RÅ 1995:90

Fastighetskontoret i Gävle kommun upprättade under åren 1981-1989 exploateringsavtal med sexton fastighetsägare inom gatukostnadsområdet Hemlingby. Enligt avtalen skulle fastighetsägarna betala visst belopp i s.k. exploateringsbidrag mot att de befriades från skyldigheten att ställa säkerhet och att erlägga ersättning för gatukostnader. Gatorna färdigställdes i juni 1986. Det visade sig då att den faktiska kostnaden blev lägre än den ursprungliga beräknade gatukostnaden på grund av att gatubredden minskats, planerat intrång begränsats osv. Tio av de sexton fastighetsägarna erlade sin ersättning redan på ett tidigt stadium dvs. omkring år 1983 och erlade då vardera belopp som översteg 35 000 kr. De övriga sex erlade sin kostnad efter det att den faktiska gatukostnaden sammanställts 1989 och den uppgick då till ca 29 500 kr. De fastighetsägare som erlagt för mycket ersättning begärde därefter återbetalning av mellanskillnaden uppräknad med ränta.

Fastighetsnämnden i Gävle kommun (1993-03-11) avvisade begäran om återbetalning av exploateringsersättning för gatuutbyggnad i Hemlingby.

Kammarrätten i Sundsvall

S.S. överklagade fastighetsnämndens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Beslutet stred dels mot bestämmelsen i 2 kap. 2 § kommunallagen, KL, angående kommunens skyldighet att behandla sina medlemmar lika, dels mot bestämmelsen i 6 kap. 31 § plan- och bygglagen, PBL, vari stadgas att ersättning för gatukostnader skall fördelas mellan fastighetsägare efter skälig och rättvis grund. - Fastighetskontoret i Gävle upprättade under åren 1981-1989 s.k. exploateringsavtal med sexton fastighetsägare inom gatukostnadsområde Hemlingby X. Avtalen hade varit en förutsättning för att bevilja bygglov på resp. fastigheter. Den ersättning som den bygglovsökande tvingades att erlägga för att erhålla bygglov grundades på en kostnadsberäkning som baserades på erfarenhetsmässiga kostnader utifrån kostnadsläget den 1 juli 1983. De beräknade kostnaderna framräknades dessutom med ett index från det beräknade kostnadsläget till dess gatorna kunde användas för trafik efter ombyggnation. Gatorna färdigställdes i juni 1986. Enligt kommunens uppgift minskades gatubredderna något vid ombyggnationen och planerade intrång på angränsande fastigheter blev inte så omfattande som planerat. Den faktiska kostnaden blev på så vis något lägre än den ursprungliga beräkningen. Den faktiska gatukostnaden sammanställdes i februari 1989 till 29 500 kr per fastighet när övriga fastighetsägare debiterades. Tio av de sexton fastighetsägarna som kommunen upprättat exploateringsavtal med hade erlagt en gatukostnad som översteg den faktiska kostnaden. Beloppen låg mellan 35 100 - 41 200 kr. I dom den 25 november 1991 godtog Gävle tingsrätt Gävle kommuns beräkning av gatukostnadsersättningen. Härefter begärde de fastighetsägare som erlagt högre avgift, på grund av tidigare undertecknade exploateringsavtal, återbetalning av mellanskillnaden. Fastighetsnämnden hade avslagit deras begäran.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1993-06-23, Sjödin, Mobacke, referent, Stoorhöök, de särskilda ledamöterna Nordlander och Nylund) yttrade: Kammarrätten finner att fastighetsnämndens nu överklagade beslut att avvisa begäran om återbetalning av exploateringsersättning för gatubyggnad i Hemlingby inte är ett beslut rörande gatukostnader enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna i den lagen kan därför inte beaktas vid prövningen av klagomålen. - Av 2 kap. 2 § KL följer att kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Av utredningen framgår att ifrågavarande anspråk om återbetalning av exploateringsersättning är tvistigt. Fastighetsnämndens beslut - att såsom motpart till fastighetsägarna i tvisten rörande återbetalning av ersättningen - inta den ståndpunkten att rätt till återbetalning inte föreligger kan inte anses så obefogad att beslutet står i strid med nämnda bestämmelse. På grund härav och då det icke heller eljest visats att överklagade beslutet är att anse som olagligt i något av de hänseenden som omnämns i 10 kap. 8 § KL, kan S.S:s talan inte bifallas. - Kammarrätten avslår klagomålen.

S.S. fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-12-29, Björne, von Bahr, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Det exploateringsavtal som den 4 december 1985 ingicks mellan Gävle kommun, å ena sidan, och S.S. och A.M.F., å den andra, innebar att de sistnämnda skulle erlägga 40 100 kr i s.k. exploateringsbidrag till kommunen. Beloppet var, enligt avtalet, uträknat med den av kommunfullmäktige fastställda gatukostnadsutredningen för Hemlingby X som grund. Genom att erlägga det överenskomna beloppet blev S.S. och A.M.F., enligt avtalet, befriade från skyldigheten att ställa säkerhet för framtida gatukostnad och att erlägga ersättning för gatukostnad enligt gällande stadsplan och gatukostnadsbestämmelser. Liknande avtal har ingåtts mellan kommunen och andra fastighetsägare inom samma gatuområde.

S.S. har jämte andra fastighetsägare som erlagt exploateringsbidrag begärt att av kommunen återfå viss del av det erlagda bidraget. Med hänsyn till innebörden av de ingångna exploateringsavtalen får de erlagda beloppen anses ha utgjort ersättning för framtida gatukostnader. Det av S.S. överklagade beslutet av fastighetsnämnden i Gävle kommun kommer till följd härav att gälla de berörda fastighetsägarnas skyldighet att betala gatukostnader. Detta innebär att reglerna om kommunala besluts överklagbarhet i 13 kap. 1 § PBL är tillämpliga på ifrågavarande beslut. Enligt nämnda lagrum får beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning överklagas i den för kommunalbesvär föreskrivna ordningen, medan andra beslut rörande gatukostnader inte får överklagas.

Det i målet aktuella beslutet gäller varken grunderna för betalningsskyldighet eller de generella villkoren för betalning. Beslutet är därför inte överklagbart enligt reglerna i PBL (jfr vad som sägs i 15 kap. 8 § PBL om fastighetsdomstols befattning med tvister mellan kommun och fastighetsägare om ersättning för gatukostnader m.m.). S.S:s talan skall därför inte upptagas till prövning.