NJA 1985 s. 544

I anledning av åtal för försök till grov stöld uppkommer fråga om faran för brottets fullbordande var utesluten på grund av tillfälliga omständigheter (23 kap 1 § BrB). Tillika fråga om viss av polisen använd spaningsmetod kunde utgöra grund för strafflindring.

HovR:n

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot J.R. och J.N. för försök till grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel (åtalspunkt 1) enligt följande gärningsbeskrivning: J.N. och J.R. har i Stockholm sedan i vart fall i början av dec månad 1984 gemensamt och i samråd förberett att från M.G. stjäla ur dennes bil väskor innehållande ädelstenar värda minst 2 milj kr. För att utföra gärningen har de gemensamt och i samråd anskaffat eller förfärdigat en falsk nyckel till M.G:s bil. J.N. och J.R. har därefter i samråd d 20 febr 1985 på Biblioteksgatan i Stockholm, sedan M.G. lämnat några väskor i bilen, medelst nyckeln berett sig tillträde till bilen. I avsikt att stjäla väskorna innehållande ädelstenar har J.N. och J.R. i samråd tagit M.G:s bil olovligen och brukat den för färd till Ropsten. Enär väskorna var tomma på grund av särskilda förhållanden var det endast tillfälliga omständigheter som föranledde att fara för brottets fullbordan var utesluten.

Åtalet omfattade därutöver beträffande båda de tilltalade ett fall av grovt häleri samt beträffande J.R. dessutom häleri (3 fall) och olaga vapeninnehav. TR:n (ordf t f mådmannen Ullrich) meddelade dom d 22 april 1985. Under rubriken Domskäl anförde TR:n beträffande åtalspunkten 1: J.N. och J.R. har erkänt försök till stöld. J.N. har erkänt medan J.R. förnekat tillgrepp av fortskaffningsmedel.

J.N. har uppgivit: Han känner J.R. sedan flera år. En person var skyldig J.R. 40 000-50 000 kr. J.N. skulle hjälpa J.R. att komma i kontakt med personen. J.R. visste att denne hade bekanta som ägde mattaffären på Kungsgatan 8. Sedan början av dec 1984 vaktade de i bil utanför eller i närheten av mattaffären för att se om den skuld satte skulle dyka upp. De höll vakt endast på förmiddagarna eftersom J.N. körde lastbil på eftermiddagarna. I jan uppmärksammade de G, som uppträdde egendomligt vid sin Mercedesbil utanför Kungsgatan 10. De intresserade sig för honom och J.N. tog genom bilregistret reda på att han var köpman i guldvaror. De körde ibland efter M.G. Denne parkerade ofta på Biblioteksgatan mellan Humlegården och Stureplan - en gång efter att ha lagt ett par väskor i bagageutrymmet. Någon gång parkerade han i Anglaisgamaget. Vid något tillfälle gick J.N. ned i garaget för att se om M.G:s bil var där. Oftast gick M.G. från parkeringsplatsen på Biblioteksgatan mot Stureplan - förmodligen för att äta lunch i närheten. - Den 20 febr såg J.N. och J.R. att M.G. lade en väska i bagageutrymmet på sin bil och lämnade uppställningsplatsen utanför Kungsgatan 10 med bilen. De iakttog detta från Regeringsgatans bro över Kungsgatan. De följde efter M.G:s bil till Biblioteksgatan och parkerade på Humlegårdsgatan nära Engelbrektsgatan. J.N. gick ur bilen och sade åt J.R. att följa efter när han kom med M.G:s Mercedes. Han låste upp Mercedesen med en dyrk som oftast passar till ifrågavarande årsmodell. J.N. äger många dyrkar eftersom han har nytta av dem i sin verkstadsrörelse. Han hade inte skaffat den aktuella dyrken särskilt för detta tillfälle. Han hade inte sagt till J.R. att han hade någon dyrk. När J.N. strax innan sagt att han tänkte ta bilen frågade J.R. hur det skulle ske. J.N. svarade då "det ordnar sig". Han körde M.G:s Mercedes till Ropsten. Där öppnade han bagageluckan - mest av nyfikenhet eftersom han förstod att man arrangerat en fälla. Han öppnade inte någon väska. Efter en stund kom J.R. och de lämnade platsen i dennes bil.

