Narkotikaannonsen
En polisman har genom att svara på en annons beställt narkotika inom ramen för vad som bjöds ut till försäljning och sedan stämt träff för överlämning av narkotikan med den person som han kommit i kontakt med. De provokativa åtgärderna har inte utgjort hinder mot att lagföra innehavet och har heller inte påverkat straffmätningen.
Sökord Provokativa åtgärder · Bevisprovokation · Brottsprovokation · Billighetsskäl · Påföljdseftergift
Göteborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Göteborgs tingsrätt mot E.A. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före den 1 juli 2023 med följande gärningsbeskrivning.
E.A. har olovligen, i överlåtelsesyfte, innehaft 981 gram cannabisharts, 2,77 gram kokain samt 13,1 gram amfetamin, som är narkotika. Det hände den 21 juni 2022 i – – – Göteborgs stad. E.A. begick gärningen med uppsåt.
E.A. erkände innehav av angiven mängd kokain och amfetamin, men bestred att innehavet hade skett i överlåtelsesyfte. Han vidgick omständigheterna vid gripandet, men beträffande innehavet av cannabis i överlåtelsesyfte bestred han ansvar för brott eftersom innehavet var resultatet av Polismyndighetens otillåtna brottsprovokation. Utan denna brottsprovokation hade han inte begått gärningen.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Alexander Lundén) anförde följande i dom den 23 november 2023.
Skäl
Skuld
Bakgrund och framlagd dokumentation från utredningen
Polis grep E.A. den 21 juni 2022. Gripandet hade föregåtts av att spanare inom polisen hade utgett sig för att vara köpare av narkotika som hade bjudits ut till försäljning via meddelandetjänsten Messenger. När E.A. greps hade han fört med sig den åtalade mängden narkotika till mötesplatsen. I anslutning till gripandeplatsen påträffades E.A:s bror – – –. E.A. hade bilnycklar till en bil parkerad i närheten. I bilen påträffades bankkort och körkort med E.A:s namn på. I bilen påträffades även tomma emballage med samma märkning som de paket med hasch E.A. hade med sig när han greps.
Ärendet hos polisen inleddes efter att en okänd gärningsperson erbjudit kokain, amfetamin och hasch till försäljning genom så kallade massutskick. Efter kontakt med åklagare beslutades att utredande poliser skulle ta kontakt med säljaren för att genomföra en så kallad bevisprovokation.
De meddelanden som låg till grund för beslutet om bevisprovokation innehöll kontaktuppgifter till säljaren; mobiltelefonnummer med slutsiffrorna xxxx. Meddelandena var undertecknade ”Mvh David” och innehöll erbjudande om försäljning av ”snabba skor”, ”tjack”, rök- och kokbar ”dunder (Coke)” samt pris per en eller flera doser. Beträffande mängd var det enligt säljaren ”Mängd är det bara att fråga om”. Hasch erbjöds i vikt från 25 gram för 1 500 kronor till 2 kg för 67 000 kronor. Säljaren erbjöd även utkörning.
Det framgår av åberopade skärmdumpar att polis tog kontakt med säljaren på det i annonserna angivna numret och förhandlade om sort, kvantitet och pris. Polisen som agerade köpare frågade om det gick att ordna ett kilo. Därefter har röstsamtal ringts mellan säljare och köpare.
När E.A. greps hade han den mängd hasch med sig som säljare och köpare hade kommit överens om i chattkonversationen. Paketet hade samma utseende som det som säljaren erbjöd, med bilder av Homer Simpson på paketet. E.A. hade tre mobiltelefoner på sig, varav en innehöll säljarens massutskick och en de konversationer säljaren haft med den köparen som var polis.
Muntlig bevisning och tingsrättens bedömning
Polismannen V.R., som är den polisman som hade kontakt med säljaren, har berättat i huvudsak följande. Han är van att i tjänsten granska massutskick med erbjudanden om narkotikaförsäljning. De aktuella annonserna såg ut som de brukar göra och erbjöd köpare att köpa angivna minsta till största mängd av olika sorters narkotika. Eftersom säljaren erbjöd ett fast pris för ett kilo hasch tänkte han att de lika gärna kunde köpa ett kilo. Han kontaktade säljaren via numret i de aktuella annonserna och sade att han ville köpa. Han hade både skriftlig och muntlig kontakt med säljaren. De diskuterade mängd och pris och bestämde sedan tid och plats; ett kilo hasch för 36 000 kronor. Ungefär en timme senare ställde han sig på överenskommen plats och väntade. Efter ett tag kom en person som stämde på beskrivningen. Han ringde innan och bekräftade att det var rätt person. Säljaren sade att han hade grejerna i fickorna. Säljaren, som visade sig vara E.A., hade ett paket i varje jackficka. Det fanns inget med E.A. som antydde att han skulle ha varit någon annan än den V.R. hade talat med tidigare, alltså säljaren. De lade narkotikan i bilens baklucka varefter han identifierade sig som polis och hans kollegor anslöt.
