NJA 2011 s. 638

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Peter Sundström, tingsfiskalen Helene Karlsson och tre nämndemän) anförde i dom den 17 januari 2010:

Bakgrund

Godegård är ett mindre samhälle beläget cirka 30 km norr om Motala. Utmed länsväg 1092 cirka 2,5 km söder om Godegård ligger fastigheten Lugnet. På fastigheten finns en större bostadsbyggnad, som tidigare varit ålderdomshem, och två ekonomibyggnader kallade ladan och redskapsboden. I anslutning till ekonomibyggnaderna finns en gödselstack. Intill stacken har under senare tid uppförts en mindre växthusliknande byggnad kallad lusthuset. Bostadsbyggnaden inrymmer ett antal lägenheter. År 2005 fanns minst sju lägenheter i huset.

I en av lägenheterna om två rum och kök på bottenvåningen bodde under åren 2004-2009 C.V. När C.V. flyttade till Lugnet hade han nyligen frigetts villkorligt från ett fängelsestraff för narkotikabrott. Enligt egen uppgift fortsatte han efter frigivningen med såväl försäljning som eget missbruk av narkotika, främst amfetamin.

Någon gång i början av 2000-talet hade C.V. lärt känna M.J. Efter att inledningsvis ha utgjort ett vänskapsförhållande utvecklades deras relation under 2005 till ett sexuellt förhållande. M.J. har beskrivits som en kortväxt, tunn och spenslig kvinna som var glad och utåtriktad. Hennes liv hade i hög grad präglats av drogmissbruk. Vid den i målet aktuella tiden saknade hon egen bostad och bodde då huvudsakligen hos sin syster G.S. Fredagen den 7 oktober 2005 åkte M.J. till Lugnet för att hälsa på C.V.

Den 18 oktober 2005 anmälde G.S. till polisen att M.J. var försvunnen. G.S. hade inte hört av M. efter att systern åkt till Lugnet. M.J. hade inte svarat på sin mobiltelefon och hennes bankkonto var orört.

Med anledning av anmälan inledde polisen en utredning beträffande försvinnandet. Vid utredningen framkom att M.J:s mobiltelefon senast använts den 10 oktober 2005, kl. 00:17. Ett brott antogs ligga bakom M.J:s försvinnande och misstankarna riktades tämligen omgående mot C.V. Den 25 oktober 2005 häktades han därför som skäligen misstänkt för mord. Häktningsbeslutet hävdes dock av åklagaren den 1 november och den 16 juni 2006 lades förundersökningen mot C.V. ned.

Sökandet efter M.J. fortsatte dock såväl på land som i vattendragen kring Lugnet. M.J:s kropp återfanns dock inte. Vid slamsugning av en avloppsbrunn på Lugnet i november 2007 anträffades emellertid ett paket. Detta visade sig bland annat innehålla M.J:s glasögon, mobiltelefon och ringar. Fyndet ledde till att C.V. anhölls på nytt den 29 januari 2008, men försattes åter på fri fot av åklagaren ett par dagar senare.

Polisens utredningsarbete gick vidare, men inga avgörande resultat uppnåddes. C.V. var dock alltjämt huvudmisstänkt för M.J:s försvinnande. Under våren 2010 vände sig Polismyndigheten i Östergötland till Rikskriminalpolisen med en begäran om stöd genom bevisprovokation. En plan arbetades fram enligt vilken C.V. skulle provoceras till att för en av Rikskriminalpolisens infiltratörer, kallad Mike, berätta var M.J:s kropp fanns. Planen sattes i verket och under en bilfärd tillsammans med Mike den 25 september 2010 pekade C.V. ut en plats på Lugnet där M.J:s kropp skulle ligga begravd. En undersökning av den utpekade platsen, som var belägen i gödselstacken framför lusthuset, inleddes påföljande dag av kriminaltekniker. Vid utgrävning av gödselstacken anträffades en kvinnokropp. Kroppen var förpackad i plastsäckar och fixerad med spännband i vad som kan betecknas som fosterställning. En jämförande tandröntgenundersökning visade att fyndet utgjordes av kroppen efter M.J.

- - -.

Domskäl

Inställning och bevisning

C.V. har förnekat gärningen och bestritt ansvar för mord, alternativt olaga frihetsberövande, grov misshandel och vållande till annans död. Han har dock erkänt att han gjort sig skyldig till skyddande av brottsling.

- - -.

Den rättsmedicinska undersökningen

Den 5 oktober 2010 utförde rättsläkaren H.B. en utvidgad rättsmedicinsk obduktion av M.J. Över obduktionen har H.B. upprättat en av åklagaren åberopad rapport, i stämningsansökan benämnd obduktionsprotokoll. På åklagarens begäran har även vittnesförhör hållits med H.B.

- - -.

Bevisprovokationen

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med tre polismän vid Rikskriminalens SSI-grupp. Vid huvudförhandlingen har de uppträtt under namnen M.H., R.N. och G.H. De har uppvisat identitetshandlingar och under ed uppgett att fråga är om kvalificerade skyddsidentiteter.

Av utredningen har framgått att den bevisprovokation som C.V. utsatts för i korthet har gått till på följande sätt.

En av polismännen har i juni månad 2010 under namnet Mike knutit en personlig och vänskaplig kontakt med C.V. I september har Mike på nytt kontaktat C.V. Under en biltur den 21 september 2010 (kallad möte 1) har Mike uppgett för C.V. att det varit möjligt att få ut ett större försäkringsbelopp på M.J:s liv. En förutsättning var dock att hennes kropp återfanns. Rätten till försäkringen hade, enligt Mike, övertagits av grupperingar som kunde uppfattas som kriminella. En av dessa grupper utgjordes av personer från länder inom det forna östblocket. Dessa personer hade bestämt sig för att se till att kroppen efter M.J. återfanns. C.V. ansågs vara en intressant person i det sammanhanget. Mike hade emellertid åtagit sig att ombesörja kontakten med C.V. för att på så sätt ge denne möjlighet att på ett diskret och säkert sätt berätta var M.J:s kropp fanns. C.V. erbjöds också 75 000 kr som ersättning för sin medverkan.

