RÅ 1994 not 226
Not 226. Ansökan av Frövifors Bruk AB om resning,
alternativt återställande av försutten tid, i mål ang.
inkomsttaxering 1989. - Bolaget redovisade i sin till 1989
års taxering avlämnade självdeklaration inkomster
- huvudsakligen av rörelse - om sammanlagt drygt
11,7 milj. kr och yrkade samtidigt förlustavdrag med så
stort belopp att den taxerade inkomsten skulle nedbringas
till 0 kr. - Sedan taxeringsnämnden med anledning av utförd
taxeringsrevision beslutat höja bolagets inkomster av
rörelse med vissa belopp, inkom bolaget till nämnden med
erinringar och yrkade samtidigt att förlustavdraget skulle
höjas så att någon skattepliktig inkomst inte uppkom.
Taxeringsnämnden beslöt, med visst beaktande av de gjorda
da erinringarna, att höja inkomsten med 706 040 kr och att
samtidigt medge bolaget ytterligare förlustavdrag med samma
belopp, varför den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten fastställdes till 0 kr. - Skattemyndigheten i
Örebro län överklagade taxeringen till länsrätten i länet
med yrkande om höjning av bolagets inkomst av rörelse med
224 726 kr. Bolaget bestred bifall till besvären. I dom den
8 oktober 1993 biföll länsrätten besvären och bestämde
bolagets taxering till statlig inkomstskatt till
214 580 kr. - Bolaget yrkade att resning skulle beviljas i
målet eller att tiden för att överklaga länsrättens dom den
8 oktober 1993 skulle återställas. Bolaget anförde i
huvudsak följande. Länsrätten förbisåg bolagets önskemål om
ytterligare förlustavdrag för det fall att bolagets
inställning i sakfrågan inte accepterades. Bolaget
uppmärksammade länsrättens förbiseende först sedan
besvärstiden löpt ut. Eftersom det var högst osäkert om
bolagets outnyttjade förlustavdrag någonsin skulle kunna
utnyttjas, förelåg skäl att bifalla bolagets framställning.
- Regeringsrätten (1994-04-08, Björne, Tottie, Dahlman, Werner, Swartling): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 5 § i den numera upphävda men för taxeringsåret 1989 ännu gällande lagen (1960:63) om förlustavdrag kan frågan om beviljande av sådant avdrag aktualiseras endast om den skattskyldige framställer yrkande därom. Det har nämligen ansetts att den skattskyldige själv bör, inom vissa tidsgränser, få bestämma när och med vilket belopp han önskar utnyttja ett förlustavdrag. Det föreligger således inte något förbiseende av länsrätten som, på sätt bolaget hävdar, skulle kunna utgöra skäl för resning (se RÅ 1989 not. 139). - Såvitt avser frågan om det eljest föreligger skäl att bifalla bolagets ansökningar framgår följande av handlingarna i målet. När taxeringsnämnden tillställde bolaget underrättelse om den först beslutade höjningen av rörelseinkomsten påpekade nämnden att bolaget, om det önskade yrka ytterligare förlustavdrag eller inkomma med erinringar, borde göra det hos nämnden senast viss angiven dag. Så skedde även och som redan anmärkts medgavs bolaget ytterligare förlustavdrag. I anledning av skattemyndighetens överklagande till länsrätten med yrkande om att taxeringen till statlig inkomstskatt skulle bestämmas till 224 720 kr anförde bolaget i huvudsak endast att yrkandet borde avvisas. - Bolaget har således av
taxeringsnämnden i ett tidigt skede fått en upplysning
ägnad att uppmärksamma bolaget på nödvändigheten av att
självt framställa yrkande om ytterligare förlustavdrag, i
den mån bolaget önskade få sådant avdrag. Bolaget, som får
förutsättas ha haft tillgång till erforderlig skatterättslig sakkunskap, hade möjligheten att i länsrätten framställa motsvarande yrkande och även, sedan länsrätten mot bolagets intentioner fastställt taxerad inkomst för bolaget, att överklaga till kammarrätten med yrkande om förlustavdrag. Det har i målet inte framkommit någon giltig ursäkt för att bolaget underlåtit att framställa yrkande om höjt förlustavdrag eller att överklaga länsrättens dom. Skäl för resning eller återställande av försutten besvärstid har därför inte visats föreligga. - Regeringsrättens avgörande.