RÅ 1995:21

Sportstugeföreningen överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att byggnadsnämndens beslut att bevilja bygglov skulle undanröjas.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade V.M., ägare av fastigheten Flaxenvik 2:42, att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle fastställa länsstyrelsens beslut om beviljande av bygglov. Till stöd för sin talan anförde hon följande. Huvudbyggnad och naturliga uteplatser på hennes fastighet låg flera meter lägre än den gångväg som går utefter tomtgränsen ner till småbåtshamnen och badplatsen. Särskilt under sommarhalvåret var trafiken på gångvägen livlig och planket behövs för att skydda från generande insyn. Planket hade arkitektritats och smälte väl in i den kringliggande naturen av trädstammar och skuggor. Kammarrätten hade baserat sin bedömning uteslutande på plankets mått, något som stred mot rådande praxis.

Sportstugeföreningen bestred yrkandet och anförde följande. Planens punktprickning av området avsåg att skydda mot oönskad bebyggelse i en ömtålig miljö. Övriga fastighetsägare använde sig av spaljeer, buskar och liknande för att skydda mot insyn. Huvudbyggnaden på fastigheten låg ej så lågt i förhållande till gångvägen att det var några svårigheter att hindra insyn utan ett plank. Flera fastigheter i sportstugeområdet hade liknande nivåskillnader och det vore olyckligt om även dessa skulle begära medgivande att bygga onödiga plank. Trafiken till föreningens bad- och båtbrygga bestod endast av gångtrafik och den var inte livlig.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-06-12, Brink, Berglöf, Werner, Lindstam) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Fastigheten Flaxenvik 2:42 är belägen i ett fritidshusområde i Österåkers kommun. För fastigheten gäller en byggnadsplan, fastställd den 31 december 1955.

Planen gäller enligt 17 kap. 4 § första stycket PBL som detaljplan. Enligt § 1 mom. 2 i planbestämmelserna till byggnadsplanen får med punktprickning betecknat område ej bebyggas. Det i målet aktuella planket har uppförts inom sådant område. Planket är 56 m långt och har på en sträcka av cirka 40 m en höjd av 1,7 m. I båda ändarna av planket är höjden cirka 0,9 m.

Enligt 8 kap. 2 § första stycket 7 PBL krävs bygglov för att uppföra plank. I 8 kap. 11 § första stycket PBL föreskrivs att ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas bl.a. om åtgärden inte strider mot detaljplanen och kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Enligt sjätte stycket i samma paragraf gäller vidare att bygglov får lämnas till åtgärder som innebä mindre avvikelse från detaljplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

Regeringsrätten finner att åtgärden att uppföra planket strider mot den bestämmelse i detaljplanen som anger att det aktuella området inte får bebyggas. Fråga uppkommer då om åtgärden att uppföra planket innebär mindre avvikelse från detaljplanen och om i sådant fall avvikelsen är förenlig med syftet med planen.

Regeringsrätten har i RÅ 1990 ref. 53 II och RÅ 1990 ref. 91 I uttalat att frågan om en avvikelse från plan är att anse som en mindre avvikelse bör bedömas inte endast utifrån absoluta mått och tal utan bör ses i förhållande till samtliga i målet föreliggande omständigheter (jfr även prop. 1989/90:37 s. 55f).

Åtgärden att uppföra det ifrågavarande planket på punktprickad mark kan vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet inte anses innebära en mindre avvikelse från detaljplanen. Regeringsrätten finner därför i likhet med kammarrätten att bygglov inte skall beviljas.