Under möte 1 förnekade C.V. dock att han hade några uppgifter att lämna i saken. Polisen bestämde sig med anledning därav för att öka trycket på C.V. Den 24 september 2010 kontaktades han därför på gatan utanför sin bostad av några till öststatsmedborgare förklädda polismän, varav en kallades Ryssen. Ryssen överlämnade en lapp till C.V. på vilken fanns angivet ett telefonnummer och summan 100 000 kr. C.V. uppmanades av Ryssen, som utgav sig för att inte kunna tala svenska, genom gester och några få ord på tyska att ringa det angivna numret.

Samma dag kontaktade C.V. per telefon Mike och bad om ett sammanträffande. Nästa dag hämtade Mike på nytt upp C.V. i bil (kallat möte 2). C.V. var vid det tillfället klart drogpåverkad. Under bilfärden berättade C.V. för Mike att han ensam dödat M.J. och grävt ner hennes kropp i gödselstacken på Lugnet. Tillsammans åkte de ut till Lugnet där C.V. pekade ut platsen där kroppen låg begraven.

De två mötena mellan Mike och C.V. har spelats in med ljud och bild. Inspelningarna har förevisats vid huvudförhandlingen.

C.V:s berättelse

C.V. har i huvudsak uppgett följande.

Fredagen den 7 oktober 2005 ringde M.J. till honom och frågade om hon fick komma till Lugnet och hälsa på honom. Hon hade nyligen avslutat ett förhållande och ville komma bort från Motala. Hon kom ut till Lugnet på fredagen och de hade sex och tog amfetamin. Under fredagen höll de sig uteslutande inne i hans lägenhet.

På lördagen kom fastighetsägaren T.G. till Lugnet med en lastbil med material och han hjälpte till med att lasta av detta. M.J. höll sig då vid sidan av. Senare på lördagen åt han och M. middag tillsammans med M.R. och C.R. Det var då god stämning mellan honom och M.J. C.B. var ute på Lugnet för att hälsa på och för att hämta amfetamin. Han förvarade en mindre mängd oupplöst amfetamin i en burk i sovrummet och någon gång efter middagen upptäckte han att det saknades 1-2 g. M.J. berättade att hon hade gömt amfetaminet i paret R:s soffa. Han gick därför in till dem och frågade M.R. om hon hade sett till narkotikan. Med sig hade han då en yxa som han tagit från ett av förråden eftersom han ville skrämmas lite. M.R. uppgav att hon inte hade sett till amfetaminet och efter att de tittat i soffan kunde han konstatera att det inte fanns där.

I källaren under hans lägenhet förvarade han i en blomlåda ett parti om 500 g amfetamin. Detta parti hade han under helgen fått från sin narkotikaleverantör och han skulle betala denne när han sålt narkotikan. Värdet på partiet var cirka 60 000 kr. På söndagsmorgonen gick han ned för att kontrollera sitt lager och han upptäckte då att amfetaminet var borta. Han misstänkte att M.J. tagit narkotikan eftersom hon hade talat i sin mobiltelefon vid flera tillfällen under helgen och avslutat samtalen så fort han kom i närheten. Hon kunde också ha sett när han gått ned i källaren för att hämta narkotika. Det var inte någon av de boende på Lugnet som kände till var han förvarade narkotika men alla hade tillgång till källaren. Han frågade M., som låg i sängen, om hon tagit narkotikan men hon nekade till detta. De blev osams. Han ringde till sin ”kran” (narkotikaleverantören; trn:s anm.) och berättade att han skulle få svårt att betala eftersom partiet var borta men sa också att han trodde sig veta vem som hade tagit amfetaminet. Han bad dock inte om hjälp med att få tillbaka partiet. Därefter försökte han pressa M. att ta fram narkotikan. Han hotade henne med stryk och knackade henne i huvudet med handen men hon stod fast vid att hon inte kände till något om det försvunna amfetaminet. Därefter hade de sex. R:s kom då och knackade på hans dörr. Han skrek till dem att de skulle komma tillbaka senare. Någon gång mellan kl. 19.00 och 21.00 ringde det på dörren till hans lägenhet och han trodde att det var C.R. När han öppnade stod emellertid kranen och en medhjälpare till denne utanför. Han vet inte hur dessa visste var han bodde eller hur de kommit till Lugnet. Kranen frågade om han hade fått ordning på affärerna och de gick alla tre in i sovrummet. De satte sig på sängen där M. låg naken och sa till henne att hon måste ta fram narkotikan. Besökarna tog fram en stol och band fast M. på stolen med tejp som de virade runt M:s överkropp och överarmar. De hotade henne alla tre men gjorde henne inte något illa. M. nekade dock alltjämt till att ha tagit amfetaminet. Hon bad honom om hjälp men han gjorde inget för att hjälpa henne. Han och de två andra männen gick in i köket, där han fick hjälp att injicera amfetamin. Han hörde att M. förde liv inne i sovrummet. Kranens medhjälpare gick då in i sovrummet och stannade där några minuter. Han uppfattade inte att medhjälparen misshandlade M., men hon blev tyst. Han gick sedan själv in i sovrummet och såg då att M. satt på stolen med hängande huvud och att hon hade tejp för munnen. Hon var blå i ansiktet. Han slet bort tejpen, lade henne på sängen och gjorde mun mot mun-metoden och hjärtmassage på henne. Han satt då gränsle över henne med det ena benet i golvet och det andra på sängen innanför hennes kropp. Han försökte blåsa in luft genom munnen, vilket inte lyckades, och tryckte med händerna mot hennes bröstkorg. Han tror inte att han tryckte så hårt att han orsakade henne skador. Besökarna stod bara och tittade på och hjälpte inte till. Upplivningsförsöken gav dock inte något resultat och han konstaterade att M. var död. Han tror att hon kvävts av tejpen för munnen eftersom han inte såg några skador på kroppen. Inte heller hade han sett några skador tidigare under helgen. Han vet inte hur de skador som rättsläkaren noterat kan ha uppkommit. Han har dock inte förorsakat dem.

