RÅ 1994 not 139
Allmän rättshjälp i resningsärende ang. uppehållstillstånd m.m. (avslag)
Not 139. Ansökan av Omid E. om resning i ett ärende ang. uppehållstillstånd. - Statens invandrarverk avslog i beslut den 17 februari 1992 en ansökan av Omid E. om bl.a.
uppehållstillstånd, flyktingförklaring och resedokument. I
samma beslut avvisade verket honom enligt 4 kap. 1 § första
stycket 2. utlänningslagen (1989:529) och förbjöd honom att
före viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av
verket. I beslut den 21 juni 1993 avslog Utlänningsnämnden
Omid E:s överklagande i fråga om flyktingförklaring och
resedokument samt beredde honom tillfälle att inom två
månader från dagen för beslutet till nämnden inge ett
giltigt hemlandspass, som var utfärdat av behörig myndighet. I beslut den 13 oktober 1993 avslog Utlänningsnämnden överklagandet i fråga om uppehållstillstånd. Nämnden konstaterade att innehav av en giltig passhandling normalt är en förutsättning för att kunna erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd samt att Statens invandrarverk, om sökanden saknade pass, under angivna förutsättningar kunde utfärda främlingspass. Nämnden anförde vidare att Omid E. inte ansökt om pass och att han därför inte kunde anses ha förvägrats pass av hemlandets myndigheter. Med hänsyn till att Omid E. saknade giltig passhandling och då det enligt nämnden inte fanns skäl att frångå kravet härpå beviljades Omid E. inte tidsbegränsat uppehållstillstånd. Inte heller i övrigt förelåg enligt nämnden humanitära eller andra skäl för att bevilja honom uppehållstillstånd. - I ansökningen yrkade Omid E. att Regeringsrätten skulle bevilja resning i
ärendet angående avvisning. Han yrkade även att allmän
rättshjälp skulle beviljas honom. - Till stöd för sin talan
anförde Omid E. i huvudsak följande. Efter Utlänningsnämndens beslut hade han vid tre tillfällen hos Irans ambassad i Sverige ansökt om att få hemlandspass. I ansökningsblanketterna angavs mycket tydligt att alla
frågor måste besvaras rätt och noga för att ansökan skulle
behandlas. I svarsbrev från ambassaden angavs noggranna
krav och påpekanden om brister i hans ansökningar samt
upprepades att sökanden måste svara perfekt på alla frågor
för att ansökan skulle behandlas vidare. Svarsbrevet visade
att han inte kunde beviljas iranskt pass här i landet,
eftersom det var omöjligt för honom att uppfylla
ambassadens krav. Han kunde inte framlägga bevis om
militärtjänst eller frikallelse. Hans påstående inför
Utlänningsnämnden att han saknade möjlighet att erhålla
iranskt pass här i landet hade därmed visat sig riktigt.
Skrivelsen från ambassaden motsade klart vad som utgjort en
viktig del av beslutsunderlaget för Utlänningsnämnden,
nämligen en tjänsteanteckning angående yttrande från
Utrikesdepartementets rättsavdelning om de invändningar han
anfört mot passansökan. Förutsättningarna för Utlänningsnämndens beslut hade således visat sig vara
felaktiga. Det måste anses troligt att Utlänningsnämnden
skulle ha bifallit överklagandet, om det nu föreliggande
bevismaterialet funnits tillgängligt vid nämndens beslut. -
Regeringsrätten (1994-03-07, Wahlgren, Voss, Wadell, B. Sjöberg, Ragnemalm): Skäl för resning har inte visats föreligga. Inte heller föreligger skäl att bevilja allmän