NJA 2017 not 6

F.R. och A.S. gifte sig i Iran år 2006. Båda var då iranska medborgare och A.S. var också bosatt i Iran. Tvisten mellan dem rör F.R:s yrkande om utfående av värdet i svenska kronor av 700 guldmynt Bahar Azadi efter aktuell guldkurs på betalningsdagen (i storleksordningen 1,5 miljoner kr). Yrkandet grundar sig på ett åtagande i ett avtal om s.k. mahr som de träffade i Iran som en del i sitt äktenskapskontrakt. Enligt avtalet skulle A.S. dels i anslutning till äktenskapets ingående till F.R. utge ett exemplar av Koranen, en spegel och ett par ljusstakar, dels efter F.R:s begäran betala 700 guldmynt. Parterna är numera skilda enligt svensk rätt.

Tingsrätten fastställde i en mellandom att svensk rätt skulle tillämpas på parternas avtal om mahr. Hovrätten har med ändring av tingsrättens mellandom förklarat att iransk rätt ska tillämpas. Frågan i HD är om svensk eller iransk rätt ska tillämpas vid tingsrättens prövningen av F.R:s yrkande.

Mahr ska enligt parternas avtal utges vid F.R:s anfordran. A.S:s betalningsåtagande ska ses som en sådan fråga om makars förmögenhetsförhållanden som omfattas av tillämpningsområdet för LIMF (jfr p. 20).

Båda parter har hemvist i Sverige. Det står alltså klart att svensk domsrätt föreligger enligt 2 § LIMF.

Frågan som HD inledningsvis har att ta ställning till är om parterna i enlighet med 3 § LIMF, såsom F.R. har gjort gällande, genom äktenskapskontraktet har avtalat att iransk lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

Äktenskapskontraktet innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att iransk lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Till stöd för att avtalet ändå visar att parterna har varit överens om att iransk rätt ska vara tillämplig på förmögenhetsförhållandena har F.R. åberopat att äktenskapskontraktet upprättades i Iran och i enlighet med iransk lag, att det innehåller referenser till att det registreras av en myndighet, att det är på persiska samt att F.R. och A.S. då var iranska medborgare. Emellertid uppfyller inte avtalet det krav på tydlighet som förutsätts för en överenskommelse om tillämplig lag (jfr p. 22).

Eftersom tillämplig lag inte bestämts genom avtalet gäller enligt 4 § LIMF lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig på deras förmögenhetsförhållanden. F.R. och A.S. ingick äktenskap i Iran i januari 2006. F.R. hade då sedan många år hemvist i Sverige, medan A.S. bodde i Iran. Av utredningen framgår att parternas avsikt vid äktenskapets ingående var att bosätta sig tillsammans i Sverige. A.S. flyttade till Sverige i december 2006 sedan han hade beviljats uppehållstillstånd.

Makarna får anses ha tagit hemvist i Sverige när de gifte sig (jfr p. 25).

Det anförda innebär att svensk lag ska tillämpas på parternas avtal om mahr (jfr p. 27). Hovrättens dom bör ändras i enlighet med detta.