Han ville ringa till polisen men kranen och medhjälparen gick inte med på detta. De lade istället M:s kropp i en säck. Han såg inte på när de packade in kroppen. Han vet inte var buntbandet och spännbanden kom ifrån. De kan dock ha funnits i hans lägenhet. Kranen och medhjälparen tog ut kroppen genom badrumsfönstret medan han stod utanför och kontrollerade att ingen kom. Det var också deras idé att gräva ned kroppen. De hämtade spadar i verktygsboden. Först tänkte de gräva bakom skogen men marken där var för hård. Istället bestämde kranen och medhjälparen sig för att gräva ned kroppen i gödselstacken. Medan de båda andra grävde stod han själv bakom ladan cirka 50-75 m därifrån och höll utkik. Det var mörkt ute och han tittade inte närmare efter var de grävde. Grävningsarbetet tog mellan en och två timmar. När han uppfattade att grävningsarbetet var avslutat gick han tillbaka in till sin lägenhet. Efter cirka 15-20 minuter kom besökarna efter. De hotade med att det skulle gå illa för honom om han avslöjade för någon vad de gjort. Han ville därför inte berätta något om kranen eller dennes medhjälpare för Mike eftersom han var rädd för dessa som har rykte om sig att vara otäcka. Efter denna händelse slutade han att sälja narkotika och han har inte hört av varken kranen eller dennes medhjälpare sedan dess. Han gömde M:s glasögon, mobiltelefon och smycken någon dag senare i en avloppsbrunn. Han har funderat på att berätta vad som hänt men han har inte gjort det av rädsla för att bli misstänkt för att ha dödat M. Han uppfattade att M:s död var en olyckshändelse.

Han trodde att Mike var medlem i någon motorcykelklubb som Hells Angels eller liknande. I början kände han sig lugn men senare fick han intrycket att Mike var ute efter honom och han blev rädd på grund av dennes sätt och utseende. Han blev mycket rädd när Ryssen besökte honom och började dricka alkohol och ta narkotika för att lugna sig. När han talade med Mike den 25 september 2010 var han ordentligt påverkad av amfetamin och även rädd. Han berättade därför inte som det var utan bara svamlade. Han visste inte exakt var M:s kropp låg nedgrävd eller hur djupt den låg. Han gissade bara när han pekade ut platsen för Mike. Han sa att det var han som dödat M. eftersom han inte ville blanda in de båda andra. De blodfläckar som polisen funnit i hans lägenhet och som härrör från M. har kommit dit när hon injicerat amfetamin.

Tingsrättens överväganden

Av utredningen har framgått att en kvinnokropp återfunnits den 1 oktober 2010 nedgrävd i en gödselstack på Lugnet. Kroppen var vid anträffandet förpackad i plastsäckar vilka bundits om med snören, rep och spännband. Med hjälp av banden hade kroppen även fixerats i fosterställning. Genom jämförande tandröntgenundersökning har fastställts att det varit fråga om kroppen efter den sedan fem år tillbaka saknade M.J.

Av de uppgifter som C.V. och vittnena C.B., M.R. och T.G. lämnat har framgått att M.J. varit på Lugnet under helgen den 7-9 oktober 2005. De tre förstnämnda har även uppgett att M.J. under besöket uppehållit sig i C.V:s lägenhet. Den uppgiften stöds av att spår av blod från M.J. återfunnits vid en av polisen gjord undersökning av lägenheten den 21 oktober 2005.

Den rättsmedicinska undersökningen av kroppen visar att den haft sådana skador som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen.

C.V:s uppgifter i förening med M.J:s plötsliga försvinnande, den omständigheten att hennes kropp gömts efter att hon avlidit samt rättsläkarens iakttagelser och slutsats om dödsorsaken visar att M.J. berövats livet av annan person.

M.J. har haft ett brott på tungbenet, en missfärgning på tungan och en tydlig intryckning på tungranden. Detta är, enligt H.B., den typ av skador som kan uppkomma vid strypning. Skadorna beror på att de inre delarna i halsen pressas upp mot munhålan när t.ex. en strypsnara dras åt. M.J:s kropp har när den återfunnits haft ett buntband fäst runt halsen. Självfallet har det funnits ett bakomliggande syfte med en sådan åtgärd. Genom sin självlåsande konstruktion är buntbandet väl ägnat att användas som strypsnara. Även om ett spelrum skulle ha funnits mellan halsen och bandet kan strypning ha skett genom att gärningsmannen tagit tag om bandet och vridit runt detta. I huden på M.J:s hals har också funnits avtryck från räfflingen på bandets insida, vilket visar att bandet varit hårt pressat mot halsen. Omständigheterna är därmed sådana att det får anses styrkt att strypning varit i vart fall en orsak till M.J:s död. Möjligen kan, som H.B. påpekat, strypningen ha varit kombinerad med andra kvävande åtgärder som att bröstkorgen komprimerats genom ett hårt tryck och/eller att näsa och mun täppts till med exempelvis tejp. Exakt på vilket sätt M.J. berövats livet är dock inte en fråga som är av någon avgörande betydelse för bedömningen av åtalet.

Av inspelningen från möte 2 mellan C.V. och Mike har framgått att C.V. för Mike uppgett att han ensam berövat M.J. livet. C.V. har vidare berättat att han först satt M.J. på en stol och försett henne med en munkavle av tejp och sedan lagt henne på sängen och slagit henne i pannan. Dödsorsaken har, enligt C.V., varit att M.J. olyckligtvis ”svalt sin tunga”. Efter att M.J. dött har C.V., enligt egen uppgift, nattetid ensam tagit ut kroppen ur huset och begravt den mitt i gödselstacken 2-3 meter ut från lusthuset och på ett djup av cirka en halv meter. Som motiv för sitt handlande har C.V. för Mike angett att han varit arg på M.J. för att hon tagit hans narkotika och hans pengar.

Dessa uppgifter är en viktig del av åklagarens bevisning för att C.V. ensam burit ansvaret för M.J:s död. Uppgifterna har lämnats till följd av provokation från polisens sida. Frågan om sådana uppgifter kan tillåtas som bevisning i en svensk brottmålsprocess har prövats av Hovrätten för Nedre Norrland i en dom den 27 augusti 2010 i mål B 644-10 och besvarats jakande. Förhållandena i det av hovrätten prövade målet och i detta mål har varit likartade. Något skäl för en annan bedömning än den som hovrätten gjort föreligger inte.

