inte har hemvist i den medlemsstat där verkställighet

begärs,

eller

b) att han eller hon är utländsk medborgare eller, när verkställighet

begärs i Förenade kungariket eller Irland, inte har domicil i den medlemsstaten.

Avsnitt 3

Gemensamma bestämmelser

Artikel 32

Handlingar

1. En part som gör gällande att en dom skall erkännas eller inte erkännas eller som ansöker om verkställbarhetsförklaring skall ge in

a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att

dess äkthet skall kunna fastställas,

och

b) ett sådant intyg som avses i artikel 33.

2. När det rör sig om en dom som har meddelats i någons utevaro skall den part som ansöker om erkännande eller verkställbarhetsförklaring dessutom ge in

a) originalet eller en bestyrkt kopia av den handling som visar att

stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits den uteblivna parten,

eller

b) en handling som visar att svaranden otvetydigt har godtagit domen.

• Sida 83
•  Original

Artikel 33

Andra handlingar

Den behöriga domstolen eller myndigheten i en medlemsstat där en dom har meddelats skall på begäran av part utfärda ett intyg enligt standardformuläret i bilaga IV (domar i äktenskapsmål) eller bilaga V (domar om föräldraansvar).

Artikel 34

Avsaknad av handlingar

1. Om de i artikel 32.1 b eller 32.2 angivna handlingarna inte har givits in, kan domstolen bestämma en tid inom vilken de skall ges in, godta likvärdiga handlingar eller, om tillgängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sökanden från skyldigheten att ge in dem.

2. Om domstolen begär det, skall en översättning av handlingarna ges in. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig till det i någon av medlemsstaterna.

Artikel 35

Legalisering eller annat liknande förfarande

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas i fråga om de handlingar som anges i artiklarna 32, 33 och 34.2 eller i fråga om fullmakt för ombud i saken.

KAPITEL IV

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 36

Förhållandet till andra instrument

1. Med de begränsningar som följer av artiklarna 38 och 42 och punkt 2 i denna artikel skall denna förordning, för medlemsstaterna, ersätta sådana vid förordningens ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i förordningen.

2. a) Finland och Sverige har rätt att avge en förklaring om att konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande

• Sida 84
•  Original

internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmyndarskap, tillsammans med slutprotokollet till konventionen, skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna mellan dem, i stället för bestämmelserna i denna förordning. Sådana förklaringar skall bifogas denna förordning och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Dessa medlemsstater kan när som helst återkalla förklaringarna, helt eller delvis¹.

b) Principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet när det gäller unionens medborgare skall iakttas.

c) Bestämmelser om domstols behörighet, i varje framtida överenskommelse mellan de medlemsstater som anges i a rörande frågor som regleras av denna förordning, skall vara i linje med de behörighetsregler som anges i förordningen.

d) En dom meddelad av en domstol i någon av de nordiska stater som har avgett en förklaring enligt a skall erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i kapitel III, om domstolen har grundat sin behörighet på en bestämmelse som har en motsvarighet i kapitel II.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

a) en kopia av de i punkt 2 a och b avsedda överenskommelserna och de

enhetliga lagar varigenom dessa överenskommelser genomförs,

b) varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser eller

enhetliga lagar.

Artikel 37

Förhållandet till vissa multilaterala konventioner

När det gäller en fråga som omfattas av denna förordning skall förordningen, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, gälla framför följande konventioner:

– Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga.

– Luxemburgkonventionen av den 8 september 1967 om erkännande av domar rörande äktenskaps giltighet.

– Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

¹ Vid antagandet av förordningen gjorde ingen av medlemsstaterna detta uttalande.

• Sida 85
•  Original

– Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn.

– Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, under förutsättning att barnet har hemvist i en medlemsstat.

Artikel 38

Giltighet

1. De överenskommelser och konventioner som anges i artikel 36.1 och artikel 37 skall fortsätta att gälla för frågor på vilka denna förordning inte är tillämplig.

2. De skall fortsätta att gälla för domar som har meddelats och handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) före denna förordnings ikraftträdande.

Artikel 39

Överenskommelser mellan medlemsstater

1. Två eller flera medlemsstater får ingå överenskommelser eller vidta andra åtgärder för att komplettera denna förordning eller för att underlätta dess tillämpning.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

a) en kopia av utkasten till överenskommelser,

och

b) varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser.

2. Under inga omständigheter får överenskommelserna eller åtgärderna avvika från kapitel II och III.

Artikel 40

Fördrag med Heliga stolen

1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.

• Sida 86
•  Original

2. Ett avgörande om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i punkt 1 skall erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel III.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:

a) Lateranfördraget av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen, ändrat genom den överenskommelse och det tilläggsprotokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.

b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen

och Spanien om rättsliga frågor.

4. Erkännande av avgöranden enligt punkt 2 får i Italien och Spanien underkastas samma förfaranden och samma kontroller som är tillämpliga på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som meddelats i enlighet med de internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.

5. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

a) en kopia av de fördrag som anges i punkterna 1 och 3,

b) varje uppsägning eller ändring av dessa fördrag.

Artikel 41

Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Med avseende på en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter skall beträffande frågor som regleras av denna förordning

a) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en territoriell enhet,

b) en hänvisning till medborgarskap eller, när det gäller Förenade kungariket, till domicil, avse anknytning till den territoriella enhet som anges i lagen i den medlemsstaten,

c) en hänvisning till den myndighet i en medlemsstat som mottagit en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap avse den myndighet inom en territoriell enhet som har mottagit en sådan ansökan,

d) en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse reglerna i den territoriella enhet där en fråga om behörighet, erkännande eller verkställighet uppkommer.

• Sida 87
•  Original

KAPITEL V

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 42

1. Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller registrerats och på förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål efter förordningens ikraftträdande.

2. Domar som efter denna förordnings ikraftträdande har meddelats i mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dagen skall dock erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel III, om domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer antingen med de bestämmelser som anges i kapitel II i denna förordning eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsmedlemsstaten och den medlemsstat där domen görs gällande vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande.

KAPITEL VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 43

Översyn

Senast den 1 mars 2006 och därefter vart femte år skall kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av denna förordning, särskilt artiklarna 36, 39 och 40.2. Rapporten skall vid behov åtföljas av förslag till anpassningar.

Artikel 44

Ändring av förteckningarna över domstolar och rättsmedel

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de texter i vilka förteckningarna över domstolar och rättsmedel i bilagorna I-III ändras. Kommissionen skall ändra de berörda bilagorna i enlighet med detta.

2. Uppdatering eller tekniska ändringar av standardformulären i bilagorna IV och V skall antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 45.2.

• Sida 88
•  Original

Artikel 45

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 46

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 2001.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den 29 maj 2000

På rådets vägnar

A. COSTA Ordförande

• Sida 89
•  Original

BILAGA I

Ansökningar enligt artikel 22 skall göras vid följande domstolar

– i Belgien vid tribunal de première instance/rechtbank van eerste aanleg/erstinstanzliches Gericht,

– i Tyskland

– i distriktet för Kammergerich (Berlin) vid Familiengericht

Pankow/Weißensee,

– i distrikten för övriga Oberlandesgerichte vid den Familiengericht som hör till respektive Oberlandesgericht,

– i Grekland vid Movo λV Prwtodikeio

– i Spanien vid Juzgado de Primera Instancia,

– i Frankrike hos rättens ordförande vid tribunal de grande instance,

– i Irland vid High Court,

– i Italien vid Corte d'apello,

– i Luxemburg hos rättens ordförande vid Tribunal d'arrondissement,

– i Nederländerna hos rättens ordförande vid arrondissementsrechtbank,

– i Österrike vid Bezirksgericht,

– i Portugal vid Tribunal de Comarca eller Tribunal de família,

– i Finland vid käräjäoikeus/tingsrätt,

– i Sverige vid Svea hovrätt,

– i Förenade kungariket

a) i England och Wales vid High Court of Justice,

b) i Skottland vid Court of Session,

c) i Nordirland vid High Court of Justice,

d) i Gibraltar vid Supreme Court.

_______________

• Sida 90
•  Original

BILAGA II

Ansökningar om ändring enligt artikel 26 skall göras vid följande domstolar

– i Belgien

a) om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, vid cour d'appel eller hof van beroep,

b) om ansökan om ändring görs av den part mot vilken verkställighet begärs, vid tribunal de première instance/rechtbank van eerste aanleg/erstinstanzliches Gericht,

– i Tyskland vid Oberlandesgericht,

– i Grekland vid Efeteio

– i Spanien vid Audiencia Provincial,

– i Frankrike vid Cour d'appel,

– i Irland vid High Court,

– i Italien vid Corte d'apello,

– i Luxemburg vid Cour d'appel,

– Nederländerna

a) om ansökan om ändring görs av sökanden eller av en svarande som inställt sig, vid het gerechtshof,

b) om ansökan om ändring görs av en svarande som fått tillstånd att inte inställa sig, vid arrondissementsrechtbank,

– i Österrike vid Bezirksgericht,

– i Portugal vid Tribunal da Relação,

– i Finland vid hovioikeus/hovrätt,

– i Sverige vid Svea hovrätt,

– i Förenade kungariket

a) i England och Wales vid High Court of Justice,

b) i Skottland vid Court of Session,

c) i Nordirland vid High Court of Justice,

• Sida 91
•  Original

d) i Gibraltar vid Court of Appeal.

___________________

• Sida 92
•  Original

BILAGA III

Talan enligt artikel 27 får endast föras

– i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna genom kassationsbesvär,

– i Tyskland genom Rechtsbeschwerde,

– i Irland genom ett överklagande som avser en rättsfråga till Supreme

Court,

– i Österrike genom Revisionsrekurs,

– i Portugal genom ett överklagande som avser en rättsfråga (recurso restrito à matéria de direito),

– i Finland genom överklagande till korkein oikeus/högsta domstolen,

– i Sverige genom överklagande till Högsta domstolen,

– i Förenade kungariket enbart genom ett överklagande som avser en rättsfråga.

_______________

• Sida 93
•  Original

BILAGA IV

Intyg om domar i äktenskapsmål enligt artikel 33

1. Ursprungsland __________________________________________

2. Domstol eller myndighet som utfärdat intyget

2.1 Namn_____________________________________________

2.2 Adress ____________________________________________

2.3 Tfn, fax, e-postadress ________________________________

3. Äktenskap

3.1 Hustrun

3.1.1 Fullständigt namn _______________________________

3.1.2 Födelseland och födelseort ________________________

3.1.3 Födelsedatum ___________________________________

3.2 Mannen

3.2.1 Fullständigt namn _______________________________

3.2.2 Födelseland och födelseort ________________________

3.2.3 Födelsedatum __________________________________

3.3 Land, ort (om uppgift finns) och datum för vigsel

3.3.1 Land för vigsel __________________________________

3.3.2 Ort för vigsel (om uppgift finns) ____________________

3.3.3 Datum för vigsel ________________________________

4. Domstol som meddelat domen

4.1 Domstolens namn ___________________________________

4.2 Domstolsort ________________________________________

5. Dom

5.1 Datum ____________________________________________

• Sida 94
•  Original

5.2 Referensnummer ____________________________________

5.3 Domens typ

5.3.1 Äktenskapsskillnad

5.3.2 Annullering av äktenskap

5.3.3 Hemskillnad

5.4 Rör det sig om en dom som har meddelats i någons utevaro?

5.4.1 Nej

5.4.2 Ja¹

6. Namn på de parter som beviljats rättshjälp ____________________

7. Kan domen fortfarande överklagas enligt lagen i ursprungsmedlemsstaten?

7.1 Nej

7.2 Ja

8. Datum då domen får rättslig effekt i den medlemsstat där den meddelades

8.1 Äktenskapsskillnad __________________________________

8.2 Hemskillnad _______________________________________

Utfärdat i ___________________ den ___________________

Namnteckning och/eller stämpel

____________

¹ De handlingar som avses i artikel 32.2 skall bifogas.

