NJA 2009 s. 249

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Inger Andersson, Helen Svensson och Kjell Yngvesson) anförde i dom den 9 mars 2003 i själva saken:

Bakgrund

I.J. avled den 19 november 2003 och efterlämnade som legala arvingar syskonbarnen L.E., A.M., E.L och C.S.-S., syskonbarnbarnen M.W., A.W. och P.W. samt genom arvsavståenden syskonbarnet E.L:s två barn T.L. och A.L. Vid bouppteckningsförrättning uppvisades och åberopades ett den 8 maj 2003 daterat testamente enligt vilket I.J. förordnat att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Å.J. och Å.A. De båda hade under flera år bott grannar med I.J. i Råberga. I.J. ägde bl.a. två jordbruksfastigheter, Västervik Trostad 1:6 och 4:1 samt Västervik Råberga 2:2. Å.J. förordnades den 8 mars 2002 som god man för I.J. att i denna egenskap bevaka hans rätt, sörja för hans person och förvalta hans egendom och hon var även anställd av kommunen för att hjälpa I.J. med mathållning m.m.

Yrkanden m.m.

Kärandena (nedan kallade arvingarna) har yrkat att tingsrätten skall fastställa att testamentet daterat den 8 maj 2003, underskrivet av I.J. till förmån för Å.J. och Å.A., är ogiltigt.

Svarandena (nedan kallade testamentstagarna) har bestritt käromålet.

- - -.

Domskäl

Arvingarna har till närmare utveckling av sin talan anfört bl.a. följande: I.J. föddes 1927 och bodde i princip i hela sitt liv ensam på familjegården Råberga. Hans största intressen var skogen, jakt och fiske. Vidare umgicks han gärna med sina vänner. Han betraktades av många som ett "original" och han utvecklade under sitt liv alltfler egenheter. Han levde enkelt, utan t.ex. rinnande vatten, och fick med tiden tilltagande alkoholproblem. En tid efter att testamentstagarna flyttat in i en granngård och I.J. lärt känna dem kom han att bli alltmer beroende av dem. Det var t.ex. genom dem han kom att få all leverans av mat och alkohol. I december 2001 ramlade I.J. och skadade en axel, varför han lades in på sjukhus och därefter under två månader vistades på korttidsboendet Erneborg. Redan vid denna tid uppvisade I.J. tecken på förvirring. Efter I.J:s hemkomst förordnades Å.J. till god man för honom och senare samma år anställdes hon även inom hemtjänsten för att hjälpa I.J. under någon timme per dag med bl.a. mat, städning och tvätt. - I.J. blev under sina sista år i livet alltmer isolerad. Å.J. förbjöd honom kontakt med sina vänner och till sist hade han bara testamentstagarna att ty sig till. När I.J. i juli 2003 blev så dålig att han inte längre kunde bo kvar i sin bostad, som då var att betrakta som en sanitär olägenhet, lades han in på sjukhus och tillbringade därefter sin sista tid på Hagnäsgårdens äldreboende. Av journalanteckningar från äldreboendet framgår bl.a. att I.J. hallucinerade, var orolig och hade tappat minnet samt att han uppträdde förvirrat. - Den 8 maj 2003 skrev Å.A. i sitt och Å.J:s hem, efter en förlaga från Internet, I.J:s testamente. Dessförinnan hade ingen kontakt tagits med någon juridiskt kunnig person. - Vid bouppteckningen kom testamentet som en fullständig överraskning för de legala arvingarna eftersom släktgårdarna ägts av familjen i sex-sju generationer. Det hade aldrig förekommit annat än goda relationer mellan dem och I.J. och de hade aldrig hört honom tala om att gårdarna skulle lämna släktens ägo. - De rättsliga grunderna för arvingarnas talan är att testamentet är ogiltigt på grund av att det inte uppfyller formkravet i 10 kap. 1 § ÄB eftersom det inte framgår att det underskrivits i två vittnens samtida närvaro, att I.J. den 8 maj 2003 led av en psykisk störning och att testamentet således tillkom under påverkan av denna störning (13 kap. 2 § ÄB) och att testamentstagarna har förmått I.J. att upprätta testamentet genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning, eller att de svikligen förlett honom eller att I.J. eljest svävat i villfarelse (13 kap. 3 § ÄB).

Testamentstagarna har till närmare utveckling av sin talan anfört bl.a. följande: De lärde känna I.J. år 1997, då de blev grannar. I.J. kom att ty sig alltmer till dem och fick så småningom ställning som en familjemedlem. Han kom och gick som han ville i deras bostad och åt minst ett mål mat om dagen hos dem. I december 2001 skadade I.J. en axel och lades därför in på sjukhus för att sedan tillbringa ytterligare två månader på korttidsboendet Erneborg. Under sin tid på Erneborg var I.J lätt förvirrad och Å.J. hjälpte honom med att betala räkningar och utföra andra ärenden åt honom. Efter sin hemkomst begärde I.J. själv att Å.J. skulle förordnas som god man för honom, trots att han mådde betydligt bättre och snabbt återgick till "sitt gamla jag". Socialförvaltningen höll honom under uppsikt och konstaterade i uppföljningar att allt fungerade mycket bra bl.a. tack vare den hjälp I.J. fick av Å.J.

