RÅ 1993:26

Domskäl

Kammarrätten i Jönköping (1992-03-12, Severin, referent, Löfgren) yttrade: Enligt 28 § första stycket allmänna veterinärinstruktionen får Jordbruksverket tilldela veterinär en varning, om veterinären gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i utövning av veterinäryrket och det inte med hänsyn till omständigheterna kan bero vid en erinran. - Enligt dåvarande Lantbruksstyrelsens kungörelse, LSFS 1982:42 punkt 2.2, är distriktsveterinären tjänstgöringsskyldig helgfria måndagar t.o.m. fredagar mellan kl 08.00 och 17.00. Härutöver är distriktsveterinären skyldig att fullgöra beredskapstjänstgöring. Enligt punkt 2.3 skall distriktsveterinär vara tillgänglig för allmänheten på stationeringsorten viss angiven tid varje tjänstgöringsdag, om brådskande tjänsteförrättning inte lägger hinder i vägen. - Under övrig tid bör distriktsveterinären på lämpligt sätt meddela var och om möjligt när han kan vara tillgänglig för personligt besök eller telefonkontakt. - En distriktsveterinär har i enlighet med det sagda skyldighet att under jourtjänstgöring ansvara för att den honom åliggande beredskapen fungerar vid bl.a. akuta sjukdomsfall. Det krävs då att veterinären gör sig anträffbar på ett eller annat sätt. Om han exempelvis är på tjänsteutövning utanför sitt tjänsteställe å stationeringsorten eller bostaden, kan han lämna meddelande på sin telefonsvarare var han för tillfället befinner sig, alternativt ge erforderliga hänvisningar genom det s.k. personsökarsystemet. - I förehavande fall har anmälaren gjort gällande att han den aktuella kvällen och natten sökt B.L. vid upprepade tillfällen dels på dennes telefon i bostaden, dels genom personsökare, men ej fått svar. B.L. har därvid själv vidgått att det vid kontakt med televerket framkommit att flera sökningar skett på hans personsökare den aktuella kvällen samt förnatten då han vistades i sin bostad. Emellertid förnekar B.L. att han varit utanför bostaden de aktuella timmarna. Han gör gällande att han inte haft några telefonsamtal alls vid tillfället och att djurägaren i fråga måste sökt honom på fel telefonnummer. - Med hänvisning till vad som ovan sagts rörande skyldigheten för distriktsveterinär att upprätthålla en fungerande jourberedskap, då sådan är anbefalld, måste det åligga veterinären att visa fullt godtagbara skäl för sin bortovaro när i ett fall som detta han vid ett flertal tillfällen eftersökts utan resultat. Enbart ett obestyrkt påstående om att den eller de, som utan resultat sökt veterinären per telefon, slagit fel nummer är därvid inte tillräckligt. Det har således under alla förhållanden ålegat B.L. att på ett eller annat sätt under nu aktuell jourberedskap hålla sig anträffbar, i förekommande fall med anlitande av telefonsvarare och/eller personsökare. Så har uppenbarligen inte skett och den förklaring B.L. lämnat är inte tillfyllest. Det djur, för vilket vård söktes, avled senare under natten. Genom vad som sålunda förevarit får B.L. anses ha gjort sig skyldig till sådan försummelse i veterinäryrket att varning skall meddelas honom. - Kammarrätten lämnar besvären utan bifall.