• Sida 95
•  Original

BILAGA V

Intyg om domar rörande föräldraansvar enligt artikel 33

1. Ursprungsland __________________________________________

2. Domstol eller myndighet som utfärdat intyget

2.1 Namn ____________________________________________

2.2 Adress ___________________________________________

2.3 Tfn, fax, e-postadress _______________________________

3. Föräldrar

3.1 Moder

3.1.1 Fullständigt namn _______________________________

3.1.2 Födelsedatum och födelseort _______________________

3.2 Fader

3.2.1 Fullständigt namn _______________________________

3.2.2 Födelsedatum och födelseort ______________________

4. Domstol som meddelat domen

4.1 Domstolens namn ____________________________________

4.2 Domstolsort _________________________________________

5. Dom

5.1 Datum ___________________________________

5.2 Referensnummer ___________________________

5.3 Rör det sig om en dom som har meddelats i någons utevaro?

5.3.1 Nej

5.3.2 Ja¹

¹ De handlingar som avses i artikel 32.2 skall bifogas.

• Sida 96
•  Original

6. Barn som omfattas av domen¹

6.1 Fullständigt namn och födelsedatum ____________________

6.2 Fullständigt namn och födelsedatum ____________________

6.3 Fullständigt namn och födelsedatum ____________________

6.4 Fullständigt namn och födelsedatum ____________________

7. Namn på de parter som beviljats rättshjälp ____________________

8. Intyg om verkställbarhet och delgivning

8.1 Kan domen verkställas enligt ursprungsmedlemsstatens lag?

8.1.1 Ja

8.1.2 Nej

8.2 Har domen delgivits den part mot vilken verkställighet begärs?

8.2.1 Ja

8.2.1.1 Partens fullständiga namn _______________

8.2.1.2 Delgivningsdatum _____________________

8.2.2 Nej

Utfärdat i ____________________ den __________________

Namnteckning och/eller stämpel

______

För Sveriges regering:

¹ Om antalet barn som omfattas av domen är fler än fyra skall ett andra formulär användas.

• Sida 97
•  Original

Promemorians lagförslag (Ds 2000:59)

1 Förslag till lag om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22–24 skall hovrätten bestå av en lagfaren domare.

För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22–24 är jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.

3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att Högsta dom-stolen har meddelat sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

4 § Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett avgörande om rättegångskostnader skall dock verkställas enligt utsökningsbalken. Verkställighet skall ske enligt vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 98
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall införas en ny paragraf, 7 kap. 6 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §

Inom sitt tillämpningsområde gäller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 99
•  Original

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Inom sitt tillämpningsområde gäller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 100
•  Original

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §

Inom sitt tillämpningsområde gäller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 101
•  Original

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dag-tecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Inom sitt tillämpningsområde gäller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 102
•  Original

Överenskommelse den 6 februari 2001 om den nordiska äktenskapskonventionen

• Sida 116
•  Original

Kommentar till överenskommelsen den 6 februari 2001

1 Bakgrund

Den 28 maj 1998 antog Europeiska unionens råd konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (Bryssel II-konventionen). Konventionen undertecknades samma dag av företrädare för alla medlemsstater.

Bryssel II-konventionen hade sin grund i artikel K 3 i Maastrichtfördraget. Enligt Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, överfördes bl.a. åtgärder som rör civilrättsligt samarbete till den nya avdelning IV i EG-fördraget (artiklarna 61–67). Överförandet innebär att medlemsstaterna sinsemellan inte längre obegränsat får träffa internationella avtal på detta område, utan att endast särskilda gemenskapsinstrument, som förordningar och direktiv, är tillåtna. Till följd av detta och eftersom Bryssel II-konventionen inte hade ratificerats innan Amsterdamfördraget trädde i kraft, presenterade kommissionen i april 1999 ett förslag till en förordning, en Bryssel II-förordning, som skulle ersätta Bryssel II-konventionen och där huvuddelen av innehållet i konventionen överförts till förordningsförslaget. Den 29 maj 2000 antogs förordningen av Europeiska unionens råd och den träder i kraft den 1 mars 2001.

Enligt ett särskilt protokoll till Amsterdamfördraget tillämpas den nya avdelning IV i EG-fördraget om bl.a. civilrättsligt samarbete inte i förhållande till Danmark. Bryssel II-förordningen kommer därför inte att bli tillämplig i Danmark. I syfte att även Danmark skall komma att omfattas av Bryssel II-samarbetet har tankar förts fram beträffande en överenskommelse mellan EU och Danmark.

I 1931 års nordiska konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års nordiska äktenskapskonvention) finns bestämmelser bl.a. om domstols behörighet i äktenskapsmål och för frågor om vårdnad som tas upp i samband med sådant mål samt lagvals- och erkännandebestämmelser. Enligt artikel 36.2 i den föreslagna Bryssel II-förordningen ges Finland och Sverige rätt att avge en förklaring om att 1931 års nordiska äktenskapskonvention skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna mellan dem i stället för bestämmelserna i förordningen. Vidare anges i artikel 36.2 att i varje framtida överenskommelse mellan Finland och Sverige rörande frågor som regleras av Bryssel II-förordningen skall bestämmelser om domstols behörighet vara i linje med de behörighetsregler som anges i förordningen.

Med anledning av den blivande Bryssel II-förordningen har vid överläggningar mellan de nordiska länderna skett en revidering av bl.a. artikel 7 och 8 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Den senare bestämmelsen har fått en ny lydelse genom en överenskommelse mellan länderna undertecknad den 25 februari 2000. Överenskommelsen har ännu inte trätt i kraft. Ändringen innebär att underhållsfrågor inte längre omfattas av 1931 års konvention. Den nu aktuella revideringen har likväl skett med utgångspunkt i den ändrade lydelsen.

• Sida 117
•  Original

Artikel 7 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention reglerar myndigheters behörighet för frågor om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Artikel 8 reglerar domsrätt för frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd och vårdnad om barn som väcks i samband med sådant yrkande. Revideringen har lett till förslag om ändrade behörighetsgrunder både för frågor om äktenskapsskillnad och hemskillnad samt för vissa accessoriska frågor. Vid revideringen har även konstaterats ett behov av en bestämmelse som reglerar hur domstolarna skall förfara när mål om samma sak mellan samma parter väcks i flera stater samtidigt, s.k. litispendens. Det föreslås därför en ny artikel 8 a som reglerar denna situation.

Vid revideringen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention har också Haagkonventionen den 19 oktober 1996 om jurisdiktion, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete med avseende på föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn uppmärksammats. Vårdnadsregleringen i Bryssel II-förordningen, som har företräde framför Haagkonventionen, har utformats med ledning av denna. Inte något av de nordiska länderna har ännu ratificerat Haagkonventionen.

2 1931 års nordiska konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap

2.1 Allmänt

1931 års nordiska äktenskapskonvention innehåller bl.a. bestämmelser om domstols behörighet att pröva yrkanden om hemskillnad och äktenskapsskillnad (artikel 7) och om dess behörighet att pröva frågor som får upptas i samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, s.k. accessoriska frågor, t.ex. frågor om vårdnad om barn (artikel 8). Konventionen innehåller vidare en bestämmelse om vilket lands lag som domstolen skall tillämpa (artikel 9) och en bestämmelse om erkännande utan särskild stadfästelse av laga kraft vunnet avgörande som meddelats med stöd av konventionens behörighetsbestämmelser (artikel 22).

2.2 Behörighetsreglerna

Huvudregeln om domstols behörighet för yrkande om hemskillnad och om äktenskapsskillnad finns i artikel 7 första stycket. Enligt huvudregeln skall ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat upptas i den konventionsstat, där båda makarna har hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och en av dem fortfarande är bosatt. I situationer där behörigt forum enligt huvudregeln inte finns, kan ett yrkande upptas i den konventionsstat där endera maken är medborgare (artikel 7 andra stycket). Tillämpning av denna behörighetsgrund förutsätter således inte att makarna har sitt hemvist i en konventionsstat utan enbart att de är medborgare i en sådan stat. Behörighetsgrunderna är hierarkiskt ordnade på så sätt att domsrätt

• Sida 118
•  Original

grundad enbart på medborgarskap kan åberopas endast när någon annan behörighetsgrund inte finns. Ett yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad får dock alltid väckas i den stat där båda makarna är medborgare (artikel 7 tredje stycket). Hemskillnadsinstitutet finns numera endast i Danmark, Island och Norge.

I samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad eller hemskillnad får även frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd samt vårdnad om barn prövas (artikel 8 första stycket). Ett yrkande om vårdnad om barn som väcks senare upptas i den stat där svaranden har sitt hemvist även om yrkandet avser ändring av ett beslut som meddelats i en annan stat (artikel 8 andra stycket).

3 Generellt tillämpliga bestämmelser om domstols internationella behörighet i äktenskapsmål i de nordiska länderna

De ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention som aktualiseras av Bryssel II-förordningen medför att konventionens tillämpningsområde blir snävare (jämför avsnitt 5 nedan) eftersom den endast blir tillämplig då makarna är medborgare och har sitt hemvist i en fördragsslutande stat. För Finlands och Sveriges del kommer Bryssel II-förordningen att i viss utsträckning få tillämpas i stället och i övrigt blir respektive lands nationella lagstiftning enligt följande tillämplig.

Danmark: Dansk domstols internationella behörighet i mål om äktenskap och föräldraansvar regleras i retsplejeloven § 448 c.

Dansk domstol har behörighet att pröva ett ovan avsett ärende om svarande har sitt hemvist (bopael) i Danmark, om käranden har sitt hemvist i Danmark och antingen har varit bosatt där de två senaste åren eller tidigare haft sitt hemvist där, om käranden är dansk medborgare och det kan visas att han på grund av sitt medborgarskap inte kan väcka talan i sin hemviststat, om bägge parter är danska medborgare och svaranden inte motsätter sig att målet prövas vid dansk domstol, eller om äktenskapsskillnad yrkas på grund av ett avgörande om hemskillnad som givits i Danmark under de fem år som föregått yrkandet. Mål om upphävande eller bestånd av ett äktenskap kan prövas i Danmark om äktenskapet har ingåtts där.

Finland: Domstol i Finland är enligt 8 § lagen (5.12.1929/379) angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur internationellt behörig att pröva ett ärende som rör äktenskapsskillnad om någondera maken har hemvist i Finland, om sökanden har haft hemvist i eller annan nära anknytning till Finland och inte kan få ärendet prövat i den främmande stat där någondera maken har hemvist, eller detta skulle innebära oskäliga svårigheter för sökanden, och om det med hänsyn till omständigheterna kan anses befogat att ärendet prövas i Finland. Därtill kan allmän åklagare i vissa fall föra talan om dömande till äktenskapsskillnad om vigseln förrättats av en finsk myndighet med vigselrätt och någondera

• Sida 119
•  Original

maken har hemvist i Finland samt om äktenskapet ingåtts trots att någondera makens äktenskap fortfarande varit i kraft och båda makarna har hemvist i Finland.

Island: Reglerna om en isländsk domstols internationella behörighet i mål om äktenskap finns i äktenskapslagens § 114. De isländska bestämmelserna påminner mycket om de danska, med undantag för den i Danmark gällande femårsbestämmelsen beträffande skilsmässa på grund av hemskillnad. Den isländska lagen innehåller ingen tidsgräns för ansökan om äktenskapsskillnad efter hemskillnad.

Norge: Regler beträffande norsk domstols internationella behörighet i mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad finns i tvistemålslåva § 419 a och § 420. Norsk domstol är behörig att pröva ett mål om hem- respektive äktenskapsskillnad om svaranden har hemvist i Norge, eller om käranden har hemvist i Norge och har bott i Norge sedan minst två år eller någon gång tidigare har bott i

Norge, eller om käranden är norsk medborgare och på grund av detta inte kan få sin talan prövad sin hemviststat. Mål om hem- och äktenskapsskillnad kan också prövas i Norge, om bägge makarna är norska medborgare och svaranden inte motsätter sig norsk domstols behörighet. Därtill kan mål om äktenskapsskillnad, oavsett makarnas medborgarskap och hemvist, prövas vid norsk domstol, om domstolen under de senaste fem åren dömt makarna till hemskillnad.

