SOU 2010:103
Särskilda spaningsmetoder
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Genom beslut den 20 december 2007 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att överväga vissa straffprocessuella och polisrättsliga frågor angående de brottsbekämpande myndigheternas dolda spanings- och utredningsverksamhet.
Särskild utredare har varit chefsrådmannen Stefan Reimer. Professorn Petter Asp (Stockholms universitet) har fr.o.m. den 18 mars 2010 varit sakkunnig i utredningen.
I utredningen har deltagit ett flertal experter vars namn framgår av bifogad förteckning.
Sekreterare i utredningen har varit dåvarande ämnesrådet Per Lagerud (t.o.m. den 31 juli 2010) och hovrättsassessorn Martin Persson.
Utredningen har tagit namnet Polismetodutredningen (Ju 2008:01). I januari 2009 överlämnade utredningen delbetänkandet En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen (SOU 2009:1).
Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103).
Stockholm i december 2010
Stefan Reimer
/Martin Persson
Förteckning över experter
Professorn Petter Asp, Stockholms universitet (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 17 mars 2010) Dåvarande kanslichefen Joel Brorsson, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 12 september 2010) Sakkunnige Ingvar Carlsson, Tullverket (fr.o.m. den 13 mars 2008) Kanslirådet Karin Erlingsson, Justitiedepartementet (fr.o.m. den 1 juni 2010) Kriminalkommissarien Sven-Olov Gustafsson, Rikskriminalpolisen (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 20 september 2010) Numera departementsrådet Lotta Hardvik Cederstierna, Justitiedepartementet (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 25 januari 2009) Numera ämnesrådet Irja Hed, Justitiedepartementet (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 31 augusti 2010) Numera chefsåklagaren Katarina Johansson Welin, Åklagarmyndigheten (fr.o.m. den 13 mars 2008) Chefsjuristen Lars-Åke Johansson, Säkerhetspolisen (fr.o.m. den 13 mars 2008) Dåvarande hovrättsrådet Stefan Johansson, Svea hovrätt (fr.o.m. den 9 december 2009 t.o.m. den 28 april 2010) Dåvarande ämnesrådet Per Lagerud, Justitiedepartementet (fr.o.m. den 1 februari 2008) Kriminalkommissarien Håkan Morin, Rikskriminalpolisen (fr.o.m. den 1 januari 2010) Advokaten Tomas Nilsson, Sveriges Advokatsamfund (fr.o.m. den 13 mars 2008) Verksjuristen Camilla Philipson Watz, Post- och telestyrelsen (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 25 januari 2009) Dåvarande chefsjuristen Monica Rodrigo, Ekobrottsmyndigheten (fr.o.m. den 13 mars 2008 t.o.m. den 19 maj 2010) Vice chefsåklagaren Katarina Ringertz, Ekobrottsmyndigheten (fr.o.m. den 20 maj 2010)
Kanslirådet Susanne Södersten, Justitiedepartementet (fr.o.m. den 1 juni 2010) Polisöverintendenten Anders Thornberg, Säkerhetspolisen (fr.o.m. den 13 mars 2008) Polismästaren Peter Tjäder, Polismyndigheten i Skåne (fr.o.m. den 16 mars 2009 t.o.m. den 8 december 2009)
Förkortningar
Bet. Betänkande
BrB Brottsbalken
BRU Beredningen för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13)
Dir. Kommittédirektiv
Ds Betänkande i
departementsserien
JK Justitiekanslern
JO Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen) eller Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
JuU Justitieutskottet
KU Konstitutionsutskottet
LEK Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation
LIRB Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
NJA Nytt Juridiskt Arkiv avd I
NOU Norges offentlige utredninger
OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Ot.prop. Odelstingsproposisjon (i Norge)
Prop. Proposition
RF Regeringsformen
RP Regeringens Proposition (i Finland)
RT Norsk Retstidene (i Norge)
RåR Riksåklagarens riktlinjer
SOU Statens offentliga utredningar
Sammanfattning
Uppdrag
Polismetodutredningen har haft i uppdrag att utifrån rättssäkerhets- och integritetsskyddsaspekter, förhållanden i andra länder och det internationella brottsbekämpande samarbetet, överväga vissa straffprocessuella och polisrättsliga frågor angående de brottsbekämpande myndigheternas dolda spanings- och utredningsverksamhet.