Det var på intet sätt fråga om att I.J. hamnade i en beroende ställning i förhållande till testamentstagarna. De trivdes bra tillsammans och I.J. sade tidigt att de en gång skulle få ärva honom. I maj 2003 var I.J. vid god vigör och begärde att få sin sista vilja nedtecknad. I.J. ville dock inte låta sig bistå med juridisk expertis varför testamentet upprättades av Å.A. efter en mall från Internet. Hemma hos Å.A. och Å.J. träffades de två, I.J. samt rättspsykiatriske avdelningschefen P.C. och biståndshandläggaren A.-M.Z. De två senare hade ombetts att komma för att hjälpa till med bevittningen av testamentet. I allas närvaro läste Å.A. upp testamentet, varefter I.J. skrev under det och P.C. och A.-M.Z. bevittnade detsamma. - I juli samma år fann Å.J. I.J. illa däran i sitt hem och han lades in på sjukhus. Först i samband härmed uppträdde I.J. förvirrat. - De rättsliga grunderna för svaromålet är att testamentet har upprättats skriftligen och att I.J. i vittnenas närvaro undertecknat handlingen, varefter testamentsvittnena bekräftat testamentets riktighet, dvs. formkraven är uppfyllda, att det än mindre finns belägg för att testamentet tillkommit under påverkan av en psykisk störning eftersom de kompetenta och ojäviga testamentsvittnena kunnat konstatera att I.J. var rättskapabel samt att I.J. inte utsatts för någon otillbörlig påverkan från testamentstagarna utan istället tytt sig till dem som till en egen familj i brist på normala relationer med sin egen släkt.

Arvingarna har åberopat förhör under sanningsförsäkran med L.E. och A.M. och testamentstagarna har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själva. De har därvid uppgett i huvudsak detsamma som vad som anförts sakframställningsvis med bl.a. följande tillägg.

L.E: Hon är I.J:s äldsta syskonbarn och umgicks mycket med honom som barn. I vuxen ålder har de mestadels träffats vid större familjesammankomster och i samband med bär- och svampplockning. Eftersom hennes mor dog vid den tid I.J. blev dålig första gången - dvs. i slutet av år 2001 - hade de ingen närmare kontakt i samband därmed. När hon sedan fick höra att I.J. lagts in på Erneborg hörde hon av sig till biståndshandläggaren A.-M.Z. och bad att han skulle få stanna kvar där med tanke på hans spartanska boende. Under hösten blev hon varse att Å.J. hade förordnats till god man för I.J. och efter ett par telefonsamtal från I.J:s vän S.A. fick hon veta att I.J. inte längre tilläts träffa sina vänner samt att hans "infartsväg" till gården hade spärrats av. Vid ett tillfälle kontaktade hon själv Å.J. per telefon, varvid denna gav uttryck för att vara trött på I.J. som "klampade in" närhelst han ville. Hon fick även intryck av att Å.J. försökte hålla I.J. borta från hans släkt. När I.J. lades in på sjukhus sista gången besökte hon honom vid flera tillfällen. Han var mycket förvirrad och kände ibland inte igen henne. Även vid vissa tillfällen dessförinnan hade hon lagt märke till att han uppträtt förvirrat.

A.M: Hon har inte haft någon närmare kontakt med I.J. sedan hon var liten men besökte honom vid några tillfällen på Hagnäsgården. Han var då mycket förvirrad.

Å.J: Efter att hon och Å.A. bott grannar med I.J. i fyra-fem månader var han som en familjemedlem. Denne tillbringade större delen av dagen hemma hos dem, var där vid högtider och följde även med dem till deras bekanta. Sedan I.J. gjort illa sin axel kunde han inte längre köra sin traktor och fick därför åka med henne och göra sina ärenden och inköp. I.J. var alltid tacksam för den hjälp han fick och efter omkring tre år sade han att hon och Å.A. skulle få ärva honom. Detta var emellertid inget som de funderade över och inget som de talade vidare om. - När I.J. var på Erneborg längtade han hem och kände sig lite vilsen. Det gick dock att tala ordentligt med denne och han var inte förvirrad. När han kom hem igen bad han henne bli hans gode man, eftersom hon under hans sjukhusvistelse hjälpt honom med att bl.a. betala räkningar. Hon ansåg egentligen inte att han var i behov av god man, men eftersom han bad henne om det, och då andra personer tjatade på honom för att bli förordnade, blev det så. Hon hade aldrig sett några släktingar till I.J. besöka honom och han talade heller aldrig om dem. Själv hade hon emellertid vissa kontakter med hans syster M som ansåg att det var en bra idé att hon skulle förordnas som god man. På I.J:s eget initiativ började han även att betala för bl.a. mathållningen. - Eftersom I.J:s axelskada medförde värk som gjorde det svårt för honom att sova ordnade hon på hans begäran så att han varje kväll fick en viss mängd alkohol. Hon försökte emellertid begränsa hans alkoholintag och själv bistå honom med inköpen så att han inte drack hembränd sprit. Vissa av I.J:s kamrater var olämpliga för honom i detta hänseende och anledningen till att de, efter att hon utsågs till god man, inte längre höll kontakten med honom var troligen att de blev irriterade på henne för förordnandet. - En dag sade I.J. att han ville skriva sitt testamente, varför Å.A. skrev ned det åt honom och P.C. och A.-M.Z. kallades hem till dem som testamentsvittnen. Det var tal om att kontakta jurist, men det ville inte I.J., då denne inte ansåg att någon annan "hade med saken att göra". I samtligas närvaro läste Å.A. upp testamentet varefter I.J. undertecknade detsamma. Därefter skrev även testamentsvittnena på. I.J. uppträdde som vanligt och samtalade med de närvarande om bl.a. jakt och fiske. Han var vare sig berusad eller förvirrad. I.J. var en mycket bestämd man och ingen kunde påverka honom att göra något han inte ville. Allt skedde mycket fort och efteråt tyckte I.J. att det var bäst att hon och Å.A. behöll testamentet hos sig. - När I.J. blev sjuk i augusti samma år kom det som en överraskning. Hon fann honom dålig i dennes säng och var tvungen att ta honom till sjukhuset.

