lagen.nu

NJA 2017 s. 784

Överförande av straffverkställighet till Lettland. Fråga om ett överförande ska anses olämpligt med hänsyn till skillnader avseende reglerna om villkorlig frigivning.

Kriminalvården beslutade den 21 juni 2016 att översända Hovrätten för Västra Sveriges dom den 12 juli 2012 avseende K.B., tillsammans med intyg, till Lettland för erkännande och verkställighet.

Södertälje tingsrätt

K.B. överklagade i Södertälje tingsrätt och yrkade att Kriminalvårdens beslut skulle upphävas.

Tingsrätten (f.d. lagmannen Lars Lindhe) anförde i beslut den 25 oktober 2016 följande.

Följande antecknas.

Hovrätten för Västra Sverige dömde den 12 juli 2012 i mål nr B 2788-12 K.B. för bl.a. grovt narkotikabrott, narkotikabrott och brott mot utlänningslagen till fängelse i 10 år. Hovrätten beslutade samtidigt att utvisa honom ur riket med förbud att återvända hit. Domen vann laga kraft den 10 augusti 2012.

Den 21 juni 2016 beslutade Kriminalvården att översända intyg och hovrättens dom till Lettland för erkännande och verkställighet.

Av beslutet och det intyg som Kriminalvården har bifogat framgår att K.B. efter verkställighet av fängelsepåföljden kommer att utvisas till Lettland, där han är medborgare, till följd av det i domen meddelade utvisningsbeslutet. Av bifogat strafftidsbeslut framgår att den tidigaste dagen för villkorlig frigivning beräknats till den 9 september 2019.

K.B. har nu begärt att tingsrätten ska upphäva Kriminalvårdens beslut att översända intyg och hovrättens dom till Lettland för erkännande och verkställighet, på den grunden att ett överförande av hans straffverkställighet till Lettland skulle försvåra hans sociala återanpassning.

Han har i huvudsak anfört följande omständigheter. Han har varit i Sverige i flera år och behärskar svenska både i tal och skrift. Han saknar koppling till Lettland i form av familj då kontakten med dem avbrutits sedan flera år och hans dotter, som han aldrig har träffat, bor numera med sin mor i Litauen.

Vid ett överförande till Lettland kommer han sannolikt inte heller få möjligheter till villkorlig frigivning. K.B. har vidare gett in ett beslut daterat den 25 november 2013 i vilket Kriminalvården återkallade framställan om överförande av verkställighet av den aktuella domen till Lettland då det framkommit att fängelseförvaltningen i Lettland saknar möjlighet att erbjuda adekvat vård för K.B:s sjukdom hepatit C.

Han har även hänvisat till UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Lettland från år 2010 i vilken det bl.a. rapporterats om bristfällig hygienisk standard på anstalterna i Lettland.

Kriminalvården har i huvudsak anfört att de formella förutsättningarna för att översända intyg och dom till Lettland är uppfyllda. Vad gäller anknytning till Lettland pekar de på att K.B:s modersmål är lettiska, att han har såväl kulturell anknytning som familjeband till Lettland samt att han i samband med verkställighetsplanering i oktober 2015 uppgav att han vid den villkorliga frigivningen planerar att bosätta sig i Lettland.

Vad gäller omständigheterna i lettiska fängelser anför Kriminalvården att varken UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Lettland från 2010 eller Europarådets rapport från den 11 mars 2014 visar på risk för att K.B:s rättigheter inte ska kunna tillvaratas i Lettland. K.B:s hälsotillstånd avseende hepatit C bedöms idag som stabilt och han behöver inte några fler kontroller under verkställigheten.

SKÄL FÖR TINGSRÄTTENS BESLUT

Inledningsvis konstaterar tingsrätten att lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen trädde ikraft den 1 april 2015. Därmed genomfördes rådets beslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.