Enligt V.R. är det vanligt att narkotikaförsäljarna har ett centrallager någonstans eftersom de inte vill bli kopplade till stora mängder narkotika. Det som har hänt här är enligt honom ett vanligt upplägg, det vill säga att säljaren hämtar varorna någonstans inför leverans. När de gjorde husrannsakan i E.A:s bostad påträffade de 100 000 kronor i kontanter. E.A. uppgav att det var sparpengar.
Enligt tingsrätten visar den framlagda utredningen att E.A. har svarat på den köpförfrågan som V.R. har gjort enligt instruktion i de redovisade säljannonserna för narkotika och sedan mött V.R. på överenskommen plats för att genomföra försäljningen. Det är således bevisat att E.A. innehaft den angivna mängden hasch i överlåtelsesyfte.
Den övriga narkotika, kokain och amfetamin, som E.A. hade på sig vid samma tillfälle är i och för sig inte i så stora kvantiteter att mängden för sig själv gör att det står klart att E.A. hade med sig även denna narkotika i överlåtelsesyfte. I målet är emellertid bevisat att E.A. säljer narkotika och de säljannonser som E.A., ensam eller tillsammans med annan, står bakom marknadsföring och försäljning av även kokain och amfetamin. Sammantaget bedömer tingsrätten att E.A. innehaft även denna narkotika i överlåtelsesyfte. Hans invändning om att han fick denna narkotika när han hämtade cannabis, för att slänga narkotikan, förändrar inte denna bedömning.
E.A. har alltså gjort sig skyldig till narkotikabrott på det sätt åklagaren har angett. Nästa fråga att ta ställning till är således E.A:s invändning om att polisens kontakter med honom har passerat gränsen mellan bevis- och brottsprovokation och således inte varit ett tillåtet förfarande. E.A. har i denna del uppgett att han inte hade angivna mängder narkotika själv, utan var tvungen att kontakta annan för att införskaffa så stora mängder som köparen ville ha. Han hade alltså inte sålt narkotika i så stora mängder om inte polisen hade förmått honom genom sina kontakter med honom.
Det kan konstateras att E.A. vid överlåtelsetillfället innehade den mängd narkotika som framgår av åklagarens gärningspåstående. Det är också utrett att han dessförinnan hade gjort upp med en presumtiv köpare, som i själva verket var polis, om att han skulle överlåta narkotikan. Han innehade därmed narkotika i överlåtelsesyfte.
Frågan är om polisen provocerade fram E.A:s agerande på ett sådant sätt att det skulle hindra att han döms till ansvar. Avgörande för det är i princip om polisen kan anses ha provocerat fram ett brott som E.A. annars inte skulle ha begått. I sådant fall ska han inte dömas. Däremot finns det inget hinder mot att döma honom om han ändå skulle ha begått brottet, men på ett annat sätt eller till någon annan. Samma sak gäller om polisens agerande syftat till att skaffa fram bevis för ett brott som E.A. redan har begått. (Jfr rättsfallen NJA 2007 s. 1037 och NJA 2011 s. 638 samt de hänvisningar som görs där.)
E.A. har uppgett att den telefon som polisen ringde till inte var hans, utan han bara hade den till låns för att hans egen mobiltelefon hade dåligt batteri. Han har också uppgett att han skaffade fram haschet först efter samtalet från polisen, för att han såg ett tillfälle att hjälpa en vän och har därför gått med på att ordna affären.
Tingsrätten anser att E.A:s uppgifter är motbevisade. Att han svarade på polisens köpförfrågan kopplat till annonserna, och dessutom kunde tillhandahålla hasch, talar starkt mot att han bara förvarade telefonen för någon annan och bara skulle hjälpa en icke namngiven vän med en narkotikaaffär. Tingsrätten anser att det vid en sammantagen bedömning av det som kommit fram genom utredningen saknas utrymme för någon annan slutsats än att E.A. disponerade över telefonen och var beredd att kort efter överenskommelse leverera kilovis med hasch. Han måste därmed redan då haft tillgång till narkotika i syfte att överlåta den. Att polisen beställde narkotika av E.A. föranledde därmed inte honom att begå något brott som han annars inte hade begått. Polisens agerande syftade i stället till att få fram bevis om att han befattade sig med narkotika i överlåtelsesyfte. Därmed utgör inte polisens åtgärd något hinder mot att döma E.A. till ansvar.
Påföljd
E.A. döms nu för narkotikabrott genom innehav i överlåtelsesyfte. Den angivna mängden narkotika motsvarar enligt tingsrätten vid ett rent mängdresonemang fängelse tio månader. Narkotikabrott är brott av sådan art att påföljden normalt sett ska bestämmas till fängelse, särskilt i de fall innehavet har skett i överlåtelsesyfte.