Å.A: När de känt I.J. i ett par år sade denne vid ett tillfälle indirekt att han och Å.J. skulle få ärva I.J. Därefter talade de inte om saken förrän I.J. i maj 2003 sade att han ville upprätta ett testamente. I.J. trodde emellertid inte att detta nödvändigtvis måste ske skriftligen, men när denne fick detta klart för sig skrev han ner dennes vilja. Testamentsvittnena kontaktades och de bokade in ett möte en vecka senare, dvs. den 8 maj 2003. Det aktuella datumet samlades de hemma hos honom och Å.J. och i samband med att de drack kaffe läste han upp testamentet, varefter I.J. skrev på detsamma och vittnena bevittnade handlingen. I.J. var "sitt vanliga jag" och det rådde ingen tvekan om att testamentet gav uttryck för dennes vilja. Det hade rått släktfejder inom I.J:s familj sedan 1980-talet när I.J. ärvde gården. På I.J:s begäran förvarades testamentet hos honom och Å.J.

På arvingarnas begäran har K.-A.G., S.A., P.J., I.H., B.L., R.-M.B. och I.J-n. hörts som vittnen och på testamentstagarnas begäran har T.J., P.C. och A.-M.Z. hörts som vittnen. De har uppgett bl.a. följande.

K.-A.G: Han kände I.J. sedan barnsben och de umgicks någon gång i veckan. I.J. var förtjust i alkohol och när han besökte denne hade han ibland med sig lite sprit. Han besökte även I.J. på Erneborg, men denne var då förvirrad och frånvarande. Vid ett tillfälle blev han uppringd av Å.J. som sade att han skulle lämna I.J. i fred. Kontakten mellan dem glesnade således och de få gånger han därefter träffade I.J. i dennes bostad visade I.J. tecken på att vara livstrött och lite förvirrad. Denne sade bl.a. att Å.J. bestämde över honom.

S.A: Han kände I.J. sedan många år och träffade denne minst en gång i veckan och talade ofta med honom i telefon. De talade om jakt, skog och hembygden och de hade vissa affärer tillsammans. De sista åren drack I.J. mycket alkohol och efter att denne lades in på Erneborg var I.J. sig inte lik. I.J. uppträdde förvirrat och efter att denne kom hem igen gick det inte att föra normala samtal med honom. Det verkade som om I.J. var rädd för någon; ibland talade denne om någon doktor som kom på kvällarna, att saker försvann från hans hem och han gav även intryck av att känna sig förföljd. Efter att Å.J. blivit god man för I.J. fick han känslan av att han inte var välkommen hemma hos I.J. Å.J. "satte även stopp för" hans och I.J:s affärer. - Under sensommaren 2002 ringde I.J. upp honom, grät och sade att denne trodde att han hade skrivit på något papper så att han förlorat en av sina gårdar. Gårdarna var mycket viktiga för I.J. och denne hade lovat sin mor att de skulle gå i arv.

P.J: Han är kyrkovaktmästare och lärde känna I.J. år 1992. Han uppfattade I.J. som en udda man som var lite utstött i samhället. Ingen ville ha med denne att göra och det uppfattades att I.J. luktade illa och att denne "drack sprit". Det var många som hjälpte I.J. att skaffa alkohol; ibland var den hembränd. När Å.J. blev god man tog hon över alla spritinköp och I.J. höll sig mer hemma. Sista året hade han i princip ingen kontakt alls med I.J. De talades vid en gång per telefon när I.J. var på Erneborg, men denne verkade då förvirrad.

I.H: Han var god vän med I.J. och de umgicks regelbundet. I.J. var en tystlåten man som var förtjust i alkohol, men när denne drack blev han mera talför och vid ett tillfälle skojade denne om att ge bort sina gårdar till honom. Detta löfte tog I.H. emellertid endast som ett skämt och han fäste sig inte närmare vid det. Han visste att I.J. aldrig skulle göra sig av med sina gårdar. - När han vid ett tillfälle besökte I.J. innan denne lades in på Hagnäsgården fick han intryck av att denne var förvirrad och inte kände igen honom.

B.L: Han kände I.J. sedan han var barn och de hade kontakt bl.a. genom lantbruket. I.J. var en man som inte höll inne med sina åsikter. Tyckte denne illa om något framgick det tydligt. I.J. talade mycket om släktforskning och hembygden, men denne sade aldrig vad som skulle hända med hans egna gårdar. I.J. talade dock aldrig illa om sina syskonbarn. Han träffade I.J. sista gången under sensommaren 2002, då I.J. kom hem till honom till fots. I.J. var trött och virrig och det var omöjligt att föra ett normalt samtal med denne. I.J. var orolig och ville hem. När han skjutsade hem I.J. fick han dock inte köra denne fram till dörren. I.J. gav intryck av att vilja hålla sitt besök hos honom hemligt. - Vid ett tillfälle ringde Å.J. till honom och uppgav att han inte längre skulle hjälpa I.J. med att hugga ved. I samband med att Å.J. blev god man minskade även I.J:s kontakt med vännerna och denne gav intryck av att vara trött, nedstämd och förvirrad.

T.J: Han arrenderade mark av I.J. Denne var en bestämd person som inte gick att påverka. De kunde tala om allt och vid ett tillfälle - fyra- fem år innan I.J. dog - berättade denne att han skulle överlåta gårdarna till sina grannar. I.J. hade en avog inställning till sin släkt, men ansåg att grannarna som hjälpte honom så mycket var väl värda att ta över gårdarna. Efter maj månad 2003 träffade han I.J. endast vid ett par tillfällen. Denne var då som vanligt, men naturligtvis lite äldre. Huruvida I.J. var testamentskapabel eller inte vet han dock inte. Efter att Å.J. blev god man hade I.J. allt mindre kontakt med sina vänner. Detta kan emellertid ha berott på att många utnyttjade denne.

