1980/81:8

Regeringens proposition

1980/81:8

med förslag till utsökningsbalk;

beslutad den 5 juni 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp t bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny utsökningsbalk (UB). Den skall ersätta bl.a. utsökningslagen (1877:31 s. 1), införsellagen (1968:621), lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. och lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.

Utsökningslagstiftningen har varit föremål för en total översyn sedan början av 1960-talet. Under denna tid har flera delreformer genomförts, bl.a. i fråga om införsel, utmätning av lön, beneficium och andra undantag från utmätning samt exekutiv försäljning av fast egendom, skepp och luftfartyg. I dessa delar överensstämmer UB i allt väsentligt med nu gällande bestämmelser.

I övrigt innehåller UB åtskilliga nyheter. I det följande redogörs i korthet för balkens uppbyggnad och viktigare nyheter.

I / kap. ges bestämmelser bl.a. om balkens tillämpningsområde och om de exekutiva myndigheterna. Balken är direkt tillämplig inte endast på verkställighet beträffande civilrättsliga anspråk utan även i fråga om böter, skatter m.m. Vissa undantag görs dock för sådana s.k. allmänna mål. Verkställigheten skall helt åvila kronofogdemyndigheterna. Överexekutorsinstitutionen föreslås avskaffad och de uppgifter som f.n. åvilar överexekutor förs över till kronofogdemyndigheterna. Den befogenhet att förordna om handräckning som ankommer på överexekutor flyttas dock till tingsrätten.

2 kap. innehåller gemensamma bestämmelser om förfarandet hos kronofogdemyndigheten. Denna skall kunna hålla förhör med svaranden och i

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

viss utsträckning även med en tredje man. För att tvinga fram upplysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för att få till stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet skall kronofogdemyndigheten kunna förelägga vite. Under särskilda förutsättningar skall en tredskande gäldenär eller tredje man kunna häktas av domstol. Regler meddelas om i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till någons bostad eller annat utrymme och får använda fysiskt våld och annat tvång.

13 kap. meddelas bestämmelser om exekutionstitlar, dvs. de handlingar som får ligga till grund för verkställighet. Där ges en katalog över exekutionstitlarna och anges de närmare förutsättningar under vilka olika exekutionstitlar får verkställas.

4 kap., som inleder den del av UB som behandlar utmätningsförfarandet (4—-14 kap.), innehåller regler om själva utmätningen. Enligt UB skall utmätningsförrättning inte längre rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad. I stället skall uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas från gäldenären eller genom undersökning i register m.m. Gäldenären skall vara skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar och att bekräfta uppgifterna under straffansvar. Även en tredje man skall ha upplysningsplikt beträffande ett mellanhavande mellan honom och gäldenären. Egendom skall över lag kunna utmätas utan att den är omedelbart tillgänglig för förrättningsmannen. I fråga om makar eller andra som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden skall lös egendom i deras gemensamma besittning presumeras tillhöra dem med samäganderätt. I andra fall då äganderättsfrågan är oklar men sannolika skäl föreligger för att egendomen tillhör gäldenären, kan den utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. Möjligheten till självrättelse av utmätning vidgas något.

I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undantag från utmätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler. 6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, dvs. vilka åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande egendomen.

I 7 kap. tegleras utmätning av lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler. Den längsta tid under vilken löneutmätning får pågå utan gäldenärens medgivande utsträcks dock från tre till sex månader om året.

I 8—-12 kap. behandlas försäljning av utmätt egendom. 8 kap. innehåller allmänna bestämmelser, som i princip är gemensamma för all slags försäljning. När en andel i viss egendom har utmätts, skall försäljningen under vissa förutsättningar kunna vidgas till att avse hela egendomen. Frågan om tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom regleras ingående. I 9 kap. ges bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet och om indrivning av en utmätt fordran. Underhandsförsäljning jämställs i princip med försäljning på auktion. Särskilda

Prop. 1980/81: 8 3

regler föreslås om försäljning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om = återtaganderätt, t.ex. enligt konsumentkreditlagen (1977:981). 10, 11 och 12 kap., som behandlar exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg m.m. och av fast egendom, överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt.

F 13 kap. ges föreskrifter om redovisning av influtna medel. För det fall att en borgenär har rätt till betalning inte bara för ett kapitalbelopp utan också för ränta, rättegångskostnader m.m. meddelas en regel om i vilken ordning avräkning skall ske.

I 14 kap. behandlas verkan av exekutiv försäljning när egendomen tillhörde en tredje man. Som huvudregel föreslås att exekutiv försäljning ger köparen samma rätt som en frivillig försäljning. Beträffande registrerat skepp och fast egendom skall köparen dock ha ett mera långtgående skydd. När exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när försäljningen medför att tredje mannen förlorar sin rätt, skall gäldenären vara strikt ersättningsansvarig och borgenären ersättningsskyldig vid ond tro. Ersättningen är i båda fallen maximerad till den vinst som gäldenären resp. borgenären har gjort.

15 kap. reglerar införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser.

I 76 kap. behandlas verkställighet av dels förpliktelser som avser annat än betalningsskyldighet, dels kvarstad m.m. Avhysning regleras ingående. Avhysning skall om möjligt ske inom fyra veckor från det att handlingarna kom in till kronofogdemyndigheten men får ske tidigast en vecka från det att svaranden bereddes tillfälle att yttra sig. Kronofogdemyndigheten får medge anstånd under högst fyra veckor. Om sökanden lämnar anstånd som varar över sex månader från ansökningen, förfaller denna i allmänhet. Kvarstad för fordran skall inte i och för sig medföra förmånsrätt, men om den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller tas i anspråk genom betalningssäkring för en annan fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt, skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran. |

I 17 kap. ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. 18 kap. slutligen behandlar klagan i utsökningsmål. Talan mot kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder skall föras i hovrätten genom besvär. Hovrättens beslut kan överklagas i högsta domstolen.

Förslag till övergångsbestämmelser till UB och följdändringar i andra lagar kommer att tas upp i en senare proposition. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 4

Förslag till Utsökningsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter rättegångsbalken införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde 18 Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, samt i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd.

Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning eller införsel. Verkställighet som avser annan förpliktelse eller säkerhetsåtgärd sker i den ordning som anges i 16 kap.

28 Hari annan lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk, gäller den bestämmelsen.

Exekutiv myndighet

38 Verkställighet åvilar kronofogdemyndighet.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman hos kronofogdemyndigheten (förrättningsman).

48 - Mot förrättningsman gäller samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken föreskrivs i fråga om domare. Jäv får ej grundas på åtgärd som förrättningsmannen har vidtagit i tjänsten eller på gärning som har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

5§ Känner förrättningsman till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till känna.

Har fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit och har ej annan trätt i hans ställe, skall kronofogdemyndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Förrättningsmannen får själv pröva jävsfrågan endast om annan tjänsteman ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Förrättningsman som är jävig får utan hinder därav vidtaga åtgärd som ej kan uppskjutas utan olägenhet.

Vissa föreskrifter om mål och parter m.m. 68 Utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål.

Allmänt mål är mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I annan lag kan föreskrivas att även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål.

Annat mål än som avses i andra stycket är enskilt mål.

7§ Den som begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten kallas sökande. I allmänt mål anses staten eller kommun som sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten benämns svarande eller, i mål som rör fordran mot honom, gäldenär. När viss egendom svarar för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar gälla ägaren, även om han ej är personligen betalningsskyldig.

Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man. Tredje man hos vilken en gäldenär själv har fordran kallas sekundogäldenär.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg eller fast egendom 8§ Vad som sägs i denna balk om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller, om ej annat följer av vad som är särskilt föreskrivet, även egendom som utom riket är införd i register motsvarande skepps- eller luftfartygsregistret eller, beträffande reservdelar, egendom som är intecknad utom riket.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § andra stycket och 30 § andra stycket är dock ej tillämpliga på egendom som avses i första stycket.

9§ Med fartyg jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skeppsbyggnadsregistret.

10 & Vad som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

11 8 Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt.

12§ Vad som sägs om pantbrev i fastighet gäller i tillämpliga delar även vilandebevis.

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

Ansökan m.m. 1§ Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen. |

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

2§ Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 6

3§ Om behörig kronofogdemyndighet finns bestämmelser i 4 kap. 88, 15 kap. 7 § samt 16 kap. I och 10 §§.

Vid tillämpning av denna balk skall med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

4§ — Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som ej är behörig, skall målet genast överlämnas till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra myndigheten eller, i fråga om muntlig ansökan, när sådan ansökan gjordes där. |

Har ansökan gjorts hos en behörig kronofogdemyndighet och är även annan kronofogdemyndighet behörig, får målet överlämnas till den myndigheten, om målet ej utan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den förra myndigheten eller överlämnande annars uppenbart främjar målets handläggning.

5§ — Ären ansökan i de hänseenden som avses i 1 eller 2 § eller annars så bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

68 — Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part tillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, i den mån ej annat föreskrivs i denna paragraf.

Ombud behöver ej styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt. |

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.

7§ I fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten tillämpas 33 kap. 3 § rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan

dock inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen har blivit känt för förrättningsmannen före nämnda tidpunkt.

8 §& - Kronofogdemyndigheten får vid behov anlita tolk. Tolk som ej fullgör uppdraget i tjänsten har rätt till ersättning av allmänna medel.

I fråga om översättning av ansökan eller annan handling som ej är avfattad på svenska tillämpas 33 kap. 9 § rättegångsbalken.

9§ — Underlåter part eller tredje man att fullgöra något som åligger honom i utsökningsmål och finns anledning antaga att han har laga förfall, skall underlåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i målet. Auktion eller bevakningssammanträde skall dock ej inställas annat än om synnerliga skäl föreligger.

Har någon förelagts att väcka talan inom viss tid och visar han laga förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 7

I fråga om vad som skall räknas som laga förfall tillämpas 32 kap. 8 §

rättegångsbalken.

Förhör 108 - Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det behövs. Svaranden får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

Till sådant förhör skall vid behov även sökanden kallas. Sökanden får föreläggas att inställa sig vid påföljd av att hans ansökan annars förfaller. Bör sökanden inställa sig personligen, får vite av högst ettusen kronor föreläggas honom.

118 — Förhör får vid behov hållas med tredje man som är sakägare eller

som enligt denna balk är skyldig lämna upplysningar. Tredje man får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

12§ Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 § prövas av kronofogdemyndigheten. Har ändamålet med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Uteblir svaranden från förhör och har vite förelagts honom, får han hämtas.

13§ — Tredje man som har inställt sig för att höras får tillerkännas skälig

ersättning av allmänna medel för inställelsen.

14§ — Har vid förhör förebringats uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, vars röjande kan antagas medföra att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men,

kan kronofogdemyndigheten förordna att uppgiften ej får röjas obehörigen. =

Tvångsmedel 158 — När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.

9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden

eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten före-

skriva vite till belopp som finnes behövligt.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket prövas, på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet

med vitet förfallit, får det ej dömas ut. Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

168 Efterkommer ej gäldenären eller tredje man föreläggande enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § jämförd med nämnda lagrum, får han häktas, om synnerliga skäl föreligger. Fråga om häktning prövas, efter framställning av kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. När framställning om häktning har gjorts, skall förhandling äga rum inför

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 8

rätten. Till förhandlingen skall kronofogdemyndigheten och, om hinder ej möter, den som avses med yrkandet kallas. Denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antagas att han har avvikit eller eljest håller sig undan, utgör hans utevaro ej hinder för prövning av yrkandet. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet har vad som föreskrivs i rättegångsbalken om försvarare och om rättegångskostnader i brottmål motsvarande tillämpning.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Föreligger ej längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader i målet. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt denna paragraf har vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av misstänkt motsvarande tillämpning.

178 — Vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om det behövs för att verkställighet skall kunna ske.

Behöver förrättningsmannen ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Han får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antagas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Beslut

18 § — Beslut skall, i den mån det behövs, ange de skäl på vilka det grundas.

Beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iakttaga. Sådan upplysning får dock utelämnas när den är uppenbart obehövlig.

19 8 — Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart. Vite får dock ej utsökas innan det beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogdemyndighetens beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av hovrätten eller högsta domstolen.

208 — Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av kronofogdemyndigheten. Om det ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

218 Vad som i balken sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även sådan åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt.

Lagförslaget 9

Prövning av tvist

22§ I tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 § tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten anses talan väckt när borgenären anmälde sitt anspråk.

Om talan ej uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål. skall kronofogdemyndigheten anmoda borgenären att avhjälpa bristen.

238 Kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten och kalla parterna till förhandlingen. I fråga om sådan förhandling tillämpas bestämmelserna om förhör i 10 § första stycket andra meningen och andra stycket tredje meningen, 11 § andra meningen, 12 § första stycket och 14 §. Parts utevaro från förhandlingen utgör ej hinder för prövning av tvisten.

Om bevisning gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål. Bestämmelserna om häkte i 36 kap. 21 § rättegångsbalken får dock ej tillämpas.

Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Avgörandet tas upp i beslutet om fördelningen.

248 — Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller 9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken och eljesVav tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns.

I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Ställande av säkerhet m.m.

258 Säkerhet som skall ställas enligt denna balk skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Är säkerheten ej godkänd av den till vars förmån säkerheten skall gälla, skall den prövas av kronofogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtagas utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse.

Säkerheten skall tagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

268 — När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten enligt 3 kap. 22 § andra stycket eller 13 kap. 3 eller 20 §, får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen får genast utsökas.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 10

27 § Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej stälta säkerhet.

Vite får ej föreläggas staten.

Fordran som ej är förfallen samt ränta

28§ — Fordran, som ej är förfallen till betalning och ej löper med ränta före

förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta

utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

298 —- När medel som sökanden eller annan sakägare har fått lyfta skall betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 § ränte-

lagen för tiden därefter. Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de ej har betalats tillbaka.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål 30§ Bestämmelserna i I och 2 88, 4 § första stycket, 5 § och 10 § andra

stycket gäller ej i allmänt mål. I fråga om sökanden i sådant mål gäller ej 6 §

och ej heller 29 § i fall då exekutionstiteln upphävs.

Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyndigheten. I tvist som avses i 4 kap. 20—23 och 26 §§, 9 kap. 11 § tredje stycket och 13 kap. 7 $ andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål företräds dock sökanden i allmänt mål av riksskatteverket.

I allmänt mål anses ansökan gjord, när indrivningshandlingarna har

kommit in till kronofogdemyndigheten eller, om myndigheten är ansluten till systemet för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet, när indrivningsuppdraget har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga för kronofogdemyndigheten.

3 kap. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1§ Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

. domstols dom, utstag eller beslut,

. förlikning som är stadfäst av domstol, WUIN . godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

RB

. skiljedom, vi . förbindelse angående underhållsbidrag,

6. förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,

7. handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tillämp-

liga delar även domstols utslag eller beslut.

28 I vad mån verkställighet på grund av utländsk exekutionstitel får äga rum här i riket framgår av särskilda föreskrifter.

Dom 3§ Dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga kraft.

Har talan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när det kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av den fullföljda talan.

4§ Dom som ej har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under villkor som anges i 5—9 §§.

Om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ut finns bestämmelser i 8 kap. 4 §, 13 kap. 14 § och 15 kap. 22 8.

5§ Verkställighet får genast ske av

1. dom i växelmål eller checkmål,

2. tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning.

6§ Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i 5 § får verkställas genast, om ej gäldenären hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar till belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den dag nedsättningen sker jämte förrättningskostnader eller

som pant ställer ett motsvarande tillgodohavande hos bank jämte den ränta som belöper på tillgodohavandet för tiden därefter eller

när domen har meddelats av underrätt ställer annan säkerhet för betalningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som nu har sagts först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

78 Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts förfallen, får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av ansökan om målets återupptagande.

Har hovrätt vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts parten i mål som har handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

8§ Dom varigenom någon har förpliktats att utge lös egendom får verkställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte avkastning. Detta gäller dock ej, om förpliktelsen har ålagts som särskild rättsverkan av brott.

9§ Dom, som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

10 & Ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut varigenom sådan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla hindrar

Prop. 1980/81: 8 12 Lagförslaget

ej verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen eller besvären.

Utslag och beslut i lagsökningsmål m.m.

11§ Utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i

annat fall verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas

med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6 § om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

128 — Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1981:000) verk-

ställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. I fråga om betalningsskyldighet gäller dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas

med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Förlikning 138 — Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen eller talan om ogiltigförklaring av förlikningen.

Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

14 & — Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordnings-

bot verkställs såsom lagakraftägande dom.

Skiljedom 15§ — Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1. skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rätt för part att klandra ”

domen, 2. omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om talan ej förs mot domen, och 3. det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 § lagen

(1929:145) om skiljemän.

I fråga om ersättning till skiljeman får skiljedomen verkställas, om tiden för parts talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2.

168 Bestämmelserna i 15 § första stycket 2 och 3 samt andra stycket

tillämpas också på skiljedom som. utan att skiljeavtal föreligger, med stöd

av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

17 § — Möter ej på grund av bestämmelserna i 15 eller 16 § hinder mot

verkställighet av skiljedom, skall kronofogdemyndigheten meddela

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 13

särskilt beslut härom. Innan sådant beslut meddelas, skall svaranden bercedas tillfälle att yttra sig.

18 8 Sedan beslut som avses I 17 § har meddelats, verkställs skiljedomen såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas av domstol där talan mot skiljedomen är anhängig.

Förbindelse angående underhållsbidrag

19 8 Skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eHer angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 — andra stycket

barnavårdslagen (1960: 97) verkställs såsom lagakraftägande dom.

I fråga om underhållsbidrag, som skall utges till gäldenärens make för makens egen del eller för makarnas barn, får verkställighet dock äga rum

endast om makarna under den tid som bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej gör det.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol. kan denna för-

ordna att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Annan exekutionstitel

208 I fråga om verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut tillämpas vad som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Innan saken har blivit

slutligt prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

I fråga om verkställighet på grund av handling som avses i I $ första

stycket 7 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkställighet

218 Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller

annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verkstäl-

lighet ej äga rum. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar fordran, som har fastställts genom exekutionstitel vilken får verkställas eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och i övrigt förutsättningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har åtgärd för verkställighet redan vidtagits i målet. skall åtgärden återgå, om det kan.

ske. Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

228 — Upphävs exekutionstitel, skall sökt verkställighet omedelbart inställas. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt återgå.

Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnats. I mål om

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 14

utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln har upphävts har vunnit laga kraft.

I mål om utmätning eller införsel skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. I annat mål skall myndigheten på begäran återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder ej möter.

Sökanden är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål 23§ Bestämmelserna i 3—13 och 15—20 §§ samt 22 § första stycket tredje och fjärde meningarna och andra och tredje styckena gäller ej i allmänt mål.

Dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter eller vite eller har ålagts sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, får ej verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Annan exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt föreskrivet.

Exekutionstitel i allmänt mål verkställs såsom lagakraftägande dom. I stället för vad som sägs i 22 § första stycket tredje och fjärde meningarna gäller att återgång av utmätning eller införsel skall ske genast, när exekutionstiteln har upphävts.

24§ — Har innehållet i exekutionstitel tagits upp i saköreslängd, restlängd eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift, får verkställighet äga rum på grund av handlingen.

4 kap. Utmätning

Inledande bestämmelser

1§ Utmätning får äga rum när verkställighet som avser betalningsskyldighet är medgiven enligt 3 kap. Utmätning får också ske när kronofogdemyndigheten enligt särskild bestämmelse i denna balk får utsöka fordran eller kostnad.

2§ Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen på grund av bestämmelse i denna balk eller på grund av särskild föreskrift.

I den mån pantbrev i skepp eller fastighet ej utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap. särskilda villkor.

Utmätningsordningen

3§ Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan

Lagförslaget 15

tillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären, om ej annat följer av 4—6 §§.

48 Sökande, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt. har rätt att i första hand få utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller. Annan tillgång får ej utmätas för fordringen, om det är till skada för annan sökande, såvida ej utmätning sker på villkor att betalning i första hand skall utgå ur den egendom vari förmånsrätten gäller.

58 Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom får endast om sökanden begär det utmätas för fordran som ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

6§ Tillgångar som hör samman får ej skiljas utan särskilda skäl.

Tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fastighet får ej utmätas särskilt för sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan inteckningshavarens samtycke.

78 Lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid förrättningen eller om egendomen ändå på grund av registrering, upplysningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej kan antagas möta mot säkerställande av utmätningen enligt vad som sägs i 6 kap.

Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg får dock utmätas även om hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga.

Förfarandet 8§ Utmätning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist.

Utmätning av egendom som ej finns i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, dit det väntas. Utmätning av fartyg får även sökas där fartyget har sin hemort. Utmätning av fordran eller annan rättighet får också sökas där sekundogäldenären eller annan förpliktad finns, även om fordringen eller rättigheten skall

anses finnas i annat distrikt. Utmätning av lön eller annan förmån som

avses i 7 kap. söks, om gäldenären ej har hemvist här i riket, där arbetsgivaren eller annan som utger förmånen finns.

Har utmätning sökts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig enligt första eller andra stycket, får myndigheten likväl i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 6 kap. 12 § innan målet enligt 2 kap. 4 § första stycket överlämnas till kronofogdemyndighet som är behörig.

98 - Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

108 Utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 16

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Om sökanden ger anstånd fler än två gånger, är ansökningen också förfallen.

11 8 — Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej utmätning för någon av fordringarna därigenom fördröjs oskäligt.

Bestämmelserna i 15 kap. 16 § första stycket om jämkning av underhållsbidrag vid införsel har motsvarande tillämpning vid utmätning.

123 Innan utmätning sker skall underrättelse om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen skall ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt.

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej underrättas. Underrättelse behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

138 Utmätning får ske utan hinder av att gäldenären ej är närvarande, om det ej behövs att han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

Upplysningsplikt 14§ - Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet.

Kronofogdemyndigheten kan ålägga gäldenären att inge förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.

Gäldenären kan också åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

15 § Tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt att ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

16§ Bestämmelser om förhör med gäldenären eller tredje man och om tvångsmedel i samband med att upplysningar begärs av gäldenären eller tredje man finns i 2 kap. 10—16 88.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom

178 Lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare.

18 § — Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock att

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 17

egendomen anses tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår att egendomen tillhör annan.

198 Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make, anses de vara samägare till lös egendom som de har i sin gemensamma besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör en av dem eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

208 Utmäts lös egendom enligt 17, 18 eller 19 § trots att tredje man har påstått bättre rätt till egendomen, skall kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, förelägga tredje mannen att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären. Detsamma gäller, om tredje man påstår bättre rätt först sedan utmätning har skett.

Efterkommer tredje man ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt mot sökanden, om ej denne inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot tredje mannen.

218 Sedan utmätt lös egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits in, gäller 20 § beträffande rätten till influtna medel, om ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.

22§ Kan viss lös egendom ej utmätas enligt 17—19 §§ men föreligger sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt.

Kronofogdemyndigheten skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

238 — Har fordran eller annan rättighet blivit utmätt och råder ovisshet om fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första stycket gäller även när ovissheten i fall som avses i 2 § andra stycket rör i vad mån utmätt pantbrev eller annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran.

2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 18

Förhållandet till tredje man vid utmätning av fast egendom 24§ Fast egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Har gäldenären lagfart på egendomen, får utmätning ske, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.

25§ — När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är uppfyllt, hindrar ej överlåtelsen att egendomen utmäts för fordran hos överlåtaren. Utmätningen omfattar i sådant fall även överlåtarens rätt mot den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen därefter endast överlåtarens rätt mot förvärvaren.

Utmätning av fast egendom får även äga rum för fordran hos den som har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Återgår hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i sådant fall har mot den som överlät egendomen.

26 § Utmäts fast egendom och påstår tredje man bättre rätt till egendomen, gäller vad som sägs i 20 och 21 §§.

Utmätningsverkan av domstols beslut eller av betalning till kronofogdemyndigheten 27§ Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom, anses egendomen omedelbart utmätt.

Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronofogdemyndigheten inom två månader från det att domstolens beslut vann laga kraft.

28 83 - Medel vilka gäldenären betalar till kronofogdemyndigheten i anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen ej har skett med villkor som strider häremot.

Verkan av utmätning 29 & När utmätning har beslutats, får gäldenären ej till skada för sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mot pantsättning av sådan handling när den har tagits i förvar av kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i 6 kap. 5 § och 12 kap. 5 §.

Om nyttjandet av utmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 § andra stycket och 12 kap. 6—10 §§.

30 & Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer av andra stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende,

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 19

skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i ffrämmande stat innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egendomen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

318 Utmätning ger kronofogdemyndigheten rätt att vidtaga de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tagas till vara. Kronofogdemyndigheten har härvid samma befogenheter som annars tillkommer egendomens ägare. Myndigheten får dock ej väcka talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen.

Sammanträffande av utmätningar 32§ Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall målen i fortsättningen handläggas gemensamt av den kronofogdemyndighet som myndigheterna i samråd bestämmer eller som utses av den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist.

Innan kronofogdemyndighet överlämnar mål enligt första stycket skall den vidtaga sådana i 6 kap. föreskrivna åtgärder som ej bör anstå.

Hävande av utmätning och annan rättelse

338 Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt egendom tillhörde tredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden. Har egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten till influtna medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran ej kan antagas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig.

34§ Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl än som anges i 33 § att viss egendom ej borde ha utmätts, skall rättelse ske. Sådan rättelse får dock ej vidtagas senare än två veckor från utmätningsbeslutet.

35 8 — Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, höra sökanden innan rättelse sker enligt 33 eller 34 §.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål 36§ Bestämmelserna i 10 § gäller ej i allmänt mål.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 20

5 kap. Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn till gäldenärens behov 1§ Från utmätning undantas

1. kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens

personliga bruk, till skäligt värde,

2. möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är

nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3. arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens

förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde;

4. föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk, |

5. hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad

eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas, 6. bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande

bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens

behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning,

7. pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter. iden mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan

synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2§ När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 § med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall det också beaktas.

Undantag enligt I $ 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens

underhållsbörda.

38 Vid utmätning hos dödsbo gäller 1 och 2 §§ i fråga om dödsboet

tillhörig egendom som den dödes efterlevande familj brukar eller behöver. I stället för I 8 7 gäller dock att sådan egendom som avses där skall undantagas i den mån det behövs för underhåll enligt 18 kap. 5 § andra stycket

ärvdabalken. I övrigt är 1 och 2 §§ ej tillämpliga vid utmätning hos juridisk person.

4§8 Om egendom som avses i I $ 1-3 har sådant värde att den ej kan

undantagas enligt vad som sägs där, får utmätning ske med förbehåll att

gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i

den sålda egendomens ställe.

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskild föreskrift

5§ Egendom, som till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva eller i testamente eller på annan grund som gäller mot envar ej får överlåtas, får ej heller utmätas, om ej annat följer av andra stycket eller av

särskild föreskrift.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 21

Egendom, som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får utmätas utan hinder av att egendomen ej får överlåtas.

68 Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda. |

78 Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har skadeståndet bestämts att utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu rätten till livräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, får vad som hålls avskilt ej utmätas, om skadeståndet skall tillgodose försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen betalades ut. :

8§ — Rätt till pension eller till annan livränta än som avses i 7 § får ej utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej, om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

9§ — När rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant ej får utmätas, får ej heller rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten utmätas innan denna har utnyttjats så som förutsätts för att vederlag skall utgå och vederlaget kan beräknas. |

10§ Om förbud mot utmätning i vissa andra fall gäller särskilda föreskrifter.

11 § — Beträffande utmätning av lön och vissa andra förmåner finns bestämmelser i 7 kap.

12§ - Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller sedan de har betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen.

Pantsatt egendom m.m. 13§ Bestämmelserna om förbud mot utmätning i 1—9 §§ hindrar ej att egendom som avses där utmäts för fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för fordran eller tagits i anspråk genom betalningssäkring.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 22

Förfarandet vid prövningen 143 — Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

15§ — Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindrar bestämmelserna om förbud mot utmätning i I1—12 §§ ej att egendomen utmäts, om den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider mot vad som är påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

6 kap. Säkerställande av utmätning

Lös egendom 18 Utmätning av lös egendom. skall säkerställas enligt vad som sägs i detta kapitel.

Säkerställande enligt 2—8 §§ skall ske utan dröjsmål. Utmäts här i riket registrerat skepp eller luftfartyg trots att hinder föreligger mot att säkerställa utmätningen, skall säkerställande ske utan dröjsmål sedan hindret har bortfallit. |

När registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg enligt 4 kap. 27 § anses utmätta, skall åtgärd för säkerställande ej utan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning har begärts.

28 Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tagas i förvar.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eter annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

38 Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses i 2 §, skall sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av byggnad på ofri grund skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

48 Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 §§ skall tagas i förvar eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som utmätt, såvida det ej framstår som obehövligt.

Utmätt egendom som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av gäldenären, om ej kronofogdemyndigheten beslutar annat.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 23

5§ Pantbrev eller annan inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg och ej är belånad, får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantförskrivas utan kronofogdemyndighetens tillstånd.

68 Förbehåll om återtaganderätt hindrar ej att egendomen tas i förvar, förseglas eller märks, om den har utmätts hos förvärvaren.

Överlåtaren skall underrättas om utmätningen.

78 Egendom som är i tredje mans besittning får tagas i förvar, förseglas eller märkas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2—5 §§. I fråga om pantbrev eller annan inteckningshandling som är belånad tillämpas detta dock endast om särskilda skäl föreligger. Tas egendomen ej i förvar, skall förbud meddelas innehavaren att utan kronofogdemyndighetens tillstånd utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd med den till skada för sökanden.

Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

8§ Handling, som ej är nämnd 12 eller 5 § men som visar gäldenärens rätt till utmätt egendom eller vars omhändertagande är påkallat för att hindra förfogande över egendomen eller som behövs vid nyttjande av denna, får tagas i förvar. Detta gäller även om handlingen innehas av tredje man.

9 §& - Kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt förteckna och värdera utmätt lös egendom. Vid behov får sakkunnig person anlitas för värderingen.

Även handlingar som tas i förvar skall förtecknas.

10 8 Utöver vad som följer av 1—9 §§ skall kronofogdemyndigheten vidtaga de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall säkerställas.

118 Utmäts egendom som redan är utmätt för annan fordran eller som är belagd med kvarstad, skall åtgärderna för säkerställande av utmätningen anpassas därefter.

Provisorisk åtgärd

128 Kan utmätning av viss lös egendom ej ske genast, får kronofogdemyndigheten likväl vid behov taga egendomen i förvar eller vidtaga annan åtgärd som anges i 1—10 §§.

När sådan åtgärd har vidtagits, gäller vad som sägs i 4 kap, 29 8.

Åtgärden får ej bestå längre än som är nödvändigt. Har utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden hävas.

Fast egendom 138 Om säkerställande av utmätning av fast egendom och om nyttjande av sådan egendom finns bestämmelser i 12 kap. 3—10 §§.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 24

14§ Utmäts fast egendom i fall som avses i 4 kap. 25 §, skall förvärvaren eller, när utmätning sker hos förvärvaren, överlåtaren underrättas och förbud meddelas honom att till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Allmänna bestämmelser

1§ Bestämmelserna i detta kapitel gäller i fråga om utmätning av

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön, provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3. belopp som utgår som pension eller livränta, 4. sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av

sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Bestämmelserna i detta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt 18 § särskilda bestämmelser.

2§ Vad som föreskrivs om utmätning av lön gäller även utmätning av annan förmån som avses i I $, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid den som utger förmånen.

Villkor för utmätning

3§ Lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbetsgivaren åläggs att innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del. Beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i beslutet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

4§ — Lön får tagas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad, skall särskild hänsyn tagas till detta förhållande.

5§ Utan gäldenärens medgivande i målet får utmätning ej under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader. Utmätning får ej heller under två kalenderår efter varandra ske så att lönen i en följd eller utan större uppehåll tas i anspråk under längre tid än sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i annat fall beslut om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 25

tillämpning av första stycket anses gälla den tid på vilken den posten belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om beloppen hade förfallit månadsvis.

6 § Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbetsgivaren får ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i målet. Detta gäller även semestermedel som av arbetsgivaren har betalats till särskild kassa och innestår hos denna.

Förfarandet 7 § Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om utmätning hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

8§ Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppet), dels det belopp som enligt 4 § skall förbehållas gäldenären (det utmätningsfria beloppet).

Är det fråga om utmätning av sjukpenning eller annan dagersättning som avses i I $& första stycket 4, bestäms utmätningsbeloppet och det utmätningsfria beloppet per dag.

98 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att utmätning kan verkställas i därför lämpad ordning.

108 Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

11 § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om utmätning och i fråga som avses i 9 eller 10 §.

Företrädesordning 12 § — Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 15 kap. 17 §.

138 Utmätningen medför förmånsrätt när det belopp som skall innehållas har förfallit till betalning.

14 § — Har beslut om utmätning för viss fordran meddelats beträffande belopp som utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, skall den senare utmätningen anses ha skett även för obetald del av den förra fordringen.

15§ — Försätts gäldenären i konkurs, får beslut om utmätning ej tillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 26

Arbetsgivares skyldigheter 168 - Utmätningsbeloppet skall innehållas endast i den mån lönen över-

skjuter det utmätningsfria beloppet.

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp på tid och sätt som myndigheten bestämmer. Om särskild anledning föreligger, får arbetsgivaren åläggas att omedelbart tillställa myndigheten innehållet belopp.

17 § — Betalar arbetsgivaren ut lön i uppenbar strid mot beslut om utmätning eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran

tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, får hos arbetsgivaren

genast utsökas vad denne skulle ha innehållit eller har innehållit.

183 — Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot

uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav utmätning ej äga rum, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det att

beslut därom har meddelats och till dess annat förordnas, till myndig-

heten utge så mycket som hade kunnat tagas ut genom utmätning om

skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall gäldenären

och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas som utmätning av lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som har bestämts genom beslutet,

gäller vad som sägs 1 17 §.

Särskilda bestämmelser

19§ Samtidigt som utmätning sker av lön får även annan tillgång utmätas till säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får

anstå under högst ett år i avvaktan på att lön innehålls till betalning av fordringen.

208 Sedan lön har betalats ut, gäller om utmätning av medlen vad som sägs I 5 kap.

Straffbestämmelse

213 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle

ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.

Inledande bestämmelser

138 Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg. I 9 kap. finns bestämmelser cm indrivning av utmätt fordran och om

åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev. |

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

Lagförslaget 27

28 Om sökanden beträffande egendom för vilken enligt 10—12 kap. skyddsbelopp skall bestämmas visar att hans fordran är förenad med bättre särskild förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt. Härvid tillämpas vad som föreskrivs om borgenärs anslutningsrätt.

Tidsfrist för försäljning och hinder mot försäljning

3§ — Försäljning av utmätt egendom skall ske utan dröjsmål, om ej hinder möter. I 10—12 kap. föreskrivs särskilda tidsfrister beträffande egendom som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på begäran av utmätningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären får anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger det eller särskilda skäl föreligger.

4§ — När utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 §, får egendomen ej säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Motsvarande gäller, om utmätning har skett på grund av bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård skall utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

£$ — Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 83 förelagts att väcka talan, får den utmätta egendomen 2j utan tredje mannens samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, när föreläggande har givits tredje man, tiden för väckande av talan har gått ut. Försäljning får dock ske, om det kan antagas att tvisten ej påverkar köpeskillingen i väsentlig mån eller om egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje stycket i detta kapitel.

Pågår i annat fall rättegång om utmätt egendom, får kronofogdemyndigheten ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständigheterna.

6 § När utmätning har skett hos dödsbo, får egendomen ej utan dödsboets samtycke säljas innan en månad har förflutit från det att bouppteckning förrättades eller tiden för förrättandet gick ut eller, om boet förvaltas av boutredningsman, innan uppgörelse har skett med borgenärerna. Försäljning får dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i egendomen på annan grund än utmätningen eller om egendomen är sådan som avses i 4 § tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför oskäligt dröjsmål.

7§ — Särskilda bestämmelser om hinder mot försäljning av fast egendom finns i 12 kap. |

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 28

Andel i egendom 88 Har utmätning skett av andel i viss egendom som tillhör två eller flera och är lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt tillämplig, kan kronofogdemyndigheten på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan delägare förordna att hela egendomen skall säljas. När någon av nämnda sakägare har framställt sådant yrkande, skall de övriga beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. I fråga om hinder mot försäljningen gäller 6 och 7 $$ lagen om samäganderätt.

Första stycket gäller ej andel i fordran, om andelen utan olägenhet kan drivas in för sig. Är så ej fallet, gäller första stycket i fråga om såväl indrivning som försäljning av hela fordringen.

9§ — Bifalls yrkande om försäljning som avses i 8 §, anses hela egendomen utmätt. Försäljning får ej äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft, såvida ej egendomen är sådan som avses i 4 § tredje stycket.

Framställs ej yrkande som avses i 8 §& eller vinner sådant yrkande ej bifall, skall den utmätta andelen bjudas ut till försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i fordran, drivas in när det kan ske. Detsamma gäller, om yrkande som avses i 8 § har bifallits men försäljning av hela egendomen eller indrivning av hela fordringen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

108 — När utmätning har skett av annat fartyg än registrerat skepp eller gods i fartyg eller av luftfartyg som ej är registrerat eller gods i luftfartyg, har borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt eller luftpanträtt i egendomen, rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker under hand, senast när fördelning skall äga rum.

Borgenär, som har gjort anmälan som avses i första stycket, kan, om hans rätt till betalning är ostridig eller styrks, begära att egendomen säljs för hans fordran. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran förfaller.

11 8 — Borgenär, vars fordran är förenad med handpanträtt eller retentionsrätt i utmätt egendom, är skyldig att taga betalning i förtid i den ordning som anges i 13 kap. Han är dock ej pliktig att avstå från sin panteller retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning eller, i fråga om utmätt fordran, indrivning sker för fordran med lika eller bättre rätt.

12 § — Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt egendom på grund av registrering av båtbyggnadsförskott, har rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i

10 § första stycket. ”

13 §& — Borgenär, vars fordran är förenad med företagsinteckning eller annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § förmånsrättslagen (1970:979), har rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 29

fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, senast när fördelning skall äga rum.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som avses i första stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 § förmånsrättslagen. Vid prövningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan grund har i gäldenären tillhörig egendom.

14 § = Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt - egendom på grund av betalningssäkring, har, i den mån fordringen är eller blir fastställd och förutsättningar för indrivning inträder, rätt att få betalning ur egendomen, om fordringen anmäls enligt vad som sägs i 13 § första stycket.

15§ — Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som enligt 81 § konkurslagen (1921:225) får tagas ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i 10 8 första stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 § första stycket.

168 Om rätt till betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom har utmätts gäller bestämmelserna i 10—12 kap.

Angående rätt till betalning ur överskott, när fordran ej har anmälts i tid, finns bestämmelser i 13 kap.

Avbrytande av verkställigheten 178 — Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur medlen samt kostnad som skall tagas ut i målet.

Undantag från första stycket följer av 10 § andra stycket samt av 10 kap. 5§, 11 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 13 §.

Handräckning efter försäljning 188 När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt att vid behov få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16 kap. 2-9, 11 och 12 §§.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål 19§ Bestämmelserna i 3 § gäller ej i allmänt mål.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 30

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Allmänna bestämmelser om försäljning 18 - Utmätt lös egendom säljs på offentlig auktion eller under hand. För försäljning under hand gäller särskilda förutsättningar enligt 8 §.

Kronofogdemyndigheten får uppdraga åt annan att hålla auktion. Detta kapitel gäller ej sådan lös egendom som avses i 10 eller 11 kap.

Försäljning på auktion

2§ Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kan det förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskillingen, skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall i god tid underrättas särskilt.

3§ Vid auktionen skall kronofogdemyndigheten, när anledning föreligger, lämna en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i målet. Vidare skall, när det finns anledning, borgenär som har rätt till betalning ur egendomen uppmanas att anmäla sin fordran samt villkoren för försäljningen anges.

4 § - Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Har tredje man handpanträtt eller retentionsrätt i utmätt egendom och skall denna säljas för fordran med sämre rätt, får försäljning ske endast om köpeskillingen förslår till betalning av tredje mannens fordran.

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det.

5§ Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Kronofogdemyndigheten kan dock ge anstånd med betalningen utom i fråga om handpenning som myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne till dess full betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenning ej betalas genast efter inropet, skall egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inropet ogiltigt, om full betalning ej sker inom föreskriven tid.

68 — Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att köpeskillingen eller handpenning betalas genast, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån. Detsarnma gäller, om inrop har blivit ogiltigt enligt 5 § tredje stycket.

Har två auktioner hållits utan att egendomen har blivit såld och saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig tid, skall nytt försäljningsförsök ej göras.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 2—5 §§. Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare försäljningsförsök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 31

gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

78 - När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 5 § tredje stycket, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnaderna för den förra auktionen och för vård och förvaltning av egendomen från det att inropet blev ogiltigt till dess att den nya auktionen ägde rum. Om köpeskillingen vid den nya auktionen understiger det bud som har antagits vid den förra, skall återstoden av handpenningen användas för att täcka skillnaden. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen har betalat köpeskillingen. Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

Försäljning under hand

8§ Utmätt egendom bör säljas under hand, om det är sannolikt att högre köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall beredas tillfälle att yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill.

Försäljning får dock ej ske under hand, om egendomen häftar för sjöeller luftpanträtt eller ovisshet råder härom samt det ej är känt vem som gör anspråk på sådan panträtt eller var han uppehåller sig.

9§ Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. I fråga om försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 §§.

Lämnas ej anbud som godtas, skall auktion sättas ut. Detta gäller dock ej, om sökanden avstår därifrån eller om auktion har hållits tidigare och det därjämte saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig tid. Skall nytt försäljningsförsök ej göras, gäller 6 § fjärde stycket.

Blir köpet ogiltigt till följd av att full betalning ej sker inom föreskriven tid, gäller bestämmelserna i 7 §. Vad som sägs om auktion i 7 § första stycket gäller även försäljning under hand.

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt 108 Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran bestäms enligt 13 § konsumentkreditlagen (1977:981) eller enligt 5 8 lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är ej någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter

den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldig-

heter enligt avtalet.

Indrivning av utmätt fordran

118 Om utmätt fordran är förfallen till betalning, skall kronofogdemyndigheten utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten.

Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndigheten

utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som föreskrivs i 4 kap. 23 § första stycket får tillämpas även när

sekundogäldenären underlåter att betala utmätt fordran utan att ovisshet

råder om fordringens bestånd.

128 — Är utmätt fordran ej förfallen till betalning, får kronofogdemyndig-

heten träffa avtal med sekundogäldenären om förtida betalning av fordringen och om den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas

därav.

13§ — Kan utmätt fordran ej drivas in inom rimlig tid, får den säljas.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

14 § — När pantbrev i skepp eller fastighet har blivit utmätt, skall den

intecknade egendomen tagas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en månad från utmätningen. |

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § andra stycket, får beslut

att egendomen tas i anspråk ej rneddelas innan tvisten har blivit slutligt

avgjord, om ej domstolen finner att hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har meddelat beslut att den intecknade

egendomen tas i anspråk, anses den utmätt.

15§ Har sökanden ej inom tid som anges i 14 § första stycket yrkat att den intecknade egendomen skall tagas i anspråk, skall pantbrevet pantför-

skrivas till honom.

Pantförskrivning sker genom att kronofogdemyndigheten till sökanden

utfärdar bevis att pantbrevet utgör pant för hans fordran och överlämnar

pantbrevet eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar

detta, underrättar innehavaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges att innehavaren ej får lämna ut handlingen till skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom får ej pantförskrivas för sig. Bestämmelsen i 14 § andra stycket gäller även beträffande pantförskrivning av pantbrevet.

168 Bestämmelserna i 14 och 15 §§ gäller även när skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg har utmätts hos den intecknade egendomens ägare.

Pantförskrivning av inteckningshandlingen omfattar ej personligt betal-

ningsansvar som enligt handlingen åvilar utmätningsgäldenären.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 33

10 kap. Försäljning av registrerat skepp

Inledande bestämmelser

1838 Utmätt skepp som är infört i skeppsregistret säljs på offentlig auktion.

28 Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp.

Tidsfrist för försäljning

38 Utmätt skepp bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i fall som avses i 4 kap. 27 § eller 8 kap. I $& tredje stycket, från det att

begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder

möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 §.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4§ —- Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av skeppets för-

säljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, till kronofogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

5§ - Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, kan begära att detta säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är ostridig eller styrks. Hör skeppet till konkursbo, har även borgenär, vars

fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt

eller förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), sådan befogenhet.

Skall arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkurs utgå ur skeppet, kan förvaltaren begära att det säljs för den fordringen.

Om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, har begärt att det säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

I fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna i 4 §.

Åtgärder före auktion

6§ Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall i kun-

görelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid auktionen.

78 - Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försälj-

ningen sändas till sökanden och ägaren samt till kända borgenärer som har sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt eller förmåns-

rätt på grund av betalningssäkring. Blir sådan borgenär känd senare, skall

3 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 34

underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

8§ Har auktionen ej blivit utlyst så som anges i 6 och 7 §§8, skall den inställas och ny tid sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Förhandling och sakägarförteckning

9§ Vid början av auktioner skall kronofogdemyndigheten lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna åtgärder. Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogdemyn-

digheten före auktionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

När förhandlingen har avslutats, upprättas sakägarförteckning.

10 § I sakägarförteckningen upptas, förutom exekutionsfordringen,

fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt på grund av betalningssäkring samt förrättningskostnaderna.

Om skeppet hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt eller taget i anspråk genom betalningssäkring, upptas fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp har tagits i anspråk enligt 9 kap. 14 § samt rätt till betalning på grund av ägarhypotek.

11§ - Fordringarna upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen. Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är

panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas fordringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet

som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 5 §.

128 - Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå den

dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med

sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 § andra stycket andra

meningen sjölagen (1891:35 s. 1). Panträtt på grund av inteckning får ej åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 264 § sjölagen. Understiger fordringen pantbrevets belopp. upptas återstoden som ägar-

hypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas

pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg. Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 264 8 sjölagen.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 35

138 Iövrigt anges i sakägarförteckningen

1. sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar som är skyddade,

2. det lägsta bud som måste avges för att skeppet enligt 14 § skall få säljas,

3. betalningsvillkoren.

Villkor för försäljning

1438 — Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för skeppet och andra medel som finns att tillgå.

15 § — Köpeskillingen skall betalas kontant. Efter medgivande av borgenär, vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med panträtt på grund av inteckning, får dock vad som faller inom köpeskillingen och pantbrevets belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om det ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 § tredje stycket.

I sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

168 Den som ropar in skeppet är skyldig att efter inropet lämna handpenning som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än de förrättningskostnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 § ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 6 § har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskillingen har till fullo betalats. får köparen komma i besittning av skeppet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överenskommelse har avräknats på köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför.

178 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen, såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående kontanta köpeskillingen samt köparens rätt att komma i besittning av skeppet, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Auktionen

18§ Innan skeppet ropas ut skall redogörelse lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 §.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 36

198 Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 14 & angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhållandet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrättningskostnaderna ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsfordringen ej täcks.

208 — Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 16 § fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

218 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 20 § andra stycket, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att skeppet har blivit sålt och saknas anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig tid, får kronofogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 6—20 §§. Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

228 — När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 20 § andra stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), från utsatt dag för köpeskillingens fördelning till och med den nya dagen för sådan fördelning och för att även förrättningskostnaderna med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden har inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

238 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 16 § fjärde stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning av skeppet, om ej annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 § innan han har blivit berättigad därtill. Får han på grund av sådant förordnande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 37

återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Särskild bestämmelse beträffande alimänna mål 24§ Bestämmelsen i 3 § gäller ej i allmänt mål.

11 kap. Försäljning av registrerat luftfartyg m.m.

18 — Beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg tillämpas 10 kap., om ej annat föreskrivs nedan.

I fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

28 Vad som sägs om sjöpanträtt i 10 kap. 5, 7 och 10 §§ skall i stället gälla luftpanträtt.

Kungörandet av auktion enligt 10 kap. 6 § skall ske minst sex veckor i förväg. Underrättelser enligt 10 kap. 7 § skall sändas i rekommenderade brev minst en månad före auktionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift om adress, skall den användas.

Vad som sägs i 10 kap. 8 § är tillämpligt även när bestämmelse i andra stycket har åsidosatts.

3§ Vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 §§ skall i stället gälla intecknat skuldebrev och ränta som anges i 19 a § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. I fall som avses i 10 kap. 12 $ andra stycket upptas, i stället för tio procents tillägg, ett belopp motsvarande ett års ränta enligt det intecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som ej har inteckning för sin fordran, får skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 § 1 ej i något fall bestämmas högre än till två tredjedelar av det värde som i målet har åsatts reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses I andra stycket får, vid fördelning av influtna medel, den som har inteckning i reservdelarna ej till skada för borgenär som ej har inteckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnaderna. Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 § handpenning för reservdelarna läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

48 Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg ropas ut för sig. Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma fordringar skall dock ropas ut gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär särskild försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteckning skall upprättas för egendom som ropas ut för sig. Beträffande fordran för vilken flera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas att mindre

Lagförslaget 38

belopp än som anges i förteckningen kan komma att falla på egendomen till följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning av fordringen eller del därav.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock ej ropas ut gemensamt, om fordran har bevakats av borgenär som ej har inteckning i reservdelarna.

Reservdelar som ej ropas ut gemensamt med luftfartyg kan på begäran av ägaren eller borgenär ropas ut i skilda poster, med förbehåll att försäljning av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även till de bud som avges för andra poster kan godtagas enligt 10 kap. 19 §.

58 Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar, får fordringen innestå enligt 10 kap. 15 § endast om all den intecknade egendomen har blivit utmätt och säljs vid gemensamt utrop.

I stället för 10 kap. 16 § sjätte stycket gäller 33 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

12 kap. Försäljning av fast egendom

Inledande bestämmelser 18 - Utmätt fast egendom säljs på offentlig auktion, om ej annat följer av 15 eller 57 §.

2§ Vad som i detta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt gäller även fordran för vilken fast egendom har tagits i anspråk enligt 9 kap. 14§ samt, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i kapitlet, rätt till betalning på grund av ägarhypotek.

Förberedande åtgärder 38 Utmätt fastighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt med hänsyn till det fortsatta förfarandet. Tillbehör skall anges i beskrivningen och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn till deras värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastigheterna, skall var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering.

48 — Fastighetens ägare skall på anmodan tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller tjänar till upplysning om rättigheter som besvärar fastigheten eller om tillbehör till denna och uppge vilka som har fordran eller rättighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning. Kronofogdemyndigheten skall även på annat sätt söka införskaffa utredning i dessa hänseenden samt om den belastning som rättighet utgör och det vederlag som utgår.

5§ — Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 39

av kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.

Förvaltning av utmätt fastighet 6 § Ägare till utmätt fastighet får ej minska dess värde genom att överlåta tillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 §, får han i övrigt tillgodogöra sig vanlig avkastning till dess fastigheten har sålts och skall tillträdas av köparen. Sådan rätt föreligger dock ej i fråga om växande gröda eller annan avkastning som har förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går utöver vad som är medgivet enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom att upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från första eller andra stycket i den mån det kan ske utan intrång i utmätningssökandens rätt och i övrigt är lämpligt.

7§ På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga vård om tillbehör till fastigheten.

8§ - Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller till betalning under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger, uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål meddela den betalningsskyldige förbud att betala till annan än myndigheten eller sysslomannen.

9§ Kan det befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över den i strid med 6 § eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna syssloman att omhändertaga och förvalta fastigheten.

108 - Arrendeavgift, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid tidpunkt som myndigheten bestämmer.

Tidsfrist för försäljning 11 § Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i fall som avses i 4 kap. 27 § eller 8 kap. 1 § tredje stycket, från det att begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 §. Anstånd får ej utan synnerliga skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

Utlösnings- och anslutningsrätt

128 — Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av fastighetens försäljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan fastigheten har sålts, till

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 40

kronofogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

138 — Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979), kan begära att fastigheten säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är ostridig eller styrks. Hör fastigheten till konkursbo, har även borgenär, vars fordran är förenad med panträtt i fastigheten, sådan befogenhet.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, skall han anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

I fråga om rätt att utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 12 §.

Försäljning av fastighetstillbehör

14 § — Är det sannolikt att tillbehör kan med fördel säljas för sig utan samtidig försäljning av fastigheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten sätta ut sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdet skall kronofogdemyndigheten kalla sökanden, fastighetens ägare och envar för myndigheten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan rättighet som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvarande sakägare ense om att tillbehör bör säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej särskilda skäl föranleder annat. Uppnås ej enighet om särskild försäljning, får kronofogdemyndigheten förordna därom endast om synnerliga skäl föreligger.

Råder tvist om tillbehör, tillämpas vad som sägs i 8 kap. 5 §.

15 § — Särskild försäljning av tillbehör sker enligt bestämmelserna om försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra till fastigheten, även om det ej skiljs från denna.

16 & Vad som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör tillkommer dem som har fordringar med rätt i fastigheten med det företräde mellan dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i fastigheten kan avstå från betalning utan att det minskar hans rätt i fastigheten i övrigt. Innehävare av fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får dock ej avstå från betalning ur tillbehörsmedel under annan förutsättning än att samtycke till avståendet har lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt vilken gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej återkallas.

17§ Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 41

förslår att förnöja sökanden samt dem som har bättre rätt och ej har avstått från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd till konkurs och förvaltaren begär att förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion 188 — Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogdemyndigheten.

Fastighetens ägare och innehavare av nyttjanderätt till fastigheten är skyldiga att låta fastigheten visas på lämplig tid.

198 — För förhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde hållas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

208 Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla uppgift om bevakningssammanträde och sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall i kungörelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av tillbehör, får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats eller frågan om sådan försäljning har förfallit.

218 Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättigheter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas om denna.

Har anslutning enligt 13 § ägt rum, skall underrättelse därom ske enligt första stycket.

228 Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta så som anges i 20 och 21 88, skall de inställas och nya tider sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssammanträde 238 Vid bevakningssammanträdet skall kronofogdemyndigheten lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet . anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån det inverkar på villkoren för fastighetens försäljning.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 42

Sakägarförteckning

24 § — När förhandlingen vid bevakningssammanträdet har avslutats,

upprättas sakägarförteckning.

258 I sakägarförteckningen upptas förutom exekutionsfordringen

1. fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller till betalning senast den tillträdesdag som anges 1 36 §,

2. fordran som är förenad med panträtt i fastigheten, 3. fordran som är förenad med förmånsrätt i fastigheten på grund av

betalningssäkring,

4. nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastigheten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling

som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastig-

hetens försäljning,

5. förrättningskostnaderna. Om fastigheten hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26 & — Fordringar och rättigheter upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp. om ej borgenären yrkar annat. Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen. Fordran eller rättighet upptas även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas

eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu ej beviljad, upptas fordringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den om inteckningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboct som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 13 §.

278 — Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå på

tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som ägarhypotek. Om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas

pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg. Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken.

28§ — Rättighet upptas utan att något belopp anges.

29§ I övrigt anges i sakägarförteckningen 1. sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions-

fordringen och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar som är skyddade,

2. i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för

betalning av fordringar som har upptagits i förteckningen, 3. det lägsta bud som måste avges för att fastigheten enligt 32 § skall få säljas, 4. vilka rättigheter som enligt 33 § första stycket är skyddade utan

Lagförslaget 42

förbehåll eller enligt 33 §& andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5. betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fastigheten skall vid tillämpning av första stycket I medräknas så mycket som med hänsyn till andelens storlek och fordringens läge täcks, när övriga fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej tagas i anspråk för betaining av fordran inom skyddsbeloppet i vidare mån än som har angivits i sakägarförteckningen.

308 I sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1. verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall som avses i 46 § andra stycket samt rätt till förlängt avtal eller skadestånd som enligt lag tillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd med anledning av fastighetens försäljning,

2. rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligt lag tillkommer bostadsrättshavare,

3. rätt att bo kvar på fastigheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 8 tredje stycket har medgivit ägaren.

31 § Om försäljningen enligt 37 § skall ske på avvikande villkor, upprättas sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning på auktion 328 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligt sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns att tillgå.

33 § Tomträtt som har inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen.

I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek ej anses som fordran.

Bestämmelser om inskränkningar i rätten att föra talan mot beslut angående förbehåll som avses i andra stycket finns i 18 kap.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligt 39 §.

34§ I avräkning på köpeskillingen för fastigheten skall innestå kapitalbeloppet av sådan fordran inom skyddsbeloppet som är förenad med panträtt och ej enligt sakägarförteckningen skall betalas med köpeskilling för tillbehör. Detta gäller dock ej, om

1. fordringen är förfallen till betalning senast på tillträdesdagen och borgenären har yrkat kontant betalning,

2. fordringen är sådan som avses i 26 § tredje stycket eller

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 44

3. fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fastigheten.

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppet, kontant betalning alltid erläggas.

I den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskillingen för fastigheten betalas kontant, om ej inroparen visar att han har avtalat annat med den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad. Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får det ej avräknas.

35§8 — Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna handpenning som motsvarar en tiondel av köpeskillingen, dock ej mer än som enligt 34 § skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskostnader som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt i fastigheten, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskornmun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 43 § ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetaid del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 20 § har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

36 8 — Som tillträdesdag räknas den dag då enligt kungörelse fördelningssammanträdet skall äga rum. Kronofogdemyndigheten kan dock medge inroparen att taga vård om fastigheten eller del därav före tillträdesdagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna att obetald avkastning av fastigheten, som enligt 8 eller 9 § har skolat betalas till myndigheten eller syssloman och som har förfallit under tiden till och med den dag köparen

har tillträtt fastigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i

annat fall betalas till köparen, skall denne redovisa därför till kronofogdemyndigheten.

Har förre ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta honom att bo kvar på fastigheten högst tre månader efter tillträdesdagen.

378 — På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen, såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående kontanta köpeskillingen samt tiden för tillträde, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevakningssammanträdet.

Auktion 388 Vid auktionen skall, i den mån det är påkallat med hänsyn till värdet av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som skall följa fastigheten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör ej skall följa den. Vad sålunda har angivits är avgörande för vad försäljningen omfattar i den delen. I övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag utgör tillbehör till fastigheten. Råder tvist om tillbehör, skall det anmälas.

Lagförslaget 45

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 40 §.

39 & Om sakägarförteckningen upptager rättighet som ej enligt 33 § första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits enligt 33 § andra stycket, skall fastigheten först ropas ut utan förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med sådant förbehåll. Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är lika högt som eller högre än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde. Att ägarhypotek ej täcks utgör ej hinder mot att bud med förbehåll för rättigheten godtas.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fastigheten först ropas ut utan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om det ej leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligt vad som sägs i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall fastigheten ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej har blivit täckt genom visst bud godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första—fjärde styckena anses täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

40§ — Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 32 8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhållandet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrättningskostnaderna ej har blivit täckta. . Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsfordringen ej täcks.

41 § — Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 § skall handpenning lämnas för varje inrop, även om

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 46

fastigheten skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå. återlämnas handpenningen.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

42 8 — Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 § tredje stycket, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att fastigheten har blivit såld och saknas anledning antaga att fastigheten kan säljas inom rimlig tid, får kronofogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 18—41 §§. Anmälan av fordran eller rättighet som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

43§ — När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 41 § tredje stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma belopp skal! uppnås som vid den förra auktionen jämte ränta därå, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), från tillträdesdagen till och med den nya tillträdesdagen och för att även förrättningskostnaderna med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta gäller även om fastigheten säljs med förbehåll för rättighet som ej har förbehållits vid den förra auktionen eller ändrade förhållanden har inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

44§ Sedan auktion som har lett till försäljning av fastigheten har vunnit laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han har bjudit för annans räkning, skall köpebrev utfärdas till denne.

Vissa rättsföljder av auktion 45§ — Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 § första stycket 1.

Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som har avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen samt framtida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsförhållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överenskommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 § andra stycket blir

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 47

även den som har gjort inropet betalningsskyldig.

46 § — Köpare som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket får tillträda fastigheten på den dag som har bestämts för köpeskillingens fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån de skall fullgöras efter tillträdesdagen.

Vill köparen att i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyresrätt, som ej är skyddad enligt 33 § första stycket eller har förbehållits enligt 33 § andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger det honom att inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. I annat fall gäller avtalet mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken arrende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är föreskrivet i fråga om uppsägning efter frivillig överlåtelse av fastighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst att begära förlängning av avtalet eller att få ersättning vid uppsägning finns särskilda föreskrifter.

47 § I fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter fastighetens försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter tillträdesdagen får rättighetshavaren ej avräkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättighetshavaren har erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare har förvärvat eller förskottsbetalning eller uppgörelse som har skett efter det att fastigheten har utmätts får ej åberopas mot köparen, om rättighetshavaren ägde eller hade bort äga kännedom om utmätningen.

Angående rättighetshavares rätt till ersättning av tidigare ägare, om rättigheten upphör med anledning av fastighetens försäljning, finns bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 §§ jordabalken.

Underlåter köpare att fullgöra tidigare ägares skyldigheter mot rättighetshavare enligt 46 § första stycket, gäller i fråga om skyldighet för tidigare ägare att ersätta rättighetshavaren dennes skada vad som sägs i 7 kap. 20 § första och tredje styckena jordabalken.

48 & — Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 §. Får han på grund av sådant förordnande ej tillträda fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda tillträdesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter 498 — När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på auktion, har den som har fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteckningen rätt att indraga annan av de intecknade fastigheterna i försäljningen, om den svarar för det intecknade beloppet eller del av detta före den fastighet som skall säljas. Skall denna säljas för panträttshavarens

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 48

fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får han även indraga fastighet som svarar för inteckningen först efter den fastighet som skall säljas. Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet. Fastighetens ägare skall beredas: tillfälle att yttra sig över yrkandet. Bevakningssammanträde och auktion skall inställas och nya tider sättas ut, om det behövs för att yrkandet skall hinna prövas. : Bifalls yrkandet, anses den indragna fastigheten utmätt när beslutet meddelas. Den får ej säljas innan beslutet har vunnit laga kraft.

50 & Om en av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteckningen upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fastigheten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad.

51 & Om samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas på auktion och förhållande som anges i 52 § andra stycket ej föreligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna. Rättighet i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla. Vid auktionen ropas fastigheterna ut gemensamt.

52§ — Skallflera av gemensamt intecknade fastigheter men ej alla säljas på auktion, gäller 53—55 88. När samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas. gäller likaledes 53-55 §§, om 1. fastigheterna har olika ägare, 2. någon av fastigheterna med stöd av 49 5 har indragits i försäljningen. 3. någon av fastigheterna endast i andra hand svarar för gemensam inteckning, 4. någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning, 5. någon fastighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteckningens hela belopp, 6. det yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastigheterna som ej skall bestå oavsett om fastigheten säljs, eller 7. det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav. Yrkande som avses I andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid bevakningssammanträdet.

53 § — Särskild sakägarförteckning skall upprättas för varje fastighet som skall säljas. Förteckningen upprättas som om försäljningen hade begärts på grund av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekutionsfordringen har bättre rätt. Fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning upptas för varje fastighet med det belopp för vilket fastigheten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Kan ansvaret komma att vid försäljningen vidgas härutöver, skall det anmärkas. Beträffande fastighet som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan ifrågakomma. När fastighet har indragits i försäljningen enligt 49 §, skall vid beräkning av tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken anses som om fastigheten hade utmätts samtidigt med den ursprungligen utmätta fastigheten.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 49

54§ Vid auktionen skall fastigheterna ropas ut var för sig. Därefter skall de ropas ut gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej har uppnåtts för fordran för vilken samtliga fastigheter svarar eller fastigheternas ägare är ense om att de skall ropas ut gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de särskilda utropen, skail budet vid det gemensamma utropet ha företräde. Den köpeskilling som har bjudits vid det gemensamma utropet skall fördelas på fastigheterna efter de värden som har åsatts dem i målet. Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad som har bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har någon av fastigheterna ropats ut med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskillingen skall beräknas eller ropats ut utan tillbehör som omfattades av nämnda värde, skall den fastighetens värde vid tillämpningen av det sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande. Uppgår i fråga om någon av fastigheterna dess andel i köpeskillingen och andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frågan om den fastighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna ropas ut gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen, får ej någon av fastigheterna säljas.

Har fastighet indragits i försäljningen med stöd av 49 §, skall den ursprungligen utmätta fastigheten ropas ut först. Om därvid ej uppnås bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen, får fastigheten ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fastigheten säljas.

Fastighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan det har visat sig att betalning ej kan utgå ur den fastighet som svarar i första hand. I andra hand ansvarig fastighet får ej heller säljas, om dess ägare eller annan sakägare betalar den brist för vilken fastigheten skall svara eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastigheterna behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55 § Om rättighet har förbehållits vid särskilt utrop, skall förbehållet gälla även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rättigheten ej förbehållits vid det särskilda utropet, tillämpas 39 § även vid det gemensamma utropet.

Vid tillämpning av 40 § skall prövningen huruvida avsevärt högre köpeskilling kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samtliga fastigheter som har ropats in vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpenningen.

Fordran som på grund av gemensam inteckning är förenad med panträtt i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad avtalar annat.

Fortsatt inteckningsansvar

568 — Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt inteckningsansvar som avses i 6 kap. 12 § jordabalken får meddelas på begäran

4 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 50

av köparen.

Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 § andra stycket andra eller tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt inteckningsansvar meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten endast om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevets belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.

Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet inges, om det ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning under hand

57 § Utmätt fastighet får säljas under hand, om försäljning i sådan ordning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på auktion och det är tillförlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fastigheten.

Innan fastigheten bjuds ut till försäljning under hand skall ägaren och sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58 § Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade med förmånsrätt i fastigheten och för förrättningskostnaderna, i den mån ej borgenär kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår från förmånsrätt i fastigheten eller sökanden medger att försäljning får ske utan att förrättningskostnaderna blir täckta. Rätt på grund av ägarhypotek anses ej som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han har avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden har avstått från täckning av förrättningskostnaderna, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas. I fråga om sådan rättighet gäller vad som sägs i 47 §.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som föreskrivs i 35 § i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling har upprättats. Försummas det, är köpet ogiltigt. |

Blir köpet ogiltigt, gäller bestämmelserna i 43 §& om handpenning. Vad som sägs om auktion i 43 § första stycket gäller även försäljning under hand.

I övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpevillkoren.

59 § — Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som underskrivs av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren skall godkännas av ägaren. Har försäljningen föregåtts av auktion utan att därvid godtagbart inrop har skett, behövs dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare villkor.

Om ägaren ej har godkänt försäljningsvillkoren, skall han genast underrättas om försäljningen.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 51

60 § Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 58 § fjärde stycket och har försäljningen vunnit laga kraft, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Bestämmelserna i 48 § gäller också i fråga om försäljning under hand.

61§ Säljs ej egendomen under hand, skall den bjudas ut till försäljning på auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försäljning av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62 § Bestämmelserna i 3—61 §§ gäller i tillämpliga delar även när utmätning av fast egendom har skett medan gäldenärens rätt är villkorlig och när utmätning av fast egendom ej har avsett hel fastighet, om ej annat följer av 63—68 §§.

638 Har, i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor, fastigheten blivit utmätt för fordran hos överlåtaren, får försäljning ej ske förrän det visar sig om villkoret uppfylls.

Vad som sägs i första stycket gäller också om del av fastighet genom överlåtelse har kommit i särskild ägares hand och fastigheten har blivit utmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbildning som enligt lag utgör villkor för överlåtelsens giltighet har kommit till stånd. Skulle det medföra betydande tidsutdräkt att avvakta huruvida fastighetsbildningen kommer till stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens rätt mot förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mot förvärvaren.

64§ — Har, i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende av villkor, egendomen blivit utmätt för fordran hos förvärvaren, skall kronofogdemyndigheten bjuda ut gäldenärens rätt till egendomen till försäljning i den ordning som gäker för exekutiv försäljning av utmätt rättighet. Kommer försäljning till stånd, svarar köparen för gäldenärens skyldigheter mot sin fångesman. Ansökan om inteckning, som har gjorts samma dag som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen, om ej kronofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan det utan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges tills det visar sig om så blir fallet. Uppfylls villkoret, sker försäljning i den ordning som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som har skett enligt första stycket har vunnit laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpehandling.

65§ Bestämmelserna i 63 och 64 §§ gäller ej, om den fordran för vilken utmätning har skett var förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten.

66 8 Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 § eller om förvärvet går åter i fall som avses i 64 § andra stycket, skall kronofogdemyndigheten driva in eller bjuda ut till försäljning vad som därefter tillkommer gäldenären och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som enligt 8 och 9 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

Lagförslaget 52

67§ — Har endast andel i fastighet blivit utmätt men skall enligt 8 kap. 8 § hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå vilka fordringar och rättigheter som belastar varje särskild andel. Skyddsbeloppet skall bestämmas så att fordringar, som gäller i den först utmätta andelen enbart eller i nämnda andel jämte annan andel och som har bättre rätt än exekutionsfordringen, samt förrättningskostnaderna blir fullt täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, får borgenär utöva anslutningsrätt enligt 13 § även om han har förrmånsrätt endast i andel av fastigheten.

688 — När andel i fastighet har sålts enligt 8 kap. 9 § andra stycket och försäljningen har vunnit laga kraft samt köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål 698 Bestämmelserna i 11 § gäller ej i allmänt mål.

13 kap. Redovisning av influtna medel

Allmänna bestämmelser om redovisning 18 Medel som har influtit till kronofogdemyndigheten i mål om utmätning skall redovisas så snart som möjligt. Är influtet belopp ringa och kan det antagas att ytterligare medel kommer att inflyta i målet, får det avvaktas.

28 Vad som sägs i detta kapitel om influtna medel gäller även ränta som utgår på medlen till och med den i 6 § angivna fördelningsdagen. Ränta på belopp som innestår därefter tillkommer den som är berättigad till beloppet. |

38 — När köpare har ställt säkerhet för handpenning och köpeskillingen ej betalas inom föreskriven tid, skall kronofogdemyndigheten taga säkerheten i anspråk, om det behövs för betalning av vad köparen har att svara för. Motsvarande gäller, när annan sakägare enligt 12 kap. 39 eller 54 § har ställt säkerhet för belopp som skall redovisas.

Fördelning 48 — För fördelning av influtna medel skall kronofogdemyndigheten hålla fördelningssammanträde, när det är föreskrivet i balken eller när det i annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej har blivit utsatt i samband med kungörande av auktion skall kungöras särskilt, om det är behövligt med hänsyn till okända sakägare eller av annat skäl. Kungörande skall ske i god tid och på lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas till sammanträdet.

58 Vid fördelningssammanträde skall kronofogdemyndigheten redogöra

Lagförslaget 53

för vad som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skall beaktas utan anmälan.

6 § — Fordran som skall beaktas upptas med det belopp till vilket den uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag anses härvid den dag till vilken fördelningssammanträde är utsatt, även om hinder möter att då verkställa fördelningen. När sammanträde ej hålls, anses den dag då kronofogdemyndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i tid, skall utdelning utgå av överskott, om sådant uppkommer.

78 — Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor eller tvistig eller är förmånsrätt beroende av att sökt inteckning beviljas, skall kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i avvaktan på att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan om inteckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i falt då tvist skall prövas enligt tredje stycket.

Borgenär vars fordran eller förmånsrätt är tvistig skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, föreläggas att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan om rätten till medlen mot sakägare som medlen skall tillkomma om borgenärens anspråk faller bort. Efterkommer borgenären ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt till medlen, om ej motparten inom den angivna tiden har väckt talan mot borgenären.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för parterna avslutas utan att tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2 kap. 22 och 23 §§.

Vad som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalningssäkring skall avsättas i avvaktan på att fordringen fastställs och förutsättningar för indrivning inträder eller att beslutet om betalningssäkring hävs.

8§ När medel avsätts enligt 7 §, skall kronofogdemyndigheten ange hur det skall förfaras med dem om fordringen faller bort helt eller delvis.

9§ Om alla berörda sakägare är ense om hur medlen skall fördelas, skall fördelningen ske i enlighet därmed.

Särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom | 108 — När registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fastighet har sålts på auktion, skall behållen avkastning av egendomen, ersättning som har influtit med anledning av misslyckat försök att sälja egendomen och tillskott som någon har betalat för att bevara sin rätt vid försäljningen fördelas tillsammans med köpeskillingen för egendomen. Medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt som köpeskillingen för fastigheten.

Fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej framgår att fordran understiger vad som anges i förteckningen. Angående begränsning av inteckningshavares rätt vid försäljning av intecknade

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 54

reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 11 kap. 3 § tredje stycket.

Utdelning för fordran som ej har tagits upp i förteckningen utgår endast av överskott, om sådant uppkommer.

118 Bestämmelserna i 10 § första stycket gäller också när fastighet har sålts under hand. Medlen skall fördelas i första hand enligt köpevillkoren och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarförteckning.

12§ Avbryts förfarandet i fråga om egendom som avses i 10 § utan att egendomen har blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som sägs där, om sakägarförteckning har upprättats, och i annat fall enligt de grunder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär än sökanden har dock ej rätt att få betalning ur medlen för annat än ränta och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning.

När tillbehör till fastighet har sålts för sig, skall borgenär, som ej har avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 12 kap. 16 §, även om fastigheten ej säljs.

Avräkning

138 - Medel som tillkommer borgenär skall avräknas på ränta och annan biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om ej borgenären har yrkat annat före fördelningen eller, om fördelning ej äger rum, före utbetalningen.

Om ordningen mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser när registrerat skepp. registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fastighet har utmätts finns bestämmelser i 10 kap. 11 § första stycket, 11 kap. I & och 12 kap. 26 § första stycket.

Utbetalning

148 - Medel får ej betalas ut utan att säkerhet ställs, om

1. utmätning har skett med stöd av 3 kap. 5 § 1 eller 6 § och exekutionstiteln ej har vunnit laga kraft eller utmätning har skett på grund av bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning,

2. utmätning har skett hos dödsbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 § första stycket ej har gått till ända,

3. rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmätningen eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i 4 kap. 20-22 eller 26 §,

4. fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit laga kraft,

5. I annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

15§ Har medel avsatts enligt 7 § första stycket på grund av tvist och har tvisten prövats av domstol, får den vinnande parten mot säkerhet lyfta medlen utan hinder av att avgörandet ej har vunnit laga kraft. I annat fall

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 55

får medel som har avsatts enligt 7 § första stycket, om skäl föreligger, mot säkerhet betalas ut till den borgenär för vilken de har avsatts eller. om denne ej vill lyfta medlen. till den som i andra hand är berättigad till dem.

168 - Besvär över verkställd fördelning hindrar ej att belopp som ej berörs av besvären betalas ut.

178 —- När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fastighet, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa pantbrevet. om ej kronofogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.

När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är berättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

188 Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom ett år från det att fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i övrigt fullgör vad som krävs enligt 17 § för att han skall få lyfta medlen, får dessa mot säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad till dem, om ej särskilda skäl föreligger.

19 3 Om alla berörda sakägare medger att belopp betalas ut utan säkerhet när sådan annars krävs, skall det ske.

20 §& — Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. Motsvarande gäller, om medel som någon har fått lyfta enligt 14 eller 15 § skall tillkomma annan sakägare eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 18 § och den som har bättre rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning till honom.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

218 Bestämmelserna i 1, 13, 14 och 20 §§ gäller ej i fråga om sökanden i allmänt mål. I sådant mål gäller ej heller 4—6 §§, 7 § första—tredje styckena, 8 och 9 §§ annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller om det är särskilt föreskrivet att fördelningssammanträde skall hållas. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket får ej tillämpas i allmänt mål, om sökandens fordran berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv försäljning m.m.

18 = Exekutiv försäljning ger köparen samma rätt till den sålda egen-

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 56

domen som frivillig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs i detta kapitel.

2§ När utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen, gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Detsamma gäller, när tredje man efter föreläggande enligt 4 kap. 20 § eller 26 § jämförd med 20 § har förlorat sin rätt mot sökanden.

38 Har exekutiv försäljning av registrerat skepp vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts skall, om gäldenären ej var rätt ägare, köparens förvärv dock gälla, såvida gäldenärens åtkomst var inskriven när försäljningen ägde rum.

När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen har erlagts, har den som åberopar annat förvärv av egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt mot köparen. Även den som åberopar att gäldenärens eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren har förlorat sin rätt mot köparen, om lagfart var beviljad för gäldenären när den exekutiva försäljningen ägde rum.

48 Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför att gäldenären ej var rätt ägare, är gäldenären skyldig att ersätta köparen dennes skada med sammanlagda beloppet av vad som har gått till betalning av fordran mot gäldenären och har betalats ut till denne. Har gäldenären uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan utan sådan begränsning.

Borgenär, som ej var i god tro när han mottog betalning, är skyldig att solidariskt med gäldenären ersätta köparen dennes skada med det belopp som han har erhållit i betalning. Har borgenären uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan utan sådan begränsning. :

5§ — När exekutiv försäljning medför att tredje man förlorar sin äganderätt till den sålda egendomen, gäller i fråga om tredje mans rätt till ersättning för liden skada vad som sägs i 4 § om köpares rätt till ersättning av gäldenären och borgenär. Motsvarande gäller, när indrivning av utmätt fordran medför att tredje man förlorar sin rätt till fordringen.

6§ — Har tredje man enligt 3 § första stycket förlorat sin rätt till här i riket registrerat skepp, är han berättigad till ersättning av staten enligt samma bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av att ägarens rätt har gått förlorad genom frivillig försäljning. Motsvarande gäller, när tredje man enligt 3 § andra stycket andra meningen har förlorat sin rätt till fast egendom.

Har staten utgivit ersättning enligt första stycket, inträder staten i tredje mannens rätt enligt 5 §.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 57

15 kap. Införsel

Allmänna bestämmelser 1§ Införsel får äga rum för

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 § andra stycket barnavårdslagen (1960:97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen (1956:2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter och viten.

2§ Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön, provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3. periodiskt vederlag för utnyttjande av patent, rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av rörelse,

4. belopp som utgår som pension eller livränta,

5. sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt 19 § särskilda bestämmelser.

3§ Införsel får ej äga rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

4§8 Vad som föreskrivs om införsel i lön gäller även införsel i annan förmån, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid den som utger förmånen.

Särskilda förutsättningar för införsel 5§ Införsel för underhållsbidrag får ej ske utan att bidragsbelopp som får tagas ut enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det finns anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

I fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 $ första stycket 5 skall vid tillämpning av andra och tredje styckena i denna paragraf innehållandet anses ske varje dag för vilken ersättning utgår.

6§ Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tid efter det att beloppet har fastställts eller, när fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 58

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelserna i 58.

Förfarandet 7§ Införsel söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, görs ansökningen där arbetsgivaren finns.

8§ Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

9§ - Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av bestämmelserna om existensminimum i 50 § 2 morn. kommunalskattelagen (1928:370) och anvisningarna till nämnda paragraf.

Är fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 § första stycket 5, bestäms införselbeloppet och förbehållsbeloppet per dag.

108 — Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 § 1 eller 2 skall kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

11§ Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att införsel kan verkställas i därför lämpad ordning.

12 § — Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan uppskjutas.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden.

1338 - Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om införsel och i fråga sorn avses i 11 eller 12 8.

Företrädesordning 14 § — Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

158 — Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda

punkter i I $, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas

innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute

längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt

kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 § 2 har vad som har stått ute längst före-

träde. . "

16§ — Bor gäldenären varaktigt tillsammans med sin make och överstiger underhållsbidrag till maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör tillkomma den underhållsberättigade, får bidraget vid tillämpning av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum sam-

tidigt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när skatteavdrag eller

utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som

avses där.

Har gäldenären rätt till avdrag på underhållsbidrag enligt 7 kap. 4 8

föräldrabalken, får belopp som på grund härav tillgodoräknas honom ej tagas i anspråk genom införsel för fordran, som tillkommer annan än den

underhållsberättigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

17§ — Införsel går före utmätning.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 § första

stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som

sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i I $ 1 eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till

betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

18§ — Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den

mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 $ konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19§ Bestämmelserna i 7 kap. 16—18 §§ har motsvarande tillämpning i mål om införsel.

Verkan av införsel

203 — När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rätt

genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eler

försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden

medger det av särskilda skäl.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 60

218 Har medel innehållits för fordran som avses i I $ 2 eller 3, är gäldenären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet belopp. även om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren. Detsamma gäller när medel har innehållits för fordran som avses i 1§ 1, om fordringen tillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 § lagen (1964:143)

om bidragsförskott.

Redovisning och fördelning

228 Medel som har influtit genom införsel för fordran som avses i 1 § 1

eller 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som medlen avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i I $ I ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom,

får medlen ej betalas ut utan att säkerhet ställs.

238 Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej att utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl föreligger.

24 & — Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Straffbestämmelse

25§ — Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle ha innehållits enligt beslut om införsel, döms till böter.

16 kap. Annan verkställighet

Avhysning

18 Verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nyttjanderättshavare att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad (avhysning) söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt

svaranden har sitt hemvist. Avhysning får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där verkställigheten skall ske.

2§ Innan avhysning sker skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig. Är han bosatt utomlands, får detta ske genom att underrättelse om den sökta åtgärden sänds till honom med posten under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunnat klarläggas var han uppehåller sig, får avhysning ske utan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

3 § —- Avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl

sökandens intresse som svarandens situation.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 61

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från det att behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten.

Avhysning får ske tidigast en vecka från det att svaranden bereddes

tillfälle att yttra sig eller, om svaranden är bosatt utomlands, två veckor

från det att underrättelse sändes till honom.

4§ Om det behövs av hänsyn till svaranden får kronofogdemyndigheten medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av den tid som anges i 3 § andra stycket. Föreligger synnerliga skäl får anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för

hela den anståndstid som har medgivits av myndigheten.

Har på grund av 3 § tredje stycket hinder mött att genomföra avhysningen inom den tid som anges i 3 § andra stycket, skall anståndstiden

räknas från den dag då förrättningen tidigast hade kunnat äga rum.

5§ Lämnar sökanden anstånd med avhysningen och varar anståndet

över sex månader från dagen för ansökningen, skall denna förklaras för-

fallen, om ej särskilda skäl föranleder att vtterligare anstånd godtas.

6 § — Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd enligt första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om det kan ha betydelse för dem.

7§ - Skall avhysning ske från annat än bostad och underlåter svaranden

att ta hand om egendomen och kan ej heller lämpligt förvaringsutrymme anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna att egendomen skall

säljas. Kan egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället förordnas att den skall förstöras. Egendom som tillhör tredje man får säljas eller förstöras endast om denne underlåter att själv ta hand om egendomen.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas skall svaranden och,

om egendomen tillhör tredje man, denne beredas tillfälle att yttra sig. Härvid tillämpas 2 §.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i

allmänhet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 § första stycket gäller dock ej.

8§ -Avhysning får genomföras även mot inneboende eller annan tredje man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt, om det är uppenbart att tredje mannen saknar fog att motsätta sig verkställigheten. När anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten om möjligt i förväg

underrätta tredje mannen om avhysningen. Anstånd som sägs i 4 § får meddelas, om det behövs av hänsyn till tredje mannen.

9§ Om det anses lämpligt och sökanden medger det, får kronofogde-

myndigheten förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse att

flytta. Därvid tillämpas 2 §, 3 § första och tredje styckena samt 5 och 8 §§.

Verkställighet i annat fall

108 — Verkställighet i annat fall än som avses i I $ av förpliktelse som ej

avser betalningsskyldighet samt verkställighet av beslut om kvarstad eller

annan säkerhetsåtgärd söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där

verkställigheten annars med fördel kan äga rum.

118 Innan verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd sker skall svaranden underrättas. Om saken är brådskande, får dock kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

12§ — Verkställighet som ej avser kvarstad sker genom att kronofogdemyndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller att iakttaga förbud eller annan föreskrift eller genom att myndigheten

själv vidtar behövlig åtgärd. På framställning av sökanden kan kronofogde-

myndigheten, om det anses lämpligt, överlämna åt sökanden att efter

myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd.

Beträffande genomförandet av verkställigheten tillämpas 6 §.

Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej att

denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

Särskilda bestämmelser om kvarstad

13 § — Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad för fordran

tillämpas vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 2-7, 9 och 13—19 §§,

22 § första och tredje styckena, 24, 25 och 33-35 §§, 5 och 6 kap. samt 12 kap. 3—5 88. K varstad för fordran får ej läggas på lön eller annan förmån som avses i

7 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

14§ - När egendom har belagts med kvarstad för fordran, får svaranden ej överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på annat

sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det

av särskilda skäl.

I fråga om verkan av kvarstaden i övrigt gäller vad som föreskrivs om

utmätning i 4 kap. 29 § andra stycket och 31 § samt 12 kap. 6—10 §§.

Om lös egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, hastigt

faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part

säljas i den ordning som gäller för utmätt egendom.

15§ — Kvarstad för fordran hindrar ej att egendomen utmäts eller beläggs

med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom att tillgå, skall

dock denna tagas i anspråk i första hand, om ej den fordran för vilken utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den

kvarstadsbelagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller tas i anspråk genom betalningssäkring för sådan fordran, skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.

Sådan utmätningsverkan förfaller, om den sökta utmätningen eller betalningssäkringen hävs.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 63

16 3 — Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för bättre rätt tillämpas 6 kap. och 12 kap. 5 §.

I fråga om verkan av sådan kvarstad gäller 14 §. Pantbrev som gäller i egendomen får dock ej pantsättas, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

17 kap. Kostnader

Inledande bestämmelse 1§ I utsökningsmål tas ut ersättning för statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten i den omfattning regeringen föreskriver (förrättningskostnader). Vid införsel tas dock ej ut någon ersättning.

Sökandens ansvar för förrättningskostnader

2§ Sökanden ansvarar mot staten för förrättningskostnaderna i målet, om ej annat följer av 3 eller 4 § eller av särskild föreskrift.

I fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i målet skall den som har begärt åtgärden anses som sökande. När fastighet enligt 12 kap. 49 § har indragits i försäljning av gemensamt intecknad fastighet, skall dock sökanden i målet ansvara även för kostnad som föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som har begärt indragning.

3 § — Sökanden ansvarar ej för förrättningskostnaderna för utmätning enligt 7 kap. 17 § eller 15 kap. 19 § jämförd med 7 kap. 17 § eller för handräckning enligt 8 kap. 18 8.

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svarandens egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap. 7 §.

4§ - Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrättningskostnaderna, om skyldigheten skulle vara betungande.

5§ — Förrättningskostnader för vilka sökanden ansvarar skall förskotteras av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund är dock ej skyldiga att lämna sådant förskott.

Betalas ej förskott inom förelagd tid, får verkställigheten inställas. Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

Uttagande av förrättningskostnader 6 §& —- Kronofogdemyndigheten skall taga ut förrättningskostnader utan särskild begäran.

78 — Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen

för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 § får genast utsökas hos den mot vilken åtgärden har vidtagits.

8 § — Förrättningskostnader i mål om verkställighet enligt 16 kap. får

genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln. Detta gäller dock ej verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Om egendom i samband med avhysning säljs enligt 16 kap. 7 §, tas

förrättningskostnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

När förrättningskostnader för avhysning tas ut hos svaranden, har

kostnad som avses i 3 § andra stycket företräde framför annan förrätt-

ningskostnad.

9 § — Förrättningskostnad för verkställighet av beslut om kvarstad eller

annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger rum för det anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad

för sistnämnda verkställighet.

Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, anses förrättningskostnad för verkställighet av kvarstaden som

förrättningskostnad i målet om utmätning.

108 Om lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt 16 kap. 14 § tredje stycket eller 16 § andra stycket, tas förrättningskostnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten med. anledning av kvarstad på fast egendom förordnat om åtgärd som avses i 12 kap. 8 eller 9 §, tas kostnad

för åtgärden ut ur behållen avkastning.

118 Vad som sägs i 7—10 §8 om uttagande av förrättningskostnad hos svaranden gäller ej kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande, ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av sökanden. Om sökanden ej har förskotterat förrättningskostnad för vilken han

ansvarar och kostnaden ej får eller har kunnat i målet tagas ut hos svaranden, får den genast utsökas hos sökanden.

Kostnader i tvist vid fördelning

12§ I fråga om kostnader i tvist vid fördelning av medel som enligt 13

kap. 7 § tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten tillämpas 18 kap. rättegångsbalken.

Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättningsskyldighet enligt första stycket, verkställs såsom dom som avses i 3 kap. 6 §.

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 65

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

138 Bestämmelserna i 2—5 §§ om sökandens ansvar för förrättningskostnader gäller ej i allmänt mål.

18 kap. Besvär

Inledande bestämmelser

1§ - Talan mot kronofogdemyndighetens beslut förs i hovrätten genom

besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelserna i rättegångsbalken om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rättegången där tillämpas i utsökningsmål.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut

2§ Talan mot kronofogdemyndighetens beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 §

andra stycket, får föras endast av den som har bestritt att sådant förbehåll

görs.

38 I stället för bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken tillämpas vad som föreskrivs I 4—6 §§ nedan.

48 — Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har funnit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan,

kan hovrätten efter klagan bestämma vilken kronofogdemyndighet som

skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 § första stycket andra meningen.

5§ — Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 § eller av kvarstad för fordran enligt 16

kap. 13 § har lämnats utan bifall.

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 § andra stycket, får talan ej föras.

Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förrättningsman har

förklarats jävig.

6§ — Talan får ej föras mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 118. I samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och cj

rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den grund att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

5 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan

mot auktion eller talan mot beslut om fördelning av influtna medel.

78 - Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot beslut om införsel får föras utan inskränkning till viss tid. I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får föra talan mot sådan utmätning utan inskränkning till viss tid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 § första stycket eller 12 kap. 49 § tredje stycket

skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försäljning skall föras inom tre veckor från försälj-

ningen. Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan

föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 § andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

8§ I besvärsinlagan skall klaganden ange det överklagade beslutet, den ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan lämna uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingivits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

9§ — Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten. Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyn-

digheten. Har besvärsinlagan kommit in till:ehovrätten före besvärstidens utgång, skall den omständigheten att inlagan har kommit in till kronofogdemyndigheten först därefter 2j föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärstidens utgång. skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

108 Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i målet till hovrätten.

118 Frågan huruvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hovrättens bedömande endast i samband med prövning av besvär över beslut,

varigenom kronofogdemyndigheten har avvisat besvären.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

12§ Hovrätten får, utan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle att inkomma med förklaring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vidtagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet

skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

13§ Den omständigheten att beslut har meddelats av en jävig förrätt-

Prop. 1980/81: 8 Lagförslaget 67

ningsman skall ej föranleda att beslutet hävs, om jävet uppenbarligen ej

har inverkat på beslutet.

14§ — Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

15§ — Bifalls talan mot beslut om fördelning av medel, gäller det till förmån

även för den som ej själv har fört talan mot beslutet.

16§ — Hovrättens beslut i dit fullföljd fråga länder till efterrättelse enligt vad som sägs i 2 kap. 19 § om kronofogdemyndighetens beslut.

I mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

17 § - Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyndigheten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss kronofogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma

gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 6 § andra stycket andra meningen.

18 § Talan mot beslut, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat förordnande som avses i 12 § eller har utlåtit sig angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 §, skall föras särskilt.

198 Vad som sägs i 4 § andra stycket och 12, 14 och 15 §§ tillämpas även i högsta domstolen.

Särskilda rättsmedel

208 Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål.

Vad som sägs i 58 kap. I1 och 12 §§ rättegångsbalken om återställande av försutten tid gäller även när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20,

21 eller 26 § eller 13 kap. 7 § andra stycket i denna balk.

Användning av särskilt rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda

att exekutiv försäljning hävs.

Prop. 1980/81: 8 Inledning 68

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vidregeringssammanträde

1978-03-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Wirtén.

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till utsökningsbalk

1¶Inledning

År 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt lagberedningen att ta upp frågan om reformering av utsökningslagen (1877: 31 s. 1) — UL — och lagstiftning som hänger samman med UL. Arbetet skulle avse en fullständig omarbetning

av lagstiftningen och inriktas på att föra samman de väsentliga delarna i en balk. Beredningen skulle vara oförhindrad att lägga fram förslag till partiella reformer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Under sitt arbete på utsökningsrätten har beredningen lagt fram flera betänkanden med förslag till delreformer på området. I betänkandet (SOU 1961:53) Utsökningsrätt I föreslog beredningen ett flertal ändringar av begränsad räckvidd, främst rörande utmätningsinstitutet. I betänkandet (SOU 1963:28) Utsökningsrätt Il tog beredningen upp frågor som hade aktualiserats av statsmakternas beslut angående omorganisation av polis-, åklagar- och exekutionsväsendena. Detta beslut innebar bl.a. att exekutionsväsendet förstatligades helt den 1 januari 1965 och att kronofogdemyndigheterna inrättades. Beredningens betänkande innehöll de förslag till ändringar I UL som omedelbart påkallades av förstatligandet. I betänkandet föreslogs också ny lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande. Enligt förslaget skulle mål om betalningsföreläggande flyttas från allmän domstol till kronofogdemyndighet. Härefter lade beredningen i betänkandet (SOU 1964:57) Utsökningsrätt 11 fram förslag till ny införsellag och till ändring i UL.:s bestämmelser om beneficium och

andra undantag från utmätning och om utmätning av lön m.m. I

betänkandet (SOU 1966:7) Utsökningsrätt IV tog beredningen upp sådana frågor som hade samband med då förestående lagstiftning om fast

egendom och företagsinteckning. Beredningen föreslog också ändringar

beträffande vissa exekutionsrättsliga frågor som inte nödvändigt hörde samman med den nya lagstiftningen men ansågs böra behandlas samtidigt. Beredningen föreslog härefter i betänkandet (SOU 1966:38) Utsökningsrätt V nya regler angående verkställighet som rör vårdnaden om barn m.m. Bestämmelserna innebar bl.a. att handläggningen flyttades från exekutiv myndighet till länsstyrelsen som barnavårdsmyndighet. 1 betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt VIII lade beredningen, med anledning av förslag om ny jordabalk, fram förslag till ny lagstiftning om exekution i fast egendom. I samband därmed behandlades också bl.a. exekutiv försäljning av luftfartyg. I betänkandet (SOU 1971:45) Utsökningsrätt XI tog beredningen med anledning av reformförslag inom sjörätten upp frågan om nya regler rörande exekution i fartyg. Samtidigt föreslog beredningen

vissa andra ändringar som hade samband med fartygsexekution.

Samtliga nu nämnda förslag från beredningen med undantag för förslaget i Utsökningsrätt II om lagsökning och betalningsföreläggande har, efter en del jämkningar, genomförts!. Frågan om revision av den summariska betalningsprocessen har övervägts i justitiedepartementet. Förslag till ny lagsökningslag har lagts fram i promemorian (Ds Ju 1977:5)

Summarisk process.

Genom betänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk, Utsökningsrätt XII? har beredningen lagt fram förslag till en utsökningsbalk (UB). Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Förslaget till UB avses ersätta UL och vissa andra lagar som har samband med UL.

FLagförslaget innehåller alltså en fullständig reglering av utsökningsrätten i

den mån den har ansetts kräva reglering i lag. Betänkandet innehåller däremot inte förslag till övergångsbestämmelser eller följdändringar i annan lagstiftning. Förslag härom har beredningen lagt fram i betänkandet

(SOU 1974:55) Utsökningsrätt XHI.

! Utsökningsrätt 1: prop. 1963:52, 1LU 1963:21, rskr 1963:207, SFS 1963:255—260. Utsökningsrätt II: prop. 1964:126, 1LU 1964:29, rskr 1964:277, SFS 1964:446—449. Utsökningsrätt Ill: prop. 1968:130, ILU 1968:48, rskr 1968:362, SFS 1968:621—631 (beträffande vissa av förslagen se även hänvisning vid Utsökningsrätt IV). Utsökningsrätt IV: prop. 1967:16, 3LU 1967:24, rskr 1967:132, SFS 1967:140—146. Utsökningsrätt V: prop. 1967:138, 1ILU 1967:60, rskr 1967:364, SFS 1967:712—-714. Utsökningsrätt VIII: prop. 1971:20, LU 1971:11, rskr 1971:126, SFS 1971:494—504. Utsökningsrätt XI: prop. -1973:167, LU 1973:44, rskr 1973:385, SFS 1973:1130—1135. ? Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, numera hovrättsrådet Torkel Gregow, ledamot, och hovrättsassessorn Peter Löfmarck, sekreterare. Beredningen har vid utarbetandet av betänkandet samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått numera försäkringsdomaren Bert Ahlgren, f.d. riksdagsledamoten lantbrukaren Leif Cassel, f.d. riksdagsledamoten tantbrukaren Robert Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen 1 Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, numera avlidne advokaten Gunnar Lindh, riksdagsledamoten redaktören Lisa Mattson och riksdagsledamoten skoldirektören Karl-Erik Strömberg. I beredningens arbete har vidare medverkat följande särskilda sakkunniga, nämligen numera avlidne kronofogden Nils Frykholm, kronodirektören Ragnar Jungkvist, direktören Pontus Modigh och justitierådet Lars Welamson. I betydelsefulla avsnitt har beredningen därjämte samrått med justitierådet Henrik Hessler.

Prop. 1980/81: 8 Inledning 70

Beredningens förslag till UB har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länssty relserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, kreditköpkommittén (Ju 1971:05), konkurslagskommittén (Ju 1971:06), utredningen

(Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m., utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen, länsberedningen (C 1970:28). utredningen (C 1973:07) rörande distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m.m. inom exekutionsväsendet (DAP). Svenska handels-

kammarförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks-

föreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Finansieringsföretagens förening, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Postbanken, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges

industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Svenska kommunförbundet.

RSV har i sin egenskap av centralmyndighet för exekutionsväsendet och företrädare för staten i fråga om flertalet statliga fordringar inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde inhämtat kronofogdemyndigheternas synpunkter på förslaget vid en av RSV anordnad kronofogdekonferens. Synpunkterna har redovisats i form av skriftliga svar på vissa vid konferensen diskuterade frågor. Finansieringsföretagens förening har anslutit sig till bankföreningens vttrande. Sveriges allmänna hypoteksbank har överlämnat yttrande av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution och åberopat detta som sitt eget.

Några remissinstanser har inskränkt sina yttranden till ett allmänt

uttalande om förslaget. Sålunda förklarar SAF och Sveriges industriförbund att organisationerna inte har några principiella erinringar mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Liknande uttalanden görs av

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges redareförening och Sveriges

grossistförbund. En del andra instanser har begränsat sina yttranden till

att avse vissa särskilda frågor. Utöver de remissinstanser som har avgett yttranden har tillfälle att yttra

sig över förslaget även beretts en del andra myndighetei och organisationer, däribland övriga (tio) länsstyrelser.