J.R. har uppgivit: I början av år 1984 sålde han några pizzamaskiner till en syrier, som han inte vill namnge, för 40 000 kr. Han levererade maskinerna men fick inte betalt. Han gjorde under året misslyckade försök att komma i kontakt med syriern i dennes bostad i Södertälje. Han fick kännedom om att syriern var bekant med ägarna till mattaffären på Kungsgatan 8 och ibland besökte affären. Han vidtalade J.N. att hjälpa honom med att få tag på syriern och prata med denne. J.N. skulle få 15 % av det efter denna påtryckning inkasserade beloppet. Under vakthållningen kom de att intressera sig för M.G. på sätt J.N. berättat. När de d 20 febr började följa efter M.G:s bil anade inte J.R. att J.N. tänkte tillgripa bilen. J.N. sade detta under färden och J.R. förstod inte hur det skulle gå till. Han gjorde emellertid vad J.N. sade åt honom och följde efter den tillgripna bilen till Ropsten.

M.G. har under förundersökningen uppgivit: Han har drivit firman M.G. i 25-30 år. Under lika lång tid i stort sett varje vecka har han varit resande i guldvaror, odlade pärlor, lösa brillianter m m. Han har mest i hela Sverige och för det mesta medfört hela sin kollektion innefattande varom för 2-3 milj kr. Inför varje resa brukade han packa sina väskor i sin bil - bakluckan - som då oftast stod parkerad utanför kontoret på Kungsgatan 10. Detta brukade ske på förmiddagarna. På grund av ohälsa har han inte rest sedan d 26 nov 1984. Han planerade göra en resa de första dagarna i mars 1985 och då föra med sig sin ädelstenskollektion.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat spaningspromemorior upprättade av polispersonal.

TR:n sätter inte tilltro till de tilltalades uppgift att deras huvudsakliga avsikt med den regelbundna vakthållningen i närheten av Kungsgatan 10 varit att komma i kontakt med en skuldsatt syrier. Det är genom utredningen ställt utom tvivel att syftet har varit att kartlägga M.G:s vanor som ett led i förberedelsen av en stöld. Även om det för J.N. varit lätt att anskaffa en falsk nyckel till M.G:s bil har han d 20 febr knappast av en slump innehaft nyckeln. J.R. måste ha varit införstådd med planerna att tillgripa M.G:s bil. Båda skall därför fällas till ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med hänsyn till den långa tid under vilken de tilltalade bedrivit kartläggningen av M.G:s vanor, det sätt på vilket det skett och det sätt på vilket försöket utfördes måste det hållas för visst att de haft för avsikt att från M.G. tillgripa gods av betydande värde. De skall därför fällas till ansvar för försök till grov stöld.

TR:n behandlade därefter övriga åtalspunkter och fann på anförda skäl åtalet styrkt till alla delar.

Rörande påföljdsvalet anförde TR:n i domskälen: J.R. dömdes senast d 27 mars 1981 av Svea HovR för grovt mån till fängelse 6 år. Han blev villkorligt fri d 7 aug 1983 med en återstående strafftid om 3 år 2 mån. Prövotiden utgår d 7 aug 1985. För de aktuella brotten skall J.R. ådömas ett fängelsestraff varjämte den villkorligt medgivna friheten skall förverkas.

J.N. dömdes d 17 dec 1984 av Svea HovR för grov stöld, medhjälp till grovt bedrägeri och häleri till fängelse 2 år 6 mån. Han dömdes d 20 febr 1985 av Södra Roslags TR för grovt bedrägeri till fängelse 4 mån. Han påbörjade verkställigheten av den förstnämnda domen d 20 febr 1985. Vid bestämmandet av påföljden för de aktuella brotten beaktar TR:n de tidigare domarna.

