NJA 2012 not 38

1. S.A:s son, A.K., dömdes av tingsrätten för misshandel till ungdomstjänst. Han förpliktades att, solidariskt med sina vårdnadshavare S.A. och Be.K, betala skadestånd för kränkning till bl.a. E.S. med 5 000 kr.

2. A.K. överklagade tingsrättens dom. Det gjorde däremot inte S.A. och Be.K.

3. Hovrätten fann att A.K. inte hade kränkt E.S. på det sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen och att A.K. alltså inte skulle betala någon kränkningsersättning till E.S. Hovrätten konstaterade i domen också att A.K:s vårdnadshavare inte hade överklagat tingsrättens dom och att det därmed saknades förutsättningar för hovrätten att pröva deras skadeståndsskyldighet.

4. S.A. har överklagat hovrättens dom. Hon har i sitt överklagande anfört att en ändring av barnets skadeståndsansvar automatiskt bör innebära att vårdnadshavarnas skadeståndsansvar påverkas i motsvarande grad.

5. Det står klart att S.A. saknar rätt att överklaga hovrättens dom på den grunden att hon inte var part i hovrätten. Men det kan sättas i fråga om S.A. inte saknar klagorätt också därför att hovrättens avgörande rörande skadeståndsskyldigheten kan åberopas av henne mot den betalningsskyldighet som tingsrättens lagakraftvunna dom innehåller. Därmed skulle hon inte ha något befogat intresse av att kunna överklaga hovrättens dom.

6. Av 3 kap. 5 § skadeståndslagen framgår att en förälder som har vårdnaden om ett barn – med en viss beloppsbegränsning – ska ersätta personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott. Vårdnadshavaren ska också, med samma begränsning, ersätta skada på grund av att barnet kränker någon annan på det sätt som anges i 2 kap. 3 §. Av 6 kap. 4 § följer att vårdnadshavarna ansvarar solidariskt med barnet för skadeståndet.

7. Det ligger nära till hands att – som S.A. har gjort gällande – utgå från att det solidariska vårdnadshavaransvaret är accessoriskt till barnets ansvar på så sätt att om barnet inte har något ansvar, eller om detta har fallit bort t.ex. på grund av preskription, så föreligger det inte heller något skadeståndsansvar för vårdnadshavaren. Med en sådan ordning skulle S.A. vid verkställighet mot tingsrättens lagakraftvunna dom som motfaktum med framgång kunna åberopa hovrättens dom, som ju innebär att A.K. inte är skadeståndsskyldig.

8. Av förarbetena till 3 kap. 5 § 1 st. skadeståndslagen anges det också att en grundförutsättning för vårdnadshavarnas ansvar bör vara att barnet är skadeståndsskyldigt för viss skada. Samtidigt sägs det att vårdnadshavaransvaret bör konstrueras på motsvarande sätt som arbetsgivares principalansvar, dvs. som ett ansvar för faktiska skador som barnet har vållat och inte som ett ansvar för barnets skadeståndsskyldighet. (Se prop. 2009/10:142 s. 28.) Uttalandena framstår som motstridiga. Under alla förhållanden kan det diskuteras om en vårdnadshavare verkligen kan vara skadeståndsskyldig för en skada som det, genom en dom i målet mot barnet, är klarlagt inte har inträffat.

9. Det är emellertid inte nödvändigt att i detta mål ta ställning till hur man bör se på vårdnadshavaransvaret eftersom det under alla förhållanden står klart att S.A:s talan ska avvisas. Dessutom prövas frågan om vårdnadshavaransvaret – liksom enligt min mening också det spörsmål som har rests i den skiljaktiga motiveringen – lämpligast i ett verkställighetssammanhang.