2¶Nuvarande ordning

2.1 Översikt över gällande bestämmelser

Utsökningsrätten regleras alltjämt i första hand av UL. UL antogs år 1877 och trädde i kraft den 1 januari 1879. Den ersatte därvid utsöknings-

balken i 1734 års lag. UL har under årens lopp ändrats i åtskilliga avseenden, ofta i samband med lagstiftning på andra rättsområden. Av tidigare ändringar kan särskilt nämnas 1912 års lagstiftning beträffande exekution i fast egendom. När landsfiskal vid 1917 års omorganisation av

fögderiförvaltningen blev utmätningsman på landet. vidtogs flera ändringar av praktisk-organisatorisk art. Genom 1937 års lagsökningslag flyttades lagsökningsprocessen från överexekutor till domstol. Med anledning av nya rättegångsbalken (RB) gjordes år 1946 åtskilliga ändringar i UL. Vidare har på grundval av beredningens förslag i delbetänkandena Utsökningsrätt I-V, VIII och XI under senare tid skett en rad mer eller mindre genomgripande reformer. Dessa har främst avsett utmätningsinstitutet och vad som har samband därmed. Ändringarna har bl.a. lett till att vissa frågor har brutits ut ur UL och tagits upp till reglering i särskilda lagar.

UL består av ett stort antal paragrafer fördelade på elva kapitel. Lagen innehåller numera i huvudsak följande.

I I kap. finns bestämmelser om de myndigheter som har befattning med utsökningsmål. Länsstyrelsen är överexekutor. Regeringen kan dock

förordna särskild överexekutor för viss del av län. Kronofogde är utmät-

ningsman men kan sätta annan tjänsteman 1 sitt ställe. Kapitlet innehåller vidare bl.a. bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. I 2 kap. fanns tidigare bestämmelser om lagsökning. Kapitlet är upphävt.

I 3 kap. finns de grundläggande bestämmelserna om i vad mån verkställighet får äga rum, i första hand på grund av dom elier beslut i tvistemål. Kapitlet innehåller närmare föreskrifter om kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman. I kapitlet regleras även verkställighet av vissa andra exekutionstitlar än domar och beslut i tvistemål, nämligen förlikning som har fastställts av domstol. skiljedom, utslag i lagsökningsmål, rättens bevis i mål om betalningsföreläggande, bötes- eller vites-

beslut i tvistemål och vissa beslut i utsökningsmäl. Med 4 kap. inleds de

bestämmelser som gäller utmätning och verkan därav. Kapitlet reglerar utmätningsförfarandet fram till egendomens försäljning. Föreskrifter meddelas bl.a. om själva förfarandet, utmätningsordningen, gäldenärens

beneficium och andra undantag från utmätning, utmätning av lön m.m. och

om skydd för tredje mans rätt. I 5 kap. meddelas bestämmelser om försäljning av utmätt egendom. Exekutiv försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg och intecknade reservdelar därtill samt av fast egendom regleras

dock numera i särskilda lagar. I 6 kap. behandlas utmätningsförfarandets slutskede, nämligen redovisning och fördelning av medel som har influtit

till följd av utmätning. I 7 kap. fanns tidigare bestämmelser om tvångsförvaltning av fast egendom. Kapitlet är upphävt.

1 8 kap. ges bestämmelser om handräckning som kan meddelas av överexekutor. Beträffande lös egendom kan överexekutor besluta om kvarstad eller den mindre ingripande åtgärden skingringsförbud, medan i fråga om fast egendom endast skingringsförbud kan meddelas. Under vissa förutsättningar kan reseförbud meddelas. Även vissa andra säkerhetsåtgärder kan förekomma. Vidare finns en bestämmelse om handräckning mot den som själv har tagit sig rätt. Överexekutor kan slutligen förordna om avhysning av arrendator och hyresgäst m.fl. Kapitlet innehåller också bestäm-

melser om utmätningsmans verkställighet av beslutad handräckning.

1 9 kap. UL ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. Härefter

ges i 10 kap. föreskrifter om klagan hos överexekutor över utmätningsmans förfarande. Det avslutande 11 kap. innehåller regler om klagan över utslag i utsökningsmål. Enligt vad som föreskrivs där förs talan mot överexekutors utslag hos hovrätt. Mot hovrättens utslag kan talan i viss utsträckning fullföljas till högsta domstolen. Beträffande fullföljd av talan till hovrätten och högsta domstolen och rättegången där gäller i stort sett RB:s bestämmelser (21 § lagen 1946:804 om införande av nya rättegångsbalken, Rp).

Vid sidan av UL finns andra viktiga exekutionsrättsliga författningar. Av dessa bör i första hand nämnas lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. (SfL), lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. (LfL) och lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom (FfL). Även införselinstitutet, som utgör en privilegierad verkställighetsform för vissa fordringar, regleras utanför UL, nämligen i införsellagen (1968:621). I lagen (1921:244) om utmätningsed regleras utmätningsgäldenärs skyldighet att lämna uppgifter om sina tillgångar under edsplikt. Viktiga exekutionsrättsliga bestämmelser finns också i lagen (1915:219) om avbetalningsköp och i konsumentkreditlagen

(1977:981). I prop. 1977/78:142 har föreslagits att den nuvarande avbetal-

ningsköplagen skall ersättas av en ny lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

UL är direkt tillämplig i huvudsak endast på det civilrättsliga området. I

fråga om verkställighet av dom i brottmål, genom vilken har dömts till -

böter eller vite eller till annan ”påföljd” som innefattar betalningsskyldighet eller som eljest kan verkställas genom utsökning, har emellertid enligt 22 § förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall (Up) UL:s bestämmelser med visst förbehåll

motsvarande tillämpning. Beträffande böter och viten m.m. finns ytterligare exekutiva bestämmelser i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff och i förordningen (1917:915) angående indrivning och redo-

visning av böter. Att UL inte är direkt tillämplig på uttagande av skatter och allmänna avgifter framgår av bl.a. 14 § 2 mom. Up. På grund av

hänvisningar i flera skatterättsliga författningar, däribland uppbördslagen (1953:272), skall dock UL:s regler om utmätning med vissa undantag

tillämpas även vid indrivning av skatter och allmänna avgifter.

UL och införsellagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter som har meddelats av regeringen. främst i utsökningskungörelsen (1971:1098) — USK -— och exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). SfL. LfL och FfL kompletteras på motsvarande sätt av förordningen (1975:943) om exekution i registrerat skepp m.m., kungörelsen (1971:1102) om exekution

i luftfarnyg m.m. och kungörelsen (1971:1097) om exekution i fast

egendom.

2.2 Exekutiva myndigheter

2.2.1 Historik

Enligt utsökningsbalken i 1734 års lag prövades utsökningsmål i första hand av Konungens Befallningshavande (KB), dvs. landshövdingen. I Stockholm svarade överståthållaren för den exekutiva verksamheten.

KB:s beslut verkställdes i stad av "borgmästare och råd” (magistraten)

och på landet av kronofogde. Magistraten resp. kronofogden fick dock i vissa fall verkställa utmätning utan föregående förordnande av KB. Det

ålåg KB att övervaka hur magistraten och kronofogde fullgjorde sina ålig-

ganden och att vid behov meddela rättelse av vidtagna åtgärder.

Vid tillkomsten av UL år 1877 behölls uppdelningen på två exekutiva

myndigheter i första instans, en överordnad benämnd överexekutor och en underordnad kallad utmätningsman. Överexekutor var för landet, till vilket enligt UL räknades även stad som löd under landsrätt, KB. i Stockholm överståthållarämbetet och i övriga städer magistraten eller. om Kungl. Maj:t så förordnade, viss ledamot av magistraten (1 § UL). Utmätningsman var på landet kronofogde och i stad stadsfogde (2 §). Utmätningsmannen erhöll, jämfört med magistraten och kronofogde enligt 1734 års utsökningsbalk, vidgade befogenheter att verkställa dom utan ' särskilt bemyndigande av överexekutor. Kronofogde kunde — med vissa begränsningar — för bestämt fall sätta länsman eller annan person som var antagen av KB till utmätningsman i sitt ställe (3 §). Liknande befogenhet tillkom stadsfogde. Vidare kunde KB för bestämt fall eller inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar vara utmätningsman i kronofogdes ställe (4 §).

Den organisation av exekutionsväsendet i första instans som antogs år 1877 har under den tid som UL har varit i kraft undergått flera ändringar,

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 74

utan att uppdelningen på en överordnad och en underordnad myndighet har rubbats. Ändringarna har gällt såväl överexekutor som utmätningsmannen. De viktigaste har varit följande. De dåvarande kronofogdetjänsterna drogs in vid utgången av år 1917. Uppgiften som utmätningsman på landet flyttades samtidigt till innehavarna av de nyinrättade tjänsterna som landsfiskal. I samband med 1932 års lagstiftning om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende infördes möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna särskild överexekutor för stad utan magistrat. Stadsfogde skulle alltid vara utmätningsman i sådan stad utan magistrat för vilken fanns särskilt förordnad överexekutor. Även i annan stad utan magistrat skulle uppgiften som utmätningsman innehas av stadsfogde, om sådan fanns. År 1942 fick Kungl. Maj:t befogenhet att förordna att stad utan magistrat som hade särskild överexekutor skulle i fråga om utmätningsman och dennes verksamhet räknas till landet. Med ändringen avsågs att möjliggöra att särskild överexekutor förordnades för stad som ingick i landsfiskalsdistrikt. År 1963 infördes möjlighet för utmätningsman att vidta åtgärd utom tjänstgöringsområdet och att påkalla biträde av annan utmätningsman. Exekutionsväsendet förstatligades helt år 1965. Samtidigt blev städernas domstolsväsende förstatligat, varvid magistratsinstitutionen avskaffades. Detta föranledde ändringar beträffande överexekutor. Den

reformering av exekutionsväsendet som härvid skedde ledde till en

enhetlig organisation för land och stad.

Vid olika tillfällen har diskuterats att flytta överexekutorsuppgifterna till domstol. I samband med rättegångsreformen framhöll processkommissionen, som ansäg att göromålen i övervägande grad var rena domstolsärenden, att de vid genomförande av en ny domstolsorganisation borde flyttas till domstol (SOU 1926:31 s. 75). Även lagrådet ansåg avgörande skäl föreligga för en sådan överflyttning (prop. 1931:80 s. 193). I propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform fann departementschefen en överflyttning av överexekutorsgöromålen till domstol principiellt berättigad. men frågan borde enligt departementschefen anstå tills vidare (prop. 1931:80 s. 138). Riksdagen anslöt sig till departementschefens mening (särskilda utskottet 1931:1 s. 39 och rskr 1931:308). År 1937 flyttades lagsökningsmål och mål om handräckning för fordrans utfående från överexekutor till domstol. Stadsdomstolsutredningen föreslog år 1961 att allmän underrätt skulle vara överexekutor frånsett mål

om exekutiv försäljning av fast egendom m.m. (SOU 1961:6 s. 185 och

251). Förslaget föranledde dock inte någon åtgärd.

2.2.2. Kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman

I den nuvarande organisationen är som har nämnts förut länsstyrelsen överexekutor (1 & 2 mom. UL). Regeringen kan dock förordna särskild överexekutor för viss del av län. Någon sådan särskild överexekutor finns

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 75

inte numera. Länsstyrelsen kan vidare förordna lämplig person att vara överexekutor för särskild förrättning (1 § 3 mom.). Kronofogde är utmät-

ningsman (2 § I mom.). Han får dock sätta annan tjänsteman i sitt ställe

som utmätningsman enligt bestämmelser som regeringen meddelar (4 §).

Huvudregeln är att utsökningsmål tas upp och prövas av överexekutor, om inte annat är föreskrivet (I $& I mom. UL). Utmätningsmannens uppgifter är enligt 2 § 2 mom. att fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom och i vissa fall förrätta utmätning utan föreskrift av annan myndighet. Från huvudregeln gäller emellertid så många undantag att det i realiteten är utmätningsmannen som handlägger det alldeles övervägande antalet utsökningsmål.

Verkställighet av domstols dom i tvistemål, varmed avses även annat avgörande av domstol i sådant mäl, ombesörjs i allmänhet av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande, sedan domen har vunnit laga kraft (37 $). Detta gäller till en början i fall då betalningsskyldighet har ålagts den förlorande, då någon har förpliktats att utge viss lös egendom till annan, då någon har förpliktats att avträda fast egendom eller då det har förordnats om flyttning i eller ur hus. Det gäller även när domen eljest innehåller förpliktande för den förlorande att fullgöra något vid äventyr att det får utföras genom motpartens föranstaltande, om han tredskas, samt när domstolen har förordnat angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om tillhandahållande genom utmätningsmannens försorg av skriftligt bevis eller av föremål för syn eller besiktning. Dom eller beslut som inte har vunnit laga kraft och vissa andra exekutionstitlar

får i flera fall verkställas av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande

av överexekutor. Detta gäller bl.a. dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon. dom varigenom någon har förpliktats att utge viss lös egendom, förlikning som har stadfästs av domstol, tredskodom varigendm betalningsskyldighet har ålagts den uteblivne parten, utslag i lagsök-

ningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts, s.k. slutbevis i mål

om betalningsföreläggande och skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag (39, 41 och 45 §§. 49 & I mom., 51 § I och 3 mom. och 54 a §). Utmätningsmannen prövar vidare fråga om införsel (8 § införsellagen).

När dom eller beslut inte får verkställas av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande, ankommer det på överexekutor att förordna om verkställighet och sättet för denna (38 §). Överexekutor har därvid befogenhet att under vissa förutsättningar förelägga vite och även att döma ut

försuttet vite. Det ankommer också på överexekutor att förordna om

verkställighet av svensk skiljedom (46 §). Om utmätningsman är tveksam hur en dom rätteligen bör verkställas, skall han anmäla det hos överexekutor, som därefter förordnar i saken (47 § 1 mom. UL).

När verkställighet av utländsk exekutionstitel får ske på grund av

särskilda bestämmelser, prövas frågan huruvida verkställighet får äga rum i regel av Svea hovrätt, se t.ex. 7 § lagen (1965:723) om erkännande och

verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåil till barn och 9 § lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Främst när det gäller '

verkställighet av exekutionstitel från annat nordiskt land tillämpas dock en

ordning enligt vilken prövningen är förlagd till exekutiv myndighet. Enligt t.ex. 2 § lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, och 9 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens ' område görs framställning om verkställighet direkt hos kronofogdemyn-

digheten. I vissa andra fall ligger prövningen hos överexekutor. se t.ex. 28

lagen (1899:12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols ” beslut.

Trots att det ankommer på utmätningsmannen, i vissa fall efter särskilt

bemyndigande, att verkställa utmätning, skall utmätt egendom i några fall säljas av överexekutor. Exekutiv försäljning av registrerat skepp och

skeppsbygge, av luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg och av

fast egendom åvilar sålunda överexekutor (1 § SfL, I $ LfL och I $ FfL). Det åligger också överexekutor att fördela köpeskilling och andra medel som inflyter efter utmätning av sådan egendom. Överexekutor skall även ombesörja exekutiv försäljning av andel i registrerat skepp eller skeppsbygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och av villkorlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri samt fördela köpeskilling och andra medel i målet (89 §& 2 mom. UL). I andra fall än som har nämnts nu ombesörjs exekutiv försäljning och köpeskillingsfördelning av

utmätningsmannen.

Det ankommer vidare på överexekutor, vid sidan om domstol enligt RB, att förordna om handräckning (8 kap. UL). Överexekutor kan därvid dels förordna om s.k. säkerhetsåtgärd i form av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud eller föreläggande eller förordnande som avses i 15 kap. 3 § RB. dels förordna om återställande av besittning eller annat förhållande som har rubbats och om avhysning. Överexekutor har också att förordna om handräckning enligt särskilda bestämmelser i vissa andra författningar.

t.ex. enligt 39 § naturvårdslagen (1964:822) och 13 § lagen (1976:666) om

påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Överexekutors

handräckningsbeslut verkställs vid behov av utmätningsmannen.

Överexekutor prövar klagan över utmätningsmans beslut och åtgärder (200 & UL). Mot överexekutors beslut förs talan i hovrätten (211 §). Falan

mot hovrättens beslut fullföljs i högsta domstolen (219 §).

Överexekutor har också vissa uppgifter utanför det rent exekutiva området. Som exempel kan nämnas att det ankommer på överexekutor att

under vissa förutsättningar utse eller enttediga skiljeman och medge

förlängning av tiden för skiljedoms meddelande (8, 10 och 18 §§ lagen 1929:145 om skiljemän), att motta nedsättning av pengar enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar och av hyresbelopp (12 kap. 21 § jordabalken. JB) samt att förklara skriftlig fullmakt kraftlös (17 §& lagen 1915:218 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område). Även utmätningsmannen (resp. kronofogdemyndigheten) har vissa uppgifter utanför det rent exekutiva området.

Kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsmannen kan sammanfattningsvis sägas innebära att överexekutor dels i vissa kvalificerade fall prövar fråga om och hur dom eller annan exekutionstitel skall verkställas, dels ombesörjer exekutiv försäljning och köpeskillingsfördelning beträffande fast egendom och vissa andra objekt. dels

förordnar om handräckning, medan handläggningen av utsökningsmål i

första instans i övrigt åvilar utmätningsmannen. Överexekutor prövar

dessutom klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder.

2.2.3 Kronofogdemyndigheterna

I samband med att exekutionsväsendet helt förstatligades är 1965 och

kronofogde blev utmätningsman säväl för stad som för landet tillkom den nuvarande kronofogdeorganisationen. Bestämmelser om denna finns i första hand i kronofogdeinstruktionen (1965:687, omtryckt 1976:893) och i kungörelsen (1964:366) om rikets indelning i kronofogdedistrikt. För den exekutiva verksumheten är landet indelat i kronofogdedistrikt. I varje sådant distrikt finns en kronofogdemyndighet. Chef för kronofogdemyndighet är en kronofogde. i Stockholms, Göteborgs och Malmö kronofogdedistrikt med titeln kronodirektör. Vid kronofogdemyndigheterna

finns personal i de s.k. kronofogde-. exekutions- och kontorskarriärerna.

Härjämte finns bl.a. administrativa tjänster vid de största kronofogdemyndigheterna.

Antalet kronofogdedistrikt uppgår alltsedan inrättandet av kronofogdeorganisationen till 81. I [län finns 9 kronofogdedistrikt. i I län 7 distrikt, i I län 6 distrikt. i I län 5 distrikt. i 6 län 4 distrikt, 1 6 län 3 distrikt, i 4 län 2 distrikt och i 4 län I kronofogdedistrikt. Antalet tjänster inom kronotogdeorganisationen uppgick den I juli 1977 till sammanlagt 2.708. Härav utgjordes 205 av tjänster inom kronofogdekarriären. varav 158 som kronofogde tinkl. biträdande kronofogde) och 47 som kronofogdesekreterare, 1.302 av tjänster inom exekutionskarriären och t1I68 av tjänster inom kontorskarriären. Vidare ingick i nyss nämnda antal 33 tjänster för förvaltningspersonal. Av kronofogdepersonalen saknade den I juli 1976 74 kronofogdar och en kronofogdesekreterare juris kandidatexamen (jfr vad som sägs I det följande om kompetensvillkoren för kronofogde).

Kronofogdedistriktens storlek varierar mycket, i fråga om såväl vta som befolkningsunderlag. Med hänsyn bba. härtill föreligger stora skillnader mellan olika kronofogdemyndigheter. Den I juli 1977 fanns vid

kronofogdemyndigheterna i Stockholms. Göteborgs och Malmö krono-

fogdedistrikt 340, 248 resp. 125 tjänster. Vid övriga myndigheter varierade antalet tjänster mellan högst 59 och lägst 12. I fråga om antalet tjänster inom kronofogdekarriären hade vid samma tidpunkt 1 myndighet 13 sädana tjänster, I myndighet Il tjänster, I myndighet 6 tjänster, 14 myndigheter 4 tjänster, 14 myndigheter 3 tjänster. 27 myndigheter 2 tjänster och 23 myndigheter 1 tiänst 1 kronofogdekarriären. Om man bortser från tjänsterna som kronofogdesekreterare och endast räknar med

kronofogdar (inkl. biträdande kronofogdar) fanns vid 1 myndighet 10

kronofogdetjänster, vid I myndighet 8 tjänster, vid I myndighet 5 tjänster. vid 14 myndigheter 3 tjänster, vid 29 myndigheter 2 tjänster och vid 35 myndigheter I kronofogdetjänst. I 32 kronofogdedistrikt är all personal stationerad på en och samma ort (centralorten). I övriga 49 distrikt är personal stationerad även på en eller flera orter utanför centralorten. Antalet stationeringsorter utanför centralort uppgår till 99. Av dessa är

emellertid några f.n. obemannade. ”

I fråga om kompetensvillkoren för tjänster i kronofogdekarriären kan nämnas följande. Behörig att antas till extra kronofogdesekreterare är den

som har förvärvat notariemeritering enligt notariekungörelsen (1972:519,

omtryckt 1975:512). Notarietjänstgöring förutsätter juris kandidatexamen

och fullgörs under en tid av två år och sex månader. Behörig till extra

ordinarie tjänst som kronofogdesekreterare är den som efter antagningen

till extra kronofogdesekreterare har tjänstgjort inom exekutionsväsendet

så lång tid att den jämte tid för kronofogdeutbildning uppgår till minst ett år. Till tjänst som kronodirektör, kronofogde eller biträdande kronofogde är den behörig som uppfyller villkoren för tjänst som extra ordinarie kronofogdesekreterare och har genomgått kronofogdeutbildning. Kronofogdeutbildningen omfattar dels en teoretisk utbildning i form av en kurs om åtta veckor, dels en praktisk utbildning om 42 veckor.

Som undantag från nu nämnda behörighetsvillkor gäller övergångsvis att behörighet till tjänst inom kronofogdekarriären tillkommer även den som vid utgången av år 1964 var behörig till ordinarie eller extra ordinarie tjänst som landsfiskal eller då innehade och därefter oavbrutet har innehaft tjänst med utmätningsmannagörornål samt den som före utgången av är 1964 har antagits till landsfiskalaspirant och först därefter har förvärvat behörighet till ordinarie eller extra ordinarie tjänst som landsfiskal enligt de föreskrifter som gällde vid utgången av år 1964. Vidare gäller det undantaget att utan hinder av kravet på kronofogdeutbildning behörighet till tjänst som kronodirektör, kronofogde eller biträdande kronofogde skall tillkomma den som den 1 juli 1971 innehade sådan tjänst eller tjänst som kronofogdesekreterare.

I exekutionskarriären utgörs personalen av kronokommissarier, förste

kronoassistenter och kronoassistenter. Behörig till extra ordinarie tjänst som kronoassistent i befordringsgång är den som har genomgått vissa

kronoassistentkurser och efter antagningen till extra kronoassistent i

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 19

befordringsgång har tjänstgjort som exekutiv tjänsteman minst så lång tid att den jämte utbildningstiden uppgår till ett år. Till annan tjänst som

kronoassistent eller tjänst som förste kronoassistent eller kronokommissarie är den behörig som har genomgått fullständig kronoassistentutbild-

ning. Om särskilda skäl föreligger, får RSV medge undantag från nu nämnda behörighetsvillkor.

Vidare gäller övergångsvis att behörighet till tjänst som kronokommissarie, förste kronoassistent eller kronoassistent tillkommer även den som vid utgången av år 1964 innehade tjänst med domsverkställaruppgifter, exekutionsbiträdesgöromål eller arbetsuppgifter inom den exekutiva verksamheten, såsom kamrer. inspektör, stadsfogdeassistent eller

kammarskrivare, eller innehade sådan polismanstjänst som helt eller

delvis var förenad med exekutionsbiträdesgöromål eller minst fem år efter den 1 juli 1954 har uppehållit sådan tjänst och som sedan den 1 januari 1965 oavbrutet har innehaft tjänst inom exekutionsväsendet. Krono-

assistent, förste kronoassistent och kronokommissarie är skyldiga att

genomgå den ytterligare utbildning som föreskrivs av regeringen.

Kronofogde får i vidsträckt omfattning sätta annan tjänsteman vid kronofogdemyndigheten i sitt ställe som utmätningsman (4 § UL).

Närmare bestämmelser om sådan delegation finns i 11 och 12 §§ krono-

fogdeinstruktionen. Delegation kan, med vissa begränsningar, ske till lägst kronoassistent. I praktiken ombesörjs handläggningen av utsökningsmål till allra största delen av personal i exekutionskarriären. Sålunda hålls t.ex. förrättning för utmätning eller avhysning praktiskt taget alltid av sådan personal. Detsamma gäller bl.a. försäljning av utmätt lös egendom, såvida inte försäljningen har uppdragits ät auktionsföretag. Vissa särskilt kvalificerade frågor är emellertid förbehållna kronofogde. Kronofogde som sätter annan i sitt ställe som utmätningsman skall lämna denne råd om uppgiftens fullgörande och övervaka att uppgiften fullgörs behörigen. Det åligger den som är satt i kronofogdes ställe att till kronofogden hänskjuta fråga som är av principiell natur eller svårbedömd.

I kronofogdemyndigheternas verksamhet skiljs mellan allmänna mål och enskilda mål. Med allmänt mål avses mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel (1 & USK). Annat utsökningsmål är enskilt mål. Härutöver handläggs vid kronofogdemyndighet flera andra typer av ärenden, t.ex. ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs och enligt lagen (1970:215) om arbets-

givares kvittningsrätt. I samband med förstatligandet av exekutionsväsendet uppdrogs åt

särskilda sakkunniga att i en nämnd — exekutionsväsendets organisationsnämnd -— fullgöra vägledande, rådgivande och samordnande uppgifter i den nya organisationen (prop. 1964:100 s. 335, SU 1964:114, rskr 1964:259; se även kungörelsen 1964:848 om fullgörande tills vidare av uppgifter som ankomma på centralmyndigheten för administration och förvaltning av

exekutionsväsendet). Fr.o.m. den 1 juli 1973 ankommer centralmyndighetsuppgifterna på RSV (prop. 1972:1 bil. 14 s. 14, CU 1972:7 s. 2, rskr 1972:70). I sin egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet har RSV befattning främst med organisationsfrågor, personalrekrytering, personalutbildning, tjänstetillsättningar, anslags-

frägor samt informations-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Det åligger verket bl.a. att genom råd och anvisningar främja en riktig och

enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter, att följa arbetet hos kronofogdemyndigheterna och verka för en ändamålsenlig utformning av organisation och arbetsformer. att verka för god rekrytering av personal till kronofogdemyndigheterna, att sammanställa länsstyrelsernas årliga anslagsframställningar såvitt angår kronofogdemyndigheterna och att inge anslagsframställningarna jämte eget yttrande över dessa till regeringen. att fastställa de blanketter som behövs i den mån uppgiften inte ankommer på annan och att i samverkan med berörda myndigheter planlägga och

anordna utbildning av personal (3 § instruktionen 1970:752 för riksskatte-

verket).

Länsstyrelsen har alltjämt vissa administrativa uppgifter rörande exekutionsväsendet. Länsstyrelsen skall också utöva tillsyn över utmätningsmännen (10 § I mom. UL).

Landets indelning i kronofogdedistrikt samt arbets- och personalorganisation m.m. inom exekutionsväsendet har under senare år varit föremål för flera utredningar. Frågorna har senast behandlats av kronofogdemyndighetsutredningen (Kn 1974:03). I betänkandet (SOU 1977:42) Kronofogdemyndigheterna föreslog utredningen att landet skulle detas in i 65 kronofogdedistrikt. Efter remissbehandling har förslaget övervägts i

kommundepartementet. Regeringen har den 2 mars 1978 beslutat propost-

tion till riksdagen om distriktsindelningen, arbets- och personalorganisation m.m. inom exekutionsväsendet (prop. 1977/78:129). I propositionen föreslås att det nuvarande antalet kronofogdedistrikt — 81 — skall behållas oförändrat. För mindre kronofogdemyndigheter föreslås särskilda former för stöd från annan kronofogdemyndighet. Avsikten är att mindre kronofogdemyndigheter skall kunna förstärkas med kronofogdepersonal bl.a.

vid tillfälligt stor arbetsbelastning.

Sedan några år pågår utvecklingsarbete för införande av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Förslag har år 1976 lagts fram om ett riksdatasystem med en centralt placerad dataanläggning (hos RSV) och terminaler hos kronofogdemyndigheterna. Försöksverksamhet pågår i vissa kronofogdedistrikt.

2.2.4 Överexekutorerna

Som har nämnts i det föregående är länsstyrelse numera överexekutor i hela landet. Beträffande länsstyrelsernas nuvarande organisation och

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 81

uppgifter kan här översiktligt nämnas följande.

Genom beslut av 1970 ärs riksdag (prop. 1970:103, KU 1970:34, rskr 1970:248, SU 1970:132 och rskr 1970:308) antogs riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Den närmare organisationen av länsstyrelserna fastställdes år 1971 (prop. 1971:1 bil. 14 s. 9, CU 1971:8, rskr 1971:51; se även länsstyrelseinstruktionen 1971:460. omtryckt 1976:892). Vissa ytterligare riktlinjer i fråga om länsförvaltningens uppgifter och organisation godkändes av riksdagen är 1976 (prop.

1975/76:168, KU 1975/76:55, rskr 1975/76:370).

Länsstyrelsen svarar enligt den nya organisationen liksom tidigare för den statliga förvaltningen i länet, i den mån inte särskild förvaltningsuppgift ankommer på annan myndighet (3 § länsstyrelseinstruktionen). Det åligger vidare länsstyrelsen att ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt främja länets utveckling och befolkningens bästa. En huvuduppgift är att ha hand om den regionala samhällsplaneringen. Länsstyrelsen skall sålunda verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska målen för länet. Det åligger länsstyrelsen särskilt att ta befattning med den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsendet. fastighetsregistreringen, naturvärden, miljöskyddet, livsmedelskontrollen, kulturminnesvården, den allmänna hälsovården, den sociala omvårdnaden, väg- och trafikväsendet, den civila försvarsberedskapen, räddningstjänsten, beskattningsväsendet, uppbördsväsendet, exekutionsväsendet samt folkbokföringen (5 8). Länsstyrelsen har som länets högsta polismyndighet ansvaret för och ledningen av polisväsendet, är överexekutor och är huvudman för priskontorsverksamheten och hemkonsulentverksamheten (6 §).

Beträffande länsstyrelsens organisation kan nämnas följande. Läns-

styrelsen leds av en styrelse, som består av landshövdingen som ordförande och 14 andra ledamöter (14 § länsstyrelseinstruktionen samt lagen 1976:891 om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse). I länsstyrelserna finns en planeringsavdelning, en skatteavdelning och en förvaltningsavdelning (17 §). I länsstyrelsen i Stockholms län finns dock, förutom planeringsavdelning och förvaltningsavdelning, en taxeringsavdelning. en kameral- och uppbördsavdelning och en länsskatterättsavdelning. Till länsstyrelsen är knutna länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten och länsrätten. Överexekutorsärenden handläggs på förvaltningsavdelningen, i Stockholms län på en särskild enhet vid denna avdelning. Länsstyrelsen är beslutför med en tjänsteman (28 § första stycket). Enligt den normalarbetsordning som har fastställts av regeringen skall flertalet överexekutorsärenden handläggas av länsassessor. Beslut fattas som regel efter föredragning av länsnotarie.

Enligt en inom kommundepartementet utförd beräkning krävdes den 30 april 1975 106 årsarbetskrafter för handläggning av samtliga överexe-

6 Riksdagen 19801/81. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 82

kutorsgöromål i landet. Härav utgjorde knappt hälften juristpersonal. en fjärdedel personal ur landskanslistkarriären och resten personal i köntorskarriären (se vidare bilaga 3, tabell IV). Enligt vad jag har inhämtat har

förhållandena därefter inte förändrats i någon större omfattning.

2.3 Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d. (allmänna mål)

UL är som har nämnts förut direkt tillämplig i huvudsak endast på det

civilrättsliga området. UL:s regler om verkställighet avser sålunda i första hand domstols avgöranden 1 tvistemål, däri inräknat summarisk betalningsprocess (37-43 och 47—52 §§) samt stadfäst förlikning (45 §). skiljedom (46 §) och vissa beslut av överexekutor: (51-53 §§). Härtill kommer verkställighet direkt på grund av skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag och auktionsprotokoll (54 a och 55 38). SfE. Efl. och FfL, som reglerar frågor vilka har brutits ut ur UL, torde ha samma

tillämpningsområde som UL. Införsellagen är däremot direkt tillämplig

även på uttagande av skatter och allmänna avgifter samt böter och viten

(se t.ex. I 8).

Enligt föreskrift i 22 § I mom. Up skall UL:s bestämmelser om verkställighet med visst förbehåll tillämpas också på verkställighet av dom i brottmål, varigenom har dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad ”påföljd” som innefattar betalningsskyldighet eller till ”påföljd”

som eljest är sådan att domen kan verkställas genom utsökning. Hänvis-

ningen till UL får numera anses avse även de bestämmelser om exekutiv försäljning av vissa objekt som har tagits upp i SfL, LfL och Ff1.. Enligt uttryckliga undantag gäller emellertid UL:s resp. nämnda försäljningslagars bestämmelser om särskild tidsfrist för utmätningsförrättning och för försäljning av utmätt egendom in:e vid uttagande av bl.a. böter, viten eller annan med brott förenad påföljd som innefattar betalningsskyldighet (punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen 1971:495 om ändring i UL. punkt 5 övergångsbestämmelserna till SfL, punkt 5 övergångsbestäm-

melserna till LfE och punkt 9 övergängsbestämmelserna till FfL.).

UL är inte heller omedelbart tillämplig vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. I 14 § 2 mom. Up anges uttryckligen att UL:s bestämmelser inte är tillämpliga i fall då utmätning utan dom eller utslag äger rum för ”utskylder, allmänna avgifter. expeditionslösen. hantlangning vid laga skifte eller annat dylikt”. Enligt 59 § uppbördslagen får emellertid utmätning och införsel äga rum vid indrivning av skatt eller allmän avgift som avses i lagen och enligt 60 § uppbördslagen skall UL:s bestämmelser om verkställighet av utmätning och vad därvid får undantas, om utmätt

egendoms försäljning. om fördelning av influtna medel och om klagan

över utmätningsmans förfarande tillämpas även vid utmätning för sådan skatt' eller allmän avgift. Hänvisningen till UL:s regler om exekutiv

Nuvarande ordning 8 ww

försäljning får numera anses avse även SfL., LfL och Ffl.. Undantag har emellertid gjorts för UL:s resp, de särskilda försäljningslagarnas bestäm-

melser om särskild tidsfrist för utmätningsförrättning och för försäljning av

utmätt egendom samt för föreskrift i UL om skyldighet att förskottera kostnad (60 §& 3 mom. uppbördslagen). Beträffande skatter och allmänna avgifter som inte omfattas av uppbördslagen finns i andra författningar särskilda bestämmelser som hänvisar till uppbördslagens regler om indrivning, t.ex. 53 § tredje stycket lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. 17 b § lagen (1958:295) om sjömansskatt, 10 § kungörelsen (1965:260) om älgavgift m.m... 48 § andra stycket lagen (1968:430) om mervärdeskatt och 22 § andra stycket och 26 § tredje stycket kupongskattelagen (1970:624).

Det bör också nämnas att beträffande indrivningen av vissa medel som

inte omfattas av uppbördslagen har i nyss nämnda övergångsbestämmelser föreskrivits undantag från tillämpningen av reglerna om särskilda tidsfrister för utmätningsförrättning och exekutiv försäljning. Detta gäller vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegäng har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas, sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan har ålagts att ersätta statsverket enligt 31 § rättshjälpslagen (1972:429) och vad som skall återbetalas enligt beslut som avses I 7 § lagen (1973:137) om

ekonomiskt bistånd till svenska medborgare I utlandet m.m.

Beträffande indrivning av böter och viten finns ytterligare bestämmelser utanför den rent exekutiva lagstiftningen i lagen om verkställighet av bötesstraff. den därtill anslutande tillämpningskungörelsen och förordningen angående indrivning och redovisning av böter. Sistnämnda förordning är tillämplig även beträffande sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. I fräga om indrivning av skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser bl.a. t uppbördslagen och uppbördskungörelsen (1967:626). Ytterligare föreskrifter angående bokföring och redovisning m.m. i fråga om säväl böter och viten m.m. som skatter och allmänna avgifter finns I medelsförvaltningskungörelsen (1964:886) och USK. En del föreskrifter och anvisningar har också meddelats av RSV och

RRV.

Som har nämnts tidigare skiljs i kronofogdemyndigheternas verksamhet mellan allmänna mål och enskilda mål. Allmänna mäl avser främst staten tillkommande fordringar av offentligrättslig natur. Men även vissa fordringar som tillkommer kommun drivs in som allmänt mål. Hit hör t.ex. byggnadsavgift och särskild avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och hundskatt enligt förordningen (1923:116) angående skatt för hundar. I allmänna mål företräds staten resp. kommun av kronofogdemyndigheten.

Prop. 1980/81: 8 Nuvarande ordning 84

2.4 Självrättelse

Utmätningsmannen ansägs tidigare inte ha befogenhet att själv rätta verkställd utmätning eller annan exekutiv åtgärd. om det i efterhand visade sig att åtgärden inte borde ha vidtagits. Genom lagändring är 1963 infördes emellertid sådan befogenhet i fråga om utmätning. Bestämmelserna, som togs upp i 77 & UL, innebär att om utmätningsmannen på grund av anspråk som sägs 169 § UL — dvs. att tredje man påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo — eller eljest finner att egendomen eller del därav inte hade bort utmätas, han kan föranstalta om rättelse.

Sådan rättelse får dock inte vidtas senare än två veckor från det att

förrättningen ägde rum. Innan rättelse sker skall borgenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Bestämmelserna gäller endast lös egendom. Fråga om rättelse av utmätning prövas alltid av kronofogde, även om utmätningen har verkställts av lägre befattningshavare (12 § andra stycket kronofogdeinstruktionen).

I fråga om införsel gäller att utmätningsmannen skall ändra beslut om införsel. om anledning förekommer till det (12 § första stycket införsellagen). Bestämmelsen är tillämplig säväl då beslutet var oriktigt från början som då förhållandena har ändrats efter beslutet. Ändring kan ske antingen till gäldenärens eller till borgenärens förmån. Beslut om ändring kan i princip avse endast framtida belopp. Hinder torde dock inte föreligga mot att utmätningsmannen förordnar att belopp som har innehållits men ännu inte har redovisats till borgenären skall betalas ut till gäldenären. Bestämmelsen har motsvarande tillämpning i mål om utmätning av lön o.d. (67 a & 3 mom. UL).

Enligt 17 kap. IS & RB kan domstol, om den på grund av anmärkning eller eljest finner att dom eller beslut i tvistemål till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om rättelse. Parterna skall få tillfälle att yttra sig innan sådant beslut meddelas. Dessa bestämmelser torde vara analogt tillämpliga i fråga om beslut I utsökningsmäl.

I övrigt är den som vill påkalla ändring av utmätningsmans beslut eller ätgärd 1 princip hänvisad till att klaga hos överexekutor. Innan ett

utsökningsmål har slutförts kan emellertid utmätningsmannen med

sökandens medgivande i viss utsträckning låta redan verkställd åtgärd återgå eller ändra vidtagen åtgärd till svarandens fördel. Sådan ätergäng

eller ändring företas främst i allmänna mäl, i vilka utmätningsmannen

samtidigt handlar som representant för staten (resp. kommun). Denna möjlighet har medfört att befogenheten att vidta självrättelse enligt 77 § 3 mom. UL inte begagnas i allmärna mål.

Här kan också nämnas att utmätningsmannen i vissa andra fall skall häva verkställighet. Utmätning skall t.ex. hävas, om en inte lagakraftvunnen dom som ligger till grund för utmätningen undanröjs eller om

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 85

gäldenären före egendomens försäljning fullgör sin betalningsskyldighet.

Beslut om införsel skall naturligtvis inte längre tillämpas om exekutions-

titeln upphävs. Beslut om införsel för underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning anta att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden (12 & andra stycket införsellagen). Nu nämnda och liknande fall utgör emellertid inte självrättelse i den mening som avses här.

2.5 Statistiska uppgifter

Under år 1976 inkom till kronofogdemyndigheterna 1 hela landet 1.362.985 allmänna mål och avslutades 1.434.357 sådana mål. Vid årets utgång kvarstod 914.983 oavslutade allmänna mål. Under år 1975 uppdebiterades 2.135 miljoner kr.! Av det belopp som kronofogdemyndigheterna år 1976 hade att driva in inlevererades i s. k. månadsräkningsmedel 1.194 miljoner kr. Vid 1976 års utgång utestod 2.358 miljoner kr oredovisat. Under samma år inkom till kronofogdemyndigheterna 274.906 enskilda mål. Härav utgjorde 23.692 införselmål, 33.125 mål om handräckning för

ätertagande av gods som hade sålts genom avbetalningsköp och åter-

stoden, 218.089, andra utsökningsmål. Under året avslutades 263.950 enskilda mål. Vid årets utgång fanns 128.979 oavslutade sådana mål. Antalet handlagda enskilda införselmål uppgick under år 1976 till 86.187.

Antalet ärenden angående lönegaranti uppgick under året till 3.922.

Statistiska uppgifter rörande överexekutorernas verksamhet lämnas i bilaga 3 till protokollet i detta ärende.” Sammanfattningsvis kan nämnas följande. År 1976 inkom till landets överexekutorer 31.857 mål och handlades slutligt 31.571 mål. Till år 1977 balanserades 7.264 vavslutade mål. Beträffande fördelningen av de slutligt handlagda målen på olika typer av mål kan hänvisas till tabell I i bilaga 3. Där lämnas också vissa uppgifter om antalet överexekutorsmål under budgetåret 1975/76 (tabell 111).

I bilaga 3 redovisas också vissa uppgifter om självrättelse m.m. vid kronofogdemyndigheterna.

3¶Lagberedningens förslag till utsökningsbalk

3.1¶Förslagets huvudsakliga innehåll

Beredningen har haft att överväga vad som lämpligen bör föras in i en ny UB. Till utsökningsrätten hör enligt beredningen i första hand verkställighet av domar. beslut och andra exekutionstitlar samt, om man utgår från UL:s tillämpningsområde, även olika former av handräckning. Beredningen har övervägt om konkursrätten bör föras samman med den egent- ! Beloppen är avrundade. Tillförtitlig uppgift saknas om det belopp som uppdebiterades år 1976. " Bilagan här intagen som bilaga 4.

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 86

liga utsökningsrätten men anser inte att något står att vinna med att i sin helhet föra samman så olikartade förfaranden som exekution i egentlig mening och konkursförvaltning eller med att ur konkurslagen (1921:225) — KL - bryta ut nägot eller några avsnitt. Beredningen anser inte heller att förmånsrättsordningen, som regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och berör både utsökningsrätt och konkursrätt, bör tas in i en ny UB. I Utsökningsrätt II har beredningen behandlat lagsökning och betalningsföreläggande. Reglerna om lagsökning hör enligt beredningen snarast hemma inom RB:s ram. Även om mäl orn betalningsföreläggande skulle föras över till kronofogdemyndighet. vilket beredningen föreslog i nyss nämnda betänkande. kan reglerna därom utan- praktisk olägenhet kvarstå i en särskild lag. Cagsökning och betalningsföreläggande är dessutom föremål för utredning inom justitiedepartementet och resultatet av denna utredning bör inte föregripas. Beredningen anser inte heller lämpligt att ur lagen om avbetalningsköp bryta ut de bestämmelser som rör själva handräckningsresp. verkställighetsförfarandet och föra över dem till UB. Beredningen anser sålunda att en ny UB bör begränsas till den egentliga utsökningsrätten och reglera exekutionsformerna verkställighet och handräckning.

Till skillnad från UL bör enligt beredningen en ny UB vara direkt tillämplig i fråga om all verkställighet som gäller betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, vare sig förpliktelsen har fastställts av domstol, av förvaltningsmyndighet eller i annan ordning. dvs. också på indrivning av skatter och allmänna avgifter m.m. Även beträffande handräckning som rör egendom är UB avsedd att i princip tillämpas generellt.

Beredningen framhåller att genom de delbetänkanden som den tidigare har avlämnat har en väsentlig del av arbetet på en ny UB blivit utfört. Beredningen utgår från att de nya regler som har tillkommit på grundval av beredningens successiva förslag nu inte skall genomgående övervägas på nytt utan i allmänhet skall utan ändring föras in I balken, frånsett de ändringar som följer av organisatoriska nyheter och den nya redaktionella

utformning som påkallas av att bestämmelserna förs in i en större enhet.

Beredningen har i enlighet härmed inte på nytt närmare motiverat de bestämmelser som tidigare har antagits genom de partiella reformerna.

Beredningens förslag till UB är avsett att ersätta i första hand UL och införsellagen samt SfE. LfL och FfL. Förslaget omfattar 19 kapitel om sammanlagt 420 paragrafer. Kapitlen är inte sammanrförda till uttryckliga

huvudavdelningar men är grupperade på motsvarande sätt. I och 2 kap. rör exekutionsväsendet och andra för balken gemensamma bestämmelser. I 3—-16 kap. behandlas verkställighet och i 17 kap. handräckning. De båda

avslutande kapitlen, som är gemensamma för verkställighet och hand-

räckning, reglerar kostnader i utsökningsmål resp. förfarandet hos krono-

fogdemyndigheten och besvärsförfarandet.

I kap. 1 beredningens förslag innehåller bestämmelser om UB:s tillämp-

ningsområde och de myndigheter som prövar utsökningsmål och om vissa

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 87

andra frågor som har samband därmed. I 2 kap. meddelas för balkens tillämpning gemensamma föreskrifter, bl.a. om innebörden av olika termer

som används i balken, om tillämpligheten av bestämmelser i balken som

rör skepp, luftfartyg eller fast egendom och om ställande av säkerhet.

Med 3 kup. inleds den stora avdelning som avser verkställighet, till skillnad från handräckning. I kapitlet regleras vilka handlingar av olika slag som får ligga till grund för verkställighet och i vad mån särskilda

villkor gäller för verkställigheten. I anslutning härtill behandlas också

invändningar som kan göras mot sökt verkställighet och verkan av att

exekutionstitel upphävs sedan verkställighet har inletts.

4 kup., som innehåller bestämmelser om institutet införsel. överens-

stämmer i huvudsak med nuvarande införsellag.

5 kap. inleder de kapitel som behandlar utmätningsinstitutet och reglerar frågor som har samband med själva utmätningen, frånsett frågan om undantag från utmätning och säkerställande av utmätning. Där föreslås regler om bl.a. upplysningsskyldighet för gäldenären och tredje man, utmätningsordningen och förfarandet i samband med utmätning. Kapitlet

innehåller också bestämmelser om förhållandet till tredje man. återvinning

med anledning av utmätningsansökan, rättsverkan av utmätning eller av betalning till kronofogdemyndigheten och självrättelse av utmätning. Även frågan om utmätningsverkan av betalningsfastställelse regleras i kapitlet. I 6 kup. meddelas bestämmelser om gäldenärens beneficium och andra undantag från utmätning. Kapitlet motsvarar i allt väsentligt nuvarande regler i saken. I 7 kap. föreslås bestämmelser om de åtgärder som kronofogdemyndigheten skall vidta beträffande utmätt egendom för att säkerställa utmätningen. Kapittet innehåller också föreskrifter om provisorisk åtgärd, när utmätning inte kan ske genast. Bestämmelser om utmätning av lön och liknande ersättningar har tagits upp i 8 kup. De överensstämmer i sak I allt väsentligt med nuvarande regler om sådan utmätning.

9 kap. innehäller vissa bestämmelser som är gemensamma för exekutiv försäljning av all slags egendom, bl.a. bestämmelser om hinder mot försälj-

ning och tidsfrist för försäljning, om förfarandet när andel i viss egendom

har utmätts och om tredje mans rätt till betalning ur exekutivt såld egendom. I 1/0 kap. regleras exekutiv försäljning av lös egendom frånsett registrerat skepp och registrerat luftfartyg m.m. Bestämmelser meddelas om såväl försäljning på auktion som försäljning under hand. Särskilda föreskrifter föreslås beträffande försäljning i fall då utmätning har skett av rätt till egendom som gäldenären har förvärvat under äganderättsförbehaåll. I

kapitlet meddelas även bestämmelser om indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg. 11, 12 och 13 kap. behandlar exekutiv försäljning av

registrerat skepp m.m., av registrerat luftfartyg m.m. resp. av fast egendom. Dessa kapitel motsvarar i allt väsentligt nuvarande regler i SfL. Lfl. och FfL. frånsett att försäljningen skall ankomma på kronofogde-

myndigheten i stället för på överexekutor.

1 14 kap. i beredningens förslag har tagits upp bestämmelser om det sista ledet i mål om utmätning, dvs. om redovisning och fördelning av medel som har influtit efter utmätning. /5 kap. innehåller bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning. Där regleras sådan försäljnings verkan mot tredje man som var rätt ägare till egendomen och köparens rätt i sådana fall. Kapitlet innehåller också bestämmelser om ersättnings-

skyldighet för gäldenären och borgenär, när exekutivt såld egendom

frångår köparen eller när försäljningen medför att tredje mans rätt går

förlorad. En bestämmelse föreslås också om ersättningsskyldighet för staten i vissa fall.

I 16 kup. ges bestämmelser om verkställighet av annan förpliktelse än

betalningsskyldighet, t.ex. förpliktelse att utge viss lös egendom eller att avflytta från fastighet. Bl.a. regleras vilka olika sätt för verkställighetens

genomförande som står till buds. Vissa särskilda bestämmelser föreslås om avhysning, nämligen om tidsfrist och anstånd för avhysning och i vad mån avhysning får verkställas mot tredje man.

I 17 kap. regleras handräckning. Där föresläs bestämmelser om dels kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, dels handräckning för återställande av besittning, avhysning m.m. Ingående bestämmelser meddelas särskilt om kvarstad för fordran. Bl.a. föreslås ett förstärkt skydd för sådan kvarstad.

1 18 kap. har tagits upp regler om kostnader i utsökningsmål. Kapitlet

innehåller detaljerade bestämmelser om såväl förrättningskostnader, dvs.

statens kostnader för förfarandet, som parts egna kostnader. I det avstu-

tande /9 kup. meddelas bestämmelser om dels förfarandet hos kronofogdemyndigheten, dels klagan över beslut i utsökningsmål. I fråga om förfarandet hos kronofogdemyndigheten föreslås bestämmelser bl.a. om parts ansökan och vad som har samband därmed. om förhör med svaranden eller tredje man, om tvångsmedel och om kronofogdemyndighetens beslut. Föreskrifter meddelas också om handläggningen av vissa tvister som föreslås skola prövas av kronofogdemyndigheten. Besvärsförfarandet

regleras ingående. Trots att införsel bara kan äga rum i vissa slags tillgångar och endast får

ske för vissa slags fordringar har reglerna härom i beredningsförslaget

ansetts böra få sin plats före reglerna om utmätning. Detta hänger enligt

beredningen samman bl.a. med att utmätning är en långt mera kompli-

cerad exekutionsform som i förslaget regleras i elva kapitel. I 8 kap., som

rör utmätning av lön o.d., har i fråga om förfarandet i stor utsträckning kunnat hänvisas till reglerna om införsel i 4 kap. En annan möjlig placering

av reglerna om införsel hade enligt beredningen varit att föra in dem efter

avdelningen om utmätning och före reglerna om annan verkställighet än sådan som rör betalningsskyldighet. Frånsett att institutet införsel därigenom skulle få en mera undanskjuten plats än som svarar mot dess

praktiska betydelse hade följden blivit att man antingen hade mäst i

kapitlet om utmätning av lön föra in en fullständig reglering av detta förfarande och vidare i ett senare kapitel om införsel fått I görlig mån hänvisa till nyss nämnda regler om utmätning av lön eller också hade fätt i kapitlet om utmätning av lön hänvisa framåt ull det senare kapitlet om införsel. Båda alternativen skulle enligt beredningen medföra olägenheter i redaktionelit hänseende. Att reglerna om införsel i förslaget har tagits in före

reglerna om utmätning stämmer också väl, framhåller beredningen, med

den påtagliga realiteten att utmätning av lön är en sekundär möjlighet att exekutivt ingripa mot den sorts tillgångar som båda instituten gäller.

3.2 Exekutiva myndigheter

Beredningen framhåller att det tidigare har ansetts vara en principiell

fråga huruvida vid en reform exekutiva ärenden borde redan i första

instans anförtros domstolarna eller ligga hos särskilda organ. Som skäl att låta domstolarna handha exekutionen har åberopats det rent principiella argumentet att uppgiften tillhör rättsväsendet. Beredningen har redan i samband med 1964 ärs stora reform av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet uppmärksammat frågan och därvid uttalat sig för att exekutiva ärenden alltjämt bör i första instans åvila särskilda exekutiva myndigheter. Denna ståndpunkt utesluter naturligtvis inte att exekution tillhör rättsväsendet.

Till stöd för den rådande ordningen kan enligt beredningen särskilt framhållas att det skulle vara främmande för domstolarna att ha ansvaret för de allmänna mälen. Man kan svårligen ålägga dem att svara för in&rivning av skatter, något som är kronofogdemyndigheternas till sin omfattning största

arbetsuppgift. Och att dela upp verksamhetsområdet så att enskilda mål

läggs till domstol och allmänna mäl blir kvar hos kronofogdemyndighet skulle medföra betydande praktiska olägenheter. I samband med 1964 års reform framfördes inte några önskemål om att domstolarna skulle svara för exekutionsväsendet i första instans. Och under beredningens fortsatta arbete har inte heller kommit fram sådana önskemål. Beredningen anser sig sålunda kunna utgå från att exekutionen i enlighet med 1964 års beslut skall i första hand ligga hos kronofogdemyndighet och inte hos domstol.

Beredningen anser angeläget att det nuvarande antalet instanser i utsökningsmål nedbringas och en organisatoriskt enklare ordning även i övrigt genomförs. Enligt beredningen är det naturligt och ändamålsenligt att kronofogdemyndighet görs till det organ som på exekutionssidan får motsvara allmän underrätt på den dömande sidan. Uppenbarligen är det fullt möjligt att utan risk för rättssäkerheten minska antalet instanser i

utsökningsmål genom att avskaffa överexekutor som mellaninstans. Bered-

ningen anser också att en lämplig ordning vinns om de ärenden som nu handläggs av överexekutor som första instans liksom försäljning av regis-

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 90

trerat skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom anförtros kronofogdemyndighet. Detta förutsätter att kvalificerad arbetskraft finns att tillgå hos kronofogdemyndigheten och att det inom myndigheten sker en ändamålsenlig arbetsfördelning. Beredningen påpekar att statsmakterna år 1972 har

fattat principbeslut om en stark minskning av antalet kronofogdedistrikt.

Efter en sådan minskning bör nämnda krav kunna uppfyllas utan större svårigheter.

Beredningen har övervägt huruvida någon del av de ärenden angående förordnande om verkställighet av vissa domar och beslut m.m. som nu i första instans tas upp av överexekutor bör gå ull underrätt som då skulle pröva förutsättningarna för verkställighet och ge direktiv om och hur verkställighet får äga rum. Beredningen har emellertid inte ansett ändamålsenligt att flytta dessa ärenden från överexekutor till underrätt. Man vinner en betydligt enklare och mera överskådlig ordning, om de anförtros kronofogdåemyndighet som första instans. Kronofogdemyndigheten måste ju under alla förhållanden medverka vid verkställigheten och kvalificerade befattningshavare hos myndigheten bör kunna bemästra uppgiften. Beredningen påpekar att den inte ämnar föreslå någon ändring i den nuvarande

ordningen att förutsättningarna för verkställighet av vissa utländska domar eller beslut eller av utländska skiljedomar skall prövas av Svea

hovrätt.

Beträffande exekutiv försäljning av registrerat skepp. luftfartyg m.m. och fast egendom framhåller beredningen att den i tidigare betänkanden har räknat med att. om överexekutor avskaffas, sakkunniga förrättningsmän vid behov skulle kunna användas utanför det kronofogdedistrikt där vederbörande är stationerad. I fråga om registrerade skepp och luftfartyg kan man över huvud inte vänta sig att det annat än på ett mycket begränsat antal ställen kan finnas förrättningsman med erfarenhet på området. Efter den eftersträvade minskningen av antalet kronofogdedistrikt torde däremot i fråga om försäljning av fast egendom sakkunnig komma att finnas inom varje distrikt, möjligen med ett eller ett par undantag. Oavsett var den som anlitas är stattonerad, bör han i ett aktuellt ärende handla i den lokala kronotogdemyndighetens namn. Att utmät-

ningsärende inte behöver flyttas från första till andra instans när den

utmätta egendomen skall säljas innebär enligt beredningen givetvis en

organisatorisk fördel. Av ärenden som överexekutor nu handlägger som första instans intar i

övrigt, anför beredningen vidare, handräckningsärendena en särställning. Även om införsel, utmätning och andra verkställighetsärenden skall handläggas av kronofogdemyndighet i första instans kan man tänka sig att göra

domstol ensam behörig att i första instans ta upp ansökningar om hand-

räckning. Beredningen har emellertid inte funnit att detta skulle innebära någon vinning utan stannat för att det praktiskt lämpligaste är att behålla möjligheten för vederbörande att vända sig till exekutiv myndighet, vilken

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 91

— om Överexekutor avskaffas — bör vara kronofogdemyndighet. Ärenden om handräckning kräver snabbt ingripande, t.ex. om det gäller skepp eller luftfartyg som väntas anlända till viss hamn eller flygplats. Sökanden bör därför kunna vända sig till den myndighet som är närmast till hands. Det är t.ex. I fråga om kvarstadsansökan inte möjligt att, om befogenheten att ingripa läggs hos domstol, alltid lita till just den domstol vid vilken eventuell talan i saken sedermera skall väckas. I andra fall. såsom vid återställande av besittning, är det kanske inte alls aktuellt att talan skall behöva väckas vid domstol. Det kan enligt beredningen knappast bestridas att den för praktisk verkställighet inrättade kronofogdeorganisationen är bättre ägnad att tillgodose kraven på snabba ingripanden än

domstolarna. Domstols beslut om handräckning måste f.ö. under alla

omständigheter befordras till kronofogdemyndigheten för att genomföras. Motsvarande gäller nu beträffande överexekutors beslut om handräckning. Efter överexekutors avskaffande kan kronofogdemyndigheten,

om den får befogenhet att ta upp ärenden om handräckning, både meddela

beslut därom och själv befordra beslutet till verkställighet. Beredningen föreslär alltså att kronofogdemyndighet får befogenhet att besluta om handräckning i huvudsak enligt vad som nu gäller för överexekutor.

Därvid förutsätts att myndigheten blir utrustad med kvalificerad personal

för ändamålet.

Beredningen påpekar att handräckning kan beviljas av överexekutor inte bara direkt enligt UT.:s bestämmelser därom utan även på grund av hänvisningar i andra lagar till UL. I stort sett torde enligt beredningen inte finnas anledning att skilja mellan handräckning direkt enligt UL och hand-

räckning på grund av hänvisning till UL:s bestämmelser. I åtskilliga författningar läggs speciella befogenheter hos överexekutor, t.ex. att motta deposition av hyra m.m. Beträffande dessa befogenheter får

i varje särskilt fall prövas, anför beredningen, om överexekutor bör ersättas av kronofogdemyndighet eller någon annan myndighet. Antalet sådana ärenden och därmed förenat arbete är inte så stort att det i nämnvärd grad påverkar den nu aktuella organisationsfrågan.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om de ärenden rörande fördelning av medel enligt UL:s regler som nu handläggs av länsstyrelsen. Eftersom fördelningen sker med tillämpning av reglerna om fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom kan det synas rationellt

att överflytta även dessa fördelningsärenden till kronofogdemyndighet. Om det inte sker utan ärendena stannar hos länsstyrelsen, kan denna

behöva anlita expert på hithörande frågor hos kronofogdemyndighet eller på annat håll. Beträffande frågan om öÖöverinstans till kronofogdemyndighet kan man

enligt beredningen, om överexekutor avskaffas, tänka sig att talan från kronofogdemyndigheten skulle fullföljas inte till hovrätt utan till tingsrätt eller annan domstol som dömer i första instans. Om talan skall från krono-

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 92

fogdemyndighet fullföljas till underrätt. kommer dock inte antalet

instanser i exekutiva ärenden att minska, om inte särskilda begränsningar

ställs upp i fråga om fullföljd till högre instanser. Tvärtom skulle i alla ärenden som nu handläggs av överexekutor som första instans liksom i ärenden angående försäljning av skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom tillkomma en ny mellaninstans. Beredningen kan å andra sidan inte finna lämpligt att, om talan i exekutiva ärenden skulle fullföljas till underrätt, särskilt begränsa möjligheterna till fullföljd därifrån. Exekutiva ärenden erbjuder inte sällan svåra rättsliga problem som bör få prövas av överrätt. Man kan vidare enligt beredningen knappast tänka sig att alla ärenden

oavsett sin beskaffenhet skulle gå från viss kronofogdemyndighet till en

och samma underrätt. I stället torde man tvingas att dela upp ärendena på

olika slags domstolar, t.ex. så att ärenden om försäljning av fast egendom

går till fastighetsforum, ärenden om avhysning av hyresgäst till hyresdomstol osv. En sådan fullföljdsordning blir svåröverskådlig och kan befaras medföra svårigheter i tillämpningen. Vidare får man räkna med att talan skulle få fullföljas till underrätter med mindre domkretsar än kronofogdemyndigheternas distrikt. Detta kan enligt beredningen inte vara lämpligt. Det är i övrigt naturligtvis viktigt att man snabbt kan fä ett

auktoritativt avgörande i saken.

Beredningen anser att valet av överinstans bör stå mellan hovrätt och en särskild överinstans för exekutiva ärenden för hela riket. Det senare alter-

nativet kan i förstone synas tilltalande från flera synpunkter. Ärendenas

snabba avgörande kan befordras och enhetligheten i avgörandena främjas. Beredningen erinrar här om att RSV nyligen har utsetts till central myndighet för exekutionsväsendet och skall ersätta den mera provisoriska exekutionsväsendets orgaänisationsnämnd. RSV skall få betydande administrativa och praktiska uppgifter inte minst med tanke på skatteindrivningen. Bl.a. kommer eventuell central databehandling att förläggas di. Beredningen kan emellertid inte finna lämpligt att i en centralmyndighet av den typen bygga in en över- och slutinstans för prövning av talan som fullföljs i exekutiva ärenden.

Man skulle sålunda vara nödsakad att inrätta en självständig över-

instans. Denna måste ha en sådan sammansättning att den kan väl fylta uppgiften alt vara slutinstans även i rättsligt svåra exekutiva ärenden. En

kollegial domstol är nödvändig. Beredningen har den uppfattningen att tillströmningen av besvär I kvalificerade ärenden inte blir tillräcklig för att motivera inrättandet av en särskild kollegial domstol för ändamålet. Härtill kommer att principiella erinringar kan framställas mot att låta exekutiva

ärenden slutligt avgöras i en instans som är helt skild från domstols-

väsendet i övrigt. De svåra frågor som uppkommer i sådana ärenden är av civilrättslig natur och det är betydelsefullt att de bedöms på ett sätt som stär I överensstämmelse med avgörandena när motsvarande frågor uppkommer utan samband med exekutiva ärenden. Inte minst i fråga om hand-

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 93

räckning synes det olämpligt att talan fullföljs till en sådan central överinstans som har nämnts nyss. Över huvud kräver ett kvalificerat avgörande av svårare exekutiva ärenden att den som prövar saken har god överblick över hela civilrätten. Beredningen påpekar att exekutiva besvärsmål i allmänhet brukar avgöras på grundval av skriftligt material. Ibland kan det emellertid vara behövligt att parterna inställer sig till muntlig förhandling. Om parterna eller deras ombud i så fall skall nödgas inställa sig i stationeringsorten för en central instans för hela riket skulle det innebära en avsevärd olägenhet för dem. Det finns dock den möjligheten att sammanträde hålls på en ort som ligger mera bekvämt till för

parterna.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen att det inte föreligger tillräckliga skäl för en så genomgripande omläggning av förfarandet i exekutiva ärenden som att ersätta prövningen i hovrätt och högsta domstolen med prövning hos en särskild central instans för hela riket.

Av det sagda följer att exekutiva ärenden enligt beredningens mening

bör fullföljas från kronofogdemyndighet till hovrätt. En farhåga är att detta kan leda till en besvärande arbetsbelastning för hovrätterna. Den sållning

som hittills har skett hos överexekutor kan emellertid åstadkommas genom lämpliga regler för kronofogdemyndighetens eget handlande. Redan nu vidtar kronofogdemyndigheten i viss utsträckning s.k. självrättelse samt jämkningar vid införsel och utmätning av lön. Möjligheten till självrättelse bör enligt beredningen vidgas. Av olika skäl, bl.a. för att man skall få en så enhetlig praxis som möjligt, är det lämpligt att kronofogdemyndigheten genom tjänsteman i högre ställning rutinmässigt följer de underordnades tillämpning. Den överordnade tjänstemannen bör i praktiskt lämplig omfattning kunna vidta rättelse vid sådan rutinmässig granskning eller med anledning av skedda påpekanden. Dessutom bör en särskild granskning ske, när formliga besvär anförs över meddelat beslut eter vidtagen åtgärd. I anslutning till det sagda framhäller beredningen att enhetlig praxis hos kronofogdemyndigheterna kan främjas även genom

anvisningar från regeringen eller RSV, t.ex. i fråga om sådana rutin-

ärenden som införsel och beträffande beneficium o.d. Sådana anvisningar är enligt förslaget inte bindande men har givetvis ändå sin praktiska betydelse.

Den granskning som förutsätts skola ske hos kronofogdemyndigheten

kan, anför beredningen, sägas innebära ett slags hos myndigheten inbyggd överprövning. Man bör naturligtvis fråga sig, om detta system innebär

någon vinning jämfört med den nuvarande ordningen. En intern övervakning hos kronofogdemyndigheten av de underordnade tjänstemännens tillämpning är emellertid under alla omständigheter önskvärd och för allmänheten är det en vinst, om rättelse kan i ökad omfattning ske utan att formliga besvär behöver anföras till högre instans.

3.3¶Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d.

tallmänna mål)

Beredningen anser att en ny UB, i motsats till UL men i överens-

stämmelse med införsellagen, bör vara direkt ullämplig även på brottmålsdomar som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse samt på indrivning av skatter och allmänna avgifter. Att låta den grundläggande lagstiftningen även i fortsättningen bli direkt tillämplig endast på en mindre del av de exekutiva ärendena synes mindre tillfredsställande. De

avvikande bestämmelser som i en del detaljer behövs beträffande allmänna mål är enligt beredningen inte fler eller större än att de med stöd av bemyndigande kan meddelas av regeringen. Givetvis får inte genom

sådana bestämmelser göras inträng i enskild rätt. Vad som kan komma i fråga är regler som ger kronofogdemyndigheten större frihet att på det allmännas vägnar medge avbetalning och anständ med försäljning o.d.

samt föreskrifter om bl.a. redovisning.

Enligt beredningens förslag skall sålunda balken i fråga om verkställighet vara tillämplig beträffande all verkställighet som gäller betalningsskyldighet eller annan förpliktelse att prestera eller underlåta något (1 kap.

1 §). Vidare föreslås beträffande ärenden som rör böter, viten, förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott och ärenden som

gäller skatter eller allmänna avgifter att regeringen får meddela bestäm-

melser som avviker från balken (1 kap. 8 8).

3.4 Självrättelse

Beredningen anser som har berörts nyss att möjligheten till självrättelse bör vidgas, bl.a. för att undvika en besvärande arbetsbelastning för hovrätterna. För allmänheten är det enligt beredningen en vinst om rättelse kan ske i ökad omfattning utan att formliga besvär till högre instans behöver anföras. Det är samtidigt angeläget att möjligheten till självrättelse inte missbrukas. Befogenheten får sålunda inte leda till godtyckliga beslut fram och tillbaka utan syftär till att upprätthålla en god och sävitt möjligt enhetlig praxis. Något missnöje har inte heller framkommit beträffande tillämpningen av vad som nu gäller. Befogenheten bör förbehållas kvalificerade tjänstemän.

Beträffande utmätning (frånsett utmätning av lön o.d.) framhåller beredningen att rättelseinstitutet har fungerat väl i praktiken. Det synes lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen och vidga möjligheten för kronofogdemyndigheten att i gäldenärens intresse besluta om rättelse i skedd utmätning. En sådan befogenhet motverkar att alltför mänga ärenden förs upp till hovrätt. I förslaget skiljs mellan det fallet att utmätt egendom tillhörde tredje man och andra fall (5 kap. 33 § första stycket resp. 5 kap. 34 § i förslaget). För rättelse i det förra fallet föreslås inte någon särskild tidsbegränsning. Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 95

egendom tillhörde tredje man, skall enligt förslaget utmätningen hävas, såvida inte tredje mannen efter meddelat föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden. Förslaget innebär att utmätningen skall kunna hävas så länge det är praktiskt möjligt. Utmätningen bör sålunda kunna hävas även efter försäljning av egendomen, så länge beslut om fördelning eller utbetalning inte har meddelats. I sådant fall skall enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget hävandet av utmätningen gälla endast rätten till influtna medel. En sådan liberalitet synes beredningen vara en naturlig följd av att det inte kan förutsättas alt tredje man som berörs av utmätningen får kännedom därom genast. Enligt förslaget kan tredje man anföra besvär över utmätning utan begränsning till viss tid.

Beredningen föreslår vidare att om kronofogdemyndigheten av annat skäl än som avses I 5 kap. 33 § finner att utmätt egendom inte borde ha utmätts, rättelse skall ske (5 kap. 34 §). Bestämmelsen avser bl.a. fall då hinder rätteligen har förelegat mot verkställighet eller utmätt egendom borde ha ingått i gäldenärens beneficium eller utmätning har skett i strid mot annan föreskrift som hindrar utmätning eller då utmätningsordningen

har åsidosatts. För rättelse bör enligt beredningen krävas att den är klart befogad. Beredningen diskuterar om den nuvarande tidsfristen om två

veckor för rättelse bör förlängas i fall som nu avses. Rättelse enligt 5 kap. 34 § avser förhållanden som det ofta kan vara svårt att bedöma i fall då någon längre tid har förflutit från utmätningen. t.ex. om saken rör gäldenärens beneficium. Det kan också invändas att förfarandet blir alltför

lösligt om verkställda åtgärder fär ändras när som helst. Frågan om tids-

fristen för rättelse har dessutom samband med tiden för anförande av besvär över utmätning. Enligt beredningens förslag skall sökande och gäldenär kunna anföra besvär över annan utmätning än löneutmätning inom tre veckor från delgivning av beslutet, medan tredje man får besvära sig utan begränsning till viss tid. Det måste enligt beredningen anses mindre lämpligt om gäldenären kan påkalla rättelse sedan besvärstiden för honom har gått till ända utan att besvär har anförts.

Beredningen anser därför att det inte bör komma I fråga att rättelse enligt paragrafen får ske utan tidsbegränsning. Däremot kunde övervägas att något förlänga den nuvarande tidsfristen, t.ex. till tre veckor från utmätningen. Vid en tidsfrist av två veckor för rättelse har gäldenären ytterligare minst en vecka till förfogande för att anföra besvär över utmiätningen. om han inte har lyckats utverka rättelse. Beredningen anser att denna tidsfrist bör behållas för rättelse enligt paragrafen. Om besvär har anförts över utmätningen, bör dock rättelse, I samband med den gransk-

ning som förutsätts äga rum innan handlingarna sänds till hovrätten, kunna

ske även efter utgången av tväveckorsfristen. Detta är särskilt motiverat av önskemålet att minska tillströmningen av mål till hovrätterna. Bered-

ningen föreslår därför att sådan rättelse som avses i 5 kap. 34 § inte får

vidtas senare än två veckor från utmätningen annat än om talan har fullföljts mot utmätningen.

Prop. 1980/81: 8 Lagberedningens förslag 96

De föreslagna bestämmelserna om rättelse av utmätning är tillämpliga även i fråga om fast egendom.

I fall då bestämmelserna om hävande och annan rättelse av utmätning inte är tillämpliga kan kronofogdemyndigheten, framhåller beredningen,

innan utmätt egendom har sålts, med sökandens medgivande låta utmät-

ning gå åter eller eljest ändra verkställd åtgärd till gäldenärens fördel. I ärenden angående uttagande av böter, skatter m.m. kan kronofogde-

myndigheten. i den mån direktiven för myndigheten medger det, i egenskap av representant för staten/borgenären helt eller delvis avstå från

verkställd utmätning.

I fräga om införsel föreslår beredningen att kronofogdemyndigheten erhåller samma befogenhet att själv ändra beslut om införsel, när anledning föreligger därtill; som finns redan f.n. (4 kap. 12 §& första stycket). Motsvarande gäller utmätning av lön o.d. (8 kap. 5 § jämförd med

4 kap. 128). Beträffande handräckning föreslår beredningen en uttrycklig bestäm-

melse om att säkerhetsåtgärd skall genast hävas bl.a. om det på grund av upplysta omständigheter befinns att åtgärden inte hade bort äga rum (17

kap. 14 8).

Beredningen påpekar att de bestämmelser som sålunda föreslås om självrättelse inte är uttömmande. Kronofogdemyndighetens verksamhet är

till större delen av rent praktisk art och det torde följa av verksamhetens beskaffenhet att myndigheten i viss omfattning måste kunna ändra vidtagna åtgärder. Kronofogdemyndighets bestut och åtgärder bör sålunda

inte göras mera bindande än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med dem. Om kronofogdemyndighet genom något beslut har slitit en tvist

mellan parter, kan emellertid enligt beredningen beslutet inte bli föremål för självrättelse utan stöd av lagbestämmelse. Vidare får enligt förslaget

självrättelse av beslut om utmätning ske endast under de förutsättningar som anges i 5 kap. 33 och 34 83. Har åter kronofogdemyndigheten underlåtit att ta viss egendom i mät därför att förrättningsmannen har ansett att den ingick i gäldenärens beneficium eller på grund av sin beskaffenhet inte

var utmätningsbar, är myndigheten oförhindrad att ändra mening. Bl.a. kan

överordnad befattningshavare ha en annan uppfattning i saken och ge

order om att egendomen skall utmätas. Beträffande försäljning och köpe-

skillingsfördelning följer enligt beredningen av åtgärdens beskaffenhet att

den inte kan hävas av kronofogdemyndigheten själv. I fråga om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet torde också möjlig-

heten till självrättelse vara begränsad. Rena misstag vid genomförandet, t.ex. vid öppnande av väg eller hämtning av avbetalningsgods, torde dock kunna rättas. Motsvarande gäller avhysning.

I fråga om det praktiska genomförandet av olika förrättningar torde kronofogdemyndigheten, anför beredningen vidare, över lag ha befogenhet att successivt anpassa förfarandet efter vad situationen kräver,

t.ex. i fråga om åtgärder för säkerställande av utmätning. En del uttryck-

liga beslut gäller på grund av sakens beskaffenhet endast tills vidare. I vissa fall, t.ex. när det är fråga om undantag från förbud eller anstånd med

försäljning, förutsätts att avslag på ansökan inte hindrar vederbörande att återkomma.

Beredningens förslag utgår i enlighet med det sagda från att det — utöver

de fall som särskilt nämns i lagtexten — på grund av verksamhetens beskaf-

fenhet finns viss befogenhet för kronofogdemyndigheten att ändra

meddelade beslut och åtgärder. Det har inte synts rädligt att söka fixera

denna befogenhet i lagtext. Däremot kan det enligt beredningen vara lämpligt att frågan uppmärksammas i administrativa föreskrifter som

närmare anger hur kronofogdemyndigheten bör förfara. Anledning till rättelse kan, anför beredningen, yppas vid den rutin-

mässiga granskning av underordnades arbete som högre tjänsteman förutsätts utföra. Påpekande av part eller tredje man kan också ge anledning till rättelse. Kronofogdemyndigheten bör självmant ta upp fråga om själv-

rättelse när anledning föreligger därtill. Beredningen föreslår sålunda att

kronofogdemyndigheten självmant skall pröva fråga om ändring eller rättelse när sådan åtgärd är tillåten och anledning föreligger (19 kap. 18 § första stycket första meningen beredningens förslag).

Beredningen förordar vidare att en särskild granskning skall ske vid kronofogdemyndigheten, när besvär har anförts över meddelat beslut eller vidtagen åtgärd. Detta kan ske om besvärshandlingen, som beredningen

förestår, skall inges till kronofogdemyndigheten som vid behov ger motparten del därav. Enligt beredningens förslag skall vad som sägs i 19 kap. 18 § om kronofogdemyndighetens prövning av fråga om bl.a. ändring

eller rättelse gälla även när anförda besvär ger anledning därtill (19 kap. 36

$ första stycket).

Beredningen framhåller att klaganden eventuellt kan bli tillfredsställd genom beslut som kronofogdemyndigheten meddelar med anledning av

anförda besvär. I andra fall kan han avstå från fullföljd oaktat beslutet i

någon del har gått honom emot. Slutligen kan han av svarandens förklaring bli övertygad om att han bör återkalla sina besvär. Beredningen föreslår att om inte klaganden blir tillgodosedd genom tillämpning av 19 kap. 36 § första stycket eller återkallar sin talan, kronofogdemyndigheten

skall så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i

ärendet till hovrätten (19 kap. 37 § första stycket). Om klaganden har blivit tillgodosedd genom självrättelse eller om han har återkallat sin talan, skall sålunda enligt beredningens förslag handlingarna över huvud inte tillställas

hovrätten. . Det kan inträffa att sedan part har anfört besvär motparten medger

ändring av kronofogdemyndighetens beslut. Beredningen förutsätter att kronofogdemyndigheten då alltid kan rätta meddelat beslut eller vidtagen

åtgärd i enlighet med medgivandet och även företa de följdåtgärder som

7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I .

Remissyvitrandena 98

föranleds därav. Beredningen har övervägt huruvida kronofogdemyndigheten borde bemyndigas att även i andra fall med anledning av anförda besvär vidta självrättelse, oaktat befogenhet därtill eljest inte står till buds. Därigenom skulle kunna förebyggas att ärendet måste överlämnas till hovrätten. Eftersom det måste röra sig om ett mycket ringa antal fall då tillämpning av befogenheten skulle kunna komma i fråga har beredningen emellertid ansett lämpligast att inte föreslå någon sådan vidgad befogenhet till självrättelse.

Det kan nämnas att beredningen I 5 kap. 33 § också föreslår bestämmelse om att utmätning skall hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran inte kan antas ge ett överskott som gör

åtgärden försvarlig. Förslaget innehåller vidare en uttrycklig bestämmelse

om att beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehäller uppenbar oriktighet får rättas av kronofogdemyndigheten även sedan ärendet har avslutats (19 kap, 18 § andra stycket).

4¶Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter på förslaget

Beredningens förslag till UB har fått ett gynnsamt mottagande av remiss-

instanserna. Alla instanser utom cen tillstyrker eller förklarar sig inte ha

någon erinran mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Av allmänt positiva uttalanden om förslaget kan nämnas följande. Hovrätten för Västra Sverige anser att förslaget har stora förtjänster och är skickligt och omsorgsfullt utarbetat. Det är enligt hovrätten väl ägnat

att läggas till grund för lagstiftning. Enligt hovrätten för Övre Norrland är

förslaget väl genomtänkt och konsekvent utformat. De föreslagna bestämmelserna undanröjer I många betydelsefulla avseenden den ofullständighet och oklarhet som vidlåder den nuvarande utsökningslagstiftningen och torde medge en smidigare och effektivare tillämpning än nu gällande regler. Svea hovrätt framhåller att förslaget spänner över ett vidsträckt och delvis mycket komplicerat rättsområde. Många av de behandlade frågorna har betydande principiellt intresse och de föreslagna reglerna kommer genomgäende att få stor praktisk betydelse. Hovrätten anser att förslaget är ägnat att läggas till grund för lagstiftning efter överarbetning och ytterligare utredning i vissa delar.

RSV anser att beredningen har lagt ner ett förtjänstfullt arbete på betänkandet. Förslaget tillgodoser i stort såväl de krav på effektivitet som numera bör ställas på den statliga verksamheten som de krav på rättssäkerhet som den enskilde medborgaren i dag kan ställa. Från juridisk-tek-

nisk synpunkt har förslaget enligt RSV synnerligen hög kvalitet. Enligt

kammarrätten i Stockholm synes förslaget utgöra ett synnerligen gediget och väl genomfört utredningsarbete inom ett svårbemästrat och kompli-

cerat område. Om tiden likväl ännu inte är inne att i allo genomföra vad beredningen förordar, beror detta inte på brister i förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget utgör resultatet av ett synnerligen omfattande och skickligt lagstiftningsarbete och bör beträffande de materiella rättsreglerna i stora delar kunna läggas till grund för lagstiftning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län är förslaget ägnat att avhjälpa bristerna i UL. I förslaget har tagits hänsyn till en rad frågor som I rättstillämpningen har vållat problem och osäkerhet. Reformerna före-

faller ändamålsenliga och anpassade efter tidens krav. Många nyheter i

förslaget är av stor praktisk betydelse. Kronofogdeföreningen framhåller att trots de delreformer som har genomförts i fråga om UL stora delar av

lagen alltjämt är föråldrade och tillämpningen vållar stora svårigheter för de exekutiva myndigheterna. Föreningen hälsar därför förslaget med

tillfredsställelse. Den klarhet och stringens som utmärker lagtexten samt de utförliga och klarläggande motiv som redovisas i betänkandet blir av

utomordentligt värde för rättstillämpningen. Många rättsfrågor av svårlöst

natur, som kronofogdemyndigheterna har brottats med under årens lopp, har kommit närmare sin lösning genom beredningens motivuttalanden. Advokatsamfundet uttalar sin tillfredsställelse med att beredningen har verkställt en ingående översyn av utsökningsrätten och på så klarläggande sätt redovisat sina motiv för de framlagda förslagen. Sammanförandet till en utsökningsbalk av de regler som f.n. återfinns i en mångfald exekutions-

rättsliga lagar är ägnat att på ett effektivt sätt bidra till ökad överskådlighet 4 : och klarhet på exekutionsrättens område.

Endast en remissinstans, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ställer sig negativ till att förslaget upphöjs till lag. Som skäl åberopas — utöver önskemål om att de föreslagna reglerna i systematiskt hänseende ordnas på annat sätt än beredningen har gjort — i huvudsak att beredningens förslag i fråga om organisationen av exekutionsväsendet inte bör genomföras (se även avsnitt 4.2).

Frågan vad som bör ingå i en utsökningsbalk berörs i en del remissyttranden. Beredningens åsikt att konkursrätten, förmånsrättsordningen, summarisk betalningsprocess och återtagande av avbetalningsgods även i s fortsättningen bör regleras utanför UB och att balken bör begränsas till den egentliga utsökningsrätten delas av nästan alla remissinstanser.

Konkurslagskommittén påpekar att det överensstämmer med vad som i

allmänhet gäller utomlands. bl.a. i de övriga nordiska länderna, att

konkursrätten — som även omfattar ackordslagstiftningen — i systematiskt hänseende hålls isär från utsökningsrätten i egentlig mening. Utredningen

om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen är så till vida kritisk som utredningen anser det önskvärt, i vart fall från det allmännas synpunkt, att frågor om special- och generalexekution beaktas i ett sammanhang så att

en samordning kan ske av bestämmelserna på dessa områden. Enligt

utredningen bör därvid uppmärksammas näringspolitiska och sociala

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 100

frågor, vilka under senare år har fått en allt större betydelse vid exekution.

Svea hovrätt saknar en närmare diskussion av frågan om UB bör reglera inte bara verkställighet utan även förfaranden som närmast har karaktären av summarisk process. Det kan enligt hovrätten för Västra Sverige ifråga-

sättas om det är nödvändigt eller ens lämpligt att i ett lagverk, som handlar

om hur de exekutiva myndigheterna skall förfara, foga in civilrättsliga bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning. Visserligen har regler motsvarande de som förslaget innehåller förts in i UL såvitt avser fast egendom och registrerat skepp, men hovrätten ifrågasätter om inte i en

blivande definitiv lagstiftning alla regler om skydd för den som förvärvar

fast egendom bör tas in i JB och motsvarande regler om lös egendom tas in i en lagstiftning om godtrosförvärv av sådan egendom. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det diskutabelt om frågan om verkan av

exekutiv försäljning bör regleras i UB. Beredningens uppfattning att de regler som nyligen har tillkommit på

grundval av beredningens tidigare förslag nu inte skall genomgående övervägas på nytt utan i allmänhet bör utan ändring föras in i UB kritiseras av RSV och kronofogdeföreningen. RSV framhåller att ståndpunkten kan vara förståelig i betraktande av beredningens ansträngningar att få den stora lagstiftningsuppgiften fullbordad, men att den som berörs av lagsuftningen har svårt att godta ståndpunkten, Den innebär att man avstår från den särskilda fördel som partiella reformer medför genom att man efter

försöksverksamhet kan göra ändringar i slutskedet av lagstiftningsarbetet.

Vissa av de partiella reformerna har också särskilt starkt haft karaktär av försöksverksamhet. Hit hör enligt RSV bestämmelserna om utmätning av lön o.d. och om underhandsförsäljning av lös egendom. Det har vidare visat sig att vissa andra nya bestämmelser, t.ex. reglerna om utmätning av pantbrev, har blivit mindre lämpligt utformade. RSV anser att det mot bakgrund av gjorda erfarenheter finns anledning att se över sådana bestämmelser som nu har nämnts. Kronofogdeföreningen anför liknande synpunkter.

RSV tar i sitt yttrande även upp vissa principiellt och praktiskt viktiga frågor som inte har berörts i betänkandet, nämligen möjlighet för gäldenären att ställa säkerhet 1 allmänt mål, kronofogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom och kredineringsordningen när borgenär I enskilt mål åberopar flera fordringar. RSV framhåller att ett lagstiftningsprojekt av UB:s storlek kräver viss återhållsamhet om det skall

kunna genomföras, men att de nämnda frågorna å andra sidan är av stor

praktisk betydelse. Arbetet på en UB har pågått i många år och det kommer ätt ta lång tid att slutföra det. Sett mot detta tidsperspektuv bör frågorna enligt RSV tas upp, även om de skulle i någon mån fördröja balkens ikraftträdande. Även kronofogdeföreningen tar upp de nämnda frågorna.

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 101

4.2 Exekutiva myndigheter

4.2.1 Allmänna synpunkter

Beredningens förslag att överexekutor skall avskaffas och de uppgifter

som handläggs av överexekutor som första instans föras Över till krono-

fogdemyndigheterna tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Till dessa remissinstanser hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, DON, sjöfartsverket, RRV, RSV,

länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Jämtlands öch Norrbottens

län, - handelskammuarförbundet. bankföreningen, jordbrukskasseförbundet. Finansieringsföretagens förening, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Konungariket Sveriges studshypotekskassa, Postbanken, Folksam, Hyresgästernas riksförbund. LO. TCO. advokatsumfundet . domareförbundet, kronofogdeföreningen, köpmannaförbundet, SHIO och LRF. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock att frågan vilken myndighet som skall besluta om handräckning bör övervägas ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige anser att beredningen har anfört goda skäl

för den föreslagna organisationsändringen och att kronofogdemyndigheterna synes vara väl ägnade att överta de exekutiva ärenden som nu handläggs av överexekutor. Även hovrätten för Övre Norrland godtar de av beredningen anförda skälen. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att den nuvarande ordningen är klart otillfredsställande. Särskilt angeläget är att antalet instanser nedbringas och att en organisatoriskt einiklare ordning

även i övrigt genomförs. Enligt advokatsamfundet innebär den föreslagna

organisationsändringen åtskilliga fördelar huvudsakligen av praktisk natur, såsom möjlighet till en genomgripande rationalisering resulterande i högre effektivitet, mera skyndsam behandling av ärendena och färre instånser. -

Förslaget går enligt domareförbundet väl ihop med de ändringar som på senare tid har genomförts eller planerats I fråga om såväl den lokala organisationen inom exekutionsväsendet som länsstyrelsernas allmänna verksamhet. Förbundet syftar härvid på tillskapandet av kronofogdemyndigheterna vid exekutionsväsendets förstatligande år 1965 och den uppbyggnad som därefter har skett av dessa myndigheter samt på länssty-

relsereformen år 1971, som bl.a. innebar att länsstyrelserna gjordes till

regionala planeringsmyndigheter samtidigt som överexekutorsuppgifterna bedömdes som mindre betydelsefulla. Mot denna bakgrund måste det

enligt förbundet anses följdriktigt att sammangjuta de båda exekutiva

myndigheterna till en enda och att fortsätta uppbyggnaden av kronofogdemyndigheterna. Förslaget härom har enligt förbundet många fördelar. En sådan är att exekution i fast egendom och handräckning kan genomföras hos en enda myndighet. En annan är att antalet instanser minskas. Som cen ytterligare fördel pekar förbundet på att kronofogdemyndigheterna för sin

Remissyttrandena 102 Prop. 1980/81: 8

verksamhet har hjälp och stöd av centralmyndigheten för administration av exekutionsväsendet.

Enligt RSV är den föreslagna. ändringen rationell i flera avseenden. Under senare år har kronofogdemyndigheternas arbetsuppgifter förskjutits mot den judicieltla sektorn och svårhetsgraden har ökat. På personalen har ställts ökade krav. RSV anser att den personal som finns vid kronofogdemyndigheterna är i och för sig kompetent att överta överexekutors arbets-

uppgifter. Någon risk att handläggningen av målen skulle bli sämre före-

ligger inte enligt RSV:s mening. Hos kronofogdemyndigheterna finns redan nu juridiskt skolad personal med mångårig och speciell erfarenhet av exekutionsrättslig verksamhet. Enligt RSV är det klart att vissa personalvinster följer av att en del arbetsmoment förenklas eller försvinner genom överflyttningen. Denna vinst kan dock, åtminstone delvis, komma att uppvägas av att överexekutorsuppgifterna sprids ut på fler myndigheter

än f.n. |

Kronofogdeföreningen anser att det inte numera finns bärande motiv

för att exekutionen i första instans skall vara uppdelad på två organ.

Många fördelar står att vinna med den föreslagna organisationsändringen. Denna förbättrar servicen för den rättssökande allmänheten. Förslaget bör också kunna minska kostnaderna för målbehandlingen. Bl.a. bör bespa-

ringar kunna ske genom att man undviker dubbel diarieföring och kommu-

nikation mellan exekutiva myndigheter i första instans. Förslaget innebär

att kronofogdemyndigheterna får ett stort antal nya uppgifter som I många

fall är av kvalificerad art. Detta ligger i linje med den utveckling som har

pågått inom den lokala exekutionsorganisationen sedan förstatligandet är

1965. Med den utbildningsnivå som finns och de krav på övriga kvahfikationer som numera ställs på alla personalkategorier hos kronofogdemyndigheterna är enligt föreningens mening dessa myndigheter väl skickade att ta på sig de nya uppgifterna. |

Enligt TCO är allmänhetens krav att vederbörande myndighet är lättill-

gänglig inte mindre 1 fråga om utsökningsmål än beträffande rättsvården i övrigt. Snarare betyder närheten till myndigheten mera i dessa mål, där ett snabbt ingripande ofta är påkallat, än i rättegångsmål. TCO anser därför att det är välbetänkt att överexekutors uppgifter flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Kronofogdeföreningen, som påpekar att en stor del av den exekutiva personalen är utstationerad på andra orter än myndighetens centralort, anser att kontaktnätet med allmänheten kommer att vidgas väsentligt i fråga om överexekutorsuppgifterna, vilket förbättrar

servicen för allmänheten. Även LO framhåller angelägenheten av att allmänheten har nära till kronofogdemyndigheten och kan på ett lättillgängligt sätt vända sig dit.

RRV påpekar att beredningens förslag i organisationsfrågan inte bygger på några egentliga kostnadsberäkningar av olika alternativ.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till att överexekutor

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 103

avskaffas och mäl som handläggs av överexekutor som första instans förs över till kronofogdemyndigheterna. Kummarrätten i Stockholm anser att det visserligen på sikt inte finns något att erinra mot förslaget utan finner detta rationellt och riktigt. Men kammarrätten ifrågasätter om kronofugdemyndigheterna ännu har fått den organisation och nått den stabilitet som kan synas vara en förutsättning för uppgiften som beslutande instans

närmast under hovrätt. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län har såvivt

känt inte riktats några anmärkningar mot länsstyrelsernas sätt att sköta

överexekutorsgöromålen. Länsstyrelsernas flexibilitet torde vara en fördel för handläggningen. Det kan också vara en fördel för länsstyrelserna från rekryteringssynpunkt och i deras egenskap av en huvudmyndighet för

notariemeritering om de kan erbjuda arbete med överexekutorsgöromålen.

Ett behållande av överexekutor kan innebära att föreslagen minskning av

antalet kronofogdedistrikt delvis kan undvikas. Länsstyrelsen framhåller

vidare att ett alternativ till en stark minskning av antalet distrikt skulle kunna vara att dela upp kronofogdemyndigheterna i sädana som har full kompetens och sädana som endast i begränsad omfattning övertar överexekutorsgöromäl. En sådan uppdelning synes emellertid olycklig och ägnad att framkalla splittring. Enligt länsstyrelsens mening bör det i vart fall inte komma i fråga att avskaffa överexekutor så länge slutgiltig

ställning inte har tagits till distriktsindelningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att förslaget inger betänkligheter

I vissa avseenden. I mindre distrikt kan det bli svårt att inrätta den särskilda avdelning för kvalificerade ärenden som förutsätts finnas vid

varje kronofogdemyndighet. Sådan avdelning kan dessutom, åtminstone i de större distrikten, få karaktär närmast av en självständig instans. I sätfall torde de olägenheter som f.n. kan finnas genom att två myndigheter engageras i samma ärende i allt väsentligt kvarstå. Förslaget medför att kronofogdemyndigheterna får handlägga vissa kvalificerade mål som inte förekommer mera regelbundet, t.ex. försäljning av fast egendom. För att den handläggande tjänstemannen inte skall behöva använda alltför mycket tid åt varje mål förutsätts enligt länsstyrelsen att han ständigt är sysselsatt med sädana mål. Detta problem är dock i viss mån aktuellt även hos överexekutor i länet. Om endast vissa kronofogdemyndigheter skulle ha hand om försäljning av fast egendom, torde situationen inte skilja sig mycket från den nuvarande ordningen.

Länsberedningen, som har haft att lägga fram förslag till organisation för samhällsverksumheten på regional nivå. upplyser i sitt yttrande att den

ännu inte har fattat beslut i huvudfrågorna. Länsberedningen kan emel-

lertid från sina allmänna utgångspunkter inte finna annat än att de uppgifter som ankommer på överexekutor kan inrymmas i en regional

organisation med uppgifter bl.a. inom allmän förvaltning och förvaltnings-

rättskipning. Å andra sidan torde ärendegruppen bli så marginell i förhållande till andra uppgifter som bör föras samman hos den regionala

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 104

myndigheten att en överflyttning av ärendena till andra myndigheter inte kan beräknas få någon avgörande betydelse för organisationen.

Den föreslagna organisationsändringen avstyrks av fiera remissinstan-

ser. nämligen Svea hovrätt, statskontoret, LON samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus. Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har dock inte någon principiell erinran mot att överexekutor upphör att

vara besvärsinstans. Direktören Swarting är skiljaktig frän det yttrande som länsstyrelsen i Stockholms län har avgett och anser att organisationsfrågan bör lösas efter de riktlinjer som beredningen har föreslagit. Från det

yttrande som länsstyrelsen i Malmöhus län har avgett är förste läns-

assessorn Bärring skiljaktig i organisationsfrågan och tillstyrker förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget sävitt avser överflyttning av handräckningsmål från överexekutor till kronofogdemyndigheterna.

De kritiskt inställda remissinstansernas synpunkter har till stor del kommit till uttryck i samband med att instanserna diskuterar tämpligheten av att viss typ av Överexekutorsgöromål flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Dessa synpunkter redovisas närmare i avsnitten 4.2.2—-4.2.5. I nu förevarande avsnitt redogörs för instansernas allmänna syn på organisationsfrågan.

Beredningens förslag innebär enligt Svea hovrätt en viss förskjutning av tyngdpunkten mellan kronofogdemyndighetens funktion som exekutivt och som judiciellt organ. Samtidigt diskuteras i andra lagstiftningsärenden

att föra över nya uppgifter av såväl judiciell som förvaltningsmässig art till

kronofogdemyndigheterna. Hovrätten kan inte oreserverat tillstyrka denna utveckling. När saken är brådskande, är det visserligen en fördel att beslut och exekution kan ske i ett sammanhang. I andra frågor är det enligt hovrättens mening svårare att finna klara fördelar med att anförtro den judiciella funktionen åt kronofogdemyndigheten. Ett annat skäl som enligt hovrätten talar mot att kronotogdemyndigheternas judiciella uppgifter utökas är att kronofogdemyndigheterna företräder staten som borgenär i

fråga om skatter m.m. Hovrätten anser att tiden inte är mogen att avskaffa

överexekutor annat än möjligen till namnet. Om ett bibehållande av överexekutor i nuvarande form skulle visa sig passa mindre väl in i länsstyrelsernas framtida organisation, kan t.ex. en kronofogdemyndighet i varje län få de särskilda befogenheter som överexekutor har.

Enligt statskontoret, som framhåller att beredningen inte har redovisat

några undersökningar som styrker behovet och lämpligheten av reformen, saknas underlag för ett närmare bedömande av förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att de av beredningen anförda skälen för överförande av överexekutorsgöromålen är allmänt hållna och varken har exemplifierats, specificerats eller ens i någon mån utvecklats närmare. Den viktiga kostnadsfrågan har inte berörts. Den nuvarande

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 105

organisationen fungerar enligt länsstyrelsen billigt och smidigt utan påtagliga nackdelar och tillgodoser högt ställda rättssäkerhetskrav. Organisationsfrågan har dessutom samband med länsberedningens arbete och någon ändring bör inte ske i det läge som frågan om länsförvaltningen f.n. befinner sig. Länsstyrelsen i Jönköpings län saknar en principdiskussion med en verklig prövning om kronofogdemyndigheterna kan ersätta överexekutor utan men för rättssäkerheten och kan därför inte utan vidare acceptera beredningens slutsatser. Länsstyrelsen åberopar också att

beredningen inte har redovisat några nämnvärda nackdelar med nuvarande organisation och inte heller har påvisat brister i överexekutors

handläggning. Entigt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har beredningen endast flyktigt berört de nackdelar som organisationsförslaget skulle medföra och fördelarna med den nuvarande ordningen har inte alls nämnts. Beredningen har enligt fänsstyrelsen underfåtit att i behövlig utsträckning analysera överexekutors verksamhet i fråga om art och omfattning. Länsstyrelsen anser att den nuvarande organisationen är smidig och föga kostnadskrävande. Överexekutorsinstitutionen bör emellertid förstärkas och det bör övervägas att tillskapa en till länsstyrelsen knuten exekutiv domstol, eventuellt identisk med länsrätten.

