NJA 2016 not 17

K.L. har som grund för sin resningsansökan anfört att det har framkommit nya omständigheter och bevis som inte förebringats tidigare och som tillsammans med vad som åberopats i de tidigare resningsärendena sannolikt skulle ha lett till att han hade frikänts eller som i vart fall medför att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han förövat gärningarna.

K.L. har som ny bevisning åberopat uppgifter som M.V. under senare tid lämnat till bl.a. journalister. Dessa uppgifter har spelats in och bilagts resningsansökningen. Enligt K.L. visar detta material att M.V. på en rad punkter lämnar nya uppgifter som avviker från de han lämnade i brottmålet. K.L. har vidare anfört följande. Enligt de uppgifter som M.V. nu har lämnat ska han och K.L. ha talat om planer på en stöt mot bröderna L. redan vid den tid då de båda arbetade tillsammans, vilket var någon gång före utgången av år 1997. Enligt de uppgifter som M.V. tidigare har lämnat, och som låg till grund för hovrättens prövning, var det den 8 april 2004 som K.L. berättade om planerna på en stöt. M.V. uppger numera vidare att ett skäl till att han reste till Piteå den 13 april 2004 var att han skulle skaffa narkotika. Det är en ny uppgift som inte stämmer med tidigare uppgifter enligt vilka skälet till resan till Piteå var dels att provköra en bil, dels att företa avvärjningsresan. Bland övriga uppgifter som är nya kan framhållas att M.V. numera anger att han var hos bröderna L. vid två tillfällen för att hämta pengar. Vid det första tillfället ska 80 000 kr ha hämtats, vid det andra 60 000 kr. Enligt de uppgifter som M.V. lämnade i brottmålet var han hos bröderna vid ett enda tillfälle och då för att hämta 80 000 kr.

K.L. har därutöver åberopat en jämförelse av tillvägagångssätten vid brotten i Kalamark och rånmord som skett i Långared år 2011 samt ett sakkunnigutlåtande avseende graden av beteendekonsistens vid en jämförelse mellan dessa brott. Vidare har han åberopat bl.a. en genomgång och bearbetning av uppgifter ur förundersökningsprotokollet samt en genomgång av de telefonlistor som åberopades som bevisning i målet.

K.L. har i de föregående resningsansökningarna åberopat flera omständigheter och bevis, vilka enligt honom utgjort skäl för resning. I de båda beslut som HD tidigare har meddelat har frågan om telefonuppkoppling särskilt behandlats. Enligt K.L. har analysrapporter visat att M.V. inte kan ha varit i Kalamark vid den tid då han angett att avvärjningsresan skulle ha ägt rum eftersom hans telefon den 13 april 2004 kopplats upp mot basstationen i centrala Piteå kl. 20.00 och mot basstationen i Öjebyn kl. 20.20.

I beslutet från år 2006 uttalade HD att det var ytterst osannolikt att M.V:s mobiltelefon befann sig i Kalamark vid de nämnda tidpunkterna. Det ansågs emellertid inte framgå av domen i brottmålet att hovrätten skulle ha utgått från att en sådan uppkoppling kunnat ske och att det därför inte kunde antas ha varit avgörande för hovrättens bedömning att K.L. och M.V. befunnit sig i Kalamark vid tidpunkterna för samtalen.

HD uttalade i 2010 års beslut att beslutet från år 2006 fick förstås så att domstolen ansåg att utredningen på denna punkt i det närmaste saknade betydelse genom att den rörde ett förhållande som hovrätten inte hade lagt till grund för den fällande domen. Den kompletterande information som hade åberopats i det nya resningsärendet kunde mot denna bakgrund inte anses innehålla något som inte redan hade varit föremål för domstolens prövning.

Slutsatsen i beslutet från år 2010 var att varken uppgifterna om telefon­uppkoppling eller de andra omständigheter och bevis som hade åberopats föranledde HD att frångå ställningstagandet i det tidigare resningsärendet och att skäl till resning därför saknades. Två ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg, med hänsyn till den betydelse som tilltron till M.V:s uppgifter hade haft för hovrättens avgörande sammantagna med bevisläget i övrigt i målet, att det fanns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om K.L:s skuld.

Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats, den s.k. huvudregeln.

Enligt det andra ledet i samma punkt, den s.k. tilläggsregeln, får resning också beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. Tilläggsregeln ska, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning. I fall av ny bevisning bör regeln tillämpas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld.

Betydelsen av det nya material som har kommit fram ska ställas mot den i brottmålet förebringade utredningen. Den utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen. Relevansen av en i brottmålet åberopad omständighet ska således inte bli föremål för ny bedömning. Inte heller ska någon fristående omvärdering av den i brottmålet framlagda bevisningen göras i resningsärendet. Det sagda hindrar inte att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska värderas om hindrar inte att styrkan av den bevisning som lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse. Den nya bevisningen måste bedömas med beaktande av den gamla bevisningens bevisvärde för att det ska kunna avgöras om den har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 14 och 15 samt NJA 2011 s. 254 p. 16.)