Åklagaren har yrkat att påföljden bestäms till tio månaders fängelse. Tingsrätten bedömer att straffvärdet för gärningen motsvarar minst åklagarens begäran. Påföljden bestäms till fängelse tio månader.
Domslut
Tingsrätten dömde E.A. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före 1 juli 2023 till fängelse 10 månader.
Tingsrätten förordnade om förverkande, beslag och avgift till brottsofferfonden.
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Västra
E.A. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i den del som avsåg innehav av cannabis och under alla förhållanden lindra påföljden.
Åklagaren motsatte sig ändring.
Hovrätten (hovrättsråden Göran Nilsson, Helena Josefsson och Robert Lind, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 17 juni 2024.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Förhören som hölls där med E.A. och V.R. har spelats upp.
E.A. har även i hovrätten underkastat sig ansvar för innehav av kokain och amfetamin som inte varit i överlåtelsesyfte och har i fråga om innehavet av cannabis vidhållit att det varit en följd av polisens otillåtna brottsprovokation.
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är bevisat att E.A. i överlåtelsesyfte innehaft i åtalet angiven narkotika på tid och plats som åklagaren har påstått. Hovrätten instämmer också i tingsrättens bedömning att polisens agerande utgjorde en tillåten bevisprovokation. Åtalet är alltså styrkt och E.A. ska dömas för narkotikabrott. Tingsrättens dom ska stå fast i fråga om skuld och rubricering.
När det gäller påföljd saknas, med beaktande av att innehavet varit i överlåtelsesyfte, anledning att göra en annan bedömning av brottslighetens straffvärde än den som tingsrätten har gjort. Vid gärningstillfället hade E.A. inte fyllt 21 år. Detta förhållande ska enligt 29 kap. 7 § BrB beaktas i sänkande riktning vid straffmätningen. Fängelsestraffet bör därför bestämmas till nio månader. Tingsrättens dom ska ändras på detta sätt.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten, som tillämpar 29 kap. 7 § BrB, bestämmer fängelsestraffets längd till 9 månader.
Högsta domstolen
E.A. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom endast för att utan överlåtelsesyfte ha innehaft 2,77 gram kokain och 13,1 gram amfetamin samt, under alla förhållanden, bestämma en lindrigare påföljd.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Christoffer Stanek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1–6 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–5 i HD:s domskäl.
Frågan i målet
7Frågan i målet är främst om de provokativa åtgärderna ska påverka bedömningen av åtalet mot E.A.
Provokativa åtgärder
8Det finns ingen entydig definition av begreppet provokativa åtgärder eller provokation. En definition som ofta använts för att i nu aktuella sammanhang beskriva en provokativ åtgärd är att det avser en åtgärd där polisen lockar eller utmanar en person till en handling eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt ha en negativ innebörd för den personen eller någon i personens närhet (se bl.a. prop. 1983/84:111 s. 45, SOU 2003:74 s. 113 och SOU 2010:103 s. 124). Användningen av provokativa åtgärder innebär alltså i grunden att myndigheterna på olika sätt interagerar med en person – i regel en person som misstänks för brott – för att därigenom påverka dennes handlande, framför allt på ett sådant sätt att det kan säkras bevisning om brott (se SOU 2010:103 s. 105 och SOU 2025:109 s. 140 f.).
9Traditionellt har man i svensk rätt gjort åtskillnad mellan bevisprovokation och brottsprovokation, där bevisprovokation syftar till att skaffa fram bevisning om ett redan begånget brott medan brottsprovokation syftar till att framkalla ett brott. Även om det typiskt sett och i mer renodlade fall finns en skiljelinje mellan dessa båda former av provokation, är det klart att de i vissa situationer kan ligga mycket nära varandra, exempelvis om en infiltratör köper narkotika i syfte att styrka inte överlåtelsen i sig utan ett innehav hos den som säljer narkotikan. Och även om det ibland brukar sägas att bevisprovokation kan få användas under vissa förutsättningar är det knappast möjligt att utifrån denna grundläggande distinktion dra några mer detaljerade slutsatser om vad som är tillåtna eller otillåtna arbetsmetoder vid en brottsutredning. Bedömningen får i stället koncentreras till hur åtgärden rent faktiskt har genomförts i det särskilda fallet. (Se ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 p. 11 med vidare hänvisningar.)
10Provokativa åtgärder anses sedan länge som en – under vissa förutsättningar – godtagbar arbetsmetod (se t.ex. prop. 1983/84:111 s. 47 ff., SOU 2003:74 s. 136 f., SOU 2010:103 s. 148 ff. och SOU 2025:109 s. 140 ff.). Det finns emellertid inte några bestämmelser i lag som närmare reglerar användningen av provokativa åtgärder. Användningen av sådana åtgärder styrs därför, i den del åtgärden inte innebär tvångsmedel och inte av annan anledning regleras särskilt i lag, ytterst av de allmänna bestämmelserna om polisens befogenheter i 8 § polislagen (1984:387). Enligt den paragrafen ska en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.