Den nuvarande organisationen fungerar enligt länsstyrelsen i Malmöhus län väl. Fördelen med länsstyrelse som överexekutor ligger mycket i att antalet ärenden av olikå slag blir så stort att ärendena kan handläggas av specialiserad personal och att kvalificerade ersättare finns att tillgå. Betydelsen härav framträder särskilt vid tillämpningen av de komplicerade reglerna om försäljning av fast egendom och om fördelning av nedsatta medel. Organisationen möjliggör en snabb och säker behandling av ärendena med mycket liten besvärsfrekvens och endast ett fåtal ändringar i högre instans. Länsstyrelsen anser inte att beredningen har anfört övertygande skäl för organisationsändringen. Förste länsassessorn Bärring vid

länsstyrelsen I Malmöhus län anser däremot att överexekutors av-

skaffande är ägnat att främja snabbheten och effektiviteten i det exekutiva förfarandet utan att rättssäkerheten äventyras. Enligt länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Värmlands län har den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som överexekutor i huvudsak fungerat bra. Sist nämnda länsstyrelse anser att beredningen inte har visat att fördelarna klart överväger nackdelarna. Det finns dessutom anledning avvakta vad länsberedningen kommer att föreslå i fråga om länsstyrelsernas framtida verksamhet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län menar att allvarliga erin-

ringar kan riktas mot förslaget att avskaffa överexekutor. Organisations-

ändringen kan enligt länsstyrelsen inte antas medföra ekonomiska, organisatoriska eller andra rationaliseringsvinster.

Åtskilliga remissinstanser, både sådana som ställer sig positiva till den föreslagna organisationsändringen och sådana som avstyrker ändringen, understryker att förslaget förutsätter att kvalificerad personal finns att

tillgå hos kronofogdemyndigheterna och att detta kräver att antalet kronofogdedistrikt minskas. Av instanser med positiv inställning till förslaget

framhåller hovrätten för Övre Norrland att en viss reducering av antalet

distrikt torde vara nödvändig för att kraven på kronofogdemyndigheterna

skall kunna uppfyllas utan alltför stora svårigheter. DON förutsätter att en ny organisation med större enheter är genomförd i god tid innan UB träder i kraft. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län förutsätter de kvalificerade uppgifter som skall åvila kronofogdemyndigheterna en organisation med mycket stora kronofogdedistrikt.

RSV framhåller att de fördelar som den föreslagna organisationen

innebär till största delen är avhängiga av en ändrad distriktsindelning. För att överexekutorsuppgifterna skall klaras av med den nuvarande indelningen skulle man med all säkerhet tvingas ge kronofogdemyndigheterna inbördes olika befogenheter. Enligt RSV bör emellertid samtliga kronofogdemyndigheter ha samma befogenheter. Detta hindrar naturligtvis inte

att särskild sakkunnig anlitas i mål av sällan förekommande art. Sakkunnig

kan finnas hos annan myndighet inom exekutionsväsendet eller i undantagsfall utanför denna krets. En tänkbar lösning är att det vid centralmyndigheten inrättas tjänster för att täcka behovet av handläggare som

kan förordnas i speciella slags mål. Enligt RRV kan det diskuteras om de

krav på kvalificerad juridisk arbetskraft och en ändamälsenlig arbetsfördelning som förslaget förutsätter kan tillgodoses, om det inte kommer till stånd en distriktsindelning som medeger tillräcklig specialisering i fråga om kvalificerade arbetsuppgifter. Utvägar som i sådant fall står till buds är att koncentrera kvalificerade ärenden till en kronofogdemyndighet t varje lin eller att vid vissa kronofogdemyndigheter placera till länet knutna specialister som handlägger ärendena i resp. myndighets namn. RRV ifrågasätter om dessa lösningar innebär nägra förbättringar jämfört med att bibehålla överexekutor.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län är koncentrationen till ett begränsat antal kronofogdemyndigheter med stora distrikt angelägen. Det y bidrar till att ge personalen möjlighet att förvärva särskild erfarenhet och ingående kunskaper även på de mera komplicerade områdena. Konunguriket Sveriges stadshypotekskassu går längst I fråga om vad som krävs beträffande distriktsindelningen och anser att organisationsändringen kan accepteras endast under förutsättning att I princip varje län bildar ett kronofogdedistrikt. Exekutiv försäljning av fast egendom kan ofta vara

komplicerad och kräver särskilda insikter och erfarenheter av den som

handlägger ärendet. En förutsättning för att personalen skall få sådan erfarenhet är att distrikten blir tillräckligt stora. Om distrikten kommer att omfatta nämnvärt mindre omräden än ett län. synes det enligt stadshypotekskassan vara lämpligast att försäljningarna även i fortsättningen handhas av länsstyrelserna. Den nuvarande ordningen har nämligen fungerat väl. Även Föreningen mellan ombudsmiännen hos Sveriges lands-

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 107

hypoteksinstitution understryker att i princip endast en myndighet i varje län bör handha ärenden om försäljning av fast egendom.

Av de remissinstanser som är kritiskt inställda ull den föreslagna organisationsändringen framhaäller Svea hovrätt alt om minskningen av antalet kronofogdedistrikt inte blir så genomgripande som beredningen har räknat med rubbas en av förutsättningarna för att låta kronofogdemyndigheterna överta överexekutors alla uppgifter I första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att ett väsentligt större antal kronofogdedistrikt än vad beredningen har tänkt sig uppenbarligen försvagar skälen för att flytta överexekutorsgöromålen till kronofogdemyndigheterna,. eftersom kostnaderna för att förse varje distrikt med kvalificerad personal i sådant fall ökar och det inte är lämpligt att de nya ärendena delas upp på ett större antal myndigheter. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det tveksamt om det med nuvarande distriktsindelning skulle finnas tillräckligt kvaliticerad personal i alla distrikt, särskilt med hänsyn till att många krono-

fogdetjänster f.n. är tillsatta med icke-jurister. Om varje kronofogde-

myndighet skall handlägga de ofta komplicerade ärendena om exekutiv försäljning av fast egendom, kan inte de handläggande tjänstemännen förvärva samma erfarenhet som överexekutor har. Att låta en eller några kronofogdar i varje län ombesörja alla fastighetsförsäljningar 1 länet innebär en nödlösning. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att en minskning av antalet kronofogdedistrikt päverkar frågan om bibehällande av Överexekutor. I det läge som frågan om distriktsindelningen f.n. befinner sig bör enligt länsstyrelsens mening utsökningsväsendets

minskas i den utsträckning som beredningen har tänkt sig skulle enligt statskontoret en kronofogdemyndighet i varje län kunna anförtros att svara för vissa krävande uppgifter.

En annan åsikt i fråga om distriktsindelningens betydelse redovisas av | kronofogdeföreningen. Denna framhåller att överförandet av överexekutors uppgifter tll kronofogdemyndigheterna självfallet måste medföra vissa organisatoriska ändringar. Men även om kronotogdemyndigheternas antal inte kommer att reduceras nämnvärt inom den närmaste tiden. bör detta enligt föreningens mening inte hindra att överexekutor avskaffas.

En vvillkorlig förutsättning för att kronofogdemyndigheterna skall kunna överta överexekutorsuppgifterna är enligt länsstyrelsen i Jämtlands län att kvalificerad arbetskraft finns att tillgå hos kronofogdemyndigheterna. Flertalet av de uppgifter som ävilar övere xekutor kräver ingående juridiska kunskaper framför allt inom civilrätten. Enligt länsstyrelsen är det tveksamt om samtliga kronofogdar som har tillsatts med stöd av övergångsbestämmelserna i kronofogdeinstruktionen kan anses besitta nödvändig kompetens. Övergångsvis synes man därför böra räkna med att vissa kronofogdar får ombesörja fastighetsauktioner även utanför det egna distriktet. RSV. som anser att kronotogdemyndigheternas personal är väl

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 108

kvalificerad att överta överexekutors arbetsuppgifter, framhåller att det givetvis likväl är till fördel om en del av överexekutorspersonalen följer med när arbetsuppgifterna flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Härigenom underlättas RSV:s förberedelsearbete och möjliggörs en smidig övergång. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den personal vid länsstyrelserna som handlägger överexekutorsärenden bör föras över till kronofogdemyndigheterna. Nämnda personal bör enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län ges företräde vid anställningar hos kronofogdemyndigheterna, om Ööverexekutor avskaffas. Konkurslagskom-

mittén upplyser att den i enlighet med sina direktiv ämnar överväga om

kronofogdemyndigheterna bör anlitas för tillsyn över förvaltningen i konkurser. En sådan lösning av kontrollfrågan förutsätter också att kronofogdemyndigheterna har tillräckligt kvalificerad personal.

De krav som förslaget ställer på kronofogdemyndigheternas personal i alla karriärer fordrar enligt länsstyrelsen i Norrbottens län grundlig fackut-

bildning. som bör påbörjas så snart UB har antagits. Liknande synpunkter

anförs av kronofogdeföreningen och TCO. RSV uppger att centralmyndigheten under senare år har intensifierat såväl grundutbildning som vidareutbildning för personalen vid kronofogdemyndigheterna och att man vid de större myndigheterna strävar efter att specialisera arbetet. Denna utveckling kommer att accentueras ytterligare när väntade reformer har genomförts.

I flera remissyttranden, bl.a. kAronofogdeföreningens, understryks att förslaget kräver ökade resurser för kronofogdemyndigheterna. bl.a. ökad personal.

4.2.2 Exekutiv försäljning av fast egendom m.m.

Av de remissinstanser som tillstyrker att mål om exekutiv försäljning av fast egendom flyttas över till kronofogdemyndigheterna framhåller RSV fördelen av att endast en myndighet ombesörjer fastighetsexekutionen. Detta innebär en snabbare handläggning och förenklade rutiner. Dessutom

kan mål angående utmätning av fastighet bättre samordnas med mål

angående utmätning av andra objekt. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen. Även länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar att organisationsändringen innebär förenklingar och möjliggör snabbare handläggning. Större snabbhet skulle vara till fördel för fordringsägarna, bl.a. genom att skuldräntorna inte skjuter i höjden. Vidare kan den kunskap om en utmätt fastighet som vederbörande tjänsteman vid kronofogdemyndigheten har fått genom beskrivning och värdering vara till nytta om kronofogdemyndigheten även upprättar kungörelsen och håller auktionen. Länsstyrelsen anser också att det skulle vara till gagn för allmänheten om en och samma myndighet ombesörjer försäljning och kan lämna upplysningar, oavsett på vilket stadium ärendet befinner sig.

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 109

Även några av de remissinstanser som avstyrker förslaget om överflyttning av mål om försäljning av fast egendom framhåller att förslaget

innebär vissa fördelar. LON och länsstyrelsen i Jönköpings län anser att

principiella invändningar inte kan riktas mot förslaget, eftersom kronofogdemyndigheten ombesörjer försäljning av lös egendom. Enligt länssty-

relsen i Värmlands län medger förslaget bättre samordning mellan exekution i fast eller lös egendom. Förfarandet blir smidigare om en

myndighet ombesörjer alla led i fråga om försäljningen. Den kunskap om utmätt fastighet som kronofogdemyndigheten har fått vid beskrivning och värdering av egendomen skulle enligt länsstyrelsen komma till bättre användning vid försäljningen och kontakterna med allmänheten skulle förenklas. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län kan det synas praktiskt att exekution av fast och lös egendom handhas av en och samma myndighet. Betydande tidsbesparingar kan göras om såväl utmätning som försäljning och redovisning ombesörjs av en enda myndighet.

Som skäl för sitt avstyrkande framhåller vissa remissinstanser att förslaget skulle medföra endast mindre rationaliseringsvinster. Sålunda anser LON att den tidsutdräkt som förekommer vid försäljning av fast

egendom inte kommer att påverkas i någon högre grad. Det är dessutom

vanligt att anstånd meddelas med försäljningen, ibland flera gånger. LON är f.ö. inte övertygad om att de långa handläggningstiderna i dessa ärenden enbart är av ondo. Utmätning och hot om försäljning är ofta effektiva medel för att förmå gäldenären att betala sin skuld. Ungefär hälften av alla ansökningar om exekutiv försäljning av fast egendom återkallas. ofta kort tid före auktionen. Någon rättsförlust med anledning av tidsutdräkten uppkommer inte. LON anser att den nuvarande ordningen är ändamålsenlig och fungerar tillfredsställande. Samarbetet mellan kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna är från länsstyrelsernas synpunkt över lag gott. |

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är de arbetsmoment, som skulle försvinna genom att försäljning av fast egendom övertas av kronofogdemyndigheterna, av begränsad omfattning. Den blygsamma rationaliseringsvinsten torde uppvägas av att uppgifterna sprids ut på fler myndigheter än f.n. Länsstyrelsen i Jönköpings län ånser att det inte i och för sig kan betraktas som en olägenhet att ärende angående utmätning av fast

egendom måste flyttas över till överexekutor för försäljningen. Länssty-

relserna i Göteborgs och Bohus län och Gävleborgs län påpekar att

ärenden om fastighetsförsäljning i de flesta fall anhängiggörs direkt hos

överexekutor, sedan domstol har fastställt borgenärens fordran till betalning ur fastigheten.

Flera negativa remissinstanser åberopar att exekutiv försäljning av fast egendom är av kvalificerad natur och kräver kvalificerade handläggare. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det ett mycket speciellt och komplicerat rättsområde, där erfarenhet och skicklighet kan uppnås

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 110

endast hos en myndighet som har att handlägga ett stort antal ärenden. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen

i Stockholms län framhåller också att med nuvarande ordning kan vissa

bedömningsfrågor vid fastighetsförsäljning lösas på ett enkelt sätt genom samarbete med experter på andra enheter inom länsstyrelsen. Länsstvrelsen i Gävleborgs län åberopar den sakkunskap och erfarenhet som tjänstemännen hos överexekutor besitter på området som skäl för att inte ändra den nuvarande ordningen.

En nästan genomgående invändning från de negativt inställda remissinstansernas sida är att kronofogdemyndigheterna vid försäljning av fastighet som har utmätts i allmänt mål skulle både ombesörja försäljningen och företräda staten i egenskap av en av borgenärerna. LON anser att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län skulle kronofogdemyndighetens dubbla roll i allmänna mål ställas på sin spets vid fastighetsförsäljning på ett sätt som är ägnat att påverka allmänhetens tilltro till handläggningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att förhållandet måste vara stötande för övriga borgenärer. En annan remissinstans, länsstyrelsen i Värmlands län. framhåller att vid bevakningssammanträdet, auktionen eller köpeskillingsfördelningen kan uppstå tvist om kronans rätt. Enligt förslaget skall kronofogdemyndigheten leda förhandlingarna och samtidigt ta till vara kronans

anspråk. Länsstyrelsen finner detta olämpligt både från rättssäkerhetssyn-

punkt och med hänsyn till det förtroende för objektivitet som en judiciell myndighet bör ha hos allmänheten. Liknande uttalanden görs av länsstvrelsen i Kopparbergs län. LON och länsstyrelsen i Stockholms län anför som en ytterligare olägenhet av förslaget att om fastigheten ingår i konkursbo och skall säljas exekutivt på begäran av konkursförvaltaren, kronotogdemyndigheten även skall bevaka statens anspråk på obetalda skatter i konkursen.

Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län visar gäldenärerna ofta bristande vilja till samarbete med kronofogdemyndigheterna. Det måste därför vara av stor betydelse för gäldenären att försäljningen av utmätt fastighet

handhas av överexekutor. som för gäldenären framstår som en själv-

ständig och helt opartisk myndighet. Liänsstyrelsen anser att det från gäldenärens synpunkt är olämpligt att samma myndighet utmäter och säljer fastigheten.

Några remissinstanser berör också frågan om exekutiv försäljning av skepp och luftfartyg. I fråga om försäljning av skepp anser sjöfartsverket att den föreslagna organisationsändringen är välgrundad och bör leda till att förfarandet i olika avseenden blir snabbare och enklare. Verket framhäller att det fåtal förrättningsmän som kan ha eller få erfarenhet av skeppsförsäljning bör kunna utnyttjas i alla kronofogdedistrikt där sådan försäljning blir aktuell. Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. har ingen erinran mot att kronofogdemyndigheterna anförtros

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 111

exekutiv försäljning av registrerade skepp och luftfartyg under förutsättning att försäljningarna ombesörjs av några få för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän. Dessa ärenden ställer nämligen enligt utredningen stora krav på kunskaper i sakrätt på området och därmed förenade inter-

nationellrättsliga regler. Oavsett antalet kronofogdedistrikt torde enligt RSV särskild sakkunnig behöva anlitas vid försäljning av skepp och luft-

fartyg. Även om antalet kronofogdedistrikt minskas och kronofogdemyndigheterna får större resurser, kan det enligt Svea hovrätt ifrågasättas om det kommer att finnas tillräckligt med personal som kan handha utmät-

ning och försäljning av skepp. Hovrätten anser att det bör övervägas att

efter mönster från sjörätten med dess sjörättsdomstolar slå samman kronofogdedistrikt för detta särskilda ändamål.

4.2.3 Handräckning

Av de remissinstanser som ställer sig positiva till att uppgiften att

förordna om handräckning flyttas till kronofogdemyndigheterna framhåller RSV att vissa rationaliseringsvinster kan göras genom att beslut om handräckning och verkställande därav samordnas hos kronofogdemyndigheten. RSV finner det inte stötande eller från rättssäkerhetssynpunkt olämpligt att kronofogdemyndigheterna kommer att utöva både dömande och verkställande funktioner. Denna lösning synes vara naturlig och mest ändamålsenlig. Även hovrätten för Västra Sverige anser att det inte bör inge allvarligare betänkligheter att anförtro kronofogdemyndigheterna både dömande och verkställande uppgifter i handräckningsmål. Kronofogdeföreningen understryker att skyndsamhet ofta är påkallad i handräckningsmål. Förslaget innebär enligt föreningen stora fördelar för de rättssökande, som endast behöver vända sig till en myndighet. Enligt sjöfartsverket medför förslaget en påtaglig förenkling av förfarandet.

Av de remissinstanser som avstyrker förslaget att handräckningsmål skall prövas av kronofogdemyndighet framhåller särskilt länsstyrelsen i Jönköpings län och Sveriges fastighetsägareförbund att dessa mål kan innehålla svåra problem. Fastighetsägareförbundet, som närmast diskuterar avhysning, anser att överexekutor har fullgjort sina uppgifter på området väl. Antalet överklaganden har inte varit särskilt stort. Den erfarenhet och de kunskaper som personal vid länsstyrelserna har skaffat sig i fråga om utsökningsrätten skulle med den föreslagna ordningen inte bli till någon nytta för framtiden, såvida inte denna personal skulle föras över till

kronofogdemyndigheterna. Som ett skäl för att behålla nuvarande ordning

åberopar länsstyrelsen i Uppsala län den sakkunskap som finns inom länsstyrelse i handräckningsärenden där väglagen (1971:948), vattenlagen (1918:523), byggnadslagen (1947:385) eller naturvårdslagen (1964:822) blir

tillämplig. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att länsstyrelse

av hävd har haft att besluta om handräckning och att denna ordning synes

te sig enkel för den rättssökande allmänheten. Länsstyrelse prövar även

ärenden om handräckning enligt andra författningar än UL. |

Det övervägande antalet handräckningsärenden avser, framhåller LON, avhysning eller rubbande av besittning och kräver inte extremt snabb handläggning. Ansökan om handräckning kan dock ibland kräva snabbt ingripande, men detta kan enligt LON uppnås på annat sätt än genom att befogenheten att besluta om handräckning flyttas till kronofogdemyndigheterna. Dessa kan t.ex. få möjlighet att meddela interimistiskt beslut om handräckning och omedelbart verkställa beslutet, varefter detta skall underställas länsstyrelsens prövning. Samma synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands län. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län finns det inte någon anledning varför överexekutor inte skulle kunna handlägga

handräckningsärenden lika snabbt som kronofogdemyndigheterna. I fråga om säkerhetsåtgärd meddelas som regel interimistiskt beslut, om det

behövs, samma dag som ansökan kommer in.

LON vitsordar att det är onödigt omständligt för sökanden att först

behöva vända sig till överexekutor för att få ett handräckningsbeslut och sedan till kronofogdemyndigheten för att få beslutet verkställt. LON anser emellertid att man kan göra sådana ändringar inom ramen för den nuvarande ordningen att sökanden inte behöver göra dubbla ansökningar.

Den förenkling som skulle följa av att kronofogdemyndigheten verkställer

handräckningsbeslutet utan särskild framställning kan enligt länsstyrelsen

i Värmlands län uppnås även genom att överexekutor åläggs att till krono-

fogdemyndigheten sända över sitt beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att en stor del av handräckningsmälen inte föranleder begäran om verkställighet, eftersom förfarandet hos överexekutor har påverkat parterna att träffa uppgörelse. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län fungerar den nuvarande ordningen med dubbla ansökningar bra. När interimistiskt beslut meddelas, sker inom Stockholms län verkställighet i allmänhet samma dag eller dagen därefter.

Så gott som samtliga remissinstanser som avstyrker att handräckningsmålen flyttas till kronofogdemyndigheterna framhåller att prövning av handräckningsansökan är av judiciell natur och att kronofogdemyndig-

heterna därför skulle få såväl dömande som verkställande uppgifter. vilket

anses olämpligt med hänsyn till rättssäkerheten. Saken utvecklas närmare av LON. som menar att förslaget utgör ett avsteg från principen att dömande och verkställande organ bör hållas åtskilda. Även om vådan därav inte skall överdrivas, anser LON att förslaget skulle skapa misstro mot myndigheterna och undergräva tilltron till rättssäkerheten. Personer som blir föremål för åtgärder från kronofogdemyndigheternas sida betraktar dessa myndigheter med misstänksamhet. Denna skulle avsevärt förstärkas om förslaget genomförs. Enligt LON måste det vara en styrka för den verkställande myndigheten att vara obunden av den myndighet

som har beslutat i ärendet. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det

särskilt angeläget att dömande och verkställande uppgifter hålls isär i handräckningsmål, eftersom det kan bli fråga om ingripande åtgärder för den enskilde. Länsstyrelsen i Värmlands län menar däremot att några nackdelar inte är förenade med att kronofogdemyndigheterna får dubbla funktioner i fråga om handräckning.

Kronofogdemyndighetens ställning som företrädare för staten vid

indrivning av skatter m.m. kan enligt länsstyrelsen i Stockholms län inte undgå att påverka allmänhetens tilltro till myndighetens opartiskhet även i handräckningsmål. Som exempel nämner länsstyrelsen att det ofta förekommer att fastighetsägare begär avhysning på grund av obetald hyra av

en hyresgäst, som har varit eller samtidigt är föremål för indrivning av

fordran för statens räkning. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands län.

Några remissinstanser tar upp frågan om inte handräckningsmål borde flyttas till domstol, om överexekutor avskaffas. Mot att låta domstol vara ensam behörig att besluta om handräckning talar enligt RSV att handräckningsmål ofta kräver snabbt ingripande. Kronofogdemyndigheten har möjlighet att tillgodose detta krav och måste dessutom alltid medverka vid verkställigheten. Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot att dessa mål på grund av sin beskaffenhet är mera ägnade att' handläggas av domstol än av kronofogdemyndighet. I ett inte obetydligt antal handräckningsmål visar sig de faktiska förhållandena vara så motstridiga eller

oklara att saken inte kan avgöras i den ordning som gäller för utsöknings-

mål. Om den summariska processen förlades till domstol, skulle målet utan kostnader eller omgång kunna övergå till vanligt tvistemål. Som skäl för att handräckningsmål bör handläggas av domstol kan enligt länsstvrelsen i Södermanlands län anföras att domstolarna redan enligt gällande rätt förordnar om handräckning i mål som har väckts vid domstolen. Å andra sidan anser länsstyrelsen att det finns ett visst motstånd hos den rättssökande allmänheten mot att vända sig till domstol. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att ärenden om handräckning enligt 191 och 192 $$ UL står mycket nära mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Det är enligt länsstyrelsen naturligt att dessa summariska processformer, som utgör alternativ till den dyrare domstolsprocessen, blir föremål för behandling i ett sammanhang. Länsstyrelsen anser i övrigt att dömande verksamhet bör ligga hos domstol.

4.2.4¶Prövning av klagan

Flera remissinstanser, som tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att överexekutors prövning av klagan i utsökningsmål skall upphöra och klagan över kronofogdemyndighetens beslut föras i hovrätten, under-

stryker betydelsen av att det nuvarande antalet instanser nedbringas. Hov-

rätten för Västra Sverige anser att detta är ägnat att minska kostnaderna och främja en enhetlig praxis. Förslaget torde enligt RSV medföra lägre

8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

kostnader för målbehandlingen och en mera likformig rättstillämpning.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län kan överexekutor avskaffas som mellaninstans utan risk för rättssäkerheten. En fördel är att förslaget möjliggör en mera enhetlig rättstillämpning i andra instans. Länsstyrelsen åberopar också att det uteslutande skriftliga förfarandet inför över-

exekutor ersätts av ett förfarande som erbjuder möjlighet för part att i andra instans begära muntlig förhandling och förebringa muntlig bevis-

ning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att minskningen av antalet instanser främjar en snabb handläggning av ärendena, vilket utgör en av grundvalarna för det exekutiva förfarandet. Kronofogdeföreningen menar att det från principiell synpunkt är värdefullt att instansordningen blir jämförlig med den som gäller för rättegångsmål. Förslaget bör enligt föreningen leda till en mera enhetlig rättstillämpning och totalt sett ge lägre kostnader för målbehandlingen. Olägenheterna av att i princip endast skriftliga bevis kan prövas begränsas till en instans.

Enligt RRV är det möjligt att en minskning av antalet instanser totalt sett

ger lägre kostnader. I motsatt riktning verkar dock enligt RRV att mål som

fullföljs till hovrätt i stället för till överexekutor kommer att dra större kostnader på grund av bestämmelserna om domförhet och processordningen i hovrätten.

En del av de remissinstanser som avstyrker den föreslagna ändringen betvivlar att den skulle medföra minskade kostnader. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att färre besvärsinstanser bör i och för sig medföra lägre kostnader. Några kostnadsberäkningar i fråga om den före-

slagna instansordningen föreligger dock inte, frånsett vad som kan utläsas

av DAP-utredningens förslag. Behovet av förstärkning i hovrätterna har

inte berörts. Vid de flesta länsstyrelserna handläggs utsökningsmålen av

personal som även har andra uppgifter. Förslaget torde därför inte medföra någon större inbesparing av personal vid länsstyrelserna. Mot bakgrund av att fyra ledamöter måste delta för att hovrätten skall vara domför påpekar länsstyrelsen i Malmöhus län att prövningen av besvärsmål i hovrätten kommer att kräva fler medverkande personer än om pröv-

ningen sker av överexekutor. Enligt länsstyrelsen bör också beaktas att

ledamöterna i hovrätten i allmänhet har högre lön än beslutande och föredragande i länsstyrelsen. Enligt denna beräkning skulle alltså kostnaderna öka om överexekutor avskaffas. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Flera remissinstanser understryker att fyra instanser inte finns för alla

utsökningsmål, nämligen inte för de mål som handläggs av överexekutor

som första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vidare att endast ett mindre antal av målen angående klagan över kronofogdemyndighets beslut f.n. fullföljs till hovrätten. Då besvärsmål dessutom torde kräva längre tids handläggning I hovrätten än hos överexekutor, är det tveksamt om någon tidsbesparing uppkommer. Den enda fördel som

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 115

enligt LON kan följa av att antalet instanser minskas är att tidsutdräkten mellan ett ärendes anhängiggörande och dess slutliga avgörande eventuellt kan förkortas. Exekutiva ärenden fullföljs emellertid ytterst sällan till högsta instans. I praktiken är hovrätten och i många fall överexekutor slutinstans. Den tidsvinst som skulle kunna följa minskas dessutom genom den ökade arbetsbelastning i hovrätterna som enligt LON är att förvänta.

Några remissinstanser påpekar att systemet med fyra instanser inte är unikt för exekutionsväsendet. En sådan ordning finns även på flera andra områden, t.ex. inom skatteprocessen och stora delar av förvaltningsprocessen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att en ordning med fyra instanser är normal i många andra mål, i vilka beslut i första instans kan meddelas av personal utan juridisk kompetens eller i vilka den beslutande samtidigt har ställning som part. Länsstyrelsen anser därför att förslaget är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör man i viss mån se kronofogdemyndighet och överexekutor som en funktionell enhet. ovanför vilken finns två instanser.

Den nuvarande instansordningen är enligt LON ändamålsenlig. Länsstyrelsen fyller en viktig funktion som tillsynsmyndighet och besvärsinstans genom att den är regional. Allmänheten har möjlighet att såväl per telefon som vid personliga besök ta till vara sin rätt och erhålla opartisk och sakkunnig bedömning av sina rättsliga problem. Hovrätterna saknar helt denna direktkontakt med allmänheten. På länsstyrelsen har vissa tjänstemän till huvudsaklig uppgift att handlägga utsökningsärenden, vilket inte är fallet i hovrätten. Om överexekutor avskaffas som besvärsinstans. skulle allmänheten sannolikt anse detta innebära en försämring av möjligheterna att bevaka sina intressen i de ofta känsliga utsökningsärendena. LON tror att även kronofogdemyndigheterna uppfattar närheten till länsstyrelserna som ett stöd. Kommunikationerna är mycket goda mellan dessa myndigheter. Motsvarande relationer till hovrätten kan inte påriiknas. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan den nuvarande instansordningen inte anses omständlig eller tungrodd. I praktiken överklagas inte många av överexekutors beslut. Länsstyrelsen tror att säväl kronofogdemyndigheter som allmänheten anser det värdefullt att ha en besvärsinstans inom länet, vilken är lätt att nä genom personliga besök eller telefonsamtal. Motsvarande kontakter kan inte uppnås med hovrätten.

Risken för att överexekutors avskaffande skulle medföra en avsevärd ökning av antalet exekutiva besvärsmål i hovrätterna diskuteras i åtskilliga remissyttranden. RRV framhåller att beredningen inte har gjört någon uppskattning av antalet besvärsmål. Den utvidgade möjligheten till självrättelse är enligt RRV väsentlig för att minska hovrätternas arbetsbörda.

Enligt advokatsamfundet kommer den föreslagna möjligheten till själv-

rättelse att begränsa antalet mål i vilka talan fullföljs till hovrätten och därigenom skapa bättre förutsättningar för snabb handläggning i över-

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 116

instanserna. Domareförbundet anför att överexekutors prövning av besvär sannolikt medför en betydande gallring av de mål som fullföljs till hovrätt. Förbundet, som konstaterar att betänkandet inte innehåller några statistiska uppgifter för bedömning av det antal mål som kan väntas bli fullföljda från kronofogdemyndigheterna till hovrätterna, anser det svårt att uttala sig härom. De vidgade möjligheter till självrättelse som har föreslagits synes emellertid förbundet vara ett värdefullt inslag. Enligt kronofogdeföreningen avser en stor andel av de klagomål som nu anförs hos överexekutor över utmätning fall, i vilka tredje man styrker sin rätt till utmätt egendom. Eftersom tidsfristen för rättelse har överskridits, måste tredje mannen anföra besvär. De vidgade möjligheterna till självrättelse av utmätning som föresläs bör enligt föreningen medföra rationaliseringsvinster.

Andra remissinstanser, som inte heller har någon erinran mot förslaget att överexekutor avskaffas som besvärsinstans, ställer sig mera tvivlande till att en avsevärd ökning av antalet exekutiva besvärsmäl i hovrätterna kan förhindras. Hovrätten för Västra Sverige anser det uppenbart att arbetsbelastningen 1 hovrätterna skulle öka kraftigt, om inte den sållning av besvärsmålen som hittills har skett hos överexekutor ersätts med lämpliga regler. Det kan enligt hovrätten starkt betvivlas att de ökade möjligheterna till självrättelse kan hindra en allvarlig ökning av hovrätternas arbetsbörda. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om något är vunnet med den föreslagna utvidgningen av rättelseinstitutet.

Beredningen har enligt länsstyrelsen i Södermanlands län underskattat den ökning av antalet mål i hovrätterna, som skulle bli en ofrånk omlig följd av förslaget. Den ökade möjligheten för kronofogdemyndigheterna att själva rätta sina beslut skulle visserligen något minska antalet besvärsmål. Merparten av de klagomål som anförs hos överexekutor lämnas emellertid utan bifall eller avvisas. Detta var fallet med ca 6892 av de mål om klagan som år 1973 prövades av överexekutor i Södermanlands län. Om detta är representativt för övriga länsstyrelser, skulle, trots de utvidgade möjligheterna till rättelse, hovrätterna få över 2.000 exekutiva besvärsmål per är,

vilket innebär en mycket kraftig ökning. Någon anledning att tro att antalet

överklaganden skall minska av annan anledning finns inte enligt länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län upplyser att under de senaste åren i Jönköpings län ca 92 Zz av de anförda klagomålen inte har fullföljts till hovrätten. Med ledning av bl. a. bifallsfrekvensen kan enligt länsstyrelsen sållningen genom självrättelse beräknas komma att understiga 15 z.

De remissinstanser som avstyrker att överexekutor avskaffas som besvärsinstans åberopar genomgående risken att hovrätterna skulle få ett alltför stort antal exekutiva besvärsmål. Farhågorna för att förslaget skall leda till en besvärande arbetsbelastning för hovrätterna är enligt statskontoret välgrundade. Svea hovrätt, som anser att beredningens motivering i långa stycken ger ett övertygande intryck, påpekar att förslaget till

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 117

betydande del bygger på den sållningseffekt som väntas uppkomma genom att kronofogdemyndigheternas möjlighet till självrättelse väsentligt vidgas. Det finns emellertid enligt hovrätten skäl att betvivla att rättelsemöjligheten skulle nedbringa antalet ärenden i andra instans. Motsatsen kan i stället förväntas. Den som har gjort sig besväret att överklaga kommer att läta fullföljden ha sin gång, om kronofogdemyndigheten inte ändrar sitt beslut. Men även om självrättelse sker är det sannolikt att ärendet fullföljs. nämligen genom besvär av motparten. Fråga blir då om förslaget kan godtas, även om hovrätterna får lika stort antal exekutiva besvärsmål som överexekutorerna har f.n. Den typ av massärenden som det till betydande del är fråga om synes enligt hovrätten inte väl lämpade för hovrätternas nuvarande organisation och domförhetsregler.

Om överexekutor slopas som besvärsinstans, föreligger enligt LON risk att hovrätterna fär en besvärande arbetsbelastning. LON tror inte att ett utbyggt system med självrättelse skulle få avsedd effekt. Kronofogdemyndigheten tillstyrker vtterligt sällan bifall till besvär i utsökningsmäl. Den viktigaste anledningen härtill är sannolikt att de överklagade målen ofta innehäller svåra civilrättsliga ställningstaganden och att nya omständigheter sällan eller aldrig framkommer 1 besvärsmålet. Länsstyrelsen i Koppurbergs län uppger att under år 1972 och 1973 har kronofogdemyndigheterna i länet helt eller delvis tillstyrkt besvär som har anförts hos överexekutor endast i omkring 10 2% av målen. Om självrättelse skulle ske i ungefär samma omfattning, skulle omkring 90 Ze av anförda klagomål kunna komma under hovrättens prövning. Vidare kommer beslut om rättelse att överklagas i viss utsträckning. Även om en del av dem som anför besvär nöjer sig med den omprövning som sker inom kronofogdemyndigheten, kommer enligt länsstyrelsen antalet utsökningsmål i hovrätterna med all sannolikhet att öka väsentligt.

Frågan om talan mot kronofogdemyndighets beslut bör föras hos annan myndighet än hovrätt, om överexekutor avskaffas, berörs närmare i en del remissyttranden. Kammarrätten i Stockholm biträder åsikten att en speciell över- eller slutinstans för utsökningsmål inte bör inrättas och ansluter sig till de skäl för denna ståndpunkt som har anförts i betänkandet. Hovrätt är enligt kammarrätten den lämpliga överinstansen med den möjlighet som finns att föra mål vidare till högsta domstolen. Även advokatsamfundet förklarar sig instämma i vad beredningen har anfört

som grund för att en särskild överinstans inte bör inrättas. Svea hovrätt vill

bestämt avstyrka att en särskild exekutiv överinstans för hela riket inrättas. Utöver de skäl som beredningen har anfört framhåller hovrätten att en sådan domstol skulle bidra till utvecklingen mot en allt mera splittrad och sväröverskådlig organisation av domstolsväsendet. Hovrätten anser inte heller att tingsrätt är lämplig som andra instans.

Därigenom skulle en enhetlig praxis knappast kunna utvecklas. Enligt

fastighetsägareförbundet är det riktigt att exekutiva ärenden, som ofta

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 118

innefattar komplicerade frågor av civilrättslig natur, överprövas av en

kollegial domstol i den vanliga instansordningen.

Doumareförbundet erinrar om att utsökningsmål ofta inrymmer frågor, som kräver goda civilrättsliga kunskaper. Många mål fordrar också snabba avgöranden i bedömningsfrågor av stor vikt för den enskilde. God

erfarenhet av domarvärv i allmän domstol synes vara av stor betydelse vid

målens handläggning. Det är också angeläget att de komplicerade civilrättsliga frågor som kan uppkomma avgörs inom samma domstolssystem som motsvarande frågor i vanliga tvistemål. Detta talar enligt förbundet starkt för att hovrätt väljs som fullföljdsinstans. Eftersom prövningen av utsökningsmål ofta förutsätter erfarenhet av exekutionsrättslig praxis och kunskaper inte minst i skattejuridik och förvaltningsrätt, är det angeläget

att hovrätten tillförs behövlig sakkunskap på detta område. Vid över-

vägande av frågan vilken myndighet som bör vara besvärsinstans bör också beaktas att utsökningsmål och konkursmål har viss anknytning till varandra och att den summariska betalningsprocessen planeras bli flyttad från tingsrätt till kronofogdemyndighet.

Kravet på speciellt kunnande hos hovrätt skulle enligt RSV möjligen tillgodoses bättre om endast en hovrätt blir andra instans för hela riket. Härigenom skulle man särskilt vinna en enhetlig rättstillämpning i mål i vilka hovrätt är sista instans. Frågan har enligt RSV samband med antalet mäl som kommer att överklagas.

Ett fåtal remissinstanser hävdar annan mening i fråga om valet av

besvärsinstans, om överexekutor avskaffas. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser att det inte är lämpligt att besvärsprövningen förläggs till

hovrätt. Länsstyrelsen framhåller att ett så stort antal ärenden, vilka i stor utsträckning knappast erbjuder rättsliga problem, inte bör handläggas i

överträtt. Om överexekutor avskaffas, bör prövningen i stället förläggas till

tingsrätt. Detta skulle enligt länsstyrelsen inte medföra nämnvärd tidsförlust, trots att antalet instanser därigenom skulle bli oförändrat fyra. Även köpmannaförbundet och SHIO anser att talan mot kronofogdemyndighets beslut bör föras i underrätt. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör länsrätt övervägas som besvärsinstans i stället för hovrätt. Länsstyrelsen påpekar att länsrätten handlägger en grupp av mäl som tidigare har prövats av överexekutor. nämligen mål som avses i 21 kap. föräldrabalken (FB). Genom lekmannainslaget i länsrätten skulle möjliggöras en allsidig bedömning av målen. Från länsrätten skulle talan kunna fullföljas till hovrätt eller kammarrätt som sista instans.

4.2.5 Andra uppgifter som åvilar överexekutor

Andra överexekutorsuppgifter än de som har nämnts i det föregående

berörs i en del remissyttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län. som upplyser att dessa uppgifter är mindre omfattande och sällan kompli-

cerade, anser att rättssäkerhetsskäl inte talar mot att de förs över will kronofogdemyndigheterna. Enligt RSV är det önskvärt att göromål som inte har direkt samband med den exekutiva verksamheten inte flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det bör övervägas om inte en del av åliggandena bör flyttas över till länsstyrelsen som sädan. Enligt länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lundshypoteksinstitution och LRF bör ärenden angående fördelning av medel flyttas från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. om exekutiv försäljning av fastighet skall åvila kronofogdemyndighet.

4.3 Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d. (allmänna mål)

Beredningens förslag att UB i motsats till UL skall vara direkt utlämplig inte endast på det civilrättsliga området utan även i fråga om uttagande av skatter. böter o.d. tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. RSV framhåller att skatter och det allmännas fordringar i övrigt numera spelar en dominerande roll både i samhällslivet i stort och i de exekutiva sammanhangen. Skatteindrivningen utgör kronofogdemyndigheternas mest omfattande arbetsuppgift. Det är under sådana förhållanden naturligt att UB blir direkt tillämplig på verkställighet i allmänna mål. Härvid är det av underordnad betydelse att skatteindrivningen som regel inleds med betalningsanmaning och att tvångsåtgärder tillgrips först om medel inte flyter in i anledning av kravet. Enligt länsstv-

relsen i Jönköpings län innebär UB:s direkta tillämplighet på allmänna mäl

en klar förbättring ur redaktionell och systematisk synvinkel. Länssty-

relsen i Norrbottens län anser att det vidgade tillämpningsområdet gör

sambandet mellan verkställighet i enskilda och i allmänna mål starkare än f.n. Advokatsamfiundet finner det vara en fördel att såvitt möjligt i en och samma lag reglera alla likartade ärenden. vare sig dessa är av civilrättslig. förvaltningsrättslig eller annan natur. RRV förklarar att verket utgår från att UB:s direkta tillämplighet på allmänna mål inte åsyftar någon ändring i kronofogdemyndigheternas organisatoriska ställning i statsförvaltningen eller i den rent praktiska utövningen av indrivningsverksamheten.

Endast Svea hovrätt är något tveksam beträffande UB:s tillämpningsområde och anser att förslaget knappast ger tillräckligt underlag för att bedöma om UB bör ha den generella räckvidd som föreslås.

Den närmare behandlingen i förslaget av allmänna mål kritiseras

däremot av flera remissinstanser. Dessa vänder sig mot beredningens mening att allmänna mål kräver avvikelser från UB:s bestämmelser endast ten del detaljer och att avvikande föreskrifter kan meddelas av regeringen. RSV understryker att de speciella förhållanden som utmärker de allmänna målen medför stora skillnader vid handläggningen av allmänna och

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 120

enskilda mål. Den väsentligaste skillnaden har samband med att det inte finns någon egentlig sökande i allmänna mål utan att det ankommer på kronofogdemyndigheten själv att utöva det allmännas borgenärsfunktioner 1 dessa mål. Detta får konsekvenser bl.a. beträffande förslagets bestämmelser om ränta på medel som skall återbäras (2 kap. 18 §), om visst skydd för borgenär utan särskild förmånsrätt (S kap. 5 §). om tidsfrist för utmätning och för försäljning av utmätt egendom (5 kap. 10 § och 9 kap. 5 $). om utmätning med förbehåll för tredje mans rätt (5 kap. 20 §), om återvinning (5 kap. 26 §), om försäljning av egendom efter utmätning av andel i egendomen (9 kap. 8 Y, om förfarandet när sekundogäldenären inte frivilligt betalar utmätt fordran (10 kap. 12 §), om åtgärder efter utmätning av pantbrev (10 kap. 14—16 §§). om redovisning (14 kap.), om kostnader vid verkställighet (18 kap.) och om utdömande av vite (19 kap. 13 §). Det finns enligt RSV även andra skillnader mellan allmänna och enskilda mål som måste beaktas. Bl.a. synes uttrycklig bestämmelse krävas om när indrivning av skatt m.m. skall anses ha avancerat så långt att ett utmätningsmäl föreligger yfr 5 kap. 26 och 29 §§) och bestämmelserna om insättning i bank av influtna medel (9 kap. 16 §) bör inte gälla allmänna mäl i allmänhet.

De anförda exemplen är enligt RSV:s mening tillräckliga för att visa att de allmänna målen bör behandlas på annat sätt än som har skett i förslaget. Bestämmelserna bör utformas med beaktande av att dessa mål utgör en väsentlig del av verksamheten hos kronofogdemyndigheterna och inte i så hög grad utformas med sikte på enskilda mål. Man skall inte behöva läsa uppbördslagen eller andra författningar som rör det allmännas fordringar för att kunna avgöra om bestämmelser i UB är tillämpliga i allmänna mål. RSV vill med kraft understryka vikten av att bestämmelserna i UB under det fortsatta lagstiftningsarbetet analyseras noga såvitt avser deras tillämplighet på allmänna mål och att behövliga ändringar vidtas. I annat fall kommer många onödiga problem att uppstå vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter och anvisningar. I fråga om den författningsmässiga tekniken förordar RSV att uttrycken ”enskilda mål” och ”allmänna mål” används it balken. Regeringen bör bemyndigas att ange innebörden av allmänt mål, medan mål som faller utanför definitionen får vara enskilt mål. Domareförbundet ansluter sig i huvudsak till

vad RSV har anfört om UB:s tillämplighet på allmänna mål.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen framhåller att förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser som har utformats för enskilda mål men som är avsedda att tillämpas även i allmänna mål. I flera av dessa bestämmelser har kronofogdemyndighetens ställning som företrädare för det allmänna inte beaktats, vilket skulle medföra svårigheter

vid tillämpningen. Som exempel anför utredningen i huvudsak samma

bestämmelser som RSV har åberopat. Utredningen anser att de angivna frågorna bör utredas ytterligare och att de inte bör regleras i administrativ

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 121

ordning. Bestämmelserna för allmänna mål bör klart avgränsas från reglerna för enskilda mål. Man kan enligt utredningen också överväga att

från UB utmönstra vissa eller samtliga särbestämmelser för allmänna mål och sammanföra dem i en särskild indrivningslag för det allmännas

anspråk på skatt, tull och avgift.

Kronofogdeföreningen påpekar att kronofogdemyndigheten i de allmänna målen vid sidan av sin uppgift som exekutiv myndighet har att i stor utsträckning företräda staten som borgenär. Eftersom UB:s regler bygger på att ett partsförhållande föreligger i målen bör det enligt föreningen klart framgå av balken vilka bestämmelser däri som gäller för allmänna eller för enskilda mål. Dessutom torde det bli nödvändigt att

meddela vissa avvikande bestämmelser. Enligt RRV bör de grund-

läggande föreskrifterna för handläggningen av allmänna mål föras in i UB. RRV ifrågasätter också om inte i balken bör anges i vilka avseender. kronofogdemyndigheten i allmänna mäl skall ex officio beakta förhållanden, som i enskilda mål förutsätter invändning från part eller tredje man. Även Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län anser att beredningen inte har tillräckligt beaktat kronofogdemyndigheternas befattning med allmänna mål utan i huvudsak har utformat lagtexten för enskilda mål.

En del remissinstanser går närmare in på kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål. Advokatsamfundet framhåller att beredningens förslag inte innebär någon lösning av det otillfredsställande förhållandet att kronofogdemyndigheten i allmänna mål både företräder ena parten och fungerar som organ med beslutande och verkställande befogenheter. Om kronofogdemyndigheten får nya uppgifter enligt vad beredningen föreslår, innebär dess olika funktioner och därmed sammanhängande intresse-

konflikter en fara för rättssäkerheten. De uppenbara riskerna för ständigt

återkommande intressekonflikter kan också undergräva allmänhetens tilltro till kronofogdemyndigheterna. Enligt samfundets mening bör dessa frågor ägnas noggrann uppmärksamhet vid det fortsatta arbetet på UB. Därvid bör sökas lösningar, som innebär att skatteindrivningen hålls organisatoriskt helt skild från övrig indrivningsverksamhet. Kronofogdemyndigheternas dubbelställning framstår enligt Svea hovrätt som särskilt betänklig vid gemensam utmätning för skatter och för enskild borgenärs fordran. En ökning av kronofogdemyndigheternas judiciella uppgifter förutsätter enligt hovrätten att myndigheterna inte har alltför påtagliga egna intressen I ärendena. Hovrätten anser att förslaget knappast innebär

tillräckliga garantier i detta hänseende.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan det allmännas intressen i

allmänna mål inte sällan komma i konflikt med enskilda parters, t.ex. vid

utmätning eller fördelning av medel. Även om det inte finns någon som

helst anledning att betvivla kronofogdemyndighetens opartiskhet, måste

enligt länsstyrelsen lämpligheten av myndighetens dubbelställning starkt

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 122

sättas i fråga. Nackdelarna kan bli än mera framträdande genom de ökade

befogenheter som förslaget ger kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelsen anser sig böra väcka frågan om att inrätta tjänster, vars innehavare skulle som statens företrädare —- men utan beslutanderätt i exekutionsrättsliga frågor — bevaka statens rätt hes kronofogdemyndigheterna och överordnade instanser. Länsstyrelsen understryker att en sådan åtgärd är helt

fristående från frågan om överexekutor skall avskaffas. Länsstyrelsen i

Kronobergs län anser att den enskilde kan komma att i allmänna mål känna sig i underläge gentemot kronofogdemyndigheten.

Några remissinstanser berör regelsystemet 1 stort för indrivning av

skatter m.m. Nuvarande bestämmelser om indrivning är enligt RRV svär-

överskådliga och i vissa avseenden inte tillräckligt upplysande för tillämpningen. Sådana väsentliga frågor som vem som i olika hänseenden är

behörig att företräda staten och när en fordran har uppkommit är i

allmänhet inte reglerade. RRV anser att regelsystemet för indrivning av skatter. böter och allmänna avgifter bör ses över i anslutning till arbetet på UB. En systematisk reglering av indrivningsverksamheten framstår enligt . RRV som särskilt angelägen med hänsyn till att denna verksamhet får allt " större betydelse, bl.a. som följd av en förbättrad skattekontroll. Den förestående ADB-reformen inom exekutionsväsendet accentuerar ytterligare behovet av en genomgripande översyn. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen påpekar att de allmänna målen utgör två tredjedelar av de mål som kronofogdemyndigheterna handlägger och att de belopp som skall drivas in för det allmännas räkning har stigit markant under senare år. Det är enligt utredningen uppenbart att lagstiftningen på exekutionsomrädet i allt större utsträckning utnyttjas för att undandra skatt. Staten kan inte som borgenärer i civila fordringsförhållanden själv välja sina gäldenärer. Det allmännas fordran bestäms dessutom på grundval av gäldenärens egna uppgifter och förutsätter alltså en medverkan från dennes sida. De skattskyldiga får många gånger. under kortare ellenlängre tid. förfoga över skattemedel. vilket ofta blir till förfång för deras betalningsförmåga. Gällande rätt ger enligt utredningens mening inte tillräckligt effektiva medel för indrivning av det allmännas fordringar. I fråga om löntagare är bristen dock inte så påfallande, bl.a. på grund av instituten införsel och utmätning av lön. Utredningen anser att möjligheterna att driva in skatter och allmänna avgifter bör utvidgas. De regler som gäller om indrivning av skatter och allmänna avgifter finns i många olika författningar och är svåröverskådliga. Behovet av mera enhetliga och lättillämpade bestämmelser om indrivning är därför stort. Utredningen konstaterar att beredningen inte har föreslagit några ändringar i detta avseende.

I några remissyttranden tas upp en särskild fråga rörande allmänna mål. nämligen huruvida kronofogdemyndigheten skall kunna ta emot säkerhet

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 123

för fordran på skatt m.m. RSV, som erinrar om att frågan tidigare har behandlats av justitieombudsmannen (1960 års ämbetsberättelse s. 291), framhäller att situationen numera är en annan än då justitieombudsmannen gjorde sina uttalanden. Restföringen är numera betydligt större och indrivningen är förenad med svärigheter som knappast förekom tidigare. Dessutom är kronofogdemyndigheterna specialutbildade för att ha hand om indrivningen och kan anförtros betydligt mera kvalificerade uppgifter än sina föregångare. RSV anser att kronofogdemyndigheterna bör kunna ta emot säkerhet i allmänna mål. Detta kan bli av praktisk betydelse

främst beträffande borgen eller annan säkerhet som tillhandahålls av tredje

man. Om gäldenären har utmätningsbar egendom, bör denna som regel utmätas. I vissa fall kan det vara till fördel för gäldenären att hans egendom inte utmäts, t.ex. omsättningstillgångar som ett restfört företag mäste disponera för sin verksamhet. För kronofogdemyndighetens del är det I ett sådant fall enklare att ta emot bankgaranti, borgen eller företagsinteckning som säkerhet än att verkställa utmätning med åtföljande värdering. vård etc. RSV föreslår därför att möjlighet öppnas för kronofogdemyndigheten att ta emot säkerhet i allmänt mål.;RSV har dock inte kunnat överväga hur bestämmelserna bör vara utformade.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att kronofogdemyndigheten bör få möjlighet att motta säkerhet för statens fordran. Det skulle enligt länsstyrelsen förmodligen göra indrivningsarbetet betydligt enklare och mera flexibelt. Kronofogdemyndigheten skulle inte bli så bunden av avbetalningstider och avbetalningsbeloppen skulle kunna sättas lägre, i vart fall till en början. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skutteprocessen framhåller att om kronofogdemyndigheten får rätt att ta emot säkerhet i allmänna mål. myndigheten besparas mycket arbete genom att egendom inte behöver utmätas och tas om hand. En sådan ordning skulle även kunna vara förmånlig för gäldenären. Enligt kronofogdeföreningen bör kronofogdemyndigheten ha rätt men inte skyldighet att i särskilda fall motta säkerhet i allmänna mål. Särskilt vid indrivning hos företag skulle en sådan möjlighet fylla ett praktiskt behov. Om gäldenär som villkor för att avbetalning och uppskov skall medges får ställa säkerhet i form av bankgaranti, pantbrev eller företagsinteckning, kan myndigheten befrias från omfattande arbete med utmätning samt tillsyn och vård av det utmätta. Föreningen anser att även säkerhet av tredje man bör kunna godtas.

4.4 Självrättelse

Beredningens förslag om vidgade möjligheter för kronofogdemyndigheten att själv rätta sina beslut har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena. Förslaget tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av bl.a.

hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, RRV, RSV,

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 124

länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, advokatsamfundet . domareförbundet, kronofogdeföreningen och LRF. Enligt domareförbundet synes förslaget vara ett värdefullt inslag i handläggningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län uppger att de nuvarande begränsningarna i möjligheten till självrättelse har föranlett ett flertal onödiga överklaganden.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att utvecklingen på olika rättsområden har lett till vidgade möjligheter till självrättelse. Mot bakgrund av att skyldighet att meddela besvärshänvisning föreskrivs i förslaget endast

för det fall att talan är inskränkt till viss tid ifrågasätter kammarrätten om

förslaget tillförsäkrar den som berörs av kronofogdemyndighets beslut tillräckliga upplysningar om hans rätt att kräva rättelse. Kammarrätten framhäller vidare att beredningens strävan att avlasta hovrätterna uppgifter har tagit sig långtgående uttryck: begränsad skyldighet att ge besvärshänvisning; ingen föreskrift om att till kronofogdemyndighet ställda yrkanden om ändring eller rättelse som inte godtas skall ses som ett besvärsyrkande, vilket skall överlämnas till hovrättens prövning; besvär till hovrätten inges till. kronofogdemyndigheten för att där eventuellt föranleda självrättelse;hovrätten underrättas inte ens angående besvären, såvida yrkandena enligt kronofogdemyndighetens bedömning har blivit tillgodosedda eller besvären återkallade. Möjligen är förslaget med hänsyn till

omständigheterna godtagbart. Kammarrätten kan emellertid inte frigöra

sig från uppfattningen att beredningen har gått väl långt i fråga om vad som skall ankomma på kronofogdemyndigheterna för att avlasta hovrätterna arbetsuppgifter. Den som vänder sig till hovrätten kan finna det märkligt,

även om hans yrkanden blir tillgodosedda, att hovrätten hålls helt utanför

och inte ens meddelar ett avskrivningsbeslut. Den rättssäkerhetsgaranti,

som ligger i att hovrätten får handlingarna överlämnade till sig för det

beslut som kan komma i fråga, är möjligen särskilt angelägen med hänsyn till den tvekan som kan råda om kronofogdemyndigheternas förutsåttningar, åtminstone i ett inledande skede, för de svåra bedömanden som inte sällan förekommer på området.

Enligt RRV ligger en fara i att förfarandet med självrättelse institutionaliseras och därigenom drar lika stora kostnader som ett besvärsförfarande. Det är därför enligt RRV angeläget att besvärsfrekvensen och självrättelseförfarandet följs upp så att åtgärder kan vidtas för att uppnå äsyftat resultat. Hovrätten för Västra Sverige anser att alla beslut som inte innefattar en materiell prövning bör kunna vara föremål för självrättelse. I en del av de fall då självrättelse inte anses kunna komma 1 fråga kan man enligt hovrätten tänka sig att kronofogdemyndigheten meddelar preliminära beslut, som föreläggs parterna för yttrande.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till den föreslagna utvidg-

ningen av möjligheterna till självrättelse. Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar att vetskapen om möjligheten till självrättelse ibland anses

kunna innebära en fara för en alltför summarisk prövning, t.ex. av invänd-

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 125

ningar som anförs mot utmätning. Enligt länsstyrelsen bör därför ytterligare övervägas om självrättelse bör få ske i föreslagen omfattning. Lämpligheten av den föreslagna utvidgningen ifrågasätts av länsstyrelsen i Östergötlands län med hänsyn till att den kan hos allmänheten ge intryck av rättsosäkerhet i fall då kronofogdemyndigheten utan begäran ändrar beslut som berör parter med motstående intressen och även i övrigt kan minska förtroendet för kronofogdemyndigheten. Om möjligheterna till självrättelse vidgas för kronofogdemyndigheterna, kan enligt länsstyrelsen principiella invändningar knappast göras mot liknande utvidgning för andra myndigheter.

Den utökade möjligheten till självrättelse synes enligt länsstyrelsen i Kronobergs län i och för sig praktisk och torde inte vara förenad med några större betänkligheter såvitt avser rättelse av uppenbara oriktigheter utan att nytt material har tillförts ärendet. När nytt material tillförs, torde det i regel vara tredje man som klagar över utmätning efter det att denna har vunnit laga kraft. Om saken är uppenbar och gäldenären och borgenären biträder besvären, torde det enligt länsstyrelsen vara praktiskt att kronofogdemyndigheten kan häva utmätningen. När saken inte är uppenbar torde kronofogdemyndigheten med all säkerhet vara restriktiv med att vidta rättelse. Om rättelse likväl sker, måste vederbörande tjänsteman först sätta sig in i målet och göra en självständig bedömning. Att en myndighet på sådant sätt omprövar egna beslut skulle enligt länsstyrelsen innebära att en extra instans tillskapades och dessutom vara betänkligt från principiell synpunkt.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska mot den omfattning som möjligheten till självrättelse skulle få enligt beredningens förslag. Detta är fallet med Svea hovrätt. hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, LON, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt SHIO. Enligt Svea hovrätt har behovet av regler om självrättelse starkt samband med frågan i vad mån beslut i exekutiva ärenden har rättskraft. Eftersom beredningen inte diskuterar rättskraftsfrågan, blir behovet och konsekvenserna av de föreslagna reglerna om självrättelse svåra att överblicka. Otvivelaktigt räder enligt hovrätten i exekutiva ärenden speciella förhållanden, vilka t någon mån motiverar att kronofogdemyndigheten kan jämförelsevis formlöst och på eget initiativ rätta vidtagna åtgärder eller meddelade beslut. Det synes rimligt att de nuvarande möjligheterna till ändring och självrättelse bibehålls. Hovrätten avstyrker däremot att möjligheterna till självrättelse vidgas på det sätt som beredningen har före-

slagit. Som skäl för denna ståndpunkt anför hovrätten i huvudsak följande.

Förslaget torde medföra betydande otrygghet för de berörda parterna. Den granskning som skall ske när besvär har anförts kan fördröja överinstansens avgörande. Möjligheten att rätta överklagade beslut kan leda till mindre omsorgsfull handläggning. Det kan utvecklas en vana bland miss-

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 126

nöjda parter att klaga, varvid den som har handlagt ärendet kan lockas att vidta självrättelse för att slippa den kontroll som eljest skall förekomma

vid besvärsprövningen. Det finns viss risk att möjligheten till rättelse leder

till en självständig procedur vid sidan av huvudärendet. Statskontoret anser det i och för sig lämpligt att myndighet kan själv rätta felaktiga beslut, i vart fall om rättelsen är till fördel för den enskilde. Att använda självrättelse som alternativ till prövning i överinstans är emellertid enligt statskontoret inte riktigt.

LON tror för sin del att det inte är realistiskt att tänka sig en rutinmässig

granskning av ärendena, vilket skulle innebära en dubblering av handläggningen. Enligt LON är det vidare främmande för vår rättsordning att ålägga myndighet att överpröva sina egna beslut. En omfattande möjlighet för kronofogdemyndigheterna till självrättelse kan medföra att allmänhetens tilltro till dessa myndigheters opartiska handläggning försämras. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan det befaras att kronofogdemyndigheterna får dubbelpröva ett stort antal mål. Länsstyrelsen anser att den vidsträckta befogenheten att vidta självrättelse får konsekvenser som är svåra att överblicka. Det ligger emellertid nära till hands att anta att självrättelseförfarandet kan minska allmänhetens förtroende till rättssäkerheten i kronofogdemyndigheternas verksamhet.

Den föreslagna rättelsebefogenheten innebär enligt länsstyrelsen i

Älvsborgs län ett slags tvåinstansprövning hos en och samma myndighet. Länsstyrelsen befarar att möjligheterna till självrättelse skall undergräva rättssäkerheten genom att minska tilltron hos allmänheten till kronofogdemyndighetens beslut. Det kan också befaras att många kommer att klaga till hovrätten bara för att utröna om inte någon högre tjänsteman vid kronofogdemyndigheten bedömer saken på annat sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att institutet självrättelse bör nyttjas sparsamt med hänsyn till myndigheternas anseende och allmänhetens förtroende. Enligt länsstyrelsen bör det inte komma i fråga att kronofogdemyndighet själv rättar sitt beslut. när målet är anhängigt i hovrätten. Även länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län åberopar principiella betänkligheter.

Den föreslagna tidsfristen för rättelse av utmätning i andra fall än då egendomen tillhörde tredje man, två veckor från utmätningen, anses i några remissyttranden vara för snävt tilltagen. Länsstyrelsen i Norr-

bottens län förordar sålunda att fristen förlängs till tre veckor. Till stöd härför anförs att om länet skall utgöra endast ett kronofogdedistrikt, verkställigheten kommer att delegeras till inte mindre än 11 stationerings-

orter varav flera med mycket stort avstånd från centralmyndigheten. Målen torde i många fall inte hinna granskas hos kronofogdemyndigheten inom två veckor. Om fristen förlängs till tre veckor, bör besvärstiden förlängas från tre till fyra veckor, något som enligt länsstyrelsen kan ske utan olägenhet. Med hänsyn till att befogenheten till självrättelse skall

möjliggöra bl.a. för gäldenären att få rättelse utan att behöva besvära sig anser RSV att tvåveckorstiden bör räknas från den dag gäldenären delgavs bevis om utmätningen. Samma ståndpunkt intas av kronofogdeföreningen. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör tidsfristen förlängas antingen till tre veckor från utmätningen eller så att fristen räknas från den dag gälde-

nären fick del av utmätningsbeslutet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län är kritisk mot att fristen inte skall gälla i fall då besvär har anförts över

utmätningen.

Några remissinstanser är kritiska mot beredningens mening att självrättelse i viss utsträckning skall kunna ske utan stöd av uttryckliga bestämmelser. Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att i lagtexten bör uttömmande anges i vilka fall självrättelse kan komma i fråga. Ett system med självrättelse som inte är närmare reglerat i lagen skulle enligt statskontoret stå i mindre god överensstämmelse med de intentioner, som från statsmakternas sida har kommit till uttryck bl.a. vid tillkomsten av den nya förvaltningslagstiftningen. Av beredningens uttalanden drar statskontoret slutsatsen att det främst är handräckningsåtgärder som skulle omfattas av den oreglerade befogenheten till självrättelse.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Malmöhus län vänder

sig särskilt mot att självrättelse skall kunna ske med anledning av anförda

besvär. Hovrätten anser att det föreslagna rättelseförfarandet motverkar den vinning som uppnås om överexekutor avskaffas. Förutsättningarna för att komma fram till ett snabbt avgörande försämras och förslaget kan måhända leda till att mindre omsorg ägnas åt prövning av ärendena liksom

åt utformningen av meddelade beslut. Enligt länsstyrelsen kan förslaget leda till ett slags tvåinstansprövning hos en och samma myndighet. För

den som har anfört besvär måste det te sig förbryllande om kronofogdemyndigheten själv ändrar sitt beslut. Om kronofogdemyndigheten delvis ändrar sitt beslut. kan ändringsyrkandets omfattning bli så oklar att överprövningen äventyras. Enligt länsstyrelsens mening är det utvidgade rättelseinstitutet bristfälligt till sin konstruktion. Även hovrätten för Västra Sverige, som inte har någon erinran mot att möjligheterna till självrättelse ökas, anser att befogenheten att vidta rättelse med anledning av anförda besvär kan befaras medföra svårigheter i tillämpningen. Som exempel anförs att om kronofogdemyndigheten med anledning av besvär delvis ändrar ett beslut, ändringsyrkandets omfattning kan bli så oklar att överprövningen äventyras.

Som har nämnts i det föregående (under 4.2.4) ställer sig flera remiss-

instanser tvivlande till att de föreslagna möjligheterna till självrättelse skulle i någon större omfattning minska antalet besvärsmål i hovrätterna.

Prop. 1980/81: 8 Remissyttrandena 128

4.5 Lagtekniska frågor

Dispositionen av lagbestämmelserna i förslaget godtas av praktiskt taget alla remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige anser att systematiken tillfredsställer högt ställda anspråk och att uppställningen är lättöverskådlig. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är lagbestämmelserna ordnade på ett för rättstillämpningen tjänligt sätt. Länsstyrelsen i Norr-

bottens län framhåller att lagförslaget är logiskt uppbyggt och välsyste-

matiserat. Även Svea hovrätt anser att disposition och kapitelindelning i stort sett är invändningsfria. Reglerna i balkens två inledande kapitel och det avslutande kapitlet har dock ett starkt samband som kontrasterar mot uppdelningen och avståndet mellan dem. Enligt hovrätten skulle förslaget möjligen vinna i överskådlighet och konsekvens om delar av I och 2 kap. förs över till 19 kap.

Systematiken kritiseras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som anser att beredningen inte har utnyttjat möjligheten till en naturlig och

översiktlig huvudgruppering på avdelningar av den. vidlyftiga materian. Att

UB i viss mån kan anses ha en utpräglat praktisk funktion bör inte utesluta att den får en mera logisk och systematisk uppbyggnad. Länsstyrelsen, som hänvisar till RB och JB, förordar en uppdelning på fyra avdelningar. En första avdelning bör utgöra allmänna delen (bl.a. organisationen, allmänna regler om förfarandet och kostnadsregler). I en andra avdelning kan behandlas de olika verkställighetsformerna och i en tredje avdelning handräckning. I den avslutande avdelningen skulle rättsmedlen regleras. Länsstyrelsen påpekar att regler av typisk allmänkaraktär finns både i början av förslaget (1—3 kap.) och i slutet (18 och 19 kap.). Länsstyrelsen vänder sig även mot att införsel regleras före utmätning och ifrågasätter. trots de skäl som beredningen har anfört för en sådan ordning, om inte den naturliga ordningen bör vara utmätning — införsel — utmätning av lön.

En remissinstans, hovrätten för Västra Sverige, har fäst sig vid att skepp och luftfartyg genomgående nämns före fast egendom i förslaget. Hovrätten ifrågasätter om inte fast egendom bör nämnas först. Detta skulle föranleda ändring i bl.a. 2 kap. och orpkastning av ordningsföljden

mellan 11—13 kap. Så I ett par remissyttranden anförs kritiska synpunkter på utformningen av lagtexten. Svea hovrätt anser att förslaget fyller rimliga anspråk i fråga

om språklig och redaktionell utformning men vill ändå förorda att lag-

texten överarbetas i formellt avseende. Utgångspunkten bör vara att man skall kunna hitta i balken och förstå reglernas innebörd utan juridiska

specialkunskaper. Enligt hovrätten är språket i förslaget i allmänhet klart och enkelt. Någon gång behöver lagtexten snarare stramas åt i språkligt hänseende än förenklas. Exempel saknas dock inte på svårbegripliga eller tunga formuleringar. Beredningens språkbruk, bl.a. de varierande uttryckssätt som används, försvårar också bedömandet huruvida vissa

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 129

regler är obligatoriska eller fakultativa. Det kan dessutom ifrågasättas om inte bestämmelserna har gjorts fakultativa i alltför stor omfattning. Vidare förekommer bestämmelser som anger gränserna för balkens tillämpningsområde i övermått. Dessa regler är enligt hovrätten i stor utsträckning innehållslösa och detsamma gäller en del av hänvisningarna inom balken.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län får kronofogdemyndigheterna ofta ringa eller intet stöd av lagtexten för sina avgöranden i sin svårbemästrade uppgift och jämfört med de flesta andra myndigheter särskilt utsatta position. Ordval som ”om skäl föreligger”, ”om så behövs”, ”om det finnes ändamålsenligt”. ”om ej särskilda skäl föranleder till annat” förekommer ymnigt. Enligt länsstyrelsen ställer denna lagstiftningsteknik

stora krav inte minst på den myndighet som skall besluta i första instans

och föranleder tveksamhet när det gäller ett för den enskilde så betydelsefullt område som utsökningsrätten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en hel del bestämmelser är så vagt utformade att de måste bli svåra att

tolka, vilket avsevärt ökar kronofogdemyndigheternas arbetsbörda. Det

kan enligt länsstyrelsen också befaras att rättstillämpningen kommer att skifta från kronofogdemyndighet till kronofogdemyndighet, kanske även inom samma myndighet.

5¶Föredraganden

S.1 Allmänna synpunkter på en ny utsökningslagstiftning

De grundläggande reglerna om verkställighet av domstolarnas avgöranden rörande civilrättsliga förpliktelser finns fortfarande i 1877 års

utsökningslag (UL). I UL ingår också regler om hur borgenär kan utverka kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd liksom föreskrifter om handräckning av annat slag, t.ex. avhysning av hyresgäst som har förverkat sin hyresrätt. Till följd av reformer under senare år har vissa avsnitt av utsökningsrätten kommit att behandlas i särskilda lagar vid sidan av UL. Exekutiv försäljning av vissa viktigare specialobjekt har sålunda reglerats i särskilda lagar. Hit hör 1973 års lag om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. (SfL), 1971 års lag om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. (LfL) och 1971 års lag om exekutiv försäljning av fast egendom (FfL). Verkställighetsformen införsel regleras i en särskild införsellag av år 1968. UL utgör dock fortfarande grundvalen för utsökningsrätten.

När UL kom till var det naturligt att lagstiftarens intresse främst knöts till verkställigheten av exekutionstitlar rörande privaträttsliga anspråk. Indrivningen av skatter och andra offentligrättsliga fordringar reglerades i särskilda författningar. Genom hänvisning till utsökningslagstiftningen har denna dock gjorts i princip tillämplig också vid indrivning av fordringar av sådant slag. Numera utgör denna indrivning den helt dominerande delen

9 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 130

av de lokala exekutiva myndigheternas, dvs. kronofogdemyndigheternas, arbete. I linje härmed ligger att den relativt sent tillkomna införsellagen är direkt tillämplig på indrivning av skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

Det ligger i sakens natur att en lagstiftning av UL:s ålder efter hand har kommit att framstå som otidsenlig och i behov av översyn. Efter det att riksdagen vid olika tillfällen hade framhållit att utsökningslagstiftningen behövde reformeras (1LU 1945:39 och rskr 1945:365 samt ILU 1957:9 och rskr 1957:127), påbörjade lagberedningen år 1960 en allmän översyn av UL och därmed sammanhängande lagstiftning. Beredningen har därefter avlämnat ett flertal betänkanden med förslag till partiella ändringar på utsökningsrättens område. Förslagen har med ett undantag, som jag strax skall återkomma till, genomgående lett till ny lagstiftning. Genom de reformer som efter hand har genomförts har vi utöver de tidigare nämnda lagarna om exekutiv försäljning av vissa viktigare specialobjekt fått moderna bestämmelser om bl.a. utmätningsfri egendom (däribland gälde-

närens s.k. beneficium) och om löneexekution. År 1973 lade beredningen fram förslag till en utsökningsbalk (UB), som

reglerar verkställighet och handräckning. Förslaget, som omfattar 420 paragrafer fördelade på 19 kapitel, avses ersätta bl.a. UL, införsellagen och de särskilda försäljningslagarna. Förslaget har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanserna. Alla remissinstanser utom en har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att förslaget läggs till grund för ny lagstiftning på området. I flera remissyttranden understryks att den nuvarande lagstiftningen till stora delar är bristfällig och bör ersättas av nya regler. De nya regler som beredningen har föreslagit anses över lag ändamålsenliga.

Också jag delar uppfattningen att nuvarande regler på området bör avlösas av en enhetlig och mer ändamålsenlig lagstiftning. Under den tid som har gått sedan UL antogs har lagen visserligen undergått åtskilliga ändringar. Detta gäller särskilt efter det att beredningen år 1960 fick i uppdrag att företa en allmän översyn av utsökningsrätten. Även efter genomförandet av dessa reforrner måste emellertid utsökningslagstift-

ningen anses bristfällig i flera avseenden. Reglerna om utmätning ger

sålunda inte möjlighet till en så effektiv indrivning som krävs 1 det moderna samhället. Bl.a. saknas väsentligen regler om gäldenärens skyldighet att medverka i mål om utmätning och om tvångsmedel. Regleringen av utmätningsinstitutet är också i övrigt delvis ofullständig och föråldrad. Det gäller exempelvis skyddet för tredje mans rätt. Även bestämmelserna om verkställighet rörande andra förpliktelser än betalningsskyldighet är i behov av en mer tidsenlig utformning. Här gör sig inte minst gällande önskemålet att undvika från social synpunkt stötande resultat vid exempelvis vräkning av hyresgäst. Vad gäller UL:s tillämpningsområde framstår det som föga konsekvent att lagen inte är direkt tillämplig på indrivning av skatter och andra offentligrättsliga fordringar. Till de brister

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 131

som jag nu har gett exempel på kommer att UL:s formella uppbyggnad efter hand har blivit mindre ändamålsenlig. Medan t.ex. somliga frågor är ofullständigt reglerade i lagen, har beträffande andra meddelats en rad

detaljföreskrifter. Av dessa är åtskilliga av sådan art att de numera kan

meddelas av regeringen i form av verkställighetsföreskrifter.

Genom sitt förslag till UB har beredningen fullföljt sin översyn av hela

utsökningsrätten, frånsett övergångsbestämmelser och följdändringar i annan lagstiftning vilka beredningen har behandlat i ett senare betänkande. UB-förslaget, som behandlar den egentliga utsökningsrätten, dvs. verkställighet av domar och andra exekutionstitlar samt handräckning, innehåller en fullständig och systematisk reglering av detta rättsområde. Förslaget

innehäller åtskilliga nyheter av såväl principiell som praktisk natur. Det

kännetecknas av en strävan att ge de exekutiva myndigheterna mera effektiva medel i deras verksamhet, samtidigt som tillbörlig hänsyn tas till den som är föremål för exekutiv åtgärd. Förslaget får i stort anses väl uppfylla de krav som i ett modernt samhälle måste ställas på en effektivt

fungerande utsökningslagstiftning, framför allt när det gäller indrivning av

fordringar. Föreslagna lösningar av olika problem torde i allmänhet utgöra en lämplig avvägning av skilda rättsägares intressen. I likhet med praktiskt taget alla remissinstanser anser jag att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för en ny lagstiftning på utsökningsrättens område.

Beredningen har diskuterat huruvida konkursrätten eller delar därav, förmänsrättsordningen, summarisk betalningsprocess och återtagande av avbetalningsgods bör regleras i en ny UB men har ansett att denna bör begränsas till att avse den egentliga utsökningsrätten. Denna uppfattning delas av praktiskt taget alla remissinstanser. Endast en remissinstans har så till vida varit kritisk som den anser det önskvärt att frågor om utsökning i egentlig mening (specialexekution) och om konkurs (generalexekution) beaktas i ett sammanhang.

Vad först angår konkursrätten vill jag för egen del framhålla att medan den egentliga utsökningsrätten helt utgör en form av myndighetsutövning, konkursförvaltningen ombesörjs av en särskilt utsedd förvaltare. som regel en advokat. Även i fråga om själva förfarandet skiljer sig utsökning i egentlig mening från konkursförfarandet. Det är enligt min mening uppenhbhart att man inte skulle vinna något genom att föra samman bestämmelserna om konkurs med reglerna om egentlig utsökning. Inte heller synes det lämpligt att bryta ut någon del av konkursrätten och reglera den 1 UB. En sådan ordning skulle visserligen i och för sig vara möjlig i fråga om vad som av en gäldenärs egendom inte ingår i konkursbo. Bestämmelserna härom överensstämmer i huvudsak med reglerna om beneficium

och andra undantag från utmätning. Tekniskt regleras frågan f.n. genom

hänvisning till UL. Det synes lämpligt att frågan på motsvarande sätt i fortsättningen får regleras genom hänvisning till UB.

Jag delar sålunda beredningens och remissinstansernas mening att

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 132

konkursrätten även i fortsättningen bör hållas skild från utsökningsrätten i egentlig mening. I detta sammanhang vill jag nämna att konkurslagstift-

ningen är föremål för översyn av konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Inte

heller bör förmånsrättsordningen, som berör både utmätning och konkurs

och är av grundläggande materiell betydelse, föras in i UB. Att föra samman bestämmelser om summarisk betalningsprocess med utsökningsrätten kan inte komma i fråga annat än om denna process flyttas från domstol till exekutiv myndighet. Detta har diskuterats vid olika tillfällen under senare år. Under år 1977 har emellertid lagts fram förslag

till en ny lagsökningslag, vilken bibehåller den summariska betalningsprocessen vid domstol (Ds Ju 1977:5). Förslaget övervägs f.n. inom justitiedepartementet. Frågan om sambandet mellan denna lagstiftning och

UB behandlas ytterligare i avsnitt 5.2.4 såvitt avser handräckning.

Bestämmelserna i lagen om avbetalningsköp om återtagande — genom handräckning eller verkställighet — av egendom som har sålts på avbetalning har nära samband med övriga bestämmelser i den lagen. Motsvarande gäller i fråga om den nya konsumentkreditlagen samt den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Det är därför knappast lämpligt att föra över reglerna om återtagande i dessa lagar till UB. Jag vill

erinra om att exekutionsrättsliga bestämmelser även finns i åtskilliga

andra författningar, t.ex. i rättegångsbalken (RB) och i olika lagar som rör verkställighet av utländska exekutionstitlar, utan att det från något håll har ifrågasatts att flytta dem till en ny UB.

Av det sagda följer att även jag anser att en ny UB bör begränsas till att avse den egentliga utsökningsrätten. Hit hör i första hand verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. Verkställigheten kan avse betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Betalningsskyldighet bör liksom f.n. kunna verkställas genom utmätning, däri inräknat utmätning av Jön, samt, i vissa fall, införsel. Till utsökningsrätten i egentlig mening brukar också räknas handräckning, dvs. ingripande utan stöd av exekutionstitel. Handräckning utgörs av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd samt avhysning och annan liknande handräckning, vars bestånd inte kräver att talan väcks

i saken. Som jag senare skall återkomma till bör det emellertid inte ankomma på exekutiv myndighet att förordna om handräckning utan

befogenheten bör tillkomma domstol. Bestämmelser om förordnande om

handräckning bör därför inte meddelas i UB. En ny UB bör emellertid

innehålla bestämmelser om verkställighet av beslutad handräckning.

Beträffande det närmare innehållet i UB vill jag i första hand hänvisa till specialmotiveringen till de olika kapitlen i balken. I avsnitt 6 lämnas inledningsvis en översiktlig redogörelse för det viktigaste av innehållet. I den

allmänna motiveringen kommer att i särskilda avsnitt behandlas vissa övergripande frågor. Det gäller överexekutorsinstitutionens avskaffande (avsnitt 5.2), balkens tillämplighet i allmänna mål (avsnitt 5.3), reglerna om kronofogdemyndighets möjlighet till självrättelse (avsnitt 5.4) och vissa

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 133

lagtekniska frågor (avsnitt 5.5). Härutöver vill jag redan nu behandla några spörsmål av mera allmän karaktär.

På grundval av delbetänkanden från beredningen har som redan nämnts ett flertal viktiga delreformer inom utsökningsrätten ägt rum under senare år. Reformerna har främst rört utmätningsinstitutet men även andra delar av utsökningsrätten, bl.a. exekutionsformen införsel. Beredningen har inte genomgående på nytt övervägt de nya regler som har tillkommit på grundval av beredningens tidigare förslag utan har i allmänhet utan ändring tagit upp reglerna i förslaget till UB, frånsett de ändringar som har påkallats av att överexekutorsinstitutionen föreslås avskaffad och av att bestämmelserna tas upp i en större enhet. Detta har godtagits av de allra

flesta remissinstanserna. Beredningens ståndpunkt har emellertid kriti-

serats av två remissinstanser, 'som har menat att man därigenom avstår från den fördel med partiella reformer som ligger i att man efter försöksverksamhet kan göra behövliga ändringar i slutskedet av lagstiftningsarbetet.

För egen del vill jag framhålla att med de partiella reformerna inte endast

har åsyftats en provisorisk lagstiftning utan avsikten har varit att de nya bestämmelserna i allmänhet skulle tas upp i en blivande UB. Reformerna

torde också som regel ha slagit väl ut. Någon allmän omprövning av alla de delar av utsökningsrätten som omfattas av delreformerna kan därför inte komma i fråga. Någon sådan omprövning har inte heller ifrågasatts

från något håll. En annan sak är att frågor som redan har fått sin lösning

genom delreformerna bör tas upp till ny prövning, om särskild anledning förekommer till det. Beredningen har själv tagit upp vissa sådana frågor och ibland föreslagit ändrade lösningar. Beträffande vissa andra frågor har förslag om ändring väckts i remissyttrandena. Detta gäller bl.a. utmätning

av lön, införsel samt försäljning under hand av utmätt lös egendom.

Frågorna behandlas närmare i samband med de kapitel till vilka de hör. Detsamma gäller ändringsförslag som i övrigt har förts fram från myndigheter och enskilda under arbetet på UB.

Ett par remissinstanser har tagit upp vissa principiellt och praktiskt viktiga frågor rörande utmätning vilka idag är oreglerade och vilka inte har berörts närmare i beredningens betänkande. Det gäller t.ex. kronofogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom. Frågorna, som i departementsförslaget delvis föreslås bli uttryckligt reglerade, behandlas I de sammanhang till vilka frågorna hör.

I fråga om exekutionsformen utmätning innehåller beredningens förslag bl.a. bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning (15 kap.). Dessa bestämmelser reglerar köparens rätt mot tredje man som gör anspråk på äganderätt till den sålda egendomen. Vidare behandlas bl.a. utmätningsgäldenärens och borgenärs ersättningsskyldighet i fall då exekutivt såld egendom frångår köparen eller då försäljningen medför att tredje mans rätt går förlorad. Två remissinstanser har ifrågasatt om det är lämpligt att

sådana frågor regleras i UB. För egen del vill jag påpeka att bedömningen av frågan om exekutiv försäljnings rättsverkan sedan länge är oklar. Frågan kan inte gärna förbigås när man nu skall få till stånd en ny utsökningslagstiftning. Vad som kan diskuteras är var bestämmelser 1 saken bör placeras. Sävitt gäller exekutiv försäljning av fast egendom är det i och för sig möjligt att föra in behövliga regler i jordabalken (JB). Beträffande exekutiv försäljning av lös egendom saknas däremot en motsvarande lag, i vilken bestämmelserna på ett naturligt sätt kan föras in. Med anledning av vad en av de båda kritiska remissinstanserna har anfört vill jag erinra om att någon generell lagstiftning om godtrosförvärv av lös egendom f.n. inte är aktuell. Bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning rör visserligen inte själva förfarandet hos den exekutiva myndigheten. De har emellertid

nära samband med förfarandet och praktiska skäl talar för att frågan får

sin reglering i. UB. Det kan påpekas att även den nuvarande utsöknings-

lagstiftningen innehåller vissa bestämmelser i saken (se 213 a § UL och

45—48 §§ FfL). Jag godtar sålunda beredningens förslag att en ny UB bör reglera även verkan av exekutiv försäljning.

Beredningen har föreslagit att UB skall vara direkt tillämplig i fråga om all verkställighet, vare sig ålagd förpliktelse har fastställts av domstol eller i annan ordning. Detta har genomgående godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att UB bör vara generellt tillämplig på all verkställighet. Med hänsyn till frekvensen av olika typer av exekutionstitlar som i praktiken ligger till grund för verkställighet skulle det inte vara lämpligt att t.ex. begränsa UB:s tillämplighet till att avse det civilrättsliga området. I fråga om indrivning av skatter, böter o.d. behandlar jag frågan närmare i avsnitt 5.3.

5.2 Exekutiva myndigheter S21 Allmänna synpunkter

Handläggningen av utsökningsmål i första instans är f.n. delad mellan två myndigheter, överexekutor och utmätningsmannen. Länsstyrelsen är överexekutor. Länsstyrelsen kan dock förordna annan att vara överexekutor-för särskild förrättning. Kronofogde är utmätningsman men kan i stor utsträckning delegera uppgiften till annan tjänsteman vid kronofogdemyndigheten.

På överexekutor ankommer att förordna om verkställighet av dom m.m. i vissa särskilt kvalificerade fall, att ombesörja exekutiv försäljning av fast egendom och vissa andra specialobjekt och i samband därmed fördela köpeskillingen samt att förordna om handräckning. Det ankommer vidare på överexekutor att pröva klagan över utmätningsmannens beslut och

åtgärder. Överexekutor har också, enligt bestämmelser i särskilda författ-

ningar, en del uppgifter som inte är av direkt exekutiv natur. Handlägg-

ningen av andra exekutiva uppgifter än som har nämnts nu åvilar utmätningsmannen, dvs. i realiteten kronofogdemyndigheterna. Det innebär att exekutionen i första instans numera i det alldeles övervägande antalet mål åvilar kronofogdemyndigheterna.

Landet är indelat i 81 kronofogdedistrikt med en kronofogdemyndighet i varje distrikt. Inom kronofogdeorganisationen finns f.n. 205 tjänster i kronofogdekarriären, varav 158 tjänster som kronofogde (inkl. biträdande kronofogde) och 47 tjänster som kronofogdesekreterare. Av kronofogdemyndigheterna har 35 endast en kronofogdetjänst och 29 två sådana

tjänster. Distriktsindelningen har under senare år varit föremål för översyn

av särskilda utredningar. I en nyligen beslutad proposition till riksdagen (prop. 1977/78:129) har emellertid regeringen föreslagit att den nuvarande distriktsindelningen skall behållas.

Beredningen har ansett det angeläget att antalet instanser inom verkställighetsförfarandet nedbringas och att en organisatoriskt enklare ordning

även i övrigt genomförs. Beredningen har därför föreslagit att över-

exekutor avskaffas och att de exekutiva uppgifter som åvilar över-

exekutor som första instans förs över till kronofogdemyndigheterna. De krav som detta ställer i fråga om kvalificerad arbetskraft och en ändamålsenlig arbetsfördelning vid kronofogdemyndigheterna kan enligt bered-

ningen uppfyllas efter en minskning av antalet kronofogdedistrikt. I fråga om instansordningen innebär förslaget att talan mot kronofogdemyndighets beslut skall föras direkt i hovrätten.

Beredningens förslag i organisationsfrågan har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissinstanser, däribland två hovrätter, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), riksrevisionsverket (RRV), riks-

skatteverket (RSV) och fyra länsstyrelser, har tillstyrkt förslaget eller

lämnat det utan erinran. Dessa remissinstanser har i huvudsak anslutit sig till de skäl som beredningen har åberopat. En kammarrätt och två länssty-

relser har ställt sig tveksamma till den föreslagna organisationsändringen.

Förslaget har avstyrkts av en hovrätt, statskontoret. länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) och åtta länsstyrelser. I de negativa remissyttrandena framhälls särskilt att beredningen inte har redovisat några närmare undersökningar, bl.a. i kostnadsfrågan, till stöd för förslaget samt att beredningens skäl är alltför knapphändiga och allmänt hållna. Den nuvarande organisationen anses fungera bra och det påpekas att de

uppgifter som ankommer på överexekutor är av kvalificerad beskaffenhet. Vidare sägs att kronofogdemyndigheterna genom förslaget får judiciella

uppgifter. vilket inte anses lämpligt. De allra flesta remissinstanserna,

såväl de positiva som de negativa, understryker att förslagets genomförande förutsätter att kronofogdemyndigheterna har kvalificerad personal

och att detta kräver en minskning av antalet kronofogdedistrikt.

För egen del vill jag, efter att ha samrått med chefen för kommundepartementet, anföra följande i organisationsfrågan.

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 136

Kronofogdeorganisationen tillkom i samband med 1964 års reform av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Kronofogdemyndigheterna har

enligt allmän uppfattning fungerat väl. Det kan därför inte råda någon

tvekan om att i vart fall huvuddelen av exekutionen i första instans även i fortsättningen skall åvila kronofogdemyndigheterna. Vad frågan gäller är om vissa särskilda uppgifter alltjämt bör ankomma på annan myndighet.

Uppdelningen av handläggningen av utsökningsmål på två exekutiva myndigheter har sin grund i en äldre tids förhållanden. Vid UL:s tillkomst

ansågs att de dåvarande kronofogdarna på landet, som inte nödvändigtvis

måste ha juridisk examen, i allrnänhet inte kunde antas ha tillräckliga kvalifikationer för att kunna anförtros de uppgifter som förlades till överexekutor. Kronofogdarna ansågs inte heller ha sådan självständig ställning och överblick över förhållandena som borde krävas särskilt när det gällde uppgiften att förordna om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder. Utmätningsmannen ansågs böra ha endast rent verkställande uppgifter, medan

rätten att besluta skulle tillkomma överexekutor. I enlighet härmed

användes tidigare i UL inte termen beslut i fråga om utmätningsmannens

verksamhet. I stället talades om dennes åtgärder eller förfarande.

Förhållandena är numera helt annorlunda. Sedan år 1965 finns kronofogdemyndigheterna som särskilda exekutiva myndigheter. Vid kronofogdemyndigheten leds den exekutiva verksamheten av en eller flera kronofogdar. För behörighet till tjänst som kronofogde krävs bl.a. juris kandidatexamen och notariemeritering. Övergångsvis kommer visserligen att finnas en del kronofogdar utan juris kandidatexamen. Dessa har emellertid. frånsett något undantag, distriktsåklagarexamen och har ofta tidigare tjänstgjort som landsfiskaler. Den nyss berörda skillnaden mellan beslutande organ —- överexekutor — och verkställande sådana upprätthålls inte längre i UL och andra exekutionsrättsliga författningar. I själva verket fattas numera det stora flertalet beslut i utsökningsmål av företrädare för kronofogdemyndighet. Under den tid som kronofogdemyndigheterna har funnits har de visat sig väl uppfylla de krav som kan ställas på en exekutiv myndighet. Det är enligt min mening klart att kronofogdarna är skickade att handlägga även komplicerade utsökningsmål.

Vad jag har sagt nu innebär att överexekutor och utmätningsmannen numera inte kan på samma sätt som tidigare anses utgöra en funktionell

enhet, med överexekutor som överordnad och beslutande och utmätnings-

mannen som underordnad och enbart verkställande myndighet. Utmät-

ningsmannen, dvs. i realiteten kronofogdemyndigheten, har numera en mera fristående ställning till länsstyrelsen och klagan över utmätnings-

mannens beslut och åtgärder bör ses som ett vanligt rättsmedel. Mot bakgrund härav framstår det som principiellt mindre tillfredsställande att äöverexekutor har till uppgift både att handlägga vissa uppgifter som första

instans och att pröva klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder.

Den nuvarande uppdelningen av exekutiva uppgifter på två olika

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 137

myndigheter föranleder också vissa praktiska olägenheter. Bl.a. måste tjänstemän vid båda myndigheterna sätta sig in i delvis samma saker. Diarieföring skall ske och beslut meddelas i saken vid båda myndigheterna. Handläggningen torde i allmänhet kräva sammanlagt längre tid än om saken i dess helhet handlades av en myndighet. Sökanden måste i vissa fall göra ansökan två gånger I samma sak och nödgas då erlägga avgift i båda målen. Även om olägenheterna av den nuvarande ordningen inte bör överdrivas, är det uppenbart att en enklare och mera rationell

ordning skulle uppnås om handläggningen av utsökningsmål får åvila

endast en myndighet. Fördelarna skulle komma såväl staten som parterna i

utsökningsmål. främst sökanden, till del. För statens del måste ett sammanförande av de exekutiva uppgifter som ankommer på över-

exekutor som första instans med kronofogdemyndigheternas handläggning av utsökningsmål medföra minskade kostnader.

De exekutiva uppgifter som åvilar överexekutor har ett starkt judicieilt inslag. Tidigare har därför också vid olika tillfällen diskuterats att flytta dessa uppgifter till allmän domstol. Till följd av sin beskaffenhet synes uppgifterna passa mindre väl in i den moderna länsförvaltningens organisa-

tion. De exekutiva göromål som ankommer på överexekutor har inte

något närmare samband med andra uppgifter som åvilar länsstyrelsen. Det kan också nämnas att de administrativa uppgifter inom exekutionsväsendet som tidigare åvilade länsstyrelserna numera har till större delen övertagits av RSV i dess egenskap av centralmyndighet för administration

av exekutionsväsendet.

En remissinstans har som skäl för att bibehålla överexekutorsgöromålen hos länsstyrelsen åberopat att det kan vara en fördel från rekryteringssynpunkt och med tanke på notarieutbildningen om länsstyrelsen kan erbjuda sådana arbetsuppgifter. Dessa skäl har dock knappast sådan tyngd att de bör hindra genomförandet av en ändrad organisation som från andra synpunkter kan anses önskvärd. Om göromålen flyttas till annan myndighet, kommer f.ö. motsvarande fördelar denna till del.

Jag har mot denna bakgrund kommit till uppfattningen att den nuvarande organisationen bör ändras. En sådan ändring bör i första hand gå ut på att länsstyrelsen befrias från befattningen med utsökningsmål och att handläggningen av sådana mål i första instans i princip skall ankomma på kronofogdemyndighet. Jag vill understryka att det sagda inte innebär någon kritik av länsstyrelsernas handläggning av utsökningsmål.

Som skäl mot att flytta överexekutorsuppgifterna till kronofogdemyndigheterna har en remissinstans åberopat att dessa därigenom skulle få för många judiciella uppgifter. Redan f.n. har emellertid kronofogde och andra förrättningsmän vid kronofogdemyndigheten att i sin verksamhet ta

ställning till åtskilliga frågor som inte är av ren verkställighetsnatur. Som exempel kan nämnas att de har att pröva invändning från den mot vilken

verkställighet har sökts att han efter exekutionstitelns tillkomst har

fullgjort sin förpliktelse, liksom spörsmål huruvida egendom som kommer 1 fråga för utmätning tillhör gäldenären eller annan. De har vidare att

besluta om fördelning mellan olika sakägare av medel som har influtit efter utmätning. Sådana frågor får anses vara åtminstone i viss män av judiciell beskaffenhet. Kronofogdemyndigheten har också beslutande funktioner

enligt bl.a. lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt och lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Som jag senare skall återkomma till bör kronofogdemyndigheten, även frånsett de uppgifter som f.n. åvilar överexekutor, erhålla ytterligare judiciella uppgifter, t.ex. att förelägga och döma ut vite.

Det torde varken vara möjligt eller lämpligt att i en mudern utsökningslagstiftning upprätthålla en klar skiljelinje mellan rent verkställande och vissa mera judiciellt betonade uppgifter. Det förhållandet att de uppgifter som åvilar överexekutor delvis är av judiciell beskaffenhet bör sålunda inte i och för sig hindra att uppgifterna flyttas över till kronofogdemyndigheterna. En annan sak är att man bör eftersträva att kronofogdemyndigheterna behåller sin huvudsakliga karaktär av verkställande organ. Uppgifter av det slag som normalt ingår i dömande verksamhet bör

således i princip handhas av domstol. Till denna fråga återkommer jag i det följande vid behandlingen av handräckningsuppgifterna.

Vid bedömande av det lämpliga i att flytta överexekutorsgöromålen till kronofogdemyndigheterna är också kronofogdeorganisationen, särskilt indelningen i kronofogdedistrikt, av betydelse. Jag återkommer till den frågan i det följande i anslutning till de olika uppgifterna.

Vid bedömningen av om överexekutorsinstitutionen skall avskaffas måste beaktas också andra faktorer än de hittills nämnda. Flera remissinstanser har framställt principiella och andra invändningar mot att uppgifterna flyttas till kronofogdermyndigheterna. Dessa frågor behandlas särskilt för varje grupp av göromål i det följande. Jag vill här endast framhålla att man inte har att välja endast mellan att låta länsstyrelsen i egenskap av överexekutor behålla sina nuvarande exekutiva uppgifter eller att flytta samtliga uppgifter till kronofogdemyndigheterna. Även andra lösningar kan tänkas. Bl.a. kan anföras skäl för att vissa av uppgifterna bör anförtros domstol. Den frågan har diskuterats tidigare i olika sammanhang. År 1937 flyttades också den summariska betalningsprocessen från överexekutor till domstol och i samband med nya RB fick domstolarna ökad befattning med verkställighetsfrågor. Bortsett från hand-

räckningsuppgifterna (se vidare avsnitt 5.2.4) finns det dock numera inte tillräcklig anledning att föreslå en överflyttning till domstol. Det skulle

således vara främmande att förlägga t.ex. exekutiv försäljning av fast egendom till domstol.