Vid huvudförhandlingen i målet har emellertid C.V., som framgått ovan, lämnat helt andra uppgifter om händelserna kring M.J:s död än de han lämnat till Mike. Kontentan av hans berättelse vid huvudförhandlingen är att två utomstående män, kranen och medhjälparen, svarat för hela händelseförloppet medan han själv endast medverkat genom vakthållning när kroppen lyftes ut ur huset och när den grävdes ner i gödselstacken. Det finns emellertid anledning att ifrågasätta trovärdigheten av den berättelsen.

Flera av uppgifterna framstår som anmärkningsvärda. Man kan till att börja med fråga sig av vilken anledning C.V. just vid detta tillfälle skulle ha innehaft ett så stort narkotikaparti som 500 g amfetamin. Enligt egen uppgift hade han aldrig tidigare innehaft mer än 100-200 g. Andra frågor är hur M.J. kunde känna till det stora partiet och hur hon i så fall hittade det. C.V:s uppgift om att M.J. upprepade gånger ringt på sin mobiltelefon och avbrutit samtalet när han kommit in i rummet är bevisligen osann. En kontroll av samtalstrafiken till och från M.J:s telefon har visat att några sådana samtal inte förekommit. Om C.V., som han uppgett, varit klar över att M.J. var den som tagit narkotikan fanns knappast någon anledning för honom att som en första åtgärd underrätta kranen om detta. M.J. hade ju under helgen befunnit sig den mesta tiden i C.V:s lägenhet och knappast lämnat bostadshuset på Lugnet. Narkotikan kunde således inte vara långt borta. Trots det har den, enligt C.V., aldrig återfunnits. Man kan vidare fråga sig på vilket sätt kranen och medhjälparen färdats till Lugnet, hur de hittat dit och hur de hittat C.V:s bostad. Ingen som hörts under utredningen har vare sig sett något fordon eller några personer. Enligt C.V. hade ingen av besökarna tidigare varit på Lugnet. Uppgiften om att M.J. innan besökarna kom varit oskadd, men därefter utsatts för en så omfattande misshandel som hennes skador visar utan att C.V. märkt hur detta gått till är mycket anmärkningsvärd. Ett buntband har funnits runt M.J:s hals och säckar, snören, band och spännband har använts när kroppen paketerats. Enligt C.V. hade besökarna inte med sig något sådant material. Kroppen har grävts ned mindre än 50 m från bostadshuset. Risken för upptäckt måste således ha varit påtaglig. Om tre personer funnits till hands för att delta i arbetet med att dölja kroppen och besökarna, som man får anta, haft tillgång till ett fordon framstår det som osannolikt att man skulle ha valt en så utsatt plats. Med största säkerhet skulle ju Lugnet bli utgångspunkten för polisens spaningsarbete när M.J:s försvinnande blev känt.

Den berättelse som C.V. lämnat vid huvudförhandlingen uppvisar även andra brister. Den kan inte sägas ha varit varken klar, lång, levande, logisk eller rik på detaljer. Detta är omständigheter som minskar berättelsens trovärdighet. C.V. har inte lämnat några uppgifter om kranens och medhjälparens identiteter. Skälet är, enligt C.V., att han är rädd för hämndaktioner om han gör detta. Bevisbördan i brottmål vilar på åklagaren. Men när den tilltalade, som här är fallet, lämnar svårkontrollerade och mindre sannolika uppgifter får det dock anses åligga denne att redovisa detaljer i sådan utsträckning att hans uppgifter åtminstone framstår som rimliga. Några sådana detaljer har C.V. inte redovisat.

Den berättelse som C.V. lämnat till Mike har varit spontan. Utan att Mike frågat efter några uppgifter angående M.J. har C.V. inlett samtalet med orden ”Jag ska lägga mina kort på bordet”. Därefter har C.V. lämnat sin berättelse utan att Mike ställt frågor i vidare mån än som en del av samtalet. Detaljer i berättelsen stöds också av annan bevisning. Exempelvis har kroppen efter M.J. återfunnits på i det närmaste exakt den plats och det djup som C.V. angett. Vid den rättsmedicinska undersökningen har noterats att M.J. haft en underhudsblödning i pannan.

Kroppen efter M.J. var när den återfanns förpackad i säckar. Genom att spännband och rep dragits runt säckarna hade dessa komprimerats till minsta möjliga storlek. Vid sidan av den förpackade kroppen återfanns två lösa spännband. Den mest sannolika förklaringen till förekomsten av dessa är att de använts för att bära förpackningen med kroppen från bostadshuset till gödselstacken. Under utredningen har polisen påvisat tre olika sätt på vilka spännbanden kunnat kopplas samman för att användas som bärsele åt en bärare. Detta är omständigheter som talar för att endast en person förflyttat kroppen. En annan sådan omständighet är valet av den plats där kroppen grävts ned. Platsen ligger förvånansvärt nära bostadshuset, men valet har inneburit att kroppen endast har behövt förflyttas ett kort stycke och det bör ha varit lätt att gräva i gödselstacken. I detta sammanhang kan även noteras att C.V. inte haft tillgång till bil.

C.V. har för Mike och vid huvudförhandlingen uppgett att han varit förargad på M.J. Att det förhållit sig så styrks av de uppgifter C.B. och M.R. lämnat. C.B. har berättat att hon sammanträffat med M.J. och C.V. ute på Lugnet och att M.J. då varit kraftigt drogpåverkad. C.V. verkade arg på M.J. och stämningen var så obehaglig att C.B. föredrog att lämna Lugnet och lifta tillbaka till Motala. Även M.R. har uppfattat att C.V. varit förargad på M.J. Hon har berättat att C.V. när han med yxa i handen kommit in i hennes bostad för att leta efter narkotika varit mycket upprörd. Det har således funnits ett motiv för C.V. att angripa M.J.

Tingsrätten ifrågasätter inte C.V:s påstående om att han känt sig rädd på grund av den provokation han utsatts för från polisens sida. Att han varit drogpåverkad under möte 2 har framgått av filminspelningen från mötet. Detta är dock inte omständigheter som ger anledning att utgå från att de uppgifter C.V. lämnat till Mike varit sanningslösa. Tvärtom har han exempelvis pekat ut exakt den plats där kroppen efter M.J. legat begravd. Mike har under möte 1 nogsamt framhållit att han inte var intresserad av andra uppgifter kring M.J:s försvinnande än att få veta var kroppen fanns. Trots det har C.V. vid möte 2 spontant lämnat uppgift om att han ensam berövat M.J. livet. Den uppgiften stämmer också väl överens med de övriga omständigheter som talar för att endast en gärningsman förövat brottet. Den berättelse som C.V. lämnat vid huvudförhandlingen om det stora narkotikapartiet och kranen och dennes medhjälpare har också visat sådana brister att den inte framstår som trovärdig. Berättelsen kan därför i dessa delar lämnas utan avseende.