De särskilda spaningsmetoder som utredningen har haft i uppdrag att överväga närmare är infiltration, provokativa åtgärder samt den användning av tekniska spaningshjälpmedel som för närvarande sker med stöd av de allmänna befogenheterna i bl.a. polislagen (1984:387).
Utredningens utgångspunkter
En grundläggande utgångspunkt för förslagen är att de dels ska syfta till att upprätthålla en effektiv brottsbekämpande verksamhet, dels att förstärka och bygga ut rättssäkerheten och integritetsskyddet vid bruket av särskilda spaningsmetoder.
Utredningen har haft skyddet för hemmet, privatlivet och korrespondensen i artikel 8 Europakonventionen samt det förstärkta integritetsskyddet i regeringsformen (se 2 kap. 6 § andra stycket RF i dess lydelse från och med den 1 januari 2011) som utgångspunkter för analysen och bedömningen av hur regelverket närmare bör vara utformat.
Utredningen har inte funnit att de åtgärder som vidtas med stöd av dagens regelverk skulle stå i direkt strid med kraven i artikel 8 och regeringsformen och därför inte skulle vara tillåtna. Däremot bör, enligt utredningen, lagstiftaren eftersträva att, vid utformning av regelverket, uppfylla Europakonventionens krav med viss margi-
nal så att det för framtiden inte kommer att råda någon som helst tvekan om att regelverket uppfyller dessa krav, även om Europadomstolens praxis skulle fortsätta utvecklas i den riktning mot större krav på uttryckligt lagstöd och förbättrat integritetsskydd, som hittills har varit fallet. Till detta ska läggas att den nya bestämmelsen i 2 kap. 6 § andra stycket RF också medför att det framöver kommer att finnas grundlagsfästa krav på ett ökat uttryckligt lagstöd för integritetskänsliga spaningsmetoder.
En ny lag som reglerar vissa spaningsmetoder
Utredningens bedömning är att de spaningsmetoder som behöver lagregleras ska tas in i en ny lag om särskilda inhämtningsåtgärder i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet (inhämtningslagen). Lagen ska reglera användningen av de särskilda spaningsmetoderna både i förundersökning och i underrättelseverksamhet.
Ett nytt beslutsorgan i underrättelseverksamheten
Utredningen föreslår att det ska inrättas ett nytt oberoende beslutsorgan inom underrättelseverksamheten. Beslutsorganet, som i betänkandet benämns Nämnden, ska i huvudsak pröva tillståndsfrågor när det gäller sådana kvalificerade åtgärder där tillståndsfrågan i förundersökning ska prövas av domstol.
Infiltration
Sådan spaning som sker dolt under täckmantel – infiltration – sker i dag med stöd av de allmänna befogenheterna i polislagen. Utredningen bedömer att infiltrationsoperationer i sig inte utgör ett sådant intrång i den personliga integriteten att de behöver regleras särskilt. Däremot finns det skäl att närmare reglera vissa särskilda åtgärder som vidtas i samband med infiltrationsoperationer.
Tillträde till bostad
Utredningen föreslår att det ska krävas tillstånd om en polis under en infiltrationsoperation tar sig in i exempelvis någons bostad genom vilseledande, t.ex. genom att agera under täckmantel. I denna situation föreligger ett sådant integritetsintrång som motiverar att åtgärden sker med uttryckligt lagstöd. Ett tillstånd ska kunna ges av undersökningsledaren eller åklagaren i förundersökning och av polismyndigheten i underrättelseverksamhet. Föreligger fara i dröjsmål får dock polisman bereda sig tillträde till bostaden utan särskilt tillstånd.