Domslut

Domslut. TR:n dömde envar av de tilltalade jämlikt 8 kap 4 och 12 §§ samt 23 kap 1 § BrB för försök till grov stöld

samt enligt 8 kap 7 § och 9 kap 6 § BrB för tillgrepp av fortskaffningsmedel och häleri ochjozsefR dessutom enligt 37 § vapenlagen för olaga vapeninnehav.

Påföljden bestämdes för J.R. till fängelse 2 år 6 mån, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad, och för J.N. till fängelse 2 år.

Talan fullföljdes i Svea HovR av såväl åklagaren som båda de tilltalade.

Åklagaren yrkade straffskärpning för både J.R. och J.N..

J.R. yrkade att försöket till stöld inte skulle bedömas som grovt

samt att han skulle frikännas från ansvar för övriga gärningar.

Han yrkade vidare att straffet skulle nedsättas väsentligt och att villkorligt medgiven frihet inte skulle förverkas.

J.N. yrkade att försöket till stöld inte skulle bedömas som grovt

och att han skulle frikännas från ansvar för häleri. Han yrkade i vart fall straffnedsättning.

Part bestred motparts yrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Hollbeck och Palmerantz, adj led Ann-Britt Jansson, referent, samt nämndemännen Agrenius och Stohm) meddelade dom d 12 juni 1985.

HovR:n fann att J.R. skulle frikännas från ansvar för häleri på en punkt. I övrigt anförde HovR:n i sina domskäl: Beträffande övriga åtalspunkter finner HovR:n ej anledning frångå TR:ns bedömning.

Skäl föreligger ej att frångå TR:ns straffbestämningar och förordnande om förverkande av J.R. villkorligt medgiven frihet.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade endast på så sätt TR:ns domslut beträffande J.R. att HovR:n ogillade åtalet för häleri i ett fall samt dömde J.R. för övriga åtalade gärningar till det av TR:n bestämda straffet.

Beträffande J.N. fastställde HovR:n TR:ns dom.

HD

J.R. (offentlig försvarare advokaten P-E.E.) och J.N. (offentlig försvarare advokaten P.L.) sökte revision.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande åtalet för försök till grov stöld samt beträffande J.R. och J.N. ådömda påföljder.

J.R. yrkade att åtalet för försök till grov stöld skulle ogillas eller, i andra hand, att gärningen skulle bedömas som försök till stöld. Han yrkade vidare att straffet i vart fall skulle nedsättas väsentligt och att villkorligt medgiven frihet inte skulle förverkas eller skulle förverkas endast till en del.

J.N. yrkade att HD skulle bedöma den av HovR:n som försök till grov stöld bedömda gärningen som försök till stöld och sätta ned fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandena. Alternativt till påståendet om försök till grov stöld yrkade han ansvar på J.R. och J.N. för förberedelse till grov stöld.

J.R. och J.N. bestred riksåklagarens alternativa yrkande, varvid J.N. förklarade sig medge ansvar för förberedelse till stöld.

Med anledning av att J.R. och J.N. gjort gällande att de av polisen hade provocerats att ta M.G:s väskor anförde riksåklagaren i sitt revisionsgenmäle bl a följande: Med uttrycket provokation menar man i detta sammanhang att polisen i sitt brottsbekämpande arbete använder sig av metoder att locka eller utmana en person till en handling eller ett uttalande, som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för denne eller annan i dennes närhet. Den person mot vilken åtgärden riktas är oftast en för brott misstänkt person, men det kan också vara fråga om någon annan som antas ha kunskaper om något av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne till en aktuell gärning.

Metoden används för att man skall få bevisning om planerad eller begången brottslighet. Ibland kan provokationen även syfta till att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Ett klassiskt exempel på åtgärder av sistnämnda slag, som ingalunda har förlorat sin aktualitet, erbjuder det fallet att någon, som av en okänd person är utsatt för penningutpressning under hot om våldsåtgärder eller andra lagstridiga repressalier, vänder sig till polisen med begäran om hjälp. Polisen kan då tänkas medverka till att ett kuvert som innehåller pengar eller ser ut att göra det placeras på en viss plats som överenskommits med utpressaren. När kuvertet hämtas, iakttas detta av polisen, som antingen då omedelbart ingriper eller också följer efter den som hämtat kuvertet till den person som kan misstänkas ha varit ledare för den lagstridiga aktionen (prop 1983/84:111 s44f).