Innan jag går över till de olika typerna av överexekutorsgöromål skall jag ta upp en fråga som är gemensam för samtliga slag av uppgifter. Några

remissinstanser har ifrågasatt om inte uppgifterna kan åläggas endast vissa

kronofogdemyndigheter, t.ex. en myndighet i varje län. Detta skuile innebära att en del kronofogdemyndigheter, vid sidan av övriga exekutiva uppgifter, skulle ha att ombesörja vissa särskilt kvalificerade göromål -— t.ex. exekutiv försäljning av fast egendom — för ett område som motsvarar två eller flera kronofogdedistrikt. Fördelarna med en sådan ordning jämförd med den nuvarande skulle främst vara att exekutionen i första instans skulle åvila endast kronofogdemyndigheterna och att länssty-

relserna skulle befrias från sin befattning med utsökningsmål.

Någon större reell ändring skulle emellertid en sådan ordning inte innebära. De olägenheter som den nuvarande uppdelningen på två myndigheter medför — ett visst dubbelarbete, längre sammanlagd tidsåtgång, dubbla ansökningar m.m. — skulle i huvudsak finnas kvar, låt vara inte i alla kronofogdedistrikt. Man skulle vidare få en oenhetlig och för de rättssökande ofta svårförståelig ordning. På de flesta håll i landet skulle den som vill söka t.ex. verkställighet av skiljedom behöva vända sig först till en kronofogdemyndighet och sedan till en annan. På andra håll skulle sökanden däremot ha att vända sig endast till en kronofogdemyndighet. Den kronofogdemyndighet som hade behörighet att handlägga de kvalificerade uppgifterna skulle i realiteten utgöra ett slags överexekutor i förhållande till vissa andra kronofogdemyndigheter. Att göra en sådan skillnad mellan myndigheter inom samma organisation vilka i övrigt har samma uppgifter och behörighet är inte lämpligt. De remissinstanser som

har tagit upp frågan har också i allmänhet avvisat en sådan lösning. Inom exekutionsväsendet är man, efter vad jag har erfarit, starkt kritisk till den

nu diskuterade ordningen. Jag kan sålunda inte förorda att överexekutorsgöromålen anförtros endast vissa kronofogdemyndigheter.

Vad som har sagts i det föregående har i första hand avsett de uppgifter som överexekutor handlägger som första instans. Vissa av de skäl som jag har anfört för att befria länsstyrelsen från befattningen med utsökningsmål, bl.a. att dessa uppgifter passar mindre väl in i den moderna länsförvaltningens organisation, är emellertid tillämpliga även på mål angående klagan över utmätningsmans beslut eller åtgärder. I övrigt

innebär frågan om instansordningen särskilda problem och behandlas för

sig i det följande.

5.2.2¶Förordnande om verkställighet i vissa fall av dom m.m.

I de fall då utmätningsmannen inte är behörig att utan särskilt bemyndigande verkställa domstols dom eller beslut eller annan exekutionstitel

ankommer det på överexekutor att förordna om verkställighet och om

sättet därför. Hit hör i första hand fall då olika sätt för verkställigheten

står till buds och då vitesföreläggande bör användas (38 8 UL). Över-

exekutor har också att förordna om verkställighet av svensk skiljedom (46 $ UL). Antalet mål som slutligt handlades av överexekutorerna år 1976

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 140

och som avsåg verkställighet av dom eller beslut och av skiljedom uppgick till 206. I detta antal torde emellertid ingå även sådan prövning av verkställighet av vissa utländska exekutionstitlar som åvilar överexekutor enligt särskilda författningar.

Beredningens förslag att den prövning av verkställighet som enligt UL

åvilar överexekutor skall flyttas till kronofogdemyndigheterna har inte berörts särskilt i remissyttrandena. För egen del vill jag framhålla att den som I de aktuella fallen önskar få till stånd verkställighet f.n. måste först

vända sig till överexekutor för att utverka förordnande om verkställighet och därefter söka verkställighet hos utmätningsmannen. Förfarandet medför visst dubbelarbete, tidsutdräkt och ökade kostnader. Olägenheterna drabbar särskilt sökanden men även staten. En sådan ordning bör inte bestå utan starka skäl.

Utrmätningsmannen är behörig att utan föregående prövning av Ööverexekutor verkställa dom eller annan exekutionstitel i det helt övervägande

antalet fall. Även i sådana mål uppkommer emellanät rättsliga frågor av

komplicerad beskaffenhet. Kronofogdemyndigheternas förmåga att

handlägga sina nuvarande verkställighetsuppgifter har inte ifrågasatts från

något håll. De verkställighetsfrågor som prövas av överexekutor skiljer sig

inte till sin natur från annan verkställighet. Kronofogdarna får anses väl

skickade att pröva även dessa verkställighetsfrågor. Antalet mål av sådan beskaffenhet är så ringa att man, oavsett exekutionsväsendets organisation, inte kan räkna med att beslutande tjänstemän skall kunna förvärva

större erfarenhet av sådana mål. Kronofogdes insikter om och erfarenhet

av verkställighet i övrigt bör emellertid vara till god nytta. Skäl att låta länsstyrelsen även i fortsättningen handha uppgiften föreligger inte. Med hänsyn till de aktuella frågornas samband med annan verkställighet saknas anledning att anförtro uppgiften åt domstol.

Av anförda skäl anser jag att den verkställighetsprövning som f.n. ankommer på överexekutor, enligt UI. i fortsättningen bör åvila kronofogdemyndighet. Hos myndigheten bör sådana mål prövas av kronofogde.

5.2.3 Exekutiv försäljning av fast egendom m.m.

Utmätt fast egendom säljs f.n. av överexekutor. Detsamma gäller

utmätt registrerat skepp och skeppsbygge samt luftfartyg och intecknade

reservdelar till luftfartyg. För försäljningen gäller de särskilda lagar som

har nämnts i det föregående. Det ankommer också på överexekutor att fördela köpeskillingen och andra medel som har flutit in i samband med sådan försäljning. Överexekutor har härutöver att ombesörja exekutiv för-

säljning av andel i registrerat skepp eller skeppsbygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar och av villkorlig äganderätt till sådan egendom

eller till andel däri samt att fördela köpeskilling och andra medel i målet.

Antalet slutligt handlagda mäl om exekutiv försäljning av fast egendom i

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 141

hela landet uppgick år 1976 till 4.298, varav 4.200 avsåg försäljning på auktion av hel fastighet. Av sist nämnda antal ledde dock endast 784 mål till försäljning. I många andra mål hade emellertid förberedande åtgärder vidtagits innan begäran om försäljning återkallades. I ett stort antal fail avsåg två eller flera mål samma fastighet. Nyssnämnda antal mål som handlades slutligt år 1976 berörde sålunda endast omkring 2.000 fastigheter. Antalet fastigheter som såldes exekutivt har uppskattats till ungefär 400. Under tiden den 1 juli 1975 — den 30 juni 1976 inkom till överexekutorerna sammanlagt 4.543 mål angående exekutiv försäljning.

De remissinstanser som har tillstyrkt beredningens förslag att uppgiften att sälja utmätt fast egendom m.m. skall flyttas från överexekutor till kronofogdemyndigheten har särskilt åberopat att det exekutiva förfarandet skulle förenklas och handläggningstiden förkortas, om kronofogdemyndigheten ombesörjer såväl utmätning som försäljning. De negativa remiss-

instanserna har framhållit bl.a. att rationaliseringsvinsterna inte skulle bli

stora, att exekutiv försäljning av fast egendom m.m utgör en komplicerad uppgift som kräver kvalificerade handläggare och att det i allmänt mål

skulle vara olämpligt att kronofogdemyndigheten både företräder staten i egenskap av borgenär och ombesörjer försäljningen. För min del bedömer jag frågan på följande sätt. Vad som sägs har i

första hand avseende på fast egendom.

I fråga om egendom i allmänhet ankommer det på utmätningsmannen inte bara att besluta om utmätning utan också att ombesörja exekutiv försäljning av egendomen och fördelning av köpeskillingen. Någon ändring i detta förhållande har inte ifrågasatts från något håll. Även om exekutiv försäljning (inkl. fördelning) beträffande vanlig egendom som regel inte

erbjuder några svårare rättsliga problem, ligger det mot bakgrund av

nämnda förhållande närmast till hands att även exekutiv försäljning av fast

egendom får åvila kronofogdemyndigheten. Om uppgiften anförtros kronofogdemyndighet, får man en principiellt riktigare ordning än f.n. En

uppdelning av det exekutiva förfarandet i första instans på två myndigheter bör enligt min mening inte komma i fråga utan starka skäl.

Den nuvarande ordningen innebär att sedan utmätningsmannen har

utmätt fast egendom målet skall lämnas över till överexekutor för fortsatt handläggning. Som regel förordnas dock kronofogdemyndigheten att utföra beskrivning och värdering av fastigheten. Ibland förordnas kronofogde att som särskild överexekutor ombesörja den exekutiva försäljningen. När domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med

särskild förmånsrätt i fast egendom, krävs däremot inte något särskilt beslut om utmätning. Egendomen är då utan vidare att anse som utmätt och målet blir direkt anhängigt hos överexekutor. Sådan betalningsfastställelse är mycket vanlig.

Uppdelningen av fastighetsexekutionen på två myndigheter medför att tjänstemän vid båda myndigheterna måste sätta sig in i målet. Detta skall

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 142

också diarieföras vid båda myndigheterna, vissa underrättelser måste lämnas mellan dessa m.m. Olägenheterna av uppdelningen på två myndigheter bör givetvis inte överdrivas, men det är uppenbart att förfarandet vid

fastighetsexekution kan förenklas, om målet i dess helhet handläggs vid en

och samma myndighet. Handläggningstiden skulle sannolikt också ibland

kunna förkortas, vilket skulle medföra bl.a. att sökanden får betalning

snabbare och att fordringsräntor som skall tas ut ur köpeskillingen blir lägre. Sakägarna skulle vidare gagnas av att ha bara en myndighet att

vända sig till. Man torde även kunna räkna med att kostnaderna för fastighetsexekutionen kan minskas något.

Som flera remissinstanser har understrukit utgör exekutiv försäljning av

fast egendom, däri inräknat köpeskillingsfördelningen, ett komplicerat

rättsområde. Den som handlägger sådana mål måste ha god insikt inte bara 1 de exekutionsrättsliga reglerna på området utan även i JB:s bestämmelser om panträtt m.m. Med hänsyn till de krav som gäller för behörighet

till kronofogde och den erfarenhet som kronofogde förvärvar genom att svara för exekutionen i övrigt råder enligt min mening inte något tvivel om

att kronofogdarna i och för sig är tillräckligt kvalificerade för att handha uppgiften.

I allmänna mål åligger det kronofogdemyndigheten —- vid sidan av uppgiften att som exekutiv myndighet handlägga målet — att företräda det allmänna i egenskap av borgenär. Flera remissinstanser har ansett att detta förhållande skulle vara otillfredsställande vid exekutiv försäljning av fast egendom. Med anledning härav vill jag framhålla att själva försäljningen knappast torde vålla problem i detta hänseende. Det ligger i alla sakägares intressen att försäljningen ger ett bra resultat. Dessutom ger

reglerna om skyddsbelopp m.m. en garanti mot att försäljning sker till

skada för sakägare. Kronofogdemyndighetens dubbla funktioner synes däremot bli mera framträdande i samband med köpeskillingsfördelningen. De befarade olägenheterna torde dock vara av enbart teoretisk art. Några olägenheter lär i praktiken inte uppkomma. När verklig tvist uppkommer beträffande en fordran, skall tvisten i princip hänskjutas till domstol. Jag

vill också erinra om att kronofogdemyndigheten f.n. ombesörjer exekutiv

försäljning i allmänt mål av lös egendom (frånsett registrerat skepp och

luftfartyg m.m.). Även i fråga om sådan egendom kan ibland finnas flera

konkurrerande sakägare, t.ex. vid utmätning av handpantsatt eller företagsintecknad egendom, låt vara att det naturligtvis inte förekommer i samma omfattning som vid exekution i fastighet.

Enligt min mening är de betänkligheter som har anförts i fråga om kronofogdemyndighetens dubbla funktioner i samband med exekutiv försäljning av fast egendom i allmänna mål överdrivna. Kronofogdemyndighetens ställning i sådana mål utgör inte i och för sig anledning att låta försäljningen av just fast egendom (och vissa slag av lös egendom) ombesörjas av annan myndighet. När det anses lämpligt kan kronofogdemyn-

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 143

dighetens borgenärsfunktioner i samband med exekutiv försäljning av fast egendom utövas av annan tjänsteman vid myndigheten än den som håller sammanträdet. Denna fråga kan övervägas närmare i samband med utarbetande av verkställighetsföreskrifter till UB. Kronofogdemyndighetens dubbelställning i allmänna mål behandlas ytterligare i avsnitt 5.3.

Om exekutiv försäljning av fast egendom skall ankomma på kronofogdemyndigheterna, blir följden att försäljningsärendena kommer att fördelas på fler myndigheter än f.n. och att alltså varje kronofogdemyndighet i allmänhet kommer att ombesörja färre försäljningar än f.n. överexekutor.

Detta behöver emellertid enligt min mening inte medföra några större

olägenheter. I de flesta distrikt torde kronofogdemyndighetens egen personal kunna ombesörja även exekutiv försäljning av fast egendom. I en

del mindre distrikt skulle det dock kunna uppkomma svårigheter. Beträf-

fande mindre kronofogdemyndigheter har emellertid i prop. 1977/78:129 föreslagits särskilda former för stöd från annan kronofogdemyndighet.

Tanken är att mindre kronofogdemyndigheter skall vid behov kunna för-

stärkas med kronofogdepersonal från annan kronofogdemyndighet. I vissa, större distrikt förutsätts sålunda finnas kronofogdetjänster, vilkas innehavare är skyldiga att tjänstgöra även i visst eller vissa andra distrikt. Med en sådan ordning kan, när exekutiv försäljning av fast egendom skall äga rum i mindre kronofogdedistrikt, vid behov antingen löpande ärenden handläggas av kronofogde från annat distrikt eller fastighetsförsäljningen ombesörjas av utomstående kronofogde med erfarenhet av sådana uppgif-

ter.

På grund av det anförda föreslår jag att exekutiv försäljning av fast egendom, däri inräknad köpeskillingsfördelningen, skall ankomma på kronofogdemyndigheterna. Att försäljningen och fördelningen skall ombesörjas av kronofogde eller annan tjänsteman i kronofogdekarriären är självklart, även om denne i viss utsträckning bör kunna få biträde av annan tjänsteman vid kronofogdemyndigheten.

Exekutiv försäljning av registrerat skepp och skeppsbygge och av luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg, som f.n. också åvilar överexekutor, äger rum enligt bestämmelser som i sina huvuddrag stämmer överens med reglerna för exekutiv försäljning av fastighet på auktion. Viktiga skillnader föreligger dock i flera avseenden. Försäljningen inkl. köpeskillingsfördelningen bör ankomma på samma myndigheter som

ombesörjer exekutiv försäljning av fast egendom. Den som ombesörjer

exekutiv försäljning av fast egendom får anses tillräckligt kvalificerad att handlägga även exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. Kronofogde

är alltså i och för sig kompetent att ha hand om uppgiften. Exekutiv för-

säljning av registrerat skepp m.m. förekommer emellertid endast i ett fåtal fall om året. Oavsett vilken myndighet som skall ombesörja uppgiften kan man därför inte räkna med att tjänsteman som på förhand är insatt i de aktuella frågorna skall finnas annat än vid vissa försäljningsmyndigheter.

Man får sålunda under alla förhållanden räkna med att försäljningsmyn-

digheten ibland måste anlita utomstående expert för försäljningen. Antalet

kronofogdedistrikt hindrar därför inte att uppgiften anförtros kronofogde-

myndigheterna.

Jag föreslår sålunda att uppgiften att ombesörja exekutiv försäljning av registrerat skepp och luftfartyg m.m. anförtros kronofogdemyndigheterna. Genom lämpliga organisatoriska åtgärder bör sörjas för att kronofogdemyndighet som behöver bistånd med försäljningen också får sådan hjälp. Detta kan ske genom att kronofogde vid viss eller vissa kronofogdemyndigheter vid behov kan förordnas att som förrättningsman ombesörja försäljning av sådan egendom t andra distrikt.

Som har nämnts i det föregående har överexekutor f.n. även hand om exekutiv försäljning av andel i registrerat skepp eller skeppsbygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg liksom försäljning av villkorlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri. Sådan försäljning, som inte rubbar panträtt eller annan särskild rättighet i egendomen, sker enligt en enklare ordning än den som gäller för egendom som har behandlats i det föregående. Något hinder mot att flytta dessa försäljningar till kronofogdemyndigheterna föreligger uppenbarligen inte.

5.2.4 Handräckning

Enligt UL kan handräckning meddelas i form av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, som inom viss tid skall följas av att talan väcks vid domstol eller i vissa fall i annan ordning, eller i form av återställande av besittning eller annat förhållande som har rubbats samt avhysning. Det ankommer på överexekutor att förordna om handräckning, medan överexekutors beslut vid behov verkställs av kronofogdemyndigheten.

Antalet handräckningsmål som slutligt handlades av överexekutorerna är 1976 uppgick till 19.925. Härav utgjordes 151 av säkerhetsåtgärd, 1.604 av återställande av besittning eller annat rubbat förhållande och åter-

stoden, 18.170, av avhysning. Under tiden den 1 juli 1975 — den 30 juni

1976 inkom till överexekutorerna sammanlagt 19.500 mål om hand-

räckning. Härav anhängiggjordes 14.687, eller ungefär 75 70, i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Om även Östergötlands och Älvsborgs län medräknas, inkom 16.912, eller cirka 8726, av handräckningsmålen till fem överexekutorer. I antalet 19.500 mål ingår emellertid även mål om handräckning enligt andra författningar än UL.

Enligt beredningens förslag skall överexekutors uppgift att förordna om handräckning flyttas till kronofogdemyndigheterna, som alltså skall såväl besluta i saken som vid behov genomföra handräckningen. Som framgår

av vad som har sagts tidigare har förslaget tillstyrkts från många håll vid remissbehandlingen. De remissinstanser som å andra sidan har avstyrkt

förslaget har särskilt åberopat att befogenheten att förordna om hand-

Föredraganden: Allmän motivering 145

räckning är av judiciell natur och att kronofogdemyndigheterna därför skulle få såväl dömande som verkställande uppgifter, om förslaget genom-

förs. En del remissinstanser har också åberopat att handräckningsmål kan

innehålla svåra problem samt att flertalet mål inte kräver speciellt snabb

handläggning. Behövliga förenklingar anses kunna göras inom ramen för

den nuvarande ordningen. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte

befogenheten att förordna om handräckning bör flyttas till domstol, om överexekutor avskaffas.

Sedan remissbehandlingen av beredningens förslag har avslutats har de organisatoriska förutsättningarna för att flytta över handräckningsmålen till kronofogdemyndigheterna ändrats. Som har nämnts tidigare föreslås nämligen i prop. 1977/78:129 att det nuvarande antalet kronofogdedistrikt skall behållas oförändrat.

Mot bakgrund av att i vart fall någon större ändring av indelningen i kronofogdedistrikt inte kunde väntas undersöktes inom justitiedepartementet under år 1977 om det fortfarande var realistiskt att söka fullt ut förverkliga beredningens förslag beträffande handläggning av handräckningsmålen. Resultatet av undersökningen har redovisats i den tidigare nämnda promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I denna förordas

att såväl den summariska betalningsprocessen som handräckningsmålen

slås samman till en ny, enhetlig procedur — kallad lagsökning - som

handhas av tingsrätterna. Utöver de praktiska och organisatoriska

synpunkter som kan anläggas på frågan framhålls i promemorian också den principiella aspekten att förordnande om handräckning har ett starkt judiciellt inslag och att det är önskvärt att om möjligt hålla sådaha

uppgifter skilda från de rent verkställande.

Promemorian har remissbehandlats. Förslaget att föra över handräckningsmålen till domstol har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. De kronofogdemyndigheter som har yttrat sig är dock i allmänhet negativa till en sådan lösning och förordar att uppgiften att förordna om handräckning anförtros kronofogdemyndighet. Endast två kronofogdemyndigheter anser att domstolarna av organisatoriska eller principiella skäl är bättre lämpade att pröva handräckningsmål. Ett par kronofogdemyndigheter förordar att de enklaste handräckningsmålen, bl.a. mål om återtagande av förhyrda saker, flyttas till kronofogdemyndig-

heterna vid överexekutors avskaffande. Ett par länsstyrelser och en

tingsrätt förordar att handräckningsmål i enlighet med vad beredningen har föreslagit flyttas till kronofogdemyndigheterna. En länsstyrelse ifrågasätter om inte handräckningsmålen kan vara kvar hos länsstyrelsen eller prövas av länsrätten.

För egen del vill jag framhålla att om uppgiften att besluta om handräckning och uppgiften att genomföra handräckningen förs samman till en

myndighet, vissa förenklingar otvivelaktigt skulle uppnås i fråga om diarie-

föring, delgivning m.m. Fördelarna härmed måste dock vägas mot övriga

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 146

faktorer som gör sig gällande i sammanhanget. Med hänsyn bl.a. till att den nuvarande indelningen i kronofogdedistrikt kan förutsättas komma att behållas oförändrad ter det sig från praktiska och organisatoriska synpunkter numera fördelaktigare att flytta över målen till tingsrätt. Till förmån för en sådan lösning talar också andra skäl, varav jag här skall nämna de viktigaste.

Handriäckningsmål innefattar prövning av civilrättsliga förhållanden.

Detta gäller både säkerhetsåtgärder och handräckning i form av åter-

ställande av besittning m.m. eller avhysning. Befogenheten att förordna om

handräckning är otvivelaktigt en direkt judiciell uppgift. Kvarstad och

andra säkerhetsåtgärder utgör komplement till domstolsprocessen och

mål om handräck ning för avhysning eller återställande av besittning o.d. är i realiteten en summarisk process, som utgör ett alternativ till den ordinära rättegången vid domstol. Som jag har anfört I det föregående kan man visserligen inte i en modern utsökningslagstiftning göra klar skillnad mellan å ena sidan rent verkställande uppgifter och å andra sidan vissa

mera judiciellt betonade befogenheter, så att endast uppgifter av det förra

slaget skulle ankomma på den exekutiva myndigheten. Uppgiften att förordna om handräckning är dock av sådan karaktär att det från principiell synpunkt framstår som mindre lämpligt att uppgiften skall åvila kronofogdemyndigheten.

Handräckningsmålen förekommer i stort antal. De flesta är emellertid

koncentrerade till ett fåtal län. Om uppgiften att pröva ansökan om handräckning flyttas till kronofogdemyndigheterna skulle åtskilliga krono-

fogdemyndigheter få ett otillfredsställande litet antal sådana mål. Den skyndsamma handläggning som handräckningsansökan ibland kan kräva. t.ex. i fråga om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, skulle troligen inte alltid kunna tillgodoses i de allra minsta kronofogdemyndigheterna.

På grund av vad som har anförts anser jag att befogenheten att förordna om handräckning inte bör flyttas till kronofogdemyndigheterna. Som jag har utvecklat närmare i det föregående är emellertid inte heller den nuvarande ordningen helt tillfredsställande. Flera skäl talar för att uppgiften bör ankomma på domstol, dvs. tingsrätt. Den frågan kommer att behandlas närmare i den remiss till lagrådet av förslag till ny lagsökningslag som jag ämnar föreslå inom kort. Jag avser att i det sammanhanget föreslå att den befogenhet att förordna om handräckning som f.n. tillkommer överexekutor enligt UL flyttas till tingsrätt.

5.2.5 Prövning av klagan

Klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder sker enligt gällande rätt hos överexekutor. Mot överexekutors beslut kan besvär

anföras I hovrätten. Talan mot hovrättens beslut fullföljs genom besvär till

högsta domstolen.

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 147

Åren 1973 och 1974 anhängiggjordes hos överexekutorerna ungefär 2.700 resp. 2.400 mål rörande klagan över utmätningsmans beslut eller åtgärd. Under tiden den 1 juli 1975 — den 30 juni 1976 inkom 2.942 sådana mäl. Antalet utsökningsmål vari talan mot överexekutors beslut förs i

hovrätt torde utgöra omkring 600 per år. De utsökningsmål som fullföljs

till högsta domstolen torde kunna uppskattas till ungefär 100 om året.

Beredningen, som har ansett det angeläget att antalet instanser nedbringas, har diskuterat möjligheten att talan mot kronofogdemyndighets beslut skulle föras i tingsrätt eller annan domstol som dömer i första instans men har avvisat en sådan lösning. Beredningen har också förkastat möjligheten att lägga besvärsprövningen på en särskild överinstans för utsökningsmål för hela landet. Enligt förslaget skall talan mot kronofogdemyndighetens beslut föras i hovrätten. För att detta inte skall leda till en alltför stor arbetsbelastning för hovrätterna föreslås att kronofogdemyndigheterna får vidgade möjligheter att vidta självrättelse. Förslaget har godtapits av de flesta remissinstanserna, men ett antal remissinstanser har avstyrkt förslaget. En del av de negativa remissinstanserna har bl.a. betvivlat att förslaget skulle medföra minskade kostnader. Vidare har de avstyrkande remissinstanserna genomgående åberopat risken för att hov-

rätterna skulle få ett mycket stort antal exekutiva besvärsmål.

För egen del vill jag först framhålla att det i utsökningsmål som regel är angeläget för parterna att saken blir skyndsamt avgjord. Den nuvarande ordningen med fyra instanser medför att det kan ta förhållandevis lång tid innan ett mål är slutligt avgjort. Visserligen utgör inte klagan i och för sig hinder mot fortsatt handläggning av målet hos kronofogdemyndigheten. men besvärsinstansen brukar i allmänhet förordna att vidare exekutiva ätgärder skall inställas tills klagan har prövats. Olägenheterna ökar genom att I princip varje beslut och ätgärd under det exekutiva förfarandet kan överklagas för sig. Fyra instanser förekommer visserligen inte i alla mål, eftersom överexekutor själv handlägger vissa uppgifter som första instans. Som framgår av det föregående är det emellertid avsikten att överexekutors befattning med sådana uppgifter skall upphöra och uppgifterna frånsett befogenheten att förordna om handräckning övertas av kronofogdemyndigheterna.

Om antalet instanser minskas, bör mål som överklagas ofta kunna

avslutas snabbare. Man skulle också lättare uppnå en mera likformig rätts-

tillämpning redan i andra instans. Den nuvarande ordningen med fyra instanser har f.ö. sin grund i äldre förhållanden. Trots att ett system med fyra instanser förekommer även på en del andra områden, t.ex. i taxeringsprocessen, är det enligt min mening angeläget att antalet instanser i utsökningsmål nedbringas. Detta torde också kunna ske utan risk för rättssäkerheten.

Med utgångspunkt i en kronofogdeorganisation med 81 kronofogde-

distrikt måste 24 myndigheter i andra instans anses vara ett alldeles för

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 148

stort antal. Vart och ett av fyra län utgör dessutom ett kronofogdedistrikt. Dessa förhållanden utgör ett starkt skäl för att avskaffa länsstyrelsen som besvärsinstans.

Utsökningsmålen skiljer sig från länsstyrelsernas övriga uppgifter. Om

länsstyrelserna, i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående,

befrias från att handlägga de exekutiva uppgifter som nu ankommer på

överexekutor som första instans, blir prövningen av överklagade utsökningsmål ett än mera främmande inslag i länsstyrelsernas verksamhet.

Om länsstyrelsen inte längre skall pröva klagan i utsökningsmål, kan

övervägas om inte besvär över kronofogdemyndighetens beslut bör föras i

tingsrätt. Som har framhållits tidigare har utsökningsmål nära anknytning

till de allmänna domstolarnas rättskipning, och det har tidigare i olika

sammanhang diskuterats att flytta överexekutorsuppgifterna till domstol. Domare i allmän underrätt har också tidigare ofta fungerat som överexekutor. Tingsrättsorganisationen medger i och för sig att målen handläggs i lämpliga former. Även mot bakgrund av att hovrätt är överinstans i förhållande till tingsrät: kan det synas naturligt att tingsrätt skall pröva klagan över kronofogdemyndighets beslut.

Mot en sådan ordning kan ernellertid anföras flera skäl. Antalet domkretsar (100) är fler än antalet kronofogdedistrikt. Man skulle därför nödgas låta endast vissa tingsrätter, t.ex. en i varje län, fungera som

besvärsinstans. Även med en sådan ordning skulle emellertid flera tings-

rätter utgöra besvärsinstans till endast en eller två kronofogdemyndigheter. Man skulle också möjligen bli tvungen att låta en del typer av mål, t.ex. angående avhysning, prövas av endast vissa tingsrätter. Vidare skulle det nuvarande antalet instanser inte nedbringas. om inte möjligheten att fullfölja talan till hovrätten och högsta domstolen begränsades. Bl.a. med hänsyn till att i utsökningsmål kan uppkomma svåra rättsliga problem som bör kunna prövas även i högsta domstolen synes emellertid någon sådan begränsning inte lämplig. Med hänsyn till det anförda bör inte tingsrätt väljas som besvärsinstans, om annan mera ändamålsenlig lösning står att finna.

I ett remissyttrande har länsrätt nämnts som ett tänkbart alternativ. Vid länsrätt handläggs mål enligt bl.a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård och utlänningslagen (1954:193) samt mål om verkställighet rörande barn enligt 21 kap. föräldrabalken (FB). Därjämte prövas vissa frågor rörande körkort m.m. De frågor som uppkommer i utsökningsmål har inte något samband med nu nämnda måltyper. Vid avgörande av mål i länsrätt skall som regel nämndemän delta. Mot länsrättens beslut förs talan hos kammarrätten. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kan det inte komma i fråga att göra länsrätt till besvärsinstans i utsökningsmål. Jag vill här också erinra om att i prop. 1977/78:170 har föreslagits att de nuvarande länsdomstolarna — länsrätten, länsskatterätten och fastighetstaxeringsrätten — skall brytas ut från länsstyrelserna

och läggas samman till en fristående allmän förvaltningsdomstol i varje

län, benämnd länsrätt. Frågan om en utvidgning av länsdomstolarnas målområde övervägs f. n. av länsdomstolskommittén (Kn 1977: 01).

En annan möjlighet som har diskuterats är att besvär över kronofogdemyndighetens beslut skulle föras hos en särskild överinstans för hela landet. vilken samtidigt skulle vara slutinstans. Parterna skulle då kunna

snabbt erhålla ett slutligt avgörande i saken och en enhetlig praxis skulle

främjas. För ändamålet torde en självständig myndighet behöva inrättas. Det kan emellertid inte vara försvarligt att skapa en ny myndighet enbart för prövning av överklagade utsökningsmål. Det skulle inte heller vara lämpligt att exekutionsrättsliga frågor, som har nära anknytning till den

allmänna civilrätten, skulle avgöras i särskild ordning skild från domstols-

väsendet i övrigt. Vid muntlig förhandling skulle praktiska olägenheter ofta uppkomma för parter och andra sakägare som måste inställa sig inför en central myndighet. Såväl beredningen som remissinstanserna har också avstyrkt att besvärsprövningen förläggs till en särskild överinstans för hela landet. Inte heller jag kan förorda en sådan lösning.

Den lösning av problemet som ligger närmast till hands är utan tvivel att

besvär över kronofogdemyndighetens beslut förs direkt i hovrätten, mot vars beslut talan kan fullföljas till högsta domstolen. Genom en sådan

ordning uppnäs flera fördelar. Saken blir då redan i den första besvärs-

instansen prövad av domstol, samtidigt som antalet instanser inskränks

till tre. Parterna kan snabbare än f.n. erhålla ett slutligt avgörande av saken och en mera likformig praxis främjas. Redan i andra instans kan vid behov hållas muntlig förhandling och förebringas muntlig bevisning. Sex

hovrätter får också anses utgöra ett lämpligt antal besvärsmyndigheter i

förhållande till antalet kronofogdemyndigheter. Enligt min mening saknas däremot anledning att. som RSV har ifrågasatt, göra endast en hovrätt till besvärsinstans för hela landet.

För att hovrätt skall kunna väljas som besvärsinstans närmast över kronofogdemyndigheten måste emellertid även krävas att hovrätterna inte får ett alltför stort antal överklagade utsökningsmål samt att handläggningen vid kronofogdemyndigheterna är sådan att myndigheternas beslut utgör lämpligt underlag för prövning av en så kvalificerad instans som hovrätt. Även kostnaderna för den nu diskuterade instansordningen måste

beaktas.

Under senare år har antalet till överexekutorerna överklagade utsökningsmål uppgått till meltan 2.400 och 3.000 mål per år, medan antalet utsökningsmäl som har fullföljts till hovrätterna har inskränkt sig till ungefär 600. I sist nämnda antal ingår även mål som har prövats av överexekutor som första instans. I syfte att begränsa tillförseln av besvärsmål till hovrätterna. om överexekutor avskaffas, har beredningen föreslagit bl.a. att kronofogdemyndigheterna ges vidgade möjligheter att själva rätta sina beslut och åtgärder. Bl.a. föreslås att det inte skall gälla någon

särskild tidsbegränsning för hävande av utmätning i fall då den utmätta

egendomen visas tillhöra tredje man.

Frågan om självrättelse behandlas närmare i avsnitt 5.4. Jag vill redan här säga att jag anser att självrättelse bör kunna ske i huvudsaklig överens-

stämmelse med beredningens förslag. En sålunda vidgad möjlighet till

självrättelse bör kunna förebygga en hel del klagomål. Som beredningen har föreslagit bör vidare fullföljdsförbud gälla i fråga om vissa beslut. RSV

bör också vid behov meddela närmare föreskrifter eller anvisningar för

kronofogdemyndigheterna beträffande tillämpningen av vissa praktiskt viktiga bestämmelser. Som exempel kan nämnas gäldenärens beneficium

vid utmätning, Jag vill erinra om att RSV redan f.n. har meddelat närmare föreskrifter om beräknande av förbehållsbeloppet vid införsel och det

utmätningsfria beloppet vid löneutmätning.

Även om effekten av nu nämnda förhållanden inte skall överskattas. är det uppenbart att förhållandena är ägnade att begränsa antalet överklaganden av kronofogdemyndigheternas beslut och åtgärder. Det är knappast möjligt att närmare beräkna hur stor effekten kan bli. Hänsyn bör också tas till att alla de nya bestämmelser som en ny UB innehåller möjligen kan, ätminstone i ett inledningsskede, bidra till en ökning av

antalet klagomål. Å andra sidan torde genom balken skapas klarhet i fråga

om Åtskilliga förhållanden där ovisshet nu råder. Vid en försiktig bedömning synes man få räkna med att antalet överklagade utsökningsmål kommer att uppgå till åtminstone 2.000 per år.

Vid övervägande av om det är lämpligt att hovrätterna skall ha att pröva så många exekutiva besvärsmål som omkring 2.000 per år bör beaktas bl.a. följande. År 1976 inkom till hovrätterna 12.574 nya mål, varav 2.024 tvistemäl, 5.314 brottmål och 5.236 s.k. Ö-mål. I antalet Ö-mål ingår ca 600 överklagade utsökningsmål. Enligt uppgifter som år 1975 inhämtades från Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige uppskattades den tid som Ö-målen krävde till 15—20, ca 20 resp. ca 25 Ze av hovrättens arbetstid för samtliga mål. Av den arbetstid som belöpte på Ö-målen åtgick ca 3, 4 resp. 626 för utsökningsmålen. Det

innebär att av nämnda hovrätters arbetstid för handläggning av samtliga

mål endast omkring 196 belöpte på utsökningsmålen. Detta har uppenbar-

ligen samband bl. a. med att överklagade utsökningsmål i de allra flesta fall kan avgöras på handlingarna. Mot bakgrund av det nu sagda bör det inte utgöra något hinder från arbetssynpunkt eller med tanke på målsamman-

sättningen att hovrätterna erhåller ca 2.000 utsökningsmål om året. Jag har därvid även beaktat att det torde vara till fördel för handläggningen av

överklagade utsökningsmål om hovrätterna tillförs ett större antal sådana mål än f.n.

Handläggningen av utsökningsmål hos kronofogdemyndigheten åvilar f.n. kronofogden i egenskap av utmätningsman, men i praktiken handläggs

på grund av delegation de allra flesta utsökningsmålen av personal i exeku-

tionskarriären, dvs. kronokommissarie, förste kronoassistent och kronoassistent. Denna personal, som frånsett enstaka undantag saknar juridisk examen, ombesörjer bl.a. de allra flesta utmätningsförrättningarna. Vissa begränsningar gäller dock i rätten att delegera uppgifter till nämnda tjänstemän. Vidare åligger det den som är satt i kroncefogdes ställe att till kronofogden hänskjuta fråga som är av principiell natur eller svårbedömd. Kronofogde skall också lämna den som han har satt i sitt ställe råd om uppgiftens fullgörande och övervaka att uppgiften fullgörs behörigen.

Enligt min uppfattning bör handläggningen av utsökningsmål åvila själva kronofogdemyndigheten. Även i fortsättningen måste flerialet utsökningsmål handläggas av personal i exekutionskarriären, men liksom f.n.

bör vissa, kvalificerade uppgifter förbehållas kronofogde. Hit hör i princip bl.a. de uppgifter som föreslås bli flyttade från överexekutor till kronofogdemyndigheten. Jag utgår vidare från att underordnads handläggning och beslut : lämplig utsträckning granskas av kronofogde, som vid behov skall vidta rättelse i den mån det är tillåtet. Kronofogdemyndigheternas beslut och åtgärder får därför anses bli föremål för en tillräckligt kvali-

ficerad bedömning för att kunna utgöra underlag för överprövning i

hovrätt.

Indragning av en instans är ägnat att medföra lägre kostnader för staten för besvärsförfarandet. Hos överexekutor avgörs överklagade utsökningsmål av en tjänsteman, som regel efter föredragning av en annan

tjänsteman. Hovrätten är vid sin prövning domför med fyra ledamöter,

varjämte målet vanligtvis föredras av en fiskal eller fiskalsaspirant. Som har nämnts tidigare uppgår antalet överklagade utsökningsmäl numera till 2.500-3.000 per år hos överexekutorerna och omkring 600 per år i hovrätterna, medan antalet sådana mål i hovrätterna, om överexekutors uppgift som besvärsinstans övertas av hovrätterna, kan uppskattas till ungefär 2.000 om året. Mot bakgrund härav synes en ordning med hovrätt som första besvärsinstans ta i anspråk juristpersonal 1 något större utsträckning än den nuvarande instansordningen. Å andra sidan torde den genomsnittliga arbetsinsatsen vara mindre för en domare i en kollegialt sammansatt domstol än för en ensamdomare. Om överexekutor avskaffas som mellaninstans undgår man också bl.a. en del kontorsmässig handläggning.

Om klagan över kronofogdemyndighets beslut skall ske direkt i hovrätten, kan eventuellt antalet utsökningsmål som fullföljs till högsta domstolen öka något. För att saken skall tas upp till prövning i högsta

domstolen skall givetvis liksom f.n. krävas prövningstillstånd. Inte heller nämnda ökning bör utgöra något hinder mot att överexekutor avskaffas

som besvärsinstans.

Jag föreslår mot denna bakgrund att klagan i utsökningsmål inte längre skall prövas av överexekutor utan att besvär över kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder skall anföras direkt i hovrätten.

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 152

5.2.6 Uppgifter som åvilar överexekutor enligt särskilda författningar

Överexekutor har att som första instans handlägga även en del uppgifter ' enligt särskilda bestämmelser utanför UL och därtill anslutande författ-

ningar. Av uppgifter som är av rent exekutiv natur kan nämnas befogen-

heten att i vissa fall pröva förutsättningarna för verkställighet av utländsk

dom eller beslut samt att förordna om handräckning enligt särskilda

bestämmelser i olika lagar, t.ex. naturvårdslagen. Andra uppgifter som tillkommer överexekutor är inte av direkt exekutiv natur. Hit hör bl.a. att i

vissa fall utse eller entlediga skiljeman och att motta deposition av hyra enligt JB eller annan betalning enligt lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Antalet av överexekutorerna slutligt handlagda mål enligt särskilda författningar uppgick år 1976 till 2.046, varav 46 avsåg utseende eller ent-

Jedigande av skiljeman, 1.005 mottagande av nedsättning, 256 fördelning av medel enligt expropriationslagen (1972:719) m.fl. lagar och återstoden,

736 mål, annan åtgärd. Uppgiften att fördela medel enligt expropriationslagen m.fl. författningar åvilar emellertid länsstyrelsen som sådan: Flertalet mål angående ”annan åtgärd” torde utgöras av mottagande för

överlämnande till behörig myndighet av ansökan från annat nordiskt land

om indrivning av underhållsbidrag. Även denna uppgift ankommer på länsstyrelsen som sådan.

Beredningen har i samband med sitt förslag till UB framhållit i fråga om

nu aktuella uppgifter att det i varje särskilt fall får prövas om över-

exekutor bör ersättas av kronofogdemyndighet eller annan myndighet. Beredningen har även redovisat vissa synpunkter beträffande placeringen av de olika uppgifterna. Dessa synpunkter har i allmänhet inte mött någon erinran I remissyttrandena. I betänkandet Utsökningsrätt XII, som innehåller förslag till följdändringar till UB, har beredningen även behandlat frågan vem som bör handlägga de nuvarande överexekutorsuppgifterna.

Antalet ärenden hos överexckutor som avser uppgifter enligt särskilda

författningar är förhållandevis ringa. Uppgifterna är i allmänhet inte heller

av svårare beskaffenhet. Uppgifter av rent exekutiv beskaffenhet. frånsett

de som avser förordnande om handräckning. bör uppenbarligen flyttas till

kronofogdemyndigheterna. I fråga om andra uppgifter får bedömas från

fall vill fall vilken myndighet som bör handha uppgiften. De myndigheter

som närmast kan komma i fråga är, förutom kronofogdemyndighet. länsstyrelsen som sådan och tingsrätt. Frågan om vilka myndigheter som

bör överta överexekutors olika uppgifter enligt särskilda författningar får

tas upp I samband med behandlingen av följdändringar till UB.

5.2.7¶Konsekvenser i fråga om personal av överexekutors avskaffande

I det föregående har jag föreslagit att de uppgifter som f.n. ankommer på överexekutor skall flyttas till kronofogdemyndigheterna och, beträffande

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 153

handräckning, till domstol. Härav följer att överexekutorsinstitutionen bör avskaffas.

Vid länsstyrelserna tog överexekutorsgöromålen år 1975 i anspråk 106 helårsarbetskrafter. varav knappt hälften utgjordes av juristpersonal, en fjärdedel av personal i landskanslistkarriären och återstoden av personal i kontorskarriären. Den nuvarande omfattningen av arbetskraft torde endast i mindre mån skilja sig från förhållandena år 1975. Det kan erinras om att överexekutor handlägger även vissa uppgifter vilka ankommer på länsstyrelsen som sådan.

Om de uppgifter som f.n. ankommer på överexekutor (frånsett handräckning) förs över till kronofogdemyndigheterna, måste dessa tillföras ytterligare personal. Med hänsyn bl.a. till de rationaliseringsvinster som är förenade med överexekutorsinstitutionens avskaffande kan antalet nya tjänster beräknas understiga de arbetskrafter som nu krävs för handläggning av motsvarande uppgifter hos överexekutor.

Åtskilliga av de tjänstemän hos länsstyrelserna som handlägger överexekutorsgöromålen är endast delvis sysselsatta med sådana göromål och har i övrigt andra uppgifter vid länsstyrelsen. En del av personalen har mångårig erfarenhet av överexekutorsgöromålen. Det bör övervägas om åtgärder kan vidtas i syfte att ge sådan personal möjlighet att tjänstgöra vid kronofogdemyndighet.

Frågan om kronofogdemyndigheternas behov av ytterligare tjänster liksom frågan hur de tjänstemän vid länsstyrelserna med exekutiva uppgifter som inte flyttar över till kronofogdemyndighet skall sysselsättas finns det anledning att återkomma till i annat sammanhang.

5.3 Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d. (allmänna mål)

UL är som har nämnts förut inte direkt tillämplig på verkställighet av dom, varigenom har dömts till böter, vite eller: särskild rättsverkan av brott, och inte heller på indrivning av skatter och allmänna avgifter. Detsamma gäller lagarna om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., av luftfartyg m.m. och av fast egendom. På grund av särskilda bestämmelser i andra författningar som hänvisar till UL:s regler skall dock bestämmelserna i UL och de särskilda försäljningslagarna med vissa undantag tillämpas även i sådana mål (allmänna mål). Införsellagen är däremot direkt tillämplig även på indrivning av böter och viten samt skatter och allmänna avgifter. Ytterligare bestämmelser om indrivningen av offentligrättsliga fordringar, bl.a. när det gäller bokföring och redovisning, finns i andra författningar.

Beredningen har föreslagit att UB skall vara direkt tillämplig även i fråga

om indrivning av böter och viten m.m. samt skatter och allmänna avgifter. De avvikande bestämmelser som i vissa avseenden behövs beträffande

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 154

allmänna mål kan enligt beredningen regeringen bemyndigas meddela.

Förslaget att UB skall vara omedelbart tillämplig även i fråga om

allmänna mål har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget

alla remissinstanser. Flera remissinstanser har däremot kritiserat den närmare behandlingen i förslaget av allmänna mål och menat att dessa

måls särskilda beskaffenhet inte har beaktats tillräckligt.

Som allmänna mål drivs främst in staten tillkommande fordringar. men även vissa kommunala fordringar drivs in i samma ordning. Utmärkande för allmänna mål, jämförda med enskilda mål angående utmätning eller

införsel, är främst fordringarnas offentligrättsliga beskaffenhet samt att

staten (resp. kommun) i sin egenskap av borgenär företräds av kronofogdemyndigheten samtidigt som denna har att handlägga målet som exekutiv myndighet. På grund av sist nämnda förhållande finns inte någon egentlig sökande i allmänna mål på samma sätt som i enskilda mål. De allmänna målens särskilda beskaffenhet medför att en del bestämmelser i UB inte kan eller inte bör tillämpas i sådana mål. Detta gäller i första hand bestämmelser om mäls anhängiggörande och om redovisning av influtna medel men även vissa bestämmelser rörande själva förfarandet. De flesta bestämmelserna I UB torde emellertid utan vidare kunna göras tillämpliga även i allmänna mål. Den del av UB som avser införsel bör i varje fall. på samma sätt som f.n. införsellagen. kunna tillämpas direkt på indrivning av böter och viten samt skatter och allmänna avgifter. I kronofogdemyndigheternas verksamhet är de allmänna målen numera helt dominerande i förhållande till de enskilda målen, såväl i fråga om antalet och belopp som

skall drivas in som beträffande den arbetsinsats som målen totalt sett

kräver.

Det vore uppenbarligen föga tillfredsställande om bestämmelserna i en ny UB blev direkt tillämpliga endast på en mindre del av kronofogdemyndigheternas verksamhet. Som framgår av vad som sägs i specialmotiveringen till 3 kap. anser jag att UB. till skillnad från UL. bör vara direkt tillämplig på verkställighet av förvaltningsdomstols och förvaltningsmyndighets beslut rörande annat än skatter eller allmänna avgifter, när sädana beslut får verkställas exekutivt. Mot bakgrund av det som har sagts nu talar övervägande skäl för att UB bör vara omedelbart tillämplig även på verkställighet som avser indrivning av skatter, böter m.m.

Vid bedömande av frågan hur de allmänna målen närmare skall behandlas i UB är det av vikt att klargöra i vad mån undantag från UB:s

bestämmelser bör göras för sådana mål och i vilken utsträckning allmänna

mål kräver särskilda föreskrifter. Några remissinstanser har ansett att allmänna mål kräver avvikelser från UB:s regler i större utsträckning än vad beredningen har förutsatt. Sålunda har t.ex. RSV utgätt från att bestämmelser i beredningens förslag som har avseende på ”sökanden” inte skall vara tillämpliga i allmänna mäl, eftersom det inte finns någon sökande i dessa mäl. Härtill vill jag först framhålla att jag liksom bered-

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 155

ningen anser att termen "sökanden bör kunna användas som generell beteckning på den som begär verkställighet. Att beteckningen ”borgenären”" inte används när fråga är om betalningsförpliktelse beror på att det även kan finnas andra borgenärer i målet, t.ex. panthavare. Även om det i allmänna mål inte finns någon egentlig sökande, finns givetvis även I sådana mål en borgenär. nämligen staten (resp. kommun).

De bestämmelser som UB föresläs innehålla passar i allmänhet även för

allmänna mål. Detta hänger också samman med att UB i princip reglerar

endast det exekutiva förfarandet och frågor som har samband därmed. Bestämmelserna härom rör i stor utsträckning svarandens eller tredje mans

rättigheter och skyldigheter vid exekutiv verkställighet och anledning

saknas att inte låta sådana bestämmelser gälla i princip även vid verkstäl-

lighet för uttagande av skatter, böter o.d. Men även bestämmelser som närmast avser att ta till vara "sökandens" intressen och rena förfaranderegler bör i allmänhet gälla även i allmänna mål. En närmare genomgång av balkens bestämmelser visar också att endast beträffande ett mindre antal paragrafer och endast i vissa kapitel bör göras undantag för allmänna mål. Det kan påpekas att flera bestämmelser i balken på grund av sitt innehåll över huvud inte kan få aktualitet i allmänna mål, t.ex. regler angående verkställighet som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet. Särskilda föreskrifter beträtfande allmänna mål torde behövas endast i ett mindre antal frågor.

Ett särskilt spörsmål är hur de undantag som behövs beträffande allmänna mål formellt skall komma till uttryck. Det är nämligen inte förenligt med nya regeringsformen att, som beredningen har föreslagit, regeringen bemyndigas att föreskriva behövliga undantag från balken. En möjlighet är att föreskrifter om undantag från UB:s bestämmelser meddelas 1 andra lagar som närmare reglerar indrivningen av skatter, böter m.m., t.ex. i uppbördslagen i fråga om skatter och allmänna avgifter som avses i den lagen. Det är emellertid inte särskilt praktiskt att undantagen från U B:s regler skall återfinnas utanför UB. En sädan ordning torde också kunna föranleda missförstånd i tillämpningen. Med hänsyn till att indrivningen av olika medel som förekommer i allmänna mål regleras i flera särskilda författningar skulle bestämmelser om undantag från UB:s regler behöva meddelas i flera olika lagar. Om UB blir omedelbart tillämplig på allmänna mål, är det principiellt sett riktigast att det också framgår direkt av UB i vad mån undantag från dess bestämmelser skall gälla i sådana mål.

Jag förordar att UB utformas med utgångspunkt i det som har sagts nu. Därvid bör den tekniken användas att i slutet av varje aktuellt kapitel anges undantagen från bestämmelserna i det kapitlet. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att föreskriva uttryckligt undantag från bestämmelser

som Över huvud inte skulle kunna få tillämpning vid indrivning av skatter,

böter m.m.

Några remissinstanser har i detta sammanhang tagit upp frågan om kronofogdemyndigheternas ställning i allmänna mål och kritiserat det förhållandet att kronofogdemyndigheterna i sådana mål både företräder

staten (resp. kommun) som borgenär och har verkställande och beslutande

uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet. För egen del vill jag först framhålla att kronofogdemyndigheternas dubbelställning i allmänna mål inte i tillämpningen torde vålla olägenheter för parter eller andra sakägare i utsökningsmål. De kritiska remissinstanserna synes inte heller mena att kronofogdemyndigheterna skulle kunna tänkas utnyttja sin ställning för att tillgodose staten (resp. kommun) i allmänna mål på bekostnad av andras berättigade intressen. De invändningar som har riktats mot att kronofogdemyndigheterna har dubbla funktioner i allmänna mål är av mera principiell natur.

Från denna synpunkt skulle det onekligen vara en vinst om de båda funktionerna kunde hällas åtskilda, så att kronofogdemyndigheten hade enbart exekutiva uppgifter. En sådan uppdelning av funktionerna skulle emellertid göra indrivningen av skatter, böter m.m. betydligt mera omständlig och kostsam än f.n. utan att några praktiska fördelar skulle uppnäs. De nya uppgifter som åläggs kronofogdemyndigheterna genom UB kan inte heller anses påkalla någon ändring av myndigheternas ställning i allmänna mål. Enligt min mening finns därför inte tillräcklig anledning att i nu före varande sammanhang ta upp frågan om kronofogdemyndigheternas ställning i sådana mål till omprövning. I fall då någon av de nya uppgifter som kronofogdemyndigheterna erhåller skulle kunna skapa svårigheter på grund av myndigheternas dubbla funktioner i allmänna mål, ämnar jag i

samband med behandlingen av bestämmelserna därom närmare beröra

vilka ätgärder som bör vidtas för att förebygga en olämplig ordning.

I vissa situationer bör emellertid staten (resp. kommun) i allmänna mål företrädas av annan än kronofogdemyndigheten. Den myndighet som närmast kommer i fråga i fall då kronofogdemyndigheten inte lämpligen bör handha viss uppgift är RSV. Frågan i vilka fall annan än kronofogdemyndigheten bör företräda staten (resp. kommun) behandlas i anslutning till de paragrafer som reglerar de aktuella befogenheterna.

Vissa bestämmelser i UB aktualiserar frågan när ansökan skall anses gjord i allmänt mål, dvs. på vilket stadium ett utsökningsmål i UB:s mening skall anses föreligga vid indrivning av skatter, böter o.d. Denna fråga bör lämpligen regleras uttryckligen i balken. Jag återkommer till

saken i specialmotiveringen. Bestämmelser om indrivning av skatter, böter m.m. finns meddelade även i flera författningar utanför UL och därtill anslutande exekutions-

rättsliga lagar, t.ex. i uppbördslagen och medelsförvaltningskungörelsen. Sådana bestämmelser behandlar bl.a. betalningsanmaning, bokföring, redovisning och andra frågor som ligger utanför det rent exekutiva området. Några remissinstanser har ansett att bestämmelserna är

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 157

svåröverskådliga och bör ses över i samband med arbetet på UB. Enligt min mening har emellertid bestämmelserna inte sådant samband med en ny utsökningslagstiftning att det därför är påkallat med en sådan översyn. I anslutning till arbetet på en eventuell övergång till automatisk databehandling inom exekutionsväsendet har vidare inom RSV nyligen skett en översyn av indrivningsförfattningarna. Förslag om ändringar i dessa författningar övervägs f.n. i budgetdepartementet. I den mån behov kan

anses föreligga av ytterligare översyn av gällande indrivningsbestäm-

melser får den frågan tas upp i annat sammanhang.

Några rernissinstanser har tagit upp frågan om möjlighet för krono-

fogdemyndigheten att i allmänt mål ta emot säkerhet för fordran på skatt

m.m. och förordat att sådan möjlighet införs. Bestämmelser finns inte i saken och kronofogdemyndighet har tidigare ansetts sakna befogenhet att

ta emot säkerhet för fordran i allmänt mål. Även denna fråga faller emellertid utanför kronofogdemyndigheternas rent exekutiva verksamhet. En: eventuell befogenhet att ta emot säkerhet bör därför regleras utanför UB.

Anledning saknas alltså att ta upp frågan i detta sammanhang. Det kan

nämnas att i betänkandet (SOU 1975:104) Betalningssäkringslag för skatteoch avgiftsprocessen har föreslagits att säkerhet skall kunna ställas för fordran som avses i den föreslagna betalningssäkringslagen. Förslaget övervägs f.n. i budgetdepartementet.

5.4 Självrättelse

Enligt gällande rätt kan utmätningsmannen själv rätta verkställd

utmätning av lös egendom, om det i efterhand skulle visa sig att egendomen tillhörde tredje man eller att den av annan anledning inte borde ha utmätts. Sådan rättelse får dock inte vidtas senare än två veckor från utmätningsförrättningen. Utmätningsmannen kan också själv ändra beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. I övrigt är den som vill ha

ändring i utmätningsmannens beslut i princip hänvisad till att överklaga

beslutet hos överexekutor.

Beredningen har ansett att möjligheten till självrättelse bör vidgas, bl.a. för att antalet överklagade utsökningsmål skall begränsas. Självrättelse av sakutmätning föreslås kunna ske utan särskild tidsbegränsning när den utmätta egendomen visas tillhöra tredje man. För andra fall av självrättelse av sakutmätning har tidsbegränsningen om två veckor från utmätningen behållits, dock att rättelse skall kunna ske även därefter om besvär har anförts. Bestämmelserna föreslås omfatta även fast egendom. Den nuvarande möjligheten att ändra beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. har tagits upp oförändrad i förslaget. Kronofogdemyndigheten

föreslås också få befogenhet att häva säkerhetsåtgärd, om det i efterhand befinns att åtgärden inte borde ha ägt rum. Beredningens förslag utgår vidare från att kronofogdemyndigheten i viss utsträckning kan ändra

meddelade beslut och vidtagna åtgärder utöver vad som anges i lagtexten. Ändring eller rättelse skall kunna vidtas självmant av myndigheten vid den rutinmässiga granskning av underordnades arbete som högre tjänstemän förutsätts utföra eller efter påpekande från part eller tredje man. Ändring eller rättelse skall också kunna äga rum med anledning av anförda besvär. Om klaganden därvid blir tillgodosedd eller om besvären åter-

kallas, skall saken över huvud inte tas upp av hovrätten.

Beredningens förslag har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena. De kritiska remissinstanserna har särskilt framhållit att den föreslagna utvidgningen av möjligheten till självrättelse kan minska allmänhetens förtroende för kronofogdemyndigheterna och leda till en mindre omsorgsfull handläggning samt att möjligheten till självrättelse kan leda till en självständig procedur vid sidan av själva målet. Några remissinstanser har särskilt vänt sig mot att självrättelse skall kunna ske utan stöd av uttryckliga bestämmelser. Även förslaget att självrättelse skall kunna äga rum med anledning av anförda besvär har kritiserats. En remissinstans har ansett att möjligheten till självrättelse har nära samband med frågan om rättskraft i utsökningsmål, vilken inte har behandlats närmare av beredningen.

För egen del vill jag först framhålla att det knappast går att undvika att beslut och åtgärder i den exekutiva verksamheten ibland i efterhand visar sig vara oriktiga. Detta behöver inte .<ro på försumligt eller felaktigt förfarande från någon tjänstemans sida. Anledningen är i allmänhet att förrättningsmannen har måst grunda sitt ställningstagande på bristfällig utredning, t.ex. därför att svaranden i målet inte har lämnat behövliga upplysningar. Det bör också beaktas att förrättningsmannen ofta måste handla skyndsamt. Det är önskvärt att klara felaktigheter kan rättas till på ett enkelt och smidigt sätt utan att saken behöver underkastas en mera omständlig och tidskrävande prövning I överinstans. Beaktas bör också att de allra flesta utsökningsmål i praktiken handläggs av personal i exekutionskarriären. För att tillämpningen skall bli så riktig och enhetlig som möjligt är det lämpligt att de underordnades handläggning i lämplig utsträckning granskas av kronofogde. som vid behov kan vidta rättelse. Jag har tidigare förordat att besvär över kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder prövas av hovrätten. Mot bakgrund härav är det särskilt angeläget att kronofogdemyndigheterna själva kan vidta rättelse i sådan omfattning att antalet besvärsmål begränsas.

Självrättelse gagnar i första hand part och andra sakägare vilkas rätt berörs. Befogenheten underlättar emellertid också kronofogdemyndighetens handläggning och minskar kostnaden för det exekutiva förfarandet. De nuvarande möjligheterna till självrättelse torde ha fungerat bra i praktiken. Kritik har inte från något håll riktats mot tillämpningen därav. Möjligheten för kronofogdemyndigheten att vidta självrättelse bör därför kunna vidgas något. Rättelse bör naturligtvis inte få ske i sådan

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 159

utsträckning att det exekutiva förfarandet blir lösligt och otrygghet uppstår för part. Självrättelse bör t.ex. inte få äga rum annat än om det är klarlagt

att visst beslut eller viss åtgärd verkligen var oriktig. En försiktig utvidg-

ning av möjligheterna till självrättelse kan inte antas leda till att kronofogdemyndigheternas handläggning blir mindre omsorgsfull. Om man dessutom, som jag ämnar föreslå i det följande, har den ordningen att talan inte kan föras mot beslut varigenom begäran om rättelse av utmätning har

avslagits, finns det knappast fog för påstående att möjligheten till självrättelse kan leda till en självständig procedur vid sidan av själva målet. Inte

heller i övrigt torde enligt min mening principiella betänkligheter kunna

riktas mot att möjligheten till självrättelse vidgas något. I detta samman-

hang vill jag nämna att beredningens uttalanden om självrättelse utan stöd

av uttryckliga bestämmelser synes ha missuppfattats av flera av de kritiska

remissinstanserna. Jag återkommer till den frågan i det följande.

Svea hovrätt har ansett det svårt att överblicka de föreslagna reglerna om självrättelse, eftersom beredningen inte har gått närmare in på frågan i

vad män beslut i utsökningsmål har rättskraft. Att ett avgörande har rättskraft anses innebära dels att den sak som har prövats inte kan bli föremål

för förnyad prövning i nytt mål, dels att avgörandet skall läggas till grund vid prövning av annan fråga, som beror av den rättskraftigt avgjorda saken. Med hänsyn bl.a. till att kronofogdemyndigheternas verksamhet främst är av rent praktisk natur ligger frågan om rättskraft annorlunda till i utsökningsmål än t.ex. i mål vid domstol. Utrymmet för rättskraft är

sålunda betydligt mindre i den exekutiva verksamheten. Frågan huruvida

beslut i utsökningsmål är bindande torde sällan bli aktuell i nytt utsökningsmål. Frågan kan dock någon gång tänkas komma upp i rättegång vi domstol.

Det synes knappast påkallat att i detta lagstiftningsärende i detalj klarlägga frågan i vad mån exekutiva beslut är bindande. Hur frågan bör

lösas 1 konkreta situationer torde i allmänhet vara tämligen självklart. I

vissa fall kan frågan möjligen vara mera tveksam. Som bakgrund till den

närmare behandlingen av institutet självrättelse synes dock lämpligt att här

något belysa problemet i vad mån beslut i utsökningsmål är bindande.

Det bör till en början påpekas att ett avgörande tillerkänns rättskraft först sedan det har vunnit laga kraft. I det följande ämnar jag föreslå att besvär över beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. och besvär av tredje man över annan utmätning skall kunna anföras utan inskränkning till viss tid. I fråga om exekutiv försäljning och beslut om fördelning eller om utbetalning av medel bör besvär få anföras inom tre veckor från försäljningen resp. beslutets meddelande. I övrigt bör besvärstiden utgöra tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden. Härav följer att beslut i utsökningsmål ibland kan överklagas och ändras av hovrätten lång tid efter det att beslutet har meddelats.

Hos kronofogdemyndigheten torde frågan i vad mån exekutivt beslut är

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 16(

bindande i ett senare utsökningsmål närmast uppkomma då någon som inte har vunnit bifall till ansökan om verkställighet senare återkommer med ny

ansökan i samma sak. På grund av reglerna om behörig kronofogdemyn-

dighet kan den nya ansökningen ibland tänkas ske hos annan kronofogdemyndighet än den som har handlagt det tidigare målet. Att en

tidigare ansökan som inte har bifallits inte hindrar att ny ansökan i samma

sak tas upp till prövning är i vissa fall utan vidare klart, t.ex. om exeku-

tionstiteln vid prövningen av det första målet inte hade vunnit laga kraft i

fall då lagakraftvinnande krävs för verkställighet och sökanden inte hade ställt godtagbar säkerhet eller om i införselmål gäldenärens lön har ansetts

inte överstiga förbehållsbeloppet. Andra fall är att utmätningsgäldenär har

befunnits sakna utmätningsbara tillgångar eller att i fråga om förpliktelse att utge viss egendom svaranden har befunnits inte inneha egendomen.

Man kunde möjligen vara mera tveksam i vissa andra fall, t.ex. då

införselsökandes fordran har ansetts inte vara införselgill eller då viss

egendom, som har varit aktuell för utmätning, har ansetts tillhöra tredje man eller av annat skäl inte kunna utmätas. Men även i dessa och liknande fall bör en tidigare verkställighetsansökan inte utgöra hinder mot att ny

ansökan i samma sak tas upp av kronofogdemyndigheten. Detta giller naturligtvis särskilt då sökanden åberopar nya omständigheter eller förhäl-

landena eljest har ändrats. Det förhållandet att viss tid har förflutit sedan den förra ansökningen prövades innebär ibland i och för sig att förhällandena har ändrats. Men även ti fall då nya eller ändrade förhållanden inte

kan anses föreligga bör en tidigare ansökan i princip inte utgöra hinder

mot att ny ansökan med samrna yrkande tas upp till prövning. Beslut av hovrätt eller högsta domstolen i överklagat utsökningsmål bör inte få mera bindande verkan än kronofogdemyndighetens egna beslut.

Den liberalitet mot en sökande som det sagda innebär torde inte medföra några praktiska olägenheter för motparten eller för kronofogdemyndigheterna. Det är knappast troligt att den som har fått avslag på sin ansökan annat än undantagsvis finner anledning göra ny ansökan utan att kunna åberopa nya skäl. Kostnaderna torde också verka avhållande. När ny ansökan någon gång görs i samma sak som tidigare utan att nya skäl åberopas, bör det i allmänhet vara tillräckligt att kronofogdemyndigheten hänvisar till det tidigare beslutet och konstaterar att skäl att frångå den tidigare ståndpunkten inte föreligger, Skulle den beslutande tjänstemannen någon gång finna att det tidigare beslutet var otillräckligt underbyggt, är

han emellertid oförhindrad att i det nya målet meddela beslut av annat innehåll.

Frågan i vad män beslut i utsökningsmål är bindande kan också uppkomma om någon som är rnissnöjd med sådant beslut väcker talan vid domstol i saken. Domstol kan emellertid inte på sådan talan häva beslut som har meddelats i utsökningsmål. Sådan prövning kan, frånsett självrättelse, ske endast efter klagan till högre instans över kronofogdemyn-

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 161

dighetens beslut. Vissa tvistiga frågor som uppkommer i utsökningsmål kan emellertid hänskjutas till prövning av domstol. Domstol skall sålunda på talan efter föreläggande pröva bl.a. frågan om äganderätten till utmätt egendom och beståndet av fordran som skall beaktas vid fördelning av influtna medel och domstolens avgörande i sädana frågor skall läggas till grund för kronofogdemyndighetens fortsatta handläggning av utsökningsmålet. Avgörande i sådant mäl vinner naturligtvis i vanlig ordning rättskraft. Vad frågan nu gäller är närmast om någon som anser sig ha lidit skada till följd av beslut i utsökningsmål kan med framgång föra talan vid domstol om bättre rätt till exekutivt såld egendom, om återbetalning av fördelade medel. om skadeständ etc. eller om kronofogdemyndighetens beslut är definitivt.

Den nu angivna frågan torde inte kunna besvaras generellt. För att ställning skall kunna tas till frågan om självrättelse är det inte heller nödvändigt att frågan klarläggs i detalj. Jag vill endast nämna följande. Som huvudregel får anses gälla att verkan av ett exekutivt beslut inte kan rubbas i en efterföljande rättegång. En motsatt ordning skulle innebära att den som har fått till stand verkställighet, t.ex. har fått betalning genom

utmätning eller införsel, aldrig skulle kunna vara säker på att få behålla

vad han har erhållit. Vissa undantag gäller emellertid. Om exekutionstitel som har legat till grund för verkställighet upphävs, är svaranden oförhindrad att väcka talan vid domstol om återgång av verkställda åtgärder. Som jag senare skall återkomma till bör svaranden även kunna vända sig direkt till kronofogdemyndigheten för att få biträde med återgången. För

det fall att exekutivt såld egendom rätteligen tillhörde tredje man bör köparen i viss utsträckning vara skyldig att avstå egendomen åt tredje

mannen. Också den saken återkommer jag till. Även andra undantag från huvudregeln finns.

En del beslut och åtgärder under det exekutiva förfarandet har betydelse bara för handläggningen av utsökningsmålet och kan på grund av sin

beskaffenhet över huvud inte få någon aktualitet utanför målet. Hit hör i

första hand beslut och åtgärder som rör själva förfarandet hos kronofogdemyndigheten, t.ex. utsättande av verkställighetsförrättning eller av sammanträde, säkerställande av utmätning, kungörande av auktion m.m. Även vissa beslut av mera materiell betydelse för part eller tredje man

förlorar sin betydelse efter slutförandet av utsökningsmålet, t.ex. beslut i

vad mån utmätt egendom fär nyttjas av gäldenären eller beslut med

anledning av borgenärs begäran att kronofogdemyndigheten skall ta vård

om tillbehör till utmätt fastighet. Det ligger i sakens natur att sådana beslut gäller endast tills vidare.

Efter dessa mera allmänna synpunkter på frägan om exekutiva besluts

bindande verkan övergår jag till att närmare behandla frågan om självrättelse av olika typer av beslut.

Beträffande beslut om utmätning (frånsett utmätning av lön o.d.) vill jag

I Riksdagen 1980181.1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 162

understryka att förrättningsmannen ofta är hänvisad att snabbt ta ställning till huruvida viss egendom skall utmätas, t.ex. då förrättning äger rum i gäldenärens bostad. Frågan om utmätning får äga rum grundas i stor

utsträckning på presumtioner om äganderätten. Även om annan än gälde-

nären gör anspråk på aktuell egendom, kan det ofta vara olämpligt att uppskjuta ställningstagandet. I fråga om lös egendom finns visserligen möjlighet att vidta provisorisk åtgärd, men den ger inte borgenären samma skydd som utmätning och medför dessutom visst dubbelarbete. Den nuvarande möjligheten till självrättelse av utmätningsbeslut torde ha fungerat bra i praktiken. Av de uppgifter som har inskaffats angående omfattningen av vidtagen självrättelse m.m. (bilaga 3 tabell VI, se även tabell V) framgår emellertid att behov föreligger av ökade möjligheter till självrättelse av utmätning. Det är därför lämpligt att nu vidga befogen-

heten något.

Den nuvarande befogenheten för utmätningsmannen att föranstalta om rättelse av utmätning gäller endast lös egendom. Anledningen till denna begränsning är att det vid bestämmelsernas ullkomst ansågs att direkta misstag mera sällan kunde begås i fråga om fast egendom och att särskilda bestämmelser fanns om tredje mans möjligheter att ta till vara och styrka sin rätt beträffande sådan egendom. Nämnda bestämmelser (82 & UL) innebar att den som förvärvade fast egendom kunde skydda sig mot utmätning för överlåtarens skulder genom att söka lagfart, vilket även kunde ske inom viss tid efter utrnätningen. Dessa bestämmelser är emellertid numera upphävda. Ansökan om lagfart saknar numera avgörande betydelse för frågan huruvida fast egendom får utmätas för viss gäldenärs skuld. På den punkten finns det inte skäl att nu göra någon ändring. Även utmätning av sådan egendom kan bli oriktig. Av nu anförda skäl bör möjligheten till självrättelse av utmätning omfatta även fast egendom.

Av inhämtade uppgifter framgår att i det alldeles övervägande antalet fall i vilka självrättelse av utmätning vidtas åtgärden grundas på att den utmätta egendomen visas tillhöra tredje man. Även då begäran om självrättelse inte har kunnat bifallas på grund av att tvåveckorstiden har hunnit gå till ända har det i de allra flesta fallen varit fråga om att egendomen

tillhörde tredje man. Att rättelse sker av begånget misstag och ändring kommer till stånd så snabbt som möjligt är också särskilt angeläget när

felet består i att tredje man tillhörig egendom har tagits I anspråk. Tredje

man lär ofta inte höra av sig förran efter utgången av tiden om två veckor

från utmätningsförrättningen, vilket torde bero på att det kan dröja innan

han får kännedom om utmätningen. För besvär över utmätning som anförs

av tredje man anser jag att det lika litet som nu bör gälla någon särskild

tidsbegränsning. Det innebär att tredje man skall kunna vinna framgång

med sin klagan så länge inte beslut om fördelning eller utbetalning av influtna medel har vunnit laga kraft, låt vara att han får nöja sig med

köpeskillingen om exekutiv försäljning av egendomen har vunnit laga

Föredraganden: Allmän motivering 163

kraft. Mot bakgrund härav synes betänkligheter knappast kunna anföras mot att även självrättelse, i enlighet med beredningens förslag, i nu

aktuella fall får ske utan särskild tidsbegränsning. Det innebär i praktiken

att kronofogdemyndigheten kan häva utmätningen så länge beslut inte har meddelats om fördelning eller utbetalning av influtna medel. Har egendomen sålts, kommer hävandet att avse endast rätten till influtna

medel.

När utmätning i andra fall blir felaktig kan det bero på flera olika

omständigheter, t.ex. att egendomen ingick i gäldenärens beneficium eller

av annat skäl borde ha undantagits från utmätning eller att utmätningen stred mot utmätningsordningen. Sådana felaktigheter hänför sig i allmänhet till gäldenärens förhållanden. Denne får som regel genast kännedom om utmätningen och kan då omedelbart begära rättelse. Om utmätning över lag skuile kunna hävas av kronofogdemyndigheten lång tid efter beslutet, skulle förfarandet kunna bli alltför lösligt. Det kan också

ibland vara svårt att efter en längre tid klarlägga de förhållanden som det här rör sig om. Av de inhämtade uppgifterna angående självrättelse

framgår att man inte skulle vinna så mycket genom att slopa den nuvarande tidsbegränsningen för självrättelse i fall som avses nu (två

veckor från utmätningsförrättningen). Frågan har också samband med

gäldenärens möjlighet att vinna ändring efter besvär. På den punkten anser jag att, liksom enligt gällande rätt, besvär av sökanden eller gäldenären över sakutmätning bör kunna anföras inom tre veckor från delgivning av utmätningsbeslutet. Kronofogdemyndigheten bör inte lämpligen kunna själv rätta utmätning, som inte kan ändras av överinstansen.

På grund av det sagda anser jag att rättelse i fall som avses nu inte bör kunna ske utan tidsbegränsning. Det kan emellertid övervägas att, som några remissinstanser har förordat. något förlänga den nuvarande tiden om två veckor från förrättningen. Om gäldenären inte får till ständ självrättelse, är det dock lämpligt att någon ytterligare tid står till buds för att anföra besvär. Den tid inom vilken självrättelse kan äga rum bör därför vara kortare än besvärstiden. Man kan tänka sig att tidsfristen på samma sätt som besvärstiden räknas från delgivning av utmätningsbeslutet och inte från dagen för beslutet. Härigenom skulle tidsfristen förlängas i fall då det dröjer med delgivning av beslutet, samtidigt som gäldenären alltid skulle ha ytterligare en vecka på sig att anföra besvär. Man skulle dock sannolikt inte vinna mycket med en sådan lösning. Dessutom är det enklare, bl.a. för rättelse i samband med kronofogdemyndighetens granskningsverksamhet. om tiden räknas från utmätningsbeslutet. Det kan då genast fastställas hur länge möjligheten till självrättelse står till buds. Den granskning som förutsätts ske inom kronofogdemyndigheten torde hinnas med inom tvåveckorstiden. På grund härav godtar jag beredningens förslag att den nuvarande tidsbegränsningen om två veckor från utmätningsbeslutet skall behållas för självrättelse i andra fall än då egendomen tillhörde tredje man.

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 164

Beredningen har föreslagit det undantaget från nämnda tidsbegränsning att självrättelse skall få vidtas senare, om besvär har anförts över utmätningen. På den punkten anser jag emellertid att flera skäl talar mot beredningens förslag. Om det i andra fall än då egendomen visas tillhöra tredje man föreligger anledning till självrättelse, torde den som regel kunna ske inom tvåveckorstiden vid den granskning som kronofogde företar självmant eller efter begäran av gäldenären eller annan. Det kan därför antas att kronofogdemyndigheten endast undantagsvis skulle finna

anledning att i fall som avses nu vidta självrättelse på grund av anförda

besvär. Något större praktiskt behov av att självrättelse skall kunna äga

rum när besvär har anförts föreligger därför inte. För att en sädan vidgad

befogenhet till självrättelse skulle tillgodose syftet att begränsa tillströmningen av mål till hovrätterna borde besvärshandlingarna inte sändas vidare till hovrätten, om klaganden blir tillgodosedd genom självrättelse. Mot en sådan ordning, som också har föreslagits av beredningen. kan emellertid riktas avgörande invändningar. Frågan behandlas närmare i det följande. Jag kan sålunda inte godta beredningens förslag att självrättelse i fall som avses nu skall få äga rum efter tvåveckorstidens utgång när besvär har anförts över utmätningen.

I fråga om beslut om utmätning av lön o.d. eller om införsel bör kronofogdemyndigheten, som beredningen har föreslagit, ha samma befogenhet som f.n. att själv ändra beslutet. Sådan ändring kan äga rum såväl då beslutet från början var oriktigt som då förhållandena har förändrats efter

beslutets meddelande. Ändringsbeslutet får i princip avse endast belopp

Som tas uti framtiden. Hinder föreligger dock inte mot att ändringen, när skäl därtill finns, får omfatta även belopp som redan har innehällits men ännu inte har redovisats till borgenären. Däremot kan kronofogdemyndigheten inte förordna om ändring beträffande belopp som redan har redovisats.

När det gäller kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd kan inte f.n. utmätningsmannen själv ändra ätgärd genom vilken beslutet har verkställts. Enligt beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten kunna häva säkerhetsätgärd bl.a. om det befinns att åtgärden inte hade bort äga rum.

Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att förordnande om handräckning

enligt beredningens förslag skall ankomma på kronofogdemyndigheten. Jag har däremot förordat att befogenheten att förordna om handräckning skall åvila tingsrätt. I fråga om kvarstad för fordran bör kronofogdemyndigheten få möjlighet att även själv rätta begångna felaktigheter. Det synes lämpligt att bestämmelserna om självrättelse av utmätning får motsvarande tillämpning beträffande kvarstad för fordran. I fråga om annan säkerhetsätgärd torde inte finnas behov av möjlighet till självrättelse.

Beredningen har utgått från att kronofogdemyndigheten i viss utsträckning själv kan ändra beslut och åtgärder även när befogenheten inte är särskilt angiven i balken. Beredningens uttalanden i frågan synes ha delvis

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 165

missuppfattats av de kritiska remissinstanserna. Kronofogdemyndighets verksamhet är, till skillnad från verksamheten vid domstolar och andra rent beslutande myndigheter, i första hand av praktisk natur. Av verksamhetens beskaffenhet följer att meddelade beslut och vidtagna åtgärder i viss utsträckning kan ändras av myndigheten själv. Detta gäller närmast beslut och åtgärder utan direkt materiell betydelse för part eller annan. Som exempel kan nämnas följande.

Om utmätningsgäldenär har kallats att inställa sig till förhör angående sina tillgångar men risk visas föreligga att han skaffar undan utmät-

ningsbar egendom, kan kronofogdemyndigheten inställa förhöret och

omedelbart hålla utmätningsförrättning. Utsatt förrättning för verkställighet kan vid behov inställas och i stället sättas ut till annan tidpunkt. När utmätt lösöre har kvarlämnats hos gäldenären, är kronofogdemyndigheten oförhindrad att i stället ta egendomen i förvar, om det anses påkallat. Kan kungörande av auktion inte anses tillräckligt effektivt, kan kronofogdemyndigheten inställa auktionen och sätta ut ny auktion till senare tillfälle. Har kronofogdemyndigheten beslutat att sälja utmätt egendom på auktion men visar det sig senare att underhandsförsäljning kommer att ge

bättre resultat, kan myndigheten ändra mening och i stället föranstalta om

att sälja egendomen under hand. Det förhållandet att kronofogdemyndigheten inte har funnit anledning att begära förskott på förrättningskostnaden av den som söker verkställighet hindrar inte att myndigheten senare under målets handläggning begär sådant förskott. Har kronofogdemyndigheten avslagit begäran om anstånd med exekutiv försäljning

eller begäran om undantag från förbud att förfoga över utmätt fast egendom, kan myndigheten bifalla ny ansökan i saken från samma person om anledning föreligger därtill.

Kronofogdemyndigheten har redan f.n. befogenhet att själv ändra beslut och åtgärder av det slag som avses nu. Det synes varken lämpligt eller möjligt att reglera denna befogenhet i UB. Det torde inte heller behöva befaras att några praktiska problem skall uppstå till följd av att befogenheten inte är lagreglerad. Beträffande gränsdragningen mot beslut och åtgärder som inte får ändras av kronofogdemyndigheten på grund av nämnda oreglerade befogenhet vill jag framhålla att principen bör vara att beslut eller åtgärd, som kan anses ha skapat en rätt eller annat anspråk för part, inte får bli föremål för självrättelse utan stöd av bestämmelse i balken. Det är sålunda uppenbart att kronofogdemyndigheten inte själv får rätta beslut om utmätning i vidare omfattning än som anges i bestämmelserna därom. Exekutiv försäljning kan inte hävas och beslut om fördelning eller utbetalning av medel kan inte ändras av kronofogdemyndigheten själv. Inte heller verkställighet av annan förpliktelse än betal-

ningsskyldighet skall i princip kunna bli föremål för självrättelse. En situation som skiljer sig från de hittills behandlade föreligger om

förrättningsmannen inte företar begärd verkställighet, t.ex. om han i mål

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 166

om utmätning anser att viss egendom tillhör tredje man eller ingår I gäldenärens beneficium eller om han i mål om annan verkställighet för sin del

finner att hinder föreligger mot verkställigheten. Det kan då inträffa att

kronofogden vid sin granskning av förrättningsmannens tillämpning eller efter påpekande från sökanden finner att verkställighet rätteligen borde ha skett. Fråga uppkommer då om kronofogden kan förordna att verkställighet skall äga rum. Som har nämnts tidigare är sökanden oförhindrad att göra ny ansökan i saken. Frågan gäller därför närmast om han, för att få

till stånd verkställighet, skall nödgas göra ny ansökan, vilket bl.a. medför

ny utsökningsavgift, eller eventuellt behöva anföra besvär till hovrätten. Något hinder bör dock inte föreligga mot att kronofogdemyndigheten ändrar mening och i samma mål företar verkställighet. Detta bör emellertid endast få ske i nära anslutning till det tidigare beslutet att vägra verkställighet.

Som har framhållits i det föregående är det lämpligt att vid varje krono-

fogdemyndighet en kronofogde eller vid behov flera fortlöpande följer lägre tjänstemäns tillämpning genom granskning av deras handläggning. Kronofogdemyndigheten bör självmant kunna vidta rättelse om anledning därtill yppas vid sådan granskning eller på annat sätt. Självrättelse bör också kunna äga rum efter begäran eller påpekande av part eller annan. Befogenheten bör vara förbehållen kronofogde.

Som framgår av det föregående bör någon särskild tidsbegränsning inte gälla när självrättelse är tillåten, frånsett rättelse av utmätning eller kvarstad i annat fall än då egendomen tillhör tredje man. Härav följer att

möjligheten till självrättelse i och för sig står öppen även när besvär har

anförts. Vidare kan i fall då möjligheten till självrättelse av utmätning eller kvarstad är tidsbegränsad besvär komma att anföras innan tiden för rättelse har gått till ända. Enligt beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten, som skall tillställas besvärshandlingarna, självmant kunna vidta självrättelse med anledning av besvären när sådan åtgärd är tillåten. Några remissinstanser har ansett det olämpligt att rättelse sker med anledning av anförda besvär.

Enligt min mening saknas dock anledning att frånta kronofogdemyndigheten befogenheten att själv rätta sina beslut och åtgärder enbart därför

att beslutet eller åtgärden har överklagats. Förfarandet blir enklare och

smidigare om kronofogdemyndigheten själv kan vidta rättelse i fall då besvärshandlingarna ger anledning till det. Redan f.n. förekommer att utmätningsmannen själv ändrar eller rättar ett överklagat beslut. Detta är vanligt särskilt beträffande beslut om införsel, när nya eller tidigare !

okända uppgifter lämnas först i besvärsinlagan. Ibland kan också vara angeläget att en klagande, som har fog för sin talan, omedelbart kommer till sin rätt. Om självrättelse i övrigt är tillåten bör sådan därför kunna ske

även när besvär har anförts. Anledning saknas anta att kronofogdemyndigheterna skall vidta självrättelse utan tillräckliga skäl när besvär har

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 167

anförts. Om kronofogdemyndigheten tidigare har prövat begäran om rättelse, torde det i praktiken sällan bli aktuellt att vidta rättelse med anledning av anförda besvär, såvida inte nytt material av betydelse har tillförts målet. Sedan kronofogdemyndigheten har vidarebefordrat handlingarna till hovrätten och saken alltså har kommit under hovrättens prövning, bör kronofogdemyndigheten avstå från att vidta rättelse även om skäl därtill skulle anses föreligga. Någon uttrycklig föreskrift härom torde inte behövas.

Beredningen har emellertid gått ett steg längre och föreslagit att kronofogdemyndigheten inte skall vidarebefordra besvärshandlingarna till hovrätten, om klaganden blir tillgodosedd genom självrättelse eller om han återkallar sin talan. Det innebär att saken i sådant fall över huvud inte skall komma under hovrättens prövning. Mot en sådan ordning kan emel-

lertid enligt min mening anföras principiella betänkligheter. När någon har

anfört besvär till hovrätten, synes inte lämpligt att denna hålls helt utanför

målet. Hovrätten bör få tillfälle att ta ställning till huruvida klaganden har

blivit tillgodosedd och, om så kan anses vara förhållandet, avskriva målet och pröva eventuella kostnadsfrågor i besvärsmålet. Ibland torde det f.ö. kunna vara svårt att avgöra om klaganden har tillgodosetts helt, t.ex. om han i mål om införsel har yrkat höjning av förbehållsbeloppet utan att ange något visst belopp eller om han i annat fall inte har angett ett till belopp eller på annat sätt preciserat yrkande. Det är knappast lämpligt att kronofogdemyndigheten hör efter med klaganden om denne anser sig tillgodosedd eller upplyser om möjligheten att återkalla besvären. Detta skulle lätt kunna uppfattas av klaganden som en påtryckning att avstå från att fullfölja besvärstalan.

Man kan inte heller räkna med att kronofogdemyndigheten skall i någon avsevärd utsträckning föranstalta om rättelse med anledning av vad som anförs I besvärshandlingarna. Det torde inte heller åsamka hovrätterna så mycket arbete att i ett antal mål konstatera att klaganden har blivit tililgodosedd och pröva eventuella kostnadsfrågor. Jag vill erinra om att när talan har fullföljts mot tingsrätts dom eller beslut handlingarna skall, även om klaganden äterkallar sin fullföljda talan innan handlingarna har hunnit sändas till hovrätten, tillställas hovrätten som har att pröva återkallelsen. I enlighet med det anförda förordar jag att besvär i utsökningsmål alltid skall komma under hovrättens prövning, även om klaganden kan anses ha

blivit tillgodosedd genom självrättelse av kronofogdemyndigheten eller

har återkallat sin talan.

En utväg att minska tillströmningen av besvärsmål till hovrätterna

utöver de som har nämnts tidigare skulle vara att uppställa förbud mot besvär tll hovrätten innan den som är missnöjd med beslut eller åtgärd har

utnyttjat möjligheten att hos kronofogdemyndigheten begära ändring eller rättelse. när sådan kan ske. En sådan lösning möter emellertid vissa tekmska svårigheter. Man skulle dessutom sannolikt inte vinna så

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 168

mycket. Redan f.n. skall i samband med beslut om utmätning eller om införsel lämnas underrättelse om att den som är missnöjd med beslutet kan begära rättelse resp. ändring hos utmätningsmannen. Det är enligt min

mening lämpligt att möjligheten att begära självrättelse ytterligare under-

stryks i motsvarande underrättelser i framtiden. Underrättelserna bör utformas på sådant sätt att den som är missnöjd i första hand uppmanas att söka rättelse hos kronofogdemyndigheten.

Vissa frågor rörande den närmare innebörden av bestämmelserna om

självrättelse tas upp i samband med behandlingen av de särskilda bestäm-

melserna.

Kronofogdemyndigheten bör också själv kunna rätta beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Sådan rättelse bör kunna äga rum även sedan målet har avslutats.

Liksom f.n. bör kronofogdemyndigheten, vid sidan av möjligheten till

självrättelse i enlighet med vad som har anförts i det föregående, med sökandens medgivande kunna häva utmätning och annat beslut eller

åtgärd eller på annat sätt ändra beslutet eller åtgärden till svarandens fördel. Vissa begränsningar måste emellertid gälla, bl.a. med hänsyn till tredje mans rätt. Ändring bör kunna äga rum även när sökandens med-

givande lämnas i förklaring över anförda besvär. I allmänna mål kan kronofogdemyndigheten i egenskap av representant för staten (resp. kommun) utan vidare häva beslut eller åtgärd eller vidta annan ändring

däri till svarandens fördel, i den mån kronofogdemyndigheten i instruktion

eller på annat sätt kan anses vara bemyndigad därtill.

Kronofogdemyndigheten skall också häva utmätning eller annan verkställighet i vissa andra fall än som har behandlats i det föregående, t.ex. om den exekutionstitel som ligger till grund för verkställigheten

undanröjs eller om gäldenären fullgör sin betalningsskyldighet innan

utmätt egendom har sålts. Sådana fall utgör dock inte självrättelse i den mening som avses här.

5.5¶Lagtekniska frågor

Beredningens förslag till UB är så disponerat att 1 och 2 kap. innehåller

regler om exekutionsväsendet och vissa andra gemensamma bestäm-

melser, medan verkställighet regleras i 3—16 kap. och handräckning i 17

kap. I de båda avslutande kapitlen meddelas gemensamma bestämmelser av processuell natur, i 18 kap. om kostnader i utsökningsmål och i 19 kap. om förfarandet hos kronofogdemyndigheten och om klagan i utsökningsmål. Systematiken i förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser har dock varit kritiska mot att regler av allmän karaktär meddelas både i början och i slutet av balken.

Enligt min mening är den föreslagna dispositionen av det omfattande

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 169

lagmaterialet logisk och ändamålsenlig. Balken får sålunda anses så över-

skådlig som man rimligen kan begära. Jag kan därför i huvudsak godta den föreslagna systematiken. Det kan erinras om att uppgiften att förordna om handräckning enligt departementsförslaget inte skall ankomma på kronofogdemyndigheterna (se avsnitt 5.2.4). På grund härav utgår ett kapitel.:

Nämnda ståndpunkt får även konsekvenser för en del andra bestämmelser i balken.

I fråga om de bestämmelser som är gemensamma för olika former av verkställighet bör emellertid enligt min mening väljas en något annorlunda disposition än i beredningens förslag. I detta återfinns sådana bestäm-

melser i såväl balkens inledande som dess avslutande kapitel, nämligen i 1

och 2 kap. samt i 18 och 19 kap. Tanken bakom denna uppdelning synes

ha varit att i de inledande kapitlen bör finnas de föreskrifter som läsaren behöver känna till för att rätt förstå innebörden av de egentliga bestärm-

melserna om verkställighet (och handräckning) i de följande kapitlen, medan gemensamma föreskrifter om själva förfarandet hos kronofogdemyndigheten bör placeras efter de bestämmelser som reglerar olika former av verkställighet (och handräckning). Även om denna ståndpunkt

har vissa skäl för sig, synes en sådan uppdelning av bestämmelser av

allmän karaktär försvåra överskådligheten av lagmaterialet. Uppdelningen av de gemensamma bestämmelserna har bl.a. lett till att i beredningens förslag återfinns bestämmelser om jäv mot förrättningsman dels i I kap. 4 § och dels i 19 kap. 7 3. Vidare har regler om ställföreträdare och om ombud

för och biträde åt part tagits upp både i 2 kap. 6 § och i 19 kap. 4 §.

Enligt min mening blir balken mera överskådlig och de enskilda bestämmelserna lättare att förstå, om huvuddeien av de gemensamma föreskrif-

terna förs samman till de inledande kapitlen i balken. Det avsnilt som handlar om kostnader i utsökningsmål bör dock tas upp i slutet av balken.

Beredningens förslag är inte indelat i särskilda avdelningar. Jag har övervägt att föreslå en sådan indelning. Med hänsyn bl.a. till att det särskilda kapitlet om handräckning faller bort synes detta dock inte behövligt.

I beredningens förslag har införselkapitlet (4 kap.) placerats före

bestämmelserna om utmätning (5—-15 kap.). Till stöd för en sådan ordning kan, förutom tekniska skäl, anföras att införsel har blivit en alltmera betydelsefull exekutionsform. Införsel förekommer sålunda i mycket stor utsträckning, särskilt för uttagande av underhållsbidrag men även för indrivning av skatter, böter o.d. Utmätning måste emellertid anses utgöra den primära verkställighetsformen i fråga om betalningsskyldighet. Medan införsel står till buds endast för vissa typer av fordringar och kan äga rum endast i vissa särskilda tillgångar, står utmätning öppen för fordringar av

alla slag och genom utmätning kan i princip all slags egendom som tillhör

gäldenären tas i anspråk. Även utmätning av lön och liknande förmåner kan äga rum för fordringar av alla slag. Utmätningsinstitutet är också mera

Prop. 1980/81: 8 Föredraganden: Allmän motivering 170

dominerande, bl.a. så till vida att det kräver en avsevärt utförligare reglering än införsel. Införsel kan dessutom betraktas som en specialform

av utmätning. Mot bakgrund härav ter det sig mest naturligt och logiskt att utmätning behandlas före införsel.

En remissinstans har vänt sig mot att skepp och luftfartyg genomgående nämns före fast egendom i beredningens förslag och har ifrågasatt om inte ordningen bör vara den motsatta. Det skulle bl.a. medföra att ordningen

mellan kapitlen om exekutiv försäljning av sådan egendom skulle kastas

om. Enligt min mening är det emellertid naturligt att nämna lös egendom före fast egendom. Påpekas bör också att bestämmelser som uttryckligen gäller både lös och fast egendom närmast avser utmätning och att vid utmätning lös egendom i princip skall tas i anspråk före fast egendom. Jag finner därför inte skäl att frångå den av beredningen föreslagna ordningen mellan skepp och luftfartyg samt fast egendom, även om exekution i fast egendom naturligtvis är mycket vanligare än exekution i skepp och luft-

fartyg. |

Ett par remissinstanser har ställt sig kritiska till att flera bestämmelser i

beredningens förslag överlämnar åt kronofogdemyndigheten att bedöma huruvida viss åtgärd skall vidtas eller inte. För att tillämpningen inte skall bli alltför stetlbent är det emellertid nödvändigt att i en del fall överlåta åt

kronofogdemyndigheten att med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet bedöma huruvida skäl föreligger att vidta aktuell åtgärd.

Sådana bestämmelser kan i allmänhet inte antas vålla större svårigheter för kronofogdemyndigheterna. Dessa är väl skickade att avgöra sådana frågor

och motiven lämnar ofta god vägledning för bedömningen. Vid ut-

arbetande av departementsförslaget har emellertid strävats efter att i görligaste mån begränsa bestämmelser av denna typ. Beträffande vissa av de aktuella bestämmelserna får senare övervägas om verkställighetsföreskrifter bör meddelas av regeringen. Vid behov kan också RSV i egenskap av centralmyndighet meddela närmare anvisningar.

Beredningen har lämnat utförlig motivering till föreslagna bestämmelser. Därvid behandlas också åtskilliga tillämpningsfrågor. Beredningens motiv

redovisas i det följande i anslutning till aktuelia bestämmelser i departementsförslaget. I den mån departementsförslaget överensstämmer med be-

redningens förslag ansluter jag mig, även om det inte sägs uttryckligen i varje särskilt fall, också till beredningens uttalanden om bestämmelsernas närmare innebörd, såvida inte annat anges eller följer av sammanhanget.

5.6 Ikraftträdande m.m.

Bestämmelser om ikraftträdande av UB samt övergångsbestämmelser och följdändringar i andra lagar avser jag att ta upp senare i en särskild

lagrådsremiss. Arbete på en sådan remiss pågår f.n. i justitiedepartementet. Såvitt kan bedömas nu bör UB träda i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1980/81: 8 Specialmotivering YT

UB bör i åtskilliga hänseenden kompletteras med verkställighetsföre-

skrifter som meddelas av regeringen, på samma sätt som f.n. UL och

införsellagen kompletteras av USK samt SfL, LfL och FfL kompletteras

av särskilda förordningar om exekution i registrerat skepp m.m., i luftfartyg m.m. resp. I fast egendom. Jag förutsätter också att RSV i sin egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet

utarbetar anvisningar och fastställer formulär i den utsträckning det är

behövligt.

Som framgår av det föregående läggs genom UB åtskilliga nya uppgifter på kronofogdemyndigheterna. Detta gäller inte bara exekutiv försäljning av fast egendom och vissa andra frågor som f.n. ankommer på över-

exekutor utan också flera uppgifter som saknar motsvarighet i gällande rätt. De nya uppgifterna är delvis av kvalificerad beskaffenhet. UB kommer att ställa stora krav på kronofogdemyndigheterna. Det är

angeläget att berörd personal ges behövlig utbildning på området i god tid

före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Det ankommer i första

hand på RSV att svara för utbildningen. Också hovrätterna kommer med förslaget att få avsevärt ökad befattning med utsökningsmål.

5.7 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

utsökningsbalk.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

6¶Motivering till de särskilda kapitlen

Innan jag går närmare in på bestämmelserna i departementsförslaget skall jag lämna en översiktlig redogörelse för det viktigaste av innehållet i de olika kapitlen. |

I / kap. ges bestämmelser om UB:s tillämpningsområde (1 och 2 §§) och

om den myndighet som har att handlägga utsökningsmål, dvs. kronofogdemyndigheten (3—5 §§). Där anges vidare vad som avses med beteckningar-

na enskilt mål och allmänt mål (6 §). I kapitlet meddelas också vissa gemensamma föreskrifter beträffande tillämpningen av bestämmelser i balken som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom (8—12 §§).

2 kap. 1 departementsförslaget innehåller bestämmelser om förfarandet hos kronofogdemyndigheten, vilka är gemensamma för alla verkställighetsformer. Där regleras till en början ansökan och vad som har samband därmed (1-9 §§). Ansökan skall kunna göras muntligen

eller skriftligen (1 §). Bestämmelser föreslås bl.a. om handlingar

som skall ges in av sökanden (2 §) och om förfarandet när ansökan har gjorts hos kronofogdemyndighet som inte är behörig eller när ansökan

Prop. 1980/81: 8 Specialmotivering 172

är bristfällig (4 och 5 §§). I fråga om parts behörighet och ställföreträdare

eller ombud för och biträde åt part hänvisas med vissa förbehåll till RB:s bestämmelser (6 §). Detsamma gäller frågan när handling skall anses

inkommen till kronofogdemyndigheten och översättning av handling (7 och 8 §§). Även laga förfall uppmärksammas (9 §). Enligt departementsförslaget skall kronofogdemyndigheten kunna hålla förhör med svaranden

och i viss utsträckning även med tredje man (10—14 §§). Bestämmelser meddelas bl.a. om vite och hämtning för att framtvinga inställelse. För att

tvinga fram upplysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran

eller för att få till stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet föreslås kronofogdemyndigheten få befogenhet att förelägga

vite (15 §). Under särskilda förutsättningar skall en tredskande gäldenär

eller tredje man kunna häktas av domstol (16 §). I samband härmed föreslås bestämmelser i den principiellt och praktiskt viktiga frågan i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till bostad m.m. och i vad mån fysiskt våld och liknande tvång får användas vid exekutiv förrättning (17 §).

