RÅ 1993:46
Avgift har inte ansetts kunna tas ut för kost till psykiskt utvecklingsstörd som erhöll särskild omsorg enligt 4 § första stycket 3. omsorgslagen i form av korttidsvistelse utanför det egna hemmet.
Kammarrätten i Göteborg
Socialnämnden vid Malmöhus läns landsting beslöt den 13 december 1991 bl.a. att fr.o.m. den 1 januari 1992 införa självkostnadsersättning med 50 kr för kost för samtliga personer över 16 år vid korttidsvård i elevhem resp. gruppbostad samt att fr.o.m. nämnda tidpunkt införa självkostnad för kost för omsorgstagare vid skoldagstillsyn med 10 kr/dag för mellanmål och 30 kr/dag för lunch och mellanmål.
L.S. yrkade i överklagande att socialnämndens beslut i nämnda delar skulle upphävas och anförde bl.a. följande. Beslutet stod i strid mot lag eller annan författning. Enligt 4 § punkt 3 i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., omsorgslagen, bestod de särskilda omsorgerna bl.a. av korttidsvistelse utanför det egna hemmet i syfte främst att avlösa anhöriga i vård och tillsyn, samt korttidstillsyn utanför hemmet av skolungdom över 12 år. I 13 § samma lag stadgades att avgift inte skall tas ut för särskilda omsorger enligt lagen såvitt fråga inte är om stadigvarande vistelse.
Socialnämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde följande. Socialnämndens beslut innebar införandet av en självkostnadsersättning för kost. Den summa omsorgstagaren betalade täckte endast landstingets kostnader för kosten och innebar inte att landstinget i något avseende tillgodogjorde sig någon vinst. De särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen 4 § skulle enligt 13 § samma lag vara avgiftsfria. Socialnämnden tolkade lagtext, förarbeten och kommentarer på det sättet att i begreppet korttidsvistelse och skoldagstillsyn skulle ingå omvårdnad, hjälp att sköta hygienen, att äta osv. Landstinget hade inte rätt att ta ut någon avgift för den del av verksamheten som avsåg omvårdnad. Däremot framgick det inte av lagtext, förarbeten eller kommentarer att fri kost skulle ingå i omvårdnaden. Av omsorgslagen 13 § framgick vidare att avgift fick tas ut för de personer som hade stadigvarande bostad på landstingets bekostnad. En tolkning kunde då vara att landstinget inte skulle ha rätt att ta ut någon avgift vid korttidsvistelse. Socialnämnden utgick från att lagstiftaren därvid velat skydda den som erhåller korttidsvård från att betala hyra dels i det egna hemmet eller föräldrahemmet dels hyra i samband med korttidsvården. Däremot var det rimligt att man vid korttidsvistelse fick betala en självkostnadsersättning för kost eftersom man vid korttidsvistelsen inte hade någon utgift för kost i det egna hemmet eller föräldrahemmet.
Socialstyrelsen anförde i infordrat yttrande.
Som framgår av Socialstyrelsens meddelandeblad nr 19/1988 är korttidsvistelse många gånger en väsentlig förutsättning för att föräldrar skall kunna vårda sitt barn hemma. Kostnad i samband med korttidsvistelse skall inte vara ett hinder för att utnyttja denna särskilda omsorg. Hushållskostnaderna i ett hem brukar inte minskas i någon avsevärd utsträckning för att en familjemedlem tillfälligt vistas på annat håll. Enligt 13 § omsorgslagen skall avgift inte tas ut för särskilda omsorger. Av dem som uppbär folkpension eller har inkomst av eget arbete får skäliga avgifter tas ut för kost och logi, när de har stadigvarande bostad på landstingskommunens bekostnad. Enligt socialstyrelsens tolkning utesluter kriteriet stadigvarande bostad att avgift kan tas ut för korttidsvistelse utanför det egna hemmet och korttidstillsyn utanför hemmet av skolungdom över 12 år. Socialstyrelsen finner att socialnämndens beslut strider mot omsorgslagen och föreslår att kammarrätten upphäver beslutet.
Kammarrätten i Göteborg avslog i beslut den 15 januari 1992 ett av L.S. framställt yrkande om inhibition.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (1992-09-29, Koch, Holmstedt, referent, Nilsson samt särskilda ledamöterna Roos och Linde) yttrade: Enligt huvudregeln i 13 § omsorgslagen får avgift inte tas ut för särskilda omsorger. I paragrafen stadgat undantag gäller endast då de som uppbär folkpension eller har inkomst av eget arbete åtnjuter särskilda omsorger i form av stadigvarande bostad på landstingets bekostnad. Det överklagade beslutet avser inte sådan omsorgsform varför grund att ta ut avgift inte föreligger. Beslutet strider således mot lag och skall därför upphävas. - Kammarrätten upphäver det överklagade beslutet såvitt avser att fr.o.m. den 1 januari 1992 införa självkostnadsersättning med 50 kr för kost för samtliga personer över 16 år vid korttidsvård i elevhem resp. gruppbostad samt att fr.o.m. nämnda tidpunkt införa självkostnad för kost för omsorgstagare vid skoldagstillsyn med 10 kr/dag för mellanmål och 30 kr/dag för lunch och mellanmål.
kammarrätten
Malmöhus läns landsting överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1993-06-28, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Werner, Holstad) yttrade: Enligt 13 § omsorgslagen skall avgift inte tas ut för särskilda omsorger enligt lagen. Det enda undantag från denna princip som lagen känner förutsätter bl. a. att den psykiskt utvecklingsstörde har stadigvarande bostad på landstingskommunens bekostnad. I sådant fall får enligt 13 § skäliga avgifter för kost och logi tas ut enligt grunder som landstingskommunen bestämmer.
Avfattningen av undantaget från det principiella förbudet mot att ta ut avgifter tyder närmast på att kosten till den psykiskt utvecklingsstörde ansetts ingå i den särskilda omsorgen om honom. Vad som uttalats under lagens förarbeten motsäger inte en sådan slutsats. På grund härav finner Regeringsrätten att avgift för kost inte får tas ut vid den av undantaget inte omfattade särskilda omsorgsformen korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.