Sverige: Svensk domstols internationella behörighet i äktenskapsmål, dvs. mål om äktenskapsskillnad och mål om huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra regleras i 3 kap.2– 3 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Svensk domstol är behörig att pröva ett mål om äktenskapsskillnad om båda makarna är svenska medborgare, om käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller tidigare har haft hemvist i Sverige sedan han fyllt arton år, om käranden inte är svensk medborgare men har hemvist i Sverige sedan minst ett år, om svaranden har hemvist i

Sverige, om saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet eller om regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, finner skäl att talan prövas i Sverige. Sådant tillstånd kan lämnas under förutsättning att en av makarna är svensk medborgare eller att käranden ej kan få sin talan prövad i den stat där han är medborgare. En svensk domstol är vidare behörig att uppta talan av den andra maken till gemensam handläggning, om domstolen är behörig att pröva talan väckt av den ena maken, samt uppta makarnas gemensamma ansökan om äktenskapsskillnad i situationer då svensk domsrätt endast föreligger beträffande en av dem.

• Sida 120
•  Original

4 Rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (Bryssel II-förordningen)

4.1 Domsrättsreglerna

Domsrättsgrunderna i Bryssel II-förordningen är flera och alternativa i förhållande till varandra. Enligt artikel 2 tillkommer behörigheten att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium

1. makarna har hemvist, 2.makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, 3.svaranden har hemvist,

4. om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,

5. sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes eller

6. sökanden har hemvist om sökanden har varit har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil där.

Domsrätt föreligger även för domstolarna i den medlemsstat i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, i vilken båda makarna har domicil. ”Domstol” omfattar samtliga behöriga myndigheter i medlemsstaterna (artikel 1.2).

Därtill innehåller Bryssel II-förordningen även särskilda behörighetsregler beträffande genkäromål (artikel 5) och domstols behörighet att omvandla beslut om hemskillnad till äktenskapsskillnad (artikel 6).

Behörighetsgrunderna i förordningen är alternativa och inte hierarkiskt rangordnade. Detta innebär att makar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet har en möjlighet att välja mellan två eller kanske till och med flera staters domstolar.

Artikel 3 i förordningen innehåller behörighetsbestämmelser gällande domstols behörighet att ta upp frågan om föräldraansvar i samband med att den prövar en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. De domstolar i en medlemsstat som är behöriga enligt artikel 2 att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad m.m. är också behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn när barnet har hemvist i den medlemsstaten. När barnet har hemvist i någon annan medlemsstat är dessa domstolar behöriga att ta upp en fråga om föräldraansvar om åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet och domstolarnas behörighet har godtagits av makarna och är till barnets bästa. Domstolarnas behörighet att pröva frågor om föräldraansvar upphör så snart frågan om äktenskapsskillnad etc. har avgjorts slutligt eller när frågan om föräldraansvar avgörs slutligt om detta sker vid en senare tidpunkt eller så snart dessa förfaranden har avslutats av något annat skäl.

En talan mot en make som har hemvist i en medlemsstat eller är medborgare i en medlemsstat får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med behörighetsreglerna i Bryssel IIförordningen (artikel 7). När ingen domstol är behörig enligt förord-

• Sida 121
•  Original

ningens behörighetsregler, så skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag (artikel 8.1). Om en talan som har väckts avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt förordningen och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen förklara sig obehörig, dvs. den skall avvisa talan (artikel 9). Det gäller oberoende av om svaranden går i svaromål eller inte.

I sammanhanget kan nämnas att Bryssel II-förordningen inte innehåller några bestämmelser om tillämplig lag, varför lagvalsfrågan får bedömas i enlighet med i varje medlemsstat gällande internationellt privaträttsliga regler.

4.2 Litispendens m.m.

Artikel 11 i Bryssel II-förordningen innehåller regler om hur domstolarna skall förfara när mål om samma sak mellan samma parter väcks vid domstolar i olika medlemsstater, s.k. litispendens. Artikeln avser också mål som har samband med varandra mellan samma parter.

Om en talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter skall, till dess det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila (artikel 11.1).

Om talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskaps väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte avser samma sak men gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila (artikel 11.2). Denna regel kan bli tillämplig t.ex. där den ena rättegången avser äktenskapsskillnad och den andra annullering av äktenskapet.

När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den förstnämnda domstolen (artikel 11.3).

4.3 Bryssel II-förordningens förhållande till andra internationella instrument

Enligt artiklarna 36.1 och 37 i Bryssel II-förordningen ersätter denna, med vissa undantag och till den del frågorna omfattas av förordningens tillämpningsområde, sådana vid konventionens ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts mellan två eller flera medlemsstater.

I artikel 37 bestäms uttryckligen att Bryssel II-förordningen i ovan avsedd omfattning skall gälla framför bl.a. 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader, 1980 års europeiska konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vårdnad av barn och, under förutsättning att barnet har sitt hemvist i en medlemsstat (1980 års Europarådskonvention), 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om

• Sida 122
•  Original

föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Däremot skall bestämmelserna i 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn alltid gå före Bryssel II-förordningens bestämmelser (artikel 4).

Eftersom Bryssel II-förordningens materiella tillämpningsområde sammanfaller med 1931 års nordiska äktenskapskonvention vad gäller bestämmelserna om domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad och hemskillnad, behörighet att pröva frågor om vårdnad om barn i samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad samt bestämmelserna om erkännande av dessa avgöranden, är äktenskapskonventionen en sådan konvention som avses i artikel 36.1 i Bryssel II. Enligt huvudregeln kommer således Bryssel II-förordningens bestämmelser att ersätta äktenskapskonventionens motsvarande bestämmelser i förbindelser mellan Finland och Sverige. I förbindelser med Danmark, Island och Norge kommer äktenskapskonventionen dock även fortsättningsvis att vara tillämplig eftersom Bryssel II-förordningen inte kan påverka de skyldigheter som Finland och Sverige har gentemot dessa stater.

1977 års nordiska konvention om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1977 års nordiska domskonvention) handlar bl.a. om frågor rörande verkställighet av vårdnadsavgöranden som erkänns enligt artikel 22 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Beträffande dessa avgöranden sammanfaller regleringen med Bryssel IIförordningens reglering. Domskonventionen har genomförts i de fördragsslutande staterna, förutom Island, genom antagandet av ensartade lagar. I förhållande till Island gäller fortfarande 1932 års nordiska konvention om erkännande och verkställighet av domar (1932 års nordiska domskonvention). Då fråga är om verkställighet av ett avgörande om föräldraansvar som hör till Bryssel II-förordningens tillämpningsområde, ersätter dess bestämmelser om verkställighet de nordiska domskonventionernas motsvarande reglering i förbindelser mellan Finland och Sverige. Om Danmark senare kommer att omfattas av Bryssel II-samarbetet, kommer detta att gälla även i förhållande till Danmark.

I enlighet med artikel 36.2 (a) i Bryssel II-förordningen har Finland och Sverige rätt, om de så önskar, att avge en förklaring om att 1931 års nordiska äktenskapskonvention skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna dem emellan i stället för bestämmelserna i Bryssel II-förordningen. Artikeln innehåller ingen bestämmelse om förklaringens innehåll. Förklaringen kan när som helst återkallas helt eller delvis.

Enligt artikel 36.2 (b) skall principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet iakttas när Finlands och Sveriges domstolar tillämpar den nordiska konventionens bestämmelser. Konsekvensen av denna begränsning är att domstolens behörighet att pröva t.ex. ett äktenskapsmål förutsätter, förutom att båda makarna måste vara nordiska medborgare, att de även har hemvist i en nordisk stat. Om en av eller båda makarna har sitt hemvist i en annan EU-stat där Bryssel II-förordningen är tillämplig, skall frågan om domstols behörighet avgöras enligt Bryssel IIförordningen. Om varken 1931 års nordiska äktenskapskonvention eller Bryssel II-förordningen äger tillämpning, bestäms frågan om domstolens

• Sida 123
•  Original

internationella behörighet i enlighet med Finlands respektive Sveriges interna internationellt processrättsliga bestämmelser.

I artikel 36.2 (c) konstateras att bestämmelserna om domstols behörighet i varje framtida överenskommelse mellan de nordiska medlemsstaterna och som gäller de frågor som regleras i Bryssel IIförordningen, skall vara i linje med Bryssel II-förordningens behörighetsregler.

Enligt artikel 36.2 (d) skall en dom given i Finland eller Sverige erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i Bryssel II-förordningen, om domstolen som givit domen grundat sin behörighet på en bestämmelse som har motsvarighet i Bryssel II-förordningen.

5 Behovet att ändra 1931 års nordiska äktenskapskonvention

En utgångspunkt för Bryssel II-förordningens domsrättsregler har varit att domsrätt aldrig skall kunna grundas enbart på den ena makens medborgarskap. Behörighet förutsätter alltid någon ytterligare anknytning. Om Finland och Sverige avser att 1931 års nordiska äktenskapskonventionen skall äga företräde framför Bryssel II-förordningen, innebär detta att vissa bestämmelser i den nordiska konventionen måste ändras, bl.a. så att artikel 7.2 inte längre gäller i förbindelser dem emellan.

Ett skäl för fortsatt tillämpning av 1931 års nordiska äktenskapskonvention är det önskvärda att samma bestämmelser om domstols behörighet att pröva äktenskapsmål skall gälla i alla de nordiska länderna. För att kunna åstadkomma detta måste även Danmark, Island och Norge avstå från den i artikel 7.2 intagna behörighetsgrunden. Behovet av ändring av äktenskapskonventionen berör därmed samtliga konventionsstater.

Det förhållandet att artikel 7.2 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention inte längre kan tillämpas medför ett behov att ändra de övriga behörighetsreglerna gällande frågor om hemskillnad och äktenskapsskillnad, eftersom behörigheten i äktenskapsmål enligt konventionen annars skulle bli för snäv. I en situation där t.ex. den ena av makarna är svensk och den andra finsk medborgare och deras gemensamma hemvist varit i Danmark men där de efter söndring i äktenskapet flyttat tillbaka till sina respektive tidigare hemländer innebär en tillämpning av äktenskapskonventionen efter avgiven förklaring i enlighet med Bryssel II-förordningen att det saknas behörig domstol som kan pröva ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan makarna.

Dessutom bör behörighetsreglerna enligt artikel 7 ses över så att de är i linje med Bryssel II-förordningens behörighetsregler i en strävan att se till att likadana regler gäller i likadana situationer. Om till sitt innehåll motsvarande behörighetsbestämmelser är tillämpliga enligt Bryssel IIförordningen och 1931 års nordiska äktenskapskonvention minskar dessutom betydelsen av vilket regelsystem som är tillämpligt i det enskilda fallet. Därtill kommer Finlands och Sveriges åtagande enligt artikel 36.2 (c) i Bryssel II-förordningen att se till att framtida

• Sida 124
•  Original

överenskommelser skall vara i linje med behörighetsreglerna i förordningen.

Slutligen skall framhållas att det även för de internordiska förhållandena bör finnas domsrättsregler som är mer anpassade efter nutidens behov.

6 Förslag till ändring av 1931 års nordiska äktenskapskonvention

6.1 Föreslagen ändring av artikel 7

Både artikel 7 i dess nuvarande och i dess föreslagna lydelse reglerar frågan om internationell behörighet att pröva yrkande om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

I nuvarande lydelse av artikel 7 första stycket i 1931 års nordiska äktenskapskonvention konstateras uttryckligen att behörighetsbestämmelserna endast är tillämpliga då båda makarna är nordiska medborgare. Bland annat i syfte att uppfylla Finlands och/eller Sveriges åligganden om icke-diskriminering enligt Bryssel II-förordningen, föreslås att det uttryckligen i artikel 7 första stycket konstateras att makarna även skall ha hemvist i en nordisk stat för att behörighetsbestämmelsen skall äga tillämpning. En sådan avgränsning av konventionens tillämpningsområde i här aktuella delar kommer att gälla i samtliga internordiska förhållanden, dvs. också i förhållande till Danmark, Island och Norge, även om Bryssel II-förordningen inte är bindande för dessa länder.

