NJA 1985 s. 544

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot J.R. och J.N. för försök till grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel (åtalspunkt 1) enligt följande gärningsbeskrivning: J.N. och J.R. har i Stockholm sedan i vart fall i början av dec månad 1984 gemensamt och i samråd förberett att från M.G. stjäla ur dennes bil väskor innehållande ädelstenar värda minst 2 milj kr. För att utföra gärningen har de gemensamt och i samråd anskaffat eller förfärdigat en falsk nyckel till M.G:s bil. J.N. och J.R. har därefter i samråd d 20 febr 1985 på Biblioteksgatan i Stockholm, sedan M.G. lämnat några väskor i bilen, medelst nyckeln berett sig tillträde till bilen. I avsikt att stjäla väskorna innehållande ädelstenar har J.N. och J.R. i samråd tagit M.G:s bil olovligen och brukat den för färd till Ropsten. Enär väskorna var tomma på grund av särskilda förhållanden var det endast tillfälliga omständigheter som föranledde att fara för brottets fullbordan var utesluten.

Åtalet omfattade därutöver beträffande båda de tilltalade ett fall av grovt häleri samt beträffande J.R. dessutom häleri (3 fall) och olaga vapeninnehav. TR:n (ordf t f mådmannen Ullrich) meddelade dom d 22 april 1985. Under rubriken Domskäl anförde TR:n beträffande åtalspunkten 1: J.N. och J.R. har erkänt försök till stöld. J.N. har erkänt medan J.R. förnekat tillgrepp av fortskaffningsmedel.

J.N. har uppgivit: Han känner J.R. sedan flera år. En person var skyldig J.R. 40 000-50 000 kr. J.N. skulle hjälpa J.R. att komma i kontakt med personen. J.R. visste att denne hade bekanta som ägde mattaffären på Kungsgatan 8. Sedan början av dec 1984 vaktade de i bil utanför eller i närheten av mattaffären för att se om den skuld satte skulle dyka upp. De höll vakt endast på förmiddagarna eftersom J.N. körde lastbil på eftermiddagarna. I jan uppmärksammade de G, som uppträdde egendomligt vid sin Mercedesbil utanför Kungsgatan 10. De intresserade sig för honom och J.N. tog genom bilregistret reda på att han var köpman i guldvaror. De körde ibland efter M.G. Denne parkerade ofta på Biblioteksgatan mellan Humlegården och Stureplan - en gång efter att ha lagt ett par väskor i bagageutrymmet. Någon gång parkerade han i Anglaisgamaget. Vid något tillfälle gick J.N. ned i garaget för att se om M.G:s bil var där. Oftast gick M.G. från parkeringsplatsen på Biblioteksgatan mot Stureplan - förmodligen för att äta lunch i närheten. - Den 20 febr såg J.N. och J.R. att M.G. lade en väska i bagageutrymmet på sin bil och lämnade uppställningsplatsen utanför Kungsgatan 10 med bilen. De iakttog detta från Regeringsgatans bro över Kungsgatan. De följde efter M.G:s bil till Biblioteksgatan och parkerade på Humlegårdsgatan nära Engelbrektsgatan. J.N. gick ur bilen och sade åt J.R. att följa efter när han kom med M.G:s Mercedes. Han låste upp Mercedesen med en dyrk som oftast passar till ifrågavarande årsmodell. J.N. äger många dyrkar eftersom han har nytta av dem i sin verkstadsrörelse. Han hade inte skaffat den aktuella dyrken särskilt för detta tillfälle. Han hade inte sagt till J.R. att han hade någon dyrk. När J.N. strax innan sagt att han tänkte ta bilen frågade J.R. hur det skulle ske. J.N. svarade då "det ordnar sig". Han körde M.G:s Mercedes till Ropsten. Där öppnade han bagageluckan - mest av nyfikenhet eftersom han förstod att man arrangerat en fälla. Han öppnade inte någon väska. Efter en stund kom J.R. och de lämnade platsen i dennes bil.

J.R. har uppgivit: I början av år 1984 sålde han några pizzamaskiner till en syrier, som han inte vill namnge, för 40 000 kr. Han levererade maskinerna men fick inte betalt. Han gjorde under året misslyckade försök att komma i kontakt med syriern i dennes bostad i Södertälje. Han fick kännedom om att syriern var bekant med ägarna till mattaffären på Kungsgatan 8 och ibland besökte affären. Han vidtalade J.N. att hjälpa honom med att få tag på syriern och prata med denne. J.N. skulle få 15 % av det efter denna påtryckning inkasserade beloppet. Under vakthållningen kom de att intressera sig för M.G. på sätt J.N. berättat. När de d 20 febr började följa efter M.G:s bil anade inte J.R. att J.N. tänkte tillgripa bilen. J.N. sade detta under färden och J.R. förstod inte hur det skulle gå till. Han gjorde emellertid vad J.N. sade åt honom och följde efter den tillgripna bilen till Ropsten.