11Frågan om polisens åtgärder varit tillåtna eller inte får en mer indirekt betydelse för domstolens bedömning. Vid prövningen av ett åtal som föregåtts av en provokation är det inte domstolens primära uppgift att avgöra hur provokationen förhåller sig till gällande regler. Prövningen bör i stället inriktas på frågan om den genomförda åtgärden i något avseende påverkar ansvarsfrågan (se ”Bevisprovokationen” p. 15; jfr vidare bl.a. ”De tomma resväskorna” NJA 1985 s. 544 och NJA 2007 s. 1037). Ytterst ankommer det på domstolen att beakta den tilltalades grundläggande fri- och rättigheter, och då särskilt rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.
Synen enligt artikel 6 i Europakonventionen på provokativa åtgärder
12Europadomstolen har inte sett det som sin uppgift att avgöra exempelvis om en viss typ av bevisning ska tillåtas eller inte. Tvärtom framgår av Europadomstolens praxis att frågan om vilken utredning som får läggas fram för en nationell domstol är en angelägenhet för den nationella rättsordningen. Europadomstolens uppgift är i stället att bedöma om rättsprocessen i sin helhet varit rättvis. (Se bl.a. Allan v. the United Kingdom, no. 44787/98, § 42–44, ECHR 2002-IX.)
13Att de brottsbekämpande myndigheterna använder hemliga arbetsmetoder, såsom att med dold identitet interagera med personer misstänkta för brott, innebär enligt Europadomstolens praxis inte i sig ett konventionsbrott. Användningen av sådana arbetsmetoder måste dock hållas inom tydliga gränser. (Se bl.a. Ramanauskas v. Lithuania [GC], no. 74420/01, § 51, ECHR 2008.)
14Europadomstolen skiljer numera på otillåtna provokationer (”police incitement” eller ”entrapment”) och andra arbetsmetoder, som är tillåtna (jfr bl.a. Bannikova v. Russia, no. 18757/06, § 35, 4 November 2010). I Europadomstolens praxis har det också vuxit fram en särskild ordning för hur frågan prövas om en otillåten provokation skett och hur den i så fall ska beaktas (se bl.a. Akbay and Others v. Germany, nos. 40495/15 and 2 others, §§ 111–124).
15Domstolen måste först pröva om en otillåten provokation förekommit (”substantial test of incitement”). Om det inte skett en otillåten provokation, ska bevisning som säkrats genom åtgärden normalt få åberopas i en rättegång utan att det innebär en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Om en otillåten provokation däremot ägt rum eller om underlaget för domstolen är så bristfälligt att saken inte kan bedömas, ska detta beaktas på ett sätt som är förenligt med rätten till en rättvis rättegång (”procedural test of incitement”).
16Enligt Europadomstolens praxis har en otillåten provokation skett om polisen – eller den som agerat på polisens instruktioner – inte endast utrett brottsligheten på ett väsentligen passivt sätt utan i stället, i syfte att säkra bevisning om brottet och kunna väcka åtal för det, utövat ett sådant inflytande över den som utsätts för åtgärden att han eller hon provocerats att begå ett brott som han eller hon annars inte skulle ha begått (se bl.a. Ramanauskas § 55). En otillåten provokation har också skett i den mån den utsatte på samma sätt provocerats att göra sig skyldig till ett grövre eller mer omfattande brott än vad han eller hon annars skulle ha gjort (jfr Grba v. Croatia, no. 47074/12, §§ 99–101, 23 November 2017).
17Vid prövningen av om utredningen varit ”väsentligen passiv” ska det enligt Europadomstolens praxis beaktas vad polisens åtgärder syftat till och hur de har utförts. Hänsyn ska tas till om det funnits objektiva misstankar om att den som utsätts för åtgärderna varit inblandad i brottslig verksamhet eller annars visat sig benägen (”predisposed”) att begå brott (se bl.a. Bannikova § 38). Europadomstolen har inte funnit skäl att misstänka en person för tidigare inblandning i brott, bl.a. om den personen varit ostraffad, om det inte inletts en förundersökning mot honom eller henne och eller om det inte funnits något som antytt att personen varit benägen att involveras i brottslighet innan polisen inledde en operation mot honom eller henne (jfr Teixeira de Castro v. Portugal, §§ 37 och 38, 9 June 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-IV). Inte heller har Europadomstolen funnit skäl att misstänka en person för inblandning i brottslig verksamhet redan på den grunden att han eller hon tidigare dömts för brottslighet (se Constantin and Stoian, nos. 23782/06 and 46629/06, § 55, 29 December 2009).
