NJA 2009 not 40

V.B. mot Nordea Bank AB (Nordea) angående fordran.

Den 24:e. 40. (T 1717-08) V.B. mot Nordea Bank AB (Nordea) angående fordran.

Ö. & H. Advokatbyrå KB (advokatbyrån), där V.B. var klient, hade från den 7 juli 1997 ett klientmedelskonto hos Nordea. Den 5 december 1997 utbetalade Nordea 7 827 875 kr från kontot till W.M.H. Spectra i Monte Carlo (Spectra).

Utbetalningsuppdraget lämnades via fax till Nordea av placeringsrådgivaren G.S., som hyrde lokaler på advokatbyrån. V.B:s klientmedelskonto avslutades den 28 september 2000. Advokatbyrån begärde därefter utan resultat att Nordea skulle utge ett belopp till advokatbyrån som motsvarade utbetalningen från kontot till Spectra och gjorde därvid gällande att G.S. utan fullmakt hade beordrat utbetalningen.

V.B. väckte vidStockholms tingsrätt (mål T 18886-00) talan mot advokatbyrån med yrkande om att utfå ett belopp som motsvarade utbetalningen från kontot. I en stämningsansökan, som inkom till tingsrätten den 2 december 2002, yrkade advokatbyrån, å sin sida, att Nordea skulle förpliktas att utge samma belopp som i T 18886-00. Det bestämdes att dessa båda mål skulle handläggas gemensamt. Enligt en skrivelse, som kom till tingsrätten den 17 mars 2004, meddelade emellertid V.B. att hon och advokatbyrån hade förlikts. Förlikningen innebar att V.B. återkallade sin talan mot advokatbyrån, att vardera parten skulle stå sin rättegångskostnad samt att advokatbyrån i mål T 19717-02 överlät sin påstådda fordran på Nordea till V.B. med stöd av 13 kap. 7 § RB. Tingsrätten skrev av målet T 18886-00 genom ett protokollsbeslut den 4 maj 2004.

V.B. yrkade slutligen att Nordea skulle förpliktas att till henne utge 7 827 875 kr. Hon framställde också yrkande om ränta.

Som grund för sin talan gjorde V.B. gällande följande. Advokatbyrån har överlåtit sin kontofordran hos Nordea till V.B. G.S. saknade behörighet att beordra utbetalningen från byråns klientmedelskonto till Spectras konto. Advokatbyrån har hållit medel på kontot och således haft en kontofordran hos Nordea, motsvarande det omstämda beloppet. Inlåningsfordringen har inte utsläckts genom Nordeas utbetalning. Fordringen har förfallit genom att advokatbyrån uppmanat Nordea att betala. Nordea har inte betalat.

Nordea bestred käromålet, men vitsordade på visst sätt beräknad ränta.

Som grund för sitt bestridande anförde Nordea bl.a. Advokatbyrån hade en inskränkt disposition till kontot. De innestående medlen tillhörde V.B. Över dessa medel kunde byrån bara disponera i enlighet med V.B:s önskemål eller instruktioner. V.B. instruerade G.S. att ombesörja överföringen. Advokatbyrån fick kännedom om den kort tid därefter och var alltså införstådd med detta eller accepterade det i vart fall i efterhand.

Tingsrättenanförde i domden 28 september 2006 bl.a. Domskäl.Nordea har som första grund för sitt bestridande gjort gällande att ifrågavarande klientmedelsfordran var preskriberad enligt 18 kap. 9 § HB eftersom fordringen var ”accessorisk” till byråns redovisningsskyldighet gentemot V.B. såvitt avsåg hennes klientmedelskonto. Det omstämda beloppet utgör advokatbyråns inlåningsfordran gentemot Nordea. En sådan fordran är inte underkastad preskriptionsreglerna i 18 kap. 9 § HB. Det förhållandet att denna inlåningsfordran har ett direkt samband med ett av byråns klientmedelskonton med redovisningsansvar gentemot V.B. ändrar inte den bedömningen.

Nordea har vidare gjort gällande att fordringen i vart fall upphört genom V.B:s förlikning med byrån i målet T 18886-00. Den aktuella förlikningen har bl.a. bestått i att V.B. i föreliggande mål, T 19717-02, övertagit byråns talerätt till det omstämda beloppet. På grund härav har V.B. rätt att föra samma talan om det omstämda beloppet som byrån tidigare gjort. Den omstämda fordringen kan därför inte sägas ha upphört genom förlikningen.

Nordea har som en tredje grund för sitt bestridande hävdat att den betalning som gjorts från kontot har skett med befriande verkan från byrån och Nordea. Banken har i den delen bl.a. särskilt åberopat att det varit V.B:s vilja – och därmed byråns vilja – att överföringen skulle göras, att V.B. uppdragit åt och befullmäktigat G.S. att ombesörja överföringen till Spectra samt att byrån i vart fall i efterhand accepterat överföringen.