2 kap. innehåller vidare vissa föreskrifter rörande kronofogdemyndig-

hetens beslut (18—20 §§), bl.a. om motivering och självrättelse och om att

sådant beslut i princip länder till efterrättelse genast. Med beslut likställs i princip åtgärd av myndigheten (21 §). En del processuella bestämmelser meddelas angående fördelningstvist som kronofogdemyndigheten själv

prövar (22 och 23 §§). I kapitlet föreslås också föreskrifter om säkerhet som skall ställas i utsökningsmål (25-27 §§) samt om beräknande av fordran som inte är förfallen och om ränta när lyfta medel skall betalas

tillbaka (28 och 29 §§).

Även 3 kap. innehåller för alla former av verkställighet gemensamma bestämmelser, nämligen om exekutionstitlar. Kapitlet inleds med en katalog över exekutionstitlarna (1 §). Där nämns först domstols dom. varmed jämställs bl.a. utslag eller beslut. Förvaltningsdomstols dom eller beslut omfattas utan vidare härav. Vidare kan verkställighet äga rum av stadfäst förlikning, utslag eller beslut i lagsökningsmål, skiljedom och

skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag. Även förvaltningsmyndig-

hets beslut får föranleda verkställighet, dock endast när det är medgivet

enligt särskild bestämmelse. Också andra handlingar än de nu nämnda förutsätts kunna med stöd av särskilda föreskrifter ligga till grund för

verkställighet. I kapitlet anges de närmare förutsättningar under vilka olika exekutionstitlar får verkställas (3—20 §§). Därvid skiljs mellan domar och beslut som har vunnit laga kraft och sådana som inte har vunnit laga kraft

när verkställighet skall äga rum (3—-11 §§). Kapitlet innehåller också bestämmelser om invändningar som svaranden kan göra mot sökt verkställighet, t.ex. att han har fullgjort ålagd förpliktelse (21 §). Om exekutions-

titel upphävs, skall verkställigheten avbrytas och vidtagna åtgärder i

princip återgå. Föreskrifter härom ges också i kapitlet (22 §).

Med 4 kap. inleds den del av UB som behandlar utmätning (4— 14 kap.).

4 kap. innehåller bestämmelser om själva utmätningen till skillnad från för-

säljning och redovisning. Frågan om undantag från utmätning och om säkerställande av utmätning regleras dock i de närmast efterföljande kapitlen. Kapitlet inleds med vissa allmänna bestämmelser, som bl.a. anger att utmätning får användas för uttagande av alla slags fordringar och

att genom utmätning får tas i anspråk i princip all slags egendom (1—3 §§). Bestämmelserna om utmätningsordningen och vissa andra förutsättningar

för utmätning (4—6 §§) överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f.n. Som villkor för utmätning av lös egendom föreslås generellt att egendomen är tillgänglig vid förrättning eller att den ändå kan identifieras och att hinder inte kan antas möta att säkerställa utmätningen (7 §). Av

bestämmelsen följer att lösöre och löpande skuldebrev eller annat

presentationspapper kan utmätas utan att egendomen resp. handlingen är

tillgänglig för förrättningsmannen.

Beträffande behörig kronofogdemyndighet, underrättelse till gäldenären

och förfarandet i övrigt (8—13 §§) föreslås bestämmelser som till stor del

överensstämmer med vad som redan gäller. I fråga om tid för utmätning föreslås dock inte någon särskild tidsfrist utan endast att utmätning skall

ske så snart som möjligt (10 §). Departementsförslaget utgår från att förrättning inte längre skall rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad. I stället

skall uppgifter angående utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas från gäldenären eller genom undersökning i register m.m. En uttrycklig

regel tas upp om kronofogdemyndighetens skyldighet att efterforska

utmätningsbar egendom (9 §). Gäldenären föreslås bli skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar och att bekräfta uppgifterna under straffansvar (14 §). I följd härav anses lagen om utmätningsed kunna avskaffas. Upplysningsplikt föreslås även för tredje man såvitt avser mellanhavande mellan honom och gäldenären (15 8).

I fråga om förhållandet till tredje man föreslås i 4 kap. en i väsentliga delar ny reglering (17—26 §§). Det anges en del fall i vilka gäldenären på grund av besittning eller registrering får presumeras vara ägare till lös eller fast egendom. I fråga om makar eller andra som varaktigt sammanbor föreslås att lös egendom i deras gemensamma besittning skall presumeras tillhöra dem med samäganderätt (19 §). Bestämmelserna härom kompletteras med föreskrifter i 8 kap... som medger att hela egendomen under vissa förutsättningar säljs exekutivt. I fall då det inte är möjligt att på något yttre faktum grunda en presumtion om äganderätt och det inte heller eljest framgår att egendomen tillhör gäldenären föreslås att egendomen får utmätas med förbehåll om tredje mans rätt, under förutsättning att sannolika skäl föreligger för att egendomen tillhör gäldenären. När egendom har utmätts trots att tredje man gör gällande att egendomen tillhör -honom, skall kronofogdemyndigheten i allmänhet förelägga tredje mannen att väcka talan vid domstol vid påföljd att han förlorar sin rätt

mot utmätningssökanden (20 och 25 §§). I fall då utmätning har skett med förbehåll för tredje mans rätt skall föreläggande i stället meddelas sökanden (21 §). Föreläggande att väcka talan vid domstol föreslås också

kunna meddelas i fråga om utmätt fordrans eller rättighets bestånd (22 §). Liksom f.n. skall domstols beslut, varigenom fordran har fastställts att

utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, medföra att egendomen skall anses utmätt (27 §). Detsamma föreslås gälla registrerat skepp och registrerat luftfartyg. När det gäller rättsverkningarna av utmätning föreslås generella regler om de inskränkningar som utmätningsbeslut medför i gäldenärens förfoganderätt (29 §). Principen är att gäldenären inte får förfoga över utmätt egendom till skada för sökanden. Förmånsrätt på grund av utmätning föreslås i allmänhet inträda i och med utmätningsbeslutet (30 §). I fråga om skepp eller luftfartyg som är registrerat här i riket och fast egendom skall förmånsrätten dock inte inträda förrän ärende

angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag.

Förslaget uppmärksammar också behovet av åtgärder beträffande utmätt egendom för att den rätt som sökanden har vunnit skall tas till vara (31 §).

Kronofogdemyndigheten föreslås få i princip samma befogenheter som

annars tillkommer egendomens ägare. Självrättelse av utmätning regleras

på i huvudsak samma sätt som f.n. (33—35 §§). Sådan rättelse föreslås emellertid kunna vidtas även beträffande fast egendom och i fall då den

utmätta egendomen visas tillhöra tredje man skall självrättelse kunna

vidtas utan särskild tidsbegränsning. I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undantag från utmätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler

på området. I fråga om skadestånd med anledning av personskada, frihets-' berövande m.m. föreslås dock en viss utvidgning av utmätningsfriheten, nämligen beträffande tid efter det att skadeståndet har betalats ut (7 §).

6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, dvs. vilka åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande själva egendomen. Där anges Ii fråga om olika slag av egendom de åtgärder som kronofogdemyndigheten har att vidta, såsom omhändertagande av egendomen, underrättelse till sekundogäldenär etc. (2-11 §§). Beträffande lösöre föreslås kronofogdemyndigheten kunna i viss utsträckning avstå

från att vidta någon åtgärd (4 §). När det gäller fordran eller rättighet som grundas på presentationspapper föreslås som ett alternativ till handlingens

omhändertagande i fall då det kan antas att denna undanhålls eller har förkommit att förbud skall meddelas sekundogäldenär eller motsvarande att fullgöra sin förpliktelse (2 §). Härav följer att sådan fordran eller

rättighet i nämnda fall får utmäras trots att utmätningen inte kan säker-

ställas genom handlingens omhändertagande. Vad nu har sagts gäller även när pantbrev eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg skall utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Utmätt lösöre som lämnas kvar hos gäldenären föreslås få nyttjas av denne, om inte kronofogdemyn-

Specialmotivering 175

digheten beslutar annat (4 §). Förutom de åtgärder som vidtas med själva egendomen skall denna beskrivas och värderas (9 §). Liksom f.n. föreslås kronofogdemyndigheten vid behov kunna säkerställa utmätning av lös

egendom genom provisorisk åtgärd (12 §). I fråga om åtgärder efter

utmätning av fast egendom hänvisas i huvudsak till kapitlet om exekutiv försäljning av sådan egendom (13 och 14 §§).

I 7 kap. i departementsförslaget behandlas utmätning av lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler om sådan utmätning. Förutsättningarna för löneutmätning har dock jämkats något. Sålunda har det särskilda villkor som består i att löneutmätning inte får äga rum, om det med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han har förmått för att betala skulden, utgått. Den längsta tid under vilken löneutmätning i normala fall får pågå utan gäldenärens medgivande föreslås bli utsträckt till sex månader per år (5 §). En bestämmelse föreslås för det fallet att gäldenären arbetar hos make eller annan utan synlig lön eller mot så låg ersättning att inte något kan tas i anspråk (18 §). Förslaget innebär att kronofogdemyndigheten, i enlighet med vad som f.n. gäller vid införsel, kan ålägga arbetsgivaren att utge så mycket som hade kunnat tas ut, om skälig lön hade utgått.

Med 8 kap. inleds de kapitel i UB som reglerar försäljning av utmätt egendom. I 8 kap. meddelas allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning, vilka i princip är gemensamma för all slags egendom. Bestämmelserna gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs (1 §). Någon bestämd tidsfrist för försäljning av egendom i allmänhet uppställs inte, utan det föreslås endast att försäljningen skall ske utan onödigt dröjsmål (3 §). Närmare bestämmelser föreslås om olika hinder mot försäljning, bl.a. i fall då exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft eller då tvist råder om utmätt egendom (4—6 §§). För det fall att andel i viss egendom har utmätts föreslås möjlighet att utvidga försäljningen till att avse hela egendomen, under förutsättning att lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt är tillämplig (8 och 9 §§). Vad som efter försäljningen belöper på andel i egendomen som inte tillhörde gäldenären skall tillkomma den andelens ägare. Även andra borgenärer än utmätningssökanden kan ibland ha anspråk på betalning ur utmätt egendom. Förutsättningarna för sådan rätt till betalning regleras ingående i kapitlet (10—15 $$). Kapitlet innehåller också en generell befogenhet för kronofogdemyndigheten att vid behov ge den som har förvärvat egendom exekutivt handräckning för att komma i besittning av egendomen (17 §).

9 kap. innehåller bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom frånsett registrerat skepp och registrerat luftfartyg. Försäljning skall ske på auktion eller under hand (1 §). Kronofogdemyndigheten får uppdra åt auktionsföretag eller annan att hålla auktion. Kapitlet innehåller åtskilliga närmare föreskrifter om försäljning på auktion, bl.a. om kungörande och underrättelser, om avvisande av för lågt bud, om betalning av köpeskil-

Prop. 1980/81: 8 Specialmotivering 176

lingen för inropad egendom. om nytt försäljningsförsök när auktion inte har gett resultat och om ianspråktagande av handpenning när inrop inte har

fullföljts (2-7 §§). Möjligheten till underhandsförsäljning av utmätt

egendom har i departementsförslaget i princip jämställts med försäljning på auktion. Försäljning föreslås skola ske under hand, om det är sannolikt att högre köpeskilling kan uppnås genom en sådan försäljning än genom försäljning på auktion och om försäljning under hand även i övrigt är

ändamålsenlig (8 §). Underhandsförsäljning skall föregås av anbudsförfarande.

Särskilda bestämmelser föreslås om försäljning av utmätt egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt (9 §). Bestämmelserna avser i första hand egendom beträffande vilken konsumentkreditlagen eller den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. är tillämplig. Förslaget innebär att egendomen i allmänhet skall säljas utan förbehåll för avbetalningssäljarens rätt men under villkor att köpeskillingen förslår till betalning av dennes fordran. Kapitlet inne-

håller också bestämmelser om indrivning av utmätt fordran (10-12 §§).

Bestämmelserna syftar till att sådan fordran om möjligt skall drivas in i

stället för att säljas. Utmätning av pantbrev i skepp eller fastighet skall

enligt förslaget leda till antingen att skeppet resp. fastigheten tas i anspråk

eller att pantbrevet pantförskrivs till utmätningssökanden (13 och 14 §§).

Motsvarande föreslås gälla när skuldebrev som är intecknat i luftfartyg har utmätts hos luftfartygets ägare (15 8).

I 10.11 och !2 kap. meddelas bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg resp. av fast egendom. Dessa kapitel överensstämmer i allt väsentligt med de bestämmelser som nu gäller enligt de särskilda lagarna om exekutiv försäljning av sådan egendom. Enligt departementsförslaget skall försäljningen dock åvila kronofogdemyndigheten i stället för som f.n. överexekutor.

Det sista ledet i utmätningsförfarandet, nämligen redovisning av influtna medel, behandlas i 7/3 kap. Enligt huvudregeln skall redovisning ske så

snart som möjligt (1 §). Undantag härifrån föreslås bl.a. i fall då influtet belopp är ringa och ytterligare medel kan antas inflyta. När två eller flera sakägare har anspråk på betalning ur medlen, skall fördelning ske. Sammanträde för fördelning skall alltid hållas, när specialobjekt som avses 1 10—12 kap. har sålts. I övrigt skall fördelningssammanträde hållas när det är oklart hur medlen skall fördelas (4 §). Det kan inträffa att bevakad fordran eller därmed förenad förmånsrätt är beroende av villkor eller

tvistig. Kronofogdemyndigheten skall då avsätta vad som belöper på ford-

ringen (7 §). Beträffande tvistig fordran föreslås kronofogdemyndigheten kunna förelägga borgenären att väcka talan i saken vid domstol vid äventyr att han förlorar sin rätt. Under särskilda förutsättningar skall kronofogdemyndigheten själv kunna pröva sådan tvist. Kapitlet innehåller också

Prop. 1980/81: 8 Specialmotivering VIT

flera andra föreskrifter rörande fördelning (4—6, 8 och 9 §§). Det föreslås också en del särskilda bestämmelser om fördelning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller fast egendom har sålts (10—12 §§).

Borgenär har vid exekution ofta anspråk på betalning inte bara för en kapitalfordran utan också för ränta, rättegångskostnader m.m. I kapitlet

föreslås bestämmelser om i vilken ordning avräkning skall ske på olika

anspråk (13 §). Kapitlet innehåller även en del närmare bestämmelser

rörande utbetalning av medel (14—19 §§). Bl.a. anges en rad fall då hinder

föreligger mot utbetalning annat än mot säkerhet, t.ex. då exekutionstiteln

inte har vunnit laga kraft eller utmätningen har överklagats (14 §). Vissa

föreskrifter meddelas också om skyldighet för borgenär att återställa fordringsbevis, förete pantbrev m.m. (17 §). I samband härmed regleras den situationen att beslut om fördelning eller utbetalning ändras (20 §). Enligt förslaget skall kronofogdemyndigheten då på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka. Detsamma föreslås gälla i vissa andra fall.

I 7/4 kap. behandlas den verkan som exekutiv försäljning har mot tredje man som var rätt ägare till egendomen. Som huvudregel föreslås att exekutiv försäljning inte ger köparen bättre rätt än frivillig försäljning (1 $). Enligt allmänna regler kan lös egendom i vidsträckt omfattning vara föremål för godtrosförvärv och detsamma skall gälla när egendomen säljs

exekutivt. Från nyssnämnda princip föreslås vissa undantag. Tredje man

som har underlåtit att efterkomma föreläggande att väcka talan om ägande-

rätten till utmätt egendom förlorar sin rätt även mot köparen (2 §). Beträffande registrerat skepp och fast egendom föreslås ett mera långtgående

skydd för köparen (3 §), kompletterat med rätt för tredje mannen till ersätt-

ning av staten (6 §). Kapitlet innehåller också bestämmelser om ersätt-

ningsskyldighet för gäldenären och ondtroende borgenär mot köparen när exekutivt såld egendom frångår honom resp. mot tredje mannen när försäljningen medför att han förlorar sin rätt (4 och 5 §§).

I 15 kap. behandlas införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande bestämmelser i införsellagen.

I 16 kap. regleras verkställighet av förpliktelse som avser annat än betalningsskyldighet samt av kvarstad och annan säkerhetsåtgärd. Kapitlet inleds med ett avsnitt som rör avhysning (1—9 §§). I förslaget ges en allmän bestämmelse om att avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl sökandens intresse som svarandens situation (2 §). Beträffande tidsfrist för verkställigheten föreslås att avhysning om möjligt

skall ske inom fyra veckor från det att handlingarna kom in till krono-

fogdemyndigheten. Svaranden skall i allmänhet underrättas på förhand och avhysning får ske tidigast en vecka (i vissa fall två veckor) från under-

rättelsen (3 §). Kronofogdemyndigheten kan lämna anstånd med

avhysning under högst två eller, under särskilda förutsättningar, fyra veckor (4 §). Även sökanden kan ge anstånd, men om sådant anstånd

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 Specialmotivering 178

varar längre än sex månader från dagen för ansökningen förfaller ansökningen (5 §). Kronofogdemyndigheten föreslås få befogenhet att anskaffa transportmedel, hyra utrymme för förvaring och vidta andra liknande

åtgärder (6 §). När fråga är om avhysning från annat än bostad skall krono-

fogdemyndigheten under vissa förutsättningar kunna sälja avhyst egendom eller låta förstöra den (7 §).

Beträffande annan verkställighet än avhysning föreslås endast bestämmelser om behörig kronofogdemyndighet, underrättelse och sättet för verkställighetens genomförande (10-12 §§). I det avslutande avsnittet meddelas särskilda bestämmelser om kvarstad (13—16 §§). Beträffande verkställandet av kvarstad för fordran föreslås åtskilliga bestämmelser rörande utmätning få motsvarande tillämpning (13 8). Även i fråga om verkan av sådan kvarstad hänvisas delvis till vad som föreslås om utmätning (14 §). Kvarstad för fordran föreslås inte utgöra hinder mot att egendomen utmäts eller beläggs med kvarstad för annan fordran. men i fall då egendomen utmäts för fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, skall denna anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran (15 8). Även kvarstad till säkerhet för bättre rätt

regleras, vilket i huvudsak sker genom hänvisning till vissa bestämmelser

rörande utmätning resp. kvarstad för fordran (16 §).

Frågan om kostnader i utsökningsmål behandlas i /7 kap. För statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten, s.k. förrättningskostnader, skall ersättning tas uz enligt vad regeringen föreskriver (1 §). Enligt huvudregeln ansvarar sökanden mot staten för förrättningskostnaderna i målet (2 §). Från denna regel föresläs emellertid vissa undantag (3

och 4 §§). Bl.a. skall kronofogdernyndigheten kunna helt eller delvis befria

sökanden från kostnadsansvar orn skyldigheten skulle vara betungande (4

$). Förrättningskostnad för vilken sökanden ansvarar skall på begäran

förskotteras av honom (5 §). Förrättningskostnad skall i allmänhet tas ut i målet av svaranden, men vissa undantag föreslås (6—-10 §§). Kan kostnaden inte tas ut på sådant sätt, får den utsökas hos sökanden (11 8). I fördelningstvist som kronofogdemyndigheten själv prövar föreslås RB:s

regler om rättegångskostnader bli tillämpliga (12 §). I det avslutande 78 kap. behandlas klagan i utsökningsmäl. Mot krono-

fogdemyndighets beslut får talan föras i hovrätten (13). Huvudregeln är att

varje beslut (eller åtgärd) får överklagas. Beträffande vissa beslut före-

skrivs dock förbud mot talan eller mot särskild talan (2—4 §§). Rätts-

medlet för talan mot kronofogdernayndighets beslut skall vara besvär (8 §).

Besvärsinlagan skall ges in till kronofogdemyndigheten. I fråga om tidsfrist för klagan skall enligt departementsförstaget olika regler gälla för olika fall (9 §). Huvudregeln är att besvär skall anföras inom tre veckor från delgivning av beslutet. När självrättelse är tillåten, skall sådan åtgärd kunna

vidtas med anledning av vad som anförs i besvärsinlagan (12 §). Beträf-

fande förfarandet i hovrätten utgår departementsförslaget från att RB:s

Prop. 1980/81: 8 I kap. 179

bestämmelser har motsvarande tillämpning. En del avvikande eller

kompletterande föreskrifter föreslås emellertid (14—17 §§). Mot hovrättens beslut får talan föras i högsta domstolen genom besvär (18 §). Även när det gäller sådan talan och rättegången i högsta domstolen förut-

sätts RB:s regler ha motsvarande tillämpning, men en del särskilda bestämmelser meddelas (19 och 20 §§).

Kapitlet innehåller även bestämmelser om särskilda rättsmedel i utsökningsmål (21 §). RB:s bestämmelser om sådana rättsmedel i 58 och 59 kap.

föreslås i princip få motsvarande tillämpning. Vad som föreskrivs i RB om

återställande av försutten tid skall kunna tillämpas även i fråga om vissa förelägganden som kronofogdemyndigheten meddelar.

1 kap. Inledande bestämmelser

I balkens inledande kapitel meddelas en del grundläggande föreskrifter om balkens tillämpningsområde, exekutiv myndighet m.m. Kapitlet motsvarar 1 kap., 2 kap. 1—13 §§ (delvis) och 19 kap. 7 § beredningens förslag.

Föredraganden. En del bestämmelser i 1 kap. beredningens förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget. Beträffande anledningen härtill vill jag i fråga om vissa bestämmelser framhålla följande.

Enligt 1 kap. 3 § andra stycket i beredningens förslag kan regeringen meddela föreskrifter om överlämnande av ärende från en kronofogdemyndighet till annan och om kronofogdemyndighetens handläggning i

Övrigt av ärenden som avses I UB. Att regeringen numera kan meddela föreskrifter om verkställighet av lag följer emellertid redan av RF. Något

särskilt bemyndigande härtill behövs därför inte i balken.

I I kap. 5 § beredningens förslag anges att vissa frågor som uppkommer i ärenden om verkställighet får hänskjutas till rättegång enligt vad som

anges i balken. Denna föreskrift utgör en erinran om att tvister om bättre

rätt till utmätt egendom m.m. och om fordringar som skall delta i köpeskillingsfördelning i princip skall prövas av domstol. Bestämmelsen är, som också har framhållits under remissbehandlingen, obehövlig.

I 1 kap. 6 § beredningens förslag anges att talan i exekutiva ärenden

fullföljs från kronofogdemyndigheten till hovrätt och att högsta domstolen

är överrätt i exekutiva ärenden som fullföljs från hovrätt. Förslaget att i I kap. ange fullföljdsordningen i utsökningsmål torde hänga samman med en önskan från beredningens sida att redan i balkens inledande bestämmelser ange vilka myndigheter som tar befattning med utsökningsmål. Enligt min mening är emellertid en bestämmelse med sådant syfte inte nödvändig.

Däremot måste under alla omständigheter klargöras hur fullföljd sker i

utsökningsmål. Regler härom har emellertid sin givna plats i det kapitel som behandlar fullföljdsförfarandet (se 18 kap. departementsförslaget).

I kap. 180

Prop. 1980/81: 8

Jag anser därför att någon bestämmelse i ämnet inte bör inflyta i I kap.

Beredningen har vidare i 1 kap. 7 § första stycket föreslagit bemyndigande för regeringen att bestämma i vilken omfattning åtgärd eller beslut . som endast avser ärendes beredning får vidtas eller meddelas av ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna samt, när ärende har fullföljts till högsta domstolen, av tjänsteman vid denna. Sådana föreskrifter torde emellertid kunna meddelas av regeringen utan särskilt bemyndigande.

I 7 § andra stycket har beredningen föreslagit motsvarande bemyndigande för regeringen såvitt avser inhibition, dvs. förordnande att åtgärd för verkställighet (eHer handräckning) inte skall äga rum tills vidare. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att beslut i utsökningsmål som regel skall lända till efterrättelse omedelbart. Till stöd för bestämmelsen framhåller

beredningen att det därför ofta blir aktuellt att pröva fråga om inhibition

när överklagande sker. För att inte hovrätten eller högsta domstolen skall belastas i onödan synes det önskvärt att inhibition kan beslutas av en ledamot i hovrätten (referenten) resp. revisionssekreterare. Beredningen

anser inte att detta behöver möta betänkligheter. Frågan om inhibition bör

av referenten resp. revisionssekreteraren kunna hänskjutas till avdelningen, om han är tveksam. Om referenten i hovrätten eller revisionssekreteraren för sin del finner att en begäran om inhibition inte bör bifallas, skall frågan enligt beredningens förslag alltid prövas på avdelningen. Svea hovrätt har under remissbehandlingen riktat kritik mot det nu berörda för-

slaget. För egen del vill jag till en början framhålla att föreskrifter om

befogenhet för en ledamot i hovrätten resp. revisionssekreterare att förordna om inhibition torde kräva lagform. Vidare vill jag understryka det angelägna i att inhibitionsfrågor prövas omsorgsfullt. Principen att

exekutiva beslut som regel länder till efterrättelse omedelbart bör inte

kastas omkull genom att yrkanden om inhibition bifalls rutinmässigt.

Sådan begäran bör inte bifallas annat än om det föreligger reell möjlighet

för klaganden att uppnå ändring av det överklagade beslutet. Detsamma

gäller givetvis när fråga om inhibiton tas upp till prövning utan särskilt

yrkande. Eftersom ställningstagandet alltså förutsätter en viss, låt vara

endast preliminär, prövning av huvudsaken, synes lämpligast att inhibi-

tionsfrågan prövas enligt vanliga domförhetsregler. Förordnande om inhibition kan dessutom ibland vara till lika stor nackdel för exekutionssökanden som avslag på begäran därom kan vara för klaganden. Det skulle

därför vara otillfredsställande om befogenheten skulle avse endast rätt att förordna om inhibition men inte att avslå begäran därom. Även om man

genom den föreslagna ordningen skulle kunna förenkla handläggningen i överinstanserna något, synes de angivna nackdelarna överväga. Det kan också erinras om att frågor om inhibition som avses i RB skall prövas av

fullsutten avdelning (ifr 50 kap. 8 § andra stycket, 51 kap. 8 § andra

stycket, 52 kap. 7 § tredje stycket och 55 kap. 8 § andra stycket RB). På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet även till I kap. 7 §

Prop. 1980/81: 8 I kap. 181

andra stycket i beredningens förslag.

Behövliga bestämmelser om innebörden av olika beteckningar som används i UB bör lämpligen tas upp i 1 kap. 1 beredningens förslag meddelas åtskilliga sådana bestämmelser. Sålunda innehåller större delen

av 2 kap. 1—13 §§ föreskrifter av sådant slag. Alla dessa torde emellertid

inte vara nödvändiga och det synes angeläget att så långt möjligt reducera antalet sådana föreskrifter.

I 2 kap. 1 §1 beredningens förslag anges att för tillämpningen av UB

gäller de följande gemensamma bestämmelserna. Härtill framhåller beredningen att denna föreskrift bl.a. innebär att de bestämningar som ges i kapitlet endast gäller tillämpningen av UB, trots att det inte anges vid varje särskild paragraf. Att föreskrifter om innebörden av vissa termer och

liknande bestämningar inte utan vidare gäller utanför UB torde emellertid

vara tydligt utan särskild bestämmelse. Föreskriften är därför onödig.

Vidare torde de av beredningen föreslagna bestämningarna rörande pant- och retentionsrätt, frånsett ett undantag, kunna utgå. Härom vill jag framhålla följande. I 2 kap. 11 § i beredningens förslag anges att med

panträtt i fartyg avses, såvitt angår skepp. sådan panträtt som behandlas i 261—293 §§ sjölagen (1891:35 s. 1) — dvs. panträtt på grund av inteckning —och, beträffande andra fartyg, handpanträtt. I anslutning till bestämmelsen

påpekar beredningen att med uttrycket panträtt i fartyg däremot inte avses sjöpanträtt samt att bestämmelsen har ansetts erforderlig med hänsyn till att terminologin är vacklande. Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. har vänt sig mot att termen panträtt i fråga om fartyg inte omfattar sjöpanträtt. Utredningen framhåller att det innebär en

avvikelse från invanda begrepp och att det knappast kan genomföras konsekvent. Utredningen pekar på bestämmelsen i 6 kap. 12 § första stycket

beredningens förslag, som enligt utredningen otvivelaktigt inbegriper sjöpanträtt. Det erinras också om att panträtt på grund av inteckning i båt kommer att finnas övergångsvis. Även Svea hovrätt har ifrågasatt lämpligheten och behovet av att utesluta sjöpanträtt. Hovrätten framhåller att den föreslagna terminologin inte används i sjölagen och även i viss mån frångås i förslaget, t.ex. i 11 kap. 12 § där det talas om panträtt på grund av inteckning. För egen del vill jag påpeka att skeppshypotek i departementsförslaget, liksom i beredningens förslag, benämns panträtt på grund av inteckning. Även i Övrigt torde av olika bestämmelser i balken

angående fartyg m.m. utan vidare framgå om panträtt på grund av inteck-

ning, handpanträtt eller sjöpanträtt avses. Den föreslagna bestämmelsen har därför inte tagits upp i departementsförslaget. Jag har inte heller ansett

det behövligt att ta upp en regel motsvarande 2 kap. 12 § första stycket i

beredningens förslag, nämligen att med panträtt i fast egendom avses sådan panträtt som behandlas i 6 kap. JB, dvs. panträtt på grund av inteckning.

Beredningen har i 2 kap. 13 § föreslagit en bestämmelse om innebörden

I kap. 182

Prop. 1980/81: 8

av termen retentionsrätt. Där anges att med retentionsrätt avses rätt att kvarhålla annan tillhörig lös egendom till säkerhet för fordran. I anslutning

till bestämmelsen framhåller beredningen bl.a. att upplåtelse av rätt att

kvarhålla egendom kan ske även i annat syfte än att ge medkontrahenten säkerhet för fordran. Sådan retentionsrätt får anses som en ofullgången

nyttjanderätt och bör inte ha bättre skydd mot upplåtarens borgenärer eller

annan tredje man än nyttjanderätt. Förslagets bestämmelser om retentionsrätt avser inte sådan rätt. Inte heller avses s.k. detentionsrätt enligt t.ex. 39 § lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom. Bered-

ningen påpekar vidare att enligt förslaget skall retentionsrätt för fordran

vara helt likställd med handpanträtt i exekutivt hänseende. I vissa fall kan

emellertid retentionsrätt för fordran äga rum i egendom som inte kan bli

föremål för handpanträtt.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige anser att i paragrafen

även bör meddelas en allmän bestämmelse om att retentionsrätt likställs

med handpanträtt i exekutivt hänseende. Enligt Svea hovrätt framstår det

vidare som en brist att den underavdelning, som omfattar 2 kap. 11—13 §§ och som enligt sin rubrik reglerar pant- och retentionsrätt, inte innehåller

något om vanlig panträtt i lös egendom. Hovrätten föreslår att paragrafen får inledas med en definition av vad som avses med panträtt i lös egendom. Det ges då också tillfälle att likställa säkerhetsrätt på grund av ägarförbehåll med panträtt.

För egen del vill jag erinra om att termen retentionsrätt på senare tid har använts i lagtext, bl.a. i förmånsrättslagen och 1973 års ändringar i

sjölagen. Jag anser lämpligt att termen används även i UB i stället för det

längre uttrycket ”rätt att kvarhälia (annan tillhörig) lös egendom till säkerhet för fordran”. I förmånsrättslagen har visserligen lämnats en

definition (4 § 2). Termen retentionsrätt torde emelhertid, i vart fall

numera, inte begagnas för annan rätt att kvarhålla lös egendom än sådan som har till syfte att säkerställa fordran. Det är därför enligt min mening inte behövligt att meddela särskild föreskrift om innebörden av termen. Än mindre finns anledning att förklara termen panträtt i lös egendom. Jag

anser inte heller att skäl föreligger att ta upp en allmän föreskrift om att retentionsrätt likställs med handpanträtt i exekutivt hänseende. Det synes tillräckligt att det av de olika bestämmelser som gäller handpanträtt och

retentionsrätt framgår att dessa säkerhetsrätter i princip är likställda. Framhållas bör emellertid att det inte föreligger någon sådan likställighet i fråga om skepp och skeppsbygge eller luftfartyg, eftersom sådan egendom kan vara föremål för retentionsrätt men inte för handpanträtt.

Beträffande 2 kap. 4, 6 och 14--18 §§ beredningens förslag hänvisar jag

till vad som sägs härom under 2 kap. departementsförslaget.

Eftersom förevarande kapitel behandlar inte endast exekutiv myndighet

utan även bl.a. balkens tillämpningsområde och tillämpligheten av bestämmelser som gäller specialobjekten fartyg. luftfartyg och fast egendom,

Prop. 1980/81: 8 I kap. 1 § 183

synes den i beredningens förslag upptagna kapitelrubriker Exekutionsväsendet mindre träffande. I departementsförslaget har i stället valts

beteckningen Inledande bestämmelser, varjämte underrubriker har införts.

Med anledning av de invändningar som under remissbehandlingen har

riktats mot termen ”exekution'”' vill jag framhålla att detta och besläktade ord används redan f.n. i utsökningsrättsliga författningar. I instruktionen (1970:752) för riksskatteverket föreskrivs sålunda att RSV är centralmyndighet för administration av ”exekutionsväsendet”. Ordet ”exeku-

tion” förekommer också i kungörelsen (1971:1097) om exekution i fast

egendom, kungörelsen (1971:1102) om exekution i luftfartyg m.m. och

förordningen (1975:943) om exekution i registrerat skepp m.m. samt i

exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Termen "”exekutiv” förekommer bl.a. i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. och lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. Med hänsyn

härtill finner jag inte anledning att nu avstå från användning av nämnda

termer. Ordet ”exekution'' behövs bl.a. i benämningen ”exekutionstitlar'”

(se 3 kap.).

Före varande kapitel i departementsförslaget inleds med bestämmelser

om balkens tillämpningsområde (1 och 2 §§). Vidare ges föreskrifter om den exekutiva myndigheten (3—5 §§) och om de båda huvudtyperna av mål och om parter m.m. (6 och 7 §§). Kapitlet innehåller också föreskrifter om

tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom

(8—-12 §§).

Tillämpningsområde

1 § Denna paragraf behandlar balkens tillämpningsområde. Första stycket motsvarar 1 kap. 1 § i beredningens förslag, medan andra stycket saknar direkt motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt . UL, som reglerar exekutionsformerna verkställighet och handräckning, och de till UL anslutande särskilda försäljningslagarna är direkt tillämpliga i huvudsak endast på det civilrättsliga området. Enligt föreskrift i 22 § I mom. Up skall emellertid UL:s regler om verkställighet med vissa förbehåll tillämpas också på verkställighet av dom i brottmål, varigenom har dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad

”påföljd” som innefattar betalningsskyldighet eller till ”påföljd” som eljest är sådan att domen kan verkställas genom utsökning. Enligt 2 mom. i samma paragraf skall UL:s bestämmelser om verkställighet i tvistemål tillämpas även på verkställighet av brottmålsdom, varigenom har dömts till skadestånd eller talan om enskilt anspråk eljest har bifallits. På grund av hänvisningar i 60 § uppbördslagen och i vissa andra författningar är UL:s och försäljningslagarnas regler om utmätning med vissa undantag tillämp-

I kap. 18 184 Prop. 1980/81: 8

liga även beträffande utmätning för skatter och allmänna avgifter. När förvaltningsdomstols eller förvaltningsmyndighets avgörande i andra fall får verkställas exekutivt, anses UL utan särskild bestämmelse tillämplig.

Införsellagen är däremot direkt tillämplhg även på indrivning av böter och

viten, skatter och allmänna avgifter samt vissa andra beslut av förvaltningsmyndighet.

Lagberedningen. Beredningens förslag utgår från att UB skall innehålla regler om såväl verkställighet som handräckning. Beredningen framhåller såvitt gäller verkställighet till en början att dess förslag i motsats till UL bygger på att UB i princip skall vara direkt tillämplig inte bara på verkstäl-

lighet i tvistemål o.d. utan i alla fall när verkställigheten rör sådana förplik-

telser som avses i I $, om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta gäller vare sig förpliktelsen har fastställts av domstol, av förvaltningsmyndighet eller i annan ordning, i den mån det är avsett att beslutet över huvud skall vara 2xigibelt. Även indrivning av skatter och allmänna avgifter faller direkt under förslagets bestämmelser.

I överensstämmelse härmed sägs i beredningens lagförslag att balken är tillämplig i fråga om verkställighet som gäller betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Förutom typiska betalningsförpliktelser i pengar

åsyftas skyldighet att utge varor, t.ex. på grund av leveransavtal, eller att

utge viss egendom på grund av bättre rätt, skyldighet att avflytta från fast egendom m.m. eller att inställa viss verksamhet, t.ex. om den strider mot patent. Med förpliktelse avses alltså inte endast skyldighet att företa positiv handling utan också skyldighet att underlåta handling eller verksamhet. Förutsättningarna i olika fall för verkställighet av sådana förpliktelser som har nämnts nu anges i 3 kap. beredningens förslag.

Beträffande förslagets tillämplighet i fråga om brottspåföljder och särskild rättsverkan av brott framhåller beredningen att uttagande av böter

och viten omfattas av förslaget. Frånsett böter och disciplinstraff för

krigsmän i form av disciplinbot när straffet inte skall verkställas genom löneavdrag är förslaget däremot inte tillämpligt beträffande sådana påföljder som anges i I kap. 3 § BrB. Däremot skall förslaget, liksom UL, tillämpas på förverkande och annan sådan särskild rättsverkan av brott

som åsyftas i I kap. 8 § BrB, om sådan rättsverkan innefattar positiv eller negativ förpliktelse och verkställighet i annan ordning inte är föreskriven

eller förutsatt. I fråga om förverkande åsyftas säväl sak- som värdeförverkande. I dom på sakförverkande brukar visserligen inte uttryckligen åläggas någon skyldighet för svaranden. Domen innefattar emellertid

enligt beredningen utan vidare en förpliktelse att utge den förverkade

egendomen. En annan sak är att det sällan blir aktuellt att anlita exekutiv myndighet för verkställighet av sakförverkande, eftersom den förverkade egendomen i regel har tagits i beslag. Bland andra särskilda rättsverkningar

av brott nämner beredningen skyldighet att utge skatt enligt förordningen

(1961:180) om tillverkning av sprit och vin eller förordningen 11961:181)

Prop. 1980/81: 8 I kap. I 8 185

om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat eller dubbel hundskatt enligt förordningen (1923:116) ang. skatt för hundar. Däremot skall sådan rättsverkan av brott som t.ex. förvisning enligt utlänningslagen (1954:193) eller återkallelse av körkort enligt körkortskungörelsen (1972:592) verkställas i den ordning som gäller därom.

Beredningen påpekar att förslaget inte gäller verkställighet rörande vårdnaden om barn. Bestämmelser härom finns i 21 kap. föräldrabalken (FB).

Remissyttrandena. Enligt Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län bör paragrafen tydligare än som har skett i förslaget ange att balken är tillämplig inte bara på civilrättsliga förhållanden utan även beträffande indrivning av skatter, böter o.d.

RSV tar upp beredningens uttalanden i motiven att dom på sakförverkande skall verkställas enligt balken, om inte egendomen redan her tagits i beslag. RSV anser att om egendomen är tagen i beslag men kvarlämnad hos innehavaren, omhändertagandet av egendomen bör göras av polismyndigheten som ett led i beslagsförfarandet.

Föredraganden. I likhet med beredningen anser jag att UB bör inledas med en grundläggande bestämmelse om balkens tillämpningsområde. Med hänsyn till att förordnande om handräckning inte regleras i balken bör bestämmelsen ta sikte enbart på verkställighet. Härvid bör anges att det skall röra sig om verkställighet av dom eller annan exekutionstitel. som innefattar betalningsskyldighet e!ler annan förpliktelse. Huvudregeln om balkens tillämpningsområde har utformats i enlighet med vad jag nu har

sagt.

Eftersom beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd inte innefattar någon förpliktelse i den mening detta tas i huvudregeln om balkens tillämpningsområde, bör till denna regel fogas en bestämmelse om att balken gäller även verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd (fr 16 kap.). Bestämmelsen har tagits upp som en andra mening i första stycket. Av lydelsen framgår att balken inte är tillämplig beträffande verkställighet av beslag eller andra tvångsmedel i brottmål frånsett kvarstad.

Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör UB vara direkt tillämplig inte bara i fråga om civilrättsliga förpliktelser utan även bl.a. när det gäller skatter. böter o.d. Detta följer av första styckets lydelse. I 6 § meddelas härutöver bestämmelser om uppdelningen av utsökningsmål i enskilda mål och allmänna mål och om den närmare innebörden av begreppet allmänt mål. Att balkens tillämplighet i allmänna mål nödvändiggör undantag från vissa regler kommer att beröras närmare i det följande.

Av huvudregeln om balkens tillämpningsområde framgår att för verk-

ställighet alltid krävs en exekutionstitel av nägot slag. Den förpliktelse

varom är fråga skall alltså vara fastslagen på visst sätt i en handling.

Prop. 1980/81: 8 I kap. 2§ 186

Exekutionstitelns art växlar starkt beroende på om det rör sig om ett allmänt eller ett enskilt mål. Regler om vilka exekutionstitlar som kan

läggas till grund för verkställighet enligt UB tas upp i 3 kap.

Av de förpliktelser som kan föranleda verkställighet är den vanligaste naturligtvis betalningsskyldighet. Som exempel på andra förpliktelser som kan föranleda verkställighet kan nämnas skyldighet att utlämna viss lös egendom, skyldighet att avflytta från fast egendom och skyldighet att upphöra med viss störande verksamhet eller kränkning av patent. Inte endast skyldighet att företa positiv handling utan också skyldighet att underlåta viss handling eller verksamhet avses.

Lika litet som UL bör UB vara tillämplig på verkställighet rörande vårdnaden om barn. Denna fråga regleras även i fortsättningen av de särskilda bestämmelserna i 21 kap. FB. Att UB inte är tillämplig i sådant fall

följer bl.a. av 2 8.

Vad beredningen har uttalat om UB:s tillämplighet i fråga om verkställighet av påföljder och särskild rättsverkan av brott kan jag ansluta mig till.

Med anledning av den kritik som RSV på en punkt har riktat mot bered-

ningens uttalanden angående verkställighet av sakförverkande vill jag framhålla att dom på sakförverkande innefattar en förpliktelse för svaranden i målet att utge den förverkade egendomen. Om sådan dom behöver verkställas särskilt, faller verkställigheten direkt under UB. Erinran har inte framställts mot att verkställighet av sakförverkande skall ombesörjas av kronofogdemyndighet när egendomen inte är underkastad

beslag. Beträffande det fallet att egendomen har tagits i beslag men kvar-

lämnats hos innehavaren synes visserligen förfarandet kunna förenklas något, om verkställigheten ävilade polismyndigheten. Jag anser emellertid inte att tillräcklig anledning föreligger att meddela en undantagsbestämmelse för dessa, troligen ganska sällan förekommande fall. Det ankommer på polis- eller åklagarmyndigheten att vid behov begära verkställighet hos kronofogdemyndigheten av dom på sakförverkande.

I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om de verkställighetsformer som står till buds enligt UB. Dessa är utmätning och införsel i fråga om exekutionstitlar som innefattar betalningsskyldighet samt annan

verkställighet beträffande andra exekutionstitlar. Regler om de särskilda

verkställighetsformerna beträffande andra förpliktelser än betalningsskyldighet, bl.a. avhysning, har förts samman i 16 kap.

2 § Denna paragraf innehåller en föreskrift om förhållandet mellan UB och särskilda bestämmelser om verkställighet i annan lag. Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 § beredningens förslag.

Föredraganden. En regel om att avvikande föreskrift i annan lag skall tillämpas i stället för motsvarande bestämmelse i UB har tagits upp i före-

varande paragraf. Som exempel på särskilda föreskrifter om verkställighet

kan nämnas 3 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff, där

Prop. 1980/81: 8 I kap-3§ 187

det ges en särskild bestämmelse om undantag från utmätning. Någon möjlighet att avvika från UB genom en av regeringen utfärdad förordning finns däremot inte.

Exekutiv myndighet

3 § Paragrafen, som motsvarar 1 kap. 2 § första stycket och 3 § första

stycket i beredningens förslag, innehåller bestämmelser om den myndighet som handlägger utsökningsmål.

Gällande rätt. Handläggningen av utsökningsmål i första instans är

enligt gällande ordning uppdelad på överexekutor och utmätningsman.

Länsstyrelsen är överexekutor, medan kronofogde är utmätningsman. Kronofogde får, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, sätta annan befattningshavare i sitt ställe. Exekutionen i första instans åvilar numera utmätningsman i det alldeles övervägande antalet frågor. På överexekutor ankommer att pröva förutsättningarna för verkställighet av dom, beslut m.m. i vissa särskilt kvalificerade fall, att ombesörja exekutiv försäljning av vissa slag av utmätt egendom, främst fast egendom, och i samband därmed fördela köpeskillingen samt att förordna om handräckning. Överexekutor prövar också klagan över utmätningsmans beslut och ätgärder.

I varje kronofogdedistrikt finns en kronofogdemyndighet, vid vilken

tjänstgör en eller flera kronofogdar och i åtskilliga distrikt även biträdande kronofogde eller kronofogdesekreterare. I vissa distrikt har den krono-

fogde som är chef för myndigheten titeln kronodirektör. Dessutom finns

ett antal andra tjänstemän som biträder med handläggningen av utsökningsmål eller behövs för expeditionella göromäl (se kronofogdeinstruktionen 1965:687, omtryckt 1976:893).

Enligt 2 § 3 mom. UL får regeringen meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att i mål som har upptagits av honom påkalla eller själv vidta åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Sädana föreskrifter har meddelats

i USK.

Lagberedningen. Beredningens förslag innebär att överexekutor avskaffas och att kronofogdemyndighet i princip alltid skall vara första

instans i exekutiva ärenden. I I kap. 2 § första stycket i beredningens

förslag anges endast att verkställighet (och handräckning) åvilar kronofogdemyndighet. Beredningen framhåller att frågan vilken befattningshavare som får handla på myndighetens vägnar blir en intern behörighetsfråga som regleras i administrativ ordning. På samma sätt används i fortsättningen av beredningens förslag termen kronofogdemyndighet och

inte förrättningsmannen även i situationer då ärende redan har blivit

anhängigt hos kronofogdemyndighet och det måste förutsättas att ärendet

har omhändertagits eller enligt arbetsfördelningen skall omhändertas av viss förrättningsman. Termen förrättningsman har förbehållits vissa fall då

den enskilde tjänstemannen och inte myndigheten åsyftas.

Det bör enligt beredningen liksom hittills ankomma på regeringen att bestämma vilka tjänstemän hos kronofogdemyndigheten som skall vara

behöriga att handlägga olika slags exekutiva ärenden. Beredningen

föreslår en bestämmelse om att ärendena hos kronofogdemyndigheten handläggs av kronofogde och andra hos myndigheten anställda tjänstemän enligt bestämmelser som regeringen meddelar (1 kap. 3 § första stycket). Beredningen påpekar att den här och i fortsättningen använder beteckningen ärende och inte — som UL — beteckningen mål. Beredningen har

nämligen ansett det önskvärt att frågor om exekutiva åtgärder hålls skilda

från rättegångsmål.

Enligt beredningens mening behövs det inte någon särskild bestämmelse 1 UB om en sådan detalj i den praktiska verksamheten som kronofogdemyndighets befogenhet att handla utanför det egna distriktet, helst som exekutionsväsendet numera är helt statligt. Beredningens förslag saknar därför motsvarighet till bestämmelsen i 2 § 3 mom. UI.. Om det behöver närmare regleras i vad män kronofogdemyndighet får eller bör päkalla biträde av annan kronotogdemyndighet eller själv vidta åtgärd utanför sitt distrikt, kan enligt beredningen regeringen utfärda föreskrifter

med stöd av det generella bemyadigandet att meddela tillämpningsföreskrifter som beredningen föreslår.

Föredraganden. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) har jag föreslagit att överexekutorsinstitutionen avskaffas i samband med UB:s införande och att exekutionen i första instans anförtros kronofogdemyndigheterna. En regel som klargör detta har sin plats bland balkens inledande bestämmelser.

Den nuvarande ordningen att den exekutiva verksamheten åvilar utmätningsmannen, dvs. kronofogde. vilken enligt särskilda föreskrifter kan sätta annan i sitt ställe, bör överges. Som beredningen har föreslagit bör handläggningen av utsökningsmål på samma sätt som numera gäller på de flesta andra områden. bl.a. inom domstolsväsendet, åvila myndigheten som sådan. Behörigheten för olika slags tjänstemän vid kronofogde-

myndighet att handlägga olika typer av mål är en fråga som får regleras i första hand genom föreskrifter som meddelas av regeringen.

Beträffande den terminologiska frågan om sak som gäller verkställighet bör betecknas mål eller ärende vill jag framhälla att det knappast finns anledning att särskilt markera skillnaden mellan exekutiva frågor som handläggs av kronofogdemyndighet och rättegångsmål vid tingsrätt eller annan domstol. I utsökningsfrågor finns olika parter med stridiga intressen. När fråga om verkställighet har överklagats, bör saken i över-

instansen liksom f.n. benämnas mål (besvärsmål). Det synes vara en fördel om samma beteckning används när saken är anhängig hos kronofogdemyndigheten. Jag finner därför inte tillräckliga skäl att frångå den nuvarande och sedan lång tid använda terminologin. I departementsförslaget används

Prop. 1980/81: 8 I kap. 4 och5 §§ 189

alltså genomgående beteckningen mål.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av 3 § departementsförslaget att verkställighet åvilar kronofogdemyndighet. I andra stycket anges att mål om verkställighet hos kronofogdemyndigheten handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman. Benämningarna utsökningsmål och förrättningsmannen anges härvid inom parentes. Däremot torde inte finnas

anledning att, som en remissinstans har ifrågasatt, i lagtexten definiera

termen förrättning.

Vid remissbehandlingen har väckts fråga om inte kronofogde bör ha avlagt domared. De uppgifter som enligt departementsförslaget åvilar kronofogde skiljer sig emellertid inte principiellt sett från dem som nu åvilar sådan tjänsteman. Jag anser därför inte att skäl föreligger att ställa upp krav på domared. |

Jag delar beredningens uppfattning att det inte behövs någon bestämmelse i UB angående befogenhet för kronofogdemyndighet att handla utanför det egna kronofogdedistriktet. I den mån kronofogdemyndighets rätt att vidta åtgärder utanför distriktet och samverkan i övrigt mellan kronofogdemyndigheter behöver regleras närmare kan föreskrifter därom meddelas av regeringen utan särskilt bemyndigande.

4 och 5 §§ Paragraferna, som handlar om jäv mot förrättningsman, motsvarar I kap. 4 § och 19 kap. 7 § beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 6 §& UL gäller mot överexekutor och utmätningsman samma jäv som i RB stadgas i fråga om domare. Överexekutor eller utmätningsman skall dock inte anses jävig därför att han som domare eller befattningshavare vid domstol har fattat beslut som rör saken. Inte heller kan jäv mot utmätningsman grundas på att han hos annan myndighet än domstol har tagit befattning med saken eller har vittnat eller varit sakkunnig däri. Vidare kan jäv inte grundas på åtgärd som utmätningsmannen har vidtagit på tjänstens vägnar eller på gärning som har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Beträffande handläggningen av fråga om jäv föreskrivs att om anledning förekommer att kronofogde är jävig, det skall genast anmälas hos länsstyrelsen, som kan förordna annan utmätningsman för målet. Förekommer anledning att den som har förordnats av kronofogde är jävig i mål som har anförtrotts honom, skall det omedelbart anmälas hos kronofogden, som i sådant fall kan utse annan för målet. Enligt nämnda paragraf i UL gäller vidare att utmätningsman oavsett jäv får vidta åtgärd, som inte kan uppskjutas utan fara.

Vad som föreskrivs om jäv mot utmätningsman i 6 § UL gäller enligt 60 1 mom. uppbördslagen också den som förrättar utmätning för skatt eller allmän avgift som avses isist nämnda lag.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i I kap. 4 § som huvudregel att Jäv som i 4 kap. RB föreskrivs i fråga om domare skall gälla även mot

Prop. 1980/81: 8 I kap. 4 och 5§§ 190

förrättningsman i exekutivt ärende. De jävsbestämmelser till vilka förslaget hänvisar finns upptagna i 4 kap. 13 § RB. Eftersom det enligt beredningen inte ofta torde inträffa att den som skall handlägga ett utsökningsärende tidigare har tagit befattning med saken vid domstol eller annan myndighet, torde något undantag från regeln inte behövas för sådana fall

Gfr 4 kap. 13 § 7 RB). Skulle det inträffa att förrättningsman är jävig därför

att han tidigare har tagit befattning med saken vid annan myndighet, torde ärendet utan olägenhet kunna lämnas till annan befattningshavare. Något

praktiskt behov av undantag för det fallet att förrättningsman har vittnat eller varit sakkunnig i saken torde enligt beredningen inte heller föreligga

Gfr 4 kap. 13 §8 RB). Däremot innehåller förslaget bestämmelse att förrättningsman inte skall anses jävig därför att han på tjänstens vägnar (dvs. som exekutiv förrättningsman) har tagit befattning med saken eller därför att gärning har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Något hinder mot att i allmänna mål tillämpa samma bestämmelser om jäv som i andra ärenden anser beredningen inte föreligga. Det förhållandet att förrättningsmannen är anställd i statens tjänst gör honom givetvis inte i

och för sig jävig i ärende vari staten är part. Att han på tjänstens vägnar företräder staten i allmänna mål gör honom inte heller jävig enligt förslaget.

Om jäv framställs mot förrättningsman, skall enligt beredningens förslag (19 kap. 7 §) beslut i frågan meddelas genast. Motsvarande skall gälla om förrättningsman själv finner sig vara jävig. Vem som skall besluta

bestäms av myndighetens arbetsordning. Enligt beredningen torde det i

allmänhet inte vara behövligt att beslutet meddelas skriftligen. Så bör emellertid ske när jävet har anförts av part i ärendet och beslutet har gått parten emot. I andra fall är det tillräckligt att ärendet överflyttas på annan befattningshavare.

Beredningen framhåller vidare att verkan av jäv i princip är att vederbörande befattningshavare omedelbart bör lämna ärendet ifrån sig. Detta synes beredningen självklart och behöver inte särskilt utsägas i lagtexten. Liksom f.n. bör emellertid undantag medges i fråga om åtgärd som inte kan uppskjutas utan olägenhet. Föreskrift härom har meddelats i andra stycket av 19 kap. 7 3.

Föredraganden. Enligt min mening bör bestämmelserna om jäv

lämpligen tas upp i. sin helhet i I kap. I departementsförslaget regleras jävsgrunderna i 4 § och handläggningen av jävsfrågor i 5 §. I fråga om det materiella innehållet i jävsreglerna har beredningen valt

att hänvisa till RB:s föreskrifter om domarjäv. Skäl kan visserligen anföras

för att låta förvaltningslagens bestämmelser om jäv bli tillämpliga i utsökningsmål. Jag anser det dock inte påkallat att frångå den ståndpunkt

beträffande förvaltningslagens giltighet i utsökningsmål som intogs vid

1971 års förvaltningsrättsreform. Att göra undantag från denna princip enbart beträffande jäv synes mig inte tillräckligt motiverat. Jag ansluter

Prop. 1980/81: 8 I kap.4 och 5 §§ 191

mig därför till beredningens förslag att jäv mot förrättningsman liksom hittills skall regleras med utgångspunkt i RB:s föreskrifter om domarjäv. 4

$ har utformats i enlighet härmed.

Enligt 4 kap. 13 § RB är domare jävig att handlägga mål bl.a. om han som domare eller befattningshavare i annan domstol har fattat beslut som rör saken eller om han har tagit befattning med saken hos annan myndighet än domstol (p. 7). De undantag härifrån som f.n. görs i 6 § UL har sin grund

bl.a. i att uppgifterna som överexekutor och utmätningsman tidigare i vissa

fall ombesörjdes av domare. Med nuvarande organisation behöver man däremot inte räkna med att den som är domare samtidigt skall handlägga

utsökningsmål hos kronofogdemyndighet. Det kan däremot förekomma att

någon som har handlagt mål vid domstol, t.ex. som tingsnotarie, senare får i egenskap av tjänsteman vid kronofogdemyndighet att verkställa exekutionstitel som han har beslutat i sådant mål. Det förhållandet att kronofogde eller annan förrättningsman tidigare har tagit befattning med saken vid domstol eller annan myndighet utgör visserligen inte i och för sig skäl till att han skall vara jävig att handlägga verkställighetsmål som

rör samma sak, eftersom kronofogdemyndigheten inte har att pröva dom-

stolens eller förvaltningsmyndighetens beslut. Det torde dock inte vara nödvändigt att uppställa undantag för sådana fall. Jag godtar sålunda beredningens mening i frågan.

Som undantag från RB:s jävsregler föreskrivs i 6 & UL f.n. att utmätningsman inte är jävig på grund av åtgärd som han har vidtagit på tjänstens vägnar. Denna bestämmelse synes närmast åsyfta det tidigare förekommande förhållandet att utmätningsmannen samtidigt var åklagare och i sådan egenskap förde talan vid domstol mot den som var part i utsökningsmål (jfr 4 kap. 13 § 6 RB). Detta kan inte längre förekomma. I departementsförslaget anges i stället, i saklig överensstämmelse med beredningens förslag, att förrättningsman inte skall anses jävig därför att han tidigare har tagit befattning med saken i tjänsten. Härav följer bl.a. att förrättningsman som har försökt driva in fordran i allmänt mål är oförhindrad att senare t.ex. förrätta utmätning för fordringen. Bestämmelsen täcker även t.ex. det fallet att kronofogde har fört statens talan vid domstol beträffande fråga som i allmänt mål har hänskjutits dit (jfr 4 kap. 13 § 6 och 8 RB).

Departementsförslaget innehåller vidare i enlighet med beredningens förslag undantag från RB:s jävsbestämmelser för det fallet att gärning har förövats mot förrättningsman i eller för hans tjänst. Jag delar beredningens mening att något behov av undantag däremot inte finns för det fall

att förrättningsman har vittnat eller varit sakkunnig i saken.

Handläggningen av jävsfråga bör lämpligen regleras med utgångspunkt från RB:s bestämmelser i ämnet men med den förenkling som betingas av att det här rör sig om en förvaltningsmyndighet och den modernisering av språkbruket som stämmer med annan nyare reglering i ämnet (jfr bl.a. 5 §

förvaltningslagen). Sålunda bör i 5 § till en början föreskrivas att förrättningsman, som känner till omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom. skall ge det tull känna självmant. I fråga om uppkommen jävsfråga bör vidare föreskrivas att. om annan inte har trätt i förrättningsmannens ställe, kronofogdemyndigheten snarast skall meddela beslut i frågan. Någon viss tid inom vilken part eller annan sakägare har att göra jävsinvändning torde inte behöva stipuleras. I enlighet med vad beredningen har föreslagit bör slutligen ges en regel om att förrättningsman utan hinder av jäv fär vidta åtgärd som inte kan skjutas upp utan olägenhet. Häri innefattas även beslut om målets avgörande.

Som beredningen har framhållit behöver beslut i jävsfråga inte meddelas

skriftligen. Muntligt beslut bör emellertid antecknas i protokoll eller annan handling i målet.

Vissa föreskrifter om mål och parter m.m.

6 § I paragrafen, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, anges de båda huvudtyperna av utsökningsmål.

Gällande rätt. UL är direkt tillämplig i huvudsak endast på det civilrättsliga området. Enligt 22 § I mom. Up skall emellertid UL:s regler om verkställighet tillämpas även i fråga om verkställighet av dom, varigenom har dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad ” påföljd” som innefattar betalningsskyldighet. Enligt 60 § uppbördslagen skall vidare, med vissa undantag, UL:s bestämmelser om utmätning och vad som har samband därmed lända till efterrättelse även vid utmätning för skatt och allmän avgift som avses i uppbördslagen. På grund av hänvisning i andra författningar till uppbördslagens bestämmelser om indrivning är UL tillämplig också beträffande vissa andra skatter och allmänna avgifter (se t.ex. 48 § lagen 1968:430 om mervärdeskatt).

I kronofogdemyndigheternas verksamhet görs skillnad mellan ”allmänna mål” och ”enskilda mål”. Enligt I $ första stycket USK avses med

allmänt mål mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning

beroende medel. Annat mål kallas enskilt mål. Denna distinktion mellan

allmänna och enskilda mål har dock inte ansetts lämplig i alla samman-

hang, se t.ex. I & andra stycket lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m.

Föredraganden. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

(avsnitt 5.3) bör UB vara direkt tillämplig inte endast beträffande verkställighet av enskildas anspråk utan även i fråga om indrivning av skatter, böter o.d. Mål angående uttagande av skatter, böter o.d. kräver emellertid i vissa hänseenden en särskild behandling i UB. Det synes lämpligt att i UB

använda beteckningarna ”enskilt mål” resp. ”allmänt mål”. I förevarande paragraf förklaras den närmare innebörden av dessa termer.

Utmärkande för allmänt mål är främst att indrivningen avser fordran av offentligrättslig natur som tillkommer staten eller i vissa fall kommun samt att staten resp. kommunen som borgenär företräds av kronofogdemyndigheten. Det finns alltså inte någon egentlig sökande i sådant mål (jfr 7 §). Av det förhållandet att ett mål utgör allmänt mål följer bl.a. att vissa

bestämmelser i UB inte kan etler inte bör tillämpas. De bestämmelser som

inte skall tillämpas i sådana mål avser bl.a. ansökan om verkställighet, redovisning och kostnader.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt avses med allmänt mål i

USK mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning

beroende medel. Denna bestämning har föranlett oklarhet i vissa fall. I lagen om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m., finns en

annan beskrivning av begreppet allmänt mål. Enligt I $ andra stycket avses i den lagen med allmänt mål mål hos kronofogdemyndighet om uttagande av skatt eller tull, staten tillkommande avgift eller liknande medel som får tas ut genom utmätning utan föregående dom, böter eller annat som drivs in i samma ordning som böter, avgift till statsverket enligt vattenlagen (1918:523) eller belopp som har erlagts av allmänna medel och enligt domstols beslut skall återbetalas till statsverket.

Den lydelse som har valts i fråga om undantag för tillämpningen i

allmänna mål av bestämmelser om tidsfrist för utmätning och för exekutiv försäljning av utmätt egendom bör också uppmärksammas. I punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen (1971:495) om ändring i UL anges att

bestämmelserna i 88 c § UL inte är tillämpliga i fråga om uttagande av

böter, viten eller annan med brott förenad påföljd som innefattar betalningsskyldighet och inte heller vid indrivning av vad som i mål eller ärende

vid domstol eller eljest i samband med rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas eller av sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan enligt 31 § rättshjälps-

lagen (1972:429) har ålagts att ersätta statsverket eller av vad som skall återbetalas enligt beslut som avses i 7 § lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. Liknande bestämmelser finns i övergångsbestämmelserna till SfE, LfL och FfL. Det kan i sammanhanget anmärkas att föreskrifter om sådana tidsfrister inte heller gäller vid indrivning av skatter och allmänna avgifter (se bl.a. 60 § 3 mom. uppbördslagen).

Jag vill erinra om att RSV som ett led i arbetet på införande av auto-

matisk databehandling inom exekutionsväsendet har genom skrivelse den 26 februari 1976 till kommundepartementet överlämnat en rapport med författningsförslag. Bl.a. föreslås ändrad lydelse av 1 § USK om innebörden av begreppet allmänt mål. Något definitivt beslut om en allmän

övergång till automatisk databehandling har dock inte fattats. Den före-

beaktas f.n.

13 Riksdagen 198081. I saml. Nr 8. Del I

Allmänna mål enligt UB bör i huvudsak omfatta samma fordringar som f.n. drivs in i allmänna mål. Den beskrivning av allmänt mål som används i USK ger emellertid alltför ringa ledning för att kunna tas upp i UB. Jag

förordar i stället, i viss anslutning till beskrivningen i lagen om avrundning

av vissa fordringar till helt krontal, m.m., en lydelse som innebär att de viktigaste medelsslagen räknas upp och att det i övrigt får ankomma på regeringen att inom den ram som förslaget anger närmare föreskriva vilka medel som skall omfattas. I enlighet härmed anges 16 § departementsförslaget till en början att utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål. I paragrafens andra stycke anges att med allmänt mäl avses mål om uttagande av böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet eller av skatt, tull eller staten ullkommande avgift som fär utsökas utan föregående dom eller, enligt vad regeringen närmare föreskriver, av andra liknande medel som tillkommer staten eller kommun. I en andra mening i andra stycket tilläggs att annat mål är enskilt mål.

Med uttrycket "andra liknande medel” än de som särskilt anges avses att medlen skall vara av offentligrättslig natur. Jag vill framhålla art det endast är staten och i vissa fall kommun som är borgenär i allmänt mål. Staten är att anse som borgenär även beträffande t.ex. kommunalskatt. Detsamma gäller t.ex. det fall att uppburet bötesbelopp skall tillfalla annan än staten. Jag vill vidare påpeka att staten (och kommun) kan vara borgenär i ett utsökningsmäl utan att målet utgör allmänt mål i den mening som avses i UB, nämligen om fordringen är av annan beskaffenhet än som avses I andra stycket. Beskrivningen av vad som avses med allmänt mål innefattar inte endast fall då utriätning eller införsel skall ske utan även fall då beslut om kvarstad t.ex. för böter skall verkställas. Uppdelningen av mål i allmänna och enskilda avser endast handläggningen hos kronofogdemyndigheten. Den har däremot inte någon betydelse för handläggningen I hovrätten eller högsta domstolen av överklagat utsökningsmål.

7. & Denna paragraf anger beteckningar på parter och vissa andra sakägare. Paragrafen motsvarar 2 kap. 2, 3 och 5 §§ i beredningens förslag.

Gällande rätt. Den som anhängiggör ett utsökningsmål kallas i UT. som regel borgenären eller, när fråga är om annat än betalningsskyldighet, sökanden. I vissa fall används andra beteckningar, t.ex. ”den vinnande” (39-42 §§) eller ”den som talar: anhängiggjort” (195 §). I SfE, LfL och

FfL benämns den som har begärt utmätning sökanden och 1 vissa fall

utmätningssökanden. Part som begär införsel kallas i införsellagen sökanden.

Sökandens motpart i första instans kallas i UL vanligen gäldenären,

ibland även när fråga är om annat än betalningsskyldighet. Även vissa

andra benämningar används, t.ex. ”den tappande” (39 och 198 §§) eller "sökandens vederpart” (50 §). Den person mot vilken exekution i skepp.

luftfartyg eller fast egendom riktas kallas i SfE, LfL och FfLiregelägaren. I införsellagen begagnas termen gäldenären som beteckning på sökandens

motpart.

Den som inte är part i utsökningsmål betecknas i UL, när inte undantagsvis någon preciserad term nyttjas, bl.a. som ”annan” (än gäldenären. t.ex. 68 och 69 §§). ”någon” (t.ex. 72 och 92 §§) eller ”tredje man” (180 $). Vid utmätning av fordran som utmätningsgäldenären har kallas den som står i skuld till honom ”den förpliktade” (56 § 2 mom. tredje meningen) eller ”den frän vilken fordringen skall utgå” (73 & I mom. tredje meningen, 75 & 2 mom. och 88 b § I mom. första meningen).

Lagberedningen. I beredningens förslag används termen sökanden som generell beteckning för den som hos kronofogdemyndigheten har begärt verkställighet (eller handräckning). När missförstånd skulle kunna uppkomma och fräga är om utmätning, används benämningen utmätningssökanden. Termen borgenären begagnas inte som beteckning på den som söker utmätning. Skälet är. framhäller beredningen. att även annan än sökanden kan ha ställning av borgenär i utmätningsärendet, t.ex. den som har fordran vilken är förenad med panträtt i den utmätta egendomen. I enlighet härmed anges i 2 kap. 2 §i beredningens förslag att den som begär verkställighet (eller handräckning) hos kronofogdemyndigheten kallas sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten kallas i beredningens förslag svarande eller, i ärende som rör fordran mot honom, i allmänhet

gäldenär. En bestämmelse härom har tagits upp i första stycket av 2 kap. 3

8. Beredningen påpekar att bestämmetsen inte utesluter att annan beteckning används, när det är lämpligare med hänsyn till sammanhanget. 1 11—13 kap. beredningsförslaget benämns svaranden i regel ägaren. Det hänger samman med att ägaren till egendom som avses där inte alltid samtidigt är gäldenär i vanlig mening.

Beredningen framhåller vidare att exekution för fordran ibland riktar sig mot visst objekt (lös pant, fartyg, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg, fastighet m.m.) som svarar för fordringen utan att ägaren eller över huvud någon är personligen betalningsskyldig. I andra stycket av 2 kap. 3 § föreskrivs med tanke på sådana fall att när viss egendom svarar för fordran vad som sägs om gäldenär skall i tillämpliga delar gälla ägaren även om han inte är personligen betalningsskyldig. Beträffande skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom har dock, såsom redan har nämnts, ansetts

lämpligt att i 11—13 kap. direkt använda beteckningen ägaren i stället för

gäldenären. Redan av det sagda framgår, anför beredningen. att exekution för en och samma fordran kan rikta sig mot två svarande, nämligen om

sökanden vänder sig dels mot den personligen betalningsskyldige dels mot

ägaren av visst objekt som svarar för fordringen.

Annan än part kallas enligt 2 kap. 5 § beredningens förslag tredje man. I ärende om utmätning eller annat som rör betalningsskyldighet för

Prop. 1980/81: 8 I kap. 7§ 196

svaranden (gäldenären) kan exekutiv åtgärd komma att gälla fordran som

svaranden har mot tredje man. Sådan tredje man kallas i förslaget

sekundogäldenär. Uttrycket sekundogäldenär är inte det enda preciserade

uttryck som i förslaget används för att identifiera tredje man. Andra uttryck kräver emellertid enligt beredningen inte någon förklaring. Bered-

ningen påpekar också att termen tredje man i förekommande fall åsyftar

även den som utan att vara sakägare hörs i ärendet. Föredraganden. Under rubriken till I kap. har jag framhållit att det

enligt min mening är angeläget att begränsa antalet bestämmelser om innebörden av olika termer som används i UB. Som närmare har behandlats där har en del sådana bestämmelser som har föreslagits av beredningen utelämnats i departementsförslaget. Det kan ifrågasättas om det är behövligt

att förklara innebörden av benämningar på parter och andra sakägare. När

sådana beteckningar används i balken, torde det som regel utan vidare stå klart vem som avses. 1 fråga om termen sökande uppstår emellertid en svårighet när det gäller allmänna mål, eftersom det inte finns någon egentlig sökande i sådana mål. Det är i och för sig möjligt att på flera håll i balken använda andra beteckningar som även omfattar staten resp. kommun som borgenär i allmänna mål, t.ex. termerna utmätningsborge-

nären och införselborgenären. I UB finns emellertid också åtskilliga för alt

verkställighet gemensamma bestämmelser, som nämner den för vars räkning verkställighet sker. För sådana fall synes knappast finnas någon

lämpligare term än sökanden. Denna beteckning kräver dock en särskild

förklaring beträffande allmänna rnål. Med hänsyn bl.a. härtill och till att

termen gäldenären också bör ges en förklaring för det fall att sökandens

motpart inte är personligen betalningsskyldig har jag stannat för att ta upp bestämmelser om innebörden av de termer som i allmänhet används i UB för att beteckna parter och andra sakägare. Bestämmelserna, som i beredningens förslag upptar tre paragrafer, har i departementsförslaget förts samman till en paragraf.

Mot de benämningar som beredningen använder för att beteckna olika

sakägare och som förklaras närmare i de nu aktuella bestämmelserna har jag inte någon erinran. Även i departementsförslaget används alltså beteckningarna sökande, svarande, gäldenär, tredje man och sekundo-

gäldenär. Jag anser inte att anledning föreligger att, som en remissinstans

har förordat, i UB definiera termen sakägare. För tydlighets skull vill jag tillägga att termen part i balken används för att beteckna endast sökanden och hans motpart (dvs. svaranden eller gäldenären). Tredje man som är sakägare anses således inte som part hos kronofogdemyndigheten i

balkens mening.

I allmänna mål finns inte någon egentlig sökande i samma mening som i enskilda mål. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) saknas emellertid anledning till att bestämmelser som

rör ”sökanden” inte skulle i princip gälla även i allmänna mål. Med

sökande skall i sådana mål givetvis förstås staten resp. kommun i egenskap av borgenär. En annan fråga är vem som skall företräda staten eller kommun vid tillämpning av bestämmelser som nu avses. Den ordning

som f.n. tillämpas 1 detta hänseende är oenhetlig och sammanhänger med

om det allmänna målet anhängiggörs hos kronofogdemyndigheten via länsstyrelsen eller via annan myndighet. Som regel bör kronofogdemyndigheten, som I övrigt representerar det allmänna vid indrivning av skatter, böter m.m... företräda staten eller kommun även vid tillämpning av bestämmelser som anger ”sökanden”". I nägra sådana fall skall emellertid enligt mitt förslag borgenären i stället representeras av RSV.

Att bestämmelser om sökanden i princip är tillämpliga även i allmänna mål torde framgå av balkens tillämpningsomräde (1 kap. I $. se även 6 §) samt av att undantag inte har gjorts för dessa bestämmelser. För att eventuella missförständ skall undanröjas har i första stycket av 7 § i departementsförslaget som en andra mening tagits in en föreskrift om att staten eller kommun anses som sökande i allmänt mål. Vissa bestämmelser som gäller sökanden skall emellertid enligt uttryckliga undantag imte gälla i allmänna mål. Frågan vem som företräder staten i allmänna mål regleras I 2 kap. 30 § 1 departementsförslaget.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom

8 & Paragrafen reglerar balkens tillämpning på utländska skepp och luftfartyg m.m. Den motsvarar 2 kap. 7 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt I 8 tredje stycket SfL är bestämmelserna i SfL ullämpliga även på egendom som utom riket är införd i register som motsvarar skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, om inte annat följer av

vad som är särskilt föreskrivet. I I $ andra stycket LfL anges att i fråga om

vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådana luftfartyg tillämpas jämte LIL lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde ull 1948 ärs konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg. Bestämmelser i UL om skepp och luftfartyg torde vara direkt tillämpliga även på utländska skepp och luftfartyg, om inte annat är föreskrivet eller eljest följer av bestämmelserna.

Lagheredningen. Beredningen framhäller att skepp, luftfartyg och intecknade reservdelar tull luftfartyg kan bli föremål för exekutiva åtgärder i Sverige. även om egendomen är registrerad utomlands. Det är önskvärt att därvid, så långt som möjligt. får tillämpas samma bestämmelser som gäller för här I riket registrerad egendom. I 2 kap. 7 § första stycket beredningens förslag sägs därför att förslagets bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg är tillämpliga även på dvlik egendom som är införd i register utom riket som motsvarar skepps- eller luftfartygsregistret eller är intecknad utom riket, om inte annat följer av särskilda föreskrifter. Beredningen påpekar att det

Prop. 1980/81: 8 I kap. 98 198

inte är givet att avvikelse alltid är uttryckligen föreskriven. Den kan följa av en mera allmänt hållen regel.

Enligt 5 kap. 28 § andra stycket beredningsförslaget skall utmätning av

här i riket registrerat skepp eller luftfartyg eller av intecknade reservdelar

till sådant luftfartyg inte medföra förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. I samma stycke föreskrivs vidare bl.a. att om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg

som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan det har omhänder-

tagits av kronofogdemyndigheten, den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen skall gälla som panträtt. Dessa bestämmelser bör enligt beredningen inte bli tillämpliga på skepp eller luftfartyg som är registrerat i annan stat eller på reservdelar som är intecknade i annan stat. Inte heller

bör bestämmelsen i 7 kap. 5 §, vilken medger s.k. distansutmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, få gälla skepp eller luftfartyg som är

registrerat utom riket. I andra stycket av 2 kap. 7 § i beredningens förslag undantas nämnda bestämmelser trån huvudregeln i första stycket. I följd härav blir, framhåller beredningen, inte heller 17 kap. 6 §& andra stycket eller 10 § andra stycket i vad de hänvisar till 7 kap. 5 § tillämpliga på sådan

utom riket registrerad eller intecknad egendom som här är i fråga. Sådana särskilda föreskrifter som enligt första stycket kan föranleda undantag från huvudregeln finns enligt beredningen såvitt angår skepp i 24,

259, 260 och 278--280 §§ sjölagen och beträffande luftfartyg i lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfariyg. Beredningen påpekar att medan nyss nämnda bestämmelser i sjölagen i princip är tillämpliga på alla utländska skepp, 1955 ärs lag gäller endast luftfartyg som har registrerats i stat som har tillträtt 1948 års s. k. Genevekonvention.

Beredningen erinrar om att verkställighet som riktar sig mot utländskt skepp eller luftfartyg kan hindras av immunitetsregler. Här som eljest skall respekteras den immunitetsrätt som främmande makt åtnjuter enligt allmänna regler. Lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande

statsfartyg m.m. innehåller förbud mot utmätning av bl.a. krigsfartyg. Föredraganden. De av beredningen föreslagna bestämmelserna om

utländska skepp och luftfartyg m.m. har i sak oförändrade tagits upp i

departementsförslaget. Med anledning av vad som har påpekats vid

remissbehandlingen har första stycket i paragrafen jämkats så att lydelsen närmare ansluter till I $ tredje stycket SfL.. Denna lydelse torde passa även för luftfartyg. Andra stycket har förenklats redaktionellt.

För tillämpligheten av första stvcket krävs inte att fråga är om egendom

som uppfyller de svenska kraven för registrering. Vikten ligger främst på

registreringen och avsikten med denna, särskilt om inteckning kan meddelas i egendomen.

9 §& Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 8 § i beredningens förslag, innehål-

Prop. 1980/81: 8 I kap. 108 199

ler bestämmelser om fartygsbyggen.

Gällande rätt. 162 85 4 mom. UL föreskrivs att med fartyg likställs i UL fartyg under byggnad. Enligt I $ andra stycket SfL skall med registrerat skepp i SfL likställas skeppsbygge som är infört i skeppsbyggnadsregist-

ret.

Lagberedningen. Som första mening i 2 kap. 8 § beredningens förslag anges att med skepp likställs skeppsbygge. Beredningen tramhaller att svensk rätt tidigare har saknat ett fullt utvecklat inteckningssystem för skeppsbyggen. Enligt sjölagen i dess nya lydelse skall emeHertid skeppsbygge kunna utnyttjas som underlag för kreditsäkerhet på samma sätt som färdigt skepp. Kreditförhållandena skall därigenom kunna ordnas rationellt i ett tidigt skede av bygget. En följd av de nya reglerna är att skeppsbyggen även I exekutivt hänseende skall behandlas som skepp.

Beredningen framhåller vidare att enligt 2 § sjölagen ett för riket gemensamt skeppsregister skall föras över svenska skepp. För skepp som är under byggnad i Sverige skall enligt samma paragraf föras ett särskilt skeppsbyggnadsregister. I andra meningen av 2 kap. 8 § beredningens förslag föreskrivs att vad som sägs om skeppsregistret skall beträffande skeppsbygge i stället avse skeppsbyggnadsregistret.

Föredraganden. Bestämmelser som möjliggör registrering av skeppsbygge och inteckning däri finns numera i sjölagen. I departementsförslaget har bestämmelsen om likställighet I UB mellan skepp och skeppsbygge vidgats till att gälla även annat fartyg än skepp. dvs. bät, och sädant fartyg under byggnad. Anledningen härtill är att förslaget innehåller vissa särbestämmelser beträffande fartyg vilka har samband med sjölagens regler om sjöpanträtt (4 kap. 6 § andra stycket och 8 kap. 10 §) samt att sjöpanträtt kan gälla även i båtbygge sedan bygget har sjösatts (250 § sjö- Jagen). I paragrafen anges därför att med fartyg jämställs fartyg under byggnad samt att i fräga om skeppsbygge vad som sägs om skeppsregistret härvid i stället skall avse skeppsbyggnadsregistret. Bestämmelsen innebär att skeppsbygge likställs med skepp. medan bätbygge likställs med bät.

10 § Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 9 § i beredningens förslag. innehåller föreskrift om andel i och villkorlig rätt till registrerat skepp m. m.

Gällande rätt. UC innehåller vissa uttryckliga bestämmelser om andel i

registrerat skepp och villkorlig äganderätt till sådant skepp eller till andel däri (89 8 2 mom., 201. 3 4 mom. och 213 a § 2 mom.). Även andel i luft-

fartyg eller i intecknade reservdelar till luftfartyg och villkorlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri har uppmärksammats i visst fall (89 § 2 mom.).

Lagheredningen. Beredningen har i sitt förslag tagit upp en generell föreskrift om att bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg i ullämpliga delar gäller även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om inte annat föreskrivs.

aa 2

Prop. 1980/81: 8 I kap. II $ 00

Med villkorlig rätt åsyftas villkorlig äganderätt. Villkorlig rätt till andel i skepp, luftfartyg och reservdelar till luftfartyg omfattas enligt beredningen också av bestämmelsen.

Beredningen påpekar att bestämmelsen gör det överflödigt att på olika ställen I UB särskilt ange att andel i visst objekt eller villkorlig rätt omfattas. I åtskilliga fall kan förslagets bestämmelser om skepp. luftfartyg och reservdelar inte tillämpas annat än på objektet som sådant. När tvekan möjligen kan uppstå, har undantag gjorts (se Il kap. I & andra stycket och 12 kap. 1 § tredje stycket beredningens förslag).

Föredraganden. Beståmmelsen i förevarande paragraf överensstämmer med beredningens förslag. Jag har inte, som en remissinstans har förordat, funnit anledning att i UB införa termerna skeppsegendom och luftfartygsegendom. Dessa termer torde knappast fylla någon funktion i UB vid sidan

av de bestämmelser som meddelas i förevarande avsnitt av I kap. Om det

skulle visa sig att sådana sammanfattande beteckningar behövs vid meddelande av verkställighetsföreskrifter eller anvisningar. föreligger naturligtvis inte något hinder att använda dem där.

11 § I paragrafen anges innebörden av begreppet fast egendom. Den motsvarar 2 kap. 10 § 1 beredningens förslag.

Gällande rätt. Termen fast egendom torde i olika sammanhang

användas i växlande betydelse. I I kap. I $ JB sägs att fast egendom är jord

och att denna är indelad i fastigheter. Ibland används termen fast egendom, när man syftar på fastighet eller äganderätt till fastighet. Enligt 13 kap. 26 § JB har bl.a. UL:s och FfL:s bestämmelser angående fast egendom och rättighet däri motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Lagberedningen. Beredningen har ansett det önskvärt att i UB införs en bestämmelse som upplyser om vad som där åsyftas med fast egendom. I första stycket av 2 kap. 10 § beredningens förslag anges att därmed avses fastighet. visst område av fastighet. samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom. Med villkorlig rätt åsyftas villkorlig äganderätt. Att även villkorlig rätt till andel i fastighet omfattas av bestämmelsen

torde enligt beredningen vara uppenbart.

I andra stycket av paragrafen har tagits upp en erinran om att vad som sägs om fast egendom i tillämpliga delar gäller även tomträtt. Inte endast hel tomträtt utan även andel i tomträtt — och villkorlig rätt till tomträtt eller till andel däri — skall följa reglerna för fast egendom.

Beredningen påpekar att vattenfallsrätt inte kan upplåtas numera men finns kvar på grund av äldre upplätelser. Med hänsyn härtill bör i över-

gångsbestämmelser föreskrivas att vad som sägs om tomträtt skall gälla även vattenfallsrätt som har upplatts enligt äldre lag (jfr 12 § JP).

Föredraganden. Jag vill först framhålla att enligt JB begreppet fast

egendom avser något mera än fastighet. Detta anges också uttryckligen i förarbetena till I $ lagen (1966:453) om vad som är fast egendom, som

Prop. 1980/81: 8 I kap. 12§ 201

numera har ersatts av I kap. I & JB (SOU 1960:25 s. 47 och prop. 1966:24 s. 58). Även i UL och FfL har bestämmelser om fast egendom en vidare innebörd.

I förslaget till UB används begreppet fast egendom på motsvarande sätt i en betydelse som innefattar mera än fastighet, nämligen visst område av fastighet och mark som är samfälld för flera fastigheter samt andel i fastighet, omräde eller samfälld mark (jfr 4 kap. 7-9 §§ JB). Även villkorlig äganderätt till egendom som nu har nämnts omfattas. Det är visserligen

riktigt. som har påpekats under remissbehandlingen, att särskilda bestäm-

melser meddelas i UB om nu nämnda slag av fast egendom, men det gäller endast i vissa avseenden, främst i fråga om exekutiv försäljning. I övrigt bör bestämmelser I UB angående fast egendom 1 princip gälla även del av fastighet m.m.. i den mån bestämmelserna inte uttryckligen är begränsde till att avse fastighet. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om förmånsrätt på grund av utmätning av fast egendom (4 kap. 30 §). Om 1.ex. efter utmätning av förvärvares villkorliga äganderätt till fastighet villkoret uppfylls och utmätningen övergår till att avse själva fastigheten, är det med hänsyn till konkurrerande inteckningar som kan ha tillkommit under mellantiden viktigt att utmätningen redan från början medför förmånsrätt såsom för utmätning av fast egendom.

Det kan emellertid ifrägasättas om det är nödvändigt att meddela en uttrycklig bestämmelse. i saken. För att eventuella missförstånd skall undanröjas och med hänsyn till att liknande bestämmelser har tagits upp beträffande skepp m.m. i de föregående paragraferna har jag dock ansett lämpligt att en föreskrift meddelas i saken. Den överensstämmer med

beredningens förslag.

Som andra stycke i förevarande paragraf föreslås, likaledes i överensstämmelse med beredningens förslag, att vad som i balken sägs om fast egendom i tillämpliga delar gäller även tomträtt. Detta följer visserligen även av 13 kap. 26 & JB, men efter införande av en ny UB synes det mindre lämpligt att man skall behöva gå till annan lag för att finna regleringen av denna fråga. Balkens tillämpning på vattenfalisrätt torde få regleras i promuilgationslagen till UB.

12 & Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 12 § andra stycket beredningens förslag, innehåller föreskrift angående bevis om vilandeförklaring av ansökan om inteckning i fast egendom, s.k. vilandebevis.

Gällande rätt . Enligt 2 § tredje stycket FfL gäller de bestämmelser som i FfL meddelas om pantbrev i tillämpliga delar även vilandebevis.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att bevis att ansökan om inteckning i fast egendom har förklarats vilande i viss utsträckning används som pant. Vad som i förslaget sägs om pantbrev i fast egendom bör i tillämpliga delar gälla även sådant vilandebevis. En bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 2 kap. 12 §. Den kan få betydelse bl.a. vid

2 km

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 20

tillämpning av 5 kap. 3 och 21 §§. 7 kap. 2 §, 10 kap. 14-16 §§ samt ett

flertal bestämmelser i 13 kap.. allt beredningsförslaget.

Ansökan om inteckning i skepp kan, anför beredningen vidare. enligt sjölagen inte förklaras vilande. Däremot skall inteckning i luftfartyg förklaras vilande i visst fall, nämligen när talan har väckts om klander av den uppgivne ägarens fång eller om återgång därav (10 § lagen 1955:227 om inskrivning av rätt ull luftfartyg). Skuldebrev som har försetts med bevis om vilandeförklaring torde kunna belånas och på annat sätt bli föremål för omsättning. Angående vilandeförklaringen utfärdas emellertid inte någon särskild handling som motsvarar vilandebevis i fast egendom. Beredningen föreslär därför inte beträffande Juftfartvg någon motsvarighet till före-

skriften I andra stycket i 2 kap. 12 §. Skuldebrev med påtecknat bevis om

vilandeförklaring utgör en värdehandling. som bör följa samma grundsatser som hittills. Hinder bör inte föreligga att utmäta sådant skuldebrev i

den mån det inte är pantsatt (jfr 5 kap. 3 § andra stycket i förslaget). Om

borgenär vid försäljning av utmätt luftfartyg som säkerhet för fordran åberopar vilande inteckningsansökan. skall vad som belöper på fordringen avsättas enligt 14 kap. 9 § första stycket i avvaktan att frågan om inteckning blir slutligt avgjord.

Föredraganden. Förevarande paragraf överensstämmer med den av

beredningen föreslagna bestämmelsen utom sä till vida att orden ”fast

egendom" har bytts ut mot ”fastighet”.

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

I detta kapitel meddelas vissa gemensamma bestämmelser om förfarandet hos kronofogdemyndigheten i utsökningsmål. Dessa motsvarar i beredningens förslag dels ett flertal regler i 2 kap. (4. 6 och 14—18 §§). dels vissa regler i 5 och 16 kap.. dels den del av 19 kap. som gäller förfarandet hos kronofogdemyndigheten (1—-21 §§). Av nämnda avdelning i 19 kap. har emellertid en paragraf (7 8) förts till I kap. i departementsförslaget. Vidare saknar ett par bestämmelser 1 förevarande kapitel motsvarighet i beredningens förslag.

Föredruganden. Beredningen har påpekat att det f.n. åligger kronofogdemvyndigheten och överexekutor att i stor utsträckning på tjänstens vägnar iaktta regler som gäller till skydd för svaranden. Beredningen anser alt officialprincipen i denna begränsade mening bör gälla även framdeles.

Detta är f.ö. en förutsättning för att man skall kunna i någon större

utsträckning genomföra verkställighet utan sammanträde med parterna. Beredningen föreslår att kronofogdemyndigheten skall — frånsett införselärenden — vid behov kunna sätta ut förhör med parterna och ha vissa tvångsmedel för att framtvinga inställelse. Även vid förhör bör emellertid förrättningsmannen iaktta nämnda skyddsregler. om inte part avstår från

skyddet. I viss utsträckning får det ankomma på part att själv göra de invändningar som kan vara motiverade. Av vikt är att part delges det beslut som meddelas så att han får tillfälle att överklaga beslutet, om han anser sig ha anledning därtill. Önskvärt är enligt beredningens mening också att besluten motiveras när det är behövligt för att klargöra vad kronofogdemyndigheten grundar sin bedömning på. Förhör skall i viss utsträckning kunna hållas även med annan än part. Liksom f.n. bör kronofogdemyndigheten ex officio söka ta till vara även tredje mans rätt.

Vad beredningen sålunda har uttalat angående skyldighet för kronofogdemyndigheten att självmant ta till vara svarandens och tredje mans rätt har inte mött nägon erinran i remissyttrandena. Även jag kan ansluta mig till dessa uttalanden. |

Kapitlet innehåller till en början bestämmelser om ansökan m.m. (1—9 $$). Vidare meddelas bestämmelser om förhör (10—14 §8). tvängsmedel

(15-17 SN, kronofogdemyndighetens beslut (18—21 §§), prövning av tvist

som uppkommer i utsökningsmål (22—24 §§), ställande av säkerhet m.m. (25-27 §§) samt fordran som inte är förfallen och ränta (28 och 29 §§). Avslutningsvis meddelas, på samma sätt som i flertalet andra kapitel, särskilda föreskrifter beträffande tillämpningen av kapitlets bestämmelser i allmänna mål (30 §).

Ansökan m.m.

1 & Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 1 § första stycket beredningens förslag, behandlar formen för ansökan hos kronofogdemyndighet.

Gällande rätt. Enligt UL fär ansökan i utsökningsmål hos utmätningsmannen göras muntligen, i den mån inte skriftlig form är föreskriven för visst fall jfr 9 § första stycket USK). Skriftlig form krävs enligt 55 & UL för ansökan om utmätning för fordran som enligt protokoll över offentlig auktion härrör från inrop av lös egendom. Vianför UI. finns i 10 § andra stycket lagen om avbetalningsköp bestämmelse att ansökan om handräck ning för återtagande av avbetalningsgods skall ske skriftligen. En motsvarande föreskrift finns i 20 § andra stycket konsumentkreditlagen och i 12 § förslaget till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. enligt

prop. 1977/78:142.

Lagberedningen. Beredningen har inte funnit anledning att frångå

huvudprincipen att ansökan får göras såväl muntligen som skriftligen,

även om munilig ansökan vållar kronofogdemyndigheten visst extra besvär. En bestämmelse härom — vilken enligt förslaget skall gälla också ansökan om handräckning — har tagits upp I första meningen av första

stycket i 19 kap. I $. För sökanden kan det enligt beredningen vara en

lättnad att inte behöva sätta upp en skriftlig ansökan. Man kan emellertid räkna med att skriftlig ansökan liksom hittills blir det vanliga. Ansökan om verkställighet behöver i allmänhet inte innehälla mycket mer än angivande

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 18 204

av önskad åtgärd och hänvisning till bifogad exekutionstitel. I fråga om de bestämmelser om skriftlig ansökan som f.n. finns anmärker beredningen

att sådant auktionsprotokoll som nämns i 55 § UL i förslaget har uteslutits

som exekutionstitel.

Som andra mening i första stycket av paragrafen har i beredningens ' förslag tagits upp en bestämmelse att ansökan som görs skriftligen skall

vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. Angående skyldighet för ställföreträdare eller ombud att på begäran styrka sin behörighet hänvisar beredningen till 19 kap. 4 § i sitt förslag.

Enlig: tredje meningen i första stycket skall muntlig ansökan upptecknas av kronofogdemyndigheten,. Det kan enligt beredningen ofta räcka med en enkel anteckning på dagboksblad e.d. I mån av behov bör uppteckningen

göras I flera exemplar. Om kronofogdemyndigheten begär det, skall

sökanden enligt förslaget bestyrka att uppteckningen är riktigt gjord. Någon särskild avgift för upptecknande av ansökan torde enligt beredningen i allmänhet inte böra tas ut.

Remissyvttrandena. Förslaget om att ansökan i utsökningsmål skall kunna göras inte bara skriftligt utan även muntligt kritiseras av flera remissinstanser. Det bör dock påpekas att remissyttrandena bör ses mot bakgrund av att beredningens förslag om formen för ansökan även avser ansökan om handräckning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att kronofogdemyndigheterna kommer att betungas med många muntliga ansökningar. Enligt länsstyrelsen bör bestämmelsen utformas så att det klart framgår att ansökan regelmässigt skall vara skriftlig men att muntlig

ansökan kan godtas i undantagsfall. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser det vara förenat med nackdelar att generellt tillåta muntliga ansökningar. När motparten skall yttra sig över ansökan, är risken för missförständ mindre om han har tillgång till en skriftlig ansökan som har upp-

rättats av sökanden. Med hänsyn till möjligheten att få juridisk hjälp enligt

rättshjälpslagen (1972:429) kan det enligt länsstyrelsen knappast vara en

fördel att få göra ansökan muntligt. Om förmånsrätt på grund av utmät-

ning, I enlighet med vad länsstyrelsen förordar, skall räknas från dagen för

ansökan om utmätning, bör dock muntlig ansökan godtas, om den

kompletteras med skriftlig ansökan inom viss kortare tid. Länsstyrelsen i Stockholms län undrar om muntlig ansökan skall kunna göras per telefon.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar även att förslaget inte reglerar formen för svaromål, påminnelser och andra yttranden. Länsstyrelsen. som förmodar att avsikten är att även dessa skall kunna avges muntligen, förordar att paragrafen kompletteras med bestämmelser om sådana yttranden. :

Föredraganden. När ansökan görs om verkställighet, förutsätts att svarandens skyldighet är fastslagen i exekutionstitel. Den handling på

grund varav verkställighet söks skall ges in av sökanden. Vad som

därutöver kan krävas av sökanden är i allmänhet bara att han skall ange

att han begär verkställighet och, i vissa fall, vilken verkställighetsåtgärd som begärs. Att ställa upp ett krav på skriftlig form för dessa uppgifter är enligt min mening onödigt. Jag biträder därför beredningens förslag att

ansökan liksom f.n. skall kunna göras säväl muntligen som skriftligen.

Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av 1 §.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill jag framhålla att muntlig ansökan bör förutsätta att sökanden inställer sig hos kronofogdemyndigheten. Råder oklarhet om innebörden av gjord ansökan. bör förrättningsmannen dock vara oförhindrad att skaffa sig klarhet i saken vid telefonsamtal med sökanden.

En remissinstans har förordat att bestämmelser även meddelas om formen för svaromål och andra yttranden. Det är emellertid tydligt att inte heller beträffande yttranden från svaranden eller tredje man kan krävas skriftlig form, såvida annat inte är särskilt föreskrivet, En annan sak är att det ibland kan ligga i vederbörandes eget intresse att yttra sig skriftligt. t.ex. därför att vad han har att anföra inte skall missförstås. Några uttryck-

liga bestämmelser om formen för svaromäl och andra yttranden behövs

enligt min mening inte.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om upptecknande av muntlig ansökan och sökandens bestyrkande av sådan uppteckning torde närmast äsyfta ansökan om handräckning. Enligt departementsförslaget skall emellertid fråga om handräckning inte prövas av kronofogdemyndigheten. Beträffande ansökan om verkställighet är det tydligt att tjänsteman vid kronofogdemyndigheten skall göra anteckning härom på handling

i akten eller på annat lämpligt sätt. Någon bestämmelse härom torde dock

inte behövas I UB. Föreskrift i saken kan vid behov meddelas av regeringen. Något behov av att sökanden skall bestyrka vad som har antecknats rörande verkställighetsansökan torde knappast föreligga. På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet till nämnda bestämmelser I beredningens förslag.

I andra stycket i departementsförslaget meddelas bestämmelse om att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Före varande paragraf bör inte gälla i allmänna mål (se 30 8).

28 Paragrafen reglerar vad ansökan skall innehålla och vilka handlingar som skall bifogas ansökan. Den har delvis sin motsvarighet i 19 kap. I & andra stycket beredningens förslag.

Gällande rätt . Beträffande de handlingar som skall inges när utmätning begärs finns bestämmelser i 54 & UL. Där föreskrivs att sökanden skall inge dom eller utslag varigenom betalningsskyldighet har blivit ålagd gäldenären. När fråga är om skiljedom, skall sökanden även inge överexekutors beslut om dess verkställande. Är fordringen grundad på skulde-

brev eller annat skriftligt fordringsbevis. skall detta inges i huvudskrift.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 25 206

Paragrafen anses analogiskt tillämplig även vid annan verkställighet än utmätning. Söks utmätning på grund av skriftlig förbindelse att utge underhallsbidrag, skall enhgt 54 a § 4 mom. UL förbindelsen inges i huvudskrift. Beträffande utmätning för fordran som härrör från inrop av lös egendom vid otfentlig auktion gäller enligt 55 § 2 mom. UL att sökanden skall inge protokollet vid auktionen eller utdrag därav. I övrigt anses avskrift av exekutionsurkunden kunna godtas, åtminstone om den har bestyrkts av myndighet eller advokat.