Annars brottsliga gärningar
Inom ramen för en infiltrationsoperation ska polisen kunna ges tillstånd att begå gärningar som annars är brottsliga, om det är nödvändigt för att kunna genomföra eller fullfölja operationen.
Inom ramen för en förundersökning ska ett tillstånd kunna avse sådana gärningar som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter eller gärningar som, om de bedöms enligt reglerna om medverkan till brott, skulle utgöra medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 § brottsbalken (BrB). För att tillstånd ska kunna meddelas ska förutsättas att infiltrationsoperationen är av synnerlig vikt för utredningen och att skälen för att i samband med operationen utföra en straffbelagd gärning uppenbart uppväger det men som den kan innebära för allmänna eller enskilda intressen. Åtgärden ska alltså förutsätta en kvalificerad proportionalitetsprövning. Tillstånd att begå en annars brottslig gärning ska beslutas av rätten på ansökan av åklagare.
Inom ramen för polisens eller Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet ska tillstånd på motsvarande sätt kunna ges av Nämnden på ansökan av polisen. I dessa fall ska ett tillstånd emellertid endast kunna avse gärningar som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter.
I tillägg till tillståndssystemet ska det införas en ansvarsfrihetsregel som tar sikte på gärningar som är jämförliga med dem för vilka tillstånd har meddelats och uppfyller de allmänna krav som krävs för att tillstånd ska kunna meddelas. Bestämmelsen är avsedd att tillse att ansvarsfriheten inte blir beroende av formaliteter. Genom att ansvarsfriheten – med undantag för sådana situationer i
vilka allmänna ansvarsfrihetsgrunder som nöd eller nödvärn kan åberopas – alltid förutsätter att ett tillstånd har meddelats bidrar regleringen inte bara till att effektivisera användningen av infiltration som arbetsmetod, utan också till att öka kontrollen över densamma och därmed stärka rättssäkerheten.
Undantag från åtalsplikten
En åklagare ska få besluta att lägga ned en förundersökning, om det finns anledning att anta att det genom förundersökningens fortsatta bedrivande eller genom lagföring av brottet skulle uppstå en påtaglig risk för att avslöja eller på annat sätt äventyra syftet med en infiltrationsoperation.
Om brottet kan antas medföra strängare straff än böter krävs dock att det är uppenbart att
-
brottet avser sådana gärningar som, om de bedöms enligt regleringen om medverkan till brott, skulle utgöra medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 § BrB, eller
-
brottet har ett avsevärt lägre straffvärde än det brott eller den eller den brottsliga verksamhet som infiltrationsoperationen riktar sig mot.
Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt föregående stycke redan innan en sådan har inletts, ska åklagare få besluta att förundersökning inte ska inledas.
Provokativa åtgärder
Vad gäller provokativa åtgärder föreslås en reglering när det gäller sådana provokativa åtgärder som kan leda till att någon förmås att begå en brottslig gärning (särskilda provokativa åtgärder). Sådana särskilda provokativa åtgärder ska inom ramen för en förundersökning få vidtas under förutsättning att det föreligger stark misstanke om allvarlig brottslighet, att åtgärderna är av synnerlig vikt för utredningen och att skälen för åtgärderna uppväger det intrång eller men i övrigt som de innebär för allmänna eller enskilda intressen. Avgörande för tillåtligheten ska inte vara huruvida åtgärden leder till (eller riskerar att leda till) att någon förmås att begå brott eller
ej. Frågor om provokativa åtgärder inom ramen för en förundersökning ska prövas av åklagaren.
I underrättelseverksamhet ska Säkerhetspolisen få vidta särskilda provokativa åtgärder om det behövs för att få fram uppgifter som det finns särskild anledning att anta kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarlig brottslighet. Också i Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet ska användningen av åtgärderna förutsätta att de är av synnerlig vikt för undersökningen och att skälen för åtgärderna uppväger det intrång eller men i övrigt som de innebär för allmänna eller enskilda intressen. I underrättelseverksamhet prövas frågor om provokativa åtgärder av Nämnden.
