Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Per Virdesten, referent, och Lena Moore) meddelade den 8 juli 2009 följande beslut:

Skäl

Bakgrund

D.D. dömdes i hovrätten mot sitt nekande för grovt vapenbrott och i enlighet med sitt erkännande för vapenbrott, ringa brott. Ett åtal för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse ogillades.

Det grova vapenbrottet bestod enligt åtalet i att D.D. och den medtilltalade M.Q. den 16 januari 2003 på Vanadisvägen i Stockholm uppsåtligen innehaft en kulsprutepistol med magasin och pipförlängare/ljuddämpare utan att ha haft tillstånd till det samt att D.D. vid samma tillfälle uppsåtligen innehaft sju patroner kaliber 22, också det utan tillstånd.

Det ringa vapenbrottet bestod i att D.D. från okänd tidpunkt fram till den 16 januari 2003 uppsåtligen och utan tillstånd innehaft, och på Sankt Göransgatan 147 i Stockholm förvarat, en elpistol.

Av utredningen i målet framgick följande. Polisen hade före tillslaget bedrivit spaning mot D.D. Enligt vad åklagaren uppgav sakframställningsvis vid tingsrätten var anledningen till detta att det i slutet av år 2002 och början av år 2003 inkommit tips till polisen om att D.D. och M.Q. på krogar skrutit om att de innehade samt kunde anskaffa vapen. Den 16 januari 2003 observerade polisen D.D. tillsammans med en annan man, som visade sig vara M.Q. D.D. och M.Q. gick in i fastigheten på Vanadisvägen 19 i Stockholm. När de kom ut bar M.Q. på två mörka attachéväskor. D.D. hämtade en bil och hjälpte därefter M.Q. att lasta in väskorna i bilens lastutrymme. I detta skede ingrep polisen. I vardera av de två attachéväskorna anträffades fyra handgranater och i en svart axelremsväska anträffades en kulsprutepistol, en ljuddämpare/pipförlängare och två magasin passande till kulsprutepistolen. I en M.Q. tillhörig träningsväska återfanns nio hagelpatroner. I en läderjacka, som låg i bilens baksäte och som visade sig tillhöra D.D., låg sju patroner, kaliber 22. Vid visitering påträffades på D.D. en nyckel och på M.Q. nycklar som passade till de två väskorna med handgranater. Vid en husrannsakan i ett utrymme, där gods tillhörande D.D. och hans flickvän förvarades, anträffades en elpistol.

D.D. bestred ansvar för brott under åberopande av att han inte känt till innehållet i väskorna och jackan.

Bevisningen i målet utgjordes i huvudsak av de tilltalades egna uppgifter, vittnesförhör med polismannen P.W., spårundersökningsprotokoll rörande tillståndsplikt för kulsprutepistolen samt beslagsprotokoll.

Beträffande åtalet för grovt vapenbrott fann domstolarna att de tilltalade hade lämnat berättelser som var sinsemellan motstridiga och att de uppenbarligen velat lägga skulden för det inträffade på varandra. D.D. hade lämnat uppgifter som från tid till annan hade varierat och som innehöll många motsägelser, medan M.Q. hade lämnat en redogörelse där han medvetet utelämnat vissa delar. De tilltalades uppgifter framstod som efterhandskonstruktioner och lämnades till övervägande del utan avseende. Domstolarna grundade i stället sina bedömningar på de faktiska omständigheter som framkommit i målet.

Domstolarna konstaterade, såvitt nu är aktuellt, att det kunde hållas för visst att D.D. känt till innehållet i såväl den svarta axelremsväskan som jackan tillhörande honom. Brottet bedömdes som grovt vapenbrott.

Tingsrätten bedömde D.D:s innehav av en elpistol som vapenbrott. Hovrätten ändrade rubriceringen till vapenbrott, ringa brott.

Parternas inställning och utredningen i HD

D.D. har till stöd för sin resningsansökan, som får anses omfatta båda de brott han fällts till ansvar för i hovrätten, anfört att han utsatts för en polisprovokation. D.D. har utvecklat detta enligt följande.