Kriminalvårdens nu aktuella beslut har fattats med stöd av dessa bestämmelser. Det beslut som Kriminalvården år 2013 meddelade fattades däremot med stöd av äldre bestämmelser. En avgörande skillnad mellan det äldre regelverket och det nyare regelverket är att en överföring tidigare alltid förutsatte medgivande från verkställighetslandet. Sådant medgivande krävs dock inte längre i ett fall som det förevarande.

Ett överförande av straffverkställigheten till ett annat land ska alltid gynna den dömdes sociala återanpassning och prövningen ska ske genom en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter. Den dömdes medborgarskap, bosättningstid i de berörda medlemsstaterna samt nuvarande bostads-, familje- och arbetsförhållanden har särskild betydelse. Språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till respektive stat är relevanta. Om den dömde är medborgare och ska utvisas till den verkställande staten finns en stark presumtion för att den sociala återanpassningen sker bäst i den staten.

Tingsrätten anser i likhet med Kriminalvården att K.B. saknar anknytning till Sverige som är av särskild betydelse för hans sociala återanpassning. I ärendet har inte heller framkommit uppgifter som visar på att K.B. har ett särskilt vårdbehov som inte kan erbjudas i lettiska kriminalvårdsanstalter.

Under lämplighetsprövningen i övrigt har omständigheter som förändring i utdömt fängelsestraffs längd beaktats. Tingsrätten erinrar om att strängare bestämmelser om villkorlig frigivning inte innebär att själva påföljden blir strängare.

Av domar från Europadomstolen (avgöranden den 27 juni 2006 i målen Szabó och Csoszánszki mot Sverige) framgår att det inte strider mot bestämmelserna i Europakonventionen för mänskliga rättigheter att verkställigheten blir längre på grund av att frigivningsreglerna i den verkställande staten tillämpas. En eventuell förändring avseende tidpunkt för villkorlig frigivning för K.B. kan alltså inte anses vara en sådan väsentlig förändring att överförandet av verkställigheten till Lettland skulle anses olämplig.

Sammantaget finner tingsrätten därför att Kriminalvårdens beslut ska stå fast.

BESLUT

Tingsrätten avslår överklagandet. Kriminalvårdens beslut gäller därmed.

Svea hovrätt

K.B. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle upphäva Kriminalvårdens beslut.

Kriminalvården motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Per Claréus, referent, och tf. hovrättsassessorn Johanna Kumlien) anförde i beslut den 28 februari 2017 följande.

HOVRÄTTENS SKÄL

- - -

Allmänt om lagstiftningen och förfarandet

En dom på frihetsberövande påföljd i Sverige får sändas över till en annan medlemsstat inom EU för att erkännas och verkställas där om förutsättningarna enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen är uppfyllda. Lagstiftningen infördes som ett led i att genomföra EU:s rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (2008/909/RIF).

Enligt rambeslutet gäller vissa förfaranderegler. När en person dömts till en påföljd i en medlemsstat kan den staten (utfärdande staten) under vissa förutsättningar besluta att domen tillsammans med ett intyg ska sändas över till en annan medlemsstat (verkställande staten). Därefter ska den verkställande staten fatta beslut om domen ska erkännas och påföljden verkställas där. Den verkställande staten ska i sitt beslut ange om påföljden behöver anpassas med hänsyn till reglerna som gäller där. Den utfärdande staten har vidare, i samband med att en dom och intyg sänds över, möjlighet att begära information om den verkställande statens bestämmelser som gäller förtida eller villkorlig frigivning. Enligt rambeslutet har den utfärdande staten därefter, bland annat på grundval av eventuell nytillkommen information, möjlighet att antingen samtycka till att verkställigheten delvis påverkas av att en överflyttning sker eller att återkalla det tidigare avsända intyget och låta verkställigheten fortgå i det utfärdande landet (prop. 2014/15:29, s. 41).