Det föreslagna kravet i första stycket på att makarna skall ha hemvist i en nordisk stat omöjliggör en tillämpning av den nuvarande behörighetsgrunden i artikel 7 andra stycket. Detta stycke är, som tidigare konstaterats, inte heller förenligt med Bryssel II-förordningens grundläggande princip om icke-diskriminering på grund av nationalitet. På grund av detta föreslås att nuvarande andra stycket i artikel 7 upphävs.

De behörighetsgrunder som i dag gäller enligt första stycket i artikel 7 i nuvarande lydelse – båda makarnas hemvist eller, om de inte längre har hemvist i samma stat, den stat där de senast hade hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt – återfinns i uppräkningen av behörighetsgrundande kriterier i första styckets föreslagna lydelse. Det föreslås även att de i Bryssel II-förordningen intagna behörighetsgrunderna – svarandens hemvist, – om ansökan är gemensam, någon av makarnas hemvist, – kärandens hemvist, om denne haft detta hemvist i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, – kärandens medborgarskap, förutsatt att denne varit bosatt medborgarskapslandet i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes, – makarnas medborgarskap i samma stat skall utgöra grund för behörighet i internordiska äktenskapsmål.

I den engelska lydelsen av Bryssel II-förordningen används begreppet ”habitual residence”. I de enskilda ländernas texter av föreslagen lydelse av artikel 7 och 8 används den i varje land gängse terminologi som på bästa sätt motsvarar innebörden i ”habitual residence”.

• Sida 125
•  Original

De behörighetsgrunder som anges i nuvarande lydelse av artikel 7 första stycket är medtagna även i styckets föreslagna nya lydelse. Dessa behörighetsgrunder liksom behörighetsgrunderna svarandens hemvist och någon av makarnas hemvist, om ansökan är gemensam, är vedertagna och allmänt accepterade.

Även kärandens hemvist – forum actoris – föreslås som behörighetsgrundande kriterium, förutsatt att käranden varit bosatt i hemviststaten i minst ett år eller, om käranden är medborgare i hemviststaten, sex månader innan ansökan gjordes. Bestämmelsen tillmötesgår kärandens/sökandens intresse i ett mål om äktenskapsskillnad. Problem skulle kunna uppstå t.ex. i en situation där makarna separerat, där den ena av dem sedermera bosatt sig i Island och den andra i Sverige samt där den i Island bosatta maken inte önskar någon äktenskapsskillnad. Att som bosatt i Sverige anhängiggöra en talan om äktenskapsskillnad vid en domstol i Island kan visa sig vara besvärligt. Därför torde det vara befogat att för sådana fall möjliggöra för käranden att få väcka talan i sin hemviststat under de angivna förutsättningarna.

Intagandet av båda makarnas medborgarskap som behörighetsgrund är i linje med behörighetsbestämmelserna i Bryssel II-förordningen och torde inte förorsaka några praktiska problem. I Bryssel II-förordningen finns därtill en särskild behörighetsbestämmelse beträffande genkäromål. En sådan torde dock inte behövas i en nordisk konvention eftersom detta redan är möjligt i samtliga nordiska länder.

Precis som fallet är med Bryssel II-förordningen, är de föreslagna behörighetsgrunderna alternativa och möjliggör därmed att makarna i det enskilda fallet kan erhålla möjlighet att välja mellan två eller kanske till och med ännu flera staters myndigheter.

Det föreslagna andra stycket i artikel 7 motsvarar artikelns nuvarande tredje stycke och upptar en särskild behörighetsgrund för yrkande om äktenskapsskillnad på grund av ett avgörande om hemskillnad. Ett sådant yrkande skall kunna tas upp i den stat där avgörandet om hemskillnad har meddelats. Förutsättningen för den föreslagna bestämmelsens allmänna tillämplighet bör vara densamma som gäller för behörighetsgrunderna i förslagna första stycket i artikel 7. Bestämmelsen blir då i linje med motsvarande bestämmelse i Bryssel II-förordningen. Nuvarande lagstiftning om hemskillnad i Danmark, Island och Norge föranleder inte någon annan bedömning. Det torde inte vara nödvändigt att i det andra stycket upprepa att makarna både måste vara nordiska medborgare och ha hemvist i Norden. Det kan i sammanhanget påpekas att ifrågavarande bestämmelses funktion har marginaliserats, eftersom det enligt artikel 9 tredje stycket i 1931 års nordiska äktenskapskonvention är möjligt att beakta vunnen hemskillnad i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad i en stat där hemskillnadsinstitutet inte finns. Om hemskillnadstiden motsvarar erfordrad betänketid, kan äktenskapsskillnad således erhållas omedelbart.

• Sida 126
•  Original

6.2 Föreslagen ändring av artikel 8

6.2.1 Allmänt

Både enligt nuvarande och föreslagen lydelse reglerar artikel 8 domsrättsgrunder för frågor som får tas upp i samband med ett yrkande om äktenskaps- eller hemskillnad, dvs. de accessoriska frågorna. Beträffande dessa frågor har kunnat konstateras att det inte i något nordiskt land längre är möjligt att få skadestånd på grund av äktenskapsskillnad. ”Skadestånd” har därför strukits ur första stycket i artikel 8. I övrigt har de frågor som anges i den nuvarande lydelsen av artikeln aktualitet i varje fall i något nordiskt land. Under överläggningarna mellan de nordiska länderna diskuterades också om kvarsittanderätt i hemmet borde tillföras. Det kunde emellertid därvid konstateras att sådana frågor kunde intolkas under ”frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden”, varför det saknas ett behov av att ange även dem uttryckligen i artikeltexten.

Det har sedan länge ansetts vara klart, vilket också har bekräftats i rättspraxis, att frågor om umgänge omfattas av artikel 8 i dess nuvarande lydelse. Med den föreslagna lydelsen av artikeln framgår det uttryckligen att behörigheten även avser frågor om barns boende och umgänge med barn.

Av den föreslagna lydelsen i artikel 8 första och andra stycket framgår att en myndighet är behörig att ta upp frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn i samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Det kan här anmärkas att det i Danmark och i Island inte är möjligt att anhängiggöra ett yrkande om barns boende separat.

6.2.2 Barn som omfattas av artikel 8

Behörigheten enligt den föreslagna lydelsen av artikel 8 omfattar endast makarnas gemensamma barn. Däremot avses inte barn till den ena maken från ett tidigare förhållande om inte barnet är adopterat av den andra maken. I sak motsvarar den nya lydelsen av artikel 8 i detta avseende Bryssel II-förordningen.

Det kan här anmärkas att med den föreslagna lydelsen av artikel 8 får behörigheten att pröva vårdnadsfrågor som rör barn som inte är makarnas gemensamma prövas enligt i respektive land gällande domsrättsregler. Detta innebär att avgöranden i sådana vårdnadsfrågor som faller utanför artikel 8 inte kommer att erkännas med stöd av artikel 22. I stället får 1980 års Europarådskonvention tillämpas jämte i varje enskild stat gällande övriga erkännanderegler. Angående dessa regler se vidare nedan.

6.2.3 Behörighetsgrunder

Som har angivits ovan skall enligt artikel 36.2 (c) i Bryssel IIförordningen en revidering av behörighetsreglerna i 1931 års nordiska äktenskapskonvention i de frågor som omfattas av förordningen utformas ”i linje med” vad som gäller enligt förordningen. Första stycket i artikel 8

• Sida 127
•  Original

i den nordiska konventionen i dess nuvarande lydelse reglerar myndighets behörighet att pröva de accessoriska frågorna. Stycket hör intimt ihop med konventionens artikel 7 som avser behörighet för äktenskapsmål där fråga är om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. För att det skall finnas behörighet att pröva en accessorisk fråga enligt artikel 8 första stycket krävs att frågan framställs i samband med ett äktenskapsmål enligt artikel 7. Även för den föreslagna nya lydelsen av artikel 8 finns denna koppling till behörigheten enligt artikel 7. För att en revidering av artikel 8 skall vara ”i linje med” Bryssel II-förordningen måste således också behörighetsreglerna i artikel 7 vara ”i linje med” förordningen. De ändringar som föreslås i artikel 7 uppfyller, som framgått av det föregående, detta krav.

För att en ändring i artikel 8 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention skall vara ”i linje med” Bryssel II-förordningen måste vidare förordningens särskilda behörighetsvillkor för frågor som rör barn beaktas. Till skillnad mot artikelns nuvarande lydelse förutsätts i den föreslagna lydelsen att barnet har hemvist i en nordisk stat. Detta har sin motsvarighet både i Bryssel II-förordningen (artikel 3) och i 1996 års Haagkonvention (artikel 10). Frågor om vårdnad, barns boende och umgänge med barn får tas upp i den stat där ett mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad är anhängigt mellan barnets föräldrar både när barnet har hemvist i den staten och när barnet har hemvist i en annan nordisk stat. I det senare fallet måste dock vissa villkor vara uppfyllda. Det krävs att barnet är makarnas gemensamma och att åtminstone en av makarna har vårdnaden om det. Vidare krävs att makarna har godtagit att frågan prövas i den stat där äktenskapsmålet prövas samt att frågans prövning i den staten är till barnets bästa. Om barnet förutom sina föräldrar har ytterligare vårdnadshavare bör, vid prövningen av om det är förenligt med barnets bästa att ta upp frågan, sådan vårdnadshavares inställning beaktas. De nämnda villkoren har utformats i nära anslutning till villkoren i Bryssel II-förordningen och Haagkonventionen.

Artikel 8 gäller för både domstolar och administrativa myndigheter och reglerar således även frågan om vilken stats socialnämnd (eller motsvarande) som är behörig att godkänna ett avtal som föräldrarna har ingått om vårdnaden, barnets boende eller umgänget.

6.2.4 1980 års Haagkonvention

Det föreslagna tredje stycket i artikel 8 avser situationer där ett barn olovligen har blivit bortfört till eller kvarhållet i en annan stat än den där det hade sitt hemvist vid tiden för det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Artikeln innebär att en myndighet i den stat där barnet befinner sig vid bedömningen av den egna behörigheten enligt första och andra styckena skall beakta om det föreligger ett olovligt bortförande eller kvarhållande enligt Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (artikel 3). Även om myndigheten anses vara behörig i enlighet med artikel 8 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, skall myndigheten avstå från att besluta i sak om rätten till vårdnaden till dess att det har bestämts att barnet inte skall återlämnas enligt Haagkonventionen eller med mindre

• Sida 128
•  Original

en konventionsenlig ansökan har framställts inom en rimlig tid efter det att myndigheten underrättades om det olovliga bortförandet eller kvarhållandet (artikel 16). 1980 års Haagkonvention har tillträtts av alla de nordiska länderna. Tredje stycket i artikel 8 motsvarar artikel 4 i Bryssel II-förordningen och har tagits med endast i klargörande syfte.

6.3 Artikel 8 andra stycket i nuvarande lydelse

Andra stycket i artikel 8 i dess nuvarande lydelse i 1931 års nordiska äktenskapskonvention reglerar domsrätt för vårdnadsfrågor som väcks utan samband med en talan om äktenskapsskillnad. En förutsättning för regelns tillämplighet är att barnets föräldrar tidigare har varit gifta med varandra. Stycket anses omfatta även frågor om umgänge. Konventionen saknar helt regler för barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra.

Ett upphävande av nuvarande artikel 8 andra stycket bör ske eftersom regleringen i 1931 års nordiska äktenskapskonvention beträffande domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål inte tar någon hänsyn till barnets hemvist. En ytterligare fördel är att det för vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål efter ett upphävande av andra stycket i artikel 8 inte längre kommer att gälla olika domsrätts-, lagvals- och erkännanderegler beroende på om barnets föräldrar varit gifta med varandra eller inte.