I målet måste anses klarlagt att V.B. muntligen befullmäktigat G.S. att ombesörja placeringen av 1 MUSD (7 827 875 kr) i en försäkring i Hansard. Annat är inte heller visat än att fullmakten även inbegripit en kort tids placering av beloppet på ett konto, tillhörigt Spectra, innan det slutligen skulle föras över till Hansard. Denna slutsats stöds för övrigt av händelseförloppet efter Spectraöverföringen och då särskilt av vad som kommit fram om deklarationssammanträdet den 4 januari 1998.

Det är emellertid ostridigt mellan parterna att G.S. utan att han getts behörighet därtill personligen beordrat penningöverföringen till Spectra. Det är inte heller visat i målet att byrån accepterat eller i efterhand ratihaberat överföringen. I det sammanhanget kan noteras att byrån synes ha fått kännedom om G.S:s betalningsuppdrag till Nordea först under hösten 2001.

Frågan är då vilken betydelse dessa omständigheter har för bedömningen om utbetalningen till Spectra från V.B:s klientmedelskonto skett med befriande verkan för byrån och Nordea. – I den delen är följande att säga. Pengarna på det aktuella klientmedelskontot var V.B:s egendom och byrån hade redovisningsskyldighet för dessa gentemot henne. Det har för övrigt kommit fram att byrån vid flera tillfällen under aktuell tidrymd utan närmare prövning på V.B:s uppdrag även ombesörjt andra utbetalningar från kontot ifråga. Om V.B. alltså personligen eller genom ombud hos exempelvis B.D. beordrat överföringen av det omstämda beloppet hade byrån följaktligen varit tvungen att verkställa densamma. Överföringen av det omstämda beloppet till Spectra stämde följaktligen överens med V.B:s egen vilja. Vid bedömningen om överföringen skedde med befriande verkan för advokatbyrån och Nordea saknade det därför betydelse att den skett i strid med de regler som gällde för klientmedelsuttag vid byrån och inte heller uttryckligen kom att accepteras av byrån. V.B:s invändning om transaktionens ursprungliga ogiltighet ändrar inte den bedömningen.

Sammanfattningsvis är alltså inte annat visat än att penningöverföringen den 5 december 1997 från V.B:s klientmedelskonto skett med befriande verkan för advokatbyrån och Nordea. Käromålet kan därför inte bifallas.

Domslut

Domslut.Käromålet ogillas.

V.B. överklagade domen iSvea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes vid tingsrätten förda talan.

Nordea bestred V.B:s yrkanden.

Hovrätten anförde i domden 17 mars 2008. Domskäl. Nordea har som grund för sitt bestridande sammanfattningsvis hävdat dels att den överföring som verkställts från klientmedelskontot gjorts med befriande verkan för advokatbyrån och Nordea, dels att advokatbyrån, och därmed V.B., förlorat sin talerätt pga. för sen reklamation.

Det är ostridigt att överföringen gjordes från advokatbyråns klientmedelskonto och att endast kontoinnehavaren, i detta fall advokatbyrån, kunde beordra utbetalningar från kontot eller lämna fullmakt till någon annan att beordra utbetalningar. Parterna är vidare ense om att det var G.S. som beordrade den aktuella överföringen och att advokatbyråns företrädare inte hade lämnat honom någon fullmakt att göra det.

Av det ovan anförda följer att V.B. inte hade någon rätt att befullmäktiga G.S. att direkt hos banken beordra en utbetalning från klientmedelskontot. Det förhållandet att överföringen stämde överens med hennes vilja eller om hon i efterhand skulle ha godkänt överföringen saknar därför betydelse.

För att banken ska anses ha verkställt överföringen med befriande verkan måste advokatbyrån således ha ratihaberat (i efterhand godkänt) överföringen. För detta krävs enligt hovrättens mening att advokatbyrån måste godkänna att G.S. beordrade överföringen. Att advokatbyrån i efterhand skulle ha accepterat överföringen som sådan är alltså inte tillräckligt. Nordea har emellertid inte ens påstått att advokatbyrån skulle ha godkänt att G.S. beordrade den aktuella överföringen. Det är således inte visat att överföringen gjorts med befriande verkan för banken. Advokatbyråns fordran på banken kvarstår därför.

Nordea har vidare invänt att advokatbyrån, och därmed V.B., förlorat sin talerätt p.g.a. för sen reklamation. Enligt hovrättens mening kan en inlåningsfordran i bank inte gå förlorad p.g.a. bristande reklamation (jfr NJA 1946 s. 225). Nordeas invändning kan därför inte godtas.