P.C: Han är Å.A:s chef och tillfrågades av denne om att bevittna ett testamente, varför han några dagar senare åkte hem till Å.A. och Å.J. Där befann sig även A.-M.Z. och I.J. De fikade en stund och han talade bl.a. om jakt med I.J., som inte var alkoholpåverkad eller annars uppträdde märkligt. Han hade tidigare träffat I.J. vid några tillfällen, men de kände inte varandra. Å.A. läste i allas närvaro upp testamentet, varefter han tror att I.J. undertecknade det. Därefter bevittnade han och A.-M.Z. detsamma. Han vet i vart fall att I.J. fick handlingen framför sig, men kan inte idag klart minnas att I.J. skrev sitt namn då eller om denne gjort det tidigare. Namnet fanns i alla fall på handlingen när testamentet lästes upp i I.J:s närvaro. Han tror även att han själv ögnade igenom testamentet innan han skrev på det.

A.-M.Z: Hon var vid den aktuella tiden anställd som biståndshandläggare och hade ansvar för bl.a. I.J. Hon uppfattade denne som en klok och jordnära man, som var försiktig med vad han sade. Det var han som ansökte om att Å.J. skulle förordnas som god man för honom, men om I.J. verkligen hade behov därav vet hon inte. Hon hade ingen personlig relation med I.J., men hon vet att han var nöjd med Å.J. som god man och för hennes hjälp med det praktiska i hemmet. I.J. ville inte ha hjälp av någon främmande person och det var bra att hans hjälpbehov gick att tillfredsställa tack vare grannarna. Hon lade aldrig märke till att Å.J. skulle ha utnyttjat sitt godmanskap. När hon själv blev tillfrågad om att bevittna I.J:s testamente tog hon hos arbetsgivaren reda på att hon var tillåten att göra det på sin fritid. När hon kom hem till Å.A. och Å.J. var I.J. redan där. En stund senare anlände även P.C. och de drack kaffe och samtalade. Å.A. läste därefter upp ett färdigskrivet testamente som I.J. sedan skrev under i allas närvaro. Därefter skrev även hon och P.C. på testamentet. Hon uppfattade att I.J. var som vanligt och ansåg honom testamentskapabel. - Vid ett tidigare tillfälle när hon var på tu man hand med I.J. sade denne även att han ville att "de där nere" skulle ärva honom. Med detta tror hon att denne menade att han ville att Å.J. och Å.A. skulle få ärva.

R.-M.B: Hon arbetade tidigare som undersköterska på Erneborg och minns I.J. som en speciell person. Så fort denne kom till Erneborg lade hon märke till att han var dement. Han hade ingen rums- eller tidsuppfattning och det gick endast att tala med honom när han satt ner. När han skrevs ut påpekade hon för A.-M.Z. att han inte var kapabel att ta vara på sig själv och klara sig i ett eget boende.

I.J-n: Hon arbetar på Erneborg och har erfarenhet av dementa personer. När I.J. lades in saknade han rums- och tidsuppfattning och han behövde hjälp med det mesta. Denne var klart dement även om han inte var ett av de värsta fallen. Han kunde tala om gamla tider och om sin hembygd men var i övrigt mentalt oklar. Hon ansåg inte att han var i skick att åka hem när han skrevs ut.

Arvingarna har som skriftlig bevisning åberopat delar av journalanteckningar, brev från överförmyndaren av den 9 maj 2003 samt fotografier från I.J:s boende.

Testamentstagarna har som skriftlig bevisning åberopat testamentet, delar av socialtjänstens anteckningar samt överförmyndarens brev av den 9 maj 2003.

Tingsrättens bedömning

Det är ostridigt i målet att Å.A. den 8 maj 2003 upprättade en handling som var avsedd att vara I.J:s testamente samt att denna handling undertecknades av I.J., P.C. och A.-M.Z. Fråga är inledningsvis huruvida denna handling uppfyller ÄB:s formkrav för testamente. Av 10 kap. 1 § ÄB följer att testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen samt att testator i deras samtidiga närvaro skall underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn och de skall äga kännedom om handlingens egenskap av testamente. Å.J. och Å.A. har båda under sanningsförsäkran redogjort för den aktuella handlingens tillkomst och syfte. Deras redogörelse stöds av P.C:s och A.-M.Z:s uppgifter. Tingsrätten finner således utrett att Å.A. föredrog innehållet i handlingen, varefter I.J. undertecknade eller i vart fall vidkändes sin namnteckning på handlingen i P.C:s och A.-M.Z:s samtidiga närvaro och att dessa därefter bestyrkte handlingen med sina namnteckningar. Tingsrätten finner således att handlingen uppfyller formkraven för testamente.

Arvtagarna har vidare åberopat att testamentet är ogiltigt i enlighet med 13 kap. 2 § ÄB, under påstående att testamentet upprättades av I.J. under påverkan av en psykisk störning.

