NJA 2013 s. 1084

R.N. väckte talan mot C.W. och M.W. om bättre rätt till vissa byggnader på en fastighet. Tingsrätten ogillade R.N:s talan samt förpliktade denne att ersätta C.W. och M.W. för rättegångskostnader jämte ränta från dagen för domen tills betalning sker. Sedan C.W. och M.W. hade ansökt om verkställighet av domen, betalade R.N. in ett belopp till Kronofogdemyndigheten avseende de rättegångskostnader som tingsrätten hade dömt ut, upplupen dröjsmålsränta vid inbetalningen och ersättning för grundavgiften för verkställigheten. Kronofogdemyndigheten beslutade, med hänvisning till att R.N. hade gjort en nedsättning enligt 3 kap. 6 § första stycket 1 UB, att domen inte fick verkställas.

Tingsrättens dom överklagades. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att R.N. förpliktades ersätta C.W. och M.W. för deras rättegångskostnader i tingsrätten med ett högre belopp. Vidare förpliktades R.N. att ersätta C.W. och M.W. för deras rättegångskostnader i hovrätten. C.W. och M.W. ansökte om verkställighet av hovrättens dom. R.N. betalade in ett belopp till Kronofogdemyndigheten, som med tillämpning av 3 kap. 6 § första stycket 1 UB beslutade att domen inte fick verkställas.

Sedan hovrättens dom vunnit laga kraft betalade Kronofogdemyndigheten ut de av R.N. inbetalda pengarna tillsammans med den hos myndigheten upplupna räntan. På ansökan av C.W. och M.W. beslutade myndigheten att fortsätta verkställigheten avseende resterande belopp, nämligen dröjsmålsränta som hade uppkommit efter inbetalningarna. R.N. betalade därefter - under protest och med det angivna syftet att inte påläggas ytterligare dröjsmålsränta - in 17 700 kr till myndigheten. Kronofogdemyndigheten beslutade samma dag att betala ut 17 687 kr till C.W. och M.W. Eftersom den skuld som domen avsåg därmed var betald, avslutade myndigheten målet.

R.N. överklagade Kronofogdemyndighetens beslut till tingsrätten och yrkade återbetalning av de 17 700 kr som han hade betalat in till myndigheten. R.N. gjorde huvudsakligen gällande att de betalningar han tidigare hade gjort till myndigheten i utmätningsmålet var villkorslösa betalningar enligt 4 kap. 28 § UB. Eftersom C.W. och M.W. kunde lyfta de inbetalda pengarna mot ställande av säkerhet, skulle enligt R.N. betalningarna påverka dröjsmålsräntan på rättegångskostnaderna så att räntan slutade löpa när inbetalningarna gjordes. Tingsrätten avslog överklagandet. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Dödsboets ståndpunkt är att de betalningar som gjordes var villkorslösa betalningar enligt 4 kap. 28 § UB. Det finns mot denna bakgrund anledning att först behandla frågan hur en sådan betalning påverkar beräkningen av den dröjsmålsränta som ska utgå enligt exekutionstiteln.

För att en dom ska få verkställas utan särskilda villkor krävs att den har vunnit laga kraft (3 kap. 3 § första stycket UB). En sådan dom på betalningsskyldighet som är aktuell i målet får dock verkställas genast, om inte gäldenären hos Kronofogdemyndigheten ställer viss säkerhet (3 kap. 6 § första stycket 2 och 3). Gäldenären kan även förhindra verkställigheten genom att nedsätta pengar hos myndigheten till ett belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den dag då nedsättningen sker tillsammans med förrättningskostnaderna (3 kap. 6 § första stycket 1). Pengarna ska göras räntebärande (5 kap. 1 § utsökningsförordningen, 1981:981). Så länge domen inte har vunnit laga kraft, kan alltså gäldenären hindra utmätning genom att säkerställa betalningsskyldigheten.