1981 års polisberedning har föreslagit att vissa principer skall läggas fast på området. För det första bör enligt beredningens mening gälla att polisen aldrig bör få begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. En annan princip som beredningen vill slå fast är att polisen aldrig bör få provocera eller eljest förmå någon att inleda en brottslig aktivitet. Att man från polisens sida i speciella fall förmår den som redan har påbörjat en brottsaktivitet att röja sig eller på annat sätt provocerar fram bevisning kan beroende på omständigheterna vara försvarligt liksom att man vidtar åtgärder för att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Men det bör enligt beredningen aldrig få förekomma att polisen provocerar någon att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått. En tredje utgångspunkt för bedömningen av vilka spaningsmetoder som kan anses tillåtna bör enligt beredningens mening vara att polisen aldrig av spaningsskäl får underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller en för brott misstänkt person (a a 46 ff). Departementschefen har ställt sig bakom bruket av de nyssnämnda okonventionella spaningsmetoderna och uttalat att dessa principer sammanställda med den analys av rättsläget på hithörande område som beredningen gjort, enligt hans mening bör kunna vara till god hjälp vid det praktiska handhavandet av uppgiften att avgöra om man i ett enskilt fall bör tillgripa en spaningsmetod av det slag som här diskuteras (aa s 48; jfr betänkande av 1981 års polisberedning, SOU 1982:63 s 129ff).

Ofta talas om två typer av provokation; bevisprovokation och brottsprovokation. Den förra typen avser att provocera fram bevisning beträffande ett brott, den senare att provocera fram själva brottet. Stockholmspolisen skiljer mellan aktiv och passiv provokation, varvid den aktiva skulle innefatta ett initiativ från polisens sida och den passiva att polisen underlåter att genast ingripa mot ett visst förfarande. Stockholmspolisen begagnar enligt uppgift normalt bara passiv provokation, t ex genom att under lång tid spana på narkotikalangare utan att "slå till".

Narkotikakommissionen diskuterar i sin promemoria nr 5 1985, Polisens insatser mot narkotika, på ett relativt ingående sätt det berättigade i provokation från polisens sida. I den sk Spanarkrapporten (bilaga 1 till narkotikakommissionens PM nr 5) har man försökt lösa provokationsproblematiken genom att skilja mellan tillåten bevisprovokation och otillåten brottsprovokation. I det förra fallet skulle polisens provokation bara ge bevis om ett redan begånget brott och därmed vara godtagbar. Distinktionen framstår som svårhanterlig. Narkotikakommissionen som inte avvisar användningen av provokation vad gäller narkotikaområdet anser att metoden måste begagnas med yttersta försiktighet.

Frågan om provokation är inte direkt reglerad i lag. Provokation har behandlats i två rättsfall, NJA 1951 s 111 och 1960 s 522. Av rättsfallen kan slutsatsen dras att det å ena sidan inte är tillåtet att provocera någon att begå brott som han annars inte skulle ha begått, men att å andra sidan den omständigheten att brottet har provocerats fram inte fri tar från ansvar för brottet; jfr även Agge, Straffrättens allmänna del, 3 (1964) s 417.

