NJA 2013 not 13

Den 3:e. 13. (Ö 5492-12) S.A.-D. mot Riksåklagaren angående resning m.m.

HD:s beslut. Skäl . Svea hovrätt dömde den 20 april 2012 S.A.-D. för försök till mord på N.-A.N., grov olovlig körning, grovt rattfylleri och brott mot knivlagen till fängelse sju år. S.A.-D. utvisades även ur riket och förbjöds att återvända hit före den 20 februari 2022 samt förpliktades utge skadestånd till N.-A.N. Sedan S.A.-D. överklagat domen fann HD i beslut den 25 maj 2012 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

S.A.-D. har nu ansökt om resning av hovrättens dom beträffande åtalet för försök till mord, utvisningsbeslutet och det enskilda anspråket.

HD beslutade den 7 januari 2013 att riksåklagaren skulle inkomma med skriftlig förklaring i ärendet.

Riksåklagaren har motsatt sig att resning beviljas.

Till stöd för resningsansökan har S.A.-D. åberopat att det finns nya omständigheter och bevis som, om de hade lagts fram i målet, skulle ha lett till att han frikänts från ansvar för försök till mord. Under alla omständigheter föreligger det enligt S.A.-D. synnerliga skäl att på nytt pröva ansvarsfrågan.

S.A.-D. har nu uppgett att det var hans äldre bror och en av dennes söner som begick gärningen och att hans flickvän, K.H., lämnade uppgifter om detta till polisen redan i mitten av december 2011. Till stöd för dessa påståenden har han åberopat ett nytt vittne, H.A.-D. På en ljudfil som getts in av S.A.-D. har H.A.-D. berättat att det inte var S.A.-D. som bråkade utan att det var H.A.-D:s bror, H., som slog N.-A.N. med en flaska och att H.A.-D:s far slog N.-A.N. med ett tyngdlyftningsbälte. Enligt H.A.-D. har hans far även sagt att S.A.-D. inte var på platsen utan hade åkt iväg med K.H.

S.A.-D. har vidare åberopat ett nytt rättsmedicinskt utlåtande från professor emeritus i rättsmedicin J.R., enligt vilket inget i de handlingar som legat till grund för utlåtandet tyder på att målsäganden fått ett hårt slag med flaska mot huvudet. Enligt S.A.-D. stödjer rättsutlåtandet de uppgifter som lämnades i hovrätten av vittnena K.Y. och O.B. och innebär dessutom att N.-A.N:s uppgifter kan ifrågasättas.

Härutöver har S.A.-D. åberopat att vittnet B.A. aldrig pekat ut honom som gärningsman. Till stöd för detta har han åberopat bl.a. ett intyg från B.A. i vilket hon förklarat att det hon sade vid huvudförhandlingen var sanningen och att hon inte blev hotad. S.A.-D. har även anfört att det inte går att se brottsplatsen från B.A:s lägenhet, vilket omöjliggör ett utpekande av någon gärningsman. Till stöd för det sistnämnda har han gett in en videofilm som enligt uppgift från honom är tagen från vittnets fönster samt polisens platsprotokoll.

Slutligen har S.A.-D. åberopat brister i förundersökningen huvudsakligen bestående i att denna inte har kommit att utvidgas till att omfatta de personer som kunnat misstänkas eller samtliga relevanta vittnen. Han har också framhållit att förundersökningen inte omfattat undersökningar av S.A.-D:s och K.H:s gemensamma lägenhet eller bilen med vilken K.H. hämtade S.A.-D.

En grundläggande utgångspunkt är att, sedan en brottmålsdom har vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till en ny rättslig prövning. Enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får emellertid resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts till en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats (huvudregeln). Enligt andra ledet i samma punkt får resning beviljas även om det första ledet inte är tillämpligt men det, med hänsyn till vad som har åberopats och i övrigt förekommer i resningsärendet, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han har dömts (tilläggsregeln). Även enligt tilläggsregeln gäller ett krav på att den sökande åberopar en omständighet eller ett bevis som inte tidigare har förebringats.

Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har det i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625). Någon fristående omvärdering av bevisningen i målet ska inte ske i ett resningsärende. Men eftersom betydelsen av det nya materialet i resningsärendet måste prövas kan en omprövning av värdet av tidigare förebringad bevisning komma att aktualiseras.

Vad S.A.-D. har åberopat i ärendet i fråga om nya omständigheter och bevis skulle, om det hade åberopats och förebringats i brottmålet, sannolikt inte ha lett till att han frikänts från ansvar för försök till mord eller att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse. Inte heller i övrigt har S.A.-D. förebringat någon utredning som skulle ha föranlett ett ändrat ställningstagande. Omständigheterna är inte heller sådana att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.A.-D:s skuld. Skäl för resning saknas därmed enligt såväl huvudregeln som tilläggsregeln.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.