Vid en samlad bedömning av utredningen i målet anser tingsrätten att det genom denna är ställt utom rimligt tvivel att C.V. ensam tillfogat M.J. de av åklagaren angivna skadorna och genom kvävning bragt henne om livet samt därefter begravt hennes kropp i gödselstacken.

Fråga är då om C.V. uppsåtligen berövat M.J. livet.

Att M.J. avlidit genom kvävning till följd av att hon ”svalt tungan”, som C.V. uppgett, är enligt H.B. uteslutet. Av uppgifter som H.B. lämnat har vidare framgått att kvävande våld inte leder till en ögonblicklig död. Istället är det fråga om ett skeende som pågår under ett antal minuter. Däremot inträder vid strypande våld medvetslöshet inom kort. Att M.J. utsatts för sådant våld har konstaterats i det föregående. Efter att M.J. blivit medvetslös har C.V. alltså under en tid av i vart fall ett par minuter fortsatt att stänga av lufttillförseln. Att han därigenom utsatt M.J. för livsfara måste ha stått klart för honom. Genom detta agerande har C.V. visat sådan likgiltighet för utgången att hans handlande i vart fall är att jämställa med ett uppsåtligt dödande.

C.V. ska således dömas för att uppsåtligen ha berövat M.J. livet. Brottet kan inte anses som mindre grovt. Åtalet för mord ska därför bifallas.

Påföljdsfrågan

C.V. förekommer för tiden 1992-2009 under 14 avsnitt i belastningsregistret. Senast dömdes han den 25 juni 2009 för misshandel till fängelse två månader. Straffet har verkställts och han frigavs villkorligt den 15 december 2009 med en återstående strafftid av 20 dagar.

För mord är enligt den lagstiftning som gällde vid tiden för brottet straffet fängelse i tio år eller på livstid. Valet mellan ett tidsbestämt straff och ett livstidsstraff ska grundas på en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. HD har i rättsfallet NJA 2007 s. 194 dock uttalat att vid straffmätningen för mord bör livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen. Till de allvarligaste fallen hör bl.a. mord som utförts med stor brutalitet (se NJA 1999 s. 531). Andra omständigheter som i praxis beaktats i försvårande riktning är t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller präglats av särskild förslagenhet, att brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet eller att gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den har medfört ett svårt lidande för brottsoffret (se bl.a. SOU 2007:90 s. 56 ff.).

Det är utrett i målet att M.J. innan hon avled blivit utsatt för omfattande trubbigt våld mot kroppen. En annan försvårande omständighet är att C.V. efter mordet dolt M.J:s kropp på ett sätt som har gjort att den varit särskilt svår att upptäcka. Utredningen i målet ger dock inte stöd för att brottet har föregåtts av någon närmare planering från C.V:s sida. Det syns snarare som att händelseförloppet, som verkar ha inletts med att C.V. anklagade M.J. för att ha stulit en mindre mängd narkotika, har gått över styr. C.V. kan inte heller sägas ha visat någon större förslagenhet vid brottets utförande. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet anser tingsrätten att påföljden bör bestämmas till tio års fängelse.

Skadeståndsfrågor

C.V. har medgett att betala skadestånd med 5 000 kr till var och en av E.J. och G.S. Han har bestritt dödsboets yrkande, men har vitsordat beloppet som skäligt i och för sig.

Förhör har, på hennes egen begäran, hållits med G.S.

Enligt 5 kap. 2 § tredje stycket skadeståndslagen har de som stått den avlidne särskilt nära rätt till ersättning för personskada som de åsamkats till följd av dödsfallet. Regleringen tar främst sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap som den som ryckts bort genom dödsfallet.

Det står klart att E.J. tillhör kretsen av ersättningsberättigade. För anhörig till den som dödats genom skadeståndsgrundande handlingar gäller en viss bevislättnad när ersättning yrkas under sådan tid eller av sådan omfattning som normalt uppkommer i dessa typer av fall. Frågan som tingsrätten har att pröva är om det finns skäl att överskrida det ersättningsbelopp som normalt tillerkänns nära anhöriga vid mord, dvs. 50 000 kr. Härvid konstaterar tingsrätten att de psykiska besvär som E.J. drabbats av till följd av dödsfallet torde ha förstärkts av det faktum att rättsprocessen pågått under en mycket lång tid och fått stor offentlig uppmärksamhet. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att skäl föreligger att bestämma skadeståndets storlek till 75 000 kr.

För att syskon som inte sammanbor med offret skall anses ersättningsberättigade måste det föreligga speciella förhållanden (se prop. 2000/01:68 s. 72, och NJA 2006 s. 181). Av G.S:s uppgifter framgår att hon under M.J:s sista år i livet hade ett mycket gott och nära förhållande till sin syster och att denna ibland bodde hos henne. Tingsrätten finner dock att dessa omständigheter inte kan anses i sådan mån avvika från vad som normalt gäller mellan syskon att hon är berättigad till ersättning. Mot denna bakgrund kan G.S:s yrkande om skadestånd inte vinna bifall utöver de 5 000 kr som C.V. medgett att betala.

Vid den gjorda bedömningen av ansvarsfrågan ska C.V., i enlighet med gällande praxis, ersätta dödsboet för begravningskostnaderna.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde C.V. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2009 och bestämde, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 st. 2 p. BrB, påföljden till fängelse 10 år.

C.V. förpliktades utge skadestånd till E.J. med 75 000 kr jämte ränta, till G.S. med 5 000 kr jämte ränta och till dödsboet efter M.J. med 21 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm, hovrättsrådet Ulf Johansson, referent, f.d. rådmannen Erik Lembke samt två nämndemän) anförde i dom den 4 april 2011:

Hovrättens domskäl

Utredningen i hovrätten

- - -.