Kammarrättslagmannen Stahre var skiljaktig fr.o.m fjärde stycket i den ovan återgivna kammarrättsdomen ("En distriktsveterinär etc") och anförde: Frågan i målet gäller vilka krav som bör ställas på bevisningen för att varning skall meddelas en veterinär i ett disciplinärt förfarande enligt 28 § första stycket veterinärinstruktionen vid ifrågasatt försummelse i tjänsten. - Av handlingarna i målet framgår att B.L. den aktuella natten hade beredskap i sin bostad som distriktsveterinär. Det ålåg honom därför att vara tillgänglig för allmänheten per telefon. - B.L. har i kammarrätten anfört följande. Han är förvånad att ansvarsnämnden ej tycks sätta någon tilltro till en distriktsveterinär, som med mer än 30 års tjänst aldrig tidigare anklagats för att ha varit oanträffbar. Han är övertygad om att djurägaren av oförklarlig anledning ej sökt honom på rätt angivet telefonnummer. Kravet att han borde ha misstänkt fel på telefonen, då den ej ringde på kvällen är befängt. Kvällar utan påringning under jourtid inträffar då och då. Telefonen har dessutom ej varit ur funktion under åtminstone de sista tio åren. Kravet att han borde ha personsökaren inkopplad då han var hemma är minst lika orealistiskt. - Beträffande beviskraven vid föreliggande typ av gärning kan viss ledning hämtas från Regeringsrättens praxis om beviskrav i mål om återkallelse av läkares legitimation och disciplinpåföljd för läkare på grund av förseelser i tjänsteutövningen. Sådana mål har nära samband med mål om disciplinansvar för veterinärer. Regeringsrätten har slagit fast (RÅ 1989 ref. 67) att det för att återkallelse skall få ske krävs att det på ett otvetydigt sätt kan slås fast att den legitimerade begått ett allvarligt missgrepp eller gjort sig skyldig till flera försummelser av mindre allvarlig art. I ett annat avgörande (RÅ 1990 ref. 64) uttalades att det inte kunde komma i fråga att för återkallelse kräva mindre än full och övertygande bevisning för att läkaren gjort sig skyldig till den handling eller försummelse, som åberopats som grund för ett yrkande om återkallelse. I det aktuella målet fanns det inte anledning att ställa lägre krav på bevisningen än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för samma gärning. Slutligen har Regeringsrätten i ett mål mot en läkare- med hänvisning till nyssnämnda avgöranden - uttalat (RÅ 1990 ref. 108), att för att en disciplinpåföljd skall kunna åläggas någon fordras i princip att full bevisning föreligger i den meningen att de faktiska omständigheter som är föremål för bedömning skall vara styrkta. - Det bör inte komma i fråga att ställa lägre krav på bevisningen i mål om disciplinansvar för en veterinär än när frågan gäller en läkare. Flera omständigheter talar visserligen emot B.L. Det saknas således anledning att ifrågasätta anmälaren J.L:s uppgifter att upprepade försök gjordes att nå B.L. på bostadstelefonen. Det förhållandet att sökningarna på personsökaren registrerades hos televerket bekräftar tvärtom att aktiva försök gjordes för att nå B.L. - Emellertid saknas hållpunkter för antagande att B.L. inte uppehållit sig i bostaden under beredskapen, att han skulle ha varit medveten om att bostadstelefonen varit ur funktion eller att han underlåtit att svara i telefonen vid signal. Det kan då inte läggas honom till last att han underlåtit att koppla in personsökaren. Den omständigheten att han inte mottog några telefonsamtal utgör inte heller något som kan grunda ansvar för försummelse. Samtidigt är det inte osannolikt att försöken att nå B.L. i bostaden skedde exempelvis på fel nummer. - Sammanfattningsvis kan det mot B.L:s bestridande inte otvetydigt slås fast att han underlåtit att vidta erforderliga åtgärder för att vara anträffbar. Vid sådant förhållande skall den av ansvarsnämnden meddelade varningen undanröjas.

I besvär fullföljde B.L. sin i kammarrätten förda talan. Utöver vad han tidigare uppgett i målet anförde han följande. Han hade en klar minnesbild av den aktuella kvällen och natten. Hans hustru kunde vid behov intyga att de funnits hemma hela den kvällen och natten och att deras telefon med all sannolikhet då fungerat. Hänvisning till telefonnumret hade skett via telefonsvarare vid veterinärstationen i F. Han ansåg sig tillfullo ha uppfyllt alla de rimliga krav som kunde ställas på en distriktsveterinär under beredskapstjänst, varför någon försummelse i tjänsten inte kunde föreligga. Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-03-17, M. Sjöberg, Tottie, Berglöf, Lindstam, Ragnemalm) yttrade: Av 28 § allmänna veterinärinstruktionen framgår att, i det fall en veterinär gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i utövning av veterinäryrket, Statens jordbruksverk får tilldela honom varning om det inte med hänsyn till omständigheterna kan bero vid en erinran om att han för framtiden skall iaktta gällande föreskrifter.

Målet gäller om B.L. skall åläggas en disciplinär påföljd för försummelse. Statens jordbruksverk, Veterinära ansvarsnämnden, har funnit att B.L. underlåtit att iaktta erforderliga åtgärder för att djurägare skulle kunna nå honom under jourtjänsten den 13 juni 1991 genom att han försummat att koppla in personsökare till vilken telefonsvarare vid veterinärstationen i F lämnade hänvisning och att den omständigheten att han inte mottog några telefonsamtal under den inledande tjänstgöringen borde ha gett honom anledning att undersöka om telefonförbindelsen var utan fel. Ansvarsnämnden tilldelade honom för försummelse i dessa hänseenden varning enligt det tidigare nämnda författningsrummet.

Det finns i dåvarande Lantbruksstyrelsens kungörelse, LSFS 1982:42, föreskrifter om en distriktsveterinärs skyldigheter under jourtjänst. Härav framgår bl.a. att veterinären under sådan tjänst skall på ett eller annat sätt vara anträffbar. Ett åsidosättande av ett åliggande kan föranleda disciplinär påföljd såväl om det skett med uppsåt som om det skett av oaktsamhet. För att disciplinär påföljd skall kunna tilldelas någon fordras att de omständigheter på vilka påföljden grundas måste kunna slås fast otvetydigt (jfr RÅ 1989 ref. 67).

B.L. har uppgett att han den aktuella kvällen och natten befunnit sig tillsammans med sin hustru i bostaden. Att han vid vistelsen i bostaden inte haft personsökaren påkopplad får anses naturligt. Anledningen till att J.L., hans moder eller hans två kamrater inte kunnat få telefonkontakt med B.L. under den aktuella kvällen eller natten går inte nu att utreda. Mot de av B.L. lämnade uppgifterna kan inte anses visat att den bristande kontakten berott på någon försummelse från dennes sida. B.L:s talan skall därför bifallas.

Med ändring av kammarrättens dom undanröjer Regeringsrätten beslutet att tilldela B.L. varning.

Föredraget 1993-02-23, föredragande Karlsson,

målnummer 1430-1992