I utredningen mot en före detta kriminalkommissarie vid Stockholmspolisen har framkommit att denne i november 2002 innehaft den aktuella kulsprutepistolen i samband med en provskjutning i Vaxholm. Vidare har framkommit uppgifter som visar att kriminalkommissarien och dennes kontakter haft tillgång till lägenheter i den fastighet på Vanadisvägen 13-21 i Stockholm, i vilken M.Q. hämtade den väska som visade sig innehålla vapnet. Sammantaget framkom redan inom ramen för den utredningen en tydlig bild av att det brott som D.D. dömts för varit resultatet av en brottsprovokation. I senare utredning mot kriminalkommissarien har framkommit att den person från vilken M.Q. hämtade vapnet var en infiltratör som anlitats av kriminalkommissarien som provokatör i ett antal uppmärksammade utredningar. Den gärning D.D. fällts för har varit direkt framprovocerad av polisen och skulle aldrig ha inträffat om inte provokationen hade ägt rum. Han var före händelsen endast dömd för annan, och i sammanhanget bagatellartad, brottslighet. Det var infiltratören som tog samtliga initiativ till kontakter och åtgärder som mynnade ut i den fullbordade brottsprovokationen.

D.D. har som skriftlig bevisning åberopat ett sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska latoratorium avseende kulsprutepistolen samt ett antal tidningsartiklar.

Riksåklagaren har bekräftat att det efter hovrättens dom framkommit att en infiltratör på polisens uppdrag uppträtt som säljare av vapnet och ammunitionen, vilket flera av de inblandade poliserna inte torde ha känt till och som inte heller vare sig D.D., åklagaren eller domstolarna informerats om. Infiltratören hade fått i uppdrag att införskaffa utförlig information om den påstådda vapenhanteringen genom att bygga upp ett förtroende hos M.Q. och dennes umgängeskrets. Till den kretsen visade sig D.D. höra.

Med anledning av dessa nya uppgifter har vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål förundersökningar verkställts om bl.a. eventuellt olagliga arbetsmetoder vid polisen. Vid dessa har enligt riksåklagaren förhör hållits med infiltratören och kriminalkommissarien. Den förre har vidgått att han vid tillfället var infiltratör på uppdrag av kriminalkommissarien, men inte velat närmare redovisa hur eller varför provokationen genomfördes. Kriminalkommissarien har vägrat att lämna några upplysningar angående operationen.

Riksåklagaren har mot denna bakgrund redovisat följande uppfattning i resningsärendet. De utredningar som företagits visar att kulsprutepistolen tidigare högst sannolikt innehafts av polisen och att kulsprutepistolen inne i fastigheten överlämnats till D.D. och M.Q. av polis eller en infiltratör. Utredningarna ger emellertid inte något tillförlitligt svar på frågan varför D.D. och M.Q. utsatts för provokationen. Inte heller finns det, bland annat på grund av att de inblandade fortfarande är förtegna om vad som hänt, någon utredning om hur polisen förmått D.D. och M.Q. att komma till den aktuella fastigheten eller om de närmare omständigheterna kring överlämnandet av vapnet inne i fastigheten. Provokationen har genomförts på ett sådant sätt att varken D.D., åklagaren eller domstolarna fått kännedom om provokationen och inte heller närmare upplysningar om de bakomliggande misstankarna som föranlett den. Skälen bakom detta är inte utredda. Ett skäl torde vara att polisen velat hemlighålla infiltratörens person för att denne skulle kunna fortsätta sitt uppdrag som infiltratör och för att han inte skulle utsättas för hämndaktioner. Ett ytterligare skäl kan vara att det har rört sig om ett av polisen framkallat brott som aldrig skulle ha blivit begånget om inte polisen provocerat fram det. Osäkerheten kring utredningen gör att det inte kan uteslutas att polisens agerande har utgjort en otillåten brottsprovokation som skall leda till frihet från ansvar. Det går i resningsärendet inte att komma längre när det gäller försöken att klarlägga de faktiska förhållandena bakom provokationen och riksåklagaren har därför avstått från att återuppta förundersökningen i målet för kompletterande utredningsåtgärder. Osäkerheten skall dock inte drabba D.D. Den omständigheten att det numera står klart att D.D:s vapeninnehav grundar sig på en provokation från polisens sida samt det faktum att de närmare omständigheterna kring syftet med provokationen och dess genomförande är osäkra gör att det på grund av Europakonventionens krav på en rättvis rättegång och enligt tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB torde finnas skäl för HD att bevilja resning i målet.

