NJA 2012 not 17

Framställning om utlämning till Republiken Kosovo av B.A.

Den 4:e. 17. (Ö 1722-12) Framställning om utlämning till Republiken Kosovo av B.A.

Justitieministeriet i Republiken Kosovo begärde i en framställning daterad den 18 oktober 2010 att B.A. skulle utlämnas till republiken för verkställighet av ett fängelsestraff.

Till stöd för framställningen åberopades en dom den 26 februari 2008 meddelad av distriktsdomstolen i Pristina enligt vilken B.A. dömts till fyra års fängelse för grovt mordförsök, grovt vållande av allvarliga kroppsskador och olaga vapeninnehav. Kosovos Högsta domstol fastställde domen den 16 juli 2008.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med ett eget yttrande.

B.A. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande. Den brottslighet som B.A. är dömd för motsvarar i svensk rätt försök till mord, grovt vållande till kroppsskada och grovt vapenbrott. För vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Något hinder mot utlämning på grund av 4 § utlämningslagen föreligger därmed inte.

B.A. har förnekat att han gjort sig skyldig till brotten och gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 och 9 §§ utlämningslagen samt artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

B.A. har anfört sammanfattningsvis följande. Han och hans familj har en marktvist med grannarna i hans hemby i Kosovo. På grund härav har han utsatts för hot och misshandel, bl.a. med skjutvapen. Det är riktigt att han befann sig på platsen för den händelse som domen avser men han handlade i nödvärn. Domstolen var korrumperad och domen redovisar inte de riktiga omständigheterna. Han tilläts inte åberopa viss bevisning som talade till hans förmån. Den rådman vid distriktsdomstolen i Pristina som dömde honom är dömd för korruptionsbrott till fyra års fängelse. B.A. är bosatt i Sverige sedan sommaren 2011 och hans fru, som är svensk medborgare, väntar deras gemensamma barn. Han riskerar sitt liv om han måste avtjäna fängelsestraffet i Kosovo. Det finns vapen inne på fängelserna och det har vid flera tillfällen hänt att intagna blivit slagna eller skjutna. De personer som han känner sig hotad av samarbetar med fängelsevakter. Han har tidigare till polisen i Kosovo anmält flera händelser där dessa personer har varit inblandade men polisen har inte gjort något för att hjälpa honom.

Vad B.A. har anfört innebär inte att det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen.

Kosovo har inte tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Kosovo. En förutsättning för att utlämning ska kunna ske är därmed att domen stöds av utredningen och inte heller i övrigt föranleder allvarlig erinran (9 § 1 st.).

En dom eller ett häktningsbeslut utgör inte i sig tillräcklig bevisning, om den som begärs utlämnad bestrider att han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet och anför trovärdiga grunder för sitt bestridande (prop. 1957:156 s. 65). Vid bedömningen av om en dom stöds av utredningen är det även av betydelse vad som är känt om rättsväsendet i det land som har begärt utlämning.

Distriktsdomstolens dom innehåller en utförlig redovisning av utredningen i målet och av domstolens ställningstaganden. B.A:s invändning om nödvärn har avfärdats av domstolen. Det finns visserligen inte anledning att ifrågasätta B.A:s uppgifter i utlämningsärendet om att han i Kosovo varit utsatt för hot och misshandel, men hans påstående om att han har begått gärningarna i nödvärn är mot bakgrund av innehållet i domen alltför allmänt hållet för att kunna beaktas.

Av utredningen framgår att en av de domare som deltog i avgörandet mot B.A. vid distriktsdomstolen i Pristina har dömts till ett fängelsestraff för att ha tagit emot mutor under åren 2005–2007. Med beaktande av detta och av vad som har framkommit om rättsväsendet i Kosovo är det inte uteslutet att det förekom korruption när B.A. dömdes i distriktsdomstolen. Utöver den korruptionsdömde domaren deltog emellertid ytterligare en domare och tre nämndemän i avgörandet. Vidare har domen överprövats och fastställts av Kosovos Högsta domstol. B.A. var tillsammans med sin försvarare närvarande vid förhandlingen i distriktsdomstolen. Till förhandlingen i Kosovos Högsta domstol var han enligt domstolens dom kallad i behörig ordning. Han var dock närvarande endast genom försvararen.

Det får sammanfattningsvis anses att domen stöds av utredningen och inte heller i övrigt föranleder allvarlig erinran. Hinder mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen föreligger därmed inte.

Inte heller i övrigt föreligger hinder mot den begärda utlämningen enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

Av artikel 3 i Europakonventionen följer att en person inte får lämnas ut för brott i ett annat land, om det är sannolikt att han löper en allvarlig risk att i det landet utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vad som ska avgöras är den individuella risken för den person som ska utlämnas (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 78 ff.).

Utredningen i ärendet ger inte tillräckligt stöd för att B.A. i Kosovo löper en allvarlig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i Europakonventionen. Det föreligger inte heller hinder enligt artikel 6 i Europakonventionen.