RÅ 1994 not 139

Allmän rättshjälp i resningsärende ang. uppehållstillstånd m.m. (avslag)

Not 139. Ansökan av Omid E. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd. - Statens invandrarverk avslog i beslut den 17 februari 1992 en ansökan av Omid E. om bl.a.

uppehållstillstånd, flyktingförklaring och resedokument. I

samma beslut avvisade verket honom enligt 4 kap. 1 § första

stycket 2. utlänningslagen (1989:529) och förbjöd honom att

före viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av

verket. I beslut den 21 juni 1993 avslog Utlänningsnämnden

Omid E:s överklagande i fråga om flyktingförklaring och

resedokument samt beredde honom tillfälle att inom två

månader från dagen för beslutet till nämnden inge ett

giltigt hemlandspass, som var utfärdat av behörig myndighet. I beslut den 13 oktober 1993 avslog Utlänningsnämnden överklagandet i fråga om uppehållstillstånd. Nämnden konstaterade att innehav av en giltig passhandling normalt är en förutsättning för att kunna erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd samt att Statens invandrarverk, om sökanden saknade pass, under angivna förutsättningar kunde utfärda främlingspass. Nämnden anförde vidare att Omid E. inte ansökt om pass och att han därför inte kunde anses ha förvägrats pass av hemlandets myndigheter. Med hänsyn till att Omid E. saknade giltig passhandling och då det enligt nämnden inte fanns skäl att frångå kravet härpå beviljades Omid E. inte tidsbegränsat uppehållstillstånd. Inte heller i övrigt förelåg enligt nämnden humanitära eller andra skäl för att bevilja honom uppehållstillstånd. - I ansökningen yrkade Omid E. att Regeringsrätten skulle bevilja resning i

ärendet angående avvisning. Han yrkade även att allmän

rättshjälp skulle beviljas honom. - Till stöd för sin talan

anförde Omid E. i huvudsak följande. Efter Utlänningsnämndens beslut hade han vid tre tillfällen hos Irans ambassad i Sverige ansökt om att få hemlandspass. I ansökningsblanketterna angavs mycket tydligt att alla

frågor måste besvaras rätt och noga för att ansökan skulle

behandlas. I svarsbrev från ambassaden angavs noggranna

krav och påpekanden om brister i hans ansökningar samt

upprepades att sökanden måste svara perfekt på alla frågor

för att ansökan skulle behandlas vidare. Svarsbrevet visade

att han inte kunde beviljas iranskt pass här i landet,

eftersom det var omöjligt för honom att uppfylla

ambassadens krav. Han kunde inte framlägga bevis om

militärtjänst eller frikallelse. Hans påstående inför

Utlänningsnämnden att han saknade möjlighet att erhålla

iranskt pass här i landet hade därmed visat sig riktigt.

Skrivelsen från ambassaden motsade klart vad som utgjort en

viktig del av beslutsunderlaget för Utlänningsnämnden,

nämligen en tjänsteanteckning angående yttrande från

Utrikesdepartementets rättsavdelning om de invändningar han

anfört mot passansökan. Förutsättningarna för Utlänningsnämndens beslut hade således visat sig vara

felaktiga. Det måste anses troligt att Utlänningsnämnden

skulle ha bifallit överklagandet, om det nu föreliggande

bevismaterialet funnits tillgängligt vid nämndens beslut. -

Regeringsrätten (1994-03-07, Wahlgren, Voss, Wadell, B. Sjöberg, Ragnemalm): Skäl för resning har inte visats föreligga. Inte heller föreligger skäl att bevilja allmän

rättshjälp i resningsmålet. - Regeringsrätten avslår

ansökningarna om resning och om allmän rättshjälp. (fd II

1994-02-08, Sundberg)

*REGI

*INST