HD:s bedömning

Som utgångspunkt gäller att, sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, fråga om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Resning till förmån för den tilltalade får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB beviljas, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Om den tilltalade dömts utan tillämpning av en strafflindrande bestämmelse (29 kap. 3 och 5 §§ BrB) och ny bevisning gör det sannolikt att bestämmelsen varit tillämplig i brottmålet, kan resning beviljas med stöd av en analog tillämpning av första ledet av punkten 4 (se NJA 2002 s. 619).

Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. En sådan särskild omständighet kan vara att resonemanget i den dom resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya bevisen. (Se NJA 1992 s. 625.)

Det förhållandet att det förekommit provokativa åtgärder från polisens sida kan innebära en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen (se bl.a. fallen Teixeira de Castro v. Portugal [judgment of 9 June 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-IV], Vanyan v. Russia, no. 53203/99, 15 December 2005, och Khudobin v. Russia, no. 59696/00, 26 October 2006).

Av rättsfallet NJA 2007 s. 1037 följer att det saknas förutsättningar för att fälla någon till ansvar för ett brott som provocerats fram från polisens sida och som han annars inte skulle ha begått. Med utgångspunkt i Europadomstolens praxis har HD i sin dom i det nämnda rättsfallet slagit fast att rätten till en rättvis rättegång i ett sådant fall skall anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd.

Bedömningen av om någon som föranletts att begå ett brott genom provokation skulle ha begått ett likartat brott för det fall provokationen inte hade ägt rum kan förutsättas ofta vara vansklig. Det måste med hänsyn härtill vara ett oeftergivligt krav att den tilltalade och hans försvarare får kännedom om att provokativa åtgärder har företagits, så att argumentation och bevisning i den frågan kan föras fram. Detta krav tillgodoses i de riktlinjer som numera gäller i fråga om provokativa åtgärder (se Riksåklagarens riktlinjer RåR 2007:1; se även Åklagarmyndighetens RättsPM 2007:4). Skulle det berörda kravet ha åsidosatts finns starka skäl för att resning skall kunna beviljas i varje fall enligt tilläggsregeln, om den tilltalade har fällts till ansvar i ett mål som behandlats sedan nuvarande rättsläge - som före 2007 års rättsfall får anses ha varit något oklart för svensk del - blivit fast etablerat.

När det gäller mål som behandlats dessförinnan innebär det anförda inte utan vidare att den omständigheten att provokativa åtgärder företagits utan att den tilltalade och hans försvarare haft kännedom om detta under rättegången skall anses utgöra tillräckligt skäl för resning. Även i sådana fall måste dock normalt förutsättningarna för resning vara uppfyllda, om det görs sannolikt att det framprovocerade brottet inte skulle ha begåtts om provokation inte hade ägt rum.

Efter hovrättens dom har framkommit att D.D. utsatts för en provokativ åtgärd från polisen på det sättet att en infiltratör på polisens uppdrag uppträtt som säljare av vapnet och ammunitionen. Det har vidare framkommit att denne infiltratör eller polis överlämnat vapnet till någon av D.D. eller M.Q. inne i lägenheten och att vapnet tidigare högst sannolikt innehafts av polisen. Att detta inte kommit till vare sig D.D:s och hans försvarares, åklagarens eller domstolarnas kännedom får anses ytterst anmärkningsvärt.

Som riksåklagaren anfört har de utredningar som genomförts med anledning av de nya uppgifterna inte gett något tillförlitligt svar på frågorna vad syftet med provokationen varit, vilken konkret bakomliggande brottslighet som föranlett den eller hur bevisning avseende den brottsligheten skulle kunna säkras genom de provokativa åtgärderna. Vidare saknas helt utredning om hur polisen förmått D.D. och M.Q. att komma till lägenheten och på vems initiativ det skett samt utredning om de närmare omständigheterna kring själva överlämnandet av vapnet. Det finns ingen utredning som ger stöd för antagande att D.D. skulle ha begått brottet om provokationen inte hade ägt rum.

Sammantaget finns det därför skäl som talar för att D.D. har blivit utsatt för en sådan polisprovokation som i enlighet med ovan redovisad praxis är av betydelse vid bedömningen av hans straffbarhet.