Ett upphävande får också till följd att konventionens lagvalsregel (artikel 9) och erkännanderegel (artikel 22) inte längre kommer att gälla för vårdnadsfrågor som prövas efter att föräldrarnas äktenskap har upplösts. I artikel 9 anges bl.a. att vid prövning av frågor som avses i artikel 8 tillämpas i varje stat där gällande lag. Enligt artikel 22 skall lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut som meddelats i något nordiskt land enligt bl.a. artikel 8 erkännas i övriga nordiska länder utan stadfästelse.

Frågor om domstols behörighet att pröva vårdnadsfrågor som väcks utan samband med en talan om äktenskapsskillnad och frågor om lagval för dessa vårdnadsfrågor kommer därför att regleras av i respektive land gällande autonoma internationella behörighets- och lagvalsregler enligt följande.

Danmark: Danska domstolar är behöriga att pröva vårdnadsfrågor om svaranden har hemvist i Danmark eller om sökanden har hemvist i Danmark och antingen har bott där de senaste två åren eller tidigare haft hemvist där. Vidare föreligger dansk domsrätt om sökanden är medborgare i Danmark och det visas att han på grund av sitt medborgarskap inte kan få frågan om vårdnad prövad i det land där han har hemvist. Slutligen är danska domstolar behöriga om båda parter är danska medborgare och svaranden inte motsätter sig att frågan prövas av dansk domstol (§ 448 c retsplejeloven).

Vissa vårdnadsfrågor, såsom anmälan om avtal om gemensam vårdnad och avtal om överflyttande av vårdnad, handläggs av administrativa myndigheter (§§ 6, 9, 11, 14, 23 och 25 i lov om forældremyndighet og samvær). Behörighet föreligger vanligen om

• Sida 129
•  Original

vårdnadshavaren bor eller uppehåller sig i Danmark (§§ 20–24 forældremyndighedsbekendtgørelsen). Även om det inte enligt dessa regler föreligger behörighet kan Civilretsdirektoratet bemyndiga en särskild myndighet att behandla ärendet om det finns stark anknytning till Danmark (§ 32 forældremyndighedsbekendtgørelsen). Dansk lag tillämpas på vårdnadsfrågorna.

Finland: Finsk domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål är reglerad i lag. De aktuella reglerna finns i 19 och 20 §§ lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). Enligt huvudregeln är en finsk domstol behörig i vårdnadsmål, om barnet är bosatt i Finland. Om barnet inte är bosatt i Finland när ett vårdnads- eller umgängesrättsärende anhängiggörs föreligger finsk domsrätt om barnet då vistas i landet eller om det annars kan anses motiverat att saken prövas där. Barnet måste då antingen ha varit bosatt i Finland året innan ärendet blev anhängiggjort eller, med hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter, ha någon nära anknytning till Finland. Finsk lag tillämpas i vårdnadsmål (22 § lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt).

Island: Regler om isländsk domsrätt i mål om föräldramyndighet finns i børnelovens § 56 (lov nr. 20/1992). Enligt nämnda § har en isländsk domstol behörighet att pröva en sak om svaranden har hemvist i Island, om barnet har hemvist i Island eller om käranden är isländsk medborgare och det har blivit fastslaget att denne på grund av medborgarskapet inte kan föra sin talan i det land där han eller hon är bosatt eller där svaranden eller barnet är bosatt. Om båda föräldrarna är isländska medborgare och svaranden inte motsätter sig att saken prövas i Island föreligger också behörighet för en isländsk domstol. Därutöver har en isländsk domstol vid vissa speciella förhållanden rätt att förordna om interimistiska åtgärder rörande föräldramyndighet om svaranden eller barnet uppehåller sig i landet. I Island är frågan om vilket lands lag som skall tillämpas inte lagreglerad. Som huvudregel gäller dock att isländsk lag tillämpas.

Norge: Norska myndigheter har jurisdiktion i frågor om föräldraansvar, barnets boende och umgängesrätt med barn om svaranden är bosatt i Norge, om barnet är bosatt i Norge eller om frågan om föräldraansvaret eller umgängesrätten tidigare är avgjord i Norge (64 § barneloven). Norsk lag tillämpas i vårdnadsmål (66 § barneloven).

Sverige: Svensk domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål är inte lagreglerad. Enligt rättspraxis är svensk domstol behörig i vårdnadsmål om barnet har hemvist i Sverige.

Svensk domstol har också ansetts vara behörig att pröva en talan om överflyttande av vårdnad även om barnet har hemvist utomlands under förutsättning att den svarande vårdnadshavaren har hemvist i Sverige. Det gäller i allt fall om en dom i saken meddelad i barnets hemvistland inte skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige.

• Sida 130
•  Original

Om barnets föräldrar har gemensam vårdnad men enbart den kärande vårdnadshavaren har hemvist i Sverige saknas svensk domsrätt oavsett om en utländsk dom i saken skulle erkännas eller inte. Att den av föräldrarna som inte har vårdnaden om barnet har hemvist i Sverige har inte heller ensamt ansetts tillräckligt för att svensk domsrätt skall föreligga såvida det inte är fråga om en gemensam ansökan om att vårdnad om barn skall vara gemensam. Lagvalsfrågan i vårdnadsmål är inte lagreglerad. Rättsutvecklingen har rört sig i riktning mot att det är lagen i barnets hemvistland som skall tillämpas.

I samtliga de nordiska länderna kommer frågan om erkännande av nordiska avgöranden i dessa frågor om vårdnad när det gäller barn som är under 16 år att regleras av erkännandebestämmelserna i 1980 års Europarådskonvention. För äldre barn får tillämpas respektive lands autonoma internationella erkännanderegler enligt följande. I redogörelsen bortses från de fall då domstolarna prejudiciellt tillmätt ett utländskt avgörande betydelse.

Danmark: Det finns inte etablerad rättspraxis för i vilken utsträckning utländska avgöranden erkänns i Danmark.

Finland: Nordiska och andra utländska vårdnadsavgöranden erkänns i Finland (24 och 25 §§ lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt). Erkännandet förutsätter inte ett särskilt förfarande för erkännande. Det är dock möjligt att få det fastställt att vårdnadsavgörandet erkänns i Finland. Fastställelsen meddelas av

Helsingfors hovrätt. Om saken gäller verkställighet av ett utomnordiskt vårdnadsavgörande är en fastställelse obligatorisk och fastställelsen meddelas av Helsingfors hovrätt.

Island: Utländska avgöranden erkänns inte i Island.

Norge: Utländska avgöranden erkänns inte i Norge.

Sverige: Utländska avgöranden erkänns inte utan stöd i lag (jfr NJA 1974 s. 629). Lagstöd finns för de avgöranden som omfattas av

Sveriges konventionen med Schweiz av den 15 januari 1936 om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar.

Det kan i sammanhanget anmärkas att verkställigheten av nordiska vårdnadsavgöranden utan samband med äktenskapsskillnadsmål garanteras genom i första hand 1977 års nordiska domskonvention. I förhållande till Island gäller dock fortfarande 1932 års nordiska domskonvention.

• Sida 131
•  Original

6.4 Föreslagen ändring av artikel 9

Artikel 9 reglerar vilket lands lag som skall tillämpas vid prövning av frågor som avses i artiklarna 7 och 8. I nuvarande lydelse av artikel 9 första stycket anges uttryckligen att frågor om bodelning och skadestånd alltid skall avgöras enligt den lag som enligt 3 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Som konstaterats ovan är det inte längre i något nordiskt land möjligt att få skadestånd på grund av äktenskapsskillnad. Av den anledningen föreslås att ”skadestånd” stryks ur första stycket i artikel 8 (jämför avsnitt 6.2.1). Vid dessa förhållanden bör inte heller artikel 9 uppta ”skadestånd”. I den föreslagna lydelsen till artikel 9 har därför skadestånd utgått. I övrigt utgör föreslagna ändringar endast en minimal språklig modernisering av artikeln.

7 Förslag till ny artikel 8 a om litispendens

I sin nuvarande lydelse innehåller inte 1931 års nordiska äktenskapskonvention några uttryckliga regler om hur domstolarna skall förfara när mål om samma sak och mellan samma parter väcks vid domstolar i olika konventionsstater, s.k. litispendens.

Den föreslagna lydelsen av artikel 7 innehåller, till skillnad mot artikeln i dess nuvarande lydelse, alternativa domsrättsgrunder. Det kan således samtidigt i olika konventionsstater finnas behörighet för en myndighet att pröva en talan mellan samma parter om äktenskapsskillnad eller hemskillnad jämte i artikel 8 angivna accessoriska frågor. Samma yrkande mellan samma parter skulle därför samtidigt kunna vara anhängiga vid en domstol i skilda fördragsslutande stater. För att motverka att talan angående samma sak mellan samma parter förs samtidigt i flera länder och för att förhindra att det i de olika länderna avkunnas inbördes motstridiga domar som blir gällande i dessa länder föreslås nu uttryckliga bestämmelser om skyldighet för domstolarna att beakta en rättegång i annat nordiskt land.

Den vanligaste lösningen för litispendens-problematiken är att domstolen i enlighet med gällande lagstiftning avvisar den talan som väckts senare. Nämnda lösning återfinns t.ex. i Bryssel II-förordningens artikel 11 (se avsnitt 4.2). Även i de ensartade lagar som införts i de nordiska länderna som en följd av 1977 års nordiska domskonvention finns en litispendensbestämmelse. I sak har den föreslagna nya artikeln 8 a i 1931 års nordiska äktenskapskonvention samma innebörd som artikel 11 i Bryssel II-förordningen.

Enligt första stycket i föreslagna artikel 8 a gäller att om en fråga enligt artikel 7 eller 8 väcks vid behörig myndighet i olika fördragsslutande stater mellan samma parter, skall den myndighet vid vilken frågan väckts senare självmant avvisa frågan till förmån för den andra myndigheten. Detta innebär att talan skall avvisas när det har fastställts att den myndighet vid vilken talan väckts först är behörig.

Om ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad enligt artikel 7 och ett eventuellt accessoriskt yrkande enligt artikel 8 är anhängigt vid behörig myndighet i en fördragsslutande stat, förhindrar detta enligt

• Sida 132
•  Original

föreslagna artikel 8 a att samma fråga som senare väcks mellan samma parter samtidigt prövas vid myndighet i en annan fördragsslutande stat. Såsom artikeln formulerats innebär den att en pågående handläggning av en accessorisk fråga om t.ex. vårdnad om barn också förhindrar att en självständig talan upptas vid annan domstol rörande samma fråga. Artikeln reglerar emellertid inte den situationen att en självständig talan om vårdnad är väckt när en accessorisk vårdnadsfråga anhängiggörs. I en sådan situation kan det dock finnas andra litispendensregler som förhindrar ett upptagande av den accessoriska frågan.

I andra stycket av den föreslagna artikel 8 a jämställs en fråga om hemskillnad med en fråga om äktenskapsskillnad när det gäller litispendens. Det innebär att ett redan anhängigt yrkande om hemskillnad eller äkenskapsskillnad förhindrar att ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp till prövning i en annan fördragsslutande stat. Möjligheten för en av makarna att effektivt blockera en skillnadssituation med en ansökan om hemskillnad torde vara marginell, eftersom hemskillnadstiden kan tillgodoräknas som betänketid i samband med prövning av ett yrkande om äktenskapsskillnad i en stat utan hemskillnadsinstitut.

8 Erkännande och verkställighet

8.1 Erkännande av dom enligt 1931 års nordiska äktenskapskonvention

Frågan om fortsatt tillämpning av gällande internordiska bestämmelser om erkännande och verkställighet nämns inte uttryckligen i Bryssel IIförordningen i anslutning till det nordiska undantaget i artikel 36.2. Erkännandefrågan är dock inkluderad i undantaget såsom en del av 1931 års äktenskapskonvention.

