NJA 2012 not 19

Den 9:e. 19. (Ö 5193-10) T.A. och T.H. mot Justitiekanslern angående tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd m.m.

T.A. och T.H. yrkade vid Attunda tingsrätt skadestånd av staten på grund av ett stort antal påstådda fel och försummelser vid myndighetsutövning. Justitiekanslern gjorde invändning dels om att tingsrätten inte var behörig att pröva talan såvitt den avsåg fel eller försummelse av Stockholms tingsrätt, dels om preskription. Tingsrätten fann i ett särskilt beslut att den var behörig att pröva talan även såvitt avsåg påstådda fel av Stockholms tingsrätt. Sedan Justitiekanslern anmält missnöje förordnade tingsrätten att beslutet fick överklagas endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagades. Tingsrätten avslog därefter preskriptionsinvändningen i en mellandom. Enligt tingsrättens överklagandeanvisning fick mellandomen överklagas endast i samband med målets slutliga avgörande.

Tingsrätten ogillade genom dom den 18 februari 2010 T.A:s och T.H:s talan. Svea hovrätt meddelade i beslut den 8 november 2010 inte prövningstillstånd.

T.A. och T.H. yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Justitiekanslern motsatte sig att tillstånd till målets prövning i hovrätten meddelades.

HD:s beslut.

Skäl

Enligt 49 kap. 14 § RB ska prövningstillstånd meddelas i hovrätten om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (ändringsdispens), det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens), det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

Eftersom staten vann målet vid tingsrätten kunde staten inte genom att överklaga mellandomen få preskriptionsfrågan prövad i högre instans. Justitiekanslern har i HD förklarat att preskriptionsinvändningen kvarstår, om det meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten. Staten måste ha rätt att få invändningen prövad. En sådan prövning måste leda till att invändningen godtas. Det innebär att talan i alla händelser ska ogillas på grund av preskription såvitt avser påståendena om fel eller försummelse med nummer 1–133 i tingsrättens dom.

Justitiekanslern överklagade inte tingsrättens beslut i behörighetsfrågan. Det ankom emellertid på hovrätten att inom ramen för tillståndsprövningen ex officio uppmärksamma frågan om tingsrätten varit behörig att pröva talan i denna del. Saken kan inte sägas vara klar. Det rättsfall som tingsrätten åberopar talar snarast för att käromålet i sin helhet borde ha prövats i den högre instansen, om inte talan skulle delas upp så att påstådda fel av Stockholms tingsrätt prövades i hovrätten som första instans och övriga påståenden prövades vid Attunda tingsrätt. Under sådana förhållanden borde hovrätten normalt ha beviljat extraordinär dispens. Hovrätten hade emellertid vid sin prövning även anledning att beakta att alla anspråk på grund av påstådda fel av Stockholms tingsrätt var preskriberade. Det är mot den bakgrunden inte meningsfullt att meddela prövningstillstånd i hovrätten för att frågan om tingsrättens behörighet ska prövas.

Tingsrätten har funnit att alla de återstående påståendena om fel eller försummelse som framställdes vid tingsrätten (nummer 134–139 i tingsrättens dom) är grundlösa och att inget av dessa påstådda fel eller försummelser kan grunda skadeståndsansvar för staten. Av tingsrättens dom framgår hur tingsrätten har resonerat för att komma fram till denna slutsats. Det saknas därför skäl för granskningsdispens. Tingsrättens argument är övertygande och det finns inte heller skäl för ändringsdispens.

Det finns ingen prejudikatfråga som motiverar att det meddelas prövningstillstånd i målet.

Av det anförda följer att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i hovrätten. Överklagandet ska därför avslås.

Avgörande . HD avslår T.A:s och T.H:s överklagande.