Med hänsyn härtill och eftersom det är fråga om ett allvarligt brott får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva om D.D. gjort sig skyldig till brott enligt åtalspunkten 1 (med undantag för den del som avser förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och som D.D. frikänts från i hovrätten) och i sådant fall, om det finns skäl att beakta polisprovokationen inom ramen för påföljdsbestämningen. Resningsansökningen bör alltså bifallas med stöd av tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB.

Vad gäller den delen av hovrättens dom som avser vapenbrott, ringa brott, har D.D. inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet. Resningsansökningen i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD beviljar enligt 58 kap. 2 § 4 RB resning av Svea hovrätts dom den 5 maj 2003 i mål B 1697-03 och förordnar att målet skall tas upp till ny behandling i hovrätten dels såvitt avser frågan om D.D. gjort sig skyldig till brott enligt åtalspunkten 1 med undantag för den del av åtalet som avser förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och som D.D. frikänts från i hovrätten, dels frågan om påföljd för den med domen avsedda brottsligheten. HD lämnar resningsansökningen i övrigt utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Per Virdesten, referent, och Lena Moore) meddelade den 8 juli 2009 följande beslut:

Skäl

Bakgrund

A.H. dömdes av hovrätten mot sitt nekande för grovt narkotikabrott. Brottet bestod enligt åtalet i att han och en medtilltalad tillsammans och i samförstånd den 6 maj 2000 i de centrala delarna av Visby olovligen tagit befattning med 1 483 gram heroin, som inte var avsett för eget bruk, och därvid olovligen i överlåtelsesyfte innehaft och transporterat narkotikan.

Utredningen i målet visade att polismän varit utplacerade i och kring Wisby hotell från förmiddagen den aktuella dagen. Enligt vad åklagaren uppgav sakframställningsvis vid tingsrätten var anledningen till detta information som polisen fått. Polisinsatsen avslutades med att A.H. och den medtilltalade greps utanför hotellet. Den medtilltalade bar då på en kasse innehållande en väska. Väskan innehöll i sin tur den i åtalet nämnda narkotikan.

A.H. förnekade både vid tingsrätten och i hovrätten att han tagit befattning med narkotikan.

I målet åberopades såväl skriftlig som muntlig bevisning, däribland vittnesförhör med några av de poliser som befunnit sig på platsen.

Såväl tingsrätten som hovrätten fann det styrkt att A.H. tagit sådan befattning med narkotikan att han skulle fällas till ansvar för grovt narkotikabrott. Till skillnad från tingsrätten uttalade hovrätten dock inte att A.H. hade förvärvat narkotikan, utan i stället att "åklagarens bevisbörda för att A.H. tagit sådan befattning med narkotikan som påstås i gärningsbeskrivningen är uppfylld".

Parternas inställning och utredningen i HD

A.H. har i HD, som han får förstås, vidgått att han mot en utlovad ersättning på 120 000 kr transporterat narkotikan från en bil i Almedalen till Wisby hotell. Han har till stöd för sin resningsansökan anfört i huvudsak att brottet varit en direkt följd av en polisprovokation samt att ett av vittnena både vid tingsrätten och i hovrätten undanhållit domstolens samtliga aktörer sanningen om provokationen och dessutom medvetet lämnat felaktig information, vilket påverkat utgången i målet.

Riksåklagaren har bekräftat att det efter hovrättens dom framkommit att polisen använt sig av provokativa åtgärder för att få bort det aktuella narkotikapartiet från marknaden. Enligt riksåklagaren uppträdde på polisens uppdrag en s.k. infiltratör som köpare av narkotikapartiet, vilket flera av de inblandade poliserna inte kände till och som inte heller vare sig A.H., domstolarna eller åklagaren informerats om.