18Enligt Europadomstolen kan det också, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, beaktas att den som utsätts för åtgärden visat sig ha särskilda kunskaper i brottslighetens tillvägagångssätt, t.ex. kännedom om narkotikapriser eller förmåga att med kort varsel få tag på narkotika, och om han eller hon haft vinning av brottet (se bl.a. Shannon v. the United Kingdom [dec.], no. 67537/01, ECHR 2004-IV och Khudobin v. Russia, no. 59696/00, § 134, ECHR 2006-XII).
19Av Europadomstolens praxis framgår vidare att det vid bedömningen av om en otillåten provokation förekommit ska beaktas om den som utsatts för åtgärden pressats att begå brottet. När det gäller narkotikabrottslighet kan så vara fallet om polisen initierat kontakterna, upprepat erbjudanden om att köpa narkotika trots att den misstänkte först nekat, erbjudit en ovanligt hög ersättning för köpet eller vädjat till den enskildes medkänsla att inte dra sig ur något som påbörjats (se bl.a. Bannikova § 47 och Veselov and Others v. Russia, nos. 23200/19 and 2 others, § 92, 2 October 2012).
20En person kan ha blivit utsatt för en otillåten provokation även om han eller hon inte haft direktkontakt med polisen, utan i stället blivit involverad i brottsligheten av en medgärningsman som i sin tur blivit utsatt för en otillåten provokation (jfr bl.a. Lalas v. Lithuania, no. 13109/04, §§ 41–46, 1 March 2011).
21Om det förekommit en otillåten provokation, ska det beaktas på ett sätt som är förenligt med rätten till en rättvis rättegång. Europadomstolen har i princip överlämnat åt konventionsstaterna att bestämma vilken rättsföljd en otillåten provokation ska få (jfr Akbay § 123 med vidare hänvisningar). Enligt Europadomstolen får emellertid en person inte straffas för ett brott – eller en del av ett brott – som begåtts till följd av en otillåten provokation, eftersom en sådan provokation innebär att rätten till en rättvis rättegång oåterkalleligen undergrävts (jfr bl.a. Teixeira de Castro §§ 35 och 36, Grba § 103 samt Akbay § 123). I sådana fall är det alltså inte tillräckligt att mildra straffet (jfr bl.a. Furcht v. Germany, no. 54648/09, §§ 68 och 69, 23 October 2014 och Akbay § 124).
Provokativa åtgärders påverkan på den straffrättsliga bedömningen
22Om någon provocerats att begå brottslighet som han eller hon annars inte hade begått på ett sådant sätt att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd, saknas det – enligt vad HD uttalat i rättsfallet NJA 2007 s. 1037 – förutsättningar att döma till ansvar för brottsligheten, eftersom det brister i de materiella straffbarhetsbetingelserna (se vidare NJA 2009 s. 475 I och II).
23I fall där en provokation inte utesluter straffbarhet kan det finnas skäl att beakta provokationen genom lindring av påföljden eller påföljdseftergift med stöd av 29 kap. 5 och 6 §§ BrB (se NJA 2007 s. 1037 med hänvisning till Sequeira v. Portugal [dec.], no. 73557/01, ECHR 2003-VI; jfr vidare ”De tomma resväskorna”).
24Strafflindring kan komma i fråga framför allt då en provokation, utan att den är otillåten enligt artikel 6 i Europakonventionen, genomförts på ett sådant otillbörligt sätt att det i sig påverkar bedömningen av det rättvisa i en rättegång (jfr ”Bevisprovokationen” p. 16 och 22 med hänvisning till Sequeira). Även när det inte är fråga om sådan kompensation bör det emellertid kunna bli aktuellt med straffnedsättning, men det måste då i princip krävas att åtgärderna till sitt slag eller utförande i motsvarande mån går utöver vad som kan anses godtagbart.
Bedömningen i detta fall
25Det är ostridigt att det var E.A. som polisen kontaktade på det telefonnummer som angavs i annonsen avseende försäljning av narkotika.
26Varken innehållet i konversationen eller utredningen i målet i övrigt medger förvisso någon tillräckligt säker slutsats i fråga om E.A. redan då innehade narkotikan på så sätt att han kunde utöva faktisk rådighet över den.
27Av konversationen framgår emellertid att E.A. i princip omedelbart kunde erbjuda det efterfrågade cannabishartset i enlighet med försäljningsannonsen. Han kunde samtidigt tillhandahålla bilder på cannabisharts i samma förpackningar som det cannabisharts som han sedan greps med och även lämna vissa närmare uppgifter om cannabishartset, såsom vikten på enskilda förpackningar. Dessutom kunde han ombesörja den faktiska leveransen av cannabishartset utan någon egentlig tidsutdräkt.