Såvitt avser ansökan om utmätning och införsel finns ytterligare bestäm-

melser i 14 § USK. Enligt dessa skall vid sådan ansökan dom, beslut eller

annan handling på vilken sökandens anspråk grundas inges i huvudskrift. om inte utmätningsmannen godtar bestyrkt avskrift i fall då handlingen inte enligt lag skall inges i huvudskrift. Om laga kraft krävs för verkställighet av dom eller beslut. skall exekutionsurkunden vara försedd med bevis därom.

Som redan har nämnts skall vid ansökan om utmätning, när fordringen är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, fordringsbeviset inges I huvudskrift. Detta anses gälla inte bara när fråga är om löpande skuldebrev eller annat presentationspapper utan även eljest när

skriftligt fordringsbevis har upprättats. Om löpande skuldebrev eller annat

presentationspapper har förkommit, anses verkställighet inte kunna ske förrän beviset har dödats entigt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. I fråga om andra fordringsbevis har inträffat art överexekutor har befriat från kravet på handlingens företeende.

I en del fall finns anledning att samtidigt med ansökan om verkställighet ge in även andra handlingar än de nämnda. Är realiserandet av ett anspråk beroende av att sökanden fullgör en motprestation, bör företes bevis att så har skett. Om förordnande av överexekutor eller annan myndighet förutsätts för att verkstälhghet skall få äga rum, måste sådant förordnande ges

in.

Av exekutionstiteln framgär i allmänhet vem som är berättigad att söka verkställighet. Skulle i exekutionsurkunden annan än sökanden vara angiven som berättigad, måste sökanden visa att han har förvärvat den förres rätt. Är exekutionstiteln grundad på löpande skuldebrev. anses blotta innehavet av skuldebrevet utgöra tillräcklig legitimation.

Beträffande verkställighet av kvarstad gäller enligt 64 & USK att telegrafiskt meddelande om innehållet i beslutet får läggas till grund för

verkställighet därav. Därvid har kungörelsen (1947:643) om överbringande

av rättegångsfullmakt genom telegram motsvarande tillämpning. Denna undantagsbestämmelse har främst motiverats av behovet att snabbt få kvarstadsbeslut genomfört beträffande fartyg som ligger i hamn på annan ort än den där den beslutande myndigheten finns.

Lagberedningen. Beredningen föreslår it 19 kap. I $ andra stycket att exekutionstitel och andra handlingar som sökanden vill åberopa skall ges

in i huvudskrift eller styrkt avskrift samt att kronofogdemyndigheten. om endast avskrift ges in, får infordra huvudskriften när det behövs. Beredningen har inte ansett det behövligt att behålla nägot ovillkorligt krav på

att förbindelse angående underhållsbidrag skall företes + huvudskrift.

Beträffande domar och andra offentliga exekutionstitlar bör i allmänhet avskrift kunna godtas, om den har bestyrkts på vederhäftigt sätt. Större försiktighet kan enligt beredningen vara påkallad när det gäller enskilda exekutionstitlar.

Vad gäller fordringsbevis bör enligt beredningen löpande skuldebrev eller annat presentationspapper finnas tillgängligt i huvudskrift, eftersom gäldenären (frånsett dödning) inte är skyldig att betala sin skuld annat än mot äterfående av fordringsbeviset. Beredningen hänvisar vidare till 14 kap. 19 §i förslaget. som innehäller bestämmelser om skyldighet för boörgenär som skall lyfta medel att förete eller återställa fordringsbevis m.m. Presentationspapper bör enligt beredningen lämpligen liksom f.n. ges in redan i samband med ansökningen, med tanke på att gäldenären kan vilja avvärja vidare åtgärder för verkställighet genom att fullgöra betalning ull kronofogdemyndigheten. I fråga om andra fordringsbevis får det bero på omständigheterna om handlingen behöver företes i huvudskrift. Helst bör även ett enkelt skuldebrev företes för att anteckning om betalning skall kunna ske. Skall enligt exekutionstiteln fordringsbeviset tillhandahållas svaranden I utbyte mot betalning eller annan prestation, skall denna föreskrift iakttas. Fall kan dock förekomma då det inte är fråga om något villkor av materiell betydelse för svaranden utan endast om en ordningsföreskrift. Är detta uppenbart. bör kronofogdemyndigheten. om fordringsbeviset har förkommit, kunna meddela verkställighet utan hinder av domens föreskrift och vid behov tillgodose svarandens intresse därav på annat sätt.

Beredningen påpekar att även andra handlingar kan behöva ges in.

Remissyttrandena. Förslaget kritiseras av några remissinstanser. Enligt RSV är uttrycket ”handlingar som sökanden vill åberopa” för snävt. Det omfattar inte utan vidare alla handlingar som avses i 14 kap. 19 § beredningsförslaget. Dessutom sammanfaller inte alltid vad sökanden vill åberopa med vad som enligt kronofogdemyndighetens bedömande behövs för verkställighet. RSV anser vidare att bestämmelsen bör ha den innebörden att handling skall ges in i huvudskrift, om inte kronofogdemyndigheten godtar styrkt avskrift. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen. Enligt Svea hovrätt kan den föreslagna lydelsen ge sökanden intryck av att åberopade handlingar behöver ges in i huvudskritt

endast i speciella fall, t.ex. om det finns anledning att betvivla avskriftens

överensstämmelse med originalet. Som framgår av motiven måste emellertid i vissa fall originalhandlingen alltid företes. eftersom den mäste finnas tillgänglig vid verkställigheten, t.ex. löpande fordringsbevis och presentationspapper. Hovrätten anser att bestämmelsen bör preciseras.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 2§ 208

Stadshypotekskassan framhåller att förslaget inte innehåller bestämmelser om vilka handlingar som skall ges in när försäljning begärs av fastighet efter betalningsfastställelse. Stadshypotekskassan anser att detta bör anges i UB. Vidare ifrågasätter kassan om inte lagakraftbevis på lagsökningsutslag bör anskaffas av kronofogdemyndigheten i stället för av sökanden. En sådan ordning skulie enligt kassan avsevärt förkorta de ofta långa väntetiderna innan försäljning kommer till stånd.

Föredruganden. Beredningens förslag innehäller inte någon föreskrift om vad en ansökan om verkställighet skall innehälla. Sökanden måste naturligtvis ange vad för slags åtgärd han yrkar. Att ansökan däremot inte behöver innehålla uppgift om grunderna för yrkandet följer av att svaran-

dens förpliktelse är fastställd i dom eller annan exekutionstitel. Det sagda

är visserligen tämligen självklart, men det synes likväl lämpligt att det i UB uttryckligen anges vad en ansökan mäste innehålla (fr bl.a. 2 § andra stycket lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden och 4 § första stycket förvaltningsprocesslagen). Detta har också betydelse för tillämpningen av 5 § i förevarande kapitel. I enlighet härmed anges i första stycket av 2 § att sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Beredningen har — frånsett exekutionstitel — inte föreslagit någon uttrycklig föreskrift om vilka handlingar som en sökande har att inge. Bestämmelserna i 19 kap. I $ andra stycket reglerar med nämnda undantag endast frågan huruvida handlingar skall ges in i huvudskrift eller avskrift. Beredningens förslag utgår emellertid från att det skall åligga sökanden att ge in vissa handlingar vid äventyr att begärd åtgärd eljest inte kan beviljas. Enligt min mening kan rnan i lagtexten inte förbigå frågan vilka handlingar som sökanden skall ge in. Angående sådana handlingar vill jag framhälla följande. .

Vissa handlingar måste alltid ges in av den som söker verkställighet. Hit hör i första hand exekutionstiteln. Avser ansökningen fordran som grundas på löpande skuldebrev eller annat presentationspapper, måste fordringshandlingen ges in. Motsvarande gäller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva fullgörande av aktuell förpliktelse, t.ex. konossement. Däremot bör inte oundgängligen krävas att enkelt skuldebrev ges in, eftersom gäldenären själv inte kan för betalning ställa

som villkor att sådan handling återställs eller företes. Om möjligt bör

emellertid även sådan handling ges in. Det kan också på grund av föreskrift i exekutionstiteln eller av annan anledning åligga den som söker verkställighet att lämna från sig viss handling. Sökanden kan också vilja förete viss handling som bevis beträffande något förhällande. Av det sagda torde följa att det knappast är möjligt att uttömmande ange vilka handlingar en sökande måste ge in. Det har emellertid synts lämpligt att uttryckligen

föreskriva att den som söker verkställighet skall ge in exekutionstiteln

samt, då ansökningen avser anspråk som grundas på löpande skuldebrev eller annat presentationspapper, även sådan handling (andra stycket). Av

det tidigare sagda följer att bestämmelsen inte skall läsas moötsättningsvis. Detta framgår också indirekt av tredje stycket.

De handlingar som anges i bestämmelsen skall ges in till kronofogdemyndigheten när ansökan om verkställighet görs. Beträffande annan handling som det äligger en sökande att inge får det ankomma på kronofogdemyndigheten att avgöra om handlingen bör ges in redan I samband med att ansökningen görs eller om det är tillräckligt att den ges in senare under målets handläggning. Här kan erinras om att i 13 kap. 17 § föreskrivs skyldighet för borgenär som skall lyfta medel vilka har influtit efter utmätning att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet. Bestämmelsen härom är tillämplig även på den som har sökt utmätning men får inte någon självständig betydelse beträffande sökande som tidigare under mälet har gett in handlingen. Har kronofogdemyndigheten godtagit avskrift av handlingen i samband med ansökningen (se tredje styckev). fär dock nämnda bestämmelse självständig betydelse även beträffande sökanden.

En särskild fråga är om handlingar som det åligger sökanden att inge skall ges in i huvudskrift eller om det bör vara tillräckligt med bestyrkt avskrift. Som redan har antytts kan av bestämmelser i andra lagar, 1.ex. skuldebrevslagen, följa att viss handling måste ges in i huvudskrift. t.ex. att utmätningssökande måste förete löpande skuldebrev i huvudskrift.

Bortsett från sådana fall har ingen erinran framställts vid remissbehand-

lingen mot att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att godta avskrift. Vad frågan närmast gäller är om den ena eller andra möjligheten bör vara huvudregel. Den lämpligaste lösningen synes vara att man som huvudregel kräver att handlingen ges in i huvudskrift och att det får ankomma på kronofogdemyndigheten att avgöra om avskrift bör godtas. I vilken utsträckning sä bör ske har belysts av beredningen. Jag ansluter mig till de uttalanden som beredningen har gjort i denna del. I vissa fall kan det vara något tveksamt vad som utgör huvudskrift. Beträffande domstols dom torde det exemplar som förvaras i domboken utgöra det egentliga originalet. Det är emellertid tydligt att en av domstolen utfärdad expedition av domen skall godtas av kronotogdemyndigheten. vare sig expeditionen utgörs av en utav rättens ordförande underskriven utskrift eller av en avskrift som har bestyrkts av tjänsteman vid domstolen och vare sig man vill beteckna handlingen som huvudskrift eller avskrift. Vad som har sagts nu om handlings ingivande i huvudskrift eller bestyrkt avskrift bör gälla även handlingar som en sökande vill åberopa utan att skyldighet föreligger

att inge handlingen.

I enlighet med det sagda anges i tredje stycket att handling som avses i

andra stycket andra meningen. dvs. presentationspapper, skall ges in i huvudskrift samt att exekutionstitel och annan handling som kronofogdemyndigheten finner böra företes av sökanden eller som denne vill

åberopa skall ges in i huvudskrift eller. om kronofogdemyndigheten anser

14 Riksdugen 1980/81.1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 3§ 210

det tillräckligt. I bestyrkt avskrift.

Liksom f.n. bör telegrafiskt meddelande om innehället i domstols kvarstadsbeslut kunna läggas till grund för verkställighet av beslutet (jfr 64 § USK). Sådan handling får anses utgöra bestyrkt avskrift av beslutet. Bestämmelse i saken kan meddelas av regeringen.

De ytterligare föreskrifter som kan behövas om vad ansökan skall innehålla, t.ex. uppgift om parternas postadress, kan meddelas av regeringen. Genom sådana verkställighetsföreskrifter kan också ges hestämmelser bl.a. om att exekutionstitel skall vara försedd med lagakraftbevis, om inte verkställighet får äga rum utan hinder av att exekutionstiteln mte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller behovet av regler om vilka handlingar

som skall ges in till kronofogdemyndigheten när försäljning begärs av

egendom som är att anse som utmätt genom betalningsfastställelse.

Före varande paragraf bör inte gälla I allmänna mäl (se 30 8).

3 §& Denna paragraf innehåller. förutom en erinran om regler i andra kapitel om behörig kronofogdemyndighet. en bestämmelse om vad som

avses med svarandens hemvist. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 4 § bered-

ningens förslag.

Gällande rätt . Gäldenärens hemvist grundar enligt UL. behörighet för utmätningsmannen i orten att uppta ansökan om utmätning (56 § I mom. UL). Som hemvist anses den ort där gäldenären är bosatt samt, I fråga om

dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, i fräga om bolag eller

annan som avses i 10 kap. I $ tredje stvcket RB. den ort som enligt detta lagrum gäller som hemvist. Bestämmelsen har motsvarande tillämpning beträffande verkställighet av beslut om kvarstad och skingringsförbud (183 $ I mom. och 185 § 2 mom. UL). Enligt 10 kap. 1 § tredje stycket RB gäller som hemvist för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen inte är bestämt eller styrelse inte finns, där förvaltningen förs. Detsamma gäller i fråga om kommun eller annan sådan menighet.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag till UB skall svarandens

hemvist vara kompetensgrundande för kronofogdemyndigheten i orten,

inte bara I fråga om utmätning utan även beträffande införsel och annan verkställighet (4 kap. 8 §. 5 kap. 9 § och 16 kap. 2 5). I 2 kap. 4§ har tagits

upp en gemensam föreskrift om vad som skall förstås med svarandens hemvist. För fysiska personer föreslås den faktiska bosättningen vara avgörande och för dödsbo den ort där den döde scnast var bosatt. Beträffande sådana

Juridiska personer som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB föreslås att den ort som enligt detta lagrum utgör hemvist och därmed grundar behörighet för domstol i tvistemål i allmänhet skall räknas som hemvist även i

exekutiva ärenden. I dessa hänseenden överensstämmer förslaget med vad

som f.n. föreskrivs i fråga om utmätning.

2 kap. 485 211

Föredraganden. Även enligt departementsförslaget skall krono-

togdemyndigheten i vars distrikt svaranden har sitt hemvist vara generellt behörig att pröva ansökan om verkställighet av olika slag. Bestämmelser om behörig kronofogdemyndighet meddelas i 4 kap. 8 8, IS kap. 7 § samt 16 kap. I och 10 §§. Där ges också föreskrifter om andra omständigheter som grundar lokal behörighet. I första stycket av förevarande paragraf erinras om nämnda forumbestämmelser. I andra stycket anges vad som vid tillämpningen av nämnda bestämmelser skall förstås med svarandens hemvist. Reglerna härom överensstämmer med beredningens förslag.

48 I denna paragraf. som motsvarar 19 kap. 2 § beredningens förslag. regleras det fallet att ansökan görs hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig enligt reglerna för den lokala kompetensen.

Gällande rätt . Beträffande utmätning finns 156 §& 3 mom. UL en bestämmelse om att eljest obehörig utmätningsman, som har vidtagit provisorisk åtgärd enligt 60 a &, skall överlämna målet till behörig utmätningsman. I 21

$ USK föreskrivs att i fall då ansökan om införsel görs hos kronofogde-

myndighet som inte är behörig målet skall överlämnas till behörig kronofogdemyndighet, om det är känt var gäldenären är bosatt. Detsamma gäller om i allmänt mål fråga om införsel uppkommer hos kronofogdemyndighet 1 annan ort än den där gäldenären är bosatt.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att frågan om kronofogdemyndighets lokala behörighet inte i alla situationer är så lätt att bedöma. Frågan huruvida gäldenären resp. svaranden skall anses ha hemvist inom visst distrikt kan t.ex. ibland vara mycket tveksam. Och omt till stöd för kronofogdemyndighets behörighet åberopas att viss egendom finns inom distriktet måste undersökas huruvida så är fallet. Den av beredningen föreslagna regeln att verkställighet enligt 16 kap. kan sökas där verkställigheten med fördel kan äga rum ger visst utrymme för skönsmässig bedömning som kan föranleda att kronofogdemyndigheten inte godtar sökandens uppfattning. Utsökningsärenden är ofta brådskande. Även om man kan utgå från att kronofogdemyndigheten prövar behörighetsfrågan så snabbt som möjligt kan det innebära betydande olägenhet för sökanden, om ansökan avvisas och han mäste vända sig med ny ansökan till annan kronofogdemyndighet.

För att så långt möjligt undvika sådana olägenheter anser beredningen att kronofogdemyndigheten, om den finner sig inte vara behörig att ta upp ärendet. bör vara skyldig att själv vidarebefordra det till behörig kronofogdemyndighet. Kompetensfördelningen är i främsta rummet en fråga om lämplig arbetsfördelning. Denna kan tillgodoses utan att kronofogdemyndighet avvisar ansökningar som lämpligen bör handläggas av annan kronofogdemyndighet.

I enlighet med det sagda föreslår beredningen i första meningen av 19 kap. 2§ att om ansökan har gjorts hos kronofogdemyndighet som inte är

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 4§ 212

behörig enligt 4 kap. 8 8. 5 kap. 9 5, 16 kap. 2§ eller 17 kap. 2 8. ärendet skall genast överlämnas till kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig. Bestämmelsen är enligt beredningen avsedd att gälla vid såväl skriftlig som muntlig ansökan. Det är viktigt att behörighetsfrågan prövas så snart som möjligt och att ärendet, om kronofogdemyndigheten inte är behörig och det av handlingarna framgår vilken kronofogdemyndighet som är behörig, omedelbart överlämnas till den senare myndigheten. Givetvis bör den förra kronofogdemyndigheten beakta även vad den själv har sig bekant av betydelse för kompetensfrågan, men den behöver inte göra några efterforskningar, om inkomna handlingar och kända fakta inte ger ledning. Om ansökningen grundas på att svaranden har viss egendom inom kronofogdemyndighetens distrikt och detta konstateras inte längre vara fallet. kan ansökningen vidarebefordras till kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären är bosatt eller där egendomen finns. Kronofogdemyndigheten bör alltså enligt beredningen inte vara bunden av den av sökanden åberopade grunden för

dess behörighet men bör lämpligen ta kontakt med sökanden innan

ärendet sänds vidare. Sedan kronofogdemyndighet hos vilken ansökan har gjorts har funnit sig vara obehörig. bör erforderlig komplettering av ingivna handlingar normalt inte föreskrivas av den myndigheten utan av den kronofogdemyndighet till vilken ärendet lämnas.

Beredningen framhåller att forumreglerna i första hand hänför sig till tiden för ansökningen. Har svaranden tillhörig egendom som då fanns

inom distriktet senare förts därifrån. är myndigheten sålunda alltjämt

behörig. I sådant fall kan det bli aktuellt att påkalla medverkan av kronofogdemyndighet där egendomen finns. Om å andra sidan svaranden inte hade någon egendom inom distriktet när ansökan gjordes men sådan egendom finns där när verkställighet skall äga rum, bör kronofogdemyndigheten anses behörig beträffande den egendomen. Motsvarande kan möjligen också inträffa genom byte av hemvist i ena eller andra riktningen.

I andra meningen av paragrafen sägs att ansökan anses gjord när den kom in till den första myndigheten. Bestämmelsen är av betydelse när viss frist skall räknas till elter från den dag dä ansökningen gjordes. Beredningen hänvisar till 5 kap. 2 § första stycket, 10 § andra stycket och 26 8

första stycket samt 16 kap. 6 § tredje stycket beredningens förslag. Föredraganden. Jag delar beredningens uppfattning att när ansökan om

verkställighet har gjorts hos en kronofogdemyndighet, som inte är behörig enligt bestämmelserna om den lokala kompetensen, kronofogdemyndigheten bör sända handlingarna till behörig sådan myndighet. om behörig-

heten framgår av handlingarna. En bestämmelse härom har tagits upp som en första mening i förevarande paragraf. Liknande bestämmelser finns f.n.

i fråga om konkursansökan i 7 & KL och beträffande ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) i 6 § tredje stycket

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 5§ 213

denna lag. Det synes inte nödvändigt att i bestämmelsen ange de lagrum som reglerar behörighetsfrågan (fr 3 8). Det torde likväl framga att endast obehörighet i fräga om den lokala kompetensen åsyftas.

Andra meningen innehäller en regel om vid vilken tidpunkt ansökan skall anses gjord. Bestämmelsen har ; förhållande till beredningens förslag Jjämkats något med tanke på muntlig ansökan.

Liksom f.n. bör kronofogdemyndighet som är behörig att pröva ansökan ha befogenhet att i vissa fall överlämna målet till annan behörig kronofogdemyndighet. Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen.

Före varande paragraf bör inte gälla i allmänna mål (se 30 §).

58 Paragrafen. som motsvarar 19 kap. 3 § beredningens förslag, behandlar föreläggande att avhjälpa brister i ansökan och avvisande av

bristfällig ansökan.

Gällande rätt. Vid sidan av bestämmelserna it 54 55 §§ UL innehåller USK vissa föreskrifter om vad ansökan hos kronofogdemyndighet skall innehålla. I 10 § USK föreskrivs att motpartens hemvist skall anges jämte uppgift om postadress och vilket slag av atgärd som begärs samt, i fall som avses I 56 § 2 mom. UL. den omständighet som grundar kronofogdemyndighetens behörighet. Vidare skall lämnas vissa uppgifter om motparten. om denne är fysisk person. I 11—13 §§ USK anges även vissa andra uppgifter som skall lämnas av sökanden. Enligt 9 § andra stycket USK skall kronofogdemyndigheten, om ansökan är ofullständig så att den inte

kan prövas. bereda sökanden tillfälle att avhjälpa bristen.

Lagberedningen. Beredningen påpekar att det sedan länge har ansetts att förvaltningsmyndighet. när någon ger in en handling som inte motsvarar formella krav eller eljest är ofullständig, är skyldig upplysa om bristen och ge vederbörande tillfälle att avhjälpa denna om den är av enkel beskaffenhet. En bestämmelse härom har för förvaltningsmyndigheter i allmänhet tagits upp i 8 § förvaltningslagen. Beträffande ansökan hos utmätningsman gäller emellertid nyss nämnda föreskrift 19 § andra stycket

USK.

Enligt 19 kap. 3 § beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten i alla slags ärenden förelägga sökanden att komplettera bristfällig ansökan. Samtidigt ges kronofogdemyndigheten befogenhet att avvisa ansökningen om föreläggandet inte iakttas. Bestämmelsen ansluter nära till 5 § förvaltningsprocesslagen.

Som förutsättning för att föreläggande skall ges har angetts att ansökan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. Häri ligger enligt beredningen att bristen är väsentlig. Behövs det endast en

mindre komplettering, bör kronofogdemyndigheten lämpligen först under

hand uppmana sökanden att avhjälpa bristen. Det är också tydligt att komplettering stundom kan underlätas därför att kronofogdemyndigheten med hänsyn till utredningen i övrigt anser sig kunna överse med bristen.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 5§ 214

Efterkommer sökanden inte meddelat föreläggande. bör enligt beredningen ansökningen i allmänhet avvisas. Efter föreläggandets meddelande kan emellertid ha inträffat omständigheter som gör att den begärda kompletteringen inte längre är behövlig. Kronofogdemyndigheten kan

t.ex. i annat ärende ha fått den uppgift om svaranden som saknades. Även

av andra skäl kan tänkas att bedömningen av bristen som hinder för sakprövning blir en annan när avvisningsfrågan skall prövas. Avvisning skall

sålunda inte ske annat än om ansökningen vid sist nämnda prövning

alltjämt bedöms vara så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak.

Beredningen framhäller att i föreläggandet givetvis skall anges viss tid

inom vilken ansökningen bör kompletteras. Det skall också innehålla

erinran om den påföljd som kan inträda om komplettering inte sker. Föreläggandet bör lämpligen delges sökanden enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Enligt RSV bör befogenheten att förelägga sökanden att avhjälpa brist i ansökan vid aventyr att ansökningen inte tas upp till prövning vidgas till att gälla även vissa andra brister än sådana som omöjliggör prövning i sak. RSV, som hänvisar bl.a. till 33 kap. I $ RB och 2.4, 19 och 22 §§ lagsökningslagen, föreslår att regeringen bemyndigas förordna härom.

Kronofogdeföreningen kritiserar beredningens uttalande i motiven att föreläggande enligt 19 kap. 3 § bör delges enligt delgivningslagen. Föreningen anser att ett så omständligt förfarande skulle tynga verksamheten hos kronofogdemyndigheterna.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer i sak med den av beredningen föreslagna bestämmelsen. Lydelsen har emellertid jämkats sä att den nära överensstämmer med mot-

svarande bestämmelse i 10 & KL.

De brister som avses i 5 § kan gälla såväl innehållet i själva ansökan som handlingar vilka måste ges in av sökanden, t.ex. exekutionstiteln. I det

förra hänseendet kan ansökan vara bristfällig inte endast i det avseende

som anges i 2 § första stycket utan också i annat hänseende. Det måste emellertid röra sig om brist som omöjliggör saklig prövning av ansökningen. Rent formella brister bör inte i och för sig föranleda avvisning. Är t.ex. gäldenären tydligt identifierad i ansökningen genom namn och adress

bör enbart avsaknad av gäldenärens personnummer inte kunna åberopas

som grund för avvisning 4fr prop. 1975/76:191 s. 16). Jag kan härutöver ansluta mig till de uttalanden om bestämmelsens tillämpning som bered-

ningen har gjort. Av det sagda följer att jag inte kan godta RSV:s förslag

att kronofogdemyndighet bör kunna vid äventyr av ansökans avvisande förelägga sökanden att avhjälpa även andra brister än sådana som omöjlig-

gör prövning i sak.

Prop. 1980/81: 8

2 kap.6§ 215

Av bestämmelsen framgär att bristfällig ansökan inte får avvisas utan

att föreläggande först har meddelats sökanden att avhjälpa bristen. Med hänsyn till påföljdens art bör kronofogdemyndigheten vara förvissad om att sökanden har erhållit föreläggandet. Därför bör krävas att detta har delgetts enligt delgivningslagen innan beslut meddelas om avvisande. Man torde inte behöva befara att en sådan ordning skall vara särskilt betungande för kronofogdemyndigheterna. Jag vill påpeka att bestämmelsen inte hindrar kronofogdemyndigheten att. när det bedöms som lämpligt, under hand uppmana sökanden att avhjälpa en brist i ansökan. Under-

låtenhet att följa en sådan informell uppmaning kan dock inte föranleda

avvisning.

Förevarande paragraf bör inte gälla i allmänna mål (se 30 §).

6 § Denna paragraf innehåller bestämmelser om parts behörighet och representant för part. Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § första stycket och 19

kap. 4 § i beredningens förslag. Gällande rätt . UL innehåller inte några bestämmelser om part och ställföreträdare för part eller om ombud och biträde åt part i utsökningsmål.

RB:s regler om part och representant för part i tvistemål torde dock anses ha motsvarande tillämpning, i den mån de kan tillämpas. I utsökningsmål

som har fullföljts till hovrätt eller högsta domstolen är RB:s bestämmelser tillämpliga (21 & Rp).

Enligt RB kan varje fysisk eller juridisk person vara part i rättegång (11

kap. I $ första stycket och 2 § första stycket). Om part inte räder över det

om vilket tvistas eller om tvisten rör rättshandling som han inte själv får ingå, förs talan av den som är partens ställföreträdare (1 § andra stycket). I fråga om talan på grund av skadegörande handling har de för brottmäl

meddelade bestämmelserna om processbehörighet i 20 kap. 14 3 och 21

kap. I $ första stycket RB motsvarande tillämpning. För juridisk person förs talan av dess ställföreträdare (11 kap. 2 § andra stycket). Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan, får föra talan här i landet, om han är behörig därtill enligt svensk lag (3 §). Bevis att den som i rättegång uppges vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig behövs inte, om inte domstolen finner att bevis bör företes (4 §).

Parts talan får enligt RB föras genom ombud (12 kap. I $ första stycket).

Som ombud får inte brukas annan än den som domstolen med hänsyn till

redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i

målet (2 § första stycket). Vissa omständigheter utgör hinder att vara

ombud (2—4 §§). Visar ombud oredlighet. oskicklighet eller oförstånd eller befinns han eljest olämplig, skall domstolen avvisa honom som ombud i målet. Domstolen kan också, om det finns skäl därtill, förklara honom

obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den domstolen (5 §). Fullmakt för ombud skall ges muntligen inför

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 6§ 216

domstolen eller skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt

undertecknad av parten (8 8). Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift,

när ombudet första gången för talan i målet vid domstolen (9 8). Är full-

makten inte tillgänglig då, skall domstolen som regel ge ombudet tid att förete den. I 9 § föreskrivs också bl.a. alt om domstolen finner det ovisst huruvida parts underskrift på fullmakt är riktig den får medge anstånd för ovisshetens undanröjande samt att skriftlig fullmakt skall bifogas akten i

huvudskrift eller styrkt avskrift. I 12 kap. RB meddelas vidare bestäm-

melser bl.a. om vad fullmakt skall innehålla, i vad mån ombud får sätta annan i sitt ställe, den behörighet fullmakt medför och inskränkning i denna behörighet, återkallelse av fullmakt och avsägelse av partens talan

samt verkan av att parten dör eller förlorar rådighet över tvisteföremålet (12—15. 18 och 19 §§). Part får vid utförande av sin talan anhta biträde. För sådant biträde gäller samma behörighetskrav som för ombud (22 §).

Lagberedningen. Beredningen föreslår att RB:s bestämmelser om parts behörighet och ställföreträdare för part skall ha motsvarande tillämpning i utsökningsmål. Om ett mål om verkställighet rör egendom som omyndig part råder över, får han sälunda enligt beredningen själv föra sin talan, t.ex. I utmätningsmål mot honom som inte rör annan egendom än den han råder över. Grundas ett utsökningsmål på rättshandling som omyndig part själv med laga verkan har ingått. får han också själv föra talan I saken. Om en ansökan hos kronofogdemyndigheten grundar sig på skadegörande handling, skall föreskrifterna i 20 kap. 14 § och 21 kap. I $ första stycket RB ha motsvarande tillämpning.

Beredningen framhäller vidare att när part inte själv fär föra sin talan. partens ställföreträdare är ensam behörig. Talan för omyndig förs då av

ningen inte är delad enligt 13 kap. 8 & FB, förs talan av dem gemensamt.

Bestämmelserna om behörighet att vara part och behörighet att föra

talan som eller för part bör, anför beredningen, självmant iakttas av kronofogdemyndigheten. Bevis om behörigheten bör dock inte krävas annat än om kronofogdemyndigheten anser att sådant bevis bör företes (se även 19

kap. 4 § första stycket i beredningsförslaget). Öfta torde behörigheten

framgå av handlingarna i ärendet, t.ex. av en dom. Kronofogdemyndigheten bör inte kräva bevis utan att särskild anledning föreligger därtill.

I 11 kap. RB meddelas även bestämmelser om skyldighet för part och

ställföreträdare att infinna sig personligen vid förhandling i tvistemål (5 §). Dess regler passar enligt beredningen inte så bra för exekutiva ärenden och omfattas inte av hänvisningen i 2 kap. 6 8. Beredningen erinrar om att den i

5, 16 och 19 kap. har tagit upp särskilda föreskrifter om skyldighet för part (och ställföreträdare) att i exekutivt ärende medverka personligen för att lämna upplysningar och ange sin ståndpunkt samt att inställa sig personligen vid förhör.

Från behörighet att vara part bör, påpekar beredningen, skiljas frågan

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 6§ 217

vem som i ett exekutivt ärende är rätt part beträffande det anspråk som ärendet rör. Den frägan berörs inte i detta sammanhang.

Beträffande RB:s bestämmelser om ombud och biträde framhåller beredningen att åtskilliga av dessa i praktiken sällan kan få tillämpning i exekutiva ärenden. Reglerna synes emellertid, i den mån tillämpning kan komma i fråga. passa för sådana ärenden. Då det dessutom är praktiskt att samma regler gäller hos kronofogdemyndighet som i överinstanserna, har

beredningen ansett lämpligt att hänvisa till RB:s bestämmelser om ombud

och biträde åt part.

I enlighet härmed anges i 2 kap. 6 § första stycket att beträffande parts

behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part har 11

och 12 kap. RB motsvarande tillämpning, om inte annat föreskrivs.

På ett par punkter har beredningen funnit anledning till avvikande reglering. Enligt RB skall muntlig fullmakt ges inför domstolen och skriftlig fullmakt företes när ombudet första gången för talan i målet. Beredningen anser att en viss frihet bör tillkomma kronofogdemyndigheten att efter omständigheterna pröva om fullmakt behöver företes (jfr 2 § tredje stycket sista meningen lagen om handläggning av domstolsärenden). Beredningen erinrar till en början om att rättegångsfullmakt enligt 12 kap. 14 § första stycket 6 RB som regel medför behörighet för ombudet att söka verkställighet av domstolens dom. Man kan sålunda i allmänhet utgå från att ombud som har fört sökandens talan vid domstol också är behörig att söka verkställighet. I övrigt får kronofogdemyndigheten bedöma huruvida det

finns skäl betvivla att den som uppger sig vara ombud är behörig. Även

när det gäller ombud på svarandesidan är oftast onödigt att kräva fullmakt.

Om t.ex. delgivning av ansökan har skett med svaranden personligen och

yttrande eller annan inlaga därefter inkommer från någon som säger sig

vara ombud, torde man i allmänhet kunna utgå från att behörig fullmakt

föreligger. Om den som uppträder som ombud gör dispositioner, måste emellertid försiktighet iakttas. Vidare framhåller beredningen att influtna medel inte fär utges till ombud som inte har styrkt sin behörighet att lyfta medlen. Rättegångsfullmakt medför inte i och för sig behörighet för ombudet att uppbära i ärendet influtna medel, frånsett ersättning för rättegångskostnad (12 kap. 14 § första stycket 7 RB).

I första stycket av 19 kap. 4 § föreslår beredningen mot bakgrund av det sagda en bestämmelse enligt vilken bevis eller fullmakt som visar att den som uppeger sig vara ställföreträdare eller ombud är behörig skall företes. om kronofogdemyndigheten finner det behövligt. Beredningen understryker att om tvekan råder bevis om vederbörandes behörighet som ställföreträdare resp. fullmakt skall infordras.

Även på en annan punkt anser beredningen att avsteg bör göras från RB:s reglering. I samband med att någon avvisas som ombud i mål vid domstol kan denna även förklara honom obehörig som ombud vid

domstolen antingen för viss tid eller tills vidare. Bestämmelsen är tillämp-

Prop. 1980/81: 8 2 kap.6§ 218

lig även i fråga om rättegångsbiträde. Beredningen framhåller att det även i utsökningsärenden bör finnas möjlighet att avvisa olämpligt ombud eller

biträde i ärendet. Befogenhet att förklara ombud eller biträde obehörigt för

viss tid eller tills vidare synes dock beredningen inte böra medges kronofogdemyndigheten (jfr 48 § andra stycket förvaltningsprocesslagen och 6 § andra stycket förvaltningslagen). I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av 19 kap. 4 § att om ombud eller biträde visar oskicklighet eller oförständ eller om han eljest är olämplig kronofogdemyndigheten får avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.

Beredningen päpekar att de föreslagna bestämmelserna endast gäller beträffande förfarandet hos kronofogdemyndigheten. I högre instans ullämpas RB:s bestämmelser.

Remissyttrandena. Förslaget att bevis eller fullmakt som visar stältföreträdares eller ombuds behörighet skall företes endast om kronofogdemyndigheten finner det behövligt kritiseras i ett par remissyttranden. Enligt Svea hovrätt bör ombud, liksom enligt RB, alltid styrka sin behörighet i exekutiva ärenden. Det förefaller hovrätten särskilt viktigt att behörigheten kontrolleras då ett anspråk drivs till sin spets genom begäran om verkställighet. Bestämmelsen bör åtminstone formuleras så att fullmakt skall företes om inte kronofogdemyndigheten finner det obehövligt.

Kronofogdeföreningen framhåller att underlåtenhet att avkräva borgenär registreringsbevis m.m. beträffande parterna i målet kan medföra

t.ex. att influtna medel redovisas till obehörig person. Eftersom redovisning sker på kronofogdens ansvar, är det nödvändigt att partsställningen

står klar för kronofogdemyndigheten. Det bör ankomma på kronofogden om han vill ta risken att inte kräva behörighetshandlingar. Att sådana handlingar har uppvisats vid domstol inskränker inte kronofogdemyndighetens skyldighet att kontrollera behörigheten. Granskningen av behörighetshandlingar och bevakningen av begärd komplettering är emellertid mycket arbetskrävande. För att kontrollen skall kunna inskränkas krävs enligt föreningen en lagändring. som klargör att staten själv ansvarar för den skada som kan vållas genom underläten kontroll av behörighetshandlingar.

Beträffande förslaget om befogenhet för kronofogdemyndighet att avvisa ombud eller biträde vänder Svea hovrätt sig mot att avvisande endast kan ske i det aktuella ärendet. Hovrätten framhåller att inom det exekutiva området, liksom i rättegång enligt RB, möjlighet torde behövas att hålla notoriskt olämpliga personer borta från verksamheten utan att olämpligheten har dokumenterats i varje särskilt ärende. Att den föreslagna

bestämmelsen överensstämmer med föreskrifter i förvaltningsprocess-

lagen och förvaltningslagen utgör inte i och för sig något skäl för den före-

slagna ordningen. Hovrätten kan dock tänka sig att acceptera förslaget,

om det genom krav på auktorisation eller på annat sätt kan förhindras att mindre lämpade personer uppträder som inkasserare vid kronofogdemyndigheterna.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 6§ 219

Föredraganden. Remissinstanserna har godtagit beredningens förslag att RB:s bestämmelser om parts behörighet samt om ställföreträdare eller

ombud för och biträde åt part i princip skall tillämpas även i utsök-

ningsmål hos kronofogdemyndigheten. Även jag ansluter mig till förstaget. En bestämmelse som klargör att 11 och 12 kap. RB skall tillämpas i utsökningsmål har därför tagits upp i första stycket av 6 §.

Beträffande frågan i vad mån det bör krävas att ombud för part styrker sin behörighet i utsökningsmål ansluter jag mig till beredningens uppfattning att något ovillkorligt krav härpå inte bör ställas upp utan att kronofogdemyndigheten bör efter omständigheterna pröva om den som uppger sig vara ombud skall behöva styrka sin behörighet. En sådan ordning torde förenkla handläggningen hos kronofogdemyndigheten utan att innebära någon beaktansvärd risk för rättsförlust. Med anledning av de farhågor som har yppats i ett remissyttrande vill jag erinra om beredningens utta-

landen att kronofogdemyndigheten måste iaktta försiktighet. om den som

uppträder såsom ombud gör dispositioner, samt att influtna medel inte får betalas ut till ombud som inte har styrkt sin behörighet att lyfta medlen. Här kan också nämnas att inkassolagen (1974:182) innehåller en bestämmelse (9 §) om att betalning som gäldenären har erlagt till den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenären. Denna bestämmelse torde dock inte befria kronofogdemyndigheten från skyldighet att kräva fullmakt när medel skall redovisas. Till de uttalanden angående ansvaret för eventuell skada som en remissinstans har gjort vill jag endast påpeka att härom gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) om ansvar för staten vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

I enlighet med det sagda har som andra stycke i förevarande paragraf tagits upp en bestämmelse om att ombud inte behöver styrka sin behörighet genom fullmakt, annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Någon uttrycklig regel om företeende av bevis om behörighet för ställföreträdare synes inte behövlig. Den förordade regleringen följer nämligen redan av första stycket jämfört med I 1 kap. 4 § RB. Bestämmelsen i andra stycket har därför begränsats till att avse fullmakt för ombud.

Även i fråga om kronofogdemyndighets befogenhet att avvisa ombud

eller biträde kan jag i sak ansluta mig till beredningens förslag. Några

olägenheter av att den som är olämplig kan avvisas endast för det aktuella målet torde inte behöva befaras.

Det förtjänar påpekas att paragrafen behandlar ”parts” behörighet och representant för ”part”. Det är emellertid utan särskild föreskrift tydligt

att bestämmelserna skall tillämpas inte endast beträffande sökande och

svarande utan vid behov även i fråga om annan sakägare i utsökningsmål, t.ex. panthavare som gör anspråk på betalning ur utmätt egendom.

Bestämmelserna i förevarande paragraf bör inte gälla i allmänna mål såvitt avser staten/borgenären (se 30 §).

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 7§ 220

7 § I denna paragraf regleras frågan när en ansökan eller annan handling skall anses ha kommit in till kronofogdemyndigheten. Paragrafen motsvarar 19 kap. 5 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Några uttryckliga bestämmelser finns inte om när

handling skall anses ha kommit in till utmätningsmannen eller överexekutor. I 7 § förvaltningslagen och 44 § förvaltningsprocesslagen finns regler om när handling skall anses ha kommit in till myndighet som avses i dessa lagar. Likalydande bestämmelser har också meddelats i RB.

I 33 kap. 3 § första stycket RB anges som huvudregel att inlaga eller

annan kandling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen

eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är insluten, har

anlänt till domstolen eller kommit behörig tjänsteman till handa (första meningen). I andra meningen föreskrivs att om domstolen särskilt underrättas om att telegram till domstolen har anlänt tll telegrafanstalt, telegrammet anses ha kommit in redan när underrättelsen har nått behörig tjänsteman. Enligt andra stycket gäller att om det kan antas att handlingen eller avi om denna viss dag har avlämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på postanstalt. handlingen resp. avin anses ha kommit in den dagen, om den har kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Slutligen innehåller paragrafens tredje stycke bestämmelse om att domstolen får kräva att avsändaren genom undertecknad

handling bekräftar telegram eller annat meddelande som inte är under-

tecknat.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att varken förvaltningslagen eller RB är direkt tillämplig på exekutiva ärenden. De berörda bestämmelserna torde dock bli analogiskt tillämpliga inom exekutionsväsendet, om inte annat sägs. Uttryckliga bestämmelser i saken bör dock enligt beredningen tas in i UB. I första stycket av 19 kap. 5 § har i enlighet härmed tagits upp föreskrift att 33 kap. 3 § RB har motsvarande tillämpning beträffande inkommande handlingar.

Beredningen påpekar att om kronofogdemyndighet har flera statio-

neringsorter instruktionsvis får avgöras var post skall tas emot eller hand-

lingar lämnas in. Frånsett fall som avses i andra stycket av paragrafen bör

enligt beredningen handling anses inkommen i behörig ordning, om den

har kommit in till någondera expeditionen.

När skepp. luftfartyg m.m. eller fast egendom skall säljas på auktion och innehavare av fordran eller rättighet behöver ta till vara sin rätt, är denne enligt beredningens förslag skyldig att göra anmälan därom senast vid bevakningssammanträde eller annan förhandling i samband med auktionen (11 kap. 9 §, 12 kap. 1 § jämförd med 11 kap. 9 § samt 13 kap. 23

$ beredningens förslag). Yrkande om t.ex. indragning av gemensamt intecknad fastighet skall framställas senast vid bevakningssammanträdet (13 kap. 49 §). Vidare nämner beredningen att ogulden del av köpeskilling

skall betalas senast vid fördelningssammanträde (11 kap. 16 § fjärde

2 kap. 8§ 221 Prop. 1980/81: 8

stycket. 12 kap. I $ jämförd med nämnda lagrum samt 13 kap. 35 § fjärde stycket). I dessa och liknande fall är det enligt beredningen nödvändigt att anmälan eller annan åtgärd som skall vidtas blir känd för förrättningsmannen innan sammanträdet eller förhandlingen avslutas. Det är sålunda t.ex. inte tillräckligt att ett yrkande som har framställts finns I brev som ligger på postanstalt. Enligt motivuttalanden (se prop. 1973:30 s. 81) skulle

detta gälla utan vidare, eftersom principerna i 33 kap. 3 § RB inte skulle

tillämpas i sådana fall. Beredningen har emellertid ansett det önskvärt att frågan regleras uttryckligen.

I andra stycket av paragrafen har därför gjorts undantag från bestämmelsen i första stycket så till vida att anmälan eller annan åtgärd. som skall

ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut

meddelas inte kommer i betraktande, om den inte har hunnit bli känd dessförinnan. Att försändelse inte på vanligt sätt har avhämtats utan blivit kvarliggande på posten får enligt beredningen inte läggas sakägare till last. Har avi kommit förrättningsmannen tillhanda, bör han låta hämta försändelsen, om det låter sig göra utan avsevärd olägenhet för sakägarna. När det inte kan ske, måste försändelsen anses för sent inkommen. Beredningen anmärker att tillämpningen kan vålla svårigheter men att sådana över huvud inte kan förebyggas, om man så långt möjligt vill följa den Hberala linje som lagstiftaren har slagit in på i 33 kap. RB liksom i förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen.

Föredraganden. Bestämmelserna 1 förevarande paragraf överensstämmer i sak med beredningens förslag.

8 § Denna paragraf innehåller bestämmelser om anlitande av tolk och om Översättning av handlingar. Första stycket motsvarar 2 kap. 6 § andra stycket i beredningens förslag, medan andra stycket saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. Uttryckliga bestämmelser som medger utmätningsmannen eller överexekutor att anlita tolk finns inte f.n. Sådan befogenhet anses dock finnas. Den som anlitas som tolk får ersättning av allmänna medel. Särskild avgift för statsverkets kostnad för tolk tas inte ut i målet (5 $ andra stycket exekutionsavgiftskungörelsen). I fråga om översättning av handlingar i utsökningsmål finns I dag endast vissa bestämmelser i USK

(57 5). Lagberedningen. Kronofogdemyndigheten bör enligt beredningen vid behov kunna anlita tolk i exekutivt ärende, om part eller annan som deltar i

ärendet inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad. Bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 2 kap. 6 §. Beredningen har inte ansett att bestämmelser behöver meddelas om jäv för tolk i exekutiva ärenden eller om ed eller försäkran.

Beredningen anser att den som anlitas som tolk och inte fullgör uppdraget i tjänsten bör erhålla arvode samt gottgörelse för kostnader och

2 kap. 8 § 222

tidsspillan. Ersättningen bör utgå av allmänna medel och kostnaden stanna

på statsverket. Man kan enligt beredningen förmoda att tolk inte ofta behöver anlitas i exekutiva ärenden. Statsverkets kostnad torde därför bli

obetydlig. I balken synes inte behöva anges mer än att kostnaden för tolk

betalas av allmänna medel. Ersättningsgrunderna kan regleras i administrativ ordning.

Beredningen påpekar att befogenheten att anlita tolk enligt 50 § förvaltningsprocesslagen och 9 § förvaltningslagen avser inte bara muntliga mellanhavanden med den som inte behärskar svenska språket utan också fall då inlaga eller annan handling på främmande språk ges in till myndigheten eller denna skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska, dvs. då skriftlig översättning kan behöva ske. I RB har förts in särskilda bestämmelser om översättning (33 kap. 9 §).

Beträffande kronofogdemyndighetens verksamhet erinrar beredningen om att det i princip för verkställighet krävs att exekutionstiteln är svensk. Utländska domar och beslut m.m. får verkställas endast när särskilda bestämmelser medger det (se 3 kap. 4 § beredningsförslaget). Sådana bestämmelser brukar innehålla föreskrift om att. när verkställighet söks,

handling som är avfattad på utländskt språk skall — frånsett danska eller

norska språket — vara åtföljd av översättning (se t.ex. 2 § sista stycket lagen 1962:512 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i

Danmark, Finland, Island eller Norge). Handling får numera i princip inte

avvisas därför att den inte är avfattad på svenska. Antagligen bör dock avvisning ske I nu nämnda fall. om sökanden inte efter föreläggande inkommer med behövlig översättning.

Med hänsyn bl.a. till att talan mot kronofogdemyndighetens beslut skall fullföljas till hovrätt anser beredningen att RB i princip bör vara utgångspunkt för reglering av frågan om översättning av handling som kommer in till kronofogdemyndigheten. Beredningen anser att bestämmelser härom lämpligen kan meddelas i administrativ ordning. I den mån det anses lämpligt kan sålunda föreskrivas att handling som är avfattad på främmande språk skall vara åtföljd av översättning och att den får lämnas utan avseende om Översättning inte kommer in. Kronofogdemyndigheten kan också bemyndigas att ombesörja översättning av handling. Ersättning

för översättning av handling som sökanden inger skulle i andra ärenden än

införsel kunna tas ut som förrättningskostnad, men beredningen förordar

att ersättningen, liksom enligt förvaltningsprocesslagen och förvaltnings-

lagen, får stanna på statsverket.

Remissyttraändena. Ett par remissinstanser vänder sig mot beredningens uttalande att bestämmelser inte behöver meddelas om jäv för tolk i utsökningsmål eller om ed eller försäkran för sådan tolk. Länsstyrelsen i Stock-

holms län ifrågasätter om inte i vart fall jävsbestämmelser, liknande dem

som finns i 5 kap. 6 § fjärde stycket RB, bör finnas. Enligt hovrätten för

Övre Norrland bör regler om jäv och om ed eller försäkran för tolk

2 kup. 8 § 223

Prop. 1980/81: 8

meddelas beträffande muntlig förhandling i fördelningstvist som kronofogdemyndigheten själv prövar med tillämpning av 19 kap. 19 och 20 88 beredningens förslag. Enligt RSV måste reglerna om gäldenärens upplysningsplikt medföra att

tolk kommer att användas i mycket större omfattning än f.n. På vissa orter kommer det dock att bli svårt att få tag i auktoriserad tolk, särskilt då det gäller mera ovanliga språk. RSV, som hänvisar till uttalanden i prop. 1974:1 bil. 13 s. 167-175, betonar vikten av en utbyggd tolkutbildning och

tolkförmedling.

Föredraganden. I första stycket av förevarande paragraf har tagits upp

bestämmelser om tolk i utsökningsmål, vilka i huvudsak överensstämmer

med beredningens förslag i 2 kap. 6 § andra stycket. Beträffande kostnadsfrågan bör dock anges endast att tolk som inte fullgör uppdraget i tjänsten har rätt till ersättning av allmänna medel. Jag delar beredningens uppfattning att ersättning för kostnaden inte bör tas ut särskilt av parterna i

målet. Föreskrift härom bör, liksom beträffande vissa andra kostnader.

meddelas av regeringen. Jag delar beredningens mening att föreskrifter inte behöver meddelas om jäv för tolk i utsökningsmål eller om ed för

sådan tolk.

Med anledning av vad RSV har anfört vill jag framhålla att tolk numera

kan auktoriseras genom godkännande av kommerskollegium (se förord-

ningen 1975:590 om godkännande av tolkar och auktorisation av översättare). Både härigenom och genom andra åtgärder har tolkförmedlingen

avsevärt förbättrats.

Enligt min mening bör även frågan om översättning av handlingar som

kommer in till kronofogdemyndigheten regleras i UB. Det synes lämpligt

att därvid anknyta till RB:s bestämmelser i saken. I 33 kap. 9 § första stycket RB anges att om från part inkommen inlaga eller annan handling inte är avfattad på svenska språket domstolen får vid behov antingen förelägga parten att tillhandahålla bestyrkt översättning av handlingen eller uppdra åt lämplig person att översätta handiingen. Efterkommes inte

föreläggande att tillhandahålla översättning, får handlingen lämnas utan

avseende. Enligt andra stycket i samma paragraf har den som har biträtt domstolen med översättning rätt till ersättning av allmänna medel efter vad domstolen prövar skäligt. I brottmål i vilket åklagare för talan skall ersätt-

ningen gäldas av statsverket. Denna reglering torde i huvudsak vara lämplig också i utsökningsmål. I enlighet härmed föreskrivs i andra

stycket av förevarande paragraf att i fråga om Översättning av ansökan

eller annan handling som inte är avfattad på svenska språket tillämpas 33

kap. 9 § RB. Av hänvisningen följer bl.a. att inkommen handling kan lämnas utan avseende, om föreläggande att tillhandahålla översättning

inte efterkommes. Handling som är avfattad på danska eller norska språket bör alltid godtas. Jag vill tillägga att översättare numera kan få

auktorisation efter prövning av kommerskollegium (se den tidigare

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 98 224

nämnda förordningen). Till invandrarverket finns vidare knuten en språksektion som kan åta sig kvalificerade översättningsuppdrag från bl.a. myndigheter.

9. & Denna paragraf behandlar det fallet att part eller tredje man, som har

försummat att iaktta föreskriven frist i utsökningsmål, har haft laga förfall

för sin underlätenhet. Paragrafen motsvarar 19 kap. 6 § beredningens

förslag.

Gällande rätt .A UL finns bestämmelser om laga förfall endast i fråga om klagan över beslut eller åtgärd av utmätningsman. I 204 & I mom. anges sålunda att om den i 201 eller 203 § föreskrivna tiden för klagan försitts

och laga förfall inte visas inom samma tid, klagan inte får tas upp till

prövning såvitt den avser att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Om laga förfall visas före klagotidens utgång, skall överexekutor enligt samma paragraf sätta ut ny tid för klaganden att fullfölja målet. I den mån UL saknar bestämmelser om laga förfall torde RB:s föreskrifter i ämnet vara analogiskt tillämpliga. I fråga om fullföljd av talan till hovrätt och högsta domstolen samt förfarandet där följer direkt av 21 & Rp att RB är tillämplig.

Med taga förfall förstås på utsökningsrättens område detsamma som i

rättegång. Enligt 32 kap. 8 § första stycket RB föreligger laga förfall då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte hade bort förutse eller som rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, har hindrats att fullgöra vad som har ålegat honom. Enligt andra stycket i paragrafen skall som laga förfall för part också anses att hinder av angivet slag har förelegat för ombud som parten har vidtalat och annat ombud inte har kunnat ställas i tid.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag kan kronofogdemyndighet förelägga sakägare vid vite att fullgöra prestation som åligger honom eller att iaktta något som eljest tillhör förfarandet i målet hos kronofogdemyn-

digheten (se 5 kap. 4 och 13 §§, 16 kap. 4 § samt 19 kap. 8, 9 och 13 §§). Vid laga förfall skulle enligt beredningen troligen 32 kap. 6 § RB kunna få analogisk tillämpning. om inte annat föreskrivs. Beträffande frist för

fullföljd av talan till hovrätt skulle i avsaknad av särskild bestämmelse antagligen 32 kap. 7 & RB tillämpas analogt.

Beredningen framhåller att dess förslag innehåller åtskilliga andra bestämmelser om frister vilka inte täcks av RB:s bestämmelser om laga förfall. I fråga om dessa kan det inte med analogisk tillämpning av RB bli

möjligt att få ny tid utsatt. De viktigaste bestämmelserna är föreskrifterna i

5 kap. om att utmätningsverkan av vissa avgöranden förfaller om inte försäljning begärs inom viss tid (15 §) samt om föreläggande för tredje man att väcka talan mot sökanden och gäldenären angående bättre rätt till lös egendom (19 §) eller till fast egendom (24 §) resp. föreläggande för sökanden att väcka talan mot tredje man angående äganderätten till utmätt

Prop. 1980/81: 8 2kap. 9§ 225

lös egendom (20 §, se även 26 §) eller om beståndet av utmätt fordran eller rättighet (21 §). I dessa fall skall talan väckas inom en månad från att föreläggandet har delgetts vederbörande. En liknande bestämmelse finns i 14 kap. 9 § för det fallet att tvist råder om rätten till influtna medel. Vidare erinrar beredningen om bestämmelsen i 10 kap. 15 § där det sägs att om

utmätning har skett av pantbrev i skepp eller fast egendom yrkande att den intecknade egendomen skall tas i anspråk skall framställas inom en månad från utmätningen. Enligt 17 § i samma kapitel har bestämmelsen

motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i luftfartyg eller reservdelar därtill. Enligt 14 kap. 20 § åligger det borgenär. för vilken utdelning har beräknats, att inom ett år från det att fördelningen vann laga kraft förete vissa handlingar (t.ex. pantbrev) för att medlen skall få betalas ut till honom.

Vidare måste i åtskilliga fall part eller annan sakägare framställa yrkande

eller eljest iaktta något vid sammanträde, före auktion, under auktionen eller i annat sammanhang för att det skall kunna beaktas (se t.ex. H1 kap. 6,

9, 16 och 21 §§, motsvarande fall enligt 12 kap. och 13 kap. 13, 23, 35, 42,

49 och 58 5§).

Enligt beredningens mening är det särskilt angeläget att frist som gäller vid föreläggande att väcka talan vid domstol eller i annan särskild ordning kan förlängas i händelse av laga förfall. En möjlighet därtill bör därför

införas. En sådan reglering skulle nära överensstämma med vad som

gäller beträffande fullföljd av talan i fall då 32 kap. 7 & RB är tillämplig (se

även 58 kap. 11 & RB). I fråga om laga förfall när talan mot beslut av krono-

fogdefogdemyndighet skall fullföljas till hovrätten bör likaledes RB:s reglering i 32 kap. 7 § och 58 kap. 11 § efterliknas. Beträffande andra frister som enligt förslaget skall tillämpas hos kronofogdemyndigheten, vare sig direkt enligt bestämmelse i balken eller enligt kronofogdemyndighetens beslut, bör enligt beredningen den reglering tillämpas som enligt 32 kap. 6 $ RB gäller för de fall som avses där.

Lagtekniskt bör den förordade regleringen enligt beredningen genomföras på det sättet att i paragrafen först beaktas de fall då part eller tredje

man underlåter att inom föreskriven tid iaktta något som åligger honom i

ärende hos kronofogdemyndigheten. Föreskrift härom har tagits upp som första mening i första stycket av paragrafen. Där sägs att om det finns anledning anta att part eller tredje man har laga förfall, underlåtenheten inte skall leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i ärendet. Bestämmelsen är inskränkt till vad som skall iakttas i ett hos kronofogdemyndigheten alltjämt anhängigt ärende. En sådan föreskrift om uppsägning inom viss tid som meddelas i 13 kap. 46 § hör t.ex. inte hit. Vidare framhåller beredningen att bestämmelsen endast gäller part eller annan sakägare i ärendet och tredje man som har ålagts att fullgöra något och att

den t.ex. inte kan åberopas av utomstående som inte har kunnat infinna

sig till auktion. En nyttjanderättshavare som önskar bevaka sin rätt vid

auktion men har fått laga förfall omfattas däremot (jfr dock andra

meningen i första stycket). 15 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

2 kap. 9§ 226 Prop. 1980/81: 8

Kronofogdemyndigheten skall enligt beredningens förslag självmant beakta huruvida det föreligger omständighet som ger anledning anta laga förfall. Detta behöver sålunda inte styrkas men det är tydligt att en lös förmodan inte utgör tillräcklig anledning att inställa förrättning. När det är angeläget att få besked finns enligt beredningen i allmänhet möjlighet att ta reda på varför väntad sakägare har uteblivit. Beredningen anser att kronofogdemyndigheten själv bör uppmärksamma huruvida sakägare som veterligen har stort intresse t.ex. av aktuell auktion är närvarande eller inte och försöka utröna orsaken till utevaro. Om förfarandet fortgår trots att anledning anta laga förfall föreligger, kan den som verkligen hade laga

förfall överklaga meddelat beslut.

Beredningen tror inte att bestämmelserna skall behöva medföra några beaktansvärda praktiska svårigheter för kronofogdemyndigheten. Vid behov får myndigheten bestämma inom vilken tid vederbörande bör iaktta vad han har försummat. Kanske kan man dock inte bortse från att regeln kan leda till mindre önskvärda resultat i fråga om bevakningssam-

manträden och auktioner till vilka ett flertal sakägare har kallats och som

f.ö. också är öppna för spekulanter och andra. Som andra mening i första stycket av paragrafen har därför tagits upp en föreskrift att auktion eller bevakningssammanträde inte behöver skjutas upp eller ställas in annat än om synnerliga skäl föreligger. Att sökanden kan antas ha laga förfall kan enligt beredningen vara anledning att skjuta upp auktion vid vilken han

skall bevaka sin rätt. Om det enligt vad som är känt är av vikt för nytt-

janderättshavare att skydda sin nyttjanderätt och han kan antas ha laga

förfall, kan det också föreligga anledning till uppskov.

I andra stycket regleras härefter det fallet att någon enligt meddelat föreläggande skall inom viss tid väcka talan vid domstol eller i annan särskild ordning. I anslutning till vad som har sagts i det föregående föreslås här att kronofogdemyndigheten skall sätta ut ny tid, om laga förfall visas före utgången av förelagd tid. Det kan enligt beredningen vara tveksamt huruvida det i fall när talan skall väckas vid domstol bör ankomma på kronofogdemyndigheten eller på domstolen att sätta ut ny tid. Till stöd för förslagets ståndpunkt talar att domstolen inte har någon kännedom om föreläggandet, medan däremot kronofogdemyndigheten vet vad det är fråga om och alltjämt har ärendet anhängigt. Dessutom omfattar

bestämmelsen även det fallet att talan skall väckas i annan ordning än genom stämning till domstol. Enligt beredningen vinner man en enhetlig

och enkel reglering av frågan, om befogenheten tilläggs kronofogdemyndigheten. Om laga förfall inom utsatt tid har visats hos rätten eller där talan eljest skall väckas, bör det emellertid godtas av kronofogdemyndigheten. I 19 kap. 45 §& meddelas bestämmelse om återställande av försutten tid när laga förfall inte har visats före tidens utgång. Den” omfattar dock inte alla fall som går in under andra stycket i 19 kap. 6 §.

Beredningen påpekar att första och andra styckena i paragrafen är

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 9§ 227

tillämpliga även om det skulle vara högre instans som efter besvär har meddelat föreläggande med stöd av balken. Om frågan i första styckets fall rör något som skall iakttas i hovrätten, ankommer det givetvis på hovrätten att avgöra om underlåtenhet att fullgöra detta skall läggas vederbörande till last (jfr 32 kap. 6 § RB). I andra styckets fall blir det den kronofogdemyndighet där ärendet är anhängigt som prövar frågan om utsättande av ny tid, även om föreläggandet har meddelats av hovrätten.

Om någon med åberopande av laga förfall överklagar beslut eller åtgärd av kronofogdemyndighet, bör enligt beredningen beslutet eller åtgärden inte hävas annat än om sådana omständigheter föreligger att uppskov hade bort äga rum om förfallet hade varit känt samt klaganden har lidit skada genom att förfarandet har fortgått. Undantagsvis kan klagan tänkas föranleda jämkning av meddelat beslut.

I tredje stycket av 19 kap. 6 § anges att 32 kap. 8 § RB tillämpas i frågan när laga förfall skall anses föreligga.

Remissyttrandena. Enligt Svea hovrätt är kronofogdemyndighetens skyldighet att undersöka huruvida taga förfall kan antas föreligga, så som skyldigheten har framställts i motiven, alltför vittgående. Av samma mening är kronofogdeföreningen , som anser att bestämmelsen kommer att vålla stora praktiska svårigheter. Föreningen föreslår att paragrafens lydelse ändras så att fråga om laga förfall skall prövas endast efter yrkande av part. Beredningens uttalanden kritiseras även av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som framhåller att det måste vara mycket svärt att bedöma varför en sakägare inte har kommit till en förrättning och huruvida synnerliga skäl föreligger för att ställa in förrättningen.

Svea hovrätt kritiserar lydelsen av första stycket andra meningen och undrar om kronofogdemyndigheten skall ha rätt att skjuta upp auktion

även då synnerliga skäl inte föreligger.

Föredraganden. Bestämmelserna i paragrafen överensstämmer, frånsett några redaktionella jämkningar, med beredningens förslag. Jag anser det inte nödvändigt att i första stycket andra meningen uttryckligen skilja mellan uppskov eller inställande av bevakningssammanträde eller auktion.

En viktig fråga är om laga förfall bör beaktas av kronofogdemyndigheten självmant eller endast efter invändning därom. För egen del anser jag att den senare lösningen inte är godtagbar. En sådan ordning skulle strida mot vad som gäller bl.a. i rättegång och skulle gå ut även över den som på grund av förfallet också har varit förhindrad att anmäla detta. Det bör emellertid i allmänhet inte krävas att kronofogdemyndigheten närmare undersöker anledningen till att sakägare inte har infunnit sig till bevakningssammanträde eller exekutiv auktion. Sådan skyldighet bör enligt min mening föreligga endast när omständigheterna ger särskild anledning till det.

För det fallet att den som vill anföra besvär över kronofogdemyndighets beslut visar laga förfall före besvärstidens utgång föreslås en särskild

Prop, 1980/81: 8 2 kap. 10§ 228

bestämmelse i 18 kap. 10 § andra stycket. Se även 18 kap. 21 §.

Förhör

Denna avdelning innehåller bestämmelser om förhör med part eller

tredje man. Bestämmelserna, som i huvudsak saknar motsvarighet i UL. rör befogenheten att hålla förhör, kallelser, förelägganden och utdömande av vite, hämtning, ersättning till den som inställer sig till förhör och tystnadsplikt. Reglerna motsvarar vissa bestämmelser i 5 och 16 kap. samt

19 kap. 8—12 §§ beredningens förslag.

10 § I denna paragraf ges regler om förhör med svaranden i utsökningsmål. Paragrafen motsvarar 5 kap. 13 § första stycket och 16 kap. 3 §

första stycket andra meningen samt 19 kap. 8 § beredningens förslag.

Gällande rätt. F.n. finns inte några bestämmelser angående förhör med

part eller annan i mål om verkställighet hos utmätningsmannen (jfr

däremot beträffande ärende angående utmätningsed hos konkursdomaren

5—9 §§ lagen om utmätningsed). I fråga om överexekutors handläggning av

handräckningsmål föreskrivs i 195 § 2 mom. UL dels att om någon skall

höras i målet överexekutor förordnar hur det skall ske, dels att över-

exekutor får förelägga vite eller föreskriva att målet avgörs även om part försummar att fullgöra vad som har ålagts honom. Detta gäller enligt 3

mom. även i andra utsökningsmål hos överexekutor, för vilka annan

ordning inte är föreskriven i UL. Det torde emellertid i praktiken inte

förekomma att överexekutor håller muntligt förhör i utsökningsmål.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att innan exekutionstitel i enskilda mål föreligger en långvarig och kostsam procedur kan ha ägt rum. Det är enligt beredningen angeläget att exekutionsförfarandet inte blir så komplicerat att även det drar ut på tiden eller belastar sökanden med avsevärda kostnader. Det kan därför t.ex. inte krävas kontradiktorisk förhandling i alla ärenden med hänsyn till att det ibland kan göras invändningar mot sökt verkställighet som man inte bör bortse från. Däremot är det angeläget att svaranden får tillfälle att yttra sig och att sökanden får svara på invändningar som svaranden gör. Möjlighet till förhandling bör

stå till buds men inte anlitas i onödan.

Enligt 5 kap. 4 § beredningens förslag skall utmätningsgäldenär vara

skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar. Beredningen föreslår vidare i

5 kap. 13 § första stycket att gäldenären kan åläggas att inställa sig till

förhör, om skälig anledning föreligger därtill. Bestämmelsen är emellertid inte inskränkt till fall då upplysningar behövs om gäldenärens tillgångar utan är tillämplig även i andra fall då det är angeläget att gäldenären hörs muntligen. Gäldenären har t.ex. framställt invändning mot sökt utmätning

eller har begärt att få förfoga över utmätt egendom och bör höras närmare

om invändningen eller önskemålet. Beträffande införsel föreslås däremot

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 10 § 229

inte befogenhet att hålla förhör med gäldenären.

I fråga om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet föreslår beredningen att svaranden kan åläggas att inställa sig till förhör. om skälig anledning därtill föreligger (16 kap. 3 § första stycket andra meningen). Enligt beredningen kan det i mera komplicerade ärenden vara till fördel att kronofogdemyndigheten diskuterar saken med svaranden eller med båda parterna innan beslut fattas om sättet för verkställigheten. Särskilt om verkställigheten kan medföra stora kostnader är en överläggning med parterna motiverad. Ett annat skäl till förhör kan enligt

beredningen vara att svaranden har lämnat uppgifter som inte vinner

tilltro eller har underlåtit att yttra sig med anledning av tidigare anmodan.

Beredningen framhåller att kronofogdemyndigheten i första hand bör inhämta behövliga uppgifter på enklare sätt än genom förhör, t.ex. per telefon. I samband med förrättning kan också upplysningar inhämtas. Förhör bör inte hållas utan att ärendets beskaffenhet kräver det.

Beträffande förhör i ärende om utmätning påpekar beredningen att uppgifter som gäldenären lämnar bör upptecknas, bl.a. för att de skall kunna läggas till grund för bekräftelse på heder och samvete.

I fråga om kailelser och förelägganden när förhör skall äga rum med svaranden föreslår beredningen bestämmelser i 19 kap. 8 §. Till sådant

förhör bör enligt beredningen båda parterna kallas. Föreskrift härom har

tagits upp som ett första stycke i paragrafen. Även sökanden skall sålunda

kallas till förhöret. Han kan givetvis ha intresse av att närvara och bidra

till utredningen. Närmare föreskrifter om sättet för kallelse kan meddelas i administrativ ordning. I ärenden angående indrivning av böter, skatter o.d.

blir kallelse till särskild representant för sökanden som regel inte aktuell.

Om svaranden skall höras, torde det enligt beredningen som regel vara

nödvändigt att han kommer personligen. Även sökanden bör ibland höras

att kronofogdemyndigheten skall kunna förelägga part personlig inställelse

vid vite, som har maximerats till 1.000 kr. Om svaranden uteblir trots före-

läggande vid vite, kan enligt 19 kap. 10 § andra stycket hämtning komma i fråga.

När parts personliga närvaro inte behövs, bör han enligt beredningen kallas att inställa sig personligen eller genom ombud. Är det av vikt att

sökanden är representerad, bör denne kunna föreläggas påföljden att hans

ansökan avvisas om han inte inställer sig. Bestämmelse härom har tagits

upp som ett tredje stycke i 19 kap. 8 §. I övrigt behöver sökandens utevaro ofta inte hindra att ärendets handläggning fortgår. Kallelsen bör lämpligen imnehålla upplysning i detta hänseende.

Är part juridisk person, får kallelsen anpassas därefter. Föreläggande att inställa sig personligen kan då riktas mot ställföreträdare för parten (jfr 2 kap. 6 § första stycket i beredningsförslaget och 11 kap. 5 § andra stycket RB). Motsvarande gäller förmyndare eller god man för part.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 10 § 230

Beredningen framhåller vidare att frågan huruvida vitesföreläggande bör meddelas eller inte får bedömas efter omständigheterna. Enligt 2 kap. 16 § andra stycket beredningens förslag får vite inte föreläggas staten. Vitesföreläggande skall givetvis delges den som avses med föreläggandet. Bestämmelse härom kan meddelas i administrativ ordning.

Uppgifter som gäldenär i utmätningsärende lämnar om sina tillgångar är han enligt 5 kap. 13 § tredje stycket i förslaget skyldig att skriftligen bekräfta på heder och samvete. Enligt förslaget skall förhör i övrigt försiggå utan att part avkrävs ed eller försäkran.

Enligt beredningens förslag skall i en del fall hållas särskilda sammanträden vilka inte betecknas som förhör. Som exempel nämner beredningen sammanträde för prövning av fråga om särskild försäljning av fastighetstillbehör (13 kap. 14 §), bevakningssammanträde före fastighetsauktion (13 kap. 19 §) och sammanträde för fördelning av medel som har influtit efter utmätning (14 kap. 6 §). Beträffande dessa sammanträden finns föreskrifter om kallelser och underrättelser i de kapitel där sammanträdena behandlas. Beredningen påpekar att bestämmelserna i 19 kap. 8 § inte gäller sådana sammanträden. 1 fråga om tvist som prövas av kronofogdemyndighet enligt 14 kap. 9 § tredje stycket meddelas föreskrifter i 19 kap. 19 och 20

Remissyttrandena. Förslaget att svaranden skall kunna åläggas att inställa sig till förhör inför kronofogdemyndigheten tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Kummearrätten i Stockholm uttalar sålunda att motsvarande regler i förvaltningsprocesslagen om muntlig förhandling har tillämpats i sådan omfattning, att det står klart att muntligheten i många mäl spelar en viktig och ibland avgörande roll i utredningshänseende. Mot bakgrund av sina erfarenheter förutspår kammarrätten att den föreslagna förhörsbefogenheten kommer att fylla en viktig funktion. Kronofogdeföreningen anser att förhörsmöjligheten i mål om utmätning, i förening med skyldigheten att på heder och samvete bekräfta de uppgifter om tillgångarna som gäldenären har lämnat, är mycket värdefull när det gäller att få klarhet om tillgångar hos gäldenär med invecklade förmögenhetsför-

hållanden. Även i andra fall kan förutsättas att möjligheten att hålla förhör

kommer att effektivisera utmätningsförfarandet.

En remissinstans, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län , ifrågasätter

dock det lämpliga i att kronofogdemyndigheten utrustas med befogenhet att kalla svaranden till förhör. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att de föreslagna bestämmelserna om förhör innebär risk för att förfarandet inför

kronofogdemyndigheten blir dyrare och krångligare för parterna än f.n.

Den som måste lämna sitt arbete för att inställa sig till förhör förlorar oftast inkomst, även om han skall kunna få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle. Bestämmelserna bör därför tillämpas restriktivt.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna om förhör

anför RSV att valmöjligheten i utmätningsmål mellan förhör och förrätt-

ning I gäldenärens bostad kan hämmas av att förhör endast får äga rum om skälig anledning föreligger. Verket, som påpekar att motsvarande begränsning inte har tagits upp i fråga om möjligheten att ålägga gäldenären att inge förteckning över sina tillgångar, anser att nämnda begränsning bör utgå.

Kammarrätten i Stockholm, som erinrar om att förvaltningsprocesslagen föreskriver att protokoll skall föras vid muntlig förhandling, framhåller att protokoll bör föras även vid förhör enligt UB.

Förslaget att kronofogdemyndigheten skall kunna förelägga vite vid kallelse till förhör har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller emellertid att de flesta förhör kommer att

hållas med gäldenärer som är på obestånd och att det är tveksamt om

vitesföreläggande mot sådana personer över huvud kommer att ha någon effekt.

Med hänsyn till att bestämmelsen om vitesföreläggande skall gälla även ställföreträdare för part ifrågasätter RSV om maximibeloppet för vite,

1.000 kr. är tillräckligt högt. RSV erinrar om att vite enligt 9 kap. 8 & RB

och 40 § förvaltningsprocesslagen får bestämmas till högst 5.000 kr eller, vid nytt föreläggande sedan tidigare förelagt vite har dömts ut, 10.000 kr. Om höjning av maximibeloppet inte anses böra ske därför att det skall ankomma på kronofogdemyndigheten att döma ut vitet, kan utdömandet få ankomma på domstol. RSV anser emellertid att sådana betänkligheter är

obefogade och föreslår att maximibeloppet sätts till 5.000 kr. Utredningen

om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen anför liknande synpunkter.

Föredraganden. Beredningens förslag syftar bl.a. till att göra det exekutiva förfarandet mera effektivt än nu. I fråga om utmätning förordar

beredningen att gäldenären uttryckligen åläggs upplysningsplikt.

Nuvarande system med särskild utmätningsed inför konkursdomaren föreslås avskaffat. I stället skall kronofogdemyndigheten kunna tillhålla gäldenär att förteckna sina tillgångar och under straffansvar bekräfta förteckningen. Dessa förslag är enligt min mening väl grundade. De behandlas närmare i specialmotiveringen till berörda föreskrifter i kapitlet om utmätning (se 4 kap. 14 §).

En ordning enligt vilken gäldenären i ökad utsträckning åläggs att medverka i det exekutiva förfarandet skulle endast delvis fylla sitt syfte, om den inte förenas med regler om förhör med gäldenären. Det kan nämligen antas många gånger ställa sig svårt att förmå gäldenären att medverka på annat sätt än genom inställelse personligen hos krono-

fogdemyndigheten. Ett sådant inslag i den exekutiva proceduren har också

andra fördelar. Det blir lättare för myndigheten att utreda om hinder före-

ligger mot sökt verkställighet och att bedöma hur verkställigheten bör ske. Även i övrigt torde möjligheten till muntlighet bidra till att skaffa myndigheten ett bättre underlag för sina beslut och åtgärder. Det nu sagda gäller

även annan verkställighet än utmätning, även om behov av att kunna hålla

förhör föreligger mindre ofta vid sådan verkställighet.

Det exekutiva förfarandet bör emellertid inte göras mera omständligt än vad saken kräver. Detta är angeläget inte minst i enskilda mål. som kan ha föregåtts av en långvarig och dyr process. Det bör därför inte vara obligatoriskt med förhör. Ett sådant inslag bör förekomma bara när kronofogdemyndigheten finner det vara ändamålsenligt med hänsyn till utredningen eliter eljest behövas. Jag delar sålunda beredningens uppfattning att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att hålla förhör med svaranden i utsökningsmål. I motsats till beredningen anser jag att anledning saknas att

göra undantag för införselmål.

Enligt min mening är det mindre lämpligt att ta upp likalydande bestäm-

melser om förhör i olika kapitel. En för all verkställighet gemensam

bestämmelse i saken har i stället tagits upp som första stycke i förevarande paragraf. Där anges att kronofogdemyndigheten får hälla förhör med svaranden, om det behövs. Med anledning av vad en remissinstans har anfört om restriktiv tillimpning av befogenheten vill jag understryka

beredningens uttalande att förhör inte bör hållas i onödan. Det ankommer

på kronofogdemyndigheten att i varje särskilt mål bedöma huruvida behov föreligger att höra svaranden muntligen. Möjligheten att erhålla behövliga upplysningar på enklare sätt, t.ex. vid telefonsamtal eller i samband med förrättning, bör också beaktas. Frågan i vad mån utmätningsförrättning i gäldenärens bostad kan ersättas av förhör med gäldenären behandlas under 4 kap. 148.

Vid förhör bör föras protokoll eller andra anteckningar. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Enligt min mening bör sökanden inte genomgående kallas till förhör med svaranden. Även om sådan kallelse skulle innehålla upplysning att sökandens utevaro inte hindrar målets handläggning, kan kallelsen av sökanden uppfattas som en skyldighet för honom att inställa sig. Sökanden bör därför kallas endast när även hans närvaro bedöms som behövlig. I andra fall bör han underrättas om förhöret och om att han har rätt att närvara. Föreskrift.om sådan underrättelse kan meddelas av regeringen. En bestämmelse Om kallelse i enlighet med det sagda har tagits

upp i andra stycket av 10 §. Där anges att sökanden skall vid behov kallas

till förhör med svaranden. Att svaranden skall kallas är självklart och

synes inte behöva anges särskilt.

Beredningens förslag om förelägganden och påföljder för utevaro har i

allmänhet inte mött någon erinran i remissyttrandena. Även jag kan

ansluta mig till vad beredningen har föreslagit härom. I departementsförslaget har bestämmelser i saken tagits upp i tredje stycket av 10 §. Jag

anser inte att tillräckliga skäl föreligger att bestämma det högsta tillåtna vitesbeloppet till högre belopp än beredningen har föreslagit, 1.000 kr. Det kan erinras om att vitesföreläggande enligt förevarande paragraf endast

avser kallelse till förhör. I fråga om vite när t.ex. utmätningsgäldenär

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 11§ 233

föreläggs att lämna upplysningar om sina tillgångar gäller 15 8.

Andra och tredje styckena i paragrafen bör inte gälla beträffande staten resp. kommun som borgenär i allmänna mål (se 30 §).

1 & Denna paragraf. som motsvarar 19 kap. 9 § beredningens förslag, reglerar förhör med tredje man.

Gällande rätt. Varken utmätningsmannen eller överexekutor anses

kunna hålla vittnesförhör. Som regel torde exekutiv myndighet inte heller kunna förordna om bevisupptagning vid domstol. Enligt 206 § UL kan emellertid överexekutor, när den som klagar över utmätning eller utmätt egendoms försäljning påstår att vid förrättningen har tillgått på annat sätt än utmätningsmannens protokoll utvisar, vid behov förordna om vittnesförhör vid domstol.

Lagberedningen. I 5 kap. 4 § andra stycket beredningens förslag föreskrivs att tredje man i utmätningsärende är skyldig att lämna upplysningar om fordran som gäldenären har eller kan förmodas ha hos honom eller om annat mellanhavande med gäldenären (jfr även 17 kap. 5 § i förslaget). Beredningen anser det lämpligt att kronofogdemyndigheten får befogenhet att även hålla förhör med tredje mannen, t.ex. sekundogäldenär eller den som innehar gäldenären tillhörig egendom på grund av deposition. Även när upplysningsplikt inte är föreskriven kan kronofogdemyndigheten ibland behöva höra tredje man som berörs av verkställighet, t.ex. I ärende om avhysning.

I enlighet med det sagda föreslår beredningen i 19 kap. 9 § att krono-

fogdemyndigheten i ärende som anges i 8 § får, om det behövs, ålägga även tredje man, som är sakägare eller enligt balken är skyldig lämna upplysningar, att inställa sig till förhör. Därvid skall första och andra

styckena i 8 § ha motsvarande tillämpning. Beredningen understryker att det för att tredje man skall kunna kallas till förhör förutsätts att han

antingen är sakägare, dvs. att hans rätt är beroende av verkställigheten (eller handräckningen), eller också enligt särskild bestämmelse i förslaget

är pliktig att lämna upplysningar. Förhöret skall ske utan ed eller försäkran. Till förhör som skall äga rum med tredje man skall även parterna kallas.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att begreppet sakägare inte

har fått någon egentlig precisering i motiven. Om det inte går att finna en

användbar definition, bör man enligt hovrätten överväga att slopa denna begränsning av paragrafens tillämpningsområde och lita till att krono-

fogdemyndigheterna inte besvärar folk i onödan.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att hålla förhör även med annan än part. Då det varken är behövligt eller lämpligt att kronofogdemyndigheten ges befogenhet att hålla förhör med envar, synes befogenheten lämpligen kunna begränsas, förutom till den som enligt UB är skyldig att lämna upplys-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 12§ 234

ningar, till tredje man som är sakägare i målet. Denna begränsning kan inte antas vålla svårigheter i tillämpningen. Med sakägare avses bara den krets av personer som har ett rättsligt intresse i målet. Jag vill också erinra om att termen sakägare har använts i annan nyare lagstiftning utan närmare precisering, t.ex. i fastighetsbildningslagen (1970:988).

I enlighet med det sagda anges i paragrafens första stycke att förhör får vid behov hällas även med tredje man, som är sakägare eller som enligt balken är skyldig lämna upplysningar. Bestämmelsen gäller, liksom föregående paragraf, i alla slag av utsökningsmål.

I andra stycket föreskrivs, i saklig överensstämmelse med beredningens förslag, att tredje mannen får föreläggas att inställa sig personligen vid vite

av högst 1.000 kr. Däremot anser jag inte att bestämmelse bör meddelas

om kallelse av parterna till förhör med tredje man. Parterna bör underrättas om sådant förhör och beredas tillfälle att närvara. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen. Om svaranden i målet behöver höras muntligen med anledning av tredje mannens uppgifter, kan han föreläggas att inställa sig enligt vad som sägs i 10 §.

Det kan påpekas att tredje mar kan enligt 15 § i förevarande kapitel utan

samband med förhör företäggas vid vite att lämna upplysningar i fall som avses i 4 kap. 15 §.

12 § Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 10 § beredningens förslag, behandlar utdömande av vite och hämtning till förhör.

Gällande rätt. Som har nämnts vid 10 § kan överexekutor förelägga vite vid förordnande om någons hörande i utsökningsmål hos överexekutor (195 5 2 och 3 mom. UL). Överexekutor anses också ha befogenhet att själv döma ut vitet.

Lågberedningen. Beredningen anser det ändamålsenligt att kronofogdemyndigheten själv kan döma ut vite som avses i 19 kap. 8 § i beredningsförslaget. Motsvarande bör gälla i fall som avses I 9 §. Beredningen förutsätter att antalet kronofogdedistrikt inte blir fler än att det i alla distrikt finns väl kvalificerade befattningshavare, kompetenta att handlägga mera krävande uppgifter. Frågor om vite hör till dem som måste handläggas av sådan kvalificerad befattningshavare. Man torde därför inte behöva hysa betänkligheter mot att kronofogdemyndigheten får en sådan befogenhet. Bestämmelse om utdömandet av vite har tagits upp som första

mening i första stycket av 19 kap. 10 § beredningens förslag.

Beredningen framhåller att särskilt yrkande inte krävs för att vite skall få dömas ut. Förekommer anledning att parten hade laga förfall, skall vitet inte dömas ut (jfr 19 kap. 6 §). Enligt andra meningen i första stycket av 10 $ får vite inte heller dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit. Ändamålet med vite får enligt beredningen anses ha förfallit t.ex. om sökanden återkallar sin ansökan eller förhör av annan anledning inte längre är påkallat eller om svaranden hämtas. Om anledning förekommer

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 12§ 235

att jämka försuttet vite, kan det ske (eventuellt till noll).

lakttas inte vitesföreläggande, kan kronofogdemyndigheten givetvis ge nytt föreläggande vid vite. Beredningen erinrar om att enligt dess förslag särskild talan inte får föras mot beslut varigenom vite har förelagts enligt 19 kap. 8 eller 9 & (19 kap. 25 § första stycket). Huruvida enligt RB nytt

vitesföreläggande kan ges när utdömandet av försuttet vite skjuts upp,

synes vara föremål för delade meningar. Anledning till uppskov med ut-

dömandet kan vara att laga förfall möjligen kan föreligga. I exekutiva

ärenden synes man vid behov kunna vänta med utdömandet något för kontroll i fråga om laga förfall och därefter pröva såväl frågan om utdömande av vitet som frågan om föreläggande av nytt vite. Beslut varigenom kronofogdemyndigheten har dömt ut vite får enligt 19 kap. 17 § andra stycket verkställas först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Beredningen framhåller att gäldenär enligt 8 § lagen om utmätningsed

kan hämtas, om han underlåter att inställa sig hos konkursdomaren för

edgång, samt att även konkursgäldenär, som underläter att fullgöra edgång

i konkursen, kan hämtas enligt 94 § KL. Enligt beredningens förslag skall

lagen om utmätningsed upphävas. I stället skall kronofogdemyndigheten

kunna hålla förhör med gäldenären i utmätningsärende. Det kan natur-

ligtvis inträffa att gäldenären uteblir även om vitesföreläggande har meddelats. För att inte saken skall förhalas bör kronofogdemyndigheten ha

befogenhet att låta hämta honom i sådant fall. Om det sker, förfaller frågan

om utdömande av förelagt vite. Även i andra ärenden än sådana som rör utmätning kan det vara behövligt att låta hämta svaranden. Beredningen

föreslår därför att som andra stycke i 10 § tas in föreskrift att svaranden

får hämtas om han uteblir och vite har förelagts honom.: Befogenheten att förordna om hämtning bör enligt beredningen tillämpas restriktivt. Frågan

skall givetvis prövas av kvalificerad befattningshavare. För hämtningen

bör kronofogdemyndigheten vara berättigad att anlita hjälp av polismyn-

dighet. Remissyttrandena. Förslaget att kronofogdemyndigheten själv skall

kunna döma ut vite som har förelagts vid kallelse till förhör diskuteras av Svea hovrätt, som understryker att frågan sammanhänger med den framtida organisationen av exekutionsväsendet. Det bör bl.a. beaktas att kronofogdemyndigheten ibland själv är part i ärende, vari utdömande av

vite kan komma i fråga. Hovrätten erinrar vidare om att den i annat

sammanhang har framfört önskemål om en särskild utredning rörande hela vitesinstitutet. Vid en sådan utredning kunde hithörande frågor bli föremål för en mera samlad bedömning.

Förslaget att svaranden under vissa förutsättningar skall kunna hämtas

till förhör berörs närmare av nägra remissinstanser. Advokatsamfundet ,

som kritiserar beredningens uttalande att befogenheten bör tillämpas restriktivt, anser det angeläget att hämtningsförfarandet blir effektivare än det som nu tillämpas i samband med utmätningsed eller konkurs. Den

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 12§ 236

effektivitet som utmätningsärendena kräver kan enligt samfundet inte uppnås genom ekonomiska påföljder utan just genom faktiska ingripanden

mot tredskande gäldenärer. Enligt RSV kan det förekomma att krono-

fogdemyndighet med hänsyn till tidigare erfarenhet av viss gäldenär vet att ett vitesföreläggande inte kommer att iakttas. I sådana fall bör enligt RSY kronofogdemyndigheten kunna förordna om hämtning utan föregående vitesföreläggande. Samma synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att försuttet vite som kronofogdemyndigheten har förelagt vid kallelse till förhör bör dömas ut av kronofogdemyndigheten själv. Det förhållandet att kronofogdemyndigheten i allmänna mål företräder det allmänna som borgenär utgör inte något avgörande skäl mot en sådan ordning. I fråga om de organisatoriska förutsättningarna för att tillägga kronofogdemyndigheten befogenhet att döma ut vite hänvisar jag till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2).

I första stycket av departementsförslaget anges sålunda, 1 saklig överensstämmelse med beredningens förslag, att fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 § prövas självmant av kronofogdemyndigheten samt att om ändamålet med vite har förfallit, vitet inte får dömas ut.

Beredningens förslag att svaranden under vissa förutsättningar skall kunna hämtas till förhör i utsökningsmål är en viktig nyhet. Man kan naturligtvis vara tveksam om en så långtgående befogenhet bör tillkomma

exekutiv myndighet. Befogenheten, som inte har föranlett erinran från

någon remissinstans, torde emellertid vara nödvändig för att förfarandet skall bli tillräckligt effektivt i fall då utmätningsgäldenär eller annan svarande tredskas. Möjlighet till hämtning av utmätningsgäldenär torde också krävas om lagen om utmätringsed skall kunna avskaffas. Man torde kunna anta att redan möjligheten att hämta en tredskande svarande, i förening med befogenheten att förelägga och döma ut vite, som regel skall '

förmå ovilliga svarande att hörsamma kallelse till förhör. Jag förutsätter

att kronofogdemyndigheterna kommer att begagna hämtningsbefogenheten med stor försiktighet. Om t.ex. en utmätningsgäldenär uteblir från

förhör, kan det ibland vara lämpligt att det planerade förhöret ersätts av att

förrättning hålls i gäldenärens bostad. När hämtning anses böra ske skall,

som beredningen har påpekat, själva hämtningen naturligtvis ombesörjas av polismyndighet. Med hänsyn till det anförda godtar jag förslaget. Ett par remissinstanser har ansett att hämtning i vissa fall bör kunna ske

utan föregående vitesföreläggande. Jag kan inte dela den uppfattningen.

Att vitesföreläggande måste meddelas först utgör en ytterligare garanti för

att hämtning inte kommer i fråga annat än som en sista utväg. Även andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer sålunda med beredningens förslag. .

Med anledning av beredningens uttalanden i frågan om utdömande av

förelagt vite när svaranden hämtas till förhör vill jag framhålla följande.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 13 § 237

Föranleder svarandens utevaro att förhöret måste skjutas upp till annat tillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses ha förfallit även om svaranden hämtas till det nya förhöret. Om svaranden hämtas genast så att uppskov med förhöret inte behöver ske till annat tillfälle, får däremot ändamålet med vitet anses ha förfallit.

13 § Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 11 § beredningens förslag, inne-

håller föreskrift om ersättning till tredje man som inställer sig till förhör.

Gällande rätt. F.n. finns inte några bestämmelser om ersättning av

allmänna medel till den som i utsökningsmål inställer sig hos utmätningsmannen eller överexekutor. Enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan den som efter beslut av rättshjälpsnämnd har erhållit allmän rättshjälp få ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle i samband med

inställelse inför myndighet, om personlig inställelse har ålagts (9 § andra

stycket 4, 20 § första stycket och 26 § nämnda lag). Detta gäller även när rättshjälp har beviljats i utsökningsmål.

Lagberedningen. Det synes beredningen lämpligt att part som personligen inställer sig till förhör hos kronofogdemyndigheten kan få ersättning av allmänna medel för sina kostnader i samband med inställelsen, även om han inte åtnjuter allmän rättshjälp. En sådan möjlighet gör det bl.a. lättare för kronofogdemyndigheten att få till stånd förhör när det behövs, t.ex. om part saknar medel till resa för att inställa sig till förhör. Beredningen anser att rätten till ersättning bör vara beroende av att det framstår som

skäligt att ersättning utgår i det enskilda fallet. Därvid bör kostnadens

storlek och partens ekonomiska omständigheter beaktas. För att ersätt-

ning för personlig inställelse skall kunna utgå bör inte ovillkorligen krävas att det har ålagts parten att komma tillstädes personligen. Ersättningen bör begränsas till kostnader för resa och uppehälle och alltså inte avse

inkomstbortfall. Förskott bör kunna beviljas.

Beredningen påpekar att enligt 19 kap. 9 § beredningens förslag även tredje man kan kallas till förhör. Han bör i så fall kunna tillerkännas ersättning åtminstone i samma omfattning som part. Tredje man bör emellertid enligt beredningen även ha möjlighet att få ersättning för tidsspillan. Tredje man kan t.ex. stå helt utanför saken (jfr 5 kap. 4 § andra stycket) och alltså ha en ställning i ärendet som liknar vittnes i rättegång. Om tredje man själv har fört talan i saken och därför kan jämställas med part,

bör ersättning för tidsspillan inte tillerkännas honom. I enlighet med det sagda föreslås i första stycket av 19 kap. 11 § att part eller annan som har inställt sig till förhör får tillerkännas ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om kronofogdemyndigheten finner

att han skäligen bör ersättas för inställelsen. Kronofogdemyndigheten får

enligt förslaget bevilja förskott på ersättningen. Det kan vidare finnas skäl att ge ombud ersättning, t.ex. om någon på grund av sjukdom har inställt

sig genom anhörig. Ordalagen i bestämmelsen utesluter enligt beredningen

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 148 238

inte en sådan tillämpning. I andra stycket av [1 8 anges att även ersättning för tidsspillan kan tillerkännas den som inte är part. Beredningen fram-

håller att det i administrativ ordning bör meddelas närmare föreskrifter om ersättning och förskott.

Ersättning enligt paragrafen skall enligt förslaget stanna på statsverket.

Remissyttrandena. Enligt hovrätten för Övre Norrland bör i paragrafen, på samma sätt som i 15 § förvaltningsprocesslagen, tas in bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om ersättning och förskott. Hovrätten för Västra Sverige anser att ersättning som avses i paragrafen bör utgå enligt vittnesersättningskungörelsen (1973:262).

Föredraganden. Beredningens förslag att ersättning skall kunna till-

erkännas den som inställer sig vid förhör hos kronofogdemyndigheten mäste enligt min mening bedömas mot bakgrund av det nya rättshjälpssystem som trädde i kraft den I juli 1973. Enligt detta kan sökande eller annan med rättsligt intresse i utsökningsmål få allmän rättshjälp på de

villkor som i allmänhet är uppställda härför i rättshjälpslagen. Något

egentligt behov av att i UB tillerkänna sökanden eller svaranden särskild rätt till ersättning för inställelsekostnad finns därför inte. Annorlunda förhåller det sig när tredje man utnyttjas som förhörsperson av kronofogdemyndigheten. Det är enligt rin mening av vikt att denna kategori av personer ges skälig ekonomisk kompensation för kostnad som uppkommer

till följd av inställelse. Av praktiska skäl bör det ankomma på förhörs-

myndigheten att handha utbetalningen av ersättningen. Skulle tredje man på grund av rättsligt intresse i saken ha beviljats allmän rättshjälp bör dock ersättning inte kunna krävas enligt UB. Denna fråga torde kunna regleras i administrativ ordning.

I enlighet med det anförda ges i 13 § en bestämmelse om att tredje man

som har inställt sig till förhör kan tillerkännas skälig ersättning av

allmänna medel för inställelsen. Närmare föreskrifter om sådan ersättning torde få meddelas av regeringen. Det synes lämpligt att ersättning utgår enligt vittnesersättningskungörelsens bestämmelser.

14 § Paragrafen reglerar tystnadsplikt beträffande uppgifter vid förhör. Den motsvarar 19 kap. 12 §i beredningens förslag.

Gällande rätt. Offentlighetsprincipen gäller inte i fråga om exekutiva förrättningar. En annan sak är att allmänheten har tillträde till exekutiv auktion för att syftet med denna skall uppnås. Såväl utmätningsmannen

som överexekutor torde sakna befogenhet att ålägga part eller annan sakägare tystnadsplikt i fråga om vad som har förekommit i utsök-

ningsmål.

Beträffande upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning finns f.n. en ålderdomlig bestämmelse i [1 § UL. Om någon missfirmar överexekutor med ord eller gärning vid förhör elter i skrift till överexekutor

eller om någon på sådant sätt inför överexekutor missfirmar sin motpart

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 14§ 239

eller utmätningsman, kan överexekutor enligt bestämmelsen döma till böter, dock högst 100 kr. Detsamma gäller, om någon åstadkommer förargelse inför överexekutor genom svordom, oljud eller annorledes.

Lagberedningen. De skäl som motiverar att förhandling vid domstol i princip skall vara offentlig kan enligt beredningen inte på samma sätt äberopas beträffande exekutiv förrättning. Sådan äger f.ö. ofta rum på

plats där det skulle vara praktiskt omöjligt att bereda allmänheten tillträde,

t.ex. i svarandens bostad. Beredningen föreslår inte någon bestämmelse i saken och utgår från att offentlighetsprincipen vid sådant förhållande inte blir tillämplig på exekutiv förrättning. Detta gäller även förhör som avses i

19 kap. 8 och 9 §§ beredningens förslag. Allmänheten skall däremot själv-

fallet ha tillträde till exekutiv auktion. Överklagas beslut som kronofogdemyndigheten har meddelat, gäller RB:s bestämmelser om offentlighet när hovrätten eller högsta domstolen håller förhandling i målet.

