RÅ 1995 not 394

Not 394. Överklagande av Bengt K. ang. ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. -Hallands läns allmänna försäkringskassa (1990-11-13) avslog en framställning från Bengt K. om ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, varvid kassan som skäl anförde att Bengt K. inte ansågs ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan som avsågs i 2 kap. 1 § LAF. - I överklagande vidhöll Bengt K. sitt yrkande om ersättning enligt LAF. - Han anförde bl.a. följande. Han hade arbetat som murare. Arbetet innebar i vissa perioder knästående arbetsmoment, exempelvis när man murade på låg höjd. Under 60- och 70-talet var betongarbetet mycket påfrestande för knäna då betongslipning skedde av stora ytor. Vissa perioder kunde knästående arbetsuppgifter utföras upp till en månad i sträck. Det var inte sällan trångt och besvärligt på arbetsplatserna varför små traumata tämligen ofta träffade olika delar av kroppen inklusive knäna. Det förekom också ofta hopp från 1 till 1,30 meters höjd till marknivån. Tryck (mikrovåld) uppstod mot det vänstra knät i samband med att murstenen knackades. I det arbetsmomentet lades stenen långt ner på vänster lårben, strax ovanför knät och formas med hjälp av en hammare. Detta arbetsmoment kunde förekomma hundratals gånger per dag beroende på typen av murningsarbete. - Kammarrätten i Göteborg (1993-04-19, Nordbeck, Edström och Larsson samt nämndemännen Rasmuson och Johansson) avslog överklagandet med följande motivering: Bengt K. har arbetat som murare sedan 1967 vid Skanska AB. Han var sjukskriven den 27 april - den 18 maj 1988 med diagnosen vänstersidiga knäbesvär och den 30 september 1988 - den 31 mars 1991 med diagnosen artros vänster knä. - Vid undersökning i april 1988 konstaterades att Bengt K. hade en broskskada på den mediala femurchondylen. I september opererades det vänstra knät. Trots denna behandling kvarstod besvären och Bengt K. blev långvarigt sjukskriven. - Behandlande läkare Paul Axelsson vid ortopedkliniken, länssjukhuset i Halmstad har bedömt att skadan krävt betydande våld av akut karaktär och rimligtvis inte kunnat orsakas av upprepade mikrotraumatiseringar. Försäkringskassan har därvid hört docent Sven-Arne Ahlgren, som i yttrande anfört bl a. Beträffande genesen till den skada Bengt K. har kan man tänka sig ett enstaka kraftigt trauma, upprepade småtraumata eller "vanliga" degenerativa förändringar. I det aktuella fallet är det inte troligt att de iakttagna broskförändringarna är arbetsorsakade men ligger Bengt K. mycket på knä är det tänkbart att en försämring har kunnat ske på grund av arbetet. Denna försämring bör rimligen klinga av på vila men risk föreligger för recidiv vid återgång i arbetet. - Mot bakgrund av den medicinska utredningen i målet och även med beaktande av den redogörelse av förekommande arbetsuppgifter som nu lämnats finner kammarrätten inte skäl att frångå den av försäkringskassan gjorda bedömningen. - Bengt K. fullföljde sin talan och åberopade ett utlåtande av docenten Lars Peterson, Gothenburg Medical Center. - Riksförsäkringsverket medgav bifall till Bengt K:s talan. - Regeringsrätten (1995-12-19, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet har inhämtats ett sakkunnigutlåtande från professor Sven-Erik Larsson, Linköping. Denne har anfört bl.a. följande: "Bengt K. arbetade som murare och betongarbetare från 1967 fram till 1988. Mot slutet av denna tidsperiod fick Bengt K. tilltagande besvär från vänster knäled till följd av gonartros. Denna föranledde operation med en valgiserande tibiaosteotomi 1988 för att förbättra belastningsförhållandena på knäleden. Emellertid hade Bengt K. kvarstående invalidiserande besvär från sin knäled även efter den företagna operationen. - Vid en artroskopiundersökning av knäleden den 3 april 1990 konstaterades en 15 x 50 mm stor broskdefekt i femurs ledyta mot knäskålen. Dessutom förelåg en 22 mm:s defekt i knäskålens ledyta. Med anledning härav företogs artrotomi dvs. friläggning av knäleden samt excision av skadat ledbrosk samt implantation av kolfiberstavar i femurkondylerna och en 22 mm:s kolfiberkudde i knäskålen. Bengt K. återhämtade knäfunktionen bra och återgick den 1 april 1991 i fullt arbete som fastighetsskötare. Han var ej sjukskriven senare. - I en arbetsskadeanmälan vilken inkom till försäkringskassan den 23 februari 1989 uppgav Bengt K. att artrosbesvären vänster knäled hade orsakats av belastningsfaktorer i hans arbete som murare. Såsom visandedatum anges den 27 april 1988. Han anför särskilt knästående arbetsuppgifter på olämpliga underlag. Även i övrigt förekom mängder av knäbelastande arbetsuppgifter. Särskilt påfrestande upplevdes stommurning och därvid i synnerhet huggning av tegel vilket han alltid utförde mot vänster lår. - Det noterades i samband med vårdtiden den 30 september - den 6 oktober 1988 för operation med valgusostefoni att en artroskopiundersökning utförd 1988 visade en broskskada på den mediala femurkondylen i vänster knäled samt en s.k. diskoid menisk lateralt. Bengt K. hade företett belastningssmärtor medialt i knäleden sedan 2 år tillbaka, särskilt i vridningsrörelser på medialsidan. Vänster knäled företedde en felställning i stående om cirka 10-15 graders varus (hjulbenthet). - Bengt K. var under tonåren aktiv juniorlagsspelare i fotboll. Han skall ej ha spelat i seniorlag senare. Något känt olycksfall har ej framkommit i den företagna utredningen. Arbetsolycksfall eller särskild incident har ej anförts. Vid den företagna artroskopiundersökningen den 27 april 1988 noterades ingen skada på ledband eller medial menisk. Den diskoida menisken kan ej anses ha varit av betydelse för artrosutvecklingen. - Bengt K. är visandedatum 39 år gammal, vilken ålder faller nedom debutåldern för primär gonartros. Jag finner att de beskrivna ledbroskförändringarna inom den mediala ledkammaren samt på knäskålens ledyta vänster knäled på helt sannolik grund får anses representera traumatisk avlösning av ledbrosket från den underliggande benplatån inom belastande yta. Några medicinska hållpunkter vilka skulle tala för att artrosen skulle vara sekundär till korsbandsskada, annan ledbandsskada eller meniskskada föreligger ej. Upprepade blödningar inom leden liksom inflammation i leden har uppenbarligen ej förevarit. - Med tilltagande ålder reduceras ledbroskets motståndskraft att klara ogynnsamma belastningsförhållanden till följd av en successiv nedgång i antalet viabla ledbroskceller. Ledbrosket är särskilt lättvulnerabelt vad gäller skärande vridvåld varvid den del av ledbrosket som belastas kan avlösas från den underliggande benplattan varvid en lokaliserad ledbroskdefekt uppkommer vilken är icke spontant reparabel. Det är tänkbart men ej på något sätt bevisat, att den laterala diskoida menisken till följd av sin tjocklek kan ha kommit att bidraga till att belastningen i dessa avseenden kan ha varit förhöjd inom den mediala ledkammaren. Ifrågavarande skademöjlighet erfordrar ej mångårig traumaiterativ påverkan av ledbrosket. Det kan räcka med enstaka kraftiga vridvåld under ogynnsam ledbelastning, t.ex. i samband med uppåtresning ur knästående kan muskelkontrollen av knäledens belastning komma att kopplas ur (benet "somnar") vilket kan bana väg för akut traumatisering av ledbrosket vid återupptagen belastning utan full muskelkontroll, dock att olycksfall i vanlig mening ej noteras. Med hänsyn till Bengt K:s beskrivna arbetsförhållanden finner jag att starkare skäl ej talar emot än för att sådan skademekanism kan ha förevarit i hans arbete utan att särskild arbetsincident behöver ha noterats." - Riksförsäkringsverket har anfört att verket med hänsyn till den medicinska utredningen - främst Sven-Erik Larssons utlåtande - anser att Bengt K. varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet med avseende på besvären från vänster knä. Med tillämpning av bevisregeln i dess lydelse före den 1 januari 1993 anser verket att samband föreligger mellan den skadliga inverkan och de vänstersidiga knäbesvär han varit sjukskriven för under tiden den 27 april - den 18 maj 1988 samt den 30 september 1988 - den 31 mars 1991. Visandedag bör fastställas till den 27 april 1988. - Riksförsäkringsverket anser på grund härav att Bengt K. är berättigad till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring efter samordningstidens utgång. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Regeringsrätten finner det av utredningen i målet framgå att Bengt K. i sitt arbete som murare och betongarbetare har varit utsatt för skadlig inverkan med avseende på sina besvär från vänster knä, vilka besvär föranlett sjukskrivning under perioderna den 27 april - den 18 maj 1988 samt den 30 september 1988 - den 31 mars 1991. Med tillämpning av 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring i dess lydelse före den 1 januari 1993 får orsakssamband anses föreligga mellan denna skadliga inverkan och angivna besvär. Sjukperioderna skall ses som ett skadefall med visandedag den 27 april 1988. Bengt K. är därför efter samordningstidens utgång berättigad till ersättning enligt dåvarande bestämmelser i 3 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring för sjukdomsfallen i fråga. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och försäkringskassans beslut och förklarar Bengt K. berättigad till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Målet visas åter till försäkringskassan för fortsatt handläggning. (fd I 1995-11-16, Jansson)

*REGI

*INST