Enligt min mening har polisen inte begått något brott och kan inte heller sägas ha förmått J.R. och J.N. att inleda någon brottslig aktivitet. Det sätt på vilket polisen agerat synes ha syftat till att förmå J.R. och J.N. att röja sig. Man har även lyckats härmed. M.G., som numera avlidit, drev handel med guld och juveler och brukade vid resor mellan olika orter i landet i särskilda värdeväskor medföra ett dyrbart varulager av ädelstenar, guldvaror m m. Utredningen visar att J.R. och J.N. i brottsliga syften hyste ett påtagligt intresse för M.G:s förehavanden. Polisen som kände till detta har uppmärksamt följt J.R:s och J.N:s förehavanden och synes ha funnit det angeläget att bringa dessa till ett slut eftersom situationen framstått som farlig för M.G.. Utredningen och särskilt J.R:s och J.N:s medgivanden och kriminella förflutna har bekräftat lägets allvar. Därvid vill jag särskilt peka på att M.G. enligt egen utsaga planerade en affärsresa till Skåne i början av mars 1985, vid vilken han skulle ta med sin ädelstenskollektion. Enligt min mening innebär inte polisens åtgärd att i samråd med M.G. låta denne lägga sina tomma väskor i det låsta bagageutrymmet på bilen och låta M.G. köra fram till ett bankkontor där han lämnade bilen låst, att polisens åtgärder inte skulle vara försvarliga särskilt med hänsyn till omständigheterna. Oavsett hur man vill bedöma polisens handlingssätt kan agerandet knappast påverka bedömningen av den gärning för vilken J.R. och J.N. dömts.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, Persson, Gad och Lind, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. HD har att pröva riksåklagarens påstående om ansvar för försök till grov stöld alternativt förberedelse till grov stöld enligt åtalspunkten 1. Vidare skall påföljd bestämmas för J.R. och J.N. beträffande samtliga de brott varom de befinns övertygade i målet.

Vid huvudförhandling har J.R. och J.N. hörts ånyo. De har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Vidare har på riksåklagarens begäran vittnesförhör ägt rum med kriminalkommissarien C.S. och kriminalinspektörerna B.G. och A.E..

I vittnesmålen har uttalats bl a följande. J.R. och J.N. iakttogs av polis vid spaningsroteln ett par gånger i dec 1984 sittande i bil som var parkerad vid ett tillfälle på Kungsgatan nära Stureplan och vid ett annat tillfälle nära hotell Anglais vid Humlegårdsgatan. I jan observerades ånyo vid flera tillfällen J.R. och J.N. i trakten av Kungsgatan 10. De kom vanligtvis i bil på morgonen och satt och väntade i den fram till kl 13-14. I slutet av jan kunde polisen konstatera, att deras uppmärksamhet var riktad mot M.G. som hade sitt kontor i Kungsgatan 10. Genom förfrågningar fick polisen reda på att M.G. sysslade med handel med guld och ädla stenar. Bevakningen av J.R. och J.N. intensifierades. Det stod allt klarare att J.R. och J.N., som kom till Kungsgatan nästan varje vardag, hade G under övervakning. Sedan förhållandet d 19 febr anmälts till vederbörande kammaråklagare beslöt C.S. att underrätta G om vad som pågick. C.S. befarade vid den tidpunkten att J.R. och J.N. planerade att råna M.G.. Vid samtal med M.G. på dennes kontor föreslog C.S., att M.G. skulle lasta sin personbil med tomma väskor så att det såg ut som om han skulle bege sig på en affärsresa. M.G. gick med på det. Så snart han hade lastat bilen närmade sig J.R. och J.N. i sin bil och följde efter M.G., som körde till Biblioteksgatan där han parkerade och låste bilen. När M.G. hade gått för att besöka ett bankkontor, gick J.N. fram till bilen, låste upp den och körde sin väg innan de civilklädda poliser som fanns i närheten för att skydda M.G. hann hindra honom.

Av vittnesmålen och övrig utredning i målet framgår att J.R. och J.N. planerade att vid lämpligt tillfälle tillgripa ädelstenar eller guld från numera avlidne M.G.. Det är ställt utom tvivel att J.N. hade detta syfte när han tillgrep M.G:s bil strax efter det att J.N. och J.R. hade iakttagit att M.G. lagt in väskor i bilens bagageutrymme. J.R. var uppenbarligen införstådd med J.N:s handlande och följde efter J.N. i bil när denne körde M.G:s bil från Biblioteksgatan till Ropsten.

Av utredningen framgår också att väskorna inte innehöll någonting och att M.G. hade lagt de tomma väskorna i bilen på förslag av C.S., som därvid lovat att M.G. skulle få betryggande skydd av civilklädd polis.

Enligt 23 kap 1 § 1 st BrB inträder straffansvar för försök, om fara förelegat att den företagna handlingen skulle leda till brottets fullbordan. Eftersom väskorna inte innehöll någonting, förelåg inte någon sådan fara.