Förfarandereglerna regleras för svenskt vidkommande i lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Det är, enligt 2 kap. 4 §, Kriminalvården som beslutar om en dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas. Ett sådant beslut kan överklagas enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 till tingsrätt och prövas alltså i allmän domstol. Enligt 2 kap. 8 § gäller vidare att Kriminalvården har möjlighet att upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § fram till dess verkställigheten påbörjas i den andra staten. Det kan bli aktuellt bland annat i de fall då det framkommit att den andra staten avser att anpassa påföljden på ett sätt som inte är acceptabelt (prop. 2014/15:29, s. 181). Ett beslut om att upphäva ett tidigare beslut om att sända över en dom till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet kan överklagas enligt 4 kap. 2 § första stycket 2. Det kan noteras att det saknas uttryckliga bestämmelser som ger den dömde rätt att påkalla Kriminalvårdens prövning om att återkalla det tidigare avsända intyget och låta verkställigheten istället fortgå i Sverige liksom att överklaga ett beslut som innebär att en sådan begäran avslås, även om det framkommit ny information efter det att en dom jämte intyg skickats till en annan stat.

Omständigheterna i det aktuella ärendet och hovrättens prövning

- - -

De grundläggande kraven för att översända den svenska domen till Lettland

K.B., som är medborgare i Lettland, verkställer för närvarande fängelsestraff på kriminalvårdsanstalten Hall i Sverige. Efter verkställigheten kommer han att utvisas till Lettland med förbud att återvända till Sverige. Ett beslut om översändande av dom och intyg förutsätter mot denna bakgrund inte att K.B. samtycker till åtgärden eller att ett medgivande inhämtas från Lettland. Med hänsyn till utvisningsbeslutet och vad som i övrigt framkommit om K.B:s anknytning till Lettland respektive Sverige delar hovrätten vidare tingsrättens bedömning att K.B:s sociala återanpassning skulle underlättas av att verkställigheten flyttas över till Lettland. De grundläggande kraven enligt 2 kap. 1 § första stycket 1–3 lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen för att besluta om att översända domen till Lettland är därmed uppfyllda (se prop. 2014/15:29, s. 175).

Som tingsrätten anfört ger utredningen inte något stöd för att K.B. för närvarande har ett vårdbehov som inte kan erbjudas i Lettland. Frågan är dock om ett beslut om att översända domen ändå bör anses olämpligt enligt 2 kap. 1 § första stycket 4 med hänsyn till att den faktiska fängelsetiden blir längre om verkställigheten sker i Lettland istället för i Sverige.

K.B. har påstått att han, för det fall verkställigheten överflyttas till Lettland, inte kommer att friges villkorligt och därför måste avtjäna hela det utdömda fängelsestraffet. Kriminalvården har möjlighet att samråda med den andra statens myndigheter innan beslut fattas om att en dom ska översändas dit (prop. 2014/15:29, s. 73). Det kan finnas goda skäl att inhämta upplysningar om den andra statens regler bland annat i fråga om villkorlig frigivning redan då beslut om att översända dom och intyg övervägs, inte minst med hänsyn till vad som angetts om det fortsatta förfarandet och att den dömde saknar legala möjligheter att påkalla ett nytt beslut efter att dom och intyg sänts över till den verkställande staten. I detta fall har emellertid Kriminalvården inte ifrågasatt K.B:s uppgift om att han kommer tvingas avtjäna hela det utdömda fängelsestraffet för det fall verkställigheten överförs till Lettland. Hovrätten utgår därför i den fortsatta prövningen från att den uppgiften är korrekt.

Europadomstolen har prövat frågan om det strider mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) när den faktiska fängelsestiden blir längre på grund av att frigivningsreglerna i den verkställande staten tillämpas (Szabó mot Sverige och Csoszánszki mot Sverige, domar den 27 juni 2006). Europadomstolen konstaterade att det var fråga om frihetsberövanden som grundade sig på domar meddelade av behörig domstol, men framhöll att artikel 5 om rätt till frihet och säkerhet även innefattar ett krav på att frihetsberövanden inte får vara godtyckliga. Det kunde enligt Europadomstolens mening därmed inte uteslutas att en markant längre faktisk fängelsetid (a flagrantly longer de facto term of imprisonment) i den verkställande staten skulle kunna komma i konflikt med artikel 5. I de redovisade fallen skulle den verkställande statens regler medföra en förlängning med en femtedel av den tid som skulle ha avtjänats i den dömande staten, vilket enligt domstolen visserligen var betydande men inte så oproportionerligt att det utgjorde ett brott mot artikel 5 (jfr också HFD 2013 ref. 42).