I nämnda artikel 36.2 stycke (c) föreskrivs att bestämmelserna om domstols behörighet i varje framtida överenskommelse mellan de medlemsstater som avgett den i artikelns stycke (a) avsedda förklaringen, och som gäller de frågor som regleras i Bryssel II-förordningen, skall vara i linje med Bryssel II-förordningens behörighetsregler. Bryssel IIförordningen innehåller således inte någon regel om att bestämmelserna om erkännande i 1931 års nordiska äktenskapskonvention skall vara i linje med motsvarande bestämmelse i Bryssel II-förordningen. Därmed torde erkännande av alla avgöranden som givits på basis av artiklarna 7 och 8 i den nordiska konvention även fortsättningsvis kunna erkännas jämlikt artikel 22 också av de medlemsstater som avgett den i artikel 36.2 (a) avsedda förklaringen, utan att artikel 22 dessförinnan av denna anledning behöver ändras. Ovan avsedda lagakraftvunna domar eller administrativa myndigheters beslut skall således utan någon stadfästelse vara gällande i alla de fördragsslutande staterna.

Enligt den gällande lydelsen av artikel 22 i den nordiska konventionen skall ett avgörande bl.a. enligt artiklarna 7 och 8 gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. I nuvarande lydelse av

• Sida 133
•  Original

artikel 22 anges endast hemvist och medborgarskap som behörighetsgrundande. Eftersom den föreslagna lydelsen av artiklarna 7 och 8 innebär ändrad behörighet i förhållande till vad som gäller i dag, blir den nuvarande lydelsen av artikel 22 då otillräcklig. För att säkerställa att myndighetens behörighet inte får omprövas i något fall föreslås en språklig justering av denna artikel.

Artikel 22 i den nordiska konventionen innehåller även en bestämmelse om erkännande av dom om ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat och som meddelats i en sådan stat. Bestämmelsen avser de facto domar meddelade i Danmark, Island eller Norge, eftersom äktenskap i Finland och Sverige alltid upplöses genom skilsmässa. Eftersom Bryssel II-förordningens bestämmelser om erkännande endast avser domar givna i stater bundna av nämnda förordning, gäller inte dess bestämmelser domar givna i Danmark, Island eller Norge. Detta innebär att Finland och Sverige, efter att Bryssel II-förordningen trätt i kraft, kan fortsätta erkänna domar om ogiltighet eller återgång av äktenskap i enlighet med artikel 22 i den nordiska konventionen även om en av eller bägge makarna som domen avser är bosatta i en stat bunden av Bryssel II-förordningen. Det förhållandet att Danmark senare kan komma att omfattas av Bryssel IIsamarbetet innebär i detta avseende endast att danska myndigheter blir bundna av behörighetsreglerna i Bryssel II-regleringen. Förändringen kommer inte att ha någon inverkan på erkännandebestämmelsen i artikel 22.

8.2 Verkställighet

1931 års nordiska äktenskapskonvention innehåller inte några bestämmelser om verkställighet av domar. När det gäller avgöranden i äktenskapsmål torde detta dock sakna betydelse, eftersom s.k. statusavgöranden inte kan verkställas.

I de ensartade lagarna som införts i Danmark, Finland, Norge och Sverige med anledning av 1977 års nordiska domskonvention finns, som redovisats i avsnitt 4.3, bestämmelser om verkställighet av domar, däribland domar rörande vårdnadsfrågor.

Bryssel II-förordningen innehåller också regler för verkställighet (artiklarna 21–31). Dessa verkställighetsregler kommer att komma i konflikt med de nämnda ensartade lagarna. Finland och Sverige är enligt Bryssel II-förordningen skyldiga att sinsemellan tillämpa förordningens verkställighetsregler när det gäller domar avseende vårdnadsfrågor. Någon möjlighet till undantag för dessa länder att i stället för Bryssel IIförordningens regler få tillämpa domskonventionen ges inte enligt Bryssel II-förordningen. Motsvarande kommer att gälla för Danmark i den händelse Danmark kommer att delta i Bryssel II-samarbetet. I förhållandet mellan de stater som är bundna av Bryssel II-regleringen och de övriga staterna är dock de nordiska domskonventionerna gällande.

• Sida 134
•  Original

Överenskommelse den 25 februari 2000 om den nordiska äktenskapskonventionen

Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap

Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar har kommit överens om följande:

I

I artikel 8 i konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap skall följande ändringar göras:

I första stycket skall ordet ”underhållsskyldighet” utgå. I andra styckets första mening skall orden ”underhållsskyldighet eller” utgå. Andra styckets andra mening skall utgå.

II

För överenskommelsens tillämpning på Färöarna och Grönland kan det danska justitieministeriet efter förhandling med de övriga fördragsslutande staternas justitieministerier fastställa sådana undantag som de särskilda färöiska eller grönländska förhållandena kan ge anledning till.

III

De fördragsslutande staterna kan tillträda denna överenskommelse genom

a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller

b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efterföljande ratifikation.

Ratifikationshandlingarna deponeras hos det svenska utrikesdepartementet.

Överenskommelsen träder i kraft den första dagen i den månad som infaller två månader närmast efter det att överenskommelsen har tillträtts av alla de fördragsslutande staterna. Det svenska utrikesdepartementet underrättar de fördragsslutande staterna om deponeringen av ratifikationshandlingar och om tidpunkten för överenskommelsens ikraftträdande.

• Sida 135
•  Original

IV

Originalexemplaret till denna överenskommelse deponeras hos det svenska utrikesdepartementet som tillställer varje fördragsslutande stat en bestyrkt kopia därav.

Till bekräftelse på detta har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna överenskommelse.

Som skedde i Oslo den 25/2 2000, i ett exemplar på danska, finska, isländska, norska och svenska språken, och såvitt angår svenska språket i två texter, en för Sverige och en för Finland.

• Sida 136
•  Original

Överenskommelse den 25 februari 2000 om den nordiska indrivningskonventionen

Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indrivning av underhållsbidrag

Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar har kommit överens om följande:

I

I konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indrivning av underhållsbidrag skall följande ändringar göras:

Artikel 1 skall ha följande lydelse:

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller av sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i en av de fördragsslutande staterna någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor, skall erkännas i de andra fördragsslutande staterna utan någon särskild stadfästelse.

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut, av sådan myndighet godkänd förbindelse eller annan skriftlig förbindelse, varigenom i en av de fördragsslutande staterna någon förpliktats eller utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten, skall på begäran omedelbart verkställas i annan fördragsslutande stat. Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten eller domaren meddelat beslut som kan verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

Artikel 2 andra stycket skall ha följande lydelse:

Skall verkställigheten äga rum i annan fördragsslutande stat än den, där framställning gjorts efter vad i första stycket sägs, översändes framställningen till förstnämnda stat. I sådant fall översändes och mottages framställningen:

i Danmark av statsamtet (i Köpenhamn Overpraesidiet), eller, om ovisshet råder angående behörig statsamt, av Justitsministeriet; i Finland av vederbörande utmätningsman, eller, om ovisshet råder angående behörig utmätningsman, av Justitieministeriet; i Island av Justitieministeriet; i Norge av folketrygdkontoret for utenlandssaker; samt i Sverige av vederbörande kronofogdemyndighet, eller, om ovisshet råder angående behörig kronofogdemyndighet, av Riksskatteverket.

• Sida 137
•  Original

Artikel 3 första stycket skall ha följande lydelse:

Den myndighet som skall verkställa indrivningen får, om så anses erforderligt, kräva bevis för att domen, beslutet eller förbindelsen uppfyller de i artikel 1 andra stycket för verkställighet stadgade villkoren. Sådant bevis utfärdas, i den stat där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks, av den myndighet som anges i artikel 2 andra stycket.

I konventionen skall införas en ny artikel 6 a med följande lydelse:

Denna konvention hindrar inte att erkännande eller verkställighet grundas på en annan internationell konvention som gäller mellan de berörda staterna eller på lagen i den stat där frågan om erkännande eller verkställighet uppkommer.

II

För överenskommelsens tillämpning på Färöarna och Grönland kan det danska justitieministeriet efter förhandling med de övriga fördragsslutande staternas justitieministerier fastställa sådana undantag som de särskilda färöiska eller grönländska förhållandena kan ge anledning till.

III

De fördragsslutande staterna kan tillträda denna överenskommelse genom

a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller

b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efterföljande ratifikation.

Ratifikationshandlingarna deponeras hos det norska utrikesdepartementet.

Överenskommelsen träder i kraft den första dagen i den månad som infaller två månader närmast efter det att överenskommelsen har tillträtts av alla de fördragsslutande staterna. Det norska utrikesdepartementet underrättar de fördragsslutande staterna om deponeringen av ratifikationshandlingar och om tidpunkten för överenskommelsens ikraftträdande.

IV

Denna överenskommelse tillämpas även på sådana avgöranden och avtal enligt artikel 1 som har meddelats eller ingåtts innan överenskommelsen träder i kraft.

• Sida 138
•  Original

V

Originalexemplaret till denna överenskommelse deponeras hos det norska utrikesdepartementet som tillställer varje fördragsslutande stat bestyrkt kopia därav.

Till bekräftelse på detta har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna överenskommelse.

Som skedde i Oslo den 25/2 2000, i ett exemplar på danska, finska, isländska, norska och svenska språken, och såvitt angår svenska språket i två texter, en för Sverige och en för Finland.

• Sida 139
•  Original

Kommentar till överenskommelserna den 25 februari 2000

1. Artikkel 8 i Konvensjon 6 februar 1931 mellom Norge, Danmark, Finland, Island og Sverige inneholdende internasjonal-privatrettslige bestemmelser om ekteskap, adopsjon og vergemål bør endres. I art 8 (1) heter det at spørsmål om bl a underholdsbidrag til barn og ektefelle kan tas opp i forbindelse med krav om separasjon eller skilsmisse. Art 8 (2) åpner for at bidragsspørsmål kan tas opp også etter at separasjon eller skilsmisse er gitt. Slike senere saker om underholdsbidrag skal reises i den stat hvor den ektefelle som kravet reises mot, er bosatt. Men underholdsbidrag kan ikke fastsettes eller endres dersom dette ville stride mot loven i det landet der separasjon eller skilsmisse ble gitt. Reglene i art 8 (2) gjør det unødvendig tungvint (og i enkelte saker umulig) for bidragsberettigede å få fastsatt eller endret bidrag. For barnebidrag gjelder dessuten reglene i konvensjonen bare der barnets foreldre har vært gift med hverandre, og medfører derfor ulike regler for barn født i og utenfor ekteskap. På denne bakgrunn foreslås det å oppheve regelen om underholdsbidrag i familierettskonvensjonen art 8.

2. Alle de nordiske land har tiltrådt konvensjon om domsmyndighet og fullbyrding av dommer i sivile og kommersielle saker, vedtatt i Lugano 16 september 1988. De nordiske EU-landene har også tiltrådt konvensjon om domsmyndighet og fullbyrding av rettsavgjørelser i sivile saker, herunder handelssaker, utferdiget i Brussel 27 september 1968. Dette medfører at mellom de nordiske land som er medlemmer i EU kommer jurisdiksjon i bidragssaker til å reguleres av Brusselkonvensjonen. Mellom landene som ikke er medlem av EU samt mellom et slikt land på den ene side og et EU-land på den annen side kommer jurisdiksjonen til å bli regulert av Luganokonvensjonen. Reglene er de samme i de to konvensjonene og innebærer at bidragssaker kan anlegges i saksøktes bostedsland (art 2) og der bidragsberettigede bor eller oppholder seg fast (art 5 (2)). Art 5 (2) åpner videre for at spørsmål om underholdsplikt kan avgjøres i en ekteskaps- eller farskapssak eller en sak om personlig status, ved den domstol som i følge sin egen lovgivning har kompetanse i saken, unntatt når kompetansen bare grunner seg på statsborgerskapet til en av partene. Når det gjelder denne utvidede jurisdiksjonen vil man altså falle tilbake på det enkelte nordiske lands nasjonale lovgivning.