Beredningen framhåller vidare att vid förhör i exekutivt ärende kan lämnas upplysningar om förhållanden vilkas yppande för utomstående kan

vara till skada för parten (fr 16 § USK). Det kan röra sig om viktiga ekono-

miska omständigheter t.ex. beträffande ett affärsföretag eller strängt

personliga förhållanden. Enligt första meningen i 19 kap. 12 § i bered-

ningens förslag skall kronofogdemyndigheten kunna förordna att vad som har förekommit vid förhör inte får yppas obehörigen. Sådant förbud riktar

sig till envar som var närvarande vid förhöret eller eljest får ta del av vad

som har förekommit därvid. Förbudet gäller även tjänsteman vid kronofogdemyndigheten. Han är emellertid redan på grund av sin tjänst hindrad att obehörigen yppa vad han har erfarit i tjänsten, om det är något som inte bör komma till utomståendes kännedom (33 § kronofogdeinstruktionen).

Förordnande enligt den föreslagna bestämmelsen bör delges på lämpligt sätt och antecknas i protokoll eiler annan handling i akten.

Tystnadsplikten är, påpekar beredningen, inte ovillkorlig. Det är sålunda tydligt att den inte bör leda till inskränkning i den allmänna vittnesplikten. Även i andra fall kan det under särskilda förhållanden vara försvarligt att frångå tystnadsplikten.

Obehörigt yppande av vad som omfattas av tystnadsplikten bör enligt beredningen kunna straffas. I en andra mening av 19 kap. 12 § föreslår beredningen att böter skall ådömas den som uppsåtligen bryter mot stadgandet i första punkten, om inte. gärningen är belagd med straff i brottsbalken (BrB).

I fråga om upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning påpekar beredningen att det givetvis i ärenden hos kronofogdemyn-

digheten kan inträffa att part eller annan beter sig otillbörligt. Otillbörligt uppträdande synes emellertid i behövlig utsträckning vara straffbelagt i BrB. Beredningen har därför inte ansett det behövligt att tillerkänna kronofogdemyndighet befogenhet att i exekutiva ärenden själv döma till straff för ordningsförseelser. Beredningen framhåller att det utan särskild före-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 15 och 16 §§ 240

skrift är tydligt att kronofogdemyndigheten skall med andra lämpliga

medel än utdömande av straff upprätthålla ordningen vid förrättning.

Kronofogdemyndigheten kan t.ex. avvisa den som stör exekutiv auktion. Föreskrifter härom kan i mån av behov meddelas i administrativ ordning

fr 19 § USK).

Föredraganden. Jag ansluter mig till beredningens uttalanden angående allmänhetens tillträde till exekutiv förrättning. Jag godtar också förslaget att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att förordna om tystnadsplikt beträffande vad som har förekommit vid förhör inför myndigheten samt att överträdelse av förbudet bör kunna straffas. I en bestämmelse om tystnadsplikt bör emellertid preciseras i vilka avseenden tystnadsplikt kan påbjudas av kronofogdemyndigheten. Någon särskild föreskrift om straff-

ansvar behövs inte. Vad som föreskrivs om brott mot tystnadsplikt i 20

kap. 3 & BrB bör tillämpas även i förevarande fall. Där stadgas böter eller fängelse i högst ett år för den som yppar vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Vidare föreskrivs bötesansvar för den som av oaktsamhet begår gärning som har sagts nu.

I enlighet med det sagda anges I paragrafen att kronofogdemyndigheten kan förordna att vad som vid förhör har förekommit angående enskilds personliga förhållanden eller näringsidkares affärs- eller driftförhållanden inte får röjas obehörigen. Jag förutsätter att befogenheten inte begagnas

annat än när anledning finns att anta att ett röjande av lämnade uppgifter

skulle skada vederbörande.

Jag delar beredningens mening att särskilda bestämmelser i fråga om upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning inte behöver meddelas i UB.

Tvångsmedel

Under denna rubrik meddelas bestämmelser om vitesföreläggande i andra fall än vid kallelse till förhör, om häktning samt om användande av annat tvång.

15 och 16 §§ Dessa paragrafer, som motsvarar 19 kap. 13 § beredningens förslag, innehåller bestämmelser om vitesföreläggande resp. häktning.

Gällande rätt .1 fråga om verkställighet av dom föreskrivs 138 § 2 mom.

UL att om någon skall tillhåHas att fullgöra leveransavtal eller att eljest göra eller låta något och tvångsmedel eller äventyr inte är utsatt i domen eller stadgat i lag, överexekutor kan förelägga den tredskande vite, om det är lämpligt, samt fålla honom till sådant vite. I praxis har vite även förelagts vid verkställighet av överexekutors utslag i utsökningsmål. I 73 § I mom. tredje meningen UL finns vidare en bestämmelse, enligt vilken överexekutor kan förelägga och döma. ut vite, om den från vilken fordran eller

rättighet skall utgå inte efterkommer anmaning att i mål om utmätning

lämna utmätningsmannen erforderliga upplysningar.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag kan kronofogdemyndigheten i vissa fall förelägga svarande eller tredje man att fullgöra eller underlåta något för att verkställighet skall kunna genomföras. Enligt 5 kap. 48 första stycket är gäldenären i ärende om utmätning skyldig att noggrant

uppge sina tillgångar. För detta ändamål kan kronofogdemyndigheten

enligt 5 kap. 13 § andra stycket ålägga honom att inge förteckning över tillgångarna. Gäldenären är enligt tredje stycket i samma paragraf skyldig att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar

som han har lämnat vid förhör eller i förteckning. Enligt 5 kap. 4 § andra

stycket är tredje man skyldig att lämna upplysningar om fordran som gäldenären har eller kan förmodas ha hos honom eller om annat mellanhavande med gäldenären. Verkställighet som avser annat än betalningsskyldighet kan enligt 16 kap. 4 §& ske bl.a. genom att kronofogdemyndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom.

Beredningen anser att kronofogdemyndigheten, när den enligt de

anförda bestämmelserna förelägger svaranden eller tredje man att fullgöra

något, bör kunna sätta ut vite. Regler härom meddelas i 19 kap. 13 §. När

det i paragrafen talas om föreläggande att fullgöra något, avses även före-

läggande som gäller annat än positiva åtgärder. Vite bör enligt beredningen regelmässigt bestämmas i pengar. Något högsta belopp har inte stadgats. Det anges endast att kronofogdemyndigheten får föreskriva det vite i pengar som finnes behövligt, dvs. ett vite som kan antas förmå den som avses med föreläggandet att rätta sig efter detta.

Beredningen anser att det undantagsvis kan föreligga behov av att kunna använda strängare tvångsmedel än vite i pengar, t.ex. om svaranden inte

har efterkommit tidigare vitesföreläggande i pengar och det är särskilt

viktigt att han inte längre saboterar verkställigheten. Som andra mening i första stycket föreskrivs därför att fängelse, högst tre månader, får sättas som vite om synnerliga skäl föreligger. Vitesföreläggande skall givetvis delges vederbörande.

Vite bör enligt beredningen inte föreläggas, om den handling eller underlåtenhet som är i fråga är belagd med straff (jfr 9 kap. 8 § andra stycket första meningen RB). Enligt 2 kap. 16 § i förslaget får vite inte föreläggas

staten.

Viten som avses i 19 kap. 13 § kan ibland uppgå till avsevärda belopp

och undantagsvis kan vite ha bestämts till fängelse. Även om kronofogde-

myndigheten i varje distrikt får väl kvalificerade befattningshavare anser

beredningen att frågan om utdömande av vite i hithörande fall bör prövas av domstol. Målet bör lämpligen tas upp av den tingsrätt där kronofogde-

myndigheten finns. Talan bör kunna väckas inte bara av allmän åklagare

utan även av den som har sökt verkställigheten. I enlighet härmed anges i

andra stycket att frågan om utdömande av vite som har satts ut enligt

16 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 | 2 kap. 15 och 16 §§ 242

första stycket skall på talan av allmän åklagare eller sökanden prövas av den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns. Beträffande sådan talan har RB:s bestämmelser om ätal för bötesbrott motsvarande tillämpning (18 § Rp). Detta bör gälla även när fängelse har satts ut som vite.

Vite bör enligt beredningen inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förfallit. Bestämmelse härom har tagits upp som en andra mening i andra stycket. Denna princip torde enligt rådande uppfattning inte hindra att vite döms ut, om åsyftad prestation väl har fullgjorts vid tiden för domstolens prövning men förelagd tid inte har iakttagits. Beredningen erinrar om att det åligger domstolen att pröva föreläggandets laglighet och att domstolen efter skälighert kan jämka beloppet av försuttet vite.

Beredningen framhåller vidare att kronofogdemyndigheten givetvis kan

meddela nytt föreläggande vid högre vite, om det tidigare föreläggandet inte har fått avsedd verkan. När förvaltningsmyndighet har meddelat vitesföreläggande och förelagd tid försitts, anses myndigheten inte ha befogenhet att ge nytt föreläggande av samma innebörd förrän det förra har vunnit laga kraft. I exekutiva ärenden är saken ofta brådskande och svaranden eller tredje mannen bör inte kunna förhala verkställighet. Beredningen föreslår därför i tredje stycket att om föreläggande inte iakttas, kronofogdemyndigheten får ge nytt föreläggande utan hinder av att det förra inte har vunnit laga kraft. Att nytt föreläggande inte förutsätter att det först förelagda vitet också har dömts ut har inte ansetts behövligt att ange.

Remissyttrandena. Förslaget att kronofogdemyndigheten skall ha möjlighet att förelägga vite vid genomförande av verkställighet lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Endast länsstyrelsen i Kronobergs län ställer sig tveksam till denna befogenhet. Länsstyrelsen anser det visserligen nödvändigt med någon form av sanktion men framhåller att många personer som kan komma att åläggas vite kan senare visa sig sakna ekonomiska möjligheter att erlägga vitet. I så fall uppnås inte åsyftad åtgärd samtidigt som såväl kronofogdemyndigheten som andra myndigheter får ökad arbetsbörda när vitet skall drivas in.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte beträffande vite enligt förevarande Jaragraf bör gälla samma begränsning som enligt 40 § förvaltningsprocesslagen, dvs. vite får inte bestämmas till högre belopp än 5.000 kr. eller, vid

nytt föreläggande sedan tidigare vite har dömts ut, 10.000 kr. I fråga om att framtvinga uppgifter av utmätningsgäldenär framhåller

RSV att om lagen om utmätningsed avskaffas kronofogdemyndigheten

måste få samma möjligheter att använda tvångsmedel som konkursdomare har enligt nämnda lag. Det kan enligt RSV antas att ett föreläggande av vite

i pengar inte ger något resultat. Det kan också ifrågasättas om ett vite av fängelse har någon effekt, sedan det har blivit utdömt. Verkställigheten av det försuttna vitet torde ske utan hänsyn till gäldenärens vilja att lämna begärda upplysningar. Vitesförfarandet kan också befaras dra långt ut på

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 15 och 16 §§ 243

tiden. För att kunna komma till rätta med tredskande gäldenärer fordras enligt RSV tvångsmedel som riktar sig mot gäldenärens person och som kan träda i kraft snabbt. RSV anser att möjlighet att genom häkte tillhålla gäldenären att fullgöra sin upplysningsplikt måste vara det mest effektiva tvångsmedlet. Enligt RSV torde kronofogdemyndighet mycket sällan behöva hos domstolen begära häktning. Förekomsten av tvångsmedlet

torde i de flesta fall vara tillräcklig för att en tredskande gäldenär skall lämna de uppgifter som avkrävs honom. Även TCO anser att kronofogdemyndigheten bör kunna hos domstol begära häktning av gäldenär

som vägrar lämna upplysningar. Kronofogdeföreningen anser för sin del att kronofogdemyndigheten själv bör kunna besluta om häktning av en tredskande gäldenär. Svea hovrätt utgår från att fängelse endast undan-

tagsvis skall komma i fråga som vite och att den terminologiska ändringen i förhållande till häkte enligt lagen om utmätningsed inte avser någon saklig

ändring.

Hovrätten för Västra Sverige är kritisk mot att frågan om utdömande av vite som avses i 13 § skall prövas av domstol. Hovrätten anser att en sådan

ordning är tidskrävande och därmed ägnad att avtrubba vitestvångets

effektivitet. Kronofogdemyndigheten som har förelagt vitet har dessutom bättre underlag för bedömningen än domstol. Hovrätten föreslår därför att vite skall dömas ut av kronofogdemyndigheten och att detta skall ske utan yrkande. I de sannolikt mycket sällsynta fall då fängelse har satts som vite bör med hänsyn till rättssäkerheten frågan om utdömande prövas av domstol. Talan bör i sådant fall väckas av allmän åklagare. Hovrätten anser

däremot att det av utredningstekniska skäl är tveksamt om sökanden bör

kunna väcka sädan talan.

Beträffande talan angående utdömande av förelagt vite framhåller hovrätten för Övre Norrland att på grund av bestämmelsen i 18 § Rp sådan talan kommer att handläggas i olika former beroende på om det är allmän åklagare eller sökanden som väcker talan. Hovrätten, som anser det

onödigt och inte särskilt lämpligt att sökanden ges sådan befogenhet. före-

slår att befogenheten förbehålls allmän åklagare. Även RSV anser det onödigt att låta sökanden få befogenhet att väcka talan om utdömande av vite. Det måste enligt RSV vara tillräckligt att den för utsökningsmålet ansvariga kronofogdemyndigheten kan väcka sådan fråga. RSV ifrågasätter vidare om det är nödvändigt med omgången över allmän åklagare när talan skall väckas. Erfarenheterna från mål om förvandling av böter talar enligt RSV för att förfarandet blir onödigt omständligt, när flera myndigheter är inkopplade på ett ärende.

Föredraganden. De bestämmelser, enligt vilka kronofogiemyndigheten kan förelägga svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något.

har i departementsförslaget sin motsvarighet i 4 kap. 14 och 15 §§ och 16

kap. 9 och 12 §§ och 13 §& jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§. Som beredningen har föreslagit bör kronofogdemyndigheten, liksom f.n. överexe-

Prop. 1980/81: 8 2 kap 15 och 16 5§ 244

kutor i vissa fall, kunna förelägga vite i samband med förelägganden enligt dessa bestämmelser.

En remissinstans har ifrågasatt om inte beträffande vitesbelopp bör gälla

samma begränsning som i fråga om vite enligt RB och förvaltningsprocess-

lagen. Förelägganden som avses i förevarande paragraf gäller emellertid sådana förhållanden att svarandens eller tredje mans tredska kan omöjliggöra sökt verkställighet. Målen kan också ibland röra mycket stora värden. Det kan också av andra skäl vara av mycket stor betydelse för sökanden att verkställighet komrner till stånd. Någon särskild begränsning av vitets storlek synes därför inte böra ställas upp. I det enskilda fallet bör

vite inte bestämmas till högre belopp än som krävs för att förmå svaranden

eller tredje mannen att efterkomma föreläggandet.

Beredningens förslag att frihetsberövande undantagsvis skall kunna användas för att tvinga en tredskande svarande eller tredje man att fullgöra

sin skyldighet har inte föranlett erinran från någon remissinstans. En sådan

möjlighet torde också vara nödvändig med hänsyn till att saken ibland kan gälla mycket stora värden eller andra viktiga intressen. F.n. finns möjlighet att ingripa med häktning mot gäldenär som inte vill fullgöra sina

skyldigheter enligt lagen om utmätningsed eller enligt KL. Enligt KL kan

häktning även tillgripas mot annan som är skyldig att beediga konkursbouppteckning. Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs ger möjlighet att häkta arbetsgivare, som undandrar sig att lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Att det införs möjlighet att mot utmätningsgäldenär begagna

tvångsmedel som innebär frihetsberövande torde också utgöra förutsätt-

ning för att det särskilda förfarandet enligt lagen om utmätningsed skall kunna avskaffas. I annat fall skulle borgenär vara hänvisad att söka en tredskande gäldenär i konkurs. Något realistiskt alternativ till frihetsberövande som påtryckningsmedel mot svaranden eller tredje man torde f.ö. inte stå till buds. Jag kan därför godta förslaget att möjlighet till frihetsberövande åtgärd bör finnas. Frihetsberövande bör dock enligt min

mening stå till buds endast när det gäller utmätning och kvarstad för

fordran och alltså inte för genomförande av annan verkställighet.

Det kan emellertid ifrågasättas vilken form för frihetsberövande som är

den lämpligaste som tvångsmedel i utsökningsmål. Några remissinstanser har förordat häktning framför vite i form av fängelse. Härom kan till en

början påpekas att till skillnad från vad som gäller i förfarandet angående

utmätningsed och i konkursförfarandet frihetsberövande i utsökningsmål inte bör beslutas av den myndighet som handlägger själva målet, dvs. kronofogdemyndigheten. I stället bör, oavsett formen för frihetsberövandet, frågan prövas av domstol efter framställning därom. Till stöd för häktning kan särskilt anföras att sådan åtgärd kan utverkas snabbt samt att

frihetsberövandet inte behöver pågå under längre tid än som krävs för att

syftet med åtgärden skall uppnås. Häktningen kan sålunda avbrytas så

snart den tredskande fullgör sin skyldighet. Häktning synes därför vara mera effektivt som tvångsmedel än fängelsevite. Vid övervägande av skälen för och emot de tänkbara formerna för tvångsmedel synes mig häktning vara att föredra framför fängelsevite.

Häktning bör givetvis inte kunna komma i fråga annat än rent undantagsvis. Det synes lämpligt att, på motsvarande sätt som i beredningens

förslag beträffande fängelsevite, kräva synnerliga skäl för häktning. Eftersom redan förekomsten av möjligheten till häktning i allmänhet bör ge

önskat resultat. torde man kunna utgå från att häktning i praktiken skall behöva tillgripas endast i sällsynta fall. Till jämförelse kan nämnas att

häktning enligt KL har förekommit ytterst sällan.

Beträffande utdömande av försuttet vite anser jag i likhet med beredningen lämpligast att frågan därom prövas av domstol, även om utdömandet därigenom fördröjs något jämfört med att prövningen ankommer på kronofogdemyndigheten. Till stöd för nämnda ordning kan bl.a. anföras att vite som nu avses ibland kan uppgå till stora belopp.

En särskild fråga är vem som skall vara behörig att föra talan vid dom-

stol om utdömande av försuttet vite. Beredningens förslag att talan skall

kunna föras av allmän åklagare eller sökanden har kritiserats av en remissinstans, som har ansett att befogenheten bör förbehållas åklagare. En

annan remissinstans har ifrågasatt om inte talan bör kunna föras endast av kronofogdemyndigheten. Enligt min mening är det inte lämpligt att kronofogdemyndigheten åläggs att föra talan om utdömande av vite som har förelagts i enskilda mål. Med hänsyn till att vitesföreläggande syftar till att möjliggöra verkställighet bör däremot sökanden kunna föra sådan talan. Då det knappast är rimligt att i enskilt mål sökanden skall i realiteten

kunna tvingas att föra sådan talan för att komma till sin rätt, bör — liksom

beträffande viten i allmänhet — även allmän åklagare kunna föra talan. Att målet vid domstolen kommer att handläggas i olika former, beroende på om talan har väckts av sökanden eller av åklagare, utgör inte något avgörande skäl mot den här förordade ordningen. Bl.a. bör beaktas att förberedelse som skall äga rum i fall då talan väcks av sökanden kan ske skriftligen (47 kap. 88 RB). Kronofogdemyndigheten bör även i enskilt mål

kunna göra anmälan till åklagarmyndigheten om försuttet vite.

Med sökanden avses även staten resp. kommun som borgenär såvitt

gäller allmänna mål (se I kap. 7 § första stycket andra meningen). Staten bör härvid företrädas av kronofogdemyndigheten.

Även vad beredningen i övrigt har föreslagit rörande utdömande av försuttet vite och om nytt vitesföreläggande kan jag godta. Angående

innebörden av regeln om behörig domstol - tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns — hänvisar jag till vad som anförs under 24 § i det

följande.

Som redan har antytts skall fråga om häktning prövas av domstol. Beträffande behörig domstol synes lämpligen böra gälla detsamma som i

2 kap. 17 § 246

Prop. 1980/81: 8

fråga om utdömande av vite. Med hänsyn till att begäran om häktning utgör en direkt åtgärd i utsökningsmålet för att få till stånd verkställighet,

bör befogenheten att yrka sådan åtgärd tillkomma endast kronofogde-

myndigheten.

I enlighet med det anförda har bestämmelser om vite och häktning tagits upp i 15 och 16 §§ :i förevarande kapitel. I 15 § meddelas bestämmelser om vite, vilka i sak överensstämmer med 19 kap. 13 § första stycket första meningen samt andra och tredje styckena i beredningens förslag. I första stycket har uttryckligen angetts att vitesföreläggande även kan avse skyldighet att underlåta något. Även tredje stycket har förtydligats.

I 16 § regleras möjligheten till häktning. I första styckets första mening anges att om gäldenären eller tredje man inte efterkommer föreläggande enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § jämförd med nämnda lagrum

han får häktas. om synnerliga skäl föreligger. I andra meningen föreskrivs

att fråga om häktning prövas av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, efter framställning av kronofogdemyndigheten. Av lydelsen framgår att häktning förutsätter. förutom synnerliga skäl, att svaranden resp. tredje mannen först har fått ett föreläggande, vilket han inte har iakttagit. Däremot krävs inte att vite har förelagts. Vid behov kan kronofogdemyndigheten i föreläggande erinra om att häktning kan komma i fråga, om föreläggandet inte iakttas.

I andra stycket av 16 § har tagits upp vissa bestämmelser om domstolens handläggning av häktningsfråga. Bestämmelserna motiveras av att RB:s regler om häktning inte är omedelbart tillämpliga i nu avsedda fall. Som första mening föreskrivs att när framställning om häktning har gjorts, förhandling skall äga rum inför domstolen. Vidare anges att kronofogdemyndigheten och, om hinder inte möter, den som avses med yrkandet skall kallas till förhandlingen samt att denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Slutligen anges i andra stycket att om den som avses med yrkandet

har kallats till förhandlingen eller om det kan antas att han har avvikit eller

eljest håller sig undan, hans utevaro inte utgör hinder för prövning av yrkandet. Beslut om häktning skall givetvis genast gå i verkställighet (fr 30 kap. 12§ första stycket RB).

Enligt paragrafens tredje stycke skall domstolen beträffande den som är insatt i häkte med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för prövning av frågan huruvida häktningen skall fortbestå. I samma stycke anges slutligen att domstolen omedelbart skall förordna att den häktade skall fri-

ges, när skäl för häktning inte längre föreligger.

17 § Denna paragraf innehåller bestämmelser om andra tvångsmedel än

vite och häktning. Den motsvarar 19 kap. 14 § beredningens förslag.

Gällande rätt. I gällande lag saknas uttryckliga bestämmelser om rätt för utmätningsmannen att använda tvång vid genomförande av exekutiv förrättning. Befogenhet därtill anses emellertid ändå föreligga. Sådant

tvång måste givetvis användas med urskiljning. Förrättningsmannen torde bl.a. få använda visst våld för att från utmätningsgäldenär ta pengar eller värdeföremål som denne med skäl kan antas bära på sig eller för att undersöka plånbok eller handväska men anses i övrigt inte berättigad att kroppsvisitera gäldenären för att kontrollera om denne har något utmätningsbart på sig. Han torde också ha rätt att bereda sig tillträde till och genomsöka låst utrymme, om det finns anledning anta att egendom som bör omhändertas förvaras I utrymmet. Sålunda anses förrättningsmannen enligt rådande uppfattning t.o.m. skyldig att i gäldenärs frånvaro ta sig in i dennes bostad för att undersöka huruvida där finns egendom som kan utmätas. Förrättningsman kan vid behov påkalla biträde av polismyndighet vid exekutiv åtgärd (9 § andra stycket kronofogdeinstruktionen).

Lagberedningen. Om exekutiv myndighet skall kunna fullgöra sina upp-

gifter, kan det enligt beredningen inte undvikas att tvång ibland måste tillgripas. Verkställighet får inte inställas bara därför att svaranden eller

tredje man sätter sig till motvärn eller på annat sätt söker hindra för-

rättningen. Det är härvid inte tillräckligt att kunna ge vitesföreläggande eller lita till straffbestämmelser. Kronofogdemyndigheten måste ha möjlig-

het att i viss utsträckning begagna direkt tvång. Denna befogenhet bör inskrivas i lag. Det är emellertid enligt beredningen uppenbart att en sådan fråga inte kan regleras i detalj i lagen, utan en viss frihet måste lämnas att j handla efter situationens krav. Vissa råd och anvisningar torde kunna meddelas i administrativ ordning. Beredningen hänvisar beträffande polis-

mans befogenhet att bruka våld till 24 kap. 2 & BrB och 16 § polisinstruk-

tionen (1972:511).

I första stycket av 19 kap. 14 § föreslår beredningen en allmänt hållen

bestämmelse i ämnet, enligt vilken kronofogdemyndigheten får använda tvång för genomförande av förrättning enligt balken i den mån det med

hänsyn till förrättningens ändamål och omständigheterna i övrigt framstår som befogat. I första hand måste enligt beredningen alltid krävas att åtgärden är behövlig för förrättningens genomförande. Hänsyn skall också tas till ärendets beskaffenhet och betydelse. Åtgärden måste vara rimlig i relation till det intresse som skall tillgodoses i det exekutiva ärendet.

Förslaget medger bl.a. att förrättningsmannen under nämnda förutsättningar tar sig in i en lägenhet, med den reservation beträffande bostad som

följer av andra stycket, eller att han öppnar låst skrivbordslåda, kassaskåp eller andra tillslutna utrymmen. Det är enligt beredningen uppenbart att därvid inte får företas mera ingripande åtgärder än som är nödvändigt och att egendom inte får skadas annat än om det i undantagsfall är klart

motiverat. Rum eller förvaringsställe som öppnas bör efter förrättningen tillslutas på lämpligt sätt. Att gäldenärens bostad och andra utrymmen får

:-genomsökas följer utan vidare av ändamålet med utmätning eller kvarstad

eller annan förrättning som går ut på att ta hand om viss egendom. Ett annat exempel på ingripande med tvång är att kronofogdemyndigheten

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 17 § 248

stoppar fartyg eller luftfartyg som är på väg att lämna landet. Härvid kan myndigheten behöva anlita biträde av polis- eller tullmyndighet.

Beredningen framhåller att även tvång som består i övervinnande av fysiskt motstånd av svaranden kan komma i fråga. Att förrättningsman

dessutom har rätt till nödvärn är självfallet och följer redan av 24 kap. 1 & BrB. Givet är att särskild försiktighet måste iakttas i fråga om användning

av fysiskt tvång mot person. Förrättningsmannen bör bl.a. innan sådant tvång tillgrips I förekommande fall upplysa om att vederbörandes mot-

stånd är straffbart (jfr t.ex. 17 kap. 13 § andra stycket BrB om straff för den

som hindrar förrättning genom att vägra inträde som förrättningsman kan

fordra). I likhet med vad som f.n. anses gälla kan, anför beredningen,

förrättningsmannen eniigt förslaget ta ifrån svaranden aktuell egendom som denne bär på sig eller undersöka plånbok eller handväska men bör i övrigt inte kroppsvisitera honom för att konstatera om han har utmätningsbar egendom på sig. Handgripligheter bör undvikas. Om något starkare våld måste användas, bör kronofogdemyndigheten helst begära biträde av polismyndigheten vars personal har en helt annan utbildning på

området. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. Paragrafen medger inte kronofogdemyndigheten att använda vite i andra fall än som anges i 19 kap. 13 §. Paragrafen medför enligt bered-

ningen inte heller befogenhet att hämta part eller annan.

En särskild fråga är i vad mån tvång får användas även mot annan än svaranden, dvs. mot annan sakägare eller någon utomstående. Bered-

ningen framhåller att förslaget inte gör någon skillnad mellan svaranden och andra. Tvång får alltså, i den mån det med hänsyn till omständig-

heterna kan anses befogat, användas mot envar som söker hindra förrättningen. Frågan kan bli aktuell när gäldenär tillhörig egendom eller när

viss bestämd egendom som någon har förpliktats utge finns hos tredje

man. Den omständigheten att egendom finns i tredje mans besittning hindrar inte att den utmäts för ägarens skuld och även tas om hand, om tredje mannen inte gör anspråk på egendomen för egen del eller sådant anspråk kan lämnas utan avseende. När egendomen sålunda får utmätas utan förbehåll för tredje mans rätt, bör också verkställigheten kunna fullföljas

även om innehavaren söker hindra det. Tvång bör alltså få användas mot

tredje mannen i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Motsvarande bör gälla i fråga om verkställighet av utgiv-

ningsdom. För utmätning hos den som är inneboende hos annan i dennes hus eller lägenhet bör kronofogdemyndigheten kunna bereda sig tillträde till huset eller lägenheten för att komma till gäldenärens bostad. I annat fall skulle inneboende gäldenär kunna göra sin egendom oåtkomlig för borge-

närerna. Hyresvärden bör ställa sig lojal till kronofogdemyndighetens önskemål. Gör han svårigheter, får myndigheten använda det våld som, med beaktande även av hyresvärdens synpunkter, kan anses befogat.

Det inträffar ofta, särskilt i storstadsområden, att ingen är hemma när

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 17 § 249

utmätningsmannen inställer sig för utmätningsförrättning i gäldenärens bostad. Utmätningsmannen bereder sig då som regel tillträde till bostaden med hjälp av låssmed. I allmänhet påträffas inte någon utmätningsbar egendom. Som beredningen närmare behandlar på andra håll i betänkandet

bör de rutinmässiga hembesöken minskas och i viss utsträckning ersättas

med att gäldenären hörs muntligen på kronofogdemyndighetens kansli.

Beredningen anser att förrättningsmannen inte bör utan vidare ta sig in i bostaden när vederbörande inte är hemma. Som andra stycke i 19 kap. 14 & föreslås en bestämmelse om att så inte får ske annat än om innehavaren

har underrättats om tiden för förrättningen och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. |

Bestämmelsen gäller inte bara bostad som innehas av svaranden utan naturligtvis också och i särskild grad annans bostad, när förrättning undantagsvis skall äga rum där. Är innehavaren hemma men vägrar han öppna,

är förrättningsmannen oförhindrad att ta sig in, om det i övrigt kan anses

befogat. Särskilda skäl därtill kan enligt beredningen i övrigt vara att förrättning vid tidigare tillfälle har måst inställas på grund av innehavarens frånvaro och denne trots anmaning inte har hört av sig eller att förrätt-

ningen är brådskande och därför inte lämpligen kan skjutas upp. Bered-

ningen påpekar att kronofogdemyndigheten, när den behöver med våld

bereda sig tillträde till någons bostad, bör ta särskild hänsyn till barn eller

åldringar och andra som uppehåller sig i lägenheten. Bestämmelsen är även tillämplig vid andra förrättningar än utmätning.

Vad särskilt angår avhysning — som kräver förberedelser av olika slag är det enligt beredningen angeläget att den, när föreskriven underrättelse m.m. har föregått, kan genomföras på utsatt tid. I sådant ärende föreligger därför som regel särskilda skäl för kronofogdemyndigheten att bereda sig

tillträde.

Förslaget utgår från att svaranden eller annan, i vars bostad förrättning skall äga rum, regelmässigt får underrättelse om tidpunkten för för-

rättningen i så god tid som möjligt (fr 40 § USK).

Beredningen påpekar slutligen att tvång kan behöva användas även i fall då gäldenären eller nyttjanderättshavare vägrar att låta utmätt fastighet visas när den skall säljas Ofr 13 kap. 18 § andra stycket i förslaget). Likaså kan tvång komma till användning för omhändertagande av pantbrev och andra handlingar (jfr 7 kap. 6 och 9 §§ samt 13 kap. 4 och 5 §§ i förslaget).

Remissyttrandena. Flera remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse

över att frågan om kronofogdemyndighets rätt att använda tvång för

genomförande av förrättning föreslås bli reglerad i lag. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att frågan har varit föremål för mycket tvekan

och olika bedömningar. Bestämmelserna måste visserligen enligt läns-

styrelsen av naturliga skäl bli allmänt hållna, men motivuttalandena får tillmätas ett betydande värde.

Svea hovrätt anser att ytterligare försök bör göras att ange förutsätt-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 178 250

ningarna för användning av tväng i utsökningsärenden. Med hänsyn till att

allmänheten ofta ifrägasätter kronofogdemyndighetens rätt att med hjälp av låssmed bereda sig tillträde till lägenhet eller annat låst utrymme före-

slår Aronofogdeföreningen att paragrafen kompletteras med en bestämmelse att kronofogdemyndigheten har rätt att med våld bereda sig sådant tillträde. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte den viktiga

bestämmelsen om att förrättningsman kan påkalla biträde av polismyndighet vid exekutiv ätgärd bör stå i UB. Enligt länsstyrelsen torde inte minst polisen vara betjänt därav.

Enligt Svea hovrätt bör, åtminstone genom motivuttalanden, klargöras hur underrättelse enligt andra stycket skall ske. Hovrätten undrar om del-

givning behövs. RSV, som erinrar om att underrättelse enligt 59 & UL som

regel inte behöver delges, utgår från att den i förevarande paragraf angivna underrättelsen får överbringas på samma sätt. Särskilt i storstadsdistrikten torde en annan ordning inte vara förenlig med de rutiner som kan tillämpas i mälen. RSV kan därför inte godta någon ändring av vad som nu gäller om överbringande av underrättelse om tiden för förrättning. Liknande synpunkter framförs av kronofogdeföreningen.

RSV förklarar sig utgå från att det inte krävs positivt stöd för antagande att bostadens innehavare håller sig undan. Det måste av praktiska skäl vara tillräckligt att han inte har hört av sig hos kronofogdemyndigheten sedan han underrättades om tiden för förrättningen. RSV ifrågasätter om detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Föredraganden. Som beredningen har anfört är det ofrånkomligt att kronofogdemyndigheten, utöver de tvångsmedel som regleras i föregående paragrafer, har befogenhet att i viss utsträckning använda direkt tvång. Beredningens överväganden i vad mån förrättningsman 1 olika fall bör kunna tillgripa tvångsätgärder har genomgående godtagits under remissbehandlingen och även jag kan i; allt väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Detta gäller även frågan i vad mån tvång kan användas mot annan än svaranden i utsökningsmålet.

Beredningen har ansett att befogenheten att använda tvång inte kan regleras i detalj i lagen. Jag delar den uppfattningen men anser likväl att bestämmelserna bör kunna preciseras något närmare än som har skett i beredningens förslag. Härvid är särskilt angeläget att förrättningsmannens

befogenhet att bereda sig tillträde till hus. lägenhet och andra lästa

utrymmen blir uttryckligen reglerad, eftersom frågan om sådan rätt ofta aktualiseras. Som bakgrund till en sådan bestämmelse synes lämpligt att även förrättningsmannens befogenhet att genomsöka förvaringsutrymmen regleras. Vidare bör rätten att använda våld mot person regleras särskilt.

I enlighet härmed anges i paragrafens första stycke att vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om det behövs för att verk-

ställighet skall kunna ske. Bestämmelsen åsyftar inte bara förrättning i mål

om utmätning utan även annan förrättning som går ut på att ta hand om

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 17§ 251

egendom. Termen förvaringsställe tas i vidsträckt mening. Den avser sålunda över huvud ett utrymme där egendom kan förvaras, t.ex. skrivbord, byrå, kassaskåp. kassafack, väska eller plånbok. Även t.ex. en bil omfattas av bestämmelsen.

Förrättningsmannen kan ibland behöva få tillträde till visst utrymme i annat syfte än att söka genom utrymmet. Vid avhysning behöver han t.ex. ha tillträde till aktuellt hus, lägenhet e.d. för att kunna verkställa avhysningen. För samtliga fall då förrättningsmannen behöver ha tillträde till hus. rum eller annat utrymme meddelas en gemensam bestämmelse i andra styckets första mening. Där anges att om förrättningsmannen behöver ha tillträde till utrymme som är tillslutet han får låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Bestämmelsen, som tar sikte på fall då förrättningsmannen vägras tillträde av innehavaren eller då inte någon som kan öppna

är närvarande, medger förrättningsmannen att bryta upp lås elier annan tillslutning eller att bereda sig tillträde på annat lämpligt sätt. Som bered-

ningen har framhållit är det uppenbart att härvid inte får företas mera ingripande åtgärder än som är nödvändigt och att egendom inte får skadas

annat än om det är klart motiverat. Förvaringsutrymme som öppnas av förrättningsmannen bör efter förrättningen tillslutas på lämpligt sätt. De

närmare föreskrifter i nu angivna hänseenden som visar sig behövliga kan

meddelas av regeringen.

I fråga om bostad har beredningen föreslagit en undantagsbestämmelse. Jag delar beredningens mening att den nuvarande ordningen, enligt vilken förrättningsmannen som regel, åtminstone i storstadsdistrikten. bereder sig tillträde till utmätningsgäldenärs bostad om inte gäldenären eller någon

annan är hemma och öppnar, ibland är alltför brysk. Förutsättningarna för

att förrättningsmannen skall få bereda sig tillträde till någons bostad bör

därför skärpas. Jag vill erinra om att enligt departementsförslaget de rutin-

mässiga utmätningsförrättningarna i gäldenärens bostad i princip förutsätts skola ersättas av förhör med gäldenären. De problem som är förknippade med att kronofogdemyndigheten behöver ha tillträde till någons bostad kan därför efter UB:s genomförande väntas minska i omfattning.

Som förutsättning för att förrättningsmannen skall få ta sig in i någons bostad i innehavarens frånvaro bör till en början i allmänhet gälla att bostadens innehavare har underrättats i förväg om tiden för förrättningen.

I mål om utmätning bör underrättelse ofta kunna lämnas muntligen i

samband med att kronofogdemyndigheten söker kontakt med gäldenären

för att få uppgifter om eventuella tillgångar. I annat fall får underrättelse ske skriftligen. Jag delar RSV:s och kronofogdeföreningens uppfattning att

sådan underrättelse inte skall behöva delges. Det kan påpekas att enligt 4 kap. 12 § andra stycket departementsförslaget utmätningsgäldenären inte

behöver på förhand underrättas om målet bl.a. då risk föreligger att han skaffar undan eller förstör egendom eller då saken eljest är brådskande. I : sådana fall bör också förrättningsmannen vid behov kunna bereda sig till-

träde till hans bostad utan föregående underrättelse om tiden för förrättningen.

Utöver underrättelse om tiden för förrättningen bör som regel krävas att det kan antas att bostadens innehavare håller sig undan. Det bör härvid

inte utan vidare vara tillräckligt att denne inte är hemma vid förrättningstillfället, även om han inte har hört av sig till kronofogdemyndigheten tidigare under målet. Detta gäller särskilt om förrättningen äger rum under vanlig arbetstid eller om bostadens innehavare har sådant arbete att han kan antas vara på resa. Det bör alltså fordras positivt stöd för att han håller sig undan, men å andra sidan bör inte krävas alltför mycket i detta hän-

seende. Om vederbörande är borta även vid ny förrättning, torde ofta

finnas fog för antagande att han håller sig undan. I sådana fall får också

ofta särskilda skäl anses föreligga. Beträffande avhysning får, som beredningen har framhållit, som regel anses föreligga särskilda skäl för att

förrättningsmannen bereder sig tillträde till bostad.

I enlighet med det anförda anges i andra styckets andra mening att

förrättningsmannen inte får bereda sig tillträde till bostad i innehavarens

frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med posten eller lärnnats på annat lämpligt sätt och det kan

antas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Jag vill understryka att sist nämnda förutsättning — särskilda skäl —- får

anses föreligga i fall då utmätningsgäldenär eller annan uppenbart söker sabotera verkställigheten. |

I tredje stycket av paragrafen har tagits upp bestämmelser om annat

tvång än som har behandlats i det föregående. Där anges i första meningen

att förrättningsmannen för att genomföra förrättning får i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Som andra mening har tagits upp en särskild bestämmelse om användande av fysiskt våld mot person. Enligt förslaget får sådant våld brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån som det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt. När det gäller den närmare tillämpningen av bestämmelsen kan jag ansluta mig till vad bered-

ningen har anfört. Som beredningen har framhållit bör förrättningsmannen

begära biträde av polismyndigheten, när fråga uppkommer om att använda starkare våld än sådant som kan anses mera normalt i utövningen av kronofogdemyndighetens befogenheter. Bestämmelse om sådan be-

fogenhet kan meddelas av regeringen.

Beslut

Föredraganden. I UL används som regel inte beteckningen beslut för

utmätningsmannens avgöranden i utsökningsmål. Där begagnas i stället

sådana beteckningar som ”åtgärd”', ”förfarande””eller ”förslag” (se t.ex

77 § 4 mom. och 146 och 200 §§ samt rubriken till 10 kap.). Under senare

tid har emellertid termen beslut använts i ökad utsträckning i samband med ändringar i UL (se t.ex. 77 § 2 mom., 83 § I mom., 91 a & 3 mom., 201 $ I mom. och 209 §). Se även införsellagen, bl.a. 12, 22 och 25 88. Överexekutors avgöranden benämns i UL beslut eller utslag (se t.ex. 53

och 211 §§ samt rubrikerna till 3 och 11 kap.)

[ enlighet med vad beredningen har föreslagit benämns kronofogdemyndighetens avgöranden genomgående beslut i departementsförslaget. Kronofogdemyndigheten vidtar även faktiska verkställighetsåtgärder som kanske inte utåt framstår som beslut i vanlig mening. Att ett beslut i verkligheten måste föregå varje åtgärd är dock uppenbart. I den mån sådana åtgärder har betydelse för part eller tredje man skall de enligt förslaget lik-

ställas med beslut (se 21 §).

18 §& Paragrafen innehåller bestämmelser om motivering av beslut och om besvärshänvisning. Den motsvarar 19 kap. 15 § beredningens förslag.

Gällande rätt. I gällande lag saknas bestämmelser om skyldighet för

utmätningsmannen eller överexekutor att motivera sina beslut (jfr 36 §

andra stycket USK) men sådan skyldighet torde ändå i princip anses föreligga.

Enligt 204 § 2 mom. UL skall utmätningsmannen vid förrättningar som anges i 201 och 203 §§ (dvs. när viss tid för klagan gäller samt vid utmätning av lön m.m.) meddela underrättelse om vad den som vill söka ändring

bör taktta samt äventyret om det försummas. I USK meddelas vissa kompletterande föreskrifter. Enligt 28 § första stycket USK skall i beslut om utmätning av lön elier om införsel och i beslut enligt 12 eller 22 & införsellagen anges bl.a. att den som är missnöjd kan klaga hos överexekutor. Enligt 50 & USK skall i beslut om rättelse, i bevis enligt 43 § (dvs. över utmätning av annan egendom än lön) och i underrättelser enligt 45 § (bl.a. då egendom har utmätts med förbehåll enligt 67 § 3 mom. UL) anges vad den som vill klaga hos överexekutor har att iaktta. Har utmätning skett

av lös egendom och kan det antas att egendomen tillhör annan eller att

tredje mans rätt på annat sätt har trätts för när, skall enligt 44 & USK underrättelse om utmätningen om möjligt genast sändas till denne med

uppgift om vad han skall iaktta bl.a. om han vill klaga över förrättningen. I

211 § I mom. fjärde meningen UL stadgas beträffande överexekutor att när slutligt utslag ges, auktion har hållits eller försäljning har skett i annan

ordning, underrättelse skall meddelas om vad som är att iaktta vid sökande

av ändring och äventyret om det försummas.

Lagberedningen. De beslut som kronofogdemyndigheten skall fatta enligt förslaget bör enligt beredningen ofta utfärdas i skriftlig form. Detta gäller t.ex. beslut om införsel. I andra fall bör beslut — eller vidtagen åtgärd —- protokollföras resp. antecknas i dagbok e.d. men åsyftad åtgärd måste i många sammanhang kunna genomföras utan avvaktan på sådan protokollföring eller anteckning. Beslut meddelas i sådana fall muntligen, t.ex. i

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 188 254

samband med förrättning eller vid sammanträde. I enlighet med det sagda

föreslås i första stycket av 19 kap. 15 § att beslut meddelas skriftligen eller

muntligen samt att muntligt beslut skall upptecknas.

Beträffande motivering framhåller beredningen att den numera även för förvaltningsmyndigheter lagfästa principen om skyldighet att vid behov

motivera beslut bör tillämpas också av kronofogdemyndigheten. Detta är

av betydelse särskilt för part som beslutet har gått emot och som därför kan vilja överklaga det samt för överinstansen när besvär har anförts.

den mån det behövs ange de skäl på vilka det grundas.

Beredningen understryker att enligt den föreslagna lydelsen inte alla beslut behöver särskilt motiveras. Det skulle vara både onödigt och alltför

betungande. När ansökan om verkställighet bifalls, framgår sökandens anspråk och skälen därtill av åberopad exekutionstitel. Detta gäller bl.a.

vid införsel och utmätning. Någon ytterligare motivering för att verkställigheten har beviljats kan i allmänhet inte anses påkallad. Har svaranden framställt invändning mot verkställigheten, kan dock behöva anges

varför invändningen inte beaktas. såvida inte saken är uppenbar. Vidare

bör skälen anges, om utmätning av lön e.d. har beslutats i enlighet med de

särskilda förutsättningar som gäller därom eller om viss egendom tas i

anspråk trots att invändning har framställts mot att den utmäts. När ansökan om verkställighet avslås eller eljest inte föranleder begärd åtgärd, bör beslutet som regel innehålla skälen. Beslut som endast är förberedande behöver i allmänhet inte motiveras. |

För stora anspråk bör enligt beredningen inte ställas på utformningen av motivering. Vad som skall anges är de huvudsakliga skäl som har varit bestämmande så att det blir begripligt varför ärendet har fått den utgång som har beslutats. Någon detaljerad redogörelse för sakförhållandena kan inte krävas.

Kronofogdemyndighetens beslut kan enligt förslaget överklagas, om inte annat föreskrivs. För klagan gäller i vissa fall bestämd tid, medan möjligheten att klaga It andra fall inte är tidsbegränsad. Beredningen anser art när viss besvärstid gäller, beslutet bör ange vad den som vill klaga har att iaktta. I ärende hos kronofogdemyndigheten kan förekomma succes-

siva beslut beträffande vilka gäller att särskild talan får föras mot varje sär-

skilt beslut inom begränsad tid, i allmänhet räknad från att part har delgetts beslutet. Anteckning om vad som i detta hänseende gäller kan enligt beredningen ske på dagboksblad eller i protokoll i mycket förenklad form (t.ex. genom ordet besvärshänvisning). Vid eventuell utskrift och delgivning av beslutet bör besvärshänvisningen utskrivas enligt formulär. I andra fall bör

den som är missnöjd få upplysning hos kronofogdemyndigheten vid förfrågan. Bestämmelser i enlighet härmed har tagits upp i tredje stycket av

paragrafen. Beredningen påpekar att det givetvis kan vara lämpligt att beslut som får överklagas utan begränsning till viss tid innehåller erinran

om möjligheten att klaga. Föreskrift härom kan vid behov meddelas i administrativ ordning.

Beslut om införsel och om utmätning av lön m.m. kan enligt 4 kap. 12 § första stycket och 8 kap. 5 § beredningens förslag ändras av kronofogdemyndigheten när anledning föreligger. Sådana beslut bör enligt beredningen innehålla upplysning om denna möjlighet. Föreskrift härom bör

meddelas i administrativ ordning (jfr 28 § första stycket USK). Remissyttrandena. Beträffande andra stycket anmärker RSV att om

skyldigheten att motivera beslut skall slå igenom någorlunda enhetligt hos kronofogdemyndigheterna kompletterande föreskrifter fordras. Dessa bör kunna meddelas i administrativ ordning. Vid utformandet av föreskrifterna kan ledning hämtas av 17 § förvaltningslagen. Enligt RSV bör särskilt övervägas om skillnaden mellan allmänna och enskilda mål skall behöva

inverka på föreskrifterna.

I fråga om tredje stycket framhåller kammarrätten i Stockholm att enligt "förvaltningslagen besvärshänvisning, med undantag som här kan lämnas åt

sidan, alltid skall meddelas när beslut går part emot. Kammarrätten har

förståelse för att invändningar kan riktas mot att varje beslut på det exeku-

tiva området som går part emot skall förses med besvärshänvisning. Det ter sig inte heller särskilt lyckat med besvärshänvisning till hovrätt i frågor

där självrättelse av beslutet är vad som avses skola ske. Å andra sidan

måste konstateras att förslaget i berört hänseende inte ger en rätts-

säkerhetsgarant: likvärdig med den som förvaltningslagen ger. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör besvärshänvisning lämpligen ges även i fall då talan inte är inskränkt till viss tid. Svea hovrätt anser för sin del att

det kan godtas att besvärshänvisning inte alltid behöver meddelas. Alla

beslut som kan överklagas bör dock innehålla uppgift art — men ej nöd-

vändigt vis hur — detta kan ske.

Föredraganden. Det är utan särskild bestämmelse tydligt att vissa beslut som meddelas av kronofogdemyndigheten, t.ex. införselbeslut,

skall vara skriftliga medan andra beslut kan meddelas muntligen och upp-

tecknas i efterhand. Då det inte är möjligt att närmare reglera vilka beslut som skall meddelas skriftligen, bör enligt min mening inte meddelas någon bestämmelse i saken. På grund härav har i departementsförslaget inte tagits upp någon motsvarighet till bestämmelsen i första stycket av bered-

ningens förslag.

Andra stycket i beredningens förslag har tagits upp oförändrat som

första stycke i förevarande paragraf i departementsförslaget. De ut-

talanden som beredningen har gjort angående den närmare tillämpningen av bestämmelsen kan jag ansluta mig till. Med anledning av vad bered-

ningen har anfört om motivering av beslut om löneutmätning vill jag dock

påpeka att departementsförslaget saknar motsvarighet till vad som f.n.

gäller om gäldenärens betalningsovilja som förutsättning för sådan utmätning. Vidare utgår departementsförslaget från att RSV liksom f.n. skall

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 19§ 256

meddela närmare föreskrifter om det utmätningsfria beloppet. Anledning

torde därför som regel saknas att särskilt motivera beslut om utmätning av

lön. De närmare föreskrifter angående kronofogdemyndighetens skyldighet att motivera sina beslut som visar sig behövliga kan meddelas av

regeringen.

Beträffande frågan i vad mån beslut bör innehålla besvärshänvisning bör

först påpekas att enligt departementsförslaget besvärstiden skall vara begränsad i de flesta fall. Obegränsad besvärstid föreslås gälla beträffande beslut som rör införsel och utmätning i lön o.d. samt för tredje man som vill klaga över annan utmätning. Besvärshänvisning bör i princip alltid ges

när viss besvärstid gäller. Undantag kan emellertid tänkas, t.ex. då

anstånd med exekutiv försäljning har beviljats på begäran av såväl sökanden som gäldenären. Även i andra fall kan förhållandena vara

sådana att ett beslut inte kan sägas gå emot någon.

Det kan vidare ifrågasättas om besvärshänvisning bör vara obligatorisk

i fall då talan inte är inskränkt till viss tid. En regel som omfattar alla sådana fall skulle bl.a. innebära att beslut om vanlig utmätning skulle behöva innehålla besvärshänvisning även för eventuell tredje man. Det är

emellertid inte påkallat att sådan besvärshänvisning ges annat än när tredje

mans eventuella rätt har aktualiserats. Tredje man bör f.ö. i första hand

uppmanas att söka rättelse hos kronofogdemyndigheten, vilket även bör anges i beslutet. När det gäller beslut om införsel eller utmätning i lön o.d. anser jag att besluten liksom f.n. bör innehålla besvärshänvisning. Det är emellertid angeläget att sådana beslut — när fråga därom uppkommer - i första hand omprövas av kronofogdemyndigheten och att även detta anges

i beslutet.

I enlighet med vad jag har anfört nu anges i departementsförslaget att beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iaktta samt att sådan upplysning dock får utelämnas när den är uppenbart obehövlig. I verkställighetsföreskrifter kan meddelas bestämmelser om att beslut även bör innehålla upplysning om att den som beslutet har gått emot kan begära rättelse eller ändring, när sådan befogenhet föreligger.

19 §& Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 17 §& beredningens förslag,

behandlar bl.a. frågan från vilken tidpunkt kronofogdemyndighetens egna

beslut får tillämpas.

Gällande rätt. Beträffande fortgången av det exekutiva förfarandet

gäller enligt 210 § I mom. UL att klagan över utmätning inte får hindra

förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning och att inte heller

klagan över annan Åtgärd som har vidtagits av utmätningsman får föranleda uppehåll däri, om inte överexekutor förordnar annorlunda. Enligt 208

$ kan överexekutor, när klagan över utmätningsmans åtgärd anmäls hos

honom, tills vidare i avvaktan på det slutliga utslaget inställa vidare fort-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 19§ 257

gång av åtgärden eller meddela den rättelse vartill omständigheterna föranleder. om skäl finns och saken inte tål uppskov.

I fråga om verkställighet av utslag varigenom överexekutor har ålagt betalningsskyldighet gäller enligt 51 § 4 mom. UL vad som i 37 § samt 39 och 40 §§ är föreskrivet I fråga om underrätts dom i motsvarande fall. Överexekutors utslag varigenom någon har fällts till böter eller vite får

enligt 52 § I mom. inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Annat

av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än som avses i 51 och 52 $$ skall enligt 53 § gå i verkställighet även om det överklagas, om inte annorlunda har förordnats eller är särskilt föreskrivet. Utslag varigenom överexekutor föreskriver ändring beträffande utmätningsmans åtgärd skall

enligt 210 & 2 mom. omedelbart lända till efterrättelse, om det inte förord-

nas annorlunda. I mål om utmätning skall dock redan verkställd åtgärd inte återgå innan utslaget har vunnit laga kraft, om inte överexekutor har särskilt förordnat därom. När överexekutors utslag överklagas, kan hovrätten enligt 218 & I mom., innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna att

utslaget inte får verkställas eller att, om verkställighet redan har följt, ytterligare åtgärd inte får vidtas.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att kronofogdemyndighetens åtgärder (frånsett handräckning) avser att genomföra förpliktelser som har

bestämts i exekutionstitlar. Myndighetens egna beslut räknas i förslaget inte som exekutionstitlar I: den mening som avses i 3 kap. Flera bestäm-

melser i förslaget anger särskilt att kronofogdemyndigheten får utsöka vissa fordringar eller kostnader (se 2 kap. 15 §, 3 kap. 26 §, 4 kap. 20, 21

och 26 §§, 8 kap. 5 §, 14 kap. 22 §, 16 kap. 4 § samt 18 kap. 7, 9, 10, 14 och

21 §§, jfr 5 kap. I $ andra stycket). Kronofogdemyndighetens beslut bör enligt beredningen i princip kunna genomföras eller eljest lända till efterrättelse omedelbart. I 19 kap. 17 § sägs härom generellt i första stycket första meningen att kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart. I en andra mening tillfogas att verkställighet (eller handräckning) fortgår även om klagan förs, såvida inte annat är särskilt föreskrivet eller förordnas. Exempel på särskild föreskrift i fråga om fortgången av det exekutiva förfarandet finns i 9 kap. 9 § första stycket och 14

kap. 16 8.

I andra stycket av paragrafen föreskrivs särskilt undantag beträffande kronofogdemyndighetens beslut varigenom vite har utdömts. Vitet får inte utsökas innan beslutet har vunnit laga kraft.

Beredningen erinrar om att när besvär har anförts över meddelat beslut eller vidtagen åtgärd, kronofogdemyndigheten kan enligt 19 kap. 36 § andra stycket förordna att ärendet skall vila tills vidare i avvaktan på hovrättens beslut. Enligt 40 § andra stycket i samma kapitel kan hovrätten

också omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet (eller handräck-

ning) inte skall äga rum tills vidare eller att sådan åtgärd skall genomföras

och bestå till dess annat förordnas. Om synnerliga skäl föreligger, får hov-

17 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 20§ 258

rätten också omedelbart förordna att vidtagen åtgärd skall hävas.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med

Seredningens förslag. Bestämmelserna I första styckets andra mening och i andra stycket har dock fått byta plats. Bestämmelsen angående beslut om

utdömande av vite avser sådant vite som behandlas i 10-12 88 i före-

varande kapitel (fr även 23 §). Jag vill påpeka att departementsförslaget saknar motsvarighet till vad beredningen har föreslagit om att krono-

fogdemyndigheten med anledning av besvär kan förordna att mälet skall

vila tills vidare.

20 8 I paragrafen, som motsvarar 19 kap. 18 § i beredningens förslag, ges vissa bestämmelser angående självrättelse m.m.

Lagberedningen. Beredningen föreslår vissa uttryckliga bestämmelser om befogenhet för kronofogdemyndigheten att själv ändra eller rätta sina beslut och utgår från att kronofogdemyndigheten har viss sådan befogen-

het även i andra fall. Enligt beredningen bör kronofogdemyndigheten

självmant ta upp fråga om självrättelse när anledning föreligger. Anledning kan yppas vid den rutinmässiga granskning av underordnades arbete som högre befattningshavare förutsätts utföra. Vidare kan påpekande av part eller tredje man ge anledning tll rättelse. I första stycket första meningen

skall pröva fråga om ändring eller rättelse av beslut när sådan åtgärd är

tillåten och anledning föreligger. Beredningen påpekar att bestämmelsen är

tillämplig även om särskild talan får föras mot beslutet. Detta torde

överensstämma med vad som anses gälla i fråga om förvaltningsmyndighets möjlighet att vidta självrättelse. .

Enligt andra bestämmelser i förslaget, anför beredningen vidare, skall verkställighet (eller handräckning) avbrytas eller vidtagen åtgärd hävas, utan att fråga är om någon omprövning av tidigare beslut. I vissa fall används av särskild anledning uttryckssättet att åtgärd skall återgå”. När i förevarande sammanhang talas om hävande, åsyftas enligt beredningen även återgång av vidtagen åtgärd. Bestämmelser av hithörande slag finns i 3 kap. 7 § fjärde stycket, 24 § tredje stycket och 26 §, 4 kap. 12 § andra stycket och 17 § första stycket, 7 kap. 12 § tredje stycket, 10 kap. 6 § fjärde stycket, 11 kap. 21 § fjärde stycket, 12 kap. I & jämförd med sist-

nämnda lagrum samt 13 kap. 17 § och 42 §& fjärde stycket och 18 kap. 6 § Gfr även 19 kap. 40 §). Beredningen anser att även frågor om verkställighets (eller handräcknings) avbrytande eller om hävande av redan vidtagen åtgärd i princip bör

prövas av kronofogdemyndigheten utan att särskild begäran därom

behöver framställas. I första stycket andra meningen av 19 kap. 18 § anges

att även sådan fråga prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om inte annat är föreskrivet. Föreskrift om att särskild begäran förutsätts för vissa åtgärder som har samband med återgång av exekutiv åtgärd finns i 3 kap.

Prop. 1980/81: 8 2 kup. 205 259

26 § andra stycket, 4 kap. 26 § och 14 kap. 22 8.

Beredningen har även uppmärksammat frågan om rättelse på grund av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbiseende. Beredningen erinrar om att enligt 17 kap. 15 & RB domstol kan, om den finner att dom eller beslut av sådan anledning innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om rättelse. Parterna skall få tillfälle att yttra sig innan rättelse sker. Se även 32 8

förvaltningsprocesslagen och 19 3 förvaltningslagen.

Beträffande de bestämmelser om ändring eller rättelse som nu finns i införsellagen och UL påpekar beredningen att deras införande i resp. lagar inte har avsetts skola inverka på den befogenhet som kan tillkomma utmätningsmannen att med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 & RB rätta skrivfel o.d. En sådan befogenhet bör finnas och beredningen föreslår i andra stycket av 19 kap. 18 § uttryckliga bestämmelser därom. Bestämmelserna bör enligt beredningen bl.a. kunna tillämpas, om sakägarförteckning eller köpeskillingsfördelning har råkat bli felaktig på grund av felräkning eller liknande förbiseende. Bestämmelserna gäller även sedan kronofogdemyndigheten har skilt sig från ärendet.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att lydelsen av första stycket första meningen närmast ger intrycket att ändring eller rättelse endast får ske i fall då det finns uttryckligt lagstöd. Beredningens tanke att ändring eller rättelse skall kunna ske även i andra fall bör enligt hovrätten för Övre Norrland och RSV komma till tydligare uttryck i lagtexten.

RSV anmärker att utformningen av första stycket grundar sig på att det finns en systematisk skillnad mellan ändring och rättelse å ena sidan och

avbrytande och hävande å den andra. Verket anser emellertid tveksamt om denna skillnad är sådan att den bör läggas till grund för utformningen

av lagtexten. Ett hävande kan sålunda vara förenat med omprövning av ett tidigare beslut och bör i så fall hänföras till kategorien "ändring eller rät- : telse”". Hovrätten för Västra Sverige anför liknande kritik.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att någon generell föreskrift om kommunikation inte har givits när fråga är om rättelseförfarande enligt första stycket. En sådan föreskrift bör emellertid meddelas.

Föredraganden. Frågan i vad mån kronofogdemyndigheten bör kunna

själv ändra eller rätta sina beslut har behandlats närmare i den allmänna

motiveringen under avsnitt 5.4.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om det finns en sådan skillnad mellan ändring och rättelse av beslut, å ena sidan, samt avbrytande och hävande av verkställighet å andra sidan, att den bör läggas till grund för

utformningen av bestämmelserna i förevarande hänseende. Med ändring eller rättelse avses i balken fall då tidigare meddelat beslut omprövas enligt 4 kap. 33 och 34 §§, 7 kap. 10 8, I5 kap. 12 § första stycket och 16 kap. 13 § jämförd med 4 kap. 33 och 34 §§ eller, i vissa fall, utan stöd av

särskild bestämmelse. Avbrytande eller hävande av verkställighet innebär

däremot i princip inte någon omprövning av tidigare beslut. Även om den

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 218 260

sakliga skillnaden i några fall inte är så stor (se t.ex. 3 kap. 21 § tredje stycket). synes lämpligt att dessa principiellt olika fall hålls isär. Jag finner alltså inte skäl att frångå den av beredningen använda terminologin.

Jag delar beredningens mening att kronofogdemyndigheten bör själv-

mant pröva fråga om ändring eller rättelse när anledning föreligger till

sådan åtgärd. För att föreskriften härom inte skall ge intryck av att självrättelse får ske endast med stöd av uttrycklig bestämmelse har föreskriften Jämkats så att det tydligt framgår att möjlighet till självrättelse finns även i vissa andra fall. Även fråga om avbrytande eller hävande i annat fall av

verkställighet bör prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om inte

annat är föreskrivet för särskilda fall.

En remissinstans har ansett att i fråga om sådan självrättelse som regleras i första stycket en generell regel bör meddelas om att vederbörande part som regel skall höras innan sådan åtgärd vidtas. Beträffande rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 och 34 §§ finns emellertid sådan före-

skrift i 4 kap. 35 §. Motsvarande gäller rättelse av kvarstad för fordran (16

kap. 13 §). I övrigt torde några motsvarande föreskrifter inte behöva meddelas 1 lag.

Av 18 kap. 12 § framgår att fråga om ändring eller rättelse av beslut samt

om avbrytande eller hävande i annat fall av verkställighet skall prövas självmant av kronofogdemyndigheten även när anförda besvär ger anledning till det.

Även andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer i sak med beredningens förslag. Det har dock inte synts behövligt att särskilt ange att sådan rättelse som behandlas där fär ske även sedan målet har avslutats.

21 § Paragrafen innehäller en regel om sådana faktiska ätgärder som faller utanför vad som räknas till beslut. Den motsvarar 19 kap. 16 § beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att kronofogdemyndigheten även vidtar faktiska åtgärder som inte utåt framstår som beslut. Som exempel nämner beredningen säkerställande av utmätning eller utbetalning av medel som har influtit efter utmätning. Sädana åtgärder bör i princip likställas med beslut, i den mån åtgärden är av betydelse för någons rätt. I 19 kap. 16 § anges att vad som i kapitlet sägs om beslut skall i tillämpliga delar gälla även åtgärd som företas utan särskilt beslut eller

följer på beslut och som är av betydelse för part eller tredje man. Bestäm-

melsen har bl.a. tillämpning i fråga om möjligheten till och tid för klagan.

Enligt 10 kap. I $ andra stycket i förslaget får kronofogdemyndigheten liksom f.n. i viss utsträckning överlämna åt annan att sälja lös egendom på offentlig auktion. Här kommer närmast i fråga företag för auktionsverksamhet samt beträffande värdepapper fondkommissionär eller mäklare. Det kan enligt beredningen möjligen diskuteras hur försäljning

som sker i sådan ordning bör betraktas i fråga om möjligheten att över-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 22 och 23 §§ — 261

klaga försäljningen, Det skulle i och för sig vara tänkbart att klagan endast fick föras över kronofogdemyndighetens beslut att överlämna försäljningen till annan, medan själva försäljningen inte skulle få överklagas. En sådan ordning kan dock knappast ar:ses lämplig. Beredningen anser att den försäljning som sker enligt kronofogdemyndighetens uppdrag bör jäm-

ställas med försäljning som kronofogdemyndigheten själv företar. Klagan

bör alltså kunna. anföras över själva försäljningen. Eftersom denna inte

formligen bekräftas av något kronofogdemyndighetens beslut bör den

betraktas såsom en sådan faktisk åtgärd som avses i 19 kap. 16 §. Motsvarande bör enligt beredningen gälla åtgärd som sökanden enligt 16 kap. 4

$ första stycket andra meningen utför efter kronofogdemyndighetens

anvisning.

Föredraganden. Att faktiska åtgärder som kronofogdemyndigheten företar bör jämställas med beslut har betydelse inte bara för tillämpningen

av 18—20 §§ i förevarande kapitel utan bl.a. även i fråga om klagan till

hovrätten. I förevarande paragraf anges, i huvudsaklig överensstämmelse

med beredningens förslag, att vad som sägs i balken om beslut i tillämpliga

delar gäller även sådan åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt. Jag ansluter mig till beredningens uttalanden

om innebörden av termen åtgärd.

Prövning av tvist

Under denna rubrik behandlas dels viss tvist som kronofogdemyndigheten själv skall pröva, dels tvister som myndigheten har hänskjutit till särskild rättegång.

22 och 23 §§ Dessa paragrafer, som motsvarar 19 kap. 19 och 20 § i beredningens förslag, reglerar tvister som kronofogdemyndigheten själv handlägger. .

Gällande rätt . När vid fördelning av medel fordran är tvistig skall enligt huvudregeln i 151 §& 2 mom. UL medlen avsättas och borgenären föreläggas att väcka talan vid domstol mot sakägare som medlen skall tillfalla om borgenärens anspråk bortfaller. För det fall att frågan om fördelning är

omedelbart anhängig hos överexekutor gäller emellertid en särskild bestämmelse. Om fördelningen i sådant fall inte utan betydande olägenhet för parterna kan avslutas utan att tvisten har avgjorts, skall enligt 151 § 3

mom., om det är ändamålsenligt, överexekutor själv ta upp tvisten och

efter muntlig förhandling pröva den i utslaget om medlens fördelning.

Talan anses väckt, när part framställde sitt yrkande. Om bevisning gäller

vad som i RB föreskrivs för tvistemål. I nämnda mom. anges slutligen att om part uteblir från förhandling, det inte utgör hinder för handläggning och

avgörande av tvisten.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att i anslutning till reglerna

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 22 och 23 §§ 262

om fördelning av köpeskilling m.m. har i 14 kap. 9 § i förslaget tagits upp en bestämmelse om att kronofogdemyndigheten i vissa fall själv kan pröva tvist angående fordran eller förmånsrätt. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse har vidgats jämfört med motsvarande bestämmelse i 151 § 3 mom. UL. Medan den nuvarande bestämmelsen endast avser ärenden som handläggs av överexekutor, dvs. försäljning av registrerat skepp, I' "tfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg och fast egendom, skall bestämmelsen i förslaget gälla alla slags ärenden.

Första stycket av 19 kap. 19 §i förslaget innehåller en bestämmelse om att talan i tvist, som enligt 14 kap. 9 § tredje stycket skall prövas av krono-

fogdemyndigheten, skall anses väckt när part framställde sitt yrkande.

Med ”yrkande” avses det yrkande om betalning ur den utmätta egendomen som förutsätts vara framställt under det föregående förfarandet. muntligen eller skriftligen. Beredningen påpekar att det inte behövs någon särskild begäran om att tvisten skall prövas av kronofogdemyndigheten. men berörda sakägare kan givetvis ta initiativ i den riktningen.

För att kronofogdemyndigheten skall få tillräckligt underlag för sin

bedömning av tvisten kan det behövas att framställt yrkande preciseras

med angivande av grunden och:bevis m.m. Därvid är det enligt beredningen lämpligt att anknyta till de krav som enligt 42 kap. RB gäller för stämningsansökan i tvistemål. Sådan ansökan skall ske skriftligen och innehålla uppgift om bl.a. de omständigheter på vilka talan grundas, det yrkande som framställs och de skriftliga bevis som åberopas.

Andra stycket i 19 §i förslaget innehåller i enlighet härmed en bestäm-

melse att om väckt talan inte uppfyller de krav som ställs på stämnings-

ansökan i tvistemål, kronofogdemyndigheten skall anmoda parten att avhjälpa bristen. Beredningen har inte ansett det behövligt att föreskriva någon påföljd vid underlåtenhet att efterkomma föreläggandet. Det ligger i partens eget intresse att tillhandahålla så fullständigt material som möjligt för tvistens prövning eftersom han annars riskerar att hans talan ogillas.

Om den som har yrkat betalning till äventyrs i något fall skulle vara ovillig

att medverka, kan det tänkas medföra att kronofogdemyndigheten finner att tvisten inte bör prövas av myndigheten. Parten kan då i stället före-

läggas att väcka talan enligt 14 kap. 9 § andra stycket i förslaget. Innan

kronofogdemyndigheten på det sättet beslutar att inte själv pröva talan bör emellertid enligt beredningen uppmärksammas, om detta medför besvärande konsekvenser för andra sakägare.

Som första mening i första stycket 1 20 § har tagits upp en bestämmelse att kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten.

Därnäst sägs i en andra mening att vid sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som i 8 § första och andra styckena, 9 § såvitt angår tredje man

som är sakägare, 10 § första stycket samt [1 och 12 §§ sägs om förhör. Beredningen framhåller att kronofogdemyndigheten sålunda skall kalla vederbörande sakägare till förhandlingen och att myndigheten får ålägga

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 22 och 23 §§ 263

sakägare personlig inställelse vid äventyr av vite (8 § första och andra styckena samt 9 §). Kronofogdemyndigheten får döma-.ut försuttet vite (10 $ första stycket). Part eller annan sakägare som har inställt sig vid förhandling kan få ersättning av allmänna medel för inställelsen och kan även få förskott på sådan ersättning (11 §). Vidare kan kronofogdemyndigheten förordna att vad som har förekommit vid förhandlingen inte får yppas obehörigen. Den som bryter mot förordnandet kan i så fall dömas till böter (12 8), Däremot skall bestämmelsen i 8 § tredje stycket om att sökanden

kan föreläggas att inställa sig vid påföljd att hans ansökan avvisas inte vara tillämplig vid sådan förhandling som nu är i fråga. I första stycket tredje

meningen i 20 § föreslås i stället att parts utevaro inte skall utgöra hinder

för handläggning och avgörande av tvisten. Inte heller tredskopåföiljd får

således tillämpas mot den som uteblir. Beredningen påpekar att partsställningen i hithörande mål kan avvika mycket från vanliga stämningsmål vid

domstol.

Enligt 19 kap. 9 § i förslaget kan förhör även äga rum med den som inte

själv är sakägare men enligt balken är skyldig att lämna upplysningar. I

denna del blir bestämmelsen inte tillämplig i tvist som avses i 20 §, vilken hänvisar till 9 § endast såvitt angår tredje man som är sakägare. Annan

tredje man kan emellertid höras som vittne. I fråga om hans hörande och ersättning till honom skall andra stycket i 20 § tillämpas. Ersättningsbestämmelserna i 11 § blir inte tillämpliga för hans del.

I andra stycket i 20 § sägs att beträffande bevisning skall gälla vad som i RB föreskrivs för tvistemål. Detta innebär bl.a. att kronofogdemyndig-

heten kan höra vittnen resp. höra part under sanningsförsäkran.

I tredje stycket första meningen av 20 § har tagits upp en bestämmelse,

enligt vilken tvist som prövas av kronofogdemyndigheten skall avgöras i samband med fördelning av de medet som tvisten rör. Enligt en andra

mening skall avgörandet då tas upp i beslutet om medelsfördelningen. Beredningen påpekar att förslaget utgår, liksom gällande rätt, från att medel som inte berörs av tvisten skall fördelas utan avvaktan på avgörandet, om en sådan uppdelning kan ske utan komplikationer. Därjämte innehåller 14 kap. 18 § andra stycket en bestämmelse vilken medger att belopp som inte berörs av tvisten betalas i förskott. 19 kap. 20 § tredje stycket innehåller som en tredje mening en särskild föreskrift om att en hit-

hörande tvist får avgöras för sig om synnerliga skäl föreligger. Tvisten kan t.ex. avse en fråga som har prejudicerande betydelse för andra sakägare med likartade anspråk. Det kan enligt beredningen då vara praktiskt att

kronofogdemyndigheten avgör tvisten för sig och låter anstå med den

medelsfördelning som har samband därmed.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om de krav som ställs på

stämningsansökan i tvistemål alltid behöver upprätthållas i de sammanhang varom här är fråga.

Svea hovrätt ställer sig också kritisk till att kronofogdemyndigheten

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 24§ 264

skulle kunna hålla förhör under sanningsförsäkran, vittnesförhör m.m. och detta t.o.m. utan offentlighet. Hovrätten ser inget skäl mot att sådan be visupptagning sker vid domstol. Den föreslagna befogenheten är enligt hovrätten särskilt betänklig mot bakgrund av kronofogdemyndighetens dubbelställning i allmänna mål. Även advokatsamfundet tar bestämt avstånd från att kronofogdemyndigheten skulle få rätt att höra vittne eller part på ed eller försäkran. Sådan bevisupptagning bör enligt samfundet,

med hänsyn till edens eller försäkrans solennitet och allmänna betydelse, förbehållas domstol. Länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att parter utan

rättegångsbiträde inte kommer att kunna framställa yrkande och invändningar på sådant sätt att processen kan sluta i ett materiellt riktigt beslut. även om man från myndigheten söker leda processen.

Föredraganden. Frågan i vad mån kronofogdemyndigheten bör kunna

själv pröva tvist vid fördelning av medel behandlas i anslutning till 13 kap.

7 3 i departementsförslaget. Som framgår av vad som anförs där anser jag att kronofogdemyndigheten bör kunna pröva sådan tvist, om fördelningen inte kan utan betydande olägenhet för parterna avslutas utan att tvisten har blivit avgjord och om sådan prövning även i övrigt är ändamålsenlig. I allmänna mål får bestämmelsen dock inte tillämpas, om statens eller kommunens fordran berörs av tvisten (13 kap. 21 § tredje meningen).

Nu förevarande paragrafer innehåller vissa föreskrifter angående handläggningen av fördelningstvist som skall prövas av kronofogdemyndigheten. De av beredningen föreslagna bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med vad som f.n. gäller beträffande motsvarande prövning hos överexekutor. Enligt min mening behöver man inte ha några betänkligheter mot att kronofogdemyndigheten i detta särskilda fall får befogenhet att bl.a. hålla vittnesförhör och höra part under sanningsförsäkran. Tvist som avses i bestämmelserna skall naturligtvis handläggas av kronofogde. Jag kan även i övrigt i huvudsak godta beredningens förslag. I departementsförslaget har dock inte tagits upp någon bestämmelse om att tvist under viss förutsättning får avgöras för sig. Något praktiskt behov av en sådan befogenhet torde inte finnas. De ändringar som i departementsförslaget har skett av bestämmelserna rörande förhör (10-14 §§ i före-

varande kapitel) föranleder vissa jämkningar i 23 §. Även några andra jämkningar har skett i departementsförslaget. Bl.a. hänvisas i 23 § inte till bestämmelserna i 11 § om förhör med sakägare. Hänvisningen till vad som

sägs i 10 § tredje stycket första meningen beträffande förhör med part

avses bli tillämpligt på parterna i tvisten, även om sådan part endast är

sakägare i målet hos kronofogdemyndigheten.

24 § I denna paragraf ges bestämmelser om forum i fall då kronofogdemyndigheten har förelagt någon att väcka talan vid domstol. Paragrafen

motsvarar 19 kap. 21 §i beredningens förslag. Gällande rätt. Vid tvist om äganderätten till lös egendom som avses i 69

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 24§ 265

$ UL gäller om forum att talan skall väckas vid den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsomräde hör. Bestämmelsen avser enligt ordalydelsen endast lös egendom som finns i gäldenärens bo.

I fråga om föreläggande att väcka talan i tvist som rör äganderätt till utmätt fast egendom gäller enligt 5 § första stycket FfL att talan skall väckas vid domstol som anges i 10 kap. 10 & RB, dvs. domstolen i den ort där fastigheten är. Motsvarande gäller enligt 5 § andra stycket FfL. när tvisten rör äganderätten till byggnad eller annat som framstår som tillbehör till fastighet.

I 91 a 8 UL finns forumbestämmelser för det fallet att föreläggande att väcka talan meddelas med anledning av tvist i vad mån pantbrev i skepp eller fast egendom utgör pant för fordran. Talan skall väckas, såvitt avser pantbrev i fast egendom vid fastighetsforum och beträffande pantbrev i skepp vid den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsomräde hör. :

När fordran vid fördelning av influtna medel är tvistig, kan borgenär enligt 151 & 2 mom. UL föreläggas att väcka talan mot sakägare som

medlen skall tillfalla i andra hand. Behörig att ta upp tvisten är domstol till

vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör eller, om målet är an-

hängigt hos överexekutor, domstolen i den ort där överexekutor är. Här kan erinras om bestämmelsen i 10 kap. 17 § första stycket 6 RB,

enligt vilken domstol inte på grund av vad som stadgas i samma kapitel är behörig att ta upp tvist som angår utmätt lös egendom och för vilken be-

hörig domstol är särskilt stadgad.

Lagberedningen. I beredningens förslag har bestämmelser om föreläggande att väcka talan tagits upp i 5 kap. 19-21 och 24—26 §§, 10 kap. 12 $ andra stycket samt 14 kap. 9 § andra stycket. Bestämmelserna täcker de fall då föreläggande nu kan komma i fråga men sträcker sig därutöver. De innehåller emellertid inte några regler om forum för talans väckande. Frågan om forum regleras i stället i 19 kap. 21 5.

Beredningen erinrar om att den nuvarande forumregeln i 69 §& UL tillkom i samband med 1963 års ändringar i UL. Enligt vad som därvid uttalades kunde i något enstaka fall förekomma att utmätningsmans tjänstgöringsområde föll inom mer än en domkrets. Talan skulle i sådant fall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsomrädet till vilket målet var att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som hade betingat

utmätningsmannens kompetens.

Antalet kronofogdedistrikt torde, anför beredningen, komma att minskas väsentligt. Man fär räkna med att det i framtiden kommer att i

flertalet län finnas endast en kronofogdemyndighet. Såvitt man nu kan

bedöma kommer då regelmässigt att i varje kronofogdedistrikt finnas två elier flera allmänna underrätter. De nuvarande forumreglerna i 69, 91 a och

151 §§ UL kan därför inte tas upp i balken utan en viss jämkning. Bered-

ningen föreslär att indelningen i kronofogdedistrikt inte längre skall vara

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 24§ 266

avgörande för kompetensfråzan såvitt angär tvister om lös egendom utan att denna i stället får bli beroende av den plats där myndigheten är situerad. Den domstol blir sålunda behörig inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sina lokaler. Man kan emellertid enligt beredningen utgå från att det inom vissa distrikt kommer att finnas en eller flera filialavdelningar vilka självständigt handlägger vissa grup. av ärenden. När en sådan filialavdelning ger föreläggande att väcka talan, bör domstolen i den ort där avdelningen finns vara behörig. Domstolen skall anges i föreläggandet. I frägan var kronofogdemyndigheten skall anses situerad kan närmare bestämmelser meddelas i administrativ ordning.

I första stycket av 19 kap. 21 § anges som huvudregel att hithörande tvister skall tas upp av den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns. Forumbestämmelsen skall gälla, när någon enligt 5 kap. 19. 20, 25 eller 26 § eller 14 kap. 9 § andra stycket har förelagts att i fråga om lös egendom väcka talan vid domstol. om inte annat följer av andra stycket i paragrafen. Forumbestämmelsen är tvingande (jfr 10 kap. 17 § första stycket 6 RB). :

Beträffande innebörden erinrar beredningen om att 5 kap. 19 §i huvudsak motsvarar 69 § UL. med den skillnaden att alla slag av lös egendom omfattas och att den är tillämplig även beträffande egendom i tredje mans besittning. I 5 kap. 20 § behandlas fall då det finns anledning till antagande att gäldenären är ägare till annan lös egendom än registrerat skepp eller registrerat luftfartyg utan att det föreligger sädant fall som avses i 5 kap. 16—18 §§. Det kvarstår alltså en viss grad av osäkerhet om äganderätten. Egendomen kan då utmätas med förbehäll för tredje mans rätt och sökanden kan enligt andra stycket i 5 kap. 20 § föreläggas att väcka talan i saken mot tredje mannen. Beredningen har ansett övervägande praktiska skäl tala för att man vid föreläggande enligt 5 kap. 20 §, trots den omvända partsställningen jämfört med 5 kap. 19 §, har samma forumregel som vid föreläggande enligt sistnämnda paragraf.

I 5 kap. 25 § regleras det fallet att tredje man efter utmätt egendoms försäljning eller indrivning av utmätt fordran gör anspråk på influtna medel. Bestämmelserna i 19 och 24 §§ i samma kapitel har då motsvarande tillämpning. Föreläggande enligt 5 kap. 26 § rör återvinning med anledning av utmätning. Det har synts beredningen lämpligt att när föreläggande har meddelats enligt 5 kap. 25 eller 26 §, samma forumregel får gälla som i fall vilka direkt regleras i 5 kap. 19 och 24 §§ resp. 5 kap. 20 §.

Andra stycket i 21 §i 19 kap. innehåller en bestämmelse för de fall då

talan skall väckas vid fastighetsforum. I överensstämmelse med vad som

nu gäller enligt 5 & FfL skall talan väckas vid fastighetsforum när tvisten rör bättre rätt till utmätt fastighet: eller när annan än fastighetens ägare på-

står bättre rätt till egendom som framstår som tillbehör till fastigheten, dvs. när föreläggande har getts enligt 5 kap. 24 §. Vidare bör enligt beredningen tvister som avses i 5 kap. 25 och 26 §§ handläggas vid fastighets-

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 24§ 267

forum, när tvisten rör fast egendom. Även när utmätt fast egendom har sålts och tvist som avses i 5 kap. 25 § gäller utmätningens berättigande bör den anses röra fast egendom. Bestämmelsen i andra stycket av 19 kap. 21 § innebär också att när tvist enligt 5 kap. 19, 20, 25 eller 26 § rör byggnad på ofri grund, gruva eller för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning, talan skall väckas vid fastighetsforum. Även i andra fall då tvisten rör huruvida viss egendom är tillbehör till fastighet skall den prövas vid fastighetsforum.

Beredningen anmärker att om utmätning har skett av egendom som

ostridigt har tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren (t.ex. nytt-

Janderättshavare), tvist om äganderätten till sådan lös egendom faller under bestämmelsen i 5 kap. 19 §. Rätt forum för prövning av sådan tvist är = frånsett byggnad på ofri grund, gruva och gruvtillbehör - den underrätt där kronofogdemyndigheten finns.

I tredje stycket första meningen i paragrafen ges en forumbestämmelse för de fall då sökanden enligt 5 kap. 21 § första stycket har förelagts att väcka talan angående beständet av utmätt fordran eller rättighet eller då han enligt 10 kap. 12 § andra stycket har förelagts att skaffa exekutionstitel mot sekundogäldenär trots att tvist om fordringen inte råder. Talan riktar sig i sådant fall mot den förpliktade. Beredningen har inte ansett det lämpligt att med frångående av de vanliga forumbestämmelserna tvinga den förpliktade att svara vid domstolen där kronofogdemyndigheten finns. Detta gäller särskilt när han inte finns i riket. Därför föreslås att i fråga om be-

hörig domstol för ifrågavarande fall i stället skall gälla vad som i allmänhet

är föreskrivet därom. Talan skall sålunda i regel väckas vid domstol i den ort där den förpliktade har sitt hemvist (10 kap. I $ första stycket RB).

5 kap. 21 § omfattar även fall då tvisten gäller i vad mån pantbrev eiler annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran. I fråga om forum för sådana tvister överensstämmer beredningens förslag med nuvarande

bestämmelser, med den modifikationen att domstol där kronofogde-

myndigheten finns har trätt i stället för domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. En nyhet är att föreläggande kan ges även i fall då tvisten rör om något finns att utmäta hos ägaren på grund av inteckning i luftfartyg eller reservdelar därtill. I sistnämnda fall bör enligt beredningen tvisten lämpligen handläggas där kronofogdemyndigheten finns. Föreskrifter i enlighet med det sagda finns i tredje stycket andra

meningen i 19 kap. 21§.

I fjärde stycket sägs att I föreläggande skall anges den domstol vid

vilken talan skall väckas. Denna föreskrift överensstämmer med vad som

nu följer av 69 & UL, 91 a och 151 §§ UL samt 5 § FfL såvitt angår tvister som avses där.

Remissyttrandena. Förslaget att talan i hänskjutna tvister som regel skall väckas vid den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns kritiseras av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser att förslaget innebär

ett åsidosättande av allmänhetens intresse. Länsstyrelsen nämner därvid särskilt gäldenären i mål om utmätning. RSV och kronofogdeföreningen vänder sig mot beredningens uttalande att med uttrycket ”där kronofogdemyndigheten finns” skall avses inte bara centralorten i distriktet utan även

lokal stationeringsort. Nämnda remissinstanser förordar att talan i angivna fall alltid skall väckas vid den domstol till vilken myndighetens centralort

hör.

Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. erinrar om att tvist om bättre rätt till skeppsegendom enligt sjölagen skall handläggas av sjörättsdomstol. Enligt utredningens mening bör sådan talan väckas vid sjörättsdomstol även när den grundas på föreläggande i utsökningsmål.

Föredraganden. I departementsförslaget har tagits upp bestämmelser

om föreläggande att väcka talan vid domstol vilka överensstämmer med

vad beredningen har föreslagit frånsett att departementsförslaget saknar bestämmelser om återvinning vid utmätning. Bestämmelserna om före-

läggande finns i 4 kap. 20-22, 25 och 26 §§, 9 kap. 12 § andra stycket och

13 kap. 7 § andra stycket.

En remissinstans har ansett att den av beredningen föreslagna huvudregeln om forum i hänskjutna tvister — tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns — skulle kunna innebära nackdelar för utmätnings-

gäldenär eller annan svarande i tvisten. Med anledning härav vill jag fram-

hålla att i hänskjutna tvister finns sakägare med skilda intressen. Det är inte lämpligt att låta hemvistet för svaranden i processen över lag vara avgörande. I vissa tvister skall dessutom talan föras mot två svarande i rättegången. När tredje man har gjort gällande bättre rätt till utmätt lös egendom, skall sålunda föreläggandet gå ut på att tredje mannen skall väcka talan mot såväl sökanden som gäldenären (4 kap. 20 8, se även 4 kap. 25 och 26 §§). Jag vill erinra om att gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande i mål om utmätning och att de allra flesta sådana mål också torde komma att handläggas av kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemvist. Beredningens förslag att tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns som huvudregel skall vara behörig synes utgöra en lämplig avvägning av de olika sakägarnas intressen och framstår även i övrigt som naturligt.

Trots att antalet kronofogdedistrikt inte torde komma att minskas i den utsträckning som beredningen har förutsatt, delar jag beredningens mening att den plats där kronofogdemyndigheten finns och inte som f.n. kronofogdemyndighetens tjänstgöringsområde bör vara avgörande för behörigheten. Jag godtar sålunda vad beredningen har föreslagit som huvudregel

angående behörig domstol. I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen ansluter jag mig däremot till den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen att avgörande genomgående bör vara den plats där krono-

fogdemyndighetens centralort är belägen, även om 1 distriktet finns lokal

stationering till vilken vissa mål kan anses knutna.

Enligt 336 § sjölagen (se även förordningen 1975:931 om sjörättsdomstolar) skall tvistemål rörande förhållande som avses i sjölagen prövas av vissa särskilda tingsrätter. Mot bakgrund härav har en remissinstans

förordat att även talan om bättre rätt till skepp m.m. som grundas på före-

läggande i utsökningmål skall väckas vid sjörättsdomstol. För egen del vill jag framhålla att det är en fördel om samma forumregel så långt det är möjligt får gälla i tvister beträffande all slags egendom. Handläggningen av tvister rörande skepp som kan uppkomma i utsökningsmål torde knappast

kräva någon särskild sjörättslig sakkunskap. Om sådana tvister skulle

prövas av sjörättsdomstol, skulle käranden i vissa fall ha att välja mellan två eller flera domstolar (se 337 § sjölagen). Detta skulle bl.a. göra det svårare att snabbt få klarlagt huruvida talan har väckts eller inte inom utsatt tid. Om undantag från huvudregeln görs beträffande skepp, kan liknande undantag ifrågasättas för vissa andra egendomsslag. Jag har därför ansett mig böra godta beredningens förslag att särskilda forumregler inte bör gälla i fråga om skepp. Beträffande fast egendom och därmed jämförbar egendom bör däremot, som beredningen också har föreslagit, meddelas en särskild forumregel.

Även i övrigt överensstämmer förevarande paragraf i departementsförslaget i sak med beredningens förslag bortsett från att departementsförslaget inte innehåller någon forumregel såvitt gäller återvinning. Beträffande bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke — att behörig domstol skall anges i föreläggandet — vill jag erinra om att i fall som avses i tredje stycket

första meningen gäller allmänna forumregler. Det innebär bl.a. att mer än

en domstol kan vara behörig att pröva tvisten. Uppgiften i föreläggandet

om behörig domstol får naturligtvis anpassas därefter.

Ställande av säkerhet m.m.

25 § Denna paragraf, som motsvarar 2 kap. 14 § beredningens förslag, innehåller vissa föreskrifter om säkerhet som enligt olika bestämmelser i balken skall ställas i utsökningsmål, nämligen om beskaffenheten och

prövningen av säkerhet och omhändertagande av ställd säkerhet.

Gällande rätt . Enligt UL skall i ett flertal fall ställas pant eller borgen. Även i SfL, LfL och FfL föreskrivs säkerhet i vissa situationer. Bestämmelser om säkerhet vid exekution finns också i en del andra författningar. I 48 §& UL meddelas vissa generella regler om säkerhet. vilka är tillämpliga inte endast när pant eller borgen krävs enligt UL utan även när säkerhet eljest skall ställas i utsökningsmål. Det föreskrivs där att säkerhet, som inte har godkänts av motparten, skall prövas av den myndighet hos vilken säkerheten ställs. Borgen får inte godkännas av myndigheten,

om inte borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera har

tecknat borgen, de tillika svarar solidariskt.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 25§ 270

Lagberedningen. Även enligt beredningens förslag skall säkerhet ställas

i åtskilliga fall (se t.ex. 3 kap. 7, 8 och 16 §§, 13 kap. 35, 39, 54 och 58 §§ och 14 kap. 16, 17 och 20 §§). I de särskilda bestämmelserna om säkerhet

sägs I allmänhet inte hur säkerheten skall vara beskaffad. I första stycket av 2 kap. 14 § anges att föreskriven säkerhet skall bestå av pant eller borgen. Beträffande borgen föreslås i överensstämmelse med vad som f.n. gäller att den skall vara proprieborgen och, om den ställs av mer än en person, solidarisk. Beredningen erinrar om att borgen, som har tecknats av

två eller flera utan förbehåll om delad ansvarighet, enligt 10 kap. 11 § HB

medför solidarisk ansvarighet. I fråga om pant uppställer förslaget inte

några särskilda krav på dess beskaffenhet.

Enligt förslaget skall säkerheten prövas av myndigheten, om den inte har godkänts av den till vars förmån den skall gälla. Med hänsyn till att

säkerhet enligt förslaget alltid skall ställas hos kronofogdemyndigheten

skall prövningen ankomma på denna myndighet. Beredningen framhåller

att prövningen skall ske med beaktande av att säkerheten vid behov skall kunna realiseras och därvid täcka den förpliktelse som avses bli garan-

terad. Har säkerheten godkänts av den till vars förmån den skall gälla, behöver de särskilda kraven beträffande borgen inte vara uppfyllda. Motsvarande bör gälla det särskilda krav som i 11 kap. 16 §& andra stycket

Gfr 12 kap. 1 § första stycket) och 13 kap. 35 § andra stycket (jfr 58 § fjärde stycket) ställs upp i fråga om säkerhet som består av fordran förenad med

panträtt i den inropade egendomen, nämligen att fordringen täcks av

köpeskillingen. Eftersom detta förutsätter att alla som är berättigade till

utdelning ur köpeskillingen är närvarande och godkänner säkerheten torde kronofogdemyndigheten i praktiken alltid få pröva sådan säkerhet. Av den

föreslagna bestämmelsen och sakens natur följer enligt beredningen att

den i vars intresse säkerhet skuile ställas kan helt avstå därifrån (jfr 14 kap.

215).

Beredningen har inte ansett det lämpligt att, såsom ifrågasattes under remissbehandlingen av betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt VIII, göra något undantag från att borgen av två eller flera skall vara solidarisk. Beredningen påpekar emellertid att hinder inte möter att lämna t.ex. två bankgarantier på särskilda belopp vilka sammmanlagt täcker det belopp

som skall säkerställas. ' Beredningen framhåller vidare att det har framställts önskemål att bl.a. bank befrias från skyldighet att ställa säkerhet. Som skäl för en sådan

bestämmelse har anförts att garanti av svensk bank allmänt godtas som borgen och att det innebär en besvärande formalitet, om bank skall behöva anskaffa särskild säkerhet i form av borgen av tjänsteman i banken

e.d. Beredningen har inte ansett lämpligt att, på sätt nu gäller för staten och

kommun och även föreslås i 2 kap. 16-$, generellt befria bank från skyldighet att ställa säkerhet. Det kan ha sitt värde att i ärendet preciseras vilken risk som skall garderas och att man på det sättet även skyddar sig mot att

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 255 271

invändningar framställs i efterhand och uppgörelse därigenom fördröjs. Beredningen förordar däremot att i 2 kap. 14 § andra stycket införs bestämmelser som medger att en uttrycklig utfästelse av bank att svara för förpliktelsen i fråga skall kunna ersätta pant eller borgen. Med bank bör därvid jämställas annan penninginrättning som regeringen bestämmer.

I tredje stycket av paragrafen föreslås att säkerheten skall tas i förvar av kronofogdemyndigheten. Detta överensstämmer med vad som redan f.n. torde gälla utan särskild bestämmelse. De frågor som kan uppkomma

beträffande bl.a. vård av pant och ersättning för kostnader som rör pants

vård och förvaring får enligt beredningen lösas med ledning av gängse panträltsliga regler fr 10 kap. 3 och 4 §§ HB).

Förslaget saknar, liksom gällande lag, regler om hur länge ställd säkerhet skall förvaras av kronofogdemyndigheten och vad som skall ske med säkerheten, frånsett de föreskrifter som meddelas om kronofogdemyndighetens ianspråktagande i vissa fall av säkerhet (se 14 kap. 4 § och 2 kap. 15 $). Det är emellertid enligt beredningen tydligt att säkerheten skall äter-

ställas. när den inte längre får tas i anspråk av den till vars förmån den har

ställts eller av kronofogdemyndigheten och alltså inte längre tjänar något syfte. Har säkerhet ställts på grund av att viss förutsättning för verkställighet inte föreligger och uppfylls förutsättningen senare, skall säkerheten

också återställas. Som exempel nämner beredningen att säkerheten har

ställts av någon som har sökt verkställighet på grund av inte lagakraftvunnen dom (jfr 3 kap. 8 § och 14 kap. 16 & I) och domen senare har vunnit laga kraft.

ibland kan det dröja avsevärd tid innan det blir klarlagt huruvida ställd säkerhet behöver tas i anspråk. Säkerhet som inte har återställts till den som har lämnat säkerheten skall förvaras av kronofogdemyndigheten och bör inte utlämnas till motparten utan den förres medgivande. Om den till vars förmån säkerhet har ställts önskar begagna säkerheten, får han skaffa sig en exekutionstitel och begära utmätning i panten resp. hos borgensmannen. Hur kronofogdemyndigheten skall förfara när den själv skall ta i anspråk säkerheten anges i 2 kap. I5 §. Att därutöver i detalj reglera hur det skall förfaras i olika fall har inte synts möjligt. En allmänt hållen bestämmelse 1 saken skulle inte ge någon vägledning. Man behöver enligt beredningen knappast befara att bristen på ytterligare lagbestämmelser skall vålla svårigheter i praktiken.

Remissyttrandena. Förslaget att borgen som ställs av mer än en person skall vara solidarisk kritiseras av hovrätten för Övre Norrland , som anser att något bärande skäl inte har anförts mot att borgensmännen åtminstone i viss omfattning kan begränsa sitt åtagande till del av det belopp som skall säkerställas.

Enligt TCO bör i paragrafen tas in en föreskrift om att bankgaranti får godtas som säkerhet.

Jordbrukskasseförbundet anser att förslaget att bank som skall ställa

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 25§ 27

säkerhet i stället kan lämna utfästelse att infria den aktuella förpliktelsen är välgrundat. Enligt advokatsamfundet saknar däremot bestämmelsen reellt innehäll, eftersom banken redan har det betalningsansvar som utfästelsen åsyftar att säkerställa.

Några remissinstanser berör det förhållandet att förslaget inte innehåller några regler om hur länge ställd säkerhet skall förvaras av kronofogdemyndigheten och vad som skall ske med säkerheten. Länsstyrelsen i

Stockholms län upplyser att den har haft praktiska svårigheter på grund av bristen på sådana bestämmelser. Detta har särskilt gällt fall då sökanden i

ärenden om avhysning har ställt ett kontantbelopp eller en bankgaranti som säkerhet. Länsstyrelsen har någon gång utlämnat säkerheten när det har bedömts kunna ske utan risk. Kronofogdeföreningen, som under-

stryker svårigheterna att avgöra om och när säkerhet kan återställas, förutsätter att frågan blir närmare reglerad i administrativ ordning. Även

TCO anser att administrativa bestämmelser bör meddelas om villkoren för att säkerhet kan återställas.

RSV utgår från att säkerhet enligt förslaget kan ställas enbart i enskilda mål. RSV grundar detta på det sätt bestämmelserna om säkerhet, bl.a. 2

kap. 14—16 85, har utformats.

