Domskäl

Länsrätten i Kristianstads län (1994-06-17, ordförande Gellberg) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620), SoL, är den enskilde berättigad till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - S.B. driver sedan flera år en syatelje. Hon har tidigare klarat sin försörjning genom inkomsterna hon fått från företaget. På grund av besvär som man misstänker vara allergi har hon varit sjukskriven till och från sedan sommaren 1993. Hon erhöll bistånd till uppehälle för perioden den 14 december 1993 - 13 januari 1994. I januari arbetade hon, på läkares inrådan, för att utesluta en eventuell hundallergi. Hon blev sjuk efter tre veckor och har varit helt sjukskriven från den 21 januari 1994. I januari tjänade hon 1 613 kr i företaget. Hon sålde aktier för drygt 4 000 kr den 14 januari vilket belopp medräknats som inkomst vid den ekonomiska beräkningen för februari månad. Vid den ekonomiska beräkningen har inkomsterna beräknats till 7 377 kr. Utgifterna har beräknats enligt norm jämte hyra till totalt 8 972 kr. Socialnämnden har inte tagit hänsyn till den skatteinbetalning S.B. gjorde den 18 januari om 6 837 kr. - Länsrätten gör följande bedömning. Socialbidrag utgår i regel inte till betalning av skatter då det vid utbetalning av bistånd enligt 6 § SoL är väsentligt att det är den enskilde som skall dra nytta av biståndet och inte borgenären, som i detta fall är staten. Även om S.B. redan betalt skatten så skulle ett bifall till besvären indirekt leda till att bistånd utgår till betalning av skatten. Genom att kontakta skattemyndigheten kan, i vissa fall, nedsättning av skatten medges. Den omständighet att S.B. ej kontaktat skattemyndigheten före inbetalningen eller att hon ej kände till följderna av skatteinbetalningen i bidragshänseende är ej tillräckliga skäl för att vid bidragsberäkningen ta hänsyn till det inbetalda beloppet. Besvären bör därför avslås. - Det antecknas att kommunen enligt 3 § SoL dock har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver, detta gäller även för de personer som inte har rätt till bistånd enligt 6 § SoL. Kommunens yttersta ansvar innebär bl.a. att den har att tillse att den enskilde ej hamnar i nödläge genom uteblivet bistånd. - Besvären avslås.

S.B. vidhöll i överklagande sin i länsrätten förda talan och anförde bl.a. följande. Det fanns inte någon orsak för henne att i början av januari 1994 kontakta skattemyndigheten då hon vid den tidpunkten trodde att hon skulle kunna återgå i arbete. Vidare krävde skattemyndigheten en preliminär självdeklaration för att skatten skulle kunna ändras. Att få sin skatt ändrad var en process som tog mer än ett par dagar. Hade hon vid sitt första besök hos socialsekreteraren den 17 december 1993 erhållit den information som hon var berättigad till, att ordinarie skatt inte räknas som en del i en egenföretagares försörjning, hade hon haft möjlighet att få skatten ändrad före inbetalningen den 18 januari 1994. Socialsekreteraren hade obestritt brustit i sin information. Om hon inte anses har rätt till bistånd eftersom felet begicks av en socialsekreterare så borde hon ha rätt till bistånd enligt 3 § SoL eftersom hon befann sig i ett nödläge.

Socialnämnden ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och anförde bl.a. följande. S.B. hade varit egen företagare i sju år. Det torde inte ha kommit som någon överraskning för henne att en skatteinbetalning skulle göras i januari 1994. S.B. hade vid besök på socialförvaltningen fått information om vilka utgifter förutom bruttonormen som socialförvaltningen ansåg som godtagbara utgifter. S.B. torde därför vara medveten om att bistånd till skatter inte ingick i begreppet skälig levnadsnivå. Vidare kunde S.B. före skatteinbetalningen ha kontaktat socialförvaltningen om något varit oklart i den information hon fått från förvaltningens sida.

Kammarrätten i Göteborg (1994-10-04, Nordbeck, Nilsson, Dahlin, referent) instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.

S.B. överklagade hos Regeringsrätten och yrkade att hon skulle beviljas bistånd till hyreskostnad samt till bruttonorm reducerad med redan utbetalat socialbidrag. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Hon hade inte fått socialbidrag på samma villkor som andra medborgare. Det var inte fråga om bistånd till skatten utan frågan gällde om den skulle dras från inkomsten så som det görs för alla andra sökande. Hon hade inte fått information angående skatteinbetalningen förrän cirka 10 dagar efter det att inbetalningen var gjord.

Regeringsrätten förordnade att Socialstyrelsen skulle avge yttrande i målet. Socialstyrelsen uttalade i ett den 7 mars 1995 avgivet yttrande följande.

Även om man vid beräkning av en persons inkomst utgår ifrån inkomster efter skatt bör man ifråga om personer som själva har att inbetala sin skatt kunna kräva att de i första hand använder sin inkomst till försörjningen och livsföringen i övrigt upp till den norm som gäller för skälig levnadsnivå. Samhällets krav på skatteinbetalningar får anses ha en sämre rätt. Socialstyrelsen delar därför socialtjänstens och underrätternas uppfattning att det belopp som kvinnan använt till skattebetalning skall anses som en inkomst för henne vid beräkning av socialbidrag. Emellertid skall socialbidrag utgå efter en individuell bedömning av den enskildes totala situation. Socialtjänsten skall enligt lagen stärka den enskildes resurser att leva ett självständigt liv. Enligt styrelsens mening motverkas detta om inte hänsyn tas till de mest relevanta utgifterna. Sådana utgifter är, vid sidan av livsmedel, bostads- och elkostnaden eftersom bostaden bedöms som särskilt viktig för den enskilde. Dessutom bör den faktiska läkar- och sjukvårdskostnaden ingå i vad hon har rätt till. I övrigt täcker kommunens ansvar enligt 3 § socialtjänstlagen skyldigheten att se till att hon inte hamnar i ett nödläge.

Socialnämnden motsatte sig ändring av kammarrättens dom och anförde bl.a. följande: S.B. informerades den 17 december 1993 om socialförvaltningens rutiner, sökandens rättigheter, bruttonorm och dess delposter, att inkomsten sökanden haft innevarande månad dras av på normen för nästkommande månad samt vilka av utgifterna som i bidragshänseende var godtagbara utgifter. I och med angiven information torde S.B. vara väl medveten om att bistånd till skatter inte ingick i begreppet skälig levnadsnivå. S.B. hade även haft goda möjligheter att kontakta socialförvaltningen innan skatteinbetalningen gjordes den 18 januari 1994 om något i socialförvaltningens information var oklart.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-12-29, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Målet avser en ansökan om ekonomiskt bistånd för tiden den 14 januari - 28 februari 1994. Frågan i målet gäller om man vid bedömningen av rätten till bistånd skall beakta att den biståndssökande den 18 januari hade att göra en inbetalning av debiterad preliminär skatt.

Vid prövning av en ansökan om bistånd skall enligt 6 § SoL ställning tas till om den enskildes behov kan tillgodoses på annat sätt än genom bidrag. Såvitt gäller inbetalningen av preliminär F-skatt, som i förevarande fall påverkar bidragsbehovet, finns särskilda regler i uppbördslagen (1953:272), som bl.a. innebär möjlighet att efter ansökan få jämkning av skattebeloppet resp. anstånd med inbetalningen. I enlighet med vad som anförts i Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4 (s. 74) åligger det den skattskyldige att utnyttja sådana möjligheter. Med hänsyn härtill får det anses att S.B:s skatteskuld inte var av beskaffenhet att böra beaktas vid prövningen av hennes biståndsbehov. Den omständigheten att hon kan ha varit okunnig om sina åligganden att söka jämkning eller anstånd i fråga om skatteskulden påverkar inte denna bedömning.

S.B. har emellertid gjort gällande att hon som en följd av den gjorda skatteinbetalningen kommit i ett akut nödläge och blivit tvungen att lita till sina föräldrar för medel till hyra och andra nödvändiga utgifter för uppehället under den i målet aktuella tiden. Närmare utredning härom saknas, och frågan om hon har rätt till bistånd på denna grund har inte prövats av socialnämnden eller underinstanserna (jfr Regeringsrättens dom den 22 november 1995 i mål nr 3029-1993). Målet bör därför återförvisas till socialnämnden för prövning av denna fråga.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas domar och återförvisar målet till Socialnämnden i Ängelholms kommun för prövning av S.B:s rätt till bistånd enligt vad ovan sagts.