I denna del konstaterar tingsrätten inledningsvis att samtliga hörda i målet har beskrivit I.J. som en person med integritet, egen vilja och bestämda åsikter. Utredningen visar att I.J. under sin sista tid i livet blev sämre på grund av ålder och sjukdom och att denne i juli 2003 lades in på sjukhus samt att denne därefter uppträdde förvirrat. I.J. lades dock in på sjukhus redan i slutet av år 2001 på grund av en axelskada och meningarna har gått vitt isär beträffande hans mentala tillstånd i samband härmed och tiden därefter. I.J:s kamrater har i stort sett varit eniga om att I.J. vid sjukhusvistelsen år 2001/2002 kom att uppträda förvirrat och att denne inte längre "var sitt gamla jag". Denna uppfattning har vidare delats av hans legala arvingar och även sjukvårdspersonal uppfattade I.J. som dement. Å.J. och Å.A., vilka synes ha stått I.J. närmast, har å andra sidan uppgett att I.J. var mentalt klar, men att denne hade hemlängtan och ibland kunde känna sig förvirrad i den för honom ovana miljön på Erneborg. Tingsrätten finner det således oklart hur I.J. mådde och hur hans mentala status var under den första sjukhusvistelsen och under hans vistelse på Erneborg. Av betydelse för målet är emellertid endast I.J:s mentala tillstånd vid tiden för testamentets upprättande. - Även angående tiden sedan I.J. skrevs ut och återvände hem råder delade meningar om hans mentala tillstånd. Somliga av hans tidigare nära bekanta har omvittnat fortsatt förvirring och att I.J. tagit avstånd från dem och isolerat sig hemma. För det senare förhållandet har de enkom skyllt Å.J., vilken enligt dem förbjudit dem att upprätthålla bekantskaper och affärer med I.J. Det faktum att I.J:s tidigare nära bekanta inte vidmakthöll de tidigare täta bekantskaperna med honom har emellertid medfört att I.J:s mentala status just den 8 maj 2003 inte med säkerhet har kunnat fastställas med hjälp av deras vittnesmål. Det är arvingarna som klandrat testamentet på den grunden att det skulle ha upprättats under inflytande av rubbad själsverksamhet som har att styrka sitt påstående härom. Genom I.H:s vittnesmål har visserligen framgått att I.J. uppträdde förvirrat innan han lades in på Haganäsgården och även B.L. har anfört att I.J., efter att Å.J. utsågs till god man, gav intryck av att vara förvirrad. Några exakta tidsangivelser för dessa iakttagelser har dock inte kunnat anges. Mot ovan redovisade förhållanden står testamentstagarnas under sanningsförsäkran avgivna berättelser i förening med testamentsvittnenas - rättspsykiatriske avdelningschefen P.C. och biståndshandläggaren A.-M.Z. - uppgifter om att I.J. den 8 maj 2003 uppträdde normalt, nyktert och att han var vid sina sinnens fulla bruk. Vid en samlad bedömning konstaterar tingsrätten att arvingarna inte visat att testamentet tillkommit under inflytande av en psykisk störning.

Arvingarna har slutligen gjort gällande att testamentet är ogiltigt jämlikt 13 kap. 3 § ÄB, under påstående att testamentstagarna förmådde I.J. att upprätta testamentet genom att missbruka dennes oförstånd, viljesvaghet och beroende ställning.

Som tidigare konstaterats är det ostridigt i målet att I.J. lades in på sjukhus i slutet av år 2001 på grund av en axelskada och att Å.J. därefter förordnades som god man för honom. Av utredningen i målet har vidare framgått att I.J. sedan lång tid dessförinnan hade god kontakt med testamentstagarna i egenskap av grannar och sedermera vänner. Biståndshandläggaren A.-M.Z. har inte varit säker på huruvida I.J. verkligen hade behov av en god man men eftersom han själv ansökte härom tillstyrkte hon ansökan. Enligt hennes uppfattning var I.J. nöjd med detta, liksom att det kunde ordnas så att Å.J. kunde anställas av kommunen för att hjälpa honom med det hon i princip redan tidigare hade gjort på frivillig väg. Testamentstagarna har beskrivit relationen mellan dem och I.J. att likna vid en familjerelation. De träffade I.J. dagligen och hjälpte honom i hans vardag. Deras täta kontakter har även omvittnats av både L.E. och I.J:s vänner, även om dessa inte betraktat dem positivt. De legala arvingarna - som även i detta fall har bevisbördan för sitt påstående - har endast lämnat uppgifter om att I.J. aldrig talat illa om dem eller sagt till dem att han inte velat att de skulle ärva honom. De kan varken härigenom eller på annat sätt anses ha visat att I.J. blev lurad eller tvingad att testamentera sin egendom till Å.J. och Å.A. Tvärtom framstår det genom testamentstagarnas uppgifter, i förening med vad T.J. och A.-M.Z. uppgett, som att I.J. tidigt hade klart för sig att han hade för avsikt att testamentera sin egendom till Å.J. och Å.A. Tingsrätten lämnar således arvingarnas talan utan bifall.

- - -.

Domslut

Domslut

- - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carina Tolke och Niklas Rundberg samt tf. hovrättsassessorn Anna Engstrand) anförde i dom den 25 april 2008 i själva saken:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten förutom att klagandena i hovrätten frånfallit påståendet om att testamentet inte uppfyller stadgade formkrav.

I hovrätten har L.E., A.M., Å.A., Å.J., K.-A.G., S.A., P.J., I.H., P.C., B.L., T.J., A.-M.Z., R.-M.B. och I.J-n. hörts på nytt. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Förhörspersonerna har i hovrätten berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom med nedan angivna ändringar och tillägg.

L.E: Hon har arbetat inom äldreomsorgen i över 40 år. I.J. var mycket intresserad av jakt, skogsbruk, släktens historia och hembygden. Hon uppfattade det som att I.J. var stolt över sina syskonbarn. Hon kunde inte tänka sig att I.J. skulle testamentera bort släktgårdarna. I.J. kände till vilka krav som ställs på ett testamente. Hon träffade inte I.J. under 2003 innan han lades in på Hagnäsgården i slutet av juli månad. Sista gången hon träffade honom dessförinnan var någon gång under sommaren 2002.

A.M: De aktuella gårdarna har varit i släktens ägo i sex respektive sju generationer. Gårdarna betydde mycket för I.J. Hon blev överraskad då hon fick höra om testamentet.