Föredraganden. Som beredningen har förestagit bör säkerhet som skall ställas I utsökningsmål bestå av pant eller borgen. Jag finner inte skäl att frångå beredningens förslag att borgen som ställs av två eller flera personer skall vara solidarisk. Denna ordning är enkel för kronofogdemyndigheterna och torde knappast kunna vålla olägenheter för part eller annan. Bestämmelsen i saken bör emellertid, i likhet med regeln i 10 kap. 11 § HB, vara tillämplig endast på gemensam borgen, dvs. i fall då borgensmännen har tecknat borgen i förening. Om tvä eller flera var för sig ingår särskild borgen för en förpliktelse utgör, som beredningen har påpekat, bestämmelsen inte hinder mot att varje borgen begränsas till visst belopp så att förbindelserna sammanlagt täcker förpliktelsens belopp. I departementsförslaget har bestämmelsen om att borgen skall vara solidarisk förtydligats I nämnda hänseende.

Anledning saknas att. som en rernissinstans har förordat, ta upp särskild föreskrift om att bankgaranti får godtas som säkerhet. Bankgaranti som ställs enligt bestämmelserna för borgen omfattas utan vidare av vad som i

paragrafen sägs om borgen.

När det gäller den föreslagna bestämmelsen om att bank, i stället för att ställa pant eller borgen, får lämna utfästelse att infria aktuell förpliktelse kan jag inte dela den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen att bestämmelsen skulle sakna reellt innehåll. En sådan utfästelse som det är fråga om torde medföra att banken i princip förlorar möjligheten att göra invändningar mot betalningsskyldigheten. Genom utfästelsen kan också betalningsskyldigheten ofta preciseras. Jag godtar alltså vad beredningen har föreslagit om utfästelse av bank. Med bank bör likställas jämförbara

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 26§ 273

penninginrättningar. Närmare föreskrifter om vilka slags penninginrättningar som bör jämställas med bank kan meddelas av regeringen.

Även i övrigt kan jag godta vad beredningen har föreslagit i paragrafen. Jag delar beredningens uppfattning att närmare föreskrifter inte behöver meddelas i UB angående förvaring av ställd säkerhet.

Med anledning av att RSV har förklarat sig utgå från att säkerhet skall ställas enbart i enskilda mål vill jag framhålla att med den reservation som följer av att staten resp. kommun enligt 27 § är befriad från att ställa säkerhet bestämmelserna om säkerhet i princip bör vara tillämpliga även i allmänna mål. Bestämmelser om att säkerhet kan eller skall ställas gäller i flera fall annan än sökanden, t.ex. den som ropar in fastighet, rättighets-

havare som vill skydda sin rättighet vid försäljning av fastighet eller borge-

när som vill lyfta medel i förtid. Anledning saknas till att sådana bestämmelser inte skulle gälla även i allmänna mål.

26 § I paragrafen regleras hur kronofogdemyndigheten skall förfara när den skall ta ställd säkerhet i anspråk. Paragrafen motsvarar 2 kap. 15 §

beredningens förslag.

Gällande rätt . Den som har ropat in registrerat skepp m.m., luftfartyg m.m. eller fastighet på auktion kan i stället för att lämna kontant handpenning ställa säkerhet för motsvarande belopp (16 § andra stycket SfL, 17

$ andra stycket LfL och 35 § andra stycket FfL). Om inroparen inte betalar

ogulden del av den kontanta köpeskillingen inom föreskriven tid, kan han

bli ersättningsskyldig med högst handpenningens belopp (se 22 & SfL, 23 §

LfL och 43 § FfL). Motsvarande gäller exekutiv fastighetsförsäljning som sker under hand (58 § fjärde och femte styckena FfL). För uttagande av vad köparen skall utge kan det behövas att säkerhet som han har ställt tas i anspråk. Bestämmelser härom meddelas i UL.

I 143 a & I mom. UL föreskrivs att om säkerhet för handpenning har ställts hos överexekutor och ogulden del av köpeskillingen inte betalas senast på bestämd dag, överexekutor skall göra bruk av säkerheten, om

det behövs för betalning av vad den förre köparen skall svara för. Säker-

heten skall tas i anspråk på sätt som finnes ändamålsenligt. Pant får säljas i den ordning som gäller för utmätt lös egendom och borgen får utsökas. Överexekutors beslut får omedelbart verkställas. Enligt 143 a § 2 mom. har nämnda bestämmelser motsvarande tillämpning när sakägare har lämnat säkerhet för belopp som skall fördelas samtidigt med köpeskillingen. Denna föreskrift syftar på säkerhet för tillskott som rättighetshavare för att skydda sin rättighet har ställt vid exekutiv försäljning av fastighet (39 § sista stycket FfL) och säkerhet som sakägare har ställt för att subsidiäransvarig fastighet inte skall säljas (54 § sista stycket FfL).

Lagberedningen. De nyss nämnda bestämmelserna i SfL, LfL och FfL om ställande av säkerhet och om skyldighet för inropare att utge ersättning

har tagits upp även i beredningens förslag till UB (11 kap. 16 § andra

18 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I i

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 27§ 274

stycket och 22 §, 12 kap. I $ första stycket och 13 kap. 35 § andra stycket, 39 § sista stycket. 43 §, 54 § sista stycket och 58 § fjärde och femte styckena). Föreskrift att sådan säkerhet under vissa förutsättningar skall tas i anspråk av kronofogdemyndigheten meddelas i 14 kap. 4 § i förslaget.

Enligt 4 kap. 24 § och 14 kap. 16, 17 och 20 §§ beredningens förslag får medel som har influtit i införsel- resp. utmätningsärende under vissa förutsättningar betalas ut, trots att det inte har blivit slutligt fastställt att borgenären är berättigad till betalning. Som villkor för utbetalning gäller i dessa fall att säkerhet ställs för återbetalning. Befinns senare, t.ex. genom att

exekutionstiteln har upphävts. utmätningen hävts eller fördelningsbeslut

ändrats, att den som har uppburit något inte är berättigad till beloppet, är han skyldig att återbetala vad han har erhållit för mycket. Kronofogdemyndigheten får i sådant fall utsöka vad som skall betalas tillbaka. Såvitt avser det fallet att exekutionstiteln har upphävts följer detta av 3 kap. 26 § och 14 kap. 22 §. Vid tillämpning av dessa bestämmelser får utmätning äga rum (Gjfr 5 kap. I $ andra stycket). Kronofogdemyndigheten kan därvid ta säkerheten 1 anspråk.

I 2 kap. 15 § föreskrivs att när säkerhet skall tas i anspråk av krono-

fogdemyndigheten, pant får tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom och att borgen genast får utsökas. Beredningen har ansett det onödigt att, som i 143 a § UL, också föreskriva att kronofogdemyndigheten i övrigt förfar på det sätt som finnes mest ändamålsenligt. Beredningen har inte funnit något praktiskt behov av att i förevarande hänseende likställa utfästelse av bank e.d. med borgen. Den betalningsskyldige bör få tillfälle att betala frivilligt innan säkerheten tas i anspråk. Förslaget inne-

bär att det inte behövs nägon särskild exekutionstitel för att kronofogde-

myndigheten skall få realisera säkerheten (jfr betr. utsökande av borgen 5 kap. I $ andra stycket i förslaget). Det är tillräckligt att kronofogdemyndigheten själv beslutar att säkerheten skall realiseras och bestämmer vilket belopp som skall tas ut ur säkerheten. Pant som utgörs av fordran bör

såvitt möjligt drivas in i stället för att säljas Gfr 10 kap. 10—13 §§ i för-

slaget).

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. Bestämmelser om att kronofogdemyndigheten i vissa fall skall ta i anspråk säkerhet har i departementsförslaget tagits upp i 13 kap.

38.

27 § I paragrafen, som motsvarar del av 2 kap. 16 § beredningens

förslag, meddelas föreskrift bl.a. om befrielse för vissa rättssubjekt från

skyldighet att ställa säkerhet.

Gällande rätt. Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund är enligt 48 § 2 mom. UL (se även 16 § tredje stycket SfL, 17 §

tredje stycket LfL och 35 § tredje stycket FfL) befriade från skyldigheten

att ställa säkerhet i utsökningsmål.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 28§ 275

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 2 kap. 16 § att

staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund inte skall behöva ställa säkerhet, när det annars är föreskrivet.

I samma stycke föreslår beredningen vidare, som undantag från vad som anges i 18 kap. om skyldighet för sökanden att på begäran av kronofogdemyndigheten förskottera förrättningskostnad, att nyss nämnda rätts-

subjekt även befrias från skyldighet att förskottera sådan kostnad. Som andra stycke i paragrafen har i enlighet med 9 kap. 8 § andra

stycket andra meningen RB tagits upp en föreskrift att vite inte får föreläggas staten.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag såvitt avser befrielse för staten

m.fl. att ställa säkerhet samt förbud att förelägga staten vite. Frågan om

befrielse för staten m.fl. att förskottera förrättningskostnad regleras i 17

kap. 58.

Fordran som ej är förfallen och ränta

28 8 Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 17 § beredningens förslag, reglerar frågan hur värdet av räntelös fordran som inte är förfallen skall beräknas.

Gällande rätt. 1 150 § I mom. UL föreskrivs att om utdelning ur köpe-

skillingen för utmätningsvis såld lös egendom skall ske för fordran, som inte är förfallen och på vilken ränta inte skall betalas före förfallodagen,

fordringen skall beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta

utgör dess värde vid fördelningen. Enligt andra meningen i samma mom.

gäller motsvarande, om utfäst ränta är lägre än fem procent. I 12 § fjärde

stycket SfL, 12 § första stycket ELfL och 28 § FfL finns motsvarande

bestämmelser beträffande fordran som skall tas upp i sakägarförteckning

vid försäljning av egendom som avses i dessa lagar.

Lagberedningen. I 2 kap. 17 § föreslår beredningen som första mening att fordran, som inte är förfallen till betalning och inte löper med ränta före förfallodagen, skall beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde. I en andra mening anges att motsvarande

gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent. Beredningen framhåller att

förslaget i fråga om beräkningsgrunden överensstämmer med de

nuvarande reglerna i UL, SfL, LfL och FfL om diskontering av fordran

men att den föreslagna bestämmelsen har fått en mera generell tillämpning.

Diskonteringsregeln blir sålunda tillämplig, förutom i de fall som f.n. är reglerade, även i andra fall då det eventuellt kan bli aktuellt att beräkna nu-

värdet av en inte förfallen fordran (jfr dock beträffande utmätt fordran 10

kap. 11 § andra stycket i förslaget).

Föredraganden. Genom räntelagen (1975:635) och därtill anslutande

regler i andra författningar har införts nya bestämmelser om fordringsränta

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 29§ 276

inom förmögenhetsrättens område. Bestämmelserna, som beaktar såväl s.k. avkastningsränta som dröjsmålsränta, utgår från det vid varje tid gällande officiella diskontot men är två resp. fyra procent högre. Frågan om lämplig räntefot vid diskontering av fordringar prövades dock inte i nämnda lagstiftningsärende (se prop. 1975:102 s. 108).

Räntan vid diskontering har uppenbarligen beröringspunkter med

avkastningsränta, varför vissa skäl kan tala för att anpassa diskonteringsräntan till avkastningsräntan. Å andra sidan gör sig även en del andra syn-

punkter gällande beträffande diskonteringsräntan. I de fall som omfattas

av den föreslagna diskonteringsregeln skall en borgenär ofta utan att själv

ha tagit initiativ därtill få betalning i förtid eller få sin fordran beräknad i

förhållande till andra fordringar. Vidare torde räntelösa fordringar ofta avse rent benefika förhållanden, t.ex. vid lån från föräldrar till barn. En anknytning till det officiella diskontot skulle även så till vida ge mindre tillfredsställande resultat som beräknandet tydligen måste utgå från det vid tiden för diskonteringen gällande diskontot, trots att diskonteringen avser en framtida period under vilken diskontot kan ändras, måhända flera gånger. Jag finner därför inte lämpligt att utforma diskonteringsregeln i enlighet med räntelagens bestämmelser. Däremot synes det kunna över-

vägas att med hänsyn till nuvarande ränteläge höja den femprocentiga

räntesatsen vid diskontering någon eller några procent. Jag anser emeller-

tid inte att tillräckliga skäl föreligger att f.n. höja nämnda räntesats, vilken även ligger till grund för diskontering på andra områden.

På grund av det sagda och då jag även i övrigt kan godta beredningens förslag har paragrafen utformats i enlighet med detta.

I fråga om räntelös fordran innebär bestämmelsen i första meningen att det sökta värdet skall beräknas genom att fordringens nominella belopp reduceras med ett belopp motsvarande fem procent årlig ränta under tiden från den aktuella dagen till och med förfaliodagen, beräknad på det sökta värdet. I fall som avses i andra meningen skall diskonteringen i stället ske efter den procentsats med vilken den utfästa räntan understiger fem

procent.

I den mån kronofogdemyndigheterna kan behöva tabeller till ledning för diskonteringen kan sådana tabeller utfärdas av RSV (jfr den till lagen 1947:577 om statlig förmögenhetsskatt fogade tabell I i dess lydelse före

1974 års ändringar). Diskonteringsregeln torde knappast kunna få någon praktisk betydelse i

fråga om statens fordringar i allmänna mål.

29 & Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 18 § beredningens förslag, behandlar frågan om ränta på medel som har betalats ut i utsökningsmål

och som skall betalas tillbaka. Gällande rätt. Den som har lyft pengar vid verkställighet av dom m.m. är enligt 50 §& UL skyldig att betala tillbaka beloppet, om exekutionstiteln

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 29§ 271

ändras eller upphävs. Därvid utgår ränta enligt 5 § räntelagen från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 § ränte-

lagen för tiden därefter. Ränta enligt 5 § räntelagen, s.k. avkastningsränta, beräknas enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda,

vid varje tid gällande diskontot med tillägg av två procent. Ränta som

avses i 6 §& räntelagen, s.k. dröjsmålsränta, beräknas på samma sätt, dock

att diskontot skall ökas med fyra procent.

Om någon har fått lyfta medel innan frågan om bättre rätt till medlen har

blivit slutligt avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis återbetala medlen, skall han enligt 166 & UL likaså betala ränta på beloppet. Räntan

beräknas enligt 5 § räntelagen för tiden från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Undantag från skyldigheten att betala ränta enligt 166 § gäller när utdelning

har beräknats för borgenär utan att fordringsbeviset har företetts och borgenären inte har anmält sig inom ett år från det att fördelningen vann

laga kraft (jfr 159 § UL) samt den som medlen i andra hand skall tillfalla

har begagnat sin rätt att lyfta medlen. Om borgenären i sådant fall anmäler sig senare, är den som har lyft medlen inte skyldig att betala ränta för längre tid än från det att utmätningsmannen eller överexekutor har krävt återbetalning av beloppet.

Bestämmelserna om ränta i 50 och 166 & UL fick sin nuvarande lydelse år 1975 i samband med tillkomsten av räntelagen. Tidigare skulle ränta utgå efter sex procent om året från det att beloppet lyftes.

Lagberedningen. Även enligt beredningens förslag kan den som har uppburit medel under verkställighet ibland bli skyldig att helt eller delvis betala tillbaka medlen. Detta gäller t.ex. om dom eller annan exekutionstitel ändras eller upphävs sedan verkställighet har följt (3 kap. 26 §). Den som har fått verkställighet skall i så fall betala tillbaka vad han har fått lyfta i pengar. Ett annat fall är att utbetalning äger rum innan fördelning har

vunnit laga kraft och fördelningen sedan ändras efter besvär (jfr 4 kap. 26 §

och 14 kap. 22 §). I dessa och andra fall då skyldighet föreligger att betala tillbaka uppburna pengar bör enligt beredningen den återbetalningsskyldige i princip också betala ränta. Beredningens förslag innebär att räntesatsen liksom i motsvarande fall enligt vad som gällde vid tiden för förslaget skall vara sex procent.

Regeln att ränta skall utgå på pengar som betalas tillbaka bör emellertid

enligt beredningen inte gälla undantagslöst. I andra stycket föreslås att vad

som sägs i första stycket inte skall gälla i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de inte har återburits. Föreskriften åsyftar i första hand det fall som regleras i 166 § tredje meningen UL (jfr 14 kap. 20 §

första stycket i förslaget) men omfattar även andra fall, t.ex. då återbetal-

ningen har fördröjts på grund av att den som är berättigad till medlen inte har tillhandahållit ett löpande skuldebrev, vilket har utgjort villkor för åter-

betalningsskyldigheten.

Remissyttrandena. Enligt RSV är det tydligt att räntebestämmelsen inte bör gälla i allmänna mål. I fråga om ränta på skatt som skall återbetalas tillämpas 69 § uppbördslagen. RSV anser att paragrafens lydelse bör ändras så att tillämpningsområdet klart framgår. Hovrätten för Västra Sverige är av samma uppfattning.

Föredraganden. Bestämmelsen om ränta vid återbetalning av 1, fta medel bör, på samma sätt som motsvarande bestämmelser i UL efter gjorda ändringar, anknytas till reglerna i räntelagen. I övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med beredningens förslag.

Beträffande skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser om ränta vid återbetalning när någon vinner nedsättning i eller befrielse från påförd skatt eller avgift bl.a. i uppbördslagen (69 & 2 mom. , jfr 68 § 2 mom. tredje stycket). Dessa bestämmelser gäller även när skatt eller allmän avgift har tagits ut genom utmätning eller införsel.

I fråga om böter, vite o.d. vill jag framhålla följande. F.n. finns inte

några generella bestämmelser om att ränta skall utgå vid återbetalning av

böter o.d. som har drivits in. Bestämmelsen om ränta i 50 § UL torde

emellertid vara tillämplig även vid utmätning för sådan fordran. Huruvida bestämmelsen skall anses tillämplig även vid införsel synes mera tvek-

samt. Enligt departementsförslaget (3 kap. 23 § andra stycket) skall verkställighet som avser böter o.d... frånsett visst undantag, inte kunna ske

förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Utrymmet för återbetalningsskyldighet på grund av att domen eller beslutet har upphävts eller

ändrats efter det att verkställighet har ägt rum torde därför vara ganska ringa. Det förtjänar nämnas att vid återbetalning av skatt enligt uppbördslagen i fall som nu avses ränta inte utgår med lägre belopp än 50 kr. (69 § 2 mom. första stycket jämförd med 32 § första stycket). Påpekas bör också att ränta inte tas ut av den som försummar att betala böter o.d. som har förfallit till betalning. På grund härav bör nu förevarande räntebestämmelse inte heller vara tillämplig i fråga om böter, viten o.d., när åter-

betalning skall ske i följd av att exekutionstiteln har ändrats eller upphävts.

Det bör påpekas att förevarande paragraf bör gälla när staten i allmänt

mål skall betala tillbaka medel i andra fall än då exekutionstiteln har upp-

hävts, t.ex. då utbetalning har ägt rum innan fördelning har vunnit laga kraft och fördelningen därefter ändras.

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

30 § Denna paragraf innehåller en föreskrift om vilka bestämmelser i förevarande kapitel som inte skall gälla i allmänna mål samt vissa särskilda

föreskrifter beträffande sådana rnål, nämligen om företrädare för det

allmänna som borgenär och om när ansökan skall anses gjord. Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 308 279

Föredraganden. Som framgår av motiveringen till de förcgående para-

graferna i kapitlet bör vissa bestämmelser däri inte gälla i allmänna mål. Bestämmelserna om ansökan i utsökningsmål i I, 2. 4 och 5 §§ bör sålunda inte vara tillämpliga i sådana mål. Såvitt avser sökanden i allmänna mål, dvs. staten resp. kommun, bör inte heller tillämpas bestämmelserna i 6 §

(om parts behörighet samt ställföreträdare och ombud m.m.) eller 10 §

andra och tredje styckena (om kallelse till förhör och föreläggande samband med sådan kallelse). Vidare bör bestämmelserna i 29 § om

skyldighet att betala ränta på medel som skall betalas tillbaka inte gälla beträffande sökanden i allmänt mål i fall då exekutionstiteln har upphävts.

I första stycket av förevarande 30 § anges vilka bestämmelser som sålunda inte skall gälla i allmänna mål.

Som har behandlats närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.3 bör i allmänna mål staten resp. kommunen i allmänhet företrädas av

kronofogdemyndigheten, på samma sätt som f.n. utmätningsmannen

representerar borgenären i sådana mål. I vissa särskilda fall bör emellertid borgenären i stället företrädas av annan myndighet, vilken bör vara RSV. Detta gäller vid tvister som hänvisas till domstol och vid överklagande. De

olika fallen behandlas närmare i motiveringen till de aktuella bestämmelserna.

Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf ta upp bestämmelser om vem som sålunda företräder staten i allmänna mål. I andra stycket första meningen anges som huvudregel att sökanden i allmänna mål företräds av kronofogdemyndigheten. I en andra mening föreskrivs att i fall som avses I 4 kap. 20-22, 25 och 26 §§, 9 kap. 12 § andra stycket och 13 kap. 7 § andra stycket staten företräds av RSV. Detsamma föreslås gälla vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål.

Vilka tjänstemän hos kronofogdemyndigheten som skall få utöva olika befogenheter som ankommer på myndigheten i dess egenskap av företrädare för det allmänna som borgenär kan regleras av regeringen. Jag vill

påpeka att när sökanden enligt bestämmelser i UB skall kallas, underrättas.

beredas tillfälle att yttra sig e.d., kronofogdemyndigheten i allmänt mål inte behöver vidta någon särskild åtgärd i den mån det allmänna företräds av myndigheten.

I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 3 3 andra stycket förordningen (1975:1345) med instruktion för justitiekanslern denne kan, utan hinder av att uppgiften att företräda staten vid eller utom domstol

ankommer på annan myndighet än justitiekanslern, i tvist som prövas eller

kan bli föremål för prövning av allmän domstol överta uppgiften att bevaka statens rätt. Denna befogenhet blir dock inte tillämplig i nu förevarande tvister, beträffande vilka uppgiften att företräda staten regleras i lag. Frågan om vem som i skilda sammanhang skall företräda staten vid tvister utreds emellertid f.n. av utredningen (Ju 1974:20) om justitiekanslerns uppgifter m.m.

Prop. 1980/81: 8 2 kap. 30 § 280

Vid tillämpning av vissa bestämmelser i balken är det av betydelse när ansökan skall anses ha skett, dvs. när ett utsökningsmål föreligger. Detta gäller bl.a. i fråga om medel som gäldenär betalar in till kronofogdemyndigheten. Enligt 4 kap. 28 § skall sålunda medel som gäldenären i

anhängigt mål betalar in till kronofogdemyndigheten som regel anses

omedelbart utmätta i målet. Att besvara frågan när ansökan skall anses ha

gjorts i enskilt mål torde knappast kunna vålla svårigheter. Med hänsyn :

till att kronofogdemyndigheten svarar för indrivningen av skatter, böter m.m. och därvid företräder det allmänna samt att någon egentlig ansökan i vanlig mening inte görs i allmänna mål kan det däremot vara mera tvek-

samt på vilket stadium ett utsökningsmål skall anses föreligga vid indrivning av sådana medel. Beredningen har, med hänvisning till vad som uttalades vid tillkomsten av den bestämmelse i gällande rätt som motsvarar 4

kap. 28 § i departementsförslaget, förordat att ett utmätningsmål skall anses föreligga först när utmätning eller försök därtill har ägt rum. Enligt

beredningen kan emellertid frågan komma i ett annat läge, om indrivnings-

förfarandet efter inrättande av centralmyndighet eller införande av data-

system delas upp så att endast mål i vilka exekutiv åtgärd är aktuell över-

lämnas till kronofogdemyndigheten. Beredningens uttalanden har kritiserats av några remissinstanser, bl.a. RSV. I fråga om bestämmelsen att

medel som betalas in i anhängigt mål skall anses utmätta menar RSV att

den förordade ordningen kan föranleda åtskilliga olägenheter. De kritiska remissinstanserna anser att ansökan i allmänt mål skall anses ha skett den dag då indrivningsuppdraget kom in till kronofogdemyndigheten eller, om

målet databehandlas, den dag då målet registrerades.

För egen del vill jag framhålla följande. Att anse att ansökan har gjorts så sent som när utmätning eller utmätningsförsök äger rum synes knappast lämpligt. En sådan ordning synes också kunna vålla svårigheter, t.ex. i fall

då någon utmätningsförrättning inte hålls därför att gäldenären vid förhör

har lämnat uppgifter som godtas. Å andra sidan kan man hysa viss tveksamhet mot att ansökan skall anses gjord redan när kronofogdemyndigheten erhåller indrivningsuppdraget. Tveksamheten hänför sig närmast till att beträffande vissa medel som drivs in som allmänt mål något egentligt uppbördsförfarande inte förekommer innan saken lämnas till kronofogdemyndigheten. Det torde emellertid knappast vara möjligt att finna någon

annan lämplig tidpunkt. Bl.a. bör beaktas att betalningsanmaning inte ges

undantagslöst.

Vid övervägande av det anförda har jag ansett mig böra godta den av

flera remissinstanser förordade regleringen, dvs. att ansökan skall anses ha skett när indrivningshandlingarna kom in till kronofogdemyndigheten. Det synes lämpligt att en uttrycklig bestämmelse härom meddelas i UB. En sådan bestämmelse har tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill påpeka att frågan bör tas upp till omprövning om automatisk

databehandling införs inom exekutionsväsendet.

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 281

3 kap. Exekutionstitlar

I kapitlet meddelas bestämmelser om vilka exekutionstitlar som får ligga

till grund för verkställighet och om verkställighet av icke lagakraftvunna exekutionstitlar. Vidare ges bestämmelser om invändningar mot verkställighet och om verkan av att exekutionstitel upphävs. Kapitlet motsvarar 3 kap. i beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att ”verkställighet” i den mening som åsyftas i förslaget förutsätter exekutionstitel av något slag. Förslaget omfattar i princip alla sådana exekutionstitlar som innefattar skyldighet för någon att betala pengar eller att fullgöra annan förpliktelse. Detta följer av det sätt på vilket balkens tillämplighetsområde bestäms (1 kap. 1 §). Hit hör givetvis åläggande att betala skadestånd oavsett om förpliktelsen vilar på civil eller kriminell grund. Verkställighet kan även avse förpliktelse att utge lös egendom, avträda fast egendom, upphöra med viss verksamhet som strider mot immateriellrättsliga regler osv. De utan jämförelse flesta exekutiva ärendena rör emellertid betalningsförpliktelse.

Beredningen har eftersträvat att i kapitlet systematiskt och överskådligt ange vilka exekutionstitlar som kommer i fråga och förutsättningarna för att de skall kunna föranleda verkställighet. Som inledande bestämmelser tas bl.a. upp en katalog över exekutionstitlarna och en erinran om att särskilda villkor gäller för utländska exekutionstitlar.: De olika exekutionstitlarna behandlas därefter var för sig. Förslaget tar inte upp några nya sådana, frånsett att där nämns även vissa exekutionstitlar för vilka uttryckliga regler f.n. saknas. Däremot har auktionsprotokoll, som f.n. kan föranleda direkt verkställighet enligt 55 §& UL, i förslaget uteslutits som exekutionstitel. Något beaktansvärt behov av verkställighet på auktionsprotokoll har inte ansetts föreligga. |

Enligt beredningen hade det i och för sig varit önskvärt om förutsättningarna för verkställighet på grund av olika exekutionstitlar hade kunnat göras enklare och mer likformiga än f.n. Villkoren för verkställighet i olika fall har emellertid samband med andra förhållanden, t.ex. anspråkets natur, beskaffenheten av det förfarande som lett fram till exekutionstiteln och tillämpligt rättsmedel. Beredningen har därför inte ansett möjligt att

rubba de nuvarande förutsättningarna i någon större utsträckning.

Remissyttrandena. RSV ifrågasätter om inte termen exekutionstitel bör

bytas ut, eftersom den kan vara svår att förstå för dem som utanför exekutionsväsendet kommer i kontakt med balken. |

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget att auktionsprotokoll inte längre skall kunna föranleda direkt verkställighet. Hovrätten betvivlar inte att sådan exekutionstitel ytterst sällan används men framhåller att några olägenheter med den nuvarande ordningen såvitt bekant inte före-

ligger. Tvärtom synes möjligheten till direkt exekution vara en förut-

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 282

sättning för den kreditpraxis som f.n. tillämpas vid större auktioner, t.ex. vid avvecklande av jordbruk. Möjligheten till snabb exekution anses ha en starkt betalningsstimulerande effekt. Att utverka exekutionstitel genom lagsökning etter betalningsföreläggande tar betydligt längre tid i anspråk med därav följande risker för borgenären. Enligt hovrättens mening förefaller det inte finnas tillräckliga skäl att försämra aukvionssäljares ställning på det sätt som blir följden av förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län

delar beredningens uppfattning att något behov av direkt verkställighet på auktionsprotokoll inte föreligger. .

Föredraganden. Som jag har berört i det föregående bygger förslaget till UB på att det skall föreligga en exekutionstitel av något slag för att

verkställighet skall få ske. I förevarande kapitel anges de exekutionstitlar

som kan läggas till grund för verkställighet. Beträffande innehållet i kapitlet kan jag i stort sett ansluta mig till beredningens förslag.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) föreslås UB

vara direkt tillämplig även på utzragande av böter, viten o.d. samt skatter och allmänna avgifter. Departementsförslaget anger emellertid endast i fråga om böter, viten och rättsverkansbelopp de förutsättningar under vilka fordringar i allmänna mål får drivas in. I övrigt förutsätts att saken

även i fortsättningen regleras i särskilda författningar om sådana ford-

ringar. bl.a. i uppbördslagen.

Bland de exekutionstitlar som enligt departementsförslaget kan föranleda verkställighet kan särskilt nämnas domstols domar och beslut. Förvaltningsdomstols avgöranden jämställs med annan domstols domar och beslut. Vidare kan verkställighet äga rum på grundval av stadfäst förlikning, utslag eller beslut i lagsökningsmål, skiljedom och förbindelse angående underhållsbidrag. Även förvaltningsmyndighets beslut och andra handlingar förutsätts i viss utsträckning kunna föranleda verkställighet. Departementsförslaget syftar i första hand endast på svenska exekutionstitlar.

I fråga om flertalet exekutionstitlar anges i förslaget de närmare villkor

under vilka verkställighet får äga rum. Härvid skiljer förslaget mellan domar och beslut som har vunnit laga kraft och sådana som inte har vunnit laga kraft när verkställighet skall ske. Dessutom utgår förslaget från att

andra lagar, bl.a. RB, GB och FB, även i fortsättningen skall innehålla

bestämmelser om att dom eller beslut får verkställas utan hinder av att laga

kraft inte föreligger.

Det kan diskuteras om man inte i detta sammanhang borde pröva möjligheten att i större utsträckning än f.n. medge exekution direkt på grund av handling som har tillkommit utan medverkan av domstol eller annan

myndighet. Sådana privata exekutionstitlar förekommer i viss utsträck-

ning utomlands. I Danmark kan efter nyligen företagna lagändringar exekution äga rum på grund av inte bara s.k. ”udenretlig skriftlig forlig” om förfallen gäld utan också andra skuldebrev, om det uttryckligen är

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 283

bestämt i handlingen att den kan tjäna som grund för exekution, samt i vissa fall på grund av växel och check (478 § 4, 5 och 7 retsplejeloven). I Norge kan direkt exekution förekomma t.ex. på grund av ”gjeldsbrev” som innehåller medgivande till indrivning utan föregående talan och skriftliga hyreskontrakt med motsvarande medgivande såvitt angår avhysning (3 $ lov om tvangsfuldbyrdelse). Något påtagligt behov av 'iknande bestämmelser för svenskt vidkommande har emellertid inte gjort sig gällande.

Nägra önskemål härom har t.ex. inte framställts vid remissbehandlingen av beredningens förslag till UB. Detta torde främst hänga samman med att

den summariska betalningsprocessen hos oss ger möjlighet att på ett

relativt enkelt och billigt sätt komma fram till ett verkställbart avgörande.

Beträffande avhysning fyller handräckningen samma syfte. Jämsides med arbetet på UB har inom departementet inletts en översyn av den summariska betalningsprocessen bl.a. för en samordning med handräckningsmålen (se avsnitt 5.2.4). Med hänsyn till vad jag har anfört om detta

reformarbete i det föregående har jag inte funnit tillräckliga skäl föreligga

att ta upp frågan om möjlighet till exekution på grund av skuldebrev eller liknande privata handlingar.

Svea hovrätt har ställt sig tveksam till beredningens förslag att auktionsprotokoll inte längre skall ge rätt till direkt verkställighet. För egen del biträder jag emellertid förslaget på denna punkt. I de flesta kronofogdedistrikt förekommer praktiskt taget aldrig att verkställighet söks med åberopande av auktionsprotokoll. Även om dessa inte har helt spelat ut sin roll som exekutionstitel, synes det främmande att i en modern exekutionsrättslig lagstiftning låta dem behålla sin särställning i verkställighetshänseende.

I departementsförslaget har de i 3 kap. 13 § beredningens förslag

upptagna bestämmelserna angående hänvisning att anföra besvär över

domvilla och om föreläggande att söka rättelse i dom fätt utgå. Behövliga bestämmelser härvidlag kan meddelas av regeringen. Också den i 25 §

beredningsförslaget upptagna hänvisningen till vissa bestämmelser i

utmätnings- resp. införselkapitlen har fått utgå.

Som har nämnts förut har efter det att beredningens förslag lades fram

förslag utarbetats till en ny lagsökningslag. Avsikten är att förslag härom skall remitteras till lagrådet senare under år 1978. Det har i detta läge synts lämpligt att vid behandlingen av hithörande exekutionstitlar utgå från det

lagförslag som ingår i promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Termen exekutionstitel förekommer inte i UL. Termen har emellertid sedan länge använts i den utsökningsrättsliga litteraturen och förekommer

även i det praktiska arbetet hos de exekutiva myndigheterna. Det kan också nämnas att termen har tagits upp i bl.a. lagen (1976:108) om er-

kännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. I allmänhet förstås med begreppet exekutionstitel en skriftlig

handling som enligt lag kan läggas till grund för verkställighet. Termen

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 284

används emellertid också som beteckning på själva det avgörande (eller motsvarande) som har föranlett upprättandet av den skriftliga handlingen. Departementsförslaget utgår från att exekutionstitel i första hand

betecknar det bakomliggande beslutet. På några håll avses emellertid den

skriftliga handling vari beslutet har kommit till uttryck (se t.ex. 2 kap. 2 § andra stycket och 3 kap. 1 § första stycket 7). Att betydelsen på detta sätt

växlar torde inte medföra någon risk för missförstånd eller andra svårig-

heter. De farhågor som RSV har uttryckt för att termen skulle vara

svårförståelig för allmänheten anser jag överdrivna. I allmänna mål ligger ofta restlängder, saköreslängder eller andra indrivningshandlingar till grund för verkställighet. Sådana handlingar utgör inte exekutionstitlar i den mening begreppet nyss har tagits. Restlängder och saköreslängder är i stället att betrakta som sammanställningar av olika exekutionstitlar, vilka av praktiska skäl används i indrivningsarbetet.

Även i andra fall förekommer att myndighet på grundval av t.ex. ett debiteringsbeslut upprättar handlingar som är särskilt avsedda för arbetet hos kronofogdemyndigheten. I sådana fall är det bakomliggande beslutet exekutionstitel (se vidare vad som sägs under 1 och 24 §§).

3 kap. i departementsförslaget inleds med en katalog över exekutionstitlarna och en bestämmelse om utländska exekutionstitlar (1 och 2 §§).

Därefter meddelas bestämmelser om de olika typerna av exekutionstitlar, nämligen om domar inkl. beslut (3—11 §§), förlikning (12 §), utslag och

beslut i lagsökningsmål (13 och 14 §§), skiljedom (15—17 §§), förbindelse angående underhållsbidrag (18 3) och övriga exekutionstitlar (19 och 20 $$). I de följande avsnitten behandlas invändningar som sökanden kan

göra mot sökt verkställighet (21 §) och det fallet att exekutionstitel upphävs (22 §). Slutligen meddelas vissa särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål (23 och 24 §§).

Inledande bestämmelser

1§ Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 1—3 §§ beredningens förslag, anger de exekutionstitlar som enligt balken får ligga till grund för verkstäl-

lighet.

Gällande rätt. UL innehåller inte någon fullständig uppräkning av

exekutionstitlar. Där nämns endast några av dem, främst domstols dom eller annat avgörande i tvistemål och överexekutors beslut i utsök-

ningsmål. Detta sammanhänger med att UL är direkt tillämplig i huvudsak

endast på det civilrättsliga området. Att exekutiv myndighet kan meddela

verkställighet även i andra fall än som anges i UL framgår av olika författ-

ningar (jfr 14 § Up) men anses såvitt angår vissa myndigheters beslut

kunna ske utan stöd av särskild föreskrift. Lagberedningen. Enligt beredningsförslaget förutsätts för verkställighet att det finns en exekutionstitel av något slag. I enlighet härmed har

beredningen i I $ angett att verkställighet enligt balken får äga rum på grund av handling som i balken anges som exekutionstitel. Härvid räknas inte som exekutionstitel beslut som verkställighetsmyndigheten själv har meddelat i ärendet.

Beredningen erinrar om att enligt vissa bestämmelser i förslaget kronofogdemyndigheten får genomföra olika slags åtgärder utan att det grundas på någon exekutionstitel. Som exempel på sådana bestämmelser nämner beredningen 2 kap. 15 &, 3 kap. 26 § andra stycket och 5 kap. I & andra stycket. Sådan åtgärd anses enligt förslaget endast som ett led i det ärende som har aktualiserats genom att verkställighet sökts på grund av en exekutionstitel.

Beredningens förslag innehåller i 2 § en förteckning över domar, beslut och andra handlingar som skall kunna föranleda verkställighet. Förteckningen avslutas med två punkter, som beträffande möjligheten att få verkställighet hänvisar till andra författningar. Under den första av dessa faller bl.a. beslut om skatter och allmänna avgifter. Beredningen framhåller att de författningar till vilka hänvisas kan komma att ändras relativt ofta och att beredningen inte har ansett det ändamålsenligt att katalogisera hithörande fall i UB. Förslaget lämnar också öppet i vad mån verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut kan äga rum utan stöd av särskild föreskrift. Enligt beredningen synes några olägenheter inte ha vållats av att möjligheten att få verkställighet ibland får prövas efter övervägande av beslutets beskaffenhet.

Beredningen framhåller att med domstol avses såväl de allmänna domstolarna som särskilda domstolar, t.ex. arbetsdomstolen. Fastighets- och vattendomstolarna — dvs. tingsrätt i särskild sammansättning — omfattas givetvis också. Även förvaltningsdomstolarna inbegrips under termen domstol, såväl de allmänna förvaltningsdomstolarna regeringsrätten och kammarrätt som Övriga, t.ex. skatterätt, länsrätt och försäkringsdomstolen. Med domstol bör utan särskild föreskrift likställas befattningshavare vid domstol som beslutar självständigt och inte på domstolens vägnar, t.ex. konkursdomare. Såvitt avser allmän domstol åsyftas med dom och beslut inte bara avgöranden i tvistemål utan också avgöranden i andra mål och i ärenden. Utslag i lagsökningsmål och beslut i mål om betalningsföreläggande, vilka f.n. är de vanligaste exekutionstitlarna i enskilda mål, nämns dock särskilt och är sålunda inte inbegripna under vad förslaget innehåller om dom eller beslut i allmänhet.

Termerna dom och beslut avser att ansluta inte bara till RB:s indelning

utan även till vad som numera gäller beträffande förvaltningsdomstols

avgöranden.

Enligt beredningen är det måhända f.n. tveksamt om förvaltnings-

domstols beslut genomgående är verkställbart. UL är inte direkt tillämplig på sådana beslut (jfr 14 § 2 mom. Up). Generella regler som anger i vad mån förvaltningsdomstols beslut får verkställas finns inte heller i annan

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 1§ 286

lag. Åtskilliga beslut av förvaltningsdomstol kan på grund av sin beskaffenhet inte ligga till grund för verkställighet av exekutiv myndighet. Beredningen framhåller emellertid att beträffande vissa beslut uttryckliga författningsbestämmelser finns om att de får verkställas i sådan ordning. Det

gäller t.ex. enligt 59 och 60 §§ uppbördslagen beslut angående skatt och

vissa allmänna avgifter. När förvaltningsdomstols avgörande f.n. anses få verkställas av exekutiv myndighet utan stöd av uttrycklig bestämmelse, torde i princip UL:s regler vara analogiskt tillämpliga. Beredningen erinrar om att prövningen av mål i förvaltningsdomstol sker i former som i stor utsträckning överensstämmer med prövningen av mål och ärenden vid andra domstolar och att det rumera finns förhållandevis detaljerade bestämmelser om förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Dessa får även i övrigt anses likställda med allmärna och särskilda domstolar. Beredningen anser att det saknas tillräckliga skäl att beträffande de närmare villkoren för verkställighet göra skillnad mellan förvaltningsdomstol och annan domstol. De bestämmelser som i förslaget ges om verkställighet av domstols dom eller beslut bör alltså gälla även förvaltningsdomstols avgö-

randen, i den mån bestämmelserna kan tillämpas på sådant avgörande. Även om förvaltningsdomstol omfattas av beteckningen domstol har beredningen i klarhetens intresse ansett det lämpligt att uttryckligen

nämna förvaltningsdomstols avgöranden. Vad som sägs om verkställighet av domstols dom eller beslut skall alltså enligt förslaget i tillämpliga delar gälla även förvaltningsdomstols avgöranden. Eftersom det i något fall är

av betydelse för verkställigheten av domstols avgörande om det har

meddelats av underrätt eller överrätt har beredningen vidare tagit upp en bestämmelse enligt vilken länsrätt och skatterätt skall vid tillämpning av förslaget räknas som underrätt och kammarrätt som hovrätt.

Beredningen erinrar om att domstols avgörande i de flesta fall sker genom dom eller beslut men i några fall, som anges i särskilda författningsbestämmelser, genom utslag. I 3 § första stycket anges att vad som i det följande sägs om dom skall, om inte annat föreskrivs, i tillämpliga delar gälla även domstols avgörande som har betecknats utslag eller beslut. För-

behållet för det fall att annat föreskrivs syftar enligt beredningen närmast

på lagsökningsutslag och betalningsföreläggande.

I 3 § andra stycket har beredningen tagit upp en bestämmelse angående innebörden av termen betalningsföreläggande. Termen syftar på rättens bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum (inkl.

beslut i fråga om borgenärs kostnad i målet).

Remissyttrandena. Flera remissinstanser uttalar sig positivt om den

uppräkning av exekutionstitlar som har tagits upp I 2 § beredningsförslaget. Till dem hör bl.a. Svea hovrätt, RSV, länsstyrelsen i Norrbottens län och advokatsamfundet. Hovrätten anser dock att i motiven bör efter-

strävas en fullständigare hänvisning till de olika författningsbestämmelser som förevarande paragraf anknyter till.

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 1§ 287

Domareförbundet anser att det inte kan råda något tvivel om att förvaltningsdomstols avgöranden innefattas i begreppet domstols dom och beslut och förordar att 2 § utformas i enlighet härmed.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att indrivning av restförda skatter och allmänna avgifter även med förslaget torde komma att utgöra den största delen av kronofogdemyndighetens arbetsbörda. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte detta förhållande bör komma till tydligare uttryck i lag-

texten. Samma uppfattning har Svea hovrätt. RSV påpekar att den föreslagna regleringen inte är i alla hänseenden

klar såvitt avser verkställighet av avgöranden av länsskatterätt eller, i

skattemål, kammarrätt och regeringsrätten. Enligt 87 § uppbördslagen inverkar inte besvär över beslut enligt lagen eller över taxering på skyldig-

heten att erlägga den skatt som besvären rör. Åtgärd enligt lagen skall

vidare verkställas även om det beslut eller utstag som föranleder åtgärden

inte har vunnit laga kraft. Enligt andra stycket i 2 § beredningsförslaget

skall vad som sägs om verkställighet av domstols dom eller beslut i tillämp-

liga delar gälla även förvaltningsdomstols avgöranden. Dessa regleras

sålunda bl.a. av bestämmelserna i 5—13 §§ i 3 kap. Enligt 7 § tredje stycket kan gäldenären genom bl.a. nedsättning eller ställande av säkerhet hindra

utmätning och annan verkställighet. Det skulle innebära en nyhet om denna bestämmelse tillämpades på förvaltningsdomstols avgöranden i

skattemål. I 11 § första stycket föreslås emellertid att om i lag är föreskrivet att dom får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft,

verkställigheten i princip sker enligt vad som gäller om lagakraftvunnen dom. RSV utgår från att beredningen inte har avsett att göra någon ändring

i verkställighetshänseende såvitt avser förvaltningsdomstols avgörande i skattemål. Detta bör emellertid komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Liknande synpunkter framförs av RRV och kronofogdeföreningen. RRV framhåller att i allmänt mål torde restlängd utgöra exekutionstitel, däremot inte beslut av beskattningsmyndighet eller av förvaltningsdomstol i beskattningsfråga.

Bestämmelsen att förvaltningsmyndighets beslut utgör exekutionstitel inte bara när den enligt särskild föreskrift får verkställas utan även när verkställighet får ske enligt ”vad som eljest gäller” kritiseras av RSV.

Enligt verkets mening är det inte tillfredsställande att behålla nuvarande

osäkerhet i fråga om möjligheten att få verkställighet utan stöd av särskild föreskrift. Bestämmelsen bör därför utgå. Sedan balken har trätt i kraft bör i ny lagstiftning uttryckligen anges huruvida verkställighet får ske av

myndighetsbeslut. Beträffande författningar som har utfärdats före balkens

ikraftträdande och där verkställighet har medgivits i praxis eller förutsatts av lagstiftaren kan bestämmelser om exigibilitet införas i resp. författning eller i UB:s promulgationslag.

Föredraganden. I departementsförslaget har I och 2 §§ beredningens förslag förts samman till ett första stycke i kapitlets 1 §. Som ett andra

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 1§ 288

stycke i denna paragraf har tagits upp en motsvarighet till 3 §& första stycket beredningsförslaget.

Av första stycket i I $ framgår inledningsvis att verkställighet får under de förutsättningar som anges i det följande äga rum på grund av de exekutionstitlar som särskilt räknas upp i paragrafen. Som exekutionstitel räknas även beslut om kvarstad eller annan handräckning. Förteckningen över exekutionstitlarna under punkterna 1-5 överensstämmer i sak med beredningsförslaget. Att i punkt I särskilt nämna beslut vid sidan av dom anser jag onödigt med tanke på den bestämmelse som ges i paragrafens andra stycke. Punkt 3 har utformats i anslutning till det förslag till ny

lagsökningslag som har tagits upp i departementspromemorian (Ds Ju

1977:5) Summarisk process.

Beredningen har uttalat att med domstol bör utan särskild föreskrift jämställas sådan befattningshavare vid domstol som beslutar självständigt. t.ex. konkursdomare. Jag ansluter mig till den uppfattningen. Frågan torde dock sakna större praktisk betydelse.

Några remissinstanser har uttalat tvekan rörande innebörden av förslaget såvitt avser verkställighet av förvaltningsdomstolarnas avgöranden I skattemål. Med anledning därav vill jag framhålla följande. När det gäller skatter och allmänna avgifter kan någon betalningsskyldighet i allmänhet inte anses ha uppkommit förrän beloppet har blivit i vederbörlig ordning debiterat. Detta sker vanligen hos lokal skattemyndighet. Det sagda gäller även när den skattskyldiges taxering har prövats av högre instans. Beslut av länsskatterätt, kammarrätt eller regeringsrätten angående taxering är alltså som regel inte att räkna till beslut som omedelbart läggs till grund för verkställighet. Det på taxeringen grundade debiteringsbeslutet utgör däremot exekutionstitel i UB:s mening. Sådant debiteringsbeslut kan, liksom de flesta andra beslut enligt uppbördslagen, överklagas och på så sätt bli föremål för prövning av förvaltningsdomstol. I ett sådant fall torde domstolens avgörande böra anses som exekutionstitel. Förvaltningsdomstols avgörande kan självfallet även i övrigt, t.ex. i fråga om utdömande av vite, bli exekutionstitel i balkens mening.

Enligt 87 § uppbördslagen gäller att besvär över beslut enligt lagen eller

över taxering inte inverkar på skyldigheten att erlägga den skatt som besvären rör och att åtgärd enligt lagen i princip skall verkställas oavsett att det beslut eller utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft. Andra författningar på skatte- och avgiftssidan innehåller vanligen hänvisningar till bl.a. nämnda bestämmelse i uppbördslagen. Departementsförslaget utgår från att särskilda verkställighetsbestämmelser alltjämt skall i flera hänseenden gälla vid indrivning av fordran i allmänt mål.

Som jag har anfört tidigare anges i slutet av varje kapitel i departementsförslaget i vad mån kapitlets bestämmelser inte skall tillämpas i allmänna mål samt vilka särbestämmelser i övrigt som skall gälla. I enlighet härmed

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 1§ 289

har i 23 § i förevarande kapitel gjorts undantag för bl.a. bestämmelserna i 4—11 §§ om verkställighet av icke lagakraftvunna domar. Vidare anges där att dom eller beslut varigenom har ålagts böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet inte får verk-

ställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. I övrigt skall

frågan huruvida verkställighet i allmänt mål får ske innan exekutionstiteln

har vunnit laga kraft alltjämt vara reglerad genom särskilda bestämmelser, bl.a. av 87 § uppbördslagen. I balken regleras vidare frågan hur verkstäl-

lighet i allmänt mål skall gå till. Enligt 23 §& tredje stycket sker verkstäl-

lighet i allmänt mål enligt vad som gäller om lagakraftägande dom. Detta gäller även när verkställighet är medgiven innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Dessa föreskrifter blir sålunda tillämpliga i alla fall då

förvaltningsdomstols avgörande skall verkställas i allmänt mål.

Skulle det undantagsvis bli aktuellt att verkställa förvaltningsdomstols

avgörande i enskilt mål gäller i princip 4—11 §§ i departementsförslaget.

Särskild föreskrift kan emellertid gälla på grund av lag eller domstolens

förordnande. Av 10 § följer att sådan särskild föreskrift skall iakttas vid

verkställigheten. .

Jag vill i sammanhanget påpeka att verkställighet av dom som har

meddelats av allmän domstol ibland skall ske enligt vad som gäller för

allmänna mål även när domen avser annat än böter, vite och särskild rätts-

verkan. När domstol har ålagt någon betalningsskyldighet i fall som avses i

77 a & uppbördslagen bör sålunda den lagens bestämmelser angående

indrivningen gälla. Se även 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning och 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt. I dessa fall är till följd av 23 § i detta kapitel bestämmelserna i 3—11 §§ inte

tillämpliga.

Ett par remissinstanser har anmärkt på att restlängder och liknande handlingar inte finns med i beredningens förteckning över exekutionstitlarna. Som jag har anfört under kapitelrubriken intas i departements-

förslaget den ståndpunkten att sådana handlingar inte utgör exekutions-

titlar i balkens mening. När det gäller skatter som tas upp i restlängd utgörs exekutionstiteln av det bakomliggande beslutet om debitering. På motsvarande sätt förhåller det sig med saköreslängder, där t.ex. bötesdomen som sådan utgör exekutionstitel. Jag anser det emellertid otillfredsställande att helt förbigå restlängder, saköreslängder och andra liknande

handlingar. En bestämmelse angående sådana handlingar har därför tagits uppii 24 §. Som domareförbundet har påpekat kan inte råda något tvivel om att

även förvaltningsdomstols avgöranden innefattas i begreppet domstols

dom och beslut. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att vad som sägs om verkställighet av domstols dom eller beslut i tillämpliga delar

gäller även förvaltningsdomstols avgöranden har därför fått utgå som obehövlig. Även den bestämmelse som har tagits upp som en andra mening i 2

19 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 2§ 290

$ andra stycket beredningsförslaget och som jämställer vissa förvaltningsdomstolar med motsvarande allmänna domstolar har fått utgå.

Beträffande punkt 6 (förvaltningsmyndighets beslut) har RSV kritiserat beredningens förslag att verkställighet skall få ske inte bara när det är särskilt föreskrivet utan även i viss utsträckning utan stöd av särskild före-

skrift. Verket anser det inte tillfredsställande att man i balken behåller den

nuvarande osäkerheten huruvida verkställighet kan ske utan stöd av särskild föreskrift. Jag delar verkets syn på denna fråga. Även jag anser alltså att det bör krävas uttrycklig föreskrift för att verkställighet enligt UB

skall få äga rum. Skulle sådan föreskrift undantagsvis saknas, bör exekutionstitel anskaffas på vanligt sätt. I vissa fall där föreskrift nu saknas bör

sådan införas, t.ex. när det gäller verkställighet av länsstyrelses beslut i

fall som avses i 72 § andra stycket barnavårdslagen (1960:97) och 40 §

lagen (1956:2) om socialhjälp. I samband med följdlagstiftningen till UB får övervägas om det föreligger behov av särskilda föreskrifter om verkstäl-

lighet även i andra fall.

Punkt 7 avser handling som enligt särskild bestämmelse får läggas till

grund för verkställighet. Exempel härpå är samfällighets debiteringslängd,

se 46 § andra stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Beträffande restlängd o.d. i allmänt mål hänvisar jag till vad jag har sagt i

det föregående och till 24 §.

I andra stycket av I $ anges att vad som sägs om dom gäller, om inte annat föreskrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut samt att godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot gäller som lagakraftägande dom. Detta innebär inte någon skillnad i sak mot beredningens förslag.

28 Paragrafen rör verkställighet av utländska exekutionstitlar. Den motsvarar 3 kap. 4 § beredningens förslag.

Lagberedningen. Förteckningen över exekutionstitlar i 3 kap. 2 §i beredningens förslag avser inte utländska sådana. Utländska beslut och andra handlingar skall liksom f.n. få verkställas här i riket endast i den mån

det är särskilt medgivet. 3 kap. 4 § innehåller en erinran härom. När

verkställighet är medgiven skall! balkens bestämmelser om verkställighet tillämpas, om annat inte är föreskrivet.

Beredningen framhåller vidare att det i regel inte torde möta svårigheter

att avgöra huruvida dom, beslut eller annan handling är att anse som svensk eller utländsk. I fråga om domstols eller annan myndighets avgörande beror svaret givetvis på om myndigheten är svensk eller utländsk. Skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort, varvid den skall anses meddelad i den stat där skiljemannaförfarandet ägt rum (jfr 5 § lagen 1929:147 om utländska skiljeavtal och skiljedomar). Beträffande förbindelse angående underhållsbidrag kan frågan vara mera tveksam. Den nordiska konventionen angående indriv-

Prop. 1980/81: 8 3 kap.3§ 291

ning av underhållsbidrag och därtill anslutande lag synes utgå från att svaret på frågan beror på var förbindelsen ingicks. Enligt beredningens

mening kan man inte gå så formelit till väga. Var en förbindelse skall anses

ingången kan f.ö. vara tveksamt. Det torde sålunda vara nödvändigt att beakta vilken anknytning förbindelsen i olika hänseenden har med vårt

land. Om giltigheten av en förbindelse bör på grund av anknytningen till

vårt land bedömas enligt svensk lag, synes principiellt också verkställighet böra få äga rum här. Ett sådant fall torde enligt beredningen föreligga, om svenska makar, av vilka endera eller båda för sin utkomst arbetar i främmande stat, frivilligt reglerar fråga om underhåll till ena

maken eller barn och därvid svenska formkrav iakttas. En förbindelse som fader till barn utom äktenskap skriver under utomlands men som

godkänns av barnavårdsman för barnet här i riket bör räknas som svensk

exekutionstitel, om svenska formkrav i övrigt har iakttagits.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered-

ningens förslag.

De uttalanden beredningen gjort angående frågan huruvida förbindelse angående underhållsbidrag skall anses som svensk eller utländsk kan jag i

huvudsak ansluta mig till. Jag vill emeHertid framhålla att det i fall då den

nordiska underhållskonventionen är tillämplig knappast finns utrymme för en så fri bedömning som beredningen förordar. Skulle det i sådana fall

vara oklart var förbindelsen ingicks kan dock sådana omständigheter som de av beredningen nämnda tjäna till ledning.

Dom

3 §& Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 §i beredningens förslag. Den tar upp

huvudregeln om verkställighet av lagakraftvunnen dom samt en särskild

bestämmelse om verkställighet i fall då talan har fullföljts endast mot viss del av dom.

Gällande rätt. Dom i tvistemål får enligt gällande rätt verkställas utan särskilda villkor så snart den har vunnit laga kraft (37 och 38 88 UL). Något särskilt anstånd är inte medgivet den förlorande parten. Med dom i tvistemål avses även annat avgörande av domstol i sådant mål. När dom elter beslut i brottmål skall verkställas enligt UL, får också verkställigheten äga rum utan särskilda villkor sedan domen eller beslutet har

vunnit laga kraft (jfr 22 § Up).

Någon bestämmelse som reglerar i vad mån dom som endast delvis har vunnit laga kraft får verkställas finns inte f.n. Man torde anse att om den som endast delvis har vunnit bifall till sin talan ensam överklagar i den del

domen har gått honom emot, domen i övrigt får verkställas såsom laga-

kraftvunnen. När förlorande part har sökt ändring endast i viss del kan ändringssökandets omfattning vara så oklar att verkställighet redan av den anledningen inte kan ske. Den övervägande meningen torde också vara att

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 38 292

domen i denna situation inte får till någon det verkställas såsom lagakraft-

ägande,

Lagberedningen. 1 första stycket anges att dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga kraft. Beredningen framhåller att det så gott som undantagslöst dröjer så länge innan lagakraftägande dom föreligger att någon allmän föreskrift om anstånd i svarandens intresse inte synes motiverad. En annan sak är, påpekar beredningen, att verkställighetens genomförande t.ex. i fråga om försäljning av utmätt egendom

eller avhysning inte bör ske för brådstörtat.

Beträffande frågan huruvida dom i ej överklagad del skall anses som

lagakraftvunnen framhåller beredningen att avgörande härvidlag är om överrätten har möjlighet att undanröja eller ändra domen i den del som

inte har angripits av klaganden. Detta spörsmål är inte exekutionsrättsligt och beredningen har inte ansett sig böra gå närmare in på den frågan i förevarande sammanhang. Beredningen har emellertid ansett det önskvärt att det ges en bestämmelse som upplyser om att verkställighet som regel kan ske utan särskilda villkor beträffande den del av domen som inte har överklagats. Verkställighet i den inte överklagade delen bör få äga rum ”när

det kan ske”, dvs. när inte de olika delarna hör så nära samman att den ena delen inte i verkställighetshänseende kan skiljas från den andra. För att en dom som har överklagats skall kunna verkställas som lagakraftvunnen i någon del måste enligt beredningen kronofogdemyndigheten ha

förvissat sig om hur den fullföljda talan har begränsats. I den mån tvivel härom råder kan domen inte verkställas annat än om reglerna för verkställighet av inte lagakraftvunnen dom medger det. Eftersom det ibland kan finnas skäl att undanröja hela dornen med anledning av den talan som har fullföljts till högre rätt bör enligt beredningen den domstol där målet är anhängigt ha befogenhet att genom inhibitionsbeslut hindra verkställighet i den inte överklagade delen av domen. Förslaget innehåller föreskrift härom.

Bestämmelsen i andra stycket skall enligt beredningen tillämpas även i fall då en kärande, vilken har vurnit delvis bifall till skadeståndsanspråk,

fullföljer talan med yrkande om högre skadestånd eller då en svarande

godtar utdömt skadestånd till viss del men vill befrias från skadestånd därutöver.

Föredraganden. I och för sig torde det inte behövas någon bestämmelse

om att en lagakraftvunnen dom får verkställas utan särskilda villkor. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen anger emellertid huvudregeln i fråga om verkställighet av dom. Det synes lämpligt att regleringen av frågan när dom får verkställas inleds med denna huvudregel. Att verkställigheten får ske utan särskilda villkor innebär att det inte krävs säkerhet,

anmaning till frivillig fullgörelse e.d. innan verkställighet får äga rum. De särskilda bestämmelser som har meddelats om t.ex. underrättelse och

anstånd vid avhysning skall dock givetvis iakttas.

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 4§ 293

Andra stycket överensstämmer frånsett en redaktionell justering med beredningens förslag. Det kan påpekas att bestämmelsen inte tar sikte på den situationen att av flera förlorande talan har fullföljts av någon eller

några men inte av alla. Domen får då verkställas såsom lagakraftvunnen

mot förlorande part som inte har klagat.

4 8 Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 § beredningens förslag. Den anger

ramen för den verkställighet som enligt balken får ske av icke lagakraft-

vunnen dom.

Gällande rätt . Verkställighet av dom som inte har vunnit laga kraft får enligt gällande rätt inte ske i andra fall än när det särskilt anges. Bestämmelser härom meddelas främst i UL men även i andra författningar, bl.a. i

RB. Lagberedningen. Även beredningens förslag utgår från att dom som

inte har vunnit laga kraft inte får verkställas utan stöd av särskild föreskrift. Beredningen framhåller att om förtida verkställighet över huvud inte var tillåten den förlorande parten alltid skulle genom att överklaga domen kunna skjuta upp verkställigheten, låt vara att den vinnande kan i viss utsträckning tillgodoses genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Beträffande frågan i vad mån dom bör få verkställas utan att den har vunnit laga kraft erinrar beredningen om att högsta domstolen och rege-

ringsrätten numera i princip har ställning av prejudikatinstanser. De

möjligheter som föreligger att få talan mot hovrätts resp. kammarrätts dom prövad vid sidan av prejudikatdispens är ytterst begränsade. Detta utgör

enligt beredningen i första hand skäl för att låta hovrätts och kammarrätts

inte lagakraftvunna domar få verkställas i större utsträckning än f.n. En sådan ordning kan tänkas motverka fullföljd enbart i syfte att skjuta upp verkställigheten. Enligt beredningen har emellertid tillräckliga erfarenheter ännu inte vunnits av de nya fullföljdsreglerna. Beredningen har därför inte ansett sig böra föreslå nya regler om generell verkställighet av

hovrätts resp. kammarrätts inte lagakraftvunna domar. Det föreslås inte

heller i övrigt några större ändringar i vad som nu gäller om verkställighet av dom innan den har vunnit laga kraft. I första stycket av paragrafen

anges att dom som inte har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under villkor som anges i 7—-11 §§ beredningsförslaget.

Att dom i vissa fall skall få verkställas innan den har vunnit laga kraft

innebär enligt beredningens förslag inte att verkställighet i dessa fall skall få ske fullt ut. För vissa fall föreslås — delvis i överensstämmelse med gällande rätt — att utmätt egendom inte får säljas innan domen har vunnit laga kraft eller att medel som har influtit vid införsel eller utmätning inte

får betalas ut innan domen vunnit laga kraft. om inte säkerhet ställs. Paragrafens andra stycke innehåller en erinran om dessa bestämmelser.

I detta sammanhang påpekar beredningen att om i en och samma dom

åläggs två eller flera förpliktelser som faller under olika verkställighets-

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 294

regler, t.ex. betalningsskyldighet och förpliktelse att utge viss lös

egendom, olika verkställighetsbestämmelser blir tillämpliga i fråga om

skilda delar av domen.

Föredraganden. Paragrafen har utformats i enlighet med beredningens förslag.

När det gäller att ta ställning till huruvida hovrätts dom i tvistemål bör vara generellt verkställbar utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft

bör följande beaktas. Det helt övervägande antalet tvistemålsdomar som kan verkställas enligt balken rör betalningsskyldighet. För sådana domar gäller redan nu att laga kraft inte behöver avvaktas för att utmätning skall få företas. Som regel möter dock hinder mot försäljning av den utmätta

egendomen innan domen har vunnit laga kraft. Denna ordning synes i och

för sig ändamålsenlig. Såvitt gäller rena okynnesöverklaganden skulle man visserligen kunna nå en viss begränsning av antalet dispensansökningar till högsta domstolen, om även försäljning och utbetalning av influtna medel fick ske vid utmätning på grund av hovrätts icke lagakraftvunna dom. Sannolikt skulle emellertid syftet i viss mån motverkas genom att nämnda

ordning skulle kräva en generell befogenhet för högsta domstolen att

förordna om inhibition och att inhibition sannolikt skulle begäras 1 stor utsträckning. Domar av hovrätt som går ut på annat än betalning och som kan verkställas enligt balken är så få att man i detta sammanhang kan

bortse från dem. Jag har därför i likhet med beredningen stannat för att inte föreslå någon principiell ändring i fråga om vad som nu gäller beträffande verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna dom i tvistemål.

Jag vill tillägga att förslaget inte heller i övrigt innebär någon egentlig ändring av vad som nu gäller om verkställighet av icke lagakraftvunna domar. En nyhet är dock att införsel skall få ske under samma förutsättningar som utmätning. I praktiken har den ändringen dock inte så stor betydelse, eftersom till följd av bestämmelse eller förordnande om förtida verkställighet införselbara fordringar redan nu som regel har kunnat tas ut utan avvaktan på laga kraft.

5 och 6 §§ I paragraferna regleras verkställighet av icke lagakraftvunna domar varigenom betalningsskyldighet har ålagts. De motsvarar 7 § beredningens förslag.

Gällande rätt. När betalningsskyldighet har ålagts, får enligt 39 § 1

mom. UL utmätning äga rum, även om ändring söks i domen. Gäldenären kan dock hindra utmätning genom att hos länsstyrelse nedsätta det utdömda beloppet och i ärendet styrka att nedsättning har skett. I fråga om underrätts dom kan gäldenären även hindra utmätning genom att ställa

pant eller borgen för vad som kar ålagts honom och för ”skada, som

genom uppehållet vållas kan”. Med skada torde avses ränta och exekutionskostnad. Visar gäldenären efter utmätning att nedsättning har skett och betalar han dessutom kostnaden för utmätningen och det utmätta

Prop. 1980/81: 8

3 kap. 5 och 6 §§ 295

godsets vård, skall utmätningen gå åter, om det kan ske. Borgenären är enligt 39 & 2 mom. UL berättigad att lyfta nedsatt belopp mot pant eller borgen. Anmäler borgenären hos länsstyrelsen att han inte vill lyfta, skall beloppet sättas in i bank mot ränta. Yrkar gäldenären att pengarna skall sättas in i bank, skall länsstyrelsen förelägga borgenären viss tid att

bestämma sig. om han vill utöva sin lyftningsrätt. Om den tiden försitts,

skall länsstyrelsen sätta in medlen i bank. Utmätt lös egendom får enligt 408 2 mom. UL tas om hand av borgenären mot pant eller borgen för återbäring, om domen ändras.

Beträffande verkställighet av dom i växel- eller checkmål finns särskilda bestämmelser i 95 § växellagen (1932:130) och 73 § checklagen (1932:131). . Sådan dom får verkställas genom utmätning och det utmätta godsets

försäljning utan hinder av att domen inte äger laga kraft. Verkställigheten får inte uppehållas av att gäldenären bjuder säkerhet för vad som har blivit

utdömt. Gäldenären torde inte heller genom att nedsätta beloppet kunna

hindra verkställighet av sådan dom. |

Tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna

parten får enligt 49 § I mom. UL verkställas som lagakraftvunnen dom

utan hinder av att återvinning har sökts, om inte den domstol där talan om

återvinning är anhängig förordnar annat. Fast egendom som har utmätts på grund av sådan dom får dock inte säljas utan ägarens samtycke innan domen har vunnit laga kraft.

Enligt 49 a § UL gäller att när hovrätt i mål som har handlagts enligt

lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden har vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts, domen får verkställas såsom lagakraftägande utan hinder av talan mot hovrättens beslut, om inte högsta domstolen förordnar annat.

Införsel för underhållsbidrag som har fastställts genom dom får enligt 5 första stycket första meningen införsellagen äga rum först sedan domen

har vunnit laga kraft. I allmänhet har emellertid meddelats interimistiskt

förordnande som får verkställas genast.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 3 kap. 7 § föreskrifter om

verkställighet av dom som inte har vunnit laga kraft, om domen ålägger betalningsskyldighet och är sådan som anges i paragrafen. Där nämns i

första stycket dom i mål angående växel eller check, i andra stycket

tredskodom och i tredje stycket annan dom. Paragrafen avser inte betal-

ningsskyldighet i form av böter, viten o.d. Härom föreslås en särskild bestämmelse i 3 kap. 10 8. Enligt förslaget kan även införsel äga rum innan domen vunnit laga

kraft. Det är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Dom, varigenom har

ålagts skyldighet att utge underhållsbidrag, kan f.n. föranleda utmätning —

även löneutmätning — trots att domen inte har vunnit laga kraft. Enligt beredningen kräver konsekvensen att även införsel skall få äga rum. Några

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 296

betänkligheter kan knappast anföras däremot. Enligt 4 kap. 24 § andra stycket i förslaget skall emellertid medel, som har influtit genom införsel, inte få betalas ut innan domen har vunnit laga kraft utan att säkerhet ställs, om inte domen får verkställas som om den vunnit laga kraft.

Medan 39 §& UL gäller både betalningsskyldighet i pengar och betalningsskyldighet i varor, avser den föreslagna bestämmelsen endast skyldighet att betala pengar. Beredningen framhåller att betalning i varor numera har kommit ur bruk. Om det någon gång skulle förekomma att verkställighet begärs i fråga om skyldighet att prestera i varor, blir 16 kap. ti.lämpligt (se bl.a. 16 kap. 4 § andra stycket).

Dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts i mål angående växel eller check får enligt beredningens förslag verkställas genast. Motsvarande bestämmelser i växel- och checklagarna bör upphävas. Utmätning för domen får ske utan särskilda villkor och kan liksom enligt gällande rätt inte hindras genom att gäldenären ställer säkerhet eller nedsätter beloppet. Enligt beredningen kan det i någon mån vara tveksamt om det är motiverat att behålla särskilda verkställighetsregler för växel- och checkmål. Växlar används ofta som fordringsbevis vid avbetalningsköp m.m., då någon undantagsbestämmetlse för verkställigheten inte är så välgrundad. Beredningen har dock inte ansett sig ha anledning att rubba på den traditionella undantagsställning som man även internationellt ansett att växel- och checkmålen bör ha, låt vara att verkställigheten av dom i mål angående växel eller check inte omfattas av konventionerna på området. Egendom som har utmätts på grund av växel- eller checkdom får enligt förslaget i princip säljas fastän domen inte har vunnit laga kraft. Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får dock enligt 9 kap. 3 § i förslaget inte utan gäldenärens samtycke säljas förrän domen har vunnit laga kraft. Enligt 14 kap. 16 § I får vidare influtna medel som reget inte annat än mot säkerhet betalas ut innan domen har vunnit laga kraft, om inte gäldenären samtycker.

Beträffande tredskodom föreslår beredningen i andra stycket av 7 § en bestämmelse att domen får verkställas genast i fråga om betalningsskyldighet som har ålagts den uteblivna parten, om inte annat förordnas med anledning av talan om återvinning. Utmätning resp. införsel får i sådant fall äga rum utan särskilda villkor. Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får dock inte heller i detta fall säljas utan gäldenärens samtycke innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Medel som inflyter efter utmätning får enligt 14 kap. 16 § betalas ut utan att säkerhet ställs.

Beredningen påpekar att ett käromål undantagsvis kan bifallas genom tredskodom vilken meddelas i kärandens utevaro. Rättsmedlet för den tillstädeskomna svarandeparten är i så falt vad och inte återvinning. Sådan tredskodom omfattas inte av andra stycket utan faller under tredje stycket i 7 §. Inte heller medger bestämmelsen verkställighet av icke lagakraftvunnen tredskodom som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet.

Sådan dom kan dock i viss utsträckning verkställas enligt de följande paragraferna i kapitlet innan den vunnit laga kraft.

Även om gäldenären söker återvinning med anledning av tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts, får enligt beredningens förslag

tredskodomen verkställas, såvida inte domstolen förordnar om inhibition.

Sedan dom i återvinningsmålet har vunnit laga kraft har tredskodomen spelat ut sin roll och kan inte längre verkställas. En annan fråga är om

tredskodomen får ligga till grund för verkställighet efter det att dom i återvinningsmålet har meddelats men innan den har vunnit laga kraft.

Verkställighet kan då ske på grund av den senare domen enligt tredje stycket i 7 §. Enligt beredningens mening talar övervägande skäl för att

tredskodomen skall anses ha spelat ut sin roll när dom har meddelats i

återvinningsmålet och att verkställighet av tredskodomen sålunda inte kan äga rum därefter (jfr JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 33 och Svensk Jurist: tidning 1966 ref. s. 44). De fördelar i verkställighetshänseende som borge-

nären har vunnit genom tredskodomen bör enligt beredningen inte gälla

sedan rätten har meddelat dom efter en materiell prövning i målet. Verkställighetsåtgärd som redan har hunnit vidtas på grund av tredsko-

domen bör dock bestå. Beredningen framhåller att det sagda gäller det fallet att domen i åter-

vinningsmålet i sak innebär ett fastställande av tredskodomen. Om tredskodomen upphävs genom domen i återvinningsmålet, följer redan av bestämmelsen i 3 kap. 26 § om upphävande av exekutionstitel att den inte

längre kan föranleda verkställighet. Beredningen tillägger att det anförda är tillämpligt även i fråga om lagsökningsutslag, mot vilket återvinning har sökts.

Enligt tredje stycket i 3 kap. 7 § beredningsförslaget får även annan dom på betalningsskyldighet än som har nämnts i första och andra styckena verkställas genast. Enligt beredningsförslaget skall gäldenären, så länge domen inte har vunnit laga kraft, kunna hindra utmätning genom att säkerställa betalningsskyldigheten. Motsvarande gäller enligt förslaget i fråga om införsel. Beredningen har sålunda ansett att borgenärens intresse I hithörande fall är tillräckligt tillgodosett genom att borgenären blir säkerställd på ena eller andra sättet.

Att endast nedsättning f.n. utgör hinder mot utmätning för hovrätts inte lagakraftvunna dom hänger samman med att det tidigare som villkor för rätt att fullfölja talan mot hovrätts dom var föreskrivet att den förlorande parten fullgjorde vad som hade ålagts honom. Eftersom detta skäl numera - saknar aktualitet kan ifrågasättas om inte samma regler borde gälla för av-

värjande av verkställighet av underrättsdom och av hovrättsdom.

Eftersom det är mindre sannolikt att hovrättsdom ändras finns det enligt beredningen likväl skäl att ställa strängare krav på den prestation

varigenom verkställigheten av sådan dom kan avvärjas. För borgenären är

det förmånligare att nedsättning sker än att säkerhet ställs, bl.a. därför att

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 298

han i förra fallet kan få betalning snabbare sedan domen har vunnit laga

kraft. Beredningen har därför stannat för att liksom nu skilja mellan

underrättsdom och hovrättsdom.

Enligt beredningsförslaget skall med nedsättning jämställas att gäldenären ställer banktillgodohavande jämte ränta som pant. En sådan pant får anses lika betryggande som nedsättning. Banktillgodohavandet kan också tas i anspråk utan större omgång, om det behövs.

Beredningen erinrar om att nedsättning f.n. skall ske hos länsstyrelse,

varefter gäldenären för att kunna undgå utmätning har att hos krono-

fogdemyndigheten styrka att sådan nedsättning har skett. Förfarandet

anses omständligt och nedsättning förekommer sällan i praktiken. Enligt beredningens mening kan nedsättning lämpligen ske hos kronofogdemyn-

dighet, dvs. i första hand den kronofogdemyndighet som handlägger

verkställighetsärendet. Det bör emellertid enligt beredningen vara möjligt

att göra nedsättning redan innan exekutivt ärende har blivit anhängigt. I sådant fall bör nedsättningen lämpligen ske hos den kronofogdemyndighet

där gäldenären har sitt hemvist och en eventuell verkställighetsansökan

alltså kan antas inkomma, se 4 kap. 8 § och 5 kap. 9 § i förslaget. Skulle sådan ansökan sedan göras hos annan kronofogdemyndighet, får gäldenären upplysa om nedsättningen. De föreskrifter som kan behövas i dessa

hänseenden kan meddelas i administrativ ordning. När medel betalas in till den kronofogdemyndighet som handlägger verkställighetsärendet måste enligt beredningen denna noga skilja mellan

nedsättning som hindrar verkställighet samt villkorsiös betalning. Medel som betalas villkorslöst i utmätningsärende skall anses omedelbart utmätta (fr 5 kap. 29 §). Gäldenär som endast åsyftar nedsättning bör ange detta. I annat fall får betalning antas vara åsyftad.

Beredningen framhåller vidare att för att nedsättning skall hindra verkställighet det nedsatta beloppet måste svara mot det aktuelia utdömda fordringsbeloppet, dvs. kapitalbelopp jämte utdömd ränta fram till nedsättningsdagen. Enligt förslaget skall nedsatta medel göras räntebärande.

Kapitalbeloppet behöver därför inte täcka ränta för tiden efter nedsättningsdagen. Nedsatt belopp skall vidare täcka förrättningskostnader i

ärendet som redan har uppkommit eller kan väntas uppkomma. Enligt

förslaget skall liksom f.n. inte tas ut någon ersättning för kostnader i införselärende. Nedsättning måste ske utan förbehåll och får anses innebära en villkorlig betalning. Befriar överrätt gäldenären från betalningsskyldighet, skall denne givetvis återfå medlen. Om domen däremot vinner laga kraft eller efter överklagande fastställs genom dom som vinner

laga kraft, tillkommer medlen borgenären. Medlen behöver då inte, i motsats till vad som antas för gällande rätts del, utmätas för att borge-

nären skall få lyfta dem. De skall inte heller enligt 5 kap. 29 § beredningens

förslag betraktas som utmätta i ärendet.

Beredningen har inte ansett det påkallat att föreslå någon motsvarighet

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 299

till nu gällande bestämmelse om att borgenären får mot säkerhet lyfta nedsatta medel. Förslaget saknar också motsvarighet till den omständliga

ordning som f.n. gäller i fråga om att göra nedsatta medel räntebärande.

Sådana medel bör alltid sättas in i bank mot ränta. Närmare föreskrifter

härom bör meddelas i administrativ ordning.

Enligt beredningen är vad som har sagts om nedsättning i stort sett även tillämpligt på pantsättning av banktillgodohavande. Pantsättningen skall ske hos kronofogdemyndigheten och banktillgodohavandet skall motsvara

fordringsbeloppet på dagen för pantsättningen inkl. då upplupen ränta och

förrättningskostnader i ärendet. Även den ränta som löper på banktillgodohavandet skall omfattas av panträtten. Om banktillgodohavandet behöver tas i anspråk när sedermera lagakraftvunnen dom föreligger, skall det utmätas. Eftersom utmätt fordran i första hand skall drivas in hos

sekundogäldenären i stället för att säljas (jfr 10 kap. 10—13 §§) och sekundogäldenären (banken) kan förutsättas betala frivilligt. torde man

enligt beredningen inte behöva räkna med annan kostnad än för själva utmätningen.

Beträffande underrätts dom skall enligt beredningsförslaget även annan

säkerhet hindra verkställighet. I fråga om behörig kronofogdemyndighet för mottagande av säkerhet torde samma regler böra gälla som beträffande

nedsättning. Säkerheten skall bestå av pant eller borgen. Säkerheten skall ställas för fordringen jämte ränta, dvs. för vad som har utdömts, samt för

förrättningskostnader. I detta fall måste man räkna med att utmätning och

försäljning kan behöva ske av ställd pant eller annan egendom eller att

borgen behöver utsökas. Säkerheten skall därför omfatta inte bara

kostnad i samband med ansökan om utmätning utan även annan förrätt-

ningskostnad som kan väntas uppkomma för den händelse säkerheten behöver tas i anspråk av borgenären. Består säkerheten i borgen, skall även den förrättningskostnad som kan uppkomma vid utmätning hos

borgensmannen tas i beräkning. Om domen vinner laga kraft eller efter

överklagande fastställs av överrätten och borgenären behöver ta säkerheten i anspråk, får han alltså enligt beredningsförslaget begära utmätning i panten eller, om säkerheten består av borgen, vid behov skaffa sig exekutionstitel mot borgensmannen och begära utmätning hos denne.

I fråga om betalningsdom som avses i tredje stycket i 3 kap. 7 § föreslår beredningen att vidtagen verkställighetsåtgärd skall såvitt möjligt återgå, om gäldenären i efterhand fullgör vad som anges i samma stycke. En

bestämmelse härom har tagits upp som fjärde stycke i paragrafen.

Hinder mot att verkställighetsåtgärd går åter föreligger enligt bered-

ningen t.ex. om den utmätta egendomen blivit såld, vilket undantagsvis

kan ske trots att domen inte har vunnit laga kraft. I sådant fall skall inte

försäljningen rubbas därför att nedsättning sker eller säkerhet ställs. Inte

heller bör, när utbetalning har ägt rum, medlen kunna återkrävas.

Enligt 5 kap. 15 § beredningens förslag skall när förfallen fordran har

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 300

fastställts att utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom

egendomen anses utmätt. Denna utmätningsverkan inträder genast utan

hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Beredningen har övervägt

om gäldenären bör kunna häva den utmätningsverkan som sålunda har

inträtt innan domen vunnit laga kraft. Beredningen framhåller emellertid att en ordning som i nu berörda fall medger utmätningsverkans hävande genom säkerhets ställande eller nedsättning blir relativt svårförståelig. Härtill kommer att reglerna om förhindrande av verkställighet i tredje

stycket i 7 § inte omfattar tredskodomar och enligt 15 § inte heller lagsök-

ningsutslag. Fastställelse till betalning ur viss egendom sker i allmänhet

lagsökningsvägen och någon ändring i fråga om lagsökningsutslags verkställbarhet synes inte lämpligen böra komma i fråga. Över huvud kan det

praktiska behovet av att genom nedsättning eller ställande av säkerhet

kunna häva utmätningsverkan i fråga om hithörande egendom enligt beredningen antas vara mycket ringa. De bestämmelser i förslaget som medger gäldenären att hindra eller häva utmätning på grund av dom som inte har

vunnit laga kraft har därför begränsats till fall då utmätning beslutas av

exekutiv myndighet.

Beredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till den

möjlighet som borgenären f.n. har att mot säkerhet för återbäring ta hand om lös egendom som har utmätts på grund av icke lagakraftvunnen dom.

Regeln härom fyller enligt beredningen numera knappast någon funktion

och torde praktiskt taget inte tillämpas. Om pengar utmäts enligt tredje stycket i 3 kap. 7 § eller utmätt egendom undantagsvis säljs innan domen har vunnit laga kraft, får borgenären enligt förslaget lyfta medlen mot säkerhet (14 kap. 16 § 1). Motsvarande gäller beträffande medel som influtit genom införsel (4 kap. 24 § andra stycket).

Remissyttrandena. RSV anser att det bör ställas samma krav på den säkerhet som krävs för att undvika verkställighet av underrätts resp. hovrätts icke lagakraftvunna dom. Den enda säkerhet som enligt verkets

mening bör ifrågakomma är i båda fallen nedsättning hos kronofogdemyndigheten eller pantsättning av banktillgodohavande.

Föredraganden. Beredningens förslag angående verkställighet av icke lagakraftvunna domar som ålägger betalningsskyldighet ansluter nära till vad som nu gäller, frånsett att förslaget även omfattar införsel. Förslaget

har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna och även jag

anser att det i huvudsak bör godtas. Som beredningen har framhållit bör

med domar som ålägger betalningsskyldighet i detta sammanhang avses endast domar som innefattar skyldighet att betala pengar.

Efter det att beredningen avgav sitt betänkande har i UL som 49 a §

införts en bestämmelse angående verkställighet i visst fall av dom som har

meddelats efter handläggning enligt lagen om rättegången i tvistemål om

mindre värden. En motsvarande bestämmelse bör tas upp också i balken.

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 5 och 6 §§ 301

Det synes bl.a. med hänsyn härtill lämpligast att bestämmelserna angående betalningsdomar delas upp på två paragrafer. Dessa har i departementsförslaget fått beteckningarna 5 och 6 §§. I 5 § har tagits upp huvudregeln att betalningsdom får verkställas genast samt bestämmelser om hur gäldenären kan undgå omedelbar verkställighet m.m. I 6 § upptas

regler för mer speciella fall.

Beträffande huvudregeln om verkställighet av betalningsdom (5 § första stycket) har RSV föreslagit att den skillnad som beredningsförslaget gör i fråga om gäldenärens möjlighet att avvärja verkställighet av underrätts

resp. hovrätts dom inte skall behållas utan att de strängare kraven i fråga

om hovrätts dom får gälla över lag. Enligt min mening är det emellertid

inte lämpligt att för avvärjande av verkställighet på grund av underrätts

dom kräva säkerhet av ett slag som bl.a. vanliga löntagare sällan kan prestera. När det gäller hovrätts eller kammarrätts dom ligger saken annorlunda till. Här är det, som beredningen också framhåller, motiverat med strängare krav på säkerheten med hänsyn till att hovrätt resp.

kammarrätt numera normalt bör betraktas som slutinstans. Departe-

mentsförslaget följer därför beredningens förslag. Belopp som nedsätts eller banktillgodohavande som ställs som säkerhet skall täcka fordringens kapitalbelopp och utdömd ränta till dagen för nedsättningen resp. säkerhetens ställande samt förrättningskostnader. Pantförskrivning av banktillgodohavande skall avse även den ränta som löper på tillgodohavandet. Annan säkerhet skall täcka även ränta på sökandens fordran för tid till

dess sökanden kan beräknas få betalt.

Departementsförslaget innebär liksom beredningens förslag att gäldenärs nedsättning av pengar skall ske hos kronofogdemyndighet i stället för hos länsstyrelse. Närmare föreskrifter om hos vilken kronofogdemyndighet nedsättning får ske och om insättning på bank av nedsatta medel kan meddelas av regeringen. I samma ordning torde också få regleras frågan om nedsättning innan begäran om verkställighet har gjorts.

I enlighet med beredningens förslag försvinner den möjlighet borge-

nären nu har att mot säkerhet lyfta nedsatt belopp. Att hinder kan möta

mot försäljning av utmätt egendom eller utbetalning av influtna medel utan att säkerhet ställs följer av 8 kap. 4 § och 13 kap. 14 § 1. Beträffande införsel har en motsvarande bestämmelse om utbetalning tagits upp i 15

kap. 22 §.

Enligt 4 kap. 28 § skall medel som gäldenären betalar in till kronofogdemyndigheten i anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen inte har skett med villkor som strider häremot. Som bered-

ningen framhåller måste kronofogdemyndigheten noga skilja mellan nedsättning som hindrar verkställighet samt villkorslös betalning. Gäldenär

som åsyftar nedsättning bör ange detta. I annat fall får betalning antas vara

åsyftad. Kronofogdemyndigheten bör dock om tvekan föreligger genom kontakt med gäldenären ta reda på huruvida nedsättning eller betalning

åsyftas.

3 kap. 7§ 302

Bestämmelsen i 5 § andra stycket motsvarar 3 kap. 7 § fjärde stycket

beredningens förslag.

I 6 8 anges under särskilda punkter de fall dä betalningsdom utan hinder av bestämmelserna i 5 § får verkställas genast. I dessa fall kan verkstäl-

ligheten inte avvärjas genom nedsättning eller ställande av säkerhet.

Däremot kan hinder möta mot försäljning av utmätt egendom enligt 8 kap.

4 § andra stycket eller mot utbetalning utan säkerhet av influtna medel

enligt 13 kap. 14 § 1 eller 15 kap. 22 8. Även om det kan synas tveksamt om nuvarande särbestämmelser

angående växel- och checkdomar bör behållas, anser jag i likhet med beredningen inte att det finns tillräcklig anledning att ändra på vad som nu

gäller härvidlag. En bestämmelse om växel- och checkdomar har därför tagits upp i punkt 1 av 6 §. Jag ämnar i samband med följdlagstiftningen

till UB föreslå att motsvarande bestämmelser i växel- och checklagarna upphävs. I punkt 2 behandlas tredskodom och i punkt 3 tingsrätts dom i mål som har handlagts enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre

värden. I förhållande till gällande rätt innebär regleringen enligt balken

bl.a. den ändringen att i samtliga fall fast egendom eller lös egendom som

har betydande värde inte får utan gäldenärens samtycke säljas innan domen har vunnit laga kraft. F.n. gäller förbud mot försäljning endast vid verkställighet av tredskodom och rör då bara fast egendom. Som jag har nämnt i anslutning till I $ får bestämmelserna i 5 och 6 §§ inte någon tillämpning i allmänna mål. Där gäller i stället 23 § andra

stycket. Förtida verkställighet i sådana mål får inte ske i fråga om böter, vite e.d. I övrigt får förtida verkställighet äga rum när det är särskilt medgivet i annan författning. Detta är bl.a. fallet vid indrivning av skatt som avses i I 8 uppbördslagen (se 87 8 samma lag). Enligt 23 § tredje

stycket sker verkställighet i allmänt mål enligt vad som gäller om lagakraftägande dom, vare sig exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller inte.

Detta innebär att utmätning och införsel får äga rum utan särskilda villkor samt att försäljning av utmätt egendom och redovisning av influtna medel

också får ske innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft.

7 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § beredningens förslag. Den reglerar

verkställigheten av icke ;ugakraftvunnen dom på utgivande av viss lös

egen dön.

Gällande rätt. Döm varigenom någon har förpliktats att utge viss lös

égerdom til annan (s.k. atgivningsdom) får enligt 41 §& UL verkställas även om den inte äger laga kraft. För verkställighet i sådant fall krävs att sökan-

sien ställer pant eller borgen för återbäring av godset. Kan han inte ställa säkeriet, skal: kvarstad läggas på godset, om han yrkar det. Förpliktelse att fullgöra leveransavtal omfattas inte av bestämmelsen.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med den nu gällande bestämmelsen, frånsett att motsvarighet saknas till vad som

3 kap. 8§ 303 Prop. 1980/81: 8

däri föreskrivs om kvarstad. Syftet med bestämmelsen är att den, vars

anspråk på bättre rätt till viss lös egendom har godkänts av domstol, skall

skyddas mot att egendomen undanskaffas, skadas eller förstörs innan lagakraftägande dom föreligger. Förslaget medger liksom gällande lag full verkställighet. Egendomen skall alltså inte endast fråntas svaranden utan också överlämnas till sökanden. Genom kravet på säkerhet för verkställighet innan domen har vunnit laga kraft tryggas motpartens eventuella rätt

till egendomen. Säkerheten skall täcka värdet av själva egendomen och av eventuell avkastning som faller av egendomen men däremot inte skade-

stånd som sökanden kan bli skyldig att utge enligt 3 kap. 26 § beredningsförslaget.

Beredningen påpekar att paragrafen gäller även när den som har köpt

gods på avbetalning har ålagts att utge egendomen till säljaren. Under

förutsättningar som anges i lagen om avbetalningsköp kan emellertid säljaren, i stället för att väcka talan vid domstol, söka handräckning hos

kronofogdemyndigheten för återtagande av godset. I sådant fall krävs inte att säkerhet ställs för återbäring av egendomen. |

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered-

ningens förslag. Frågan om beskaffenheten av den säkerhet som skall ställas regleras i 2 kap. 25 §. Bestämmelsen är enligt 9 § inte tillämplig när någon har ålagts att utge

viss lös egendom såsom särskild rättsverkan av brott, t.ex. förverkande av

egendom. För verkställighet i sådant fall krävs därför laga kraft, om inte annat följer av 10 §.

8 & Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 9 § beredningens förslag, inne-

häller en bestämmelse om verkställighet för det fall att högre rätt har förklarat talan mot dom förfallen. :

Gällande rätt. Enligt RB gäller att om vadekärande i tvistemål uteblir från rättegångstillfälle för huvudförhandling i hovrätt, hans vadetalan är förfallen (50 kap. 19 § första stycket RB). Han har dock rätt att hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande. Det skall i så fall ske inom

två veckor från den dag då hovrättens beslut meddelades (50 kap. 20 §).

Uteblir vadekäranden ånyo, är hans rätt till målets återupptagande förfallen. Det innebär att underrättens dom skall stå fast. Bestämmelserna har motsvarande tillämpning beträffande revisionstalan (55 kap. 15 § första stycket). Har högre rätt i enlighet med de berörda bestämmelserna för-

klarat att talan mot dom varigenom betalningsskyldighet ålagts är för-

fallen, får domen enligt 49 §& 2 mom. UL verkställas som lagakraftvunnen utan hinder av att parten har gjort ansökan om målets återupptagande, om inte annat förordnas. Bestämmelsen är inte tillämplig när vade- eller re vi-

sionstalan i brottmål förfaller enligt 51 kap. 19 och 20 §§ och 55 kap. 15 § RB. Lagberedningen. I beredningsförslaget är bestämmelsen inte inskränkt

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 9§ 304

till dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts utan tillämplig oavsett

vad förpliktelsen går ut på. Tillräcklig anledning att som gällande lag

inskränka bestämmelsen till betainingsskyldighet har enligt beredningen inte synts föreligga. Görs ansökan om målets återupptagande, kan hov-

rätten resp. högsta domstolen förordna om inhibition. Beredningen erinrar om att mot sådant beslut av hovrätten får särskild talan inte föras. Av 3

kap. 10 § beredningsförslaget följer att bestämmelsen inte är tillämplig i

fråga om dom som avser böter, vilten eller särskild rättsverkan av brott.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered-

ningens förslag. Tillämpningsområdet har sålunda vidgats i förhållande till

vad som nu gäller. Paragrafen omfattar även det fallet att överklagande har

förfallit i brottmål i fråga om enskilt anspråk. Att bestämmelsen inte gäller

dom på böter, viten eller särskild rättsverkan av brott följer av 9 § och 23 § första stycket, se vidare under 9 §.

När ansökan om målets återupptagande har gjorts men inhibition inte beslutås möter likväl på grund av 8 kap. 4 § andra stycket hinder mot försäljning utan gäldenärens samtycke av utmätt lös egendom som har betydande värde eller av fast egendom.

9 & Paragrafen reglerar verkställighet av dom avseende sådan särskild

rättsverkan av brott som innefattar skyldighet att utge viss egendom. Den motsvarar delvis 3 kap. 10 § beredningens förslag.

Gällande rätt. Andra meningen i 22 § I mom. Up innehåller en bestäm-

melse angående verkställighet av dom på sakförverkande. Med anknytning till första meningen, som behandlar verkställighet av dom på böter, vite eller sådan med brott förenad påföljd som innefattar betalningsskyldighet, sägs i bestämmelsen att om ådömd påföljd eljest är sådan att domen kan verkställas genom utsökning och särskild föreskrift inte är meddelad angående verkställigheten, UL:s regler om verkställighet i tvistemål har motsvarande tillämpning. Underrätts dom får dock inte verkställas förrän den har vunnit laga kraft.

Föredraganden. Beredningens förslag innehåller i 3 kap. 10 § en bestämmelse angående verkställighet av dom varigenom har dömts till böter, vite,

förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott.

Förslaget innebär i sak att sådan dom inte får verkställas förrän den har vunnit laga kraft, såvida inte annat följer av särskild bestämmelse. Departementsförslaget innehåller i 23 § vissa särskilda föreskrifter beträffande verkställighet i allmänna mål. Av första stycket i paragrafen följer att bestämmelserna i 4—11 §§ om verkställighet av icke lagakraftvunna domar inte gäller vid verkställighet av dom på böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet (värde-

förverkande e.d.). Andra stycket första meningen innehåller en särskild

bestämmelse om verkställighet av sådana exekutionstitlar. Med hänsyn

härtill behöver i förevarande paragraf regleras endast verkställighet av

Prop. 19809/81: 8 3 kap. 10 § 305

dom varigenom har ådömts sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar skyldighet att utge viss egendom (sakförverkande e.d.). Paragrafen klargör att bestämmelserna i 7 och 8 §§ om förtida verkställighet i vissa fall inte gäller i fråga om dom som nu avses. Härav följer att verkställighet i princip inte får äga rum förrän domen har vunnit laga kraft. Förtida verkställighet kan emellertid äga rum på grund av särskild föreskrift i lag. Detta följer av 10 8.

Förverkad egendom torde i allmänhet redan ha tagits i beslag. För kronofogdemyndighetens del blir det då som regel inte aktuellt med någon åtgärd för verkställighet. Myndighet som omhänderhar egendomen skall förfara med den enligt vad som sägs i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Egendomen skall som regel säljas av förenade fabriksverken. Skulle emellertid egendomen inte vara beslagtagen eller vid beslag ha kvarlämnats i innehavarens besittning har kronofogdemyndigheten att ta ut egendomen och lämna den till den myndighet som svarar för ärendet.

10 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 11 § beredningens förslag och tar upp bestämmelser om verkställighet av dom som enligt annan lag än UB eller på grund av särskilt förordnande får verkställas innan den har vunnit laga kraft. |

Gällande rätt. Bestämmelser att dom får verkställas innan den har vunnit laga kraft finns även i andra författningar än UL. Enligt några bestämmelser får dom eller beslut av viss beskaffenhet verkställas utan särskilt förordnande, även om avgörandet inte vunnit laga kraft. Exempel härpå utgör reglerna i 17 kap. 14 § andra stycket första och andra meningarna samt 30 kap. 12 § första och andra meningarna RB, enligt vilka vissa beslut i tvistemål eller brottmål skall gå i verkställighet genast. Andra fall är fastighetsdomstols dom beträffande vissa frågor enligt 40 § andra stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar och interimistiskt förordnande om underhållsbidrag enligt 15 kap. 11 § sista stycket GB och 7 kap. 12 § tredje stycket FB.

I andra bestämmelser har i stället domstolen tillagts befogenhet att i dom eller beslut förordna om förtida verkställighet. Exempel på sådana föreskrifter finns i RB. I 17 kap. 14 § första stycket RB föreskrivs en allmän befogenhet för domstol att i dom i tvistemål förordna att domen får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft. Enligt 17 kap. 14 § andra stycket sista meningen och 30 kap. 12 § första stycket sista meningen RB kan rätten i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte äger laga kraft. I en del fall då verkställighet får ske innan domen eller beslutet vunnit laga kraft föreskrivs också i vad mån särskilda villkor skall gälla för

20 Riksdagen 1980181.1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81: 8 3 kap. 10 § 306

verkställigheten (t.ex. 95 § växeilagen, 73 § checklagen och 40 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar).

När dom med stöd av lag eller domstols törordnande skall verkställas innan den har vunnit laga kraft, sker verkställigheten enligt 42 & UL. Där föreskrivs att dom, som enligt lag skall verkställas genast, går i fullbordan såsom lagakraftägande, om inte annat är stadgat (1 mom.). Detta innebär att sådan dom verkställs utan särskilda villkor, om inte annat är föreskrivet. När domstol har förordnat att dom får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft, går domen i verkställighet på samma sätt som lagakraftägande dom, om sökanden ställer pant eller borgen för skade-

stånd om domen ändras (2 mom.). Avser förordnandet verkställighet av