I Danmark kan statsamtet pålegge den forelderen som ikke oppfyller forsørgelsesplikten overfor et barn å betale bidrag til barnets underhold (barnebidrag), jf lov om børns § 13 stk. 2. Det kan ikke treffes avgjørelser om barnebidrag i forbindelse med en separasjons- eller skilsmissesak, en foreldremyndighets- eller samværssak eller en farskapssak. I forbindelse med separasjon eller skilsmisse bestemmes det om hvorvidt det skal påhvile en ektefelle plikt til å yte bidrag til den andre ektefelles underhold, jf lov om ægteskabs indgåelse og opløsning § 49. Inngår ektefellene ikke selv avtale om dette, avgjør retten spørsmålet om bidragsplikt, herunder spørsmålet om varighet av bidragsplikten, mens

• Sida 140
•  Original

statsamtet fastsetter bidragets størrelse, jf ægteskabsloven § 50. Internasjonale kompetanseregler finnes i retsplejelovens § 448 c.

I Finland kan krav om bidrag for barn født utenfor ekteskap tas opp i forbindelse med farskapssaken. Bestemmelsene om jurisdiksjon finnes i § 23 lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur (379/1929). Det finnes ingen uttrykkelige regler om domstolenes internasjonale kompetanse til å ta opp bidragsspørsmål, d v s barnbidrag eller ektefellebidrag i forbindelse med skilsmissesaker eller saker om foreldreansvar. I juridisk teori antas det at domstolen har kompetanse dersom den har kompetanse i skilsmissesaken eller i saken om foreldreansvar. Bestemmelsene om jurisdiksjon i skilsmissesaken finnes i § 8 lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur. I den utstrekning jurisdiksjonsbestemmelsen i Brussel- og Luganokonvensjonens artikkel 5 para 2 tillater det, kan et bidragspørsmål også tas opp i de tilfeller der domstolens jurisdiksjon i skilsmissesaken baserer seg på artikkel 7 i den nordiske familierettskonvensjonen. Når et krav om underhold for et barn tas opp i forbindelse med en sak om foreldreansvar (vårdnad) finnes reglene om jurisdiksjon i §§ 19 og 20 i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983).

Oppfyller en av foreldrene på Island ikke forsørgelsesplikten overfor et barn, kan sysselmannen pålegge denne forelderen å betale bidrag til barnets underhold (barnebidrag) jf barneloven (20/1992) § 10 første ledd. Det kan ikke treffes avgjørelser om barnebidrag i forbindelse med en separasjons- eller skilsmissesak, en foreldremyndighets- eller samværssak eller en farskapssak.

I forbindelse med separasjon, og i unntakstilfeller etter skilsmisse, treffes det bestemmelse om hvorvidt det skal påhvile en ektefelle plikt til å yte bidrag til den andre ektefelles underhold, jf ekteskapsloven (31/1993) § 50. Inngår ektefellene ikke selv avtale om dette, avgjør retten eller sysselmannen spørsmålet om bidragsplikt, mens sysselmannen alltid fastsetter ektefellebidragets størrelse, jf ekteskapsloven § 51 förste ledd.

Reglene om de islandske domstolers internasjonale kompetanse finnes i barnelovens § 41 og § 56 og i ekteskaplovens § 114. Reglene om de islandske forvaltningsmyndigheters internasjonale kompetanse finnes i barnelovens § 65 og ekteskapslovens § 123.

I Norge finnes reglene om de norske domstolers internasjonale kompetanse i saker om barnebidrag i lov om barn og foreldre (8 april 1981 nr 7) kap. 8, §§ 63, 64 og 65. Domstolene kan behandle saker om barnebidrag i forbindelse med sak om farskap, i sak om foreldreansvar, barnets bosted eller samværsrett, eller når en av partene i en bidragssak eller barnet er bosatt i Norge. Regler om norske domstolers kompetanse i saker om ektefellebidrag følger av tvistemålsloven (13 august 1915 nr 6) §§ 419 a og 421. Reglene innebærer at den domstol som har kompetanse i skilsmissesaken også har kompetanse til å behandle krav om ektefellebidrag. De norske

• Sida 141
•  Original

jurisdiksjonsreglene gjelder som hovedregel tilsvarende for forvaltningsorganer som har kompetanse til å avgjøre bidragssaker.

I Sverige kan domstolen ta opp spørsmål om barnebidrag i forbindelse med en skilsmissesak, jf 3 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Det antas videre at domstolen uten særskilt hjemmel kan ta opp spørsmålet om bidragsplikt mellom ektefeller i slike saker. Bestemmelser om domstolens kompetanse i skilsmissesaker finnes i 3 kap. 2 og 3 §§ i 1904 års lag.

I følge lovens 3 kap 12 § kan svensk domstol fatte midlertidige beslutninger om underhold til ektefelle og barn selv når en skilsmissesak er anlagt i en utenlandsk stat. Det følger av rettspraksis at spørsmålet om underhold til barn også kan tas opp i forbindelse med saker om foreldreansvar (vårdnad), forutsatt at domstolen er kompetent når det gjelder foreldreansvaret. Det samme gjelder i farskapssaker. Rekkevidden av domstolens internasjonale kompetansen i saker om foreldreansvar (vårdnadsfrågor) følger av rettspraksis, unntatt når et slikt spørsmål blir tatt opp i tilknytning til en skilsmissesak. Da følger kompetansen av bestemmelsene i kap. 3, 6 og 12 §§ i 1904 års loven. Regler om domstolens internasjonale kompetanse i farskapssaker finnes i § 4 i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.

3. Når man tar ut regelen om bidrag fra konvensjonens art 8, betyr det at bidragsavgjørelser heller ikke omfattes av anerkjennelsesregelen i art 22. Brussel- og Lugano-konvensjonene har en anerkjennelsesregel i art 26, men i art 27 er det omfattende unntak fra denne anerkjennelsesplikten. Mellom de nordiske land er det ønskelig å ha en mer absolutt anerkjennelsesregel. Det foreslås derfor å ta inn en regel om anerkjennelse i konvensjon 23 mars 1962 mellom Norge, Danmark, Finland, Island og Sverige om inndriving av underholdsbidrag art 1. De nordiske landene får dermed plikt til å anerkjenne underholdsavgjørelser fra andre nordiske land på linje med landets egne avgjørelser. Den nye regelen vil - i motsetning til art 22 - også omfatte bidrag til barn født utenfor ekteskap.

4. Den nye regelen i art 6 a har sitt forbilde i Haagkonvensjon av 2 oktober 1973 om anerkjennelse og fullbyrding av bidragsavgjørelser art 23 samt Brussel- og Luganokonvensjonen art 57. Bestemmelsen tar sikte dels på situasjoner der anerkjennelse eller fullbyrding ikke kan skje etter inndrivingskonvensjonen, men kan skje etter regler i andre konvensjoner som gjelder mellom de berørte statene eller etter regler i nasjonal rett, og dels på situasjoner der slike andre regler er mer fordelaktige enn reglene i inndrivingskonvensjonen for den som søker anerkjennelse eller fullbyrding. Bestemmelsen kan få betydning spesielt i saker der en avgjørelse ikke er rettskraftig og derfor ikke kan anerkjennes etter inndrivingskonvensjonen.

5. Inndrivingskonvensjonen art 1 (2) har i dag en regel om at fullbyrding av en bidragsavgjørelse ikke kan kreves dersom det i full-

• Sida 142
•  Original

byrdelseslandet er fastsatt et lavere bidrag eller avgjort at underholdsplikt ikke foreligger. Dette innebærer et omfattende unntak fra fullbyrdingsplikten i de tilfeller en avgjørelse i fullbyrdelseslandet senere er blitt endret i en annen kontraherende stat. Regelen foreslås derfor opphevet.

Selv uten en uttrykkelig bestemmelse i konvensjonen anses det klart at anerkjennelse eller fullbyrdelse av en avgjørelse eller avtale ikke kan kreves dersom den strider mot en senere avgjørelse eller avtale i samme sak mellom de samme parter som er gyldig i den stat hvor anerkjennelse eller fullbyrdelse kreves.

6. Den nordiske familierettskonvensjonen inneholder en lovvalgsregel i art 9. Når reglene om underholdsbidrag tas ut av art 8, vil man ikke ha noen konvensjonsfestet lovvalgsregel for disse sakene. Heller ikke Brussel- og Luganokonvensjonene inneholder lovvalgsregler på dette området. Lovvalg i bidragssaker vil derfor heretter avgjøres i henhold til hvert enkelt lands lovvalgsregler.

7. Ved endringen av artikkel 1 i inndrivingskonvensjonen er terminiologien modernisert uten at det materielle innhold er endret. Ordet "barn" erstatter uttrykkene "barn i ekteskap", "adoptivbarn" og "barn utenfor ekteskap" som er brukt i gjeldende konvensjons artikkel 1.

8. Det følger av alminnelige internasjonal-privatrettslige prinsipper at dersom en sak er bragt inn for en domstol eller annen myndighet med avgjørelseskompetanse etter familierettskonvensjonen før denne overenskomstens ikrafttredelse, medfører ikke ikrafttredelsen av denne overenskomst at kompetansen tapes.

• Sida 143
•  Original

Promemorians lagförslag angående de nordiska ändringarna

1 Förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

dels att 7–9 och 22 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat upptages i den stat, där båda makarna hava hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt.

Ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare och har hemvist i en fördragsslutande stat tas upp i den stat där

1. makarna har sitt hemvist,

2. makarna senast hade hemvist samtidigt och en av dem fortfarande är bosatt,

3. makarna är medborgare,

4. svaranden har sitt hemvist,

5. någon av makarna har sitt hemvist, om en ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad är gemensam,

6. käranden har sitt hemvist, om han eller hon varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökningen gjordes eller

7. käranden är medborgare och har sitt hemvist, om han eller hon varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökningen gjordes.

Kan yrkandet ej enligt första stycket upptagas i någon av staterna, må yrkandet väckas i stat, där endera maken är medborgare.

Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad må städse väckas i stat, där båda makarna äro medborgare.

Ett yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad kan även tas upp i den stat där beslutet om hemskillnad har meddelats.

• Sida 144
•  Original

8 §

I samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad må jämväl av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn.

I samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad får också av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden och bodelning. Även frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn får prövas, om

1. barnet är makarnas gemensamma och

2. barnet har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp.

Yrkande, som senare väckes angående underhållsskyldighet eller vårdnad om barn, upptages i stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut, som meddelats i annan stat. Kan enligt lagen i stat, där hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelats, underhållsbidrag till hemskild eller frånskild make ej vidare utdömas eller höjas utöver förut bestämt belopp, må yrkande om sådant bidrag eller höjning därav ej upptagas i någon av de övriga staterna.

Om barnet inte har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp, får frågor om vårdnad om barn, barnets boende och umgänge med barn ändå tas upp där, om

1. barnet har sitt hemvist i en fördragsslutande stat,

2. barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna har vårdnaden om det,

3. makarna har godtagit att frågan prövas i den stat där yrkandet om äktenskapsskillnad eller hemskillnad tas upp samt

4. frågans prövning i den statenär till barnets bästa.

8 a §

Om en fråga enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig myndighet i olika fördragsslutande stater mellan samma parter, skall den myndighet vid vilken frågan väckts senare självmant avvisa frågan till förmån för den andra myndigheten.

Vid tillämpning av första stycket skall en fråga om hemskillnad och en fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma fråga.

9 §

Vid prövning av frågor, som avses i 7 och 8 §§, användes i

Vid prövning av frågor, som avses i 7 och 8 §§, tillämpas i

• Sida 145
•  Original

varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning och skadestånd skola dock städse avgöras efter den lag, som enligt 3 § är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning skall dock alltid avgöras enligt den lag, som enligt 3 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Hemskillnad, som vunnits i en av staterna, medför i de övriga samma rätt att erhålla äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten.