Å.J: För att visa sin uppskattning gav I.J. henne och Å.A. olika saker från gården. Hon ville inte ta emot sakerna. I.J. sa att allt ändå skulle bli hennes och Å.A:s. I.J. mådde dåligt av att vara på Erneborg. Han var dock inte förvirrad, men lite glömsk. Han ville komma hem. På Erneborg fick han varken röka eller dricka alkohol. Sedan I.J. återkommit hem till sin bostad gav hon honom varje kväll ca 37 cl sprit enligt hans önskemål. Han behövde alkoholen på grund av värken i axeln. Hon arbetar som lokalvårdare och är inte van vid att professionellt ta hand om andra människor. Därför tackade hon först nej till att bli anställd av kommunen för att ta hand om I.J. Det var först efter övertalning som hon åtog sig anställningen. Hon tog ingen kontakt med överförmyndaren i anledning av att I.J. ville testamentera sin egendom till henne och Å.A. Hon insåg inte att hon borde göra det. Hon har inte sagt till S.A. att I.J. är dement. För att underlätta för I.J. att hålla värmen i stugan köpte hon och Å.A. ett eluppvärmt element. S.A. känner hon endast ytligt och har förmodligen inte sagt fem ord till denne. I.J. var klar och redig till dess hon påträffade honom sjuk den 21 juli 2003. Han hade dessförinnan ätit allt mindre. Hon hade kontaktat sjukvården men fått besked att det viktigaste var att I.J. fick i sig vätska. Efter den 21 juli 2003 gick det snabbt utför för I.J. I augusti samma år var han mycket dålig.

Å.A: I.J. hälsade honom och Å.J. välkomna när de flyttade till Lofta. Redan första gången de träffades bjöd de denne på kaffe. I.J. kom därefter att besöka dem alltmer. Det var Å.J. som hade den mesta kontakten med I.J. Han hjälpte dock I.J. på olika sätt bl.a. genom att skjutsa denne till Gamleby och Västervik men även genom att hjälpa I.J. med att duscha i deras bostad. I.J. åt hos dem dagligen. I.J. var orolig då denne vistades på Erneborg. Detta berodde förmodligen bl.a. på att I.J. upplåtit rätten att avverka viss skog till en person samtidigt som han muntligt gett P.J. rätt att ta hand om vindfällor i samma skog. En konflikt hade därför uppstått. P.J. fick dock träda tillbaka. I.J. upplevde det hela som påfrestande. I.J. bad honom att hjälpa till med att upprätta testamentet. Han hittade ett testamente på Internet som han använde som förlaga. De övervägde inte att anlita en läkare för att hälsoundersöka I.J. inför upprättandet av testamentet. Då I.J. inte ville att folk skulle få reda på testamentet valde de vittnen som hade "sekretess".

K.-A.G: Gårdarna betydde mycket för I.J.: Eftersom de enligt I.J. var släktgårdar skulle de enligt I.J. inte röras. Vid något tillfälle talade I.J. emellertid om att sälja gårdarna. Han upplevde dock inte det som allvarligt menat. Han besökte I.J. på Erneborg. Han upplevde då I.J. som svag till följd av skadan i axeln. I övrigt upplevde han vid det tillfället I.J. som klar och redig. Han träffade inte I.J. under tiden mellan dennes vistelser på Erneborg och Hagnäsgården. Däremot pratade han med denne per telefon eftersom han önskade jaga på I.J:s mark. I.J. berättade att denne hade det jobbigt. Han har ingen minnesbild av att I.J. då var förvirrad, men denne kan ha varit det.

S.-A: I.J. var förvirrad redan innan denne vistades på Erneborg. I.J. kunde bl.a. ta fel på vilken dag det var. Han blev väldigt förvånad över att I.J. fick lämna Erneborg. När han besökte I.J. där var denne fullständigt förvirrad. I.J. trodde att han vistades på ett hotell och berättade att han under natten hade arbetat på ett vägbygge. Sedan I.J. kommit hem från Erneborg berättade Å.J. att hon utsetts till god man för I.J. eftersom denne var dement. I.J. blev alltmer ensam. Denne satt hemma i sitt kök och var som en zombie. Vid ett tillfälle påpekade han för I.J. att skog avverkades på dennes marker. I.J. uppgav att han inte kände till att han sålt någon skog, men att avverkningen kunde bero på att "de" behövde pengar. Han förstod inte vad I.J. menade med det. Sedan en tid hade han huggit ved åt I.J. Å.J. ansåg emellertid, under sommaren eller hösten 2002, att han inte skulle göra det eftersom I.J. inte borde elda. I.J. var enligt henne för förvirrad för att kunna elda. Han anser att I.J. inte var testamentskapabel under våren 2003. Under den perioden gick det överhuvudtaget inte att prata med I.J. per telefon. Den sista tiden svarade I.J. inte i telefonen.

P.J: Han tyckte att I.J. inte borde skickas hem från Erneborg, vilket han tog upp med A.-M.Z. I.J. tyckte bra om sina grannar och var glad över den hjälp denne fick av dem. När det blev klart att han skulle vittna vid tingsrätten besökte Å.J. honom på arbetet och uppgav att om han vittnade så skulle det framkomma saker som var mindre fördelaktiga för honom. Han blev skärrad av samtalet och kontaktade advokaten C.J.

B.L: Av samtalen med I.J. fick han uppfattningen att denne ville att gårdarna skulle stanna i släktens ägo.

T.J: I.J. uppgav vid ett tillfälle för honom att grannarna skulle få ärva gårdarna. Han upplevde detta som allvarligt menat. Det har funnits motsättningar inom I.J:s släkt. De grundade sig i frågor om bl.a. alkohol. Vid ett tillfälle blev I.J:s syster arg på I.J. för att han smutsat ner ett golv hon just städat.

A.-M.Z: Sedan I.J. fick lämna Erneborg höll hon kontakten med honom för att se till att han hade det bra hemma. Det hade han. I.J. var väl medveten om vad han gjorde då han skrev under testamentet. Det var inget fel på hans mentala hälsa. Förmodligen gjorde hon fler hembesök hos I.J. även efter det att han skrivit testamentet. Hon talade med kommunjuristen innan hon bevittnade testamentet och fick då beskedet att det gick bra så länge hon gjorde det på privat tid.

Hovrätten gör följande bedömning.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än vad tingsrätten gjort vare sig i fråga om huruvida testamentet upprättats under påverkan av en psykisk störning eller om testamentstagarna förmått I.J. att upprätta testamentet genom att missbruka dennes oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning. Tingsrättens dom ska således fastställas.

