NJA 2016 s. 84

P.T. dömdes av tingsrätten för grovt bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll till fängelse i ett år. Han meddelades även näringsförbud. P.T. överklagade domen. Anslutningsvis överklagade även åklagaren domen. Hovrätten planerade att hålla huvudförhandling i målet den 2 och 3 september 2014. Till huvudförhandlingen var P.T. kallad att inställa sig personligen. I kallelsen angavs att hans överklagande skulle komma att förfalla om han inte inställde sig personligen eller genom ombud och hovrätten ansåg att målet då inte kunde avgöras.

Dagen före huvudförhandlingen ringde P.T. till hovrätten och berättade att han på grund av en plötslig familjekris inte ville infinna sig. När förhandlingen skulle påbörjas den 2 september inställde sig P.T. endast genom sin offentlige försvarare, som också var hans ombud. Försvararen uppgav att P.T:s sambo hade tagits in på sjukhus efter ett självmordsförsök. Uppgiften bekräftades av P.T. sedan hovrätten hade etablerat telefonkontakt med honom. Försvararen hänvisade till ett läkarintyg från den 1 september enligt vilket P.T. hade rekommenderats att stanna hemma med sambon under de närmaste tre dagarna. P.T. uppgav även att han hade tid hos en psykolog senare under dagen.

Hovrätten gjorde bedömningen att det kunde antas att P.T. hade laga förfall och förelade honom att ge in utredning som gjorde detta sannolikt.

Som svar på hovrättens föreläggande anförde P.T. att han hade laga förfall dels på grund av att han hade blivit rekommenderad av läkare att ta hand om sambon då hon skrevs ut, dels att han hade fått en svår psykisk chock på grund av det som hänt sambon och därför inte var i stånd att genomföra rättegången. Därutöver hänvisade han till att han hade deltagit i ett möte på sjukhuset på morgonen den 2 september. Han åberopade även ytterligare utredning, bl.a. journalanteckningar beträffande sambon och ett psykologintyg beträffande den psykiska påverkan händelsen hade haft på honom.

Hovrätten förklarade P.T:s överklagande förfallet. Även åklagarens anslutningsvis gjorda överklagande förklarades förfallet. I skälen för beslutet angavs att det av den åberopade utredningen inte framgick att P.T. varit förhindrad att inställa sig personligen till huvudförhandlingen. Hovrätten ansåg därmed att det inte var sannolikt att han hade laga förfall för sin frånvaro.

P.T. ansökte om att målet åter ska tas upp. Han åberopade ett kompletterande läkarintyg avseende sambon från den 7 oktober 2014. Hovrätten har avslagit P.T:s begäran.

Om det är sannolikt att den som har underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, ska denna inte leda till någon påföljd (32 kap. 6 § första stycket RB). Laga förfall är då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han eller hon inte bort förutse eller rätten annars finner utgöra giltig ursäkt, har hindrats att fullgöra vad som ålegat honom eller henne (32 kap. 8 § första stycket).

Av lagmotiven framgår att som laga förfall kan godtas inte bara absoluta hinder utan varje omständighet av den beskaffenheten att det inte skäligen kan krävas att parten ska närvara eller i övrigt vara verksam i rättegången (se NJA II 1943 s. 420). Även familjeangelägenheter kan läggas till grund för laga förfall (se t.ex. NJA 2002 s. 32 och NJA 2009 s. 796).

Av läkarintyget den 7 oktober 2014 som utfärdades av sambons behandlande läkare framgår att sambon hade haft en psykisk kollaps och att suicidaliteten var svårbedömd. P.T. uppmanades att stanna i sambons närhet de närmaste tre dagarna och omedelbart kontakta psykakuten vid tecken till försämring eller något som antydde ökad suicidrisk. Omständigheterna var därmed sådana att det inte skäligen kunde krävas av P.T. att han skulle inställa sig till huvudförhandlingen.

P.T. har alltså gjort sannolikt att han hade laga förfall att inte inställa sig till huvudförhandlingen. Hans yrkande om att målet åter ska tas upp i hovrätten ska därför bifallas.