Om en part som tidigare har fått avslag på nytt ansöker om resning ska de bedömningar som resningsdomstolen gjort av den nya utredning som åberopades i den eller de tidigare resningsansökningarna stå fast. Vad som ska prövas i det nya målet är endast om den nya utredningen skulle kunna antas ha föranlett ett förändrat ställningstagande om den förebringats tillsammans med det samlade material som funnits i det ursprungliga målet och tidigare resningsansökningar. Om den bevisning som åberopades i det föregående resningsärendet hade sådan styrka att det var mycket nära att resningsansökningen bifölls, kan ett förhållandevis begränsat bevistillskott vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande. (Se NJA 2009 s. 768 och NJA 2010 s. 295 p. 19–21.)

I det bevismaterial som låg till grund för hovrättens bedömning i brottmålet fanns inte någon teknisk bevisning som band K.L. till brottet eller brottsplatsen. Det fanns inte heller vittnen som hade gjort några direkta iakttagelser av händelsen. Bevisningen utgjordes framför allt av M.V:s uppgifter i kombination med olika omständigheter av indiciekaraktär, såsom att det hade varit praktiskt och tidsmässigt möjligt för K.L. att utföra brotten. Utgången i målet stod och föll med hur trovärdiga och tillförlitliga M.V:s uppgifter kunde bedömas vara. I två avseenden var M.V:s vittnesmål särskilt centralt. Det ena gäller uppgiften om att K.L. den 8 april 2004 skulle ha berättat om planerna på en stöt hos bröderna L. Det andra gäller uppgifterna om avvärjningsresan på kvällen den 13 april 2004.

Beträffande avvärjningsresan har frågan huruvida M.V:s uppgifter om resan är oförenliga med det förhållandet att hans mobiltelefon kopplades upp mot basstationer i Piteå respektive Öjebyn under kvällen före mordet behandlats av HD i tidigare resningsärenden. Den bedömning som domstolen har gjort av den frågan står i och för sig fast (se p. 16). Det hindrar inte att motsättningen mellan informationen om uppkopplingarna och M.V:s vittnesmål påverkar tilltron till hans uppgifter och att den därmed måste tillmätas betydelse sedan det nu framkommit ytterligare omständigheter som påverkar bevisvärdet av hans utsaga. I detta ärende har sålunda framkommit att M.V. numera anger att ett skäl till resan till Piteå den 13 april 2004 var att skaffa narkotika. Uppgiften avviker från vad han uppgav i rättegången där han angav andra skäl för den resan. Denna uppgift förstärker oklarheterna kring avvärjningsresan och väcker ytterligare frågor när det gäller M.V:s trovärdighet.

M.V. har i brottmålet angett att K.L. dagarna före mordet berättat om planer på en stöt mot bröderna L. Enligt de uppgifter som nu har kommit fram skulle K.L. ha berättat om sådana planer mycket lång tid före mordet. Det kan antas att det för hovrättens bedömning har haft viss betydelse att K.L. berättat om planerna kort tid före mordet. Att M.V. först nu berättat om detta inverkar även allmänt sett menligt på tilltron till hans uppgifter.

Samma sak kan sägas om det förhållandet att M.V. numera, långt efter de aktuella händelserna, säger sig minnas att han hämtat betydande penningbelopp hos bröderna L. vid två tillfällen och inte, som han uppgav i brottmålet, endast en gång. Oavsett vilken betydelse den uppgiften skulle kunna ha haft för hovrättens bedömning är det anmärkningsvärt att en uppgift av det slaget kommer fram först nu.

De nya uppgifter som M.V. har lämnat om resan till Piteå, om planerna på en stöt och om kontakterna med bröderna L. är inte sådana att de sedda för sig utgör skäl för resning. Det gäller också om de bedöms tillsammans med de ytterligare omständigheter som K.L. åberopar i detta resningsärende. Förhållandena är emellertid speciella. I tidigare resningsärenden har det lagts fram andra omständigheter som också har varit ägnade att inge tvivel om riktigheten av M.V:s uppgifter. Med hänsyn härtill måste även ett mindre bevistillskott kunna vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande (se p. 16).

M.V:s vittnesmål har varit avgörande för den fällande domen. Den osäkerhet som nu har uppkommit när det gäller tilltron till och tillförlitligheten av hans uppgifter får betydelse för bevisvärdet av hans utsaga.

Det finns mot den nu angivna bakgrunden, och med beaktande av att straffet har bestämts till livstids fängelse, synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om K.L. har förövat brotten.

Ansökningen om resning ska därför bifallas med stöd av tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB i fråga om ansvar för mord och grovt rån, skadestånd samt påföljd. Målet ska i dessa delar på nytt tas upp i hovrätten.

HD finner inte skäl att besluta om inhibition av straffverkställigheten.