Med anledning av dessa nya uppgifter har vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål förundersökningar verkställts om bl.a. eventuellt olagliga arbetsmetoder vid polisen. Vid dessa har enligt riksåklagaren framkommit bl.a. att A.H., genom uppgifter ur polisens allmänna spaningsregister och från polisens kriminalunderrättelsetjänst, var knuten till en person som på goda grunder kunde misstänkas vara innehavare av ett större parti heroin i Malmö. Från det partiet härrör den narkotika som A.H. dömts för. De två hade iakttagits tillsammans på Gotland i tiden före den 6 maj 2000. Vid förundersökningarna har också förhör hållits med infiltratören. Denne har berättat bl.a. att han kontaktades av A.H. och ytterligare en person därför att de hade heroin att sälja och att han förde förhandlingar med A.H. och den andre personen om en narkotikaaffär. Infiltratören har vidare berättat om vad som förevarit vid mötet med A.H. på ett hotellrum i Visby.

Riksåklagaren har mot bakgrund av den utredning som företagits efter hovrättens dom redovisat den uppfattningen att det inte finns något som tyder på att polisen eller infiltratören förmått A.H. att begå ett brott som han annars aldrig skulle ha begått. Enligt riksåklagaren får det nämligen anses uppenbart att A.H. skulle ha vänt sig till någon annan om infiltratören inte hade åtagit sig att hjälpa till. Polisinsatsen har enligt riksåklagaren - även om det inte kan accepteras att domstolarna, åklagaren och A.H. inte fick kännedom om den och de bakomliggande misstankarna som föranledde den - varit i det närmaste ett typexempel på en s.k. tillåten bevisprovokation, som i princip inte skall inverka på A.H:s gärnings straffbarhet.

När det gäller A.H:s påstående att ett av vittnena undanhållit domstolen sanningen om provokationen och medvetet lämnat felaktiga uppgifter, är riksåklagarens uppfattning att tingsrättens felaktiga slutsats, dvs. att A.H. förvärvat narkotikan på hotellrummet, beror på att domstolen och åklagaren undanhållits information om det egentliga händelseförloppet. Riksåklagaren har emellertid påpekat dels att åklagaren i hovrätten redovisat ett alternativt scenario i samband med sitt överklagande av domen beträffande den medtilltalade och därvid presenterat ett händelseförlopp som överensstämmer med det verkliga, dels att hovrätten inte har uttalat att A.H. skulle ha varit köpare av narkotikapartiet. Därför saknar, enligt riksåklagaren, tingsrättens felaktiga slutsats i domskälen angående de närmare omständigheterna kring narkotikaaffären betydelse för frågan om resning av hovrättsdomen.

HD:s bedömning

Som utgångspunkt - - - se HD:s skäl i beslutet under I under samma rubrik, första stycket - - - (se NJA 2002 s. 619).

Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. Därutöver får resning enligt tredje punkten samma lagrum beviljas, om ett vittne avgett falsk utsaga och utsagan kan antas ha inverkat på utgången i målet.

Mot bakgrund - - - se HD:s skäl i beslutet under I under samma rubrik tredje-sjunde styckena - - - inte hade ägt rum.

Efter hovrättens dom har framkommit att A.H. utsatts för en provokativ åtgärd från polisen på det sättet att en infiltratör på polisens uppdrag uppträtt som köpare av narkotikapartiet. Att detta inte kommit till vare sig A.H:s och hans försvarares, åklagarens eller domstolarnas kännedom får anses ytterst anmärkningsvärt. Av utredningen i ärendet framgår emellertid att det redan före det att de provokativa åtgärderna vidtogs fanns konkreta misstankar mot A.H. Infiltratören har dessutom uppgett att det var A.H. och ytterligare en person som tog kontakt med honom därför att de hade heroin att sälja. Med hänsyn till att infiltratörens uppgifter lämnats i ett sammanhang där han själv var misstänkt för brott bör hans uppgifter värderas med försiktighet. A.H. har visserligen förnekat att det var han som kontaktade infiltratören. Det har emellertid inte framkommit några omständigheter till stöd för hans uppfattning, något som i förening med övriga omständigheter talar för att A.H. skulle ha begått brottet på annat sätt om inte infiltratören medverkat. Utredningen ger därför inte stöd för slutsatsen att förebringandet av de nya omständigheterna sannolikt skulle ha lett till att A.H. frikänts, att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller att en strafflindrande bestämmelse varit tillämplig i brottmålet. Inte heller finns det med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommit synnerliga skäl att på nytt pröva ansvarsfrågan. Skäl för resning föreligger inte heller med stöd av 58 kap. 2 § 3 RB.

A.H:s resningsansökan skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår resningsansökningen.