Brott som någon har förmåtts att begå genom en särskild provokativ åtgärd ska inte få lagföras. Det innebär att en generell straffrihetsregel införs för dessa fall. Den föreslagna regleringen skiljer således mellan tillåtligheten av provokativa åtgärder som polisiär arbetsmetod och provokationens straffrättsliga konsekvenser.
Ljudupptagning, bildupptagning och lokalisering av person
I betänkandet föreslås, med hänsyn till de krav som uppställs i Europakonventionen och regeringsformen, en reglering av ljudupptagning (av någon som deltar i ett samtal eller ett sammanträde t.ex. med en dold kroppsmikrofon), bildupptagning (i eller in i bostad eller avseende korrespondens) samt lokalisering av person med hjälp av teknisk utrustning. Dessa åtgärder är idag inte reglerade på annat sätt än genom de allmänna regler och principer som gäller för polisens arbete (jfr särskilt 8 § polislagen).
Inom ramen för förundersökning ska åtgärderna få vidtas om de kan antas vara av särskild betydelse för utredning av brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver (dvs. samma förutsättningar som normalt gäller för att brott ska kunna medföra gripande, anhållande och häktning). Frågor om användning av åtgärderna prövas normalt av undersökningsledaren eller åklagaren, men om det är fråga om åtgärder av särskilt ingripande slag ska frågan prövas av rätten på ansökan av åklagaren.
I underrättelseverksamhet ska åtgärderna få användas om det finns särskild anledning att anta att åtgärderna kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamheten. Även här ska gälla att den brottsliga verksamheten ska innefatta brott för
vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver. Beslut om åtgärden fattas normalt av chefen för myndigheten (som dock kan delegera beslutanderätten), men om fråga är om sådana kvalificerade åtgärder avseende vilka beslut i förundersökning ska tas av rätten, ska beslut i stället fattas av Nämnden på ansökan av myndigheten.
Identifiering av utrustning för mobil elektronisk kommunikation och störning av sådan kommunikation
Ett tekniskt hjälpmedel som blivit allt viktigare i polisens verksamhet är utrustning för att identifiera mobil elektronisk kommunikationsutrustning, s.k. IMSI-catchers. Med sådan utrustning kan polisen identifiera t.ex. vilka mobiltelefoner som befinner sig på en viss plats. Användningen är i dag inte reglerad särskilt.
Utredningen föreslår att användningen av IMSI-catchers ska lagregleras på motsvarande sätt som ljudupptagningar, bildupptagningar och lokalisering av person. Det innebär bl.a. att beslut ska fattas av undersökningsledare, oftast en åklagare, i förundersökning och chefen för myndigheten i underrättelseverksamhet (med viss delegationsrätt). Är identifieringsåtgärderna särskilt ingripande ska tillstånd ges av domstol respektive Nämnden.
Ett tekniskt hjälpmedel som inte i dag används av de brottsbekämpande myndigheterna är störsändare. En störsändare kan användas för att störa ut kommunikation med t.ex. mobiltelefoner inom ett mycket begränsat område. Utredningen föreslår polisen ska få befogenhet att inneha och använda störsändare. Regleringen ska ske på samma sätt och med samma beslutsordning som regleringen av identifieringsutrustning.
Biträde av enskilda
I syfte att klargöra i vilken utsträckning de brottsbekämpande myndigheterna kan ta biträde av enskilda personer i samband med vissa av de åtgärder som regleras i den nya lagen samt i samband med infiltrationsoperationer och provokativa åtgärder, föreslår utredningen en lagreglering av frågan.
Utredningens förslag innebär att brottsbekämpande myndigheter endast om det finns särskilda skäl ska få ta biträde av en enskild i infiltrationsverksamhet eller andra provokativa åtgärder än särskilda
sådana (åtgärder som inte riskerar att leda till att någon förmås begå brottslig gärning). Detsamma ska gälla vid åtgärder som avser ljud- eller bildupptagning som sker dolt eller genom vilseledande samt vid användandet av teknisk utrustning för att lokalisera en person.