Hemskillnad, som vunnits i en av staterna, medför i de övriga samma rätt att få äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten.

I fördragsslutande stat, där regler om hemskillnad saknas men där äktenskapsskillnad i vissa fall skall föregås av betänketid äga makar, som vunnit hemskillnad i annan fördragsslutande stat och därefter levat åtskilda under en tid motsvarande sådan betänketid samt ej återupptagit sammanlevnaden, erhålla äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

I en fördragsslutande stat, där regler om hemskillnad saknas men där äktenskapsskillnad i vissa fall skall föregås av betänketid har makar, som vunnit hemskillnad i annan fördragsslutande stat och därefter levt åtskilda under en tid motsvarande sådan betänketid samt inte återupptagit sammanlevnaden, rätt att få äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

22 §

Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. Detsamma gäller lagakraftvunnen dom som meddelats i en av staterna och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat.

Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet. Detsamma gäller lagakraftvunnen dom som meddelats i en av staterna och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.

2. Föreskrifterna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols behörighet går förlorad i en fråga som väckts vid domstolen före ikraftträdandet.

3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för en talan som har väckts före ikraftträdandet.

• Sida 146
•  Original

4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för avgöranden som har meddelats före ikraftträdandet.

• Sida 147
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller av sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor, skall erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelse.

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn i äktenskap, styvbarn, barn utom äktenskap eller moder till sådant barn och varå verkställighet kan vinnas i den stat, där domen eller beslutet meddelades eller förbin-

delsen ingicks, skall på begäran omedelbart verkställas här i riket efter vad nedan sägs. Det samma skall gälla sådan i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant i någon av dessa stater av rätten, domaren eller överexekutor meddelat beslut, som kan verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut, av sådan myndighet godkänd förbin-

delse eller annan skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark,

Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten, skall på begäran omedelbart verkställas här i landet. Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten eller domaren meddelat beslut som kan verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

3 §

Den myndighet som skall verkställa indrivningen äger, om så

Den myndighet som skall verkställa indrivningen får, om så

• Sida 148
•  Original

anses erforderligt, kräva bevis, att domen, beslutet eller förbindelsen uppfyller i 1 § första stycket för verkställighet stadgade villkor.

Bevis utfärdas i den stat, där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks, av myndighet som i 2 § tredje stycket sägs.

anses erforderligt, kräva bevis för att domen, beslutet eller förbindelsen uppfyller de i 1 § andra stycket för verkställighet stadgade villkoren. Sådant bevis utfärdas, i den stat där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks, av den myndighet som anges i 2 § tredje stycket.

Har underhållsbidraget icke i domen, beslutet eller förbindelsen fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas enligt vad i första stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 149
•  Original

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över promemoriorna avgetts av Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Domstolsverket, Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen Svenskar i Världen.

• Sida 150
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (Bryssel II-förordningen).

2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22–24 skall hovrätten bestå av en lagfaren domare.

För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 26.4 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22–24 är jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.

3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

4 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett avgörande om rättegångskostnader verkställs dock enligt utsökningsbalken.

Verkställigheten får ske först när den frist för att ansöka om ändring som avses i artikel 26.5 har löpt ut eller när ett beslut har meddelats med anledning av att ändring har sökts.

För verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 151
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall införas en ny paragraf, 7 kap. 6 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

6 §

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 152
•  Original

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 153
•  Original

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

• Sida 154
•  Original

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §²

Bestämmelserna i 2–10, 13–21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2–4 och 11–23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

² Senaste lydelse 1993:212.

• Sida 155
•  Original

6 Förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

dels att 7–9 och 22 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §¹

Yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat upptages i den stat, där båda makarna hava hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt.

Ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare och har hemvist i en fördragsslutande stat tas upp i den stat där

1. makarna har sitt hemvist,

2. makarna senast hade hemvist samtidigt och en av dem fortfarande är bosatt,

3. makarna är medborgare,

4. svaranden har sitt hemvist,

5. någon av makarna har sitt hemvist, om en ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad är gemensam,

6. käranden har sitt hemvist, om han eller hon varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökningen gjordes, eller

7. käranden är medborgare och har sitt hemvist, om han eller hon varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökningen gjordes.

Kan yrkandet ej enligt första stycket upptagas i någon av staterna, må yrkandet väckas i stat, där endera maken är medborgare.

Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad må städse väckas i stat, där båda makarna äro medborgare.

Ett yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad kan även tas upp i den stat där beslutet om hemskillnad har meddelats.

¹ Senaste lydelse 1954:35.

• Sida 156
•  Original

8 §

I samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad må jämväl av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn.

I samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad får också av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden och bodelning. Även frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn får prövas, om

1. barnet är makarnas gemensamma och

2. barnet har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp.

Yrkande, som senare väckes angående underhållsskyldighet eller vårdnad om barn, upptages i stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut, som meddelats i annan stat. Kan enligt lagen i stat, där hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelats, underhållsbidrag till hemskild eller frånskild make ej vidare utdömas eller höjas utöver förut bestämt belopp, må yrkande om sådant bidrag eller höjning därav ej upptagas i någon av de övriga staterna.

Om barnet inte har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp, får frågor om vårdnad om barn, barnets boende och umgänge med barn ändå tas upp där, om

1. barnet har sitt hemvist i en fördragsslutande stat,

2. barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna har vårdnaden om det,

3. makarna har godtagit att frågan prövas i den stat där yrkandet om äktenskapsskillnad eller hemskillnad tas upp och

4. frågans prövning i den staten är till barnets bästa.

8 a §

Om en talan angående en fråga enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig myndighet i olika fördragsslutande stater mellan samma parter, skall den myndighet vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den andra myndigheten.

Vid tillämpning av första stycket skall en fråga om hemskillnad och en fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma fråga.

• Sida 157
•  Original

9 §²

Vid prövning av frågor, som avses i 7 och 8 §§, användes i varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning och skadestånd skola dock städse avgöras efter den lag, som enligt 3 § är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Vid prövning av frågor som avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning skall dock alltid avgöras enligt den lag som enligt 3 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Hemskillnad, som vunnits i en av staterna, medför i de övriga samma rätt att erhålla äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten.

Hemskillnad som vunnits i en av staterna medför i de övriga samma rätt att få äktenskapsskillnad som om den vunnits i den staten.

I fördragsslutande stat, där regler om hemskillnad saknas men där äktenskapsskillnad i vissa fall skall föregås av betänketid äga makar, som vunnit hemskillnad i annan fördragsslutande stat och därefter levat åtskilda under en tid motsvarande sådan betänketid samt ej återupptagit sammanlevnaden, erhålla äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

I en fördragsslutande stat där regler om hemskillnad saknas men där äktenskapsskillnad i vissa fall skall föregås av betänketid har makar, som vunnit hemskillnad i en annan fördragsslutande stat och därefter levt åtskilda under en tid motsvarande sådan betänketid samt inte återupptagit sammanlevnaden, rätt att få äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

22 §³

Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. Detsamma gäller lagakraftvunnen dom som meddelats i en av staterna och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat.

Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats enligt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet. Detsamma gäller en lagakraftvunnen dom som meddelats i en av staterna och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i någon fördragsslutande stat.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.

² Senaste lydelse 1973:1181.³ Senaste lydelse 1973:1181.

• Sida 158
•  Original

2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols behörighet går förlorad i en fråga som har väckts vid domstolen före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en talan som har väckts före ikraftträdandet.

4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för avgöranden som har meddelats före ikraftträdandet.

• Sida 159
•  Original

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §¹

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller av sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor, skall erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelse.

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn i äktenskap, styvbarn, barn utom äktenskap eller moder till sådant barn och varå verkställighet kan vinnas i den stat, där domen eller beslutet meddelades eller förbin-

delsen ingicks, skall på begäran omedelbart verkställas här i riket efter vad nedan sägs. Det samma skall gälla sådan i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant i någon av dessa stater av rätten, domaren eller överexe-kutor meddelat beslut, som kan verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut, av sådan myndighet godkänd förbin-

delse eller annan skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark,

Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten, skall på begäran omedelbart verkställas här i landet. Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten eller domaren meddelat beslut som kan verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

Är genom dom eller beslut här i riket bidrag bestämt till lägre belopp eller ock fastställt, att

¹ Senaste lydelse 1971:888.

• Sida 160
•  Original

underhållsskyldighet ej föreligger, kan verkställighet i strid häremot ej påfordras.

3 §

Den myndighet som skall verkställa indrivningen äger, om så anses erforderligt, kräva bevis, att domen, beslutet eller förbindelsen uppfyller i 1 § första stycket för verkställighet stadgade villkor.

Bevis utfärdas i den stat, där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks, av myndighet som i 2 § tredje stycket sägs.

Den myndighet som skall verkställa indrivningen får, om så anses nödvändigt, kräva bevis för att domen, beslutet eller förbindelsen uppfyller de i 1 § andra stycket för verkställighet stadgade villkoren. Sådant bevis utfärdas, i den stat där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks, av den myndighet som anges i 2 § tredje stycket

Har underhållsbidraget icke i domen, beslutet eller förbindelsen fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas enligt vad i första stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 161
•  Original

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-12

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif

Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 1 mars 2001 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

2. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-

förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

3. lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska

äktenskapsskillnader och hemskillnader,

4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet

av nordiska domar på privaträttens område,

5. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet

av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

6. lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap,

7. lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av

underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulrika Beergrehn.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel IIförordningen

2 §

I andra stycket anges att en ansökan om ändring som avses i artikel 26.4 skall göras skriftligen och ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Enligt artikel 26.1 förordningen får var och en av parterna ansöka om ändring av ett avgörande med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. I artikel 26.4 regleras förfarandet om den som ansökt om förklaringen söker ändring; härmed bör väl i allmänhet avses fall där ansökan har avslagits, men det är väl inte alldeles uteslutet att den som sökt förklaringen och fått bifall, kanske till viss del, vill utverka någon ändring. I artikel 26.5 anges sedan att ansökan om ändring av en sådan förklaring – varmed alltså torde avses att ansökan om förklaringen har bifallits – skall göras inom en månad från beslutet eller, om svaranden har hemvist i någon annan medlemsstat än den där förklaringen meddelades, inom två månader från det att svaranden delgavs beslutet.

Förordningen ger alltså en tidsfrist för ansökan om ändring i de fall en verkställbarhetsförklaring har meddelats, och i detta hänseende får inte någon lagreglering – vare sig överensstämmande eller avvikande – göras i en medlemsstat. Om ingen tidsfrist har meddelats för ansökan om

• Sida 162
•  Original

ändring i andra fall, kan avsikten ha varit att överlåta åt medlemsstaterna att själva reglera frågan. Det är emellertid att märka att Bryssel IIkonventionen – till vilken hänvisas i remissen – inte heller innehöll någon tidsfrist för dessa fall och att skälet härtill enligt den förklarande rapporten (EGT C 221, 16.7.1998, s. 27) var att om ansökningen avslagits, sökanden har rätt att överklaga när han finner det lämpligt. Det finns inte något som anvisar att syftet med motsvarande förhållande i förordningen skulle vara annat. Det står då i mindre god överensstämmelse härmed att införa en tidsfrist och Lagrådet förordar att styckets sista mening utgår.

Förslaget till lag om ändring i lagen om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge

3 §

I förslaget anges att en myndighet, om så anses ”nödvändigt”, får kräva bevis i vissa hänseenden. Enligt överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring i 1962 års indrivningskonvention får bevisen krävas om så anses ”erforderligt”. De citerade orden har inte alldeles samma innebörd, och det synes inte föreligga några sakliga skäl att uppställa det strängare kravet på nödvändighet i strid med överenskommelsens lydelse. Lagrådet förordar att överenskommelsens ord ”erforderligt” bibehålls.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 163
•  Original

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2000/01:98 Kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, m.m.

• Sida 164
•  Original

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EGregler

Lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

32000R1347

Lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

31998L0027