H.B. har i hovrätten uppgett bl.a. följande. Blåmärken uppkommer inte efter det att döden inträtt och cirkulationen upphört. Revbensbrotten som kunde konstateras vid obduktionen skulle möjligen i något fall kunna förklaras av tunga stenar som vältrats över kroppen när den begravdes, men blödningar förekommer och alla frakturer kan inte förklaras på så sätt. Spännbanden skulle kunna ha orsakat revbensbrott eller åtminstone accentuerat sådana. Det är inte troligt att en och samma handling - ett återupplivningsförsök - orsakat skadorna utan den samlade skadebilden kan endast förklaras av en serie händelser. M.J. uppvisade inga tecken på att hon svalt sin tunga. Den enda rimliga dödsorsaken är kvävning genom tryck på halsen och eller bröstkompression, såsom anges i obduktionsprotokollet. Teoretiskt bör det vara möjligt att den som är kraftigt tejpad över munnen och vars luftvägar är blockerade av blod eller maginnehåll under påverkan av delirium eller andra kraftfulla psykiska och fysiska stressfaktorer drabbas av kvävning. Underlaget för hans bedömningar var inte optimalt men han kan inte se någon annan möjlig förklaring till dödsfallet än den han angett.

Betydelsen av bevisprovokation

Även i hovrätten har mycket av försvarets argumentation kretsat kring den s.k. bevisprovokation som ledde fram till att M.J:s kropp påträffades och åtal kunde väckas mot C.V. Försvaret har ansett att den helt avgörande bevisningen har framkommit genom polisens provokativa åtgärder och att denna provokation har haft sådana former, innefattande bl.a. påtagliga inslag av hot, att den bevisningen inte kan läggas till grund för en fällande dom. Försvaret har angett att förhållandena skiljer sig väsentligt åt från dem som förelåg i t.ex. rättsfallet RH 2010:62. Försvaret har ansett att om man ändå lägger vikt vid de uppgifter som C.V. lämnade till Mike, måste man också godta hans uppgifter om att dödsfallet var en olyckshändelse.

Åklagaren har vitsordat att bevisprovokationen har bidragit till att skapa en stressad situation för C.V., men har ansett att provokationen i alla delar har hållit sig inom ramen för vad som är tillåtet, och har framhållit bl.a. att den helt har följt de riktlinjer som Riksåklagaren har utfärdat. Hon har pekat på att Polismetodutredningens nyligen avgivna betänkande Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103) inte föreslår några kompletterande regler när det gäller bevisprovokation, utan anser att de riktlinjer m.m. som redan finns är tillräckliga.

Som åklagaren har angett har Polismetodutredningen tagit upp frågan om bevisprovokation i sitt nyligen avgivna slutbetänkande. Däri anges sammanfattningsvis att det inte föreligger några hinder för polisen att använda infiltrationsåtgärder för att skaffa information som bidrar till att klara upp annars ouppklarade fall, och konstateras att situationen som sådan regleras av polislagen och inte i sig kräver författningsreglering. Utredningen tillägger att metoden inte bör användas i syfte att kringgå en misstänkts processuella rättigheter, och att avvägningen mellan förhör och tillåten infiltration får göras i varje enskilt fall.

Apropå infiltration i ouppklarade fall (s.k. cold cases) anför utredningen bl.a. följande.

Utredningen har tidigare konstaterat att infiltration kan användas framgångsrikt för att skaffa information som leder till att ouppklarade fall kan klaras upp. Den främsta invändningen mot att använda infiltration i sådana sammanhang är enligt utredningen förhållandet mellan sådana infiltrationsoperationer och det regelverk som reglerar förhörssituationer. Det kan hävdas att en infiltration i ett ouppklarat fall med stor sannolikhet riskerar att kränka flera specifika lagregler rörande polisförhör i 23 kap. RB. Det skulle kunna röra sig om förbudet mot användning av medvetet oriktiga uppgifter och förespeglande av särskilda förmåner (12 §), underrättelse om skälig misstanke (18 §), rätt för skälig misstänkt att ha försvarare närvarande (10 §) och rätt att granska uppteckning (21 §).

I ett till viss del liknande fall, Allan v. UK, fann Europadomstolen att det skett en kränkning av Allans rätt till en rättvis rättegång. Allan var frihetsberövad misstänkt för mord. I polisförhör valde Allan att använda sig av sin rätt till tystnad. I syfte att få fram information om Allans delaktighet i mordet valde polisen att låta en informatör dela cell med Allan. Informatören var själv kriminell och åtog sig uppdraget som informatör i utbyte mot möjlighet att släppas fri mot borgen och mot att eventuellt senare dömas till en lindrigare påföljd. Informatörens uppgift var att under den gemensamma vistelsen försöka erhålla så mycket information som möjligt om brottet. Enligt informatören medgav Allan under den gemensamma vistelsen i cellen att han hade befunnit sig på mordplatsen vid tidpunkten för mordet. Allan dömdes till livstids fängelse och till grund för domen låg bl.a. det medgivande som Allan hade gjort inför informatören. Europadomstolen menade att informatörens utfrågning av Allan kunde liknas vid ett polisförhör som användes för att kringgå den rätt att vägra uttala sig som Allan tidigare hade utnyttjat. Det förelåg därför en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konventionen. När det gäller vilka situationer som omfattas av reglerna om förhör hänvisar Fitger (Rättegångsbalken En kommentar på Internet, 23 kap. 4 §) till JO-uttalanden om att förhörsreglerna är tillämpliga så snart ett samtal mellan en undersökande polis och en misstänkt enligt planläggning rör den sak som förundersökningen avser (se vidare JO 1975 Bilaga 6 s. 67 f. och JO 2007/08 s. 149 f.).

Någon heltäckande definition av förhörsbegreppet är dock inte gjord. Bring/Diesen diskuterar i sin bok Förundersökning (4 uppl. 2009, s. 302 ff.), begreppet förhör. Man hänvisar till ett par JO-uttalanden (1975 års fall anmärkt ovan och JO dnr 1500-2002). Bring/Diesen konstaterar att JO:s uttalanden inte ger någon definition av förhörsbegreppet och att man därför vid en avgränsning får utgå från bestämmelsen i 23 kap. 6 § RB. Dock konstateras att det vore en alltför vid definition att kalla alla situationer där någon lämnar upplysningar för förhör. Slutsatsen som Bring/Diesen drar är att det är svårt att göra en klar avgränsning av begreppet förhör och att det med den vaga definitionen inte ställs några formella krav för att ett förhör ska vara inlett. (Motsvarande argumentation och slutsatser finns i Förhör av Bring, Diesen och Wahren, 3 uppl. 2008, s. 19 ff.) Sett enbart ur denna vinkel talar mycket för att en situation som den i Gävle är att bedöma som ett förhör.