- - -.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom under punkten 1.

Hovrättslagmannen Jan Carrick var skiljaktig och anförde:

Det är i målet omvittnat att I.J. var en man med stark känsla för sin hembygd med dess människor och dess historia och att han varit mån om att hans gårdar, som funnits i släkten sedan början av 1800-talet, skulle gå vidare i släkten. T.J. har visserligen förklarat att det rådde starka motsättningar inom I.J:s släkt och T.J. har uppgivit sig "veta allt" härom. Närmare hörd om vad dessa motsättningar skulle bestå i har han emellertid inte kunnat uppge annat än att han hört att I.J:s syster en gång blivit arg på I.J. för att denne gått in i sin bostad, där systern just skurat golven, med smutsiga stövlar. Mot denna bakgrund förtjänar hans uppgifter inget avseende. Utredningen i målet får vidare anses ge vid handen att I.J. under sina sista levnadsår kommit att bli alltmer alkoholiserad och beroende av Å.J. och Å.A., som båda ostridigt ägnat stor omsorg om I.J:s person men också försett honom med avsevärda mängder alkohol. Det får slutligen anses utrett i målet att Å.J. sedan I.J. skrivits ut från behandlingshemmet Erneborg mer eller mindre förhindrat I.J:s gamla vänner att träffa honom.

I målet är klarlagt att I.J. under januari och februari månader 2002 vistades på Erneborg för att sedan skrivas ut och skickas hem. Vittnesmålen från främst R.-M.B. men även från I.J-n., som båda givit uttryck för att I.J. i februari 2002 inte var i skick att skrivas ut, visar att I.J. när han vistades på Erneborg och alltjämt då han skrevs ut därifrån uppvisade tydliga tecken på ett förvirringstillstånd eller demens. Det framstår mot den bakgrunden som en adekvat åtgärd att god man med uppgift att bevaka hans rätt, sörja för hans person och förvalta hans egendom förordnades för honom redan veckan därpå, nämligen den 8 mars 2002. S.A. har i sitt vittnesmål uppgivit att I.J. framstod som svårt förvirrad sedan han kommit hem från Erneborg och att denne bl.a. vid ett tillfälle under sommaren 2002 varit mycket ledsen och trott sig ha skänkt bort en eller båda sina fastigheter. Vittnesmålen från I.H. och B.L. visar också att I.J. hösten 2002 var i sådan psykisk kondition att det inte var möjligt att föra ett vettigt samtal med honom och att han framstod som "en skugga av sitt forna jag". Testamentet skrevs sedermera den 8 maj 2003. Drygt två månader senare togs I.J. in på sjukhus och var då i ett mycket dåligt skick, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ostridigt i målet att I.J. då inte var i skick att med bindande verkan skriva ett testamente. Frågan är om I.J. den 8 maj 2003 var i sådant skick att han var kapabel att skriva ett testamente.

Det är uppenbart att förhören med Å.J., som i hovrätten förklarat att hon aldrig reflekterat över att det kunde vara olämpligt att hon fick ärva en person hon var god man för, och Å.A. har ett ytterst begränsat bevisvärde. De har allt att vinna på att testamentet inte förklaras ogiltigt. P.C. har varit på plats för att bevittna testamentet under en mycket begränsad tid och enligt egen uppgift samtalat en liten stund med I.J., inte om testamentet utan om vildsvinsjakt, varför hans möjlighet att bedöma I.J:s psykiska status varit liten. A.-M.Z., som då var I.J:s biståndshandläggare och som numera sedan tre år är pensionerad, har i hovrätten enligt min mening framstått som besvärad över den roll hon spelat och förklarat att hon numera inte minns annat än att I.J. föreföll vara i god form. Det är enligt min mening uppseendeväckande att A.-M.Z. inte förstått det klart olämpliga i att hon medverkade till att I.J. testamenterade bort hela sin förmögenhet till sin gode man, som då dessutom var anställd av kommunen för att bistå I.J., och dennas sambo. A.-M.Z. har i hovrätten förklarat att hon dock inhämtade råd från kommunens jurist och att hon då skulle ha mötts av beskedet att det var i sin ordning om hon bevittnade testamentet om hon gjorde det, inte under tjänstetid men väl på sin fritid. Den uppgiften kan enligt min mening starkt betvivlas. A.-M.Z:s uppgifter om I.J:s psykiska status den 8 maj 2003 förtjänar mot angiven bakgrund enligt min mening föga tilltro. Det framstår också som besvärande för Å.J. och Å.A. att de inte såg till att testamentet upprättades på bank eller hos advokat. Vad de uppgivit om att I.J. varit mån om sekretess förtjänar mot bakgrund av den stränga sekretess som banker och advokater upprätthåller i sådana här frågor och som torde vara allmänt veterligt inte avseende. Härtill kommer att P.J. oemotsagd berättat att Å.J. sökt upp honom på hans arbetsplats inför rättegången vid tingsrätten och hotat att berätta vissa ej närmare angivna saker om han vittnade vid tingsrätten.

I.J. hade sedan mars 2002 god man med uppgift bl.a. att bevaka hans rätt. Att den gode mannen, som vid tiden för testamentets upprättande också var anställd av kommunen för att hjälpa och stötta I.J. i den dagliga livsföringen, tillsammans med sin sambo på sätt som skett insatts som testamentstagare till I.J:s hela förmögenhet framstår inte minst mot den bakgrunden som stötande. Den omständigheten att en god man hade förordnats för honom indikerar givetvis att han var i behov av det stöd en god man förväntades kunna ge. Enligt min mening visar utredningen i målet också att I.J. alltsedan januari månad 2002 och fram till sin död i november 2003 inte varit i sådant psykiskt skick att han varit kapabel att upprätta ett testamente, något som Å.J. och Å.A. insett och utnyttjat. Testamentet är därför ogiltigt och jag vill bifalla käromålet. Överröstad är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, referent, och Lena Moore) meddelade den 19 maj 2009 följande beslut:

Skäl

För testamentes giltighet krävs att det har upprättats skriftligen med två vittnen, som bestyrkt handlingen. Vittnena skall ha haft kännedom om att handlingen var ett testamente. Vidare fordras att testator har undertecknat testamentet eller vidkänts sin redan därpå tecknade underskrift i båda vittnenas samtidiga närvaro. (10 kap. 1 § ÄB.)