28Till detta kan läggas att det i anslutning till att E.A. gjorde upp narkotikaaffären med polisen också gjordes upp om andra narkotikaaffärer från samma telefonnummer. Av betydelse är också att det i den bil som E.A. måste ha anlänt till överlåtelseplatsen med anträffats tomma förpackningar av det slag som cannabishartset var förpackat i. Detsamma gäller att det i den telefon som han påstått var hans egentliga telefon fanns meddelanden som rör narkotikaförsäljning i stort och specifikt den aktuella försäljningsannonsen. Det kan därutöver noteras att den övriga narkotika som E.A. vid tillfället innehade var sådan som salufördes genom annonsen.
29Sammantaget lämnar bevisningen inte utrymme för någon annan slutsats än att E.A. brukade det telefonnummer som han kontaktades på i syfte att överlåta narkotika enligt den försäljningsannons som föranledde polisens åtgärder.
30Även om det var polisen som tog initiativ till uppgörelsen, finns det ingenting i målet som tyder på att polisen utövade något egentligt inflytande över E.A:s handlande. Det framstår tvärtom som att den polisman som skötte kontakten med E.A. uppträdde som vilken annan narkotikaköpare som helst.
31Mot denna bakgrund kan polisens åtgärder inte anses ha lett till att E.A., när han väl kom att inneha narkotikan, gjorde sig skyldig till ett brott som han ändå inte skulle ha begått under motsvarande förhållanden. Som underinstanserna funnit ska E.A. alltså dömas för att i överlåtelsesyfte ha innehaft den narkotika som anges i åtalet.
32Polisens provokativa åtgärder har inte varit sådana att de bör medföra strafflindring. Inte heller i övrigt finns det anledning att frångå de bedömningar som hovrätten har gjort i fråga om straffmätning och påföljdsval.
33Hovrättens domslut ska därför fastställas, dock att E.A. ska dömas för narkotikabrott endast enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen i dess lydelse före den 1 juli 2023.
Domslut
HD, som tillämpar endast 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före den 1 juli 2023, fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Stefan Johansson, Dag Mattsson, Petter Asp, referent, Stefan Reimer och Johan Danelius) meddelade den 5 mars 2026 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1E.A. åtalades för narkotikabrott.
2Gärningen hade föregåtts av det som brukar benämnas provokativa åtgärder från polisens sida. De provokativa åtgärderna hade sin upprinnelse i att polisen uppmärksammade en annons avseende försäljning av narkotika som hade skickats ut på en meddelandetjänst. I annonsen erbjöds amfetamin, kokain och cannabisharts med uppgifter om priser för olika kvantiteter. För cannabisharts angavs bland annat priset för ett kilo och två kilo. I annonsen fanns även kontaktuppgifter i form av ett telefonnummer.
3En polisman skickade, efter åklagarens tillstånd, ett meddelande till det telefonnummer som angavs i annonsen och uppgav att han var intresserad av att köpa ett kilo cannabisharts. I den efterföljande konversationen, som fördes både genom meddelanden och röstsamtal, kom polismannen och säljaren överens om ett pris för narkotikan samt tid och plats för överlåtelsen. När de träffades, ungefär en och en halv timme senare, greps säljaren. Han hade vid det tillfället med sig den narkotika som anges i gärningsbeskrivningen. Personen visade sig vara E.A.
4E.A. erkände att det var han som hade varit i kontakt med polismannen och att han vid mötet avsåg att överlåta cannabishartset till denne, men invände att han inte skulle ha innehaft den narkotikan om det inte varit för de provokativa åtgärderna. Han hade, på grund av att batteriet i hans egen telefon var dåligt, lånat den telefon som polismannen kontaktade honom på och anskaffat cannabishartset först efter det att polismannen kontaktat honom. Kokainet och amfetaminet hade han fått från den person som försåg honom med cannabishartset och syftet var han skulle slänga den narkotikan, eftersom den var av dålig kvalitet.
5Tingsrätten och hovrätten har funnit att E.A. innehaft all narkotika i överlåtelsesyfte och att polisen genom de provokativa åtgärderna inte förmått honom att begå något brott som han annars inte skulle ha begått. Enligt domstolarna har åtgärderna i stället syftat till att skaffa fram bevisning om att E.A. redan befattade sig med narkotika. Domstolarna har dömt E.A. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 6 narkotikastrafflagen (1968:64), i dess lydelse före den 1 juli 2023. Hovrätten har bestämt påföljden till fängelse i nio månader.
Frågan i målet
6Frågan i målet är om de provokativa åtgärder som polisen har utfört ska påverka bedömningen av åtalet mot E.A.
Hur kan en provokation påverka bedömningen av den provocerades ansvar?