Mot bakgrund av det anförda ska V.B:s talan bifallas. Hon har som grund för yrkandet om ränta åberopat att banken är skadeståndsskyldig mot henne. Med hänsyn till att hon inte styrkt skadans storlek eller under vilken tid hon drabbats av skadan kan hon inte tillerkännas ränta i större utsträckning än vad banken vitsordat.

Idomslutetupphävde hovrätten tingsrättens domslut såvitt avsåg kapitalbeloppet och förordnade att Nordea Bank AB skulle betala 7 827 875 kr jämte viss ränta till V.B.

Nordea Bank AB yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle ogilla käromålet.

V.B. bestred Nordeas ändringsyrkande.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande dom. Domskäl. Processuella frågor. V.B. har yrkat att HD avvisar vissa av Nordea Bank AB (Nordea) åberopade omständigheter med hänvisning till att dessa åberopats först i HD. Dessa omständigheter är, såsom V.B. får uppfattas, dels att Ö. & H. Advokatbyrå KB (advokatbyrån) inte kan ha en kontofordran på Nordea då V.B. erhållit betalning för sin fordran på advokatbyrån, dels att konsekvensen av hovrättens dom blir orimlig då V.B. tillgodogörs medlen två gånger. V.B. har vidare anfört att Nordea åberopat omständigheter som anknyter till den av Nordea i hovrätten frånfallna grunden om preskription enligt 18 kap. 9 § HB.

Vad Nordea anfört utgör inte omständigheter som åberopats först i HD. Yrkandet om avvisning skall därför lämnas utan bifall.

Målet i sak. Det är i målet utrett att V.B. hade ett belopp om en miljon USD innestående på ett klientmedelskonto tillhörande advokatbyrån hos Nordea och att det vid ett möte på advokatbyrån den 6 oktober 1997 diskuterades om beloppet skulle placeras i en kapitalförsäkring hos det engelska försäkringsbolaget Hansard International Ltd. Det får vidare anses utrett att V.B. efter mötet bestämde sig för att beloppet skulle placeras i nyss nämnd kapitalförsäkring men att detta, i enlighet med vad placeringsrådgivaren G.S. föreslagit, av skattetekniska skäl först skulle överföras till Spectra Fund i Monte Carlo och kort tid därefter placeras i kapitalförsäkringen. Överföringen till Spectra Fund beordrades den 5 december 1997 av G.S. och genomfördes samma dag av Nordea.

Som domstolarna angett har G.S. inte varit behörig att beordra överföringen, utan sådan behörighet har endast tillkommit vissa företrädare för advokatbyrån. Det får vidare anses klarlagt att överföringen skett i enlighet med V.B:s önskan och att hon dessutom under lång tid efter överföringen inte invände att den skulle vara felaktig. Överföringen skall således betraktas som om den hade beordrats av V.B. själv.

I rättsfallet NJA 2003 s. 194 uttalade HD att det av allmänna principer följer att den som medverkat till ett vilseledande mot en bank inte kan hävda ett anspråk mot banken på att utbetalningen skett utan samtycke av kontohavaren och i strid mot en spärrorder, eftersom det vilseledande han medverkade till just syftade till att inge banken uppfattningen att det inte fanns något hinder mot utbetalningen från dessa synpunkter. V.B. skulle på samma sätt inte kunna grunda ett anspråk mot Nordea på att hon i strid med avtalsvillkoren för klientmedelskontot beordrat en överföring av sina egna medel.

Frågan är då om situationen blir annorlunda när anspråket i stället hävdas av advokatbyrån i egenskap av innehavare av klientmedelskontot hos Nordea. Advokatbyrån har emellertid tagit emot beloppet av V.B. med redovisningsansvar och intar i förhållande till henne endast ställning av syssloman. Inte heller advokatbyrån kan således grunda ett anspråk mot Nordea på att V.B. i strid med kontovillkoren disponerat sina egna medel. För att advokatbyrån skall kunna hävda ett sådant anspråk måste krävas att advokatbyrån på grund av Nordeas agerande har drabbats av skada. Eftersom överföringen genomförts i enlighet med V.B:s önskemål har den inte gett upphov till skada för varken henne själv eller advokatbyrån i egenskap av kontohavare.

Under dessa förhållanden har överföringen skett med för Nordea befriande verkan. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD – som inte finner att Nordea Bank AB åberopat några nya omständigheter i HD – fastställer med ändring av hovrättens dom i huvudsaken tingsrättens domslut.