M.G. har under förundersökningen uppgivit: Han har drivit firman M.G. i 25-30 år. Under lika lång tid i stort sett varje vecka har han varit resande i guldvaror, odlade pärlor, lösa brillianter m m. Han har mest i hela Sverige och för det mesta medfört hela sin kollektion innefattande varom för 2-3 milj kr. Inför varje resa brukade han packa sina väskor i sin bil - bakluckan - som då oftast stod parkerad utanför kontoret på Kungsgatan 10. Detta brukade ske på förmiddagarna. På grund av ohälsa har han inte rest sedan d 26 nov 1984. Han planerade göra en resa de första dagarna i mars 1985 och då föra med sig sin ädelstenskollektion.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat spaningspromemorior upprättade av polispersonal.

TR:n sätter inte tilltro till de tilltalades uppgift att deras huvudsakliga avsikt med den regelbundna vakthållningen i närheten av Kungsgatan 10 varit att komma i kontakt med en skuldsatt syrier. Det är genom utredningen ställt utom tvivel att syftet har varit att kartlägga M.G:s vanor som ett led i förberedelsen av en stöld. Även om det för J.N. varit lätt att anskaffa en falsk nyckel till M.G:s bil har han d 20 febr knappast av en slump innehaft nyckeln. J.R. måste ha varit införstådd med planerna att tillgripa M.G:s bil. Båda skall därför fällas till ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med hänsyn till den långa tid under vilken de tilltalade bedrivit kartläggningen av M.G:s vanor, det sätt på vilket det skett och det sätt på vilket försöket utfördes måste det hållas för visst att de haft för avsikt att från M.G. tillgripa gods av betydande värde. De skall därför fällas till ansvar för försök till grov stöld.

TR:n behandlade därefter övriga åtalspunkter och fann på anförda skäl åtalet styrkt till alla delar.

Rörande påföljdsvalet anförde TR:n i domskälen: J.R. dömdes senast d 27 mars 1981 av Svea HovR för grovt mån till fängelse 6 år. Han blev villkorligt fri d 7 aug 1983 med en återstående strafftid om 3 år 2 mån. Prövotiden utgår d 7 aug 1985. För de aktuella brotten skall J.R. ådömas ett fängelsestraff varjämte den villkorligt medgivna friheten skall förverkas.

J.N. dömdes d 17 dec 1984 av Svea HovR för grov stöld, medhjälp till grovt bedrägeri och häleri till fängelse 2 år 6 mån. Han dömdes d 20 febr 1985 av Södra Roslags TR för grovt bedrägeri till fängelse 4 mån. Han påbörjade verkställigheten av den förstnämnda domen d 20 febr 1985. Vid bestämmandet av påföljden för de aktuella brotten beaktar TR:n de tidigare domarna.

HovR:n (hovrättsråden Hollbeck och Palmerantz, adj led Ann-Britt Jansson, referent, samt nämndemännen Agrenius och Stohm) meddelade dom d 12 juni 1985.

HovR:n fann att J.R. skulle frikännas från ansvar för häleri på en punkt. I övrigt anförde HovR:n i sina domskäl: Beträffande övriga åtalspunkter finner HovR:n ej anledning frångå TR:ns bedömning.

Skäl föreligger ej att frångå TR:ns straffbestämningar och förordnande om förverkande av J.R. villkorligt medgiven frihet.

J.R. (offentlig försvarare advokaten P-E.E.) och J.N. (offentlig försvarare advokaten P.L.) sökte revision.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande åtalet för försök till grov stöld samt beträffande J.R. och J.N. ådömda påföljder.

J.R. yrkade att åtalet för försök till grov stöld skulle ogillas eller, i andra hand, att gärningen skulle bedömas som försök till stöld. Han yrkade vidare att straffet i vart fall skulle nedsättas väsentligt och att villkorligt medgiven frihet inte skulle förverkas eller skulle förverkas endast till en del.

J.N. yrkade att HD skulle bedöma den av HovR:n som försök till grov stöld bedömda gärningen som försök till stöld och sätta ned fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandena. Alternativt till påståendet om försök till grov stöld yrkade han ansvar på J.R. och J.N. för förberedelse till grov stöld.

J.R. och J.N. bestred riksåklagarens alternativa yrkande, varvid J.N. förklarade sig medge ansvar för förberedelse till stöld.