Europadomstolens avgöranden behandlas i förarbetena till den svenska lagen (se prop. 2014/15:29, s. 73 f.). Det konstateras att det visserligen inte med bestämdhet går att utläsa när en förlängning av den faktiska verkställighetstiden vid ett överförande står i strid mot Europakonventionens bestämmelser i artikel 5 men att vissa riktlinjer ändå ges i avgörandena. Det framhålls att även andra omständigheter bör beaktas vid sidan av den faktiska förlängningen räknat i år och månader. Det kan till exempel handla om hur långt straff det rör sig om och hur lång tid som återstår att verkställa i Sverige vid tidpunkten för översändandet.

Enligt strafftidsbeslutet för K.B. kommer denne att friges villkorligt tidigast den 9 september 2019. Enligt samma beslut utgör den 19 augusti 2023 slutdatum om han skulle verkställa hela det utdömda straffet. Den faktiska fängelsetiden skulle följaktligen kunna bli 3 år 11 månader och 10 dagar längre om verkställigheten överflyttades till Lettland. Det skulle i princip innebära en fördubbling av den faktiska fängelsetid som K.B. ska avtjäna enligt det svenska strafftidsbeslutet. Enligt hovrättens mening får detta anses utgöra en sådan markant längre faktisk fängelsetid som redan i sig innebär att en överföring av verkställigheten till Lettland skulle komma i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen. Det medför att det inte är lämpligt att översända intyg och Hovrättens för Västra Sverige dom den 12 juli 2012 till Lettland för erkännande och verkställighet. Tingsrättens beslut ska därför ändras och Kriminalvårdens beslut upphävas.

HOVRÄTTENS AVGÖRANDE

Med ändring av tingsrättens beslut upphäver hovrätten Kriminalvårdens beslut den 21 juni 2016 om översändande av intyg och dom till Lettland för erkännande och verkställighet.

Högsta domstolen

Kriminalvården överklagade och yrkade att HD skulle besluta att översända Hovrätten för Västra Sveriges dom den 12 juli 2012, tillsammans med intyg, till Lettland för erkännande och verkställighet.

K.B. motsatte sig Kriminalvårdens yrkande.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt gällde frågan om de skillnader i verkställighetsregler som kunde finnas mellan Sverige och Lettland utgjorde hinder mot att till Lettland överföra verkställigheten av det fängelsestraff som K.B. hade ådömts.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Pernilla Svärd, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–6 motsvarar punkterna 1–5 i HD:s beslut.

Betydelsen av skillnader i verkställighetsregler

7. En dom på frihetsberövande påföljd får, enligt 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen, sändas över till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas om vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda samt om den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs dit och om det i övrigt är lämpligt.

8. Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt kan bl.a. beaktas reglerna om villkorlig frigivning i den verkställande staten. (Se prop. 2014/15:29 s. 70 ff.)

9. Bestämmelser om villkorlig frigivning eller frigivning i förtid finns i de flesta medlemsstater inom EU, men skiljer sig i stor ut-sträckning åt. Medan vissa stater har bestämmelser om automatisk frigivning av intagna i förtid, gör andra en diskretionär prövning i varje enskilt fall. I vissa stater tillämpas en kombination av dessa. Hur lång tid som minst måste avtjänas av det utdömda straffet varierar.

10. I Sverige ska som huvudregel villkorlig frigivning ske när den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden (26 kap. 6 § BrB). Om det finns synnerliga skäl får Kriminalvården besluta att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med högst sex månader åt gången. Efter villkorlig frigivning gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (26 kap. 10 § BrB).

