RÅ 1994 not 180
Överklagande av Byggnadsnämnden i Lidingö kommun samt Christina B. och Björn B. ang. bygglov
Not 180. Överklagande av Byggnadsnämnden i Lidingö kommun samt Christina B. och Björn B. ang. bygglov. - Byggnadsnämnden i Lidingö kommun (1989-10-10) påförde Stockholms läns landsting byggnadsavgift samt förelade landstinget att upphöra med olovlig ändrad användning av villa till behandlingshem inom fastigheten Tallen 25, Lidingö kommun. - Landstinget överklagade besluten. - Länsstyrelsen i Stockholms län (1990-01-24, Carlsson) upphävde byggnadsnämndens beslut och föreläggande. - I besvär yrkade Byggnadsnämnden samt Christina B. och Björn B. att länsstyrelsens beslut skulle undanröjas och att byggnadsnämndens rättelseföreläggande skulle fastställas. Dessutom yrkade byggnadsnämnden att dess beslut angående byggnadsavgift skulle fastställas. - Stockholms läns landsting bestred bifall till besvären. - Kammarrätten i Stockholm (1991-09-19, Fischerström, Lindbäck, Johannesson): För att ändrad användning av lokalerna skall medföra att dessa anses ianspråktagna för ett väsentligen annat ändamål än tidigare måste krävas att en bygglovsprövning av lokalernas användning för nu ifrågavarande verksamhet skulle i något väsentligt hänseende skilja sig från en motsvarande prövning av lokalernas användning för barnhemsverksamhet. Det är kammarrättens bedömning att så inte är fallet. -
Användningen av lokalerna för ifrågavarande verksamhet
innebär således inte att dessa tagits i anspråk för
väsentligen annat ändamål än det vartill de förut använts.
Bygglov fordras därför inte för den nya användningen.
Följaktligen kan denna inte heller föranleda att
byggnadsavgift uttages. Besvären skall således inte vinna
bifall. - Kammarrätten avslår besvären. - Hos Regeringsrätten yrkade byggnadsnämnden samt Christina och Björn B. att kammarrättens och länsstyrelsens avgöranden skulle undanröjas. Härutöver yrkade byggnadsnämnden att nämndens rättelseföreläggande och beslutet om byggnadsavgift skulle fastställas. - Landstinget bestred ändringsyrkandena. - Regeringsrätten (1994-03-18, Bouvin, Berglöf, von Bahr, Lindstam): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 kap. 1 § första stycket 3 plan- och bygglagen (1987:10) krävs bygglov för att ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats. - För den i målet aktuella fastigheten gäller ett år 1963 meddelat bygglov avseende ombyggnad och ändrat
användningssätt, från bostadsfastighet till upptagningshem
för högst 16 barn i åldern 1-7 år. Byggnaden på fastigheten
har också under lång tid använts för detta ändamål och
senare i landstingets familjevård. Under åren 1983-1988 har
landstingets omsorgsnämnd använt den i sin
familjevårdsverksamhet för multiproblemfamiljer. Sedan
april 1989 används byggnaden av landstinget som
övergångsbostad för vuxna, från sluten psykiatrisk vård
utskrivna mentalpatienter. - Frågan i målet är om den
nuvarande användningen innebär att byggnaden tagits i
anspråk för väsentligen annat ändamål än det för vilket
byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har
lämnats. - Utformningen av den aktuella bestämmelsen i
plan- och bygglagen visar att frågan om det krävs bygglov
för viss ändrad användning av en byggnad skall avgöras i
första hand genom en jämförelse med byggnadens tidigare
faktiska användning (jfr också prop. 1985/86:1 s. 677). Som
kammarrätten funnit leder en sådan jämförelse till att den
nuvarande användningen av byggnaden inte kan anses innebära
att byggnaden tagits i anspråk för väsentligen annat
ändamål än det för vilket den senast har använts. Såvitt
framkommit i målet föreligger inte heller någon annan
omständighet som föranleder att krav på bygglov kan ställas
för det ändrade användningssättet. - Med hänsyn till vad
som anförts finner Regeringsrätten att bygglov inte
erfordras för det nya användningssättet och att
byggnadsavgift inte heller kan tas ut. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller. (fd I 1994-02-24, Hagelin)