För att brottsbekämpande myndigheter ska få ta biträde av enskilda i samband med särskilda provokativa åtgärder eller annars brottsliga gärningar ska krävas synnerliga skäl.
Skärpt tillsyn över samtliga åtgärder
Utredningen föreslår att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över samtliga åtgärder som regleras i inhämtningslagen.
Andra rättsäkerhetsgarantier
Beslut om åtgärder enligt inhämtningslagen under en förundersökning ska normalt kunna överklagas. Överklagande av rättens beslut ska kunna ske på samma sätt som beslut om åtgärder enligt 25– 28 kap. RB. Har särskilda inhämtningsåtgärder beslutats av undersökningsledaren eller åklagaren ska den som är föremål för åtgärden kunna begära rättens prövning av beslutet.
Beslut av brottsbekämpande myndigheter om särskilda inhämtningsåtgärder i underrättelseverksamhet ska kunna bli föremål för prövning i Nämnden, om den som berörts av åtgärden begär det. Nämndens beslut ska inte kunna överklagas.
Den som i förundersökning har varit utsatt för en åtgärd som avser särskilt ingripande ljud- eller bildupptagning eller lokaliseringsåtgärd ska med vissa undantag i efterhand underrättas om åtgärden.
Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket
Av de åtgärder som utredningen föreslår ska lagregleras bör Tullverket, i myndighetens brottsbekämpande verksamhet, få befogenhet att utföra ljud- och bildupptagningar, lokalisering av person inklusive installering av lokaliseringsutrustning, identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning, särskilda pro-
vokativa åtgärder, samt kunna ta biträde av enskilda för att utföra dessa åtgärder.
Kustbevakningen bör, i myndighetens brottsbekämpande verksamhet, få befogenhet att utföra bildupptagningar, lokalisering av person inklusive installering av lokaliseringsutrustning, samt kunna ta biträde av enskilda för att utföra dessa åtgärder.
Slutligen bör Skatteverket, i myndighetens brottsbekämpande verksamhet, få befogenhet att utföra bildupptagningar.
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till lag (0000:00) om särskilda inhämtningsåtgärder i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde och syfte
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om befogenhet att i brottsbekämpande verksamhet hos Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna,
Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten använda vissa särskilda åtgärder i syfte att hämta in information för att
1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet (underrättelseverksamhet), eller
2. utreda eller beivra brott (förundersökning). I lagen finns även bestämmelser om befogenheternas tillämplighet för Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket i dessa myndigheters brottsbekämpande verksamhet.
2 § Syftet med denna lag är att reglera vissa särskilda åtgärder som kan utgöra ingrepp i grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
3 § Denna lag innehåller bestämmelser om
1. ljud- eller bildupptagning samt lokalisering av person (2 kap.)
2. identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning m.m. (3 kap.)
3. tillträde till vissa utrymmen (4 kap.)
4. särskilda provokativa åtgärder (5 kap.)
5. annars brottsliga gärningar (6 kap.)
6. biträde av enskilda (7 kap.)
7. nedläggning av förundersökning (8 kap.) Lagen innehåller även vissa särskilda bestämmelser för Säkerhetspolisen (9 kap.).
Denna lag omfattar inte åtgärder som enligt annan lag utgör hemliga tvångsmedel.
4 § Tillstånd till åtgärder enligt denna lag får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden avser eller för något annat motstående intresse.
2 kap. Ljud- eller bildupptagning samt lokalisering av person
Vad befogenheten avser
1 § I den utsträckning som följer 2–5 §§ får teknisk utrustning användas för att ta upp ljud eller bild eller bestämma lokalisering av person.
Ljudupptagning av samtal
2 § Med ljudupptagning av samtal avses i denna lag användande av tekniskt hjälpmedel för upptagning av ljud, dolt eller genom vilseledande, för att ta upp
1. samtal där företrädare för myndigheten själv deltar, eller
2. sådant som avhandlas vid sammanträde eller sammankomst vartill allmänheten inte har tillträde, om företrädare för myndigheten själv deltar i sammanträdet eller sammankomsten.
