RÅ 1994 not 47
Not 47. Ansökan av Söderhamns Energi AB om rättsprövning av beslut ang. tillstånd enligt datalagen för
personregister. - Datainspektionen (1992-12-22) meddelade bolaget tillstånd att inrätta och föra personregister för administration och debitering av avgifter för el och fjärrvärme samt betalningsövervakning. Datainspektionen meddelade även vissa föreskrifter. I föreskrift nr 2 angavs följande: "Registret får endast innehålla uppgifter av sådant slag som framgår av ansökan. Registret får dock innehålla uppgift om personnummer längst till den
1 september 1993". Som skäl för beslutet anfördes i
huvudsak följande: Bolaget har inte kunnat visa att inte andra uppgifter såsom mätarnummer och liknande kan
säkerställa behovet av en säker identifiering. Bolaget har inte heller åberopat beaktansvärda kostnadsskäl. Behovet av personnummer för ansökan om betalningsföreläggande eller andra rättsliga åtgärder bör kunna tillgodoses på annat sätt än genom registrering av personnummer i registret. Eftersom en övergång till personnummerlös hantering av registret kräver systemförändringar är det rimligt med en övergångstid. - Bolaget överklagade Datainspektionens beslut såvitt gällde tidsbegränsningen för registrering av personnummer och yrkade att få behålla möjligheten att registrera personnummer även efter den 1 september 1993. - Regeringen (Justitiedepartementet 1993-06-24): Registrering av personnummer får enligt 7 § andra stycket datalagen ske endast när det klart är motiverat med hänsyn till
registrets ändamål, vikten av en säker identifiering eller av annat beaktansvärt skäl. - Av förarbetena till
bestämmelsen (prop. 1990/91:60) framgår att det är den registeransvarige som har bevisbördan för att personnummer skall få finnas i ett personregister. - Regeringen delar Datainspektionens bedömning att bolaget inte kunnat visa att det med hänsyn till vikten av en säker identifiering eller av annat skäl är motiverat att registrera
personnummer. Den tid under vilken registrering av personnummer skall avvecklas kan dock förlängas till den 1 mars 1994. - Bolaget yrkade i ansökan om rättsprövning att regeringens beslut skulle undanröjas i fråga om
föreskriften att registrering av personnummer i bolagets kundregister inte skulle få ske efter den 1 mars 1994. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. Bolaget lämnade i sin verksamhet sina energikunder kredit.
Mellanhavandena med kunderna noterades i personregister. Kunderna var till stor del enskilda personer eller enskilda firmor, där den enda säkra unika identifieringen i Sverige var personnumret. Grundläggande för all kreditprövning och kreditgivning var en säker identifiering av kredittagaren och bibehållen kunskap om kredittagarens identitet så länge krediten förelåg. Bolagets och alla ansvarsfulla
kreditgivares uppfattning var att det förelåg ett klart behov att notera kreditkunders personnummer i kundregister för en säker identifiering. Relationen
kreditgivare/kredittagare var så pass allmänt känd att det inte behövde föras någon särskild bevisning härom. - Under senare år hade i skilda sammanhang talats mycket om konsekvenserna av bristande kreditprövning och
kredithantering. Bolaget önskade skydda sig från onödiga kreditförluster och därmed huvuddelen av sina kunder (som betalade rättidigt) mot de prishöjningar och/eller övergång till förskottsbetalningar/ säkerhetsdeponering som
erfarenhetsmässigt blev de yttersta konsekvenserna av bristfällig kreditprövning och dålig kredithantering i övrigt. Därför ville bolaget bl.a. via personnummer säkert identifiera alla sina kunder/ kredittagare. Att i
efterhand, när betalningsdröjsmål uppstått, eftersöka och finna kunden varvid denne i många fall lämnat sin bostad eller den lokal dit energileveranserna skett utan att lämna uppgift om ny adress vare sig till bolaget eller
folkbokföringen låter sig knappast göra utan tillgång till personnumret på vederbörande. - Av regeringsbeslutets utformning syntes bolaget inte heller, vare sig för det fall kunden var i betalningsdröjsmål och ansökan om
betalningsföreläggande ingavs till kronofogdemyndighet eller för en rutinmässig adressuppdatering, ha rätt att ens tillfälligt registrera det personnummer för svaranden som erfordrades för uppdatering enligt nu tillgängliga rutiner och som bolaget enligt lag var skyldigt att ange i ansökan till kronofogdemyndighet. - Bolaget hänvisade till
föredragandens uttalanden i den proposition i vilken den av regeringen åberopade regeln i datalagen föreslogs (prop. 1990/91:60 s. 66). Bolaget ansåg att det var svårt för att inte säga omöjligt att så uppfatta dessa, av riksdagen gillade uttalanden, att föredraganden avsett att åsyftad lagregel skulle tillämpas för att hindra en fordringsägare att registrera identiteten på sina kreditkunder. - Det var enligt bolaget inte rimligt att hela bolagets ekonomi skulle ställas på ända av ett administrativt beslut som till sina direkta och indirekta konsekvenser var mindre väl genomtänkt och hade mindre god överensstämmelse med
åberopad lagtext och dess förarbeten. - Slutligen riktade bolaget uppmärksamheten på det sätt som ifrågavarande
lagregel i datalagen enligt förarbetena skulle införas på. Hade man med lagregeln avsett göra ingrepp som kunnat rubba konkurrensen, skulle rimligen detta beaktats i
lagstiftningsarbetet genom att regeln infördes via mer generella åtgärder sektors- eller branschvis och inte som skedde, genom slumpvisa beslut. - Regeringsrätten
(1994-02-03, M. Sjöberg, Brink, Berglöf, von Bahr,
Lindstam): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten pröva om
avgörandet i ett ärende strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som
faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i
förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är inte meningen att rättsprövningen skall avse politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Enligt 7 § andra stycket datalagen (1973:289) får i fråga om personnummer registrering ske endast när det är klart motiverat med hänsyn till registrets ändamål, vikten av en säker
identifiering eller av annat beaktansvärt skäl.
Datainspektionen skall enligt 6 § samma lag vid
tillståndsgivningen, i den mån det behövs för att förebygga risk för otillbörligt intrång i personlig integritet, meddela föreskrift om bl.a. vilka personuppgifter som får ingå i personregistret. Ett personnummer är en sådan
uppgift. - Genom lagen (1991:187) om ändring i datalagen fick 7 § datalagen sin nu gällande lydelse. I förarbetena till lagändringen (prop. 1990/91:60) anförde
departementschefen att användningen av personnummer enligt hennes mening ofta diskuterades på ett osakligt och missvisande sätt utan några försök att sätta in denna
användning i dess rätta sammanhang. En noggrann genomgång av för- och nackdelar vid användningen av personnummer, en bedömning av de ekonomiskt och administrativt godtagbara alternativen och en värdering av integritetsaspekter gav enligt hennes mening inte utrymme för de grova förenklingar som ofta förekommer. Det fanns enligt departementschefens uppfattning därför inte någon anledning att förbjuda
användningen av personnummer i de fall där detta skulle medföra kommunikationssvårigheter, förväxlingsrisker eller kostnadsökningar som inte stod i proportion till fördelarna från integritetssynpunkt. Trots de skyddsregler som redan fanns mot intrång i den enskildes integritet ansåg hon - mot bakgrund av allmänhetens oro och reaktion på en ibland slentrianmässig och oöverlagd användning av
personnummer - att en reglering av användningen borde ske (prop. s. 66). Genom lagändringen lades det nu gällande andra stycket till paragrafen. Avsikten med lagtexten i detta stycke var enligt departementschefen att markera att registrering av personnummer skulle vara påkallat av något "godtagbart" skäl. Det skulle vara fråga om ett skäl av sådant slag som objektivt framstår som befogat. Man kan uttrycka saken så, framhöll departementschefen, att den registeransvarige har bevisbördan för att personnummer skall få finnas i ett personregister och att
Datainspektionen skall pröva halten i de skäl som åberopas (prop. s. 69). I propositionen påpekades vidare att föreskrifterna i 7 § anger en minimistandard för
persondataskyddet. Datainspektionen är oförhindrad att besluta om föreskrifter som innebär ytterligare
skyldigheter för de registeransvariga i de avseenden som nämns i paragrafen. Departementschefen framhöll att en förutsättning för att förslaget skall få avsedd effekt är att Datainspektionen får en betydande frihet när det gäller att finna lämpliga former för den framtida användningen av personnummer. Förslagets genomslagskraft blir således i hög grad beroende av hur Datainspektionen väljer att hantera personnummerfrågan. Man kan därvid utgå från att Datainspektionen beaktar vikten av ett gott skydd för den personliga integriteten, anförde departementschefen (prop. s. 70). - Av det anförda följer att de i målet åberopade bestämmelserna i datalagen ger de beslutande myndigheterna utrymme för att göra avvägningar mellan motstående
intressen. Handlingarna i målet ger inte vid handen att regeringen skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som bestämmelserna ger. Regeringsrätten finner således inte att regeringens beslut strider mot någon rättsregel på det sätt som bolaget
angivit. Inte heller framgår det klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon
rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1994-01-12, Sandbäck). Samma dag avgjorde Regeringsrätten ytterligare två mål om rättsprövning (nr 4696-1993 och 4985-1993), där förhållandena var identiska med förevarande mål och
utgången densamma.