11. På grund av skillnader i medlemsstaternas regler om villkorlig frigivning kan, vid ett överförande av straffverkställighet, den dömde i ett enskilt fall komma att vara frihetsberövad i anstalt en kortare eller längre tid efter ett överförande än om verkställigheten i stället hade skett i doms-landet.

Punkterna 12–15 motsvarar punkterna 8–10 i HD:s beslut.

Bedömningen i detta fall

16. K.B. har dömts till fängelse i 10 år. Enligt ett strafftidsbeslut är tidigaste dag för villkorlig frigivning den 9 september 2019 och fängelsestraffet är till fullo verkställt den 19 augusti 2023. Det återstår alltså fortfarande cirka 1 år och 10 månader till villkorlig frigivning. Vid ett överförande av domen till Lettland kan det bli fråga om en förlängning av tiden i anstalt med som mest 3 år och 11 månader, vilket motsvarar en förlängning med 50 procent om man utgår från den tid som enligt huvudregeln skulle komma att verkställas i anstalt i Sverige. Som framgår av HD:s avgörande i NJA 2017 s. 300 och praxis från Europadomstolen (se bl.a. Veermäe v. Finland, dec., no. 38704/03, ECHR 2005VII; Csoszánszki v. Sweden, dec., no. 22318/02, 27 June 2006; Szabó v. Sweden, no. 28578/03, ECHR 2006VIII; Ciok v. Poland, dec., no 498/10, 23 October 2012; Giza v. Poland, dec., no. 1997/11, 23 October 2012) kan ett sådant överförande av domen inte stå i strid med artikel 5 i Europakonventionen.

17. Även med beaktande av att skillnaden i anstaltstid, räknat i år och månader, är betydligt längre i detta fall (3 år och 11 månader) än i rättsfallet NJA 2017 s. 300 (1 år och 10 månader) och att Kriminalvården ansökt om överförande av straffverkställighet först fem år efter att straffet börjat avtjä-nas, så är inte ett överförande av straffverkställigheten olämpligt. HD har då även beaktat att det ännu återstår nästan två år till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning.

18. Av vad som sagts följer att de skillnader i verkställighetsregler som kan finnas mellan Sverige och Lettland inte utgör hinder mot att till Lettland överföra verkställigheten av det fängelsestraff som K.B. ådömts.

Prövningstillstånd i övriga delar

19. Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt. Prövningen i dessa delar bör ske i HD.

HD:S BESLUT

Se HD:s avgörande.

HD (justitieråden Ella Nyström, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson och Malin Bonthron) meddelade den 7 november 2017 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. K.B. dömdes den 12 juli 2012 av Hovrätten för Västra Sverige för bl.a. grovt narkotikabrott till fängelse i tio år. Tidigare villkorligt medgiven frihet om ett år, nio månader och tjugonio dagar förklarades förverkad. Det beslutades vidare att han skulle utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit. Tidigaste dag för villkorlig frigivning är den 9 september 2019 och fängelsestraffet är till fullo verkställt den 19 augusti 2023.

2. Kriminalvården beslutade den 21 juni 2016 att hovrättens dom, tillsammans med intyg, skulle översändas till Lettland för erkännande och verkställighet enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Som skäl anfördes att K.B. är medborgare i Lettland och avtjänar fängelsestraff i Sverige. Han ska enligt domen utvisas ur Sverige och det har inte framkommit något hinder mot att verkställa utvisningen till Lettland. K.B:s sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten fortsättningsvis sker i Lettland och överförandet bedöms i övrigt som lämpligt.

3. Tingsrätten fastställde Kriminalvårdens beslut.

4. Hovrätten har upphävt Kriminalvårdens beslut. Den faktiska fängelsetiden vid ett överförande av straffverkställigheten till Lettland riskerar att bli tre år, elva månader och tio dagar längre. En sådan markant längre fängelsetid innebär enligt hovrätten att ett överförande av verkställigheten skulle komma i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen, varför det inte är lämpligt att översända domen till Lettland för erkännande och verkställighet.