En annan situation regleras i 4 kap. 28 § UB. Enligt denna bestämmelse anses medel som gäldenären betalar till Kronofogdemyndigheten i ett anhängigt mål omedelbart utmätta i målet, om betalningen inte har gjorts med villkor som strider mot detta. Det krävs alltså inte att myndigheten fattar ett särskilt beslut om utmätning; denna verkan inträder omedelbart genom att pengarna betalas in. Utmätningen innebär bl.a. att gäldenärens rätt att förfoga över medlen begränsas. Liksom andra medel som flyter in i ett utmätningsmål ska pengar som gäldenären betalar in enligt 4 kap. 28 § göras räntebärande utan dröjsmål, såvida det inte kan antas att de kommer att betalas ut till borgenären inom två veckor (13 kap. 1 § utsökningsförordningen). Om gäldenärens inbetalning inte är villkorslös och 4 kap. 28 § därför inte är tillämplig, kan det bli aktuellt för myndigheten att i stället på vanligt sätt besluta om utmätning av pengarna.

Medel som har flutit in till Kronofogdemyndigheten i ett utmätningsmål ska redovisas så snart som möjligt (13 kap. 1 § UB). Detsamma gäller ränta som utgår på de medel som har satts in på räntebärande konto (13 kap. 2 §). Om det finns flera borgenärer, måste medlen dock fördelas dem emellan. För att beräkna varje borgenärs fordran och fördelningen mellan borgenärerna ska myndigheten hålla fördelningssammanträde (13 kap. 4 §). När det finns flera borgenärer är det angeläget för ränteberäkningen att kunna hålla sig till en bestämd och för samtliga borgenärer gemensam slutdag. En fordran som ska beaktas vid fördelningen ska därför tas upp med det belopp som den uppgår till på fördelningsdagen (13 kap. 6 § första stycket). En borgenär som får vänta på betalning efter fördelning har rätt till den ränta som faktiskt har upplupit på hans fordran från fördelningsdagen t.o.m. utbetalningsdagen. (Jfr prop. 1980/81:8 s. 679 och 685.)

Slutskedet i utmätningsförfarandet är utbetalningen av de medel som har flutit in. Om utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 § UB och domen inte har vunnit laga kraft, får medlen dock inte betalas ut utan att borgenären ställer säkerhet för återbetalning (13 kap. 14 § 1). Säkerheten kan bestå av t.ex. borgen (se vidare kraven i 2 kap. 25 §).

Bestämmelsen i 13 kap. 14 § 1 UB ger visserligen borgenären möjlighet att bestämma om han på en gång vill lyfta de utmätta pengarna mot säkerhet eller i stället avvakta till dess att domen vinner laga kraft. Borgenären kan sålunda sägas förfoga över betalningsdagen och därmed också över den dröjsmålsränta som han kan kräva. Dröjsmålsräntan beräknas i ett fall som detta enligt en räntefot som motsvarar referensräntan med ett tillägg av åtta procentenheter och kan därför för en borgenär framstå som förmånlig. Gäldenären däremot förlorar rådigheten över de pengar som han betalar in till Kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 28 §.

Eftersom det finns ett krav på ställande av säkerhet, kan borgenären dock inte fritt disponera över de utmätta pengarna. En villkorslös betalning till Kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 28 § UB utgör därmed inte en sådan betalning på skulden som medför att dröjsmålsränta slutar löpa på beloppet. I motiven till utsökningsbalken uttalas också att ränta på borgenärens fordran i vanlig ordning beräknas t.o.m. den dag då Kronofogdemyndigheten beslutar om utbetalning (se prop. 1980/81:8 s. 680).

Av det anförda följer att R.N:s inbetalningar till Kronofogdemyndigheten inte medförde att dröjsmålsräntan upphörde att löpa, även om det skulle vara så att betalningarna anses ha skett enligt 4 kap. 28 § UB.

Dödsboet har åberopat förhör för att styrka att det var fråga om en villkorslös betalning enligt 4 kap. 28 § UB. Vid den ovan angivna bedömningen finns det inte skäl att hålla sammanträde för förhör.

Överklagandet ska alltså avslås - - -.