HD(justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyströmoch Lena Moore): Dom.Domskäl. Det är i målet ostridigt att Ö. & H. Advokatbyrå KB omhänderhaft medel tillhörande V.B. och med anledning härav öppnat ett klientmedelskonto hos Nordea. Det får vidare anses utrett att V.B. uppdragit åt placeringsrådgivaren G.S. att överföra det omstämda beloppet om 7 827 875 kr till en kapitalförsäkring, sedan det fram t.o.m. årsskiftet 1997–98 av skattetekniska skäl först placerats i Spectra Fund i Monte Carlo. Överföringen från klientmedelskontot hos Nordea till Spectra Fund beordrades den 5 december 1997 av G.S. och genomfördes samma dag av Nordea, varefter beloppet synes ha försvunnit.

Som domstolarna angett har G.S. inte varit behörig att beordra överföringen, utan sådan behörighet har tillkommit endast vissa företrädare för advokatbyrån. V.B. har övertagit det anspråk gentemot Nordea som hävdas av advokatbyrån i egenskap av innehavare av klientmedelskontot hos Nordea.

Byrån kan inte enbart genom passivitet anses ha ratihaberat överföringen (jfr NJA 1946 s. 225), och det saknas anledning att frångå tingsrättens bedömning att det inte har visats att advokatbyrån på annat sätt godtagit överföringen i efterhand. Med hänsyn härtill och av de skäl som hovrätten i övrigt har anfört kan överföringen inte ha skett med befriande verkan för Nordea.

En annan sak är att en skyldighet för Nordea att på nytt betala ut beloppet skulle kunna tänkas bilda underlag för ett återgångskrav från Nordea gentemot V.B. eller advokatbyrån grundat på principen om obehörig vinst (jfr t.ex. Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 378 ff.), en ståndpunkt mot vilken även invändningar skulle vara tänkbara. Nordeas talan vid tingsrätten och i hovrätten kan emellertid inte uppfattas så att banken anfört sådan grund för sitt bestridande. I HD har Nordea visserligen anfört att konsekvensen av hovrättens dom blir orimlig då V.B. tillgodogörs medlen två gånger, men detta kan inte anses innebära att Nordea anfört en ny grund för sin talan, något som för övrigt inte skulle ha varit tillåtet.

På grund av det anförda bör hovrättens domslut i själva saken fastställas, med den justering beträffande räntan som parterna är ense om.

Domslut. HD gjorde ingen annan ändring i hovrättens dom än att föreskriften om ränta justerades på visst sätt.

Referenten, justitierådetPer Virdesten, var av skiljaktig mening i själva saken och anförde: Nordea kan inte, som V.B. gjort gällande, anses ha åberopat nya omständigheter i HD.

Det är i målet utrett att V.B. hade medel innestående på ett klientmedelskonto tillhörande Ö. & H. Advokatbyrå KB hos Nordea och att det vid ett möte på advokatbyrån den 6 oktober 1997 diskuterades om ett belopp om en miljon USD från kontot skulle placeras i en kapitalförsäkring hos det engelska försäkringsbolaget Hansard International Ltd. Det får vidare anses utrett att V.B. efter mötet bestämde sig för att beloppet skulle placeras i den nämnda kapitalförsäkringen men att detta, i enlighet med vad placeringsrådgivaren G.S. föreslagit, av skattetekniska skäl först skulle överföras till Spectra Fund i Monte Carlo och kort tid därefter placeras i kapitalförsäkringen. Överföringen till Spectra Fund beordrades den 5 december 1997 av G.S. och genomfördes samma dag av Nordea, varefter beloppet synes ha försvunnit. V.B. hade gett G.S. uppdraget att ha det övergripande ansvaret för hur hennes pengar i Sverige och utomlands skulle placeras.

Som domstolarna angett har G.S. inte varit behörig att beordra överföringen, utan sådan behörighet har endast tillkommit vissa företrädare för advokatbyrån. Eftersom överföringen skedde för V.B:s räkning och i enlighet med ett av henne lämnat uppdrag, skulle V.B. inte kunna grunda ett anspråk mot Nordea på att överföringen verkställts (jfr NJA 2003 s. 194). Frågan är om situationen blir annorlunda när anspråket i stället, som i förevarande fall, hävdas av advokatbyrån i egenskap av innehavare av klientmedelskontot hos Nordea.

Advokatbyrån har tagit emot V.B:s medel på hennes klientmedelskonto med redovisningsansvar och har varit tvungen att verkställa de överföringar som V.B. beordrat. Inte heller advokatbyrån kan då grunda ett anspråk mot Nordea på att Nordea i enlighet med V.B:s önskan men i strid med kontovillkoren överfört hennes egna medel från klientmedelskontot.

Under dessa förhållanden har överföringen skett med för Nordea befriande verkan. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.