Å andra sidan är infiltrationsoperationer en accepterad och vedertagen arbetsmetod för polisen. Acceptans för att vidta infiltrationsoperationer finns inte bara i nationell rätt utan även i Europadomstolens praxis. En infiltrationsoperation riktas normalt mot en målperson som misstänks för viss allvarlig brottslighet. Under infiltrationsoperationen söker polisens uc-operatör normalt få kontakt med målpersonen. Det är oundvikligt att samtal mellan en målperson och en uc-operatör kommer att röra den sak som förundersökningen avser. Tvärtom är detta eftersträvansvärt och kan vara hela syftet med en infiltrationsoperation.

En strikt tillämpning av förhörsreglerna enligt ovan skulle i princip omöjliggöra genomförandet av infiltrationsoperationer och för övrigt även andra liknande former av interaktion mellan en polisspanare och en misstänkt person. Denna effekt kan knappast ha varit avsedd och framstår enligt utredningen inte som rimlig. Att dra en gräns så att vissa samtal under en infiltration, beroende på i vilken utsträckning syftet med samtalet var att samla information till en brottsutredning, skulle vara att bedöma som förhör framstår som svårhanterbart. Detta gäller framförallt med hänsyn till att de flesta samtal syftar till att samla information relevant för en brottsutredning.

Hovrätten (Hovrätten för Nedre Norrland, dom 2010-08-27 i mål B 644- 10; se numera RH 2010:62) konstaterade i sin lagakraftvunna dom i Gävlemålet att det i en viss mening kan sägas att användandet av den särskilda spaningsmetoden har inneburit ett kringgående av bestämmelserna i rättegångsbalken i ett läge när en person var skäligen misstänkt för att ha anlagt mordbranden. Å andra sidan konstaterade hovrätten att regeringen och riksdagen har ställt sig bakom bruket av okonventionella spaningsmetoder i enlighet med vissa principer när det gäller allvarligare brottslighet. Hovrätten hänvisade vidare till den fria bevisprövningens princip och fortsatte.

Även om polisens spaningsmetod vid den fingerade anställningsintervjun med RM inte stått i överensstämmelse med rättegångsbalkens regler om hur en förundersökning ska bedrivas är hovrätten alltså oförhindrad att pröva bevisningen och eventuellt också lägga den till grund för en fällande dom mot de tilltalade i målet.

Hovrätten kom i den delen fram till att åtalet inte skulle ogillas på grund av att det skett en kränkning av den misstänktes rättigheter enligt 23 kap. RB.

Hovrätten konstaterade också att förfarandet inte oåterkalleligen undergrävt den misstänktes rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionens artikel 6.

Utredningen ser sammanfattningsvis inte att några hinder föreligger för polisen att använda infiltrationsoperationer för att skaffa information som bidrar till att klara upp annars ouppklarade fall. Situationen är inte sådan att den i sig kräver författningsreglering. En annan sak är att metoden inte bör användas i syfte att kringgå en misstänkts processuella rättigheter. Avgränsningen mellan förhör och infiltration får enligt utredningen göras i varje enskild situation.

När det gäller den bevisprovokation som har förekommit i detta mål konstaterar hovrätten att operationens uttalade huvudsyfte har varit att återfinna M.J:s döda kropp, men att ett sekundärt syfte varit att finna bevis som kunde stärka, eller avfärda, brottsmisstankarna mot C.V. Före bevisprovokationen hade C.V. under en följd av år med stor envishet hävdat sin oskuld, och hade alltså utnyttjat sin rätt att inte lämna uppgifter som var till hans nackdel.

Bevisprovokationen har bestått i att polismannen ”Mike” gjort sig till vän med C.V. och, utan att säga det klart ut, skapat en bild av sig själv som medlem i ett kriminellt gäng. Under bl.a. en längre bilresa, där Mikes frågor företett likheter med ett förhör, har Mike gång på gång försökt få C.V. att avslöja var M.J:s kropp låg, bl.a. genom att använda sig av den påhittade historia som tingsrätten har redogjort för i sin dom. Mike har utlovat en viss summa pengar, men har också hänvisat till att om inte C.V. berättar för Mike var kroppen finns kommer ”ryssar och tjetjener” till Motala och ”ska röja” och ”dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan”, och liknande med samma innehåll. Hans uttalanden har senare förstärkts genom att en ”ryss” tagit kontakt med C.V. utanför dennes bostad.

Inte vid något tillfälle har några egentliga hot uttalats. C.V. har varit på fri fot och har inte varit tvungen att tala med Mike. Vid det tillfälle då C.V. lämnade de för målet centrala uppgifterna var det han som sökte kontakt med Mike. Å andra sidan står det klart att helt avgörande för att C.V. kom att lämna uppgifter om M.J:s död var att han uppfattade det som att han stod under ett tämligen akut hot om att utsättas för ospecificerade brottsliga gärningar från en rysk maffialiknande gruppering. Att C.V. skulle få en sådan uppfattning har enligt hovrättens mening varit ett syfte med den plan som bevisprovokationen byggde på. Det är framför allt detta som föranlett C.V. att, kraftigt påverkad av narkotika, avslöja var kroppen fanns och också att medge att han ensam var ansvarig för M.J:s död.

Bevisprovokationen har alltså innefattat såväl löften om ekonomiska förmåner som att man skapat en bild av att C.V. stod under ett inte närmare preciserat hot om han inte medverkade. Frågan om det kan anses tillåtet beror, som framgår av de återgivna uttalandena från Polismetodutredningen, på en tolkning av RB:s regler om förhör under förundersökningen, men kanske i synnerhet på Europakonventionens bestämmelser och hur de har tolkats av Europadomstolen. Det tidigare nämnda avgörandet Allan v. UK är då av intresse, men också t.ex. målen Bykov v. Russia, Saunders v. UK och Funke v. France.