I nyssnämnda lagrum föreskrivs emellertid också, att det skall dömas för försök även i det fallet att fara för brottets fullbordan var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Nuvarande bestämmelser i 23 kap 1 § 1 st BrB om försök till brott har varit i sak oförändrade alltsedan år 1942 då allmänna regler om försök till brott infördes. Lagstiftningen grundades på ett förslag, som hade avgetts av sakkunniga inom justitiedepartementet (SOU 1940:19). I betänkandet anfördes (s 45 ff) att frågan om i vilken utsträckning sk otjänliga försök borde följas av straff i hög grad var beroende av om man lade huvudvikten vid gärningsmannens brottsliga vilja (den subjektiva försöksteorin) eller om man därutöver skulle kräva, att handlingens yttre beskaffenhet skulle vara ägnad att leda till ett förverkligande av det brottsliga resultatet (den objektiva försöksteorin). Enligt de sakkunniga skulle de resultat vartill en subjektiv försöks teori ledde i många fall te sig stötande. Framför allt var vid utpräglat otjänliga försök det svaga intryck gärningen framkallade hos andra samhällsmedlemmar ägnat att leda till att försöket borde bli strafflöst. Om det mänskligt att döma var nära, att brottet kommit till fullbordan, borde försöket däremot vara straffbart. I anslutning till vad lagrådet hade anfört i yttrande år 1928 över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag om straffbara försök, som aldrig förelades riksdagen, framhöll de sakkunniga att straffbarhet inte borde vara utesluten då det berott av mera tillfälliga omständigheter att brottet inte kunnat komma till stånd. I betänkandet uttalades i anslutning härtill (s 49) att försök skulle vara straffbart om situationen utan svårighet lät modifiera sig dithän att brottet kommit till fullbordan; då kunde det sägas ha berott av en tillfällighet att brottets fullbordan uteblev till följd av att den konkreta faran var undanröjd.

Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas förslag och framhöll bl a (NJA 111 942 s 260) att ansvar borde inträda i vissa fall av försök mot otjänliga objekt, varvid avgränsningen mot det straffria området borde göras så, att ansvar inträdde för försök vilka gick om intet på grund av omständigheter som enligt ett normalt bedömande från gärningsmannens synpunkt var att anse som tillfälliga, medan däremot sådana försök skulle bli straffria, vilkas misslyckande inte var att tillskriva slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen. Departementschefen biträdde också de sakkunnigas uppfattning att det mötte stora svårigheter att avfatta en lagtext, som lämnade tydliga anvisningar, varför det föreslagna stadgandet var avsett att till vägledning för rättstillämpningen ange efter vilka huvudsakliga grunder bedömandet skulle ske.

Av det anförda framgår att lagstiftarens huvudtanke varit den att försök, som är värda att tas på allvar, skall bestraffas. Detta synsätt torde i mycket vara grundat på en uppfattning, som också återfinns i betänkandet, nämligen den att gärningsmannens farlighet har stor betydelse vid bestämmandet av det straffbara området (jfr SOU 1940:19 s 21-22).

Av vad G berättat vid polisförhör d 20 och d 26 febr 1985 framgår att han under många år i stort sett varje vecka gjort affärsresor och då i allmänhet haft med sig en dyrbar kollektion ädelstenar, att han emellertid på grund av ohälsa inte företagit någon resa sedan d 26 nov 1984 men att han planerat att återuppta resandet de första dagarna i mars 1985 och då bokat in kundbesök på flera platser i Sydsverige. Till följd av M.G:s sjukdom och död kunde aldrig dessa planer realiseras. Mot bakgrund av M.G:s tidigare regelbundna affärsresor är tanken att söka överraska M.G. och tillgripa ädelstenarna att bedöma som en sådan brottsplan som i och för sig är värd att tas på allvar. Det förhållandet, att vid den tidpunkt då J.R. och J.N. sökte sätta sin plan i verket M.G:s hälsotillstånd sedan några månader tillbaka hindrade honom från att resa måste sägas ha från J.R:s och J.N:s synpunkt varit en tillfällig omständighet.