När vittnena på testamentet intygat att det vid testamentets tillkomst gått till så som sägs i 10 kap. 1 § ÄB och testamentet klandras, skall enligt 2 § andra stycket samma kapitel intyget äga tilltro om det inte förekommer omständigheter som förringar dess trovärdighet. Regeln innebär således en bevislättnad för testamentstagaren, som har bevisbördan för att testamentet uppfyller formkraven.

Även om formkravet uppfyllts kan ett testamente förklaras ogiltigt på materiell grund bl.a. i det fallet att, såsom gjorts gällande i förevarande mål, testamentet har upprättats under påverkan av testators psykiska störning eller testator har förmåtts att upprätta testamentet genom att någon har missbrukat hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning (13 kap. 2 § och 3 § första stycket ÄB).

Enligt äldre rätt gällde att om testamente klandrades den som åberopade testamentet hade bevisbördan både för att testamentet uppfyllde de formella kraven och för att det inte förelåg någon materiell ogiltighetsgrund. Vid tillkomsten av lagen (1930:104) om testamente konstaterades att bevisbördans placering vid klander på materiell grund utgjorde en avvikelse från den allmänna regeln vad gällde rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (se NJA II 1930 s. 189 f.). Förklaringen härtill ansågs ha varit att släktarvet uppfattats som den primära successionsgrunden, men det konstaterades att förhållandet mellan den legala och testamentariska successionen efter hand undergått en avsevärd förskjutning. Trots att det fanns vissa skäl för att bevara den gällande ordningen fann lagberedningen att dessa skäl inte var starka nog för att det, utöver formkravet, även skulle föreligga en vittgående omkastad bevisbörda till testamentstagarens nackdel. Lagberedningen uttalade att en principiellt riktigare och praktiskt mer tillfredsställande lösning var att låta allmänna processrättsliga grundsatser vara tillämpliga och att den som påstod att testamentet var ogiltigt på en materiell grund hade att styrka detta. (A.a. s. 192 f.) Det råder numera en fast etablerad praxis om bevisbördans placering och en samstämmighet härom i den arvsrättsliga litteraturen (se bl.a. NJA 1936 s. 131 samt Agell, Testamentsrätt, 3 uppl., s. 55 och Beckman- Höglund, Svensk familjerättspraxis, suppl. 16, juni 1998, s. C VI:1 f.).

Klagandena har emellertid gjort gällande att, när fråga är om en testamentstagare som varit vårdare av och god man för testator och själv eller genom närstående medverkat till testamentets upprättande, så bör bevisbördan för testamentets giltighet åvila testamentstagaren. En särskild bevisregel skulle således gälla i vart fall för vissa av de fall som kan medföra testamentes ogiltighet enligt 13 kap. 2 och 3 §§ ÄB.

Med hänsyn till att testators möjlighet att säkerställa att hans vilja angående kvarlåtenskapens fördelning inte sätts åsido är begränsad samt till det fast etablerade rättsläget beträffande bevisbördans placering vid klander på materiell grund, fordras starka skäl för att frångå denna vid vissa slag av relationer mellan testator och testamentstagaren.

Skäl för en omkastad bevisbörda skulle kunna vara att det finns anledning att betona betydelsen av att personer med förtroendeställning eller med uppdrag att tillgodose en utsatt persons grundläggande behov inte misstänks utföra sina uppdrag av andra skäl än att tillgodose sin huvudmans bästa samt att minska den risk som uppdragets karaktär kan medföra för att testator otillbörligen påverkas. Det ter sig emellertid med hänsyn till avgränsningssvårigheterna samt till fördelen med en enhetlig syn på bevisbördan principiellt mindre lämpligt att skilja ut testamentstagare som har vissa typer av relationer till testator. Tillräckliga skäl för att för dessa fall omkasta bevisbördan kan inte anses föreligga.

En annan sak är att den testamentariska rättshandlingens särskilda art måste beaktas vid bevisvärderingen (NJA II 1930 s. 192 ff.). Det torde ofta kunna innebära att förhållanden som till sin karaktär är sådana att de kan ge utrymme för ett missbruk av en förekommande psykisk störning, viljesvaghet eller beroende ställning hos testator eller av dennes oförstånd förtjänar särskild uppmärksamhet. Sådana förhållanden kan, exempelvis, vara att den som i något avseende påverkat testamentets tillkomst eller dess innehåll har varit vårdare, god man eller innehaft annan förtroendeställning i förhållande till testator. Det torde i regel innebära att testamentstagaren tvingas föra motbevisning som, inte minst i det fallet att testamentet redan till sitt innehåll ger anledning till misstankar om ogiltighet, kan behöva vara betydande. I den juridiska litteraturen har också andra skäl framhållits för att en arvinge som gör gällande att ett testamente är ogiltigt bör komma i åtnjutande av en viss bevislättnad (se Ekelöf-Boman, Rättegång IV, 6 uppl. s. 92 f.).

I hovrättens dom har bevisbördan placerats i enlighet med vad som har anförts i det föregående. Domstolarnas bevisvärdering ger inte anledning att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att L.E. och medparter har bevisbördan för att I.J:s testamente har upprättats under påverkan av en psykisk störning liksom för att I.J. har förmåtts upprätta det genom sådant missbruk som avses i 13 kap. 3 § ÄB.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Hovrättens dom står därmed fast.

- - -.