Målet i HD

5. HD har meddelat prövningstillstånd såvitt gäller frågan om de skillnader i verkställighetsregler som kan finnas mellan Sverige och Lettland utgör hinder mot att till Lettland överföra verkställigheten av det fängelsestraff som K.B. har ådömts.

Betydelsen av skillnader i verkställighetsregler

6. Bestämmelser om villkorlig frigivning eller frigivning i förtid finns i de flesta medlemsstater inom EU, men de är utformade på olika sätt. Skillnader finns bl.a. när det gäller hur stor andel av det utdömda straffet som måste verkställas i anstalt och när det gäller frågan om frigivning sker automatiskt eller efter en mer eller mindre diskretionär prövning i varje enskilt fall. På grund av de skillnader som finns mellan regleringarna kan den dömde, när straffverkställigheten överförs till en annan medlemsstat, komma att vara frihetsberövad en kortare eller längre tid än vad han eller hon skulle ha varit om hela straffverkställigheten hade skett i domslandet.

7. Frågan om skillnader i verkställighetsregler utgör hinder för att i ett visst fall överföra straffverkställighet är vid tillämpning av den europeiska verkställighetslagen en del av bedömningen av om ett överförande är lämpligt (se 2 kap. 1 § första stycket 4 och prop. 2014/15:29 s. 70 ff.).

8. I rättsfallet "Straffverkställigheten i Polen" NJA 2017 s. 300 har HD behandlat frågan om hur skillnader i verkställighetsregler ska beaktas vid lämplighetsbedömningen. En utgångspunkt är att de begränsningar som följer av Europakonventionen utgör en yttersta gräns för vad som kan anses lämpligt. Med hänsyn till att frihetsberövande är en för den enskilde synnerligen ingripande åtgärd, måste det finnas ett visst utrymme att bedöma ett överförande som olämpligt också i fall där överförandet inte står i strid med Europakonventionen. (Se p. 31 i rättsfallet.)

9. Vid bedömningen ska såväl den relativa skillnaden i anstaltstid – dvs. den procentuella skillnaden – som skillnaden räknad i år och månader beaktas. För att skillnader i verkställighetstid i sig ska innebära att det är olämpligt att översända domen bör krävas att skillnaderna är avsevärda. Också den tid som vid beslutet om överförande återstår till villkorlig frigivning bör beaktas. Skälet till det ska ses framför allt mot bakgrund av syftet med överförandereglerna, nämligen att främja den dömdes sociala återanpassning. (Se p. 32 och 33 i rättsfallet.)

10. I "Straffverkställigheten i Polen" kunde verkställigheten i anstalt som mest komma att förlängas med ett år och tio månader vilket, om man utgår ifrån den tid som enligt huvudregeln skulle komma att verkställas i anstalt i Sverige, motsvarar en förlängning med 50 procent. Ett överförande kunde inte anses stå i strid med artikel 5 i Europakonventionen. Även om ett överförande av verkställigheten i och för sig skulle kunna innebära en inte obetydlig förlängning av den tid som skulle avtjänas i anstalt var omständigheterna inte sådana att ett överförande var olämpligt. Vid bedömningen beaktades att beslutet om överförande hade fattats i början av straffverkställigheten och att det ännu återstod nästan två år till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. (Se p. 37 i rättsfallet.)

Bedömningen i detta fall

11. För K.B. återstår cirka ett år och tio månader till tidigaste dag för villkorlig frigivning. Vid överförande av domen till Lettland kan det bli fråga om en förlängning av tiden i anstalt med som mest drygt tre år och elva månader, vilket motsvarar en förlängning med 50 procent om man utgår från den tid som enligt huvudregeln skulle komma att verkställas i anstalt i Sverige. En sådan förlängning kan inte anses stå i strid med artikel 5 i Europakonventionen (se bl.a. Veermäe v. Finland, dec., no. 38704/03, ECHR 2005-VII; Csoszánszki v. Sweden, dec., no. 22318/02, 27 June 2006; Szabó v. Sweden, dec., no. 28578/03, ECHR 2006-VIII; Ciok v. Poland, dec., no. 498/10, 23 October 2012; Giza v. Poland, dec., no. 1997/11, 23 October 2012).