Med anledning av att J.R. och J.N. gjort gällande att de av polisen hade provocerats att ta M.G:s väskor anförde riksåklagaren i sitt revisionsgenmäle bl a följande: Med uttrycket provokation menar man i detta sammanhang att polisen i sitt brottsbekämpande arbete använder sig av metoder att locka eller utmana en person till en handling eller ett uttalande, som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för denne eller annan i dennes närhet. Den person mot vilken åtgärden riktas är oftast en för brott misstänkt person, men det kan också vara fråga om någon annan som antas ha kunskaper om något av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne till en aktuell gärning.

Metoden används för att man skall få bevisning om planerad eller begången brottslighet. Ibland kan provokationen även syfta till att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Ett klassiskt exempel på åtgärder av sistnämnda slag, som ingalunda har förlorat sin aktualitet, erbjuder det fallet att någon, som av en okänd person är utsatt för penningutpressning under hot om våldsåtgärder eller andra lagstridiga repressalier, vänder sig till polisen med begäran om hjälp. Polisen kan då tänkas medverka till att ett kuvert som innehåller pengar eller ser ut att göra det placeras på en viss plats som överenskommits med utpressaren. När kuvertet hämtas, iakttas detta av polisen, som antingen då omedelbart ingriper eller också följer efter den som hämtat kuvertet till den person som kan misstänkas ha varit ledare för den lagstridiga aktionen (prop 1983/84:111 s44f).

Ofta talas om två typer av provokation; bevisprovokation och brottsprovokation. Den förra typen avser att provocera fram bevisning beträffande ett brott, den senare att provocera fram själva brottet. Stockholmspolisen skiljer mellan aktiv och passiv provokation, varvid den aktiva skulle innefatta ett initiativ från polisens sida och den passiva att polisen underlåter att genast ingripa mot ett visst förfarande. Stockholmspolisen begagnar enligt uppgift normalt bara passiv provokation, t ex genom att under lång tid spana på narkotikalangare utan att "slå till".

Narkotikakommissionen diskuterar i sin promemoria nr 5 1985, Polisens insatser mot narkotika, på ett relativt ingående sätt det berättigade i provokation från polisens sida. I den sk Spanarkrapporten (bilaga 1 till narkotikakommissionens PM nr 5) har man försökt lösa provokationsproblematiken genom att skilja mellan tillåten bevisprovokation och otillåten brottsprovokation. I det förra fallet skulle polisens provokation bara ge bevis om ett redan begånget brott och därmed vara godtagbar. Distinktionen framstår som svårhanterlig. Narkotikakommissionen som inte avvisar användningen av provokation vad gäller narkotikaområdet anser att metoden måste begagnas med yttersta försiktighet.

Frågan om provokation är inte direkt reglerad i lag. Provokation har behandlats i två rättsfall, NJA 1951 s 111 och 1960 s 522. Av rättsfallen kan slutsatsen dras att det å ena sidan inte är tillåtet att provocera någon att begå brott som han annars inte skulle ha begått, men att å andra sidan den omständigheten att brottet har provocerats fram inte fri tar från ansvar för brottet; jfr även Agge, Straffrättens allmänna del, 3 (1964) s 417.

Enligt min mening har polisen inte begått något brott och kan inte heller sägas ha förmått J.R. och J.N. att inleda någon brottslig aktivitet. Det sätt på vilket polisen agerat synes ha syftat till att förmå J.R. och J.N. att röja sig. Man har även lyckats härmed. M.G., som numera avlidit, drev handel med guld och juveler och brukade vid resor mellan olika orter i landet i särskilda värdeväskor medföra ett dyrbart varulager av ädelstenar, guldvaror m m. Utredningen visar att J.R. och J.N. i brottsliga syften hyste ett påtagligt intresse för M.G:s förehavanden. Polisen som kände till detta har uppmärksamt följt J.R:s och J.N:s förehavanden och synes ha funnit det angeläget att bringa dessa till ett slut eftersom situationen framstått som farlig för M.G.. Utredningen och särskilt J.R:s och J.N:s medgivanden och kriminella förflutna har bekräftat lägets allvar. Därvid vill jag särskilt peka på att M.G. enligt egen utsaga planerade en affärsresa till Skåne i början av mars 1985, vid vilken han skulle ta med sin ädelstenskollektion. Enligt min mening innebär inte polisens åtgärd att i samråd med M.G. låta denne lägga sina tomma väskor i det låsta bagageutrymmet på bilen och låta M.G. köra fram till ett bankkontor där han lämnade bilen låst, att polisens åtgärder inte skulle vara försvarliga särskilt med hänsyn till omständigheterna. Oavsett hur man vill bedöma polisens handlingssätt kan agerandet knappast påverka bedömningen av den gärning för vilken J.R. och J.N. dömts.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, Persson, Gad och Lind, referent) beslöt följande dom: