RÅ 1994 not 365
Not 365. Ansökan av Haki A. m.fl. om resning i ärende om
uppehållstillstånd m.m. - Statens Invandrarverk beslutade
den 2 januari 1991 att avslå ansökningar från Haki A. och
hans hustru Zyrafete A. jämte deras barn Fisnik, Florentina
och Florent A. om uppehållstillstånd m.m. samt att avvisa
dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 2. utlänningslagen
(1989:529) med förbud att före viss tidpunkt återvända till
Sverige utan tillstånd av verket. Familjen A. överklagade
beslutet. Utlänningsnämnden avslog genom beslut den
1 februari 1994 överklagandet. Nämnden konstaterade i sitt
beslut att sonen Fisnik A:s skolgång som bedrivits på
flyktingförläggning inte kunde anses utgöra sådan skolgång
som avses i 3 kap. 4 a § utlänningsförordningen (1989:547).
Inte heller i övrigt fanns enligt nämnden skäl att bevilja
uppehållstillstånd. - Avvisningen av familjen A.
verkställdes den 3 mars 1994. - Familjen A. ansökte om
resning i det av Utlänningsnämnden avgjorda ärendet. - Till
stöd för ansökningen anförde de i huvudsak följande.
Utlänningsnämnden syntes inte ha beaktat de omständigheter
som framförts i ärendet, i synnerhet inte hur sonen Fisniks
skolgång bedrivits. Nämnden hade inte heller motiverat
varför hans skolgång ansågs vara bedriven på en
förläggning. Familjens långa vistelse i Sverige, den
1 januari 1992 mer än 12 månader, hade inte beaktats av
nämnden. Familjen omfattades av förordningen (1991:1999) om
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden och skulle
därför beviljas uppehållstillstånd. Humanitära skäl talade
också för att de skulle få stanna i Sverige. Sonen Fisniks
skolgång hade först varit bedriven vid förskolan vid
förläggningen från januari 1991 till juni 1992. Denna
verksamhet hade varit samordnad med Svappavaaraskolans
verksamhet belägen 50 meter därifrån. Barnen från båda
skolorna hade haft en mängd gemensamma aktiviteter och
Fisniks förskoleverksamhet hade inte bedrivits avskilt från
Svappavaaraskolan. Hans Patron vid Fisniks förskola hade
lämnat information som gav stöd för att Fisniks
förskoleverksamhet hade varit samordnad med
Svappavaaraskolan. Fisnik läste vid årskurs 2 i
Svappavaaraskolan och hans anknytning till Sverige hade än
mer förstärkts. Haki A. hade vidare deltagit inom
förläggningens verksamhet och även arbetat vid
Svappavaaraskolan som asyllärare. Utlänningsnämnden hade
inte heller motiverat varför den jugoslaviska dom som
ingetts och som visade att Haki A. dömts till tre månaders
fängelse inte utgjorde grund för asyl. - Regeringsrätten
förordnade den 9 mars 1994 att Utlänningsnämnden skulle
avge yttrande över ansökningen om resning, varvid nämnden
särskilt skulle yttra sig över dels i vad mån
omständigheterna i förevarande resningsärende skiljde sig
från omständigheterna i de resningsärenden som
Regeringsrätten avgjort genom beslut den 3 juni 1993 och
den 9 juli 1993 såvitt avsåg tillämpningen av 3 kap. 4 a §
utlänningsförordningen (1989:547) dels om och i så fall
närmare på vilket sätt nämnden beaktat förordningen
(1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden. - Regeringsrätten (1994-06-06, Wahlgren, Brink, Dahlman, Berglöf, B. Sjöberg): Skälen för
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Utlänningsnämnden har i
yttrande över resningsansökningen anfört i huvudsak
följande. De beslut som Regeringsrätten tidigare meddelat
har beaktats. I de ärendena fann Regeringsrätten utrett att
barnen börjat i förberedelseklass inom respektive
rektorsområde och därefter övergått till grundskola. De
ansågs därför ha gått tre terminer i svensk skola. I det nu
aktuella ärendet har Fisnik A. endast gått några månader i
förberedelseklass vilken är att anse som svensk skola. Den
förskola i vilken han gått under tre terminer drevs såvitt
framgår av handlingarna på förläggningen i Invandrarverkets
regi. Enligt nämndens bedömning föll därför skolgången inte
under bestämmelsen i 3 kap. 4 a § utlänningsförordningen.
Den omständigheten att förläggningens förskola hade viss
verksamhet gemensam med Svappavaaraskolan fann inte nämnden
medföra någon annan bedömning. - Haki A. ansökte om asyl
den 26 juli 1990 och resten av familjen den 22 augusti
samma år. Familjen omfattades alltså inte av huvudregeln i
förordningen om uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden. Äldsta barnet Fisnik A. som är född den
2 januari 1985 hade vid ansökningstillfället inte fyllt sex
år, varför familjen inte heller omfattades av den särskilda
tidsgräns för barnfamiljer som finns i förordningen.
Eftersom nämnden fann att förordningen inte var tillämplig
har detta endast kommit till uttryck på så sätt att nämnden
konstaterat att det inte heller i övrigt fanns skäl att
bevilja uppehållstillstånd. I fråga om vad som i övrigt
anförs i ansökningen om resning har nämnden prövat samtliga
de omständigheter och handlingar som åberopas och funnit
att det inte heller i övrigt funnits skäl att bevilja
familjen A. uppehållstillstånd. - I den typ av
utlänningsärenden varom nu är fråga ankommer det i första
hand på Utlänningsnämnden att utforma rättstillämpningen
(se prop. 1991/92:30 s. 22-24). Av resningsförfarandets
karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för
resning inte kan anses föreligga om det inte i
resningsmålet framgår att nämnden vid sin tillämpning av
gällande bestämmelser i det enskilda fallet gått klart
utöver vad som med hänsyn till omständigheterna framstår
som rimligt. Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen
av resningsinstitutet skulle detta komma att framstå som en
överprövning av nära nog ordinär karaktär. -
Regeringsrätten finner att det i sak inte har framkommit
några avgörande nya omständigheter i resningsmålet. Inte
heller innefattar Utlänningsnämndens tillämpning av
bestämmelserna i 3 kap. 4 a § utlänningsförordningen eller
i förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden någon sådan brist som enligt det anförda
bör medföra resning. På grund av vad sålunda anförts skall
ansökningen avslås. - Regeringsrättens avgörande.