Den uppgjorda planen kunde i och för sig gå i stöpet till följd av en rad olika omständigheter. En sådan omständighet kunde ha varit att G själv blivit misstänksam och för att skaffa sig visshet placerat tomma väskor i bilen. Om gärningsmännen i detta läge hade satt sin plan i verket och tillgripit bilen, hade det från deras synpunkt varit en tillfällighet att G blivit misstänksam och lagt tomma väskor i bilen. Objektet är otjänligt, dvs väskorna är tomma, men planen är fortfarande värd att tas på allvar. Situationen påminner delvis om en som har beskrivits i förarbetena, nämligen den då en ficktjuv finner att hans offer inte har plånboken i den ficka där man vanligen har den, vilket beror på att det tilltänkta offret av försiktighetsskäl placerat plånboken i en bättre skyddad ficka (NJA II 1942 s 260). Enligt förarbetena har ficktjuven i detta fall gjort sig skyldig till straffbart försök.

För den händelse M.G. själv hade kommit på och vidtagit åtgärden att lasta sin bil med tomma väskor, skulle alltså straffbart försök ha förelegat. Kan då den omständigheten att M.G. vidtog åtgärden på förslag av polisen ha sådan betydelse att försöket blir straffritt?

HD vill då först slå fast att domstolen inte har att ta ställning till om polisens åtgärder kan anses ha innefattat en sådan otillåten metod, som inte skall förekomma inom polisens arbete. Vad frågan gäller är till att börja med om förhållandet har någon betydelse vid bestämningen av det straffbara området för försöksbrott.

Vid den bedömningen måste man konstatera, att det från gärningsmännens synpunkt var en tillfällighet att polisen upptäckte dem, när de följde M.G:s förehavanden, och fattade misstankar mot dem. På samma sätt var det från J.R:s och J.N:s synpunkt en tillfällighet att polisen förmådde G att medverka så att den aktuella situationen uppstod. Själva brottsplanen var fortfarande enligt ett normalt bedömande från gärningsmannens synpunkt värd att tas på allvar.

HD finner på grund av det anförda att J.R. och J.N. gjort sig skyldiga till straffbart försök. De har ådagalagt betydande förslagenhet och har ägnat mycket arbete åt att sätta sin plan i verket. Hade försöket lyckats, skulle de med all säkerhet ha kommit över ädelstenar till ett betydande värde. Det är därmed fråga om försök till grov stöld.

Grund för strafflindring kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder, som framstår som uppenbart otillbörliga, t ex om polisen själv deltar i brottslig gärning och i samband därmed förmår någon att begå ett brott som denne sannolikt annars aldrig skulle ha begått. I det nu aktuella fallet kan emellertid polisens handlande inte anses utgöra någon strafflindringsgrund.

HD finner ej skäl att såvitt gäller J.R. frångå HovR:ns straffmätning. Den J.R. villkorligt medgivna friheten bör, som domstolarna funnit, förklaras helt förverkad.

Såsom domstolarna vidare funnit skall J.N. dömas särskilt till fängelse för nu aktuella brott, varvid fängelsestraffet skall bestämmas med hänsyn tagen till de straff J.N. ådömts genom Svea HovR:s dom d 17 dec 1984 och genom Södra Roslags TR:s dom d 20 febr 1985. Genom HovR:ns dom dömdes J.N. till fängelse 2 år 6 mån för grova stölder avseende tillgrepp av två tunga lastbilar, grova hälerier avseende dels en tung lastbil dels en personbil och medhjälp till grovt bedrägeri mot ett försäkringsbolag avseende en motorbåt värd ca 90 000 kr. Genom TR:ns dom dömdes J.N. till fängelse 4 mån för grovt bedrägeri avseende en segelbåt värd ca 220 000 kr. HD finner att med tillämpling av 34 kap 3 § 2 st BrB för nu ifrågavarande brott bör bestämmas till fängelse 1 år 6 mån.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt avser J.R..

Såvitt avser J.N. ändrar HD HovR:ns domslut endast såtillvida att fängelsestraffet bestäms till 1 år 6 mån.