7Utgångspunkten i svensk rätt var länge att det förhållandet att ett brott är framprovocerat av polisen inte påverkade straffbarheten, men att det kunde beaktas vid straffmätningen om polisens åtgärder varit uppenbart otillbörliga (jfr bl.a. ”De tomma resväskorna” NJA 1985 s. 544). Efter hand blev det emellertid tydligt att en sådan hållning inte lät sig förenas med Europakonventionens krav på en rättvis rättegång (jfr särskilt Europadomstolens dom Teixeira de Castro v. Portugal, 9 June 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-IV).
8I rättsfallet ”Rembrandts självporträtt” NJA 2007 s. 1037 tog HD, mot denna bakgrund, ställning till hur en invändning om brottsprovokation ska hanteras på nationell nivå. Av avgörandet framgår att det förhållandet att ett brott är framprovocerat av polisen på ett sätt som innebär att rättvisan i rättegången oåterkalleligen har undergrävts ska anses innebära att det brister i en materiell förutsättning för straffbarhet. Det innebär att åtal i dessa fall inte ska väckas och att domstolen, om åtal ändå väcks, ska lämna talan utan bifall. Verkningarna är alltså i princip desamma som om preskription har inträtt.
9HD angav vidare att det, i andra fall än de där provokationen på detta sätt utesluter straffbarhet, kan finnas skäl att beakta provokationen genom strafflindring, och ytterst genom att meddela påföljdseftergift, i enlighet med bestämmelserna i 29 kap. 5 och 6 §§ BrB.
10Europadomstolen har i tiden efter rättsfallet utvecklat sin praxis när det gäller vad som är att bedöma som en sådan brottsprovokation som innebär att lagföring inte får ske (se t.ex. Europadomstolens domar Bannikova v. Russia, no. 18757/06, 4 November 2010 och Akbay and Others v. Germany, nos. 40495/15 and 2 others, 15 October 2020). Det finns emellertid ingenting i denna praxis som ger anledning att frångå de ställningstaganden som gjordes i ”Rembrandts självporträtt”.
När föreligger det hinder mot att lagföra ett framprovocerat brott?
11Vid bedömande av om det till följd av en provokativ åtgärd föreligger hinder mot att lagföra en viss gärning är det avgörande huruvida provokationen kan sägas ha inneburit att personen har förmåtts att begå ett brott som han eller hon annars inte skulle ha begått.
12En första bedömning som måste göras är om polisen överhuvudtaget har förmått personen att begå det konkreta brott som lagföringen avser. För att så ska vara fallet måste krävas att polisen på ett beaktansvärt sätt har påverkat personen att begå brottet, till exempel genom att anstifta gärningen, genom att göra en beställning av något som inte får innehas eller genom att förse en viss person med särskilt gynnsamma tillfällen att begå brott. Huruvida polisen interagerar direkt med personen eller om detta sker indirekt via mellanhänder saknar i det sammanhanget betydelse (jfr ”Rembrandts självporträtt”).
13Om man kommer fram till att polisen har förmått personen att begå det konkreta brottet måste det göras en bedömning av om lagföring av brottet ändå kan godtas på den grunden att den person som har varit föremål för de provokativa åtgärderna skulle ha begått ett brott av motsvarande slag även om åtgärderna inte hade vidtagits. Vid den bedömningen bör framför allt beaktas om det finns konkret stöd i utredningen som visar att den personen redan före de provokativa åtgärderna varit inblandad i sådan brottslighet som det aktuella brottet kan sägas vara ett utflöde av. Det sagda innebär att det framför allt är vid brottslighet som kan sägas vara i någon mening pågående, eller i vart fall redan påbörjad, som ett av polisen framprovocerat brott kan lagföras.
14I sammanhanget kan det ha betydelse om initiativet till gärningen ytterst kommit från polisen eller från den som utsatts för den provokativa åtgärden. En annan faktor som kan ha betydelse är om personen utsatts för press från polisens sida att begå brottet. När det gäller befattning med narkotika och annat som är förbjudet att inneha kan det också ha betydelse om personen visat sig med kort varsel kunna skaffa fram den vara eller det föremål som det är förbjudet att inneha och om personen redan vid det tillfälle när de provokativa åtgärderna vidtogs haft kännedom om detaljer avseende det som befattningen avser, till exempel om hur det är förpackat eller om priset för olika kvantiteter. I någon mån kan också det förhållandet att personen tidigare har lagförts för brott av ifrågavarande slag tillmätas betydelse. (Jfr här t.ex. Akbay and Others v. Germany §§ 111–119.)
När kan det bli aktuellt att beakta provokativa åtgärder vid påföljdsbestämningen?
15Som framgått kan det, även om de provokativa åtgärderna inte kan anses innebära att det finns hinder mot att lagföra en gärning, i vissa situationer finnas skäl att beakta att det har förekommit provokativa åtgärder vid straffmätningen eller påföljdsvalet, och ytterst genom att meddela påföljdseftergift. Sådana skäl kan – även om det inte ska uteslutas att strafflindring kan aktualiseras också i andra fall – finnas i framför allt två situationer.