När detta underlag vägs samman finner hovrätten att kombinationen av åtgärder under bevisprovokationen sammantagna har inneburit sådana oproportionerliga påtryckningar som medfört en kränkning av C.V:s rätt att inte avslöja att han gjort sig skyldig till brott, och mot rätten att inte uppge bevisning som avslöjar ett eget brottsligt agerande. Det gäller trots att hänsyn måste tas till att det har varit fråga om ett allvarligt brott som det allmänna haft ett starkt intresse av att klara upp.

C.V:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen har alltså kränkts. C.V. har emellertid haft möjlighet att inom ramen för det svenska systemet med fri bevisprövning i efterhand ifrågasätta provokationen och den därigenom framkomna bevisningen. Genom att provokationen i huvudsak har dokumenterats har den också varit möjlig att granska under domstolarnas prövning av målet. Utöver den bevisning som varit en direkt följd av bevisprovokationen har även funnits en hel del annan bevisning och, som framgår nedan, har hovrätten inte tillmätt C.V:s muntliga uppgifter till Mike något avgörande bevisvärde. Sammantaget finner hovrätten att C.V:s rätt till en rättvis rät- tegång inte kan anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd (jämför NJA 2007 s. 1037). Provokationen som sådan kan därmed inte anses utesluta straffbarhet. Hovrätten återkommer senare till vilken betydelse den kan ha för påföljdsfrågan.

Skuldfrågan

Hovrätten finner, inte minst mot bakgrund av att ett brott mot Europakonventionen förekommit, att stor försiktighet är påkallad vid bedömningen av det ”erkännande” som C.V. gjort inför Mike. Över huvud taget får anses gälla att de muntliga uppgifter som C.V., i kraftigt narkotikapåverkat tillstånd, har lämnat till Mike varken ensamma eller ens i huvudsak kan läggas till grund för en fällande dom.

Även med dessa utgångspunkter är emellertid den samlade utredningen övertygande. Som tingsrätten beskrivit talar utredningen entydigt och med styrka för att det är C.V. som har dödat M.J. Den förklaring C.V. har lämnat - att han visserligen var med när M.J. bands vid en stol och senare avled men att dödsfallet skulle ha orsakats av två andra icke namngivna personer som oväntat kommit till Godegård - motsägs av all tillgänglig bevisning och kan enligt hovrättens mening lämnas utan avseende. På sätt tingsrätten funnit är det vid en samlad bedömning ställt utom rimligt tvivel att C.V. har bragt M.J. om livet och därefter begravt henne. Före döden har hon utsatts för en allvarlig misshandel, som bl.a. resulterat i flera revbensbrott. Hovrätten godtar att det kanske inte var C.V:s primära avsikt att beröva henne livet men omständigheterna är, som tingsrätten närmare utvecklat och som framgått av bl.a. den rättsmedicinska utredningen, sådana att han inte kan undgå ansvar för att ha handlat uppsåtligen. Brottet kan inte anses mindre grovt och C.V. ska som tingsrätten funnit dömas för mord.

Påföljdsfrågan

När det gäller straffvärdet av det mord som C.V. gjort sig skyldig till får det räknas C.V. till godo att det exakta tillvägagångssättet, och t.ex. hur länge M.J. pinats före döden, är något osäkert. Vid en samlad bedömning av alla omständigheter i målet saknas härvid skäl att vid straffvärdebedömningen avvika från normalstraffet vid tidpunkten för gärningen; straffvärdet motsvarar således ett fängelsestraff om tio år (jfr NJA 2007 s. 194).

Hovrätten har funnit att C.V:s rätt till en rättvis rättegång blivit kränkt, men inte oåterkalleligen undergrävd, till följd av den polisprovokation han blivit utsatt för. Provokationen utesluter följaktligen inte straffbarhet, men bör enligt hovrättens mening beaktas genom en proportionerlig lindring av påföljden med stöd av 29 kap. 5 § 1 st. 8 p. och 2 st. BrB (jfr Europadomstolens avgörande Sequeira v. Portugal och NJA 2007 s. 1037, se även Petter Asp i SvJT 2008 s. 779 ff., särskilt s. 785 f.). En sådan lösning framstår också som väl förenlig med HD:s hantering av påföljdsfrågor när t.ex. Europakonventionens regel om rätten till en rättegång inom skälig tid har kränkts (jfr t.ex. NJA 1993 s. 310 och 2003 s. 414).

Hovrätten finner vid en samlad bedömning att påföljden ska bestämmas till fängelse, men beaktar det brott mot Europakonventionen som förevarit genom att låta fängelsestraffets längd stanna vid sju år.

Skadestånd m.m.

Vad som i målet framkommit rörande G.S:s förhållande till sin syster innefattar enligt hovrättens mening inte någon sådan objektivt iakttagbar omständighet som i praxis har ansetts vara ett krav för att ett syskon, i lagens mening, ska anses stå den avlidne särskilt nära. Även om hovrätten inte ifrågasätter intensiteten i den sorg och saknad som drabbat G.S., finner därför även hovrätten att hon inte omfattas av den rätt till skadestånd som avses i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (jfr NJA 2006 s. 181). Den överklagade domen ska vid denna bedömning stå fast såvitt gäller G.S:s rätt till skadestånd.

Hovrätten finner inte heller skäl att se annorlunda på frågan om storleken av det skadestånd som E.J. är berättigad till än vad tingsrätten på anförda skäl har gjort. Den omständigheten att E.J. under lång tid fått leva i okunnighet om vad som drabbat modern skulle kunna motivera en förhöjd ersättning, men det saknas utredning om vilka effekter detta fått för honom och vid sådant förhållande bör ersättning inte bestämmas till högre belopp än tingsrätten bestämt. Ej heller finns det anledning att se annorlunda på dödsboets rätt till skadestånd än vad tingsrätten gjort.

- - -.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar endast på så sätt tingsrättens dom att påföljden bestäms till fängelse 7 år.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Gudmund Toijer, referent, och Ingemar Persson) meddelade den 20 oktober 2011 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Bevisprovokation

Europakonventionen

Sammanfattning

Bevisprovokationen i detta fall

Ansvar

Skadestånd

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut i ansvarsdelen.

HD ändrar hovrättens domslut i skadeståndsdelen endast på så sätt att det skadestånd som C.V. ska betala till E.J. sätts ned till 50 000 kr. - - -.