Bildupptagning av hem eller korrespondens
3 § Med bildupptagning av hem eller korrespondens avses i denna lag användande av teknisk utrustning för upptagning av bild, dolt eller genom vilseledande, för att ta upp
1. bild i bostad, annat hus eller rum som inte är tillgängligt för allmänheten,
2. sådan bild som avses i 1 genom särskilt inriktad bildupptagning som sker från annan plats, eller
3. bild av korrespondens genom särskilt inriktad bildupptagning.
Lokalisering av person
4 § Med lokalisering av person avses i denna lag användande av teknisk utrustning som placeras på eller i föremål för att bestämma var en person befinner sig.
Särskilt ingripande åtgärder
5 § Om åtgärd som avses i 2–4 §§ kan antas bli av särskilt ingripande slag ska frågan om tillstånd till åtgärden prövas i den ordning som föreskrivs i 8 § respektive 11 §. Vid lokalisering av person gäller detsamma om den tekniska utrustningen placeras på eller i föremål som personen kan antas bära på sig eller ha med sig.
Förundersökning
6 § I förundersökning får åtgärd enligt 2–5 §§ vidtas om åtgärden kan antas vara av särskild betydelse för utredning av brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver.
7 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt 2–4 §§ av undersökningsledaren eller åklagaren. En polisman får besluta om åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
8 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt 5 § av rätten på ansökan av åklagaren.
Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till åtgärden skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på rättens beslut, ges av åklagaren, eller, om åklagarens beslut inte kan avvaktas, av polisman.
Har åklagaren eller polisman gett ett sådant interimistiskt tillstånd ska åklagaren genast göra en skriftlig anmälan om åtgärden till
rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. En sådan prövning ska ske även om åtgärden till fullo har verkställts. Finner rätten att det inte finns skäl för åtgärden ska den upphäva beslutet.
Underrättelseverksamhet
9 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, får åtgärd enligt 2–5 §§ vidtas om det finns särskild anledning att anta att åtgärden kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamheten.
10 § I verksamhet enligt 9 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt 2–4 §§ av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen får delegera beslutanderätten. En polisman får besluta om åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
11 § I verksamhet enligt 9 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt 5 § av Nämnden.
Kan det befaras att inhämtande av Nämndens tillstånd till åtgärden skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på Nämndens beslut, ges av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen får delegera beslutanderätten. Om inte heller myndighetschefens beslut kan avvaktas får tillstånd, i avvaktan på Nämndens beslut, ges av polisman.
Har chefen för polismyndigheten eller polisman gett ett interimistiskt tillstånd ska polismyndigheten genast göra en skriftlig anmälan om åtgärden till Nämnden. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Nämnden ska skyndsamt pröva ärendet. En sådan prövning ska ske även om åtgärden till fullo har verkställts. Finner Nämnden att det inte finns skäl för åtgärden ska den upphäva beslutet.
Gemensamma bestämmelser
12 § Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga tre månader från dagen för beslutet. Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs för att tillgodose intresset av att enskildas personliga integritet inte i onödan kränks.
13 § Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslutet omedelbart hävas. Har beslutet fattats av rätten får det hävas även av åklagaren. Har beslutet fattas av Nämnden får det hävas även av polismyndigheten.
3 kap. Identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning m.m.
Vad befogenheten avser
1 § I den utsträckning som följer av 2–4 §§ får tekniska hjälpmedel användas för att identifiera mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation, eller för att störa kommunikation med sådan utrustning.
Identifiering
2 § Med identifiering av mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation avses i denna lag användande av tekniska hjälpmedel för sändning eller mottagning av radiovågor för att identifiera vilken mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation som befinner sig inom ett visst geografiskt område.
Störning
3 § Med störning av kommunikation med mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation avses i denna lag användande av tekniska hjälpmedel för sändning eller mottagning av radiovågor för att störa kommunikation med mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation inom ett visst geografiskt område.