16En första situation avser fall där de provokativa åtgärderna visserligen inte kan anses innebära att personen har förmåtts att begå ett brott som han eller hon annars inte skulle ha begått (jfr p. 11–14 i det föregående), men där de inneburit att personen begått ett allvarligare brott än han eller hon annars skulle ha gjort. Ett exempel kan vara att det visserligen är utrett att en person, redan innan de provokativa åtgärderna vidtogs, kontinuerligt ägnade sig åt försäljning av narkotika, men där polisen förmår personen att sälja helt andra kvantiteter än denne gjort tidigare. Ytterst har domstolen i sådana situationer också ett ansvar för att tillse att det förhållandet att den enskilde förmåtts att begå ett allvarligare brott än denne annars skulle ha begått inte leder till andra negativa konsekvenser för honom eller henne, till exempel att den större kvantiteten leder till en strängare rubricering eller till att brottet får en längre preskriptionstid. (Jfr i denna del Europadomstolens dom Grba v. Croatia, no. 47074/12, §§ 102 och 103, 23 November 2017.)
17En andra situation där strafflindring kan aktualiseras är den där de provokativa åtgärderna, även om de inte inneburit att brottet provocerats fram, kan bedömas vara så otillbörliga att detta bör beaktas vid straffmätningen (jfr här ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638).
18Utrymmet för att i fall av nu nämnt slag meddela påföljdseftergift är begränsat och kan aktualiseras framför allt i fall där straffvärdet är lågt.
Bedömningen i detta fall
Det finns inte något hinder mot lagföring
19Det är ostridigt att det var E.A. som polisen kontaktade på det telefonnummer som angavs i annonsen avseende försäljning av narkotika. Det står också klart att polisen beställde den kvantitet cannabisharts som E.A. hade med sig till överlåtelseplatsen.
20Utredningen medger visserligen inte någon säker slutsats i fråga om E.A. redan vid den tidpunkt då de provokativa åtgärderna inleddes innehade narkotikan. Av konversationen framgår emellertid att E.A. i princip omedelbart kunde erbjuda det efterfrågade cannabishartset i enlighet med försäljningsannonsen. Han kunde också tillhandahålla bilder på cannabisharts i samma förpackningar som det cannabisharts som han sedan greps med och även lämna vissa närmare uppgifter om cannabishartset, såsom vikten på enskilda förpackningar. Dessutom kunde han ombesörja den faktiska leveransen av cannabishartset utan någon egentlig tidsutdräkt.
21Till detta kan läggas att samma telefonnummer, i nära anslutning till händelsen, användes för att göra upp om andra narkotikaaffärer, att det i den telefon som E.A. påstått var hans egen fanns såväl meddelanden som rör narkotikaförsäljning som den aktuella annonsen samt att det i den bil som han måste ha använt för att ta sig till överlåtelseplatsen anträffats tomma förpackningar av det slag som cannabishartset var förpackat i.
22Även om det var polisen som tog initiativ till uppgörelsen, finns det ingenting i målet som tyder på att polisen utövade något inflytande över E.A:s handlande på annat sätt än genom att uppträda som vilken annan narkotikaköpare som helst.
23Sammantaget lämnar utredningen inte utrymme för någon annan slutsats än att E.A. använde det telefonnummer som han kontaktades på i syfte att överlåta narkotika i enlighet med den försäljningsannons som föranledde polisens åtgärder. Under nu nämnda förhållanden utgör de provokativa åtgärderna inte hinder mot att lagföra innehavsbrottet. E.A. ska alltså dömas för att i överlåtelsesyfte ha innehaft den narkotika som anges i åtalet.
Det finns inte skäl att låta de provokativa åtgärderna påverka straffmätningen
24Polisens åtgärder har avsett en kvantitet som ligger väl inom ramen för vad som bjöds ut till försäljning genom annonsen. Det finns mot den bakgrunden inte stöd för slutsatsen att polisen förmått E.A. att hantera större kvantiteter än han annars skulle ha gjort. Inte heller i övrigt finns det något som gör att det finns skäl att beakta polisens åtgärder vid straffmätningen. Med dessa utgångspunkter finns inte skäl att frångå de bedömningar som hovrätten gjort i fråga om straffmätning och påföljdsval.
Sammantagen slutsats
25De provokativa åtgärder som polisen utfört påverkar inte bedömningen av E.A:s gärning. E.A. ska emellertid, såsom gärningsbeskrivningen är utformad, dömas för narkotikabrott endast enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen i dess lydelse före den 1 juli 2023.
Domslut
HD ändrar hovrättens domslut endast på det sättet att E.A. döms för brott endast enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före den 1 juli 2023.