12. I detta fall är skillnaden i anstaltstid, räknad i år och månader, betydligt längre än i "Straffverkställigheten i Polen" (tre år och elva månader i stället för ett år och tio månader). När det gäller hur den tidsmässiga förlängningen av anstaltstid ska beaktas finns anledning till försiktighet. En absolut gräns avseende tiden skulle innebära att fängelsestraff av en viss längd aldrig kan överföras till länder där någon riskerar att verkställa hela straffet i anstalt. En sådan ordning skulle rimma mindre väl med uppbyggnaden av systemet med överförande av straffverkställighet på EU-nivå. Värdet av att främja den dömdes sociala återanpassning genom att överföra verkställigheten till det land där han eller hon kommer att vistas efter frigivningen framstår inte heller som mindre i fall med lång strafftid, snarare tvärtom. Enbart skillnaden i anstaltstid innebär därför inte att ett överförande är olämpligt. Frågan är då om en samlad bedömning av omständigheterna leder till en sådan slutsats.

13. Den förlängning som K.B. riskerar är betydande. Han har nu hunnit avtjäna drygt fem år av strafftiden. Det återstår emellertid fortfarande en förhållandevis lång tid, knappt två år, till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Det utrymme som finns för att bedöma ett överförande som olämpligt, trots att det inte står i strid med Europakonventionen, måste anses vara begränsat. Mot denna bakgrund är ett överförande i detta fall inte olämpligt på grund av de skillnader som kan finnas mellan verkställighetsreglerna i Sverige och Lettland. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta ställningstagande.

Prövningstillstånd i övriga delar

14. Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt. Prövningen i dessa delar bör ske i HD.

HD:S AVGÖRANDE

HD förklarar att de skillnader i verkställighetsregler som kan finnas mellan Sverige och Lettland inte utgör hinder mot att till Lettland överföra verkställigheten av det fängelsestraff som K.B. har ådömts.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Referenten, justitierådet Petter Asp, var skiljaktig enligt följande.

Jag anser att HD ska förklara att de skillnader i verkställighetsregler som kan finnas mellan Sverige och Lettland utgör hinder mot att till Lettland överföra verkställigheten av det fängelsestraff som K.B. har ådömts.

Jag ansluter mig till vad som anförs i domskälen under punkterna 1–12, men anser att skälen därefter ska ha följande lydelse.

13. Den förlängning som K.B. riskerar är betydande, vilket framstår klart om man jämför förlängningen med de straff som kan komma ifråga också för mycket allvarlig brottslighet (jfr t.ex. minimistraffen för människorov och grov våldtäkt). Vidare är den riskerade tidsmässiga förlängningen mer än dubbelt så lång som den tid som nu återstår till tidigaste datum för villkorlig frigivning. Även om systemet för överförande av straffverkställighet inom EU bygger på att verkställigheten sker enligt den mottagande medlemsstatens regler, är det upp till den dömande staten att avgöra när en dom ska översändas för verkställighet. I den svenska lagstiftningen har det som en förutsättning för överförande uppställts ett krav på att detta är lämpligt. Med hänsyn till att ett frihetsberövande är en för den enskilde synnerligen ingripande åtgärd måste det anses olämpligt att i detta fall och i det här skedet översända domen till Lettland för verkställighet. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta ställningstagande.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2017-11-07
Målnummer
Ö1417-17
Lagrum
2 kap. 1 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
Rättsfall
NJA 2017 s. 300, Europadomstolens avgöranden i mål Veermäe v. Finland, dec., no 38704/03, ECHR 2005-VII
Sökord
Överförande av straffverkställighet
Villkorlig frigivning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation