Prop. 1985/86:1

med förslag till ny plan- och bygglag

Regeringens proposition 1985/86: 1

med förslag till ny plan- och bygglag

t..

Prop. HSS/86: l

Regeringen föreslar riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll den 23 maj IQSS.

Pa regeringens vagnar

(.)/( »]" Pul/ut'

Hum" (Ills'liiffs's'uil

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen laggs l'ram förslag om en ny plan— och bygglag. PBL. som skall ersatta bl.a. byggnadslagen (1947: 385). byggnadsstadgan (1959: till) och lagen tl97o: hot») om paföljder oeh ingripanden vid olovligt byggande m.m.

Förslaget bygger i vasentliga delar pa principerna i giillande ratt men innebar en genomgripande systematisk omarbetning av dagens lagstiftning samt en forenkling och modernisering av regelsystemet. litt genomgaende drag i reformen ar decentralisering av beslutsfattandet. Stor vikt har ocksa lagts vid storre frihet och ansvar för den enskilda manniskan. De viktigaste n) heterna ar följande.

Alla kommuner skall ha en oversiktsplan som omfattar kommunens hela vta. ("miradesbestammelser skall kunna antas. om kommunen vill saker— stiilla syftet med twersiktsplanen inom ett visst omrade. Dagens stadsplan och byggnadsplan ersatts av en enda plan. som kallas detaljplan. Den skall ha en genomfiirandetid som begränsar byggratten i tiden.

Nybyggnadsforbuden avvecklas. lin principiell ratt införs att '.'iterupp- fora byggnader som har rivits eller brunnit ned. Vidare far fastighetsagare ratt att gora bade utvandiga och inuindiga andringar ax byggnader. även om byggnaderna strider mot detaljplanen. En ratt att fa bygglov till kom— pletteringstitgitt'der — t.ex. komplementbyggnader och mindre tillbygg- nader — införs betraffande en- eller tvi'ihostadshus utanfor omraden med (_letaljplan.

l.;insstyrelscns faststallelseprovning av planer slopas. l_.an.s.st_vrelsen skall ha mojlighet att I efterhand granska och upphava detaljplaner och

Prop. 1985/86: 1

I.)

områdesbestämmelser. Upphävande får dock beslutas endast på vissa. i lagen angivna grunder.

Medborgarinllytandet förbättras. Vid planläggning skall genom inform-(j_ tion och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt för de politiska organen. Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall. liksom hyresgästernas organisationer. ha samma stall- ning som sakägarna.

Tillstånd till byggande m.m. lämnas i form av bygglov. rivningslov och marklov. Förhandsbesked kan lämnas till åtgärder som kräver bygglov. Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta att vissa atgär— der inom områden utan detaljplan fär utföras utan bygglov. nämligen bl.a. komplementbyggnader. mindre tillbyggnader och inre ändringar av bygg- nader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta att enklare fritidshus och liknande byggnader får uppföras eller byggas till eller ändras på annat sätt utan lov. Ändringar av befintliga industribygg- nader skall också kunna befrias från bygglovsplikt.

PBL föreslås träda i kraft den ljanuari l987.

Prop. l985/86: l . 3.

Propositionens lagförslag ; kap. l—8 ##

Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

l & Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människm'na i dagens samhälle och för kommande generationer.

2 & Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten.

3 & Varje kommun skall ha en aktuell örersiktsplcui. som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ- den är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan fär tiinräde.x'hartömma/ser antas. om det behövs för att syftet med över- siktsplanen skall uppnäs eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses.

Fustig/u'mpluner fär antas för att underlätta genomförandet av detalj- planer.

För samordning av flera kommuners planläggning får region/)luncr an- tas.

4 & Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygg/nr. riv- ningxlur respektive mark/ur i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov far ges_fi'irluuulxheskecl huruvi— da byggande kan tillätas på den avsedda platsen.

S & Vid prövning av fragor enligt denna lag skall bäde allmänna och enskilda intressen beaktas. om inte annat är särskilt föreskrivet.

6 & För att mark skall fä användas för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för ändamälet. l_.ämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

7 & I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd. som har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.

8 så Länsstyrelsen har tillsyn overplan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan— och byggnads— väsendet i riket.

Prop. l985/86: ] 4

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse

] & Planläggning skall ske sä att den frätnjar en frän alltnän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en fran social synpunkt god hostads—. arbets—. trafik— och fritidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till för— hällandena i angränsande kommuner. Mark- och vattenomrädcn skall an— vändas för det eller de ändamäl för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

2 & Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

3 & Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1. de boendes och övrigas hälsa. 2. jord-. berg- och grundvattenförhz'illandcna. T=. möjligheterna att ordna trafik. vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice.

4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller— störningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi- försörjningcn och encrgihushällningen.

4 & lnom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor- mas med hänsyn till behovet av

l. skydd mot ttppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser.

Z. sky-'ddsätgärdcr för civilförsvaret.

3. hushi'tllning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis- ka förhällz'tnden.

4. trafikförst'irining och god trafikmiljö. 5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse— eller orienteringsft'är— mäga att använda omrädet.

h. f("irändringar och kompletteringar. Inom eller i nära anslutning till omräden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek. motion och annan utevistelse satnt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3 kap. Krav på byggnader m.m. Nya byggnader

l & Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur— och kultttr -'är— detta pa platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg. som är lämplig för byggnaderna som sadana och ger en god helhetsverkan.

2 & Byggnader skall placeras och utformas sä att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt pä trafiksäkerheten eller pä annat sätt

.? kap.—3 kup. 1—3 Sif

'Jl

Prop. 1985/86: !

medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. lnverkan pä grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas. l fråga om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras.

3 & Byggnader skall medge god hushållning med energi. ! omräden där knapphet på vatten räder eller kan befaras uppkomma skall byggnader dessutom medge god hushällning med vatten.

[ byggnader som innehäller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm- ningssystemet i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är lämpliga frän allmän energisynpttnkt kan användas utan omfattande änd- ringar.

En- eller tväbostadshus som i huvudsak skall värmas ttpp med el eller naturgas skall i skälig utsträckning utföras så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana byggnader fär förses med upp- värmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskil- da skäl.

4 & Byggnaders grundkonstruktion. stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärförmäga. stadga och beständighet. Ovriga bygg- nadsdelar skall lta en med hänsyn till ändamälet tillfredsställande hällv fasthet.

5 & Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad. god hygien. en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom— husklimat.

6 & Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall. mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnader" på ett tillfredsställande sätt.

7 & Byggnader. som innehåller bostäder. arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse— eller orienteringsförmäga och inrättade så att bostäderna och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet pä tillgänglighet skall byggnader 'ara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgangliga genom hiss eller annan lyftan- ordning gäller inte byggnader som har färre än tre väningsplan. Om sadana byggnader innehällcr bostäder som inte näs från marken. skall de dock utföras sä att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svärighet,

[ fraga om en- eller tvi'ibostadshus fär undantag medges frän kravet pä tillgänglighet till byggnaden. om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader sotn innehäller arbetslokaler fär. sävitt gäller dessa lokaler. undantag medges fran första stycket. om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

8 ä' Byggnader skall utföras med sädant material och pä sådant sätt att reparations-. underhälls- och driftkostnader begränsas.

9 ä [ fraga om fritidshus med högst tvä bostäder gäller inte bestämmel- serna i 3. 7 och 8 ss.

_? kup. 2—0 ##

Prop. 1985/86: 1 6

1 fräga om byggnader som fär uppföras utan bygglov skall bestämmelser- na i 1—8 55 tillämpas i skälig utsträckning.

10 & Tillbyggnader. ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt sä att byggnadens särdrag beaktas och dess bygg- nadstekniska. historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1—855 och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning.

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i t—sss angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter medde— lade med stöd av denna lag.

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändring- arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 ss.

I detaljplan eller omrädesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området fär långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg- nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst tvä bostäder gäller inte bestämmelserna i 3. 7 och 8 åå.

11 5!" Med ombyggnad avses ätgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg- naden eller en del av den utgör ombyggnad.

12 & Byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg- gelse av denna karaktär får inte förvanskas.

13 & Byggnader skall underhällas sä att deras egenskaper i de hänseen— den som avses i 3—7åä i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7.5.5 skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde frän historisk. kultur— historisk. miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

Byggnader som avses i 12.5 skall underhållas sä att deras särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader m. m.

14 ä 1 fräga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i l— BH tillämpas. l fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i Skap. skall l—l3ää tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter. allmänna platser m. m.

15 & Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas pä ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena pä platsen. Dessutom skall tillses att

3 kap. 9— [5 N'

Prop. 1985/86: 1 7

I. natttrlk'irutsättningarna sä längt möjligt tas till vara.

2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer.

3. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafiken inte ttppkommcr.

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgäng frän tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra- vet pä framkomlighet för utryckningsfordon till och frän bebyggelsen på tomten.

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål- landena i övrigt. kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga.

6. lämpligt utrymme för parkering. lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas pä tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för barnstuga. skola eller annan jämförlig verksam— het. skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse pä tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta. skall i första hand friyta anordnas.

16 & På bebyggda tomter fär bestämmelserna i 15.5 första stycket 6 samt andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas så att den uppfyller kraven i 155 i skälig utsträckning.

17 & Tomter skall. oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte. hållas i värdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycks- fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 & skall hållas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar pä lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

18 ä I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomteri 15— 17.55 tillämpas i skälig utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 & Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark— och vattenområden.

Planen skall ange l. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ- den samt riktlinjer för tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse.

2. har kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m.

2 & Översiktsplanen bestär av en särskild handling samt en eller flera kartor. Planen skall utformas sä. att dess innebörd kan utläsas utan svärig— het.

3 kup. l5—I8 sW— —-4 kap. 1—2 W

Prop. 1985/86: 1 tt

'l'ill planen skall fogas en sädau planbeskrivning som avses i 8.5 och länsstyrelsens granskningsyttrar-de enligt () s.

(')m länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del. skall det anmär- kas i planen.

3 & När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas. skall kommunen samräda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skäll beredas tillfälle till samräd.

4 & Samradet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrädct bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrädet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en sämrädsredogörelse.

5 5 Under samrädct äligger det länsstyrelsen särskilt att 1. ge räd om tillämpningen av :! kap. och verka föratt riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushällning med naturresurser rn. rn. tillgodoses.

2. verka föratt sadana frägor om användningen av mark- och vattenom- räden som angär tva eller flera kommuner samordnas pä ett lämpligt sätt. 3. ta till vara statens intressen.

6 & lnnan översiktsplanen eller en ändring av den antas. skall kommunen ställa ut planförslaget under minst tvä mänader. Den som vill lämna syn- punkter pä förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

7 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början anslas pä kommunens anslagstavla och infö— ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgä var utställningen äger rum samt inom vilken tid. pä vilket sätt och till vem synpunkter pä förslaget skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen. skall det framgä av kungörelsen.

För kungörändet skall gälla vad sotn är föreskrivet i lagen ( 1977: 654) om kungörande i tnäl och ärenden hos myndighet m. ni.

fått exemplar av förslaget med planbeskrivning och sanu'ädsredogörelse skall. innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen samt till regionpla- neorgan och kommuner som berörs av förslaget.

8. U nder utställmngstiden skall planförslaget ätft'jljäs av

. planbeskrivning som avses i andra stycket. . samradsrcdogörelsen. . gällande översiktsplan. . sädant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedt'imning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna. skälen till planens utformning och de ätgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom— munen. skall ändringens verkningar för. andra delar av kommunen redovi- sas.

_,Lg'JJIJ—III-

4 lut/). 2— o' säs

Prop. 1985/86: 1 ., ' . g

() & Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsytt' rande över planförslaget. ..

Av yttrandet skall framgå om I. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (00001000) om hushållning med naturresurser m.m..

2. sådana frågor rörande användningen av mark— och vattenområden som angår två eller llera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt.

3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

10 & Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan— de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

(.)m förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

ll & Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäk- tige.

12 & Beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu- tet vunnit laga kraft.

l3 & När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft. skall planen. planbeskrivningen. samrådsrcdogörelsen. granskningsyttrandet. utlåtandet enligt nos och ett protokollsutdrag med beslutet utan dröjsmål sändas till statens planverk. länsstyrelsen. region— planeorgan och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser Detaljplan

] & Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

l. ny samlad bebyggelse.

2. ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands- besked.

3. bebyggelse som skall förändras eller bevaras. om regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader. om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 &.

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

2 i Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befint- liga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka pä planens genomförande.

4 kap. 9—I3 s*)"— —5 lta/). l—Z .*39

Prop. 1985/86: 1 lt)

] de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspräk enligt 6 kap. l7—l9s'ä skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen- heter som planen orsakar enskilda.

3 5 ] detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges

l. allmänna platser säsom gator. vägar. torg och parker.

2. kvartersmark för bland annat bebyggelse. idrotts— och fritidsanlägg— ningar. begravningsplatser. anläggningar för trafik. vatten. avlopp och energi samt skydds— och säkerhetsområden.

3. vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad. I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. För kvartersmark och vattenomrä- den skall användningen anges.

4 5 Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. skall det anges i detaljplanen.

5 & l detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (gen—'.)mförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton är. 'fidcn räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft eller frän den dag dessförinnan då någon del av planen fär genomföras på grund av förordnande enligt l3 kap. 85 andra stycket. I planen kan anges att tiden skall räknas från senare tidpunkt än den dä beslutet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. är tiden femton år från dag som anges i första stycket.

(_)m förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i l4 fs.

6 & Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt 7s första stycket 9. skall i planen bestämmas den tid under vilken användningen fär pägä. Tiden fär bestämmas till högst tio år och skall räknas från den dag som anges i Så första stycket. Saknar planen bestäm- melser om tiden. är denna fem år. Om förlängning av tiden finns bestäm- melseri l5 &.

7 & Utöver vad som enligt 35 skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

I. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 & tredje stycket. bä första stycketZ och 3. 89" första stycket samt % första och andra styckena.

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och. om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön. även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske.

3. byggnaders användning. varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek.

4. placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar och tomter. varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. lOä tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. lZ & får meddelas.

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge.

5 kup. 2—7 5.5

Prop. 1985/86: 1 - .; - ll

(». användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. _ . . ::.-

7'. stängsel samt utfart eller aiinan 'utgång mot allmännä platser.

8. placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ- da viss mark för parkering.

9. tillfällig användning av mark eller byggnader. som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen.

l0. markreservat för allmänna ledningar. energianläggningar samt trafik- och väganordningar.

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och. om det finns särskilda skäl. högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening. buller. skakning. ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969: 387).

IE. principerna för fastighetsindclningen och för inrättande av gemen- samhetsanläggningar.

! detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam- verkan enligt 6 kap. 2 5. Om en detaljplan antas efter det att ett exploate— ringsbeslut enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft. skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan. skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

8 g" [ detaljplanen fär bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgär- der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

l. viss trafik-. vatten-. avlopps- eller energianläggning för vilken kom- munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd.

2. viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits. byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3. beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 %* andra stycket.

9 & Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar. Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden. Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön.

10 5 Till detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 265 och en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6kap. ] &.

11 & Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän- digt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i

5 kap. 7—1/ 59.

Prop. [985/86: ] 12 H s. (.)m förlängning av tid för tillfällig markanvändning finns bestämmel- seri IS 9".

12 ,b' Bestämmelserna i l— ltläs' skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

13 & ()m detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett omra- de som omfattas av en fastighetsplan. skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. ll s' upphör att gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 s.

14 & lnnan genomförandetiden gått ut kan den förlängas med högst fem år i sänder. Efter det att genomlörandetiden gått ut. kan den förnyas med högst fem år i sänder. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö- rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder. skall genomfö— randetiden förlängas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om förlängning skall göras före genmnft'irandetidens utgång.

15 5 Den tid under vilken tillfällig nuirkanvändning får pågå kan förläng- as med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Områdeshestämmelser

l6 & För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan om- rådesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelscr får regleras

I. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. ss första stycket. bä första stycket I och 3. 7s. && andra stycket och 95 tredje stycket.

2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be' byggelse eller för fritidsanläggningar. kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål.

3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus.

4. placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar eller tomter. varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. l0ä tredje stycket och skyddsbestammelser för byggnader som avses i 3. kap. lZs får meddelas.

5. användning och utformning av allmänna platser.

6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i Xkap. ()ä tredje stycket.

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen.

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 s".

17 & Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur bestämmelserna reglerar miljön.

5. Ålll). Il—I7 N

Prop. 1985/86: 1 . _ 13

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när omri'idcsbestämmel- serna ändras eller upphävs.

Förfarandet m. m.

r..

18 & l')ctaljplancn bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

19 & Når förslag till detaljplan upprättas skall det. om det inte är uppen- bart onödigt, finnas en eller flera för ändamålet avsedda kartor (grund- kartal och en fastighetsförteckning. [ fastighetslörteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

1. fastigheter. mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostads- rätt och hyresrätt i nämnda egendom.

2. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen(1973: 1149") samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvt-tltning av samfälligheter förvaltar samfällighet. särskild rätt eller gemensamhctsan- läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen.

20 & Når förslag till detaljplan upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen. fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter. sammanslutningar och en- skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

21 a' Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un- der samrådet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro- gram för planen. skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrädsredogörelse.

22 & Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (00001000) om hushållning med naturresurser m.m. tillgo- doses.

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark— och vattenom- räden som angär två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

3. ta till vara statens intressen.

23 & Innan detaljplanen antas. skall kommunen ställa ut planförslz'tget under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

24 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utstållningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö- ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1. var planområdet ligger.

2. om förslaget avviker från översiktsplanen.

5 kup. l7---24 W

Prop. 1.985/86: 1 14

3. vilken mark eller särskild rätt till tnark som till följd av planens antagande kan komma att tas i anspråk enligt okap. 17— 19%".

4. var utställningen äger rum.

5. inom vilken tid. på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas.

6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap. 59" kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26.5. en genom- förandebeskrivning enligt 6 kap. l ä och samrådsredogörelsen skall. innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget.

25 & Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare.

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord- ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller. om förhandlingsord- ning inte gäller. känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsomräde fastigheten är belägen.

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter. får underrättelsen sän- das till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare. får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla. I sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas. om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 245 första stycket3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

26 & Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen.

2. samrådsredogörelsen.

3. program för planen. grundkarta och fastighetsförteckning. om sådana handlingar har upprättats.

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

lplanbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsi'tttningarna. planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial. om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovi- sas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd. bör också ställas ut.

27 & Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan- de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

5 kup. 24—27

Prop. 1985/86: 1 15

Litlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sitta synpunkter på det utställda föi'släget tillgodosedda. ()n'iåett stort antal personer skall underrättas. får underrättelse i stället ske genom kungörelse på det sätt som anges i 24.5.

(.)m förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

28 ä I stället för vad som föreskrivs i löä. 20.5. 21 å andra stycket samt 22—275? får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa- rande). om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse. saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty- relsens granskningsyttrande enligt 4 kap. %.

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25å första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig- ger skall de underrättas om detta och. om de inte godkänner förslaget. under minst två veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om det. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet.

29 & Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

30 & Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet. protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

1. länsstyrelsen samt rcgionplaneorgan och kommuner som berörs av planen.

2. sakägare. bostadsrättshavare. hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening som avses i 25.5 första stycketZ. om de senast under utställningstiden eller under den i 28ä andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodo- sedda eller om de har besvärsrätt på grund av bestämmelsen i 13 kap. Sä andra stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem. får underrättelse i __stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som anges i 24ä. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt ökap. 17— I9ää skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser. tidpunkten för tillkännagi- vandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

31 & När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft. skall detta kungöras i ortstidning. 1 kungörelsen skall tas in en upplysning om innehål- let i 15 kap. 4.5.

5 kup. 27—31 s*.s'f

Prop. 1985/86: 1 16

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen. planbeskrivningen och ge- ttomft'irandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

32 & Bestämmelserna i lli—31 ss skall tillämpas även när detaljplaner ändras eller upphävs.

33 & Bestämmelserna i :()—Mss skall tillämpas när omradesbestäm- melser antas". ändras eller upphävs.

34 &” Beslut att anta. ändra eller upphäva detaljplan eller omradesbestäm- ntelser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller fär genomft'iras efter förordnande enligt I3 kap. Sä andra stycket.

35 ,s' ()tnrädesbestämmelser upphör att gälla när det för området förelig- ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt l.? kap. Hå andra stycket att platten fär genomföras.

36 & Av 8 kap. ll. 12. 17 och tass följer att bygglov. rivningslov och marklov fär vägras till åtgärder som strider mot detaljplan eller omrädes- bestämmelser. Även åtgärder som inte kräver lov och som avser byggna— der. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller omrädesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt fär beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe- stämmelser.

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

] ;" Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska. tekniska. ekono- miska och fastighetsri-ittsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Esploateringssamverkan

2 & Kommunen fär besluta att exploateringssamverkan enligt lagen ttlt)0():00()) om exploateringssamverkan får ske. om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning ntark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyg— gelsen. Sädant beslut meddelas genom detaljplan eller omrädesbestäm- melser.

l beslutet skall anges samverkansomrädets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsheslut enligt lagen om exploate— ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag da beslutet att artta planen eller omrädesbestämmelscrna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan dä del av planett eller av områdesbestämmelserna får genomfö'as efter förordnande enligt I3 kap. xs andra stycket. Har något esploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden. upphör planen eller omrädesbestämmelserna att gälla såvitt avser kommunens beslut om esploateringssamverkan.

5 kup. 3l—3h N' —(> kup. 1—3 sit"

Prop. 1985/86: ] l7

Fastighetsplan

3 & ] fastighetsplan kan för områden som omfattas av deftiljplan medde— las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut. ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan- läggningar.

Fastighctsplan skall antas om I. det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastighe- ter.

2. detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig- ltetsplan.

3. en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig.

4 & fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Ski-ilig hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse—. äganderätts- och fastighetsför- hällanden som katt inverka på planens genomförande.

()m planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter. til— lämpas 3 kap. läfastighetsbildningslagen ( I970: 988).

('.)m planen skall reglera inrättattdct av en gemensamhetsanläggning. tillämpas 5 och bås anläggningslagen (1973: I 149). Skall den ge bestämmel- ser om ledningsrätt. tillämpas cs ledningsrättslt'tgen ( l973: ll44l.

5 & Fastigltetsplanen får inte strida mot detaljplanen. ()m syftet med detaljplanen inte motverkas. får dock mindre avvikelser göras. I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets- planen.

6 5 1 den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen attges

!. områdets indelning i fastigheter.

2. vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas. ändras eller upphävas.

3. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar.

4. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmett som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7 & I fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast ttnder förut- sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt |3 kap. 85 andra stycket.

8 & Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar.

') & 'l'ill fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 12 15.

IO ;? Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt på grttnd av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid fär fastighetsplanen

(» kup. .i— I!) sås”

Prop. 1985/86: t ts

ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom fastig- hetsplanen beaktas.

[] 9; Om detaljplanen ändras och detta medför att f:.tstighetsplanen strider mot detaljplanen. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

12 & Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj- planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dent.

[ planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighets- planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

13 & Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller. om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn- den. av den som antar detaljplanen.

14 & Bestämmelserna i 3—9. 12 och Bäst tillämpas även när fastighets- planen ändras eller upphävs.

15 & Beslut att anta. ändra elle;r upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8? andra stycket.

16 & Av 8 kap. Ils' följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ— ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

17 & Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt platten skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända- mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt. får rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i l4 kap.

18 & Ont kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. är den som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats. skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål.

19 & På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att ntark. som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detalj-

(> kup. lO— IQ Q's

Prop. 1985/86: 1 19

platt behövs för sådana allntänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader. tttanlcrsättning skall avstås t_ill kommunen. På ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordtiä'att mark som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandct av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vttnnit laga kraft.

Förordnande får meddelas endast i den ntån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

20 & När fråga har väckts om tillämpning av 1915. skall byggnadsnämn- den genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Överlåtelse av mark. som sker efter det att sådan anmä- lan har inkommit. inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 19% andra stycket.

Skall detaljplanen ändras. får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avstätts eller skall upplåtas enligt 19.5 byts ut mot annan mark. om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

21 & Den som har avstått mark enligt 19.5 skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske. är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den som marken har avstätts till.

22 ä 1 ett förordnande enligt 19.5 får länsstyrelsen. i den mån det är skäligt. på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23 & Bestämmelserna i 19—22 st om ägare gäller även exploateringssam- fällighet enligt lagen (0000: 000) om exploateringssantverkatt.

24 & Om kommunen är httvudman för allmänna platser. får kommunen efter genomföt'andetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomfö- randetidens utgång även lösa mark. som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det tinns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt. får rättigheten lösas.

25 & Rätt att använda mark enligt 18 eller 19s' gäller framför annan rätt till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m.m.

26 & inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser. om det inte ftnns särskilda skäl till annat. Att planen skall utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 455. Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planett ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom-

6 kap. [()—36 vs

Prop.. [985/86: ] 20

matten är huvudman så. att platserna kan användas för avsett ändamål. l-"öre genomft'irandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be— gagnade inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. lnotn områden som efter genomförande-tidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand sotn bebyggelsen färdigställs.

27 & När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud- man upplåts till allmänt begagnande. skall de till bredd. höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut- förda på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från planen får göras. om syftet med planen inte motverkas.

28 5 Om någon vill bebygga en fastighet innan den gata till vilken fastig— heten har tttgäng blivit iordningställd och avloppsledning anlagts. skall han anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger.

29 & Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 26.5 andra stycket och 27; i stället gälla staten.

Kostnader. som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken. skall dock betalas av kommunen. om inte regeringen bestäm— mer annat.

30 & Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl- dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

År staten väghållare inom område med detaljplan. skall. med den be— gränsning som anges i 29% andra stycket. staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål- lare finns bestämmelser i lagen (l939zö08) om enskilda vägar och anlägg— ningslagcn ( l973: 1149).

Gatukostnader m. m.

31 & Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra gator och andra allmänna platser. fär kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och a' anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för— delning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

32 & Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt— ra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som

6 kup. 26—33 N'

Prop. 1985/86: [ Zl belöper pä gatan framför fastigheten. Kostnaden för sadana anordningar som normalt hör till en gata fär U_bl'l med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors fär tas ut med lika delar äv ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt. fär kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig- hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stveket.

33 & Den ersättning som enligt 3l eller ut belöper pä varje fastighet skalljämkas. om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de ätgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande sotn överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

34 & "fill grund för bestämmande av ersättning enligt 3! eller 32% får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

35 & Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Pä obetalt belopp skall betalas ränta enligt (is räntelagen (l975: 635) från förfallodagen.

(_)m ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens eko- nomiska bärkraft eller andra omständigheter. fär fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. Pä obetalt belopp skall betalas ränta enligt Så räntelagen pä varje del av ersättningen som förfaller till betalning i framtiden från den dag dä den första inbetalningen skall ske till dess ifrägtwarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. ()m betalningsvillkoren ändä blir alltför betungande för fastighetsägaren. skall villkorenjämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt. är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

36 & lnnan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all- männa platser skall betalas av fastighetsägare enligt 3l eller 32.5. skall kommunen lata utreda frägan och upprätta det förslag som utredningen föranleder. Sakägare och de bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samrad.

Samradet syftar till ett tttbyte av information och synpunkter. Under samrädet bör motiven till förslaget; planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrädsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 3l & skall ställas ut under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett pä tid och sätt som anges i 5 kap. 24%. Underrättelse om utställningen av försla—

(i kup. 32—36

Prop. 1985/86: 1 22 get skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt 6 kup. 36—39 5.5— berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som —7kap. I—3 54.5 skriftligen har godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget ätföljas av samrådsredogörelsen. Efter utställningstidens utgäng fär kom- munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 å skall de fastighetsägare vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas tillfälle att yttra sig över detta. innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall ätföljas av samrådsredogörelsen.

37 & Mark framför fastigheter som är belägna vid torg. parker eller andra sådana allmänna platser. skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begagnande.

38 & Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även på mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare, avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse. skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamäl. Den högsta tillåtna bygg- nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe- ter som har del i samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

39 5 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i l7 eller 24.5 skall 4kap. expropriationslagen tl972:7l9) tillämpas. Vad som sägs i 4kap. ss" nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

7 kap. Regionplanering

Regionplaneorgan

l & Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenomrä- den som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och samordningsverksamheten inte till stånd på annat sätt. får regeringen utse ett rcgionplaneorgan. som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna verksamhet (regionplanering). l beslutet skall regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför- bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund. som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957z28l) om kommunalför- bund tillämpas i den mån avt'ikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

2 & Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det.

Prop. l985/86: [ 23

3 & Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och lortlöpandel ämna underlag l sadana frägor lör kommunern -15 och statliga myndigheters planering.

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4—7 så? tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut- setts.

Regionplan

4 & Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestämmelser. Planen kan. i den mån det har betydelse för regionen. ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg- ningar.

Bestämmelserna i 4 kap. 2ä om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis- ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

5 & När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen upprättas. skall bestämmelserna i 4kap. 3—1055 om samråd. ut- ställning. kungörande. granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader.

6 & Regionplanen antas av fullmäktige 1 det kommunalförbund eller re- gionplaneförbund som är rcgionplaneorgan. Även ändring och upphävande av planen beslutas av fullmäktige.

7 & Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande. ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits pä anslagstavla enligt vad som anges i I I lé lagen (1957: 281) om kommunalför- bund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sändas till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kralt skall planen sändas till länsstyrelserna inom regionen.

8 & Regionplanen gäller under en tid av högst sex är räknat från utgången av den i I"! kap. Sä angivna tiden eller. om regeringen har prövat beslutet att anta planen. från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges i första stycket. Den ändrade planen gäller endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

8kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver bygglov

Genarp/la bes'u'immelser ] & Bygglov krävs för att 1. uppföra byggnader. 2. göra tillbyggnader. 3. ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen

7kup. 3—8 .N— —8 kap. 1 55

Prop. 1985/86: 1 34

annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats.

4. göra sädana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt päverkar byggnadernas planlösning.

5. i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder. rökkanaler eller anordningar för ventilation. vattenlörsörining eller avlopp.

6. i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar. Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader sotn tillhör staten eller landstingskommu- ner. '

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs bygglov endast för åtgärder som anges i första stycket 3.

l 4 och lflså finns särskilda bestämmelser för en- eller tväbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5—7ss kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov eller längre gående krav.

2 9" I fraga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord- ningar krävs bygglov för att

]. anordna majesparker. djurparker. idrottsplatser. skidbackar med lif— tar. campingplatser. skjutbanor. smabätshamnar. friluftsbad. motorbanor och golfbanor.

2. anordna upplag eller materialgärdar.

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift.

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso— och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks- händelser.

5. uppföra radio— eller telemaster eller tom.

6. uppföra vindkraftverk om vindturbinens diameter är större än tvä meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd (”över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad.

7. uppföra murar ellcr plank.

8. anordna parkeringsplatser utomhus.

9. väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i l—X. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte. om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte. om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tväbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute- slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (19711948) eller pä mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt Sä fär kommunen föreskriva undantag frän kravet pä bygglov. l [Då finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvt'tret.

Särskilda ln'stiimmt'lserför (Hlil'tltlt'll med detaljplan 3 & [ omräden med detaljplan krävs. utöver vad som föreskrivs i I och 2 så. bygglov för att

1. färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma- terial samt för att gora sadana ändringar av byggnader som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende.

ö'kup. l—Ä 5.5

Prop. 1985/86: I 25

2. sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar.

3. uppföra. bygga till eller pä annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller därmedjäh'tförlig näring. '

l 4 och ltläé finns sä"'*kilda bestämmelser för en— eller tväbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5 & tredje stycket fär kommunen i fräga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag fran kravet på bygglov enligt första stycket.

.S'tirxkiltltt bestäm/nt'ls'crji'ir z'n- ('llt'l' !räl).mm./slum 4 & Bestämmelserna i l—3 åå gäller inte i fräga om nedan angivna åtgär— der beträffande en- eller tvabostadshus och till dem hörande fristäcnde uthus. garage och andra mindre byggnader tkomplementbyggnader):

]. installera eller ändra anordningar för vattenförst'irjning eller avlopp. om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför- sörining eller avlopp.

2. göra andra invändiga ändringar. som inte innebär att det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel. hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av' byggnadens bärande delar. eldstäder eller rökkanaler.

3. färga om byggnader inom omräden med detaljplan. om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt.

4. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till bostadshuset. om muren eller planket inte är högre än 1.8 meter. inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4.5 meter.

5. anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över altaner. balkonger eller entreer. om skärmtaket inte är större än lZ kva- drattneter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4.5 meter.

6. uppföra högst tvä komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo— stadshUset. om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än lt) kvadratmeter. taknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4.5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 4—6 utförs närmare gränsen än 4.5 meter. krävs inte bygglov. Anges i en detaljplan eller omrädesbcstämmclser att byggnader skall pla— ceras pa ett visst avständ frän gränsen. krävs dock alltid bygglov för åtgärder som avses i första stycket 6. om de skall utföras inom det angivna avstandet.

finligt bä fär kommunen i ett särskilt fall föreskriva att den åtgärd som avses i första stycket 3 kräver bygglov.

Kmunmnulu lait/m om h_t'gg/orspli/trrnx omfattning : & Kommunen far i omrädesbestämmelser föreskriva att b_'gglov inte krävs för att

!. uppföra komplementbyggnader. Z. göra mindre tillbyggnader.

3. utföra sadana atgärder som avses i l &” första stycket 4 och 5.

4. utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 3 s.

5. bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket l—4 får inte meddelas. om bygglov krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller fär sadana bestämmelser meddelas beträffande atgärder som avser arbetslokalcr eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader.

8 kap. 3—— 'Jl

Prop. 1985/86: 1 26

Bestämmelser enligt första stycket5 får meddelas endast om yrkesinspek— tionen samt skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som före— träder arbetstagarna har tillstyrkt bestämmelserna.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus. kolonistu— gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen fär uppföras. byggas till eller på annat sätt ändras utan bygglov. ()m sadan tillstyrkan föreligger som anges i andra stycket tredje meningen. fär kom— munen i detaljplan föreskriva att bygglov inte krävs för att på det sätt som närmare anges i planen bygga till eller på annat sätt ändra industribygg- nader.

6 & Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri— va att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sadana åtgärder som avses i 35 första stycket I.

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader.

3. underhålla sädan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 &.

Kommunen får vidare. om det finns särskilda skäl. föreskriva att bygg- lov krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra. bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader förjordbruk. skogs- bruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första och andra styckena skall meddelas genom detalj— plan eller områdesbestämmelser.

] fråga om byggnader som avses i 10.5 får föreskrift enligt första och andra styckena inte meddelas.

7 & Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsva- ret. statliga flygplatser. andra flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar.

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov

8 5 Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna— der eller delar av byggnader. om inte annat har bestämts i planen. Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader. Rivningslov behövs inte för att riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får dock föreskriva att rivningslov krävs för sådana åtgärder.

9 & inom områden med detaljplan krävs. om inte annat har bestämts i planen. marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge för markytan anges i planen. krävs dock inte marklov för att höja eller sänka markytan till denna nivå.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning. fyllning. trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totz'tlförsvaret. statliga llygplat-

8 kap. 5—9 N

Prop. 1985/86: 1 27

ser. andra flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer. andra kärnenergian- läggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets- område. ' ' "

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

ltl & Bestämmelserna om bygglov. rivningslov och marklov gäller inte åtgärder med byggnader. andra anläggningar eller anordningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder skall föregås av samråd med länsstyrelsen. som på lämpligt sätt skall underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygg/ut'

ll & Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om

|. åtgärden inte strider mot detaljplanen. varvid det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas.

2. den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras stäm- mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för omrädet. och

3. åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. ()m fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj— planen. skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om förrättning giorts för att genomföra den fttstighetsindelning. som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i lä första stycket 4—6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3ä första stycket ] skall bygglov lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda. '

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen tttgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen. om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

l2 & Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om— fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1. uppfyller kraven i 2 kap.. ?.. inte skall föregås av detaljplaneläggning pä grund av bestämmelserna i 5 kap. l ä.

3. inte strider mot områdesbestämmelser och

4. kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Beträffande en— eller tväbostadshus sk...” ansökningar om bygglov till kompletteringsatgärder som anges i 13; bifallas. om åtgärden uppfyller kraven i första stycket 4 och inte strider mot sådana omrädcsbestämmelser som anges i 5kap. tas" 3 eller 4.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tvåbostadshus. om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som anges i | s* första stycket 4—6. sådana yttre åtgärder på byggnader som

8 kup. 9—12 a'

Prop. 1985/86: 1 28

anges i 3å första stycketl eller ttnderhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 &.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från omrädesbestämmelser. om avvikelserna är förenliga med syftet med be- stämmelserna.

13 & Med kompletteringsåtgärder avses att

1. uppföra komplementbyggnädcr.

2. göra mindre tillbyggnader.

3. utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 .s5 första stycket 4—6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3s5 första stycket 1 .

4. utföra underhållsåtgärt'ler på sådana byggnader som avses i 3kap. 12%.

14 & Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 &. får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas. om sökanden begär det. Sådant lov skall lämnas. om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestäm- melse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

1 ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs. byggs till eller i övrigt ändras och att en bygg- nads eller en byggnadsdels användning ändras. 1_.ovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem ari sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo är.

15 & Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd på grtlnd av att tillstånd till expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla. får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grtmd förrän tio år har föttlutit från den dag då det första tillståndet till expropriation medde- lades.

Rivningslm- ut'/1 mur/(luv 16 & Ansökningar om rivningslov skall bifallas. om inte byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsöriningen eller bör bevaras pågrund av byggnadens eller bebyggelsens historiska. kulturhistoriska. miljömäs— siga eller konstnärliga värde.

17 5 (_)m upprustningsåläggande enligt Zä bostadssaneringslagen t1*)73: 531) har meddelats och äläggandet inte har förfallit. fär rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader som avses i 3 kap. 12.5 och som omfattas av sky-'ddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmclser.

18 & Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte 1. strider mot detaljplan eller omradesbestämmelser.

2. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyg- l

3. medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9s' tredje stycket.

4. i annat fall medför störningar för omgivningen. Marklov far lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplan eller omrädesbestämmclser. om z'tvvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestärrtmelserna.

8 kup. 12—18 N'

Prop. 1985/86: 1 29

Handläggningen av lovärenden (icru're/lu but/iimine/ser . 19 & Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov.. rivningslov och marklov. Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen. Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i Ill kap. l9ä andra stycket.

20 & När ansökan görs. skall de ritningar. beskrivningar och uppgifter i övrigt lämnas in som behövs för prövningen.

Ar ansökningshandlingarna ofullständiga. får byggnadsnämnden förelåg- ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan- det. får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt lI %& andra stycket. får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs.

21 & Även om en åtgärd med byggnader. andra anläggningar. anordning- ar eller mark inte kräver lov enligt l—9 ;s. skall byggnadsnämnden. om det begärs. pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första stycket.

22 & lnnan lov lämnas. skall byggnadsnämnden genom underrättelse be- reda kända sakägare och de kända bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges i Skåp. 25% första stycketZ tillfälle att yttra sig över ansökningen. om åtgärden

!. innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden inte är en kompletteringsz'itgård och inte heller är reglerad i områdesbe- stämmelser. . .

I det fall som avses i 5- kap. 25;'- tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgoras utan att sökanden underrättats om det som tillförts ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ett ärende utan att så skett. om det är uppenbart onödigt att sökanden yttrar sig.

23 & Begärs tillstånd att espropricra den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anta. ändra eller upphä— va detaljplan. omradesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg- naden eller marken. fär byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö- randet om lov till dess att ärendet om expropriationstillståndel avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärcndet inom två är från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden. skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål.

24 & Begärs upprustningsäläggande enligt bostadssancringslagen ( l97'3: 53 I ) beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser.

8 kup. 19—24 ##

Prop. 1985/86: 1 30

skall byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att ärendet om upprustningsåläggandet avgjorts.

25 & ()m byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet. skall nåtnnden upplysa sökanden om detta.

26 & Beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i l7s förvaltningslagen (l97l:290).

Beslut varigenom lov lämnas. skall ange l. lovets giltighetstid.

2. de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9kap. och

3. de Villkor och upplysningar i övrigt som behövs.

27 & Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22% och som inte fått sina synpunkt-er tillgodosedda skall av byggnadsnämnden omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. Ar det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har att iaktta vid överklagande av beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Under— rättelse får ske genom delgivning.

I det fall som avses i Skap. Zäll tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

28 & Om förordnande enligt leap. ils" meddelats. skall byggnadsnämn- den genast sånda sådana beslut. om lov och förhandsbesked som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen.

.S't'l'rskilclu bestäm/nelse/' om by,-f; 'lm' 29 & Byggnadsnämnden får anpassa sin granskning av ritningar och övri- ga handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggher- rens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legat till grttnd för lovet. Nämnden skall godta typgod- kända material. konstruktioner och anordningar i de avseenden som typ- godkännandet gäller.

[ beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruk— tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbe— tena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren skall underrättas om resultatet av granskningen.

l beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden. när arbetena har avslutats.

30 g" Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam— heter där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får lämnas endast om

l. yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbets- miljösynpunkt och

2. om det av yttrandet framgår att skyddsombud. skyddskommitté eller

8 kup. 24—30 %?

Prop. 1985/86: [ 3I

organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen. _|. ' Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slåg av verksam- het arbetslokalen är avsedd. Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sam- manlagt minst tio boende får lämnas endast om organisation som företrä— der arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

31 5 Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sådana åtgärder som avses i Zas' andra stycket bostadssaneringslagen (1973z53l) vidtas. får bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger det.

32 & 1 beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

(.)m bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts. får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. [ beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring- arna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

33 & Bygglov. rivningslov och marklov upphör att gälla. om åtgärden inte har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från dagen för beslutet om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns i l4s.

Förhandsbesked

34 5 På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet. skall nämnden bestämma en viss tid från dagen för beslutet. högst två år. inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Tillståndet är bin- dande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda tiden.

(iörs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden. upphör tillstån- det att gälla. ] beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i I9—23 samt zs—zsss skall tillämpas i fråga om för- handsbesked.

9 kap. Byggnadsarbeten. tillsyn och besiktning

] & Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-. rivnings- eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be— stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har medde- lats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

2 _ö Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

8 kap. 30—34 M"— —9 kap. /—3 #35

Prop. 1985/86: |

») |.)

3 & l'för arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare som har utsetts av byggherren. (_)m arbetena är av mindre omfattning. kan dock byggnadsnämnden bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av detn skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare fär utses endast den som har fatt godkännande triksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet fär meddelas för visst slag av arbete och fär begränsas till viss tid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena sä att de utförs pä föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har äsido- satt sitta skyldigheter. fär nämnden ta ifrän honom ledningen av arbetet. Om han grovt har asidosatt sina skyldigheter. kan nämnden besluta att han under viss tid inte fär vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn— den skall anmäla sädana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har äsido- satt sina skyldigheter. far myndigheten atcrkalla godkännandet av honom.

4 9; När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras. byggas till eller pä annat sätt ändras eller när den skall rivas och ätgärden kräver bygglov eller rivningslov. skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena påbörjas och när de har slutförts. (')m ansvarig arbetsledare inte har blivit utsedd. skall anmälningarna göras av byggherren. Nämnden fär medge befrielse helt eller delvis frän anmäl- ningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tillfällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.

S ;" När till byggmtdsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4 s första stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan anläggning skall utföras eller väsentligt ändras. skall nämnden skyndsamt läta tttstaka byggnaden. tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge. om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena pä platsen och omständigheterna i övrigt. Är byggnaden eller anläggningen till sitt läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet. skall grannen kallas till tttstakningen.

6 & Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras. om det inte är uppenbart onödigt. och skall alltid göras. om byggherren "eller yrkesinspektiotten begär det. Skall en byggnad besiktas av nagon annan myndighet än nämn- den. skall nämnden verka för att den besiktningen pä ett lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden fär. om byggnaders och andra anläggningars egen— skaper och funktioner inte pa ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vtd nämndens besiktningar. begära att byggherren skall förete bevis av sak— kunnig om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förckomv mit vid nätttndens besiktningar.

9" Att/). 3— () 55.5

Prop. 1985/86: 1 33

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m.m.

Inledande bestämmelser . ;. .

| & Byggnadsnämndctt skall ta upp frägan om päft'ftljd eller ingripande enligt detta kapitel sä snart det finns anledtting att anta att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av nagon föreskrift eller nägot beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm— melser.

När en ätgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov har vidta— gits- tttan lov. skall byggnadsnätttnden se till att det som ltar utförts blir ttndant'öjt eller pä annat sätt rättat. om inte lov till ätgärden meddelas i efterhand.

2 9" Om nägon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys— ning otn dct beträffande en viss byggnad. annan anläggning eller anordning har vidtagits nägon ätgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m.

3 & Byggnadsnämnden fär förbjuda att ett visst byggnads—. rivnings- eller markarbete eller en viss ätgärd fortsätts. om det är uppenbart att arbetet cllcr ätgärden strider mot dcnna lag eller mot nagon föreskrift eller nägot beslut sotn har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en ätgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hällfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa. skall nämnden förbjuda att arbetet eller ätgärden fortsätts. även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket fär förenas med vite. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

Avgif ter

4 & Utför nägon utan lov en ätgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov. skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra ganger den avgift som enligt taxa. fastställd med stöd av l l kap. 5 s. skulle ha betalats om lov till samma ätgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms pa grundval av taxan. skall hänsyn inte tas till sädana höjningar eller sänk- ningar av normalbeloppct som enligt taxan orsakas av omstt'tndigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp sotn avser kostnader för nybyggnat'lskarta. tttstakning eller lageskontroll av byggnad eller andra mätningstekniska ätgärder.

Är överträdelsen ringa. fär byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges.

5 & llyggnadsavgift skall inte tas ut. om rättelse sker innan frägan om pal'öljd eller ingripande enligt detta kapitel tas ttpp till överläggning vid sammanträde med byggnadsni'imnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas :.tt. om ätgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits I. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nt'ftdvändig för att avvärja eller begränsa omfattande skada pä annan cgendotn eller 3. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats gcttom eldsvada eller nagon annan liknande händelse. _" RiÅu/ugz'n [WiKi-"JM. I sum/. Nr !

!() År!/>. I—D' ss

Prop. 1985/86: 1 34

6 lå Särskild avgift skall tas ut om. i andra fall än som avses i 4ä första stycket. en överträdelse sker genom att

I. arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9 kap. 3 få.

2. nägon underläter att göra sädana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9kap. 4.5 eller

3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till tninst 200 och högst lOOt) kronor. Är överträdelsen ringa. behöver någon avgift inte tas ut.

7 & l sådana fall som avses i ell första stycket skall förutom byggnadsav— gift även tilläggsavgift tas ut. om åtgärden innebär att

I. en byggnad uppförs.

2. en tillbyggnad görs.

3. en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vill-Let bygglov har lämnats eller

4. en byggnad rivs. 'filläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 s. Tilläggsavgift skall inte heller tas ut. om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När brut— toarean beräknas skall dock tio kvadratmeter fränräknas.

Avgiften fär bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges. om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 149". om rättelse har skett genom handräekning eller pä annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

8 %$ Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads— nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggs- avgift pä grund av bestämmelserna i 75 första och andra styckena. skall nämnden anmäla förhållandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä talan av åklagaren. Talan fär väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. I fråga om sädan talan tillämpas bestämmelserna i rätte— gängsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straffän böter och om kvarstad i brottmål.

9 & Byggnadsavgiften skall tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som begick överträdelsen.

'l'illäggsavgiften skall tas ut av I. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg.

2. den som begick överträdelsen.

3. den i vars ställe denne var.

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen.

!() kup. 6—9 ss

Prop. 1985/86: 1 35

10 ;S Var två eller flera ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsäg. svarar de solidariskt för bygg— nadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

11 5 Om det finns särskilda skäl. fär länsstyrelsen nedsätta eller helt efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt IF. kap. 2.5 över nämndens beslut.

lngripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

l2 & 'l'ingsrätten fär meddela handräckning så att rättelse sker när någon

1. utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov.

2. har vidtagit en ätgärd med stöd av bygglov. rivningslov eller marklov. om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

3. i annat fall än som avses i I har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

4. har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 s. 165? första stycket eller 17.5.

13 & Ansökningarom handräekningfår göras av byggnadsnämnden. Be- stämmelser om sadan handräekning finns i l7å handräckningslagen (l98l:847).

14 5 I de fall som avses i Då l—3 får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräekning. ft.")relägga ägaren av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som frägan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet. får byggnadsnämnden begära handräekning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov. där sadant krävs. får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden äter utförs.

Beviljas bygglov. rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats. upphör föreläggandet att gälla.

15 & Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som äligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. fär byggnadsnämnden ft't'irelägga honom att inom en viss tid vidta ätgärden.

16 & Om en byggnad. annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden. anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den. får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet fär allt efter omständigheterna riktas mot ägaren. mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot bada.

Beslut om användningsft'irbud gäller omedelbart och till dess byggnads- nämnden bestämmer annat.

l() kup. [()— IÖ lil

Prop. 1985/86: 1 36

17 & Om en byggnad. annan anläggning eller anordning inom omräde med detaljplan har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe- ten pä grund av att förhållandena har ändrats. får byggnadsnämnden före- lägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan ätgärd med den. Beträffande byggnader fär dock sädant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan tlyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

lnom områden med detaljplan fär byggnadsnämnden. om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgäng mot gator eller vägar.

Om en byggnad. annan anläggning "eller anordning för industriändamäl inte längre används. fär byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring den. om det behövs till skydd mot olycksfall.

18 s" Föreläggande enligt 14% första stycket. 15 s. ms första stycket eller [71% fär förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden. om föreläggan- det inte följs. kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg pä den försumliges bekostnad. Förbud enligt 14%5 andra stycket och 165 andra stycket fär förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär att ätgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg. skall nämnden. om det inte finns skäl till annat. besluta att ätgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår.

1 beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket fär förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

19 5 Har en ätgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov vidta- gits utan sädant lov men framstär det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgärden. skall byggnadsnämnden. innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas. bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

()m ansökan inte inkommer inom föreskriven tid. får byggnadsnämnden trots detta pröva frägan om iov till åtgärden. Nämnden fär därvid pa ägarens bekostnad läta upprättade ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

20 ä' Finner byggnadsnämnden att det föreligger brister i fråga om under— hället av en byggnad eller annan anläggning. fär nämnden uppdra ät en sakkunnig person att pä ägarens bekostnad utreda behovet av underhälls- ätgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall rn. m.

21 & Har ett föreläggande enligt Hä första stycket. 15:e. lbs första stycket eller l7ä eller ett förbud enligt 14.5. andra stycket eller 16.5 andra stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergär äganderätten till fastigheten till ny ägare. gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot denne. Har i förläggandet eller förbudet utsatts 'löpande vite enligt 4ä lagen (1985:206) om viten och har fastigheten överlåtits genom köp, byte eller gäva. gäller vitet mot den nye ägaren räknat frän tidpunkten för äganderättsövergängen. under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandct dessförinnan gjorts enligt 22 å. Löpande

Il) kup. l7—2I sit"

Prop. 1985/86: 1 37

vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren. men bygg- nadsnämnden fär sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde- lats nägon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på mark som tillhör nägon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i egenskap av tomträttshavarc.

l ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tviste- föremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22 & Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 s skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomtsrättsboken. Har i föreläggandet eller förbudet utsatts löpande vite. skall även detta antecknas. lnskriv- ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck- ningen. om denne inte är föreläggandets eller förbudets adressat.

23 & Äterkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt -2 s. skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla. eller har föreläggandet följts. skall byggnadsnämnden. sa snart nämnden har fått vetskap om detta. anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

24 & Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 5. skall länsstyrelsen göra sådan anmälan. om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25 & Överläts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 14% första stycket. mot ersättning och skall rättelse vidtas på grttnd av beslut enligt detta kapitel, skall 4kap. 12 s jordabalken tillämpas. om inte överlå- taren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna.

26 å Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. "fill- läggsavgifter tillfaller staten.

27 5 Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4.5 första stycket inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnads- nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks. fär byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12% 1—3 vidtogs. får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14% första stycket.

Il) kap. 2! —27 555

Prop. 1985/86: 1 33

28 & Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi— tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty- relsen inom två månader från det att beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen.

29 & Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28.5. får avgiften tillsammans med en restavgift. beräknad enligt 585 1 mom. uppbördslagen (1953: 272). indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv- ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har inliutit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 & Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas till fängelse.

11 kap. Byggnadsnämnden

1 & Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i denna lag skall nämnden

1. verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps— miljö.

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

3. samarbeta med myndigheter. organisationer och enskilda vilkas arbe- te och intressen berör nämndens verksamhet.

4. lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.

5. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde- lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning.

2 5 Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upp- lysningar om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövningen av en fråga om bygglov inom områden med samlad bebyggelse. skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta. om sökanden begär det.

3 & Följande bestämmelser i Skap. kommunallagen(1977: 179) skall till- lämpas i fråga om byggnadsnämnden

2ä om antalet ledamöter rn. m.. 3.5 första stycket om valbarhet m.m.. 45 om rätt till ledighet från anställning. Sä första stycket om mandattid. Sä tredje stycket om verkan av ledamots avgång. 6.5 om ordförande och vice ordförande. 75 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- träde.

85 om suppleants tjänstgöring m.m.. % första stycket om beslutsförhet. 105 om beslutsförfarande och protokoll m.m.. 11 s om delgivning m.m..

10 kap. 28—30 35.5— —II kup. 1—3 59.

Prop. 1985/86: 1 39

125 om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 .5 första. stycket och 65 kommunallagen. '

Delegationsuppdrag enligt 3 kap. 125 andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1, avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt.

2. meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses i lOkap. 35 och l65 andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostad eller

3. avgöra frågor om avgift enligt lOkap.

Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen( l97l : 290) skall 4och 5 55 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

4 5 Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

5 5 Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för- handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg- nadskarta. ritningsgranskning. besiktning. framställning av arkivbestän— diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande. tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan eller om- rådesbestämmelser som har antagits eller ändrats enligt denna lag. får byggnadsnämnden dessutom ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner. områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmel- serna.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif- terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m.

Hänvisningar till S5

15. Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att

I. ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturre- surser m m. inte tillgodoses.

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

2 45 Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt l 5 skall ske eller ej.

II kap. 3-5 5.5— —-12 kap, 1—2 5.5"

Prop. 1985/86: 1 40

3 5 Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet. om något förhållande som avses i 15 föreligger. Om kommunen har medgett det. får beslutet upphävas i en viss del.

4 5 Om det finns särskilda skäl. får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att 1—355 skall tillämpas på beslut att lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen. efter det att ett förordnande enligt första stycket har meddelats. beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas. får läns- styrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

5 5 Regeringen får pröva ett beslut att anta. ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet ellcri en viss del.

6 5 Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss tid anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser (planföreläg— gande). om det behövs för att tillgodose sådana intressen som avses i 1 5 1 och 2.

7 5 Om kommunen inte följer ett planföreläggande. får regeringen på kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta. ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

1 5 Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som föreskrivs för kummmmlhuxt'är. nämligen

l. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan.

2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd att anta. ändra eller upphäva detaljplaner och omrädesbestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning.

3. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbcstämmclser eller en fastig- hetsplan.

4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om villkoren för sådan betalning.

5. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

2 5 Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige och kommunala nämnder än de som anges i l 5 får överklagas genom besvär hos länsstyrel— scn.

lZ kap. 3—7 N' —13kup. 1—2 5.5

Prop. 1985/86: 1 41

Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som redan är avgjorda genom detaljplan. områdesbestämmelscreller förhands- besked. '

3 5 Beslut som anges i 25 första stycket överklagas genom att en be- svärshandling ges in till länsstyrelsen. [ besvärshandlingen skall anges vilket beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag dåjusteringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än beslut angående detaljplan. områdesbestämmelser eller fas— tighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag då klagandcn fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidcns utgång kommit in till kommunen. skall besvären ändå tas upp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning. om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla- gande av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

4 5 Länsstyrelsens beslut enligt 12kap. 25 huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 45 första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12kap. 45 andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas genom besvär has kammarrätten om beslutet avser

[. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan.

2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser frågan om åtgärderna utgör kompletterings- ätgärder enligt 8kap. 13 5 uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot om- rådesbestämmelser.

3. rivningslov eller marklov och besvären avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.-

4. förordnanden enligt 6kap. 19 eller 205 att avstå eller upplåta mark eller enligt 6kap. 225 om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

5. ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9 kap. 3 5 fjärde stycket.

6. påföljder och ingripanden enligt lOkap..

7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 55 samt genom besvär hos regeringen i övriga fall.

5 5 Beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. områdesbestäm- melser eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm- pats. får beslutet överklagas endast av den som enligt Skap. 28.5 har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller. när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats. efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28.5 andra stycket ändras till nackdel för någon. får han. utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf. överklaga beslutet. Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet på den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

[3 kap. 2—5 5.5

Prop. 1985/86: 1 42

6 5 Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrättshavare får inte överklaga ett beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 2a5 andra stycket bostadssaneringslagen (1973: 53l).

7 5 Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 95 tredje stycket får överklagas av luftfartsverket. om beslutet berör en civil flygplats. av tillsynsmyndig- heten. om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning. och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap. 30 5. får beslutet överklagas av huvud- skyddsombud eller. om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud. får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansök- ningen.

8 5 Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. områdesbcstämmelser eller en fastig- hetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen har medgett det. får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Utan kommunens medgivande får ändringar av ringa betydelse göras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet, utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts. får genom- föras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären. Sådana förordnanden får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

] 5 Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa. om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt. om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd— ning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 5 Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning, för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller för en allmän ledning. skall den som skall vara huvudman för anläggningen för- värva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet. om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen fär bestäm- ma vilken rätt förvärvet skall avse:.

13 kap. 6—8 5.5— —I4 kup. I—2 .55'

Prop. 1985/86: 1 43

3 & Har byggnadsnämnden med stöd av l0 kap. I7ä meddelat föreläg- gande att en byggnad. annan anläggning eller anordning skall tas bort eller bli föremål för annan ätgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras. har ägaren rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

4 & Blir ett omräde. som enligt detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel. vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill omrädet eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten. har han rätt till ersättning av väghäl- laren för den skada han lider.

5 5 Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomft'irandetidens ut- gång. har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt till fastig- heten rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas. om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

6 & Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap. 7.5. har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller. om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet. av staten.

7 & Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6kap. 3! eller 32.5 eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen. i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt Sä räntelagen tl975: 635) från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

8 & Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen. om skada uppkommer till följd av att

I. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år frän det att byggnaden revs eller förstördes.

2. rivningslov vägras med stöd av 8 kap lös.

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. l2ä meddelas i en detaljplan eller i omrädesbestämmclscr.

4. föreskrifter om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 95 tredje stycket meddelas i omrädesbestämmclser.

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 185 första stycket 2 eller 3. Rätt till ersättning föreligger. i fall som avses i första stycket l—3. om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe- ten oeh. i fall som avses i första stycket 4 och 5. om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

14 kap. 3—8 ##

Prop. 1985/86: 1 44

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa fastighe- ten. om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio är före det senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 69" beslutat skyddsbe— stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushällning med naturresurser m.m.. är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. ] fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsomrädet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 & Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i I—8ås skall 4 kap. expropriationslagen (l97217l9) tillämpas i den män inte annat följer av [M. Vad som sägs i 4 kap. 3 & nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

[0 & Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3 s. 45. 5.3 första stycket eller 8.5 första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 4 %. Härvid skall bortses frän förväntningar om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i 8.5 första stycket l—3 skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av Bä andra stycket skall tålas utan ersättning.

15 kap. Domstolsprövning m. m.

] é ] den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. skall. utöver vad som följer av 6 kap. 39ä och 14 kap. 9.5. expropriationslagen (l972:719l tillämpas i mål om '

[. inlösen enligt 6 kap. 17 eller 2491

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i [4 kap. l—Sää.

2 & Talan om inlösen enligt 6 kap. l7å fär väckas även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 & Talan om inlösen enligt 6 kap. 24.5 andra stycket skall väckas inom tre är efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kom- munen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden. skall målet förkla- ras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas genomförandetiden. förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då talan har väckts om inlösen enligt () kap. 24% första stycket och ansökan

[4 kap. 8— I!) N— —I5 kup. 1—3 N'

Prop. 1985/86: 1 45

gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen. förfaller kom— munens talan. "

.När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap. 24% första stycket. skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det till fastighetsbildningsmyndigheten.

4 & 1 fall som avses i 14 kap. 3. 5. 7 eller 8.5 skall talan väckas inom tvä är frän det att beslutet pä vilket talan grundas vann laga kraft.

I fall som avses i 14 kap. 4 eller os skall talan väckas inom tvä är från det att den ätgärd pa vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena. om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

Ul & Ersättning för skada enligt 14 kap. 3—6 eller Rå skall bestämmas i pengar att betalas på en gång eller. om det finns särskilda skäl. med ett visst ärligt belopp. Ändras förhållandena. skall det ärliga beloppet omprö- vas. om kommunen. fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt. skall domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. Bä första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätten.

6 & Ogillas i mäl enligt l ä talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten. skall tillämpas vad i rätte- gängsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rätte- gängskostnad i tvistemäl. Om han har haft skälig anledning att fä sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegängskostnader eller att var- dera parten skall bära sina kostnader.

7 & ()m den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts på det sätt sotn föreskrivs i expropriationslagen (1972: 719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det. skall den väckta frågan om avstäende av mark förfalla sävitt den rör hans rätt. under förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergätt enligt 6 kap. 10.5 expropriationslagen.

8 & Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra all- männa platser enligt 6 kap. 31 eller 32s' samt tvist om betalningsvillkor enligt (» kap. 35l$ prövas av den fastighetsdomstol inom vars omrädc fastigheten är belägen.

1 mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen ( 1969: 2461 om domstolar i fastighetsmäl tillämpas. Förlorar fastighetsägaren målet. men har han haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall er- sätta honom hans rättcgängskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.

[5 kup. 3—8 så

Prop. [985/86: ] 46

16 kap. Bemyndiganden m.m.

1 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär med- dela de föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver bestämmel- serna i 3 kap. behövs

1. till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa.

2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär. utom i fråga om 3 kap. 75. i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

2 & Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material. konstruk- tioner eller anordningar fär användas i byggnader eller andra anläggningar (frivilligt typgodkännande).

Om det behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. fär regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande fär bestämmas att fortlöpande kon- troll skall utföras.

3 & Typgodkännande som avses i 25 meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

4 5 Är riket i krig eller krigsfara eller räder sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske.

S & Om en fastighet har upplåtits med tomträtt. skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträtts- havaren eller tomträtten. dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser.

6 &” Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

7 & För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande. Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov. Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs.

10 kap. I—7 ##

Prop. l985/86:1 47 17 kap. Övergångsbestämmelser [7 kup. I —7 M

Ikraftträdande m. m.

1 & Denna lag träderi kraft den [januari 1987.

Genom lagen upphävs. med de begränsningar!" som följer av detta kapitel. byggnadslagen ( 1947: 385). byggnadsstadgan ( 1959: 612). lagen ( 1976: 666") om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och lagen ( 1976: 296) om kriskoppling.

2 & Varje kommun skall före den 1 januari 1990 ha antagit en översikts- plan enligt 4 kap.

Generalplaner m. m.

3 ($ Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbe- stämmelser enligt denna lag.

'l'alan om ersättning eller inlösen enligt 225 byggnadslagcn (1947: 385) skall. i andra fall än som avses i 15% andra stycket detta kapitel, väckas före utgången av år 1987. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Stomplaner skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. Beslut enligt 3.5 lagen (0000: 000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner skall gälla sotn områdes- bestämmelser enligt denna lag.

Stadsplaner. byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 & Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947: 385) el- ler stadsplanelagen (1931: 142). sådana äldre planer och bestämmelser som anges i 79 och 83 (5.5 sistnämnda lag samt avstyckningsplaner. till den del de inte omfattas av förordnande enligt 1685 byggnadslagcn. skall gälla som detaljplan enligt denna lag. Avstyckningsplaner. till den' del de omfattas av förordnande som nyss har angetts. skall upphöra att gälla vid ikraftträdan- det.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner. som har fastställts efter utgången av är 1978. skall genomförandetiden enligt 5 kap. 55 vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. 1 fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genom- förandetiden anses ha gått ut.

5 & Under tiden till utgången av är 1990 gäller inte bestämmelserna i l4kap. ! & inom områden som omfattas av stadsplan. Under denna tid skall istället 4815 första och tredje styckena byggnadslagcn ( 1947: 385) tillämpas.

Bestämmelserna i (ikap. 245 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer för vilka genomförandetiden enligt 45 andra stycket skall anses ha gatt ut.

6 & Bestämmelserna i ökap. Zbä första stycket gäller inte inom områden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

7 g” Bestämmelserna i Skap. llå fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

Prop. 1985/86: I 48

8 5. Om en plan eller bestämntelst. vars genomförandetid enligt 4s5 skall anses ha gått ut. upphävs eller ändras. är kommunen pä fastighetsägarens begäran skyldig att lösa mark som

1. på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller |09s5' byggnadslagcn (1947: 385) inte har kunnat bebyggas i enlighet med planen.

3. är belägen inom ett område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet mctl plutten och

3. efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

'l'alan om inlösen enligt första stycket skall väckas före utgängen av är 1996.

1 mal om inlösen skall bestämmelserna i 14kap. 9.5 samt 15 kap. 1 och (is"?; tillämpas.

9 &" I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas be— träffande såväl förft'irandct som ärendenas prövning i sak.

Regionplaner

10 & Regionplaner som har fastställts efter utgången av är 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag. dock längst till den dag då sex år har förllutit fran det att planen fastställdes. 1 övrigt skall regionplaner upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar

11 & 'l'omtindclningarenligtbyggnadslagcn(1947:385)el|er stadsplancla- gen (1931: 142) samt sådana äldre tomtindelningar som anges i 80,5 sist— nämnda lag skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

12 ä 1 fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdt'tndet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande säväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Nybyggnadsförbud

13 & Med de undantag som angesi 14 och tess skall förbud mot nybygg- nad och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagcn (1947: 385) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

14 så Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 1 10.5 andra stycket byggnadslagcn (1947: 385). skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5 kap. 85 I denna lag.

15 & Förbud enligt 17å byggnadslagen (1947: 385) mot schaktning. fyll— ning. trädfällning eller annan därmed jämförlig ätgärd skall fortsätta att gälla. dock längst till utgången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt zzs byggnadslagcn med anled- ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av är 1990. I sådana mål skall beträffant'lc prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

[7 kup. 8— IF) M

Prop. 1985/86: 1 49

16 5 För områden där förbud mot nybyggnad m.m. räder enligt 815 byggnadslagcn (1947: 385) eller har utfärdats med stöd avl825 samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 45 anses ha utfärdats i fräga om beslut om bygglov. marklov och förhandsbesked.

lnom omräden som omfattas av föreskrifter enligt 545 lmom. tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighet föreligga att enligt 8kap. 75 söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanord- ningar och att enligt 8kap. 95 söka marklov för schaktning eller fyllning.

'l'alan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgängen av är 1987. l sådana mäl skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

17 & lnom områden där förbud med stöd av 405 andra stycket elier 1 105 fjärde stycket byggnadslagcn (1947: 385) har utfärdats mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig ätgärd skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 95 söka marklov för sådana atgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagcn

18 & Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagcn (1947: 385) eller byggnadsstadgan (19592612) medgetts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgängen av är 1985 och har byggnadslov till den ätgärd som medgivandet avser inte meddelats före ikraftträdandet. skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandet upphör dock att gälla. om inte ansökan om bygglov görs inom tvä är från den dag beslutet om medgivandet vann laga kraft. I övriga fall upphör beslut om undantag att gälla.

19 5 Förordnande enligt 70 och 113 5.5 byggnadslagcn (l947c385) om skyl- dighet att avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt (skap. 195 denna lag. Föreskrifter som avses i 735 byggnadslagcn skall gälla som förordnande enligt 6 kap. 225 denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 5 Byggnader som har uppförts före den ljttli 1960 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall. om det behövs, vara försedda med anordningar för uppstigning pä taket och anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket.

lfräga om byggnader som har uppförts före den ljuli 1974 eller för vilka byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande anord— ningar vara utförda så att risk för olycksfall inte uppkommer.

Till byggnader som har uppförts före den ljuli 1977 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhällan- den för dem som hämtar avfall frän byggnaden.

Krav enligt första—tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser.

21 % Bestämmelserna i 82:15 tredje stycket byggnadsstadgan (19591612) om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.

I7 kup. IÖ---2I 5.5

Prop. 1985/86: 1 50

225. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär. i de avseenden som anges i 20 och 21 55. meddela de ytterligare bestämmelser som behövs

1. till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa.

2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Påföljder m. m.

23 5 För ('.)verträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestäm- melserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid mälens prövning i sak. Bestämmelserna i l0kap. skall dock tillämpas. om de leder till lindrigare påföljd.

Underläter nägon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (19591612) eller lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner skall bestämmelserna i 10 kap. tillämpas vid mälens prövningi sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136a5 byggnadslagen (1947: 385). skall bestämmelserna i 4 kap. 65 lagen (0000:00t)) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Gatukostnader m. m.

24 5 Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu- mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbetcn har påbörjats före ikraftträdandet.

Pågående mål och ärenden m. m.

25 5 Beträffande ärenden enligt byggnadslagcn (1947z385) eller bygg- nadsstadgan tl959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträ- dandet skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpats i fråga om målens prövning i sak.

26 5 Bestämmelserna i 60—6455 byggnadsstadgan (19592612) skall till' lämpas i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt byggnadsstadgan.

27 5 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i stället avse detaljplan. inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan. inom vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadslov skall — beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet —- i stället gälla bygglov. rivningslov eller marklov.

[7 kup. 33—37 5.5

Prop. 1985/86: 1 51

- Utdrag . BOSTA DSDEPAR'l'lEM EN "l'E'l' PRO'I'O KOL L vid regeringssammanträdc 1985 —05 — 23

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden l. Carlsson. Lundkvist. Feldt. Sigurdsen, Gustafsson. Leijon. Hjelm—Wallén. Peter- son. Andersson. Bodström. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holm- berg. Hellström. Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition med förslag till ny plan- och bygglag

Inledning

Byggnadslagen (1947: 385. omtryckt l981:872). BL. innehåller grundläg- gande bestämmelser om fysisk planläggning och byggande. Byggnadsstad- gan ( 1959: 612. omtryckt 1981 : 873). BS. innehåller föreskrifter som närma- re rcglerar bl. a. planläggning och byggande.

Bygglagutredningen'. som i mars 1968 tillkallades för att se över bygg— nadslagstiftningen, avlämnade i april 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande.

Bygglagutredningens betänkande sändes ut på en bred remiss. Bl.a. för att bredda underlaget för debatt i ärendet beslutades att de inkomna remissvaren skulle ställas samman och publiceras i en särskild volym. Remissammanställningen utgavs ijuni 1975 i SOU-serien (SOU 1975: 17). Sedan dess har det i olika former bedrivits ett fortsatt arbete med en reform av byggnadslagstiftningen.

Den lbnovember 1978 bemyndigade regeringen chefen för bostadsde- partementet att tillkalla en särskild utredare: med uppgift att utforma förslag till en ny byggnadslagstiftning mot bakgrund dels av bygglagutred- ningens förslag och remissbehandlingen därav. dels av det arbete som dittills hade utförts av en särskild arbetsgrupp inom bostadsdepartementet.

Utredningen. som antog namnet PBL-utredningen. avlämnade i septem- ber 1979 betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag. ] betänkandet föreslås att bl.a. byggnadslagcn och byggnadsstadgan skall

' Dåvarande landshövdingen Gösta Netzén. ordförande. riksdagsledamoten Bertil Lidgard. dåvarande riksdagsledamöterna Astrid Bergegren. Inge Hörlén. .lan-lvan Nilsson och Erik Tobé samt kommunstyrelseordföranden Yngve Lauritz. : Dåvarande statssekreteraren Karl Gustaf Scherman.

Inledning

Prop. 1985/86: 1 52

ersättas av en plan- och bygglag (PBL.). Dessutom föreslas följdändringar i ett tjugotal författningar.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan— scrna och en sammanställning av deras _vttranden gavs ut i februari 1983 (SOU 1982z9).

l PBL-utredningens förslag till plan- och bygglag finns bl. a. bestämmel- ser om exploateringssamverkar.- ( l 1 kap. 22 s). som är avsedd att utgöra ett medel att genomföra bebyggelseplaner. samt bestämmelser med de rikt— linjer om användningen av mark och vatten som riksdagen har beslutat inom ramen för den fysiska riksplancringen (3 kap.). Den förra regeringen tog tipp båda dessa frågor till särskild behandling. Under våren 1982 lades sålunda fram ett förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. (prop. 19811821221). och den 9september samma är beslöt regeringen om remiss till lagrådet av ett förslag till lag om hushällning med mark- och vattenom- råden av riksintresse. Pa förslag av mig återkallade regeringen pr0positio- nen och lagrådsremissen genom beslut den 21 oktober resp. den 4novem- ber 1982.

Genom beslut den 20 oktober 1983 remitterade regeringen till lagradet ett förslag till ny plan- och bygglag (PBL) samt vissa delar av ett inom bostadsdepartementet upprättat förslag till lag om exploateringssamver— kan. Ikraftträdandet för lagarna angavs till den ljanuari 1987.

I samband med behandlingen av remissen av PBL-förslaget togs även tipp den s. k. vattenplaneringsutredningens betänkande (SOU 1980: 39 och 4()) Vattenplanering samt vissa förslag beträffande kraven vid ombyggnad i departementspromemorian (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder -- ett It)—ärigt förnyelse- och underhållsprogram (det s. k. R()'1"-programmet). Samman- ställningar av remissvaren över dessa förslag finns tillgängliga i förevaran- de lagstiftningsarende (Dnr R 1930779).

Lugsl[ftningvurlwlu( efter remissen ur PBL-_fi'n'.t/(lgr-'t

Under tiden efter beslutet att remittera PBL-förslaget till lagrådet har inom bostadsdcpartementet utarbetats vissa lagförslag som är föranledda av PBL-förslaget eller pä annat sätt har ett nära samband med detta. lagförslagen har redovisats i följande promemorior:

l. F,xpropriationsersättning (Ds Bol984:2) — Ändringar i expropria— tionslagen (1972: 719) som föranleds av förslaget till ny plan— och bygglag

m.m.

2. Förslag till lag om hushällning med naturresurser m.m. (Ds 8019843).

3. PM med förslag till ändringar i gatukostnadsbestämmelserna i försla- get till ny plan- och bygglag m.m. Denna promemoria grundades på den kartläggning av tillämpningen av nu gällande gatukostnadsbestämmelser som har redovisats i promemorian (Ds Bo 1984: 9) Gatukostnader. Med undantag av Ds Bo 1984z9 har samtliga dessa promemorior remiss-

Inledning

Prop. 1985/86: 1 s 3

behandlats. Sammanställningen av remissvaren pä den under 3 först an— givna promemorian finns tillgängligi föievaramle lagstiftttilt'gsiirende (Dnr R 1930/79).

Pä grundval av promemorian Ds Bo 1984: 3 beslöt regeringen den (ide- cember 1984 att remittera ett förslag till lag om hushällning med natttrrc- surscr m. m. (NRL) till lagrädet. Detta lagförslag bygger i stor utsträckning pä de av riksdagen beslutade riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

Genom beslut den I3decembcr 1984 remitterade regeringen till lagrådet dels ett förslag till ändring i expropriationslagen. grundat på den nyss nämnda promemorian Ds Bo 198412. dels ett förslag till ändring i över- gängsbcstämmelserna i PBL-förslaget av den innebörden att PBL skall träda i kraft den ljanuari 1986, dvs. ett är tidigare än vad som hade föreslagits i lagrådsremissen den 20 oktober 1983.

Genom beslut den 75 april 1985 remitterade regeringen till lagrådet för- slag till ändringar i ett flertal författningar. Ändringarna rör huvudsakligen författningar som avhandlar markanvändningsfrågor och innebär att en anknytning skapas mellan dessa författningar. ä ena sidan. samt PBL. lagen om exploatcringssamverkan och NRL. ä den andra. Jag återkommer senare med ett förslag om att remiss till lagrådet sker av ytterligare förslag till följdändringari annan lagstiftning.

Frågor .mm nu lux upp

Lagrådet avlämnade den 25 mars 1985 yttranden över dels PBL-försla- get. dels remitterade delar av förslaget till lag om cxploatcringssamverkan och dels slutligen förslaget till ändring i expropriationslagen samt i över- gängsbestämmelserna i PBL-förslaget.

Jag vill nu ta upp förslaget till PBL. Jag vill därvid också behandla ett förslag om bygglovsprövning av byggnader med tillfälliga personalbostä- der. som har lämnats av statens institut för byggnadsforskning i rapporten Tillfälligt boende för byggnadsarbetare och andra längpendlare. som över- lämnades den 18 december 1984. Vidare behandlar jag ett förslag, som rör säkerhetsrisker vid övergivna industriz'tnläggningar och som har framförts av industrisaneringsutredningen i betänkandet (SOU 1982: 1()) Sanering efter industrinedläggningar. Slutligen tar jag upp det tidigare berörda för- slaget till ändring i PBL-förslagets gatukostnadsbestämmelscr.

Nägot yttrande av lagrädet har inte inhämtats beträffande de tre sist- nämnda förslagen. Pä grund av att frägorna frän juridisk synpunkt är okomplicerade skullc nämligen lagrådets hörande enligt min mening sakna betydelse.

För att få en belysning av PBL-förslagets kostnadsmässiga konsekven- ser beslöt regeringen den 14 maj 1981 att ge statskontoret i uppdrag att biträda bostadsdepartementet i lagstiftningsarbetet i vad gäller organisato- riska och administrativa frågor samt att därvid särskilt belysa de kostnads- mässiga och finansiella aspekterna pa utformningen och genomförandet av

Inledning

Prop. 1985/86: 1 54

lagförslaget. Statskontoret. som har följt arbetet med både lagradsremis- sen och därefter med propositionen. har den 22 april 1985 lämnat en preli- minär rapport. vari statskontoret har giort en sammanfattande bedömning av det nu framlagda förslaget.

Kommande lngfi'irxlag

Jag avser att senare denna dag ta upp förslaget till lag om exploaterings- samverkan. Beträffande förslaget till NRL samt förslaget till ändringar i expropriationslagen och övriga berörda författningar återkommer jag till regeringen i annat sammanhang.

Bilugor till protokollet i detta ärende

Med anledning av det nu anförda bör som bilagor till protokollet i detta ärende fogas

1. en sammanfattning av PB L-titredningens betänkande (bilaga 1)

2. PBL-utredningens förslag till plan- och bygglag (bilaga 2)

3. en sammanfattning av vattenplaneringsutredningens betänkande Vat- tenplanering (bilaga 3)

4. en sammanfattning av promemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bostäder — ett 10-ärigt förnyelse- och underhällsprogram (bilaga-()

5. författningsförslaget och specialmotiveringen i promemorian under punkt 4 såvitt nu är av intresse (hilaga5)

6. det till lagrådet den 20oktober 1983 remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilagab)

7. de till lagrådet den 13december 1984 remitterade förslagen till ändring i expropriationslagen och i det tidigare remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilaga 7)

8. departementspromemorian (Ds Bo 1984: 9) Gatukostnader - -'1'illämp- ningen av bestämmelserna om gatukostnader i byggnadslagcn m.m. (bi- laga8)

9. författningsförslaget i FM med förslag till ändringar i gatukostnads- bestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag m.m. (bilaga 9)

10. lagrådets yttrande över förslaget till plan- och bygglag (bilaga 10) 11. lagrådets yttrande över förslaget till ändring i expropriationslagen och i övergängsbestämmelserna i plan- och bygglagen (bilaga 11)

12. statskontorets rapport den 22 april 1985 (bilaga 12).

Lag/Tiders bedömning i start av lagförslaget

Lagrådet har avgett ett omfattande yttrande över PBL-förslaget. Även om lagrådet har framfört erinringar mot förslaget i vissa delar. noterarjag med tillfredsställelse den i grunden positiva inställning till reformen som lagrådet ger uttryck för i det inledande avsnittet i sitt yttrande. Lagrådet anför där bl. a. följande ("yttrandet s. 2):

Inledning

Prop. 1985/86: 1 5 'Jl

Såväl byggnadslagcn som byggnadsstadgan är efter åtskilliga ändringar och tillägg svz'lrt'Werskådliga. Byggitadsstadgan har dessutom svagheten att ha ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en förordning. Det är tillfredsställande att regeringen nu lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det för- knippat med svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla lagstiftningen aktuell. Det är också nästan ogörligt att fullständigt överblicka konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksda- gen antar förslaget till PBL. får man räkna med att en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig efter en tids erfarenheter. Lagrådet vill emeller- tid framhålla att det valda tillvägagångssättet att i ett sammanhang refor- mera byggnadslagstiftningen ur lagstiftningsteknisk synpunkt år att föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

Efter en redovisning av vissa enligt lagrådets mening i sak förtjänstfulla nyheter i förslaget yttrar lagrådet följande (yttrandet s. 2):

Vid granskningen av hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav har lagrådet funnit anledning till vissa erinringar. Dessa bör dock kunna beaktas inom ramen för det framlagda förslaget. Dispositionen av det omfattande och komplexa lagtextmaterialet gåri stort sett fri från invänd- ningar. Sådant förslaget är utformat bör det minska de tillämpningssvårig- heter som i dag möter inom detta lagstiftningsområde.

Utifrån synpunkter som lagrådet har att anlägga ser lagrådet det sålunda som en vinning att en ny Plan- och bygglag i huvudsaklig överensstäm- melse med det framlagda förslaget föreläggs riksdagen. Att lagrådet i det följande framför erinringar och anmärkningar både i vissa övergripande frågor och beträffande enskildheter får inte skymma bilden av lagrådets i grunden positiva inställning till förslaget i sak.

Lagrådet har alltså framfört erinringar och anmärkningari vissa övergri- pande frågor. Jag återkommer strax till en av dessa. nämligen frågan om plansystcmets förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt4). Jag avser att senare i min allmänna motivering återkomma till de övriga frågor av principiell beskaffenhet som lagrådet har tagit upp. På det sättet kan lagrådets anmärkningar bli bättre belysta än omjag redan nu skulle gå närmare in på dem. Det gäller frågorna om principerna för kompensation till fastighetsägare m.fl. (avsnitt 18). inlösenskyldighet enligt övergångs- bestämmclserna vid ändring eller upphävande av äldre planer (avsnitt 19). besvärsreglernas förenlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (avsnitt 17) samt byggherrens och byggnadsnämn- dens ansvar för att byggnader och annat utförs i enlighet med gällande bestämmelser (avsnitt 14). Redan nu villjag förutskicka attjag beträffande kompensations- och inlösenprinciperna avser att göra sådana ändringar av förslaget som tillgodoser lagrådets synpunkter. Även i fråga om ansvars- fördelningen mellan byggherren och byggnadsnämnden gör jag betydande

Inledning

Prop. 1985/86: 1 56

justeringar på grund av vad lagrådet har yttrat. När det gäller besvärsreg— lernas utformning i det nu berörda avseendet har lagrådet inget ändringsyr— kande. men jag kommer ändå att kommentera lagrådets resonemang i den delen.

Lagrådet framför vidare på åtskilliga punkter mer detaljbctonad kritik mot vad som har föreslagits i remissen och föreslår andra lösningar eller en annan lagteknisk tttformning. Redan nu vill jag anmäla att jag med några undantag finner lagrådets förslag i dessa delar välgrundade. Jag kan därför i allt väsentligt biträda ändringsl'örslt'tgen. Detta medför emellertid inte att några avgörande förändringar görs i det remitterade lagförslaget. ] sak kommer det förslag som jag nu lägger fram att nära ansluta till det remitte— rade. Jag kommer därför att i min allmänna motivering till PBL i allt väsentligt vidhålla vad jag anförde i samband med lagrådsremissen. Lagrå- dcts synpunkter tar jag tipp i anslutning till min behandling av de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i lagförslaget.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att jag — utöver dejusteringar som föranleds av lagrådets påpekanden —— kommer att föreslå vissa andra förändringar som föranleds av attjag har funnit skäl att göra nya övervå- gandcn i vissa frågor. bl.a. på. grund av de erfarenheter som har vunnits vid den försöksverksamhet som ett antal kommuner Linder tiden för lag- rådsbehandlingen har bedrivit i samverkan med statens planverk.

lnnan jag redovisar hur PBL enligt min mening bör utformas. vill jag ange några av de allmänna utgångspunkterna för förslaget.

Inledning

Prop. HSS/86: !

J! —J

Hänvisningar till S2

Allmän motivering [ Grundläggande frågor

Den fysiska miljön utgör ratnen för mänskligt liv och mänsklig verksam— het. I ett samhälle som präglas av en demokratisk grundsyn och av solida- ritet människor emellan mäste bäde samhällets organ och de enskilda människorna ha ett ansvar för att den fysiska miljön utformas. värdas och används sä att goda sociala levnadsvillkor kan uppnäs för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. [ detta ligger ocksä ett krav pä att förutsättningar skapas förjämlikhet och förjämställdhet mellan män och kvinnor. För att dessa mäl skall näs behövs en fysisk planering som bör bedrivas under ledning av organ som väljs i demokratisk ordning. De avvägningar sotn därvid mäste göras mellan motstridiga intressen bör ske med beaktande av de grundläggande strävandena efter solidaritet och jämlikhet. lin självklar utgängspunkt är därvid att gemensamma och läng- siktiga intressen bör väga tyngre än privata och kortsiktiga.

Fysisk planering — dvs. den planering som avser användningen av mark och vatten ingär bland de medel som samhället bör räda över föratt en lämplig samhällsutveekling skall ästadkommas. Planer pä säväl översiktlig som detaljerad nivä bör därför redovisa en handlingsinriktning som är ägnad att skapa goda betingelser för fungerande sociala miljöer. Planering- en enligt PBL skall alltsä fogas in i det mönster av rättsregler och ekono- miska styrmedel sotn den samlade samhällsplaneringen har att tillgä.

Den fysiska planeringen skall ocksä sättas i relation till samhällsplane- ringen i vidare mening. Det innebär att de fysiska planerna skall utformas mot bakgrund av de sektot'övergripande bedömningar som görs av kom— munen och som vanligen redovisas bl.a. i verksamhetsplan och olika typer av planeringsprogram. l)e fysiska planerna upprättas med beaktande av markanspräk och önskemäl om miljöntformning som komtner fram genom olika sektoriella utredningar. Sådana anspräk konkurrerar ibland med var- andra. Beslut om fysiska planer innefattari sädana fall en konfliktlösning. Detta ställer krav pä att underlaget för planbeslut är allsidigt och noggrant belyst genom samräd med olika parter bade inom och utom kommunen.

Den planeringsproeess som jag nu har talat om leder fram till att planer antas. Det är denna procedur som brukar benämnas planläggning och som mäste beskrivas och regleras i PBL.

Ett av syftena med planläggningen är att främja utvecklingen av ett samhälle som kan tillgodose olika behov för människorna i dagens samhäl- le och för kommande generationer. Detta kan ske enbart om grundläggan- de sociala strävanden beaktas och om hänsyn tas till behovet att hushålla med naturresurser och energi samt att längsiktigt bevara värdefulla natur- och kulturvärden. För detta krävs att man mot bakgrund av vad som

I (:'rnndlz'iggunde _li'dyur

Prop. 1985/86: 1 58

läggs fast av riksdagen i lag i planer på olika nivåer anger villkoren för förändring av miljön och kraven pä skydd och värd av det som bör bevaras.

Bebyggelsefrägorna mäste sättas in i ett vidare sammanhang. så att det blir möjligt att bedöma och beakta olika effekter av byggandet. t.ex. beträffande vägar. va-ledningar. skolor och arbetstillfällen. För att övervä— ganden av detta slag skall kunna göras pä ett meningsfullt sätt krävs det normalt att marken planläggs. Genom planläggning av bebyggelsen skapas förutsättningar för att marken utnyttjas pä ett rationellt sätt för olika ändamål och för att att de allmänna intressena tillgodoses på ett tillfreds— ställande sätt.

Inte minst gäller detta för bostadsbyggandet. Målet för bostadsförsörj- ningen är att hela befolkningen skall beredas sunda. rymliga. välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostna- der. "l'rivseln i ett bostadsomrädc beror till stor del på närmiljön och den service som finns. Välordnade samhällen kan inte åstadkommas utan att bebyggelsen föregås av ingående överväganden.

En ändamålsenlig markanvändning och en lämplig utformning av bebyg— gelsemiljöer och byggnader kan emellertid inte garanteras enbart genom lagstiftning. Kunskaper. samverkan mellan olika intresserade parter och politisk vilja är av största betydelse. Vissa grundfrägor måste likväl lösas lagstiftningsvägen.

Vid utformandet av en ny lag bör beaktas att flera av de principer. på vilka den nuvarande lagstiftningen vilar. alltjämt är aktuella. Enligt min mening bör tankarna bakom gällande ordning i stor utsträckning tas till vara och föras över till PBL. låt vara i omarbetad form. Jag anser det därför lämpligt att kort redogöra för huvuddragen i gällande byggnadslag- stiftning och hur den har växt fram (avsnittZ). Därefter kommer jag att peka på de inslag i dagens system där det finns behov av reformer (av- snitt 3). Jag kommer därvid att i korthet även ange hur mitt förslag tillgo- doser dessa reformbehov. I den delen kan min redogörelse ses som en sammanfattning av hela förslaget. Efter ett resonemang om plansystemets förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt 4) tarjag upp vissa lagtekniska frågor och frågan om PBLzs räckvidd (avsnitt 5).

I (';'rtntd/(igguntlt' _li'tigur

Prop. 1985/86: 1 59

Hänvisningar till US46

2 Tillkomsten av och huvuddrag i gällande byggnadslagstiftning

Dagens byggnadslagstiftning har växt fram genom ett långvarigt reform— arbete i mänga etapper. Under detta har successivt utvecklats de all- männa grundsatser. som bär upp nu gällande bestämmelser om fysisk planläggning och byggande. Den lagstiftning på plan- och byggområdet som tillkom är 1947 har därvid haft särskild betydelse. Det torde vara en allmän uppfattning att de bärande principerna bakom denna reform var för sin tid mycket framsynta och att de i stora delar alltjämt är hällbara. Ett karakteristiskt drag var föreningen av under läng tid utvecklade och beprö- vade metoder för bebyggelscreglering med nya tankegångar som inspire- rats bl.a. frän anglosachsiskt häll — om en av sociala välfärdsideal styrd planläggning som ett viktigt medel att skapa goda levnadsft'irhällt'tnden och god miljö Byggnadslagen och byggnadsstadgan av är 1947 kan därigenom sägas ha bidragit till att lägga en grund för efterkrigstidens svenska mark- och bostadspolitik.

Dessa författningar har emellertid undergått omfattande ändringar efter 1947. Bl.a. överfördes födattningsstoffet vad gäller förfarandet vid plan- läggning och regleringen av byggandet är l959 till en ny hyggnadsstadga. som i sin tur har reviderats vid mänga tillfällen. Bestämmelserna om päföljder m.m. vid olovligt byggande bröts är l976 ut ur byggnadslagen och byggnadsstadgan till en fristående lag. Byggnadslagen har också i andra hänseenden omarbetats i väsentliga hänseenden genom olika delre- former. Frågan om det är möjligt att fortsätta på delreformernas väg eller om en reform nu bör resultera i en helt ny lag för hela plan- och byggområ- det kommerjag att diskutera i det följande (avsnitt 3.7). Eftersom många av de principer pä vilka dagens byggnadslagstiftning vilar. alltjämt är aktuella. finner jag det emellertid motiverat att dessförinnan redogöra för vissa huvudtankar i de författningar som föregick 1947 års lagstiftning. vad man avsåg att uppnå med den och vissa större ändringar av principiell betydelse. som har vidtagits sedan dess.

2.1. Etapper i rättsutvecklingen före 1947

Den första författningen pä plan- och byggomradet med riksgiltighet var I874 ärs byggnadsstadga. som avlöste ett system av lokala byggnadsord- ningar. l stadgan slogs för första gängen fast ett allmänt plankrav. För varje stad skulle finnas en plan för stadens ordnande och bebyggande. Det skulle vara förbjudet att bygga i strid mot planen. Byggandet skulle under— lättas genom att byggbara tomter bildades. Utförliga föreskrifter gavs om hur byggnader skulle vara utformade och bcskaffade. Stadgan ledde till en omfattande stat'lsplaneläggning. Den fick också stor pedagogisk betydelse föratt höja kvaliteten i byggandet inom planlagda omräden.

3 Till/tmnxlc'n ut' och huvuddrag i

gällande bygg- nads/ag.stffiriirig 7—2.I

Prop. 1985/86: 1 (att

Stadgans rättsliga effekter begränsades dock av dess karaktär av admini- strativ förordning. Först genom 1907 ärs lag om stadsplan och tomtindel- ning fick stadsbyggandet ett civilrättsligt underlag. Staden gjordes uttryck- ligen till huvudman för anläggandet och underhället av gator och andra allmänna platser och fick rätt samt med viss begränsning även skyldighet att lösa mark för ändamälet. tued möjlighet att få markersättning av tomt- ägarna. Regleringssystemet var inriktat pä bebyggelse i stad. medan lands- bygdens förhällanden i stort sett lämnades utanför.

En anpassning av 1874 års byggnadsstadga till stadsplanclagen kom att dröja till 1931. då en efter tidens nya krav utformad byggnadsstadga antogs som komplement till en ny och kraftigt utbyggd stadsplanelag av samma är. Tyngdpunkten i regleringen läg alltjämt pä den stadsmässiga bebyggel- sen. för vilken gavs utförliga bestämmelscr om hänsyn till olika standard- krav. Ocksä den glesare bebyggelsen fick emellertid regleringsinstrument genom en ny planform. byggnadsplanen. och utomplansbestämmelser. Stadsplanelagen introducerade vidare en särskild planform för översiktlig planläggning. stomplancn. som ett medel att förbereda framtida planlägg- ning med möjlighet till marklösen för kommande trafikleder etc. och med byggnadsfi'irbud som kontrollinstrument.

Trots att 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga betecknade bety— delsefulla framsteg. som möjliggjorde en längt mer effektiv styrning än tidigare författningar pä omrädet. visade de sig snart otillräckliga för att bemästra de nya krav som utvecklingen Linder mellankrigstiden ställde när det gällde att ästadkomma Välordnade bebyggelseförhällanden och en god samhällsmiljö. Eftersom exploateringen av mark för tätbebyggelse var i princip fri. kunde samhällsbildningar inte hindras att uppkomma pä platser som saknade förutsättningar för ändamålet. Genom en olämplig förlägg- ning och spridning kunde bebyggelsen förorsaka det allmänna onödigt stora kostnader för service av olika slag. Eftersom kommunerna inte heller kunde päverka den tidsföljd & vilken olika cxploateringsomräden togs i anspråk. uppstod mänga gänger en gles och otrivsam bebyggelse och ofullständigt utbyggda samhällsbildningar. Stomplanen visade sig inte mot- svara förväntningarna. eftersom fastställandet av en sådan plan kunde medföra omfattande skyldighet för kommunerna att lösa mark utan möjlig- het att välja lämplig tidpunkt för det.

För byggnadsplaner saknades i 1931 års lag bestämmelser som gav rätt till ersättning för intrång. vilket ofta föranledde mindre lämpliga planlös— ningar för att man skulle undvika olägenheter för markägare. Om en landskommun önskade införa stadsplan under kommunalt huvudmanna- skap. kunde detta endast ske genom municipalbildning. vilket innebar olägenheter i form av dubbelbeskattning av samhällets innevänare och en kostsam överorganisation.

.? Tillkomsten ur ut'/1 huvuddrag [ gällande hygg— qulxlugxIl/iuint: 3.1

Prop. 1985/86: 1 ol

2.2 1947 års byggnadslagstiftning

Lagstiftningen frän är 1931 visade sig vid tillämpningen vara behäftad även med andra brister. Stadsplanclagen och byggnadsstadgan frän detta är ersattes därför efter en omfattande utredning av 1947 ärs ännu gällande byggnadslag och 1947 ärs byggnadsstadga. Den nya lagstiftningen innebar väsentliga förändringar främst i förhällandet mellan samhällets organ och de enskilda mat'ki'igt'trna. Tidigare gällande lagstiftning hade tillerkänt en- var markägare cn i princip fri rätt att exploatera sin mark för bebyggelse. dock med sädana inskränkningar som det allmänna. med rcspekterande av den enskildes rätt till mark. föreskrivit i lag som oundgängligen erforder- liga frän allmän synpunkt. Stadsplanelagen hade visserligen gett samhället möjlighet att reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst omräde men hade inte kunnat anvisa medel att bestämma var och när sädan bebyggelse borde fä äga rum.

Den ändring som vidtogs 1947 i den enskildes rätt att bebygga sin mark innebar att det slogs fast i lag att endast sädan mark som vid planläggning prövats lämplig för tätbebyggelse fick användas för detta ändamål. Sädan bebyggelse definierades som en samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodosecnde av gemensamma behov. Annan bebyggelse betecknades som glesbebyggelse och lämnades i princip fri.

Frägan om ett visst omräde överhuvud skulle få tas i anspräk för tätbe— byggelse borde enligt den nya lagstiftningen i första hand prövas i samband med översiktlig planläggning. För ändamälct infördes tvä n_'a planformcr. regionplan för gemensam planläggning för två eller flera kommuner. och generalplan för att ange grunddragen för markens användning inom de enskilda kommunerna. Medan regionplan alltid skttlle fastställas men en- dast tillades mycket begränsade rättsverkningar. kunde kommunerna för sin egen inomkommunala översiktsplanering välja mellan att upprätta och anta en generalplan utan att söka fä den fastställd och att efter antagande underställa den Kungl. Maj:ts fastställelseprövning. Antagen generalplan medförde inga rättsverkningar utan skulle endast tjäna till ledning för kommunens efterföljande detaljplt'tnearbete. Fastställd generalplan med- förde förbud att bygga i strid mot planen och gav under vissa förutsättning- ar kommuncn rätt att lösa mark.

Stadsplan bibehölls för dctaljplancli'iggning men bestämmelserna om innehäll och verkningar byggdes ut. Även landskommuner skttlle nu fa använda stadsplan utan krav pä municipalbildning. Rätten att lösa mark för att genomföra stadsplaner vidgades nägot. Byggnadsplanen behöll sin ka- raktär av medel för länsstyrelsen att reglera bebyggelsen pä landsbygden utan medverkan av kommunen. (ienomft'irandet av byggnadsplaner under- lättades genom att vägförening enligt lagen om enskilda vägar anvisades som huvudman med viss rätt till tvi'tngsft'irvi'trv av allmän plats. Det var avsett att byggnadsplanen i princip skulle ersätta den är 1926 i fastighets-

2 'l'illÅwns'tr'n ut' och hut-'mlclrug [ gällande hygg-

nur/slagstili/ting » 7

Prop. 1985/86: 1 62

bildningslagarna införda planformen avstyckningsplan. vars svagheter som planinstrttment blivit uppenbara. Denna plantyp utmönstrades därför. men pä grund av svårigheten att inom rimlig tid ersätta det mycket stora antalet avstyckningsplaner som tillkommit under de föregaende ärtiondena med- gavs dock att äldre avstyckningsplaner alltjämt skulle gälla. De tillades ocksä i Vissa hänseenden verkan som byggnadsplan. trots att de tillkommit utan lämplighetsprövning av markanvändningen. Denna verkan kunde dock neutraliseras genom beslut av länsstyrelsen. Det förutsattes vid lag- stiftningens tillkomst att överstora detaljplaner genom revidering skulle begränsas till lämplig storlek och att inaktuella detaljplaner skulle kunna upphävas. Vidare förutsattes att de avstyckningsplaner som ansågs böra behällas omarbetades till byggnadsplaner. För alla nya detaljplaner inför- des ett aktualitetskrav. dvs. att en plan inte får ges större omfattning än att den kan väntas bli genomförd inom nära förestående tid.

Ocksä utomplansbestämmelser behölls i systemet främst som ett medel att bevaka att glesbebyggelsen utanför planlagda omräden inte utformades på ett olämpligt sätt. Utomplansbestämmelserna kunde ges ett skiftande innehåll för att anpassas till lokala förhållanden. Med utomplansbestäm- melser följde liksom tidigare skyldighet att söka byggnadslov.

Lagstiftningen av är 1947 medförde en betydande inskränkning av mark- ägarnas tidigare befogenheter att använda sin mark för bebyggelse. Av den grundläggande principen för reformen att mark inte fick användas för tätbebyggelse utan 1ämp1ighetsprövning ansägs följa att ersättning inte borde utgä om en markägare hindrades att exploatera sin mark för sådan bebyggelse. eftersom hanju saknade befogenhet till detta utan myndighets godkännande i plan eller genom dispens. Denna begränsning av tätbebyg— gelserätten skulle iakttas ocksä vid tillämpning av annan lagstiftning t. ex. expropriationslagen. Marken skulle värderas med beaktande av de in- skränkningar som följde av byggnadslagcn. Undantag gjordes för värde— stegring som inträtt före byggnadslagens ikraftträdande.

Även 1947 ärs byggnadslag upptog regler som till sitt syfte motsvarade bestämmelserna i 1907 och 1931 års lagar om tvångsförvärv av byggnads— mark men gav kommunen nägot: större befogenhet att ingripa. bl. a. genom möjligheter till tvä olika former för zonexpropriation.

2.3. Förhållandena efter 1947

2.3./ Mur/(politiskat'itgr'irtler

Kommunens möjligheter att bedriva en aktiv markpolitik ökade avsevärt är 1949. när regler infördes i expropriationslagen om rätt att tvängsvis fi.")rvärva mark som behövdes för tätbebyggelse. Denna nya möjlighet kom att få en betydligt större användning än byggnadslagens lösenregler. som ansågs vara svåra att tillämpa. Dessa regler ändrades därför redan är 1953. närmast med anledning av planerna i Stockholm på en omfattande omda-

2 "I'll/kemisten ur och lllllflltlltl'l'llg [' gällande bygs” mals/ugylf/hung 2.3— 7. ?.I

Prop. 1985/86: 1 (»3

ning av Nedre Norrmalm. De tvä formerna av zonexpropriation samman— fördes dä till en. som kunde användas när ett tätbebyggt "omräde befanns med hänsyn till den allmänna samfärdseln och kravet pä en ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av en genomgripande ombyggnad. som inte lämp- ligen kunde genomföras annat än i ett sammanhang. För mindre omfat- tande expropriationsbehtw infördes en annan form" av tvängsft'irvärV. tomt- expropriation.

Z.3.3 [959 års rdbrni

Redan nägra är efter tillkomsten av 1947 års lagstiftning framkom önske- mål om en större översyn. särskilt av byggbestämmelserna. som ansågs alltför detaljerade och därmed hindersamma för byggandet. Man påtalade ocksä olägenheterna av lokala särbestämmelser. som var olägliga för bygg- företag med riksomfattande verksamhet. Efter en omfattande utredning ersattes därför 1947 års byggnadsstadga med en ny är 1959. i samband varmed åtskilliga ändringar vidtogs ocksä i byggnadslagcn.

Reformen är 1959 innebar inte nägon mera genomgripande förändring av de bärande principerna i 1947 års lagstiftning vad gäller förhållandet mellan det allmänna och markägarna elleri fråga om plansystemet. Den väsentli— gaste betydelsen läg i en förenkling och begränsning av författningsstoffet beträffande själva byggandet och en överföring av den tekniska detaljreg— leringen till särskilda tillämpningsföreskrifter.

Byggnadsstadgan från är 1959 införde ocksä en långtgående utjämnning av olikheterna i byggföreskrifter mellan stad och landsbygd. Beslutande- rätten överfördes i stor utsträckning till de lokala byggmyndigheterna. Byggnadsordningar skulle inte längre finnas.

! fråga om planväsendet vidtogs genom reformen vissa förändringar i avsikt att decentralisera beslutsfattandet och öka kommunernas inflytan— de. Bestämmelserna om generalplan pä landet omarbetades till större likhet med vad som gällde för städerna. Fastställandet av stadsplaner överfördes i huvudsak till länsstyrelserna med möjlighet för dem att under- ställa planer av större allmän betydelse Kungl. Maj:ts prövning. Tidigare detaljerade uppräkning av vad en stadsplan skulle innehålla ersattes med mera allmänna bestämmelser av ramkaraktär. Byggnadsplaneläggningen överfördes frän länsstyrelserna till kommunerna. Utomplansbestämmel- serna förenklades avsevärt till sitt innehåll och fick formen av standardise- rade föreskrifter som togs in i byggnadsstadgan. Det tillkom dock fortfa- rande kommunerna att bestämma om införande av utomplansbestäm- melser.

2.3.3 Ft'jrbt'rt'delsei' till en ny översyn av byggnadslugstiliningen

De stora förändringarna i samhällsbyggandets villkor. som följde med efterkrigstidens strtlkturförändringar i näringslivet och omlokalisering av befolkningen ställde nya krav på byggnadslagstiftningen. Den hade utveck-

2 Tillkomsten ut' och hindu/drug i gällande bygg- nutl.vl(lg.t*l[fhlilig 2.3.1— 2 ? f

Prop. l985/86: ] 6-4

lats för att i första hand möta behov av styrning och vägledning inom städer och andra tätorter. Nu framkom i växande omfattning behov av att lösa konflikter om markens användning utanför tätorterna. Till detta bi- drog bl.a. förändringar i befolkningens vanor i fråga om bosättning och rekreation och i transportsystemct. särskilt genom bilismens starka ut— veckling. Miljöstt'irningar som följde med tillkomsten av nya tekniska anläggningar med stor omgivningspäverkan blev vanligare.

Ett ökande intresse uppkom '.f'ör miljöfrågor och bevarande av naturre- surser. Man ställde alltmer krav på att planfrågor behandlades ur ett vidare perspektiv än tidigare. Byggnad-slagens former för översiktlig planläggning visade sig därvid vara otillräckliga. och nya planerings- och utredningsme- toder utvecklades vid sidan om dem som reglerades i lag.

Erfarenheterna från flera uppmärksammade markanvändningskonllikter under 1960-talet i samband med förläggningcn av nägra storindustrier och andra störande anläggningar väckte intresse för att utveckla nya former för samordnad behandling av sådana lokaliseringsproblem. Även motsättning- ar i samband med ny bostadsbebyggelse på jordbruksmark och den ökade användningen av kustområden för fritidsbebyggelse bidrog till att skapa efterfrågan på nya planeringsformer. Som en följd härav påbörjades förar- beten är 1967 för en fysisk riksplanering. Arbetet utmynnade i förslag till allmänna riktlinjer för användningen av vissa mark- och vattenområden. Riktlinjerna godkändes av riksdagen är 1972. och fortsatt arbete med att utbygga dessa riktlinjer har därefter bedrivits i flera etapper under samver- kan mellan staten och kommunerna.

Parallellt med arbetet på en fysisk riksplanering startades är 1968 förbe- redelser för en totalrevision av byggnadslagstiftningen i syfte att anpassa den till de nya tendenserna i samhällsbyggandet.

För att få genomslag för de nya av riksdagen antagna riktlinjerna för markanvändning vad gäller den kommunala planeringen och byggnadstill- synen vidtogs är 1971 vissa ändringar i byggnadslag och byggnadsstadga. Avsikten var att få till stånd en mera enhetlig och något strängare tillämp— ning av planläggningskravet. Detta skedde genom att tätbebyggelsebegrep- pet justerades sä. att det fick en mera framätsyftande innebörd. Vidare utvidgades byggnadsloVsplikten till att gälla hela landet. och i utomplans— bestämmelserna gjordcs ett tillägg som gav byggnadsni-imnderna en vidare möjlighet att pröva bebyggelsens lämplighet även i sädana fall då den inte behövde föregås av planläggning.

Denna reform fullföljdes är 1972 i samband med beslutet om den fysiska riksplaneringen genom ändringar som avsäg att göra generalplanen till ett mera användbart redskap att styra markanvändningen i känsliga områden. En befogenhet infördes nämligen för Kungl. Maj:t att förordna att en viss kommun skall upprätta och låta fastställa generalplan med visst innehäll beträffande särskilda områden av betydelse frän rikssynpunkt. Förbud mot bebyggelse i avvaktan på tillkomsten av en sädan plan kan knytas till förordnandet.

2 Tillkomsten ur och huvuddrag [

gällande bygg- nads/dgrtifining 2.3.3

Prop. 1985/86: 1 65

En annan viktig ändring som vidtogs vid detta tillfälle var utvidgningen av lämplighetsprövningen till alla slag av byggnadsföretagigsaledes även glesbebyggelse. Denna prövning behöver inte ske genom tletaljplan tttan kan göras även i samband med byggnadslovsprövning. Detta innebar i praktiken en upplösning av tätbebyggelsebegreppet. som i praxis fått en för allmänheten alltmer s !iirförstz'telig innebörd. Som stöd för byggnads- näntnderna utvidgades lämplighetskravet i utomplansbestämmclserna yt— terligare. och dessa bestämmelser utsträcktes att gälla tttan kommunalt beslut i hela landet. Motsvarande ättdringar vidtogs i fastighctsbildningsla— Len för att samordna fastighetsbildning och byggnadslovsprt'tvning. Ett visst skydd för fastighetsägarens rätt att fortsätta pt'igaende markanvänd— ning infördes genom en ändring i ersättningsreglerna. och övergängen till den härdare byggkontrollen mildrades nägot genom en tidsbegränsad er- siittningsmt'.')jlighct i övergängsbestämmelserna.

En viktig nyhet var den möjlighet att pröva nyanli'iggning och utvidgning av vissa industrier med stor ontgivningspäverkan som samtidigt infördes i en ny paragraf. lil—bas". i byggnadslagcn. Ett av syftena var att samordna bcdömningen enligt byggnadslagen med prövningen av omgivningspäver— kan enligt den är 1969 antagna nya miljöskyddslagen.

2.3.4. Ändringar eller [972

Under ären efter 1972 har vidtagits ytterligare ändringar i byggnadslag- stiftningen vid ett tiotal tillfällen. de flesta av ganska begränsad omfattning men nägra av stor principiell betydelse. Mest ingripande var utbrytandet av påföljdsbestämmelserna till en särskild lag om påföljder och ingripan- den vid olovligt byggande m.m. är 1976. Lagen innebär en betydande förstärkning av byggnadsnämndens möjligheter att beivra överträdelser. Bestämmelserna om straff ersattes med ett system av avgifter och möjligv heterna att fä olovligt utförda ätgärdcr undanri'tjda"eller pä annat sätt rättade förstärktes avsevärt.

Ett försök att förena den vidgade kontrollen av tätbebyggelse pä lands- bygden mcd minskade krav på detaljplan-:Iäggning gjordes är 1977 genom att begreppet tätbebyggelse av mindre omfattning infördes. ('.)m sädan bebyggelse föreligger. kan lämplighctsbedömning ske utan planläggning i samband med prövningen av ansökan om byggnadslov.

En reform av vikt för kommunerna när det gäller att fa bättre täckning för sina kostnader för att genomföra planer vidtogs är 1981. när nya ;:ätukostnadsregler infördes i byggnt'tdslagen. Av övriga efter är 1972 vid- 'agna ändringar kan nämnas bestämmelserna om handikappaupassning. "it-'ningsl'örbud. anordningar föratt förbättra sophänttningspersonalens ar- betsförhi'tllanden och lättnader i byggnadslovstxängel för vissa mindre byggnadsätgärder.

Många av de principer på vilka dagens lagstiftning vilar är enligt mitt ntening alltjämt aktttclla och sa väsentliga att de bör behällas i en ny

_l Riksdagen ”ISS.-Wo. I .ru/nl. .N-"r I

3 Tillkmnslcn ut' ut'/i lint'in/drng i gill/unde byt—'s'- nads/u'_'.t'lilining 233—234

Prop. 1985/86: 1 66

lagstiftning. Dagens system har emellertid ocksä påtagliga brister. En av orsakerna till det är att utvecklingen pä mänga omräden har lett till att lagstiftningen - ätminstone i sina äldre delar - inte fyller nutida krav. .Iag katt bara peka pä att praxis vid bäde planläggning och prövning av lov till bebyggelse har gittt i en riktning som inte förutsattes när författningarna kom till. Det finns därför betydande reformbehov. lnnan jag gär närmare in pä mina förslag vill jag redogöra för de reformbchov som enligt min mening är de mest angelägna och hur de lämpligen bör tillgodoses.

3 Tillkomsten ur och ltuvm'ldrru: i gällande bygg- ituds/ugstifining 3.3.4

Prop. 1985/86: 1 67

3. Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inriktning 3 Rti/l""ni”/””"”! och lag/'()"inr/agan huvudsakliga Sammanfattning ipn-[kuling

'- Alla kommuner skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar kommu- nens hela yta. (i)versiktsplancn kan ändras och fördjupas för olika del- omräden. ()mrädesbestämmeIser skall kunna antas. om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade omräden eller en lämplig användning av omräden som är av riksintresse enligt NRL. Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan. som kallas detaljplan. Regionplan skall kunna användas för samordning av flera kommuners planläggning ts. 69) Nybyggnadsfmbuden avvecklas. En principiell rätt införs att äterupp- föra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförande- tidens utgång skall kommunen lta rätt att lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Ont en byggnad strider mot detaljplanen. fär fastighetsägaren ändå göra bäde yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till kompletteringsätgärder införs beträffande en- eller tvt'ibostadshus utanför områden med detalj- plants. 73)

Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrelsen skall ha möjlig- het att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbe- stämmelser. Upphävande fär beslutas endast pä vissa. i lagen angivna grunder. nämligen om kommunens beslut — kan medföra att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses.

— innebär att regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vatten som angär tvä eller llera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt. — innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen. som dock skall avge ett yttrande under utställningen. varvid länsstyrelsen skall redovisa vilka anmärkningar som finns mot planen i nu nämnda hänseenden (s.

76) Medborgarinllytandet förbättras. Vid planläggning skall genom informa- tion och debatt eftersträvas ett sä fullständigt beslutsunderlag som möj- ligt för de politiska organen (s. 79)

'- Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall. liksom hyresgi'isternas organisationer. ha samma ställning som sak- ägarna ts. 79) 'l'illständ till byggande m.m. lämnas i form av bygglov. rivningslov och

Prop. 1985/86: 1 68

marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande atgärder som kräver 3 R(t/Ol'mbt'lwWII bygglov ts. 811) och lag/i'ä's/agt'!s _ huvudsakliga

Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommttnala be- . . .

slut. Kommunen skall ttnder vissa förtttsättningar kttnna besluta att ””Il/(””ny vissa ätgärder inom omri'tden'utan detaljplan fär utföras titan bygglov. nämligen bl.a. komplementbyggnader. mindre tillbyggnader och inre ändringar av byggnader. För omräden med detaljplan kan komntttnerna i planen besluta att enklare fritidshus. kolonistttgor och liknande byggna- der pä det sätt som anges i planen fär uppföras eller byggas till eller ändras pä annat sätt utan lov (s. Stl) Ansvaret för att byggnader m.m. uppfyller PBL:s krav läggs i större utsträckning än i dag pä byggherren. Byggnadsnämnden behöver inte dctaljgranska konstruktionsritningar m.m. (S. 81 ). PBL föresläs ersätta bl.a. byggnadslagcn. byggnadsstadgan och lagen om päföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. ('s. 85). Innan jag går över till att beskriva de mest angelägna reformbehoven. vill jag i nägra korta punkter lägga fast de övergripande politiska syftena bakom hela mitt förslag. nämligen all decentralisera ansvar för planläggning och lokal miljö till kommuner- na genom att begränsa stater-s kontroll.

" ull ge bättre förutst'ittningar för de boende att delta i planeringen och päverka utformningen av närmiljön. att ge större frihet och ansvar för den enskilda människan.

'- att ge den fysiska riksplaneringens riktlinjer ett lagfäst stöd i de kommu- nala planerna. att förenkla och modernisera plansystemet. - att ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i plaite- ring och byggande.

' att avskaffa de längvariga nybyggnadsfi'trbuden och ge möjligheter för kommunerna att upphäva eller ändra inaktuella detaljplaner. att ge bättre förttts'i'tttningar för planering av stadsförnyelse och andra förbättringar i befintliga omräden. Jag har valt att sammanföra de olika reforntbehoven till nägra frägor. som jag avser att här ta ttpp i följande ordning. nämligen förenkling och modernisering av plansystemet. obligatorisk översiktsplan som kan för- enas med omrädesbestämmelser. nybyggnadsförbuden avvecklas och de— taljplanernas byggrätter tidsbegränsas. decentralisering av beslutsfattan- det. förbättring av medborgarinllytandet samt förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan.

()rdningsföljden skall inte ses som en rangordning av frägornas betydel— se. Jag har valt denna disposition uteslutande därför att resonemanget blir - lättast att föra. om delfrägorna kan behandlas i denna följd. Det faller sig naturligt att först ta upp plansystemets utformning.

Prop. 1985/86: 1 69

Hänvisningar till S3

3.1. Förenkling och modernisering av plansystemct

Mitt _li'n'slag: Alla kommuner skall en en aktuell översiktsplan som otnfattar kommunens hela yta. Översiktsplanen katt ändras och fördju- pas för olika delomrt'iden. (')mrädesbestämmelser skall kttnna antas. om kommttnen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade omräden eller en lämplig användning av omräden som är av riksintresse enligt NRL. Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan. som kallas detaljplan. Regionplan skall kttnna användas för sam- ordning av flera kommuners planläggning.

[ grova drag ser dagens plansystem ut pä följande sätt. (_iencralplan skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamäl. t.ex. till tätbebyggelse. friluftsliv. viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9.5 BL). Pä framställning av kommunen kan generalplanen fastställas av länsstyrelsen. Den far dä vissa rättsverkningar som inte finns hos en generalplan som bara är antagen av kommunen. Stadsplan skall upprättas i den mån det genom kommunens utveckling behövs för den närmare regle— ringen av bebyggelsen (24å BL). Kommunerna har ansvaret för att gator byggs och underhälls inom omräden med stadsplan. ()m tätbebyggelse har uppkommit eller om sädan bebyggelse kan väntas uppkomma i 'ett omräde och stadsplan inte anses böra upprättas. skall byggnadsplan upprättas i den män sädan plan anses behövlig för reglering av bebyggelsen (1075 BL). lnom områden med byggnadsplan är det de enskilda fastighetsägarna som ansvarar för plangenomförandet. Bäde stadsplan och byggnadsplan skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Bäda planformerna ger en viss s. k. byggrätt dvs. ätgärder sotn är förtttsatta i planen kan i princip inte vägras. '

De problem som finns med dagens plansystem skttlle mycket kort kunna beskrivas pä följande sätt.

Den översiktliga planform för inomkommttnal planering som anvisas i byggnadslagcn. generalplan. används mycket sällan. [ vart fall brukar kommunerna inte läta generalplancr fastställas. Den översiktliga plane- ringen har i stället som jag snart skall belysa — kommit att ta sig andra former än de som anges i lagen. Kommunerna arbetar med kommunöver- sikter. omrädesplaner m.m.. som inte regleras i byggnadslagstiftningen. Här finns det ett behov att modernisera lagen- sä att den kommer att erbjuda sädana former för den översiktliga planeringen som fyller kraven pä medborgarintlytande och pä statlig medverkan.

Det finns inte längre nägra bärande skäl att ha kvar tvä olika planformer för den mer detaljerade planläggningen. stadsplan och byggnadsplan. Ett allmänt önskemal är att dessa slås ihop till en planform. inte minst därför att de har kommit att användas för likartade syften och för områden av

.? Rq/or/nlu'lmt'en (N'/I lag[kniv/agan huvudsakliga inriktning J.!

Prop. 1985/86: 1 70

ttngefär samma karaktär. Vidar-: ligger det ett stort problem i att byggrät— terna enligt stadsplaner och byggnadsplaner formellt inte har nägon be- gränsning i tiden. Kommunerna iakttar stor försiktighet med att upphäva eller ändra dessa planer. även sådana som har blivit föräldrade. l stället har nybyggnadsförbud utfärdats för planområdet. Dessa förbud har i sin tur blivit långvariga. På det sättet har det uppstätt en ”ond cirkel" som nu mäste brytas.

Gällande byggnadslagstiftning är i hög grad inriktad pä reglering av ny bebyggelse och exploatering av mark. Urbanisering och tätortstillväxt har nu av olika skäl minskat i betydelse som planläggningsproblem. l stället träder frägor om resurshushällning. friluftslivets markbehov. byggnadsun- derhäll samt social och teknisk förnyelse av våra tätorter i förgrunden för planeringsintresset.

Plansystcmet bör ha sin funktion som en länk mellan. ä ena sidan. de bestämmelser i lagen om lämplig markanvändning. bebyggelsemiljö— och byggnadsutformning som jag senare kommer att föreslå tkravbestämmel- serna) och. ä andra sidan. reglerna om lov. som kan sägas utgöra en kontroll av att kraven efterlevs. Man kan med andra ord se det så att planerna innehåller den tolkning och precisering av kravbestämmelserna som kan utgöra ett beslutsunderlag vid den byggandes projektering och samhällets prövning av lov.

Planeringsuppgifterna kommer sannolikt att växla genom åren. Det är därför nödvändigt att många olika typer av planläggningsproblem kan lösas med hjälp av plansystemet. Detta bör därför utformas med en hög grad av llexibilitet och allmängiltighct. Detta förutsätter bl.a. att de bestämmelser som reglerar plancrnas innehåll ges en ganska allmän utformning. Däremot bör bestämmelserna om förfarandet när planer upprättas och antas pä ett tydligt sätt anpassas till de verkningar för offentliga organ och enskilda som planerna får.

1 lagen bör därför föreskrivas de demokratiska beslutsformerna samt det obligatoriska och det möjliga innehållet för varje planform. Med detta synsätt finns det inget skäl att i PBL skapa flera olika planformer med likartad verkan. En viktig utgångspunkt är också att plansystemet så nära som möjligt anknyter till den praxis som räder i dag. Mot denna bakgrund anserjag att plansystemet i grova drag bör bestä av följande delar: It (.")bligatorisk översiktsplan med mål och riktlinjer för en lämplig bebyg- gelseutveckling för kommunens hela yta. Planen skall inte ha någon bin— dande verkan mot enskilda. Den utgör ett beslutsunderlag for detaljplan och vid prövningen av ansökningar om lov. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika delomräden. För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens riktlinjer befästas i form av omrädesbestämmelscr med bindande verkan för enskilda och myndighe- ter. Sädana bestämmelser grundar dock ingen byggrätt. ] vissa fall kan de leda till sädana inskränkningar för fastighetsägare att ersättning aktualise- ras när bestämmelserna hävdas.

.? Reform/Juliorun och lagförslagen huvudsakliga inriktning 3.1

Prop. [985/86: 1 7]

2) Detaljplan för den närmare regleringen av markens användning. bebyg— gelse och andra anläggningar. Planen..som är en sammanslagning av da- gens stadsplan och byggnadsplan. medför rätt att bygga i enlighet med planbestämmeIserna. Planen skall i princip ha bindande verkan mot enskil- da vid prövningen av ansökningar om lov och grunda ersättning.-"mätt i vissa fall.

3) Regionplan för frivillig samordning av flera kommuners planläggning.

Jag äterkommer inom kort med en nägot fylligare presentation av över- siktsplanen och detaljplanen. Först vill jag emellertid ta tipp frägan om planformernas inbördes samband.

PBl..-utredningcn föreslär att de olika planformerna skall vara knutna till varandra på så sätt att de översiktliga planerna skall tjäna till ledning för de mera detaljerade. Flera remissinstanser har pätalat denna bundenhct som olämplig och hävdat att den leder till ett stelt och omständligt system. Utredningens konstruktion utgår från tanken att ändringar i markanvänd- ningen är kända långt i förväg och därför kan förutses och behandlas i de översiktliga planerna.

.lag anser att det finns fog för kritiken. Plansystemet mäste bäde ha framätsyftande. offensiva inslag och ge möjlighet att snabbt behandla uppkommande nya situationer. Vid ställningstaganden till nya projekt används normalt tillgängliga planer på alla nivåer tillsammans med andra kunskaper om fysiska. ekonomiska och sociala förhållanden som underlag för att bedöma lämpligheten och nä bästa möjliga helhetslösning. Plansys- temet mäste i denna situation fungera som hjälpmedel och inte som ett svärforcerat hinder. byggt på felaktiga eller tidigare okända förutsättning- ar. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att några tvingande bindningar mellan planerna inte bör finnas.

Hänvisningar till S3-1

3.2. Obligatorisk översiktsplan som kan förenas med områdesbestämmelser

Redan i direktiven är 1968 till bygglagutredningen efterlystes en starkare ställning för kommunernas översiktliga planer. De planer som enligt bygg- nadslagcn är avsedda för översiktlig planläggning är inte obligatoriska för kommunerna. De är inte heller anpassade till dagens behov. De har bundit upp markanvändningen i länga tidsperspektiv utan att ge tillräcklig flexibi— litet inför ändrade förutsättningar. Reglerna för att ge generalplancr rätts- verkan är alltför omständliga och medför onödig tidsutdräkt. Sedan är 1947 har bl.a. därför endast nägot tjugotal sädana planer fastställts. Andra former av översiktsplaner har i anslutning till den fysiska riksplaneringen vuxit fram i stället för de planer som byggnadslagcn anvisar. För att skapa en grund för de planmässiga överväganden som numera skall göras ocksä för spridd bebyggelse introducerade salunda planverket kommunöversik- terna i en cirkulärskrivelse är l973. Kommunöversikterna avsägs innehälla riktlinjer för byggnadslovsprövningen och fastighetsbildningen utanför de- taljplanelagda områden i kommunen.

3 Raj/ierln'lmvt'n ”('/I lag/i")"rxlagets huvudsakliga inriktning

.f. l —-_?_2

Prop. 1985/86: 1 73

N _.ot krav pä kommunerna att upprätta kontmttnövcrsikter har aldrig _? Rq/oi-nilu'lnivan införts. Trots detta fanns redan efter nägra är sädana översikter i nästan ("'/' ltlklfil'xltltu'f-Y alla Sveriges kommttner. Till deras starka genomslagskraft har bidragit att (I'll-"”I'Y_(lkli—W de. utan att definitivt binda den framtida markanvändningen. har gett [filmning kommttnerna en handlingsberedskap inför olika initiativ som innebär an— _ .- spräk pä förändrad markanvändning i olika omräden. De har ocksä kunnat ge kommuninvänarna information om kommunens inställning till olika byggprojekt. En annan viktig fttnktion hos kommunöversikterna är att de tttgör en dokumentation av den löpande dialogen mellan staten och kont- munerna i den fysiska riksplaneringen. Pä senare är har även omrädes- planer för lokala omräden blivit allt vanligare. ()mrädena omfattar mark som av nägon anledning har bedömts lämplig att stttdera i ett sammanhang. och planerna kan ha mänga olika syften i praktiken. I regel handläggs omradcsplaner enligt bestämmelserna om antagen generalplan, men de har ingen rättsverkan för enskilda fastighetsägt-tre.

PBL—utredningen har föreslagit: att de översiktliga planformer som har vuxit fram vid sidan av byggnadslagcn blir lagreglerade och att de ges en viss betydelse som beslutsunderlag vid prövning av tillstånd till bebyggelse och andra markanvändningsätgärder. [ likhet med en närmast enig remiss- opinion delarjag i stort sett utredningens uppfattning på denna punkt.

En lagfäst skyldighet för kommunerna att bedriva översiktlig fysisk planering som omfattar hela kommunens omräde framstår nu som nödvän- dig. En sädan reform kan sägas ha två syften. nämligen dels att kommunen gentemot staten skall klargöra hur omräden av riksintresse enligt NRL bör användas och httr problem som kräver mellankommunal samordning skall lösas. dels att kommunen i demokratiska former skall kunna ge riktlinjer för en lämplig bebyggelsetttveckling i olika delar av kommunen.

Jag föreslär säledes att det nu ställs krav pä att alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela omräde. Översiktsplanen bör kttnna fördjupas och ändras för begränsade omräden. Därmed hort- faller enligt min mening behovet av bestämmelser om en särskild planform som fyller de syften som de informella omrädesplanerna f. n. har.

Översiktsplanen skall ange grunddragen i den avsedda markanvändning- en och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. Jag kommer att föreslå att i princip all ny bebyggelse. liksom f.n.. skall prövas lämplig är allmän synpunkt. Denna prövning bör som nu ske vid planläggning elleri samband med prövning av lov. Genom översiktsplanen uttalar kommttnfullmäktigc sin mening om vilka allmänna intressen som finns inom olika delomräden. Pä det sättet utgör översiktsplt'tnen ett beslutsunderlag för byggnadsnämn- den när den har att vid det fortsatta beslutsfattandet göra avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen. Översiktsplanen — som inte kan överklagas annat än genom kommunalbes 'är — kan däremot inte ges nägon bindande verkan vid prövningen av enskilda ärenden om lov. infö— randet av en obligatorisk översiktsplan. som kan utgöra underlag för den

Prop. 1985/86: 1 73

allmänna lämplighetsprövningen av bebyggelse utanför de detaljplanelagda områdena. innebär ocksä att tätbebyggt:Isebegreppct kan" utmönstras ur lagstiftningen. Detta betraktarjag som en central fräga i hela reformen. Jag äterkommer snart till den (avsnitt 3.7).

[de områden i kommunen där rättsverkan är nödvändig för att säkerstäl— la syftet med översiktsplanen skall omrädcsbestämmelser kunna beslutas. (_)mrädesbestämmelser bör kunna användas även för att fastställa en lämp- lig användning av områden av rinsintresse. Med omrädesbestämmelser. som kan överklagas. skall kommunen kunna ttppnä en bindande verkan gentemot bl. a. fastighetsägarna i frågor som rör t. ex. markens användning för olika ändamål samt bebyggelsens lokalisering och utformning. Nägon byggrätt för fastighetsägarna eller inlösenrätt för kommunen uppkommer dock inte på grund av omrädesbestämmelser.

Jag vill här anmäla en betydelsefull skillnad mellan lagrådsremissen och det nu föreliggande förslaget. l lagrådsremissen föreslog jag att omrädes- bestämmelser skall kunna användas bl. a. för att avsätta mark som frilufts- områden. Jag har nttmera efter samråd medjordbruksministern kommit till den uppfattningen att denna fråga inte bör regleras i PBL utan genom en ändring i naturvårdslagen. Jag äterkommer med ett utförligare resonemang iden delen (avsnitt5.4.3).

3.3. Nybyggnadsförbuden avvecklas och detaljplanernas byggrätter tidsbe- gränsas

i'l'lillförsfag.' Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs att äteruppföra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandetid sotn begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförandetidens utgång skall kommunen ha rätt att lösa in fastighe- ter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad strider mot detaljplan får fastighetsägaren ändå göra bäde yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till komplet- teringsätgärder införs beträffande en- eller tväbostadshus utanför omrä-

den med detaljplan.

3.3.1. Arvet/(ling (lt' n_vbyggnua'xförbndwt

Kommunerna har enligt dagens ordning rätt att ensamma bestämma när och var detaljplan skall upprättas. Den principen bör givetvis ligga bakom även en ny lag. När en detaljplan väl har upprättats. kan dock kommunen f. n. inte vägra nybyggnadsätgärder som stämmer överens med planen och med byggnadslagstiftningens övriga materiella krav.

De formellt sett obegränsade giltighetstiderna för detaljplaner har skapat avsevärda problem. För många fastigheter finns det nämligen byggrätter som i vissa fall kan vara mycket olämpliga med hänsyn till den önskvärda

.? Rtffbrrnbc/un't'n och lug/i'irs'lugcts huvudsakliga inriktning i.2—_t'.3.l

Prop. [985/86: I 74

samhälIsutvecklingen. Det kan röra sig om sädana outnyttjade byggrätter i centrala stadsomräden som ter sig alltför omfattande enligt nutida synsätt eller omfattande byggrätter. utlagda för villor och fritidshus i gamla planer frän l94tl- och Stl-talen.

Samhällets medel att fä kontroll över utvecklingen i sädana fall har varit att belägga planomrädcna med nybyggnt-tdsförbud i avvaktan pä planänd— ring. Resurser att upprätta och genomföra nya planer har dock ofta sak— nats. vaiför förbuden har förlängts och ibland blivit gällande i flera decen- nier. trots att det ursprungligen var avsett att förbuden skulle fä gälla högst nagra är. Kommunerna är ofta inte heller beredda att ta ställning till en planläggning. därför att det räder osäkerhet om det framtida markutnytt- jandet. Tidpunkten för en omdaning av det aktuella omrädet kan vara olämplig med hänsyn till kommunens utveckling. Dessa förhållanden gäller ocksä omräden som saknar detaljplan men som kan ha en betydande bebyggelse. För att samhället skall behälla en önskvärd handlingsfrihet hindras i dag fastighetsägaren genom nybyggnadsförbud att vidta nybygg— nadsatgärder pä sin fastighet. Begreppet nybyggnad är ganska vittgäende och omfattar en hel del ätgärder även med befintliga byggnader. Den enskildes uppoffringar för att hälla samhället med handlingsfrihet blir mot denna bakgrund mänga gänget" orimliga. i varje fall när det gäller den stora mängd smähus som berörs av nybyggnadsförbuden.

Den "döda hand" som ligger över förbudsomrädena kan leda till ett däligt resursutnyttjande och i vissa fall rentav till risk för förslumning. Det är i mänga fall sannolikt ett bättre resursutnyttjande att Iäta smähusägarna utveckla och förbättra sitt boende genom värdehöjande byggnadsätgärder. även om det i viss män kan förs vära en framtida omdaning av omrädena. En sädan tanke finns med redan i direktiven till bygglagutredningen.

En förutsättning för att de nybyggnadsförbud som gäller i avvaktan pä planändring skall kttnna avveck as är emellertid att ur samhällets synpunkt inaktuella och olämpliga byggrätter samtidigt kan avvecklas. Förutsätt- ningarna för planers genomförande förändras över tiden pä sädant sätt att det mäste vara möjligt för samhället att göra sådana ändringar i inaktuella planer att outnyttjade och inte längre lämpliga byggrätter utsläcks även mot fastighetsägarnas vilja. Bygurätternas giltighet mäste därför kunna begränsas i tiden. Administrz-ttiva nybyggnadsförbud behöver dä inte längre tillgripas för att stoppa genomförandet av inaktuella planer.

] linje med direktiven frän 1963 har PBL-utredningen lagt fram förslag i de avseenden somjag nu har berört. Utredningen har sälunda föreslagit en rätt för fastighetsägarna att tttan hinder av samhällets planer få lov till sadana ätgärder som kan anses utgöra en fortsättning av den pågående markanvändningen. Vidare har utredningen föreslagit att detaljplaner skall äsättas en genomförandetid pä 5-— l5 är och att den tiden skall ha avgöran— de betydelse för byggrättens värde.

Remissutfallet i dessa delar är i stort sett positivt. och jag anser att

.? lfc-;lm'nt/n'lnn'(/n (n'/t Ing/'()"rs/ngt'ls ltut'ut/Mt/t'ligu inri/tlning 3.3.1

Prop. HSS/86: [ 75

förslagen är väl värda att ta fasta pa. När det först gäller utredningens förslag att fastighetsägarna bör" få rätt att utföra ätgärder inom ramen för pägaende markanvändning. är remisskritiken ganska stark beträffande den föreslagna rättighetens vida omfattning. Jag anser det därför befogat att omarbeta systemet pä den här punkten och vill föra fram ett förslag som i korthet innebär följande.

Hänvisningar till S3-3-1

3.3.3. Rätt till titvrnpp/i'irunde. genuin/firandvlitl_li'n' th'fflffpftlllt'l' uc/t räl! rill ktnnplctrt'ringsä[gärder

Utredningen har föreslagit en principiell rätt för fastighetsägare att fä lov till äteruppförande av rivna eller brandskadade byggnader. Jag anser den— na tanke vara helt riktig och förordar en princip som ligger i linje med utredningens t't'irslag. Av skäl som jag senare skall redovisa (avsnitt l2.3.2) anserjag dock inte att förslaget bör utformas sotn en rätt att få bygglov utan i stället som en rätt att få ersättning. om bygglov vägras.

lnom områden med detaljplan skall i princip endast åtgärder som stäm- mer överens med planen fä vidtas. Mindre avvikelser kan dock medges. Ett undantag frän principen om planenlighet utgör yttre och inre ändringar av byggnader. Även om en byggnad används på ett sätt som strider mot ändamålsbestämningen i en detaljplan. fär fastighetsägaren rätt att göra bäde yttre och inre ändringar.

Som jag nyss anförde bör det införas en möjlighet att begränsa giltighe- ten i tiden av detaljplaner. Som utredningen har föreslagit bör detta ästad- kommas genom att kommunen bestämmer en tid. inom vilken lov till de i planen medgivna åtgärderna skall sökas (genomförandetid). Fastighets— ägarens rättsliga ställning skall vara stark under genomförandetiden. En- dast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte har kunnat förutses vid planläggningen. skall planen dä kttnna upphävas eller ändras till fastighetsägarens nackdel. l sädana fall skall kommunen vara skyldig att betala ersättning för värdet av förlorad byggrätt. Efter det att genomförandetiden har löpt ut. skall kommunen kunna upphäva eller ändra planen utan att rättigheter som har uppkommit genom planen beaktas. [ sädana fall skall kommunen inte ha någon skyldig- het att betala ersättning till fastighetså'tgarna. Vidare skall kommunen efter genomft'irandetidens utgång ha rätt att lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen.

Det skall finnas en principiell rätt till kompletteringsätgärder pä fastighe- ter med en- eller tvåbostadshus som inte omfattas av detaljplan. Prövning- en av ansökningar om bygglov till kompletteringsätgz'irdcr skall avse enbart kraven på detaljplaceringen pä tomten samt pä utformningen. dvs. utseen- defrägorna. och utförandet den tekniska konstruktionen. Någon allmän lämplighetsprövning av åtgärdens lokalisering skall alltså inte göras. Med kompletteringsätgärder avses

l. uppförande av komplementbyggnader.

3 R(frin'lnln'lmtv'n och Ittg/t'irs/ugt'ts hurra!.ru/rliya inriklning j'.3.1-—_€__i'_2

Prop. I 985/86: ] Ft»

"2. mindre tillbyggnader.

3. inre ändringar av byggnader.

4. yttre ätgärder pä byggnader. sasom utbyte av fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial och

5. bygglovspliktiga underhällsätgärder.

Genom de nu redovisade reformerna blir gränsdragningen mellan sam- hällets och fastighetsägarmts befogenheter klarare än i dag. Samhallets möjligheter att se till att planerna verkligen blir genomförda förstärks. samtidigt som fastighetsägarna får större trygghet i förfogandet över sina fastigheter.

3.4 [)(-centralisering av beslutsfattandet l

Mitt fin-slug: Länsstyrelsens fastställelseprt'ivning av planer slopas. 'l'yngdpunkten i länsstyrelsens arbete. läggs vid samrädet. Länsstyrel- sen skall ha möjlighet att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och omrädesbcstämmelser. Upphävande fär beslutas endast pä vissa. i lagen angivna grunder. nämligen om kommunens beslut kan medföra att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses.

innebär att regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vatten som angär två eller flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt. — innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av av skydd mot olyckshändelser. Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen. som dock skall avge ett yttrande under utställningen. varvid länsstyrelsen skall redovi-

sa vilka anmärkningar som finns mot planen i nu nämnda hänseenden.

Den nuvarande regleringen av förhållandet mellan staten och kommu- nerna pä byggnadslagstiftningens omräde har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala organisationen och kompetensen var en helt annan än den är i dag. Kommunerna har sedan dess blivit större. och deras förvaltningsorganisation har byggts ut. Tillgången till kvalificerad sakkunskap på olika områden har ökat. Behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunernas sätt att fullgöra sina uppgifter har därmed allmänt sett minskat. Under er. följd av är har statsmakterna som en konsekvens av denna utveckling strävat efter att i olika sammanhang decentralisera beslutsfattandet till kommunerna.

Statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhällets utveckling och måste därför ange ramarna för de regionala och kommunala organens befogenheter. Statlig tillsyn och kontroll kan mot den bakgrunden inte helt undvaras. Den måste emellertid utformas med beaktande av att den kom-

3 Rtj/itrut/whore!) rn'h laglörslugetr Intim/sakligt! inri/t'tnint' 333—34

Prop. 1985/86: 1 77

munala självstyrelsen har grundläggande betydelse för värt lands styrelse— skick.

3.4.I Ix'mnntttm't'nn bör själva hex/mu ont ina/"kunvänt/ning ot'lt bygga/nie

En förskjutning av ansvaret till kommunerna bör kunna ske i betydande utsträckning även när det gäller beslut om markanvändning och byggande. I likhet med utredningen och det helt övervägande antalet remissinstanser anserjag att planer skall bli gällande genom att kommunens antagandebe— slut vinner laga kraft. Antagandebcslutet kan överklagas till länsstyrelsen och länsstyrelsen kan också självmant ingripa på det sätt jag stras äter- kommer till.

En begränsning av det statliga inflytandet förutsätter inte bara en formell ändring av själva plansystemct titan även att statens roll i olika frågor preciseras på ett tydligare sätt än f. n. Statens möjligheter att ingripa i fråga om innehället i planer bör enligt min uppfattning — bortsett från den bevakning av enskilda intressen som sker vid besvärsprövning — huvud- sakligen begränsas till frågor av nationell betydelse och till vissa frågor som rör den mellankommunala samordningen av planläggningen. Detta bör medföra bl.a. att de statliga myndigheterna prioriterar arbetet med översiktliga frågor inom den fysiska planeringen på bekostnad av detaljfrä- gor och frågor av lokal betydelse. i vilka kommunernas beslut bör ges ökad genomslagskraft.

3.4.2 T_vngd/mnkth i länsstyrelsens arbete läggs vid satur/idel

Jag delar ocksä utredningens uppfattning att den statliga kontrollen. som enligt gällande lag är en efterhandsgranskning. i största möjliga utsträck— ning bör ersättas av medverkan i förhand genom information och samråd under pägäende planering. Redan nu är samrådsförfarandet av större prak- tisk betydelse än fastställelseprövningen. Även i fortsättningen blir samrå- det ett viktigt instrument för att behandla sädana frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra och där konflikter kan tänkas uppstå. I vissa fall torde emellertid samrådet inte leda fram till samstämmighet i de statliga och kommunala uppfattningarna. Frågan är då vem som skall ha det slutliga avgörandet i sin hand. staten eller kom- munen.

3.4.3 Länsstyrulsens roll vid efter/mntlsgrnnskningt'n

Utredningen har föreslagit att den obligatoriska statliga fastställelse- prövningen av alla planer slopas och ersätts med ett system där länsstyrel- sen pä vissa i lagen preciserade grunder skall kunna underställa de kommu- nala besluten regeringens prövning.

Den ansvarsft'irdelning mellan staten och kommunerna som PBL-utred- ningens förslag ger uttryck för är enligt min meningi stort sett lämplig. Den innebär bl.a. att staten självmant skall kunna ingripa mot kommunala

3 Relä>rnz/n'ltm-en och Ing/Inzrlngels huvudsakliga inriktning 3.4.1—343

Prop. 1985/86: ! its

beslut om planer. endast om vissa i lagen angivna intressen inte har blivit tillgodosedda. t. ex. riksintressen. I likhet med mänga remissinstanser anserjag att tyngdpunkten i beslutsfattandet inom det statliga omrädet inte bör ligga hos regeringen utan pä länsstyrelserna. .Jag anser säledes att det bör ankomrna pä länsstyrelsen att pröva om en viss plan frän statens synpunkt kan godtas eller inte. En sädan reform är av största betydelse även frän effektivitetssynpunkt. Det ligger givetvis patagliga tidsvinster i en planprocess som den nu beskrivna. Genom att pä detta sätt lägga besluten närmare dem som berörs förstärks ocksä det demokratiska inlly— tandet.

Som jag tidigare nämnde bör statens möjligheter att självmant ingripa mot kommunala planbeslut huvudsakligen begränsas till frågor av nationell eller mellankommunal betydelse.

Länsstyrelsen bör ha skyldighet att inom tre veckor frän den dag dä kommunens beslut kom länsstyrelsen till handa besluta om prövning av beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestäm- melser. om det kan befaras att det kommunala beslutet

[. innebär att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses.

2. innebär att regleringen av sådana frägor om användningen av mark och vatten som angär två eller llera kommuner inte har samordnats pä ett lämpligt sätt eller

3. innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Beträffande översiktsplanerna skall länsstyrelsen kunna genom ett granskningsyttrande i anslutning till utställningen ange i vilka hänseenden det finns erinringar mot planen. Översiktsplanen skall utgöra underlag för fortsatt beslutsfattande som rör användningen av mark och vatten. Läns- styrelsens yttrande utgör därvid en del av beslutsunderlaget. Nägra möjlig- heter till ingripande mot beslut om översiktsplaner behövs enligt min mening inte. Det bör vara tillräckligt om länsstyrelsen kan bevaka fortsatta beslut bl.a. inom områden där det råder tvist mellan staten och kommunen om den lämpliga markanvi-indniagen.

Om det behövs för att tillgodose ett riksintresse inom ett visst omrade eller ett rnellankomrnunalt intresse. bör regeringen kunna utfärda ett plan- föreläggande. dvs. förelägga kommunen att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller o'mrädesbestämmclser.

3 Refin'nlbt'lmi'r'n U('/l [tig/t'irs'lugr”Is huvudsakliga inriktning 3.4 .3

Prop. 1985/86: ] 79

3 R(f/i)I'Hlbt'hut't'n rit-lr ltr;.(fikl't'lugt'ls . . . _ " .. . _ IIIn'm/m/t/igu .tfi/l./."i/'.t'lule: Medhorgarmllytandet törbattras. Vid planläggning skall i'm-[Amina

»

| genom information och debatt eftersträvas ett sä fullständigt beslutsun- 3.5 3.5 Förbättring av medhorgarinflytandet

derlag som möjligt för de politiska organen. Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillständ skall. liksom hyresgästernas organisatitmer, ha samma ställning som sak-

I .. ? agarna. l

Att människorna är intresserade av samhällsfrägor och att de deltar i samhällsdebatten är grunden för demokratin. De senare ärens debatt i miljöfrägor. frågor om stadsft'örnyelse och andra planeringsfrågor har fäst uppmärksamheten på att medborgarnas insyn och inflytande mäste förstär- kas i olika led av den kommunala planerings— och beslutsprocessen. I dagens lagstiftning är markägarna inom det omräde som berörs av plan- läggning sakägare vid upprättande oeh ändring av planer. Det innebär ocksä att de har rätt att föra sina åsikter vidare genom att överklaga planbesluten. Till sakägarna räknas i första hand fastighetsägare och arren- datorer. Särställningen för fastighetsägare har inte ansetts svara mot de- mokratins anspräk pä allmänhetens deltagande. Det har frän bl.a. hyres— gäströrclsen rests anspråk på att de boende inom ett område som berörs av planläggning skall ha samma möjligheter som fastighetsägarna. PBL-utred- ningen har föreslagit att sakägarkretsen vidgas till att omfatta även hyres- gäster och bostadsrättshavare.

Enligt min mening gäller det att bygga tipp beslutssystemet i en ny lag så att det blir så öppet som möjligt för påverkan. Det behövs alltså regler som garanterar kommunmedlcmmarna insyn och inflytande. Givetvis kan det inte komma i fråga att ge kommunmedlemmarna möjlighet att ingripa i den formella beslutanderätt som de förtroendevalda tttövar genom den repre— sentativa demokratin. Strävan bör enligt min mening vara att genom infor- mation och debatt fä fram ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt för de politiska organen.

Jag ställer mig positiv till en utvidgning av den krets som bör ges en särskilt stark ställning i belutsprocessen men anser att detta måste vägas mot önskemålet att handläggningen inte blir avsevärt mer komplicerad än i dag. Alla möjligheter att minska den byråkratiska hanteringen mäste tas till vara. Mälet mäste vara att kommunernas arbetsuppgifter enligt den nya lagen skall kunna klaras med nuvarande personalresurser. Eftersom den utökade intressentkretsen också bör ha besvärsrätt. blir även statliga myn— digheter berörda av mitt förslag i denna del.

Jag anser att en något annorlunda lösning av dessa frågor bör väljas än den som utredningen har föreslagit. Med utredningens konstruktion blir det enbart inneha 'aren av hyresrätten eller bostadsrätten som blir sak-

Prop. 1985/86: 1 St)

ägare och tillförsäkras rätt att fä inft'n'mation. att avge synpunkter och att överklaga besluten. En sädan begränsning är enligt min mening inte befo— gad. Den eftersträvade utvidgningen av medborgarinllytandet bör omfatta alla hushällsmedlemmar. För en sädan lösning talar ävenjämställdhetsas— pekter. Den som tecknar hyreskontraktet eller bostadsrätten är ofta den manliga parten i hushället. Utredningsförslaget skulle därför kunna leda till att manga kvinnor inte fär formella möjligheter att päverka beslutsfattan- det. Enligt min mening bör därför alla boende som berörs av ett planförslag ha samma ställning som sakägarna.

Med anledning av lagrådets förslag (yttrandet s. 38 fl föreslär jag emel— lertid nu en annan lagteknisk lösning av inllytandefrägan än i lagrädsremis- sen. som innehöll en s. k. legaldelinition av begreppet sakägare (1 kap. Bä i det remitterade lagförslaget). Jag anser att lagtexten inte bör uppta nägon bestämning av sakägarbegreppet. ] stället bör i förfarandereglerna anges vilken ställning de olika kategorierna av intressenter skall ha. Därvid bör de boende i princip jämställas med den mer traditionella gruppen av sakägare.

[för att inte handläggningen skall bli orimligt komplicerad mäste kallelse- förfarandet när det gäller den pä detta sätt vidgade kretsen vara enkelt. Kungörelse i ortstidning bör vara tillräckligt. För att garantera de boende möjligheter till en god information bör ocksä hyresgästernas organisationer ha samma ställning som sakägarna med rätt att i likhet med fastighets- ägarna beredas tillfälle till samråd och fä kallelse till utställning av plan- förslag. Därigenom betonas ocksä betydelsen av den samlade uppfattning- en bland berörda boende. Det är dock inte fräga om att ta ifrån den enskilda hyresgästen rätten att framföra synpunkter vare sig hon eller han är ansluten till en hyresgästorganisation eller inte.

Information och samräd i anslutning till planläggningen bör givetvis rikta sig även till kommunmedlemmarna i allmänhet och till berörda intressenter i övrigt. t.ex. olika organisationer. För att stärka medborgarnas och de förtroendevaldas inflytande över planeringen bör programarbetet tipp- märksammas som ett viktigt moment i planprocessen. Kommunerna bör utnyttja möjligheten att föra diskussioner med berörda medborgare i pro- gramarbctet.

3.6. Förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan

Mirtfi'irs/ug: Tillständ till byggande m.m. lämnas i form av bygglov. rivningslov och marklov. Förl'iandsbesked kan lämnas beträffande ät- gärder som kräver bygglov.

Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissaförutsättningar kunna besluta att vissa ätgärder inom områden utan detaljplan fär utföras utan bygglov. nämligen bl.a komplementbyggnader. mindre tillbyggnader och inre

.? Rofiuvn/Je/mn-u och Iugfi'irslugwls lnom/_t'u/t'ligu inriktning .fi—aff)

Prop. 1985/86: ] SI

ändringar av byggnader. För områden med detaljplan kan kommttnerna i planen besluta att enklare fritidshus. kolonistttgor och liknande bygg- nader på det sätt sotn anges i planen får uppföras eller byggas till eller ändras på annat sätt tttan lov.

Ansvaret för att byggnader m.m. uppfyller PBL:s krav läggs i större utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden får möjlighet att underlåta att detaljgranska konstruktionsritningar m.m.

Beslut som angår miIjöft'iri'tndringar och samhällsutveekling bör läggas så nära de berörda människorna som möjligt. Förslagen om decentralise— ring av beslutanderätten till kommunerna och om förstärkning av de boendes möjligheter att själva delta och utöva inflytande i planeringen skall ses som uttryck för denna princip. Hela reformen bör dessutom präglas av ökad frihet för den enskilda människan. Det är en sa viktig princip att den bör återfinnas redan i lagens inledande paragraf. Det är således angeläget att överväga om inte ansvaret också i byggprocessen kan läggas direkt hos den enskilda människan i en betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Det väcker frägan vilka byggnadsåtgärder som behöver prövas i förväg och därför skall kräva lov av byggnadsnämnden och vilka som bör kttnna utföras av den enskilde på eget ansvar.

Jag har redan framhållit att i princip all bebyggelse bör prövas lämplig från allmän synpunkt innan den får komma till. Ägandet av mark skall således inte i sig grunda någon rätt att vidta åtgärder som förändrar miljön. Men även med utgångspunkt i en sådan grundläggande princip finns ett betydande utrymme för att överlåta beslut och ansvar åt den enskilde.

Prövning genom samhällets organ har två syften. Vid prövningen av lov skall sålunda bevakas att den tilltänkta åtgärden är lämpligt lokaliserad. tttformad och utförd med hänsyn till samhällets intressen. Åtgärden skall också vara lämplig sett från grannarnas synpunkt. Det bör alltså vara möjligt att avstå från prövning. när varken samhällets intressen eller gran- nars rätt träds för när. Att på ett meningsfullt sätt uttömmande beskriva dessa situationer direkt i lagen är inte möjligt. Enligt mitt mening skulle en sådan lösning inte heller vara lämplig. Det är kommunerna med sitt ansvar för den lokala miljön som har de bästa möjligheterna att bedöma när dessa situationer är för handen. Kommunerna bör därför ges en stor frihet att bestämma vilka åtgärder som kan undantas från förhandsprövning genom bygglov m. m.

Jag anser att det i lagen bör anges en krets av åtgärder som normalt skall kräva lov men att det skall vara möjligt för kommunerna att besluta om lättnader i denna lovplikt. Om vi skall kunna slå vakt om de värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer som finns i vårt land, är det emellertid nödvändigt att kommunerna i detta syfte får möjligheter att i vissa områ- den ocksä vidga den krets av åtgärder som skall kräva lov.

3 Rr-j/jtrntin'lttn't'n Ol'/l lrt_t;fi'ir.s'iu_et'l.r huvudsakliga inriktning 3.6

Prop. 1985/86: 1 82

En viktig fi.")ri-indring jämfört med lagrädsremissen. som jag vill namna här. är att jag nu föreslär att bygglmsplikt för jordbrttkets och liknande näringars ekonomibyggnader skall gälla bara inom omräden med detaljplan och där komn'iunen genom omrädesbestämmelser beslutar att införa pröv- ningsplikt. l sistnämnda fall krävs särskilda skäl.

Lovprövningen bör lämpligen delas in i några olika former som systema— tiskt kan hällas isär pä ett enkeit sätt. Jag har funnit att de begrepp som utredningen rör sig med är ändamälsenliga. dvs. bygglov. rivningslov oeh marklov. Beträffande de ätgärder som kräver bygglov bör det vidare kttnna meddelas ett principtillständ i lokaliseringsfragan. vilket — i enlighet med lagrådets förslag bör benämnas förhandsbesked. Genom förhandsbeske- det skall sökanden pa grundval av enkla handlingar och i ett tidigt skede kunna fä ett bindande beslut om att han senare kommer att fa bygga. om det dä visar sig att kraven på byggnaders utformning och utförande kan uppfyllas. Förhandsbeskedet ger alltsa en projekteringstrygghet. som är svar att uppna med dagens regelsystem.

3.6.l Större nuiilig/teter att vidta titgärtler utan bygglov Bygg/utxt'bljfi'iade (ilgiirdz'l' med smä/ms

När det gäller skyldigheten att söka bygglov för åtgärder med en— eller tväbostadshus är det till att börja med självklart att de lättnader som finns i dag skall finnas även i fortsättningen. F. n. är följande ätgärder med en- eller tväbostadshus undantagna från kravet pä byggnadslov. nämligen

I. att inrätta eller ändra anordningar för vatten eller avlopp i byggnader med egen va-anläggning.

IJ . att göra ändringari byggnadens inre. '.'—l . att omfärga byggnadens fasad. . att anordna en skyddad uteplats med hjälp av mur eller plank.

'.lt-L-

. att sätta upp skärmtak över en uteplats. balkong. altan eller entre.

6. att uppföra högst två uthus med en sammanlagd byggnadsarea om högst tio kvadratmeter.

l byggnadsstadgan ställs upp vissa förutsättningar för att ätgärderna skall vara befriade från kravet på byggnadslov. Även dessa förutsättningar böri huvudsak gälla fortsättningsvis. F. n, gäller bl. a. att åtgärderna ttnder punkterna 4—6 inte utan lov får utföras närmare tomtgränsen än 4.5 meter och att uthus som avses under punkt 6 inte får vara avsedda för bostadsän- damäl. Jag anser dock att något lov inte skall behövas. om två grannar kommer överens om att åtgärderna fär utföras närmare gränsen än 4.5 me- ter. Jag anser också att det nu gällande kravet att uthusen inte fär vara avsedda för bostadsändamål kan slopas.

Kommunala hes/ul om beli'ielxeji'än bygglov

De möjligheter som kommunerna bör ha att bestämma om lättnader i skyldigheten att söka lov anserjag i första hand bör inriktas på ätgärder

.? RtffiH'lH/k'llt)t't'll och luglhrs'lugi'lx lurt'm/m/t/igu inriAI/iine itä—3.6]

Prop. 1985/86: ] 83

med anknytning till en eller tväbostadshus. Det innebär inte att jag anser att det skall vara uteslutet mcd lättnader för llerbostadsht'isens del. men här har de samhälleliga intressena ofta en sädan betydelse att utrymmet för lättnader är begränsat.

Kommunen bör enligt min mening för begränsade omräden. som inte ingi'ir i detaljplan. kunna besluta att vissa ätgärder fär utföras utan bygglov. under förutsättning att det kan ske titan olägenhet för grannar och för allmänna intressen. De ätgärder som Linder dessa förutsättningar kan fä utföras utan bygglov är

|. att uppföra kotnplementbyggnader. t. ex. garage. uthus. växthus o.d.. . att göra mindre tillbyggnader. '.») IJ . att utföra invändiga ändringar och

4. att utföra vissa anläggningar och anordningar. Eftersom llerbostadshus regelmässigt ligger inom områden med detalj- plan. kommer möjligheterna att införa lättnader i bygglovsplikten att ha- vudsakligen avse cn— eller tväbostadshusen.

Det bör vidare vara möjligt för kommunen att i en detaljplan bestämma att enklare fritidshus. kolonistttgor och liknande byggnader fär uppföras eller byggas till och ändras pä annat sätt utan bygglov inom planomrädet. På det sättet kan kommunerna skapa bcbyggclseomräden där det mesta överläts till fastighetsägarna att utföra utan någon kontroll i förväg frän samhällets sida. l-"örutsättningarna för byggandet har dä preciserats i till- räcklig omfattning i planen.

Redan här vill jag vidare anmäla att jag beträffande indttstribyggnader föreslär att en möjlighet införs för kommunerna att genom detaljplan eller omrädesbestämmelser befria vissa åtgärder från kravet på bygglov - en möjlighet som inte står öppen enligt lagrådsremissen. Jag äterkommer till denna fråga (avsnitt lZ. l .5).

Hänvisningar till S3-6

3.6.2. För/Millrudc möjlig/taler utr./"ä bygg/or

Lagförslaget bör inte bara innehålla ökade möjligheter att utföra vissa ätgärder utan bygglov. Lättnader bör införas även när det gäller möjlighe- terna att få bygglov i vissa fall.

Som jag tidigare nämnde avskaffas nybyggnadsförbuden i och med att PBl. träder i kraft. vilket bl. a. innebär att de hinder som i dag finns för fastighetsägare att vidmakthälla sina byggnader undanröjs. Samtidigt in- förs bestämmelser som innebär att fastighetsägaren normalt skall kunna utgå från att han får bygglov till vissa ätgärder. under förutsättning att ätgärderna uppfyller nödvändiga byggnadstekniska krav. t.ex. krav pä hällfasthet. skydd mot brand. olycksfall o.d. Jag syftar på rätten till kompletteringsätgärder på en— eller tväbostadshus utanför områden med detaljplan. de förbättrade möjligheterna till inre ombyggnadsätgärder för all bebyggelse och skyddet i fråga om byggnader som rivits eller brunnit

J' R(f/l'I'IH/M'llut't'll ur/i lag/i")"rx/irt;Uls Itut'mIsu/xligu inriÅming 3.6. [ —_1'.().2

Prop. 1985/86: 1 34

ned. Jag hänvisar här till den redovisning som jag tidigare lämnade för reformen i dessa delar.

Sammanfattningsvis kan beträffande de nu avhandlade förslagen sägas att de innebär betydande förbättringar för den enskilde att vidmakthälla och förbättra den bebyggelse han en gäng har fätt lov att uppföra.

3.6.3 Förenklingar m. In. (' h_vggprtN'exst'n R_VÅ'Ä'IR'I'IY'IIÅ' ((IIA'l'lll'

PBL bör alltsä grundas bl.a. på den principen att större ansvar kan överlät-as pä byggherren än enligt gällande regler. Detta bör gälla även beträffande själva byggprocessen. Det huvudsakliga ansvaret för att bygg- nader eller andra anläggningar uppfyller gällande bestämmelser bör säle- des kunna läggas på byggherren. Byggnadsnämndens granskning av ansök- ningar om lov bör kunna begränsas till att omfatta vad som är av betydelse frän plansynpunkt samt till att pröva om det finns förutsättningar för att ätgärden kan komma att uppfylla tekniska och funktionella krav. Gransk— ningens omfattning bör kunna anpassas till den samlade kompetens som i det enskilda fallet finns hos byggherren och anlitade projektörer och entre- prenörer samt till byggnadsol'ijcktcts art. Nägon fullständig ritnings- granskning skall byggnadsnämnden således inte vara skyldig att göra.

Byggtmdsm'imnde/is service

En av byggnadsnämndens viktigaste uppgifter är att vara ett serviceor- gan för den enskilde. Nämnden skall ge räd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa.

Inriktningen på service bör givetvis prägla nämndens hela verksamhet. även den där nämnden har en n'tyndighetsfunktion. Nämnden skall stå till förfogande för den granskning som den byggande begär men inte ställa krav på ritningar och andra handlingar i vidare omfattning än vad som verkligen behövs med hänsyn till det som skall byggas. Jag har den tipp- fattningen att dagens praxis bör kunna förenklas i detta avseende. Jag vill t. ex. erinra om den möjlighet som f.n. finns och som bör finnas även i fortsättningen att göra muntliga ansökningar om lov när det gäller enklare ätgärder.

En annan för den enskilde viktig fråga är givetvis de kostnader som i dag är förknippade med kravet på byggnadslov. Bortsett från kostnader för ritningar m. m. skall sökanden betala byggnadslovsavgift samt ev. avgifter för nybyggnadskarta. utstakning och besiktningar. Avgifter av detta slag kan uppgå till betydande belopp för den som vill bygga. Jag anser det angeläget att enkelhet eftersträvas även i de nu berörda avseendcna. Det är t. ex. rimligt att krav på nybyggnadskarta ställs endast i de fall då sädan karta verkligen behövs och att besiktningsverksamheten och därmed sam- manhängandc åtgärder är anpassade till de kontrollbehov som skall tillgo- doses. Byggnadsnämnden bör t.ex. kunna underläta besiktningar och ut—

3 Rellirntlwhoven ut'/'t lagförxlugwx huvudsakliga inriktning 3.6.2 —_17.Ö.3

Prop. 1985/86: 1 85 sättningar som fördyrar projektet för den enskilde utan att de svarar mot nägot angeläget samhälleligt behov.. (')bligatorisk anmälningsskyldighet be- träffande hygglovspliktiga atgärder behöver bara föreligga för igångsätt— ning av arbetena och när de slutförts. Bestämmelserna bör öppna möjlighe- ter att integrera byggherrens egen kontrollverksamhet mcd byggnads- nämndens, så att kostsamt dubbelarbctc kan undvikas.

Kostnaderna för byggnadsnämndens arbete med granskning och besikt— ning bör täckas genom avgifter. De bör dock kunna hällas nere för den enskilde genom förenklingar av det slag som jag nu har berört.

3.6.4 Byggnormerna Även när det gäller de krav som i lagstiftningen bör ställas på byggnader- nas och bebyggelsemiljöns egenskaper finns möjlighet till vissa förenkling- ar. Huvuddelen av dagens normer anser jag emellertid nödvändiga. De enhetliga standardkraven har till syfte att underlätta för en industriell byggproduktion som kan begränsa produktionskostnaderna. Framför allt skall dock kraven utgöra ett skydd för svaga konsumenter. vilkas anspräk inte blir tillgodosedda pä en marknad. baserad pä tillgång och efterfrågan. Krav i lagstiftningen för att t.ex. tillgodose anspråken frän handikappade och äldre kan säledes inte avvaras. Kraven är en förutsättning för deras deltagande i samhällslivet.

Förenklingar i byggnormeringen anser jag främst bör ästadkommas ge— nom mindre detaljrika normer än de som gäller i dag.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att jag även föreslår ett längre gående ansvar för den enskilde att underhålla bebyggelsen än i dag. Detta ansvar böri princip innebära en skyldighet för ägaren att se till att byggna- dens funktioner i huvudsak vidmakthälls under byggnadens brukstid. Ett sådant krav fär särskild betydelse för hyresfastigheter. där hyresgästernas intressen är berörda.

3.7. Några principiella synpunkter på lagreformen

MirtFirslag: PBL föresläs ersätta bl.a. byggnadslagcn. byggnadsstad- gan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.

Det nu redovisade förslaget till ny plan- och bygglag vilar på samma grundsyn på det samhälleliga. demokratiska inflytandet över bcbyggelseut- vecklingcn som ligger bakom den gällande byggnadslagstiftningen. Med hjälp av byggnadslagen och byggnadsstadgan har den kraftiga bebyggel- seutvecklingen under Stl-. 60- och 7t)—talen kunnat regleras genom en fysisk planering i samhällets regi. Vissa av de viktigaste rcformbehoven som föranledde tillsättandet av bygglagutredningcn 1968 har blivit tillgodo- sedda genom reformerna ären l97l och 1972. Det finns därför anledning att

Hänvisningar till S3-7

3 Reformbt'lmw'n och Irigfi'irslagulx lutt'ml'xakliga inriktning: Åbo,—3.7

Prop. 1985/86: 1 86

ställa frägan om inte även kvarstående reformbehov kan tillgodoses genom delrefortncr. Jag har entellertid funnit detta vara en olämplig lösning av främst följande skäl.

Genom den stora mängd delrel'ormer som ägt rutn sedan den gällande lagstiftningen först antogs av riksdagen är I947 har byggnadslagstiftningen blivit ett sväröverskädligt lappverk. som är svårt att förstä för säväl all- mänheten som förtroendevalda ntcd uppdragi staten och kommunerna.

Jag vill särskilt peka på det för lagsystematiken viktiga tätbebyggelsebe- greppet. För tätbebyggelse krävs i princip planläggning. Genom den ut— vidgning av vad som skall innefattas i tätbebyggelse som genomfördes är l97l har innebörden av detta begrepp ytterligare ljärmats frän vad som i allmänt spräkbruk menas med tätbebyggelse. Begreppet fick dä en framåt— syftande karaktär och har därigenom kommit att innefatta praktiskt taget alla områden där det finns efterfrägan pä byggnadsmark. Det har otvivel— aktigt varit svårt att fä förstäelse för avslag på ansökningar om byggnads— lov som har motiverats med att byggnadsprojektet utgör tätbebyggelse. trots att sökanden kanske inte har ett enda hus inom synhäll frän den aktuella byggnadsplatsen, Här mäste uppenbarligen ske en förändring som ökar förståelsen för lagens syfte och uppbyggnad.

Frän demokratiska utgångspunkter och även från rättssäkerhetssyn- punkt är det enligt min mening angeläget att de grundläggande lagreglerna är utformade sä att de kan förstås även av andra än en begränsad krets av experter. L'agsystematiken behöver därför ses över i sin helhet. För en sädan lösning talar även den omständigheten att det längt utdragna utred- ningsarbetet med offentlig redovisning av olika reformft'irslag har lett till att man i den kommunala planeringen i viss utsträckning redan har anpas— sat sig till de förväntningar på innehållet i en ny lag som därigenom väckts. Genom att i en samlad reform tillgodose de angelägna reformbehov som jag nyss har redovisat fär allmänheten och de tillämpande myndigheterna i ett sammanhang en helhetsbild av det nya systemet.

l likhet med utredningen anserjag således att frägor om både planlägg- ning och byggande — med tanke pä det starka samband som räder mellan frågorna — bör föras samman i en enda lag som bör benämnas plan- och bygglagen (PBL). Den bör ersätta byggnadslagcn. byggnadsstadgan och lagen (19762666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (LPll. Som jag inledningsvis nämnde anser även lagrädet att det valda tillvägagångssättet att i ett sammanhang reformera byggnadslagstiftningen ur lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

I en sädan samlad lagrcforrn bör självfallet tas till vara de avgörande framsteg vad gäller det samhälleliga inflytandet över beslut om bebyggel- seutvecklingen som vunnits genom l947 ärs byggnadslag och senare re- former av byggnadslagstiftningcn. Jag vill här särskilt peka på den utvidg- ning av den allmänna lämplighetsprövningen av bebyggelse som genomför- des är 1972.

3 Rit/i»rrnhr'lmrt'n (a'/i lut:/i'ir.i'ltlt:cl.t' Izui'udsakligu inriktning

3.7 '

Prop. l985/86: ] 87

4. Plansystemets fi.")renlighet med regeringsformens normbegrepp

[.rrgrrrdui behandlar rätt utförligt frägan hur PBL.: s reglering av kommu— nernas planläggning för—häller sig till bestämmelserna om normgivning i regeringsformen (RI-').

Som en allmän bakgrund kan följande anföras. F.nligt 8kap. 3s första stycket RF skall föreskrifter om förhällandet mellan enskilda och det allmänna. som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhi'rllanden. meddelas genom lag. dvs. i föreskrifter beslutade av riksdagen. l—"rägor om användningen av rnark- och vattenomräden och om bebyggelse hör till det lagstiftningsom— räde som avses i nämnda lagrum. Med stöd av Xkap. 7.5 första stycket 3 kan riksdagen utan hinder av 3.5 i lag bemyndiga regeringen att genom förordning meddela föreskrifter om "utformning av byggnader. anlägg- ningar oeh bebyggelsemiljö". Denna rätt att delegera normgivning i fräga om byggande tillkom genom en ändring av RF är |976. Ändringen tprop. 193.176: 20%. 162 f) motiverades av behovet att kunna ta in byggnadsstad- gans mera detaljbctonade regler om byggande samt föreskrifterna i Svensk byggnorm l975 i en eller flera regeringsförfattningar. F.n motion med yrkande om avslag på propositionen trnder hänvisning till att ett för de enskilda människorna centralt omräde skulle komma att undandras riksda- gens lagstiftning avstyrktes av konstitutionsutskottet. Utskottet erinrade om att riksdagen vid begagnande av den föreslagna delegationsmöjligheten kunde och borde närmare precisera de befogenheter regeringen skulle få och att avsikten självfallet inte var att delegeringen skulle omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbetonade föreskrifter (KU l975i7o:56 s.4l). .

Om riksdagen med stöd av Skap. 7s'RF bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter. kan riksdagen ocksä enligt Rkap. llé medge rege- ringen att (överlåta äl förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. s. k. subdelegation. Riksdagen kan inte delegera sin norrngivningsmakt direkt till en förvaltningsrnyndighet här bortses från vissa undantag som saknar intresse i detta sammanhang (se t. ex. 8kap. 95 andra stycket RF) ' eller till en kommun utan mäste gä via regeringen. Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt på annat sätt än det som föreskrivs i 8 kap. RF.

Med det normbegrepp på vilket 8kap. RF vilar avses enligt propositio- nen med förslag till nyRF (l973:()0s. 203 f) rättsregler. Dessa känneteck- nas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De ki'innetecknas vidare av att de inte avser bara ett visst konkret fall utan har generell giltighet. Det sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller

4 l'lunsvirune/x _li'irc'nlig/rr'l med rug('r'i/rg.v/in'r)rr'ns nurm/a'grcpp

Prop. 1985/86: 1 88

vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

Det har i säväl doktrin som praxis rätt en viss osäkerhet i frägan huruvi— da "riktlinjer". '"rekommendationer"' och ”anvisningar" är normeri RF:s mening. Lagstiftaren har haft att ta ställning till frägan bl. a. när det gällt att avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt b'kap. ras" andra stycket RF. l l s" andra stycket lagen (l97özö33) om kungörande av lagar och andra författningar sädant lagrummet lyder enligt en nyligen vidtagen ändring (SFS l984:211) skall med författningar i nämnda lag förstäs "lagar. förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsfor- men betecknas som föreskrifter". Definitionen som sädan säger väl inte så mycket om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sitt intresse såsom ett försök frän lagstiftarens sida att få en klarare gräns mellan bindande och icke-bindande regler i författningar beslutade av riksdagen. regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege- ringen eller riksdagen. Ursprungligen hänförde kungörandelagen (prop. l975/76: llZ) till författning inte bara bindande regler utan även sådana icke-bindande anvisningar som hade till syfte att främja en enhetlig rätts- tillämpning eller att bidra till att utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resultatet inte anses om författningar. Ändringen av kungö- randelagen är 1984 innebar att begreppet författning reserverades för bin- dande regler och att rekommendationer av typen anvisningar lämnades utanför. Ett syfte med ändringen var (prop. l983/84: ll9 s. l3f) att få kungörandelagen i bättre överensstämmelse med RF och dess förarbeten.

Lagrådet konstaterar mot den nu beskrivna bakgrunden att PBL:s regler om rätt för kommunerna att reglera markanvändning och att besluta om utformning av byggnader m.m. är grundlagsenliga endast trnder förut- sättning att regleringen inte utgör normer i RF:s mening. Kommunernas rätt enligt PBL att meddela beslut om utformning av byggnader. anlägg— ningar och bebyggelsemiljö grtrndar sig nämliggen inte på någon delegation utan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler. Lagrådet diskuterar härefter ingående huruvida riktlinjer i översiktsplaner och föreskrifter i detaljplaner och omrädcsbcstämmelser kan anses utgöra normer. Lagrå- dets resonemang utmynnar i ett konstaterande att lagrädsremissens argu- ment uttalade eller underförstådda för att kommunernas planläggning enligt PBL-förslaget inte till någon del innefattar normgivning inte är invi'tndningsfria. .

Lagrådet kommer nämligen till den slutsatsen att översiktsplanens rikt- linjer under vissa speciella betingelser i realiteten kan bli bindande för de tillämpande myndigheterna. Lagrädet ifrågasätter ocksä om inte omrädes- bestämmelser oeh detaljplaner i vissa fall uppfyller det krav på generell giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF: s mening. eftersom bestäm-

Hänvisningar till S4

4 P(trnsysrenrelx _li'irenliglret med

regerings/i)r/ncns normbegrepp

Prop. 1985/86: I _. ._ _. 89

melserna eller planerna kan beröra ett stort antal fastighetsägare och fä betydelse för många människors boende- och arbetsmiljö oeh'deras möjlig- heter till rekreation och friluftsliv.

Lugi-lider yttrar härefter följande (yttrandet s. 9):

Nägon tvekan om förslagets gt'undlagsenlighct hade inte behövt upp— komma om 8kap. 7:$ första stycket 3 RF ändrats sä att bcmyndigandct enligt lagrummet kommit att avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsförcskrifter av annat än detaljbctonat slag samt om kommunernas kompetens pä omrädet rcglerats i överensstämmelse med delegationsföre- skrifterna i Rkap. Det undandrar sig lagrädcts bedömande vilka förutsätt- ningar som kan finnas för att vidta sadana ändringar. Lagrådet har över- vägt möjligheterna att pä andra vägar nä en säker överensstämmelse med regeringsformen. Detta skulle emellertid medföra en revision av grundläg- gande delar av förslaget. Vid en sädan revision kommer man in pä värdc- ringar och ställningstaganden som det inte tillkommer lagrädet att göra. Lagrädet nödgas konstatera att förslaget i vad avser kommunernas befo- genheter att i planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara förenligt med grundlagen.

Jag vill till att börja med erinra om attjag redan i samband med lagräds- remissen (5.34) tog upp grundlagsfrägan. Eftersom den har avgörande betydelse för möjligheten att utan ändring av RF införa ett plansystem med den uppbyggnad som jag nu föreslär. anser jag det angeläget att närmare redovisa min uppfattning.

Som jag snart skall närmare utveckla bygger det nu föreslagna plansyste- mct i allt vasentligt pä det system som nu räder och som gällde även när den nya regeringsformen infördes är l974. Avskaffandet av länsstyrelsens fastställelseprövning. som är den principiella skillnaden. har ingen inver- kan pä frägan om planerna är normer eller inte. Avgörande betydelse mäste därför tillmätas den inställning till planbeslut enligt byggnadslagstift- ningen som kan antas ligga bakom regleringen i 8 kap. RF.

Nägot uttryckligt besked på den punkten står inte att finna i förarbetena till RF. Man fär därför söka ledning i syftena bakom grrrrullagsreformen. Ett övergripande syfte var givetvis att skapa garantier för det demokratis— ka styrclseskicket samt att stärka och förankra folkstyret genom att den praxis som vuxit fram bl.a. beträffande parlamentarismen gavs uttryck också i grundlagen. Detta kan sägas prägla även bestämmelserna om norrngivningsmakten i 8 kap.

1809 ärs RF byggde pä en uppdelning av statsmaktens funktioner. Den lagstiftande makten utövades delvis gemensamt av riksdagen och Konung- en och delvis av Konungen ensam. Som ett resultat av den utveckling frän maktdelning till parlamentarism som växte fram genom ktmstitutionell praxis under l809 ärs RF:s länga giltighetstid kom lagstiftningsuppgiften att alltmer förskjutas i riktning mot riksdagen.

Den nya regeringsformen utgär frän grundsynen att vad som skall besltt- tas av riksdagen är i första hand det som anses vara av särskilt stor

4 P/unxysn'nn'ls j'r'irr'n/ielu'l med rr):eringsj/irrnn 'n.i normbegrepp

Prop. 1985/86: ! t)()

betydelse för medborgarna och för samhällslivet i övrigt. Folket bör med andra ord genom sina representanter fatta beslut om bl.a. de normer som föreskriver inskränkningar i it"-.edborgarnas frihet eller rätt till egendom. l:".tt krav som utmärker rättsstaten är att medborgarna skall behandlas normmässigt. Av det kravet följer att rättsregler skall vara generella. dvs. de skall rikta sig till alla eller åtminstone till en personkrets som inte är närmare bestämd. Riksdagen skall inte kunna gripa in i handläggningen av enskilda fall. Av flera skäl sattes vid tillkomsten av RF ocksä en gräns för möjligheterna att delegera normgivning frän riksdagen. De bästa möjlighe- terna till offentlig redovisning. öppen debatt och ett meningsutbyte ansägs ligga i riksdagsbehandlingen. Saken kan också uttryckas sä att de mest betydelsefulla politiska besluten skall fattas av det organ som bäst avspeg— lar opinionerna inom befolkningen. När en norm väl är utfärdad ankommer det pä domstolar. förvaltningsmyndigheter och andra organ att tillämpa den i konkreta fall.

Det bör framhållas att det vid RF:s tillkomst ansägs att den kompetens— fördelning beträffande normgivningsmakten som inom olika rättsomräden hade utbildats i praxis ansågs vara i stort sett ändamålsenlig och att den därför kunde i huvudsak läggas till grund för RF: s fördelning av normgiv- ningskompetensen. Avsikten var alltså inte att normbegreppet skulle un— dergä nägra mer betydande förändringar genom RF:s införande (prop. l973:9(ls. 203foch207. se även KU 1979/80: 50 s. 87).

Mot denna bakgrund är det knappast realistiskt att anta att avsikten kan ha varit att RF:s bestämmelser om normgivningsmakten skulle ha den konsekvensen att byggnadslagstiftningens sedan länge beprövade besluts— system — som genom det kommunala planmonopolet vilar pä den kommu- nala demokratins grund — skulle i vissa delar sättas ur spel oeh ersättas av en ordning där kommunala tnarkanvändningsplaner skulle behöva beslutas av riksdagen. Den slutsats som ligger närmast till hands är att planbeslut enligt dagens byggnadslagstiftrting skall ses som en form av rättstillämp- ning. som enligt grundlagen inte är förbehållen riksdagen.

Denna uppfattning om planbeslutens karaktär kan anses bekräftad ge- nom att riksdagen beslutat anta prop. l975/76: [12 med förslag till lag om kungörande av lagar och andra författningar. I sitt anförande till proposi- tionen ts. 63 ff) diskuterade dåvarande justitieministern de gränsdrag— ningssvärigheter som möter i fall där en bindande föreskrift avser ett mycket litet lokalt omräde. kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslut hade. karaktären av författning. om det helt eller främst riktar sig till medborgarna i gemen såsom exempelvis ett förbud att ta bort eller skada en växt av viss art där den växer vilt. Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fråga var om lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa hand- lingsfriheten för ägarna till vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare. Detta gällde även om föreskrifterna band inte

4 Plu”sjysta/nuts lli-I'IY alfa/n"! med I'c'.'.31'I'l'lIIL'Af/i'n'lll(')LS' nurmiwgrt'pp

Prop. 1985/86: ! 91

bara den aktuelle ägaren eller rättsinnehtwaren utan även framtida sädana. I enlighet härmed och med åberopande av den praxis som följts vid tillämpningen av 35 andra stycket 2 förvaltningslagen( l97lz290) i ärenden om fastställelse av detaljplan ansäg justitiemintstern att bl.a. beslut om bebyggelseplancr enligt byggnadslagstiftningen. beslut om förbud mot byg- gande. schaktning m.m. enligt samma lagstiftning och beslut om naturre- servat eller naturvärdsomräde enligt naturvårdslagen inte borde hänföras till författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig till jordägare eller liknande personkategorier inom ett större omräde. t. ex. ett län. anses ha så generell karaktär att de borde bedömas höra till kategorin författning- ar. '

Justitieministerns uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen (KU 1975/76: 51. rskr 362).

Enligt min uppfattning finns det inte nägra helt nya element i PBL:s plansystem som kan medföra en principiellt ändrad syn på planbeslutens konstitutionella karaktär. Besluten mäste alltsä betraktas antingen som förvaltningsbeslut (detaljplan och omrädesbestämmelserl eller enbart som beslutsunderlag (översiktsplan) inför kommande rättstillämpning.

Beträffande detaljplaner är parallellen med dagens bebyggelseplaner helt klar. De är avsedda att omfatta lokalt begränsade områden och deras rättsverkningar träffar en bestämd personkrets. Inte heller blir ller perso- ner än i dag rent faktiskt berörda av planbesluten.

Skillnaderna mellan detaljplaner och omrädesbcstämmelser enligt PBL är helt marginella i fråga om regleringsmöjligheterna. Omrädesbestäm- melser kan visserligen användas också för att avsätta mark som friluftsom- räden. Eftersom liknande beslut enligt naturvårdslagen anses ”vara förvalt- ningsbeslut. bör utan tvivel även omrädesbestämmelser räknas till samma kategori. ()mrädesbestämmelserna har stora likheter med dagens general- planer. som enligt min mening med hänsyn till den utformning som de har fått i praktiken — måste anses vara förenliga med RF. Att omrädesbe- stämmelser kan användas för att reglera markanvändningen inom områden av riksintresse förändrar givetvis inte bilden. lnte heller i dessa fall fär omrädesbestämmelserna täcka annat än begränsade områden. För att det inte skall råda någon tvekan om mina avsikter på den punkten anserjag att det av lagtexten tydligt bör framgå att områdesbestämmelser fär antas för begränsade områden av kommunen. Det finns för övrigt inte något prak- tiskt behov av att med omrädesbestämmelser skydda alla nationella intres- sen. eftersom skyddet följer direkt av lagbestämmelser.

] det nyss nämnda lagstiftningsärendet om kungörandelagen behand- lades inte beslut av den karaktär som översiktsplanen har. Därför är det befogat att jag närmare motiverar min ständpunkt beträffande översikts- planen.

Jag vill till att börja med erinra om att det i PBL föreskrivs bl.a. att byggnadsnämnden som en specialreglerad myndighet skall svara för hand-

4 Piu”.tysrumt'ls ji'h't'nlighcl med

regerings/i )rmwts' normbegrepp

Prop. l985/86: ] 92

läggningen av bygglovsi'trenden. l PBL förutsätts vidare att kommunerna i ett större sammanhang skall utreda vilka allmänna intressen som bör hävdas bl.a. vid prövningen av bygglovsärenden och inom vilka olika omräden som det finns skäl att beakta dessa intressen. Den fortn som PBL tillhandahäller för detta är översiktsplanen. Den skall utgöra ett instrument för kommunfullmäktigc att pä ett samlat sätt uttrycka kommunens princi- piella uppfattning om vilka av de i lag angivna allmänna intressena som inom olika omräden framstår som aktuella att vägas mot de enskilda intressena vid bl.a. tillsti'tndsprövning. Detta syfte kttnde lika väl uppnås genom att fullmäktige i varje uppkommande ärende redovisade sina över- väganden i ett yttrande till byggnadsnämnden. En sädan ordning torde vara helt invändningsfri frän grundlagssynpunkt men är naturligtvis av flera skäl otänkbar. De praktiska olägenheterna skulle bli mycket stora och dessutom skulle kommunerna knappast kunna tillfredsställa kraven pä enhetlighet. konsekvens och god framförhållning. Även lagrådet har som en av de förtjänstfulla nyheterna i reformen nämnt att varje kommun äläggs att ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kom- munen och hällas aktuell.

Enligt den föreslagna lagtexten har översiktsplanen en enda funktion. nämligen att utgöra ett underlag för kommande beslut. l bestämmelserna i Skap. om prövningsgrunder för bygglov har i enlighet härmed inte gjorts någon anknytning till översiktsplanen. Den rättsliga grunden för prövning- en är uteslutande bestämmelserna i 2 och 3 kap. PBL samt bestämmelserna i naturresurslagen. Översiktsplanens funktion vid bygglovsprövningen är att för skilda omräden i kommunen närmare belysa de allmänna intressena och att ange vad som för resp. omräde bör beaktas till följd av de krav som i lag har bestämts av riksdagen. Rättsläget för den enskilde skulle alltsä i själva verket kunna gestaltas på precis samma sätt. även om inte översikts- planen fanns med i beslutssystemet. Detta styrker ytterligare min uppfatt- ning att översiktsplanen inte utgör en norm.

Lugråtiuls slutsats att planen i vissa delar — i realiteten blir bindande för de tillämpande myndigheterna synes till en del grundas pä ett exempel där utgångspunkten är att översiktsplanen inom ett visst omrade innefattar en avvägning av samtliga intressen. allmänna och enskilda. och entydigt anger fullmäktiges mening hur marken skall användas. Enligt lagrädet är det i ett sädant fall knappast tänkbart att kommunstyrelsen eller byggnads- nämnden detaljplanerar omrädet i strid mot planen eller att byggnads— nämnden beviljar ett bygglov som är oförenligt med planen.

Det kan till att börja med ifrågasättas om det i praktiken kan vara sä att samtliga enskilda intressen som kan uppkomma under planens giltighets- tid. är kända när planen upprättas. Dessa intressen växlar ofta "över tiden". t.ex. pä grund av utvecklingen i kommunen eller helt enkelt pä grund av att fastigheter byter ägare. När det gäller byggnadsnämndens och kommunstyrelsens bundenhet av översiktsplanen. hör det till bilden att

_! Plan.t'_v.wt'nzul.t _få'irt'n/ig/tc'l med rt'gc'ringsjfi"'my/Lt nurmbc'grt'pp

Prop. l985/86: ] 93

rätten att anta detaljplaner och omradesbestämmelser tillkommer fullmäk— tige. som har rätt att delegera vissa beslutsbefogenltcter til|.ktmtmunstyrel— sen eller byggnadsnämnden. Frän konstitutionell synpunkt torde det inte finnas hinder för att fullmäktige i sitt dclegationsbeslut ger närmare före— skrifter till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden om ltttr och under vilka förutsättningar den delegerade beslutanderätten fär an tändas. Be— stämmelserna i PBL utgör dock inte nägot hinder mot att t. ex. byggnads- nämnden antar en detaljplan som strider mot översiktsplanen. om nämn- den finner att de allmänna lagreglerna om lämplig utveckling i kommunen bör leda till detta. Det är tvärtom förutsatt att sä kan ske (5 kap. ll & första stycket i det remitterade förslaget).

En parallell till översiktsplanens riktlinjer är enligt min mening de rikt- linjer sotn konsttmentverket tttarbetar till ledning för tillämpningen av konsumentkreditlagen. Vid sin granskning av förslaget till konsumentkre- ditlag framhöll lagrädet (prop. 1976/77: l23 s. 349fl) att vid marknadsdom— stolens bedömning av konsttmentverkets riktlinjer blir det avgörande inte om avvikelse skett frän riktlinjerna tttan om näringsidkarens handlande strider mot lag.

l sitt yttrande över PBL—förslaget anför lugn-("ulaf att det ligger i sakens natur att en domstol vid en sädan bedömning stär friare i förhällande till riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhållande till översikts- planen. Enligt lagrädet blir planen till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheter- na.

.lag kan inte ställa mig bakom ett sådant betraktelsesätt. Genom de nyss atergivna bestämmelserna om översiktsplanen och genom beslutssyste— mets uppbyggnad i övrigt har de rättsliga relationerna mellan kommunfull- mäktige och de tillämpande myndigheterna bestämts på ett tydligt sätt. Lagrädet synes i sitt resonemang utgä frän att dessa myndigheter katt "uppfatta" relationerna till fullmäktige pä ett annat sätt än det som lagtex— ten ger uttryck för. Ett sådant antagande utgör enligt min mening knappast nägon hällbar grttnd för slutsatsen att översiktsplanen i vissa situationer skulle vara bindande. Givetvis kan maninte bortse frän att det kommer att träffas avgöranden enligt PBL som av en eller annan anledning är felaktiga. Sådana avgöranden — t. ex. ett beslut varigenom byggnadsnämnden utan att beakta det enskilda intresset avslär en ansökan om lov enbart med en hänvisning till översiktsplanens riktlinjer — kan emellertid rättas till av överinstanserna. Att länsstyrelserna och regeringen inte bara formellt titan även faktiskt — stär fria gentemot kommttnfullmäktige torde vara obestridligt.

Sammanfattningsvis anser jag säledes i motsats till lagrädet att det nu föreslagna plansystemct i alla delar är förenligt med bestämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap. RF.

4 letxyslcmur.s- l/Ä-"irun/ig/n'l med rt'gt'rilzgxIhr/naut- normbegrepp

Prop. l985/86: ! 94

5 Lagtekniska frågor och lagstiftningens räckvidd Sammanfattning

- PBL föresläs träda i kraft den ljanuari l987 ts. 94)

' Regeringen. eller den myndighet som regeringen bestämmer. bemyndi- gas att meddela föreskrifter till byggbestämmelserna i PBL (.s. 98) Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushällningskrtwen inom mark- och vattenomräden av riksintresse. [ planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vatten. Planer— na skall päverka även tillåtlighetsprövning enligt annan lagstiftning än PBLts. ltlll.

5.1. PBL träder i kraft den ljanuari 1987

ä'linfiörslugc PBL föreslås träda i kraft den ljanuari 1987.

Jag nämnde inledningsvis att regeringen genom beslut den I.? december 1984 remitterade till lagrådet bl.a. ett förslag som innebär att PBL skall träda i kraft den I januari l986. Beslutet grundades på att en riksdagsbe- handling av PBL-förslaget skulle kunna slutföras under innevarande vär. Det saknas numera förutsz'ittningar för detta. Jag föreslår därför att PBL skall träda i kraft den l januari l987. Det bör innebära att kommuner och statliga myndigheter. enskilda. sammanslutningar och andra i samhället som berörs av reformen ges god tid att sätta sig in i den nya lagstiftningen. innan den träder i kraft.

5.2. Systematiken i PBL 5.2.1 PBL:s disposition

Detjag hittills har nämnt om reformbehoven och lagens inriktning inne- bäri korthet att i PBL huvudsakligen bör tas in regler i följande avseenden.

I lagen bör anges vissa materiella bestämmelser om innehållet i fysiska planer, eller med andra ord bestämmelser om förändring och bevarande av den fysiska miljön. Sådana bestämmelser behandlar alltsä vad som får beslutas enligt lagen. Ett nödvändigt komplement till denna typ av bestäm- melser är en reglering av de instrument med vilka man skall åstadkomma den önskade utvecklingen och en väl fungerande beslutsprocess. Jag tänker då på regler om de olika plantyperna. om avvägningen mellan olika anspräk och intressen vid markanvändningsbeslutcn och pä regler om förfarandet när sädana beslut skall fattas.

5 [.ziyluknisku I/i'ågur och lagstift- ningens räckvidd 5.I—_5..?.l

Prop. 1985/86: ] 95

Av stor betydelse blir htir gränsen dras i befogenhets— och ansvarsfrägor mellan det allmänna och de enskilda intressenterna. Sedan denna gräns har dragits upp. behöver man lägga fast hur ett rationellt beslutsfattande skall komma till ständ frän samhällets sida. dvs. närmast hur befogenheterna skall fördelas mellan staten och kommunerna. ] lagen mäste anges inte bara vem som i sista hand skall besluta titan även htir besluten skall förberedas sä att planer verkligen kommer till ständ när det behövs och att detta sker på ett sätt som ger alla intressenter ett rimligt inflytande.

Den allmänna uppbyggnad av lagverket som utredningen har föreslagit anser jag vara i huvudsak ändamålsenlig. Lagrädet har fört fram en del förslag till ändringar i dispositionen som jag ansluter mig till. Det innebär bl. a. att jag inte vidhäller förslaget att föra samman lagens kapitel i avdel- ningar enligt modellen i lagrädsremissen. Jag föreslär nti följande kapitelin- delning i PBL.

] kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid

lokalisering av bebyggelse

3 kap. Krav på byggnader m.m. 4 kap. Översiktsplan 5 kap. Detaljplan och omrädesbestämmelser 6 kap. Plangenomförande 7 kap. Regionplancring 8 kap. Bygglov. rivningslov och marklov 9 kap. Byggnadsarbeten. tillsyn och besiktning 10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m.m. 12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m. 13 kap. Överklagande 14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning l5 kap. Domstolsprövning m.m. l6 kap. Bemyndiganden m.m. 17 kap. Övergångsbestämmelser

Den mest framträdande skillnaden i förhållande till utredningens lagför- slag finns i de inledande kapitlen. [ utredningsförslaget omfattar andra avdelningen fem kapitel. nämligen 2 kap. med allmänna riktlinjer för plan- läggning och tillständsprövning. 3kap. om riksintressen. 4kap. med sär- skilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning. 5 kap. med särskil— da bestämmelser om placeringen inom tomt och titformningen av byggna- der m.m. samt okap. med särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader. underhäll m.m.

Mänga remissinstanser har ställt sig frågande till det inbördes sambandet mellan dessa kapitel. Man har bl.a. hävdat att det förekommer mänga upprepningar och att en reglering med i stort sett samma innehåll borde kunna åstadkommas med hjälp av färre bestämmelser.

Kritiken är enligt min mening befogad och har — som framgår av vad jag

5 (.tiglcknixku I/i'ågur ut'/i lagstift— ningens räv/(vidt! 5.2.1

Prop. 1985/86: ] %

nyss anförde gett mig anledning att föreslå en annan kapitelindelning. Jag vill i anslutning till detta göra en del klai'lägganden av bestämmelsernas funktion och om samspelet mellan kapitlen.

Först vill jag erinra om att de bestämmelser som utredningen tog in i 3kap. om riksintressen i stor utsträckning återfinns i det förslag till NRL som regeringen remitterade till lagrädet dent» december l984. Nägon mot— svarighet till 3kap. i utredningsförslaget finns därför inte i det lagförslag som jag nti lägger fram.

5.2.2 Funktionen (Il' Zkup.

l lkap. föreslår jag en rad allmänna bestämmelser av övergripande natur. Syftet med dem är att ge vägledning i fräga om mål och inriktning vid både planläggning och prövning av lov. Bestämmelserna bör ses som ett uttryck för de samlade krav som statsmakterna riktar pä kommunerna i samband med inarkanvändningsbesluten. Bestämmelserna har sin motsva- righet i 9. lZ och loss byggnadsstadgan. Tillämpningen av bestämmelser- na böri hög grad vara en kommtinal angelägenhet. Avsikten är att det här skall finnas ett brett spelrum för lokala bedömningar.

Funktionen av bestämmelserna i 2 kap. kan också beskrivas pä följande sätt. Jag föreslär. som tidigare ltar framgätt. en lagfäst princip om att mark som skall användas för bebyggelse först mäste prövas vara lämplig frän allmän synpunkt för detta ändamål. Den lämplighetsprövningen skall ske i första hand vid planläggning men kan även göras i samband med bygglovs- prövningen. Meningen är att Zkap. skall läggas till grund för lämplighets- prövningen. l Zkap. räknas alltsä tipp en rad allmänna intressen som skall beaktas av kommunerna vid beslut om planläggning och prövning av lov. Jag kommer senare att föreslä att en hänvisning till NRL skall tas in i 2 kap. Pa grund härav kommer även den lagen att utgöra en grund för beslut enligt PBl. om planer och lov.

Planerna kan alltsä sägas innebära en tolkning och precisering för olika delområden i kommunen av bestämmelserna i Zkap. och NRL. När det gäller detaljplaner och omrädesbestämmelser skall även en avvägning med eventuella motstaende enskilda intressen göras. Översiktsplaner däremot beskriver enbart vilka allmänna intressen som finns i olika omräden och ibland ocksä litir starka dessa intressen är. Nägon avvägning mot enskilda intressen görs emellertid inte -. översiktsplanen. Det sker i stället i de enskilda bygglovsärendena. varvid den rättsliga grunden för prövningen uteslutande är bestämmelserna i 3 och 3 kap. PBL. samt bestämmelserna i NRL.

Eftersom Zkap. inverkar på planernas innehåll och planerna föreslas fä viss betydelse för beslut även enligt annan markanvändningslagstiftning. fiir 2 kap. - ätminstone de bestämmelser som ger kommunerna ledning vid bestämmandet av den lämpliga ati-irkt'invändningen inom ett omräde - indi- rekt en viss effekt även utanför PBL:s ram.

5 [.tigtckniskrt _li'ågnr m'h lugxli/i- ningt'nx räv/(rich! ill—5.7.3

Prop. 1985/86: 1 97

Vissa grundläggande bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning bör ocksä tas in i Zkap. Dessa bestämmelser. som motsvart'tr 4kap. i tttredningsförslaget. har samma allmänna karaktär som övriga nu föreslag- na bestämmelser i 2 kap. Genom att sammanföra de allmänna bestämmel— serna i ett kapitel undviks en del dubbleringar och systemet blir mera sammanhållet.

] övrigt har Zkap. den viktiga funktionen att det utgör en grund för länsstyrelsens synpunkter under samrädet. Pä det sättet blir bestämmel- serna i 2 kap. ett betydelsefullt stöd för den allmänna debatten i planfrågor. De kan alltsä bidra till att stärka medborgarinflytandet.

5.2.1 Funktionen av 3 kap.

1 3kap.. som motsvarar 5 kap. och delar av 6 kap. i utredningsförslaget. bör tas in de egenskapskrav som enligt statsmakterna skall ställas på enskilda byggnader och andra anläggningar samt pä tomter och allmänna platser. Det är enligt min mening naturligt att bestämmelser av detta slag samlas i ett enda kapitel. Det blir tillämpligt när kommunen med stöd av Zkap. har gjort de planmässiga övervägandena och funnit att ett visst markområde är lämpat t.ex. för bebyggelse. Med stöd av 3kap. avgörs därefter var de enskilda byggnaderna skall placeras i detalj och hur de skall estetiskt utformas och tekniskt utföras.

5.3. Förordning och m_vndighetsföreskrifter till PBL

5.3.I Bestämnie/scr i regwings/orna)n

Som jag tidigare har nämnt skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna. som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. med- delas genom lag (8 kap. 33% RF). Hit hör bl.a. betydande delar av den reglering som rör byggandet. Även föreskrifter om kommunernas befogen- heter och om deras åligganden kräver lagform.

Efter bemyndigande av riksdagen kan emellertid regeringen genom för— ordning meddela föreskrifter som avser skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. Regeringen kan ocksä bemyndigas att meddela föreskrifter i vissa angivna ämnen. bl.a. i fråga om utformning av byggnader. anlägg- ningar och bebyggelsemiljö (8 kap. 7å RF). Ett sådant bemyndigande kan förenas med ett medgivande för regeringen att överläta ät förvaltningsmyn- dighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet (8 kap. flå RF).

Utan särskilt bemyndigande kan regeringen — med vissa begränsningar

i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag. dels föreskrifter i sädana ämnen där regeringsformen inte primärt förbehäller riksdagen beslutanderätten. Regeringen fär vidare i förordning överläta ät underordnad myndighet att meddela bestämmelser i ämnet (8 kap. 13.5 RF).

—t Riksdagen 198580. ! saml. Nr I

5 Lukt:/ckniska I/i'iigur och lugar/il"!- ningens räckvidd 5.2.3—5.3./

Prop. HSS/86: I 98

Med föreskrifter om verkställighet av lag förstås i första hand tillämp- ningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. [ viss utsträckning torde regeringen emellertid. med stöd av sin behörighet att besluta verkställig- hetsföreskriftcr. kunna i materiellt hänseende ”fylla ut" en lag. En förut— sättning för detta är dock att den lagbestämmelse som skall kompletteras är sä detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. lverkställighetsföreskriftens form fär således inte beslutas om något som kan uppfattas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Det får säle- des inte komma i fråga att riksdagen beslutar tnycket allmänt hållna lagreg— ler och att dessa sedan fylls ut och får sitt reella innehåll genom de verkställighetsföreskriftcr som regeringen eller någon underlydande myn- dighet beslutar (se prop. 1973:90. s. 21 l ).

5.3.2 Kuntpluflt'rumlf'föreskrifter F" [Välja/'.f/(LL'Z Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestäm- mer. bemyndigas att meddela föreskrifter till byggbestämmelserna i PBL.

Helt naturligt finns det behov av föreskrifter i förordning eller myndig- hetsförfattning som kompletterar bestämmelserna i PBL. [ allt väsentligt är emellertid behovet av föreskrifter koncentrerat till byggsidan. Enligt min mening bör nämligen nägra föreskrifter inte utfärdas till Zkap. med dess bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg— ning och vid lokalisering av bebyggelse. Även när det gäller övriga kapitel bedömer jag behovet av kompletterande föreskrifter som mycket begrän- sat. Frågan om sädana föreskrifter rör således i huvudsak enbart 3 kap. om krav på byggnader m.m.. 8kap. om bygglov. rivningslov och marklov. såvitt avser förfarandereglerna och 9 kap. om byggnadsarbeten. tillsyn och besiktning.

De krav som enligt dagens ordning skall ställas på byggnader m.m. finns som jag tidigare har nämnt i byggnadsstadgan. Flertalet av bestämmelser- na härom är förhållandevis detaljerade. Byggnadsstadgan kompletteras ändå av föreskrifter i Svensk byggnorm söm utfärdas av statens planverk. Enligt mt lmom. byggnadsstadgan får planverket meddela föreskrifter om bl.a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar. om vilka bestämmelser finns i stadgan. Föreskrifter. som är av icke oväsentlig betydelse. skall dock för att bli gällande fastställas av regeringen. Detsamma gäller i fråga om föreskrifter som av annan orsak är av större vikt. I 76 ä "2 mom. föreskrivs vidare att planverket i anslutning till föreskrifterna ger exempel på lösningar och metoder som uppfyller kraven

5 Layla/uti.t/tu frågor ()(/I fll_£3.t'ff/f— ningens" räckvidd ill—5.3.2

Prop. [985/86: [ 99

i dessa och de allmänna råd i övrigt som behövs för tillämpningen av byggnadsstadgan. . . .

Erfarenheterna visar enligt min mening att det särskilt i fråga om byg- gandet finns behov av en detaljbctonad reglering. litt undantagslöst krav på lagform framstår därför inte som ändamålsenligt. För den detaljbctona- de regleringen av byggandet torde det i många fall inte heller föreligga något egentligt behov av att kräva riksdagens medverkan. Jag anser därför att byggbestämmelserna i PBL bör utformas så att de anger vilka grundläg- gande krav som gäller. Bestämmelserna bör inte vara så detaljerade att de hindrar en anpassning till samhällsutveeklingcn och till förändrade ekono- miska förutsättningar eller nya tekniska lösningar. PBL kommer därmed inte alltid att ge uttömmande svar på vilka krav som samhället ställer på enskilda byggnader. andra anläggningar eller tomter. Lagens bestämmel- ser kommer inte heller att vara tillräckligt preciserade för att alltid kunna tillgodose att samhällets intentioner uppfylls. [ praktiken är det dessutom ofta först i samband med utarbetandet av de närmare föreskrifterna som de ekonomiska konsekvenserna av en lagregel blir tydliga. Det är nämligen i detta skede som en avvägning mellan kostnad och kvalitet kan utföras på ett tillförlitligt sätt.

Därmed uppkommer frågan om enbart verkställighetsft'ireskrifter kan utgöra ett komplement till de allmänt hållna bestämmelserna i PBL. Som jag nyss nämnde får i verkställighetsföreskrifternas form inte beslutas något som kan uppfattas som ett nytt äliggande för enskilda eller något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Beträffande byggbestämmelserna ligger det i sakens natur att gränsen mänga gånger kan vara flytande mellan materiella bestämmelser och vad som är att anse som verkställighetsft'ire- skrifter. Regeringen torde visserligen inte helt sakna möjlighet att i materi- ellt hänseende fylla ut bestämmelserna i PBL genom vcrkställighetsföre— skrifter. Utgångspunkten är emellertid att de lagbestämmelser som mäste kompletteras med verkställighetsföreskrifter inte får tillföras nägot väsent- ligt nytt genom en verkst;"illighetsföreskrift. Mot denna bakgrund anser jag det nödvändigt att regeringen får möjlighet att meddela även föreskrifter som inte är av ren verkställighetskaraktär.

Jag nämnde tidigare att riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter bl.a. om utformning av byggnader. anläggningar och bebyggel- semiljö. ] sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1975/"76:56 s.4l) underströk konstitutionsutskottet att riksdagen. när den utnyttjar denna delegationsmöjlighet, kan och bör närmare precisera de befogenheter som regeringen skall erhålla. Utskottet framhöll vidare att det självfallet inte är meningen att delegeringen skall omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbctonade föreskrifter. Jag vill framhålla att denna delegationsmöj- lighet. som hittills inte har utnyttjats. infördes just med tanke på arbetet med den nya byggnadslagstiftningen.

5 Lugn-knarka _l'rdgnr Ol'/l 1ug.t'lt_'/7- ningens räckvidd 5.3 .2

Prop. 1985/86: 1 100

.lag föreslär nu att regeringen begär riksdagens bemyndigande att fa meddela de föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver bestäm— melserna i 3 kap. behövs för en :ämplig utlbrmning av byggnaderoch andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser. Rege— ringen bör även begära ett motsvarande bemyndigande att meddela de föreskrifter sotn behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. Bemyndigandena bör ge regeringen möjlighet att delegera befogenheten att meddela föreskrifter till underordnad myndighet. jag äterkommer till dessa fragor i specialmotiveringen ( l('.- kap. lå).

Dessutom bör regeringen få rätt att meddela föreskrifter i fråga om typgodkännande av byggprodukter m. m. och om avgifter för sädan verk- samhet. Även dessa frågor tar jag närmare upp i specialmotiveringen ( lö kap. 2 och 3 ss).

Slutligen bör regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vissa avvikelser från PBL i krig eller liknande situationer. .lag äterkommer även till den frågan i specialmotiveringen ( lökap. stål.

5.3.3 Svensk byggnorm

] anslutning till PBL bör en ny Svensk byggnorm utarbetas. Regeringen har därför enligt beslut den 22 november 1984 uppdragit ät statens planverk att lägga fram förslag till de föreskrifter som oavsett om de skall medde- las av regeringen eller. efter regeringens bemyndigande, av planverket kan behövas i anslutning till bestämmelserna i 3. 8 och 9kap. samt l5 kap. 20% i det till lagrådet remitterade förslaget till ny plan- och bygglag. Uppdraget är i fråga om 8 och 9 kap. begränsat till att avse verkställighets— föreskrifter om förfarandet m. m.

Samtidigt med förslaget till fiiireskrifter skall planverket även redovisa förslag till de allmänna råd som är oundgängligen nödvändiga för förståel- sen av föreskrifterna eller som behövs för att byggnadsnämndernas bc- dömningar skall bli lika i frågor där en sådan likformighet är väsentlig.

Reglerna skall utformas enkelt och tydligt och med beaktande av de riktlinjer för förenkling av myndigheternas regler som har angetts i prop. WS$/84: ll9 (KU 25. rskr 245).

Regeringsbeslutet vilar bl.a. på den grunden att det kan förutsättas att den tekniska kompetensen hos både de byggande och byggnadsnämnderna har ökat betydligt i förhållande till vad som gällde när den nuvarande byggnadslagstiftningen infördes. Samhällets reglering bör därför. enligt uppdragsmotiven. inriktas främst på målen för byggandet och lämna störs— ta möjliga frihet i fräga om de medel och metoder som utnyttjas för att förverkliga mälen.

De föreskrifter som styr byggandet bör alltså så långt möjligt uttryckas som funktionskrav. Planverkets rädgivningsverksamhet bör riktas in pä att pröva och värdera nya metoder och lösningar och att aktivt förmedla sina erfarenheter från detta arbete.

5 [.ztgtc'knixkn _fi'tigur (n'/1 lugnt"/"lv ningens riit'kt'idd 5..?.3——5.3..?

Prop. 1985/86: 1 10!

lnom översynsarbetet förutsätts vidare en noggrann prövning av beho- vet av tvingande regler inom de skilda omräden där krav nu ställs i byggnadsstadgan eller Svensk byggnorm. Ett grundläggande mål är att kostnaderna i byggandet skall kunna sänkas titan nagra avgörande förlus- teri välfärd. hälsa och säkerhet.

På] grund av den betydelse som en byggnorm fär för samhällsresursernas användning bör därför enligt min mening bestämmelserna i kungörelsen (l()70:()4l ) om begränsning i myndighets rätt att utfärda föreskrifter. anvis- ningar och räd. den s. k. begränsningskungörelsen. tillämpas även på före- skrifter och allmänna räd som meddelas till PBL. Enligt kungörelsen skall som regel bl. a. ett normförslags kostnadsmässiga konsekvenser utredas av myndigheten. som även skall höra företrädare för dem som kan förutses slutligt fä bära de ökade kostnaderna för ändrade normer. Enligt min mening bör vidare gälla att föreskrifter i byggnormen som rör verksam- hetsomrädet även för en annan myndighet än den som utarbetar föreskrif- terna skall meddelas efter samräd med den myndigheten.

Fränsett regeringens begäran om bemyndigande att meddela materiella bestämmelser innebär vad jag nu förordat inte nägra formella avvikelser frän dagens normgivningssystem pä byggsidan.

5.4. PBL:s räckvidd

ä'linji'irslngz Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushäll- ningskraven inom mark- och vattenomräden av riksintresse. l planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vatten. Planerna skall päverka även tillätlighetsprövning enligt annan märkanvändningslagstiftning än PBL.

5.4.1 [JB/:x planer reglerar iförsta hund belzvggelxen (n'/r markanvänd- ningen inom onträdm av riksintresse

PBL innehåller en reglering av förfarandet vid den kommunala planlägg- ningen. Den innehäller ocksä de allmänna bestämmelser som statsmak- terna ställer sig bakom och som avses tjäna till vägledning för innehållet i planerna. Vidare finns det i PBL krav pä byggnaders och andra anläggning- ars placering. utformning och utförande i olika avseenden. Planerna fär effekter i första hand för ätgärder som kräver lov enligt PBL. De får emellertid betydels * även för ätgärder för vilka lov inte behövs och som avser byggnader eller andra anli-iggningar samt tomter och allmänna platser. Inte heller dessa ätgärder fär utföras i strid mot detaljplan eller omrädesbestämmelser. Detta sammanhänger med att egenskapskraven i 3 kap. i princip gäller även för icke bygglovspliktiga ätgärder.

5 L(lglt'kniska frågor ut'h lagstift— ningens räckvidd 5.3.3—5.4.I

Prop. 1985/86: ] lö!

Planer enligt PBL skall alltsä 1. första hand behandla frägor om bebyggel- se och därmed sammanhängande anordningar. Därutöver skall översikts- planen innehälla en redovisning av hushällningskraven inom mark- och vattenomräden av riksintresse. Något hinder för kommunerna att i över- siktsplanen behandla även markanvändningsfrägor i ett vidare perspektiv skall inte finnas. Det bör således vara möjligt att gä vidare på den väg som redan är anträdd i markdispositionsplaner och liknande och göra planen till det dokument som visar kommunens uppfattning om markreservationer för t.ex. vägar. ledningar. naturreservat. täkter och gruvor. Planen får i sädana delar utgöra underlag för tillständsprövning enligt olika specialla- gar.

5.4.2 PBL:s planer reglera/' i ristu/ja” även vallenji't'igor

Vattenplaneringsutredningen hari sitt betänkande (SOU 198039 och 40) Vattenplanering föreslagit tre former för vattenplanering vattenöversikt. vattenhushällningsplan och vattenfördelningsförrättning. En vattenöver- sikt bör enligt utredningen finnas för varje kommun och täcka hela kom- munen. Översikten bör i enkel form redovisa tillgången på vatten. använd- ningen. rädande och förväntade kontlikter samt riktlinjer för den framtida vattenanvändningcn. För områden - ett helt eller delar av ett avrinnings- område - med begränsade vatten-tillgångar och konkurrens om användning— en föreslås att regeringen får möjlighet att föreskriva att berörda kom— muner skall upprätta en plan för hushållning med och fördelning av till- gångarna mellan olika intressen. en s.k. vattenhushällningsplan. Genom en vattenfördelningsförrättning skall inom mindre områden med lokala konflikter vattnet kunna fördelas mellan ett antal intressenter.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om behovet av vattenplanering. Flertalet remissinstanser till- styrker även de former för vattenplanering som avses med förslagen om vattenöversikt och vattenhushällningsplan. Nägra delar dock inte vatten- planeringsutredningens uppfattning att vattenöversikten bör vara obligato- risk. Härvid äberopas framför allt hänsynen till kommunernas ekonomi. Flera remissinstanser. däribland naturvårdsverket och planverket. anser att vattenplanering bör helt integreras med annan fysisk planering och att vattenplaneringen därför inte bör utmynna i särskilda plandokument för vattenfrågorna utan kunna ske inom ramen för de planformer för markan- vändningen i övrigt som finns och kommer att finnas i byggnadslagstift- ningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker även utredningens förslag till vattenfördelningsförrättning. Nägra remissinstanser är dock starkt kritiska till förslaget i denna del och pekar särskilt på svårigheterna att lagtekniskt placera in förrättningen i prövningssystemen i vattenlagen och miljö- skyddslagen.

För egen del vill jag efter samråd med chefen förjordbruksdepartemen- tet framhålla följande. I likhet med vattenplaneringsutredningen och flerta-

5 [.rlgtekniska _li'ågur (II"/I lagstift— ningens räckvidd 5.4.1—5.4.2

Prop. 1985/86: 1 103

let remissinstanser anserjag att vattenfrägor hittills har uppmärksammats i alltför liten utsträckning i samhällsplaneringen. Jag finner det därför ange- läget att vattenfrägorna förs in pä ett mer aktivt sätt i denna planering. framlör allt i den kommunala fysiska planeringen. Ett större hänsynstagan— de till vattenfrägorna mäste enligt min bedömning resultera i ett frän resurssynpunkt bättre utnyttjande av vattnet samt minskade risker för konflikter mellan olika anvi'indningsändamäl.

Enligt PBL skall kommunerna ha det huvudsakliga ansvaret för den fysiska planeringen. Eftersom vattnet utgör en del av den fysiska miljön. anserjag i likhet med vattenplaneringstttredningen och den övervägande delen av remissinstanserna att det är naturligt att kommunerna också får det huvudsakliga ansvaret för vattenplaneringsfrägor. En förutsättning för att vattenfrägorna skall fä önskvärd tyngd och allsidig behandling torde dessutom vara att de behandlas genom en planeringsverksamhet med tillräcklig politisk förankring.

Trots de skillnader i förutsättningar som i skilda hänseenden föreligger mellan vattenplanering och planering av markens användning. anserjag att man sä längt som möjligt bör försöka få till stånd en samordning av kommunernas olika planeringsfunktioner när det gäller den fysiska miljön. Härigenom kommer vattenfrägorna att kunna behandlas på ett likartat sätt som ntarkfrägorna. och de ömsesidiga konsekvenserna av markanvänd- ningen och vattenanvändningen kommer lättare att kunna beaktas. Olika former av planering som bedrivs åtminstone delvis parallellt kan dessutom lätt försvära möjligheterna att få den samlade bild av utvecklingen som planeringen är avsedd att ge. Därtill är det enligt min uppfattning rationellt och kostnadsbesparande att flertalet av de frägor som rör den fysiska miljön. i vilken jag inbegriper vattenmiljön. kan behandlas inom PBL:s plansystem.

Jag anser därför att man skall integrera vattenpl'arieringen med annan fysisk planering och så långt som möjligt inordna den i PBL:s regelsystem. Jag bedömer att denna lösning väl tillgodoser de syften som ligger bakom vattenplaneringsutrcdningens förslag till vattenöversikt och vattenhushäll- ningsplan.

När det gäller utredningens förslag till vattenfördelningsförrättning an- serjag att förrättningar av detta slag inte har någon plats i PBL- systemet. De i nya vattenlagen intagna bestämmelserna om bevattningssamfällighe— ter torde åtminstone delvis tillgodose syftet med vattenfördelningsförrätt- ningar.

Jag avser senare (avsnitten 7 och 8) att återkomma med närmare förslag till PB L:s plansystem och jag kommer där ocksä att redovisa hurjag ser på möjligheterna att låta planerna omfatta även kommunernas vattenomrä- den.

5 Laglt'k/tixku _f'rågor och lags/ili— ningt'ns räckvidd 5.4.2

Prop. BSS/86: 1 nu

5.4.3 Reglering (tr hchyggclsc m. m. i nuIlll"l'ål'd_t'l(l_L'('/I och t'iiglugcn

Bäde naturvårdslagen (wo—1:82) och väglagen (l97lt948) innehåller i dag bestämmelser som reglerar bebyggelse m.m. PBL—utredningen har föreslagit att strandskyddsbcstämmelserna flyttas frän naturvårdslagen till PBL. Av detta följer till en början att befogenheten att utvidga eller inskränka strandskyddet generellt förs över från länsstyrelserna till kom- munerna. Vidare blir följden att byggnadsnämnden vid sin normala bygg— lovsprövning skall tillämpa även reglerna om strandskydd och alltså ha möjlighet att ge dispens från det förbud som ligger i strandskyddsbestäm- melserna.

Jag har viss förståelse för tanken på ett enhetligt förfarande. lnte minst från sökandens synpunkt är det naturligtvis en fördel att ansökningen prövas ur alla aspekter av samma myndighet. Jag anser emellertid att allemansrätten. som ju ligger bakom strandskyddet. är en tillgång som det ligger i hela landets intresse att slå vakt omkring och att länsstyrelserna på det stora hela har skött denna uppgift mycket bra. Strandskyddet är numera ett begrepp som har vunnit insteg i det allmänna rättsmedvctandet. Enbart den åtgärden att flytta reglerna bort frän naturvårdslagen skulle kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka. Detta skulle enligt min mening vara olyckligt. Jag anser således att övervägande skäl talar för att strandskyddsbestämmelscrna skall vara kvari naturvårdslagen och att länsstyrelsen i princip skall fatta beslut i strandskyddsfrägor. Den möjlighet att delegera beslutanderätten till kommunerna som finns redan i dag i naturvårdslagen bör behållas. I denna fråga har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Utredningen föreslog att kommunerna skall ges möjlighet att inorn ra- men för PBL upprätta markförordnandcn. motsvarande dagens naturreser- vat. för att tillgodose friluftslivets intressen. Detta har väckt en viss re- tnisskritik. bl.a. frän naturvårdsverket och Svenska naturskyddsförening— en. Man kan sammanfatta kritiken pä sä sätt att remissinstanserna finner det olämpligt att dra upp en gräns mellan friluftslivets och den vetenskapli— ga naturvärdens intressen. likasä mellan vilka frågor som skall vara en kommunal och vilka som skall vara en statlig angelägenhet. Man har också framhållit att det av PBL—utredningen föreslagna förbudet att inrätta ett naturreservat för ett omräde med markförordnande skulle vara olämpligt bl. a. med hänsyn till de skillnader i motiv som kan ligga bakom valet av olika skyddsformer för ett visst område.

Jag är beredd att instämma i denna kritik. Problemen kan naturligtvis lösas genom att möjligheterna inom PBL:s ram utvidgas att gälla även en del av de naturvärt'lsfrägor som kan regleras enligt naturvårdslagen. Denna lösning har förordats av bl.a. naturvårdsverket och planverket. En bättre och enklare lösning anserjag dock vara att vidga kommunens möjligheter att använda de medel som redan i dag finns i naturvårdslagen. Kommuner-

5 [_uglcknisku _Ii'rignr och lagstift-

ningens riickt'idd 5 .4 .3

Prop. 1985/86: 1 105

na bör med andra ord ges möjlighet att inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsomräden med stöd av bestämmelserna i naturvårdslagen.

Detta förslag innebär en väsentlig förändring i förhållande till det remit— terade förslaget. Jag föreslog nämligen i lagrådsremissen att områdesbe- stämmelser skall kunna användas för att avsätta mark som friluftsområden och att marklovsplikt skall kunna införas så att kommunerna inom dessa områden kan pröva bl. a. ansökningar om trädfällning och skogsplanering. Tanken var även om det inte tydligt framgår av förslaget (se dock lagrådsremissen s. 233) — att möjligheten att införa områdesbestämmelser av detta slag skulle vara begränsad till friluftsområden som utgör bebyggel- sekomplement. dvs. sådana som ligger i anslutning till bebyggelseområ- den. Förslaget gick ut på att kommunen genom omrädesbestämmelser skall kunna reglera marklovspliktiga åtgärder inom friluftsområden intill samma kvalifikationsgräns som gäller för staten vid förordnande om natur- värdsområde enligt naturvårdslagen. Regleringen skulle med andra ord inte få vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Behövs en mer ingripande reglering skall kommunen kunna inrätta ett naturreservat för det aktuella friluftsområdet enligt det förslag till ändringar i naturvårdslagen som har remitterats till lagrådet genom beslut den 25 april 1985.

Vad jag föreslog beträffande PBL innebär en begränsning av de möjlig- heter att avsätta mark som friluftsområden som dagens byggnadslagstift- ning ger. Genom fastställda generalplancr kan ju markanvändningen be- stämmas till friluftsliv (99' andra stycket BL). varvid bl. a. trädfällning inte får ske utan prövning av länsstyrelsen (17 å BL). Genom fastställd general- plan kan regleringen av skogsbruket göras mer eller mindre ingripande. Inget hindrar dock att det meddelas föreskrifter som är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller t.o.m. att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. För sådana fall finns regler om ersättning eller inlösen (22 & BL). Det bör även framhållas att det i dagens ordning inte finns något krav på att dessa friluftsområden skall ha någon anknytning till bebyggelse.

Emellertid har det visat sig att den i lagrådsremissen föreslagna begräns— ningen av kommunernas regleringsmöjligheter har skapat oklarhet beträf- fande mina avsikter. bl.a. hos skogsintressenterna. För att syftet med regleringen skall framgå på ett tydligare sätt än i det remitterade förslaget har jag efter samråd med jordbruksministern funnit det vara en bättre lösning att kommunernas behov av att kunna skapa lokala friluftsområden tillgodoses genom en ändringi naturvårdslagen. Institutet naturvårdsområ- de i den lagen (l9 &) har nämligen tillkommit bl. a. i syfte att möjliggöra för länsstyrelsen att skapa lokala friluftsområden. Jag återkommer till rege— ringen med förslag till denna ändring i samband med att jag lägger fram förslag till följdlagstiftning till bl.a. PBL. Ändringen bör innebära att kommunerna med stöd av delegation från länsstyrelserna skall kunna fatta

5 Layla/(niska _li'ågor och Iagsti/i- ningens räckvidd 5 .4 .3

Prop. 1985/86: ] lUf'i

beslut om inrättande av naturvårdsomräden helt enligt de regler som redan gäller för länsstyrelsens beslut i sådana frågor. Detta innebär bl.a. att regleringen av t.ex. plantering och avveckling inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvaras.

Denna lösning ligger väl i linje med det tidigare framlagda förslaget att kommunerna bör ges möjlighet att inrätta kommunala naturresenfat med stöd av bestämmelserna i naturvårdslagen. Systematiskt hör också dessa frågor bättre hemma i naturvärds- än i byggnadslagstiftningen. Ett viktigt skäl som har bidragit till min ändrade inställning är att man bör undvika att skapa nya beslutsförmer när det redan finns sådana för samma ändamål. Att naturvårdsfrägorna samlas i naturvårdslagen i stället för att vara splitt- rade i flera lagar har också den fördelen att man slipper ha flera tillsyns— och överprövningsmyndigheter. Den enskilda markägaren kan överklaga de kommunala besluten till länsstyrelsen. Statens kontrollmöjligheter när det gäller 1. ex. skogshushällningen blir fullgoda genom att systemet bygger på delegation från länsstyrelserna.

Gränsdragningen mellan PBL och naturvärdslt-tgen vill jag i korthet ange på så sätt att områdesbestämmelser bör få användas av kommunen för erforderlig bebyggelsereglering. medan naturvärdslagens bestämmelser om naturvårdsonu'i'tde och naturreservat bör användas om kommunen vill avsätta mark för friluftsändamäl.

l väglagen finns flera bestämmelser som innebär förbud mot att uppföra byggnader. sätta upp skyltar. ljusanordningar och liknande i närheten av allmänna vägar.

PBL—utredningen har valt att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit att reglerna om skyltar. reklamanordningar och liknande skall upphävas och att sådana frågor i fortsättningen skall regleras endast genom PBL. Utredningens förslag i den här delen har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Vägverket samt vissa länsstyrel- ser och vägförvaltningar anser emellertid att också bestämmelserna om skyltar bör behållas i väglagen. Kommunförbundet och några kommuner hävdar att även bestämmelserna om byggnader bör föras till PBL.

Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra på de regler som gäller åtgärder inom ett vägområde. som väghållaren råder över med vägrätt. Det betyder att t. ex. bestämmelserna i 48.5 med förbud i vissa fall att uppföra byggnader inom vägområden bör vara kvar i väglagen. Beträf— fande tavlor. skyltar o.d. finnerjag det inte sakligt motiverat att föra över tillständsprövningen till PBL. Med andra ord bör bestämmelserna i 45 och 46% finnas kvar i väglagen. Det finns anledning att se annorlunda på byggnader och en rad andra anläggningar och anordningar som bör vara generellt prövningspliktiga enligt förslaget till PBl... När det gäller ansök— ningar om att få uppföra byggnader m.m. ankommer det enligt PBL på byggnadsnämnderna att göra en allsidig prövning av tillätlighet och lokali- sering. där således även trafiksäkerhetsaspekter skall beaktas. Många

5 Lugieknixku ji'nlqm' ut'/t [nertill— ningens I'ät'Ål'ftltl 5.4.3

Prop. 1985/86: ] lt)7

kommuner är i dag väghållare enligt väglagen. och allmänt har kommuner- na god kunskap om trafik- och .traftksakerhetsfrågor. [ ärenden hos bygg- nadsnämnden som kan beröra allmän väg är dessutom vägverket sakägare och kan bevaka att sådana frågor får en tillfredsställande lösning.

[ översiktsplanen kommer såväl genomförda som planerade allmänna vägar att vara redovisade. Jag ser det också som självklart att kommuner— na i ("översiktsplanen redovisar de särskilda restriktioner i fråga om bebyg— gelse som bör gälla i anslutning till allmänna vägar eller vägreservat. Om det behövs. kan översiktsplanens syfte säkerställas genom att områdesbe- stämmelser antas efter samråd med vägverket.

Det finns enligt min mening inte någon anledning att tro annat än att vägverket får gehör för sina synpunkter på trafiksäkerhetsfrågor vid be- handlingen av översiktsplaner och områdesbestämmelser. Mot den här bakgrunden anserjag att utredningens skäl för att behålla dubbelprövning- en av nya byggnader och vissa anordningar inte är tillräckligt starka. Kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen för att uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närheten av allmänna vägar bör därför upphävas i den mån det råder bygglovsplikt enligt PBL. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdepartementet. Jag återkom- mer till dessa frågor i mitt blivande förslag till ändringar i annan lagstift- ning.

5.4.4 Dubhe/prf'ivning (n'/z enbart Apevia/pri)"vning

Jag har i övrigt inte för avsikt att föreslå några stora förändringar av nu rådande förhållanden i fråga om samordningen mellan byggnadslagstift- ningen och annan lagstiftning. Det kommer alltså även i fortsättningen att finnas både markanvändningsåtgärder som tillständsprövas uteslutande enligt någon annan lag än PBL - t. ex. vägar - och byggnader som dubbel- prövas - t. ex. en industri som skall ha tillstånd enligt såväl byggnadslag— stiftningen som miljöskyddslagen.

Det bör redan här framhållas att varken en detaljplan eller ett bygglov avses innebära nägot slutligt besked från samhället om att det inte finns några hinder mot att bygga eller vidta andra åtgärder. Trots att ett tillstånd har meddelats enligt PBL. kan alltså ett projekt inte påbörjas förrän sökan- den har inhämtat även andra behövliga tillstånd. Som ett exempel kan nämnas regleringen av fasta fornlämningar i fornminneslagen (194250). Det ligger på sökanden att iaktta dessa regler. även om han har fått bygglov. En bestämmelse bör dock införas om att byggnadsnämnden som en serviceätgärd upplyser sökanden om de övriga tillstånd som eventuellt kan behövas.

Att markanvändning alltså även i fortsättningen skall tillåtlighetsprövas enligt flera andra lagar. samtidigt som man vill låta planläggning enligt PBL få vissa verkningar på andra tillstånd. medför att en del ingrepp i andra lagar behöver göras. Som jag närmare kommer att utveckla senare (avsnitt

5 Lauf/(niska frågor ()(/I lagstift— ningens räckvidd 5.4.3—544

Prop. l985/86: ] 108

Zl) avserjag att i annat sammanhang föreslå att det i en rad lagar som rör 5 Lucie/(niska

markanvändningen införs ett krav på att planerna enligt PBl. på vissa sätt .fl'fl-L'm' "('/_l [tlf—':”l/l' ' skall beaktas vid tillståndsbesluten. 2,35)"; ';';/””Il! Den fulla räckvidden av planerna enligt PBL kommer således att framgå _ ' ' __ ' '-

inte enbart av PBL i sig utan även genom den reglering av kopplingen mellan planerna och en rad specialförfattningar som jag senare Skull äter— komma till regerin "fen med f("irslag om. I stora delar kommer denna regle- ring att stämma överens med vad som gäller i dag i fråga om sambandet

mellan planer enligt byggnadslagcn och spccialförfattningarna.

5.4.5 Plunernus rår/(vidd Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan alltså konstateras att planbe- sluten enligt PBL får betydelse för följande slag av ätgärder: ]. Åtgärder som behöver tillståndsprövas uteslutande enligt PBL.

2. Åtgärder som behöver tillståndsprövas både enligt PBL och enligt någon speciallag. t. ex. uppförande av en industribyggnad som behöver tillstånd enligt miljöskyddslagen. Även i dessa fall sker den planmässiga bedömningen i samband med bygglovsprövningen.

3. Åtgärder som skall prövas enbart enligt någon speciallag. t. ex. byggan— de av vägar. Här skall planerna på visst sätt beaktas vid tillståndspröv- ningen i enlighet med det förslag om följdlagstiftning till PB L som jag senare avser att lägga fram.

4. Åtgärder för vilka tillstånd inte behövs vare sig enligt PBL eller enligt någon speciallag och som avser byggnader eller andra anläggningar samt tomter och allmänna platser. Att även sådana åtgärder skall vara planenliga innebär att det ankommer på den som utför åtgärden att utan t'örhandsprövning följa planens reglering.

Prop. 1985/%:] W) 6 Principer för planläggning och prövning av bygglov m.m.

Sammanfattning

-' PBL skall innehålla ett kapitel om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse ts. 109)

Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en grundläggande bestämmelse att planläggning och beslut om lov skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsättningar för en god bostads—_ arbets-. trafik- och fritidsmiljö ts. lll) Lagen om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL ts. l13) På samma sätt som enligt dagens lagstiftning skall särskilda krav uppfyl- las föratt mark skall få användas för bebyggelse. Vid lämplighetspröv- ningen skall bl.a. kommunalckonomiska bedömningar ges stor tyngd. Dessutom skall energifrågorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse ts. 115).

6.1 Behovet av bestämmelser om allmänna intressen vid markanvändnings- beslut enligt PBL

A-liiljå'ins'Iag: PBL skall innehålla ett kapitel om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.

Somjag har anfört tidigare (avsnitt 3.2) bör PBL inriktas på kommuner- nas styrning av bcbyggelseutvecklingen i vid mening. Jag har också fram- hållit att en grundläggande princip bör vara att mark skall prövas från allmän synpunkt lämplig för ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt för vissa an- läggningar. Sådan prövning skall göras vid planläggning enligt PBL. Utan- för omräden med detaljplan eller områdesbestämmelser och där detaljplan inte är en nödvändig förutsättning för lämplighetsbedömningen. sker den— na bedömning i samband med prövningen av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Översiktsplanen utgör då ett planmässigt beslutsunder- lag.

I likhet med vad som gäller i dagens byggnadslagstiftning bör således planmässiga överväganden föregå sådana förändringar av markens an- vändning som kan få betydelse för utvecklingen i det område som berörs av förändringen. Detta innebäri sig en garanti för att markanvändningsför- ändringar av betydelse föregås av noggranna överväganden om vad som är en från allmän synpunkt lämplig utveckling.

I byggnadslagstiftningen har sedan lång tid ställts upp bestämmelser som skall gälla för planläggning och tillståndsprövning. ] nuvarande lagstiftning

f) Prinri/u'rji'ir plunlc'iggning och prt'irning ur bygg- Im' m.m. ö.!

Prop. l985/86: ] | it)

finns dessa bestämmelser främst i 9. 12 och 29% byggnadsstadgan. De ganska vida allmänna bestämmelserna i as om de krav som skall gälla för planläggning utgör den viktigaste grunden för prövning av markanvänd— ningsförändringar. Dessa bestämmelser ligger till grund såväl för dispens- prövning av tätbebyggelse utanför detaljplan som för prövning av glesbe- byggelse och tätbebyggelse av mindre omfattning: man brukar tala om att all prövning av bebyggelse sker på planmässiga grunder.

Enligt ()ä första stycket byggnadsstadgan skall planläggning ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveckling inom det område som planen skall avse. 'l'illbörlig hänsyn skall också tas till förhållz-tndena inom angränsande områden. liksom till den allmänna samfärdselns. energi— hushållningens. det miltitära försvarets. civilförsvz'irets och andra för fan- det gemensamma behov.

l paragrafens andra stycke har angetts ett antal faktorer som särskilt skall beaktas när mark skall exploateras.

Såväl bygglagutredningcn som PBL-utredningen har föreslagit att en blivande lag skall innehålla allmänna riktlinjer för planläggning och till— ständsprövning. Båda utredningarnas förslag i de här avseendena utgår från nuvarande regler i 93? byggnadsstadgan. De föreslagna reglerna har emellertid getts en vidare syftning i fråga om synen på samhällsutbyggna- den och mer inriktats på resurshushållning. l PBL—utredningens förslag kan lagregleringen av riktlinjerna. i den fysiska riksplaneringen ses som ett utflöde av denna vidgade syn på samhällsutbyggnad och rcsurshushåll- ning.

PBL-utredningens förslag att ge bestämmelser som innehåller allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning en sammanhållen central plats i lagen har inte mött några erinringar från remissinstanserna. Där- emot har efterfrågats bättre belysning av vissa frågor som bör ligga till grund för planering och tillståndsprövning. Detta gäller bl.a. frågorna kring hushållning med naturresurser och en ekologisk grundsyn vid föränd— ringar av markanvändningen. hur energihushållningen skall beaktas och kollektivtraf'tkfrågornas ställning vid överväganden om markanvändning- en. Många remissinstanser har även pekat på att frågan om en god social miljö bör få en mer framträdande plats.

I likhet med utredningarna anser jag att PBL bör innehålla ett särskilt kapitel om vilka allmänna intressen som skall beaktas vid markanvänd- ningsförändringar som regleras i PBL. Mot bakgrund av att förändringar i princip skall föregås av planläggning. blir bestämmelserna i första hand att uppfatta som krav vid planläggning. Utredningen har också föreslagit att kraven på en lämplig samhällsutveekling och en god miljö (2 kap. I och 2 åå) skall tillämpas enbart vid planläggning.

Lämpligheten av bebyggelse och tillståndspliktiga åtgärder i övrigt skall som jag nyss nämnde kunna bedömas i samband med prövningen av ansökningar om lov. Sådana enskilda lovärenden kan inte ses isolerat som

Hänvisningar till PS3

6. Primfipc'rji'n' planläggning ut'/I prt'it'ning av byyy- Im' m. m. ö.]

Prop. 1985/86: 1 l l |

om de saknade betydelse för samhällsutvecklingcn i stort. Ett enskilt bygglov. sett som enstaka beslut. påverkar kanske inte bebyggelsestruk— turen i kommunen. men sammantaget kan mänga enskilda bygglov få omfattande konsekvenser. Jag anser därför att bestämmelserna i kapitlet om allmänna intressen bör vara tillämpliga även pä enskilda ärenden. Alla ätgärder" skall m.a.o. prövas utifrån planmässiga grunder.

Av naturliga skäl blir bestämmelser av detta slag allmänt hållna och kan synas svåra att tillämpa i praktiken. Det är emellertid knappast möjligt att i lagtexten ange de allmänna utgångspunkterna för planering och bebyggel- seutveekling på ett mera preciserat sätt. Avsikten ärju att dessa utgångs— punkter skall läggas till grund för en planerad utveckling som det ankom— mer pa kommunens företrädare att besluta om. i första hand genom att anta planer som lägger fast den lokala tillämpningen av bestämmelserna. men ocksä genom beslut i enskilda fall om bygglov och förhandsbesked. Det vore enligt min mening också olyckligt att genom bindande regler mera i detalj styra utvecklingen i kommunerna. Det kan därför knappast vara lämpligt att utfärda tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna om plan- läggning. Däremot är det naturligtvis av stor betydelse att nya rön om planering kommer beslutsfattarna till del. Detta sker bäst genom att kom- munerna har tillgång till välutbildad personal på planeringsområdet. Av stor betydelse är dessutom att ny kunskap sprids till kommunerna. De allmänna råd om planering som statens planverk tttfärdar har här stor betydelse.

6.2 Allmänna intressen

6.2.1 En lämplig .mntltällsulveck/ing m.m.

i Mitt förslag: Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en

grundläggande bestämmelse att planläggning och beslut om lov skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsätt- ningar för en god bostads-. arbets-. trafik— och fritidsmiljö.

Byggnadsstadgans planformer och krav på planläggning är inriktade på utvecklingen inom avgränsade bebyggelseområden i kommunen. Utveck- lingen under 1970-talet har visat ett behov av en totalsyn på utvecklingen inom en kommun så att också glesbygdsfrägor behandlas i planeringen. Det är också mot den bakgrunden som jag har förordat att kommunerna skall ha en heltäckande översiktsplan för kommunen och att den skall hållas aktuell.

I likhet med PBL-utredningen anserjag att det i en bestämmelse bör slås fast att planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveck- ling. Mot bakgrund av att PBL i första hand är inriktad på bebyggelsem- vecklingen bör det också föreskrivas att planläggningen enligt PBL skall ge

() Pi'int'ilu'rlli'ir [)ld/iliigunilm (It'll prövning (ll' bygg- lm' m.m. h.] —/).2./

Prop. 1985/86: 1 I 12

förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-. arbets-. trafik- och fritidsmiljö.

En bestämmelse om att planläggning skall främja en frän allmän syn- punkt lämplig utveckling innebär bl.a. att längsiktiga och gemensamma intressen skall beaktas och tillvaratas. Enskilda intressen bör inte få hindra en utveckling som frän allmän synpunkt bedöms vara betydelsefull. Av särskild vikt är att ekonomiskt svaga intressen beträffande markanvänd- ningen inte missgynnas i förhållande till exploateringsintresscn som drivs av ekonomiskt starka grupper i samhället. Att planera för en lämplig utveckling innebär att sammanjämkningar måste göras mellan intressen från olika sektorer i samhället. Det är därför av särskild vikt att den fysiska planeringen i kommunerna samordnas med annan planeringsverksamhet.

Det är naturligt att kommunerna i sin översiktliga planering tar ställning till de stora linjerna i kommunens bebyggelsestruktur. l det sammanhanget bör understrykas jämställdhetsfrägornas betydelse för bedömningen av en lämplig samhällsutveekling. En utspridd och i förhållande till arbetsmark- nader. kollektivtrafik och service illa lokaliserad bebyggelse kan avsevärt försvåra för kvinnor och män att på jämlika villkor förvärvsarbeta och delta i samhällslivet. '

När jag nu förordar att i PBL skall tas in en bestämmelse om att planläggning skall skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-. arbets-. tratik- och fritidsmiljö. är det ett uttryck för att dessa miljöaspekter och samordningen mellan dem är av särskild betydelse för den strävan i riktning mot goda sociala och jämlika levnadsvillkor som utgör grunden för lagstiftningen.

[ fråga om vad som bör inrymmas i en från social synpunkt god miljö vill jag anknyta till följande uttalande av departementschefen i propositionen (1979/80: l) om socialtjänsten:

Socialutredningen har föreslagit att socialtjänstens företrädare i sitt arbete med planeringsfrågorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

— en allsidigt sammansatt social struktur: en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap; möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla: ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service: — en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv: —— väl utbyggda kollektiva resmö-jligheter som tillgodoser även de handi— kappades behov: ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former: offentliga platser och byggnader så utformade att de blir tillgängliga för alla; differentierade sysselsättnings-- och utbildningsmöiligheter för grupper med behov av särskilda insatser:

(i Principr'rji'ir planläggning ut'/1 prövning ur hygg— lut' m.m. 6.2.1

Prop. 1985/86: [ ll3

— en aktiv konsumentverksamhct med inriktning i första hand påatt stödja resurssvaga grupper. ' '

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmäl, vilka har tillstyrkts praktiskt taget enhälligt av remissinstanserna. — Enligt min mening svarar dclmälen väl mot de krav som man bör ställa på en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende.

För flertalet delmål som här ställts tipp utgör PBL ett viktigt genomfö- randeinstrument. Jag kan helt ställa mig bakom de strävanden som social- utredningens förslag innehåller och jag anser att de uppställda delmålen kan utgöra grund för tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen om att förutsättningar skall skapas för en god miljö.

I detta sammanhang vill jag också betona vikten av att bestående sam— verkansformer mellan berörda samhällsorgan utvecklas i enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen (1980: 620) och hälso- och sjuk- vårdslagen (19821763). Enligt socialtjänstlagen (5 &) hör det till socialnämn- dens uppgifter att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med bl. a. andra samhällsorgan främja goda miljöer i kommunen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (Så) har landstingskommunen getts motsvarande an- svar att samverka med andra samhällsorgan.

6.2.2 Namrresurwr m. nl.

ll-Iilrjörslag: Lagen om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL.

För att man skall få till stånd den lämpliga samhällsutveekling som jag har talat om. är det av särskild vikt att behovet av en långsiktig hushållning med våra naturresurser beaktas vid beslut som rör markanvändning. PBL- utredningen hänförde den frågan till kravet på att planläggning skall främja en lämplig samhällsutveekling. Naturresurshushällning som krav för plan- läggning och tillståndsprövning enligt PBL behandlades ganska kortfattat av utredningen, Som jag nämnde tidigare har många remissinstanser efter- lyst en bredare belysning av hushällningsfrägorna.

Fysisk planläggning utgör ett viktigt led i tillämpningen av en naturre- surslag. Mitt förslag till PBL bygger på att även NRL antas. Ett kapitel om krav på planläggning och tillständsprövning enligt PBL bör innehålla en bestämmelse om att även NRL skall tillämpas,

Genom denna hänvisning till NRL kommer det att åligga kommunerna och deras byggnadsnämnder att vid all planläggning och prövning av lov enligt PBL se till bl.a. att områden av riksintresse används på ett lämpligt sätt. Äsidosätter en kommun detta. kan och bör staten ingripa mot kom- munen.

Hänvisningen innebär vidare att även de grundläggande hushållnings- kraven i lagen skall tillämpas vid planläggning och vid prövning av ansök-

Hänvisningar till S6

6 Principen/Ör planläggning och prövning av bygg— Im' m.m. 6.2.1 *Ö.2.2

Prop. 1985/86: 1 1 H

ningar om bygglov och förlutndsbesked. Jag vill här kort erinra om viss-_l inslag i det till lagrädet remitterade förslaget till NRL.

l en inledande bestämmelse i förslaget till NRL anges att marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas sa att en frän ekologiska. sociala och samhällsekonomiska synpunkter god hushällning främjas. Bestämmelserna i NRL syftar till att landets försörjning med naturresurser skall tryggas. god natttr- och kulturmiljö bevaras samt ett ändamälsenligt samhällsbyggande främjas.

Markanvändningsfrägor utgör naturligtvis ett centralt led i naturresurs— hushällningen. l.)ärför har i NRL tagits in grundläggande hushällningsbe- stämmelser som till övervägande del motsvarar 95 byggnadsstadgan och de nuvarande s. k. verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska rikspla- neringen. NRL innehäller därför bestämmelser om sädana intressen som det finns särskild anledning att värna om. Föreskrifter finns sälunda om hänsynstagande på olika sätt till de areella näringarnas intressen. Vidare finns bestämmelser om hänsyn till naturvärdens. kulturminnesvärdcns och friluftslivets intressen. lnom områden som av olika skäl är av riksintresse är skyddet särskilt starkt.

Bestämmelsen i Blå byggnadsstadgan om att mark skall användas för det ändamål för vilket den är mest lämpad med hänsyn till beskaffenhet. läge och föreliggande markanvändningsbehov är av sädan central betydelse för planläggning att en motsvarighet bör tas in även i PBL.

NRL innehåller också ett kapitel med särskilda hushällningsbestäm- melser för vissa områden i landet. som ersätter de s. k. geografiska riktlin- jerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa omräden är i sin helhet av riksintresse.

Vidare finns i NRL bestämmelser om förutsättningar för exploaterings- företag inom olika områden.

De krav som i nu redovisade avseenden kommer att tas in i NRL kommer säledcs att fä stor betydelse för planläggning och prövning av sådana exploateringsföretag som lovprövas enligt PBL.

En fråga som har aktualiserats efter det att lagrådsremissen beslutades angäende PBL - främst med anledning av civilft'irsvarsstyrelsens remiss- yttrande över förslaget till NRL är hur totalförsvarets intressen skall vägas in dels vid ställningstaganden till lokaliseringen av ny bebyggelse och dels vid beslut som rör utformningen av bebyggelsemiljön inom omrä- den som har befunnits lämpliga att bebygga. Jag vill till en början erinra om att kommunerna enligt beslut av riksdagen skall med början under budget- året 1984/85 ta över ansvaret för ledningen av eivilförsvarsverksamheten pä lokal nivå i krig och för den planläggning i fred som hänger samman härmed (prop. |98l/82: l02 bil. 2. FöU 18. rskr374). Riksdagen beslöt vid l982/83 års riksmöte att övergången till kommunal ledning och planlägg- ning skall genomföras under perioden l984/85— I986/87 (prop. 1982/83: 100 biff). FöU9. rskr27l ).

f) I-'/'int'i[.>t'r/:'n- plunlr'iggning ut'/I [Wärn/"ng ur ltt—u:- lul' HI. m. 6.2.3

Prop. 1985/86: 1 ll5

För att dessa riksdagsbeslut skall kunna genomföras har regeringen i prop. l98—lf'äiz49 förelagt riksdagen förslag till bl.a. ändringar j civilförsvarsla- gen (1960: 74). som innebär att kommunerna skall upprätta och anta vissa planer däribland skyddsplaner. Bland de aspekter som skall belysas i skyddsplaner anges tillgången på och behovet av skydd. de ätgärder som behövs för omflyttning. utrymning m.m. samt i vissa fall även behovet av skyddsrum med hänsyn till befintlig och planerad bebyggelse.

Det är naturligtvis angeläget att kommunerna har möjlighet att i den fysiska planeringen integrera sädana ställningstaganden som har kommit fram vid försvarsplaneringen i vid mening. Frän civilförsvarssynpunkt t. ex. finns det behov att kunna påverka lokaliseringen så att bostäder och anläggningar inte uppförs i närheten av sädana verksamheter som bedöms kunna bli utsatta för angrepp i krig. Grunddokumentet för skyddsplanen är en skyddsanalys. som bl. a. beskriver var riskomräden av olika slag finns. Denna analys bör ocksä kunna utgöra underlag för beslut om lokalisering i kommunernas fysiska planering.

De nu beskrivna försvarsintressena blir enligt min mening fullt tillgodo- sedda genom det förslag till PBL som jag nu lägger fram och förslaget till NRL. Jag nämnde tidigare att PBL avses innehålla en bestämmelse om att NRL skall tillämpas vid planläggning och vid beslut om bl.a. bygglov. Förslaget till NRL i sin tur innehåller en bestämmelse som innebär att mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret sa längt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan pätagligt motverka totalförsva- rets intressen. Genom anknytningen mellan PBL och NRL blir det alltså möjligt att t. ex. förhindra ny bebyggelse i närheten av tänkbara bekämp- ningsmäl.

.lag äterkommer i det följande (avsnitt 6.4) till frägan om civilförsvarets intressen i bebyggelsemiljön.

6.3 Särskilda krav för att mark skall få användas för bebyggelse

Mit/_l't'irslug: På samma sätt som enligt dagens lagstiftning skall särskil- da krav uppfyllas för att mark skall få användas för bebyggelse. Vid lämplighetsprövningen skall bl. a. kommunalckonomiska bedömningar ges stor tyngd. Dessutom skall energifrägorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

6.3.1 Is]munmmlckmmmixltufrägor m. m.

195 andra stycket byggnadsstadgan finns angivna vissa speciella krav av teknisk och hygienisk natur som skall ställas på mark som skall användas för bebyggelse. Sålunda föreskrivs allmänt att terräng och grumlförhällan- dena skall vägas in vid prövningen av marks användning till olika ändamäl och att mark inte får avses för bebyggelse om den inte ur suntlhetssyn-

() Pl"irt('i].n*r_/'i")'r planläggning uc/t prr'it'nl'ng (ll' bygg— Im' m.m. O.2.2—6.3.l

Prop. 1985/86: ] Ila

punkt. med hänsyn till samfärdseln. möjligheterna att ordna vattenför— sörjning och avlopp. faran för vattenft'ärorening eller eljest ur allmän syn— punkt är lämpad för bebyggelseändamäl.

Som också har föreslagits av PBL-utredningen bör PBL innehålla en bestämmelse som i stort sett motsvarar de nu redovisade kraven i bygg- nadsstadgan. Dessa krav kan sägas sammanfatta basförutsättningarna för marks användning för bebyggelse.

PBL-utredningens motiv till bestämmelsen om de nu redovisade kraven har kritiserats av mänga remissinstanser. av vilka åtskilliga har framhällit att den enskildes skäl för att få använda mark för bebyggelse har getts en alltför stark ställning. Flera remissinstanser anser att det av motiven bör framgå. att större hänsyn skall tas till kommunal- och samhällsekonomiska aspekter.

Jag delar uppfattningen att de kommunal- och samhällsekonomiska frä- gorna bör tillmätas stor betydelse när frågan om marks användning för bebyggelse skall avgöras. [ värt samhälle är det en självklarhet att alla skall kunna komma i åtnjutande av samhällsservice av olika slag. Det är då naturligt att kommunerna som närmast ansvariga för samhällsservicen bör ha beslutanderätten om var man anser sig ha möjlighet att erbjuda sädan service.

Som jag tidigare har anfört bör bestämmelserna i kapitlet om allmänna intressen tillämpas säväl vid planläggning som vid prövning av lov. ls'om- munalekonomiska bedömningar kan på så sätt göras direkt i enskilda ärenden. vilket självfallet är nödvändigt med tanke bl. a. på vad jag nyss anförde (avsnitt (). |) om den samlade effekten av många enskilda bygglov. som vart för sig kan ha marginell betydelse på t. ex. kotnmunalekonomin. Jag återkommer till dessa frågor när jag närmare gär in på bygglovspröv- ningen (avsnitt 12.2.5).

6.3.2 Energiförsörjning och energilmshtil/ning

När det gäller bebyggelse och energianvändning har intresset varit i hög grad inriktat på teknik och utformning av byggnader. I 95 byggnadsstad- gan finns en föreskrift om att tillbörlig hänsyn Skall tas till energihushäll- ningens behov. Det är således möjligt att väga in energihushållning vid planläggning. PBL-utredningen har föreslagit att möjligheterna att ordna bl.a. energiförsörjning särskilt skall beaktas vid planläggning och till— ständsprövning.

Många remissinstanser anser att energihushällningsfrägorna har försum— mats i PBL-betänkandet.

Energifrågorna i gällande lagstiftning är i hög utsträckning inriktade på byggnaders utformning och i viss män på deras placering på tomten. Det finns enligt min mening anledning att ge ökad vikt åt energifrågorna vid lokaliseringsprövning av i första hand samlad bebyggelse. En möjlighet att väga in energifrågor även vid Iokaliseringsprövning av enstaka byggnader bör emellertid också finnas.

() Principe/glor planläggning (n'/z prt'it'ning ar bygg- lov m.m. ()..i,/—Ö._f.2

Prop. 1985/86: 1 117

Genom lagen ( 19771439. ändrad senast l9811fatll) om kommunal energi— planering åläggs kommunerna eit planeringsansvar pa energiområdet. En- ligt lagen skall kommunernz-t i sin planering främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunerna åläggs ocksa att vid planeringen undersöka förutsättningarna att genom samarbete med annan kommun eller betydande intressent på energiområ- det gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns sådana förutsättningar skall de tas till vara i planeringen.

Vad kommunerna ålagts är således att inom ramen för den planering som de normalt bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihushäll- ningen och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör.

Självklart bör PBL innehålla sädana bestämmelser att bebyggelse- och energiplaneringen kan samordnas. Att kommunerna i sin planläggning skall reservera mark för energianläggningar av olika slag följer av de allmänna utgångspunkterna för planläggning och bygglovsprövning. som jag tidigare har redogjort för. Det gäller exempelvis mark för olika typer av energiomvandlingsanläggningar. tänkbara lägen för vindkraftverk och vat- tenkraftverk liksom mark för ledningar etc. Jag anser dessutom att det i kapitlet om allmänna intressen bör finnas en särskild bestämmelse om att byggnader och andra anläggningar. som för att fungera tillfredsställande är beroende av energianvändning. skall lokaliseras sa att energiförsörjnings- och energihushällningsfrägorna tillgodoses på ett lämpligt sätt.

En sådan bestämmelse bör leda till att energiförsörjningsfrågorna ges ökad tyngd i den fysiska planeringen. Valet av uppvärmningsform är en betydelsefull del av den energipolitiska planeringen. Det torde i framtiden bli nödvändigt att kommunerna för olika planområden med samlad bebyg- gelse tar ställning till uppvärmningsformerna. Detta gäller även vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av områdena. Lokaliseringen och även utformningen i stort av bebyggcleområden har t. ex. stor betydelse för möjligheterna att använda värmeverk för centrali- serad försörjning. Lokalisering och utformning har även stor betydelse när det gäller användning av centraliserade värmesystem i mindre. någorlunda täta bebyggelsegrupper.

En bestämmelse med det nu föreslagna innehållet bör också leda till att man. när lokalisering av bebyggelse prövas. tar ökad hänsyn till de klima- tologiska förhållandena. Man vet t.ex. i dag att energiförbrukningen i likadana hus kan skilja med Ztlprocent beroende på var husen ligger inom samma ort. En betydande forskning har gjorts och görs i fråga om lokalkli- matets betydelse för energihushällningen. Lika väl som landskapsstruk- turen i sig ger upphov till värmeöar och kalluftssjöar. kan nytillkommen. tät bebyggelse ge upphov till en värmeö. Det är av stor betydelse att den forskning som görs på det här omrädet tas till vara i den fysiska planering- en.

() Princi/u'rjör planläggning (N'/l prövning av hygg— lot- HI. m. 6.3.2

Prop. 1985/86: ] llts'

6.4. Bebyggelsemiljöns utformning

Bestämmelser om egenskaper hos bebyggelsemiljön finns på flera ställen i byggnadslagcn och byggnadsstadgan (se t. ex. 5. (i. 9 och 25 ss BL samt 9. 12. 29. 38. 39. 46 och 53 äs" BS). En del av bestämmelserna avser all planläggning. medan andra är kopplade till ett visst planinstitut eller tar sikte enbart på byggnadslovsprövning. PBL—utredningen har i sitt förslag i 4kap. tagit in särskilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning.

Flera remissinstanser är emellertid starkt kritiska till utredningsförsla- get. De anser att de föreslagna särskilda bestämmelserna om bebyggelse- miljöns utformning i 4kap. i flera avseenden är en upprepning av de allmänna riktlinjerna i 2 kap. i utrcdningsförslaget. Bestämmelserna anses dessutom vara alltför vaga. och definitioner. begrepp och formuleringar anses ibland vara oklara. Det finns dock remissinstanser som tillstyrker den helhetssyn som utredningsförslaget innehåller om bebyggelsemiljt'ins utformning.

Som jag återkommer till i det följande (avsnitt ll) bör PBL innehålla ett särskilt kapitel (3 kap.) med bestämmelser om krav på byggnader m.m. De krav som där anges med avseende på de enskilda byggnaderna och på tomter och allmänna platser motsvarar i stora delar de krav som enligt förslaget skulle kunna ställas på utformningen av bebyggelsen i dess hel- het.

Många av de krav som gäller i fråga om de enskilda byggnadernas egenskaper är avsedda att säkra att en byggnad kommer att fungera på ett sätt som är lämpligt i förhållande till omgivningen och till behoven hos dem som bor eller arbetar inom omrädet. Hur kraven skall tillämpas på den enskilda byggnaden blir beroende av en allmän lämplighetsbedömning. där också den omgivande bebyggelsens egenskaper tas med i bedömningen. Sådana lämplighetsbcdömningar förutsätts normalt ske genom detaljplan eller omrädesbestämmelser. Vid sin prövning av de krav som i samband med bygglov skall ställas på den enskilda byggnaden har byggnadsnämn- den att utgå från de bestämmelser för bebyggelsen i området som anges i sådana plandokttment.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening nödvändigt att övergri- pande krav pä bebyggelsemiljön tas in i 2 kap.

Huvudansvaret för utformningen av bebyggelsen ligger hos kommuner- na. En av PBL:s uppgifter är att ge kommunerna de instrument som behövs för att styra utformningen av miljön. men också att ge de villkor som bör gälla i fråga om hur dessa instrument används. De bestämmelser som rör kraven på bebyggelsemiljön riktar sig i första hand till kommuner- na såsom ansvariga för den lokala fysiska planeringen. Kraven gäller emellertid även när någon vare sig det är kommunerna eller annan — avser att genomföra åtgärder som berör bebyggelsemiljön.

De grundläggande materiella kraven på egenskaper hos bebyggelsemil—

b I)I'fllt'll7L'l'_/i'll' planläggning ut'/1 priit'ning ut' bygg- lov m. HI.

().4

Prop. 1985/86: 1 l lt.)

jön bör vara generella i den meningen att de skall iakttas bäde vid planlägg— ning och vid prövning av enskildä'"ärenden om lov. Bestämmelserna bör vara tillämpliga saväl vid utformningen av ny bebyggelse som vid ändring eller komplettering av befintliga bcbyggelsemiljöer. De bör etnellertid inte kunna tillämpas annat än i områden med samlad bebyggelse. Det innebär bl.a. att bestämmelserna inte blir tillämpliga vid prövningen av lov till enstaka byggnader som inte placeras i anslutning till annan bebyggelse.

De aspekter beträffande vilka det finns anledning att ställa krav inte bara på de enskilda byggnaderna utan även på utformningen av bebyggelsen som helhet bör enligt min mening anges genom en uppräkning direkt i lagen. l)en bör avse vissa grundläggande krav pä säkerhet och skydd mot olyckshändelser. hushållningen med energi och vatten. anpassning till lokala klimat— och hygienförhällanden. en tillfredsställande trafikförsörj- ning. tillgängligheten inom området. möjligheterna till lek. motion och annan utevistelse samt tillgången till samhällsservice och kommersiell service.

Med anledning av vad jag tidigare (avsnitt 6.2.2) anförde om totalförsva— rets intressen villjag nu f("ireslå dct tillägget i förhållande till lagrådsremis- sen att även behovet av sädana skyddsåtgärder som behövs med hänsyn till civilförsvaret skall beaktas vid bebyggelsemiljöns utformning.

Jag äterkommer närmare till dessa frägor i specialmotiveringen. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen vill jag emellertid redan nu ta tipp frägan om kollektivtrafik.

Enligt min mening bör bestämmelserna om bebyggelsemiljön innebära bl.a. att kommunerna skall göra en sammanvägd helhetsbcdömning sä att skilda trafikantgruppers behov beaktas. Det ligger då i sakens natur att kollektivtrafiken ges goda förutsättningar. Tillgängliga bedömningar tyder nämligen påatt kollektivtrafiken framöver kommer att öka i omfattning pä bekostnad av biltrafiken. För att kommunerna skall kunna skapa förutsätt- ningar för en effektiv kollektivtrafik genom t.ex. en rationell linjesträck- ning med gena färdvägar krävs att trafiken pä ett tidigt stadium beaktas i den fysiska planeringen. Lokaliseringen och utformningen av bostads-. service- och arbetsplatsomräden av desamma påverkar i hög grad kostna- derna för kollektivtrafiken.

Runt om i landet finns det exempel på bostadsområden där kollektivtra- fik-intressena inte tillräckligt har beaktats. l studier som bl.a. genomförts med kollektivtraftkberedningcns stöd har det konstaterats att bristfällig samplanering med kollektivtrafikens företrädare lett till onödigt höga drift- kostnader för trafikföretagen.

Kommunerna har redan i dag möjligheter att i början av planeringen av ett bostadsområde lägga upp en plan för genomförande och finansiering. Detta kan ske genom att kommunerna genom exploateringsavtal eller genom särskilda inVesteringsbidrag från t. ex. länshuvudmän täcker in hela investeringskostnaden eller delar av den för att tillgodose kollektivtrafi—

() Prinei/n'rji'ir planläggning ()("lf prövning av hygg- Im' m.m. 6.4

Prop. l985/86: 1 120

kens intressen. Enligt min mening bör fortsättningsvis samverkan med 6 Principe/'fin- ansvariga organ för kollektivtrafiken inledas på ett tidigt stadium sä att alla Pla'llägk'll'w ”('/' prövning av hygg-

. _ . . . . . . luv m.m. hetsbedömning av trafikförst'irlningen för ett Visst omräde. Ö 4

förtitsi'ittningar och krav kan vägas samman. när kommunen gör sin hel-

Prop. 1985/86: 1 121

Hänvisningar till S6-4

7. Översiktsplan 7 Öl't'*l'.t'lkl.spl(ln 7.1

Hänvisningar till S7

  • SOU 2017:64: Avsnitt 3.1.2

Sammanfattning

' Byggnadslagcns generalplan samt kommunöversikt. markdispositions— plan. omrädesplan och andra av dagens informella planer läggs till grtind för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda utveckling (s. 12!) Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark- och vattenomräden i hela kommunen. Planen skall ange riktlinjer som under— lag för prövningen av lov till bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall också redovisa htir kommunen avser att tillgodose riks- intressen enligt NRL (s. l24) -'." Översiktsplanen innefattar bäde helhetsöverblick och fördjupade rikt- linjer för avgränsade omräden. Planen består av en särskild handling och en eller flera kartor. "fill planen skall höra en beskrivning. där bl.a. motiven till planen skall redovisas. Planen skall antas av kommunfull— mäktige (s. 129) 2'- När översiktsplanen upprättas eller ändras skall kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen och andra intressenter. Samrädet syftar till utbyte av information och synpunkter under pågående planarbete och har stor betydelse för att fördjupa den lokala demokratin. Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrädsredogörelse (s. 135) Länsstyrelsen skall under samrådet ge råd om planens utformning saint verka för att omräden av riksintresse får en lämplig användning och för att mellankommunala intressen tillgodoses. Styrelsen skall också sam- ordna statliga myndigheters synpunkter på förslaget och ta till vara statens intressen. Vid utställningen skall länsstyrelsen redovisa sitta kvarstäende synpunkter i ett granskningsyttrande som skall fogas till planen (s. 138).

7.l ()versiktsplanens syfte och funktion i den samlade kommunala plane- ringen

Min _li'irslug: Byggnadslagens generalplan samt kommunöversikt. markdispositionsplan. omrädcsplan och andra av dagens informella planer läggs till grund för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda utveckling.

Jag har nyss redovisat plansystcincts uppbyggnad (avsnitt 3.l och 3.2) och de allmänna bestämmelser som jag anser skall läggas till grtind för planläggningen (avsnitt 6). Jag skall här ta tipp den närmare innebörden av dessa förslag.

Prop. 1985/86: 1 [33

Dagens fll/tll'lnt'llli iit't'rxi/tlligu plz/nur [Hurtig/enn"

För att ange grunddragen i markens användning m.m. anvisarbyggnads- lagcn institutet generalplan. Planen kan antas av kommunen sotn riktlinjer för den närmare planläggningen och. om kommunen begär det. fastställas av länsstyrelsen. varigenom planen fär vissa rt'ittsverkningar.

Jag har förut sagt att det i den praktiska planeringen har utvecklats översiktliga plattformer vid sidan av reglerna i byggnadslagcn. Det finns hos dessa planer nägra gemensamma drag. De uttrycker alla riktlinjer för en lämplig utveckling av marlatnvändning. byggande eller den fysiska miljön i övrigt. De handläggs i de llcsta fall också enligt reglerna för antagen generalplan när det gäller samrätl. utställning och antagande av ktztmmunfullmäktige.

PBL-utredningen har särskilt framhällit att en starkt ökad vikt mäste läggas vid den översiktliga planeringen för att kraven på kvalitet och effektivitet skall kunna tillgodoses. [ princip bör enligt utredningen alla övergripande bedömningar göras vid översiktlig planering eller mot bak- grund av en översiktlig plan.

Jag delar utredningens uppfattning. En effektiv översiktlig planering är också nödvändig. otn kommunerna skall kunna följa de allmänna krav som jag har föreslagit att staten skall ställa upp genom PBL. l likhet med utredningen harjag valt att ta fasta på de gemensamma egenskaperna hos dagens översiktsplaner för en lagreglering i PBL. Dessa egenskaper är att de är fysiska planer. dvs. rör markanvändning och utformning av ntiljön ' är strategiska. progratnmässiga och anger riktlinjer för kommande platt- läggning och tillständsprövning tttan att de har bindande verkan för eftctföljande beslut

f.". handläggs i öppna och ordnade former med full insytt för berörda intres- senter samt antas av kommunfullmäktige. Markens användning och riktlinjer för bebyggelseutvccklingen har stor betydelse för olika verksamheters fttnktion och möjligheter att utvecklas. Ju härdare marken utnyttjas eller belastas med miljöstörningar. desto färre och dyrare blir vanligen möjligheterna att förändra markanvändningen. Beslut om markens användning mäste som jag tidigare framhällit (avsnitt 6.2.1) alltid fattas med hänsyn till vad som på lång sikt bedöms vara från allmän synpunkt lämpligt. Jag föreslår av bl. a. dessa skäl att kommunerna åläggs att bedriva en översiktlig fysisk planering och att denna skall kom- ma till uttryck i en översiktsplan. Planen bör hade huvudsakliga egenska— per som jag nyss angav.

Benämningen översiktsplan ger enligt min mening en klar upplysning om planens karaktär. Jag anslttter mig på denna punkt till den uppfattning som har framförts av Tekniska nomenklaturcentralen. Därmed blir PBL:s kom- munala planformer enkelt och pedagogiskt benämnda översiktsplan och detaljplan.

xt xt

(I)lY'rSl'Å-IÅ'I7/(lll . I

Prop. 1985/86: 1 123

Ört'rsiktxplaneas s_v/iz' När det gäller behovet och inriktningen av ("n'ersiktsplanen kan jag ltelt ställa tnig bakom utredningens förslag. Översiktsplanen bör således be- handla de långsiktiga. strategiska frågorna för markanvändning och byg— gande och närmast vara av prograntmässig och vägledande art. Planens uppgift bör vara att ge en satnlad information om hur kommttnfullmäktige anser att bestämmelserna i Zkap. om allmänna intressen i princip bör tillgodoses inom kommunen. För att den frän allmän synpunkt lämpliga utvecklingen skall kttnna bedömas fordras en helhetssyn pä markanvändv nings— och bebyggelsefrägorna som endast kan uppnäs i översiktsplanens form. Planen bör därför vara ett viktigt instrument för kommunen att omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med riktlinjer avserjag här rekommendationer sotn kan bilda underlag för senare beslut. I likhet med utredningen föreslårjag vidare att översiktsplanen skall vara det medel som används föratt redovisa hur kommunen för sin del avser att tillgodose riksintressena vid efterkommande planläggning och prövning av lov. En översiktlig planläggning av här beskriven art är också en förutsätt- ning för att statens inflytande pä detaljplanernas utformning skall kunna begränsas. Självfallet mäste en sädan planläggning ske i öppna och demo— kratiska former. Översiktsplanens syften anserjag sålunda i korthet bör vara att med ledning av PBL:s bestämmelser om allmmänna intressen ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden samt rikt- linjer för bebyggelseutvecklingen som en del i och en förutsättning för den övergripande. långsiktiga kommunplaneringen

att redovisa behandlingen av omrädett som är av riksintresse — särskilt som grttnd för samråd mellan staten och kommunen om markanvänd— ningen och tillständsprövningen

att där det behövs ge närmare riktlinjer för kommande planläggning. be- byggelseutveckling och andra tniljöförändringar att ge kommuninvänare. sakägare och andra intressenter information om markanvändningen i stort samt inriktningen för avsedda miljöföränd- ringar. [ PBL bör alltså tas in bestämmelser om en sädan översiktlig planlägg- ning. För att svara mot de nyss angivna syftena ligger det i sakens natur att översiktsplanen mäste svara mot kommunens rädandc uppfattning. dvs. planen måste vara aktuell. Ett förhållande som inte är så vanligt att det behöver lagfästas är översiktsplanens följsamhet till en regionplan. Enligt mitt mening följer det av kravet att översiktsplanen skall hållas aktuell att kommunen inom skälig tid mäste redovisa hur riktlinjerna i regionplanen skall tillgodoses. Eftersom kommunen har haft möjlighet att följa region- planearbetet. bör en redovisning av dess konsekvenser för den egna över- siktsplanen normalt kunna ske inom ett är.

Hänvisningar till PS4

7 Översiktsplan 7. I

Prop. 1985/86: ] l24

Öt'erri/t[.s'plunmts tillämpningsrinträde bestäms _vrlcrsr m' hus-ta"mmc/xcrnu i 2 kup.

De allmänna bestämmelsernas uppbyggnad ger som jag sagt tidigare allsidiga utgångspunkter att lägga till grund för översiktsplanen. Bestäm- melserna fär naturligtvis olika styrka i olika delar av landet beroende pä skilda lokala förutsättningar. Det är meningen att dessa skilda förutsätt— ningar skall komma till uttryck i översiktsplanen. Bestämmelserna syftar till att kommunen skall lägga övergripande sociala. ekonomiska och natur- ligtvis fysiska aspekter till grund för planens utformning.

Översiktsplanen bör med andra ord samordnas med andra övergripande program och planer inom kommunen. Jag tänker då främst pä de sociala programmen för bostadsft'irst'irjning. utbildning, barntillsyn. äldreomsorg och social omvårdnad. Likaså är det viktigt att de kommunala ambitioner- na när det gäller markpolitik. energihushällning. varuförsörining och tra- fikförsörjning beaktas och får genomslagskraft i den fysiska översikts- planen. Som en gemensam grund ligger naturligtvis de lokala förhållandena i fråga om kvinnors och mäns sysselsättning. om näringsliv och. som en följd av det. skattekraftcn och den kommunala ekonomin. I denna samord- ningsprocess skall översiktsplanen behandla mark— och vattenresurserna och bebyggelsefrägorna i vid mening.'

Det är nödvändigt att anlägga ett brett perspektiv på användningen av mark och vatten föratt lämpliga. avvägningar och prioriteringar skall kunna göras inom ramen för en helhetssyn. Planen bör därför grundas pä en sammanställning av de anspräk och intressen som finns på säväl bevarande som förändring av markanvändning och miljö. Vidare bör som underlag för planen uppgifter sammanställas om de omräden som är av riksintresse om länsplaneringen och om andra statliga riktlinjer av betydelse för kommu- nens översiktliga planering.

7.2 (Älversiktsplanens innehåll

!l'litt_/i)'rslagz Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark— och vattenområden i hela kommunen. Planen skall ge rikt- linjer som underlag för prövningen av lov till bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall ocksä redovisa hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL.

Bebyggelse och därmed .tammun/tiingrtntle anordningar

1 översiktsplanen skall kommunen alltid behandla de frägor som direkt har anknytning till de primära kommunala angelägenheterna. F.nligt gällan- de byggnadslag är planläggningen avgränsad till främst mark för bebyggel- se. friluftsliv. viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Även annan markanvändning kan emellertid behandlas. framför allt sädan som har

7 Öw'm'ikmp/(m 7. l — 7 .3

Prop. 1985/86: 1 1

I J 'Jl

anknytning till tätortsfunktioner eller friluftsliv. Detta bör gälla även fort- sättningsvis. _ _ .

Jag kommer senare att föreslå att skyldigheten att söka lov utökas i PBL till att omfatta även andra anläggningar än byggnader. sasom idrotts- och fritidsanläggningar. bergrum. tunnlar m.m. Avsikten är att utöka den kommunala tillsynen över sådana förändringar i markanvi'indningen som behöver prövas från planmässiga utgängspunkter eller med hänsyn till anläggningarnas miljöpåverkan. I de avseenden som anläggningar av den här typen har betydelse för den långsiktiga markanvändningen i kont- tnunen skall de givetvis också behandlas i översiktsplanen.

Nuttn'rt'snrst'r och hushållning med mark och vatten

Den kommunala planeringen har i ökad utsträckning tagit upp frägor om naturresurser och hushällningsaspekter när det gäller natur- och kulturmil- jön. Skälen till detta är flera. Jag har tidigare nämnt den fysiska riksplane- ringen som i mycket hög grad handlat just om sädana frägor. Planeringen för rekreation och friluftsliv har utvecklats. Brist på vissa naturresurser. som t. ex. vatten och grus. har ställt krav på planering för hushällning.

På senare är har energiförsöriningsfrägor aktualiserat en diskussion om övergång till inhemska energiresurser och utnyttjande av lokala energikäl- lor. Detta är frågor som i hög grad berör naturresttrsernas användning. Omsorgen om sysselsättningen pä landsbygden berör ocksä de långsiktiga produktionsmöjligheterna ijord- och skogsbruket. Det finns alltså klara motiv till att kommunerna ägnat större uppmärksamhet ät mark och vatten som långsiktig produktionsresurs.

Som jag tidigare har föreslagit bör bland bestämmelserna i Zkap. tas in en föreskrift om att NRL, skall tillämpas vid planläggning och beslut om lov enligt PBL. Kommunens översiktsplan måste därför utformas med beak- tande av de naturresurs- och hushällningsaspckter som kommer till uttryck i den lagen.

Vuttt'nunvändning

Mänga beslut om markanvändning påverkar i hög grad de framtida möjligheterna att utnyttja vattenomräden eller grundvattentillgängar för olika ändamål. Omvänt kan ibland utnyttjandet av ett vattenområde eller en grundvattentillgi'tng medföra begränsningar i möjligheterna att utnyttja omgivande mark. En vattenanvändning kan också till följd av dess inver- kan pa kvantiteten eller kvaliten omöjliggöra eller i vart fall begränsa vattnets användning för ett annat ändamål. Med hänsyn till bl.a. denna ömsesidiga päverkan mellan mark- och vattenanvändning är det väsentligt att man i planeringen gör klart för sig vilket beroende som i det särskilda fallet finns mellan mark- och vattenanvändning. En konsekvens härav är att planeringen av mark och planeringen av vatten inte bör ses som av varandra oberoende uppgifter. Planeringen av mark och vatten mäste i

7 7.

Översiktsplan ,

Prop. 1985/86: 1 lZo

stället sa långt som möjligt integreras och arbetet hela tiden bedrivas så att de förutsättningar och begränsningar kan beaktas som föranleds av denna ömsesidiga påverkan. Det förefaller mig därför praktiskt och lämpligt att översiktsplanen ocksä skall omfatta användningen av vattenområdena i kommunen.

Som jag tidigare framhöll (avsnitt 5.4.2) bör huvudparten av de frågor som enligt vattenplaneringsutredningen (SOU l980: 39 och 40) skulle be- handlas i en särskild s.k. vattenöversikt kttnna behandlas i kommunens översiktsplan. Planarbetet bör allså även omfatta vattenområdena. Det kan ske på i princip samma sätt som för markområdena. Det innebär att en redovisning vid behov skall kunna ske av tillgången på ytvatten och (less kvalitet. de intressen som gör anspråk på vattnet samt konflikter dem emellan. Vidare bör översiktsplanen kunna ge de riktlinjer för prioritering och avstämning mellan skilda intressen som förhållandena kräver. Jag vill dock peka på att det ofta kan krävas mellankommunal samverkan när ett sammanhängande vattensystem behandlas. På ett likartat sätt skall havs- områden kunna behandlas i översiktsplanen. Effekten av översiktsplanens innehåll i dessa avseenden återkommerjag till i det följande (avsnitt Zl).

Riktlinjer/fn" prövning av bebyggelse m.m.

Översiktsplanen bör således ange de stora dragen i användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Riktlinjerna skall naturligtvis avspegla hur en lämplig utveckling i dessa avseenden bör se ut. Grundinställningen bör då vara att översiktsplanens riktlinjer ger vägledning åt verkställande organ och enskilda om hur kom- munen bedömer den fran allmän synpunkt lämpliga utvecklingen. Planen bör alltså ge generella råd och konkreta utgångspunkter för dem som har att på olika sätt se till att de allmänna intressena i 2 kap. tillgodoses.

I vissa områden mäste riktlinjerna för att trygga en lämplig användning i ett visst avseende innebära ett ställningstagande för restriktioner i utnytt- jandet i andra avseenden. Det är bl.a. konflikter av detta slag som en demokratiskt förankrad planläggning är till för att lösa. Sålunda kan t. ex. restriktioner mot enskilt byggande vara motiverade i områden som reser- veras för framtida angelägna samhällsändamål eller i områden där miljö- störningar gör att bebyggelse är olämplig eller skulle äventyra verksam- heter i grannskapet. En långsiktig hushållning med produktionsresurscr kan just föranleda ett ställningstagande för restriktiva riktlinjeri översikts- planen. Jag återkommer i specialmotiveringen (8 kap. 12.5) med exempel på hur olika riktlinjer i översiktsplanen kan inverka på tillståndsprövnin- gen.

7 7

( ..?

)vvrsiklsplun

Prop. 1985/86: 1 127

()ntrt'itlt'n av riksintresse

Jag nämnde nyss att de hänsynsregler m.m. som gäller hushållning med naturresurser skall tillämpas vid kommunens planläggning och prövning av lov. De uppgifter som kommunerna hittills har löst med hjälp av kommun- översikter. markdispositionsplz'tner och omrädesplaner. nämligen att ge riktlinjer för hur kommunen avser att slå vakt om en lämplig slå vakt om en lämplig användning av områden av riksintresse. anser jag skall tillhöra översiktsplanens obligatoriska del. Detta bör därför komma till uttryck genom en särskild bestämmelse i PBL.

L.?tredningsförslaget. som har en liknande inriktning. har mött remisskri— tik från framför allt statligt håll där man hävdar att marköversikten inte kan eller bör göras så detaljerad att riksintressena kan belysas tillräckligt tydligt. Det förslag till översiktsplan somjag nu lägger fram ger kommuner— na goda möjligheter att redovisa och beakta dessa intressen med den grad av precision som förhållandena i varje särskilt fall kräver. Samtidigt villjag dock framhålla att de statliga organen inte bör ställa långtgående krav på detaljerade redovisningar i översiktsplanen för att de skall kunna ta ställ- ning till behandlingen av de områden som är av riksintresse. Planeringsin- satsen mäste anpassas till styrkan av det aktuella intresset. till de hot som föreligger. kommunens planeringsresurser och övriga omständigheter. Detta är särskilt angeläget när den första översiktsplanen upprättas och när nytillkommande nationella intressen behandlas.

Översiktsplan skulljinnasför hala kommuna/t. man riktlinjer behövs inte Överallt

Kravet att översiktsplan skall finnas för hela kommunens yta är en följd av bestämmelsen om att all bebyggelse m.m. i princip skall prövas vara lämplig från allmän synpunkt. Givetvis avserjag inte med den bestämmel- sen att kommunen i förväg måste uttrycka en uppfattning om alla tänkbara och mer eller mindre realistiska önskemål om ändrad eller bevarad an- vändning av mark och vatten som kan göra sig gällande inom olika delar av kommunen. Som utredningen har konstaterat finns i de flesta kommuner områden där inga särskilda planeringsöverväganden av långsiktig art behö- ver göras och där heller inga riktlinjer behövs. Av planen bör det framgå i vilka delar av kommunen denna situation räder. Det är av stor vikt för översiktsplanens tydlighet både vad gäller dess behandling av de områden som är av riksintressen och dess informationsvärde för allmänheten.

Utredningen har föreslagit att. om det inte har angetts hur ett visst omräde skall användas. betydande förändringar av markens användning inte skall få ske inom området. Syftet med en sådan bestämmelse är att marköversikten skall hållas aktuell och behandla alla större förändringar av markanvändningen. Flera remissinstanser har r=agerat negativt på den- na bestämmelse. Den anses ge ett alltför läst hierarkiskt system samt medföra onödigt stort administrativt arbete för att ta ställning till en kanske

Hänvisningar till US48

7 Översiktsplan 7.2

Prop. 1985/86: ] l2h'

i och för sig angelägen och lämplig användning som aktualiseras med kort varsel.

Även jag anser det angeläget. att plansystemct inte uppfattas som ett hinder tttan snarare som en hjälp att få fram bästa möjliga beslutsunderlag för ställningstaganden till aktuella markanvändningsfrägor. Med den ställ- ning som jag vill ge översiktsplanen är det givetvis nödvändigt att dess riktlinjer fullföljs eller ändras i de former som PBL föreskriver. Som jag senare återkommer till har emellertid samhällsintresscna och de strukturel- la aspekterna olika vikt i skilda delar av en kommun. 1 översiktsplanen skall de viktigaste och kända intressena behandlas. De kommer då att beröra vissa delar i kommunen och omfattas av olika riktlinjer. I sådana områden som inte omfattas av några riktlinjer mäste prövningen av nya önskemål ske utan det underlag som finns beträffande den allmänna lämp- ligheten inom områden. som otnfattas av konkreta och välgrundade mål och riktlinjer. Jag anser således att PBL inte skall innehålla någon spärre- gel av den art som utredningen har föreslagit. Den här frågan har också samband med översiktsplanens rättsliga status. dess redovisning och kra- vet pä aktualitet. Jag återkommer snart till dessa frågor.

Utvecklad kommrnn'ivcrsikt räcker som översiktsplan

En utgångspunkt för mina förslag är att kommunerna i sin översiktliga planläggning enligt PBL bör kunna i stor utsträckning bygga vidare pä det planmaterial som redan finns. Alltför höga krav bör inte ställas i det inledande skedet.

En del kommuner har påbörjat en revidering av sin kommunöversikt med ett ökat inslag av markanvändningsstudier som underlag. Denna del av översiktsplanen — den långsiktiga markanvändningen är enligt min uppfattning det mest krävande arbetet med den första översiktsplanen. 1 det längre perspektivet finns det många osäkra faktorer att beakta i plane— ringen. Osäkerheten minskar enligt min mening inte behovet av planering. snarare tvärtom. Alternativa studier finns ofta också i form av områdes- planer och andra översiktliga planutredningar. Jag är medveten om att en del frågor till en början kan få en ganska schematisk behandling i översikts- planen. I de flesta fall bör det emellertid vara tillräckligt att lägga kommun— översikten och aktuella områdcsplaner till grund för översiktsplanen.

En hel del kommuner har också på försök studerat vattenfrågorna. En mer systematisk sådan försöksplanering pågår bl.a. med stöd av havsre- sursdelegationen. Även på detta område finns det ett visst planmaterial som kan bilda tttgängspunkt för översiktsplanen.

Jag kommer senare (avsnitt 19.5.1) att föreslå en övergångsbestämmelse som innebär att kommunerna före den ljanuari 1990 skall ha antagit sin översiktsplan. Under tiden fram till dess får kommunerna tillfälle att i samlad form överväga sitt översiktliga planmaterial. Många av de plando— kument som finns kan fortfarande anses gälla och de bör ganska lätt ktrnna

7 Översiktsplan 7 2

Prop. l985/86: [ 129

sammanställas och kompletteras pa ett sadant sätt att kommunen fär en översiktsplan. Denna bedömning bygger pä min kännedom om att kommu- nerna redan i dag bedriver en kontinuerlig fysisk översiktsplanering sotn i stora delar uppfyller de krav sotn ställs i PBL.

En del remissinstanser befarar att en marköversikt enligt utredningens förslag blir för omfattande och ambitiös samt att insatserna inte skttlle svara tttot nyttan. Pä den punkten vill jag framhälla att översiktsplanen självklart skall utformas utifrän de olika uppgifter som skall tillgodoses med planen. Jag förutsätter att dessa liksom i dagens planering — varierar avsevärt mellan olika kommuner med skiftande planeringsbehov och resurser. Enligt min mening bör planens innehäll av den anledningen inte detaljregleras i PBL. Därigenom bör det finnas goda möjligheter till en successiv förbättring av planläggttingens arbetsmetoder och planernas in- neltäll. [ detta ligger att kraven på den första översiktsplanen i kommunen inte bör ställas för högt.

7.3 Översiktsplanens redovisning och handläggning [__ A-Iiltförxlag: Översiktsplanen innefattar bade helhetsöverblick och för- djupade riktlinjer för avgränsade omräden. Planen bestär av en särskild handling av en eller flera kartor. Till platten skall höra en beskrivning. där bl.a. motiven till plattcn skall redovisas. Planen skall antas av kotnmunlttllmäktige.

Rz'tlt'n'ixning (N'/II/i'llj/lrlI'llIH/L'l't'ylt'l' skall garantera information ()(/I IHÖf/lg- lll'l att påverka planat/Ormningen

Den fräga som har avgörande betydelse ttär man bestämmer ltur ingäen- de man behöver reglera förfarattdet vid planli'tggn'itigen är vilka olika intressen som gör sig gällattdc i beslutsprocessen och som kräver ett skydd iform av lagstiftning.

(.)m ntan ser enbart till kommunens eget intresse av att pa lämpligt sätt skaffa sig ett allsidigt och användbart beslutsunderlag. finns det knappast nägon anledning alls till lagreglering av redovisningen eller förfarandet. Det kan förutsättas att kommunerna ändä genom sitt förvaltning inhämtar den kunskap som anses behövlig och utför den granskning och värdering av olika alternativ som leder till ett politiskt beslut.

Här som i andra planläggningssamtnanhang finns det dock intressenter utanför den kommunala organisationen som maste kttnna föra fram sina synpunkter. Givetvis kotntner detta som regel att kunna ske på ett helt informellt sätt. men möjligheten att utöva inflytande anserjag i likhet nted utredningen ändä i sista hand mäste garanteras genom rättsregler. En av ..tnledningarna till att det mäste skapas en formaliserad behandlingsproec- dur är att kravet pä medborgarinfl_vtande skall tillgt'tdoses'. En annan lika

) Riksdagen 198555"). ! sant/. Nr I

7 Öt'w'sikfxplan 7.2— 7.3

Prop. 1985/86: ] l3t)

viktig anledning är att det måste beredas formella möjligheter till avstäm— ning mellan statliga nt. tl. sektorintressen och kommunens intentioner. Länsstyrelsen mäste kunna bevaka Ltur omräden av riksintresse avses bli behant'llade i den kommunala planeringen. Även grannkommuner kan ha synpunkter sotn mäste få komma fram i sammanhanget. Vid utformningen av bestämmelser om förfarandet anserjag att de nu angivna intressenterna mäste garanteras insyn och påverkan genom en lagreglering.

L.-'tr('tlnin_t_'t'ns_f't'irslt'tg till områdes/alan Som utredningen har påpekat kan markanvändningen behöva studeras mer ingående i vissa delar av kommunen vid marköversiktens utformning. Detta kan t.ex. gälla tätorter. förändrings- eller förnyelseomräden. beva— randeomräden. friluftsområden eller områden för större anläggningar av strukturell betydelse. Det kan också gälla studier av alternativ markan- vändning i samband med de mer strategiska utvecklingsbeslttten. Utredningen har föreslagit omrädcsplan som ett medel för kommunen att detaljera t"förtäta. fördjupa") marköversikten som alternativ till att göra motsvarande ändring av ntarköversikten. Förslaget ger helt enkelt valfrihet att använda två på det hela taget likvärdiga planformer. (.)mrådesplanen har föreslagits i systemet bl.a. föratt den är en i prakti- ken vanligen förekommande informell plantyp. Utredningen har ansett det angeläget att skapa regler för medborgarintlytande även för denna plan- form. Områdesplanen skall också enligt utredningen kunna användas som dokument för uppgörelser mellan staten och kommunen när det gäller behandlingen av omräden av riksintresse och mellankommunala frägor. Planen har dock inte getts nägon formell verkan pä tillständsprövningen vare sig enligt PBL eller enligt annan lagstiftning. Enligt utredningsförsla- get medför en omrädesplan att länsstyrelsen inom fem år inte skall kunna ifrågasätta kommunens beslut att fullfölja omrädesplanens intentioner. Remissinstanserna är mycket delade i fråga om utredningens förslag till en sådan omrädesplan. En grupp anser verkningarna vara för svaga för att motivera en lagreglering. Man anser att det finns andra och för medbor- gartta viktigare frägor tservice. barntillsyn. äldreomsorg etc.) där det vore mer angeläget med ett lagreglerat inflytande. Man anser att områdesplancn skall behållas som ett informellt och obundet samrädsinstrument. Den andra gruppen hävdar att områdesplanen är den viktigaste och mest kon— kreta planeringsformen för samordning och medborgarinllytande. Man anser att lagregleringett bör stärkas och att planen skall tilläggas större verkningar.

Öt'vrsikts'planen lilt'k'l'l' de uppgifter som nrrmlningt'n_fi'ireslagitfiir mark- iit'crsikf (N'/t nntn'tc/esplan

För egen del finner jag skälen vara svaga att som särskild planform lagreglera områdesplanen i PBL. Jag ser det pä följande sätt.

7 I

Xl

Otwrxik ixp/an _?

Prop. 1985/86: l l3l

l praxis har omri'tdesplaner visat sig vara en användbar och ibland nödvändig insats för att ge underlag för en fortsatt detaljplanering. Även i andra sammanhang har omrädesplanen varit användbar för att ge underlag för vidare beslut om större bevarande-. ft'fu'nyelse- eller förändringsomrä— den där ätgärder kan förväntas inom de närmaste ären.

Den översiktliga planeringen bedrivs i själva verket pä flera niväcr inom varje kommun. Viss planläggning sker med hela kommunen som utgångs- punkt. Dct gäller t. ex. kommttnöversiktcrna. planläggning av tätortsstruk- turen. kommunikationsnätcn och vissa lokaliseringsfrägor. l särskild form planläggs ofta de större tätorterna. Här kan det dels gälla översikter över hela tätorten för att klarlägga utbyggnadsriktning. om 'andlingsomräden eller försörjning med service. Denna nivä motsvaras av byggnadslagens generalplan. För de områden där större förändringar avses. t.ex. en ny stadsdel eller en större hamnutbyggnad. görs vanligen en omrädes- eller dispositionsplan. Därefter tar detaljplanen vid. Det kan alltså röra sig om upp till fyra olika skalor pä planläggningsuppgifterna.

En sädan arbetsmetod anserjag kan vara både riktig och lämplig. ] själva verket behövs den ömsesidiga påverkan som finns mellan niväerna för att åstadkomma en realistisk och bra planutformning. Att bedöma helheten mot delarna och att dra nytta av delstudierna för helheten bör enligt min uppfattning kunna ge ett bra beslutsunderlag. Jag är alltsä inte emot en sädan arbetsteknik. Av skäl somjag nyss har redovisat finns det emellertid inte anledning att som särskilda planformer lagreglera alla dessa typer av planeri PBL.

Av min redogörelse följer att översiktsplanen utgörs av de aktuella översiktliga fysiska planerna. alltså både för helhet och delområden. Mitt förslag innebär i formell mening att planer för delområden skall betraktas som ändringar av den för kommunen gällande översiktsplanen. På detta sätt kan erforderliga nyanseringar göras av föreslagön markanvändning och riktlinjer inom begränsade omräden. Den av mig föreslagna översikts- planen anserjag pä detta sätt väl fyller de uppgifter som omrädesplanen enligt utredningsförslaget skall tillgodose. Därmed kan också plansystemct förenklas. vilket är av stort pedagogiskt och praktiskt värde. Man komtner ifrån utredningens system med två olika planformer för samma syften.

Lagrådet (yttrandet s.43 f) har ansett det önskvärt att jag klargör min inställning till frågan om kommunernas möjligheter att anta informella planer vid sidan av PBL— systemet. I den frägan villjag helt kort konstatera att behovet av sädana planer framdeles torde bli mycket litet på grund av översiktsplanens flexibilitet. Nagot förbud mot att informella planer utar- betas och antas kan självfallet inte föreskrivas i lagen. Det värde som underlag vid fortsatta beslut som sådana planer får måste dock bli ytterst

begränsat.

7 /

Xl

(I)rurxiÅlxp/mt ..t'

Prop. 1985/86: 1 l.

_,J |_J

AÅ'tml/ilt'tt'll krzircr puriur/ixÅ .vumImulefi/lning ('(/l uvvt'iglting i ltt'lliclv- pt'l'xpt'klii'

Sedan den första översiktsplanen har antagits kommer säväl utveckling- en som politiska ambitioner att ställa krav pä ft'jrändringar av plutten. Jag förutsätter att översiktsplanen pä det sättet successivt kommer att revide- ras och förändras. Vanligtvis kommer revideringen att beröra endast en begränsad del av kommunen. En sädan revidering bör givetvis stä i sam- klang med en för kommunen god helhetslösning. Det ligger ocksä i kom- munens egct intresse. För att säkerställa att det sker anserjag emellertid att en uttrycklig bestämmelse bör tas in om att kommunen vid utställning av sädant ändringsförslag skall redovisa i vad män ändringen har betydelse för andra delar av kommunen.

l-Äftcr nägra är har översiktsplanen reviderats för sä mänga omräden att det kan vara svärt att fa en samlad uppfattning om hur kommunens utveck— ling ter sig. Detta är enligt min uppfattning till nackdel hade för kommu- nens egna organ och för allmänheten. näringslivet och de statliga organ som vill ta del av den information och vägledning som översiktsplanen avses ge. Det kan då vara skäl att sammanställa och komplettera tillgäng— ligt matcrial till en kommuntäckande redovisning och ett förnyat antagande av kommunen. Beroende pä de lokala förhällandena kan detta behov uppstä olika snabbt och för olika stora delar av kommunen. Jag anser inte att det behövs nägra särskilda bestämmelser om httr ofta sädana redovis- ningar bör ske. Ett riktmärke kan vara tvä mandatperioder. dvs. efter sex är. vilket torde motsvara den tid som de nuvarande kommunöversikterna har ansetts vara aktuella.

(il'ltlm't/rugwt [ nzrlr/s't'nx unt'z'indning kun redovisas .vt'liemuiixÅl Angivelsen av markens användning bör i översiktsplanen givetvis vara ganska schematisk. Det är viktiga. att egenskapen av översiktsplan renodlas sä att det just är överblicken över de större sammanhangen, den längsik— tiga strukturen. som redovisas i planen. Det hindrar inte att ändamälct ibland kan vara precist bädc till innchäll och avgränsning. Ofta torde stora omräden emellertid kunna anges med den användning som marken faktiskt har. om det inte finns nägot speciellt allmänt intresse som gör sig gällande inom omrädet. Av planen bör emellertid framgä om den avser större förändring av markanvändningen '- ett aktivt bevarande av befintliga förhållanden

.' en gradvis förändring och förnyelse i huvudsak inom ramen för den markanvändning som redan etablerats ett omräde av strategisk betydelse för den framtida bebyggelseutveck- lingen där handlingsfriheten skall behällas eller '- att den markanvändning som pågår kan fortgä i stort sett oföri'tndrad därft'jr att det inte finns nägra uttalade allmänna intressen. Utredningens lagförslag innehäller en uttrycklig bestämmelse om en

7 7..

("lvcrxi/ttxplmi f

'.:J '.'—J

Prop. l985/86: ] I

sadan indelning av redovisningen av markanvändningen. Enligt förslaget skall dessutom redovisningen av förändrad markanvändning delas upp i vad som är nära förestäende och vad som avser riktlinjer i ett längsiktigt perspektiv. Nägra remissinstanser har pätalat svärigheten med att avgrän- sa omräden enligt utredningens förslag. För egen del anser jag att det är viktigt att översiktsplanen hälls principiell i sin redovisning och inte tyngs med detaljer. litt sädant synsätt torde ocksä ha legat bakom utredningens förslag. Det kan emellertid onödigt försvara en lämplig utveckling av översiktsplanens redovisningsformer. om man lagreglerar innchället på det sätt utredningen föreslär. Jag förordar därför en mer generellt utformad bestämmelse om redovisning av översiktsplanens innehäll.

Bitr/nl som lmrfulluix i annan ordning kan redovisas [ (ii't'rxi/t'isplam'n

En hel del bestämmelser i och beslut som har fattats enligt annan lagstiftning kan ha väsentligt intresse för bebyggelseutvecklingen och markanvändningen. Givetvis skall sädant inga i det underlag som kont— munen bör ha vid upprättandet av översiktsplanen. En del av detta bör också nted fördel kunna redovisats i planen. Jag tänker på naturreservat. strandskyddets omfattning och viktiga förordnanden av olika slag till skydd för nägot speciellt intresse. t. ex. byggnadsfria zoner kring kraftled- ningar cller fornminnen. Även älvst "äckor som är tänkbara för utbyggnad av vattenkraften till följd av den av riksdagen antagna planen för vatten- kraftsutbyggnad bör redovisas i översiktsplanen.

Kommunens ställningstagande om förbud mot besprutning i skogsområ- den enligt Iagen (19831428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. beslut enligt bostadsanvisningslagen (!()80194). samt beslut om skyddsrumsorter och skyddsrumsomräden enligt skyddsrumsförord- ningen (1979: 90) kan ocksä ha intresse för markanvändning och byggande. Jag vill här vidare peka pä de beslut som mänga kommuner har fattat nted stöd av 38.5 byggnadsstadgan för att avgränsa bevarandevärda omräden där särskild hänsyn krävs med hänsyn till bebyggelsens egenart. Syftet med sädana redovisningar i översiktsplanen är enbart att planen skall bli informativ och ge medborgare. fastighetsägare. myndigheter och andra ett sä bra underlag som möjligt för sina egna ätgärder. Någon bestämmelse om detta behövs dock inte i PBL.

Öt'i'/'.rikfxplum'n iwsnir (Il' en .w'irski/(I hum/ling .t'mnl en vl/crjieru kurmr nn'tl p/unluks/(rivningen! som ("I viktigt komp/einen!

I likhet nted utredningen anserjag att översiktsplanen skall vara redovi- sad i en särskild ltandling med riktlinjer samt en eller flera kartor. Jag ställer mig också bakom förslaget att en beskrivning skall fogas till planen pä samma sätt som nu sker i fräga om stadsplaner. Jag vill emellertid stryka under den större vikt som beskrivningen bör fä när det gäller översiktsplanen.

7 Öt'w-xikm'p/an 7.3

Prop. 1985/86: 1 134

Till hela sitt karaktär är översiktsplanen en redovisning av de mål och riktlinjer som kommunen vill ställa upp. Den beskrivande texten med sina argument och nyanseringar anserjag är ett viktigt komplement till planen. l PBL bör därför föreskrivas att beskrivningen skall ange skälen till pla- nens utformning. Riktlinjcr sotn är korta och generellt forntulcradc pä kartan. mer för att avgränsa ett omräde där de skall tillämpas. katt ofta i beskrivningen vara tttotiverade och exemplifierade pä ett sätt som ökar förstäelsen av planen. Ofta redovisas i beskrivningen satttmanfattttingar av utgångspunkter och underlag av väsentlig betydelse för planens utform— ning. Sådana planeringsförutsätlningar bör liksom de politiska direktiven kortfattat redovisas i beskrivnit'tgen. Det förekommer ibland alternativa markdispositionet' sotn ätergär pa t. ex. alternativa befolkningsprognoser i underlaget. Beskrivningen med sina illustrationer. tabeller och diagram kan göra planen begripligare i dess uppgift att ge upplysningar och vägled— ning.

En viktig del i beskrivningen till översiktsplanen är redovisningen av arbetsprogrammet för den närmast aktuella detaljplaneläggningen. I så dana omräden bör översiktsplanen endast ge mer principiella riktlinjer för den framtida markanvändningen. somju avses bli behandlad mer ingäende ide följande planerna. Beskrivningen bör också innehålla upplysningar om kommunen avser att anta omrädesbestämmelscr eller begära förordnanden enligt speciallagstiftning. Programmet för fortsatt planläggning skall enligt min mening tillsammans med riktlinjer för prövning av lov och tillämpning av speciallagstiftning ge en god uppfattning om hur kommunen avser att fullfölja översiktsplanens intentioner. Därför bör det i PBL föreskrivas att avsedda ätgärder av detta slag för att fullfölja planctt skall redovisas i planbeskrivningen. Nägot krav på en speciell genomförandebeskrivning (avsnitt 10.2) som utredningen har föreslagit anser jag däremot inte be- hövs.

För att undvika missförständ vill jag framhälla att innehållet i program för följande planarbete liksom andra ätgärder som kan finnas redovisade i översiktplanens beskrivning givetvis är sädant som kommttnen själv har rädighet över. Nägra direkta utfästelser * vare sig gentemot staten eller mot enskilda kan sädana redovisningar inte anses ha.

Öl'('l'.t'ii(l.$'pillnl'll skall vara tydlig och antas av kmnntun/itllmältlige

Utredningens förslag om lättillgänglig och tydlig redovisning av plan- handlingarna. presentation av planeringsttndcrlaget samt övriga förfaran— den om samräd. utställning och antagande har i stort sett vunnit remissin- stansernas gillande. Mitt förslag i dessa delar. som jag tar upp i specialmo- tiveringen (4kap. 2— 13 ss). grundar sig därför i huvudsak på utredningens förslag.

Frän en del häll finns emellertid ocksä kritik mot utredningens förslag i dessa delar. Kritiken gäller bl.a. de ökade ambitioner i förhällande till

7 7.

Öt'ct'siklsp/mt _?

Prop. 1985/86: 1 135

dagens ordning som förslaget anses medföra. Framför allt är man negativ till förslaget att brister i planhandlingarnas tydlighct katt utgöra besvärs— grund. Jag äterkommer senare till besvärsmöjligheterna (avsnitt 17.5.1). Redan nu villjag emellertid framhålla attjag ansluter mig till utredningens förslag om att planhandlingar skall vara informativa. Däremot anserjag det ligga i sakens natur att brister i detta avseende bör kttnna föranleda att översiktsplanen upphävs efter kommunalbesvär. endast om planhandling- arna är sä obegripliga att de saknar inlktrmationsvärdc.

l likhet med utredningen finner jag det självklart att översiktsplanen skall antas av kommunfullmäktige. Nägon möjlighet till delegation bör inte finnas. Föt'farandereglerna i övrigt bör pä lämpligt sätt anpassas till de syften som ligger bakotn förvz'tltttingslagen (1971 : 290; i motsvarande fall.

1 nägra hänseenden föreslärjag ändringar i förhållande till utredningsför- slaget av en mer principiell innebörd. varför jag vill ta upp dem redan nu. Det gäller dels samrädet. dels länsstyrelsens agerande under samrådet och utställningen.

7.4 Samrådet skatt ge berörda information och kommunen ett bra underlag för beslut F_____ 1 Mitt _fi'irslug: När översiktsplanen upprättas eller ändras skall kom- munen samråda med bl. a. länsstyrelsen och andra intressenter. Samrä- det syftar till utbyte av information och synpunkter under pågående planarbete och har stor betydelse för att fördjupa den lokala demokra- tin. Resultatet av samrädet skall redovisas i en samrädsredogörelse.

.S'umrått'c'r ('i/' riktig/för Åmn/rtu/tt'nx kontakt med "rymlig/tur”. allmänhet och intresxwzlcr

Ett planförslag utformas successivt med stöd av fakta. analyser och en alltmer ökad kunskap om olika förhållanden inom planområdet. Genom olika värderingar av underlagsmaterialet samt inflytande från förtroende- män och olika intressenter under planprocessen utformas det planförslag som tas upp i kommunfullmäktige för antagande. En stor del av kunskaper— na om planområdet inhämtas genom samräd med olika intressenter. vilkas synpunkter pä planens utformning sä längt som möjligt bör tillgodoses.

Den frän praktisk synpunkt viktigaste offentliga behandlingen för att under planeringsprocessen nä dessa syften är samrädet innan planförslaget färdigställs. 1 likhet med utredningen anser jag att samrädet bör intensi- fteras i förhållande till det som gällerenligt 149" byggnadsstadgan. Det är en följd av förslaget om en förbättrad ställning i beslutsprocessen för bl.a. de boettde som jag tidigare berört och det vidgade medborgarintlytandet i övrigt (avsnitt 3.51. 1 klarhetens intresse vill jag skjuta in att dessa bäda förslag inte ändrar pä det grundläggande förhållandet att det är de repre-

7 7..

Hänvisningar till US50

(jt't'l'ä'f/x'lä'P/(Hl ?—7.4

Prop. 1985/86: 1 136

sentativa demokratiska organen som ltar ansvaret och fattar besluten om planerna.

[ PBL bör tas in en bestämmelse om krav på obligatoriskt samräd nted sädana myndigheter och organ som har en ansvarsställning i planproces— sen. l)et gäller alltid för länsstyrelsen. ()m regionplanering pägär. bör samräd ocksa ske ntcd regionplaneorganet. Även angränsande kommuner som berörs av förslaget anserjag bör ingå i den krets av offentliga organ som alltid skall omfattas av samrädet. Därutöver bör en bestämmelse säkerställa att andra som kan ha ett väsentligt intresse av planförslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Med dessa bestämmelser blir kretsen av intressenter naturligtvis beroen- de pä om planförslaget avser ett stort omräde. kattske hela kommunen. eller ett mer begränsat omräde. Det blir ocksä av betydelse om förslaget innebär stora förändringar eller endast mindre justeringar av en plan som redan gäller.

Utredningens förslag. sotn jag saledes ställer mig bakom. har kritiserats från flera häll. Viss kritik skjuter in sig på den vidlyftiga samrädsskyldighe- tcn. medan andra hävdar att den är för snäv. Ett stort antal statliga organ och affärsdrivande verk ltar sålunda i sina remissvar begärt att bli om— nämnda i samrädsbestämmelsen. Enligt min mening bör det emellertid ankomma pä länsstyrelsen att svara för de samlade statliga intressena i det löpande plansamrädet med kotnrnunerna. Jag vill i sammanhanget ocksä hänvisa till den skyldighet sotn länsstyrelserna har enligt förordningen (19818771 om regionalt utvecklingsarbete att verka för att statlig. kommu- nal och landstittgskommunal verksamhet samordnas och anpassas till mä- lett för länets utveckling.

Sllllll'lllll'l .t'kul/ syfta till utbyte av fllftW/llulfO/I m'lt .t'yrtpmt/rtr'r under planarbetet

I likhet med utredningen anser jag att samrädet bör syfta till att få till stånd en bred debatt pä ett tidigt stadium. när det ännu ofta finns stora praktiska möjligheter till päverkan. Det liggcri sakens natur att det blivan— de planomrädet och planens effekter inte alltid kan bestätntnas i detta tidiga skede. Därmed kan inte heller kretsen av intressenter avgränsas på ett slutgiltigt sätt.

Samrädet katt delas upp i flera steg som ansluter till olika stadier i planarbetet. Alla samrädsparter behöver dä inte höras eller beredas tillfälle att ge synpunkter i varje sädant steg. Självfallet mäste samrädcts omfatt- ning OCh inriktning anpassas till den plancringsuppgift som skall lösas vid varje tillfälle. Det hindrar inte att plansamrädct ibland kan beröra frägor som inte löscs med planläggning enligt PBL. Detta torde bli vanligt. fram- för allt när det gäller översiktsplanens utformning för tner begränsade delar av kommunen. Jag anser det vara en fördel om samrädet på detta sätt katt medverka till att fördjupa den lokala demokratin.

7 Öt'crxiktxp/utt 7.4

Prop. 1985/86: ] 137

[ I'BL bör det därför tas in.cn bestätnmelse om att samrädet skall ske under arbetet med planen och syfta till ett utbyte av information och synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av planförslaget.

Lim/cr samrådet sku/l plitrt/i'irslugt'tx inne/lörd klargöras

Utredningens förslag innebär att beskrivningen till en plan (7 kap. 4.5) bl.a. skall redovisa olika konsekvenser av planen. Förslagen har väckt kritik från en del remissinstanser som bl.a. menar att det är svårt för den ena parten i planprocessen. kommunen. att fullt ut förutse konsekvenserna av planen för de andra parterna. allmänheten. intressenter och myndighe— ter. .lag finner kritiken befogad och föreslär därför inte nägot krav på att beskrivningen skall ha en sädan konsekvensredovisning.

'fill sitt syfte menat—jag emellertid att utredningens förslag på den här punkten är en viktig del av informationen till olika parter i planprocessen. Planens effekter i olika avseenden bör i stället redovisas muntligt vid samrädet. Detta ärjust till för att informera om planens innebörd i olika avseenden. Därigenom bör kommunen få bästa möjliga beslutsunderlag. samtidigt som allmänhet och myndigheter inte skall behöva rikta invänd- ningar mot planen till följd av missförstånd om planens innehåll eller innebörd. Avsikten är naturligtvis att man så långt som möjligt skall komma överens om en lämplig utformning av planen. Särskilt gäller det i sådana avseenden som synpunkter kan tillgodoses utan nägra olägenheter av betydelse. Självfallet är det inte meningen att något samförstånd om planen behöver uppnås i alla avseenden. För att samrådet skall tjäna dessa syften bör det i bestämmelsen tas in ett krav på att det under samrädet skall lämnas en redovisning av motiven till planförslaget. planeringsunder- lag av betydelse samt förslagets innebörd.

R('.Vll/I(Il('f ut' samrådet skall redovisas" i en .runtråtlsretltigr'irr'lsc

Formerna för samrädet under planarbetet bör enligt min mening inte lagregleras. De bör anpassas till förutsättningarna som räder i olika plane- ringssituationer. Eftersom samrädet bedrivs genom successiva kontakter med myndigheter och andra som berörs av planen. kan det för viktigare planärenden ofta vara praktiskt att avsluta samrädsfasen med en förhands- remiss där så mänga som möjligt av de berörda bereds tillfälle att ge synpunkter på det sammanvägda planförslaget. Det är betydelsefullt att planförslaget vid den efterföljande utställningen är utformat med all den hänsyn till olika synpunkter som kommunen anser sig kunna ta. Därige- nom slipper man i de flesta fall att göra väsentliga ändringar efter utställ- ningen. nägot som kan medföra behov av en förnyad utställning av det ändrade förslaget. En annan sak är att kommunen genom en tidig utställ- ning av ett preliminärt planförslag eller alternativa sädana. kan väcka debatt och engagemang kring planförslaget. En sådan arbetsteknik kan givetvis användas utan att kommunen behöver följa de formkrav pä utställ- ning som ställs upp i PBL.

7 Översiktsplan 7 .4

Prop. 1985/86: 1 138

Resultatet av samrädet skall — oavsett hur det har bedrivits redovisas av kommunen i en särskild samrädsrcdogörelse. Jag ansluter mig här till utredningens ständpunkt som heller inte mött nägon remisskritik. Av sam— ri'tdsredogöt'elsen bör särskilt ft'amgä vilka synpunkter som inte kunnat beaktas vid utformningen av översiktsplanen och skälen till detta.

7.5 ] ansatt relsens päv erkan pä översiktsplanens utformning

Mitt förs/ut." Länsstyrelsen skall under samrädet ger råd om planens utformning samt verka för att omräden av riksintresse lär en lämplig användning och för att mellankommunala intressen tillgodoses. Styrel- sen skall ocksa samordna statliga myndigheters intressen. Vid utställ- ningen skall länsstyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter I ett granskningsyttiandc som sk.-tll fogas tilll planen.

Län.s'styrelscn här still/u underlag till komm/mensför/(mande

Länsstyrelsen har läng erfarenhet och mänga uppgifter inom samhälls- plancringens omräde. lnom länsstyrelsens planeringsavdelning och de fri— stäende länsorganen — vägförvalmingen. lantbruksnämnden. skogsvärds— styrelsen. länsskolnämnden m.fl. — finns företrädare för olika faekomrä- den som sammantagna ger staten en mycket bred kompetens i planerings- frägorna pä länsnivän. lnom vissa omräden. där staten sedan gammalt har betydande uppgifter. har länsstyrelserna och länsorganen sakkunskap som saknas inom mänga kommuner. Det kan t. ex. gälla vägtralik. civilförsvar och miljöskydd. Även naturvärd och kulturminnesvård är omräden där kommunerna i mänga fall inte förfogar över egna specialister. lnom läns- styrelserna har dessutom en betydande kunskap byggts upp. om förhällan- den inom länets kommuner som är av stort intresse för planläggningen. När det gäller länssstyrelscns befattning med energifrågor avserjag att ta upp dem i det följande.

Liksom f.n. bör länsstyrelsen ha hand om tillsynen över plan- och byggnadsväsendet i länet. Jag kommer att beskriva länsstyrelsens tillsyns- funktion i specialmotiveringen tl kap. ss). ] detta sammanhang vill jag emellertid framhålla. att det i tillsynsuppgiften bör ingå en skyldighet för länsstyrelsen att tillhandahålla allt tillgängligt material som kan bilda un— derlag för kommunernas planarbete. Det bör f.ö. ligga i länsstyrelsens intresse att på ett tidigt stadium beskriva de övergripande materiella intres- sen som styrelsen har att bevaka i sin verksamhet. Av särskild vikt är att kommunerna tidigt fär besked ont-. länsstyrelsens inställning till hur omrä— den av riksintresse lämpligen bör användas. till mellankommunala samord- ningsbehov och till bebyggelseutvecklingen med hänsyn till hälsoskyddet.

Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag efter samräd med statsrådet Dahl anföra följande när det gäller energifrägornas behandling i

7 (.Jl'c'l'xfklxpfutl 7.4— 7.5

Prop. 1985/86: ! 139

översiktsplanen. Riksdagen kommer inom kort att ta ställning till riktlinjer för energipolitiken och en strategi för avvecklingen av kärnkraften (prop. l984/85: llfll. Riktlinjerna bygger bl. a. pä förutsättningen att kommunerna genom den fysiska planeringen medverkar till att energipolitikens mäl skall kttnna genomföras. Det bör ske i nära samverkan med den kommunala energiplaneringen.

Till skillnad mot vad som gäller för naturvärd. miljöskydd. försvar m. m. har länsstyrelsen och till länsstyrelserna knutna länsexperter inget direkt ansvar för energift'irsörjningsfrägor. Detta skapar en speciell situation vid samräden när översiktsplanen skall upprättas eller ändras som bör upp— märksammas särskilt. Som exempel pä energiförsörjningsfrägor av natio- nell karaktär som kan komma att påverkas av översiktsplanen märks överväganden angäende vattenkraftverk samt lägen för större kravtverk. i första hand kraftvärmeverk. Därutöver kan nämnas att mer omfattande torvförekomster och ledningskorridorer för kraftledningar och rörlednin- gar kan vara av riksintresse frän energil'örsörjningssynpunkt.

Detta gör att det ställs speciella krav på länsstyrelserna vid bedömningar av energiförsöriningsfrägor i samband med samräden med kommunerna. Jag förutsätter att det i mänga fall torde erfordras samråd med statens energiverk för att det skall vara möjligt att frän energiförsörjningssynpunkt bedöma konsekvenserna av översiktsplanerna. Vid mina fortsatta övervä— ganden avseende informationsförsörjningen för tillämpningen av PBL och NRL avser jag därför att särskilt uppmärksamma dessa frägor.

Anst'(trsfr'irdc'[ningen mellan staten (N'/I kmnmtmw'nu_lå'iruts'fittw' ett ('i/mt (a'/t effektivt samråd '

När det gäller befogenhetsft'irdelningen mellan staten och kommunerna harjag tidigare (avsnitt 3.4) angett som grundprincip att staten bör ägna sig ät de övergripande frågorna av nationellt och mellankommunalt intresse och naturligtvis företräda sakägarsynpunkter. där staten har väsentliga genomförande- och driftsuppgifter inom samhällsbyggandet. Detaljkon- trollen i efterhand av kommunernas ätgärder bör minska och ersättas med konstruktiv rädgivning i tidiga skeden. Av säväl demokrati- som rationali- tetsskäl bör en ökad decentralisering eftersträvas.

Jag föreslär därför att översiktsplanen inte skall kunna överprövas av länsstyrelsen. Det innebär samtidigt att kommunen inte kan få någon formell garanti mot statliga ingrepp när kommunen fullföljer översiktspla- nens intentioner genom att t. ex. anta en detaljplan eller omrädesbestäm- melser. Med hjälp av beslut som har rättsverkan. dvs. omrädesbestäm- melser. detaljplan eller beslut om lov bör kommunerna däremot kunna ästadkomma en uppgörelse med länsstyrelsen som i praktiken bör leda till att kommunen får en garanti mot att länsstyrelsen pä eget initiativ ingriper mot efterföljande beslut. Jag kommer att närmare utveckla statens kon- trollfunktioner i det följande (avsnitt lol.

7 Öt'crsiktsplmt 7 .5

Prop. 1985/86: [ |4t)

För översiktsplanen innebär detta att statens inflytande i allt väsentligt mäste utövas under samrädsskedet. Av det skälet '.tnserjag det nödvändigt att länsstyrelsens uppgifter vid samrädet kommer till uttryck i en särskild bestämmelse.

De kommunala översiktsplanerna har alltid varit föremäl för stort intres- se frän statens sida. Det är naturligt. eftersom de berör viktiga allmänna intressen där staten i mänga fall har ett övergripande tillsynsansvar och ibland ett verkställighetsansvar. Förslaget om obligatorisk översiktsplan och att kommunen —— som jag senare äterkommer till — självständigt verkställer intentionerna bl. a. genom detaljplaneläggning titan statlig l'ast- ställelseprövning. ställer särskilda krav pä ett välutvecklat samräd.

Som en första uppgift anserjag att länsstyrelsen skall ställa det underlag till kommunens förfogande som har betydelse för planens utformning. Det är särskilt betydelsefullt att underlag förmedlas inom områden där länssty- relsen genom sin ordinarie verksamhet förfogar över lämpligt material. t. ex. rörande omräden av stor betydelse i ett nationellt perspektiv. sysselv sättning och arbetsmarknad. miljöskydd och civilförsvar. Det är också angeläget att länsstyrelserna inorn ramen för sina resurser medverkar med underlag när nya planeringsfrågor. t.ex. energiförsörjning. vattenomräden eller friluftsområden. skall behandlas i kommunens översiktsplan.

Länsstyrelsens rådgivning skall säledes omfatta all den kunskapsför— medling som tjänar detta syfte. Att länsstyrelsens bedömning även av frågor med mer lokal räckvidd. t.ex. bebyggelsestrukturen eller natur- värds- och miljöfrågor. finns med i och därmed berikar beslutsunderlaget mäste vara värdefullt. lnte minst för allmänheten under utställningstiden bör det vara intressant att känna till vad den statliga expertisen anser om ett planförslag. Jag är övertygad om att kommunerna som regel anser sig ha haft nytta av denna del av samrädet i nuvarande praxis och även i fortsättningen kommer att beakta länsstyrelsens synpunkter. om länssty- relsen med sin erfarenhet och kompetens kan medverka till att planerna blir bättre och planarbetet päskyrtdas. Kontakterna med länsstyrelsen bör alltså under samrädet ha en informell och konstruktiv karaktär.

Regleringen i NRL av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen gör att flera statliga organ än de som är företrädda pä länsnivän får ett väsentligt intresse av översiktsplanen. Preciseringen och tillämpningen av NRLzs bestämmelser pä kommunal nivä kommer att utgöra en av grunderna pä vilka staten kan angripa kommunens planbeslut. Det bör ankomma på länsstyrelsen att svara för att berörda centrala myndigheter underrättas om att förslag till översiktsplan är föremål för samräd. Länsstyrelsen bör också i övrigt bistå myndigheterna i de avseenden som behövs för att de skall kunna engagera sig i planärendet. Formerna för informations— och erfarenhetsutbytet mellan länsstyrelsen och de centrala myndigheterna bör det ankomma på regeringen att närmare reglera.

En annan uppgift vid samrädet är att länsstyrelsen. pä samma sätt som i

7 Öt'w'xiktsplau 7.5

Prop. 1985/86: [ tell

andra frågor. bör verka för en lämplig samordning mellan olika kommuner. Om ett rcgionplaneorgan linns. bör dock detta organs synpunkter på den mellankommunala samordningen tillmätas stor betydelse.

länsstyrelsen har även en samordnande roll inom den statliga länsför- valtningen. Det är en fördel för kommunerna om denna samordning kan inbegripa de statliga länsorganen. ] de inledande skedena av samrädet anserjag att länsstyrelsens uppgift bör vara att till kommunen förmedla de olika fackenheternt-ts och länsorganens synpunkter och se till att alla berör- da kommcr till tals. Då bör samrädet vara ett fritt meningsutbyte om planens utformning. I de sena samrädsskedcna bör det äligga länsstyrelsen att samordna de statliga myndigheternas synpunkter och göra de avväg— ningar mellan skilda statliga uppfattningz'tr som behövs för kommunens plz-inläggning. Mot slutet måste också länsstyrelsen klart skilja pä sädana synpunkter som är att betrakta som råd och sådana som innebär påpekan- den om att riksintressen inom ett visst område eller mellankommunala intressen eller hälsoskydds- och säkerhetsintressen inte har tillgodosetts. Att sådana påpekanden kommer till ett klart uttryck är viktigt. Därigenom blir kommunen uppmärksammad på att länsstyrelsen kan komma att för- ordna om statlig prövning av t. ex. efterföljande detaljplaner som innebär att översiktsplanens riktlinjer fullföljs. [ specialmotiveringen tänkerjag ta upp en del viktiga praktiska frågor i anslutning till samrädet (4 kap. 5 s).

Län.vxtyrelswt skull avge ett .vmnrådsyrtrunde

Med den vikt som jag fäster vid samrädet anser jag att länsstyrelsens synpunkter på förslaget normalt bör sammanställas i ett samrådsyttrandc. Som lagrådet (yttrandet s. 47) har påpekat kan man utgä frän att länsstyrel- sen dclger kommunen resultatet av sina överväganden utan att nägra bestämmelser härom införs. Till yttrandet bör också fogas eventuella syn— punkter frän länsorganen. En sadan ordning torde väl ansluta till den praxis som på de flesta häll redan har utbildat sig. För att kommunens beslutande organ skall få del av yttrandet bör detta normalt fogas till handlingarna vid den fortsatta beredningen av planärendet i kommunen.

Vill utställningen .rkull län.sxlyrelsm _li'mnjöm sina x_vnpmtklt'r [ ett grunskningxym'ande

lnnan översiktsplanen antas skall förslaget — i likhet med vad som nu gäller — ställas ut för offentlig granskning. När ett förslag läggs fram för beslut om utställning anserjag att det skall finnas en skriftlig redovisning — en samrädsrcdogörelse — av alla de synpunkter sotn i olika former har framförts under samrädsskedet. Redogörelsen bör även innefatta summe- rande protokollsanteckningar från offentliga möten. [ första hand skall redovisas sådana önskemål som inte har kunnat tillgodoses i förslaget. Redogörelsen bör utformas sä att den förmedlar den överblick över ären—

7 Övursiktxplmt 7.5

Prop. l985/86: ] 142

det och dess handläggning som bl.a. länsstyrelsen behöver för sitt slutliga ställningstagande under utställningstiden.

Om kommunen ställer ut ett planförslag som inte tillgodoser de krav som länsstyrelsen har framfört ttnder samrådet. bör länsstyrelsen till att börja med överväga vilka invändningar som fortfarande har den tyngden att styrelsen enligt sin tillsynsfunktion är skyldig att pätala dent. Avgränsning- en av dessa frägor ätcrkommerjag till (avsnitt 16.2 och lö.3.2). Syftet med att föra fram dessa synpunkter är att kommunen redan i samband med översiktsplanen om möjligt skall fä besked om vilka delar av planen som enligt länsstyrelsens uppfattning inte bör fullföljas. Under utställningen bör därför länsstyrelsen granska om

I. sådana områden som enligt NRL är av riksintresse får en användning som inte strider mot bestämmelserna iden lagen

2. markanvändningsfrägor som angär två eller flera kommuner har sam- ordnats pä ett lämpligt sätt samt

3. bebyggelsen blir lämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa samt till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Det är en naturlig följd av det ansvarssystem somjag föreslår att länssty- relsen vid utställningen klargör för kommunen i vilka avseenden staten har kvarstående erinringar mot planförslaget. Dessa erinringar skall samman- ställas i ett granskningsyttrande till kommunen. ] de delar länsstyrelsen inte har haft några invändningar skall kommunen således kunna påräkna att översiktsplanens intentioner fär fullföljas utifrån de aspekter länsstyrel- sen har att beakta.

Om kommunen antar en plan. mot vilken länsstyrelsen har riktat kritik i sitt granskningsyttrandc. bör myndigheter. allmänhet m. fl. som har intres— se av planen få reda pä att det råder olika meningar om hur allmänintresset skall tillgodoses inom ett visst område. Med hänsyn bl. a. härtill anserjag det befogat att länsstyrelsens yttrande över det utställda förslaget fogas till planen. En bestämmelse om detta bör således införas i PBL.

Översiktsplanens värde som underlag för efterföljande beslut avser jag att återkomma till (avsnitten 12.23. l2.2.4 och 2l.3.2).

*slxl

(I)('w'xlkLr/n'un .5

Prop. 1985/86: 1 143

8 Detaljplan och områdesbestämmelser

Sammanfattning

Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan— form. kallad detaljplan. Planproceduren utformas så att den lokala de— mokratin fördjupas (s. 144) - Detaljplanekravct. som anger i vilka situationer detaljplan skall antas.

har formulerats med utgångspunkt i att just detz'tljplanen i den berörda situationen skall vara den mest lämpade beslutsformen för att garantera en god miljö. ] översiktsplanen kan kommunen ange var detaljplan behövs (s. 148)

Prövning av markens lämplighet för bebyggelse samt reglering av bebyg- gelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för 1. ny samlad bebyggelse. , ny enstaka byggnad vars användning fär betydande inverkan pä omgivningen CNC!" 50!" Skit” förläggas inom ett område med stor efterfrå-

gan pä mark för bebyggelse. om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i

samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

3. befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras pä sådant sätt att detta behöver närmare regleras i ett sammanhang.

Detaljplan behövs inte om tillräcklig reglering har skett genom områdes— bestämmelser ts. låt)).

1 varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamäl anges. dvs. allmänna platser. kvartersmark och vattenområden. Kommunen skall normalt vara huvudman för gator och andra allmänna platser. I planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvartersmar- ken skall ocksä användningssättet anges. I planen skall bestämmas en genomft'irandetid på 5— 15 är ts. 154) Detaljplanens tillämpningsomräde vidgas så att även andra inslag i mil- jön än byggnader kan regleras. t. ex. idrotts— och rekreationsanläggning- ar. parkeringar oeh anläggningar under mark. Skyldigheten att söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelscr meddelas. Även vikti- gare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn till byggnadernas eller omrädets förutsättning- arts. 160)

Planhandlingarna skall utformas så tydligt att alla under samrådet och utställningen får en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelse- miljön som planen medför. Kravet på tydlighet skall inte hindra att flexibel detaljplan i vissa fall kan användas ts. 165) Vid planläggning skall skälig hänsyn tas till befintliga förhållanden inom och i anslutning till planområdet. l-länsynen skall avse såväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastighetsförhällanden (s. 167)

('i' lh'ml/"plun ut'/t områdes - lh'.t'!rtllllll('/.t'('l'

Prop. 1985/86: 1 144

.'.- Detaljplan skall antas av kornmunfttllmäktige som dock fär uppdra åt a' l.")utuljplruz ut'/I

kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av umrddm- huslänmu'lsar principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt ts. 170) 8 l ] ' Under genomft'irandetiden fär en detaljplan mot de berörda fastighets- ägarnas vilja ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt på grttnd av nya förhallanden av stor allmän vikt. som inte kunnat förutses vid planläggningen. Ändras planen. fär fastighetsägarmt rätt till ersätt— ning för förlorad byggrätt. (ienomförandetiden skall förlängas om fastig- hetsägare har försökt genomföra planen men hindrats att göra detta av omständigheter som kommunen räder över. Efter genomförandetidens slut gäller planen tills den ändras eller upphävs. Ändring eller upphävan- de får ske utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas och ger inte fastighetsägarna någon rätt till ersättning för förlorad byggrätt ts. 1731 Samma förfarande som stadgas för dagens stadsplaner skall i huvudsak ocksä tillämpas för detaljplaner. Planarbetet bör grundas på ett program. Samrädet och utställningen blir viktiga moment. Detaljplaner av begrän- sad betydelse och utan intresse för allmänheten kan ofta upprättas genom ett enklare förfarande (s. 177). - För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översikts- planens syfte eller ett riksintresse enligt NRL säkerställas på ett bin— dande sätt i form av omrädesbestämmelser. Bestämmelserna får inte avse områden med detaljplan :(s. 180) _ ' Omrädesbestätntnelser kan utgöra bindande bestämmelser om använd- ningen av mark— och vattenområden samt om bebyggelsemiljön. Någon byggrätt för enskilda eller lösenrätt till mark för kommunen uppstår inte genom omrädesbestämmelser ts. 182). -'.- Omrädesbestämmelser skall antas av kommunfullmäktige som dock fär uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt (5. 186)

8.1 Allmänna utgångspunkter

Alin/fitting: Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda planform. kallad detaljplan. Planproceduren utformas så att den lokala demokratin fördjupas.

8.1.1 Byggnads/agens stadsplan och l.?_t'gg/1ud.t'plun w_t'ärls av PBL:s de- luljp/(m

Utredningen har konstaterat att dagens stads- och byggnadsplaner i många avseenden fungerar bra. Det framhälls också som en fördel. om plansystemct i PBL kan inrymma etablerade detaljplanerutincr med de

Prop. 1985/86: 1 145

justeringar som utvecklingen motiverar. Förslaget att föra samman stads- planen och byggnadsplanen till en enda planform. benämnd detaljplan. som utformas med utgångspunkt i gällande regler om stadsplan har i sina huvuddrag tillstyrkts av remissinstanserna. Nägra anser dock att tttred- ningens förslag är svagt motiverat och menar att fastighetsägarnas engage- mang vid genomförandet av byggnadsplaner medför en delaktighet som har stora fördelar.

Enligt min mening är utredningens förslag till detaljplan i allt väsentligt bra och det bör i sina huvuddrag ingå i PBL. Fastighetsägarnas och brttkarnas medverkan vid planens genomförande och den fortsatta förvalt- ningen av olika gemensamma anläggningar är lika angelägen i alla sorters planområden. Moderna stadsplaner som innehåller storkvarter där bru— karna har ansvar för friytor. gator. parkeringsplatser och gemensamhetslo- kaler skiljer sig vad gäller ansvaret för de gemensamma anordningarna heller inte mycket från förhållandena i ett område med byggnadsplan. Detaljplanen enligt PBL bör ha en sådan spännvidd i innehåll och detalje- ringsgrad att den i dessa avseenden täcker de båda nuvarande planfor- merna. Det är dessutom viktigt att genom olika bestämmelser försöka stärka detaljplanens realism och aktualitet även när det gäller den fortlö- pande förvaltningen av området. Av bl.a. dessa skäl bör ett effektivare genomförande av detaljplanen eftersträvas. Rätten att ändra markens an- vändning bör i detta syfte begränsas i tiden. vilket bör leda till detaljplaner som ofta är direkt samordnade med det faktiska byggandet. Sådana regler bör sammantagna stärka möjligheterna att beakta genomförande- och för- valtningsfrägorna.

8.1.2 Detaljplanen skull tillgodose både lokala och nationella mål

.lag har tidigare (avsnitt 6) angett de allmänna egenskaper som jag anser viktiga att uppnå vid lämplighetsprövningen av markens användning. Plan- läggning bör också ta upp utformningen av bebyggelsen enligt principer somjag snart äterkommer till (avsnitt 1 l ). Detaljplanen bör ge möjlighet att för ett visst område precisera lagens allmänna egenskapskrav och göra de avvägningar mellan motstridiga intressen som kan behövas. [ likhet med utredningen vill jag understryka att detaljplanen också skall ge möjlighet att förverkliga kommunens sociala ambitioner att t.ex. integrera olika boende- och upplåtelseformer eller genom blandning av olika slags. mark- användning och bebyggelsetyper skapa en stimulerande och livfull'miljö. Detaljplanen skall självfallet vara ett instrument för kommunen att för- verkliga den lokala bebyggelsepolitiken.

Den lokala planeringen måste givetvis också inriktas på att uppfylla angelägna nationella mål såsom de kommer till uttryck i PBL:s bestämmel- ser om allmänna intressen och i NRL. Bland de nationella målen vill jag särskilt framhålla två som bör komma till uttryck vid detaljplaneläggning- en. Det ena är kravet på en långsiktig hushållning med mark och med den

8 l..)t'tnl/"plun ut'/I runnit/c.t— bestämt-n('lsur RJJ—8.1.2

Prop. 1985/86: 1 146

byggda miljön. Det andra är kravet pä hushällning med energi. vilket bl.a. äterverkar pä bebyggelsens placering. utformning. utförande och val av uppvärmningssystem. .lag är medveten om att llera av dessa frägor inte slutgiltigt katt beaktas förrän i samband med bebyggelsens projektering och vid bygglovsprövningen. Det är emellertid angeläget att bestämmelser- na otn detaljplan utformas sä att förutsättningar kan skapas för goda lösningar i dessa avseenden.

En del remissinstanser hävdar att de krav som fran olika häll ställs pä att stads- och byggnadsplanerna skall främja en rationell produktion har fatt en alltför tillbakaskjuten plats i utredningens l't'irslag. Utredningen har dock 6.328.) berört detaljplanen sotn en integrerad del i byggprocessen. där planen utgör resultatet av ett kontinuerligt samarbete mellan markäga- re. byggherre och kommunen.

Med den lugnare tätortstillväxt som kännetecknar dagens samhällsbyg- gande blir sannolikt större samlade nyexploateringar alltmer sällsynta. Kravet pä rationalitet och ekonomi gör sig emellertid lika starkt gällande fören produktion i ntindre enheter liksom vid förtätning och förnyelse av äldre stadsområden. Det är angeläget att söka motverka kostnadsstegring— en inom byggnadsverksamheten titan att för den skull göra avkall pä grundläggande standardkrav. En noggrann avvägning måste därför i varje. enskilt projekt göras mellan de kvalitativa kraven och kostnaderna. En kostnadsdel utgörs t. ex. av kommttnalteknisk service. Enligt min uppfatt- ning bör PBL i detta och andra avseenden erbjuda större möjligheter till lokal anpassning än vad dagens bestämmelser gör. Sälunda bör de krav som skall ställas vid ombyggnader inom vissa gränser utgå från lokala förhållanden. Detaljplanen bör vara ett av de styrmedel som kommunen kan använda i detta syfte för att främja en ekonomisk och rationell bygg— produktion. Detta bör också ta sig uttryck i bestämmelser för att trygga plangcnomft'3randet. Jag anser inte att det därutöver behövs någon själv— ständig bestämmelse med innebörden att detaljplanen skall främja en eko— nomisk och rationell produktion.

(Sl/..? Detaljplanen bör vara utt('ir.'1ntandt'för en ht'dt'imning av tillåt/iglw- It'll ar l.?r'hj'ggV/st' men intt'ji'jr den exakta utformning t)('ll ttt/Örandc

De allmänna bestämmelserna som bör finnas i 2 och 3 kap. för planlägg- ning och för lokalisering och utformning av bebyggelse kommer att vara mycket allmänt ltällna. När en detaljplan antas för ett visst omräde. skall dessa bestämmelser preciseras för att ge besked om hur bebyggelsen lämpligen skall placeras. utformas och bevaras inom omrädet. Man kan uttrycka det så att detaljplanen på förhand ger uttryck för väsentliga allmänna egenskaper som den kommande eller befintliga bebyggelsen skall uppfylla. Planen utformas innan man nted säkerhet vet vilka projekt som kommer att aktualiseras inom omrädet. Detaljplanens funktion inför bygg- lovsprövningcn serjag då på följande sätt.

Å' Detalj/wlan m'lt out/vidm— l'thiinuna/scr a. I .Z—HJÄ

Prop. 1985186: ] H?

Markens lämpliga användning och bebyggelsemiljöns utformning i stort bör kommunen ha tagit ställning till vid planens antagande. Planen ger anvisningar för hur fastighetsägaren bör utforma sitt projekt. En bygglovs- ansökan som inte strider mot planen och är förenlig med sädana planbe— stämmelser som är tvingande. bör inte kunna vägras sä länge planen gäller. Att ätgärderna för att fä utföras skall uppfylla eventuella andra bestämmel— ser än de som finns i PBL. t.ex. föreskrifter i bostadssaneringslagen. fornminneslagen och miljt'iskyddslagen. behöver inte närmare kommente- ras här. Det är normalt varken möjligt eller lämpligt att detaljplanen är uttömmande när det gäller bebyggelsens utformning eller utförande. Vid prövningen av bygglovet skall dän'ör sädana aspekter i de allmänna kraven som har aktualitet för projektet och platsen i fräga. av byggnadsnämnden läggas till detaljplanens reglering som grund för prövningen av lovet. En konsekvens av detta synsätt är att ju mer detaljerad kommunen gör detalj- planen. desto färre av PBL:s bestämmelser om allmänna intressen kan byggnadsnämnden äberopa vid bygglovsprövningen.

När detaljplanens innehäll avgörs skall naturligtvis regleringen avpassas sä att de frägor kan lösas som har motiverat att en detaljplan upprättas. Å andra sidan bör. bl.a. med hänsyn till fastighetsägat'nas behov av valfrihet. regleringen inte göras mer detaljerad än vad som i varje situation behövs för att nä syftet med planen. [ PBL bör tas in en bestämmelse av denna innebörd.

Vid min genomgäng tidigare av plansystemets uppbyggnad (avsnitt 3.1) har jag beskrivit detaljplanens huvudsakliga syften för att systemet som helhet skall få en enkel och ändamålsenlig utformning. [ likhet med utred- ningen anserjag att detaljplanen i dess egenskap av dokument med rätts- verkningar skall skapa betingelser och garantier" för att miljön skall få vissa kvaliteter. Detaljplanen mäste av dessa skäl reglera de grundläggande fysiska egenskaperna inom planomrädet. Bestämmelser böt' därför införas om vilka frägor som alltid mäste vara behandlade i en detaljplan. dvs. planens minsta innehäll.

8.1.4 Plum-'ringen som procedur bör [rygga de ln'n'irclus delaktig/tal ut'/t _l'örtljupu drum/(rutin

Planläggningen berör mänga intressenter. Den arbetsprocedur som leder fram till en detaljplan mäste garantera dessa intressenter insyn och med- verkan samt ett lämpligt mätt av intlytande över planen. Planprocessen innebär ett kontinuerligt utbyte av informationer. åsikter och fakta. Samti- digt som planarbetet successivt tillförs ett bredare beslutsunderlag byggs en större kunskap om planomrädet tipp hos intressenterna. Det är min uppfattning att ett omsorgsfullt bedrivet planarbete på detta sätt resulterar dels i en bättre plan. dels i mer förstående och ansvarskännande intressen- ter.

Under planprocessen mäste ett lämpligt underlagsmaterial presenteras i

Hänvisningar till PS5

8 Uttal/plan ur"/i unt/”titles— /)('.l'lÖ/llfnt'lA'r'l'

8. ! ...?—8.1.4

Prop. 1985/86: 1 143

begriplig form och i bestämda skeden för olika intressenter. Detaljplane- läggningen bör på detta sätt kunna vara ett sätt att fördjupa den lokala demokratin. PBL bör därför innehälla bestämmelser om det material och den procedur som skall leda fram till en detaljplan. Bestämmelserna om förfarandet bör enligt min mening huvudsakligen inriktas på relationerna mellan kommunen och de enskilda intressenterna samt mellan kommunen och statliga myndigheter. Däremot bör kommunen ges så stor frihet som möjligt att organisera sitt eget interna arbete med detaljplanen.

8.2. Skyldigheten för kommunen att anta detaljplan (detaljplanekravet)

Mirrjöi'slug: Detaljplanekravea. som anger i vilka situationer detaljplan skall antas. har formulerats med utgångspunkt i att just detaljplanen i den berörda situationen skall vara den mest lämpade beslutsformen för att garantera en god miljö. I översiktsplanen kan kommunen ange var detaljplan behövs.

8.2.1. Utgångspunktcr Gäl/unde rätt

För att mark skall få användas för bebyggelse krävs att den har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. i fråga om tätbebyggelse skall denna prövning i princip göras i detaljplan (Sä Bl.. och 565 I mom. ljärde stycket BSl. Byggnadslagens detaljplanekrav knyts till begreppet tätbe— byggelse. dvs. sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan vän- tas fordra särskilda anordningar föratt tillgodose gemensamma behov ms BL). l begreppet innefattas ocksft bebyggelse som är att vänta.

l/Iredningcns förs/ag

Utredningen har ts. 330 ff) fört en ingående diskussion om behovet av ett lagstadgat detaljplanekrav samt om en detaljplans verkningar för pägaende resp. förändrad markanvändning. Förslaget återfinns i utredningens L) kap. lå där det föreskrivs att en detaljplan skall. om det inte i särskilt fall är omotiverat, upprättas för områden där

l. en samlad bebyggelse av betydelse eller en anläggning av betydelse avses komma till stånd

2. en samlad bebyggelse eller en anläggning avses undergå förändring av betydelse.

Med uttrycket samlad bebyggelse har utredningen som riktmärke angett tio till tjugo enbostadshus eller ett par mindre flerbostadshus. För andra åtgärder än bostadshus skall verksamhetens omgivningspåverkan och be- hovet att samordna fysiska förhållanden vara utslagsgivande.

Utredningen har vidare föreslagit att en sanktionsmöjlighet skall knytas

8 [)(-'luljplun ut'/i områdes— hutu'imnn'lst'r ÄLJ—H.B.]

Prop. 1985/86: 1 149

till detaljplanekravet. Staten skall nämligen kunna ingripa mot kommunala beslut som innebär en uppenbar avvikelse frän detaljplanekravet.

[fanzin/(rinken

En del remissinstanser godtar förslaget. Ett stort antal instanser anför emellertid invändningar mot utredningens förslag på den här punkten. Kritiken gär i korthet ut pä följande.

]. Detaljplanekravet är för lagt ställt. vilket t. ex. medger att den ordina- rie bostadsproduktionen pä mänga häll i landet kommer att ske utan detaljplan. Ett så lågt plankrav leder till brister i den allmänna lämplighets- prövningen. i samräd och allmänhetens insyn samt i behandlingen av sakägarna. Det ger sämre betingelser att skapa goda miljöer. Det medför ocksä att statens tillsynsfunktion kraftigt försvagas. framför allt när det gäller att beakta riksintressena.

2. Behovet av ett lagstadgat krav riktat mot kommunerna ifrågasätts. Kommunerna bör själva få avgöra när detaljplan behövs.

3. Detaljplanekravet bör preciseras ytterligare. eftersom det anses få stor betydelse i prövningssystemet. Om kommunen underlåter att göra detaljplan. finns det inte något beslut att angripa. Det finns också andra invändningar som mer anknyter till bl.a. vissa begränsningar som utredningen har föreslagit av möjligheterna att anta detaljplaner.

Behovet av ett )(1_t,'._t'lutl_t,'ur dc'laljp/(uwkrm'

Detaljplanen bör enligt min mening ha två huvudsyl'ten. Det ena är att reglera förändringar av markanvändning och bebyggelse. Det andra är att mera varaktigt reglera bevarande av vissa byggnader och bebyggelsemil- jöer eller reglera förutsättningar för förnyelse och ombyggnad av befintliga bebyggelseomräden. I båda fallen handlar det om att för varje fastighet precisera rättigheter och skyldigheter för att man i miljöhänseende skall uppnå en god helhetsverkan och en lämplig samhällsutveekling. Det är ocksä viktigt att dessa preciseringar sker i former som ger medborgarna och intressenterna information och möjligheter att påverka beslutet. Dessa båda skäl — helhetssyn på lämplighetsfrägan och intressenternas inflytan- de — anserjag tala för att ett detaljplanekrav införs i PBL.

Man kan också uttrycka detaljplanens uppgifter på så sätt att planen är avsedd att ge den helhetsbcdömning av miljön som behövs för ställningsta— gande till olika ärenden om lov inom området. Planen avgör ocksä — inom givna gränser omfattningen av samhällets kontroll av miljöförändringar inom området. I denna mening är planen ett sätt att rationalisera prövning- en av kommande enskilda ärenden om lov.

Med de möjligheter som detaljplanen sålunda erbjuder att påverka den lokala miljön. rationalisera prövningen av lov m.m. ligger det enligt min mening i hög grad i kommunens eget intresse att använda detaljplan.

8 l..)t'mliplun och (””Får/(tt lu'slämnu'lu'r 8.3 . I

Prop. 1985/86: ] ISO

Planläggning är emellertid en relativt tids- och kostnadskrävande process. Den färdiga planen för ocksä i allmänhet med sig ekonomiska åligganden och andra skyldigheter för kommunen. Det är därför inte självklart att kommunerna av eget intresse alltid kommer att upprätta detaljplaner i tillräcklig utsträckning. Jag anser därför att det bör inft'iras bestämmelser med krav pä att detaljplan skall antas i vissa situationer. Kravets efterlev- nad bör inte kontrolleras genom en statlig prövning titan skötas genom samräd mellan kommunen och länsstyrelsen. eller i vissa sällsynta fall genom planföreläggande som jag äterkommer till tavsnitt 16.4).

8.2.2 [.h'fz'l/jp/um'krnt'r'tt' llt/brntlling

l

Mm förs/ng: Prövning av markens lämplighet för bebyggelse samt reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1. ny sum/ad bebyggelse. | 2. n_r ('nsruku byggnad vars användning fär betydande inverkan pä omgivningen eller som skall förläggas inom ett område med stor efter— frägan på mark för bebyggelse. om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands— besked.

3. befintlig lu'hygge/sc som skall förändras eller bevaras pä sädant sätt att detta behöver närmare regleras i ett ammanhang.

Detaljplan behövs inte om tillräcklig reglering har skett genom om— rädesbestämmelser.

L__

Förändringar ar betyde/.te kräver [ regel dcm/jplun Till att börja med anserjag i likhet med utredningen att detaljplanekravct bör hävdas för omräden där en samlad bebyggelse eller anläggningsverk— samhet av betydelse skall komma till stånd eller undergå större förändring- ar. Här behöver ofta flera av detaljplanens regleringsmöjligheter användas. När det däremot gäller bedömningen av vad som är samlad bebyggelse vill jag ge remisskritiken rätt. Avgörande för frägan när detaljplan skall använ— das bör enligt min mening främst vara: fit omfattningen och arten av befintlig bebyggelse inom och i anslutning till det aktuella omrädet efterfrågan pä mark för bebyggelse i omrädet. dvs. bebyggelsetryckets styrka förekomsten av motstridiga markanvändningsintressen inom omrädet. om inte frågorna härom har lösts genom omrädesbestämmelser allmänhetens intresse av vad som skall hända i området liksom antalet berörda sakägare och andra enskilda intressenter

regleringsbehov för bebyggelsen som inte har beaktats i ("iversiktsplanen eller i omrädesbestämmelser

# Detaljplan m-It områdes-- lic-usla"mma/.u'r ö'.2. I —-8.2.3

Prop. 1985/86: 1 hl

anspräken pä kommunens medverkan vid genomföramiet av bebyggel-

sen.

Det är säledes en rad olika lokala förhållanden som bör tas till utgångs- punkt föratt avgöra när detaljplanekravet skall hävdas. Det ligger i sakens natur att bedömningen ocksa bör innefatta en framtidsaspckt. eftersom planläggningjust syftar till att behandla den framtida lämpliga miljöinform-

ningen.

Sluds/i'n'nye/sf' och bevarande kan kräva [fl'NI/jp/(III

Även mindre förändringar som berör manga intressenter eller avser särskilda bevarandeiutressen kan behöva regleras genom detaljplan. Det är angeläget att kommunerna fär effektiva instrttment för stadsl't'irnyelsen. Med de goda möjligheter till plangcnomförande ätgärder som jag senare kommer att föreslå. bör detaljplanen kunna fä stor användning vid stads- förnyelsen. Här gäller det vanligen att ändra befintliga stadsplaner eller komplettera äldre sädana med nya bestämmelser.

lntressct för bevarandefrägorna har också ökat. I dessa avseenden bör detaljplanen ge bättre möjligheter än i dag att slå vakt om olika miljövär- den. I en hel del fall kommer det att krä du att detaljplan antas för att gentemot sakägarna på ett likvärdigt sätt kunna hävda sädana intressen. t. ex. beträffande underhåll. Jag vill här emellertid peka pä de möjligheter som ocksä kommer att finnas att bevara miljön genom omrädesbestämv

melser.

Kommunens medverkan vid genom/firande av hch_v_t__',eel_n-' kräver (alla de- [ul/"plan

Behovet av kommunens medverkan vid genomförandet av bebyggelsen har enligt min mening inte i tillräcklig grad uppmärksammats av utredning- en. För cgen del ser jag det som naturligt att kommunerna pä olika sätt engagerar sig vid tillkomsten av bebyggelse och andra anläggningar. Kom- munen har bl.a. som en följd av skyldigheten att pröva bygglov en viktig rädgivningsfunktion. Kommunen har vidare omfattande uppgifter när det gäller service och teknisk försörjning med t. ex. gator. parker. vatten och avlopp. samt värme. Kommunen bör också enligt min mening tilläggas ökade befogenheter när det gäller att bestämma lämpligheten av olika administrati 'a åtgärder. t. ex. fastighetsbildning. gemensamhetsanlägg- ningar och former för esploatcringens genomförande. Detaljplanen bör här vara den naturliga beslutsformen. Genomförandet av en aktualiserad be- byggelse kan saledes förutsätta kommunens medverkan. nägot som därför också bör beaktas när behovet av detaljplan skall bedömas.

Ilz'in.s_i-'nz'n lill gran/mr kan kräva drudiphm Detaljplan skall alltså användas när den erbjuder de bästa möjligheterna att pröva lämpligheten och omfattningen av en exploatering, förnyelse

N Detalj/dan ut'/z områdes"- [TFSI/.fi)!!!”'kt'UI'

(e ) 7

Prop. 1985/86: 1 ISZ

eller ett bevarande. Om detaljplaneläggning underläts. kan det bl.a. fä till följd att medborgarna och saki-igarna undanhälls insyn och inflytande. att markägare fär osäkrare utgångspunkter för byggande och förvaltning. att prövningen av lov blir osäkrare. exempelvis i fråga om miljöutlormningen. samt att gemensamma behov. säsom service. va-ft'irsörjning. rekreations— möjligheter m.m. inte får en tillfredsställande bevakning. För såväl sak- ägare och andra intressenter som medborgare i gemen kan det alltså finnas beaktansvärda intressen av att planläggning sker. där situationen sä krä- ver.

Uppgiften att planlägga för en lämplig samhällsutveekling bör givetvis inte ses i ett snävt kommunalt perspektiv. Att kravet uppfylls anser jag också är av stort grannerättsligt intresse. Även den aspekten bör innefattas i detaljplanekravet utan att det behöver särskilt lagregleras.

(.itf'rn'ntningwi ut' detaljplam'kruvet

Det är uppenbarligen förenat med svårigheter att i gränsfall avgöra om en detaljplan mäste upprättas eller inte. Detaljplanekravet mäste med nödvändighet hli allmänt hållet. Innebörden av kravet bör emellertid vara att detaljplan skall antas för områden där samlad bebyggelse skall komma till stånd. Kravet bör också gälla för enstaka byggnad vars användning fär betydande inverkan på omgivningen eller som skall ligga där efterfrågan på mark är stor. I vissa fall bör dock lämplighetsbedömningen av sådana enstaka byggnader kunna göras i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Jag föreslär därför en viss "uppmjukning" av detalj- planekravet i förhållande till vad jag anförde i lagrådsremissen (5. [(B). Likaså bör krav på detaljplan gälla när befintlig bebyggelse skall förändras eller bevaras på sådant sätt att den behöver regleras i ett sammanhang. Motsvarande bör gälla även i fråga om idrotts- och fritidsanläggningar m. fl. åtgärder som fordrar lov.

[ förhållande till lagrådsremissen föreslår jag vidare den ändringen att behovet av kommunal medverkan vid bebyggelsens genomförande inte skall utgöra ett självständigt deta ljplanekrav. ! denna fråga ansluterjag mig således till lagrådets uppfattning (yttrandet s. 51 ).

I specialmotiveringen avserjag att bl.a. genom exempel närmare belysa detaljplanekravets tillämpning.

8.2.3. Kmnmmzcn avgör när dem!/plan behövs

Detaljplanekravet är riktat tiil kommunen. Det blir alltså kommunen som — i likhet med vad som nu gäller — avgör när detaljplan behövs. Behovet av detaljplan skall ses mot bakgrund dels av att det förutsätts en obligatorisk översiktsplan, vars riktlinjer i betydande utsträckning kan ge underlag för lämplighetsbedömning av bebyggelse. dels av att översikts— planens riktlinjer kan göras tvingande genom att omrädesbestämmelser antas.

& Dahll/plan m'lz (anrik/a.s— bt'.s'n'inznu'lxcr

8 7 7—8 7 ?

Prop. 1985/86: 1 153

Som jag tidigare förordade (avsnitt 7.1) skall kommunen i översikts- planen bl.a. kunna definiera de omräden där närmare bestämmelser för markanvändning. byggande m.m. behövs i form av detaljplan. När över- siktsplanen upprättas eller antas. kan länsstyrelsen och de enskilda intres- senterna päverka kommunens bedömning av hur detaljplanekravet skall tillämpas. Om länsstyrelsen inte är nöjd med översiktsplanen i detta avse- ende. bör det framgä av styrelsens samrädsyttrandc till kommunen. Som jag senare äterkommer till (avsnitt 16.41 bör PBL innehälla bestämmelser som möjliggör för staten att i vissa fall förelägga kommunen att upprätta detaljplan. Därigenom kan en l:"implighetsprövning genom detaljplan för att trygga riksintressen inom vissa otnräden enligt NRL och mellankommunal samordning i sista hand åstadkommas.

Sakägare och andra intressenter. som anser att detaljplan behövs inom ett visst omräde. kan givetvis begära att kommunen upprättar plan. Väljer dä kommunen att ändå pröva lämpligheten av byggnadsprojekt inom omrä— det vid ansökan om bygglov. kan sakägarna och andra behöriga intressen- ter överklaga bygglovsbesluten. [ förtydligande syfte villjag — utöver vad jag anförde i Iagrädsremissen (s. 104) —- nu tillägga att överklaganden i sädana fall givetvis kan leda till att bygglovsbesluten upphävs. Nägon plan kan emellertid inte tvingas fram annat än i de speciella fall där regeringen kan utfärda planföreläggande. Det är naturligtvis ocksä möjligt att överkla- ga ett beslut om antagande av detaljplan och därvid hävda att det inte behövs någon plan. Nägra ytterligare sanktions- eller kontrollbestäm- melser för att garantera detaljplanekravets tillämpning anser jag inte be- hövs i PBL. Frägorna om besvär och planlöreläggande äterkommerjag till senare (avsnitt l7.7 resp. 16.4). '

! överensstämmelse med vad jag anförde i lagrädsremissen tar jag nu upp den av utredningen aktualiserade frägan om kommunen skall kunna hindra ätgärder som innebär ändring av markens användning med hänvis- ning till att detaljplaneli-iggning först mäste ske. 1 de fall där detaljplan enligt vad jag nyss har sagt skall upprättas finns det ett behov av den sammanvägning av olika krav som detaljplaneläggning innebär. I likhet med utredningen anser jag att det inte kan komma i fräga att kommunen i sådana situationer skall kunna tvingas in i en argumentation om en viss bebyggelses tillätlighet innan en sammanvägning genom planläggning har hunnit göras. Om nägon av de tidigare angivna förutsättningarna förelig- ger. bör kommunen alltså kunna åberopa behovet av detaljplaneläggning som enda skäl för avslag. Följdfrägan om den enskilde i ett sädant läge skall kunna tvinga kommunen till planläggning mäste generellt sett besva- ras med nej. Tidpunkten för planläggningen mäste kommunen fritt kunna bestämma.

X Detaljplan (N'/l unt/'fltlt'x- hur/ii”tmc/sur 8.2 .3

Prop. 1985/86: 1 154

Hänvisningar till S8-2-3

8.3. Detaljplanens innehåll och redovisning

S.R.! Herul/"planens obligatoriska innehåll

___—l

f'l'littjö'rslug: [ varje detaljplan skall de olika omradenas huvudändamäl l anges. dvs. allmänna platser. kvartersmark och vattent'imräden. Kom- munen skall normalt vara huvudman för gator och andra allmänna platser. I planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvartersmarken skall också användningssättet anges. ] plutten skall : skall bestämmas en genomförandetid på 5— 15. är. L

Fri ohligrtturiska bestämInc/scr, men i'ia'a möjligheter till reglering

[ likhet med utredningen anserjag att det i PBL bör finnas bestämmelser som anger dels vissa grundli'iggande krav pä vad en detaljplan alltid skall innehålla. dels de förhållanden som därutöverjär regleras i en detaljplan. Vid avvägningen mellan vilka bestämmelser som alltid mäste uppfyllas och vilka som frivilligt kan tillämpas är det främst tvä aspekter som spelar in. Om man vill uppnä det resultatet att detaljplanerna i hela landet skall vara jämförbara och likartade. mäste de bestämmelser som reglerar det frivilliga innehället vara fä. Om man däremot lägger större vikt vid detaljplanens användning för en mängd olikartade planeringsuppgifter. bör kretsen av frivilliga bestämmelser vara stor. [ båda fallen mäste detaljplanen ha ett visst minsta tillåtna innehåll för att man skall kunna tillägga den rättsverk- ningar ocksä för enskilda.

Övervägande skäl talar enligt min mening för att de obligatoriska be— stämmelserna bör vara fä och att det bör finnas relativt vida möjligheter att använda sädana bestämmelser som behövs för en närmare reglering i skilda situationer. Därmed bör detaljplanen ktlnna fylla kraven pä mängsi- dighet och funktionsanpassninr—v vilket jag anser viktigt. Likasä ger en sädan uppbyggnad möjlighet för kommuner med skilda planeringsambi— tioner att utforma detaljplanerna med hänsyn till de aktuella plancringssi— tuationerna.

Kommunen kan ocksä inom en viss ram välja vilka frägor man önskar lösa pa detaljplanestadiet och vilka man anser bör hållas öppna för ställ— ningstagande i samband med prövningen av lov. Denna valfrihet är viktig eftersom kunskapen om de projekt som detaljplanen skall reglera varierar beroende pä arten av den planerade markanvändningen och httr nära förestäende ett genomförant'le är. Valfriheten medger också för kommunen en viss anpassning till de resurser man förfogaröverför planläggning resp. prövning av lov. Bestämmelserna i PBL bör alltsä enligt min uppfattning utformas så att detaljplanen fyller de här beskrivna kraven på anpassbar- het.

Jag anser vidare att detaljplanen bör ge större möjligheter än dagens

Hänvisningar till S8-3

8 Detaljplan öt'lt ("nuit/e.t— bm"tt'irnntt'lsur 8.3.1

Prop. 1985/86: [ 155

stads- och byggnadsplaner att styra den yttre miljöns utformning liksom ingrepp i markskiktet och undermarkcn. Detta kan ibland leda till att rätt detaljerade planer behövs i situationer som i dag inte kan regleras mcd detaljplan. Samtidigt vill jag emellertid understryka att detta inte fär leda till generellt sett mer komplicerade planer i ordinära situationer. Reglering- ens omfattning bör inte vara större och detaljeringsgrat'len bör inte tara högre än vad som behövs i varje enskilt fall.

Använt/ningen tll' olika (unrar/en blir alltid, regleras i (lt'lllljpldll

Nät'jag nu gär in pä de obligatoriska kraven pä detaljplanens innehäll vill jag börja med redovisningen av markens användning. Det är av grundläg- gande betydelse att detaljplanen klart anger inte bara de ändamäl för vilka olika omräden skall användas utan också gränserna för omrädena. Det innebär till att börja med att det mäste framgä om ett visst omräde utgör allmän plats som är disponibel för allmänheten eller kvartersmark som markägaren i princip räder över eller t'attcttmm't'itlu. Nägot mer utvecklat skall dessa tre huvudkategorier enligt min mening omfatta följande: ' mar/tjör allmänna platser. säsom gator. torg. vägar. parker och grön— omräden ltt'artt'rxnmr/c som bl.a. innefattar dels omräden för enskilt bebyggande och för allmänt ändamål. dels dagens specialområden utom vägmark och vattenomräden. t. ex. omräden förjärnvägs-. luft— och sjötrafik. idrotts- och fritidsanläggningar. begrt'tvningsplatser samt skydds- och säkerhets- omräden t'attcnmnrz'alc'n. t. ex. hamn, badplats. inom dessa tre huvudkategorier bör en ytterligare specificering av mark- användningen kunna göras med stöd av PBL. Jag äterkommer i specialmo- tiveringen till detta (5 kap. 3 å). För kvartersmarken bör dock gälla sotn ett minimikrav att användningssättet framgär.

Dagens" .t'ln'c'ialttmra'z/z'n bör utgå

Vad jag nu har förordat innebär attjag i stort anslttter mig till utredning- ens förslag att kategorierna byggnadskvarter och specialomräden skall sammanföras under beteckningen kvartersmark. Motiven till detta är dels att de skillnader som tidigare har funnits mellan dessa kategorier i stor utsträckning inte längre gäller. dels att medborgarinflytamlet gör sig lika starkt gällande för specialomrät'lena vars utformning därför bör redovisas tydligt. Eftersom förslaget ogillats av en del remissinstanser. villjag nägot kommentera detta.

En skillnad i dag mellan specialområden och byggnadskvarter i bygg— nadslagcn avser planens tlctaljurt'ngsgrad och bebyggelscreglcringen. Spe- cialomrädena är inte avsedda för bebyggelse och ges därför inte nägra byggnadsrcglerandc bestämmelser. Dagens traftkanläggningar rymmer emellertid en hel del byggnader för skilda ändamäl. Det gör också rekrea-

8 [)(-'tal/"plan m 'll omradet"— hm"tätning/sar 8.3.I

Prop. 1985/86: 1 lib

tion—_ och idrottsomraden. ] likhet med utredningen anserjag att special— omrädena i detta avseende nu bör jämställas med byggnadskvarter och kunna förses med bestämmelser som reglerar utformning och utförande av byggnader och andra anläggningar inom sädana omräden.

lin annan skillnad har tidigare gällt inlt'ixt'ri/rägun. Att ett speeialomräde anges för t. ex. tralikanläggning med annan huvudman än kommunen med— för inte skyldighet för kommunen att efter stadsplanens fastställelse losa in marken. Bestämmelsen hindrar byggnadsnämnden att ge lov till åtgärder som försvärar områdets an 'ändning för avsett ändamal. Vidare inträder en lösenrätt för att genomföra anlf-iggningen. Sådana trafikanläggningar som ligger i anslutning till bebyggelse och närmare behöver regleras i stadsplan brukar som regel utredas och diskuteras med sakägarna i annan ordning. innan stadsplan för området antas. Vanligen föreligger ocksa avtal om rätt till erforderliga markft'ärvärv. Ett vägföretag i statlig regi är ofta förberett genom säväl en lokaliseringsutredning som en arbetsplan enligt väglagen. (')mräden för hamn. järnvägstral'tk och flygfält är också sädana som utreds i annan ordning och där frägan om rätt till marklösen enligt stadsplan inte har någon större betydelse. Speeialomrädena skiljer sig alltså inte i detta avseende frän kvartersmark för allmänt ändamål. Nägon skillnad mellan kvartersmark och specialområde behöver inte heller av detta skäl upprätt— hällas.

Byggnadskvarter och speeialomräde utgör skilda fuxtig/ivis-rättsliga be- grepp. varvid byggnadskvarter förutsätts bli tomtindelat innan det byggs. [ praxis sker dock numera fastighetsbildningen inom byggnadskvarter näs- tan regelmässigt utan tomtindelning enligt byggnadslagcn. När det gäller fastighetsregistreringen finns emellertid vissa skillnader. Jag anser emel— lertid inte dessa vara av sädan art att det enbart av det skälet är befogat att behålla en åtskillnad mellan byggnadskvarter och specialområde.

Jag ansluter mig alltsä i stort till utredningens förslag i detta avseende. Pa en punkt vill jag dock föreslå ett förtydligande. och det gäller vägmark och friytor som sköts av staten eller enskild väghållare. Sädan mark bör i detaljplan redovisas som mark för allmän plats. Jag återkommer till detta när jag behandlar bestämmelserna om inlösen av tnark (avsnitt IOS). Det sagda innebär att andra trafikomräden. t.ex. hamnområden. järnvägsom— räden. terminaler och flygplatser. som omfattas av detaljplan. sa längt som möjligt bör redovisas med samma detaljeringsgrad som omräden för be— byggelse.

VuIlv/mmrådwt skull (Inget" .t'iirxÅih

I specialområden enligt byggnadslagcn ingar oeksä vattenomräden. Om ett område avsätts som vattenomrade i stads- eller byggnadsplan. innebär det att omrädet skall hehallas som vattenomräde. Vissa bestämmelser om tillåten utfyllnad och rätt att överbygga vattnet med bryggor m.m. kan

S Detaljplan och områdes- lietlf'inmu'lsvr 8.3.1

Prop. 1985/86: ! l57

ocksä meddelas. Verkan av ett sadant specialomräde i stadsplan äri stort sett att andra störande ingrepp i vattenontradet inte tilläts.

lnom vattenomrädena sker i dag ett starkt ökat utnyttjande som bl. a. tar sig uttryck i fasta anordningar i olika former för att nyttja marina produk- tionsresurser och täkter. s.k. vattenbruk. Jag har tidigare i allmänna ordalag berört vattenfragornäs behandling i PBL tavsnitt 5.4.2). Vattenom- rädena bör som jag nyss förordade utgöra en särskild omrt'ideskategori i detaljplaneomräden. Skälen är dels de tner komplicerade tillständsfrägorna som ofta kräver dttbbelprövning. dels den annorlunda fastighetsrättsliga status som vattenomrädena har och dels att detaljplanens effekter mäste bli annorlunda bl. a. i fräga om genomförandemedlen.

Jag kommer senare att föreslä att det skall införas skyldighet att söka bygglov för bl.a. idrotts- och fritidsanläggningar. bäthamnar. torn och vissa vindkraftverk. Detta ställer ocksä krav pä att sädana anläggningar skall kunna regleras i detaljplan. Det kan givetvis gälla säväl den fysiska utformningen som skyddsområden för sädana anläggningar belägna i vat— ten. Detaljplanen bör i dessa avseenden reglera vattenomrädets lämpliga användning och därmed hindra ätgärder som strider mot avsedd använd— ning. Vid tillständsprövning till olika ätgärder enligt vattenlagen bör själv'- fallet ytterligare krav och villkor kttntta ställas för åtgärder som i och för sig är förenliga med detaljplanen. Jag äterkommer senare till frågan om sädan dubbelprt'Wning (avsnitt Zl). Klart stär emellertid att vattenomräden av nyss angivna skäl bör redovisas särskilt i detaljplaner enligt PBL.

lfh'fuliplmtcr skall lm L'II bmm/nm('ls't' om gumutt/i'il'urtclcrid

Av min tidigare redogörelse för reformbehovet tavsnitt 3.3) framgick att principen om tidsbegränsad exploateringsrätt i detaljplan ingår bland de mest angelägna förslagen i PBL. De viktigaste skälen till utredningens förslag till principen med genomförandetid är i korthet följande (s. I9l. ZOI och 345 ff).

Planläggning av mark har skett sedan läng tid tillbaka pä grttndval av den lagstiftning som gällt vid skilda tider. Ett genomgäende drag i planerna har varit att precisera markägarnas rättigheter att utnyttja marken för bebyg- gelse m.m. Dessa rättigheter har representerat ekonomiska värden. vilkas utnyttjande i stor utsträckning har styrts av marknadsekonomiska förhäl- landen. Mänga rättigheter har utnyttjats. men det finns också mänga äldre planer som genom samhällsutveeklingen blivit otidsenliga eller där förut- sättningar att genomföra planen av andra skäl saknas. Pä detta sätt har det successivt tillkommit en mängd byggrätter. som nu i mänga fall är orealis— tiska eller i vart fall inte förenliga med en lämplig samhällsutveekling.

] omräden med bebyggelsetryek har sädana olämpliga planer t.o.m. utgjort ett hot mot samhällsutveeklingen och den befintliga miljön. Läng- variga byggnadsft'ärbud har da resulterat i förslumning och oklara förhällan— den för tastighetsi'tgarna. Pä detta sätt har planläggning för äldre tiders

8 Detaljplan och (>I)1l'(ll.l('.t'— waliintmc'ls'cr 8.3.1

Prop. l985/86: 1 till

behov kommit att blockera möjligheterna till ett föri'tnderligt och progres— sivt samhällsbyggande. Utredningens slutsats av sin analys är att rätten till ändrad markanvändning i detaljplan mäste vara kopplad till att det finns möjligheter att genomft'fn'a planen. Medgiven exploateringsrätt i plan bör sälcdes tidsbegränsas genom en bestämmelse om genomförandetid. Efter den tiden skall planen lortsätta att gälla men kunna omprövas förutsätt- ningslöst i sädana delar där den inte blivit genomförd. titan att detta skall grunda nagon rätt till ersättning för fastighetsägarna.

Förslaget om genomförandetid tillstyrks av llertalet remissinstanser. Nägra anser emellertid att förslaget är för svagt som pätryckningsmedel för plt'tngenomförandet. och andra efterlyser en starkare ställning för samhäl— let efter genomförandetidens slut. Ett fåtal remissinstanser avstyrker för- slaget bl. a. pä grund av befarade rättsförluster för lastighetsägarna.

Den kritik som riktats mot förslaget grundar sig till en del pa det förslag av utredningen som innebär att fastighetsägaren skall ha rätt att fortsätta och utveckla den pågående markanvändningen inom planomtädet. Somjag förut anförde (avsnitt 3.3.1) kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag på denna punkt. Remisskritiken torde i allt väsentligt bli tillgodo— sedd med den lösningjag i stället har förordat. De rättsförluster som enligt vissa remissinstanser kan uppkomma är knutna till de villkor som skall uppfyllas för att fastighetsägaren skall kttnna fä genomförandetiden för- längd. Slutligen menar kritikerna att principen strider mot regeln om lika- behandling av fastighetsi'tgarna. Den invändningen har jag dock svärt att första. Alla fastighetsägare har enligt förslaget samma rättigheter under genomffnandetiden. nämligen att genomföra planen. Under genomföran— detiden bör planen ha stadga. Alla berörda mäste kttnna utgå frän att planen skall realiseras och kunna anpassa sin egen planering därefter. Däremot medför ju planen i sig olika rättigheter för skilda fastigheter. Den

....

som genomft'ftrt detaljplanen har fullgjort sin överenskommelse" med kommunen när planen antogs. Den som inte har gjort det får ta upp en förnyad diskussion med kommunen om möjligheten att bebygga sin fastig- het. Jag har svårt att betrakta detta som någon rättsförlust.

Jag ansluter mig i huvudsak till utredningens förslag. Det bör alltsä ligga i kommunens hand att bestämma inom vilken tid en ny plan skall vara genomförd. När en detaljplan upprättas skall kommunen i en särskild planbestämmelse ange den tid — genomförandetiden inom vilken bygg- lov till de i planen medgivna ätgärt'lerna skall sökas för att_l'uxiig/tem'igurnu .t/x'ul/ ha en gul'mlliji'll' att planen skall fä genomfört-ts. Genomförandetiden skall alltsä bestämmas i samband med att planen antas. Under genomfö- randetiden bör planen endast i undantagsfall kunna ändras eller upphävas mot fastighetsägarens bestridande. Efter genomförandetiden skall kom- munen kunna besluta om ändring eller upphävande av planen utan att rättigheter som har uppkommit genom planen behöver beaktas. Ett skäl till att bestämma en genomförandetid är som jag nyss nämnde att detaljplanen

8 Dahll/plan (It'll man?:/('.t- lnat'tii”inre/scr (Skil

Prop. 1985/86: | (59

bör vara nära anknttten till det aktttella byggandet. Jag äterkommer snart till effekterna av bestämtnelsenom.genomförandetid (avsnitt 8.6).

("juniunlc'irantlt'titlt'n skall sättas" till lägst 5 och högt! IS är

I likhet med utredningen anserjag det lämpligt att föreskriva att genom- förandetiden skall bestämmas till lägst 5 och högst l5 är. Den bör kttnna varieras för olika omräden inom en och samma plan. Det bör ocksä vara möjligt att läta tiden börja löpa en viss tid efter den tidpunkt da planen har vunnit laga kraft. 'l'iden skall avvägas med hänsyn till förutsättningarna att genomföra planen och övriga omständigheter som är av betydelse för frägan. En plan för förnyelse av innerstadsfastigheter kan exempelvis kräva en förhällant'levis läng genomförandetid med hänsyn till de kompli- kationer i fraga om fastighetssamverkan. evakuering. finansiering. m.m. som vanligtvis uppstär i sädana situationer. Man bör sannolikt ocksä ofta sätta en ganska läng genomförandetid för industriomrz'tdcn och kanske även för fritidshusområden och villaomräden för enskilt bebyggande. Des- sa omräden är nämligen ofta avsedda att tas i ansprak i takt med en osäker cfterfrägan .

Jag aterkommer i specialmotiveringen (5 kap. 5 s") med ett mer utförligt resonemang om genomförandetid. varvidjag ocksä bemöter en del kritiska anmärkningar av lagrädet (yttrandet s. 55 ff).

Som jag strax äterkommer till bör det vara möjligt att i detaljplan bestämma att mark. som inte omedelbart behöver tas i anspräk för sitt avsedda ändamäl. tillfälligt fär användas till nägot annat. Sädan tillfällig markanvändning fär naturligtvis inte hindra att planen genomförs med sitt angivna slutliga ändamal. ] sädana planer där tillfällig markanvändning medges bör därför planen alltid reglera den tid under vilken den tillfälliga användningen far pägä.

lnom detaljplan .t'lt'aII kommunen anxrarajå'n' genom/Mun(lt-'t (Il' gulor (n'/1 andra allmänna planar mn inte anna! ÖVN/(JIHX iplam'n

En detaljplans genomförande är beroende av samverkan mellan mänga intressenter. Det är därför viktigt att genomft'irandefrägorna behandlas noggrant och pä ett samlat sätt. .Jag kommer senare (avsnitt 10.2) att redovisa mina förslag i detta avseende. Pä nägra punkter äterverkar dessa förslag pä detaljplanens obligatoriska innehäll. De viktigaste är följande.

En av skillnaderna mellan stadsplan och byggnadsplan är ansvaret för genomförande och underhäll av gator. vägar och andra allmänna platser. ] stadsplan vilar detta ansvar pä kommunen. [ byggnadsplan ankommer det pä fastighetsägarna. Valet av planform avgör därför denna uppgiftsfördel- ning. Utredningen har föreslagit att huvudmannaskapet för allmänna platser skall tas tipp som en obligatorisk bestämmelse i varje detaljplan. Det är som jag ser det en mer naturlig utgångspunkt att förutsätta att kommunen tar detta ansvar vid genomförandet av detaljplaner. Jag före-

ö' Dc'h'll/plan (Jt'll murat/(av- ln's(limma/sw 8.3.l

Prop. l985/86: ! lhl)

slär därför en bestämmelse sorti innebär att kommunen i detaljplaner mäste ange om kommunen inte avser att vara huvudman för gator och andra allmänna platser. 1 sädana fall bör det av den genomft'trandebeskrivning. som jag senare (avsnitt ll).2) kommer att ft'ftreslä skall fogas till planen. framgä vem som skall ha huvudmannaskapet.

Kostnaderna för att anlägga gator och andra allmänna platser skall i princip bäras av detn sotn har nytta av dessa. dvs. tastighetsägarna inom omrädet. Fastighetsägarna bör därför i samband med planutformningen fä klart för sig vilken tttformning och användning som gator och andra all- männa platser avses fä. Även detta bör alltsä vara en obligatorisk bestäm— melse i detaljplanen.

8.3.3 Frivilliga rrglcringsntr'ijlight'tt'r i detaljplan

! .fi-litt.fi'irslag: Detaljplanens tillämpningsomräde vidgas sä att även and- ra inslag i miljön än byggnader kan regleras. t.ex. idrotts— och rekrea— tionsanläggningar. parkeringar och anläggningar under mark. Skyldig— heten att söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelscr meddelas. Även viktigare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn till byggnadernas eller omrädets förutsättningar.

Sly/(ligheten att söka bygglov. lhar/(lov eller rivningslov

l överensstämmelse med utredningsförslaget anser jag att skyldigheten att söka lov bör kunna begränsas eller vidgas genom bestämmelser i detaljplan. Det innebär t.ex. att bygglovsplikt skall kunna införas för underhällsatgärder pä byggnader inom kulturhistoriskt eller miljömässigt särskilt värdefulla omräden. Bestämmelser skall ocksä kunna meddelas om att vissa ätgärder inte behöver lov. t.ex. uppförande och ändring av enklare fritidshus och kolonistugor som följer detaljplanens bestämmelser. ändringar av befintliga indttstribyggnader. rivning av byggnader samt schaktning och fyllning.

R_vggrliltun och In'l>_t'ggul_t'uni/jöns" utformning

Detaljplanens bestämmelser bör kttnna preciseras i en rad olika avseen- den. En av de viktigaste är enligt min uppfattning byggrättens omfattning. Det räder ocksä stor enighet bland remissinstanserna pä den punkten. Aven tilläten byggrätt under mark maste kttnna regleras.

[ förhällande till gällande rätt finns det enligt min mening anledning att utöka rcgleringsmöjligheterna nägot. Stadsplancns bygg 'att har hittills va- rit en yttre ratn inom vilken fastighetsägaren kan utforma sitt projekt. Av olika skäl är det inte alltid lönsamtnast att utnyttja hela den medgivna

8 Detaljplan och området-- lu's'llimine/.vc)" 8,3 3

Prop. l985/86: ] lol

byggrätten. Det förekt'tmmer t.ex. att man bygger tvävänings radhus i mycket centrala tätortslägen där stadsplanen medger bäde tre och fyra väningar. Att utfärda tvingande bestämmelser är i gällande rätt möjligt bara i mycket speciella fall och då av estetiska skäl. Denna möjlighet bör enligt min mening nu vidgas.

lnom ramen för arbetet med stadsförnyelsen finns en rad olika motiv för att införa bestämmelser i det nu berörda avseendet. Ett viktigt skäl är behovet att hushälla med markresurserna. vilket leder till krav påatt man verkligen utnyttjar de omräden effektivt som har förutsättningar att ta emot n_v exploatering. Av bl.a. dessa skäl bör det vara möjligt att införa bestämmelser i detaljplan som angeri vilken minsta omfattning marken får bebyggas. Sädana bestämmelser bör kunna införas om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadslt'irsörjningen eller till miljön.

[ likhet med utredningen anserjag det viktigt att i detaljplan också skall kunna tas in bestämmelser om lämplig lägenhetssammansättning.

Pii samma sätt som kan ske i dag bör detaljplan enligt PBL vidare kunna innehålla de bestämmelser som behövs om byggnadernas läge. byggnads— sätt. utformning och utförande. Detta bör också gälla andra anläggningar än byggnader. PBL bör med andra ord innehållit bestämmelser av samma innebörd som delar av 12 och Näs" byggnadsstadgan. Den praxis som utbildat sig i de nu berörda avseendena fungerar i stort sett bra och bör med en del justeringar. som jag strax återkommer till. föras vidare i PBL.

.l-liljr'i- m'li energi/ragor mm! omh_vggnmlxs!(intlard

Till de tekniska bestämmelser om byggnader som det har blivit alltmer angeläget att kunna behandla på ett samlat sätt i detaljplan hör de som berör tillgängligheten. värmeft'irsörjningen och undermarkskonstruktio- nerna. Enligt min uppfattning är detta frägor som kräver ökad uppmärk— samhet vid planläggningen och som dessutom kan väntas ha aktualitet under en längre tid framöver. Av dessa skäl böri PBL tas in bestämmelser om att man i detaljplan kan behandla hur kravet på energiförsörjning skall tillgodoses och hur man skall förebygga risker för geotekniska och hydro- logiska olägenheter för omgivningen. Hur kravet på tillgänglighet skall uppfyllas med hänsyn till terrängförutsättningar och bebyggelsens art är också sädant som lämpligen kan behandlas i detaljplanen.

Stadsförnyelsearbetet kommer att beröra många olika typer av omrä— den. byggda med olika tiders sed i fråga om yttre miljö och byggnadsstan- dard. Somjag skall redovisa senare (avsnitt ll.2. l) bör det vara möjligt att i vissa avseenden anpassa de krav som skall ställas pä ombyggnader till de berörda byggnadernas förutsättningar och till egenskaperna hos andra liknande byggnader inom omrädet. [ likhet med vadjag senare kommer att föreslä beträffande omrädesbestämmelserna (avsnitt 8.8.2) bör ombygg- nadsstandarden i sädana fall kunna regleras i detaljplan.

() Riksdagen ”85/86. I sum/. Nr I

8 [)(-'laliplun och (inträdes- l?e.vlt'imnu'lser 8.3.2

Prop. 1985/86: 1 m:

livstil/nmels't'rji'ir att bevara bebyggt'l.$'ciiiilj/iw'

Utredningen har föreslagit bestämmelser (5 kap. l—"ls'l som avser att ge kommunerna möjlighet att genom planbeslut införa skyddsbestämmelser för historiskt. kulturhistoriskt. miljömässigt eller frän konstnärlig s_vn- punkt värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer. AVsikten med försla- get är att kommunerna skall kunna skydda "lokala byggnadsminnen" pä likartade grunder som staten kan göra enligt lagen om byggnadsminnen. Förslaget i denna del innebär vidare att fastighetsägare under vissa förut- sättningar skall ha rätt till ersättning för skada till följd av sädana skydds- bestämmelser.

Remissinstanserna har i stort sett godtagit syftet med utredningens för- slag. Jag äterkommer med förslag angående särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (avsnitt 11.2.2 och 3 kap. 12 å).

Många kommtmer har med stöd av bebyggelseinventeringar. s. k. kultur- minncsvärdsprogram och fastighetsekonomiska utredningar. engagerat sig i bevarandeträgor. Utredningarna bedrivs i former som väl ansluter till förfarandet vid planläggning. Pa detta sätt har man i nära kontakt med fastighetsägare och andra berörda konkretiserat tillämpningen av 38.5 byggnadsstadgan. Enligt min uppfattning är det angeläget att dessa strä- vanden kan föras vidare med stöd av PBL:s bestämmelser.

1 första hand bör frågorna kunna behandlas i översiktsplanen. En detalj- plan bör bl. a. kunna reglera bebyggelsens utformning och underhåll. och innehålla bestämmelser om skyldighet att söka lov för åtgärder som rör byggnaders yttre och deras anpassning till miljön. Det bör emellertid också vara möjligt att utfärda bindande bestämmelser i detaljplan för särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (3 kap. lZ s"). Skyddsbestäm— melser av detta slag bör utformas efter förebild av beslut om byggnads— minnesförklaring. Ett rivningsförbud bör alltså automatiskt följa av skyddsbestämmelserna och dessutom bör dessa kunna innehålla bestäm- melser om byggnaders utformning och underhåll. De ersättningsbestäm— melser som bör knytas till skyddsbestämmelser av detta slag äterkommer jag till (avsnitt 18.2.2).

De allmänna agenskapskraven giiller också mark för allmän plats

Som jag närmare skall utveckla senare (specialmotiveringen till 3kap. l8 ä) ft'fircslärjag att vissa krav skall gälla i fråga om mark för allmän plats. Bland dessa krav kanjag här nämna hänsynen till stads- eller landskapsbil- den och till natur- och kulturvärdena pä platsen. Ett annat krav är tillgäng- lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga.

På den här punkten ansluterjag mig till de remissinstanser som anser det vara en brist i utredningsförslaget att den kollektiva miljön lämnas i stort sett utan krav på utformning m.m. Jag föreslår alltsä att den fysiska utformningen av det offentliga rummet skall kunna regleras genom bestäm- melser i detaljplan. varvid de nyss berörda kraven skall läggas till grund för

8 Detaljplan och områdes- lnarliinz/nclxar 8 ..? .2

Prop. [%$/%: 1 163

bestämmelserna. Däremot anserjag inte. som en del remissinstanser tycks förorda. att efterlevnaden av bestämmelserna behöver kontrolleras genom tillståndsprövning. Oftast är det ju kommunen själv som är huvudman för allmänna platser. Jag anser inte heller att denna typ av reglering skall bli något ordinarie inslag i detaljplanerna. Regleringsbehov torde uppkomma främst i centrala stadsområden som trafiksaneras och där det sker en omfattande omvandling av marken för allmänna platser. Även i bevaran- deomräden kan det finnas behov att uppställa vissa krav pä allmänna platser. Jag föreslär alltså att bestämmelser skall kunna meddelas i detalj- plan om utformning. utförande och användningssätt i fräga om gator. parker och andra allmänna platser.

Parkeringsplamer orlr vegetation

Parkering utgör regelmässigt ett viktigt inslag i planarbetet. Biluppställ- ningsplatser är ytkrävande och har betydelse för tillgänglighet. säkerhet och miljön i bebyggelseområdena. [ stadsförnyelsearbetet utgör parke- ringsfrågorna ett viktigt inslag. För att dessa frågor skall kunna behandlas planmässigt kommerjag senare att föreslå bygglovsplikt för att ta i anspråk mark för parkeringsplatser (avsnitt l2. l .3) samt möjligheter att ställa krav på fastighetsägarna när det gäller parkeringsmöjligheterna i den befintliga bebyggelsen. Detaljplanen bör behandla bebyggelsemiljön som helhet och på ett integrerat sätt. Därför anser jag att bestämmelser i detaljplan skall kunna behandla utformningen av den yttre miljön även när det gäller parkeringsplatser.

I likhet med utredningen anser jag också att det skall vara möjligt att meddela bestämmelser om schaktning. fyllning, trädfällning och skogs- plantering. Det bör då också vara möjligt att bl. a. utfärda bestämmelser som avser att skydda viss värdefull vegetation.

Till/äl/r'g markanvändning kan tillåtas [ plan

Vid planläggning kan akttraliteten variera för planens genomförande i olika delar. Mycket vanligt är att ett område utgör ett reservat för någon framtida trafikanläggning eller något annat allmänt ändamål. Sådana delar av samhällets struktur mäste planläggas så långt i förväg. att det kan ta bäde lO och 20 år innan verkställigheten aktualiseras. Under mellantiden måste marken användas på något meningsfullt sätt. Det kan t.ex. vara lämpligt att anlägga en bollplan eller uppföra en mindre byggnad. Dagens provisoriska byggnadslov kan lämnas bara för tre är, varefter de förlängs mer eller mindre rutinmässigt. Utredningen har föreslagit att i detaljplan skall ktrnna tas in bestämmelser om tillfällig markanvändning i dessa fall. Jag ställer mig —— i likhet med flera remissinstanser - bakom förslaget att en sädan regleringsmöjlighet öppnas i PBL.

8 l..)etaljphm at'lr murades- hrnvn'inrmelse/' 8.3.2

Prop. 1985/86: 1 lÖ-l

Skydd)":nnra'clun (a'/t tangit'ning.-;lrygit'tt

De omgivningshygieniska frågorna har pä senare är trätt i förgrunden ocksä i den praktiska planeringen. Det hänger bl.a. samman med ökande störningar frän olika verksamheter och en generellt sett ökad belastning pa miljön i olika avseenden. Den medicinska kunskapen om dessa förhällan- dens effekter pä människan ökar ocksä. Det är givetvis angeläget att samhällets styrmedel för att hindra och motverka störningar i miljön ut— vecklas för att dessa problem skall ktrnna bemästras. Lagstiftningen som reglerar miljöskydd. produktkontroll. arbetarskydd och övriga driftsför- hällanden i vid mening har ocksä utvecklats pä senare är.

Den fysiska miljöns utformning kan enligt min mening verksamt bidra till att förebygga att omgivningshygieniska problem uppstär. Genom bygglov binds markens användning för stycket läng tid. Lovet prövas med hänsyn till de omständigheter som vid tillfället räder och kan förutses pä den aktuella platsen. Det är rimligt att ett meddelat lov kan resultera i en miljö som har viss varaktighet. Bestämmelserna i PBL om allmänna intressen bör med andra ord tillämpas med beaktande av ett fortvarighetstillständ. Vid valet av placering för vissa störningskänsliga verksamheter bör det därför vara möjligt att säkerställa viktiga miljöegenskaper i omrädet för framtiden.

Enligt min mening bör PBL ge utrymme för att i detaljplan meddela bestämmelser i detta syfte. När det gäller att tillgodose kraven på brand- skydd eller säkerhet i grannskapet till försvars- och atomenergianläggning- ar samt tralikanläggningar innehaller byggnadslagcn bestämmelser som bör överföras till PBL. Dessa är till föratt skapa skydd och säkerhet bl. a. vid verksamheter som kan vara störande för omgivningen.

Vid planläggningen tar detta sig uttryck dels i skydds- och säkerhetsom- räden runt anläggningarna. dels ; form av skyddsanordningar eller plante— ringar. Skydds- och säkerhetsomrädena fyller sin uppgift främst genom att i bestämmelser för omr'ädena kan regleras tillätlighet och teknisk utform— ning av bebyggelse och andra anli'tggningar. En sadan reglering anser jag skall vara möjlig att åstadkomma genom detaljplan. Likasä bör det vara möjligt att reservera mark för erforderliga skyddsanordningar och att reg- lera utformningen av dessa. I de nu berörda avseendena bör alltså de möjligheter till reglering som finns redan i dag föras vidare i PBL.

Jag anser det emellertid befogat att nu vidga dessa regleringsmöjligheter till att omfatta störningar även frän andra typer av verksamheter som kan komma att rikta sig mot ett visst omräde. En detaljplan skall med andra ord kunna trygga en lämplig miljö i framtiden för den markanvändning som planen tilläter. Det bör således vara möjligt att genom bestämmelse i detaljplan förena viss angiven markanvändning med bestämmelse om högsta tillätna värden för sädana störningar genom luftförorening. bttller. skakning. ljus eller annat som prövas enligt miljöskyddslagen ( l%(l:387). ! planer bör då ocksä övervägas behovet av bestämmelser för att reglera

8 Detaljplan (!("ll mnrt'itlt's- bes—tilnmrvls't't' 8.3 ..?

Prop. 1985/86: 1 165

erforderligt skyddsomrade. byggnadstekniskt utförande eller skyddsan- ordningar. '

Effekten av en sädan bestämmelse bör vara dels att byggnadsnämnden har att beakta den vid sin prövning av lov i grannskapet. dels att konces- sion m.m. inte fär meddelas i strid mot bestämmelsen.

Som förutsättning för att bestämmelser av detta slag skall fä tas in i en detaljplan anser jag att det skall finnas särskilda skäl till regleringen. Sädana skäl kan vara att detaljplanen avser särskilt störningskänslig verk- samhet eller att detaljplaneomrädets lokalisering talar för att man pä detta sätt bör ange en gränsnivä för den framtida miljöbelastning som i ett visst avseende kan tillätas för planomrädet. Det bör emellertid inte komma i fräga att för bostadsbebyggelse eller för värd- och undervisningslokaler genom detaljplan meddela längre gående krav vad gäller vägtrafikbuller och flygtrafikbuller än de riktlinjer som riksdagen godkänt (prop. 1980/81: lOO bil. 9. 'fU 23. rskr 257 och prop. 1981/82: 98. 'fU 28. rskr 339). Jag förutsätter ocksä att kommunen genom riktlinjer i översiktsplanen beaktar behovet av utvecklingsmöiligheter för trafikanläggningar. säsom vägar. flygplatser och järnvägsomräden. Det ligger i sakens natur att sädana samhällsinvesteringar bör nyttjas pä ett långsiktigt sätt.

Bi'.s'rantntels't'r om vissa t'illkorji'ir bygg/ut'

Enligt gällande bestämmelser kan som villkor för byggnadslov under vissa förutsättningar föreskrivas att en viss byggnad skall rivas. byggas om eller ändras (Såå lmom. BS). Dessa möjligheter att villkora ett lov bör i PBL utökas till att omfatta även möjligheten att i detaljplan kräva att en viss byggnad skall ges en ändrad användning.

Bestämmelserna i uns byggnadslagcn om byggnadsförbud i avvaktan pä att vägar. vatten och avlopp har ordnats i ett planomräde har ocksä karaktär av villkor för att lov skall fä lämnas. Utredningen har föreslagit att bestämmelser med sädana villkor för lov skall kunna meddelas i detaljplan. Jag ansluter mig till utredningens förslag och anser således att PBL bör erbjuda denna möjlighet.

Med tanke på att gemensamma anläggningar av olika slag sannolikt kommer att bli en viktig del av den kollektiva försörjningen i bebyggelse- miljöerna. bör det i detaljplan ocksä kunna bestämmas att ett villkor för lov skall vara att sädana anläggningar har kommit till stånd. Även vissa andra villkor bör kunna föreskrivas. Jag äterkommer till detta i det följande (specialmotiveringen till 5 kap. 8 5).

8.3.3 Utformning av plan/taltdlingarna lillinji'irslag: Planhandlingarna skall utformas sä tydligt att alla under samrädet och utställningen fär en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelsemiljön som planen medför. Kravet pä tydlighet skall inte hindra att llexibel detaljplan i vissa fall kan användas.

X Detaljplan (n'/l (utträdes- lunvrämmelsur 8.3.2—83.)

Prop. 1985/86: 1 lbo

Å'ft-YH'H)l'gtll'flljl)'f(llld(' ställer krav på tydlig/ter

Allmänhetens intresse för och möjligheter till delaktighet i planärendena är i stor utsträckning beroende av handlingarnas utförande och informatio- nens innehåll. Jtt högre preeiseringsgrad planerna får.ju mer begripliga blir konsekvenserna och desto närmare den enskilde kommer de. i samma grad ökar benägenheten att delta i planeringsdebatten. För den enskilde är planläggningen närmast före byggandet det skede där intresset att medver- ka vanligen är starkast. Detaljplanen måste därför utformas på ett sädant sätt att medborgarinllytandet verkligen kan få en reell innebörd. dvs. kan göra sig gällande innan förutsättningarna för bebyggelseutformningen i praktiken är lästa.

Bestämmelser som på detta sätt lägger grunden för medborgarinflytan- det bör alltsä som utredningen föreslär tas in i PBL. Bestämmelserna har ett pedagogiskt värde och bör syfta till att de handlingar som skall ligga till grund för den offentliga behandlingen. nämligen samrädet och utställning- en. blir lättillgängliga och begripliga för mottagaren. En del remissinstan- ' ser anser att sädana bestämmelser kan skapa förvirring. är subjektiva och i vissa fall orealistiska eller t. o. m. olämpliga för exempelvis militära anlägg- ningar. Man befarar också att bestämmelserna kan medföra mänga över- klaganden.

Remisskritiken anserjag vara överdriven. Trots att gällande bestämmel- ser inte innehåller några krav i detta avseende uppfylls redan i dag i betydande utsträckning de krav som jag nu föreslär. Det är emellertid angeläget att genom uttryckliga bestämmelser markera vikten av att ambi- tionsnivån i detta avseende inte sjunker. Bestämmelserna bör innehålla ett krav på att planhandlingarna. dvs. plankartan och planbestämmelserna. utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön. Ytterligare bestämmelser som verkar i samma riktning bör ta upp krav på planbeskriv- ning och illustrationsmaterial.

Flexibel detaljplan får ant-'ärtdt'is restriktivt

Utredningen har föreslagit att de krav på tydlighet. fattbarhet och åskäd— lighet som bör ställas på planerna medför att miljöns utformning skall anges relativt entydigt och klart i detaljplanen. Jag ansluter mig i princip till utredningens förslag. Ett flertal remissinstanser har dock påtalat behovet av att man vid större nyexploateringar kan behålla systemet med en mer schematisk (flexibel) plan som följs av en entreprenadtävling där den närmare miljöutformningen ingår som ett viktigt tävlingsmoment. Jag har förståelse för dessa synpunkter. Tävlingar av detta slag gynnar kreativitet. produktutveckling och priskonkurrens. Jag anser därför att möjligheten till flexibel plan i vissa avseenden bör finnas kvar.

En flexibel detaljplan anger omrädesgränser och användningen för varje område samt en maximal exploateringsrätl. som emellertid skall vara identifierbar för varje enskild fastighet inom området. Planen anger ofta

8 Detaljplan och områdes- bestänzmelxcr 8 .3 .3

Prop. 1985/86: 1 167

högsta tillåtna väningsantal och om det skall vara sammanbyggda eller fristäende hus. En flexibel detaljplan .sotn på detta sätt anger ramar för byggrätten behöver enligt min mening inte vara detaljerad i fräga om utformningen av bebyggelsen för att ett meningsfullt deltagande från all- mänheten ända skall kunna ske. 1 ett flertal fall bör det därför vara möjligt att. utan att kravet pä tydlighet äsidosätts. använda flexibel plan även framdeles. En förutsättning bör därvid 'ara att bebyggelsens avsedda karaktär framgår av planen. ] specialmotiveringen (5 kap. 9.5) skall jag nägot utveckla detta.

Behovet av inflytande för sakägare och andra intressenter är delvis beroende av hur det aktuella omrädet ligger i förhällande till befintlig bebyggelse. Flexibel detaljplan för ett omräde som gränsar till redan be- byggda omräden måste i gränszonen redovisas med sådan tydlighet att grannarna kan bedöma planens konsekvenser. Graden av omgivningspä- verkan avgör hur bred en sådan gränszon bör vara i de enskilda fallen. För tyngre exploatering bör zonen vara något hundratal meter för att garantera att grannar får en rimlig insyn i utformningen. Det gäller också för störande idrotts- och fritidsanläggningar m.m. En flexibel detaljplan med erforderlig tydlighet i gränszonen mot berörda grannar bör ge god trygghet för bygg— herrens projektering.

Med det sagda har jag gjort klart att en flexibel detaljplan inte bör användas i det enda syftet att säkerställa en god planberedskap för mark- användning som saknar aktualitet. Det är enligt min uppfattning också olämpligt att använda flexibel detaljplan i samband med stadsförnyelse. Miljöförändringar berör här så många intressenter att detaljplanen sä tyd- ligt som möjligt bör återspegla och illustrera de aktuella förtätningsprojek- ten. Även för något större. samlade projekt på områden som är helt kringgärdade av äldre bebyggelse torde flexibel detaljplan sällan vara lämplig. Möjligheten att i vissa fall redovisa byggrätten i detaljplan sche- matiskt bör alltså användas restriktivt och endast då förhällandena i det enskilda fallet medger att så sker med hänsyn till sakägarnas och övriga intressenters intressen.

8.4 Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen

i Min färs/ag: Vid planläggning skall skälig hänsyn tas till befintliga

förhållanden inom och i anslutning till planomrädet. llänsynen skall avse säväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastig- hetsförhällanden.

S.J.! Gäl/unde rätt Vid sin tillsyn av den kommunala planläggningen har staten hittills kontrollerat att såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktats.

8 Detaljplan och områdes- hr'slr'irnmr'lscr SRJ—8.4.1

Prop. 1985/86: 1 168

Statens kontroll sker i dag under samrädet och slutligen vid fastställelse- prövningcn. Ett inslag i denna är alltsä bevakningen av att planernas bestämmelser inte på ett oacceptabelt sätt inkräktar pä enskilda intressen. Genom den statliga fastställelsen fär alltsä ytterligare en instans möjlighet att göra avvägningar mellan det allmännas behov och den enskildes önske- mäl. när dessa gär i olika riktning.

Det utökade krav som PBL ställer pä kommunerna att självständigt ansvara för planläggningen innefattar givetvis ocksä ett mer slutligt ansvar för av 'ägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Det aktualiserar frägan om rättssäkerhetsaspekten vid planläggning.

8.4.2 Bevakningen av enskilda in.'re..t'.ven sker genom besvär

Mitt förslag innebär somjag tidigare nämnt (avsnitt 3.4.3) att den obliga— toriska fastställelseprövningcn slopas. Den prövning som länsstyrelsen i vissa fall självmant skall företa och som i någon män ersätter fastställelsen skall i huvudsak avse enbart frågan om en viss plan frän statens synpunkt kan godtas eller inte. Prövningen ger inte något utrymme för länsstyrelsen att beakta de enskilda intressena annat än när det gäller väsentliga hälso- och säkerhetsaspekter. Detta innebär att de enskilda själva måste bevaka de avvägningar mellan olika intressen som kommunen beslutar om i pla- nerna och att de vid missnöje har att överklaga besluten. Huruvida detta är en godtagbar lösning bör bedömas bl.a. mot bakgrund av de verkningar för enskilda som detaljplanen avses fä.

8.4.3 If)elulj/.7lunen.v rr'irrsverkningar blir [ .s'lorr sel! desamma som studs- planens"

1 stor utsträckning avses detaljplanen fä samtna rättsverkningar som stadsplanen har i dagens system. En del av de föreslagna bestämmelserna i PBL kan dock sägas ge utökade rättsverkningar. Till en början kan konsta— teras att PBL:s tillämpningsomräde utvidgar den fysiska planeringens upp- gifter en del. Detta medför emellertid inga principiellt annorlunda rätts- verkningar än vad stadsplanen redan har. Däremot kan flera ätgärder än f.n. träffas av planbestämmelser. t.ex. idrotts- och fritidsanläggningar. undermarksbyggande och utformningen av mark för allmän plats. Vidare kan detaljplan med bestämmelser om bevarande och undcrhäll av värde— fulla byggnader medföra skyldighet för ägarna att vid underhåll tillämpa en kostnadskrävande teknik eller använda dyra material. För sädana och liknande fall finns dock kompensationsreglcr.

Frän rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid detaljplanens föreslagna expropriativa effekter som kräver särskild uppmärksamhet. De fall där en detaljplan äberopas som grund för expropriation enligt expropriationslagen ( l97217l9) behöver inte närmare kommenteras här. eftersom jag inte avser att föreslä nägon ändring av expropriationsgrunderna. Däremot skall de- taljplaner somjag senare redogör för (avsnitt lt).5. l) —- medföra dels rätt

8 Detaljplan och unw'ides- besla'mmelxer 8.4. I —ö'.4.3

Prop. 1985/86: [ !()9

att lösa mark för gator och andra allmänna platser. dels rätt att efter genomförandetiden lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig över- ensstämmelse med detaljplanen.. Den sist nämnda lösningsrätten saknar en direkt motsvarighet i dagens lagstiftning.

Ett annat nytt inslag som bör beaktas i detta sammanhang är de effekter som följer av det förslag till lag om exploateringssamverkan. som jag senare återkommer till. Detaljplaner som skall genomföras i exploaterings- samverkan fär nämligen expropriativa effekter för fastighetsägare som inte skall delta i samverkansföretaget. Deltagande i samverkan är visserligen frivilligt. men de fastighetsägare inom planområdet som avböjer deltagan- de kan bli utsatta för inlösen från de deltagande fastighetsägarnas sida. lnlösen kan t.ex. avse mark som enligt planen får användas för enskilt bebyggande. men när löseskillingen för marken bestäms skall hänsyn inte tas till den inverkan som planen kan ha haft på markens värde.

Dessa förhållanden ställer naturligtvis krav på att kommunen utformar detaljplanen så att minsta möjliga olägenheter uppkommer för fastighets- ägare som inte skall delta i samverkan. Det ställer också krav påatt dessa fastighetsägare blir uppmärksammade på de konsekvenser planen kan ha för dem. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen t6kap. l ä). Av- vägningar av detta slag är emellertid inte något principiellt nytt för kommu- nerna. eftersom dagens detaljplaner också har vissa expropriativa effekter.

'l'iIl bilden hör också att PBL skall innehålla ett flertal bestämmelser som har till syfte att fördjupa kontakterna under planarbetet och medverka till att eventuella olägenheter av planen blir så små som möjligt och till att planförslagets avsedda reglering och effekter i olika avseenden blir tydliga. Jag tänker främst på bestämmelserna om samråd. planhandlingarnas tyd- lighet och att det skall finnas en särskild genomförandebeskrivning som bl.a. bör belysa frågor om marklösen. Som lagrådet har föreslagit (yttran- det s. 520 bör det dessutom i lagen föreskrivas att planen i de delar som den medför inlöseneffektcr skall utformas så att de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som den äsamkar enskilda.

Redan i första instans. dvs. i den kommunala handläggningen. skall det således precis som i dag ske en nyanserad avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Man kommer naturligtvis aldrig ifrån att kommunen har den besvärliga dubbla rollen av beslutsfattare och intressent. Min uppfatt- ning är ändå att kommunerna numera är kompetenta att pröva frågor av detta slag sa att den enskilde kan få sin sak omsorgsfullt behandlad redan från början. ' '

Frågan bör till sist också ses i belysning av att rättstillämpningen har utvecklats på det sättet att länsstyrelserna enligt dagens system praktiskt taget aldrig självmant går in på sådana avvägningsproblem som det här gäller. Med andra ord krävs det regelmässigt att den sakägare som anser sina intressen kränkta anmärker mot planförslaget. Yrkanden av det slaget kan väckas både under den kommunala behandlingen och i anslutning till

ö' Detaljplan och området— [nasta/nmelse/' 8.4.3

Prop. 1985/86: [ [70

fastställclseprövningen. .lag vill med detta framhälla att det i verkligheten redan nu beror pä den enskildes aktivitet. om hans sak skall prövas av högre instans. även om det naturligtvis formellt är fråga om en s.k. officialprövning. F.ö. är det sä att länsstyrelsen eller regeringen ganska sällan finner anledning att ändra kommunala beslut om planer pä den här grunden. Detta tyder på att kommunerna i regel visar stor förstäelse för synpunkter från sakägarna.

Mot denna bakgrund kan det knappast uppfattas som någon försämring frän rättssäkerhetssynpunkt att nu ta steget fullt ut och även formellt anpassa systemet efter principen om att den enskildes intressen skall bevakas pä talan av den som anser sig negativt berörd av beslutet. Snarare villjag se det så att den enskildes anspråk blir bättre fokuserade. om de pä detta sätt förs fram besvärsvägen Detta blir en tydligare modell än den nuvarande där prövningen av sakägarnas anmärkningar ligger mer eller mindre dold i fastställelseförfarandet. [ dag är det f.ö. inte alltid sä att länsstyrelsens beslut uttryckligen anger vilken vikt som länsstyrelsen i sitt avgörande har lagt vid framställningar frän sakägarhäll.

8.5 Kommunens antagande av detaljplan (_

Mit/ji'irxlug: Detaljplan skall antas av kommunfullmäktige som dock fär uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

8.5.1 Utredningens_liörslug och remisskriliken

Utredningen har föreslagit att gällande rätt i stort sett skall behållas när det gäller kompetensfördelningen inom kommunen. Den innebär att det är kommunfullmäktige som beslutar om antagande av detaljplaner men att fullmäktige kan uppdra åt byggnadsnämnden att anta detaljplaner av visst slag eller inom visst område. Därtill har utredningen föreslagit att kom- munstyrelsen får vissa befogenheter som är knutna till det ekonomiska och samordnande ansvar som styrelsen har.

Rcmissinstanserna konstaterar nästan genomgående att utredningens förslag väl kodifierar den praxis som har utvecklats. Det finns emellertid ocksä kritiska remissvar. däribland frän kommunförbundet samt från Falu. Helsingborgs. Malmö och Stockholms kommuner. Dessa instanser av- styrker förslaget och föreslär att kommunen skall ha större frihet att lägga upp den politiska och administrativa organisationen. Frågan gäller om planläggning till sitt huvudsakliga innehåll skall betraktas som politik eller myndighetsutövning.

8 Detaljplan ueh områdes"- ln-'..rfii/nme/xw' SÅÅ—8.5.1

Prop. l985/86:1 l7l

8.5.2 Antagande at" (lt-'taljplan bör kunna delegeras L'llhtll'f till largemuls- alan/alen eller kamman.styrvlsäti

De skilda åsikterna hos remissinstanserna torde ha sin utgångspunkt i att man värderar och bedömer vikten av skilda inslag i planläggningsproces- sen pä olika sätt. Det ena synsättet bygger på att det övergripande politiska och ekonomiska ansvaret skall läggas hos kommunstyrelsen. medan det samlade ansvaret för verkställighetsbeslut sotn rör den fysiska miljön och myndighetsutövningen i anslutning till detta skall anförtros en specialreg- lerad nämnd. nämligen byggnadsnämnden. Det andra synsättet jämställer detaljplaneringcn med annan kommunalpolitisk program- och utrednings- verksamhet och hänför pä sin höjd prövningen av lov och tillsynen till myndighetsverksamhet. Man betonar då de ekonomiska och funktionella fördelar som finns i möjligheterna till en fritt organiserad verksamhet.

Jag har nyss redovisat de effekter detaljplanen fär mot enskilda. Utan tvivel är verkningarna av sådan art att antagandet av detaljplan har starka inslag av myndighetsutövning. Samtliga kommunala nämnder utom bygg- nadsnämnden samt miljö- och hälsoskyddsnämnden kan i någon form sägas ha ett partsintresse eller företräda kommunens sakägar- och ekono- miska intressen. Om man medger en valfri delegation till sådana organ kan tilltron till det beslutande organets opartiskhet lätt sättas i fråga. Det skulle också komma att innebära en mycket olikartad situation kommunerna emellan. vilket skulle försvåra för allmänheten att veta vilket organ som sköter kontakter och service i snarlika ärendetyper. Jag anser det därför uteslutet med en fri delegation på det sätt som vissa remissinstanser efterlyser.

Utan tvekan finns det starka kommunaldemokratiska och organisatoris- ka skäl att överväga när man skall bedöma om remisskritiken bör föranleda någon ändring av dagens system. Jag har för egen del kommit fram till att prövningen av lov och tillsynsverksamheten i samband därmed alltid bör skötas av byggnadsnämnden. Detta äterkommer jag till senare (avsnitt l4.l). ! likhet med utredningen anserjag vidare att befogenheten att anta detaljplan i första hand bör tillkomma fullmäktige. Vid delegation av denna befogenhet bör fullmäktige kunna välja mellan byggnadsnämnden och kommunstyrelsen.

KomntttnStyrv/Sän har redan i dag stort ansvar iplant'irt'mlwt

När det gäller möjligheten att delegera beslutanderätten till kommun- styrelsen vill jag erinra om att styrelsen i flera avseenden får ett betydande inllytande pä planläggningen. Styrelsens ansvar för översiktsplaneringen innebär redan det en betydande uppgift vad gäller initiativ till och inrikt- ning av detaljplanelz'iggningen. Genom beslut om program för detaljplaner kan styrelsen päverka deras utformning. Det ekonomiska ansvaret ger också stort inflytande pä vilka åtaganden som kommunen skall vara be- redd att ta pä sig inom planområdet. Vidare har styrelsen alltid en samord-

X Detaljplan ot'lt områdes- busrt't'tnmc'lscr 8.5 .2

Prop. 1985/86: 1 I?”

nande funktion i planprocessen. l'lanärenden som beslutas av kommunfull- mäktige bereds ocksä av styrelsen. Med detta vill jag belysa att kommun- styrelsen redan i dagens system har sä stor delaktighet i detaljplanelägg- ningen att jag ser det som helt följdriktigt att också uppgiften att anta detaljplaner kan handhas av styrelsen.

Man kan inte bortse ifrån att kommunstyrelsen häde formellt och — åtminstone i de mindre kommunerna rcellt fär en dubbelroll med det förslag som jag nu lägger fram. Som jag nämnde har emellertid kommun— styrelsen redan i dag ett avgörande inflytande pä detaljplaneläggningen. Det förekommer i en del kommuner att man organisatoriskt och praktiskt lagt ansvaret för denna planläggning pä styrelsen, och Iäter byggnads- nämnden fatta de beslut som byggnadslagen kräver. Erfarenheterna av kommunstyrelsens engagemang på olika sätt i planverksamheten talar enligt min mening för att kommunstyrelsen är väl skickad att handha antagandet av detaljplaner.

När det gäller byggnadsnämndens kompetens att anta detaljplan behö- ver jag inte utveckla skälen närmare. Jag vill endast understryka detalj- planens nära samband med prövningen av lov. Därtill anserjag att utred- ningens förslag att hos byggnadsnämnden samla ett ansvar för bebyggelse- miljön kan ha stora praktiska fördelar. Ett sådant samlat ansvar kan vara en bra utgångspunkt för att nå goda helhetslösningar. Det ankommer emellertid inte på regeringen att ta upp frågor som rör fördelningen av de frivilliga uppgifterna inom kommunen på olika nämnder. En bestämmelse behövs däremot som ger kommunfullmäktige rätt att delegera antagandet av detaljplaner till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Jag återkommer i specialmotiveringen (5 kap. 29 så) till frägan hur delega- tionen till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen rent praktiskt kan ordnas.

Lokalt organ kan utses till byggnadsnämnd

Av lagen ( 1979: 408) om lokala organ i kommunerna följer att fullmäktige vid beslut att inrätta ett sådant organ bl.a. kan uppdra åt detta att vara byggnadsnämnd inom sitt område. Flera kommuner har engagerat sig i en försöksverksamhet med lokala organ. ! regeringskansliet pägär arbete med att utöka och permanenta den hittills bedrivna försöksverksamheten. Be- handlingen av den lokala miljön i olika delar av kommunen tillhör de frågor som enligt min mening väl lämpar sig för de lokala organen att handha. De— taljplanering rymmer en mängd samräd och kontakter och förutsätter en omfattande medverkan från sakägare. övriga intressenter och allmänhet. En fördjupad demokrati förutsätter att förtroendemänncn deltar i kontak- terna med allmänheten. Det är ocksä en stor fördel om det beslutande organet är väl insatt i förutsättningar och förhållanden inom det omräde som detaljplanen avser. Prövningen av lov ger ofta den kontakt med aktuella bebyggelsefrägor som är nödvändig för detaljplaneläggningen.

8 [Jalal/plan :M'll (att."ädcw— ln'xtr'imtnu/st'r 8.5.2

Prop. 1985/86: 1 17?»

Någon särskild bestämmelse i PBL behövs inte för att ett lokalt organ skall kunna utses till byggnadsnämndinom sitt omräde.

Mitt förslag innebär alltsä en betydligt större organisationsfrihet än dagens ordning medger. Vidare innebär mitt förslag att mänga av dagens bestämmelser som rör den inomkommunala behandlingen av olika ärenden upphör.

8.6. Förutsättningar för att ändra eller upphäva en detaljplan

,'llitfji'irxlugz Under genomförandetiden fär en detaljplan mot de berör— da fastighetsägarnas vilja ändras eller upphävas endast om det är nöd- vändigt pä grund av nya förhällanden av stor allmän vikt. som inte kunnat förutses vid planläggningen. Ändras planen. fär fastighetsägarna rätt till ersättning för förlorad byggrätt.

(ienomförandetiden skall förlängas om fastighetsägare har försökt genomföra planen men hindrats att göra detta av omständigheter som kommunen räder över.

Efter genomförandetidens slut gäller planen till den ändras eller upp— hävs. Ändring eller upphävande far ske utan att rättigheter som upp- kommit genom planen beaktas och ger inte fastighetsägarna nägon rätt till ersättning för förlorad byggrätt.

Jag har nyss föreslagit att detaljplaner skall ha bestämmelser om en genomförandetid på fem till femton år. Detta medför bl.a. att det rättsliga läget förändras när genomförandetiden löpt ut. [ PBL mäste det därför finnas klara bestämmelser om vad som skall gälla före resp. efter genom- förandetidens utgäng.

8.6.1 Under gt'nmn/i't'randt'lidenfår en detaljplan mulm! [ tua/(uttagsjitll (inr/rus eller upp/läras lmufirst/gl)uisiiyurms bestridande

Som jag tidigare nämnde mäste fastighetsägarna och andra som deltar i planens genomförande kunna arbeta under förvissning om att det kommu- nala beslutet att anta planen ligger fast under hela genomförandetiden. Det torde emellertid inte helt kunna undvikas att det i undantagsfall uppkom- mer situationer. som gör det nödvändigt att ändra eller upphäva planen redan under denna tid. Om de berörda markägarna motsätter sig detta. bör ändringen eller upphävandet fä beslutas endast om det har uppstått nya förhållanden av stor allmän betydelse som inte kunde förutses vid plan- läggningen oeh som inte med rimliga insatser frän det allmännas sida kan bemästras på annat sätt än genom ändring eller upphävande av planen. En bestämmelse med denna innebörd bör alltsä finnas i PBL. Jag kommer senare (avsnitt l8.2.ll att föreslå bestämmelser som ger fastighetsägarna rätt till ersättning eller inlösen i dessa fall.

Hänvisningar till S8-6

8 I.)('Illfi]7[(lllt>t'/1 (Wirth/('s'- bestämnte/ser 8.5.2—8.o.l

Prop. 1985/86: 1 174

8.6.3 Planen gäller ("iren efter genom/Firandetiden men han då ändras ('I/cr upphävas utan ersättning tillfärrighctsägart'n

Enligt utredning.?lifirslaget skall detaljplanen fortsätta att gälla även efter genomförandetidens utgäng. En ansökan om att få genomföra de ätgärder som omfattas av planen skall inte kunna vägras såvida inte planen först upphävs eller ändras. Finner byggnadsnämnden att planen inte bör genom- föras. skall enligt utredningens förslag ansökningen kunna vilandeförklaras under högst två är i avvaktan på att kommunen överväger om planen skall ändras eller upphävas. Till skillnad från vad som gäller i dag när stadsplan upphävs. skall efter genomförandetidens utgång ingen avvägning göras mot den enskildes intresse av att planen skall fortsätta att gälla. Enligt förslaget är förutsättningen för att ändra eller upphäva planen uppfylld. om kommunen kan påvisa att det föreligger ett godtagbart allmänt intresse av att markanvändningen blir en annan än den som planen medger. Beslut att ändra eller upphäva en plan efter genomförandetiden medför enligt försla- get ingen ersättningsskyldighet för kommunen gentemot fastighetsägarna.

En hel del renzissinstmzser har haft invändningar mot förslaget. Somliga anser det nödvändigt att stärka fastighetsägarnas ställning efter genomfö- randetiden. Andra menar att utredningens förslag är för svagt för att principen med genomförandetid skall fungera som något verkningsfullt påtryckningsmedel för plangenomförandet. I realiteten tvingas ju kom— munen att upphäva eller ändra planen för att bryta fastighetsägarens rätt att få bygga enligt denna. Samhället måste därför ges en starkare ställning efter genomförandetiden. Andra remissinstanser menar att detaljplanen automatiskt bör upphöra att gälla vartefter den tas i anspråk och genom- förs eller senast när genomförandetiden har gått ut.

Till en början vill jag göra klart att jag ställer mig bakom utredningens förslag. En detaljplan kan reglera mycket mer än exploateringsrättcn. Den utgör ocksä resultatet av ett omfattande samråd. Jag anser det därför självklart att nedlagt arbete skall få så stor nytta som möjligt både för kommunen och för fastighetsägarna. Principen att planen fortsätter att gälla tills den ändras eller upphävs anser jag därför bör införas i PBL.

De farhågor som uttalats av en del remissinstanser att erforderliga plan— ändringar skulle ta en stor del av planeringsresurserna i anspråk anser jag överdrivna. Detaljplanerna torde vanligen komma att avse aktuella projekt eller en ganska säker flerärig produktion av t.ex. bostäder. Det finns därför anledning att tro att de allra flesta detaljplanerna verkligen kommer att genomföras.

8.6.3 Efter gt'nonzjifirum'lcria'ens utgängfår planen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas

När det gäller förutsättningarna för kommunen att kunna ändra en plan efter genomförandetidens utgång. innebär utredningens förslag ett krav pä att det kan visas att marken från allmän synpunkt lämpligen bör användas

8 Detaljplan och omräde-'s- henvtämma/scr 8.6.2—8.6.3

Prop. 1985/86: 1 175

eller bebyggas på ett annat sätt än planen anger t9kap. 31%). innebörden av förslaget torde vara att det skall finnas behov av en annan användning av marken än den som gällande detaljplan anger. för att kommunen skall kunna ändra eller upphäva planen. Detta nya ändamål maste sannolikt vara relativt aktuellt i tiden för att det skall kunna preciseras i ett förslag till ändrad detaljplan. En sådan ordning skulle emellertid kunna leda till att detaljplaner i praktiken inte skulle kunna upphävas utan endast ersättas med ny plan.

Pii den här punkten anserjag att samhällets rädighet över markanvänd— ningen måste fä ett tydligare genomslag. Det ligger i hela principen med tidsbegränsad byggrätt. Jag kan tänka mig mänga situationer där kom- munen antar en detaljplan för något aktuellt projekt som emellertid av olika skäl inte kommer till utförande. Några andra riktlinjer för markens lämpliga användning än den som faktiskt pågar finns inte. I sådana fall måste kommunen — som en bekräftelse på att projektet saknar all aktuali- tet kunna upphäva planen utan att anta någon ny detaljplan.

Mänga remissinstanser har anfört synpunkter pä problem som skulle uppstå om kommunen upphäver en delvis genomförd detaljplan. Enligt min mening mäste kommunen i en sådan situation givetvis överväga om planen i de icke genomförda delarna bör finnas kvar och kanske ändras i vissa avseenden för att den skall vara lämpligt utformad. Kommunen bör emellertid vara oförhindrad att — om detta bedöms vara den lämpligaste lösningen upphäva planen utan att den ersätts med nägon ny. Detalj- planen representerar här inga ekonomiska värden för fastighetsägarna. En annan sak är att detaljplanekravet sannolikt gäller och att alltså grannarnas intresse av att förhållandena i området är reglerade måste beaktas när kommunen tar ställning till om planen skall upphävas eller ändras.

Jag anser således att det i PBL skall tas in bestämmelser om att detalj- plan efter genomförandetidens utgång fär upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Vid min redovisning av genomfö- randefrägorna (avsnitt 10.5. 11 kommerjag att föreslå en annan bestämmel- se med anknytning till genomförandetiden som innebär att kommunen får rätt att efter genomförandetidens utgäng lösa den mark som inte är be- byggd i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Med dessa bestäm- melser rätten att upphäva planen eller lösa marken för att genomföra planen anser jag att kommunens befogenheter är tillräckliga för att principen med genomförandetid skall få avsedd verkan. Därmed anserjag att remisskritiken på den punkten är tillgodosedd.

Av vad jag tidigare anförde följer att kommunen inte skall behöva fatta något nytt beslut om planen. om den fortfarande är aktuell efter genomfö- randetidens utgång. Planen anger i sådana fall den reglering av bebyggel- sen i omrädet som kommunen avser att tillämpa när någon söker lov. Planen bör då fungera för fastighetsägarna som ett principiellt tillstånd utan tidsbegränsning. Sakägare. som är berörda av en åtgärd som kräver

8 Detaljplan at'h winrar/('.t— haxtfitnnu'lscr 8.6.3

Prop. 1985/86: 1 176

lov. behöver inte lämnas tillfälle till yttrande innan lovet behandlas i byggnadsnämnden. eftersom de grannerättsliga aspekterna är beaktade i planen.

8.6.4 (it'nmn/i'irana't'tidt'n .vka/l_I'i'irliingas omfastie/tetsägaren_li'irxiikt gu- num/i'ira planen under garanti/firande/iden men har hindrats" av amxtiin— digheter som kommunen råder över

Jag föreslär att kommunen vid behov skall kunna förlänga genomföran- detiden. I likhet med utredningen anserjag att det bör kunna ske med högst fem år i sänder. För detaljplaner som reglerar långsamma förändringar kan ett sådant förfarande bli regel, särskilt om kommunen inte utnyttjar den maximala genomförandetiden när planen antas.

Vid ställningstagande till en av fastighetsägaren aktualiserad förlängning av genomförandetiden bör kommunen beakta samtliga förhållanden som har betydelse för frågan. En första förutsättning är naturligtvis att planen alltjämt uppfyller kommunens övergripande mål för planeringen. Den bör heller inte strida mot program eller planer för annan verksamhet i kom— munen. t. ex. bostadsförsörjningsprogrammet. Den skall också på ett lämpligt sätt reglera de förhållanden som det är viktigt att samhället har inflytande över inom planområdet. Mot allmänna intressen av detta slag skall kommunen väga fastighetsägarens intresse av att få förlängd tid på sig under vilken han kan räkna med att få genomföra planen.

Enligt utra/ningsfi'irslaget skall kommunen vara skyldig att förlänga genomft'irz-tndetiden. om fastighetsägaren kan visa att han har avsett att genomföra planen men att han hindrats att göra detta av någon beaktans- värd omständighet. över vilken han inte har kunnat räda (9 kap. 17ä). Utredningens motiveringar (5.345 f) anger att t.ex. kreditsvärigheter eller byggnadstekniska problem inte skall föranleda skyldighet att förlänga ti- den. För rätt till f("ftrlängning krävs att det finns brister i kommunens genomförandeätgärder eller administrativa och rättsliga hinder. t. ex. vid fastighetsbildningen.

De remissinxumser som uttalat sig om förslaget har funnit de angivna motiven svårtolkade och oklara. Med de starka effekter som är knutna till förslaget om genomförandetid anser flera instanser att bestämmelserna bör vara entydiga i detta avseende.

En förutsättning för att fastighetsägaren skall ha rätt att få genomföran- detiden förlängd bör enligt min mening vara att han har försökt genomföra planen under genomförandetiden. men att han har blivit hindrad att göra detta på grund av omständigheter över vilka kommunen räder. Under genomförandetiden mäste fastighetsägaren alltså ha varit aktiv genom att ansöka om lov. Skyldighet för kommunen att förlänga genomförandetiden bör föreligga endast om lov har vägrats av skäl som har sin grund i att kommunen inte har fullgjort vad som ankommer på kommunen för att planen skall kunna genomföras. ] sådana fall bör kommunen vara skyldig att förlänga genomförandetiden i skälig omfattning så att fastighetsägaren

8 Detaljplan ut'h omrädet"- bt'stiimma/scr 863—864

Prop. 1985/86: 1 l x.! *xl

fär en förnyad möjlighet att genomföra planen. En bestämmelse av denna innebörd bör alltsa tas in i PBL.

8.7. Förfarandet

Mitt Mrs/ag: Samma förfarande som stadgas för dagens stadsplaner skall i huvudsak ocksä tillämpas för detaljplaner. Planarbetet bör grun- das pä ett program. Samrådet och utställningen blir viktiga moment. Detaljplaner av begränsad betydelse och utan intresse för allmänheten kan ofta upprättas genom ett enklare förfarande.

8.7.I Dagens ordning bör i print'ip t'jt'etjå'irax till PBL

Vid utformningen av de rutiner som bör gälla för detaljplanens upprät- tande är det främst tvä aspekter som skall vägas mot varandra. Den ena har sin utgångspunkt i rättssäkerhetsaspekten och innebär krav på att förtroendevalda. sakägare. andra intressenter och myndigheter skall ga— ranteras ett reellt inflytande på själva planutformningen. Den andra utgörs av kraven att göra planläggningsarbetet effektivt. dvs. att handläggningen kan ske sä enkelt och snabbt som möjligt. Kort sagt bör strävan vara att i PBL tillgodose rättssäkerhetsaspekterna på ett sä effektivt sätt som möj— ligt. I den strävan ligger att inte lagreglera mer av förfarandet än som är nödvändigt.

Huvuddelen av bestämmelserna om förfarandet avhandlarjag i special- motiveringen. Redan nu vill jag emellertid anmäla att jag kommer att föreslå att bestämmelserna i allt väsentligt skall följa gällande bestämmel- ser för stadsplan. Som en följd av förslaget att kommunfullmäktige skall anta detaljplaner blir förvaltningslagens bestämmelser inte tillämpliga i planprocessen. l PBL mäste därför finnas bestämmelser av motsvarande slag. De bör enligt min mening så nära som möjligt ansluta till förvaltnings- lagen. Vissa avvikelser blir dock nödvändiga att göra. om planprocessen inte skall bli onödigt krånglig och tidsödande. t.ex. i sådana fall då ett planärende berör ett stort antal intressenter.

Några av utredningens förslag till förfaranden har väckt särskilt intresse hos remissinstanserna, varförjag redan nu vill beröra dem.

8.7.2. Utgångspttnkterna för en detaljplan hör sammanställas i ett pm- gram

Enligt utredningsförslaget skall planförutsättningarna kunna samman- ställas i ett program som i princip genomgår samma procedur som själva planen med samråd. utställning och antagande. [ fall då detta sker kan enligt förslaget den efterföljande planens utställningstid förkortas frän normalt åtta till fyra veckor. Remissynpunkterna är i denna del blandade.

8 Detaljplan m "fl områdes— bestämmelser 8.6,3—8.7.2

Prop. 1985/86zt ns

Vid min redovisning av plansystemets uppbyggnad har jag angett att översiktsplanen huvudsakligen skall behandla förutsättningar. intressean— spräk. mål och riktlinjer. vissa restriktioner samt arbetsprogram för fort- satt. mer detaljerad planläggning. Enligt min mening bör översiktsplanen många gånger vara tillräcklig som program för de efterföljande detaljpla- nerna.

I de fall översiktsplanen inte helt uppfyller kravet på aktualitet eller kritiseras i länsstyrelsens gransl—zningsyttrande eller i övrigt ger föga väg— ledning för fortsatt planläggning. anser även jag att det kan vara lämpligt att detaljplanearbetet inleds med att ett program upprättas. Detta kan ange principiella riktlinjer för utformningen eller bevarandet av miljön inom planområdet och den standard i stort som planområdets miljö avses fä. Planen blir sedan det fysiska uttrycket för dessa ställningstaganden. Det är angeläget att arbetet med program anpassas efter planens betydelse. så att det alltid blir meningsfullt. Jag anser det därför inte lämpligt att föreslå att program obligatoriskt skall upprättas. Däremot delar jag utredningens uppfattning att arbetet med program är en värdefull del av planarbetet. Många remissinstanser har samma inställning. Programmet har sin största betydelse som sammanfattning av de utgångspunkter som gäller för planar- betet och som bör redovisas vid samrädet. I PBL bör därför en bestämmel— se tas in med innebörd att planarbetet bör grundas på ett program.

Hänvisningar till S8-7-2

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 85

8.7.3. Samråd och utställning är viktiga moment

Jag har tidigare (avsnitt 7.4) framhållit samrådet som ett att de viktigaste momenten i planarbetet. Såmma principer som jag då redovisade bör också gälla detaljplaner. Vid detaljplaneläggningen är emellertid sakägarna och de övriga intressenter som har besvärsrätt ofta de viktigaste samråds- parterna. vilket bör beaktas när det gäller metoder och tider för samrädets genomförande.

lnnan ett förslag till detaljplan antas. anserjag att det på samma sätt som nu bör ställas ut för offentlig granskning under en viss tid. Utredningen har föreslagit en kraftigt förlängd utställningstid — normalt åtta veckor — i syfte att stärka medborgarinflytandet. Om ett program har varit utställt. skall. sotn jag nyss nämnde. utställningen pågå i fyra veckor. dvs. en vecka längre än vad som nu gäller.

Jag har förståelse för de syften som ligger bakom utredningens förslag. ! likhet med många remissinstanser anser jag emellertid att utställningen kommer i ett så sent skede av planproceduren att det kan vara svårt att då i någon nämnvärd utsträckning beakta synpunkter. Jag förutsätter att sam- rådet i stället bedrivs så effektivt att kommunen känner till alla viktiga invändningar redan när man beslutar sig för att ställa ut planförslaget. Utställningen bör i ett sädattt planarbete närmast ses som en slutlig kon- troll av vilka samrådssynpunkter som har kunnat tillgodoses och ge berör— da intressenter en möjlighet att äter överväga om det kvarstår väsentliga

Hänvisningar till S8-7-3

8 Detaljplan ot'h omrädet- bestämmelser RJJ—8.7.3

Prop. l985/86: ] 179

anmärkningar mot förslaget innan det antas. Utställningen fyller med and- ra ord samma syften som en kommunicering enligt förvaltningslagen ( l97l : 290).

Det finns skäl att särskilt uppmärksamma länsstyrelsens roll under tit— ställningstiden. Länsstyrelsen kan med sin breda sakkunskap ha syn- punkter pä planförslagets utformning under samrädet. Jag föreställer mig att kommunerna. liksom fallet är i dag. i hög grad kommer att tillgodogöra sig dessa synpunkter i planarbetet. Länsstyrelsens samrädsyttrande bör emellertid komma till allmänhetens kännedom genom att det i oavkortat skick tas in i den samrådsredogörelse som jag föreslår skall bifogas plan— förslaget vid utställningen. Givetvis har länsstyrelsen under utställningsti- den möjlighet att åter framföra kvarstående anmärkningar. men de bör då i huvudsak utgå från de grunder på vilka staten självmant katt pröva planen och somjag tar upp senare (avsnitt l6.2).

Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen (s. BO) finns det skäl att här något beröra även länsstyrelsens roll som besvärsprövande myndighet (se avsnitt 17.6). I denna sin egenskap kan länsstyrelsen kotnma att ställas inför avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen i sädana bebyg- gelsemiljöfrågor. som länsstyrelsen under samrädet redan har uttalat sin uppfattning om. För att detta system skall fungera måste man utgå ifrån att länsstyrelsen som besvärsinstans inte ser sig bunden av vad man i sam— rådsyttrandet har tagit tipp i rådgivande syfte. Detta får naturligtvis inte leda till att länsstyrelsen vid samrådet håller tillbaka sin breda sakkunskap av rädsla för att samrådsyttrandet kan uppfattas som bindande vid en blivande bcsvärsprövning där enskilda intressen aktualiseras.

Jag anser att utställningstiden även enligt PBL bör vara minst tre veck- or. Under scmestertid och om det gäller särskilt viktiga planer bör utställ- ningstiden vara längre. om förhållandena medger det. Platsen för utställ- ningen bör också väljas så att berörda har lätt att ta del av handlingarna. När det gäller underrättelser till sakägare och andra berörda intressenter. behandling av inkomna synpunkter och den kommunala behandlingsord- ningen föreslår jag att dagens ordning i allt väsentligt skall bibehållas i PBL.

Jag kan emellertid ansluta mig till den remisskritik som går ut på att dagens ordning i vissa fall bör förenklas. Ett sådant fall är när ett stort antal personer skall underrättas om utställning av ett planförslag. Om det i sådant fall skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av intressenterna anser jag att en kungörelse i ortstidning är tillräcklig. l lagrådsremissen (s. 130) föreslog jag att bestämmelserna om kungörelse- delgivning i delgivningslagen (1970:428) skall kunna tillämpas i nyss nämnda fall. Pä förslag av lagrådet (yttrandet s.63 ff) har jag nu alltså stannat för en lösning som innebär ett ännu enklare förfarande.

Ett annat fall är förfarandet när det gäller samräd och utställning av

8 Detaljplan oeh områdes- hc.ttiimmelser

8. 7 ..?

Prop. 1985/86: ] löt)

planer med begränsad betydelse och tttan intresse för allmänheten. Utred— ningen har föreslagit att ändring av en plan i sådant fall skall ske genom ett enkelt förfarande. Jag föreslär att ett enkelt planförfarande skall kunna användas inte bara vid ändring av detaljplan utan också vid upprättande av nya sädana planer av begränsad allmän betydelse. De avvikelser som bör finnas i förhållande till vad som gäller i dag. äterkommerjag till i special— motiveringen.

8.7.4 Fr'itj/arant'lt't m't'r platt .r/(al/ tt/>/.t/n'it'a.s här regleras

Upphävande av detaljplaner är sällsynt i praxis. Utredningen har inte heller närmare gått in på den frägan. Med det plansystem jag förordar blir upphävande sannolikt en vanligare företeelse än i dag. Förfarandet behö- ver därför regleras och bör göras sä enkelt som det är möjligt med hänsyn till sakägarnas intressen. Jag äterkommer till detta i specialmotiveringen (5 kap. 32 s).

8.8 ()mrådcshestämmelser

8.8.1 Behovet av rt'itts't't'l'kandc be.t'tr't'ntrnt'ls'cr knutna till fit'ersikts'plant'n

,'l-Iittförs/ag: För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens syfte elle.r riksintresse enligt NRL säkerställas pä ett bindande sätt i form av områdesbestämmclser. Bestämmelserna får inte avse områden med detaljplan.

Några utgångspunkter

Enligt gällande rätt kan generalplan tilläggas rättsverkningar genom att den fastställs. Fastställd generalplan kan innehålla regler om markens användning för olika ändamål eller om cxploateringsgradcn eller andra byggnadsreglerande bestämmelser. Av förarbetena till byggnadslagcn framgår att generalplan kan göras ganska detaljerad. varvid gränsen mot stadsplanens regleringsmöjligheter är flytande. Till fastställd generalplan knyts inlösen- och ersättningsregler.

Utredningen har föreslagit markförordnande som ett särskilt planinstru- ment när kommunen med bindande verkan vill styra markanvändningen utanför detaljplan. Förslaget om markförordnande har i huvudsak mötts positivt av remissinstanserna. Man kan dock konstatera att remissinstan- serna har uppfattat möjligheterna att använda marklörordnandet på olika sätt. Några instanser planverket. länsstyrelsen i Gävleborgs län och ett par kommuner —- anser att flera av de bestämmelser som kan utfärdas genom ett markförordnande i stället bör utgöra direkta effekter av mark- översiktens riktlinjer. Frän annat håll kritiseras att inte den reglering som

8 Detaljplan ut'/I områdes— hestfitn/ncls:'t' RJJ—SÄ,]

Prop. 1985/86: 1 181

markförordnandet ger möjlighet till ocksä kan användas för omräden med detaljplan. Vissa remissinstanser" "påpekar att markförordnan'det som det är utformat av utredningen kan få en mycket vidsträckt användning. och nägra befarar att det kan leda till att de omfattande byggnadsförhudcn uppstått" i rty form. Kritik har ocksä riktats mot att förfarandet är betungan- de.

Som jag uppfattat det grundar sig utredningens förslag till markförord— nande dels pä att marköversikten har en ringa genomslagskraft vid till— ständsprövningen. dels pä ambitionen att ge kommunerna ett instrument med vilket mark för friluftslivets behov kan säkerställas. Som jag har anfört tidigare (aVsnitt 5.4.3) föreslär jag den lösningen när det gäller kommunernas engagemang i naturva'trdsfrägor att kommunen skall få möj— lighet att besluta om bl.a. naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Kvar står då behovet av att enligt utredningsförslaget med bindande ver— kan mot enskilda kunna införa bestämmelser i vissa avseenden om mar- kens användning och om bebyggelsen med stöd av bestämmelserna i 2 och 3 kap.

Jag ställer mig helt bakom tttredningens förslag att en sådan reglerings- form behövs. men vill ge den en något annorlunda inriktning än vad utredningen föreslagit.

Genom den uppbyggnad av lagens prövningssystem som jag förordar bör översiktsplanens riktlinjer och PBL:s bestämmelser i många fall vara tillräckliga för att de allmänna intressena skall kunna hävdas tillräckligt starkt vid tillständsprövningen. Detta bör enligt min mening minska på omfattningen av de situationer när rättsverkande bestämmelser skall behö- va tillgripas för att säkerställa en från allmän synpunkt lämplig utveckling av markens användning eller bebyggelsemiljön. Kvar stär emellertid att det finns behov av att i vissa situationer kunna ge översiktsplanens rikt- linjer bindande verkan genom bestämmelser som tillståndsmyndigheterna och enskilda har att följa. Jag föreslår därför. som jag tidigare har nämnt. att översiktsplanens intentioner för begränsade omräden skall kunna sä- kerställas genom omrädesbestämmelser.

Det kan också nägon gäng uppstä fall där länsstyrelsen anser att över- siktsplanens riktlinjer skulle äventyra ett riksintresse enligt NRL. om de fullföljdes av kommunen. Staten bör därför som en sista utväg kunna förelägga kommunen att genom områdesbestämmclser säkerställa ett hotat riksintresse av detta slag. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 16.4).

Genom valet av namn harjag velat markera att bestämmelserna endast får komma till användning för begränsade omräden i en kommun. Huvud- syftet med bestämmelserna ar att de skall komplettera översiktsplanen. Beslut om områdesbestämmelser bör också kunna ersätta utredningens förslag om s.k. underställningsavskärande effekt (s. 307ff). om kommunen anser sig behöva sädan trygghet för efterföljande beslut.

8 Detaljplan och (utträdes- hasn'tmine/ser 8.8.1

Prop. 1985/86: 1 182

R.H.] ()mråtlt's'besIt't'mmelxcrnt!.s' inne/tall

r'l'litllliiirxlag: ()mrädesbestäm melser kan utgöra bindande bestämmelser—l om användningen av mark- och vattenomräden samt om bebyggelsemil- jön. (

Nägon byggrätt för enskilda eller lösenrätt till mark för kommunen uppstar inte genom omrädesbestämmelser.

(.)mrädesbestämmelserna skall som jag nyss har nämnt till sitt innehåll nära anknyta till översiktsplanen. Med hjälp av bestämmelserna bör sälun- da riktlinjerna i översiktsplanen kunna förtydligas eller preciseras. (")m— rädesbestämmelserna lämpar sig emellertid väl även för vissa andra tipp- gifter av mer administrativ karaktär. Jag skall i det följande kort beskriva i vilka situationer som omrädesbestämmelser enligt min mening bör kunna användas.

Skyldig/wlan all söka lm-

Som jag nämnde förut (avsnitt 3.6.1) föreslår jag att PBL skall ge kommunerna möjligheter att i viss utsträckning begränsa eller vidga den krets av åtgärder som skall kräva lov. främst bygglov. Översiktsplanen kan ge anledning att överväga behovet av samhällets kontroll av olika ätgärder. l en hel del fall är kanske de allmänna intressena sä ringa och förhällandena i övrigt så enkla att den generellt giltiga bygglovsplikten kan minskas. För andra omräden. t.ex. där kulturhistoriska eller miljömässiga intressen finns eller där väsentliga säkerhets- och skyddsintressen föreligger. kan en utökad skyldighet att söka lov vara befogad. Med tanke på de påföljder som kan inträda om skyldigheten att söka lov äsidosätts. bör i vart fall beslut om vidgning av den krets. åtgärder som skall kräva lov ske i sådana former att de kommer till fastighetsägarnas m.fl. kännedom. Starka skäl talar enligt min mening för att även beslut om begränsningar i fråga om skyldigheten att söka lov sker i samma former. Jag anser det vara en lämplig lösning att beslut av dessa slag meddelas i form av omrädesbestäml- melser.

(i'rmza'dragen [användningen av Ina/'Å'- ellt-'I" t'alteno/nrätlen

Översiktsplancns riktlinjer i fråga om grunddragen i användningen av mark- eller vattenomräden kan ibland behöva säkerställas. Jag tänker t. ex. på sädana situationer där oenighet räder mellan staten och kommunen och då kommunen vill driva frägan till ett avgörande. Det kan gälla omräden där kommunens önskemål om exploatering inverkar på omräden av speci- ell betydelse för hushällningen med naturresurser.

Kommunen kan också ha ett intresse av att få fastlagt omräden för bostadsproduktion eller annat tätortsändamäl eller för störande verksam-

8 Detaljplan ut.-lr områdes- hastammvlwr 8.8.2

Prop. 1985/86: 1 183

heter. t.ex. soptipp. llygplats. smäbätsbamn. vägar och ledningssträk. ] dessa fall gäller det vanligen att fa ett bindande avgörande i förhållande till enskilda om användningen av mark eller vatten. Utställningen av över— siktsplanen kan leda till reaktioner hos allmänhet eller intressenter som motiverar att ett bindande beslut behövs. Därmed inträder också en be- svärsrätt för de. enskilda sotn berörs. Jag förutsätter givetvis att det då gäller ett omräde vars användning är av betydelse för kommunens utveck- ling. Det bör ocksä räda en betydande säkerhet i att marken verkligen behöver tas i anspråk för ändami'ilet.

[ lagrädsremissen förordadejag inte någon speciell avgränsning av vilka typer av mark- och vattenanvändning som skall kunna regleras genom omrädesbestämmelser. Jag fann det tillräckligt att omri'tdesbestämmel- serna normalt skall tillgodose syftet med översiktsplanen dvs. en av- gränsning som anknyter till de kommunala angelägenheterna såsom de är angivna i PBL.

Lagrådet har föreslagit att dessa angelägenheter preciseras i lagtexten. Jag har ingen erinran mot detta och föreslår att i PBL tas in en bestämmel— se som anger att med omrädesbestämmelser fär regleras grundddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse. fritidsanlägg- ningar. kommunikationsleder och andrajämförliga ändamål. Somjag förut har framhällit (avsnitt 5.4.3) bör områdesbestämmelser inte kunna använ- das för att reglera användningen av mark som friluftsområde.

Därtill skall bestämmelserna kunna säkerställa användningen av omrä- den som är av riksintresse på motsvarande sätt som är möjligt med dagens generalplancr.

Frititlxb(bye_gelsc

Ett problem som påtalats i många sammanhang och som behandlats av fritidsboendekommittén (Ds Bo l98lz3) är omvandlingen av fritidsbebyg— gelse till helärsbostäder. Jag anser att det är främmande att i PBL ta in regler om hur bostäder får användas. Det reformbehov som enligt min mening finns anledning att överväga är knutet till kommunens svårigheter att fä rädighet över den lämpliga samhällsutveeklingen i vissa områden. På den här punkten menarjag att PBL bör erbjuda vissa möjligheter.

] sädana områden där en från samhällets synpunkt lämplig omvandling pägär. förutsätterjag att kommunen genom detaljplan reglerar den avsedda förändringen. Det finns emellertid rätt stora omräden med fritidsbebyggel- se i mer eller mindre samlad form som alla har det gemensamt att de fungerar utmärkt för fritidsändamäl. men där det av olika skäl är förknip- pat med problem om de genom olika åtgärder ändras till helärsbruk. Det huvudsakliga skälet är att kommunen fär svårigheter att klara erforderlig samhällsservice. Ett annat skäl är att områdenas planstandard vad gäller vägnät. teknisk försörjning och mark för gemensamma ändamål är så läg därför att områdena inte är avsedda för varaktigt bruk. Det är också många

Hänvisningar till US53

8 Detaljplan ()(/r anträdet-- bestälntnt'lscr 8 Å..”

Prop. 1985/86: 1 nu

gänget" angeläget att den resurs som välbelägna. enkla fritidshusomraden utgör behålls för nuvarande ändamål.

Omvandlingen sker i allmänhet genom tekniska förbättringar, tillbygg- nader etc. För att reglera sädana frågor kan kommunen alltid använda detaljplan. Det vore emellertid ändamålsenligt att kunna reglera denna bebyggelse på enklare sätt. eftersom bebyggelsen redan finns och någon ändring i markens användning inte är aktuell. Jag har tidigare framhällit att PBL bör bygga bl.a. på den principen att den enskilde skall ha principiell rätt att få lov till kompletteringsätgärder — t.ex. tillbyggnader — utanför detaljplan. Men det ärjust tillbyggnaderna som i den här beskrivna situa- tionen framstår som olämpliga. Jag anser därför att byggnads— och bruks- arean för fritidshus och storleken på tomter för sådana hus bör kunna regleras genom områdesbestämmelser.

Vad jag nu har anfört innebär en viss begränsning i förhållande till mitt förslag i lagrådsremissen ts.9l). Där avsåg regleringsmöjligheten bygg- nadsarean och storleken på tomter i hela områden avsedda för fritidsända- mål. Den begränsning som jag har funnit påkallad vid mina ytterligare överväganden i frågan är att inom s. k. blandade omräden enbart de bygg- nader som utgör fritidshus bör kunna träffas av regleringen. Däremot finns det ingen anledning att utanför detaljplan låta kommunerna införa bygg- nadsreglerande bestämmelser och bestämmelser om tomtstorlek beträffan— de fastigheter för permantboende. Det avgörande momentet bör vara vil- ket ändamål som har angetts i lovet för varje byggnad. Kan inte detta klarläggas får i andra hand byggnadens standard och det faktiska använd- ningssättet beaktas vid bedömningen av om det är ett fritidshus eller inte.

lnnebörden av detta är att kommunen på planmässiga grunder till en början måste avgöra inom vilka områden som denna reglering behövs. Därefter mäste kommunen undersöka vilka byggnader inom området som är att anse som fritidshus och ange dem i beslutet. Prövning av lov kan sedan göras med stöd av områdesbestämmelserna som i detta fall träffar även s. k. kompletteringsätgärder.

Placering. utformning och utförande av byggnader sam! bevarande

Översiktsplanen kan innehålla riktlinjer som berör bebyggelsens place- ring. utformning eller utförande i något speciellt hänseende. Det kan gälla t.ex. utformningen av nya byggnader med hänsyn till kraven på hushäll- ning med naturresurser. Det är inte heller ovanligt med s. k. glesbygdspro- gram där man på olika sätt vill stimulera landsbygden och bl.a. genom viss ny bebyggelse skapa bättre förhållanden. Villkoren för sådana nyetable- ringar kan behöva regleras så att en lämplig bebyggelsestruktur åstad- kommes och sa att inte störningar sker på t. ex. jordbruksdrift.

Det kan också röra sig om att reglera utförandet av byggnader i ett visst område där speciella förutsättningar räder. För omräden utan detaljplan där byggnaderna skall bli föremål för reparation. ombyggnad och tillbygg-

8 [kval/plan ut'/t (»nrådt-nr- btnm")nzntc/.wr 8.8.2

Prop. l985/86: 1 [85

nad villjag särskilt peka pä att möjligheter bör finnas att ange ombyggnads- standarden. Jag äterkommer till det senare (avsnitt ll.2. l ).

lnom skydds- och säkerhetsomräden av olika slag är det många gånger inte nödvändigt att reglera markens användning men däremot tillkomst. placering och utförande av bebyggelse. anläggningar m.m. Genom om— rädesbestämmelser anser jag att en sädan reglering bör vara möjlig. På samma sätt bör det vara möjligt att föreskriva visst tekniskt utförande av bebyggelse med hänsyn till störningar från omgivningen. t.ex. buller. brandfara eller skredrisker.

Bevarandeomräden kan avse dels större bebyggelseomräden. dels mind- re byggnadsgrupper eller enstaka byggnader i kulturlandskapet. Kommu- nens tillsyn kan behöva vidgas genom utökad bygglovsplikt och kanske införande av krav pä rivningslov. ] sådana områden kan både förnyelseåt— gärder och underhällsätgärder fä stor inverkan på det miljömässiga och kulturhistoriska värdet. Jag förslär alltså att i PBL skall tas in bestämmel- ser som ger möjlighet att reglera ombyggnadskraven samt placering. ut— formning och utförande av byggnader och andra anläggningar genom om- rådesbestämmelser. Även bevarande och underhåll av särskilt värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer bör kunna regleras. Sådana skyddsbe- stitmmelser som automatiskt medför ett rivningslörbud bör emellertid kun- na föranleda rätt till ersättning till fastighetsägare. vilket jag avser att utveckla senare (avsnitt 18.2.2).

Mark för allmän plats den offentliga miljön

Framför allt i bevarandeomräden utgör vägar. platsbildningar och ge- mensamma trafik- och friytor väsentliga inslag i miljön. Somjag tidigare framhällit bör det i 3kap. finnas bestämmelser om den offentliga miljön. Genom områdesbestämmelser bör det vara möjligt att även reglera an- vändningen och utformningen av mark för allmänna platSer. Detta är också ett exempel på att översiktsplanen kan ange en övergripande avsikt om bevarandeambitioner som sedan ges rättsverkan i områdesbestämmel-

serna.

Exp/putt'ringssamverkan

Inledningsvis nämnde jag att jag senare denna dag avser att ta upp lagstiftningen om exploatcringssamvcrkan. Syftet med en sädan lagstift- ning är att göra det möjligt för enskilda fastighetsägare att i samverkan genomföra kommunala planintentioncr. Jag kommer närmare in på exploa- teringssamverkan närjag i det följande behandlar plangenomförandefri'i— gorna (avsnitt 10).

En väsentligt inslag i systemet med exploateringssamverkan är att kom— munen skall ha ett avgörande inflytande dels pä frägan om en viss exploa— tering skall fa genomföras i sådan samverkan. dels på avgränsningen av det område inom vilket samverkan skall äga rum (samverkansomrät'let) eller

Hänvisningar till US54

8 Detaljplan (n'/t ()!)Il'tldt'x- bestämmelser 8.8 .2

Prop. 1985/86: [ IXö

m.a.o. vilka fastigheter som skall kunna inga i samverkansföretaget. Av- gränsningcn LW sumverkansomrädet skall bestämmas utifrån planmässiga principer. dvs. efter vad som är lämpligt att planlägga i ett sammanhang. På de skäl som jag närmare utvecklar i det följande (avsnitt l().3) bör kommunens beslut att avgränsa samverkanson'trftdet meddelas i form av antingen omrädesbestämmelser eller bestämmelser i en detaljplan.

På grund av det nu anförda bör det i PBL föreskrivas att genom om- rådesbestämmelser kan beslutas att exploateringssamverkan får ske inom ett visst omräde.

8.83 ()mråtlcslws—tl'imma/scr antas av kr)/mn[Intill/mäktige. sont/"(ir dcle— .L'l'l'll denna lJintguan'l till byggt)uzlsniin'tttdt'tt eller kommunstyrelsen

___—___—

.lflittji'jrslagz Omrädesbestämmclser skall antas av kommunfullmäktige som dock fär uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att ' anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Av samma skäl somjag anförde beträffande översiktsplan bör områdes- bestämmelser i princip antas av kommunfullmäktige. ] översiktsplanen finns emellertid alltid fullmäktiges mål angivna. Omrädeshestämmelserna kan därför ofta ses som ett sätt att i vissa avseenden förverkliga kommu- nens principbeslut i översiktsplanen. Därför anser jag att det i PBl. bör finnas möjligheter för fullmäktige att besluta att omrädesbestämmelser som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt skall antas av byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Jag har i anslutning till förslagen beträffande detaljplan närmare utvecklat skälen till valet avjust dessa nämnder (avsnitt 8.5.2).

Förfarandereglerna anserjag i allt väsentligt bör vara desamma som bör gälla för detaljplan. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Omrädasbestämmelser ()(-Iz detaljplan kan inte gälla .s'amtidigtjifir sannna markområde

I stort sett erbjuder områdesbestämmelserna och detaljplanen likartade regleringsmöjligheter. Någon fix gräns bör inte heller bestämmas i detta avseende. Enligt min mening bör det nämligen finnas en valfrith mellan dessa två regleringsformer. Kraven på en detaljplan är större i flera av— seenden. Men sädant som regleras i omrädesbestämmelser bör alltid också kunna regleras i detaljplan. Dessa planformer bör alltsä utesluta varandra. I PBL bör därför tas in en bestämmelse som innebär att omrädesbestäm- melser inte får avse områden med detaljplan. [ områden som har områdes- bestämmelser. bör dessa upphöra att gälla när detaljplan antas.

l korthet kan de viktigaste skillnaderna beskrivas så att omrädesbestäm- melser

X Dt'tuliplan (It'll mnrtidvs- lukt"tz'ittttnt'lst'r 8.8.2-8.8.3

Prop. 1985/86: [ 187

'.'. inte behöver ange markens användning för olika ändamål 8 I.")vtaljplan (;(-h " inte kan ge byggrätt mnrätles— inte ger kommunen någon rätt att lösa mark Zzg'tgtntnelsw " kan inskränka rätten till kompletteringsätgärder endast för fritidshus och kulturhistoriskt eller miljömässigt intressanta byggnader. Jag äterkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

l'rop. 1985/86: 1 1248

9. Regionplanering

Sammanfattning

-.'_- Regionplanering skall vara en kommunal angelägenhet som i regel kan väntas komma till stånd i tillräcklig omfattning i fria former titan med- verkan av staten (s. 189)

= PBL skall erbjuda ett lagfäst system för regionplanering som ett alterna- tiv till plansamverkan mella-n kommuner i andra former (s. 190) Regionplaneorgan skall inte: utses. om de berörda kommunerna inera allmänt motsätter sig det. Utträde ur den gemenskap som tillkommit för rcgionplaneändamäl skall förutsätta regeringsbeslut (s. 191) Regeringens beslut om regionplanering skall ha den innebörden att ett rcgionplaneorgan utses att under viss tid eller tills vidare ha hand om regionplaneringen inom ett geografiskt bestämt omräde. regionen (s. l92) Regeringen skall antingen kunna utse ett befintligt kommunalförbund till rcgionplaneorgan eller förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbtmd (s. 192) Det skall ankomma på regeringen att i stora drag bestämma regionpla— neorganets uppgifter (5. 195) Regionplaneorganet skall ha möjlighet men inte skyldighet att från tid till

annan sammanfatta sina arbetsresultat i en formell regionplan (s. 197) - Regionplanen skall antas av regionplaneorganets fullmäktige men beslu- tet skall kunna prövas av regeringen. Planen skall gälla under en tid av högst sex är. Den skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och områdesbestämmelser (s. 197).

9.1 Behov av mellankommunal plansamverkan

Byggnadslagens regler om regionplanering tillkom i ett läge dii det fram— för allt på grund av den splittrade kommunstrukturen föreläg ett stort behov av ett instrument för att lösa mellankommunala samarbetsproblem när det gällde markanvändning och lokalisering av gemensamma anlägg- ningar m.m. Kommunindelningsreformen har i större delen av landet starkt minskat detta behov. Trots detta kan det dock alltjämt ofta förekom» ma att åtgärder i en kommun päverkar markanvändning och bebyggelsefrä- gor i andra kommuner pä ett sådant sätt att samverkan framstår som en förutsättning för att undvika felinvesteringar och underlätta en frän regio- nal synpunkt gynnsam utveckling av samhällsbyggandet och lex-'nadsft'ir- hällandena. Det kan gälla utbyggnadsvolym och utbyggnadstakt. fördel- ning av utbyggnaden pä kommtmer och tätorter. val av och gruppering av utbyggnadsorter och bestämmande av bebyggelsespärrar för omräden som bör sparas. Man behöver också göra regionala prioriteringar mellan olika

9 Ragilinplant'rittg 9—9.I

Prop. 1985/86: ] 189

markanvändningsbehov. lokalisera regionala anläggningar och besluta om reservat för vägutbyggnad. kommunikationssystem och ledningar.

Sädana behov av samverkan kan tippkoiiima på olika häll men föreligger i särskilt hög grad i storstadsoniräden och andra tätbebyggda omräden som omfattar flera kommuner. Där lever en stor del av invånarna sitt dagliga liv i flera kommuner. Man bor i en kommun. arbetar i en annan och använder sin fritid i en tredje. Bebyggelsen är inte lokaliserad med hänsyn till kommungränser och betjänas av stora sammanhängande system av kom- munikationsleder och ledningar för olika ändamål. Särskilt i sådana omrä- den kan det vara nödvändigt att längsiktigt planera för olika verksamheter på en regional nivä. Det kan gälla anordningar för kollektivtrafik. samarbe- te pä undervisnings- och värdomrädet. ordnandet av vattenförst'irjning och avlopp samt hanteringen av avfall. Som andra exempel på regionala frågor kan nämnas lokalisering och dimensionering av stormarknader. transport- terminaler och anläggningar för energiproduktion.

9.2. Former för samverkan

9.3.1. Frivilligafiir/ner

Mitt l/i'irxlag: Regionplanering skall vara en kommunal angelägenhet som i regel kan väntas komma till stånd i tillräcklig omfattning i fria former utan medverkan av staten.

Enligt utredningen tyder hittillsvarande erfarenheter pä a'tt samarbete om mellankommunala planeringsfrågor i allmänhet kan ske pä ett infor- mellt sätt eller i form av kommunalförbund.

Rcmissinstanserna delar allmänt denna uppfattning.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att PBL bör utgä från att regionplanering är en kommunal angelägenhet som i normal- fallet kan väntas komma till ständ i tillräcklig omfattning pä kommunalt initiativ utan att staten behöver medverka. Arbetet bör ktinna ske formlöst eller i kommunalförbund.

Vid en jämförelse med förhi'illandena före byggnadslagens tillkomst fin- ner man att behovet av regionplanering och andra mellankommunala pla- neringskontäkter minskat betydligt. Den förändrade kommunstrukturen har gjort att samverkan över kommungränserna inte behövs lika ofta som tidigare för att undvika att ätgärder i en kommun strider mot ätgärder som planeras i grannkommunerna.

Det har vidare byggts tipp en omfattande statlig apparat för övergripande utredningar och samordning av frågor om markens användning i omräden med regionala problem. Statliga myndigheter hari stor omfattning. särskilt i samband med länsplanering och fysisk riksplanering. kunnat tillgodose

9 R:'gi'unplancring 9. I —9.2./

Prop. 1985/86: 1 191)

kommunernas behov av under?-ag för deras lokala planering. Staten har också därvid kunnat bevaka att kommunerna beaktar viktiga nationella intressen inom olika områden.

Som utredningen har funnit. vilket också bestyrks av remissinstanserna. har kommunerna hittills kunnat lösa mänga mellankommunala problem utan att tillgripa byggnadslagens regler om regionplanering. som på kom— munalt håll brukar uppfattas som präglade av alltför stort statligt inflytan- de.

Jag delar utredningens åsikt. som stöds av en enig remissopinion. att mellankommunal samverkan i fråga om fysisk planläggning normalt bör skötas av kommunerna själva utan lagreglering och utan annan medverkan av staten än den samordning som länsstyrelserna skall verka för.

0.2.2 Behov (ll' en lag/fist regionplanering

Aflil/jörr/ug: PBL skall erbjuda ett lagfäst system för regionplanering

som ett alternativ till plansamverkan mellan kommuner i andra former.

Utredningen har föreslagit att PBL skall erbjuda ett system för region— planering i lagreglerade former som ett alternativ till andra sätt att lösa samarbetsfrågorna.

Bland remissinstanserna har framförts skilda uppfattningar i frågan. Flertalet av dem som har yttrat sig delar utredningens åsikt att samarbete i fria former kommer att vara det: normala men att det kan vara lämpligt att PBL innehåller regler om ett lagfäst men frivilligt system för regionplane- ring att tillgripa då kommunerna själva önskar det och då det behövs föratt ge stadga åt deras samverkan i översiktliga planfrågor, särskilt i storstads- regioner. Andra avstyrker förslaget såsom överflödigt och menar att sam- ordning av markanvändningen inte kräver statligt ingripande utöver det ansvar som tilläggs länsstyrelserna.

Som jag nyss framhöll bör staten inte engagera sig i det mellankommu- nala plansamarbetet i normala fall. då kommunerna kan komma överens om samverkansformer och riktlinjer för att lösa gemensamma problem. Trots detta anserjag. i likhet med utredningen och ett stort antal remissin- stanser. att det kan vara värdefullt att PBL innehåller regler som kan garantera att samverkan kommer till stånd även i konfliktsituationer och då det föreligger kommunal enighet om att arbeta i fasta former med möjlighet att sammanställa resultaten i en plan som ger stadga åt mellan— kommunala plankontakter på längre sikt.

De områden där detta främst kan bli aktuellt är sådana där frågor av regional karaktär är ofta förekommande och utgör ett viktigt inslag i planeringsförutsättningarna. Regionplanering under enhetlig ledning och medborgerlig insyn bör i dessa fall kunna bli ett naturligt och värdefullt inslag i det kommunala planarbetet. Jag tänker då särskilt på storstadsom-

9 Regionp/uncring 9.3.1—9.2.2

Prop. 1985/86: I 19]

räden och andra tätbebyggda områden. En lagreglering av verksamheten kan ge större fasthet att arbetet och bättre möjligheter att avgränsa verk- samhetsomrädet pä ett rationellt sätt med mindre risker för att uppkom- mande meningsmotsättningar leder till att samarbetet upphör.

Lagreglerade former kan också fylla en uppgift i sädana fall dä de berörda kommunerna är överens om att söka det stöd för sin samverkan som ett statligt förordnande kan ge.

Jag föreslår således att PBL skall innehålla bestämmelser om region— planering som ett alternativ till andra metoder för kommunal samverkan i planfrågor.

9.3.3 Initiativet och ('n kommuns rät! un utträda

.l-Ii/lllifirxlag: Regionplaneorgan skall inte utses. om de berörda kommu- nerna mera allmänt motsätter sig det. Utträde ur den gemenskap som tillkommit för regionplaneändamål skall förutsätta regeringsbeslut.

l utredningsförslaget är frägan om initiativet och rätten att utträda inte särskilt behandlad. Utredningen föreslär endast att regeringen skall lämna berörda parter tillfälle att yttra sig och se till att ingen överlappning sker mellan olika regionplaneomräden samt att inte heller nägra kommuner som bör vara med lämnas utanför.

Bland remissinstanserna råder delade meningar i saken. Medan vissa inte motsätter sig ett statligt initiativ över vilket yttranden inhämtas. anser andra att initiativet bör komma från kommunalt håll. Några går längre och menar att kommunerna ensamma skall ha befogenhet att väcka frågan om regionplanering för att de inte skall riskera att bli tvingade in i en plane- ringsgemenskap som de inte önskar. ] yttranden från bl.a. kommunförbun- det har man ingen erinran mot att staten tar initiativet men kräver att ett förordnande om regionplanering bygger pä en överenskommelse mellan staten och berörda kommuner.

För egen del finner jag det angeläget att ett regeringsbeslut om region- planering kan bygga på att berörda kommuner mera allmänt har visat ett aktivt intresse för att inga i 'en sådan plangemenskap. Ett initiativ bör enligt min mening kunna tas säväl från statligt som från kommunalt håll. menjag finner det angeläget att ett förslag om statligt förordnande omfattas av ett brett intresse från de kommuner som kommer i fråga som medlemmar. Skulle det vid remissbehandling av en framställning i saken visa sig att det föreligger ett utbrett motstånd mot ett statligt förordnande om regionplane- ring bör beslut härom inte kunna meddelas.

Jag delar inte den uppfattningen som förts fram från vissa remissinstan- ser att det måste föreligga en formlig överenskommelse mellan staten och berörda kommuner. Inte heller bör det krävas ett formellt godkännande frän samtliga berörda komtnuner. En kommun bör inte tillerkännas veto—

9 Region/tfnnering 9.2.3—9 7 ?

Prop. 1985/86: ] l92

rätt och därmed kunna förhindra att regionplanearbetet ges en lämplig geografisk omfattning. Det kan t.ex. inträffa att just den fronderande kommunens deltagande är en förutsättning för att man i fall av motsätt- ningar skall kunna komma fram till lösningar som ser till hela regionens bästa.

Av detta följer även att en kommun som omfattas av ett beslut om regionplanering bör vara skyldig att stanna inom gemenskapen till dess regionplaneomrädets omfattning ändras genom ett regeringsbeslut. Det- samma bör gälla i fråga om utvidgning av gemenskapen. Det får ankomtna på kommuner som vill utträda eller inträda att göra framställning i saken till regeringen.

Jag föreslär således att kommunernas uppfattning skall tillmätas stor betydelse. men att regeringen måste ges möjlighet att förordna om en kommuns deltagande även mot dess vilja för att verksamhetsomrädet skall kunna bestämmas pä ett rationellt sätt. Alla ändringar av omradets omfatt- ning mäste därför kräva regeringsbeslut.

9.3 lnnebörden av beslut om regionplanering

Mirtjk'irslug: Regeringens beslut om regionplanering skall ha den inne- börden att ett rcgionplaneorgan utses att under viss tid eller tills vidare ha hand om regionplaneringen inom ett geografiskt bestämt omräde.

regionen.

Till skillnad från dagens ordning har utredningsförslaget utformats så att regeringens beslut om regionplanering skall innebära att ett regionplaneor— gan utses och inte att regionplan skall finnas för visst område. F.nligt utredningen är det nämligen inte alltid nödvändigt att arbetet utmynnar i en formell plan.

Sä gott som samtliga remissinstanser som har en positiv inställning till en lagreglerad regionplanering tillstyrker utredningens förslag.

Även jag anslute.r mig till utredningens förslag som jag i denna del finner välmotiverat. Som jag utvecklar längre fram är det väsentligare att en samordning sker av utrednings- och planeringsarbetet i regionen än att en formell regionplan upprättas.

9.4. Huvudmannaskapet

Miltji'irxlag: Regeringen skall antingen kunna utse ett befintligt kom- munalförbund till rcgionplaneorgan eller förordna att de berörda kom- munerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund. l i.

Hänvisningar till S9-4

9 Rt'gitutplmlcring 933—951

Prop. 1985/86: ] l93

Utredningen anser att det inte. finns behov av ett organ av den typ som byggnadslagcn anvisar och som utredningen karakteriserar som statskont— munalt. Utredningen föreslär i stället en möjlighet att välja mellan ett kommunalförbtmd och landstingskommuncn som huvudman för region- planering. Utredningen menar att landstingskommunen är att föredra men att båda möjligheterna bör finnas med hänsyn till att förhällandena är olikartade i skilda regioner. För de fall dä varken landstingskommunen eller ett befintligt kommunalförbund. bildat enligt lagen (!()57z281) om kommunalförbund, bedöms vara lämpligt som rcgionplaneorgan föreslås regeringen fä befogenhet att förordna att ett särskilt regionplaneförbund skall bildas. för vilket kommunalförbundslagen skall tillämpas.

Remisskritiken avser på denna punkt sä gott som uteslutande frägan om en landstingskommun är lämplig att vara huvudman för regionplanering. En del instanser har ingen erinran mot en sädan anordning om inte förhäl- landena talar för annat. t. ex. regionens uppdelning pä flera landstingsom— räden. Mänga menar dock att landstingskommunen av principiella skäl inte bör komma i fråga för ett sådant tlppdrag. Skälet är främst att landstings— kommunen därmed skulle kunna framstå som överordnad primärkommu- nerna. nägot som inte kan accepteras. Nägra anser att landstinget saknar administrativ och teknisk kapacitet för en sädan uppgift.

Jag finner kritiken berättigad och föreslär att som alternativ skall ställas upp antingen ett befintligt kommunalförbund som bildats för regionplane- uppgifter eller ett särskilt för ändamålet bildat regionplaneft'irbund. vars medlemmar utses genom ett regeringsbeslut och som beträffande organistt- tion och arbetssätt skall följa bestämmelserna i lagen (l957128ll om kom- munalförbund med de avvikelser som följer av PBL.

Utredningens förslag att uppställa landstingskommunen som ett huvud- alternativ vid valet av rcgionplaneorgan har sannolikt sin grund i erfaren- heterna frän Stockholms län. där hela länet utgör ett regionplaneomräde och landstingskommunen med stöd av en särskild lag. lagen (1968z598) angäende handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stock— holms län. fungerar som huvudman.

Denna anordning har emellertid sin bakgrund i de speciella förhällan- dena i detta län. Efter en längre period av samverkan mellan kommunerna i Stockholmsomrädet i olika former både vad gäller fysisk planering och vissa verkställighetsuppgifter fick landstingskommunen i Stockholms län huvudmannaansvaret för båda dessa slag av uppgifter i samband med att Stockholms kommun ingick i landstingskommunen.Dessa törhällanden har inte nägon direkt motsvarighet i nägot annat län. Med hänsyn härtill och det starka motstånd som av principiella skäl riktats mot landstings- kommunen som huvudman för regionplanering i allmänhet linnerjag det mindre lämpligt att på denna punkt följa utredningsförslaget. PBL bör alltså inte uppta landstingskommunen som ett generellt alternativ som huvudman för regionplanering.

7 Riltxdulut'n IORSMY). I .mml. N" I

() R('_t'ionplunering 9.4

Prop. 1985/86: 1 194

Vad gäller Stockholms län tycks det däremot inte finnas nägon allmän önskan om förändring av nuvarande förhällanden rörande regionplanering— en i länet. bortsett från viss kritik mot samarbetet i regionala frägor mellan länsstyrelsen och landstinget. Såväl landstinget som länsstyrelsen. Stock— holms kommun och andra kommuner i länet tillstyrker att landstinget i detta län kvarstär som huvudman för regionala frägor.

Jag kommer därför att senare föreslå att den särskilda lagen om region- planeringen i Stockholms län upphävs och ersätts med en ny lag. som utformas sä att en anpassning sker till PBL:s regelsystem.

Utredningens andra alternativ i fråga om huvudmannaskapet för region- planering är ett kommunalförbund. Utredningen syftar tydligen på sådana kommunalförbund som bildats speciellt för regionala utrednings— och pla- neringsuppgifter i Göteborgsområdet och i Skåne.

Jag delar uppfattningen att sådana förbund efter egen framställning bör kunna förordnas att vara rcgionplaneorgan inom sina verksamhetsomrä- den. Ett förordnande av regeringen om att utse ett sådant redan existeran- de kommunalförbund att vara rcgionplaneorgan kan vara lämpligt ur flera synpunkter. Statliga myndigheter. främst länsstyrelsen. fär härigenom en officiellt sanktionerad motpart Vid samräd och överläggningar om planfrå- gor som angär hela regionen. och sammanhållningen mellan kommunerna bör bli starkare i och med att förbundet ges en auktoritativ ställning som talesman för alla medlemmarna i förbundet. Möjlighet öppnas också att från tid till annan sammanställa planeringsresultaten i en plan av lagstad— gad typ som kan tjäna till information och vägledning.

Utredningen har som en tredje möjlighet ställt upp ett särskilt bildat regionplaneförbund. liknande det slag av förbund som regleras i byggnads- lagen. Utredningens förslag till organisation skiljer sig frän byggnadslagens modell genom att de moment som är avsedda att garantera ett visst statligt inflytande är borttagna. Ordförande och ersättare för denne skall alltsä inte utses av regeringen. och länsstyrelsen skall inte vid oenighet mellan kom- munerna om förbundsordningen besluta om dess innehåll. lnga bestäm- melser ges heller om förskott och bidrag till kostnaderna och om kostnads- fördelningen. Beslutets innehåll skall enligt utredningsförslagct begränsas till att regeringen förordnar att vissa angivna kommuner skall bilda ett regionplaneförbund som skall ansvara för regionplaneringen inom kommu- nernas sammanlagda omräde. Förbundet skall sedan bildas och fungera enligt bestämmelserna i lagen tl957:28l) om kommunalförbund med de avvikelser som föreskrivs i PBL.

Jag finner detta förslag lämpligt. då det uppfyller krav från kommunalt häll om minskat statligt inflytande på ett sådant förbunds organisation och arbetssätt. Det kan möjligen ifrågasättas om inte nuvarande bestämmelser i byggnadslagcn om befogenhet för länsstyrelsen att vid fall av oenighet besluta om innehållet i förbundsordningen eller ändring i denna mäste få en motsvarighet i PBL. Jag förutsätter dock att. om regeringen väl angett

9 Regionplunering 9.4

Prop. 1985/86: ] l95

förbundets lämpliga omfattning. det skall gä att uppnä enighet bland de berörda kommunerna om förbund.soidningen. Skulle motsättningarna vara sä djupa att enighet inte kan uppnås föreligger sannolikt ett sådant fall då förbundet inte skulle kunna fungera effektivt och därför inte bör komma till stånd.

Beträffande detaljer om bestämmandet av ansvarsområde och andra avvikelser från lagen om kommunalförbund hänvisar jag till specialmoti- veringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att en särskild utredning. kom— munalförbundsutredningen. har avgett ett betänkande (Ds C 1983:15) Kommunalförbund med vissa förslag som syftar till att anpassa kommunal— förbundslagen till den modernisering som nyligen skett av hela kommunal- lagstiftningen. Betänkandet innehåller vissa synpunkter på bildandet av regionplatteförlfruttd men utredningen lägger inte fram några förslag härom utan hänvisar till arbetet på en ny plan- och bygglag. Frågan om en ny lag om kommunalförbund har därefter behandlats av stat—kommunberedning- en i betänkandet (Ds C 1985: 4) Enklare former för interkontmunalt samar- bete. F.n. förbereds i regeringskansliet en proposition med förslag till ny lag om kommunalförbund.

Mitt förslag kan sammanfattas sålunda: Landstingskommunen bör i princip inte komma i fråga som rcgionplaneorgan. För regionplaneringen i Stockholms län bör dock nuvarande ordning kunna behållas. Befintliga kommunalförbund bör på egen begäran kunna ges uppdraget att fungera som rcgionplaneorgan. då deras arbete och ställning därmed kan crhälla större tyngd och möjlighet öppnas att upprätta en regionplan av lagreglerad typ. I övriga fall då ett rcgionplaneorgan behöver utses bör regeringen kunna förordna att ett för ändamålet lämpligt avgränsat förbund skall bildas som. frånsett själva det grundläggande förordnandet. skall fungera som ett kommunalt organ enligt lagen om kommunalförbund.

9.5. Regionplaneorganets arbetsuppgifter

0.5.1 Allmänt om (msi'al-suntrådet

Miujörslag: Det skall ankomma på regeringen att i stora drag bestäm- ma regionplaneorganets uppgifter.

Utredningen föreslår att regeringen skall bestämma regionplaneorganets ansvarsområde. Utredningen motiverar detta med att tillkomsten av ett rcgionplaneorgan innebär en överflyttning av viss planeringskompetens från kommunerna till regionplaneorganet. och att därför en gränsdragning är nödvändig för att förebygga kompetenskontliktcr.

Utredningen har vidare för att tillmötesgå önskemål från kommunalt håll föreslagit att rcgionplaneorganet endast skall ha till uppgift att bevaka

9 chionplanc'ring 9.4—9.5./

Prop. [985/86: [ tvn

regionala frägor och fortlt'ipar..de ge underlag för den kommunala och statliga planeringen.

Av remissinstanserna finner landstingsförbundet och de ktmtmunalför- hund som f.n. bedriver regionplanering samt ett flertal andra instanser att förslaget om regionplaneorgancts arbetsuppgifter är väl avvägt och säker— ställer en anpassning till behoven i de olika fallen. Stockholms läns lands- ting finner det viktigt att ansvt-trsomrädet inte anges för snavt. Kommun— förbundet är kritiskt pä denna punkt och hävdar att regeringen inte bör fä besluta om vad som skall utredas. Vissa kommuner menar att regionplane- ringen maste strikt begränsas till att belysa regionala frägor. så att den inte inkräktar pa det kommunala planmonopolet.

För egen del anserjag att utredningens förslag till avgränsning av arbets- uppgifterna lätt en lämplig avfattning och att regeringen bör ha befogenhet att i stora drag bestämma regionplaneorganets uppgifter. Jag ansluter mig alltsä till utredningen i denna del.

Som utredningen har framhällit är det angeläget att regionplaneorganets arbetsuppgifter begränsas till klart regionala frägor och inriktas pä att i sädana fragor skaffa fram underlag för medlemskommunernas och de statliga myndigheternas planering inom regionen. Det skall med andra ord vara fråga om spörsmäl som bör behandlas ur ett vidare perspektiv än den enskilda kommunens eller där olika kommuners önskemäl katt behöva sammanjämkas. Har initiativet till att inrätta en regional organisation för- anletts av konkreta problem sotn det är mycket angeläget att lösa. kan det bl.a. av kostnadsskäl vara befogat att i sädana fall begränsa regionplaneor- ganets kompetens till just dessa arbetsuppgifter.

l—iarhi'tgorna för att regeringen därvid skulle kunna på ett olämpligt sätt inskränka kommunernas eget planeringsansvar är enligt min mening obefo— gade. Är situationen i ett omräde sädan att det för ett välordnat samhälls- byggande fordras samfällda Iösningar i de berörda kommunernas gemen- samma intresse. kan det inte betecknas som en obehörig begränsning av den primärkommunala kompetensen att regeringen i sitt förordnande av rcgionplaneorgan bemyndigar detta att bevaka de för området gemensam- ma planfrt'tgorna. Graden av konkretion vid bestämmandet av ansvarstmt- rädet mäste bedömas frän fall till fall.

Vad gäller förhällandet mellan regionplaneorganet och länsstyrelsen medför helt naturligt inrättandet av ett sådant organ att länsstyrelsen kan avlastas vissa utrednings- och planuppgifter. Detta kan möjligen ses som en inskränkning av länsstyrelsens uppgift att samordna markanvändnings- och bebyggelsefrt'tgor i länets kommuner. För min del ftnnerjag det riktiga- re att se pä inrättandet av ett rcgionplaneorgan som en önskvärd komplet— tering av planeringsresurserna i länet. vilket bör underlätta för kommuner- na oeh länsstyrelsen att fä fram erforderligt bedömningsunderlag i kompli- cerade planeringslägen. Det bör vara möjligt för länsstyrelsen och region- planeorganet att komma överens om en lämplig arbetsfördelning.

Hänvisningar till S9-5

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 235

9 Reginupluucl'iltg 9.5.1

Prop. 1985/86: ] [97

9.5.2 R('_L'i()llpflll7

r—u '..

.fl-li'ttjörslag: Regionplaneorganet skall ha möjlighet men inte skyldighet att frän tid till annan sammanfatta sitta arbetsresttltat i en formell

regionplan.

Utredningen föreslär att regionplaneorganet skall kunna inom sitt an- svarsomri'ide anta en regionplan för hela regionen eller en del av den. Även om det i första hand gäller för regionplaneorganet att biträda kommuner. länsstyrelser och sektormyndigheter med regionala synpunkter på markan- vändning m.m.. kan det enligt utredningen vara lämpligt att dessa syn— punkter kan sammanställas till en formell regionplan. Utredningen anser att en sädan plan inte behöver vara heltäckande utan att den skall kunna begränsas till aktuella regionala problem och frägor.

Av remissinstanserna har endast ett fätal tagit upp frågan om PBl. bör innehålla regler om en formell regionplan. De som yttrat sig i saken anser liksom utredningen att det fortlöpande utredningsarbetet bör komma i första hand men att det bör finnas möjlighet att upprätta en formell plan.

Jag delar utredningens uppfattning att det kan finnas skäl att avstämma läget beträffande regionala frågor från tid till annan genom att sammanstäl- la en formell plan. som kan bli föremäl för samråd och offentlig debatt. Upprättandet av en sådan plan skall alltså vara frivilligt. Jag finner det värdefullt att det finns möjlighet att upprätta en formell plan för att därmed främja en öppen debatt om angelägna regionala frågor och ge anledning för de berörda kommunerna att ta ställning i sädana spörsmål. För planarbetet i de enskilda kommunerna katt det vara till nytta att ha tillgång till en antagen regionplan som underlag. För de statliga sektormyndigheterna och länsstyrelserna bör en sammanställning av ställningsta'ganden inom ramen för ett plandokument ge bättre överblick och därmed underlätta överlägg- ningar med kommunerna i översiktliga planfrägor.

.lag ansluter mig alltsä i denna fraga till utredningens förslag att region— planeorganet skall efter eget val kttnna upprätta en formell regionplan.

Upprättandet av en sädan plan skall vara frivilligt. I fråga om förfarandet när planen skall antas bör bestämmelserna om antagande av översikts- planer kunna i huvudsak tillämpas även pä regionplaner. Jag äterkommer till detta i specialmotiveringen (7 kap. 4—7äs').

5.3 Regi:mplunwts giltig/tet (N'/l rer/um 9.

F

I Mittförslag: Regionplanen skall antas av regionplaneorganets fullmäk- tige men beslutet skall kunna prövas av regeringen. Planen skall gälla

] under en tid av högst sex är. Den skall tjäna till ledning för beslut om | översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestämmelser. |_

9 Rvgionplunering OJJ—9.5.3

Prop. 1985/86: 1 198

Utredningen har föreslagit att en regionplan skall bli gällande genom att den antas av regionplaneorganets fullmäktige men att det skall finnas en möjlighet för regeringen att efter särskilt beslut pröva planen. Planen skall gälla under en tid av högst set-. är. Den skall dock kunna ändras eller upphävas före utgången av den bestämda tiden. Planen skall tjäna till ledning för fysiska planer och andra markanvändningsheslut.

Endast nägra fä remissinstanser tar upp dessa frågor. Ett par instanser framhåller att länsstyrelsen bör kunna underställa en regionplan regering- ens prövning för att stärka planens auktoritet.

Jag ansluter mig till utredningsförslaget om att en regionplan skall antas av organets fullmäktige för viss tid. Erfarenheten av hittills antagna och fastställda regionplaner visar att det är lämpligt att de har en tidsbegränsad giltighet. Sex är. dvs. två kommunala mandatperioder. ftnnerjag vara en väl avvägd tidrymd. Skulle planen efter utgången av denna tid befinnas alltjämt vara aktuell. bör den kunna bli föremål för nytt antagande. Jag anser det överflödigt att det särskilt föreskrivs att planen kan ändras eller upphävas före den bestämda tiden.

I fråga om regionplanens verkningar anser jag att den bör tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestäm- melser.

Vad slutligen gäller frågan om regeringsprövning anser jag att det bör vara tillräckligt att t. ex. länsstyrelsen och andra statliga myndigheter samt berörda kommuner kan hemställa hos regeringen om prövning av planen. Jag återkommer till den frägan i specialmotiveringen ( l2 kap. 5 S').

9 R('_g'iunplum'ring 9.5 .3

Prop. 1985/86: 1 - l99

10. Plangenomförande

Hänvisningar till S10

Sammanfattning

l syfte att belysa genomförandefrägorna ställs krav på att en genomfö- randebeskrivning skall fogas till detaljplaner (s. 202") Kommunen fär besluta att viss exploatering skall fä genomföras i de enskilda fastighetsägarnas regi genom exploateringssamverkan (s. 206) Bestämmelser om gemensamhetsanläggningar och förändringar i fas— tighetsindclningen kan meddelas i en fastighetsplan. som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning ts. 209) - För att underlätta genomförandet av detaljplaner föreslås regler om

avstående av mark som i huvudsak stämmer överens med vad som gäller

f.n. ts. 216)

Kommunen skall färdigställa gator och andra allmänna platser efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen. l förhäl- lande till vad som gäller f.n. förenklas bestämmelserna om upplåtande av gator och andra allmänna platser (5. 220) De gatukostnadsregler som gäller f.n. ändras i vissa hänseenden. Kom- munfttllmäktige får möjlighet att delegera beslut i vissa gatukostnads- ärenden, och bestämmelser om samråd införs i fråga om förslag till uttag av gatukostnader. Vidare utökas möjligheterna att få jämkning av gatu- kostnadsersättningen i vissa fall och slutligen görs räntelagens regler om dröjsmåls- och avkastningsränta tillämpliga på kommttnens fordringar på gatukostnadsersättning (s. 22l ).

10.1 Allmänna utgångspunkter

Med plangenomförande menas i dag vanligen de åtgärder som vidtas efter fastställelse av en detaljplan för att förverkliga de syften som kommer till uttryck i planen. Det kan gälla t.ex. byggande av gator. vatten och avlopp m.m. samt fastighetsrättsliga ätgärder såsom fastighetsbildning. inrättande av gemensamhetsanläggningar m.m. Utredningen har redogjort för de viktigaste genomförandemedlen i dessa avseenden ts. 365—37l ).

Jag vill redan nu framhälla attjag delar utredningens och flertalet remiss- instansers uppfattning att plangenomförandet i PBL bör ses i ett vidare sammanhang än som tidigare har varit vanligt. Jag tänker i första hand på de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande. men också de fastighetsrättsliga genomförandefragorna behöver ges en ökad uppmärksamhet. Planeringen i tiden för olika ätgärders genomföran- de och samordningen mellan olika ätgärder är exempel på andra viktiga delar i ett effektivt plangenomförande. Likaså är det viktigt att stttdera de at'lministrativa förutsättningarna för genomförandet. Särskilt genomföran- de av förnyelseiitgärder utgör ofta en komplicerad process med en växelvis

[(I Piu/rymnin- _fi'irumlt' I () — I (I. I

Prop. l985/86: ! 200

användning av olika administrativa och finansiella instrument. Inslaget av förhandlingar med fastighetsägare och andra intressenter är vanligtvis betydande.

Det nu anförda medför att man mäste lägga stor vikt vid samspelet mellan planläggningen. projekteringen och genomförandet. Det är nödvän- digt att man redan vid planläggningen skaffar sig kännedom om vilka genomförandemedel sotn bör användas i det enskilda fallet och att dessa redovisas. Därvid har samrädet med kommunala organ. statliga myndighe- ter. fastighetsägare och brukare stor betydelse. Frän säväl allmän som enskild synpunkt är det angeläget att planen och grunddragen av genomfö- randet kan bedömas som en helhet när planen ställs ut och antas. ! likhet med utredningen föreslär jag därför att en särskild genomförandebeskriv- ning skall upprättas i anslutning till detaljplaner. Däremot anser jag — i likhet med mänga remissinstanser — att en genomförandebeskrivning inte alltid fyller nägon reell funktion beträffande översiktsplanen. Därför bör genomförandebeskrivningar till översiktsplaner inte vara obligatoriska.

Som jag tidigare har påpekat kommer en stor del av det framtida byggan- det att ske i befintlig bebyggelsemiljö. främst i form av sanering. förnyelse och förtätning av bebyggelsen. Detta ställer större krav på effektivare genomförandemedel än 'ad som är fallet vid nyexploatering. Det kan gälla t.ex. förbättrade möjligheter att få till stånd gemensamhetsanläggningar och förändringar i fastighetsindclningen. I detta syfte har utredningen föreslagit en ny planform fastighetsplanen - som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning. I likhet med mänga remissinstanser ansluter jag mig i stort till tttredningsförslaget i denna del.

Kommunens möjligheter att lösa mark hör ocksä till plangenomförandet. ] likhet med utredningen anserjag att nu gällande inlösenmt'ijlighetcr inom stadsplan bör i huvudsak oförändrade föras över till PBL.

Redan den föreslagna utformningen av plansystemet innebär i sig nya genomförandemöjligheter. Genom förslaget om genomförandetid i detalj- planer torde som regel genomft'jrandet komma att påskyndas av ätgärder antingen frän fastighetsägarna eller från kommunen. Som jag tidigare har förordat (avsnitt 8.3. I) bör det vara tnöjligt att bestämma olika genomför- andetider för olika delar av ett planområde. Därmed kan utbyggnaden ges en viss styrning. Detta är viktigt inte minst vid en successiv utbyggnad och vid förändringar av befintliga bebyggelsemiljöer.

Bäde planläggningen och genomförandet förutsätter ett lagarbete med tyngdpunkt inom skilda sakkunskaper. Dessutom kan planer fä väsentligt olika ekonomiska konsekvenser beroende på hur de genomförs. Även om det bör stä varje kommun fritt att bestämma vilket kommunalt organ som skall ha ansvaret för genomförandcfrägorna. blir det i mänga kommuner sannolikt kommunstyrelsen som med sitt övergripande. samordnande och ekonomiska ansvar får ett avgörande inflytande pä bedömningen av hur genomförandefrägorna bör beaktas i ett tidigt skede av planarbetet. Det är

I() Plangt'nom- jär-unde l(). l

Prop. 1985/86: 1 ' 20l

i många kommuner vanligt att genomförandefrägorna handläggs av särskil- IO P/ll'wl'HOM- da fastighetsnämnder. Denna möjlighet kommer att finnas kvar även i fl.)-""'"!” fortsättningen.eftersom varje kommun själv får bestämma var ansvaret för II).] genomförandet bör ligga.

lnnanjag gär in på en närmare beskrivning av de föreslagna genomföran— demedlen vill jag erinra om att nya regler om gatttkostnader trädde i kraft den ljanttari [982 (prop. l980i'Xl: löS). Även detta kan ses som en förstärk- ning av dagens genomförandemedel. PBL-utredningen utgick från att för- slagen frän [969 ärs vägutredning (SOU l977: lZ) och gatukostnadsutred- ningen (SOU l977:65) skttlle leda till en särskild lag om den kommunala väghållningen. Därför tog PBL- utredningen inte in nägra regler om gatu- byggande och gatukostnader i sitt förslag. De nya gatukostnadsreglerna har emellertid inte kommit till uttryck i någon särskild lag utan togs i stället in bland byggnadslagens regler om gatubyggande. I det till lagrådet remit- terade lagförslaget inarbetades de nu gällande bestämmelserna i byggnads- lagen och byggnadsstadgan om ersättning för gatukostnader utan någon ändring i sak.

Sedan kritik från skilda häll riktats mot gatukostnadsreglerna och deras tillämpning utförde en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet en kart- läggning av tillämpningen av bestämmelserna.

Arbetsgruppenl redovisade ijuni l984 resultatet av sitt arbete i rappor- ten (Ds Bo |984: 9) Gatukostnader.

Arbetsgruppen konstaterar bl .a. att gällande gatukostnadsregler varit i kraft under endast kort tid och att många av de problem som framförts sannolikt kommer att lösas i den praktiska tillämpningen. I en del fall har arbetsgruppen dock funnit anledning att peka på möjligheter till ändringar i regelsystem m.m. som kan medverka till en bättre och smidigare tillämp- ning av gatukostnadsreglerna.

Med anledning av arbetsgruppens rapport utarbetades inom bostadsde- partementet en promemoria med förslag till ändringar i gatukostnadsbe- stämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag. Promemorian innehöll även ett förslag till statlig finansiering av gatukostnader för smähusfastig- heter.

Promemorian har remissbehandlats. Yttrande har avgetts av riksrevi- sionsverket. statskontoret. bostadsstyrelsen. statens planverk. statens lantmäteriverk. Svenska kommunförbundet. Sveriges bostadsrättsföre- ningars centralorganisation. Sveriges Fastighetsägareförbttnd. Sveriges Villaägareförbund. Hyresgästernas Riksförbund och Riksförbundet vi i småhus.

Jag vill nu ta upp vissa av förslagen till ändring av gatukostnadsbestäm- melserna i PBL—förslaget (avsnitt l0.6). De förslag som rör de processuella

' Dåvarande departementsrädet Rune Olsson. ordförande. samt sektionschefen Jan Söderström. Svenska kommunförbundet. förbundsjuristen Bo Wolwan. Sveriges Fastighetsägareförbund. kanslichefen Göran Olsson. Sveriges Villaägareförbund. och utredningssekreteraren Pär Svanberg. Hyresgästernas Riksförbund.

Prop. 1985/86: 1 202

reglerna i gatukostnadsärenden äterkommerjag till senare (avsnitt 18.5.2). Förslaget om statlig finansiering av vissa gatukostnader. som jag tog upp i WS$ ärs bttdgctproposition. har godtagits av riksdagen (BoU NM./8513. rskr 230). Dessa förslag bör enligt min mening lösa flertalet av de problem som varit förenade med tillämpningen av gällande gatukostnadsregler. Jag kommer emellertid att noga följa utvecklingen på detta omräde och. i den män det visar sig päkallat. överväga gatukostnadsregleringen pä nytt.

Jag vill erinra om att arbetsgruppens rapport som också innehåller redogörelser för gällande rätt — fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Lagförslaget i den remitterade promemorian fogas till protokollet som bilaga 0. En sammanställning av remissyttrandena i de delar som har betydelse för mina förslag finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr R l930/79).

Som jag inledningsvis nämnde återkallade regeringen genom beslut den Zl oktober 1982 det förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. som den förra regeringen hade lagt fram för riksdagen i prop. l98l/82: 22l. Jag har övervägt lagförslagen i den återkallade propositionen och kommit fram till att de börjusteras på vissa punkter. Jag kommer senare denna dag att föreslå att ett reviderat förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. skall föreläggas riksdagen. Särskilda bestämmelser om samordningen mel- lan en sädan lag och PBL bör införas. vilket jag också återkommer till (avsnitt lt).3).

10.2 Genomförande-beskrivning .

.tlirtförslag: I syfte att belysa genomförandefrägorna ställs krav pä att en genomförandebeskrivning skall fogas till detaljplaner.

För att ge stadga ät arbetet med att belysa genomförandefrägorna före- slärjag. somjag nyss nämnde. att en särskild handling. en genomförande- beskrivning. skall redovisas tillsammans med övriga planhandlingar vid utställning och beslut om detaljplaner. I likhet med utredningen anserjag således att genomförandebeskrivningen skall vara obligatorisk säväl vid förstagängsplanläggning som vid ändring av planer. Några remissinstanser har motsatt sig utredningsförslagct på denna punkt. De anser att genomfö- randebeskrivningen i stället bör ingå i planbeskrivningen på samma sätt som i dag. Jag är medveten om att många planbeskrivningar i dag behand— lar genomförandefrågorna på ett sätt som väl fyller de krav som jag anser att man bör ställa på en genomförandebeskrivning. I dessa fall innebär alltsä inte mitt förslag någon annan förändring än att denna beskrivning lyfts ut och redovisas i en särskild handling. Men just genom kravet att dessa frägor skall behandlas i en särskild handling åstadkommer man en belysning av frågorna också i sädana fall där de i dag inte brukar beaktas i

I!) Plungwmm- _lörmrtlt' I(). I — It!.Z

Prop. 1985/86: 1 203

tillräcklig utsträckning. Även behovet av beskrivning av genomförande- skedet blir generellt större med mitt förslag än vad som gäller i dag. Därför anser jag. i likhet med mänga remissinstanser. att kravet på en särskild genomförandebeskrivning fyller en viktig funktion.

Förutsättningarna för att ställa krav på genomförandebeskrivning till översiktsplanen och till omrädesbestämmelser är enligt min mening annor— lttnda. Översiktsplanerna är nämligen som regel inte avsedda att genomfö— ras pä samma sätt som detaljplanerna. De har en strategisk karaktär och skall bl. a. ge kommunerna handlingsberedskap. Här skulle beskrivningen förmodligen mänga gånger bli ett relativt innehållslöst dokument som enbart skulle tynga planarbetet.

I vissa fall kan det dock vara lämpligt och även nödvändigt att belysa vissa genomförandefrägor, t.ex. om man i översiktsplanen vill göra en områdesstudie för en stadsdel som skall exploateras eller förnyas. I sådana fall är det lämpligt att beskriva genomförandefrägorna i planbeskrivningcn. Jag föreslår därför inte något obligatoriskt krav på en genomförandebe- skrivning till översiktsplanen.

Lagrädet (yttrandet s. 68) har — utan att lägga fram nägot eget förslag väckt frågan om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk vid upprättandet av omrädesbestämmelser. Jag medger att det även för om— rädesbestämmelsernas del i vissa fall kan vara lämpligt och även nödvän- digt att ta upp genomförandefrägorna. t.ex. när man genom områdesbe- stämmelser vill åstadkomma en bindande reglering av byggnaders utform- ning m.m. Jag är emellertid inte beredd att föreslå något krav på genomfö- randebeskrivning till omrädesbestämmelser. Ingenting hindrar naturligtvis att en genomförandebeskrivning ändå fogas till översiktsplanen eller om- rädesbestämmelserna om det finns ett behov av det.

[0.2.1 Innehållet i genont/Firandebexkrit'ningen

En plan är normalt resultatet av ett nära samarbete mellan en rad representanter för olika intressen inom och utom kommunförvaltningen med inriktning t.ex. på skolfrågor. gator. allmänna vägar. parker, ledning- ar. grundförhällanden. markförvärv. fastighetsbildning och gestaltning. Den särskilda genomförandebeskrivningen bör enligt min mening göra det lättare att få till stånd en samverkan i både berednings- och genomföran- deskedet mellan alla dem som berörs.

Beredningen av genomförandefrågor omfattar utredning och samordning av organisatoriska. tekniska och rättsliga frägor. I beredningen bör be- handlas alla frågor som har betydelse för genomförandet av exploaterings- eller bevarandeprocessen och för verkställighet av planeringsbesluten. Inte minst viktigt i detta sammanhang är att de organisatoriska förutsätt- ningarna för genomförandet belyses. Det kan t.ex. många gånger vara lämpligt att tillsätta referensgrupper för olika genomförandefrägor. Sam- mansättning och arbetsuppgifter för sådana grtlpper kan dä vara lämpligt

[() [”la/igenom- _ li'il'tuidt" I().2—Il).2.l

Prop. 1985/86: 1 204

att belysa i genomft'irandebeskrivningen. Även '.tnsv'ar-sl”ör._lelningen mellan kommunen centralt och olika organ beträffande genomft'irandefrägor kan behöva belysas.

De synpunkter som kommer fram vid beredningen av genomförandet skall päverka planläggningen sä att det slutliga planförslaget kommer fram efter en växelverkan mellan planutformnings- och genomförandesyn- punkter. l genomft'irandebeskrivningen dokumenteras resultatet av detta arbete.

Vid översiktsplanering av begränsade omräden kommer de genomföran- defrägor som behandlas i planbeskrivningen normalt att innefatta det som vid informell översiktlig planering f. n. benämns åtgärdsprogram och som brukar redovisa vilka riktlinjer som bör gälla för genomförandet av [_ ex. fortsatt detaljplanering. för prövning av lov. för fastighetsrättsliga ätgärder m.m. Det kan också bli aktuellt att belysa t. ex. möjligheterna att genomfö- ra olika ätgärder för att säkerställa en befintlig miljö. möjligheterna till kompletterande bebyggelse inom olika samhällen liksom frågor som rör kartförst'irining och fastighetsbildning. Överväganden kan vidare behöva redovisas angående val av byggherrar. rekommendationer om upplåtelse- former samt programförutsättningar för olika upphandlingsformer. Det kan många gånger också vara lämpligt att belysa hur annan fastighetsrätts— lig lagstiftning avses tillämpas.

I likhet med vad som gäller f.n. (16.5 BS) bör enligt min mening ett planförslag åtföljas av ekonomiska utredningar. Sådana utredningar bör framdeles ingå i genomförandebeskrivningen. Det torde vara en allmänt accepterad uppfattning att ekonomiska utredningar krävs och att de i vissa fall behöver göras i flera omgängar. t. ex. när man tar ställning till lokalise— ringen av bebyggelse eller anläggningar. när man skall besluta om service eller planstandard och när man skall välja mellan olika planalternativ samt vid genomförandet.

Genom ekonomiska utredningar belyses vad marken och de tekniska anläggningarna kostar. hur de skall finanisieras etc. I detta sammanhang bör lämpligen redovisas beräknade galukostnader och hur de kommer att belasta fastighetsägarna. Av stor betydelse för genomförandet är det att klarlägga möjligheterna till statlig belåning. Även en belysning av de fram- tida driftkostnaderna kan vara av stort värde.

Vid detaljplaneläggning blir det vanligtvis också en viktig uppgift att bedöma genomförandetit'lens längd. Denna bedömning bör göras i genom- förandebeskrivningen. varefter resultatet av bedömningen tas in i en plan- bestämmelse. ] genomförandebeskrivningen vid detaljplaneläggning kan vidare förutom planekonomin —- behöva belysas t.ex. frågor om mark- förvärv. behov av tekniska undersökningar. finansieringsmöjligheter. pro- jekteringar. fastighetsbildning. huvudmannaskap för olika genomföran- deätgärder. tids— och etappindelningar. exploateringsavtal och vård av skyddsvärda miljöer. När det gäller markförvärv vill jag peka på en speci—

Il) Plungwmm— jämnt/(' [0.2 . I

Prop. 1985/86: I 205

ell fraga som rör fastighetsägarens skyldighet att i vissa fall överläta eller uppläta mark titan ersättning. Sä'tlan skyldighet föreligger f.n. enligt 70 resp. ll3s byggnadslagen. Jag kommer senare (avsnitt 10.5.1) att föreslä motsvarande bestämmelseri PBL. Enligt min mening är det väsentligt att sädana skyldigheter penetreras i detaljplanen. Eftersom det närmast är en fräga om plangenomförande. bör överväganden om skyldighet att överläta eller upplåta mark redovisas i genomförandcbeskrivningen,

Jag kommer senare (avsnitt [().-1.3) att föreslå att fastighetsplanen i vissa fall upphävs automatiskt till följd av att en detaljplan ändras. Säd-ana effekter för fastighetsplanen bör tydligt redovisas i detaljplanens genom— förandebeskrivning.

En genomförandebeskrivning bör inte göras mer omfattande än som krävs för att klara ut den aktuella situationen. Attjag nu har räknat upp en rad tekniska. ekonomiska och fastighetsrättsliga frägcställningar fär givet- vis inte uppfattas sä att alla dessa faktorer alltid skall behandlas. Som jag nyss framhöll är genomförandefrägorna ofta av sädant slag att detaljerade ställningstaganden mäste anstä till ett senare skede än det då planen upprättas. l sädana fall kan beskrivningen redovisa enbart principerna för genomförandet. [ fråga om ekonomiska kalkyler blir det då fråga om schablonartade uppskattningar.

[0.2.2 (imnuri/"ört!lidt'lwslu'ivninyr'nx va'/(ningar

Av vad jag nu har anfört framgär att genomft'irandebeskrivningen är avsedd att utgöra en del av bakgrundsmaterialet för planbesluten och att den således inte skall ha någon självständig rättsverkan. Någon möjlighet till överprövning av beskrivningen behövs alltså inte. I den mån den berör det fastighetsrättsliga genomförandet anserjag i likhet med utredningen att beskrivningen bör vara vägledande för fastighetsbildningsmyndighetens prövning vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. anläggningsla- gen och ledningsrättslagen. Beskrivningen ger således uttryck för hur kommunen anser att en viss genomförandefräga bör lösas. Denna inställ- ning är inte bindande för förrättningen. utan fastighetsbildningsmyndighe- ten är skyldig att pröva den aktuella ätgärden enligt reglerna i resp. lag med beaktande av de synpunkter som framförs.

Detta är en förändring i förhällande till dagens bestämmelser i anlägg— ningslagen och ledningsrättslagen. Om en anläggning eller en ledning är förutsatt i en plan. skall förrättningsmyndigheten normalt inte pröva om fördelarna överväger kostnader och olägenheter (bätttadsprövning). För anläggningar gäller motsvarande för prövningen av frägan om en anlägg— ning är av väsentlig betydelse för en fastighet (väscntlighetsprövning). Jag kommer i stället att föreslå att bätnads- och väsentlighetsvillkorcn samt tästighetsindelningen skall kunna prövas i fastighetsplanen. om det anses angeläget med en prövning av byggnadsnämnden i sädana frägor. En sädan

IU I'lmtet'nom- jfiramle /(.).2.I — IU.2.2

Prop. 1985/86: 1 206

lösning har ocksä utredningen föreslagit. Jag äterkommer senare (avsnitt 10.4) till dessa frågor.

Även beträffande kommunens handläggning av frågor om allmänna vat- ten- och avloppsanläggningar. fjärrvärmcanläggningar. vägar m.m. bör genomförandebeskrivningen endast vara vägledande. Det kan t.ex. vara fråga om vilka vägar eller ledningar som skall ha allmänt eller enskilt. underhäll eller vilka taxebestämmelser som skall tillämpas för ett visst område. Den formella prövningen skall säledes ske enligt resp. speciallag.

Ett viktigt moment vid behandlingen av genomförandefrägorna är. som jag förut har framhällit. samrädet mellan kommunala organ. statliga myn- digheter. fastighetsägare och brukare. l fastighetsrättsliga frågor är samrä- det med fastighetsbildningsmyndigheten särskilt viktigt.

10.3 Exploateringssamverkan

i'l'littförslug: Kommunen får besluta att viss exploatering skall få ge- nomföras i de enskilda fastighetsägarnas regi genom exploateringssam— verkan.

Som jag tidigare nämnt kommerjag senare denna dag att föreslå att ett reviderat förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. skall föreläggas riksdagen .

I korthet innebär förslaget följande. Bestämmelserna om exploaterings- samverkan kan i första hand ses som medel att genomföra kommunala planintentioner. Förslaget gör det möjligt för flera fastighetsägare inom ett område att tillsammans vidta åtgärder för att ställa i ordning mark för ny bebyggelse eller förtätning eller andra förbättringar i redan bebyggda om— räden. Förslaget innebär också att den ökning av markvärdet som en ny eller ändrad detaljplan kan medföra kan fördelas mellan fastigheterna i förhållande till deras ursprungliga ägoinnehav inom området.

Vid min presentation av förslaget kommer jag att ta upp kopplingen mellan PBL och lagen om expioateringssamverkan. Jag kommer då att föreslå att exploateringssamverkan får ske endast om kommunen i detalj— plan eller omrädesbestämmelser tillåter sådan samverkan inom området och bestämmer de närmare villkoren för samverkan. l kravet på detaljplan eller omrädesbestämmelser ligger den avgörande skillnaden gentemot för— slaget i den återkallade propositionen. nämligen att samverkan blir beroen- de av ett kommunalt initiativ genom ett planbeslut. Detta stämmer bättre överens med utredningsförslaget och visar tydligare att exploateringssam- verkan i första hand är ett medel att genomföra kommunala planinten- tioner.

Hänvisningar till PS7

10 Plangenam— förande [0.2.2— 10.3

Prop. 1985/86: 1 207

I!).3.I ("ir/imilitanta/nie vill/tur ,

De grundläggande villkoren för att exploateringssamverkan skall fä komma till ständ har utredningen tagit in i förslaget till PBL. Bestämmel- serna aterfinns i ll kap.. som avhandlar vissa frägor om plangenomförande || 1 kap. 22 s*).

Enligt utredningsförslaget är exploateringssamverkan avsedd att använ- das inom sädana omräden där det är angeläget att området bebyggs i ett sammanhang med hänsyn till den framtida utvecklingen av samlad bebyg- gelse eller för att ett planmässigt byggande skall främjas inotn ett omräde med samlad bebyggelse eller av någon annan jämförlig orsak. Dessutom förutsätts att omrädet är uppdelat mellan flera fastigheter på ett sådant sätt att ätgärder för områdets ändamålsenliga bebyggande härigenom försvä- ras. Förslaget. som är utformat i nära anslutning till expropriationsgrun- derna i Zkap. ls expropriationslagen. innebär således att området skall avgränsas pä planmässiga grunder.

Förslaget innebär vidare att det är kommunerna som i ett särskilt beslut — ett markförordnande — anger de närmare villkoren för exploaterings- samverkan. såsom syftet med den avsedda exploateringen och avgränsnin- gen av samverkansområdet.

Mitt förslag bygger på samma grundläggande tankar som utredningsför- slaget. nämligen att exploateringssamverkan skall användas. om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra anordningar för bebyggelsen.

Som jag tidigare har nämnt är det närmast omrädesbestämmelsernai nu föreliggande förslag som liknar ntarkförordnandet i utredningsförslaget. Genom omrädesbestämmelserna får man en möjlighet att på planmässiga grunder avgränsa ett samverkansomräde. Om samverkansområdet omfat- tar omräden som inte kommer att direkt beröras av bebyggelseexploate- ring ges också möjligheter att i omrädesbestämmelser ge riktlinjer för den framtida markanvändningen inom sädana områden. Det bör således i förs- ta hand vara i form av omrädesbestämmelser sotn kommunen medger exploateringssamverkan.

] vissa situationer torde det emellertid vara lämpligt att genomföra redan befintliga detaljplaner genom exploateringssamverkan. I sådana fall blir — vilket framgår av förslaget till lag om exploateringssamverkan genom- förandemedlen inte lika effektiva. eftersom möjligheterna att lösa in mark samt möjligheterna till värdeutjämning väsentligt minskar. Trots detta kan det mänga gånger vara angeläget att ett flertal fastighetsägare genom exploateringssamverkan kan uppträda samfällt för att genomföra en plan.

Som jag tidigare (avsnitt 8.8.l) har nämnt bör det inte vara möjligt att läta omrädesbestämmelser omfatta områden med detaljplan. För att undvi— ka en ordning som skulle innebära att man först måste upphäva detalj- planen för att sedan besluta om exploateringssamverkan och därefter pä

[() P/ungt'nmn— jär/mdr 10.3. I

Prop. 1985/86: 1 208

nytt anta detaljplanen. föreslär jag att en möjlighet öppnas att även i detaljplanens form besluta om cxploateringssamverkan.

[0.3.3 Avgränsning ut' SUN?l'('I'Å'NII.W)I)II'å(/l'l l)). m.

Avgränsningen av det omräde inom vilket samverkan skall ske. är en viktig fräga när omrädesbestämmelserna eller detaljplanen beslutas. Gränsdragningen har direkt betydelse för vilka fastigheter som får möjlig- het att delta i exploateringen och som därmed kan fä del av företagets avkastning. Eftersom exploateringssamverkan i första hand bör ses som ett medel att genomföra kommunala planintentioner. bör gränserna för samverkansomrädet som jag nyss anförde bestämmas utifrån planmässiga principer. dvs. efter vad som är lämpligt att planlägga i ett sammanhang. Därvid bör också enskildas intressen tillbörligen beaktas. När samverkan skall avse ett område som skall detaljplaneläggas. vilket torde bli det vanligaste. är det nödvändigt att arbetet med planen har fortskridit sä längt att kommunen har en klar uppfattning i frägan om den planmässiga av- gränsningen av samverkansomrädet. Formellt bör det slutgiltiga beslutet om gränserna för samverkansomrädet meddelas av fastighetsbildnings- myndigheten i förrättningen. men kommunens ställningstagande bör vara bindande för fastighetsbildningsmyndighetens beslut i denna del. Kom— munen kan i sin prövning bl.a. väga in de kommunalekonomiska konse- kvenserna av en exploatering och därmed sammanhängande utbyggnad av kommunal service.

Som jag tidigare framhällit skall exploatcringssamverkan kunna utnytt- jas bl.a. för att underlätta genomförandet av befintliga detaljplaner där markägandet är splittrat. Samverkansomrädet bör därför även kunna om— fatta ett redan tidigare detaljplanelagt område. Det bör också kunna omfat- ta en del av ett sådant område. t. ex. ett kvarter. eller i övrigt en begränsad del av ett område med en gällande plan som av någon anledning inte har blivit genomförd.

Det torde ibland vara olämpligt att anta en detaljplan för hela det omräde som bör omfattas av exploateringssamverkan. Vid främst fritidsbebyggel- se torde sekundära grönområden. dvs. omräden som inte fordrar gemen- sam skötsel men ändä utgör en förutsättning för den tillkommande bebyg- gelsen. kunna lämnas utanför detaljplanen. Detta innebär att värdeutfallet av en detaljplan i vissa situationer kommer att fördelas mellan samtliga fastighetsägare inom ett samverkansomräde. trots att detaljplanen inte omfattar alla fastigheterna.

Som ocksä framhölls i den återkallade propositionen (Håll/82:22!) är det väsentligt att enskild exploateringssamverkan står i överensstämmelse med kommunens syn på exploateringens genomförande. Vid det ställ— ningstagande som kommunen gör i fråga om lämpligheten av att överlämna exploateringen till fastighetsägarna skall hänsyn tas till behovet av att bebyggelseätgärder och med bebyggelsen sammanhängande anordningar

IO Plungt'nrmi- förande

[0.3.1 [0.3.2

Prop. 1985/86: 1 ' 209

utförs eller förbättras i ett sammanhang. Åtgärderna bör ocksä vara sädana att de med hänsyn till bl. a. omfattning. teknisk komplexitet och sakägar— nas kompetens är lämpliga för fastighetssamverkan. Det kan ocksä finnas skäl för kommunen att särskilt bedöma fastighetst'igarnas förutsättningar att genomföra den begärda exploateringen.

10.4. Fastighetsplan

Min_lör.tlu_i.>: Bestämmelser om gemensamhetsanläggningar och föränd— ringar i fastighetsindelningen kan meddelas i en fastighetsplan. som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning.

I'().4.I Behovet at'fastighetsplan

Tillkomsten av fastighetsbildningslagen är 1972 medförde att tomtindel- ningens fastighetsbildande verkan upphörde. Fastighetsbildning sker nu- mera alltid genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen inom ramen för ett eller flera fastighetsbildningsinstitut. I samband med att den lagen infördes ändrades byggnadslagstiftningen så att tomtindelning numera kan användas för att vid ett successivt plangenomförande garantera ett bättre markutnyttjande genom möjligheten att lägga ut servitutsomräden och samfällighetstomter för kommande fastighetssamverkan. Vidare effektivi- serades fastighetsbildningslagstiftningen i plangenomförande syfte. Detta har fått till följd att tomtindelning numera kommer till användning endast i begränsad omfattning när det gäller detaljplanering för nyexploatering av områden i en ägares hand. Tomtindelning grundar rätt till inlösen enligt 47s byggnadslagcn och 8kap. 45 fastighetsbildningslagen. lnlösen enligt byggnadslagcn innebär i princip att kommunen har rätt att lösa tomtdelar som ett är efter tomtindelningen tillhör olika ägare. Inlösen enligt fastig- hetsbildningslagen innebär i princip att ägare till en sådan tomtdel fär lösa återstoden av tomten.

Enligt utredningen finns det behov av ett institut som motsvarar dagens tomtindelning och som ger möjligheter att i ett planpolitiskt sammanhang få en helhetsbild av hur fastighetsindelningen skall utformas. t.ex. inom ett kvarter. Vidare ansåg utredningen att det också behövs någon form av beslut som kan påskynda genomförandet genom att medge vissa tvångsåt- gärder när det gäller fastighetsindelningen. Även frågor om fastighetssam- verkan kan det vara lämpligt att pröva i planpolitiska beslut. Det kan gälla gemensamhetsanläggningar för befintlig bebyggelse. t.ex. vid gårdssane- ringar. En annan typ av anläggningar som kan behöva regleras är parke- ringsanläggningar för flera fastigheter.

Utredningen har föreslagit att de nu nämnda frägorna skall kunna be- handlas i en fastighetsplan som kan användas säväl inom som tttom en detaljplan. Jag ansluter mig till utredningens bedömningar angående beho—

Hänvisningar till S10-4

10 PIangenmn- jö'runu'z' lU.3.2—1().4.I

Prop. 1985/86: ] 210

vet av en särskild platt som behandlar genomförandefrägor inom detalj- planelagda omräden. Däremot anser jag att det inte finns nägot behov av en sådan plan i områden utan detaljplatt. I det följande skall jag närmare tttvcckla min ståndpunkt. Jag ansluter mig också till förslaget att planett bör benämnas fastighetsplan. Detta medför att uttrycket fastigltetsplan i 4kap. 25; fastighctsbildningslagen mäste ersättas med en annan benäm- ning för de utredningar som där åsyftas. Jag äterkommer i annat samman- hang med förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen.

De nu angivna användningsomrädena för fastighetsplanen innebär att den mänga gänger kommer att upprättas vid en senare tidpunkt än detalj- planen. Även av rent praktiska skäl är det därför en fördel att dessa frågor kan behandlas i en separat handling.

Som jag nyss anförde delar jag inte utredningens uppfattning att fastig- hetsplanen skulle fylla en viktig funktion utanför områden med detaljplan. Jag anser nämligen att den fastighetsrättsliga lagstiftningen vid sidan av PBL är fttllt tillräcklig i de allra flesta fall. Övetföring av mark kan ske — i viss utsträckning även tvångsvis — genom fastighetsreglering enligt fas- tighetsbildningslagen. Gemensamhetsanläggningar kan komma till stånd utanför detaljplan efter prövning enligt bestämmelserna i anläggningsla- gen. Jag kommer senare att föreslå förändringar i anläggningslagen som kommer att innebära att förutsättningarna att inrätta gemensamhetsanlägg- ningar även utanför detaljplan kommer att förbättras.

Den nuvarande fastighetsrättsliga lagstiftningen. fastighetsbildningsla- gen. anläggningslagen och ledningsrättslagen. är utformad så att plange- nomförandet skall kunna gå smidigt. Byggnadsnämnderna har en vid— sträckt rätt att ta initiativ till fastighetsbildningsförrättningar och till för- rättningar för att inrätta gernensamhetsanläggningar. Även i övrigt har byggnadsnämnderna ett stort inflytande i förrättningarna. l genomförande- beskrivningen kommer bl.a. de rättsliga genomförandefrågorna att bli beaktade och redovisade på ett sådant sätt att det normalt skall vara möjligt att genomföra planen fastighetsrättsligt direkt genom att ansöka om nödvändiga förrättningar. Det samräd med fastighetsbildningsmyndighe- ten och med berörda fastighetsägare. som enligt vadjag nyss anförde skall ske vid beredningen av genomförandefrägorna. torde i de allra flesta fallen visa om det kan antas uppstä några sädana särskilda problem att genomfö- ra ändringar i fastighetsindelningen eller att inrätta gemensamhetsanlägg- ningar att en fastighetsplan behöver upprättas. Fastighetsplanen kan säle- des sägas vara ett medel att ge vissa delar av genomförandebeskrivningen rättsverkan. Detaljplanen i sig själv har således ingen bindande verkan beträffande fastighetsindclningen inom ett kvarter eller beträffande gemen- samhetsanläggningar.

!() Plangt'nmn- förande I 0.4.1

Prop. 1985/86: 1 - Ztl

[0.4.2 Rättsver/um

Som jag nyss föreslog skall det vara inöjligt att med fastighetsplanen läsa den framtida fastighetsindelningen. Vidare bör fastighetsplanen grunda inlösenrätt för kommunen och enskilda på samma sätt som dagens tomtin- delning. Jag äterkommer till detta senare ("avsnitt ltl.5.l. Fastighetsplanen bör också få återverkningar på bygglovsprövningen genom att bygglov inte får ges till åtgärder på en fastighet som inte stämmer överens med fastig- hetsplanen. Jag äterkommer till detta i specialmotiveringen (8 kap. Hå). ] det följande skall jag uppehålla mig vid fastighetsplanens rättsverkan be- träffande gemensamhetsanläggningar.

När en gemensamhetsanläggning i dag är förutsatt i en fastställd general- plan. stadsplan. tomtindelning eller byggnadsplan. skall anläggningen nor— malt kunna inrättas utan hinder av anläggningslagcns s.k. väsentlighets- villkor (5 55) och bätnadsvillkor (6 :$). Väsentlighetsvillkoret innebär att en gemensamhetsanläggning får inrättas endast för sådana fastigheter för vilka den är av väsentlig betydelse. Enligt bätnadsvillkoret fär anläggning- en inrättas endast om fördelarna överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Båda dessa villkor förutsätts således i princip ha prövats i planärendet. Detta gäller däremot inte för det s. k. opinions- villkoret i 755 första stycket anläggningslagen som innebäratt det föreligger ett hinder mot att inrätta en gemensamhetsanläggning. om fastighetsägare och hyresgäster mera allmänt motsätter sig åtgärden. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock inte opinionsvillkoret. om behovet av anläggning- en är synnerligen angeläget.

Det är i dag relativt vanligt att gemensamhetsanläggningar mer eller mindre uttryckligt förutsätts i detaljplaner. Är det fråga om anläggningar som ganska självklart kommer att uppfylla väsentlighets- och bätnadsvill- koren. fastställs planerna ofta titan några särskilda kommentarer angående gemensamhetsanläggningen. Är det däremot fråga om mycket komplicera- de eller från bätnadssynpunkt svårbedömda anläggningar. har i vissa fall länsstyrelsen i beslutet om fastställelse påpekat att något ställningstagande inte har gjorts till frågan om planförslaget uppfyller väsentlighetsvillkoret och/eller bätnadsvillkoret. Det ankommer då på fastighetsbildningsmyn- digheten att själv göra denna prövning.

Detta får till följd att fastighetsbildningsmyndigheten inte behöver göra någon väsentlighets- eller båtnadsprövning för de okomplicerade anlägg- ningarna. Däremot mäste en sådan prövning mänga gånger göras i de svårbedömda fallen. En sädan ordning kan knappast anses vara ändamäls- enlig. En annan fråga som kan vålla problem är vilken verkan en planfast- ställelse skall ha för gemensamhetsanläggningar som har redovisats endast summariskt i planhandlingarna. Bristande redovisning av gemensamhets- anläggningar och deras konsekvenser leder ocksä till svårigheter för berör- da fastighetsägare att bedöma vilka verkningar planfastställelsen får för dem. Problemen har uppmärksammats i vissa regeringsbeslut där regering-

10 Plangenum- förande [0.4.2

PrOp. 1985/86: ]

IJ (J

en har påpekat tlet olämpliga i att fastställelsemyndigheten inte har tagit ställning till föreslagna gemensamhetsanläggningar.

Frågor om fastighetssamverkan skall. som jag tidigare anft'örde. behand— las i genmnförandebeskrivningen. Därigenom klargörs frägorna bättre än i dag. vilket bör medföra att tillämpningsproblem av det slag som jag nyss nämnde i de flesta fall kommer at'-: undanröjas. ] vissa fall kan emellertid en gemensamhetsanläggning vara sä betydelsefull för att planomrädet skall kunna fungera att man pä ett tidigt stadium med bindande verkan vill försäkra sig om att anläggningen kan komma till stånd. Här villjag ansluta mig till utredningens förslag att man i fastighetsplanen med bindande verkan skall kunna bestämma vilka anläggningar som skall vara gemen— samhetsanläggningar. vilket utrymme som skall tas i anspråk för dessa samt vilka fastigheter som skall delta i anläggningen.

För att en gemensamhetsanläggning med denna verkan skall få tas in i en fastighetsplan bör väsentlighets- och bi'ttnadsvillkoren i anläggningslagen vara uppfyllda. Vid den efterföljande förrättningen enligt anläggningslagen bör det då inte få komma i fråga att villkoren prövas pä nytt. i vart fall inte så länge den bedömning som har gjorts i fastighetsplz'tnen kan anses aktn- ell. Jag föreslår därför att dessa villkor undantas från den prövning sotn skall ske vid förrättningen enligt anläggningslagen. om anläggningen har prövats i en fastighetsplan och förrättningen påkallas före utgängen av detaljplanens genomförandetid. Detta medför behov av ändringari anlägg- ningslagen. Jag återkommer i annat sammanhang till detta.

För sädana gemensamhetsanläggningar som i och för sig är lämpliga men inte helt nödvändiga för att intentionerna i detaljplanen skall kunna uppfyl- las. behöver inte någon fastighetsplan upprättas. I dessa fall är det tillräck— ligt att man i detaljplanens genomförandebeskrivning anger vilken eller vilka gemensamhctsanläggningar som kan behövas inom planområdet. Man har också möjlighet att meddela planbestämmelser som t. ex. anger hur gemensamhetsanläggningen skall utformas om den kommer till stånd. (_)m anläggningen senare inrättas får den inte strida mot detaljplanen.

l ledningsrättslagen finns ett s. k. bätnadsvillkor (bä) som mycket nära överensstämmer med det som finns i anläggningslagen. Av samma skäl som nyss angetts beträffande anlz'iggningslagen. bör också bätnadsvillkoret i ledningsrättslagen kunna prövas redan i en fastighetsplan. Jag kommer att i annat sammanhang föreslå att även ledningsrättslagen ändras så att detta villkor undantas från den prövning som skall ske vid förrättning enligt den lagen.

Wisenrlighet.vvillkorel

Enligt gällande rätt anses väsentlighetsvillkoret prövat i planärendet. varför den efterkommande prövningen enligt anläggningslagen inte skall omfatta detta villkor Ufr prop. 1973: 160 s. l52). Någon särskild bestäm- melse om att väsentlighetsvillkoret skall prövas i planärendet finns emel—

/() Plurtgwmm- _li'irundt' II).—1.3

Prop. 1985/86: 1 213

lertid inte. Utredningen föreslog inte heller nägon sädan bestämmelse. 1!) Plungwwm- Enligt min mening vinner man emellertid i klarhet om en uttrycklig bestäm— föra/1110

.. . . ) , ; melse harom tas in 1 PBL. ” "I"

Bålnmlsvillkoret

Utredningen har föreslagit att det bätnadsvillkor som skall gälla för gemensamhetsanläggningar som tas in i en fastighetsplan bör — jämfört med motsvarande villkor i anläggningslagen — ge ett större utrymme för att väga in miljömässiga och sociala fördelar som uppkommer för de berörda fastigheterna och för dem som brttkar dessa fastigheter. oavsett om dessa fördelar motsvaras av nägon värdehöjning eller inte.

Av förarbetena till anläggningslagen framgår att dagens bestämmelser om bätnadsvillkoret medger att även sociala fördelar beaktas (jfr prop. 1973: 160. s. 150). Det har emellertid ofta framhållits att de sociala förde- larna av en gemensamhetsanläggning väger alltför lätt i förhällande till de rent ekonomiska bedömningarna. Detta kan enligt min mening välla pro- blem vid det slag av anläggningar som kommer att bli allt vanligare i framtiden. Jag tänker då närmast pä gemensamhetsanläggningar som be- hövs vid förnyelse av bebyggelseomräden. t.ex. i samband med gårdssan- eringar. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget i denna del. Det bätnadsvillkor som skall gälla vid prövningen av fastighetsplanen bör således utformas sä att man får större möjligheter än i dag att väga in sociala fördelar vid bätnadsprövningen. [ likhet med flera remissinstanser anser jag emellertid att bätnadsprövningen bör ge samma resultat oavsett om prövningen sker i en fastighetsplan eller i en förrättning enligt anlägg- ningslagen. Jag kommer därför att i annat sammanhang föreslå att båtnads- villkoret i anläggningslagen utformas i enlighet härmed. Som jag nyss föreslog skall detta villkor prövas när en fastighetsplan enligt PBL antas.

Opinionsvil/koret

Enligt gällande bestämmelser behöver som jag nyss nämnt — någon prövning av väsentlighets- och bätnadsvillkoret inte göras vid förrättning— en enligt anläggningslagen. om anläggningen är förutsatt i en fastställd plan. Anledningen till detta är i första hand att man redan när planen fastställs skall kunna få en garanti för att den också gär att genomföra med de gemensamhetsanläggningar som har förutsatts i planen. Däremot är inte opinionsvillkoret undantaget vid den kommande prövningen enligt anlägg- ningslagen. Som jag tidigare nämnde gäller dock — enligt 7ä andra stycket anläggningslagen — inte detta villkor. om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Departementschefen framhöll (prop. 1973: 160. s. 194) att denna undantagsregel särskilt kan bli aktuell att tillämpa när anläggningen är förutsatt i plan. Även jag anslttter mig till det synsättet. Någon bestämmelse om att opinionsvillkoret skall prövas behövs därför inte i PBL. Analogt med vad jag har föreslagit beträffande batnads- och

Prop. 1985/86: 1 214

väsentlighetsvillkoren bör dock undantagsrcgeln i 7 .ö andra stycket anlägg- ningslagen tillämpas i första hand under detaljplanens genomförandetid.

II).-J..? Föra/sältningurför att anta en jkuti'g/wtsp/nn

Fastighetsplanen är ett medel att genomföra detaljplaner. 1—1n fastighets- plan bör därför inte få strida mot detaljplanen. ] praktiken är det dock inte möjligt att alltid upprätthålla så stränga krav. Byggnadsnämnden bör kun- na anta en fastighetsplan som innebär vissa avvikelser från detaljplanen. t. ex. när man kommer fram till att en omrädesgräns behöver flyttas. Som förutsättning för detta bör gälla att det är fråga om en mindre avvikelse som är förenlig med detaljplanens syfte. l detta ligger ett krav att avvikel- sen inte päverkar planutformnirigen. ] annat fall måste detaljplanen ändras. Många gånger torde en sådan ändring kunna genomföras i form av ett enkelt planförfarande som jag tidigare har berört (avsnitt 8.7.3).

Ett beslut av byggnadsnämnden att anta en fastighetsplan med en avvi- kelse frän detaljplanen inom ramen för detaljplanens syfte bör få till följd att detaljplanen automatiskt anses ändrad så att den stämmer överens med fastighetsplanen. Därigenom anpassas detaljplanen på ett smidigt sätt till den fastighetsindclning som kommer att genomföras. Jag ansluter mig således — i likhet med de remissinstanser som har yttrat sig i frägan till utredningsförslaget i denna del.

Om detaljplanen ändras så att fastighetsplanen inte längre står i överens— stämmelse med detaljplanen. bör fastighetsplanen upphöra att gälla i de delar den strider mot detaljplanen. Denna verkan bör framgå av detalj- planen och redovisas särskilt i detaljplanens genomförandebeskrivning.

Fastighetsplanen behöver inte vara helt bunden till mark för enskilt bebyggande. även om detta torde bli det normala. Vid behov skall fastig- hetsplanen kunna omfatta t.ex. sädana gemensamma anläggningar på tnark för allmän plats. som kommunen enligt detaljplanen inte skall vara huvudman för.

För tomtindelning gäller i dag vissa villkor i 28—30 få byggnadslagcn och 33.5 byggnadsstadgan. l huvudsak innebär dessa villkor att ett byggnads- kvarter skall indelas i tomter pä ett ändamålsenligt sätt. I första hand bör indelningen göras i ett sammanhang för hela kvarteret. I likhet med utred- ningen anser jag att regler av i huvudsak motsvarande innebörd bör gälla även när en fastighetsplan upprättas.

Enligt dagens regler har fastighetsägare rätt att under vissa förutsätt- ningar fä en tomtindelning till stånd av mark som inte har varit föremål för sådan indelning (30% byggnadslagcn). Utredningen har föreslagit en mot- svarande rätt för fastighetsägaren att få en fastighetsplan upprättad. om han begär detta under detaljplanens genomförandetid. Jag ansluter mig till förslaget men anser att det bör modifieras så att en fastighetsplan i dessa fall skall upprättas. om det inte är uppenbart onödigt. Nägon begränsning till planens genomförandetid bör inte heller gälla.

10 Plant,-'emmz- jörandc [().—1.2— [0.4.3

Prop. 1985/86: 1 2 l 5

Under detaljplanens genomförandetid bör fastighetsägarna kunna räkna med att fastighetsplanen inte ändras. Det bör däiför och av samma skäl somjag anfört beträffande ändring av detaljplaner — endast i undantagsfall vara möjligt att ändra en fastighetsplan innan genomförandetiden för de- taljplanen har gått ut. I första hand bör detta kunna ske om alla berörda sakägare godkänner ändringen. (')in synnerliga skäl föreligger. bör bygg— nadsnämnden kunna besluta om ändring av fastighetsplanen även om inte alla sakägare godkänner det. Eftersom ändringen inte får göras så att fastighetsplanen kommer att strida mot detaljplanen. kan det knappast uppkomma någon nämnvärd skada för ft'istighetsägaren. Det är därför inte nödvändigt med några ersättningsregler i dessa situationer.

Sedan genomft'irandetiden för detaljplanen har gått ut. bör det — av samma skäl som jag anfört beträffande ändring av detaljplaner — finnas större möjligheter att ändra fastighetsplanen även mot berörda sakägares vilja. Som förutsättning för detta bör endast krävas att det är påkallat från allmän synpunkt. Härutöver bör samma regler gälla som för upprättande av en ny fastighetsplan. Detta innebär en uppmjukning i förhållande till de restriktiva bestämmelser som i dag gäller för ändring av tomtindelningar. Härigenom förbättras möjligheterna att vid ändring av olämpliga fastig- hetsplaner nä bättre helhetslösningar inom kvarteren.

I ().4 .4 Vissa _f'öijfarundtjf'ragor

I vissa fall kommer fastighetsplanen att upprättas samtidigt med detalj- planen som ett resultat av beredningen av genomförandet. I sådana fall bör fastighetsplanen behandlas tillsammans med detaljplanen och i samma ordning som denna. Om kommunfullmäktige skall besluta om detaljplanen. skall således fullmäktige i en sådan situation besluta också om fastighets- planen. Upprättas en fastighetsplan utan samband med detaljplanen. bör den ställas ut och antas av byggnadsnämnden. Många gånger torde fastig- hetsplanen sakna intresse för allmänheten. I sådana fall bör utställning kunna undvaras och samråden förenklas på motsvarande sätt som jag har föreslagit för s.k. enkelt planförfarande (avsnitt 8.7.3).

Det kan ibland inträffa att fastighetsbildningsmyndighetcn vid en för- rättning finner att en fastighetsplan behövs för att underlätta en förrättning som avser genomförande av en åtgärd som kommunen har förutsatt i en detaljplan. [ sädana fall är det enligt min mening en stor fördel om även fastighetsbildningsmyndigheten kan ta initiativ till att upprätta en fastig- hetsplan. Många gånger är det nämligen nödvändigt för fastighetsbild- ningsmyndigheten att i en särskild plan studera hur fastighetsfrågorna lämpligen bör lösas. Om myndighetens arbete kan utnyttjas som ett led i arbetet att upprätta en slutlig fastighetsplan kan man enligt min mening få ett rationellt förfarande. Enligt utredningen är detta så betydelsefullt att fastighetsbildningsmyndighetens initiativmöjlighet bör markeras genom en särskild lagregel.

10 Plangt'imm- förande 1043—1044

Prop. 1985/86: ] 2l6

Utredningens förslag har emellertid utsatts för mycket stark kritik från kommunalt häll. Man har uppfattat förslaget som en överföring av en del av den kommunala planeringskompetensen till fastighetsbildningsmyn- digheten.

Enligt min mening är dessa farhägor väsentligt överdrivna. Emellertid anserjag i motsats till utredningen att denna initiativrätt inte behöver lagregleras.

10.5 Avstående av mark m.m.

ll'Iitr/E'irslug: För att underlätta genomförandet av detaljplaner föreslås regler om avstående av mark som i huvudsak stämmer överens med vad som gäller f. n.

Jag kommer nu att behandla frågor om sådant avstående av mark som direkt tar sikte på plangenomförandet. Det gäller främst regler om skyldig- het för fastighetsägare att inom detaljplaneområdcn avstå mark och upplå- ta rättigheter till kommunen. i första hand för gator eller andra allmänna platser men även för andra ändamål. Regler om rätt för fastighetsägare atti vissa fall begära inlösen behandlarjag senare (avsnitt 18).

[0.5.1 Kommunens rätt att ta ianspråk mark

En fastställd generalplan eller stadsplan innebär enligt gällande bestäm- melser att kommunen har rätt att lösa bl.a. mark som är avsedd för annat än enskilt bebyggande. Denna rätt är av stor betydelse för möjligheterna att genomföra planerna. Därför föreslår jag — i likhet med utredningen att samma möjligheter bör finnas i PBL. Även flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningsförslaget i denna del. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

I 70 och II?» åå byggnadslagcn finns bestämmelser om fastighetsägares skyldighet att efter förordnande av regeringen eller länsstyrelsen utan ersättning överlåta eller upplåta mark som erfordras för bl. a. gator inom . stadsplan resp. vägar inom byggnadsplan. Förutsättningarna för ett sådant förordnande är att marken är i en ägares hand och att det anses skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter.

[ PBL finns enbart en typ av detaljplan. Sannolikt kommer kommunen. i den mån den är huvudman för gator och andra allmänna platser. vanligen att vara ägare till mark som inte är avsedd för enskilt bebyggande. Om kommunen inte skall vara huvudman. kommer väghållningen vanligtvis att skötas av fastighetsägarna själva. genom exempelvis en anläggningssam- fällighet. Bestämmelserna i 70 och [Råå byggnadslagen fyller en viktig funktion i dag, antingen genom att de utnyttjas för att besluta om förord-

l() Plangvnmn- förande [().—1.4— [0.5.1

Prop. 1985/86: ] 2l7

nande eller genom att de utgör underlag för exploateringsavtal som träffas mellan kommun och exploatör.

En motsvarighet till 70 och Il3äs' byggnadslagcn bedömer jag som nödvändig och bör därför införas i PBL. Detta är dock inte problemfritt. F. n. är det regeringen som på ansökan av kommunen vid planens faststäl- lande beslutar om förordnande enligt 70å byggnadslagcn. Beträffande förordnande enligt llJä byggnadslagen är det länsstyrelsen som vid pla- nens fastställande besltttar om förordnande.

När detaljplanerna i fortsättningen skall bli gällande efter kommunernas antagandebeslut titan att länsstyrelsen behöver fastställa dem. kan platt- beslut och beslut om förordnande inte samordnas på samma sätt som i dag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att kommunen själv skulle få befogenhet att besluta om förordnande som innebär att fastighetsägare skall överläta eller upplåta mark utan ersättning. [ lagrådsremissen före- slogjag därför att länsstyrelsen. efter ansökan av kommunen. skulle beslu- ta om förordnande att avstä mark och att länsstyrelsens beslut skulle meddelas efter det att kommunen antagit detaljplanen. En annan ordning skulle nämligen innebära dels att den slutliga planutformningen inte är känd vid tidpunkten för förordnandet. dels att oklarheter skulle uppkomma beträffande förordnandets verkan om planen antogs med en annan utform- ning än som förutsattes när förordnandet beslutades.

Jag föreslog vidare i lagrådsremissen att bygglov enligt detaljplanen inte fär lämnas till ätgärder som innebär väsentlig ändring av markens använd- ning förrän ett beslut om förordnande av viss angiven utformning senare vinner laga kraft. Denna ordning liknar den jag tidigare har föreslagit beträffande t. ex. vissa för detaljplanen nödvändiga gemensamhetsanlägg- ningar.

Lagrådet (yttrandet s. 73 f) har invändningar mot mitt förslag i denna del och anför:

När kommunen ansöker om förordnande mäste den givetvis presentera ett planförslag. som kan läggas till grund för förordnandet. lnget hindrar att kommunen redovisar alternativa förslag i ansökningen. Länsstyrelsens förordnande kan självfallet avfattas så att det gäller endast under förutsätt- ning att planen utformas på ett visst sätt. Den i remissen föreslagna ordningen kan medföra att en markägare först sedan en plan antagits och beslutet därom vunnit laga kraft ställs inför kommunens anspråk att behö- va avstä mark. Visserligen rekommenderas i specialmotiveringen som ett lämpligt förfarande att förslag till förordnande upprättas samtidigt med planen och redovisas i genomft'irandebeskrivningen. Nägon lagregel om ett sädant fölfarandc har emellertid inte föreslagits. Fastighetsägaren vet vis- serligen att han behöver avstä mark men inte i vilken omfattning kom— munen kommer att kräva det av honom. Ett visst skydd ger honom bestämmelsen att han ej är skyldig att avstä mark med mindre det är skäligt med hänsyn till den nytta han kan förväntas få av planen och till övriga omständigheter. Detta i och för sig ganska bräckliga skydd kan urholkas

I!) [Vaage/mm- ..lfirmttlu

10.5, I

Prop. 1985/86: ! le

genom att kommunen med stöd av 5 kap. 9.54 vägrar bygglov till i och för sig planenliga åtgärder till dess att det föreligger ett förordnande att avstä mark. Detta kan medföra att markägaren ser sig tvingad att underkasta sig ett förordnande även i fall då han inte fär nägon nytta av planen.

En frän rättssäkerhetssynpunkt bättre ordning än den föreslagna är att låta anstä med planbeslutet till dess frågan om avstående av mark har avgjorts. Frän principiella synpunkter kan det hävdas att den domstols- prövning som är förutsatt kttnna ske i ärende om förordnande att avstä mark bör föregå den administrativa prövningen av planen. Olägenheten är att en sädan ordning kan medföra tidsutdräkt i planärendets avgörande. Men av de problem som följer av att nuvarande samordning inte kan bibehållas synes den nämnda olägenheten mindre än den försvagning av rättssäkerheten som departementsförslaget medför. Under hänvisning till det anförda föreslär lagrädet att länsstyrelsens förordnande skall avse mark som enligtförslag till detaljplan behöver tas i anspråk för de ändamål varom paragrafen handlar. Dessutom bör föreskrivas att med antagandet av planen skall anstå till dess att frågan om skyldighet att avstä mark blivit avgjord. Med den sälunda föreslagna ordningen fyller bestämmelsen i 5 kap. 9s4 ingen funktion.

Som lagrädet påpekar kan lagrådets förslag medföra tidsutdräkt genom att man i planärendet alltid måste vänta på att förordnandet vinner laga kraft. Tidpunkten för ansökan om förordnande torde emellertid kunna avpassas så att denna tidsutdräkt inte innebär nägra väsentliga nackdelar. Jag kan därför ansluta mig till lagrådets förslag.

Det är givetvis viktigt att alla berörda när planen ställs ut känner till vilken mark som omfattas av_ansökan om förordnande. Detta bör därför framgå av planens genomförandebeskrivning.

Enligt dagens bestämmelser är fastighetsägaren i de nu avsedda fallen skyldig att titan ersättning avstä mark eller upplåta mark i den män det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Värdet av marken spelar självfallet en avgörande roll vid denna avvägning. Däremot blir det aldrig aktuellt att beakta byggnader. stängsel, växande skog m.m. som hör till fastigheten. Enligt 7l & andra stycket byggnadslagen är kommunen nämligen skyldig att betala ersättning för sädant. [ HN föreskrivs för byggnadsplanernas del att fastighetsägaren enbart är skyldig att upplåta obebyggd mark. Dessa bestämmelser har kommit till för att storleken av det omräde som skall omfattas av förordnz'tndet inte skall påverkas av om det finns byggnader eller andra anläggningar på marken.

Enligt min mening fyller inte bestämmelserna om ersättning för byggna- der nägon praktisk funktion. När fastighetsägarens skyldighet att avstå mark skall vägas mot den nytta han får av planen. mäste t. ex. värdet av bebyggd mark rimligen beräknas med beaktande av att det finns en rätt att bygga på marken en byggrätt. Jag anser det vara en bättre och mer praktisk lösning att markens värde inklusive byggnader. växande skog

[() [*[zurut'nmn- _fi'irt'mclt' [0.5.1

Prop. 1985/86: [ 219

m.m. vägs mot den nytta fastighetsägaren har av planen. Därför föreslår jag inte någon motsvarighet till "H :$ andra stycket byggnadslagcn.

I vissa fall har kommunen enligt gällande bestämmelser ocksä möjlighet att lösa mark för enskilt bebyggande i en stadsplan. Bestämmelserna i 47? byggnadslagcn ger sålunda kommunen rätt att lösa tomtdelar. om fastig- hetsindclningen inte har bringats i överensstämmelse med tomtindelningen på grund av ansökan som gjorts senast ett är efter tomtindelningens fast- ställande. Denna möjlighet utnyttjas mycket sällan i dag. Trots detta är den enligt min mening ett mycket viktigt pätryckningsmedel för att få en plan genomförd.

Utredningen har föreslagit att denna möjlighet för kommunen att lösa tomtdelar skall inträda först efter genomförandetidens slut. Flera remissin- stanser har emellertid kritiserat utredningsförslaget. Länsstyrelsen i Gäv- leborgs län pekar på att det t.ex. vid trafiksaneringar kan vara angeläget för kommunen att den i en fastighetsplan bestämda indelningen av kvarter genomförs så snart som möjligt. Enligt min mening passar utredningsför- slaget väl med det föreslagna systemet med genomförandetid. Det är först efter denna tid som kommunen bör ha möjlighet att använda inlösen som ytterligare medel för att få planen genomförd. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget i denna del. Det ligger i linje med den princip jag tidigare har redovisat. nämligen att fastighetsägaren under genomförande- tiden skall kunna utgå från att han får genomföra planen.

Enligt min mening bör emellertid rätten att lösa mark för enskilt bebyg- gande gä längre. Jag anser att kommunen under en viss tid efter genomför- andetidens utgång bör ha rätt att lösa all mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt bör dock inte föreligga så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

[ detta avseende kan man alltså betrakta detaljplanen som ett slags expropriationstillständ som får utnyttjas först efter genomfiiirandetidens slut och endast beträffande kvartersmark som inte bebyggts. Ytterligare en förutsättning bör enligt min mening gälla. nämligen att det skall vara fråga om mark inom sådana planområden där kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser. I dessa fall bör kommunen liksom i dag vara skyldig att se till att t. ex. gator byggs ut så att inte markägarna hindras att - bygga enligt planen under genomförandetiden. Det förutsätter att kom- munen bygger ut hela eller stora delar av gatusystemet. Samtidigt kan detta till större eller mindre del bli onyttigt. om inte planen i sin helhet genomförs. Därför är det enligt min mening skäligt att kommunen fär lösa sådan mark för enskilt bebyggande där planen inte har blivit genomförd på det sättjag nyss anförde.

Med tanke på att giltighetstiden för bygglov bör vara densamma som i dag. dvs. två år. anser jag att det bör föreskrivas att talan om inlösen skall väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång.

!() letgwwm- förande

[0.5.1

Prop. 1985/86: ] 220

_ ._ . ,_ ,_ . .. ) , _ HLR..” I—nst/ghelst/garva rull ull m 1 (mxpmÅ nmrk ”' ] ["Håll/""”

. . . . . , . lärande l Skap. 4s fastighetsbtldningslagen ges möjligheter för fastighetsägare ,'() 52—106 I

att tvångsvis förvärva mark för att man skall vinna överensstämmelse mellan fastighetsindclning och tomtindelning pä kvartersmark i en stads- plan. Dessa möjligheter bör finnas kvar. Bestämmelserna mäste emellertid ändras. eftersom dagens tomtindelning somjag tidigare har föreslagit skall ersättas av fastighetsplan. Jag återkommer till detta närjag tar upp frågan om ändringar i fastighetsbildningslagen.

[ 54 och l [2 st byggnadslagcn finns bestämmelser om rätt för fastighets- ägare att i vissa fall utnyttja obebyggd mark som är avsedd för vägända— mäl. Reglerna har betydelse framför allt innan kommunen har ställt i ordning gatorna inom en stadsplan eller innan en anläggningssamfällighet har bildats för vägar inom en byggnadsplan. Jag föreslår en motsvarighet till dessa bestämmelser i PBL.

ltl.5.3 Mede/för ut! (iver/'r'it'u r'tm'k m.m.

De medel som dagens lagstiftning erbjuder för att till kommunen över- föra mark eller rättigheter som kommunen får ta i anspråk utgörs av fastighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen och inlösen enligt bygg- nadslagcn. Inlösen innebär att kommunen väcker talan mot fastighetsäga— ren och att fastighetsdomstoler. avgör saken.

När det gäller mark för allmän plats tillämpas oftast fastighetsreglering. Emellertid är fastighetsbildningslagen behäftad med vissa brister som gör att lagen inte är tillräckligt effektiv i plangenomförandesammanhang. Fas— tighetsbildningsutredningen (Ju 1979: | I) har e '.ellertid i ett delbetänkande (SOU 1983138) föreslagit åtgärder som bör Vidtas för att rätta till dessa brister. l avvaktan på ställningstaganden till utredningens förslag bör dock dagens ordning behållas.

10.6. Gator och vägar

10.6.) (_.z'pplr'llunclt' (It' gulor ()('lt unc/ru allmänna platser

platser efter hand som bebyggelsen färdigställs' i enlighet med detalj- planen. I förhållande till vad som gällerf. n. förenklas bestämmelserna

) ;l-1ifr_'./'0'rslau. Kommunen skall färdigställa gator och andra allmänna I om upplåtande. av gator och andra allmänna platser.

Som jag inledningsvis påpekade är det nödvändigt att bestämmelser om upplåtande av gata och gatukostnader nu tas in i PBL. Huvudmannaskapet för gator. vägar och annan mark för allmänna platser är i dag beroende av om marken är belägen inom område med stadsplan eller byggnadsplan. [ det förra fallet är kommunen huvudman och i det senare är det enskilt

Prop. 1985/86: 1 22!

hut-'udmannaskap. Reglerna om upplåtande av gata och gatukostnadcr i byggnat'lslagen och byggnadsstadgan gäller endast inom områden med stadsplan. Eftersom det bör vara möjligt att även i PBL:s system ha olika huvudmannaskap i dessa hänseenden. förefaller den bästa lösningen vara att de nuvarande reglerna förs över till PBL och blir tillämpliga. såvida inte kommunen i detaljplanen har angett att kommunen inte skall vara huvud- man för gator och andra allmänna platser.

Emellertid anserjag '.itt bestämmelserna i byggnadslagen om upplåtande av gata är alltför detaljerade. Med de möjligheter att styra en etappvis utbyggnad av detaljplaner som systemet med genomförandetidcr erbjuder. anserjag att kommunen har tillräckliga möjligheter att förhindra '.itt orim- liga krav på upplåtelse av gator kan ställas. Jag föreslår därför mera allmänt formulerade bestämmelser i detta avseende.

F.n. är kommunen i princip skyldig att till allmänt begagnande upplåta gator och andra allmänna platser efter hand som bebyggelsen färdigställs inom ett omräde med stadsplan. Gatan skall då vara slutligt iordningställd till en standard som motsvarar ortens sed. Gatukostnt'idsreglerna är emel- lertid utformade så att skyldighet att betala gatukostnadcr uppkommer sä snai't gatan kati användas för avsett ändamål. För '.itt dessa bestämmelser bättre skall stämma överens föreslår jag att kommunen — efter hand som bebyggelsen färdigställs skall vara skyldig att ställa i ordning gator och andra allmänna platser endast till en sådan standard att de kan användas för avsett ändamål. Skyldigheten att slutligt ställa i ordning allmänna platser i enlighet med detaljplanen och ortens sed bör vara fullgjord före genomförandetidens slut. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoti- veringen.

[0.6.2 Gulu/nmtnudslnntIt'llnnn'lser

Mitt _fi'r'rxluy: De gatukostnadsregler som gäller f.n. ändras i vissa hänseenden. Kommunfullmäktige får möjlighet att delegera beslut i vissa gattikostnz-idsärenden. och bestämmelser om samräd införs i fråga om förslag till uttag till gatukostnadcr. Vidare utökas möjligheterna att få jämkning av gatiikostnadsersättningen i vissa fall och slutligen görs räntelagens regler om dröjsmåls- och avkastningsränta tillämpliga på

_|

kommunens fordringar på gatiikostnadsersättning.

I rapporten (Ds Bo l984:9) Gatukostnader föreslogs som jag tidigare nämnde vissa ändringar i nuvarande regelsystem för att få en bättre och smidigare tillämpning av gatukostnadsreglerna. Med anledning av denna rapport utarbetades en promemoria med förslag till ändringar i gatukost- nadsbcstämmelserna i det till lagrådet remitterade PBL-förslaget. Jag skall

i det följande behandla en del av förslagen i promemorian. Vissa proces- suella frägor tar jag tipp senare (avsnitt 18.5).

I!) Plungww/n- _fl'll'tllltlt' [()./). I [0.6.2

Prop. 1985/86: 1 "7

Bes[ut.vordningwr

Enligt gällande rätt bcsltttar kommunfullmäktige om avgränsningen av det område inom vilket fördelning av gatukostnaderna skall ske. om kost- nader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen. På samma sätt beslutar fullmäktige om motsvarande frågor dä kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägarna utmed gatan. Fullmäktige saknar möjlighet ' att delegera beslutanderätten i dessa fall till annat organ inom kommunen.

Före 1982 års ändringar av gatukostnadsreglerna hade kommunfullmäk— tige rätt att för kommunen i dess helhet eller för en viss del av kommunen meddela bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kost- naden för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnad). Eftersom be- slutet kunde ha formen av en kommunomfattande ”taxa" för gatubygg- nadskostnader. var det naturligt att beslutanderätten tillkom kommunfull- mäktige i likhet med vad som gäller för andra kommunala avgiftstaxor. Enligt nu gällande regler kan motsvarande beslut endast gälla enskilda områden eller gator. och det är inte längre lika självklart att beslutanderät- ten skall förbehållas fullmäktige. Särskilt i de större kommunerna kan det vara omständligt att endast fullmäktige får fatta beslut i gatukostnadsären— den.

Gatukostnaderna hänger intimt samman med hur detaljplanen utformas. Avgränsningen av det område inom vilket fördelning av gatukostnaderna skall ske. exploateringsgraden samt standarden på gator och parker. som har stor betydelse för gatukostnadernas storlek. styrs i stor utsträckning av planen. Omvänt har möjligheterna att genom uttag från fastighetsägarna finansiera gator och andra allmänna platser stor betydelse när det gäller att bedöma de ekonomiska förutsättningarna för ett plangenomförande. Mot denna bakgrund är det givetvis önskvärt att plan- och gatukostnadsfrå- gorna samordnas i så stor utsträckning som möjligt och att det kommunala organ som skall anta detaljplanen också har befogenhet att besluta i gatu- kostnadsfrågan.

Med hänsyn till samordningen med planfrågorna talar enligt min mening övervägande skäl för att kommunen i enlighet med vad som föreslås i promemorian— ges möjlighet att delegera beslut om gatukostnadcr på samma sätt som föreslagits beträffande antagande av detaljplan. Rcmissin- stanserna har också i allmänhet godtagit förslaget i denna del. Många gånger torde det emellertid finnas behov av att ta upp gatukostnadsfrågor utan samband med en ny eller ändrad detaljplan. Det kan med tanke på sådana fall vara onödigt att begränsa delegationsrätten till kommunstyrelse och byggnadsnämnd. Vilken kommunal nämnd som i sådana fall är mest lämpad för dessa frägor bör bestämmas av kommunen. På grund härav föreslår jag att kommunen anges som behörig att besluta om gatukost- nader. Detta innebär att delegation får ske till kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd i enlighet med bestämmelserna i komtnunallagen. Eftersom en gatukOstnadsutredning kan rymma principfrågor, t. ex. beträf-

[O Plangcnom— förande [0.6.2

Prop. 1985/86: 1 333

fande kostnadstäckning och fördelning. som genom den kommunala lik— ställighetsprincipen kan bli besti'immande för tillämpningen i andra områ- den av kommunen. fär — som följer av kommunallagen — delegation endast ske i ärenden som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Samråd

När förslag till detaljplan upprättas skall kommunen enligt vad jag tidi- gare har föreslagit samråda med bl.a. sakägare. sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget (5 kap. 20.5). Nägot sädant obligatoriskt samrädsförfarande finns i dag inte beträffande gatukostnadsutredningar.

[ likhet med arbetsgruppen anserjag att det är rimligt att berörda parter tillförsäkras tidig information och päverkansmöjligheter beträffande kom- mande uttag av gatukostnadcr. Förslag till uttag av gatukostnader bör därför alltid föregås av samråd. Samrädsförfarandet bör enligt min mening utformas på samma sätt som jag har föreslagit för detaljplanernas del. Genom en sådan ordning ges t.ex. fastighetsägarna. övriga boende i områ- det. sammanslutningar av fastighetsägare och hyresgästorganisationer möjlighet att delta i en bred debatt på ett tidigt stadium. dä det finns faktiska möjligheter till påverkan. och kommunerna tillförsäkras bästa möjliga beslutsunderlag. Rcmissinstanserna godtar i allmänhet promemo- ricl'örslaget. som i huvudsak stämmer överens med vad jag nu har föresla- git.

Jag pekade nyss på det samband som råder mellan detaljplaner och uttag av gatukostnader och framhöll då vikten av att plan- och gatukostnads- ärendena samordnas i så stor utsträckning som möjligt. När uttag av gatukostnadcr föranleds av en ny detaljplan. kan det därför vara lämpligt att samrådsfötfarandena i plan- och gatukostnadsfrägan samordnas. l des- sa fall kan givetvis en gemensam samrådsredogörelse upprättas. Även utställningen av resp. förslag kan i dessa fall lämpligen ske samtidigt.

Ersättningsgilla kostnuz'ler

Utgångspunkten i gällande gatukostnadsregler är att det endast är kost— naderna för sådana ätgärder som är avsedda att tillgodose ett visst omrädes behov som skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området (se 56.5 första stycket byggnadslagcn jfr prop. 1980/81: loi s. 26 ff). Om anlägg- ningarna ges en standard som är högre ätt vad som kan anses normalt för den omgivande bebyggelsen. kan man inte kräva att ägarna till denna bebyggclSC skall svara för hela kostnaden. Som arbetsgruppen uttalat är det därför viktigt att gator. parker m.m. anpassas efter omrädets behOv och att en jämkning av gatukostnaderna sker i de fall anläggningarna utformas för en vidare användning inom kommunen. t.ex. genomfarts- leder. större parker. gägator och ccntrumanläggningar. Detta skall givetvis

[0 Phi/igentmi- _[i'il'undt' [0.6.3

Prop. 1985/86: 1 224

beaktas redan när kommunen bestämmer kostnadsunderlaget för fördel- ningen. Vid en omrz'idesvis fördelning av gatukostnaderna mäste fastig- hetsägarna bevaka att kostnadsunderlaget inte inrymmer kostnader för ätgärder som inte behövs för omrädet.

Om en fastighetsägare skulle debiteras gatukostnader som är oskäligt höga eller kostnader för ätgärder" som har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tilläten för hans fastighet. har han enligt 58.5 byggttads- lagen rätt att få ersättningsbeloppetjämkat.

Som arbetsgruppen uttalat är det med gällande gatukostnadsregler fullt lagenligt och i många fall befogat att fördela gatukostnaderna mellan be- fintlig och tillkommande bebyggelse inom ett omräde utifrån den nytta som tillförs de skilda fastigheterna. Härvid bör även beaktas i vilken utsträck— ning de befintliga fastigheterna betalat ersättning för de äldre gatorna. ! vissa fall kan det vara befogat att helt befria den befintliga bebyggelsen frän gatukostnadsuttag. [ andra fall kan nyanläggning och upprustning tillföra den befintliga bebyggelsen sädana nyttigheter att ägare till be- byggda fastigheter bör bidra till kostnaderna.

Eftersom förhällandena varierar starkt mellan olika omräden. är det inte möjligt att i lagtext exakt ange vilka anläggningar som får linansieras genom uttag av gatukostnadsersättning eller vilken standard i övrigt som kan accepteras. Det är inte heller möjligt att i lagtext lägga fast några generella principer när det gäller l—Lostnadsfördelningen mellan befintlig och tillkommande bebyggelse inom ett fördelningsomräde. Dessa frägor mäste rimligen avgöras utifrån de lokala förhällamdena. Jag anser således inte att det finns skäl till lagändringar i dessa ltänseendcn. vilket föreslagits av några remissinstanser.

Som arbetsgruppen päpekat kan det emellertid ifrågasättas om inte ordalagen i jämkningsregeln ger intryck av att kommunerna kan debitera fastighetsägarna kostnader för anläggningar som givits en alltför hög stan- dard. ] förtydligande syfte bör därför jämkningsregeln ändras. När det gäller utformningen av regeln ansluter jag mig till det förslag som tlera remissinstanser har fort fram och som innebär att jämkning skall ske. om en fastighetsägare debiteras kostnader för åtgärder som har en omfattning eller ett utförande sotn överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för hans fastighet.

B('l(l[ll[Ilj'.t't'[[[[(()['

Bctalningsvillkorcn regleras i dag i att andra stycket byggnadslagcn. Av denna bestämmelse framgär bl.a. att fastighetsägarna har rätt att under vissa omständigheter få betala gatukostnadsersättningarna genom avbetal- ningar. dock med minst en tiondel årligen. samt att de i sädana fall skall betala skälig ränta på obetalt belopp från den dag dä kravet på ersättning framställdes. ()m betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fas-

[() Plungcnmn— förande [0.6.2

Prop. 1985/86: ] 225

tighetsägaren. skall enligt samma bestämmelse villkoren jämkas. Enligt motiven (prop. l980/8l: I65 s.45) kan jämkningen innebära allt ifrän viss förlängning av amorteringstiden till anständ med betalning till dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan mildras.

Jag nämnde inledningsvis att riksdagen har godtagit förslaget i årets budgetproposition om statlig finansiering av vissa gatttkostnader. Även när sädana linansieringsmöjligheter införs. kan det bli aktuellt att fastighets- ägare i stället betalar gatukostnadcrsättningen genom avbetalningar till kommunen.

Av arbetsgruppens undersökning framgår att de räntevillkor som er— bjuds fastighetsägarna vid amortering skiljer sig stort mellan kommunerna. Mänga kommuner avser att i dessa situationer debitera fastighetsägarna en ränta motsvarande dröjsmälsri-inta enligt räntelagen (1975: 635). Den I juli l984 skedde en höjning av dt'öjsmälsräntan i räntelagen frän 4 till 8 pro- centenheter över gällande diskonto (SFS 1984: 29l ).

Med 27ä lagen ( l970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va—lagen) som förebild har i promemorian föreslagits bestämmelser som sätter en gräns för kommunernas möjligheter att bestämma räntevillkoren när fastighetsägare betalar gatukostnadsersättningen genom avbetalningar. Förslaget innebär att på obetalt belopp skall betalas ränta som motsvarar avkastningsränta enligt räntelagen (diskonto + 3 procentenheter). Avkast- ningsräntan avser att täcka borgenärens kapitalkostnader före en fordrans förfallodag. medan dröjsmålsränta dessutom skall verka som ett pätryck- ningsmedel för att förmå en gäldenär att betala en förfallen fordran så snart som möjligt.

I likhet med remissinstanserna ansluterjag mig till promemorieförslaget. Fastighetsägarna bör alltsä debiteras högst avkastningsränta enligt räntela- gen för tiden intill dess avbetalningsskuldcn helt eller delvis förfaller till betalning. Räntevillkoren bör också i övrigt anknytas till räntelagens regler i likhet med vad som gäller för avgifter enligt va-lagen.

I enlighet med nuvarande ordning bör betalningen fullgöras vid anford— ran. När kommunerna kräver betalning anges regelmässigt en viss senare dag då ersättningen skall betalas. Det bör givetvis inte få kotnma i fråga att dröjsmålsränta tas ut för tiden före en sälunda angiven förfallodag. För att inga missförstånd skall uppstå bör därför fordringens förfallodag anges som utgångspunkt för betalning av dröjsmålsränta.

Några remissinstanser anser att kommunen inte skall fä debitera fastig— hetsägarna dröjsmålsränta för tid innan det kommunala beslutet vunnit laga kraft. Denna fråga hänger samman med kommunala besluts verkställ- barhet. Som allmän princip gäller att ett kommunalt beslut kan verkställas när protokollet med beslutet blivitjusterat. om inte beslutet skall faststäl— las av statlig myndighet. Under förutsättning att gatorna redan har färdig- ställts. har kommunen därför möjlighet att kräva fastighetsägarna på er- sättning och debitera dem dröjsmålsränta om betalning inte sker. även om 8 Riksdagen 198586. ! .ruml. Nr ]

Il) Plungt'num— _l'örumlc [0.6.2

Prop. 1985/86: 1 226

besvär anförts mot beslutet. Domstolen har dock möjlighet att förordna att det överklagade belutet tills vidare inte skall gälla (5. k. inhibition). Om det kommunala beslutet upphävs av kammarrätten eller regeringsrätten. skall givetvis redan gjorda betalningar återställas. Eftersom den av remissin- stanserna aktualiserade frågan har ett nära samband med allmänna kom- munalrättsliga principer. bör enligt min mening någon lagändring inte övervägas i detta sammanhang.

Av arbetsgruppens undersökning framgår att kommunerna vid tillämp- ningen av gällande gatukostnadsregler strävar efter att ge fastighetsägarna rimliga betalningsvillkor. Enligt arbetsgruppen torde man kunna utgå från att kommunerna kommer att ge ekonomiskt svaga grupper anstånd med betalningen. En sådan tillämpning överensstämmer med motiven till den tidigare berörda särskildajämkningsregeln i 609' andra stycket byggnadsla— gen. Arbetsgruppen har vidare uttalat att det i allmänhet är rimligt att ägare av större. bebyggda fastigheter ges möjlighet till anstånd med betalningen av gatukostnaden för eventuella avstyckningar till dess tomterna av- styckas. bebyggs eller överlåts. Av arbetsgruppens undersökning framgär att mänga kommuner fattat beslut om betalningsanstånd i sådana fall. I motiven (prop. l980/8l: 165 5.43) uttalas att det ibland kan vara skäl att medge anstånd med betalningen. om fastigheten inte är bebyggd i enlighet med stadsplanen och därför inte har full nytta av gatan.

Enligt min mening är det inte möjligt att i lagtext detaljreglera vilka betalningsvillkor som det är rimligt att fastighetsägarna erbjuds i skilda situationer. Enligt gällande regler skall betalningsvillkoren så långt möjligt anpassas efter den enskilde fastighetsägarens ekonomi och förhållanden i övrigt. och av arbetsgruppens undersökning framgår att så också skett i den hittillsvarande tillämpningen. Jag vill tillägga att en speciell problema- tik är förknippad med gatukostnadcr för eventuella avstyckningar. ] för— tätningsomräden kan det finnas ett beaktansvärt kommunalt intresse av att planerad nybebyggelse verkligen kommer till stånd och en sådan utveck- ling kan motverkas av en regel om generellt betalningsanstånd för tillkom- mande byggrätter. Vidare kan kommunen välja att fördela gatukostna- derna mellan fastigheterna efter tomtarcorna och inte efter byggrätterna.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag att det nu inte finns skäl till några ytterligare ändringari reglerna om betalningsvillkor.

Hänvisningar till S10-6

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 19.5

10.7. Exploateringsavtal

PBL-utredningen har också tagit upp frågan om exploateringsavtalen och behovet av en lagreglering av dessa. I likhet med utredningen anserjag att exploateringsavtalen inte bör lagregleras.

F. n. förekommer exploateringsavtal med mycket skiftande innehåll. Avtalen har fått en stor betydelse i genomförandeprocessen. När en stads— plan eller en byggnadsplan antas. ställer kommunen ofta som krav att ett

10 Plungwtmn— _f'örumle [0.6.2—10]

Prop. 1985/86: 1 227

exploateringsavtal skall upprättas. Avtalets giltighet görs därvid beroende av att planen fastställs i huvudsaklig överensstämmelse" med det förslag som ligger till grund för avtalet.

Exploateringsavtal används för att komplettera bestämmelserna i den formella planen och bestämmelser i sådana författningar som berör genom- förandet. Avtalet utformas ibland som ett styrinstrument för hela genomfö- randet. frän detaljplanens antagande i kommunen till den planerade bebyg- gelsens färdigställande. Det kan också begränsas till att reglera vissa åtgärder. som behövs för att åstadkomma färdig tomtmark.

Några regler om exploateringsavtal finns inte i nu gällande lagstiftning. 1 två avseenden ger dock byggnadslagcn grund för upprättande av exploa- teringsavtal. lnom områden med stadsplan kan med stöd av de förut nämnda 70 och 73 åå byggnadslagcn förordnas att exploatören skall avstä mark. som behövs för gator eller andra allmänna platser eller allmänna byggnader. samt att han skall bekosta anläggande av gator och anordningar för vatten och avlopp.

Beträffande byggnadsplanelagd mark kan en exploatör med stöd av ll3ä byggnadslagcn förpliktas att utan ersättning upplåta obebyggd mark. som behövs för en väg eller någon annan allmän plats. Vidare kan nybyggnads- förbud beslutas att gälla intill dess att vägar. vattenförsörjning och avlopp för området har anordnats i erforderlig mån ("1105 andra stycket BL).

Bestämmelser som motsvarar reglerna i 73.5 byggnadslagen om gator. vatten och avlopp saknas vid exploatering inom en byggnadsplan. Det är emellertid trots detta ganska vanligt att en exploatör i ett exploateringsav- tal åtar sig att inom en byggnadsplan anlägga inte bara vägar utan också anordningar för vatten och avlopp.

Den gängse formen för ett exploateringsavtal är således att avtalet träffas mellan kommunen och en markexploatör. Exploatören är redan när avtalet träffas ägare till marken och behåller sädana delar av området som utgör kvartersmark för enskilt bebyggande. medan mark för gator. all- männa platser m. m. avstäs till kommunen eller till en blivande anlägg— ningssamfällighet. när marken har ställts i ordning för det avsedda ändamå- let.

Avtalen har från olika håll kritiserats. Det framhålls ibland att de inte är förenliga med gällande lagstiftning och att de innebär en byggnadsreglering vid sidan av byggnadslagstiftningen.

[ denna fråga anförde utredningen (s. 394 f) följande:

Avtal som kommer till stånd som medel i genomförandeprocessen berör många olika lagar och skiftande förhållanden. Behovet av att i denna form reglera praktiska frågor angående plangenomförandet är uppenbart. Som redan tidigare har framhållits ges av KL: s allmänna stadganden. bl.a. om likställighet. och av olika speciallagars regler. grundläggande bestämmel- ser för hur olika frågor skall behandlas. ] taxor kan frågor om avgifter m.m. vara närmare preciserade. Där tvingande lagregler finns. och inte

Ill Plungennm— .lö'ramlc [0.7

Prop. 1985/86: ] 228

annat särskilt framgår av berörda lagar. finns ingen rätt att i avtal träffa överenskommelser som avviker från vad som sålunda stadgats. Särskild lagreglering av detta uppenbara förhällande är inte erforderligt.

] PBL finns stadganden för hur längt detaljregleringen fär gä vid plan- läggning. Där finns också regler för samräd. utställning m.m. av detalj— plan. som har kommit till för att garantera medborgarinsyn och ge en bättre möjlighet att päverka utformningen av planerna. En faktisk bindning från kommunen i förväg är naturligtvis inte förenlig med lagstiftningens syfte. Inte heller i här berörda avseenden skulle emellertid en särskild lagregle- ring av ett så uppenbart förhällande tjäna nägot syfte.

Utredningen har således föreslagit att exploateringsavtalen inte skall lagregleras. Rcmissinstanserna har delade ttppfattningari denna fråga. Jag delar utredningens uppfattning. Syftet med en lagreglering skulle nämligen i första hand vara att skydda den enskilde som motpart till kommunen och att reglera exploateringszwtalets verkan mot tredje man. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan förekomma i dessa sammanhang torde det vara mycket svårt att lagtekniskt utforma sadana föreskrifter. De skulle bli så allmänt hållna att de knappast skulle utgöra nägot effektivt skydd utöver det som redan nu följer av avtalsiagen. Jag anser inte att det finns skäl att lagreglera exploateringsavtalcn enbart för att markera avtalstypens bety- delse och förankra förfarandet med sådana avtal i lagstiftningen om plan- genomförandet.

l() ["/angela)":- förande I(). 7

Prop. 1985/86: 1 229

I/ Krav på

11 "rav " b nader m.m. k Pa ygg byggnader m.m.

Sammanfattning

.::. Ett generellt krav på att nya byggnader skall anpassas till den omgivande miljön införs (s. 23!) "2 Gällande krav på energihushällning förs över till PBL. Krav på hushäll- ning med vatten skall kunna ställas i vissa områden (s. 232) 'i'-"' Gällande krav på tillgänglighet förs över till PBL. Dessutom införs krav på att nya bostadshus i två våningar. med lägenheter som inte nås från marken. skall utföras så att de senare utan svårighet kan förses med hiss eller annan lyftanordning. Större krav ställs påatt även den yttre miljön skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ts. 232). Byggnaders grundkonstruktion. stomme och andra bärande delar Skall ha betryggande beständighet. I detta ligger även ett krav på att dessa delar skall tåla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Övriga bygg- nadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande håll- fasthet. Byggnader - utom fritidshus - skall utföras med sådant material och på sådant sätt att reparations-. underhålls- och driftkostnader be- gränsas.(s. 234). Kraven vid ändring av byggnader formuleras på skilda sätt beroende på ändringens art (s. 236) ';'- Vid ombyggnad skall byggnaden tillföras sådana egenskaper att den kan

fungera på ett på ett tillfredsställande sätt för brukarna. Vilka egenskaper och kvaliteter som krävs skall anges i särskilda om-

byggnadsföreskrifter.

Kommunen skall genom detaljplan eller områdesbestämmelser kunna avvika från ombyggnadsföreskrifterna. förutsatt att bebyggelsen inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper (s. 237). Varsamhet mot den befintliga byggnadens värden skall iakttas vid alla ändringar av byggnader (s. 241)

- Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad be- byggelse av denna karaktär får inte förvanskas ls. 241) = Större krav skall kunna ställas på underhåll av byggnader. Alla byggna- der — även sådana som inte kräver bygglov - skall underhållas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras. Bestämmelserna om underhåll skall gälla även i fråga om andra anlägg- ningar än byggnader ts. 243) De möjligheter som i dag finns att kräva förbättring av byggnader m.m. skall finnas även i fortsättningen (s. 244) := När nya byggnader uppförs skall uppställningsplatser för fordon i skälig utsträckning ordnas på tomten eller i närheten av denna. Samma be—

Prop. 1985/86: 1 330

stämmelser skall i skälig utsträckning kunna tillämpas även för befintlig bebyggelse (s. 245) '.I-'- Behovet av samordning med byggbestämmelser i annan lagstiftning tillgodoses på förordningsnivå eller i myndighetsföreskrifter (s. 248).

Bebyggelsens och närmiljöns egenskaper är av väsentlig betydelse för människors säkerhet. hälsa och välbefinnande. Det är därför en självklar- het att samhället måste ställa upp regler för byggandet.

Samhället har i dag genom byggnadslovsprövning och tillsyn över byg- gandet möjligheter att såväl före som under byggskedet precisera hur byggbestämmelserna i de enskilda fallen skall översättas i krav på byggna- der. andra anläggningar och tomter. Krav kan också ställas på fastighets- ägaren att byggnader underhålls så att de inte blir vanprydande. att deras hållfasthet inte äventyras och att brandfara eller sanitär olägenhet inte uppstår. En fastighetsägare kan därutöver av samhället åläggas att förbätt— ra sin byggnad i vissa avseenden. Jag anser att detta system i sina huvud- drag bör föras över till PBL. Bestämmelserna i PBL angående krav på byggnader och andra anläggningar samt tomter m.m. bör alltså i huvudsak överensstämma med dagens lagstiftning och med den praxis som har utvecklats inom byggandet.

Som jag tidigare har framhållit bör PBL i större utsträckning än dagens lagstiftning utgå från synsättet att den befintliga bebyggelsen samt befint- liga naturv och kulturvärden utgör resurser som skall tas till vara. Kraven på byggnader. andra anläggningar och tomter bör formuleras från denna utgångspunkt. I PBL bör finnas klarare uttalade krav på beständighet och underhåll än i byggnadsstadgan. För att främja framväxten av ett samhälle som ger valfrihet för flera och fungerar bättre för alla bör även ett utökat krav på tillgänglighet ställas i PBL.

Det är uppenbart att de krav som ställs måste kunna anpassas till den enskilda byggnadens ändamål. Byggnadsstadgan ger sådana möjligheter. Den skiljer på fritidshus och permanentbostäderi fråga om bl. a. kraven på trevnad. hygien. handikappanpassning och energihushållning. Givetvis bör kraven i PBL kunna anpassas efter byggnadens avsedda ändamål. Jag kan ansluta mig till lagrådets uppfattning (yttrandet s. 36) att en särskild be- stännnelse om detta får anses överflödig. Vad jag nu har anfört avser även andra anläggningar än byggnader". När det däremot gäller fritidshusen anserjag att dessa även i fortsättningen bör genom särskilda bestämmelser i vissa avseenden skiljas från permanentbostäder.

De krav som skall ställas vid ombyggnader bör utgå i första hand från den befintliga byggnadens egenskaper. Detta är en skillnad gentemot bygg- nadsstadgan. vars ombyggnadskrav utgår från de anspråk som ställs när nya byggnader uppförs. Denna nya utgångspunkt förutsätter att särskilda ombyggnadsföreskrifter utarbetas och att dessa kan anpassas till de skif- tande förutsättningar som finns i olika bebyggelseområden.

II Krav på byggnader m. m.

Prop. 1985/86: 1 -- 23l

11.1 Nya byggnader ” RWP/717 - ' byggnader m. rn. II./.I Krav på (ln/mxxning till den omgivande miljön II./. ! —II.1..?

t'llillji'irs/ug: Ett generellt krav på att nya byggnader skall anpassas till den omgivande miljön införs i PBL.

Hänsynen till omgivningen har stor betydelse vid förändringar av den befintliga bebyggelsen. särskilt inom områden med värdefulla miljöer av det slag som i dag omfattas av 385 första stycket byggnadsstadgan.

! utredningens förslag finns en grundläggande hänsynsregcl (5 kap. l &) sotn motsvarar 38.5 första stycket byggnadsstadgan i dess dåvarande ly- delse och som innehåller krav på ett allmänt hänsynstagande till naturvär— den och historiska eller kulturhistoriska värden vid placering och utform- ning av byggnader och andra anläggningar.

Genom en lagändring. som trädde i kraft den ljuli l980. har 3845 första stycket byggnadsstadgan ändrats så att det numera klart framgår att sär- skilda krav på bebyggelsens utformning skall kunna ställas inom områden med samlade värdefulla miljöer. Lagändringen har fått ett övervägande positivt mottagande. De strävanden att bevara värdefulla miljöer som har kommit till uttryck där bör därför fullföljas i PBL.

] enlighet med utredningens förslag bör det finnas en grundläggande hänsynsregcl som tar sikte på både en byggnads egenvärde och den omgi- vande miljön. Hur långt hänsynen till omgivningen bör drivas måste bli olika. beroende på miljöns karaktär. Större krav på anpassning till omgiv- ningen måste givetvis kunna ställas i sådana värdefulla miljöer som nu omfattas av 38.5 första stycket byggnadsstadgan och i närheten av byggna- der av större kulturhistoriskt värde. Enligt min mening skall det emellertid 'ara möjligt att redan med stöd av den grundläggande hänsynsregeln ställa sådana krav på hänsyn till omgivningens värde att dess särskilda kvaliteter beaktas. Någon särskild bestämmelse om anpassning till värdefulla miljöer behövs därför inte.

Att kraven är grundläggande innebär också att de skall kunna hävdas av kommunen direkt i enskilda tillståndsärenden. Det ligger dock i sakens natur att kommunens ståndpunkt i ett sådant ärende får större tyngd. om kraven på hänsyn till de miljömässiga värdena har kommit till uttryck i en antagen plan elleri ett bevarandeprogram. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen (3 kap. l ä).

II.].Z Egcnxkamkrut' på byggnader ln. m.

De egenskapskrav som bör ställas på byggnader och andra anläggningar bör i stor utsträckning stämma överens med vad som kan krävas i dag. Liksom f.n. bör det sålunda ställas krav på energihushållning, tillgäng- lighet. hållfasthet och beständighet. brandskydd och begränsning av risken

Prop. 1985/86: I 232 för olycksfall samt på god funktion. trevnad och goda sanitära förhällan- dcn. På grund härav tar jag nu upp endast några av dessa krav. Jag äterkommer i specialmotiveringen med en utförlig genomgång av egen— skapskraven.

Hushåll/ling med energi och ram-'n

rlliltfi'irslug: Gällande krav på energihushällning förs över till PBL. Krav på hushållning med vatten skall kunna ställas i vissa omräden.

Möjligheterna att hushålla med energi har tillmätts stor vikt i (lagens lagstiftning. Jag anser det inte motiverat att föreslå nägra sakliga föränd- ringar i dessa bestämmelser.

Ett egenskapskrav som utredningen har föreslagit och som saknar mot- svarighet i byggnadsstadgan är kravet att byggnader även skall medge god hushållning med vatten. Nägra remissinstanser har tillstyrkt förslaget.

Vattnet utgör en resurs, i vissa fall en knapp sädan. Bebyggelsen och dess användning kan påverka såväl tillgången på vatten som dess kvalitet. (iivetvis finns det ingen anledning att ställa krav på hushållning med vatten inom områden med god vattentillgång. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det är angeläget att kommunerna ges möjlighet att inom vissa områden ställa krav på olika åtgärder för att hushålla med vattnet. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa synpunkter som lagrådet har fön fram i denna fråga.

Tillgänglighet

ll'lilrj'riirslug: Gällande krav på tillgänglighet förs över till PBL. Dessut- om införs krav pä att nya bostadshus i två våningar. med lägenheter som inte nås från marken. skall utföras sä att de senare utan svårighet kan förses med hiss eller annan lyftanordning.

Större krav ställs på att även den yttre miljön skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse— eller orienteringsförmåga.

När det gäller tillgängligheten till byggnader har utredningen föreslagit att nuvarande bestämmelser i 42aä byggnadsstadgan förs över till PBL. Jag har dock. i likhet med flera remissinstanser. funnit det befogat att föreslå en skärpning av kraven när det gäller bostadshus och den yttre miljön.

Jag anser att en miljö som är tillgänglig för alla måste vara ett självklart mål för vårt samhällsbyggande. Människor med nedsatt rörlighet eller orienteringsförmäga har befogade anspråk pa att den byggda miljön utfor- mas pä ett sädant sätt att den inte hindrar deras delaktighet i samhällslivet.

II Krav på byggnader m. m. l l . l .2

Prop. 1985/86: 1 ' ' m

I stora delar av vårt bostadsbestånd finns det i dag inte tillgång till hiss. Det gör att många människor med rörelsehinder möter stora svårigheter i sitt dagliga liv och begränsas i sitt val av bostad. Vi har totalt nära en miljon människori Sverige med rörelsehinder permanent handikappade. tillfälligt sjuka och äldre. Av alla yrkesverksamma har 70 procent under sin yrkesverksamma tid någon gång behov av hiss till sin bostad på grund av sjukdom. benbrott etc. En lång vistelse på sjukhus eller annan vårdinrätt- ning blir ofta alternativet om hiss inte finns till bostaden. Samtidigt kostar sjukvård och åldringsvi-ird mycket pengar.

Enligt min mening bör därför. med få preciserade undantag. varje ny bostadslägenhet som byggs vara tillgänglig så att den direkt eller efter enkla kompletteringsarbeten kan nyttjas av personer med nedsatt rörelse— eller oricnteringsförmåga. I syfte att förtydliga vadjag anförde i lagrådsre- missen ts. l70) om den närmare innebörden av detta förslag. vill jag nu anföra följande. Krav bör ställas att varje bostadslägenhet skall kunna nås

av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Ligger inte bostadens entré i markplanet måste hiss eller annan lyftanordning anord- nas. såvida inte nivåskillnaden kan tas upp med ramp för rullstol. Jag anser det dock inte tekniskt och ekonomiskt möjligt att nu föreslå ett krav på att alla bostadslägenheter i byggnader som är lägre än tre våningar. skall göras fullt tillgängliga. Det kommer med säkerhet att utvecklas enklare och billigare lyftanordningar än dagens hissar. Ett utvecklingsarbete med den- na inriktning bedrivs f. n. med statligt forsknings- och utvecklingsstöd. Det finns därför skäl att i dag ställa krav på att sådana byggnader utföras så att de lätt kan kompletteras med hiss eller annan lyftanordning. Ett sådant krav på utförandet behöver inte leda till att man slår ut sådana hustyper som tvåvånings flerbostadshus. som har goda kvaliteter från andra syn— punkter.

Jag övergår nu till att behandla tillgängligheten till den-yttre miljön för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Somjag framhöll i lagrådsremissen innebär dagens krav att det skall finnas möjlighet att ta sig över tomten till de byggnader som finns där. Kravet på tillgänglighet bör enligt min mening utökas och i skälig utsträckning gälla även tomten som sådan. så att t. ex. lek- och utevistelseytor kan användas av personer med funktionsnedsättningar.

Bestämmelser om anpassning av den yttre miljön utanför den egna tomten bör enligt min mening införas. Människor som har svårt att gå. äldre, synskadade. rullstolsbundna. föräldrar med barnvagn och många fler har svårigheter att ta sig till affärer, posten och busshållplatsen därför att den yttre miljön är dåligt anpassad till deras behov. Ofta är det mycket enkla åtgärder som behövs för att närmiljön skall fungera för nästan alla. Åtgärder som kan behövas är t.ex. att gångvägar görs släta och halksäkra, att räcken anordnas vid ramper och trappor. att övergångsställen markeras på rätt sätt eller att extra stark belysning ordnas på vissa ställen.

ll Krav på byggnader m.m. II./..”

Prop. 1985/86: [ 234

an'indig/u'!

Minji'irslag: Byggnaders grundkonstruktion. stomme och andra bäran- de delar skall ha betryggande beständighet. l detta ligger även ett krav på att dessa delar skall tåla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Övriga byggnadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfreds- ställande hållfasthet. Byggnader -— utom fritidshus — skall utföras med sådant material och på sådant sätt att reparations-. underhålls— och driftkostnader begränsas.

Under de senaste åren har en ny byggnadsteknik utvecklats och kommit till användningi byggandet. Utvecklingen har skett snabbt och har medfört att många nya material och tekniska lösningar har introducerats innan de prövats så långt att tillräckliga erfarenheter har vunnits. Riskerna med att använda oprövade tekniska lösningar och material har på många områden nu blivit uppenbara. Vissa produkter har t. ex. visat sig ha en alltför kort livslängd. Ätkomligheten och utbytbarheten av komponenter med begrän- sad livslängd i byggnader har inte heller beaktats tillräckligt. vilket inte sällan har medfört kraftigt ökade u:.rtdcrhållskostnader i förhållandevis nya hus.

Avsevärda besparingar kan många gånger göras i en byggnads bruksske- de med insatser som måttligt öka-; investeringskostnaderna. För sådana byggnader som kontor. sjukhus och skolor gör man oftast redan i dag vid projekteringen en långsiktig avvägning mellan investeringskostnader och drift- och underhållskostnader. l bostadsbyggandet har man hittills främst riktat in sig på nybyggnadsskedet. såväl kostnads- som funktionsmässigt. Ökade drift-. underhålls— och ibland ombyggnadskostnader har så små- ningom blivit de boendes problem.

I likhet med utredningen föreslårjag därför att byggnader skall utformas så att de krav som i olika avseenden ställs på dem när de uppförs också kan uppfyllas med skäliga insatser under den avsedda brukstiden. Jag finner emellertid inte skäl att hävda ett sådant krav på åtgärder som begränsar underhållskostnaderna i fråga om hus som är avsedda att användas endast som fritidshus.

En fråga som har samband med kravet på beständighet är risken för fuktskadori byggnader. Fukt i byggnader lederi allmänhet till mögel och röta. vilket kan orsaka hälsorisker och otrevnad. Den kan också leda till att byggnader förstörs eller skadas. Fuktproblem kan uppstå bl.a. på grund av felaktigt utförda isoleringsåtgärder i kombination med dåligt fungerande ventilation eller andra brister i det byggnadstekniska utförandet eller ge- nom att dagvatten avleds på ett olämpligt sätt. För att komma till rätta med fuktskador krävs ofta stora ombyggnadsinsatser.

Krav på fuktskydd finns i dag bl. a. för bostäder för stadigvarande bruk

II Krut-' på byggnader ln. nt. ! !. 1.2

Prop. 1985/86: 1 235

(46.5 BS). Jag anser det motiverat från såväl hygienisk som byggnadstek- nisk synpunkt att kravet utsträcks till att gälla alla byggnader. Detta liggeri linje med PBL-utredningens förslag som har tillstyrkts av remissinstanser- na. Jag anser dock inte att det är nödvändigt att införa en uttrycklig bestämmelse härom. Krav på skydd mot fuktskador kan ställas med stöd av den nyss föreslagna bestämmelsen om beständighet. Skydd mot fukt i bostäder och arbetslokaler kan krävas med stöd av de bestämmelser som rör de hygieniska förhållandena i byggnader.

ll.2 Befintliga byggnader

ll.2.l Ändring av byggnad

”å grundval av förslag i betänkandet (Ds Bo l983:2) Bättre bostäder beslutade riksdagen hösten 1983 om reformer i de planerings- och finan- sieringsregler som rör bostadsförbättringsverksamheten (prop. 1983/84: 40 bil.9. BoU ll. rskr63). l betänkandet behandlas även de regler inom byggnadslagstiftningen som gäller kraven vid ombyggnad och annan änd- ring av byggnader. Därvid har beaktats förslag av såväl PBL—utredningen som stadsförnyelsekommittén (SOU l981:99 Stadsförnyelse och bostads- förbättring).

l betänkandet framhålls att uppmärksamhet nu måste ägnas åt hur det befintliga byggnadsbeståndet skall kunna vårdas och förbättras på ett varsamt sätt. Kraven måste kunna anpassas till den enskilda byggnadens förutsättningar. Förnyelsen måste samtidigt enligt betänkandet genomfö- ras på ett sådant sätt att de åtgärder som genomförs inom ett område svarar mot behoven hos dem som bor och arbetar där. De byggnader som rustas upp kommer ofta att kunna brukas under lång tid utan ytterligare ändringar. Bedömningen av vilka krav som skall ställas i samband med ändringar bör därför utgå från de långsiktiga effekter som den planerade ändringen får för byggnaden och vilka egenskaper och kvaliteter som det från samhälleliga utgångspunkter är angeläget att värna om. Ett av de viktigaste målen är härvid enligt betänkandet att tillgängligheten förbätt- ras. så att alla människor får möjligheter till goda levnadsförhällanden.

l betänkandet föreslås mot denna bakgrund att de bestämmelser som rör ändringar av byggnader utformas så att de ger utrymme för mer nyansera- de bedömningar av vilka tekniska och funktionella krav som skall ställas när byggnader ändras. Kommunerna föreslås i detta syfte bl. a. få befogen- heter att. genom riktlinjer som dras upp efter planmässiga överväganden. göra avsteg från de generella bestämmelser som gäller för ombyggnad och själva bestämma vilka krav som skall ställas inom ett visst område.

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom syftet med förslagen i betän- kandet i dessa delar. Som jag har redovisat redan i prop. l983/84: 40 (bil. 9 s. 27) finner även jag förslagen i allt väsentligt ändamålsenliga och anser att de bör genomföras i sina huvuddrag. Den nya syn på villkoren för ändring-

II Krav på byggnader m. rn. ll.I.2—ll.2.l

Prop. 1985/86: 1 "26

ar av byggnader som förslagen grundas på bör alltså komma till uttryck i PBL.

Ändringar av byggnader hör prövas efter andra grunder [in de som giiller vid nybyggnad

Mittji'irslag: Kraven vid ändring av byggnader formuleras på skilda satti beroende på ättdringens art. !

De krav som enligt byggnadsstadgan (4821 och Mås) skall uppfyllas vid ontbyggnader och andra ändringar utgår från de krav som ställs när nya byggnader uppförs. Avgörande för vad som kan krävas är om åtgärderna hänförs till nybyggnad enligt byggnadsstadgans definition av detta begrepp (755 BS) och av hur stor del av byggnaden som bedöms vara berörd av ombyggnaden.

Lämpligheten av att ha nybyggnadsstandard som riktmärke även vid ombyggnader och andra ändringar kan ifrågasättas. inte minst från ekono- miska utgångspunkter. Ett sådant mål står också ofta i konflikt med andra önskemål. t. ex. att de som bor i lägenheterna skall ha möjlighet att bo kvar även efter en ombyggnad. Alltför högt ställda krav leder lätt till att även de kortsiktigt genomförbara åtgärderna riskerar att blir eftersatta.

Jag delar uppfattningen i betänkandet att en rad skäl talar för att man nu bör ge utrymme för en mer nyanserad syn på vilken standard som behövs vid ändring av byggnader än vad den gällande lagstiftningen ger uttryck för. Ändringar av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som gäller vid nybyggnad. Regelsystemet bör som föreslagits i betänkandet byggas upp på ett sådant sätt att den befintliga byggnadens förutsättningar. områdets behov och brukarnas önskemål på ett bättre sätt kan beaktas vid prövningen av byggnadsåtgärdernas lämplighet.

De krav som skall ställas vid ändring av byggnader bör vidare formule- ras pä skilda sätt beroende på ändringens art. För tillbyggnader som kräver bygglov bör enligt min mening gälla samma krav som för nya byggnader. Vid ombyggnader måste det finnas möjlighet att i vissa avseen- den sänka kraven i förhällandc till kraven vid nybyggnad. Jag anser därför liksom de flesta remissinstanser att särskilda ombyggnadsföreskrifter skall utarbetas. 'l'ill ombyggnad hänför jag åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom aVsevärt förlänger brukstiden för en byggnad eller en del av den. Till ombyggnad hänförjag också en sådan ändring som utförs i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelcns användning. Vid andra ändringar bör den avsedda ändringen genomföras på ett sådant sätt att den i skälig omfattning uppfyller de krav som gäller då nya byggnader uppförs. Jag återkommer i specialmotiveringen (3 kap. lOä) till frågan om vilka krav som bör ställas vid olika ändringsåtgärder.

)) Krav på h_vgg'nader m. m. 1 I ..?. I

Prop. 1985/86: 1 237 Särskilt om kraven t'id ombyggnad

ll-lillfi'irslag: Vid ombyggnad skall byggnaden tillföras sädana egenska— per att den kan fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna. Vilka egenskaper och kvaliteter som krävs skall anges i särskilda ombyggnadsföreskrifter. Kommunen skall genom detaljplan eller onträdesbestämmelser kun- na avvika från ombyggnadsföreskrifterna. förutsatt att bebyggelsen inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vilka egenskaper och kvaliteter i bebyggelsen som samhället värnar om uttrycks i de krav som har formulerats för nybyggnader. Vilka krav som bör hävdas vid förnyelsen av den befintliga bebyggelsen måste bestämmas med hänsyn till ytterligare två aspekter. Den ena är att förnyelsen måste ske på sådant sätt att den redan byggda miljöns värden beaktas. Den andra är att kraven måste avvägas mot de resurser som kan sättas in för förnyel- sen av våra byggnader. Kraven vid ombyggnad måste därför kunna nyan- seras i olika avseenden. Kraven måste också. från tid till annan. kunna prövas om mot bakgrund av de förhållanden som då råder.

Jag hari det föregående förordat att kraven vid ombyggnad skall kotnma till uttryck i särskilda ombyggnadsföreskrifter. Lagrådet. som instämmeri att kraven vid ombyggnad måste kunna nyanseras i förhållande till nybygg- nadskravcn. anför för sin del följande om den föreslagna lagstiftningstekni— ken (yttrandet s. 37—38):

Med hänsyn till förhållandena ligger det i sakens natur att vad som skall gälla beträffande ombyggnader i sina detaljer mäste bestämmas genom författning av lägre valör än PBL och genom föreskrifter från planverket. Med den föreslagna utformningen av stadgandet blir riksdagens bestäm- mande i denna del begränsat. Å andra sidan skulle en i PBL upptagen övergripande föreskrift om vad som skall gälla vid ombyggnad med nöd- vändighet bli så vag att den närmast bleve innehållslös. I förslaget Bättre bostäder (Ds Bo 198322) uttrycks sålunda ombyggnadsnormen så att vid ombyggnad vissa angivna egenskaper skall "tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att byggnaden kan ges långsiktigt godtag- bara egenskaper". Ett så utformat stadgande ger föga ledning för tilläm— pande myndigheter vid prövning av enskilda byggnadsärenden. Med hän- syn till det sagda tillstyrker lagrådet den använda lagstiftningstekniken.

Kraven vid ombyggnad bör. i enlighet med vad lagrädet har förordat. uttryckas så att ombyggnader skall utföras så att ombyggda delar tillförs vissa angivna egenskaper i den omfattning som följer av föreskrifter med- delade med stöd av PBL.

I anslutning till vad lagrådet i övrigt har anfört om ombyggnadsreglernas utformning vill jag här närmare utveckla hurjag ser på förhållandet mellan ombyggnadsföreskrifter. planbestämmelser och sådana beslut i samband

II Krav på byggnader nt. nt. [1.2.1

Prop. 1985/86: 1 238

med bygglovsprövningen genom vilka kraven vid ombyggnad anpassas till den enskilda byggnadens förutsättningar. Som en följd härav och av vad som har anförts i anslutning till regeringens uppdrag åt statens planverk den 22 november l984 att utarbeta förslag till föreskrifter rn. m. till PBL — kommerjag att tydligare än i lagrådsremissen koncentrera framställningen till huvuddragen i de regler som jag föreslär. Det innebär att återstoden av detta avsnitt också kommer att disponeras på ett delvis annat sätt än i det remitterade förslaget.

Målet för förbättringen av den befintliga bebyggelsen bör enligt betän— kandet vara att de byggnader som skall tas till vara och få en långsiktig användning också skall ges sådana egenskaper och kvaliteter som det från samhälleliga utgångspunkter är angeläget att värna om och som gör att byggnaderna kan fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna.

Olika styrmedel kan användas för att främja en sådan utveckling frän plan- och byggbestämmelser och linansieringsvillkor till allmänna råd och stöd till utvecklingsarbete. Genom ombyggnadsbestämmclser som medde- las med stöd av PBL skall krav kunna ställas på byggnaders egenskaper i samma hänseenden som i fråga om nya byggnader. [ den mån som sådana krav formuleras genom föreskrifter i en ny byggnorm måste de med nöd- vändighet bli generella. Föreskrifterna kommer att uttrycka vilka egenska- per som byggnader bör ha för att de var för sig skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna.

Vilka egenskaper och kvaliteter som från samhällets utgångspunkter bör eftersträvas vid en ombyggnad betingas emellertid också av förhällandena inom det område där byggnaden är belägen. Förnyelsen av den byggda miljön måste genomföras på ett sätt som svarar mot behoven hos dem Som bor och arbetar i området. Rimliga hänsyn måste kunna tas till bl.a. de sociala. ekonomiska. kulturhistoriska och miljömässiga förutsättningar som föreligger där. Bedömningen av vad som skall krävas i det enskilda fallet måste därför enligt min mening kunna göras med utgångspunkt från vad man vill uppnå för bebyggelsen som helhet inom området. En sådan avvägning mot områdets behov kan göras bara av kommunen. Det är också kommunen som måste ta ansvar för och formulera de allmänna målen och planeringsförutsättningarna för ett område som behöver för- nyas. Detta sker bl.a. genom planläggning. [ PBL:s ombyggnadsbestäm- melser bör mot denna bakgrund öppnas en möjlighet för kommunerna att genom bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa lägre krav för ombyggnader inom ett område än vad som följer av de generella ombyggnadsföreskrifterna. Förutsättningen härför bör vara att bebyggel- sen inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper.

De bestämmelser för ombyggnad som beslutas i detaljplan eller om- rådesbestämmelser träder i stället för ombyggnadsföreskrifterna. Förhälv landet kan också uttryckas så, att föreskrifterna gäller såvida inte annat har beslutats i form av planbestämmelser.

ll Krav på byggnader m.m. [1.2.1

IJ '.»: sc

Prop. 1985/86: 1

Kravnivån i ombyggnadsbestämmelserna vare sig de meddelas i form av föreskrifter i en ny byggnorm eller i form av planbestämmelser — kan aldrig ligga högre än vad som krävs för nybyggnad. Kravnivån i sådana bestämmelser som kommunen beslutar kan heller aldrig ligga högre än vad som gäller enligt ombyggnadsföreskrifterna. Kraven vid ombyggnad kan självfallet heller aldrig ställas lägre än den lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringslagen (l973:53l). Enligt min mening torde det vidare inte finnas förutsättningar att i någon nämnvärd utsträckning sänka nivån för sådana krav som gäller människors hälsa eller säkerhet jämfört med vad som skall gälla när nya byggnader uppförs. Att så inte sker genom sådana planbestämmelser som kommunen beslutar får bevakas av länssty— relsen vid det samrådsförfarande som föreskrivs beträffande sådana planer. Ytterst har länsstyrelsen möjlighet att upphäva kommunens beslut i denna del. med tillämpning av de bestämmelser som ges i t': kap. PBL.

Varken ombyggnadsföreskrifterna eller sådana ombyggnadsbestäm- melser som tas in i detaljplan eller omrädesbestämmelser utgår från den enskilda byggnadens förutsättningar. I samband med bygglovsprövningen mäste byggnadsnämnden därför som i dag kunna anpassa kraven till de särskilda förhållanden som föreligger i den enskilda byggnaden, främst då byggnadens tekniska förutsättningar och dess särdrag eller särskilda vär— den i övrigt.

Mina förslag innebär att möjligheter öppnas för ett avsevärt utökat kommunalt inflytande över de regler som gäller för förnyelsen av den befintliga bebyggelsen. Kommunen kan härigenom anpassa kraven vid ombyggnad till de riktlinjer som kommunen själv har antagit för utveck- lingen av ett område. Kommunens beslut i dessa frågor'uttrycker en lämplighetsbedömning i fråga om vilka kvaliteter som skall eftersträvas vid ombyggnader inom området. En motsvarande lämplighetsprövning sker i dag i praktiken i stor utsträckning i varje enskilt fall vid prövningen av byggnadslov för ombyggnad. Frågan om vilka kvaliteter som skall efter- strävas vid förnyelsen av ett område är emellertid enligt min mening inte uteslutande eller ens i första hand — något som skall bestämmas i överläggningar mellan byggnadsnämnden och enskilda fastighetsägare. Mitt förslag att sådana frågor skall kunna beslutas i detaljplan eller om- rådesbestämmelser syftar till att säkra att frågorna diskuteras i en offentlig debatt. öppen för alla. Jag vill här också erinra om mitt förslag om en kraftigt utökad krets av besvärsberättigade i sådana planärenden.

En konsekvens av förslagen är att utrymmet för byggnadsnämndens fria prövning i bygglovsärenden minskar i motsvarande mån. Byggnadsnämn- den bör vid bygglovsprövningcn. somjag nyss har sagt. efter en skälighets- bedömning kunna anpassa kraven till den enskilda byggnadens förutsätt- ningar. Men nämnden bör vara förhindrad att i det sammanhanget göra en sådan lämplighetsprövning av kraven i ombyggnadsföreskrifterna som det enligt det föregående ankommer på kommunen att göra genom planbeslut.

ll Krav på byggnader I)I. m. ll.2.l

Prop. 1985/86: ] 240

Detta gäller oberoende av om kommunen har använt sig av möjligheten att utfärda sådana planbestämmelser eller inte.

Jag vill tillfoga att det även från fastighetsägarnas synpunkt torde vara en fördel att tillämpningen av byggbestämmelserna i ökad omfattning grundas på bestämmelser som har antagits av kommunen i stället för att den som nu uteslutande blir beroende av en skönsmässig prövning från fall till fall.

l det remitterade förslaget föreslogs en viss särreglering i fråga om kravet på tillgänglighet i samband med ombyggnad. Även där förutsattes dock att kommunen skulle ha möjlighet att genom bestämmelser i detalj- plan eller områdesbestämmelser nyansera kravet på tillgänglighet med hänsyn till de förhållanden som råder inom det område där byggnaden är belägen.

Lagrådet föreslår att särregleringen av kravet på tillgänglighet tas bort. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen men vill redan nu anmäla att jag kan ansluta mig till lagrådets förslag. Samtidigt vill jag emellertid stryka ttnder att detta inte skall ses som ett uttryck för att kravet på tillgänglighet kan tillmätas mindre betydelse. Jag erinrar om vad jag tidigare anförde (avsnitt ll.l.2) om vikten av att skapa en miljö som är tillgänglig för alla. I detta ligger att byggnader måste ges sädana egenska- per att de kan användas även av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Jag anser därför att det inte heller på detta område finns skäl att i något väsentligt avseende ha en annan utgångsnivå i om- byggnadsföreskrifterna än den som gäller vid uppförande av nya byggna- der.

Krav på ('i/gärder [ andra delar av byggnaden än den som byggs om

Jag har i det föregående föreslagit att en sådan ändring som fordrar bygglov och som innebär att en byggnad eller en byggnadsdel bedöms få avsevärt förlängd brttkstid skall hänföras till ombyggnad. Med del av byggnad avserjag en avgränsad funktionell enhet. t.ex. en bostadslägen- het eller en lokal för viss verksamhet. Det kan vara bl.a. en butik, ett kontor eller en avgränsad del av en större industriverksamhet. Jag åter- kommer till detta i specialmotiveringen (3 kap. Hå). Om sålunda den byggande avser att vidta t.ex. vissa begränsade åtgärder inom en bygg- nadsdel och denna del därigenom får en avsevärt förlängd brukstid anser jag det befogat att krav skall kunna ställas på att den byggande samtidigt vidtar sådana åtgärder att byggnadsdelen i sin helhet uppfyller de krav som anges i ombyggnadsföreskrifterna. Detsamma bör givetvis gälla om en byggnad eller del av denna ges en väsentligt ändrad användning. Detta stämmer överens med de principer på vilka dagens bestämmelser grundas.

Om det är nödvändigt för att den del som byggs om skall uppfylla de krav som ställs på den. bör krav ettligt min mening också kunna ställas på att åtgärder skall vidtas i andra (felar av byggnaden. Är t.ex. en hiss en

I! Krav på byggnader in. in. ll.2.l

Prop. 1985/86: 1 24!

förutsättning för att den ombyggda delen skall bli tillgänglig skall krav kunna ställas att sädan anordnas i trapphuset. även om detta ligger helt utanför den ombyggda delen. Även här gäller givetvis att kommunen genom planbestämmelser kan lägga fast en annan kravnivä än den som följder av ombyggnadsföreskrifterna samt att byggnadsnämnden vid bygg— lovsprövningen i viss omfattning kan anpassa kraven till den enskilde byggnadens förutsättningar.

Krav på varsamhet vid ändring av byggnader

.-'l1itr_/i'ir.s'lag.' Varsamhet mot den befintliga byggnadens värden skall iakttas vid alla ändringar av byggnader.

Ett krav vid varje ändring av en byggnad bör vara att ändringen projek- teras och genomförs sa att byggnadens särdrag och dess byggnadstekni- ska. historiska. kulturhistoriska. konstnärliga och miljömässiga värden beaktas. Alla ändringar skall alltså göras på ett varsamt sätt. Jag vill betona att detta bör gälla för alla ändringar och inte bara i fråga om byggnader som anses ha särskilda kulturhistoriska eller miljömässiga värden. Detta över- ensstämmer med förslaget i betänkandet. Alla remissinstanser som har yttrat sig i detta avseende har tillstyrkt att varsamhet mot byggnaden skall utgöra ett grundkrav för hur ändringar skall genomföras.

Kravet på varsamhet. som i hög grad motiveras av sociala hänsyn. bör emellertid inte tillämpas så att det hindrar att sådana ändringar genomförs som syftar till att tillgodose andra väsentliga mål som samhället ställer upp. Jag tänker då i första hand på en förbättrad tillgänglighet för rörelsehindra- de. en förbättrad arbetsmiljö och en bättre hushällning med energi.

[1.2.2 Bebyggelse med särskilt hararamlt'värde

hämnas/ag: Byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk. kul- turhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär får inte förvanskas.

Enligt 5 kap. Hä i utredningsförslaget skall kommunen kunna ge ett mer omfattande och detaljerat skydd för byggnader och bebyggelsemiljöer av större historiskt. kulturhistoriskt. miljömässigt eller konstnärligt värde genom att besluta om skyddsbestämmelser. En förutsättning för tillämp- ningen av Skap. 14? är emellertid att bestämmelserna meddelas i en detaljplan eller ett markfi'irordnande.

Av utredningens förslag följer vidare att sådana skyddsbestämmelser är nödvändiga. om kommunen av kulturhistoriska skäl vill förhindra rivning av en byggnad. Till den del förslaget motsvarar 385 andra stycket bygg-

II Krav på h_t'ggnadc'r m. m. I/.2.I—II.2.2

Prop. 1985/86: 1 242

nadsstadgan skiljer det sig från dagens ordning genom att det är förenat med en bestämmelse om ersättningsskyldighet för kommunen gentemot fastighetsägaren.

Mot förslaget har kritik framförts bl.a. frän riksantikvarieämbetet och Stockholms kommun. Kritiken gäller framför allt att bestämmelserna i 5 kap. 1455 förutsätter detaljplan eller n'tarkförordnande för att få giltighet. De problem detta för med sig är speciellt markanta för Stockholms kom- mun men är givetvis i större eller mindre utsträckning aktuella även pä andra häll.

[ likhet med utredningen anserjag att det bör finnas bestämmelser som ger kommunen möjlighet att hävda längre gående krav på särskilt värde— fulla byggnader och som i huvudsak bör motsvara dagens bestämmelser i 38% andra stycket byggnadsstadgan.

l utredningen har föreslagits den utvidgningen i förhållande till dagens ordning att bestämmelserna skall omfatta även byggnader som ingår i ett särskilt värdefullt bebyggelseomräde. l likhet med remissinstanserna an— sluterjag mig till förslaget i denna del och föreslår att en sådan bestämmel— se införs i PBL.

Bestämmelser om bebyggelse med särskilt bevarandevärde bör därför omfatta sädana byggnader som i sig har ett större historiskt. kulturhisto- riskt. miljömässigt eller konstnärligt värde eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär.

Som jag senare kommer att föreslå (avsnitt lll—4) bör skyddet för byggnader med särskilt bevarandevärde stärkas bl.a. genom att kom- munen fär möjlighet att i detaljplan eller omrädesbestämmelser föreskriva bygglovsplikt för underhällsätgärder. I enlighet med vad jag har föreslagit tidigare bör kommunen också ha möjlighet att i omrädesbcstämmelscr (avsnitt 8.8.2) eller i detaljplan (avsnitt 8.3.2) meddela särskilda skydds— bestämmelser vilka bl.a. medför rivningsförbud.

Även om jag nu således inte föreslär nägot plankrav för att bevarande av byggnader eller hänsyn mot bebyggelse skall kunna krävas villjag framhäl- la det lämpliga i att kommunen ändå i förväg tar ställning till bevarandefra- gorna och att detta kommer till uttryck i bestämmelser i detaljplaner eller på annat sätt. Jag utgår också från att så kommer att bli fallet i stor utsträckning.

Ett av utredningens skäl till att införa ett plankrav var ersättningsregler- nas konstruktion. Rätten till ersättning knöts nämligen på visst sätt till beslut i detaljplaner och markförordnanden.

Jag delar utredningens uppfattning att bestämmelserna om skydd för särskilt värdefulla byggnader bör vara förenade med en rätt till ersättning i vissa fall för byggnadernas ägare. Jag kommer senare (avsnitt l8.2.2) att behandla ersättningsbestämmelserna men vill redan nu slå fast att jag inte anser det nödvändigt att knyta ersättningsbestämmelserna till olika plan- beslut. Dct bör alltså vara möjligt att låta ett beslut i ett enskilt tillståndsär-

I I Krav på h_i'gynlldt'r m. m. I I J..?

Prop. 1985/86: 1 24)

ende. t.ex. när rivningslov vägras utan att kommunen i förväg i planbe- stämmelser tagit ställning till bevai'aitde. ligga till grund för en ersättning— stalan.

ll.2.3 Underhåll

A-Iitr/iärslug: Större krav skall kunna ställas på underhåll av byggnader. Alla byggnader även sådana som inte kräver bygglov — skall under- hällas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras.

Bestämmelserna om underhåll skall gälla även i fråga om andra

anläggningar än byggnader.

Kraven på byggnaders egenskaper skulle i stort sett vara meningslösa om de inte kompletterades med en underhällsskyldighet för byggnadernas ägare. Byggnadsstadgan (50.5) ställer krav på att byggnader underhälls sä att hållfastheten inte äventyras och så att brandfara. sanitära olägenheter eller vanprydnad inte uppkommer. Vidare skall byggnader som har tipp- förts i enlighet med bestämmelserna om god energihushällning underhållas så att möjligheterna till denna i skälig utsträckning bibehålls. Utredningen föreslår en något utökad underhällsskyldighet i förhällande till gällande bestämmelser. Förslaget innebär att en byggnad kontinuerligt skall under— hällas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna. anordning- arna för skydd mot brand. olycksfall och fukt samt anordningarna för handikappanpassning, trevnad. hygien. energihushållning och avfallshan— tering i skälig utsträckning hålls i stånd. Vidare skall byggnadens yttre hållas i ett vårdat skick.

PBL bör enligt min mening innehålla underhällsbestämmelscr med den inriktning som utredningen har föreslagit. I likhet med vissa remissinstan- ser anserjag dock att större vikt måste läggas vid behovet av kontinuerlig skötsel av anordningar i byggnaden än vad utredningen har föreslagit. De anordningar som krävs för att byggnaden skall ha vissa egenskaper måste skötas så att anordningarna fungerar på avsett sätt. Det kan t.ex. gälla anordningar för energihushällning. uppvärmning och ventilation samt his- sar och andra maskinella anordningar. Jag ansluter mig till lagrådets upp- fattning att underhällskravet bör anses ha en sådan vidare innebörd. utan att ett krav på skötsel direkt anges i lagtexten. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (3 kap. l3 å).

Bestämmelserna om underhåll bör enligt min mening utformas så att kravet på underhåll kan bedömas med utgångspunkt från varje enskild byggnads förutsättningar. Byggnadens användning. dess läge och dess återstående brukstid är sådana faktorer som bör kunna påverka bedöm- ningen. Bestämmelserna bör vidare utformas så att underhållsskyldigheten påverkas av byggnadens historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och

II Krut' på byggnader m. m. ll.2.2—II.3.3

Prop. 1985/86: 1 244

konstnärliga värde. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur kravet på underhåll bör anpassas för olika byggnader.

Jag delar utredningens uppfattning att bestämmelserna skall vara till— lämpliga på alla byggnader, dvs. också på sådana produktionsbyggnader för jordbruk, skogsbruk och andra jämförliga näringar som nu inte omfat- tas av underhällskrav. Denna uppfattning stöds ocksä av flertalet remissin- stanser. Vid den prövning som byggnadsnämnden gör när underhällsskyl- digheten för sådana byggnader bestäms bör. som jag nyss nämnde. kunna beaktas bl. a. byggnadens användning och läge. De krav som i första hand blir aktuella för produktionsbyggnadernas del är de som tar sikte på bygg- nadernas säkerhet och utseende. Förslaget torde därför inte medföra att jordbruket eller skogsbruket belastas med nämnvärt större kostnader än de som redan nu mäste läggas ned på skötsel och underhåll.

Självfallet måste även anläggningar — t. ex. idrottsplatser. campingplat— ser och upplag underkastas regler om underhåll. Utredningen har före— slagit att kraven i fråga om de funktioner som skall vidmakthållas hos anläggningar i viss utsträckning skall begränsas i förhållande till kraven för byggnader. ] likhet med flera remissinstanser anserjag att de principer om underhåll och skötsel av byggnader som jag nyss berört i tillämpliga delar även bör gälla fullt ut för anläggningar.

Bestämmelserna om underhåll bör enligt min mening vara tillämpliga även på byggnader som har uppförts före lagens ikraftträdande. Under- hällskravet bör innebära att de egenskaper och funktioner som en byggnad har skall hållas i stånd. Bestämmelserna skall alltså inte ge möjlighet att kräva standardhöjandc ätgärder eller förbättringar som innebär att nya egenskaper eller funktioner mäste tillföras byggnaden.

I I .2.4 Förbi!"”rings/(rav på byggnader

Mitt förslag: De möjligheter som i dag finns att kräva förbättring av byggnader m.m. skall finnas även i fortsättningen.

Byggnadslagstiftningen vilar på den grunden att bestämmelser med krav som gäller byggnader inte skall ha tillbakaverkande kraft. Det är därför i princip inte möjligt att ålägga den som är ägare till en byggnad att rusta upp denna i någon större omfattning så att nya krav uppfylls. Det innebär dock inte att samhället saknar möjlighet att med stöd av lagstiftningen ställa krav på viss standard även i fråga om äldre byggnader.

Bland de möjligheter som stär till buds kan nämnas att ägare till hyres— hus med bostadslägenheter enligt bostadssaneringslagen kan åläggas att rusta upp lägenheterna till viss minimistandard. Med stöd av arbetsmiljöla- gen kan förbättringsåtgärder krävas beträffande arbetslokaler. [ byggnads- stadgan finns bestämmelser som innebär att byggnadsnämnden kan ställa krav på förbättring av arbetsförhällandena för dem som hämtar avfall från

]] Krurpå byggnader ni. ni. II.2.3—/l.2.4

Prop. 1985/86: 1 245

byggnader och krav pä handikappanpassning av vissa utrymmen i termi— nalbyggnader (82115). ] byggnadsstadgan finns ocksä förbättringskrav be- träff:-mde skyddsanordningar pä tak och maskindrivna portar (82 och 82 a åå).

Enligt utredningen ger emellertid dagens bestämmelser alltför begränsa- de möjligheter för byggnadsnämnden att ställa krav pä si-ikerhetshöjande ätgärder i äldre bebyggelse. Utredningen har därför föreslagit en bestäm- melse som innebär skyldighet för ägare till byggnader att vidta ätgärder sä att dessa får en viss minimistandard när det gäller dels bärförmägan. stadgan och beständigheten hos de bärande delarna. dels skyddet mot olycksfall. Krav på förbättring till en sådan minimistandard skall enligt förslaget kunna ställas även utan samband med annan ombyggnad.

Utredningens förslag har fått ett övervägande positivt mottagande. Någ- ra remissinstanser anser dock att förslaget är för försiktigt och ofullstän- digt samt att det ger ett bristfälligt underlag för att päverka den nuvarande bebyggelsen. Vissa remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget och framhåller bl.a. att det kommer att medföra stora kostnadsökningar i form av dels höga ombyggnadskostnader. dels ökade kostnader för samhällets övervakning och kontroll av genomförandet.

Enligt min mening är en anpassning av den äldre bebyggelsen till nya samhälleliga anspräk en angelägen uppgift i det framtida stadsbyggandet. Det kan gälla t. ex. åtgärder för energihushällning. bättre säkerhet. anpass- ning av boende- eller arbetsmiljön för vissa personkategorier. Jag anser det självklart att de förbättringskrav som nu linns i byggnadsstadgan bör komma till uttryck även i PBL. Ytterligare krav på förbättringar måste enligt min mening emellertid prövas mot bakgrund av bl.a. mycket ingäen- de samhällsekonomiska och finansiella överväganden. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå att några nya förbi'tttringskrav införs.

11.3 Parkering

Il'littft'irslug: När nya byggnader uppförs skall uppställningsplatser för fordon i skälig utsträckning ordnas på tomten eller i närheten av denna. Samma bestämmelser skall i skälig utsträckning kunna tillämpas även för befintlig bebyggelse.

Till de krav som bör ställas på en väl fungerande bebyggelsemiljö hör tillgång till utrymme för att ställa upp fordon för förvaring samt lastning och lossning. Att ordna tillräckliga utrymmen för detta ändamål är en väsentlig del i arbetet att förbättra tätorternas trafikförsörjning. Detta behov av uppställningsutrymme är endast delvis ett problem som samman- hänger med de frägor som ligger inom byggnadslagstiftningens område.

]] Krav på byggnader m.m. Il.2.4—Il.3

Prop. 1985/86: 1 246

Behovet av korttidsparkering har ett så nära samband med den rörliga trafiken att det till stor del mäste tillgodoses pä gator och andra allmänna platser och blir därmed en fräga som regleras av trafiklagstil'tningen. Pa detta omräde har sä smäningom byggts tipp en omfattande och väl funge- rande reglering sont ger kommunerna goda möjligheter att styra använd- ningen av mark för allmän plats för parkeringsändamäl.

Eftersom gatunätet emellertid i flertalet tätorter har tillkommit före bilismens tid och därför inte är avpassat för dagens biltrafik. räcker det endast delvis till för både den rörliga trafiken och korttidsparkeringen. lin stor del av korttidsparkeringert bör därför hänvisas till annan mark. Detta gäller i ännu högre grad parkering för längre tidsintervall. såsom i samband med arbetsresor och för längstidsuppställning. För att åtminstone de. större tätorternas trafikplanering skall kunna drivas på ett tillfredsställande sätt är det ett starkt uttalat önskemål att en växande del av fordonsparkeringcn kan hänvisas till tomtmark. Därmed blir det en viktig uppgift för byggnads- lagstiftningen att ange i vilken utsträckning som utrymme bör reserveras för detta ändamål pä tomtmark och hur parkeringsutrymmena dä skall anordnas.

[ 53s' byggnadsstadgan föreskrivs att på tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt. tillräckligt stort utrymme till parkering. lastning och loss- ning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten samt för verksamhet som bedrivs där. Kravet riktas alltså till fastighetsägaren och skall i princip uppfyllas pä tomten. Kravet avser säväl bebyggda som obebyggda tomter. Kravet är emellertid förenat med vissa villkor och möjligheter till dispens. vilka högst avsevärt förtar den verkan det annars skulle ha haft. Det skall sälunda visas att utrymme katt beredas för rimlig kostnad och utan synner- lig olägcnhet i övrigt. Även om detta villkor kan uppfyllas har fastighets- ägaren möjlighet att slippa anordna parkering på sin tomt. om han kan visa att särskild plats har beretts för parkering pä annan plats.

Kravet på anordnande av parkeringsutrymme kan enligt vad som utta- lades vid bestämmelsernas tillkomst göras gällande fullt ut endast i sattt— band med nyexploatering. Om krav på parkeringsutrymme ställs för redan bebyggda tomter utan samband med nybyggnad eller andra ätgärder som kräver byggnadslov. torde kommttncn vidare endast kttnna kräva att ledigt utrymme tas i anspråk.

Undantagsntöjligheterna och begränsningen av kravet beträffande be- byggd mark har lett till att parkeringsanläggningar huvudsakligen kommit till i nyexploateringsområden och i sädana saneringsomräden där det finns goda möjligheter att lösa de tekniska och ekonomiska problem som parke- ringskravet föranleder. Gemensamhetslösningar har därvid blivit allt vanli- gare.

Bristerna i gällande bestämmelser ligger framför allt i att parkeringskra- vct i första hand skall uppfyllas pä den egna fastigheten och i att möjlighe- terna till befrielse från kravet är mycket vidsträckta och katt tillämpas pä

II Krav på byggnader m. m. I I .3

Prop. 1985/86: 1 247

ett från likställighctssynptrnkt otillfredsställande sätt. Det är ocksä svärt att fa till stånd gcmensamhetsanläggningar i önskvärd omfattning.

Utredningen föreslär att parkeringsutrymmen sä längt möjligt skall an- ordnas inom en tomt eller i dess närhet. Byggnadsnämnden fär alltsä möjlighet att kräva att parkeringsplatser skall anordnas pä annan plats än pä tomten. För bebyggda tomter föreslär utredningen att det i en detaljplan eller ett markförordnande fär meddelas bestämmelser om skyldigheten att anordna parkeringsplatser. Rcmissinstanserna är positiva till utredningens förslag men flera anser att kravet som rör bebyggda tomter bör kttnna ställas utan att särskilda bestämmelser finns i detaljplan eller markförort'l- nande.

Mot den nu angivna bakgrunden finner jag i likhet med tttredniugen och flertalet remissinstanser — det i första hand angeläget att kravet på parkeringstttrymme skall kunna hävdas även om det inte kan tillgodoses på den egna fastigheten. Byggnadsnämnden kan dä. lämpligen i samband med att detaljplan upprättas. göra en frän fastighetsindclningen fristäende be- dömning av httr parkeringsbehoven lämpligast bör tillgodoses och. där så belinus motiverat. bestämma att en gemensam lösning skall väljas. Detta bör vara möjligt även i fräga om befintlig bebyggelse, oavsett om andra ätgärder har aktualiserats eller inte. Jag anser dock liksom flera remissin- stanser att. även om parkeringsfrägan i befintlig bebyggelse lämpligen bör tttredas i en detaljplan. möjlighet bör finnas att ställa krav pä parkering utan att särskilda bestämmelser härom finns i detaljplan.

Som jag närmare redogjort föri avsnittet om plangenomförande (avsnitt 10.4.2) erbjuder fastighetsplanen goda möjligheter att i samverkan mellan kommunen och fastighetsägarna utreda förutsättningarna att ordna en gemensamhetsanläggning. Detta trnderlättar möjligheten att anordna ge- mensamma parkeringsanläggningar. Med sädana anläggningar kan mänga gänger stora fördelar vinnas bäde frän kostnadssynpunkt och med hänsyn till miljö- och trafiksi'tkerhetskrav.

[ kommunernas övergripande planering bör utredas efter vilka principer parkeringsfrägorna skall lösas i fräga om t.ex. fördelningen pä gatumark och tomtmark. bestämmande av parkeringsnormer för beräkning av utrymmesbehovet. val av parkeringsanläggningar. huvudmannaskap och kommttnens engagemang m.m. Ställningstagandet i dessa och liknande frägor bör leda fram till utformande av en parkeringspolitik och en parke- ringsplancring för kommunen.

Den närmare utformningen av parkeringsplancringen när det gäller loka- liseringen av parkeringsomraden. dimensionering av parkeringsanläggnin- gat'. val mellan kollektiva lösningar och tomtparkering. förbud mot parke- ring pä vissa områden och upprustning av äldre bostadsområden med parkeringsanordningar utgör exempel på frägor som det i första hand ankommer pä kommunen att avgöra genom detaljplan.

Som utredningen har framhällit måste det dock finnas viss möjlighet att

Il Krav på byggnader rn. ln. II.3

Prop. 1985/86: 1 248

befria frän parkeringskravet i befintlig bebyggelse för sädana fall dä lämp- lig plats saknas pä tomten eller i närheten och kostnaderna för att skapa erforderligt tttrymmc. t.ex. inom en befintlig byggnad. skulle bli alltför stora. Jag äterkommer till detta. i specialmotiveringen (3 kap. 15 och tass).

11.4 Samordning av byggbestämmelser

rlliltjörslttg: Behovet av samordning med byggbestämmelser i annan lagstiftning tillgodoses pä förordningsnivä eller i myndighetsföreskrif—

ter.

De bestämmelser som rör utformningen och anordnandet av byggnader spänner över mänga centrala förvaltningsmyndigheters ansvarsområden och har sin grtrnd i olika fristående lagar och förordningar. Tillämpningsfö— reskrifter i anslutning till dessa författningar har som en följd därav medde- lats av flera myndigheter.

Efter 1959 ärs byggnadsstadga har ett omfattande reformarbete igäng- satts för att samordna gällande byggbcstämmelser.

PBL-utredningen har framhällit att enighet räder om att bestämmelserna bör samordnas och har föreslagit att även bestämmelser om skyddsrum och s. k. kriskopplingar för vatteninstallationer skall inordnas i PBL. Ut- redningen lägger sälunda fram konkreta förslag till ändringar i civilför- svarslagen (1960:84) som innebär att de. tekniska kraven pä skyddsrum förs över till byggnadsförfattningarna. Vidare föreslås att kriskopplingsla- gen (1976: 296) upphävs och ersätts med en föreskrift i PBL.

1 rernissyttrandena har utredningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Civilförsvarsstyrelsen anser dock att bestäm- melserna för skyddsrum alltjämt bör ingå i eivilförsvarslagstiftningen. Mänga remissinstanser har kritiserat utredningen för att den inte har gått tillräckligt längt när det gäller direkta förslag till samordning. Förslag har därvid framförts om en ytterligare samordning som omfattar bl. a. lagstift- ningen om brandfarliga varor. hissar och maskindrivna portar.

Även om det i dag är ett begränsat antal författningsomräden som återstår att studera frän samordningssynpunkt. är det angeläget att ta vara pä alla möjligheter att förenkla och rationalisera hanteringen av byggnads- ärenden. Bättre samordning av bestämmelserna och enhetliga principer och former för att ange kraven bör kunna underlätta den tekniska utveck- lingen och ge kostnadsdämpande effekter.

En positiv konsekvens av samordningen av lagstiftningen. särskilt i fråga om tillämpningsregler. gäller utnyttjandet av myndigheternas re- sttrser. Genom ett nära samarbete bör de olika myndigheternas kompetens och personalresurser kunna tillgodogöras på ett rationellt sätt.

Efter det att PBL-förslaget remitterades till lagrådet har riksdagen pä grundval av förslag i prop. 1983/84: 119 angett vissa riktlinjer för hur

II Krav på byggnader rn. m. 11.3 —— I I .4

Prop. 1985/86: ] 249

myndigheternas regelgivning kan förenklas och göras tydligare (KU 25. rskr 2451. Dessa riktlinjer medför bl. a. att myndigheterna for'tst'ittningsvis i normalfallen endast fär meddela eller vidareförmedla föreskrifter som faller under myndighetens eget ansvarsomräde. Detta förutsätter pä mänga häll ett bättre samarbete myndigheterna emellan än vad som gäller idag.

PBL kommer med den uppläggningjag har förordat att innehållit allmänt formulerade överordnade krav på utformningen av byggnader och andra anläggningar. Om riksdagen på det sätt som jag har förordat delegerar till regeringen befogenheten att meddela föreskrifter till PBL. kommer sam- ordningsbehovet som regel att kttnna tillgodoses genom förordningar av regeringen eller i myndighetsföreskrifterna. Under dessa förutsättningar kan fortsatt samordning genomföras efter hand som olika ämnesomräden och specialförfattningar ses över.

De fötfattningsomräden som kan bli aktuella att studera i detta samman- hang är främst de som utredningen har föreslagit och de som remissinstan- serna har tagit upp. ] fråga om bestämmelserna för skyddsrum har dessa i huvudsak redan anpassats till de principer som tillämpas i Svensk bygg- norm. och ett fortsatt arbete pågår i avsikt att ytterligare samordna de tekniska bestämmelserna. Den nödvändiga samordningen när det gäller skyddsrum kan enligt min mening ske på det sätt som jag tidigare har nämnt.

Vad gäller kriskopplingslagen har utredningen föreslagit att föreskrifter— na överförs till PBL och att lagen upphävs. Föreskrifterna i kriskopplings- lagen har tillkommit för att underlätta varmvattenbesparing i en krissitua— tion och kan alltså inordnas bland kraven på att byggnader skall anordnas så att de möjliggör god energihushällning. Föreskrifterna är av samma art som de föreskrifter rörande vatteninstallationer m.m. som ingår i Svensk byggnorm. Det finns därför ingen anledning att ta in en särskild bestäm- melse med denna innebörd i PBL. Bestämmelserna om kriskoppling kan alltså enligt min mening inordnas bland kraven på god energihushällning för byggnader och kriskopplingslagen kan därmed upphävas.

Några remissinstanser föreslår att de bestämmelser för cisterner m.m. som utfärdats med stöd av lagen om explosiva och brandfarliga varor skall samordnas med och införas i Svensk byggnorm. ] anslutning till förord- ningen om brandfarliga varor har successivt utarbetats tillämpningsföre- skrifter (SIND-FS 1981 : ?.). Dessa föreskrifter är tämligen detaljerade och omfattar delvis byggbestämmelser. Regeringen uppdrog den 15 november 1984 ät statens mät— och provräd att utreda om en samordning kan genom- föras inom detta omräde och att föreslå erforderliga förändringar.

För hissar och andra lyft- eller transportanordningar är kraven i Skap. tillämpliga. Enligt förslaget till bemyndigande i lokap. kan föreskrifter till skydd för liv och personlig säkerhet meddelas. Därigenom kan föreskrivas bl.a. återkommande besiktningar av hissar och liknande anordningar. Jag vill här nämna att jag har för avsikt att i annat sammanhang lägga fram

[I Krav på byggnader m.m. II.—l

IJ 'Jl

Prop. 1985/86: ]

förslag till en förordning om hissar. som skall ersätta kungörelsen Il Krm'på (19392783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn _av vissa l7.1'.l—')—'"”d("' "I-"" 11.4 hissar.

Prop. 1985/86: 1 251

Hänvisningar till PS8

12. Bygglov

Hänvisningar till S12

Sammanfattning

."." 1 lagen anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga.

lnom områden med detaljplan skall bygglovsplikten vara mer omfat- tande (s. 252)

Kommunerna skall kunna minska bygglovsplikten inom områden som kommunen bestämmer. I vissa omräden skall bygglovsplikten å andra sidan kunna utvidgas s. 254) "" Den generella bygglovsplikten för byggnader skall omfatta

uppförande av nya byggnader

tillbyggnader

vissa invändiga ändringar — inredning och ianspråktagande för väsentligen ändrat ändamål ts. 255) Dagens regler om frihet från bygglovsplikt för smärre åtgärder beträffan- de en- eller tvåbostadshus fär fortsatt giltighet och dessutom införs ytterligare lättnader (s. 255) . Ekonomibyggnader förjordbrukets m.fl. näringars behov skall normalt

inte kräva bygglov. men kommunerna skall kunna besluta om bygglovs- plikt inom vissa områden. om särskilda skäl föreligger (s. 255) 'I;- Staten och landstingskommunerna blir skyldiga att söka bygglov. dock

inte till inre ätgärder (s. 255)

Vissa anläggningar som i dag inte kräver lov blir bygglovspliktiga. t. ex. anläggningar för idrotts- eller fritidsändamäl. tunnlar. bergrum. master, torn och parkeringsplatser (s. 255) Detaljplan medför automatiskt bygglovsplikt för ekonomibyggnader och för vissa yttre ätgärder med andra byggnader. Kommunerna fär möjlig- het att genom områdesbestämmelscr besluta om bygglovsplikt för yttre ätgärder även utanför områden med detaljplan. Bygglovsplikt för under- häll kan införas genom detaljplan eller omrädesbestämmelser (s. 258) Enklare fritidshus. kolonistugor eller liknande byggnader inom områden med detaljplan kan befrias från krav på bygglov genom ett särskilt beslut i planen. Utanför omräden med detaljplan kan kommunen under vissa förutsättningar medge bygglovsfrihet för bl.a. komplementbyggnader och mindre tillbyggnader. Ändringar av befintliga industribyggnader kan befrias från bygglovsplikt under förutsättning bl.a. att yrkesinspektio- nen har medgett det ts. 261) Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Det s. k. tät- bebyggelseförbudet i dagens lagstiftning tas bort ts. 265) All bebyggelse utom sådan som kan hänföras till kompletteringsätgärder skall undergä en allmän lämplighetsprövning av samma karaktär som i dag. Riktlinjeri översiktsplanen utgör ett viktigt beslutsunderlag i bygg- lovsärenden (s. 265)

[2 Bygg/nr

Prop. 1985/86: 1

[J 'Jl t.)

:= Nybyggnadsförbuden avskaffas (s. 271") För vissa åtgärder —— kompletteringsätgärder — skall fastighetsägare i

princip kunna räkna med att bygglov lämnas. Nägon lämplighetspröv- ning frän allmän synpunkt skall inte göras i dessa fall ts. 271) Kompletteringsätgärder kan avse en- eller tvåbostadshus som ligger utanför områden med detaljplan (s. 274) ".! Till kompletteringsätgärdcr hänförs

('

""*.

. — mindre tillbyggnader.

__.

l

l

— uppförande av komplementbyggnader.

— yttre ätgärder (omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad. taktäcknings- material och liknande). — invändiga ändringar av byggnader

- — bygglovspliktiga underhällsätgärder (s. 274) "'.I- Beträffande yttre åtgärder och invändiga ändringar — bortsett från änd-

ringar av användningssättet gäller befrielsen från planmässiga bedöm- ningar inte bara för en- eller tväbostadshus utan för alla byggnadstyper (s. 274) Begärs expropriationstillständ eller påbörjas planarbete som berör den aktuella byggnaden eller marken. får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att ärendet om expropriations- tillstånd avgjorts eller planarbetet avslutats. Om ett planarbete påbörjas. får nämnden besluta om anstånd i högst två år med avgörandet om lov (s. 278) Inom område med detaljplan får bygglov vägras till åtgärder som strider

mot planen (s. 282) Förbättringar inomhus och på byggnadens yttre får dock göras även om byggnaden strider mot planen (s. 282) Beträffande åtgärder som kräver bygglov skall besked i lokaliseringsfrä- gan kunna lämnas i form av ett förhandsbesked (s. 284) G= ] ärenden om förhandsbesked skall prövas om den sökta ätgärden kan

tillåtas på avsedd plats. Förhandsbesked skall vara bindande och gälla i högst två år (s. 285) Förhandsbesked skall kunna lämnas både inom och utanför detaljplan (s. 286).

12.1 Bygglovspliktens omfattning

12.1.1 Mer tillrinnande bygglovsplikt inom områden med detaljplan

Millfi'irs1ag: I lagen anges vilka ätgärder som generellt skall vara

bygglovspliktiga. lnom omräden med detaljplan skall bygglovsplikten vara mer omfattande.

12 Bygg/ut' 12.1.1

Prop. 1985/86: [ 251

Närmast tänker jag ta upp en diskussion i principfrågan om det är lämpligt att i PBL införa ett system där bygglovspliktens omfattning kan varieras dels genom bestämmelser i lagen. dels genom att det öppnas möjlighet för kommunen att i särskilda beslut öka eller minska bygglovs- plikten inom olika omräden.

[ bygglovsprövningen enligt PBL bör liksom f.n. ingå flera olika mo- ment. Samhället bör kunna pröva dels lokaliseringen i stort. bedömd frän plansynpunkt. dels detaljplaeeringen inom tomten samt utformningen m.fl. frågor av intresse främst för den närmaste omgivningen och dels byggnadens planlösning. tekniska utförande m.m. som framför allt berör de blivande brukarna.

Ibland kan det vara lämpligt att dela upp prövningen i flera led. Jag återkommer till detta i mitt resonemang om förhandsbesked (avsnitt l2.5). Mänga gånger är det dock naturligt att man gör hela prövningen i ett sammanhang. Framför allt gäller detta om sökanden lämnar in kompletta handlingar på en gång.

Behovet av förhandsgranskning och kontroll från dessa utgångspunkter varierar i förhållande till åtgärdens art och platsen där den skall utföras. En av skillnaderna i behandlingen har jag redan förut (avsnitt 3.3.2) berört. nämligen den att det som kan hänföras till kompletteringsåtgärder i princip inte behöver lämplighetsprövas från plansynpunkt. Utredningen har ansett det vara naturligt att man går ytterligare ett steg i riktning mot ett mer nyanserat prövningsförfarande än det som råder i dag. Det bör sålunda enligt utredningen vara möjligt att inom skilda delar av en kommun och i olika situationer lägga större eller mindre vikt vid en förhandskontroll av egenskapskraven i 3 kap. Om man till detta knyter en möjlighet att variera bygglovsplikten i motsvarande grad. kan kravet på bygglovsprövning alltid begränsas till att avse sädana frågor som verkligen behöver regleras i det enskilda fallet. I en del fall bör alltsä kommunerna kunna avsäga sig möjligheten till förhandskontroll. Utredningen ville därmed ge kommuner- na frihet att i viss utsträckning själva disponera över bygglovspliktens omfattning. dvs. ktinna både utöka och minska kretsen av bygglovspliktiga ätgärder. En klar majoritet av remissinstanserna anser det också vara fördelaktigt med lokala variationer.

Min inställning till frågan är i huvudsak denna. I lagen bör anges de åtgärder som normalt skall omfattas av bygglovsplikt. Vidare bör man behålla det nuvarande sambandet mellan detaljplan och bygglovsplikt. som innebär att bygglovsplikten är mer omfattande inom omräden med detalj- plan än inom andra områden. Härigenom får man direkt på grund av föreskrifter i lagen en grunduppsättning av bygglovskrävande åtgärder och en ytterligare grupp av åtgärder som alltid kräver lov inom detaljplane- lagda omräden. 'l'anken att detaljplaneläggning automatiskt medför viss. utökad bygglovsplikt finns inte med i utredningsförslaget. men jag ser ingen anledning att nu överge den.

12 Bygg/(n' [Z./.!

Prop. 1985/86: [ 254

Jag anser att man med den här lagstiftningsmetoden kan lägga grunden till ett så längt som möjligt enhetligt och lättfattligt system. som dessutom har stora likheter med dagens.

l2.I.2 Både ('i/(ning ut'/1 minskning av bygg/0i'spliklt'ns uni/iittning _l

rl-Iit/_/'örslag: Kommunerna skall kunna minska bygglovsplikten inom områden som kommunen bestämmer. I vissa omräden skall bygglovs- L plikten ä andra sidan kunna utvidgas.

Frågan blir därefter om kommunerna skall ha möjlighet att bäde öka och minska bygglovspliktens generellt föreskrivna omfattning på det sätt som utredningen har förespråkat. .lag delar utredningens uppfattning i denna del. Bland remissinstanserna bryter sig åsikterna i den frägan. En grupp instämmer i utredningens förslag att man skall kunna fatta beslut som gäri båda riktningarna. En ungefär lika stor grupp föreslår att enbart lättnader i bygglovsplikten skall vara möjliga. Ofta önskar dessa instanser att den krets av åtgärder som normalt skall kräva bygglov bör vara vidare än enligt förslaget.

Först vill jag då redovisa några omständigheter som måste beaktas när man överväger att låta kommunerna införa skärpningar av bygglovsplik- ten.

En utökning av den krets som skall kräva lov är uppenbarligen mera tveksam frän rättssäkerhetssynpunkt än en inskränkning. Det beror bl. a. på de påföljder som inträder när skyldigheten att söka lov åsidosätts. Detta problem kan man komma till rätta med. om man inför sädana förfarande— regler som garanterar att alla berörda sakägare verkligen underrättas om att lov krävs för vissa angivna åtgärder inom ett område. Det kan då invändas att en omfattande underränelseskyldighet blir tidsödande och kostsam för kommunen. Det gäller därför att skapa sädana former för underrättelserna som inte vållar onödig byråkrati men som ändå gör att rättssäkerhetens krav kan tillgodoses. Man måste också sträva efter att den krets av åtgärder som normalt skall omfattas av bygglovsplikten blir begränsad på så sätt att de åtgärder som kommunerna skall ha frihet att därutöver göra bygglovspliktiga blir av ganska speciell natur.

Ett system där bygglovsplikten kan ligga på mänga olika nivåer kan bli svärt att överblicka. lnte bara för allmänheten utan även för byggnadsföre— tag. vilkas verksamhet spänner över flera kommuner. kan stora lokala skillnader innebära komplikationer. Det blir över huvud taget svårt att skapa förståelse för regler som leder till att den totala bilden blir mycket splittrad. Risken för medvetna eller omedvetna överträdelser ökar.

Kommunerna kan sägas få en "impopulär" roll. Flera remissinstanser framhåller att tillständsregler som i grunden framstår som generösa mot

I.? Bygg/uv BJJ—[2.1.2

Prop. [985/86: l

IJ 'Jl 'Jl

den enskilde och som ofta mäste kompletteras med kommunala beslut innebär att det blir kommunerna som får stå för den ökade restriktiviteten och för de impopulära åtgärderna. Detta ställer kommunerna i en psykolo- giskt ogynnsam situation gentemot allmänheten. Jag vill inte utesluta att denna faktor kan verka avhållande på beslutsfattarnz't. så att en viss hand- lingsförlamning inträder med påföljd t.ex. att skyddsvärda objekt och miljöer inte får det skydd som behövs.

Överväganden av den här arten har fört mig till slutsatsen att kommu— nens möjligheter att besluta i skärpande riktning bör begränsas i förhållan- de till utredningsförslaget. Jag har emellertid inte funnit det möjligt eller lämpligt att helt slopa den möjligheten. Det är främst bevarandefrågorna som sktllle bli svår—lösta. om man skulle överge den tanken. Jag skall senare (avsnitt l2. 1.4) utveckla mina synpunkter ijust denna fråga.

När det härefter gäller möjligheterna för kommunerna att införa lätt- nader i bygglovsplikten anser jag att en viktig aspekt som kan begränsa dessa möjligheter bör vara omgivningens karaktär och den aktuella åtgär- dens påverkan pä omgivningen. Även lättnaderna i bygglovsplikten åter- kommerjag till (avsnitt 12. l .5).

[11,3 Byggloi'xpliktcns generelltföreskrivna omfattning

Mittförslag: Den generella bygglovsplikten för byggnader skall omfatta — uppförande av nya byggnader

tillbyggnader

vissa invändiga ändringar — inredning och ianspråktagande för väsentligen ändrat ändamål.

Dagens regler om frihet från bygglovsplikt för smärre åtgärder beträf- fande en- eller tvåbostadshus får fortsatt giltighet och dessutom införs ytterligare lättnader.

Ekonomibyggnader för jordbrukets m. fl. näringars behov skall nor- malt inte kräva bygglov. men kommunerna skall kunna besluta om bygglovsplikt inom vissa områden. om särskilda skäl föreligger.

Staten och landstingskommunerna blir skyldiga att söka bygglov. dock inte till inre åtgärder.

Vissa anläggningar som i dag inte kräver lov blir bygglovspliktiga. t.ex. anläggningar för idrotts- eller fritidsändamål. tunnlar. bergrum, master. torn och parkeringsplatser.

Innan jag går över till att ange de ramar som lämpligen bör gälla för kommunernas möjligheter att besluta om skärpningar och lättnader. är det nödvändigt att jag något redogör för mitt förslag om bygglovspliktens generellt föreskrivna omfattning.

13. Bygglov [ll.2—[2.1.3

Prop. 1985/86: 1 "56

Nya byggnader

Det torde räda allmän enighet om att uppförandet av nya byggnader i princip bör föregås av en bygglovsprövning. Vad som kan behöva disku- teras är snarast vilka undantag från bygglovsplikten som det bör vara möjligt att medge i lagen.

När det gäller uppförande av nya byggnader pä fastigheter med en— eller tväbostadshus gäller sedan den ljanuari 1980 en ny nedre gräns för skyl- digheten att söka lov. Utan krav på byggnadslov får man uppföra högst två uthus eller andra liknande fristäende byggnader. som inte är avsedda som bostad. i omedelbar närhet av bostadshuset. Som förutsättning för detta gäller dock

]. att den sammanlagda byggnadsarean inte är större än lönt:

2. att taknockshöjden inte överstiger 3 m och

3. att byggnaderna placeras minst 4.5 m från tomtgränsen eller på det aVständ från denna som kan vara föreskrivet i en fastställd plan eller utomplansbestämmelser.

Den erfarenhet som man hittills har vunnit av dessa regler tyder på att gränsen för tillständsplikten i stort sett är lämpligt avvägd. Den bör därför behållas i PBL. Jag ställer mig alltsä avvisande till utredningsförslaget i denna del. som innebär att på varje fastighet fär utan lov uppföras ett i princip obegränsat antal byggnader som inte är större än l0m3. En så långtgående ändring av gränsen anser jag inte försvarbar. I denna min uppfattning harjag ett starkt stöd av remissinstanserna.

Skälen till att det enligt gällande ordning krävs lov. om någon vill uppföra uthus inom ett visst avstånd från tomtgränsen är hänsynen till grannens intressen. allmänna miljöhänsyn. brandsäkerhetskrav och trafik— säkerhetsskäl. Den sistnämnda aspekten gör sig gällande endast om en byggnad skall uppföras i närheten av en gata eller en väg. I sådana fall anser jag en prövning av byggnadsnämnden alltid vara nödvändig. Där- emot bör kravet på bygglov kunna efterges. om det är fråga om att placera en byggnad närmare gränsen till en grannfastighet än 4.5 m och ägaren till den fastigheten inte har något att invända mot placeringen. Jag föreslår därför en utvidgning av rätten att utan bygglov uppföra mindre uthus ijust detta fall. Kravet bör vara att ägaren till angränsade fastighet har samtyckt till åtgärden. Det är alltså den byggande själv som har att skaffa ett intyg och att bevara det som framtida bevisning. Något ovillkorligt krav på skriftlighet anserjag dock till skillnad från vad jag föreslog i lagrädsre- missen ts. l92) — inte böra föreskrivas. Om ett visst avstånd har beslutats av kommunen — genom detaljplan eller omrädesbestämmelser -— bör den bestämmelsen "ta över" grannnarnas överenskommelse. Allmänna miljö- hänsyn och brandsäkerhetskrav kan ju ha legat bakom en sädan bestäm- melse.

13 Bygg/Ol' 12. I ...?

Prop. 1985/86: 1 357

likmmmibyggnatler kräver normalt inte lm-

l-Än. är jordbrukets och andra liknande näringars ekonomibyggnader inte underkastade byggnadslovsplikt utanför omräden med fastställd plan. Utredningen har föreslagit att ekonomibyggnaderna i princip skall vara fria men att kommunernai skall kunna besluta om bygglovsplikt inom särskilda områden. Remissutfallet är på den här punkten mycket splittrat. Mänga instanser resonerar dock ungefär på följande sätt. Det är angeläget att byggnadsnämnderna får möjlighet att inom vissa områden päverka främst byggnadernas yttre utformning och deras inplacering i landskapet. Granne- lagsfrågor kan aktualiseras ibland. I vissa fall är byggnaderna numera av närmast industriell karaktär. och på sina håll dominerar de landskapsbil- den. Nya fasad- och takmaterial gör att utseendefrägorna tilldrar sig allt större intresse. Även konstruktivt sett är mänga av jordbrukets produk- tionsbyggnader lika komplicerade som industribyggnader.

] lagrådsremisssen föreslog jag att ekonomibyggnaderna i princip skall kräva lov men att kommunerna skall ha frihet att medge undantag från bygglovsplikt för ekonomibyggnaderna inom vissa områden där de inte kan antas ha någon påtaglig påverkan på omgivningen. Jag har numera efter närmare övervägande av frågan kommit till en annan uppfattning. främst därför att det i lagrådsremissen föreslagna systemet skulle föranleda en i mänga fall onödig byråkrati. Efter samråd med jordbruksministern föreslär jag nu att ekonomibyggnadern normalt inte skall kräva lov annat än inom områden med detaljplan men att kommunerna genom områdes- bestämmelser skall kunna införa bygglovsplikt. om särskilda skäl förelig- ger.

Staten oelt landstingen skall söka [av

Jag instämmer vidare i utredningens förslag att staten och landstings- kommunerna inte längre bör vara befriade från skyldigheten att söka lov. Eftersom det i huvudsak är lokaliseringsfrägan. åtgärdens förenlighet med gällande plan och den yttre utformningen som det finns anledning att pröva. när staten och landstingen uppträder som byggherrar. föreslår jag dock att inre åtgärder i statens och landstingens byggnader inte skall kräva lov. Lagförslaget innebär lättnader i byggnadsnämndernas prövning t. ex. när det är fråga om statens och landstingens byggnader. (specialmotive- ringen till 8 kap. 29ä). '

Åtgärder med befintliga byggnader

En allmän utgångspunkt när det gäller den normala bygglovsplikten för befintliga byggnader är att PBL i allt väsentligt bör vila på de nu gällande principerna. På de skäl som utredningen har anfört (s. 432) anserjag att alla tillbyggnader normalt bör vara tillståndspliktiga. Jag delar också utred- ningens uppfattning att vissa inre åtgärder med byggnader liksom väsent- ligt ändrad användning bör ingå bland de bygglovspliktiga åtgärderna i huvudsak på samma sätt som f.n. 9 Riksdagen 1985/86. ] saml. Nr I

[LAH/ut'

Prop. 1985/86: 1 ”*8

Bygg/ut'jiör andra anläggningar

När det gäller anläggningar i övrigt kanjag i stort sett ställa mig bakom utredningens resonemang och förslag. Jag återkommer närmare till dessa frågori specialmotiveringen (8kap. 2 kl.

Särskilt värdefullt är det att en del typer av anläggningar. som f. n. inte undergår någon prövning vare sig enligt byggnadslagstiftningen eller någon speciallag. kan granskas av byggnadsnämnden. Jag tänker på anläggningar för idrotts- eller fritidsändamäl — t. ex. idrottsplatser. skidliftar. camping- platser. motorbanor och småbåtshamnar — samt parkeringsplatser. 1 ett avseende vill jag gå ifrån utredningsförslaget. Jag anser det nämligen inte påkallat med någon bygglovsprövning för krossverk. makadamverk. sten— huggeri. asfaltsverk. oljegrusverk eller bilprovningsbanor. Den prövning av sådana anläggningar som kan ske enligt miljöskyddslagen och arbets- miljölagen måste anses som fullt tillräcklig.

Utredningens förslag att skyltar. som nu regleras i både byggnadsstad- gan, naturvårdslagen och väglagen. skall tillståndsprövas enbart enligt PBL bör enligt min mening inte genomföras. l PBL bör således tas tipp bara de regler om skyltar och ljusanordningar som f. n. finns i byggnads- stadgan.

Jag kan nämna att det finns en rad förslag från remissinstanserna på ytterligare anläggningar — utöver dem som utredningen har tagit upp — som enligt instanserna skulle behöva förhandsprövas av byggnadsnämn- den. Som exempel kan nämnas broar. täkter. flygplatser. allmänna hamnar och sopdestruktionsanläggningar. Jag är emellertid inte övertygad om be— hovet att ta in någon av dessa anläggningar i PBL. Man bör inte belasta byggnadsnämnderna med ytterligare uppgifter som i viss mån är främman- de för deras hittillsvarande verksamhet. De flesta av dessa anläggningar skall f.ö. prövas enligt annan lagstiftning. varvid kommunen normalt har möjlighet att i vart fall påverka lokaliseringsfrägan. Jag vill alltså på den här punkten inte gå remissinstanserna till mötes.

[2.1.4 Utökad bygglovsplikt

Mittjörslag: Detaljplan medför automatiskt byggIOVSplikt för ekonomi- byggnader och för vissa yttre åtgärder med andra byggnader. Kommu— nerna fär möjlighet att genom områdesbestämmelser besluta om bygg— lovsplikt för yttre åtgärder även utanför områden med detaljplan. Bygg- lovsplikt för underhåll kan införas genom detaljplan eller områdesbe- stämmelser.

IZ Bygglov lZ.l.3——l2.l.4

Prop. 1985/86: ]. _ 259

Jag återgår nu till frägan om vilka möjligheter som kommunen bör ha att genom särskilda beslut vidga eller begränsa den krets av åtgärder som normalt skall kräva bygglov. '

Jag föreslär att det inom omräde med detaljplan automatiskt skall räda skyldighet att söka lov till omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad eller ' taktäckningsmaterial och ändringar som avsevärt päverkar en byggnads yttre utseende. Ett undantag bör dock gälla för omfärgning av en- eller tväbostadshus. om åtgärden inte medför att byggnadens karaktär väsent- ligt ändras. Här bör dock skärpningar kunna beslutas av kommunen inom vissa områden. Vidare föreslårjag att det införs bestämmelser som gör det möjligt för kommunerna att för omräden utan detaljplan som utgör en värdefull miljö besluta om skyldighet att söka bygglov till omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial och ändringar som avsevärt påverkar byggnadens yttre.

Bygglovsplikt för underhällsätgärder bör också kunna införas. men —— som jag framhöll i lagrådsremissen —— bara för byggnader som är av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär.

Bakgrunden till mitt förslag är följande. F. n. krävs byggnadslov bl.a. för sådana ändringar av en byggnad som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende. lnom områden med stads- plan krävs vidare byggnadslov för omfärgning av fasader. som inte vetter mot en kringbyggd gärd eller någon annan sådan plats. samt för utbyte av taktäckningsmaterial. Beträffande en- eller tväbostadshus krävs dock inte byggnadslov för omfärgning av byggnadens fasad. om åtgärden inte med- för att byggnadens karaktär väsentligt förändras.

Utredningen har föreslagit att fasadändringar och liknande ätgärder skall kräva lov bara inom de områden som kommunen bestämmer. Bakom förslaget ligger uppfattningen att dessa ätgärder behöver kontrolleras i ett mycket begränsat antal fall.

På den här punkten har bl.a. riksantikvarieämbetet och Stockholms kommun fört fram hård kritik. Det blir enligt både ämbetet och kommunen en omöjlig uppgift att införa tilläggsbestämmelser i en mängd gällande stadsplaner för att man inom de områden där en kontroll av dessa åtgärder behövs skall komma upp till den nivå som gäller i dag.

Det är enligt min mening uppenbart att denna kritik bör föranleda att dagens ordning bör behållas. dvs. att åtgärderna hänförs till den grupp som automatiskt kräver lov inom detaljplan. Det undantag som f.n. gäller för en— eller tväbostadshusen. och som jag nyss redovisade. bör dock gälla även framdeles även inom detaljplan.

Det jag hittills har anfört tillgodoser emellertid inte syftena med utred- ningsförslaget fullt ut. Enligt detta skall nämligen bygglovsplikt för fasad- ändringar och liknande åtgärder kunna införas även utanför områden med detaljplan för att tillgodose bevarandeintressen. t.ex. i fiskelägen. kyrk-

IZ Bygg/("w 12. 1.4

Prop. 1985/86: 1 260

byar, brukssamhällen och inom fäbodar. Genom markförordnanden skall man enligt utredningen kunna utfärda skyddsföreskrifter för bebyggelsen och dessutom förordna om bygglovsplikt för att kunna kontrollera att föreskrifterna iakttas vid fasadändringar o.d.

Jag delar utredningens uppfattning att det kan finnas behov av att i värdefulla miljöer kunna kontrollera httr fasadändringar och liknande at- gärder utförs. Därför bör det öppnas möjlighet för kommunen att genom särskilda beslut införa bygglovsplikt i fall av detta slag.

Jag konstaterade nyss att omfärgning av fasaden på en- eller tväbostads- husen inte bör kräva bygglov. Frän bevarandesynpunkt kan det dock vara angeläget att inom vissa omräden kunna införa bygglovsplikt även för omfärgning av dessa hus.

Ytterligare en sak som synes kräva en särreglering är underhållet. Enligt utredningsförslaget skall kommunerna kunna införa bygglovsplikt för un- derhällsätgärder beträffande särskilt värdefulla byggnader. de s. k. kultur- husen. Att man skall gå så långt i kontroll är naturligtvis tänkt för rena undantagsfall. Det ansågs tydligen ändå värdefttllt att med hänsyn till bevarandeintressena öppna den möjligheten.

Vissa ätgärder av dem som jag hittills har berört kan hänföras till underhällsätgärder. Jag tänker närmast på sådant som har att göra med byggnadens yttre utseende och på en del inre ändringar. Detta kommer att kräva lov enligt de förslag som jag nyss har fört fram. Vad jag nu syftar på med en särskild bygglovsplikt för underhällsätgärder är sädant som ligger utanför de hittills behandlade åtgärderna, t.ex. att man mälar ett hus i samma färg som förut. att man vid fasadarbeten vill ändra på olika ut- smyckningsdetaljer eller att man vid en invändig reparation vill göra något åt kakelugnar. takmålningar eller liknande. Även i detta avseende delarjag utredningens uppfattning. Det bör alltså vara möjligt för kommunen att genom särskilda beslut införa bygglovsplikt för den typ av underhållsåt- gärder som avses här. Jag vill emellertid stryka under att det av beslutet mäste framgå vilka preciserade åtgärder som skyldigheten att söka lov skall avse.

Den form som jag föreslår för beslut om skärpningar inom områden utan detaljplan är omrädesbestämmelser. Beträffande underhällsätgärder och omfärgning av fasaden på en- eller tväbostadshus inom område med detalj- plan bör beslut om bygglovsplikt kunna meddelas genom en ny planbe- stämmelse.

12 Bygg/m- 12.1.4

Prop. 1985/86: 1 261

[2.1.5 i'l-Ii/tskml hygt'luvsplikt

il-Iitt_/i')'rslag: Enklare fritidshus. kolonisttigor eller liknande byggnader inom omräden med detaljplan kan befrias från krav på bygglov genom ett särskilt beslut i planen. Utanför omräden med detaljplan kan kom- munen under vissa förutsättningar medge bygglovsfrihet för bl. a. kom- plementbyggnadcr och mindre tillbyggnader. Ändringar av befintliga industribyggnadcr kan befrias från bygglovsplikt under förutsättning bl. a. att yrkesinspektioncn har medgett det.

Jag antydde förut (avsnitt 12.l.2) att en viktig aspekt när det gäller att avgränsa de ätgärder som kommunerna bör kunna undanta frän bygglovs- plikt är omgivningens karaktär och den aktuella åtgärdens päverkan pä omgivningen. Jag anser att det som förutsättning för att kravet på bygglov skall kunna eftergcs. bör föreskrivas att åtgärdens placering. utformning och utförande saknar betydelse för omgivningen. ] linje med en sådan grundsats ligger tanken att det inte bör finnas några motiv för en ytterligare kontroll. om åtgärdens inpassning i miljön redan har prövats i ett tidigare skede. Detta i förening med min syn pä ett utökat ansvar men även större frihet för byggherren leder fram till att enklare fritidshus. kolonistugor och byggnader av liknande slag bör få uppföras eller byggas till och ändras på annat sätt utan lov inom områden som enligt detaljplan avses för sädana byggnader. I dessa fall har de bygglovsfria åtgärdena genom detaljplanen på förhand anpassats till den omgivande miljön.

En förutsättning bör därvid vara att detaljplanen anger dels den byggrätt som skall gälla för varje fastighet eller tomt och dels de krav som de enskilda byggnaderna skall uppfylla i fråga om placering och utformning. eventuellt även utförande. En annan förutsättning för bygglovsbcfrielse bör givetvis vara att den tilltänkta åtgärden stämmer överens med planen. Om det behöver ske en avvikelse av nägot slag frän planbestämmelserna. blir det alltså nödvändigt att söka lov.

Jag vill påpeka att nägot förslag med denna innebörd inte har förts fram av utredningen och att frägan därför inte har remissbehandlats. Detta anser jag emellertid inte behöver inge nägra farhågor. eftersom förslaget ligger väl i linje med prövningssystemet i stort.

Jag går nu över till de undantagsmöjligheter som bör finnas inom omrä- den iitan detaljplan. Enklare ätgärder bör även här kunna befrias från kravet på bygglov genom särskilda kommunala beslut. som gäller för avgränsade omräden. UndantagsmöjIigheterna bör främst ta sikte på kom- plementbyggnader. t.ex. garage. förråd. bastu m.m. Det bör alltsä inte vara nägot hinder för den kommun som så önskar att införa frihet från bygglovsplikt för fler än två komplementbyggnader. för komplementbygg— nader som är större än 10 in: eller för smärre byggnader pä andra fastighe-

l2 IJ_i'_t.'g/ui- 12. I .5

Prop. 1985/86: 1 262

ter an sådana som är avsedda för en- eller tväbostadshus. Mindre tillbygg- nader och inre ändringar av byggnader bör också kunna befrias.

Som jag förut har antytt ärjag dock inte beredd att låta undantagsmöj- ligheten gälla. om ätgärdernas placering. utformning och utförande har betydelse för omgivningen. Om det krävs en prövning för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. bör således kommunen inte ha möjlighet att medge befrielse från bygglovsplikt.

Jag anser det befogat att [äta kommunerna själva få bestämma över bygglovspliktens omfattning även när det gäller andra anläggningar än byggnader. Här vill jag förorda ganska vida möjligheter att lokalt besluta om undantag. Jag föreslär därför att kommunen får möjlighet att inom bestämda områden utanför detaljplan införa lättnader i bygglovsplikten för alla de slag av anläggningar och anordningar som normalt ingår i den krets av ätgärder som kräver bygglov.

] dag finns det enligt 54.5 Ilmom. byggnadsstadgan en möjlighet för länsstyrelsen att undanta industriområden frän byggnadslovsplikt. l lag— rädsremissen (s. l93l uttalade jag i likhet med PBL-utredningen (betän- kandet s. 43!) — att behovet av en tillständsprövning från bl. a. arbetsmil- jösynpunkt numera är sa framträdande att det i PBL inte bör tas in några särbestämmelser om byggandet inom sädana omräden.

Vidare innehåller det remitterade lagförslaget en bestämmelse (8 kap. 5 &) som hindrar kommunerna från att medge befrielse från bygglovsplikt beträffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum. Jag moti- verade detta påföljande sätt i lagrådsremissen (s. 198):

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet harjag fun- nit det nödvändigt med en annan begränsning i möjligheten för kommuner- na att medge befrielse från bygglovsplikt. Enligt gällande ordning (56% 1 mom. andra stycket BS) har yrkesinspektioncn ett inflytande i byggnads- lovsärenden som gäller bl.a. arbetslokaler. Mitt förslag innebär (8 kap. 29 åt att motsvarande regler skall gälla även i det nya bygglovsförfarandet. [ likhet med utredningen anser jag att kommunerna inte skall få undanta från prövning byggnader med arbetslokaler eller personalrum. Det är vä- sentligt att arbetsmiljöaspekter beaktas redan vid bygglovsprövningen av sådana utrymmen.

Härefter har det från kommunalt håll och från Byggherreföreningen gjorts framställningar om att PBL bör innehålla en motsvarighet till dagens ordning när det gäller möjligheten att befria vissa åtgärder inom industri- omräden frän bygglovsplikt. Med anledning härav har jag nu övervägt denna fräga på nytt. och efter samråd med chefen för arbetsmarknadsde- partementet vill jag nu förorda en lösning som tillgodoser de framställda önskemålen.

På många håll i landet har det inom ramen för gällande system utvecklats former för ett samarbete mellan industriföretaget. byggnadsnämnden.

lZ Bygg/ut' 12. 1.5

Prop. 1985/86: 1 263

länsstyrelsen. yrkesinspektioncn. de fackliga organen och andra intressen- ter som har fungerat på ett tillfredsställande sätt. Det vore enligt min mening olyckligt att införa regler som försvårar denna informella samver— kan. som bygger på förtroende och på informationsutbyte i samband med ofta snabbt uppkommande behov av förändringar av industribyggnader. Det remitterade förslaget innebär en onödig komplikation av förfarandet i sådana fall där allmän enighet räder om ätgärdens utft'irande. Frän effekti— vitetssynpunkt skulle det vara fördelaktigt. om PBL gav möjlighet för kommunerna att medge befrielse från bygglovsplikt beträffande åtgärder med befintliga industribyggnader både inom och utom detaljplan.

Jag föreslär därför att kommunen i detaljplan eller omrädesbestäm— melser kan besluta att tillbyggnader samt inre och yttre ändringar av byggnader som är avsedda för industriändamäl får ske utan bygglov. Denna möjlighet bör alltsä inte omfatta uppförande av nya byggnader och inte heller inredning eller ianspråktagande för väsentligt annat ändamål. Här bör det alltid ske en prövning med hänsyn till stadsbildsfrägan. påver- kan pä omgivningen och liknande. En förutsättning för att befrielse skall ske bör dock vara att yrkesinspektioncn i ärendet om detaljplan eller omrädesbestämmelser har tillstyrkt att undantag från bygglovsplikten medges och att det av yrkesinspektionens yttrande framgår att även skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som företräder arbetsta- garna har tillstyrkt befrielsen. På det sättet uppnås garantier för att bygg- lovsprövning kommer till stånd i de fall där de som har att bevaka arbets— miljön inte pä förhand vill avhända sig den möjlighet till inflytande som är inbyggd i bygglovsförfarandet.

12.2. Förutsättningar för bygglov till ny bebyggelse utanför område med detaljplan

2.2.1. Gäl/unde bestämmelser

För att mark skall få användas till bebyggelse förutsätts att den har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Sådan prövning sker vid planläggning enligt byggnadslagcn. l fräga om glesbebyggelse och tätbebyggelse av mindre omfattning fär prövningen även ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov (Sä BL).

För att man skall kunna närmare reglera tillkomsten av tätbebyggelse inom ett omräde, som vid översiktlig planläggning har prövats i och för sig lämpat för sådan bebyggelse. har tätbebyggelse i princip gjorts beroende av att detaljplan. dvs. stadsplan eller byggnadsplan. har fastställts för området. Enligt 56? l mom. fjärde stycket byggnadsstadgan gäller nämli- gen för sädana områden som inte ingår i detaljplan att byggnadslov inte får beviljas för nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse annat än för att tillgodosejordbrukets. fiskets. skogsskötselns eller därmed jämförligt be- hov. Genom en regel i 67% ] mom. byggnadsstadgan ges dock möjlighet för

/3 Bygglov 13.1.5—13.2.1

Prop. 1985/86: ! 264

länsstyrelsen att medge undantag (dispens) frän detta s. k. tätbebyggelse— förbud. om det finns särskilda skäl. Om det prövas lämpligt kan länsstyrel- sen mcd stöd av 2mom. samma paragraf delegera denna befogenhet till byggnadsnämnden. Det stora llertalet av landets byggnadsnämnder har nttmera sädan befogenhet.

l fräga om mark som skall utnyttjas för glesbebyggelse och tätbebyg— gelse av mindre omfattning innebär bestämmelsen i Så byggnadslagcn att lämplighetsprövningen kan ske direkt i samband med att ansökan om byggnadslov behandlas. Prövningen sker då i allmänhet mot bakgrund av någon form av översiktligt bedömningsunderlag. vanligen en kommun- översikt.

Dagens ordning innebär säledes att det för tätbebyggelse gäller ett krav på detaljplan. Om det inte finns någon detaljplan för omrädet. mäste sökanden kunna åberopa särskilda skäl för att fä bygga pä platsen. l tätbebyggelsefallen räcker det alltsä som motivering för avslag på lov till en enstaka byggnad att myndigheterna säger att tätbebyggelse räder och att sökanden inte har visat nägra särskilda skäl. Nägon detaljplan upprättas kanske aldrig för området. och därför blir det ofta ett evigt avslag för sökanden utan att han egentligen får veta varför.

[2.2.2 Utredningens jörslag orh remissutfa/Iet

De ändringar i rättsläget vid prövning av åtgärder utanför omräden med detaljplan som ligger i utredningens förslag torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Därmed faller även tätbebyggelseförbudet. All bebyggelse som utgör förändrad markan- vändning skall uppfylla det s. k. planenlighetskravet. Det betyder att ätgär- den inte får motverka syftet med marköversikten och inte heller syftet med bestämmelserna i 2—4 kap. i utredningsförslaget dvs. allmänna planlägg— ningsriktlinjer. bestämmelser om riksintressen och föreskrifter om bebyg- gelsemiljöns utformning. ()m en ansökt ätgärd uppfyller planenlighetskra— vet. skall den tillåtas. Prövningsorganen skall alltså "motbevisa" varför det inte går att bygga på en viss plats i stället för att sökanden — som nu — skall äberopa särskilda skäl för att få dispens från ett förbud.

Utredningen har också föreslagit att detaljplanekravet skall jämkas sä att en ansökan om ett enda hus som regel inte kan avsläs på den enda grunden att detaljplan behövs. Man kan säga att det har varit utredningens strävan att lägga kravet på detaljplan — med alla de rättsverkningar som följer med kravet — på en mer realistisk nivä än i dag. Utredningen vill göra kravet gällande i de situationer där det är naturligt att man verkligen upprättar detaljplaner för att reglera en bebyggelsemiljö. Endast om ansökningen avser en större byggnadsgrupp eller berör ett område med s.k. randbebyg— gelse. skall ett avslag kttnna grundtas enbart på en hänvisning till detalj—

I2 Rygg/ut' IZ.2.I—I7 7 7

Prop. 1985/86: 1 265

planekravet. I andra fall måste grunderna för ett eventuellt avslag hämtas från den översiktliga planeringen och lagens allmänna riktlinjer.

Utredningens förslag har fått ett något blandat mottagande. Allmän enighet räder om att tätbebyggelscförbudet inte längre är tjänligt som grttnd för bygglovsprövningen. Ett tlertal instanser anser dock att utred— ningsförslaget innebär en olämplig försvagning av kommunens möjligheter att styra tillkomsten av ny bebyggelse. Bl. a. anges den kommunalekono- miska aspekten ha fätt för svag betoning i förslaget. En del av de kritiska instanserna vänder sig särskilt mot tanken att samhället skall motivera avslagsbesluten i stället för att sökanden som f. n. skall äberopa särskilda skäl för att få tillstånd.

I2.2.3 Principiellt! synpunkter på Iämplighelxpröt'ningen

.-'l-1ittfr')'r.9lug: Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Det s. k. tätbebyggelseförbudet i dagens lagstiftning tas bort. All bebyggelse utom sådan som kan hänföras till kompletteringsåt- gärder skall undergå en allmän lämplighetsprövning av samma karaktär som i dag. Riktlinjer i översiktsplanen utgör ett viktigt beslutsunderlag i bygglovsärenden.

Jag vill först slå fast att jag anser det naturligt att regelsystemet i PBL anknyts till den sedan länge gällande principen att det skall ligga i samhäl— lets hand att avgöra var och när ny bebyggelse skall få ske. Eftersom jag delar remissinstansernas uppfattning att begreppet tätbebyggelse har spe- lat ut sin roll. kan PBL inte utgå från den i dag rädande grundsatsen att all tätbebyggelse är förbjuden utanför område med detaljplan. Det gäller alltsä att finna ett nytt prövningssystem som gör det möjligt att ändä ha kvar ett lika starkt samhällsintlytande som i dag. Strävan bör alltsä vara att det i praktiken skall vara möjligt att med PBL:s regler uppnä samma effekter som f.n.

Enligt min mening bör även prövningssystemet i PBL vila på grundsat- sen att mark som skall användas för bebyggelse skall lämplighetsprövas av samhället. Jag föreslår att en föreskrift med den innebörden tas in redan i lkap. Meningen är att lämplighetsprövningen skall ske vid detaljplane- läggning eller när områdesbestämmelser antas eller i samband med pröv- ning av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Det är de sist- nämnda fallen som jag skall behandla här.

lnom omräden utan detaljplan eller omrädesbestämmelser mäste i bygg- lovsärendcna göras en prövning av lämpligheten av varje sökt ätgärd. De allmänna intressen som skall läggas till grund för bedömningen finns an- givna i 2 kap. PBL. [ varje ärende skall då sökandens önskemål vägas mot dessa samhällsintressen i en allsidig prövning. Enligt min mening bör detta

12 Bygg/or 12.2.2—l2.21

Prop. 1985/86: 1 266

i lagtexten uttryckas så att ansökningar om bygglov skall bifallas om ätgärden uppfyller kraven i 2 kap.

Även om marken i och för sig skulle anses vara lämplig för bebyggelse. bör det finnas möjlighet för kommunen att ändä vägra lov. nämligen om ansökningen gäller ett omräde där detaljplaneläggning bör föregä fortsatt bebyggelseutveckling. l sädana fall där alltså det s. k. detaljplanekravet gäller — är det rimligt att ett avslag fär grundas pä det enda skälet att detaljplaneläggning behövs. innan byggnadsnämnden kan pröva lämplighe— ten av lokaliseringen och ta definitiv ställning till frågan om bebyggelse kan tillätas eller ej. Vilka situationer jag nu syftar på berörde jag närmare vid min behandling av detaljplanekravet (avsnitt 8.2.2). Jag föreslär alltsä en kompletterande prövningsgrund som tar sikte på detta fall.

Givetvis bör det också föreskrivas att åtgärden inte får strida mot om- rådesbestämmclser och att den kan antas uppfylla kraven i Bkap. för att bygglov skall lämnas.

Enligt min mening ger de bestämmelser för bygglovsprövningen somjag nu i korthet har presenterat ett lika starkt samhällsinflytande som dagens bestämmelser vid prövningen av frågor om lov inom områden som inte omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelserna i Zkap. får anses innehålla prövningsgrunder som är fullt tillräckliga för lokaliseringsprövning av ny bebyggelse. Meningen är att ansökningar om lov skall kunna avslås pä grundval av någon av dessa bestämmelser. om det bedöms att bebyggelsen inte är lämplig. Att man t.ex. skall kunna äberopa kommunalekonomiska skäl för avslag anserjag 'ara helt naturligt. och jag skall snart utveckla min syn på den frägan. Den egentliga föränd— ring som uppkommer i förhållande till dagens ordning ligger närmast i att vi övergår frän ett system med ett generellt ti'itbebyggelseförbud. som kan genombrytas efter ett dispensförfarande. till en ordning där ny bebyggelse skall lämplighetsprövas pä materiella grunder som anges i PBL.

Ett sådant förslag. som ligger i linje med den utveckling som har skett i praxis under de senaste åren. innebär en mer nyanserad prövning av tillåtlighetsfrägorna än den som sker vid det dispensförfarande som skall tillämpas i dag. Bakgrunden till mitt förslag är givetvis de översiktliga planernas ökade betydelse. Översiktsplanen får genom PBL en sådan förankring både hos kommunledningen. bland allmänheten och inom stat- liga organ att det faller sig naturligt att använda den som beslutsunderlag vid en allsidig bygglovsprövning i stället för att som utgångspunkt för prövningen ha ett allmänt förbud i lagen.

[2.2.4 Öt'ersikIsplanw'nus betydelse vid bygg/ut'spröi'ningen

Som jag nyss har slagit fast skall bygglovsprövningen grundas på be— stämmelserna i 2 kap.

I praktiken kommer det sannolikt att gå till så att byggnadsnämnden prövar ett bygglovsärende mot bakgrund av de uttalanden som kommun-

Prop. 1985/86: 1 267

fullmäktige i översiktsplanen kan ha gjort beträffande det aktuella omrä— det. Vid den översiktliga planläggningen harju lagens bestämmelser i fråga om lämpligheten av bebyggelse vanligtvis redan beaktats. lät vara i vari- erande utsträckning och med skiftande grad av precisering i olika omrä— den.

När man bestämmer vilken betydelse som översiktsplanen bör ha för lämplighetsprövningen i enskilda bygglovsärcnden. är det nägra frågor som jag anser viktiga att klargöra.

Översiktsplanen utgör en sammanvägning av olika allmänna intressen. Staten och kommunen har i de allra flesta fall i stora drag enats om riktlinjerna för den framtida markanvändningen. Även kommunmedbor— garna har haft tillfälle att påverka dessa grova riktlinjer. Naturligtvis kan samhällets organ inte förutse och överblicka utvecklingen i alla avseenden. Översiktsplanen kan alltså inte täcka alla uppkommande situationer.

När beslut fattas om planer eller när enskilda ärenden avgörs skall inte bara allmänna utan också enskilda intressen beaktas. [ översiktsplanen beaktas naturligtvis enskilda intressen i den mån de är kända vid planarbe- tet. Gäller det en ändring av översiktsplanen för ett begränsat område. där bebyggelse inom kort skall ske. är naturligtvis de enskilda intressena bättre kända och klarlagda än annars. För det mesta vet dock planerare och politiker inte mycket om vad alla fastighetsägare har för avsikter inom den närmaste framtiden. lnte heller kan översiktsplanen normalt tänkas ta en entydig ställning till detaljfrägor, t.ex. lämpligheten av alla enstaka nya byggnader. Det är alltså först när den enskilde ansöker om att t.ex. fä bygga ett hus som den förutsatta avvägningen mellan allmänna och enskil- da intressen kan göras på ett meningsfullt och slutligt sätt.”

Jag kan också uttrycka saken på följande sätt. De beslutande organen pä kommunal och statlig nivå skall se riktlinjerna i översiktsplanen som den allmänna sektorns samlade rekommendationer. som är grundade huvud- sakligen på de allmänna bestämmelserna i Zkap. Översiktsplanen är ett beslutsunderlag som kan ge förhandsupplysningar om vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om markanvänd- ningen. Ett bygglovsärende kan emellertid. som jag nyss påpekade. inte avgöras enbart mot bakgrund av översiktsplanens riktlinjer.

Om någon t. ex. vill bygga inom ett område där översiktsplanen anger att bebyggelse bör få tillkomma. medför inte denna angivelse i och för sig att bygglov skall meddelas. En närmare prövning mäste göras av den byg- gandes önskemål. främst om den plats där bebyggelsen avses ske — i sig och med hänsyn till omgivningen är lämplig för detta ändamål. ()m översiktsplanen i stället anger, att ytterligare bebyggelse inte är lämplig inom området. måste pä motsvarande sätt gälla att bygglov inte kan vägras enbart genom en hänvisning till riktlinjen i översiktsplanen. Byggnads- nämnden måste i detta fall noggrant pröva förefintligheten och tyngden av det allmänna intresse som kommer till uttryck i översiktsplanen i den

[2 Bygg/ut' [2.2.4

Prop. 1985/86: 1 268

aktuella delen och om intresset verkligen skulle motverkas genom den sökta åtgärden. Kanske ligger byggnadsplatsen i utkanten av ett stort. nägot oklart avgränsat skydds- eller bevarandeonträde. Det är inte säkert att syftet med riktlinjen har samma tyngd inorn hela omrädet. Det kan också vara så att byggnader av ett visst slag eller för ett särskilt ändamål väl kan förenas med det angivna allmänna intresset.

Vilken betydelse som översiktsplanen fär som underlag för byggnads- nämndens beslut i enskilda ärenden blir därför ocksä i hög grad beroende av hur konkret och nyanserat planen är utformad.

När det gäller riktlinjer som innebär ett ställningstagande för restriktivi- tet mot ytterligare bebyggelse har naturligtvis riktlinjer av typen "ingen bebyggelse fär tillkomma" stor genomslagskraft. om det skyddsvärda intresset är starkt och väl dokumenterat. Vill emellertid kommunen åstad— komma ett förbud mot bebyggelse inom det avsedda omrädet. mäste detaljplan. omrädesbestämmelser eller förordnande enligt speciallagstift— ning tillgripas.

En speciell situation vill jag kort belysa. Det är det fallet att översikts- planen alldeles klart innebär motstridiga uppfattningar mellan länsstyrel- sen och kommunen om hur de allmänna intressena skall tas till vara pä platsen i fråga. Av länsstyrelsens granskningsyttrande skall det framgä om denna situation räder. Den enskilde och byggnadsnämnden får här ingen samlad vägledning om hur Zkap. skall tillämpas. Även här mäste. menar jag. byggnadsnämnden göra en helt självständig bedömning av det all- männa intressets vikt enligt 2 kap. Nämnden bör alltså inte vara bunden av länsstyrelsens tolkning lika litet som av kommunfullmäktiges. Det slutliga avgörandet torde ändä oftast falla på länsstyrelsen till följd av ett förord- nande om prövning enligt 12kap. av enskilda ärenden om lov inom det aktuella området.

Skulle ett Hertal ansökningar aktualiseras inom området. anser jag att nämnden bör ta initiativ till planläggning genom detaljplan eller omrädes- bestämmelser. Därigenom blir det på ett bindande sätt klargjort hur de allmänna intressena skall tillgodoses.

[ specialmotiveringen (8 kap. lZ'. sil återkommer jag med exempel som belyser vilken betydelse som översiktsplanen i olika situationer kan ha vid bygglovsprövningen. Jag vill här bara göra den kommentaren att översikts— planen givetvis skall ha samma betydelse. oavsett vilken instans som prövar ett bygglovsärende.

[2.2.5 Kommami/ekonom[ska morir vid bygg/m'.t-pn'irningwt

1 huvudsaklig överensstätnmelsc med utredningen föreslär jag en be- stämmelse i Zkap. om att bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för detta ändamål med hänsyn bl.a. till möjligheterna att ordna trafik. vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice.

En fråga som har tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet ttnder remiss-

12 Bygg/ut' [2.2.4——I2.2.5

Prop. 1985/86: 1 269

behandlingen är vilka korntnunalekonomiska synpunkter som i det enskil— da bygglovsärendet rimligen bör få läggas pä bebyggelseutvecklingen. Här finns det tvä tänkbara situationer. Det ena fallet är att översiktsplanen inte innehäller nägra särskilda riktlinjer som är grundade på kommunalekono- miska överväganden. l)et andra fallet är att kommunen har gjort uttalan- den i översiktsplanen av innebörd t. ex. att av kommunalekonomiska skäl ingen ytterligare bebyggelse är lämplig utanför redan detaljplanelagda om- räden. Mitt fortsatta resonemang avser bäda dessa situtioner.

Mänga remissintanser anser att kommunerna enligt utredningens förslag fär alltför begränsade möjligheter att hävda de kommunalekonomiska kon- sekvenserna. lnnan jag ger min syn pä saken vill jag äterge utredningens resonemang i frägan. Utredningen anförde bl.a. följande (5. 7l4):

Marken skall enligt 4 s' vara lämpad för bebyggelseändamäl med hänsyn till sundhet. grundförhällanden och möjligheterna att ta hand om avfall. förebygga vatten- och luftförorening samt bullerstörningar. Möjligheterna att ordna trafik—. energi-. service- och vattenförsörjning skall man också särskilt ta hänsyn till.

Till ledning för denna paragrafs tillämpning direkt i enskilda tillstånds— ärenden bör följande framhållas.

Den enskildes önskan att bo eller att etablera en verksamhet på en viss plats är i sig ett bevis på att platsen har viktiga kvaliteter för honom som samhället bör ta hänsyn till. Detta hänsynstagande fär emellertid inte leda till att man underlåter att beakta motstående allmänna intressen. Nägra sädana intressen finns upptagna i förevarande paragraf. Ett beaktande av något eller flera av dessa intressen kan leda till att den enskilde vägras tillstånd. Vid denna bedömning är det viktigt att ta hänsyn till bebyggel- sens karaktär.

Det finns anledning att nägot skilja på de samhällets krav som anges i paragrafen. Vissa anspråk hänför sig till i huvudsak fysiska faktorer. t. ex. sundhets- och grttndförhållandeaspekterna. medan andra anspråk också inrymmer samhällsekonomiska bedömanden. t. ex. kraven pä trafik-. ener- gi-. service— och vattenförsörjning.

Om de rent fysiska hindren för bebyggelse kan övervinnas genom ätgär- der som den sökande själv vidtar kan inte 4 s. i därav berörda hänseenden. läggas till grund för avslag pä en ansökan om tillstånd. Samma synsätt bör tillämpas beträffande sädana åtgärder som visserligen kommunen har att utföra. men där avgifter kan tas ut som är avsedda att täcka de kostnader som är förknippade med ätgärden.

Beträffande sädana prövningsgrunder som också innefattar samhälls- ekonomiska aspekter förtjänar nämnas. att detta begrepp är väsentligt vidare än ett kommunalekonomiskt synsätt när det senare inskränks till att omfatta sädana faktorer som kommer till uttryck som utgifter och inkoms— ter i en kommunal budget. ] det förra begreppet innefattas nämligen den sammantagna effekten av en viss ätgärd inom alla samhällssektorer och för den enskilde själv. Nägra utvärderingar av denna vidare art kan mycket sällan göras i ett enskilt tillständsärende. Inte heller i en översiktlig planc- ring kan sädana avvägningar göras med sädan precisering att resultatet därav kan. annat än i yttersta undantagsfall. ensamt ge vägledning om ett visst företag skall få komma till stånd eller inte. De begränsningar som

Prop. 1985/86: [ 270

finns när det gäller möjligheten att i praktiken göra en samhällsekonomisk bedömning av tillätlighetsfrågan beträffande ett ansökt företag måste själv- fallet i än högre grad gälla när kommunalekonomiska bedömningar åbero- pas som indikation på de saml'tällsekonomiska effekterna av en åtgärd. Däremot kan man inte bortse från att kommunalekonomiska förhållanden i vissa fall kan utgöra en beaktansvärd restriktion. Det bör emellertid då krävas att denna effekt är klart påtaglig och identifierbar i det enskilda tillståndsärendet. [ sammanhanget bör då också nämnas. att det generella servicekrav som anses följa mec. varje nybyggnad också finns i anslutning till en befintlig byggnad. Ett begränsat. kanske successivt. tillskott till befintlig bebyggelse kan då inte sägas medföra sådana konsekvenser i här berört avseende som är klart påtagliga och identifierbara i det enskilda tillståndsärendet.

[ resonemanget finns det alltså ett försök till definition av vad som är kommunalekonomiska konsekvenser. Genom uttalandet skapas också ett utrymme för att man i princip skall kunna beakta sådana omständigheter i bygglovsprövningen. Så långt ärjag helt ense med utredningen.

Vad det här är fråga om är de effekter som kommunens ställningstagan- den i markanvändningsfrägor i större eller mindre utsträckning får både på behovet av investeringar i kommunala anläggningar och för kommunens serviceskyldighet. N_v bebyggelse utanför tätorterna kan innebära ökade krav på teknisk service (vatten. avlopp. energi, brandskydd. renhållning m. m.). kommunikationer tvägar. kollektivtrafik) och social service (barn- tillsyn. äldrevård. skolor m.m.).

Utredningen har alltså föreslagit att kommunalekonomiska effekter skall få tillmätas vikt vid tillständsprövningen endast då dessa är klart påtagliga och identiferbara i det enskilda bygglovsärendet. Detta har utsatts för stark remisskritik från framför allt kommunalt håll. Man har hävdat att kommu- nerna får alltför små möjligheter att hävda kommunalekonomiska faktorer och att detta kommer att leda till en omfattande och icke önskvärd bebyg- gelse utanför planlagda omräden.

Enligt min mening skulle det bli mycket svårt — för att inte säga omöjligt — att generellt upprätthålla ett sådant krav som utredningen ville ställa. Orsaken till detta är helt enkelt svårigheten att i en kommunal budget särskilja kostnaderna för ett enstaka projekt. Beräkningar av kostnader för bebyggelse i glesbygden förutsätter kunskaper bl.a. om de s. k. tröskelef— fekterna av kommunala investeringar i olika verksamheter. Om investe- ringar i en viss verksamhet redan är till fttllo utnyttjade, medför varje ytterligare krav på verksamheten att nya investeringar måste göras. Pro- blemet är dock vilket visas av praktiska undersökningar att några exakta kunskaper om tröskeleffekterna är svåra att nå i de flesta fall.

Även för taxefmansierad sevice kan det vara svårt att få kostnadstäck- ning för varje enstaka projekt. Ta xorna består Ofta av en fast och en rörlig del. Den fasta avser att täcka kapitalkostnader för investeringar och den rörliga skall täcka förbrukningen eller den lämnade servicen. De faktiska

l.? Bygg/ut' D..-"' .5

Prop. 1985/86: 1 271

kostnaderna katt därför variera avsevärt för olika delar av kommunen. 12 Bygg/m- t. ex. mellan tätorter och landsbygd ”eller mellan olika landsbygdsdelar. Det 13-3-5—13-3J är däremot inte alltid möjligt eller ens lämpligt — att differentiera taxorna så att kostnadstäckning näs i varje projekt.

Vad jag nu har anfört leder till att jag vill anlägga ett något annorlunda betraktelseätt i dessa frågor än utredningen.

[ vilken grad ett beslut i ett bygglovsärende kommer att påverka kommu- nens ekonomi beror givetvis på i vilken utsträckning bebyggelsen ställer krav på ökad kommunal service. lbland kan man räkna med att den kommunala service som blir aktuell kan tillgodoses med redan gjorda investeringar eller insatser. Enligt min mening bör en bygglovsansökan kunna avslås med hänvisning till att bebyggelsen är olämplig på grund av oacceptabla kommunalckonomiska effekter. om situationen är sådan att det står klart att redan ett begränsat tillskott till den befintliga bebyggelsen skulle framkalla krav på nya kommunala insatser som inte finns med iden kommunala planeringen. Ett exempel på detta kan vara att va-anordning- arna för en bebyggelsegrupp är maximalt belastade.

I övrigt harjag den uppfattningen att det bör råda stor frihet för kommu- nerna att utforma riktlinjer för bebyggelsen i glesbygd och att sådana riktlinjer bör kunna skifta karaktär allt efter kommunens inställning till de kommunalekonomiska frägorna. De kommunala bedömningarna av de ekonomiska effekterna bör alltså tillmätas stor betydelse vid bygglovs— prövning bäde inom områden där översiktsplanen innehåller uttalanden i detta avseende och i andra områden.

Jag vill alltså stryka under att kommunerna måste ges samma möjlighe- ter som idag att förhindra att sådan bebyggelse uppkommer som är ägnad att medföra påtagliga negativa konsekvenser för kommunens ekonomi. När den bedömningen görs. skall givetvis i första hand befintliga förhållan- den beaktas. men det måste också vara möjligt att ta hänsyn till en väntad bebyggelseutveckling inom området. Det är emellertid angeläget att kom- munen alltid motiverar ett eventuellt avslag genom att ange i vilket avseen— de bebyggelsen är olämplig i det speciella fallet. På det sättet får sökanden klart för sig kommunens sakskäl och kan därmed lättare bedöma vilka eventuella åtgärder som bör vidtas.

12.3. Kompletteringsåtgärder utanför områden med detaljplan blir fria från planprövning

[2.3.1 Principiellt? synpunkter på rätten att fortsätta pågående markun-

vändning

Mitt förslag: Nybyggnadsförbuden avskaffas. För vissa åtgärder — kompletteringsåtgärder skall fastighetsägare i princip kunna räkna med att bygglov lämnas. Någon lämplighetsprövning från allmän syn- punkt skall inte göras i dessa fall.

Prop. 1985/86: ] m

PBL-utredningen har föreslagit att frågor om lov till åtgärder som utgör 'en fortsättning av den pågående markanvändningen på en fastighet skall bedömas enligt bestämmelser som är förmänliga för tastighctsägaren. Lov skall kunna vägras endast på vissa särskilda grtmder. De enskilda intres- sena bör enligt utredningen fä en särskild tyngd när det rör sig om pä- gående markanvändning. Övriga ätgärder. dvs. sådana som innebär för- ändrad markanvändning, skall däremot prövas enligt en annan ordning. som ger samhället större befogenheter. Här kommer nämligen också plan- mässiga bedömningar in i bilden.

Jag vill genast göra klart att jag ställer mig bakom de principer som förslaget vilar på. nämligen att det skall vara ganska enkelt för fastighets— ägare att få bygglov till vissa ätgärder. Någon lämplighetsprövning från allmän synpunkt — dvs. planmässiga bedömningar bör i princip inte göras i dessa fall. Av skäl som jag snart kommer att redovisa anser jag dock inte att begreppen pågående och förändrad markanvändning bör användas för att avgränsa dessa. fall. Jag föreslår i stället att den grupp av åtgärder som skall vara fria från planprövning konkret anges i lagtexten. 1 den fortsatta framställningen använderjag '"kompletteringsåtgårder'" som en samlingsbetcekning för vad jag avser.

Nybygg/i(id.;/?.irbuden :: vskujfkts

Det finns i dag en gräns mellan allmänt och enskilt inflytande som dras upp genom begreppet nybyggnad. Allt som kan hänföras till nybyggnad kan samhället bestämma över med planer och nybyggnadsförbud. Begrep- pet nybyggnad är så vidsträckt att det inrymmer inte bara uppförande av helt nya byggnader utan också en hel del åtgärder med befintliga hus. Inom omräden med nybyggnadsförbud uppstår situationer där samhällets osä— kerhet beträffande den framtida markanvändningen läser fastighetsägaren pä ett olyckligt sätt.

Jag delar utredningens uppfattning att olägenheterna med nybyggnads— förbuden är så stora att de nu bör avskaffas. Därmed kan också begreppet nybyggnad avvaras. I enlighet med utredningens syften bör en av utgångs- punkterna för ett nytt system vara att till kompletteringsåtgärder hänföra en del av de åtgärder som i dag hänförs till nybyggnad. Med andra ord: vissa saker som i dag kan regleras av samhället med planer och förbud skall enligt PBL utgöra kompletteringsåtgärder och därmed inte vara un- derkastade kravet på lämplighetsprövning.

Funktirmen av begreppet pågående murkunvändning

Begreppet pågående markanvändning infördes i byggnadslagcn och i vissa angränsande lagar —— naturvårdslagen. väglagen. lagen om enskilda vägar och byggnadsminneslagcn är l972 i samband med lagstiftningen i anslutning till den fysiska riksplaneringen (prop. 1972: I | I. bil. 2. s. 332—

Hänvisningar till S12-3

13 Bygg/ut' 13.3. I

Prop. 1985/86: 1 273

3.36). Begreppet gavs då främst funktionen att avgränsa det intrång av t. ex. en fastställd generalplan. som bör medföra rätt till ersättning eller inlösen.

Enligt PBL-utredningens förslag skall begreppet ha en mer vidsträckt betydelse. Det skall sålunda tillämpas inte bara vid avgörandet av ersätt- ningsfrägor titan även vid bygglovsprövningen. Begreppet skulle därmed i större utsträckning än förut komma att gälla även för byggnader och andra anläggningar.

Skillnaden mellan pågående och förändrad markanvändning visar sig alltså enligt utredningens förslag bl.a. vid byggltwsprövningen. Åtgärder som utgör en fortsättning av den pågående markanvändningen skall i princip uppfylla enbart kraven i de bestämmelser som anger hur en bygg- nad skall placeras. utformas och utföras inom en tomt. som har godtagits för bebyggelse. Åtgärder som utgör förändrad markanvändning däremot skall uppfylla både dessa krav och kravet på lämplighet från allmän syn- punkL

Skillnaden kan också mer förenklat uttryckas så att man vid förändrad markanvändning kan pröva både var och när en åtgärd skall få företas och hur den skall utföras. medan man vid pågående marktmvändnig kan pröva enbart hur den skall utföras.

En av tankarna bakom utredningsförslaget är i korthet att kommunens mer eller mindre osäkra planer på att marken skall användas till något helt annat än den användning som pågår och som fastighetsägaren vill fortsätta inte bör få hindra att en etablerad verksamhet fortsätter. Är planerna så fasta och realistiska att kommunen genast vill ha dem genomförda trots fastighetsägarens motstånd. får det visserligen ske. men endast om kom- munen är beredd att förvärva marken. ] enlighet härmed innehåller utred- ningsförslaget en bestämmelse som innebär att lov till en åtgärd som kan hänföras till pågående markanvändning fär vägras. om kommunen har fått tillstånd att expropriera den berörda marken.

Den grundsyn som ligger bakom utredningsförslaget ansluter jag mig som nämnts helt till.

Skälen till att begreppet pågående mar/(användning inte bör användas

Skälen till att begreppet pågående markanvändning enligt min mening inte bör användas i detta sammanhang är främst följande.

()m begreppet pågående markanvändning skall tas in i lagtexten. måste i motiven anges vilka åtgärder som skall falla Linder begreppet. Det är otillfredsställande att de tillämpande myndigheterna i stor utträckning hänvisas till motiven för att få vägledning när det gäller tolkningen av ett begrepp. vars innebörd kan skifta i olika situationer. En sådan lagstift— ningsteknik för dessutom med sig stora problem. om det i framtiden blir nödvändigt att begränsa eller vidga den krets av åtgärder som skall hänfö- ras under begreppet. Begreppet pågående markanvändning har sin plats också i en del andra lagar och har där en speciell innebörd. Att ge begrep-

12 R_i'gg/m' 12.3. I

Prop. 1985/86: 1 274

pet en särskild innebörd vid tillämpningen av PBL kan välla osäkerhet vid tillämpningen av dessa andra lagar.

/2._t'.2 Vad mm skall utgöra kanrplcttw'ingsätgiirdgr

t'l-tittjörslug: Kompletteringsätgärder kan avse en- eller tvåbostadshus som ligger utanför områden med detaljplan. 'l'ill kompletteringsätgärder hänförs

— uppförande av komplementbyggnader.

— mindre tillbyggnader. — yttre ätgärder (omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad. taktäcknings- material och liknande).

— invändiga ändringar av byggnader. — bygglovspliktiga underhällsätgärder.

Beträffande yttre åtgärder och invändiga ändringar — bortsett från ändringar av användningssättet — gäller befrielsen från planmässiga bedömningar inte bara för en- eller tväbostadshus utan för alla bygg- nadstyper.

När det gäller att bestämma vilka åtgärder som bör anses vara komplet- teringar är det naturligt att grunda övervägandena på utredningens förslag.

Utredningens ji'irx/(lg

Enligt utredningen borde i huvudsak följande åtgärder hänföras till på- gående markanvändning.

l. Inre åtgärder. Ändring av bärande delar. uppvärmnings- eller ventila- tionsanordningar. inrättande eller väsentlig ändring av ledningar. invändig ändring av en byggnad som avsevärt påverkar dess planlösning samt underhällsätgärder i den mån dessa över huvud taget är bygglovspliktiga. Även om det inte sägs uttryckligen i betänkandet. torde man kunna utgå ifrån att även vissa _vuru ätgärder anses ingå i pågående markanvändning. t. ex. omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad eller tacktäckningsmaterial.

2. S/m'irrc fifirxltjmningur i (lnt'äna'ningxsätta! beträffande byggnader. Det skall dock betraktas som förändrad markanvändning om det sker en övergång från den ena till den andra av någon av följande kategorier. nämligen bostad. handel. industri. kontor, samlingslokaler. garage. hotell. byggnader för allmänt ändamål och ekonomibyggnader.

3. Tillbyggnad. Ett eller två bostadsrum. utrymmen för sanitära ända- mål. förråd eller garage. veranda. balkong. uteplats med tak. Tillbyggnad av fritidshus så att det blir möjligt att utnyttjas som helärsbostad skall i vissa fall utgöra förändrad markanvändning. nämligen om tillbyggnaden har väsentlig inverkan på kommunens serviceskyldighet.

4. Uppförande av nya byggnader !" vissa/"all. Ekonomibyggnader. kom-

IZ Bygg/or [2.3.1— [2.3.2

Prop. 1985/86: 1 275

pletteringsbyggnader i form av t.ex. båthus. bastu. garage. förråd. gäst- stuga samt bostadsbyggnad päjordbruksfastigheter och i vissa fall även på andra rörelsefastigheter.

5. Åtz'rllppj'r'jramlc inom 5 år av en riven eller brands/radar! byggnad. Utredningen föreslog en särskild bestämmelse (13 kap. 34.5) om att åter- uppförande av en riven eller brandskadad byggnad skall hänföras till pågående markanvändning. Här kan man alltså se förskjutningcn från dagens begrepp nybyggnad till pågående markanvändning. Särskilt gäller det punkterna 3 och 4. som i dag betraktas som nybyggnad. Även under punkten 1 kan man utläsa en viss förskjutning. eftersom ombyggnad och andra genomgripande ändringar av en byggnad f.n. hänförs till nybyggnad. Utredningen föreslog också en s.k. undantagsregel. som innebär att även åtgärder som från den enskildes synpunkt är ganska obetydliga kan betraktas som förändrad markanvändning. nämligen om de är ägnade att väsentligt inverka på kommunens planer och program för olika verksam- heter. t. ex. beträffande va—utbyggnad eller annan samhällsservice. Under remissbehandlingen har det väckts stark kritik mot utredningens förslag vad gäller innebörden av begreppet pågående markanvändning. Man anser att begreppet måste preciseras bättre. och en del instanser framhåller att det måste snävas in. Undantagsregeln har också kritiserats. Jag har bl.a. övervägt om den uppräkning som jag gjorde nyss innehåller åtgärder som normalt får så genomgripande effekter för den kommunala ekonomin och planeringen som flera instanser hävdar. Mina överväganden har resulterat i attjag nu föreslår följande.

[Witt/'ijrslag till begränsningar

Jag anser till en början att utredningens undantagsregel är vansklig att tillämpa och att den lämnar för stort utrymme åt skiftande politiska bedöm- ningar. Om man vill ha en så entydig gräns som möjligt för de "planpröv- ningsfria” åtgärderna och strävar efter rättssäkerhet och förutsebarhet. kan en sådan regel inte införas. Detta påverkar i viss mån avgränsningen av de åtgärder som bör räknas som kompletteringar.

] stort finner jag emellertid inte anledning att förorda några väsentligt annorlunda bedömningar än dem som utredningen har gjort i avgränsnings- frågan. Jag föreslår sålunda att följande åtgärder skall betraktas som kom- pletteringsåtgärder:

!. Uppförande av komplementbyggnader.

2. Mindre tillbyggnader.

3. Yttre åtgärder på byggnader i form av utbyte av fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial och liknande.

4. lnre åtgärder i form av ändringar sotn berör de bärande delarna eller som påverkar planlösningen eller som innebär att eldstäder m.m.. hissar eller anordningar för ventilation m.m. installeras eller ändras väsentligt.

[2 Bygg/(n' [2.3.2

Prop. 1985/86: 1 276

5. Bygglovspliktiga underhållsåtgärder. När det gäller punkterna I och 2 om uppförande av komplementbygg- nader och tillbyggnader anserjag det vara befogat att göra vissa begräns- ningar i förhållande till utredningsförslaget. Jag menar nämligen att man starkt bör betona tillbygggnadens och den tillkommande byggnadens ka— raktär av komplement till den befintliga bebyggelsen på fastigheten. Till- skottct fär s_jävfallet inte vara så betydande att det kommer att dominera över det tidigare byggnadsbcständet på fastigheten. Beträffande den sär- skilda frågan om hur man skall betrakta successiva åtgärder med en bygg- nad återkommcr jag i specialmotiveringen (8 kap. l3 ä). En liten utvikning är motiverad när det gäller tillbyggnader i områden med fritidsbebyggelse som är attraktiva för bosättning året om. Följande tankegång ligger bakom utredningens förslag i denna del 1 ett visst område kan en tillbyggnad tänkas ske utan någon som helst inverkan på kommunens planer för service av olika slag. 1 ett annat område är förhållandena sådana att en i och för sig normal och naturlig tillbyggnad medför allvarliga konsekvenser för verksamhetsplaneringen. därför att tillbyggnaden kan medföra att huset används som helärsbostad. Därmed kan det uppstå krav på förbättring av vat-anordningarna och annan samhällsservice. ()m åtgärden -- sedd i belysning av tidigare gjorda till- byggnader i omgivningen ger upphov till betydande problem i samhälls- planeringen. är det rimligt att kommunen vid prövningen inte bara ser till att byggnaden får en godtagbar utformning. Lika naturligt är det att man då kan göra en planmässig prövning och att det finns möjlighet att vägra tillbyggnaden därför att området inte är lämpat för ett mer intensivt utnytt- jande. Enligt utredningsförslaget kan tillbyggnaden i ett sådant fall vägras med hjälp av den förut nämnda undantagsregeln. Eftersom jag tidigare har avvisat tanken påatt införa en motsvarighet till undantagsregcln, måste en lösning av frågan sökas efter andra vägar. Jag har övervägt flera olika lösningar på denna komplicerade fräga. Den lämpligaste utvägen är enligt min mening att mindre tillbyggnader generellt räknas som kompletteringsätgärder. Om kommunen i det speciella fallet bedömer tillbyggnadens effekter som oacceptabla. t.ex. med hänsyn till serviccskyldigheten, bör det emellertid finnas möjlighet att. innan bygg- lovsärendet avgörs. anta en detaljplan eller områdesbestämmelser som begränsar den högsta tillåtna byggnads- eller bruksarean. Jag föreslår alltså att bestämmelser med denna innebörd införs. ] förtydligande syfte vill jag här tillägga — utöver vad jag anförde i lagrådsremissen (s.2]l) — att omrädesbestämmelser med sådan verkan kunna användas enbart beträf- fande fritidshus. Hur bedömningen bör göras av om ett hus är ett fritidshus eller inte harjag tidigare behandlat (avsnitt 8.8.2). Jag återkommer också i specialmotiveringen till den frågan (3 kap. 9 å). Enligt utredningens förslag skall till pågående markanvändning hänföras

[2 Bygg/or [3.3.2

Prop. 1985/86: 1 277

även i'tteruppförande av en riven eller brandskadad byggnad. om ansökan 13 B st:/OV lZ ?

v ges in senast fem är från den dag då rivningen påbörjades eller branden " "? inträffade. Förslaget har fält ett mycket blandat mottagande av remissin- stanserna.

För egen del anser jag att det. när en byggnad som har tjänat ut eller brunnit ner skall ersättas av en ny byggnad. bör finnas en möjlighet att göra en lämplighetsprövning av markens användning för den nya byggnaden. Denna möjlighet till en planmässig prövning vid äteruppförandet som finns även enligt gällande rätt skulle gä förlorad. om utredningens förslag genomförs. Därför bör äteruppförandet av en riven eller brandska- dad byggnad ske enligt vanliga regler. dvs. de gällande planerna skall läggas till grund för bygglov-'sprt'Wningen. Samtidigt anser jag det dock angeläget att bereda fastighetsägaren ett rimligt ekonomiskt skydd. om äteruppförande vägras och ägaren till följd härav drabbas av en förlust. Detta innebär en förstärkning av fastighetsägarens ställning. Jag äterkom- mer därför (avsnitt l8.2.2) med förslag till kompensationsregler i detta avseende.

Jag vill påstå att det inte alls är lika angeläget att införa lättnader i prövningen för flerfamiljshus. industribyggnader och liknande som det är för en- eller tväbostadshusen. Det är de sistnämnda som i dag oftast kommer i kläm genom nybyggnadsft'ärbudens verkningar. Till detta kom- mer att det är svårt att till fullo förutse vilka konsekvenser det skulle ta. om det för alla slags fastigheter införs en principiell rätt att utan planmässig prövning göra tillbyggnader och uppföra kotnplementbyggnader. Särskilt om någon motsvarighet till utredningens förut nämnda undantagsregel inte skall införas. kan kommunen med en sädan princip försättas i ett läge där lokaliseringen av en verksamhet inte får prövas. trots att en prövning skulle vara helt befogad med hänsyn till effekterna t. ex. på arbetsmarkna- den och för bostadsbyggandet i orten eller regionen.

Med hänsyn härtill föreslår jag att rätten att få kompletteringsätgärdcr prövade enligt den enklare modellen. dvs. utan prövning av ätgärdernas allmänna lämplighet. skall avse enbart en- eller tväbostadshuscn. Beträf- fande inre och yttre förbättringsåtgärder finns det emellertid skäl att utvid- ga rätten även till byggnader av annat slag. Jag återkommer snart till denna fråga.

Jag kommer nu in på frågan om rätten till kompletteringsätgärder bör gälla både inom och utanför områden med detaljplan.

Man kan tänka sig det ganska vanliga fallet att det finns en gammal bebyggelse i ett område som skall förnyas och där kommunen antar en detaljplan som anger en ändrad markanvändning. Om det i en sådan situation uppkommer behov av rationalisering av den verksamhet som pagär i området eller av andra förbättringsätgärder. kan dagens byggnads- lagstiftning lägga hinder mot detta. t. ex. genom förbudet mot nybyggnad i strid mot stadsplan enligt 34å byggnadslagcn.

Prop. l985/86: ] 278

Bl.a. för att man skall komma till rätta med dessa olägenheter har utredningen föreslagit att den pågående markam'ändningen i dessa situa— tioner bör fä fortsätta utan hinder av att bebyggelsen till följd av den nya planen har blivit planstridig. Den fastighetsägare som inte är villig att genomföra den nya planen skall tillåtas att göra vissa förbättringar och utvidgningar ända fram till den tidpunkt då samhället bestämmer sig för att den nya planen verkligen skall genomföras och därför förvärvar äganderät— ten till marken.

Jag delar i princip utredningens grundtanke att samhällets osäkerhet när det gäller tidpunkten för genomförandet av den nya planen inte alltför härt bör drabba den fastighetsägare som hellre vill fullfölja och komplettera den pägäende verksamheten.

En lösning i enlighet med utredningsförslaget gör det emellertid mycket svårt att förutse utvecklingen inom planområdet. Med hänsyn härtill anser jag att det inte bör föreligga någon rätt att inom områden med detaljplan fä kompletteringsåtgärder prövade enligt den enklare modellen. Här bör i stället gälla ett principiellt krav på att alla ätgärder skall stämma överens med planen. Jag återkommer snart (avsnitt 12.4.2) med några beydelsefulla undantag från den principen.

IZ.3.3 Lägre/(nisk lösning för pröt'ningsjörjitrandcl

Mitrjörslag: Begärs expropriationstillständ eller påbörjas planarbete som berör den aktuella byggnaden eller marken. får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att ärendet om expropriationstillständ avgjorts eller planarbetet avslutats. Om ett plan- arbete päbörjas. får byggnadsnämnden besluta om anstånd i högst två är med avgörandet om lov.

Prövningen av kompletteringsåtgärder blir som nämnts betydligt snä- vare än i andra fall och skall i princip avse enbart frågan om åtgärden uppfyller kraven på byggnader i 3kap. Ytterligare en avslagsgrund för kompletteringsätgärder skall dock diskuteras här.

I likhet med utredningen anserjag nämligen att en ansökan om lov skall kunna avslås. om expropriationstillständ har beviljats beträffande den byggnad eller mark som ansökningen avser. Det är rimligt att byggnads- nämnden bereds ett visst rädrum med avgörandet av lovärenden. om kommunen eller någon annan begär tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som avses med ansökningen. I denna situation bör således ärendet om lov kunna vila till dess att frågan om expropriationstillständ avgjorts. Om sadant tillstånd sedemera beviljas. bör nämnden kunna avslä ansökningen om lov. Det nu beskrivna förfarandet är avsett att tillämpas t.ex. om kommunen vill förhindra en bygglovspliktig åtgärd som annars

I.? Bygg/ut' [BJJ—[2.3.3

Prop. 1985/86: [ 279

skulle ha tillåtits enligt de föreslagna prövningsgrunderna för bygglov. dvs. i detta fall 3 kap. Systemet med anstånd bör utformas på 'ett något annor- lttnda sätt änjag förordade i lagrådsremissen (s. 2l3 f). Jag äterkommer till detta i specialmotiveringen ("8 kap. 23 s').

Skälen för att det bör finnas en möjlighet att vänta med avgörandet för att söka expropriationstillstand har angetts av utredningen. Jag instämmer här i utredningens resonemang — utom när det gäller användningen av begreppet pågående markanvändning — och anser det därför lämpligt att återge det i dess helhet (s. 456):

En ätgärd som uppfyller alla egenskapskrav i 5 kap. och som ligger inom ramen för pågående markanvändning skall alltså enligt det hittills förda resonemanget tillätas, även om kommunen har planer på att fastigheten skall tas i anspråk för annat ändamål. Även om någon mer pätaglig ökning av exploateringsgraden inte föreslås kunna inrymmas i begreppet pä- gäende markanvändning kan denna rätt till investeringar ibland tänkas höja fastighetsvärdet. Följden av att bygglov inte kan vägras blir därigenom ett högre ersättningsbelopp om och när fastigheten någon gäng i framtiden skall inlösas av kommunen för genomförand ' av det planerade ändamålet.

I en del situationer. främst när ändringen av ändamålet med markan- vändningen är nära förestående enligt de kommunala planerna. kan det dock leda till märkliga resultat om inte ytterligare något instrument för att avvärja en olämplig och kanske dyrbar investering kan erbjudas i lagen. Här måste man också beakta att det kan tänkas uppstä fall där en åtgärd inom ramen för pägäende markanvändning resulterar i att en byggnads- kropp blir mer beständig och därmed svårare att ta bort i framtiden. Man "bygger fast sig" på en olämplig plats. Även för den enskilde torde det vara enbart fördelaktigt. om man i omedelbar anslutning till den satsning som han stäri begrepp att göra kan få ett besked om hur kommunen ställer sig.

Det får dätför av flera skäl anses rimligt att som ytterligare en grttnd för att vägra lov till ätgärder inom ramen för pägäende markanvändning i lagen ange att kommunen har fått tillstånd att expropriera fastigheten eller den del av fastigheten som är berörd. Förslaget innebär alltså att kommunen i samband med en ansökan om lov måste ta ställning till aktualiteten av den markanvändning som anges i kommunens planer. Man kan välja mellan att tillåta den sökta åtgärden och då vara beredd att vid en eventuell framtida inlösen betala för den värdeökning som åtgärden kan medföra för fastighe- ten eller att direkt genomföra sina planer och därvid betala den löseskilling som bestäms med ledning av marknadsvärdet på fastigheten.

Det bör också finnas möjlighet att under viss tid vänta med att avgöra en ansökan. om kommunen vill anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser för den aktuella byggnaden eller marken.

Päbörjas ett arbete med att upprätta. ändra eller upphäva detaljplan eller omrädesbestämmelscr bör det finnas en möjlighet för byggnadsnämnden att besluta om anstånd med avgörandet om bygglov. Har kommunen inte avgjort planärendet inom två är från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden. måste ansökningen avgöras utan dröjsmål. Rent lag-

12 Bygg/nr [2.3.3

Prop. 1985/86: 1 280

tekniskt är mitt förslag även i denna del något annorlunda konstruerat än i lagrådsremissen (s. 214). men i sak har det samma innehåll. Ändringarna. som enligt min mening innebär förenklingar i systemet. är föranledda av lagrådets förslag (yttrandet s. 87 ff).

Jag vill betona att de situationer som jag nu har beskrivit skall betraktas som undantagsfall. Det normala blir givetvis att ansökningar om lov be- handlas och avgörs skyndsamt. .I många fall torde det gå att avgöra ären- den inom en månad. men alla ärenden är inte lika och därför behövs ibland längre tider. Med tanke på de stora skillnader som finns kan det inte i lagen föreskrivas en generell. kortare tid för ärendenas avgörande. men huvud- regeln. som inte behöver lagfästas. bör alltså vara att avgörandet sker sä snart som möjligt.

[2.3.4 EI! ("z/lt'rnalirljöns/(tg

Det kan vara av intresse att här presentera en något annorlunda lagtek— nisk lösning. som har beskrivits i remissyttrandet frän institutionen för fastighetsteknik vid tekniska högskolan i Stockholm. institutionen anför:

Den lagtekniska konstruktionen som utredningen här valt är emellertid mindre tillfredsställande. Ur markägarens synpunkt innebär förfarandet ett långvarigt ovisshetstillständ. Kommunen kan dröja upp till tvä år med att inge ansökan om expropriationstillständ och till detta kommer den tid som åtgår innan belut i tillståndsärertdet föreligger. En lämpligare lösning är att byggnadsnämnden i den angivna situationen ges rätt att avslå ansökningen om bygglov. Ett avslagsbeslut på denna grund bör därefter ge markägaren rätt att inom viss tid påkalla inlösen av fastigheten. En sådan regel har också den fördelen att den ger markägaren valfrihet. Han kan i den tipp- komna situationen välja mellan att trots avslagsbeslutet behälla fastigheten eller att päkalla inlösen. Ett avslagsbeslut behöver alltså inte alltid leda till inlösen. vilket kan vara en fördel ur kommunens synpunkt. Ä andra sidan mäste kommunen alltid räkna med risken att markägaren påkallar inlösen. vilket garanterar att avslagsbeslut meddelas endast om kommunen har mycket starka skäl för det. Vill kommunen under alla förhållanden förvär- va fastigheten. återstär alltid möjligheten att på vanligt sätt ansöka om expropriationstillstånd. Det bör slutligen tilläggas att de nu skisserade reglerna torde vara ägnade att främja frivilliga överenskommelser mellan markägaren och kommunen. En förebild till den här förordade lagtekniska konstruktionen finns i 14åjordförvärvslagen.

Ett alternativ till de nu diskuterade inlösningsreglerna kan vara att ett avslagsbelut i den angivna situationen medför skyldighet för kommunen att utge ersättning till markägaren för den skada han lider genom beslutet. Lämpligheten och utformninger. av en sådan ersättningsrcgel bör närmare utredas.

Tanken med den alternativa lösningen synes vara att bygglovsprövning- en normalt skall ske på samma sätt som enligt utredningsförslaget men att det skall finnas en möjlighet att i undantagsfall avslä ansökningar som rör kompletteringsätgärder på samma vida grunder som för t. ex. nya byggna-

l2 Bygg/or [2.3.3— [2.3.4

Prop. 1985/86: 1 281

der. Detta kan ske t.ex. om ett plangenomtörande som innebär ändrad markanvändning är nära förestående. I dessa sistnämnda fall skulle det inträda en rätt för fastighetsägaren att päkalla inlösen.

Med detta förslag skulle alltså samhället alltid ha möjlighet att vägra även kompletteringsätgärder med hänvisning till planernas innehäll. även om det är tänkt som en undantagsregel. Vid bygglovsprövningen skulle. det med andra ord inte råda någon principiell skillnad mellan kompletteringar och ny bebyggelse. Fastighetsägaren måste vara aktiv för att i stället fä kompensation. En invändning mot denna lagtekniska lösning är att den inte är särskilt enkel och begriplig för allmänheten och knappast heller för beslutsfattarna.

Ett avgörande skäl mot institutionens alternativ är enligt min mening att skyddet för kompletteringsåtgärderna bör vara starkare än det som ligger i möjligheten att få kompensation i efterhand. Det bör alltså vara samhället som skall visa aktivitet. om man vill hindra en viss åtgärd.

Om institutionens förslag genomförs. kan man förmoda att kommunerna ibland räknar med att fastighetsägaren inte är benägen att inleda en process om ersättning eller inlösen. Följden blir att lov vägras och kompensation uteblir. Några garantier för den enskilde skapar man inte med en sådan modell.

Jag delar institutionens uppfattning att det alternativa förslaget kan inbjuda till frivilliga uppgörelser mellan kommunen och fastighetsägaren. Jag vill dock ifrågasätta om förhandlingskompromisser är något positivt i sig. om man vill skapa ett skydd för vissa rättigheter.

Naturligtvis kan det uppfattas som en märklig effekt av utredningens och mitt förslag att den enskilde genom att söka lov till en mindre ätgärd kan sätta igång ett förfarande som slutligen kan leda till inlösen av hans fastig- het. Jag anser dock att man inte behöver ha sa stora betänkligheter inför detta perspektiv. Min bedömning är att expropriationsförfarandet blir en utväg som kommunen bara i sällsynta fall anlitar för att vägra komplette- ringar. Det kan bli aktuellt om kommunens planer på att genomföra någon annan markanvändning i egen regi är så allvarliga och nära förestående att man ändå skulle ha inlett ett tvångsförfarande mot fastighetsägaren ganska snart.

Utan att här gå in på några detaljer vill jag kort anmärka att den lagtekniska lösning beträffande anståndsförfarandet somjag nu har stannat för leder till att nägra komplikationer som institutionen pekar pä faller bort. Mitt förslag innebär sålunda inte att kommunen kan dröja upp till två är med att ge in ansökan om expropriationstillstånd. Detta måste ske i anslutning till anstå-:tndsbeslutet. Huvudregeln i expropriationsfallet liksom i det tidigare berörda planändringsfallet är densamma - dvs. ärendet får vila till dess att ärendet om expropriationstillstånd avgjorts eller planarbetet avslutats. För det sist berörda fallet finns en yttersta tidsgräns om två är. Att sätta motsvarande tidsgräns i expropriationsfallet är däremot inte

I.? Bygg/m- /2_3_4

Prop. 1985/86: [ 282

lämpligt. eftersom kommunen. inte räder över expropriationsärendets handläggning.

12.4. Förutsättningar för bygglov inom område med detaljplan

il-Iitt_/i'irslug: lnom omräde med detaljplan fär bygglov vägras till ätgär- der som strider mot planen. Förbättringar inomhus och på byggnadens yttre fär dock göras även om byggnaden strider mot planen.

13.4.I Ingen rätt till bygg/or tiil åtgärder som strider mot detaljplan

Jag kommer nu till frågan om hur man skall se pä förutsättningarna för lov inom områden med detaljplan. Till en början vill jag då slå fast att jag ansluter mig till utredningens tanke att den som bygger enligt planen — och alltsä tar i anspråk den byggrätt som planen ger —— skall vara bunden av planbestämmelserna. Dessa utgör den tillåtna markanvändningens yttersta ramar som inte bör fä överskridas genom att kompletteringar sker. Det bör dock finnas en viss möjlighet för byggnadsnämnden att medge mindre avvikelser frän planen under förutsättning att dessa ryms inom planens syfte. Jag ansluter mig också till. förslaget att kommunen genom att anta en detaljplan för befintlig bebyggelse skall på vissa grunder kunna "läsa" bebyggelsen med olika föreskrifter. Det kan t.ex. vara bevarandehänsyn som gör detta nödvändigt.

Jag föreslär därför en huvudregel som innebär att bygglovspliktiga ätgär— der inte fär företas. om de strider mot en bestämmelse i gällande detalj- plan.

IZ.4.2 Invändiga och yttre förbättringar får göras även om byggnaden strider mot planen

Den huvudregel som jag nyss berörde och som gäller även i dag är motiverad av intresset att kunna hindra värdehöjande investeringar som strider mot planen och som kan försvåra ett framtida plangenomförande. Denna regel är i och för sig rationell och den har bidragit till ett genomfö- rande av planer som har syftat till stadsförnyelse genom rivning och nybyggnad. Utvecklingen har emellertid gått i en annan riktning och i dag sker en allt större del av stadsförnyelsen genom att befintliga byggnader rustas upp. I denna situation kan huvudregeln snarast sägas ha blivit ett hinder för stadsförnyelsearbetet. Det synes därför befogat att nu tilläta vissa värdehöjande investeringar i befintliga byggnader oberoende av plan- förhällandena.

En bestämmelse som förbjuder alla ätgärder på byggnader som strider mot planen kan enligt min mening även medföra att fastighetsägare i vissa fall drabbas oskäligt härt. Om en detaljplan anger att en viss byggnad skall användas för ett nytt ändamål. medför den nyss angivna huvudregeln att

I.? Bygge/ut' 12.3.4—1243

Prop. 1985/86: ] 283

alla bygglovspliktiga åtgärder på byggnaden kan sägas stä i strid mot planen. De skulle därmed också vara förbjudna. Jag kan emellertid inte finna annat än att den enskildes intresse att hålla byggnaden i stånd och att gömtvBsainvänågaänddngarävenidesxthdlbörkunnatMgodoses

Principen bör alltså vara att fastighetsz'igaren bör få fortsätta att använda byggnaden för det ändamål som den lagligen har använts till förut. Det finns inte anledning att hindra en fastighetsägare från detta genom att undandra honom möjligheten till förbättringar som inte förändrar plansi- tuationen.

Med invändiga ändringar avserjag ändringar av bärande delar, ändringar som avsevärt påverkar planlösningen. installation eller väsentlig ändring av hissar. eldstäder eller rökkanaler. installation eller väsentlig ändring av vat-anordningar samt inre underhällsätgärder, i den mån dessa kräver lov. Det är alltså fråga om sådana ändringar som behövs för att byggnaden skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt. tidigare godkänt sätt. Ett exempel kan vara ändring av rumsindelningen inom ett kontor. som ligger i ett hus för vilket planen anger bostadsändamål. Har lokalen tagits i anspråk för kontor efter vederbörligt lov. bör planen inte innebära förbud mot sådana åtgärder somjag nyss nämnde.

Även yttre åtgärder med byggnader bör få utföras. trots att byggnaden används i strid mot planen. Jag syftar då på omfärgning. utbyte av fasad- beklädnad eller taktäckningsmaterial och liknande åtgärder.

Genom att göra det möjligt för fastighetsägaren att trots den nya planen utföra sädana yttre och inre förbättringar kan man enligt min mening med en smidigare reglering behålla en väsentlig del av grundtanken i utred- ningsförslaget. Jag föreslår alltså en särskild bestämmelse. som innnebär att bygglov skall meddelas till utvändiga och invändiga ändringar. även om byggnaden inte stämmer överens med planen. Jag vill stryka under att jag till invändiga ändringar i den här bemärkelsen inte hänför ändringar som syftar till att byggnaden skall få ett ändrat användningssätt. l specialmoti- veringen (8 kap. ll få) äterkommerjag till de nu berörda frågorna och till vissajusteringar som bör göras i förslaget i lagrådsremissen ts. 2l8).

Vad som skiljer mitt förslag från utredningens. är främst att utredningen i den nu aktuella situationen visserligen ger fastighetsägaren en möjlighet att få göra tillbyggnader och att uppföra kompletteringsbyggnader men samtidigt sätter upp gränser betingade av kommunens planer och program. Jag anser att mitt förslag på denna punkt innebär en rimligare avvägning mellan allmänna och enskilda intressen och att det på ett väsentligt tydli- gare sätt reglerar vilka rättigheter som tillkommer fastighetsägaren.

[2 Bygghn' [2.4.2

Prop. 1985/86: 1 284

12.5 Förhandsbesked

12.5.1 Behovet av ett tvåstegs (införande

Mitt förslag: Beträffande åtgärder som kräver bygglov skall besked i lokaliseringsfrågan kunna lämnas i form av ett förhandsbesked.

Den bedömning som görs i ett. ärende om lov innefattar som jag tidigare har påpekat ofta två moment. i synnerhet när det gäller byggande utanför områden med detaljplan. Det ena avser tillåtligheten från planmässig syn- punkt av den ansökta åtgärden i och för sig. Det andra avser den närmare utformningen i estetiskt avseende och det tekniska utförandet. Det har i praxis utbildats en möjlighet att begära ett s. k. förhandsbesked av bygg- nadsnämnden rörande den planmässiga bedömningen. Oklarhet och tillämpningsproblem råder i fråga om förhandsbeskedens innebörd. Det kan ibland vara osäkert om nämnden har lämnat ett inte överklagbart förhandsbesked. ett beslut i en dispensfråga eller ett beslut om byggnads- lov. ] syfte att råda bot på denna oklarhet har utredningen föreslagit att bygglovsprövningen skall kunna delas upp i flera skeden. Beslut i det första skedet skall därvid lämnas i form av ett förhandslov och avse den planmässiga bedömningen av den sökta åtgärden. Förslaget har i stort sett godtagits av remissinstanserna. ] likhet med remissinstanserna anslötjag mig i lagrådsremissen (s. 220) till förslaget.

Jag föreslog alltså att bygglovsprövningen skall kunna delas upp i två steg, varvid tillätligheten på den valda platsen prövas i den första etappen och utformnings- och utförandefrågorna först när projekteringen har framskridit ytterligare. [ det första skedet planmässigheten — är det vissa prövningsgrunder. nämligen de som finns i 2kap.. som träder i förgrunden. När det gäller utformningen o'ch utförandet är det främst bestämmelserna i 3kap. och tillämpningsförskrifterna till dessa som skall tillämpas.

I princip vidhållerjag mitt förslag om en sådan uppdelning av prövning- en. Med anledning av vad lagrådet har anfört (yttrandet 5.98fl anser jag dock att det lagtekniskt är lämpligare att frikoppla förhandsbeskedet frän bygglovsärendet. Jag återkommer till den lagtekniska frågan i specialmoti- veringen (8 kap. Må).

Med en sådan lösning som jag nu skisserat kan sökanden. där plane- ringsförutsättningarna är oklara eller svårbedömda. undvika onödig pro- jektering genom att få tillätligheten från mer övergripande utgångspunkter prövad i ett första skede och på så sätt skaffa sig en viss projekterings- tryggghet. Om sökanden har särskilt yrkat att få förhandsbesked. bör byggnadsnämnden vara skyldig att pröva om sådant besked kan lämnas. Enligt utredningsförslaget skall emellertid nämnden också på eget initiativ kunna göra en förhandsprövning av en ätgärds tillätlighet. För egen del kan

Bygg/m- ?

Prop. 1985/86: ] 285 jag inte se att det finns behov av en sädan ordning. Det bör ankomma pä sökanden ensam att bestämma om förhandsbesked behövs eller inte. Jag ansluter mig alltså inte till utredningsförslaget i denna del.

[2.5.2 Prt'iwiiiigcns omfattning

Alin-förslag: ] ärenden om förhandsbesked skall prövas om den sökta åtgärden kan tillåtas på avsedd plats. Förhandsbesked skall vara bin— dande och gälla i högst tvä år.

Av utredningens förslag framgår inte entydigt vad byggnadsnämndens prövning skall omfatta och om några villkor för förhandsbeskedet kan ställas. Några remissinstanser har också pekat på detta. För egen del gör jag följande bedömning av dessa frägor.

Vad som i första hand bör prövas i ett förhandsbesked är om en bygg- nadsätgärd över huvud taget kan tillåtas på platsen. dvs. närmast en prövning av markens lämplighet för den avsedda åtgärden. Även andra aspekter kan emellertid behöva tas med i bedömningen. t.ex. om den tilltänkta platsen är lämplig med hänsyn till de krav i 3kap. som rör anpassningen till omgivningen. Kulturhistoriska och miljömässiga aspekter kan ju medföra att t.ex. en byggnad över huvud taget inte är lämplig på platsen. eller att den för att kunna tillätas mäste placeras på en viss plats på tomten. Även frågor av detta slag måste alltså övervägas när byggnadsnämnden prövar om förhandbesked kan lämnas. Om den sökta åtgärden förutsätter att särskilda krav uppfylls. t. ex. beträffande byggna— dens placering och utformning mäste detta framgå av förhandsbeskedet.

Givetvis är byggnadsnämnden vid bygglovsprövningen bunden av sitt ställningstagande till atgärdens tillåtlighet i förhandsbeskedet. Denna sena- re prövning får då enbart avse frågor som inte omfattas av förhandsbeske- det. Nägon uttrycklig bestämmelse om detta anser jag emellertid inte behövas. Däremot bör det i klarhetens intresse tas med en bestämmelse om att förhandsbeskedet inte medför någon rätt att påbörja arbetet.

Utredningen har föreslagit att giltighetstiden för ett förhandsbesked skall vara högst fem år. Mot detta har några remissinstanser invänt att den tiden tillsammans med giltighetstiden för bygglovet är alltför läng. Jag delar denna uppfattning och föreslär att giltighetstiden maximeras till tvä är. Om man beaktar giltighetstiden för bygglovet — vilken liksom i dag bör vara två är — får sökanden därmed totalt fyra är på sig att påbörja åtgärderna. Detta bör enligt min mening vara tillräckligt. Förhandsbeskedet skall näm- ligen inte ersätta längsiktiga planbeslut utan är till för att ge sökanden möjlighet till successiva besked i ett aktuellt byggnadsprojekt.

? Bygg/ut'

.I—IZ.5.3

Prop. 1985/86: 1 286

[2.5.3 Färhundshexkedi'ls til/("ii.vipningsoniråde 1.7 ”VIN:/(n'

[2.5.3

Mittji'irslag: Förhandsbesked skall kunna lämnas både inom och utan— för detaljplan.

Nägra remissinstanser har hävdat att rätten att begära förhandsbesked bör begränsas till bebyggelse utanför detaljplanelagt omräde. Utredningen har inte föreslagit någon sådan begränsning av prövningen.

Behovet av att få förhandsbesked gör sig starkast gällande för åtgärder utanför detaljplan. Det finns emellertid enligt min mening anledning att ha en möjlighet att ge förhandsbesked även inom detaljplan. Visserligen utgör detaljplanen i sig en form av förhandsbesked. men om genomförandetiden har gått ut kan sökanden — som då inte längre helt kan förlita sig på planen — behöva ett stabilt projekteringsunderlag. I själva verket är det nog särskilt viktigt att just i en sådan situation få en garanti för att tillämnade åtgärder kan tillåtas från markanvändningssynpunkt. Även under genom- förandetiden kan det föreligga ett behov av att få tillätligheten prövad särskilt. t. ex. om planen är enkel och schematisk och ger föga ledning för utformningen av byggprojektet. Någon begränsning av de situationer när förhandsbesked kan användas bör därför inte föreskrivas.

Prop. 1985/86: 1 . 287 13 Rivningslov och marklov

13.1. Rivningslov Sammanfattning

De nuvarande tidsbegränsade rivningsförbuden ersätts med en perma- nent reglering. där fastighetsägaren i vissa fall blir berättigad till ersätt- ning. om rivning vägras ts. 288) .i- Rivningslov skall normalt krävas inom områden med detaljplan. Genom omrädesbestämmelser skall kommunen kunna införa skyldighet att söka rivningslov även inom andra områden (5. 288) '.'i-- Rivningslov kan vägras — för att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall

bevaras med hänsyn till bostadsförsörjningsbehovet (s. 289)

C:- 1 vissa fall skall rivningslov inte kunna lämnas. nämligen om -— upprustningsåläggandc enligt bostadssaneringslagen har meddelats — skyddsbestämmelser har meddelats genom detaljplan eller områdes-

bestämmelser (5. 293).

[3.1.1 Gällande besrt'imnielser

Enligt 54% byggnadsstadgan krävs det byggnadslov för att riva byggna- der inom områden med stadsplan samt inom områden. där förbud mot nybyggnad har meddelats enligt 35s byggnadslagen i avvaktan på att en stadsplan skall antas eller ändras.

[ samband med införandet av bostadssaneringslagen ( l973z53l ) komplet- terades byggnadslagstiftningen med bestämmelser som dels medför hinder för byggnadsnämnden att meddela lov för rivning i vissa fall. dels ger byggnadsnämnden möjlighet att i vissa fall utfärda tidsbegränsade förbud mot rivning.

Om en bostadslägenhet inte har lägsta godtagbara standard. kan hyres- nämnden enligt 2 ä bostadssaneringslagen. på ansökan av kommunen eller i vissa kommuner — en organisation av hyresgäster. älägga fastighetens ägare att rusta upp lägenheten till sådan standard. En förutsättning för att ett sädant äläggande skall kunna utfärdas är enligt Så att fastigheten med hänsyn till kostnaden för den åtgärd som avses med äläggandet kan beräk- nas ge skäligt ekonomiskt utbyte.

Om en ansökan om upprustningsäläggande enligt bostadssaneringslagen häller på att prövas. får enligt set—' 4 mom. byggnadsstadgan lov till rivning av den byggnad som avses med ansökningen inte lämnas förrän frågan om äläggande har avgjorts slutligt. Har ett upprustningsäläggande utfärdats och har äläggandet inte förfallit. får inte heller lov lämnas till rivning av den byggnad som avses med äläggandet.

Byggnadsnämndens befogenhet att meddela tidsbegränsade förbud mot rivning regleras i 35aå byggnadslagen. som har följande lydelse.

|

[3 Rivningslm-oc'li friar/tior [3.[—Ij.[.[

Prop. 1985/86: ] 288

Byggnadsnämnden fär meddela förbttd mot rivning av byggnad inom område med stadsplan eller inom område där förbud mot nybyggnad räder enligt 35 &. om förbud mot rivning är påkallat frän bostadsförsörjningssyn- punkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.

Förbud enligt första stycket får meddelas för en tid av högst tre är. Om synnerliga skäl föreligger. får förbudet förlängas eller förnyas med högst två är i sänder. Har byggnadslov för rivning av byggnad sökts. får dock förbudet för den byggnaden därefter ej gälla under längre sammanlagd tid än fem är.

Den rivningsreglering som sålunda har genomförts avsågs vara proviso- risk. l samband med att 35a5 byggnadslagcn infördes uttalade departe- mentschefen (prop. 1973: l96 s. 29) att det finns starka skäl för att planmäs- sigt reglera rivning av byggnader på samma sätt som nybyggnad och andra väsentliga miljöförändringar regleras. Emellertid framhölls att bygglagut— redningens arbete inte borde föregripas. Det ansågs därför inte lämpligt att genomföra en ordning som öppnade möjligheter att mer generellt hindra rivningar.

Rivning av en byggnad kan i dag vägras även med stöd av byggnadsmin- neslagen. Enligt lå byggnadsminneslagen kan länsstyrelsen förklara en byggnad som byggnadsminne, om den bevarar egenarten hos gängen tids byggnadsskick eller minnet av någon historiskt betydelsefull händelse och den med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig.

I3.I.2 Principle/la synpunkter på behovet av en ny reglering Mitt jörslag: De nuvarande tidsbegränsade rivningsförbuden ersätts med en permanent reglering. där fastighetsägaren i vissa fall blir berätti- gad till ersättning. om rivning vägras.

Rivningslov skall normalt krävas inom områden med detaljplan. Ge- nom omrädesbestämmclser skall kommunen kunna införa skyldighet att söka rivningslov även inom andra områden.

Det är en allmän uppfattning bland remissinstanserna att någon form av rivningsreglcring är nödvändig i PBL. Jag delar denna uppfattning och anser att regleringen i enlighet med utredningens förslag bör kunna bygga på de principer som låg till grund för reformen är 1973.

Rivningsreglerna i PBL bör enligt min mening kunna fungera som ett komplement till det statliga instrumentet byggnadsminnesförklaring enligt byggnadsminneslagen. Det bör alltsä nu införas vidgade möjligheter för kommunerna att bevara bebyggelse.

Rivningsregleringen bör utformas som ett tillständsförfarandc. lnom vissa omräden bör det alltså krävas lov av byggnadsnämnden för att en byggnad skall få rivas. Tillståndet bör kallas rivningslov. Skyldighet att

Hänvisningar till S13-1

13 Rivningslov och mark/(n' I3.I.I—l3.l.2

Prop. 1985/86: 1 289

söka rivningslov bör generellt föreligga inom detaljplanelagda omräden. Möjlighet bör dock finnas att genom bestämmelser i detaljplan undanta frän rivningslovsplikt en viss fastighet eller fastigheterna inom ett visst omräde av planen.

Det kan finnas behov av rivningsreglering även i omräden som inte ligger inom detaljplan och inte heller kommer att detaljplaneläggas. t.ex. inom fiskelägen. brukssamhällen. fäbodvallar och kyrkbyar. Även en enstaka byggnad i kulturlandskapet kan vara värd att skydda. t.ex. en gård, en kvarn eller någon annan nyttobyggnad eller ett industriminne. Kommuner- na bör därför få möjlighet att i omrädesbestämmelser besluta att rivnings- lovsplikt skall gälla inom vissa omräden eller för en viss fastighet.

] materiellt hänseende bör reglerna utformas så att kommunen får rätt att vägra rivning endast på vissa i lagen angivna grunder. Med ledning av dessa grunder kan kommunerna på ett tidigt stadium inventera den befint- liga bebyggelsen och upprätta program och planer för bevarandet. [ den män det behövs kan dessa i sin tur på sikt omformas till skyddsbestäm- melser i detaljplaner eller områdesbestämmelser. Härigenom bör kommu— nerna kunna skaffa sig en god beredskap inför framtida rivningsansökning- ar.

Det nuvarande provisoriska förbudssystemet kan på detta sätt avlösas av en mer definitiv ordning. Ett förslag som utformas med dessa utgångs- punkter — att rivning på vissa i lagen angivna grunder kan hindras inte bara temporärt utan även på lång sikt förutsätter att fastighetsägaren i vissa fall får rätt till ersättning för den skada han orsakas. Jag återkommer senare till ersättningsfrägorna (avsnitt l8.2.2).

[3.1.3 Fröi'ning.v,r_:rlunlt7r vid rivning

Millji'irslag: Rivningslov kan vägras för att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall bevaras

—— med hänsyn till bostadsförsörjningsbehovet.

En prövningsgrund som i likhet med 35215 byggnadslagcn tar fasta på intresset att bevara en byggnad med hänsyn till dess värde från kulturhis- toriska eller miljömässiga synpunkter bör införas i PBL. Rivningsregle- ringen bör omfatta inte bara sädana byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt och I som enligt vad jag tidigare har föreslagit (avsnitt ll.2.2) skall Specialreg- leras i 3kap. utan även byggnader som inte har detta kvalificerade värde från bevarandesynpunkt. Att göra nägot allmängiltigt uttalande om vad som är kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är givetvis inte möjligt. l.o- kala överväganden bör här tillmätas den största betydelse. Det material ll) Riksdagen 1985/86. [ saml. Nr I

13 Rivningslm' ut'/z mur/(luv BJJ—[3.1.3

Prop. 1985/86: 1 290

som tas fram inom ramen för den fysiska riksplaneringen och i övrigt av de kulturminnesvärdande myndigheterna kan därvid tjäna till god ledning för kommunerna.

Med miljömässigt värdefull bebyggelse avses inte bara byggnader som i sig är värda att bevara. Miljön behöver inte vara resultatet av ett medvetet konstnärligt skapande för att vara skyddsvärd. Även i andra slags miljöer kan det bli aktuellt att tillämpa denna prövningsgrund. Det rivningshotade huset kan t.ex. ingå i en enhetlig grupp med tidstypiskt byggnadsskick eller ligga i en husrad eller vid ett torg av miljömässigt värde. där bortfallet av ett hus skulle medföra stor skada på stadsbilden. En skyddsvärd miljö kan också utgöras t.ex. av en stadsdel med väl sammanhållen och tillta- lande bebyggelse eller med andra påtagliga trevnadsvärden i den yttre miljön.

Jag anser vidare att rivning skall kunna hindras av hänsyn till bostadsför- sörjningen. Den prövningsgrunden kan i korthet sägas vara motiverad av följande skäl.

Tyngdpunkten i den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen har på senare är förskjutits från nyproduktion till olika slags åtgärder för att anpassa hela bostadsbeståndet till de behov och önskemål som kan för- utses. Genom statsmakternas beslut är 1978 (prop. l977/78193. CU 28) skall de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen ge uttryck för en samlad syn på behovet av nybyggnad. förnyelse och andra bostadsför- sörjningsätgärder. Lagen (l947: 523.) om kommunala åtgärder till bostads- försörjningens främjande mm. har ändrats år 1984 (prop. 1983/84:41 bil.9. BoU ll. rskr 63. SFS l984: 35). Ytterligare ändringar har nyligen föresla- gits av regeringen (prop. 1984/85: 142). Syftet med ändringarna är att precisera det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen och att anpas- sa planeringen till de lokala behoven.

Bostadsförsörjningsplaneringen är alltså en lagfäst skyldighet för kom— munerna. och planeringen skall bedrivas under öppna former så att den blir föremål för offentlig debatt i kommunerna. Planeringen har en god politisk förankring i kommunen till följd av föreskriften om att kommunfullmäktige skall ta ställning till bostadsförsli'srjningsprogrammet.

Bostadsförsörjningsprogrammet tar upp de långsiktiga målen för bo— stadsft'irsörjningen men utgör också ett underlag för produktionsförbere— dande beslut och åtgärder för de närmaste åren. Bostadslörsörjningsplanc- ringen utgör därvid ett underlag för annan kommunal sektorsplanering och för den kommunala ekonomiska längtidsplaneringen. Programmet är också ett viktigt instrument för samordning av en rad åtgärder som vidtas av olika huvudmän och intressenter och som syftar till en utveckling och förnyelse av befintliga omräden.

Bostadsförsörjningsprogrammets förslag till åtgärder bygger bl.a. på kunskaper om bostadsbeståndets tekniska egenskaper. standard och kvali- tet och inte sällan även på s.k. bostadssociala inventeringar. l proposition

I.? Rivningslov ut'/t marklov [3.1.3

Prop. 1985/86: 1 29!

l977/78: 93 om riktlinjer för ansvarsfördelningen inom bostadsförsörj- ningen m.m. släs bl.a. fast att arbetet med kommunala bostadsft'irsörj— ningsprogram bör bygga på analyser av förhållandena i olika bostadsområ- den.

En avveckling av lägenheterna i det befintliga beståndet bör enligt min mening inte ske slumpmässigt utan följa intentionerna i bostadsförsörj- ningsplaneringen. Det är också ett samhällsekonomiskt intresse att bevaka rivningsverksamhetcn och kunna hindra att godtagbara bostäder försvin- ner från bostadsmarknaden. Det är alltså angeläget att från bostadspolitisk synpunkt kunna på ett planmässigt sätt reglera inte bara nybyggnader utan även rivningar.

Även hänsynen till de boende ingår i bostadsförsörjningsskälen (prop. l973: 196. s. 26). Mot bakgrund av att det under de senaste åren allt oftare har diskuterats vilket inflytande som de boende bör ha bl. a. i rivningsären- den. anser jag det befogat att jag här i korthet beskriver hyresgästernas civilrättsliga ställning.

I 12 kap. jordabalken (hyreslagen) finns det bestämmelser om hyresgäs- tens ställning vid större ombyggnader och vid rivningar. Bestämmelserna innebär bl. a. att det s. k. besittningsskyddet för hyresgästen i sådana situationer ibland bryts. [ 465 hyreslagen räknas sålunda tipp flera fall då en bostadshyresgäst inte har rätt att få sitt hyresavtal förlängt. Enligt 46.5 första stycket 3 saknas besittningsskydd. om huset skall rivas och det inte är oskäligt mot hyresgästen att hyresförhällandet upphör. Vid större om- byggnader gäller enligt 465 första stycket 4 att någon rätt till förlängning inte heller föreligger. om det inte är uppenbart att hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för ombyggnadens genomfö- rande och det inte är oskäligt mot hyresgästen att hyresförhällandet upp- hör.

Det finns vidare i 46.4" tredje stycket en bestämmelse. enligt vilken en hyresgäst. som avträder en lägenhet eller en del av den med anledning av att huset skall undergå större ombyggnad. om möjligt skall beredas tillfälle att efter ombyggnaden hyra en likvärdig lägenhet i huset. Någon liknande rätt till äterflyttning i rivningsfallet finns inte. .

Det ligger således i hög grad i hyresgästernas intresse att kunna påverka beslut i rivningsfrägor. Jag återkommer senare till hur starkt hyresgäster- nas inflytande bör vara.

Enligt min mening bör rivning kunna vägras med hänsyn till bostadsför- sörjningens behov. om byggnaden fyller eller efter upprustning kan fylla rimliga kvalitetsanspråk. Ytterligare en förutsättning bör vara att läget på bostadsmarknaden är sådant att lägenheterna i byggnaden kan väntas bli efterfrågade antingen omedelbart eller inom en snar framtid.

l.? Rivningslov och nmrklor [3.1.3

Prop. 1985/86: I 292

13.1.4 I'luncrs inverkan på pröt ningen av rivningslov

En särskild fräga som nägot bör belysas i detta sammanhang är vilken verkan som planbeslut av olika slag bör ha på rivningslovsprövningen.

Till en början kan där slås fast att de prövningsgrunder som jag nu har föreslagit givetvis inte är avsedda att tillämpas. om rivningen är föranledd av att en detaljplan för den berörda fastigheten medger en ändrad markan— vändning. Planen i sig kan då sägas utgöra en form av förhandsbesked om att rivning får ske. För att rivning då skall kunna vägras mäste planen först ändras eller upphävas. så att medgivandet i planen till ändrad markanvänd- ning förlorar sin verkan.

För att den prövningsgrund som avser bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall kunna åberopas. har utred- ningen ställt upp ett krav att byggnaden mäste omfattas av skyddsbestäm- melser i en detaljplan eller ett markförordnande.

På den här punkten har utredningsft'irslaget mött invändningar från många häll. Jag har förståelse för denna kritik och föreslår därför att det inte skall ställas krav på sådana skyddsbestämmelser i detaljplan eller omrädesbestämmelser för att rivningslov skall kunna vägras.

Anledningen till att jag här går ifrån utredningsförslaget är i korthet följande. De rivningsförbud som har utfärdats enligt byggnadslagen skall enligt det förslag till övergångsbestämmelser som jag senare lägger fram (avsnitt 19.4.2) upphöra att gälla vid PBL:s ikraftträdande. Därmed faller också skyddet för en mängd byggnader i Stockholm och på en hel del andra platser. Utredningens förslag innebär att kommunerna på kort tid — två är från det en ansökan om rivning ges in till byggnadsnämnden —- mäste komplettera gällande detaljplaner med särskilda planbestämmelser för att skyddet mot rivning skall ktlnna vidmakthållas. Enligt min mening skulle en sådan ordning kräva mycket stora planeringsinsatser i all synnerhet under ett övergångsskcde som kan bli ganska långvarigt - utan att några motsvarande fördelar står att vinna. För den enskilde torde det många gånger vara bättre att få ett beslut om vägrat rivningslov direkt än att ett beslut om planändring först skall avvaktas. Bl. a. därför anser jag att byggnadsnämnden i varje enskilt ärende om rivningslov bör ha möjlighet att vägra rivning. om nämnden —— pa grundval av de inventeringar och det underlagsmaterial i övrigt som stär till förfogande — bedömer att byggna- den är värd att bevara för framtiden.

För tydlighetens skull vill jag tillägga att det naturligtvis inte bör finnas nägot hinder mot att kommunen pä ett mer definitivt sätt ändä klargör sina avsikter att bevara en viss särskilt värdefull bebyggelse genom att meddela skyddsbestämmelser i detaljplan eller genom omrädesbestämmelser. Mitt förslag innebär enbart att jag inte anser det befogat att alltid kräva sädana skyddsbestämmelser för att man skall kunna upprätthålla de ambitioner att bevara bebyggelse som ligger bakom dagens rivningsförbud.

Den rättsliga effekten av en plan med skyddsbestämmelser bör vara att

13 Rit'ningxhn' m'h mar/("Ior 13.1.4

Prop. 1985/86: 1 293

rivning inte kan medges för fastigheter som omfattas av bestämmelserna. Skyddsbestämmelserna medför alltså automatiskt ett rivningsförbud. En- dast om bestämmelserna först upphävs bör rivningslov alltså kunna läm- nas.

13.1.5 Samordning mel/un prövningen av rit'ningsiirem'len och beslut en- lig! annan lagstiftning

Mittförslag: I vissa fall skall rivningslov inte kunna lämnas. nämligen om

upprustningsäläggande enligt bostadssaneringslagen har meddelats skyddsbestämmelser har meddelats genom detaljplan eller områdes- bestämmelser.

Jag tar först upp en fräga därjag förordar en annan lösning än utredning- en. Det gäller sambandet mellan den föreslagna rivningsreglcringen i PBL och de ekonomiska förutsättningarna enligt bostadssaneringslagen för upp- rustning av en byggnad eller en bostadslägenhet.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. Rivning bör inte få vägras med hänsyn till bostadsförsörjningen. om en byggnad eller lägenhet är i sådant skick att det måste ske en upprustning men det inte är ekono- miskt försvarligt att göra de nödvändiga upprustningsåtgärderna. Om det alltså inte finns fastighetsekonomiska förutsättningar att rusta upp en byggnad. bör endast kulturhistoriska och miljömässiga skäl kunna utgöra grund för att hindra rivning. I sådana fall bör ägaren vara berättigad till ekonomisk kompensation.

Beträffande kopplingen till bostadssaneringslagen förde utredningen föl- jande resonemang. Så snart fastighetsägaren i rivningsärendet påstår att det enligt hans uppfattning saknas förutsättningar för ett upprustningsåläg- gande enligt bostadssaneringslagen. skall kommunen vara förhindrad att utan vidare vägra rivning. Vill kommunen bevara byggnaden. mäste riv- ningsärendet vila till dess upprustningsfrägan har avgjorts på ansökan av kommunen. Om det vid den prövningen klarläggs att fastigheten inte är värd att rustas upp med hänsyn till de ekonomiska kraven i 5.5 bostadssa- ncringslagen. och kommunens ansökan om upprustningsäläggande därför avslås. skall rivning alltid få ske.

I vissa fall skall enligt utredningens förslag den ekonomiska bedömning- en i första instans utföras av byggnadsnämnden i själva rivningsärendet.

Enligt min mening finns det här anledning att förenkla förfarandet avse— värt. Det bör sälunda inte räda någon skillnad i förfarandet beroende på om byggnadsnämnden vill hindra rivning med hänsyn till bostadsförsörjningen eller till byggnadens kulturhistoriska eller miljömässiga värden. En enhet- lig prövningsordning är att föredra. Enligt min mening kan man utgå från att kommunen. innan en ansökan om rivning ogillas. gör en noggrann

13 Rivningslov och mark/or 13.1.4— [3.1.5

Prop. 1985/86: 1 294

utredning av de fastighetsekonomiska förutsättningarna för att behålla byggnaden i fråga. För detta talar inte minst den omständigheten att kommunen i vissa fall kan bli skyldig att ersätta fastighetsägaren för den skada han lider av att rivningslov vägras. Mot denna bakgrund finns det knappast någon anledning att. som utredningen har gjort. ställa krav på att kommunen skall ta initiativet till att de fastighetsekonomiska frägorna blir slutligt avgjorda innan rivningslov får vägras. Det bör i stället vara sökan- dens sak att begära ersättning av kommunen. om han anser sig behöva göra en alltför stor ekonomisk uppoffring för att byggnaden skall stå kvar. lirsättningsreglerna blir på det sättet identiska, oberoende av vilken av de båda avslagsgrunderna som byggnadsnämnden har åberopat. Detta serjag som en betydande förenkling av regelsystemet.

Jag vill tillägga att den nu föreslagna ordningen inte skall utgöra nägot hinder mot att kommunen i vissa fall ändå väljer att använda sig av förfarandet enligt utredningsförslaget. Det kan naturligtvis tänkas att kom- munen ibland hellre vill ha den ekonomiska bedömningen avklarad. innan man tar ställning i rivningsfrägan.

De hyresgäster som motsätter sig rivning bör enligt PBl. ha en ställning som i sina huvuddrag motsvarar den som de hari dag på grund av bestäm- melserna i bostadssaneringslagen. Här följerjag alltså tttredningsförslaget. som på den här punkten inte har mött någon kritik under remissbehand- lingen.

Jag föreslår således att rivningslov inte skall få lämnas så länge en ansökan — av kommunen eller en organisation av hyresgäster — om upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen inte har slutligt av- gjorts.

F.n. gäller också hinder mot att meddela lov till rivning. om ett upprust- ningsåläggande har utfärdats och åläggandet inte har förfallit. En motsva- righet till denna regel bör tas in i PBl...

] syfte att ytterligare stärka hyresgästernas ställning i rivningsärenden har utredningen föreslagit en uttrycklig föreskrift om att byggnadsnämn- den skall ta skälig hänsyn till hyresgästernas önskemål. [ likhet med många remissinstanser ftnnerjag en sådan lagregel onödig. Jag anser det självklart att myndigheterna även utan en sådan föreskrift tar den hänsyn till sak- ägarnas synpunkter som i varje särskilt fall är möjlig.

13.1.0 Kommunen kan behöva lidför prövningen Det kan förutsättas att det i många kommttners översiktliga planering ingår som ett normalt inslag att inventera det befintliga byggnadsbeståndet och att i mån av behov upprätta bevarande- och saneringsprogram. Allt detta är givetvis ett komplicerat och tidsödande arbete. Ställningstaganden i bevarandefrägor kräver ingående tekniska analyser. ekonomiska kal- kyler. samråd i antikvariska frågor med regionala myndigheter. t. ex. läns- antikvarien och företrädare för länsmuseet samt förhandlingar med fastig-

13 Rit'ningvlm' och marklov 13.1.5—13.I.()

Prop. 1985/86: 1 295

hetsägarna. Beträffande vissa fastigheter kan det vara oklart om det finns förutsättningar att tillgripa byggnadsminnesförklaring eller'om bevarandet kan säkras genom upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen. Det kan vidare behöva undersökas hur långt man kan komma med frivilliga uppgörelser med fastighetsägaren. Sannolikt tar det lång tid innan kom- munen överallt har lyckats att i form av riktlinjer i översiktsplanen eller skyddsbestämmelser i detaljplaner eller omrädesbestämmelser uttrycka de ställningstaganden. som efter hand växer fram i arbetet med bevarandetrå- gorna.

Med det systemjag har föreslagit och som innebär att ett vägrat rivnings- lov i vissa fall skall kttnna utlösa ersättningsrätt för fastighetsägaren kan det antas att kommunen ibland föredrar att förvärva fastigheten — i sista hand tvängsvis genom expropriation — framför att betala ersättning med ett belopp som i fall av tvist bestäms av domstol. Jag vill erinra om att expropriation kan ske bl.a. för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse (2 kap. 8.5 expropriationslagen).

Kommunen mäste räkna med att fastighetsägarna när som helst under planeringsarbetet kan aktualisera rivningsfrågan. Genom att ansöka om rivningslov kan en fastighetsägare tvinga kommunen till ett avgörande. trots att det kanske ännu finns brister i beslutsunderlaget. Det kan också vara så att alternativa vägar att lösa bevarandefrägan återstår att pröva vid den tidpunkt då ärendet väcks.

En annan situation som kräver särskilda överväganden är den att gällan- de detaljplan medger att ett bostadshus rivs och ersätts av en byggnad för något annat ändamål. t. ex. ett kontorshus. men att planens genomförande- tid har gått ut när rivningslov söks. Som jag tidigare (avsnitt 3.3.2) har föreslagit skall kommunen. när genomförandetiden har gått ut. kunna ändra planen utan att skyldighet därmed uppkommer att ersätta fastighets- ägaren för byggrätten enligt planen. Om kommunen när rivningen söks finner att det användningssätt som i planen medges för den aktuella fas- tigheten inte längre bör tillåtas. utan att bostäder är den även för framtiden lämpligaste markanvändningen för fastigheten. kan rivningen inte stoppas med mindre än att detaljplanen ändras så att ändamålsbestämningen an- passas till de faktiska förhållandena på fastigheten. Att ändra planen på detta sätt kan ta en viss tid. även om planarbetet kan begränsas till att gälla en enda fastighet. Reglerna i PBL bör utformas så att det blir möjligt för byggnadsnämnden att på motsvarande sätt som jag har föreslagit beträf- fande ärenden om bygglov (avsnitt 12.3.3) — besluta om anstånd med avgörandet av ansökningar om rivningslov.

13 . l . 7 Föifarnn(leregler

Av vad jag nu har anfört framgår att förfarandereglerna bör utformas så att de medger en viss betänketid för kommunen i samband med beslut i rivningsfrägor. Kommunen kan behöva tid för att utreda om bevaran-

13 Rivningslov ()(-11 marklov 13.1.6—l_i.l.7

Prop. 1985/86: 1 296

deintresset kan tillgodoses gen-om tillämpning av byggnadsminneslagen eller bostadssaneringslagen. i form av ett avtal med fastighetsägaren eller genom köp eller expropriation. Det kan också ta en viss tid att bedöma frågan om ett avslag på ansökningen om rivningslov kan medföra skyldig— het att betala ersättning till fastighetsägaren. Slutligen behövs det en tids- frist för att kommunen skall hinna ändra gällande detaljplan. om det behövs för att ett rivningsönske mål skall kunna mötas med ett planbeslut som avspeglar kommunens aktuella avsikter med fastighetens användning. Fastighetsägaren har å sin sida i alla de berörda situationerna ett befogat krav att han inte skall hållas i ovisshet ttnder en obestämd eller oskäligt lång tid.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår jag en regel som ger möjlighet för byggnadsnämnden att under en viss tid vänta med att ta slutlig ställning till en ansökan om rivningslov. Förfarandet i denna del bör så nära som möjligt ansluta till vadjag tidigare (avsnitt l2.3.3) har föreslagit beträffande avgörande av ärenden om bygglov. Under tiden som ärendet vilar katt ytterligare utredningar göras och vissa initiativ tas både av kommunen och av andra intressenter för att lösa frågan om bevarandet av byggnaden i andra former än enligt PBL. Sålunda bör det kttnna ske ansökningar om byggnadsminnesförklaring. upprustningsåläggande eller expropriationstill- stånd. Ytterligare en åtgärd som kommunen bör kunna vidta för att möta anspråken på rivning är att anta eller ändra en detaljplan eller områdesbe- stämmelser. [ det sistnämnda faltet bör dock gälla att ärendet om rivnings- lov skall avgöras. om inte ett planbeslut har meddelats inom två år från den dag då ansökningen om rivningslov kom in.

Ett förslag i lagrådsremissen (s. 228) om att även en ansökan om bygg- nadsminnesförklaring skall kttnna föranleda anstånd med avgörandet om rivningslov vidhåller jag däremot inte. I likhet med lagrådet (yttrandet s_90) anser jag nämligen inte att en särskild föreskrift om obligatoriskt anstånd fyller någon funktion i detta fall.

13.2. Marklov Sammanfattning

lnom områden med detaljplan skall marklov normalt krävas för schakt- ning eller fyllning. som medför att höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärt (s. 300) Kommunen skall i detaljplan kunna bestämma att trädfällning och skogsplantering inte får företas utan marklov inom planområdet (s. 300) Kommunen skall genom områdesbestämmelser kunna besluta att det skall krävas marklov för schaktning. fyllning. trädfällning och skogs- plantering inom områden som är avsedda för bebyggelse och i skydds- områden intill försvarsanläggningar. flygplatser. kärnreaktorer och lik- nande (s. 300)

Hänvisningar till S13-2

13 Rivningslov och marklov BJJ—[3.2

Prop. 1985/86: 1 297

': Marklov får vägras om åtgärden — strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser ' motverkar syftet med skydds- eller säkerhetsområden — förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse — medför störningar för omgivningen (s. 302).

13.1! (iii/lande besrt'intntt'lser

lnom områden som ingår i fastställd generalplan får schaktning, fyllning. trädfällning eller annan jämförlig ätgärd inte vidtas. om åtgärden kan väsentligt försvåra områdets'användning för det avsedda ändamålet. På ansökan av markägaren eller innehavare av särskild rätt till mark kan länsstyrelsen pröva om en viss åtgärd är av detta slag ( l7ä BL).

inom områden med stadsplan gäller motsvarande förbud med endast den skillnaden att förbudet här avser åtgärder som uppenbarligen kan väsent- ligt försvåra ett områdes användning för det avsedda ändamålet (405 BL). Den som vill utföra en åtgärd inom stadsplanelagt område har ingen möjlig- het att i förväg få prövat om åtgärden är tillåten eller inte. Däremot föreskrivs i 54%) lmom. byggnadsstadgan byggnadslovsplikt för schakt- ning. fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt. om åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller en del av den.

Vid sidan av dessa legala förbud kan länsstyrelsen utfärda förbud mot åtgärder av det berörda slaget enligt både [7 och 40555 byggnadslagen. Sådana förbud kan meddelas dels när en fråga om planläggning eller planändring har aktualiserats. dels inom vissa områden där det råder nybyggnadsförbud.

Även för områden som ingår i byggnadsplan eller där förbud mot ny— byggnad har meddelats i avvaktan på byggnadsplan kan länsstyrelsen utfärda förbud mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan jämförlig åtgärd. Någon motsvarighet till det förhandsbesked som länsstyrelsen kan ge enligt I7å byggnadslagen finns inte här.

Slutligen skall nämnas att länsstyrelsen med stöd av 54.5 lmom. sista stycket byggnadsstadgan kan föreskriva skyldighet att söka byggnadslw för bl.a. schaktning och fyllning inom områden. som är belägna i närheten av befintliga eller tillämnade befästningar. statliga flygplatser. andra llyg- platser för allmänt bruk. atomreaktorcr eller andra atomenergianläggnin- gar.

Regler om ersättning och inlösen finns i 225 byggnadslagcn. men de gäller bara för det fall att en fastställd generalplan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att det uppkommer synnerligt men vid användningen av en fastighet. På grund av en bestämmelse i paragrafens fjärde stycke kan frågan om ersättning eller inlösen inte avgö- ras. förrän länsstyrelsen vid förhandsprövning enligt 17.6 byggnadslagcn har funnit att den sökta åtgärden kan väsentligt försvåra områdets använd- ning för avsett ändamål.

13 Rivningslov ut'/t mark/ut' 13.2—13.2.I

Prop. 1985/86: 1 298

l3.2.2 Principia/la synpunkter-pt? be'/ww! ut' en n_v rug/ering

Det råder inte någon tvekan om att det i PBL mäste finnas bestämmelser som tjänar i huvudsak samma syften som det nuvarande regelkomplexet. Rcmissinstanserna har i huvudsak godtagit utredningens förslag.

Jag kommer att lägga fram förslag som nära ansluter till utredningens. Den nuvarande regleringen maste betecknas som sväröverskådlig. del- vis inkonsekvent och frän flera synpunkter ineffektiv. Reformbehovet i denna del är alltså påtagligt. Regleringen bör få en mera enhetlig prägel. och bestämmelserna bör samlas på ett ställe i lagen. Förbudssystemct bör i linje med förslaget i övrigt avlösas av ett system med tillståndspröv- ning som sker mot bakgrund av materiella prövningsgrunder i lagen. Till- ståndet bör kallas för marklov. Beslutanderättcn bör läggas på byggnads— nämnden. De tillständspliktiga åtgärderna bör på ett uttömmande sätt anges i lagtexten.

I enlighet med grundtankarna i övrigt bakom förslaget till PBL bör det i viss utsträckning ankomma på kommunerna att ange de geografiska omrä- den inom vilka marklovsplikt skall gälla.

[3.2.3 chlcringens ant/ätlning och syfte

] enlighet med utredningens förslag bör de marklovspliktiga åtgärderna utgöras av schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. Något behov av att ha en motsvarighet till dagens uttryck "eller annan därmed jämförlig åtgärd" torde dock inte finnas.

En del remissinstanser föreslår att de marklovspliktiga åtgärderna ut- ökas med t. ex. förändringar i markskiktet. dräneringsarbeten. beläggning med ogenomsläppliga ytskikt och borttagande av annan vegetation än enbart träd. jag anser dock inte behovet av en sådan utökning vara så framträdande att det motiverar den långtgående och samtidigt delvis oklara regleringsmöjlighet som den föreslagna utvidgningen av marklovsplikten skulle kräva.

Bland de åtgärder som enligt vad jag nyss anförde skall kunna underkas- tas marklovsplikt finns en del som ingår i ett normalt skogsbruk. nämligen trädfällning och skogsplantering. Givetvis kan det inte bli tal om att frågor om tillstånd till trädfällning m.m. överlag skall ligga inom det område där byggnadsnämnderna har beslutanderätten. Räckvidden av den föreslagna tillståndsprövningen i PBL måste alltså klart avgränsas. En lämplig ut- gångspunkt för gränsdragningen kan man få. om man klarlägger de syften som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen. Dessa syften torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Genomförandet av stadsplaner kan försvåras. om marken schaktas dju- pare eller fylls upp till en större höjd än som svarar mot den i planen fastställda. Särskilt om nedschaktning eller fyllning sker på mark som skall bli gata. kan olägenheter uppstå vid plangenomförandet. Beträffande mark som gränsar till blivande gatumark är det angeläget att det inte företas

I.? Rivningslov Ol'/'I marklov I3.2.2—I3.2.3

Prop. 1985/86: 1 299

schaktning eller fyllning som avsevärt försvårar att gatan läggs ut i fast— ställt höjdläge. Även i fråga om parkområden finns det skäl att kunna hindra schaktning och fyllning. Dessutom är det viktigt att i avvaktan på planens genomförande skydda skogsbeståndet inom parkområdena. Det är givetvis otillfredsställande om man avverkar skog som kanske just har föranlett att området i planen har upptagits som park.

Beträffande kvartersmark i stadsplan är förhällandena som regel sådana att fastighetsägarens befogenheter i här aktuella hänseenden inte bör be- gränsas. Det förekommer dock fall där markens naturförhållanden starkt inverkar på den stadsbild som avses med planen. lnom ett villaområde kan det sålunda vara synnerligen angeläget att skogen inte avverkas utan urskillning. Om ett byggnadskvarter i en plan läggs ut på en bergshöjd. kan det vara mycket olyckligt om bergshöjden sprängs ned före plangenomfö- randet.

När det gäller förbuden i generalplaner motiveras de med att markens användning för bebyggelse eller trafikleder kan avsevärt försvåras genom schaktning eller fyllning. Genom avverkning av ett skogsbestånd kan mar- kens användning som t. ex. park förhindras under lång tid.

Alla de synpunkter som nu har redovisats gör sig enligt min uppfattning gällande med oförminskad styrka även vid uppbyggnaden av ett nytt system. Regleringen i PBL bör alltså till att börja med täcka de beskrivna situationerna. Dessutom finns det skäl att här anknyta till de möjligheter som plansystemct i PBL erbjuder kommunerna att i tidiga skeden av planeringsprocessen meddela bestämmelser som kan garantera att en viss framtida markanvändning för t.ex. bebyggelse inte försvåras.

Särskilt betydelsefullt för kommunerna vid planeringen av nya bebyggel- seområden är att de redan på ett tidigt stadium får ett grepp över naturför- hållandena inom områden som skall bebyggas. Det bör framhållas att skogen inte bara har betydelse för ett bebyggelseområdes utseende utan även kan inverka på avrinnings- och grundvattenförhällanden. klimat. m.m. PBL bör därför ge kommunerna möjlighet att kontrollera sådana förändringar av skogen som kan rubba förutsättningarna för att åstadkom- ma en i vid bemärkelse god bebyggelsemiljö inom ett visst område.

()m bebyggelsen är tänkt att ske i ett skogsparti. kan det vara förödande för den slutliga miljöutformningen. om skogen helt avverkas. ] modern planering finns ju ofta en strävan att behålla träddungar och öppna natur- stråk i anslutning till eller mellan grupper av bebyggelse. Exakt vilka träd som får tas ned och vilka som bör stå kvar kan då inte avgöras förrän i ett sent skede i planläggningsprocessen. lntill dess måste handlingsfriheten i detta avseende kunna bevaras. dvs. det bör skapas möjlighet att hindra avverkning under planeringens gång. Om kommunen i sin översiktliga planering har kommit fram till att bebyggelsen bör läggas på öppen mark. finns det ett starkt samhällsintresse av att det inte planteras skog inom området. Detta bör alltså kunna hindras genom marklovsprövningen.

I.? Rit-'nings/m'och marklov 13.2 ..1'

Prop. l985/86: ] 300

Även fastighetsägaren bör vara betjänt av att skogsplantering kan hindras i tid i sådana fall.

När planläggningen är slutförd och bebyggelsen skall uppföras. är situa- tionen nägot annmlunda. [ förgrunden för det allmännas intresse står då kanske inte längre önskemålet att spara all vegetation inom planomrädet och att behålla markens höjdläge intakt överallt. I detta skede går det som regel att mer nyanserat skilja ut olika delar av planen där kontrollbehovet är mer eller mindre starkt. Det ligger i sakens natur att mark- och naturför— hällandena måste helt omgestaltas i vissa delar av planen. I andra delar kan det vara desto mer angeläget att slå vakt om dessa förhållanden. Det kan gälla t.ex. inom parkmark och på tomter som är obebyggda vid tiden då planen antas. [ vissa fall kan t.o.m. något enstaka träd på en bebyggd tomtplats utgöra ett karaktäristiskt och oersättligt inslagi närmiljön.

Ytterligare en faktor bör beaktas i sammanhanget. lnom bebyggelseom- råden med känsliga grundförhållanden är erfarenhetsmässigt vissa risker för sättningsskador förenade med även rätt måttlig schaktning och utfyll- nad. Det är angeläget att byggnadsnämnden kan utöva tillsyn över sådana arbetsföretag och meddela föreskrifter om hur de får utföras.

Också de bestämmelser som nu finns i 54% ] mom. sista stycket bygg- nadsstadgan och som syftar till att säkerhetsintresset skall tillgodoses i närheten av befästningar. flygplatser m.m. måste få en motsvarighet i PBL. Däremot anser jag det inte föreligga skäl att genom reglerna om marklov kunna påverka skogsavverkning och liknande inom friluftsområ- den. Jag hänvisar här till mitt tidigare principiella resonemang i den frågan (avsnitt 5.4.3).

[3.2.4 Mur/(lot'spliktens omfattning

Mitrförslag: lnom områden med detaljplan skall marklov normalt krä— vas för schaktning eller fyllning. som medför att höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Kommunen skall i detaljplan kunna bestämma att trädfällning och skogsplantering inte får företas utan marklov inom planområdet. Kommunen skall genom områdesbestämmelser kunna besluta att det skall krävas marklov för schaktning. fyllning. trädfällning och skogs- plantering inom områden som är avsedda för bebyggelse och i skydds- områden intill försvarsanläggningar. flygplatser. kärnreaktorer och lik- nande.

Av vad jag nu har anfört framgår att det kan finnas behov av många variationsmöjligheter och att det ofta går att fortlöpande precisera kon- trollbehovet under planeringens gång. Vissa åtgärder som kommunen i ursprungsläget av en planeringsprocess kanske har ansett det nödvändigt

IJ Rii'ningxlur och mur/(lov [ilj—[3.2.4

Prop. 1985/86: 1 301

att hindra. t.ex. med stöd av områdesbestämmclser. kan kanske släppas helt fria när detaljplanen är färdig. Omvänt kan kommunen i samband med detaljplaneläggningen behöva ta ett fastare grepp om faktorer som i det inledande planskedet har varit mindre intressanta från samhällets syn- punkt. t. ex. förskjutningar av höjdläget på tomter. bevarande av träddung- ar eller enstaka träd m.m.

Mot bakgrund av det anförda föreslärjag följande uppbyggnad av syste- met.

PBL bör i två hänseenden ange de yttersta ramarna för regleringens räckvidd. För det första bör ätgärdstypcrna anges. nämligen schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. För det andra bör i lagen anges inom vilka slag av områden som reglerna kan tillämpas.

Den geografiska bestämningen i lagen bör lämpligen göras från några olika utgångspunkter.

Den första bör ta sikte på det planmässiga intresset att syftet med en tilltänkt användning av marken för bebyggelseändamål inte skall motver- kas. I denna del bör PBL ge möjlighet att införa marklovsplikt inom områden som avses för bebyggelse. Beslutet att marklovsplikt skall gälla bör i detta fall meddelas genom områdesbestämmelser. ] denna form bör också kunna beslutas materiellt hur marklovsprövningen skall ske. dvs. var och i vilken omfattning som olika åtgärder får eller inte får utföras. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (5 kap. 16 å).

Den andra utgångspunkten är att det enligt gällande rätt krävs byggnads- lov för sehaktning. fyllning eller annan liknande åtgärd inom en tomt. om åtgärden medför att höjdläget för tomten eller för en del av den ändras avsevärt. Dagens krav på byggnadslov har givetvis ett nära samband med den materiella bestämmelsen i 53ä 2mom. byggnadsstadgan att en be- byggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge vara anordnad på lämp— ligt sätt med hänsyn särskilt till Ijustillförseln samt till stads- eller land— skapsbilden. Tomtens lutning och höjdläge har naturligtvis ofta även stor betydelse i relationen grannar emellan.

Dessa aspekter talar för att marklovsplikten enligt PBL bör vara generell i fråga om mer betydande schaktningar och fyllningar. åtminstone inom område med detaljplan. Marklovsplikten bör emellertid inte gälla bara tomtmark. Förändringar inom allmänna platser. t.ex. anordnande av en bullervall. kan vara väl så besvärande för grannarna som förändringar på en närliggande tomt. Jag föreslår därför en bestämmelse med innebörd att inom områden med detaljplan skall krävas marklov för schaktning eller fyllning. som medför att höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Eftersom det kan finnas detaljplaner där en prövning av detta slag helt skulle sakna betydelse. bör kommunen i planen kunna bestämma att marklovsplikt inte skall gälla inom planområdet eller en del av detta. Som har framgått av mitt anförande kan det i vissa fall finnas

. behov av att kontrollera även trädfällning och skogsplantering inom områ-

13 Rivnings'lot'ut'/1 marklov 13.2.4

Prop. 1985/86: 1 302

de med detaljplan. Kommunerna bör därför genom en planbestämmelse kunna införa skyldighet att söka marklov för sådana åtgärder.

Ytterligare en aspekt är att det speciella säkerhetsintresse som är anknu- tet till försvarsanläggningar. flygplatser. kärnreaktorer och liknande an- läggningar bör kunna tillgodoses. I detta avseende bör lagen göra det möjligt för kommunerna att införa skyldighet att söka marklov inom den typ av områden som nu anges i 54% 1 mom. sista stycket byggnadsstadgan. Det finns enligt min mening skäl att kunna utvidga prövningen av mark- lovspliktiga ätgärder. så att ett skydds— eller säkerhetsområdc kan garante- ras även omkring några andra typer av anläggningar än de som i dag är skyddade. Jag tänker främst på vindkraftverk — där det är angeläget att kunna hälla skogen borta —- och på en del miljöfarliga anläggningar. där t.ex. schaktning och trädfällning kan ha menliga effekter. Även när det gäller skydds- och säkerhetsområdena bör besluten meddelas genom om- rådesbestämmelser. Likaså bör kommunerna kunna genom områdesbe- stämmelser besluta vilka av de aktuella åtgärderna som får eller inte får utföras inom de angivna områdena.

13.25. Prövningsgrundcrmz

Mittförslug: Marklov får vägras om åtgärden strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser motverkar syftet med skydds- eller säkerhetsområden förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse eller som friluftsområde medför störningar för omgivningen.

! lagen bör som framgått av vad jag redan har sagt anges på vilka grunder som marklov skall få vägras.

Till att börja med bör lov kunna vägras. om det finns en materiell bestämmelse i en detaljplan eller i områdesbestämmelser som ger stöd för en vägran. l lagtexten bör därför anges att marklov får vägras. om den ansökta åtgärden skulle strida mot områdesbestämmelser eller en detalj- plan. Så långt följer jag betänkandet. Utredningens förslag med en prövning enbart mot bakgrund av materiella planbestämmelser utgår från att kommunen i planer kan förutse alla tänkbara framtida situationer och att det alltså görs en myckert ingående detaljreglering i planerna av vilka ätgärder som bör tillåtas och vilka som bör vägras inom olika områ- den.

Detta betraktelsesätt är enligt min mening orealistiskt. Det måste finnas en möjlighet att också göra en bedömning från fall till fall i det enskilda ärendet om lov en bedömning som alltså inte behöver grundas på någon konkret bestämmelse i detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därför vill jag föreslå ytterligare en prövningsgrund som —— efter mönster av

13 Rivningslov ut'/z mark/or 1334—1325

Prop. 1985/86: 1 303

gällande ordning — gör det möjligt att vägra marklov. om åtgärden kan väsentligt försvåra områdets användning för det avsedda ändamålet. Ett exempel på detta kan vara att marklov till schaktning kan behöva vägras inom ett blivande bebyggelseomräde utan att det finns ett direkt förbud mot schaktning i områdesbestämmelserna. Förutsättningen är dock givet- vis att kommunen har beslutat att marklovsplikt skall gälla.

En prövningsgrund bör ta direkt sikte på åtgärder inom skydds- och säkerhetsområden i närheten av försvarsanläggningar och liknande. Slutli- gen föreslår jag en prövningsgrund som gör det möjligt att avslå åtgärder som medför störningar för omgivningen. Jag skall i specialmotiveringen (8 kap. l8ä) närmare beskriva hur de föreslagna prövningsgrunderna kan användas i olika sammanhang.

13 Rit-'ningslm' och marklov 1 3.2.5

Prop. 1985/86: 1 304

14. Byggnadsnämnd. hyggnadsarbete och tillsyn m. m.

Hänvisningar till S14

Sammanfattning

'D Byggnadsnämndens obligatoriska uppgifter skall i princip omfatta en- bart prövning av frågor om bygglov. rivningslov. marklov och förhands- besked. Detta ger kommunerna en större organisatorisk frihet på nämndnivå ts. 304)

" Byggnadsnämnden bör vara serviceinriktad genom att ge råd. upplysa om och förklara de regler som byggherren har att följa. Nämnden bör vidare tillämpa så enkla rutiner som möjligt med hänsyn till de olika byggprojektens art (s. 306)

-'_'1' Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitekt- utbildning och i övrigt ha tillgång till personal iden omfattning och med den kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt (s. 308) Bestämmelserna om byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll i PBL skall vila på principen att byggherren har huvudansvaret för att bestämmel- serna iakttas. vilket förutsätter en förbättrad kontroll av byggherren själv. Även i fortsättningen skall det ställas krav på att en ansvarig arbetsledare utses för sådana byggprojekt som inte är obetydliga (s. 310) Byggnadsnämnden skall kunna anpassa kontrollen av konstruktions- handlingar m.m. till projektets art och omfattning samt till byggherrens erfarenhet och kontroll (s. 315) Byggnadsnämnden skall kunna anpassa omfattningen av sina besikt- ningar till objektens storlek och svårighetsgrad samt till omfattningen och kvaliteten på byggherrens kontroll (s. 324).

14.1 Byggnadsnämnd

Mitljörslug: Byggnadsnämndens obligatoriska uppgifter skall i princip omfatta enbart prövning av frågor om bygglov. rivningslov. marklov och förhandsbesked. Detta ger kommunerna en större organisatorisk frihet på nämndnivå.

Enligt nuvarande byggnadslagstiftning skall byggnadsnämnden öva in— seende över hur kommunens omräde bebyggs och bl. a. ta initiativ i frågor som rör planläggning. fastighetsbildning och byggnadsväsen. Nämnden är ett organ för specialreglerad förvaltning med uppgift att övervaka främst byggnadslagstiftningens efterlevnad men också ett serviceorgan till all- mänhetens tjänst. Från att ha varit en i förhållande till övriga kommunala förvaltningar självständig fackmyndighet som haft myndighetsutövning

14 Byggnads- nämnd. byggnads- arbete och tillsyn m.m. 14.1

Prop. 1985/86: 1 305

som sin viktigaste uppgift har byggnadsnämnden alltmer utvecklats till ett expertorgan. Nämnden skall samarbeta med övriga kommunala förvalt- ningar och med andra myndigheter. Plan— och byggnadsärendena är nume— ra ofta så komplicerade att bedöma att det fordras en specialiserad sakkun- skap på många områden. Att samla all sakkunskap hos byggnadsnämnden har ansetts orealistiskt.

[ utredningsförslaget har byggnadsnämndens ansvar koncentrerats till de tre områdena detaljplaneläggning. tillsyn av byggnader under uppföran- de eller omvandling — liksom även bebyggelsemiljöns omvandling samt bevakning av kultur- och miljövärden i den befintliga bebyggelsen. I försla— get bibehålls byggnadsnämndens roll som organ för specialreglerad förvalt- ning med inriktningen att förutom att vara myndighet — vara ett expert— organ. '

Utredningsförslaget innebär vidare att byggnadsnämndens uppgifter i samband med byggandet i stort sett skall stämma överens med dem som nämnden har i dag. Nämnden skall enligt utredningens förslag ägna sig främst åt —- rådgivning och service — prövning av frågor om bygglov. rivningslov och marklov — kart- och mätningstjänster. t.ex. att tillhandahålla nybyggnadskartor

och att utföra utstakning och lägeskontroll — tillsyn under produktionsskedet genom granskning av konstruktions-

handlingar och besiktningar på byggplatsen — arkiv- och registerhållning.

Remissinstanserna accepterar i stort utredningsförslaget såvitt avser uppgifter i samband med byggandet. Även jag kan i stort ansluta mig till detta. Byggnadsnämndens uppgifter inom byggandet blir emellertid i för- hållande till dagens ordning något förskjutna. Den utökade bygglovsplikten medför att nämnden får ta ställning till delvis nya typer av objekt och anläggningar. Som jag senare kommer att föreslå bör nämnden emellertid nu ges möjlighet att anpassa sin kontrollerande verksamhet med hänsyn till vad som är nödvändigt och praktiskt möjligt.

Enligt min uppfattning bör man vidare ge kommunerna största möjliga frihet när det gäller att organisera arbetet mellan olika nämnder. Genom tillkomsten av lagen ( 1979: 408) om vissa lokala organ i kommunerna finns det nu möjligheter att på kommundelsnivå sammanföra uppgifter som ankommer på olika nämnder. t.ex. byggnadsnämnd samt miljö- och häl- soskyddsnämnd. under förutsättning att uppgifterna har lokal anknytning. Under den försöksverksamhet med lokala organ som har pågått i vissa kommuner har tanken väckts att kommunerna allmänt sett bör ges en större frihet att organisera sin nämndförvaltning än vad som nu är möjligt. också när det gäller den specialreglerade nämndförvaltningen på det cen- trala planet i kommunen. Efter samråd med chefen för civildepartementet har jag kommit fram till att byggnadsnämndens obligatoriska uppgifter

[4 Byggnads- nämnd. byggnads- arbete och til/x_vn m.m. 14.1

Prop. 1985/86: 1 306

enligt PBL i princip enbart bör omfatta prövning av frågor om bygglov. rivningslov. marklov och förhandsbesked. Hur ansvaret för frågor som rör stads—. landSkaps- och bebyggelsemiljön i stort skall fördelas i den kommu- nala nämndorganisationen bör det ankomma på varje enskild kommun att Själv fatta beslut om.

Kuri— ()(-h mätningstiiilzstw' m. m.

De allra flesta kommuner har en enhet under byggnadsnämnden - stads- ingenjörskontor/mätningskontor som handlägger ärenden som rör mät— ning. bcräkning och kartframställning (MBK-verksamhet) inom i första hand kommunens tätorter. MBK—verksamheten tar sikte på en grundläg- gande dokumentation av landskapsinformation och kommunaltekniska an- läggningar. lnom kommuner som saknar egen mätningsorganisation utförs MBK-verksamheten i flertalet fall av det statliga lantmäteriet.

1 dag har 42 av landets större kommuner uppgiften att vara huvudman för fastighetsbildningen. Inom 32 av dessa kommuner finns också en kommunal l'astighetsregistermyndighet. Myndighetsfunktionen regleras i lagen (1971: 133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastig- hetsregistermyndighet. Övriga författningar som reglerar mätning. beräk- ning och kartframställning är lantmäteriinstruktionen (1.974: 336. omtryckt 1980: 753). mätningskungörelsen (1974: 339) och tillämpningsbestämmelser till kungörelsen (TFA, tekniska förklaringar och anvisningar).

Några remissinstanser anser att det bör uttryckas klart i PBL att bygg- nadsnämnden har ett ansvar för kart- och mätningsuppgifterna. Jag delar inte den uppfattningen. Även på detta område bör det i princip ankomma på varje enskild kommun att bestämma vilket organ som skall ha huvudan- svaret. Några bcstämmelscr härom bör således inte tas in i PBL.

Geoteknik- och grundvatten/rågm-

Några remissinstanser har påpekat att kunskaperna om de geotekniska förhällandena och grundvattenfrägorna i kommunen inte är samlade under något ansvarigt organ. De geotekniska frågorna. inklusive grundvattenför- hällandena. är av stor betydelse i framför allt kommunens tätorter. Det kan därför vara nödvändigt att ett enda organ har ansvaret att samla all doku— mentation om undermarksförhållandena i kommunen. I enlighet med vad jag nyss har förordat bör det emellertid ankomma på varje enskild kommun att avgöra denna fråga.

[4.1.1 Rådgivning och service

Mittf'ö'rslag: Byggnadsnämnden bör vara serviceinriktad genom att ge råd. upplysa om och förklara de regler som byggherren har att följa. Nämnden bör vidare tillämpa så. enkla rutiner som möjligt med hänsyn till de olika byggprojektens art.

14 Byggnads- nämnd. byggnad.!- arbete och tillsyn m.m. 14.1— [4.1.1

Prop. 1985/86: 1 307

En väl fungerande information om gällande regler för byggandet är en viktig förutsättning för att bestämmelserna följs i praktiken. En stor del av de brister och fel som uppstår i byggandet beror troligen på att de som direkt har haft ansvaret för utförandet inte har haft tillräcklig kännedom om gällande bestämmelser. Det är självklart mycket angeläget att risken för fel och brister förebyggs i så stor utsträckning som möjligt. inte minst med hänsyn till den som skall bruka den byggda miljön och till att rättelser i redan utförda arbeten som regel blir kostsamma och ofta också innebär ett sämre slutresultat än om arbetena görs rätt från början. Byggnadsnämn— den bör — vilket sker i de flesta fall redan i dag — i varje ärende göra en avvägning av omfattningen av den granskning som bör ske för att minimera risken för fel och brister. Avvägningen bör göras sä att krav inte ställs på ritningar eller andra handlingar i större omfattning än vad som behövs med hänsyn till ärendets art.

Information och service till dem som skall bygga bör också ses mot bakgrund av den kritik som riktas mot lokala och centrala myndigheter för byråkrati och '"byggkrångel". Byggandet bedrivs av många människor i samhället. Till de yrkesverksamma i byggbranschen. vilka svarar för mer- parten av byggandet. meddelas information i olika sakfrågor. procedurer m.m. av centrala organ genom relativt väletablerade informationskanaler. Många människor kommer emellertid endast någon gång i sitt liv i kontakt med byggnormsystemet och byggmyndigheterna. t. ex. i samband med att de vill utföra någon begränsad byggnadsåtgärd på sin Villafastighet eller sitt fritidshus. Åtgärden kanske dock överskrider den gräns där de samhälleli- ga intressena blir så starka att bygglovsprövning anses nödvändig. Det är väsentligt att byggnadsnämnden vid sin myndighetsutövning tar särskild hänsyn till att den byggande många gånger har bristande erfarenhet av hur byggnadsärenden prövas och av byggbestämmelsesystemet. Enligt min mening bör en av byggnadsnämndens viktigaste uppgifter vara att fungera som ett serviceorgan för denna kategori bygglovssökande. Nämnden bör ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa. Dessutom bör byggnadsnämnden tillämpa sådana administrativa ru- tiner och ha en sådan personalbemanning som gynnar en snabb och enkel behandling av detta slag av ärenden.

Byggnadsnämndens information och rådgivning till allmänheten bör dock inte gå så långt att den kan jämställas med projektering eller att nämnden upprättar färdiga tekniska förslag. En så långt gående hjälp är knappast förenlig med byggnadsnämndens ställning som opartisk myndig- het och kan även om det vill sig illa ställa byggnadsnämnden i en besvärlig ansvarssituation.

14 Byggnads- mimmi. byggnads- arbete och lil/syn

m.m. 14.I.I

Prop. 1985/86: 1 308

l4. 1.2 Byggnad.vnämndwix personal

A-lirrfi'irs/ug: Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfatt- ning och med den kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter pä ett tillfredsställande sätt.

l 4s' byggnadsstadgan ställs krav på att byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett behörigt sätt. Krav pä att nämnden så vitt möjligt skall ha en stadsarkitekt — med viss utbildning och erfarenhet - gäller för kommtmer som har en planläggnings- och byggnadsverksam— het av större omfattning eller som har en bebyggelse av den art som kräver sädan kompetens vid bedömningen av byggnadsärenden. I samma paragraf

ställs även krav på att byggnadsnämnden —— under samma betingelser — skall ha en person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i kon- struktionsfrägor en byggnadsinspektör. Bestämmelser med krav på kompetens för personal som har hand om kommunens mätnings- och kartläggningsverksamhet finns i 13.5 mätningskungörelsen (1974: 339).

Utredningen hari 14 kap. Sä föreslagit en skärpning av gällande bestäm- melser om krav på stadsarkitekt och byggnadsinspektör genom att kraven ovillkorligt skall gälla för alla kommuner i landet. Motivet är att kommu- nerna genom PBL kommer att få utvidgade beslutsbefogenheter. vilket i sin tur medför ökade krav på byggnadsnämndernas kompetens.

Remisskritiken över utredningens förslag är splittrad. Behovet av sär- skild kompetens hos byggnadsnämndens tjänstemän betonas av flera re- missinstanser. Några för även fram ytterligare krav på särskild kompetens. Liknande krav på personalen hos länsstyrelsen framförs också. Från fram- för allt kommunalt häll riktas å andra sidan kritik mot förslaget att särskilt lagstifta om två yrkeskategorier. Tjänstcbenämningar och tjänsteinnehåll för de kommunala befattningshavarna bör ses som en förhandlingsfräga. menar kommunförbundet. som uppfattar förslaget som ett intrång i för- handlingsfriheten.

För egen del anserjag att byggnadsnämnden bör ha tillgång till personal med sådan kompetens och utbildning att den kan verka för att byggandet sker enligt de kvalitetskrav som samhället ställer upp och enligt de lokala värderingar som finns på orten.

Det är självfallet nödvändigt att byggnadsnämndens personal har sär- skild sakkunskap om de frågor för vilka nämnden har ett fortlöpande ansvar. Förutom sakkunskap om plan- och byggnadslagstiftningen över huvud taget fordrar nämndens uppgifter att det finns kompetens i fråga om t.ex. byggnadsgestaltning och byggnadsfunktion samt bygg- och installa- tionsteknik. Nämnden bör givetvis även ha tillgång till personal som har en

/4 Byggnudx- nämnd. byggnads- urhulc och tillsyn m.m. I4.l.-2

Prop. 1985/86: 1 309

god orientering i arkitekturhistoria och mer ingående kunskaper både stilmässigt och i tekniskt avseende om de byggnader som måste byggas om för att fylla dagens funktionskrav. Kunskap mäste också finnas så att frågor som angår arbetsmiljön för olika grupper och handikappades likvär- diga möjligheter i samhället kan bevakas.

"Ett ytterligare skäl att kräva stort fackkunnande är önskemålet att nämn- dens verksamhet inriktas mer på förebyggande information och rådgivning än på övervakning.

Samrådsförfarz'tnde. information om den fysiska miljöns förändringar och om skydd av värdefull bebyggelse ställer liksom i dag krav på förmåga att förmedla information på ett sätt som gör att den blir tillgänglig för lekmannen.

Den pågående utvecklingen mot mer funktionsinriktade byggnormer. i stället för normer som beskriver vissa tekniska lösningar, innebär också att kraven ökar på byggnads- och vvs—inspektörernas förmåga att ta ställning i komplicerade tekniska frågor och på att de har tillräcklig teknisk kompe- tens. l kompetensen bör också ingå kunskaper om principerna för hur de regelsystem som styr byggandet är uppbyggda men också reglernas bak- grund och tolkningsmöjligheter så att personalen som företrädare för bygg- nadsnämnden eller som förmedlare mellan den och brukare kan förklara normer och regler.

Nämndens tjänstemän måste kunna anlägga en sådan helhetssyn att olika slags krav av bl.a. funktionell. social. teknisk och ekonomisk art tillgodoses. Samtidigt skall de se till att byggnader m.m. får en estetiskt tilltalande utformning. En sådan helhetssyn måste bl. a. prägla arbetet med att ta hand om och förnya det byggnadsbestånd vi har.

Jag anser det sålunda angeläget att det ställs krav på särskild teknisk kompetens hos de personer åt vilka byggnadsnämnden anförtror ärende- handläggning m.m. Inte annat än i ett avseende ärjag dock beredd att följa utredningens förslag att det i PBL skall finnas bestämmelser med krav på tjänstemän med viss utbildning. De befogenheter och det ansvar som nu läggs på kommunerna motiverar enligt min mening att det i lagen före- skrivs att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. Häri ligger en avvikelse från lagrådsremissen. som inte innehöll något förslag om detta. I enlighet med vadjag tidigare har förordat i fråga om bl. a. organisationen av nämndförvaltningen i kommunerna bör det i övrigt ankomma på varje kommun att bestämma vilken personal som skall anställas. Jag anser att det är tillräckligt med en allmän föreskrift om att byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Det ligger i kommunens eget intresse att hålla en hög standard i detta avseende.

Byggnadsnämnden kan få hjälp med att fullgöra sina uppgifter på i princip tre olika sätt. nämligen genom att ha anställd personal i eget kansli.

I4 [img/rads- nämnd. byggnads- arbete och tillsyn m.m. [4.1.2

Prop. [985/86: ] 310

genom att anlita personal från någon annan förvaltning inom kommunen eller genom att anlita personal utanför kommunft'irvaltningen. t.ex. kon— sulter. Jag bortser här från den service kommunen skall kunna påräkna från statliga myndigheter. främst länsstyrelsen. Det bör stå den enskilda kommunen fritt att själv välja lämplig form för att skaffa tillräckliga re— surser för byggnadsnämndens arbete. Med externt anlitad personal måste givetvis'frägan om jäv särskilt uppmärksammas.

14.2. Byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll

Mittförslag: Bestämmelser om byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll i PBL skall vila på principen att byggherren har huvudansvaret för att bestämmelserna iakttas. vilket förutsätter en förbättrad kontroll av byggherren själv. Även i fortsättningen skall det ställas krav på att en ansvarig arbetsledare utses för sådana byggprojekt som inte är obetyd- liga.

Husbyggande skiljer sig i många avseenden från andra verksamheter. bl.a. genom att så många parter är engagerade i projekteringen och pro- duktionen av de större objekten. Parternas inbördes relationer och an- svarsförhällanden är komplicerade och inte alltid klarlagda från början. Det finns därför behov av en välutvecklad kvalitetsstyrning och kontroll. Sedan lång tid har det också inom byggandet funnits olika former av kontrollregler. Flera omständigheter. bl. a. rapporter om ökade byggska- dor och om hus med dålig funktion i olika avseenden. tyder dock på att kvalitetsstyrningen och kontrollen i byggandet inte alltid fungerar tillfreds- ställande.

14.2.1. Olikuformcr av kontroll och godkännande i dag

Enligt byggnadsstadgan sker kontroll av byggnadsarbeten i samband med byggnadslovsprövningen i form av granskning av ritningar. beskriv- ningar och övriga handlingar. Konstruktionshandlingar granskas och fast- ställs ofta efter det formella beslutet om bygglov och då av tjänstemän hos byggnadsnämnden. Kontroll pä byggplatsen sker dels genom den ansvari— ge arbetsledarens fortlöpande ledning och tillsyn av arbetena. dels genom vissa funktionsprovningar. t. ex. av skorstensfejare. och dels genom bygg- nadsnämndens tillsyn vid besiktningar och stickprovsvisa besök. Nämn- dens prövning och den ansvarige arbetsledarens tillsyn kan förenklas i vissa fall genom att material. konstruktioner eller system i husen har typgodkänts av statens planverk. Vissa material och konstruktioner. fram- för allt de typgodkända. kontrolleras redan i samband med tillverkningen på fabriken (tillverkningskontrolll. vilket minskar behovet av kontroll på byggnadsplatsen.

14 Byggnads— nämnd. byggnads- arbctc och tillsyn m.m. 14.1.2—14.2.1

Prop. 1985/86: ] ' 31 |

För olika delar eller anordningar i byggnader eller på tomter finns dessutom krav på en särskild kontroll som främst tar sikte på säkerhetsas- pekter. Det gäller t.ex. fråga om hissar. oljecisterner och maskindrivna portar.

För byggnadsarbeten som helt eller delvis finansieras med statliga bo- stadslån skall kommunens organ för låneförmedling kontrollera att arbe- tena utförs enligt de handlingar som ligger till grund för länebeslutet. l-"t'irmedlingsorganets kontroll samordnas i många kommuner med bygg- nadsnämndens tillsyn enligt byggnadsstadgan. Länsbostadsnämnden. som prövar frågor om bostadslån. kan också föreskriva fortlöpande kontroll i fråga om gruppbyggda småhus och större llerbostadshusprojekt. Även länsbostadsnämnden fär utöva kontroll och besiktning.

Byggherren låter ofta utföra kontroll av byggnadsarbetena. när han själv inte samtidigt är producent. Denna kontroll regleras oftast genom avtal mellan byggherren och entreprenörerna eller leverantörerna. När en entre- prenör har slutfört de arbeten som har avtalats. slutregleras byggherrens och entreprenörens avtalsförhållande preliminärt genom en slutbesiktning av en särskilt utsedd besiktningsman. Vid garantitidcns utgång sker en garantibesiktning.

De redovisade formerna av godkännande och kontroll förekommer ofta jämsides med varandra och skall fylla olika uppgifter och tillgodose olika parters intressen. även om kontrollen rent tekniskt i stora stycken kan avse samma arbetsmoment och funktioner.

Kontrollverksamhet kan under vissa förutsättningar hänföras till myn- dighetsutövning i skadeståndslagens mening. Om skador orsakas genom fel eller försummelse av byggnadsnämnden eller dess tjänstemän. kan således kommunen komma att bli ersättningsskyldig.

I syfte att ytterligare klargöra min inställning i ansvarsfrågan vill jag återge vad lagrädet uttalar därom. Lagrådet anför (yttrandet s. l9):

Det bör för undvikande av missförstånd göras klart att det skadestånds- rättsliga ansvaret vid byggande inte regleras i PBL. Lagrådet utgår från att departementschefens uttalanden om ansvarsfördelningen mellan byggher- re och byggnadsnämnd inte innebär något ställningstagande i fråga om vem som har det skadeståndsrättsliga ansvaret för fel eller försummelse i sam- band med byggande. Det ansvar som PBL ålägger byggherre och bygg- nadsnämnd är ansvaret gentemot det allmänna för att byggnadsarbeten blir riktigt utförda och kontrollerade. lnnebörden av detta ansvar bestäms av PBL:s regler om kvalitet och kontroll och av lagens bestämmelser om påföljder och ingripanden i händelse reglerna åsidosätts. Längre sträcker sig inte ansvarsregleringen i PBL. En annan sak är att denna reglering kan jämte en mängd andra förhållanden få betydelse när fråga uppkommer om skadeståndsskyldighet för oriktigt byggande. se t. ex. NJA 1984 s. 340.

Jag kan alltså helt ansluta mig till detta uttalande. De ekonomiska ansvarsförhållandena mellan uppdragsgivare. köpare.

l—1 Byggnads- nämnd. byggnads- urbelt' och tillsyn m.m. l4.2.!

Prop. 1985/86: 1

'.;J |.)

projektörer. matcrialleverantörer och entreprenörer regleras i allmänhet genom bestämmelser i avtal mellan parterna. Bestämmelserna ansluter ofta till normalbestämmelser som utarbetats branschvis. För statligt belä- nade grupphus gäller normalkontrakt och normalbestämmelscr. Det finns i dag en rad olika ansvars- och sanktionsregler i byggandet. vilket ibland har bidragit till oklarheter och missförstånd om olika parters ansvar i bygg— processen.

l4.2.2 Bygg/m(Isar/)men_ tillsyn och kontroll i PBL

Vilka prestationer bör byggherren och allmänheten ha rätt att förvänta sig av byggnadsnämnden i byggandet och vilket ansvar bör nämnden ha för sina åtgärder och beslut? Dessa frågor berörs av många remissinstanser. som stryker under att det nuvarande oklara ansvarsläget för byggnads- nämnden inte bör få bestå i en ny lag. Även byggherrens och den ansvarige arbetsledarens ansvar bör klargöras bättre. anser remissinstanserna.

Det är som jag tidigare framhöll angeläget. närmast en självklarhet. att byggnader som uppförs eller byggs om utförs med god kvalitet och verkli- gen har de funktioner som krävs i gällande bestämmelser. Vid husbyg- gande skall väl utprovade material och produkter användas i ändamålsenli- ga kombinationer så att byggnaderna. när de tas i anspråk av brukarna. har alla de funktioner som föreskrivs. Varje byggnad skall dessutom vara utförd på ett sådant sätt att den med en rimlig och förutsebar insats i form av drift och skötsel i bruksskedet fyller sina funktioner under en lång tid. En sådan grundläggande syn på byggnaders kvalitet är motiverad utifrån säväl samhällets anspråk på en god resurshushällning som varje enskild brttkares berättigade krav att få ta i anspråk en byggnad som fungerar väl redan från början.

Under de senaste åren har det: från samhällets sida ställts ökade krav i fråga om energihushällning. inomhusklimat och material. Dessutom har noggrannare och mer preciserade beräknings- och provningsregler introdu- cerats. vilket har gett möjlighet till ett bättre utnyttjande av byggnadsma- terialen. Utvecklingen mot ett mer ekonomiskt material- och markutnytt- jande har starkt påskyndats av kostnadstttvecklingen i övrigt inom byggan- det. Detta har även inneburit att anspråken ökat på teknisk kunskap. samordningsinsatser. kvalitetsstyrning och kontroll. Denna tendens kom- mer enligt min uppfattning att bli ännu mer påtaglig i framtiden. Erfarenhe- terna från de senaste decenniernas byggande tyder dessutom på att en ökad kvalitetsstyrning är nödvändig i byggandet. Detta är bl.a. en konse- kvens av övergången från ett hantverksmässigt till ett mera industrialiserat byggande.

Ansvaret för att en byggnad produceras på ett sådant sätt att den får goda kvaliteter bör enligt min uppfattning i första hand vila på den som för egen räkning utför eller låter utföra arbeten som regleras i PBL. byggher- ren. ] detta huvudansvar bör ingå att välja projektörer och byggprodu-

[4 Byggnads- nämnd. h_vlt'gnudx- arbete och til/x_vn m.m. l4.2.l—14.2.2

Prop. [985/86: 1 313

center som har tillräckliga medel för att åstadkomma de önskade kvalite- terna och även att kontrollera att kvaliteterna verkligen uppnås. Den ökade samordning. kvalitetsstyrning och kontroll inom byggandet somjag anser nödvändig bör tillgodoses genom att byggherrar. projektörer och producenter effektiviserar och även ökar sina insatser och sina egna kon- troller i dessa avseenden. Det bör vara ett gemensamt ansvar för bygg- branschen att utveckla metoder med vilkas hjälp ett byggande med jämn och hög kvalitet kan åstadkommas och att verka för att metoderna också används. Det är däremot inte rimligt att samhället — byggnadsnämnderna — generellt sett skall behöva öka kontrollen.

Byggnadsnämndens huvuduppgift i samband med bygglovsprövningen bör vara att se till att vissa grundläggande förutsättningar för ett projekt är uppfyllda. Det bör i princip därefter vara tillfyllest att byggnadsnämnden gör en rationell men begränsad kontroll av att byggherren har tagit sitt ansvar. Sedan byggnaden har färdigställts bör dock nämnden kontrollera att byggnaden har nödvändiga funktioner då den skall tas i bruk och att det även finns förutsättningar för att funktionerna skall kunna bibehållas under byggnadens uppskattade brukstid.

En sådan syn. att ett klart och uttalat huvudansvar ligger på byggherren och att de byggande parterna förutsätts förbättra sina kontroller. bör styra utformningen av bl. a. reglerna om byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll i PBL.

Bj'ggnudtarlwtenas utförande

Ansvaret för byggherren att följa gällande bestämmelser i PBL och att bygga på ett riktigt sätt bör alltså läggas fast i lagen. Utredningen har föreslagit att detta skall ske genom en föreskrift om att arbetena skall utföras enligt gällande bestämmelser och enligt de föreskrifter i övrigt som byggnadsnämnden besltttar ( l4 kap. (» ä).

Flera remissinstanser har invändningar mot den senare satsen i detta förslag. Jag delar denna kritik. Uttrycket "de föreskrifter i övrigt som byggnadsnämnden beslutar" antyder ett regelmässigt ansvar för byggnads- nämnden att meddela föreskrifter för det enskilda byggnadsobjektet eller att utfärda lokala bestämmelser.

Ansvaret för byggherren bör i stället utformas så att han åläggs att genomföra arbeten som avser uppförande. ombyggnad. tillbyggnad eller rivning av byggnader och anläggningar samt markarbeten enligt bestäm- melserna i PBL och enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. ] lagrådsremissen (s.247) använde jag en något för vidsträckt formulering i detta sammanhang. vilket har påtalats av lagrädet (yttrandet 5.100). I det nu valda uttryckssättet innefattas en skyldighet att följa de ritningar m.m. som har fastställts i samband med prövningen av frågan om lov. Detta ligger nämligen i "beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser". Formuleringen innebär

[4 Byggnads- nämnd. byggnads- (U'/?!!”! och tillsyn m.m.

14 .2.2

Prop. 1985/86: 1 314

dessutom att material och arbetsmetoder som nyttjas i arbetena skall vara ändamålsenliga och betryggande. l ansvaret att se till att arbetena följer gällande bestämmelser ingår också vid alla projekt av icke obetydlig om- fattning att särskilda detaljhandlingar upprättas. såsom arbets— eller kon— struktionsritningar. vilka anger hur arbetet skall utföras på platsen. Med byggnadsarbete avses inte enbart byggnadstekniska åtgärder utan även installationsarbeten och markarbeten som har ett direkt samband med byggandet t. ex. åtgärder i marken som kan ingripa i grundvattenlörhäl- landena såsom spontning. packning. pålning och andra liknande arbeten.

Prövningen av att en arbetsmetod är så utformad att den inte förorsakar skada eller obehag för arbetstagare. närboende. förbipasserande m.fl. kan ofta inte göras i förväg av byggnadsnämnden. Sådana metoder kan nämli- gen bestämmas först i ett sent skede när entreprenörer har utsetts. ] 6055 andra och tredje styckena byggnadsstadgan finns bestämmelser om vad som skall iakttas i detta avseende. Bestämmelserna samverkari viss män med arbetsmiljölagen (1977: 1160). Utredningen har föreslagit mer generel- la bestämmelser men med samma inriktning som de nu gällande.

Jag delar utredningens uppfattning att det i PBL liksom i dag - bör finnas bestämmelser som anger hur arbeten skall utföras på byggnadsplat- sen. Huvudansvaret för att arbetena planeras och utförs enligt dessa be- stämmelser bör vila på byggherren. som bör anlita projektörer och entre— prenörer med tillräcklig kompetens och erforderliga resurser samt kunniga arbetsledare. Den ansvarige arbetsledaren bör liksom i dag ha ett ansvar för genomförandet pä byggnadsplatsen. men han skall därvid som regel kttnna förlita sig på att de konstruktionshandlingar m.m. som byggherren tillhandahåller är riktiga. Jag återkommer senare till ansvarige arbetsleda- rens uppgifter och ansvar. Byggnadsnämnden bör inte ha någon skyldighet att i förväg pröva eller vid besiktning godkänna arbetena från säkerhets- synpunkt men bör givetvis ha en allmän överblick över arbetsplatsen och arbetena. påpeka eller beivra uppenbara riskmoment och stödja den ansva- rige arbetsledaren.

Byggharrens kontroll och ansvarig arbetsledare

1 byggnadslagstiftningens kontrollsystem har den ansvarige arbetsle- daren en viktig roll. Han skall ha särskild kompetens för de arbeten han leder. Han är dessutom älagd ett ansvar för att de handlingar och bestäm- melser som gäller för de aktuella arbetena följs. Flera ansvariga arbetsle- dare kan finnas på en och samma arbetsplats. var och en med sitt kompe— tens— och ansvarsområde. Den ansvarige arbetsledaren är byggnadsnämn- dens kontaktman på byggnadsplatsen. Han är skyldig att svara för att nämnden aviseras om lämpliga tillfällen för besiktning och att delta vid nämndens besiktningar. Bestämmelser om detta finns i bl & byggnadsstad- gan. Utredningen har föreslagit att dessa bestämmelser i huvudsak förs över till PBL.

[4 Byggnads— nämnd. byggnads- arbete och tillsyn m.m. 14 .2.2

Prop. 1985/86: 1 315

Jag har tidigare pekat på behovet av ökad kvalitetsstyrning och kontroll [4 Byggnads— inom byggandet och föreslagit att ansvaret för att dessa mer målmedvetna 'lä'nm'lv h_Vs'H'WdS— arbete och tillsyn m.m. l4.2.2—[4.2.3 insatser kommer till stånd främst måste ligga hos de byggande parterna — byggherrarna. projektörerna och producenterna av byggprodukter och byggnader. Den kvalitetsstyrning och kontroll som byggherren bedriver på byggplatsen i samband med att en byggnad uppförs har därvid en stor betydelse. Det är mest rationellt att de kontrollrestlrser som behövs främst sätts in i det skede och där den mest ändamålsenliga påverkan och de mer omedelbara resultaten kan uppnås. dvs. en förebyggande kontroll. Detta sker bäst genom en förbättad kontroll på byggnadsplatsen. Det förutsätter goda kunskaper hos de personer som leder och utför arbetena på platsen. Dessa bör stödjas såväl med utbildning som med en systematisk erfaren— hctsäterföring.

1 likhet med de flesta remissinstanserna anserjag att det även enligt PBL bör ställas krav påatt det skall finnas en ansvarig arbetsledare vid arbeten av någon omfattning. Arbetsledarens uppgift bör vara att leda arbetena och låta genomföra kontrollen på byggplatsen så att ritningar. kontrollplaner och övriga handlingar för byggnadsprojektet följs samt att arbetena i övrigt blir utförda enligt en god byggnads- eller installationsteknik. Han skall även göra beslutade anmälningar till byggnadsnämnden och delta i nämn— dens besök oeh besiktningar på byggnadsplatsen.

Ingen remissinstans har gett något förslag till en annan ordning som fyller de nu angivna kraven. Några remissinstanser har föreslagit att den ansvarige arbetsledaren skall ersättas med "ansvarigt företag" eller lik- nande. Jag kan inte finna att en sådan ordning skulle leda till färre ansvars- problem eller en bättre förebyggande kontroll. Jag är dock medveten om att den ansvarige arbetsledarens ställning många gånger kan vara konflikt— fylld och oklar och att den i vissa avseenden bör preciseras och stärkas. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur kontrollen närmare bör utformas.

[4.2.3 Byggnmlsnämndens granskning (Il' ritningar och övriga handlingar

Mitt förslag: Byggnadsnämnden skall kunna anpassa kontrollen av konstruktionshandlingar m.m. till projektets art och omfattning samt till byggherrens erfarenhet och kontroll.

vad jag har föreslagit om byggnadsnämndens granskningsskyldighet i lagrådsremissen (s. 249—251. 570—573. 599. 601 och 605—614) har i flera avseenden ifrågasatts av lagrådet (yttrandet s. 18ff). Lagrädet är av den uppfattningen att bestämmelserna om byggnadsnämndens gransknings- skyldighet inte tttan omarbetning bör föreläggas riksdagen. Jag är inte beredd att frångå huvuddragen i mitt förslag, som i sin uppbyggnad kan

Prop. 1985/86: 1 316

sägas stämma överens med den ordning som i praktiken redan används. Jag tänker då främst på granskningens uppdelning i två skeden. Förslaget bör dock jämkas pä en del punkter. Även vissa förtydliganden av och tillägg till lagtexten anserjag befogade. Allt detta gör att vad jag anför i det följande blir utförligt och delvis upplagt på ett annat sätt än i lagrådsremis— sen.

Den av mig föreslagna ordningen syftar alltså till att skapa klarare regler än dagens ifråga om vad byggherren har att iaktta och vad byggnadsnämn- den skall kontrollera. Vad som i praktiken verkligen kontrolleras mäste. f.n. beaktas som oklart. något som också remissutfallet ger belägg för. Formellt sett är byggnadsnämnden enligt byggnadsstadgan i princip skyl- dig att ta ställning till de förslag den byggnadslovssökande lägger fram i form av ritningar. konstruktionsbeskrivningar och andra handlingar. Nämnden skall antingen godkänna eller underkänna förslagen. Ett godkän- nande sker vanligen i den formen att nämnden. antingen när den beslutar om byggnadslov eller därefter under pågående arbete. förser handlingarna med påskrift om fastställande. Nämnden meddelar också de föreskrifter som behövs om arbetets utförande. Tillsyn över att arbetena utförs enligt de fastställda handlingarna och de givna föreskrifterna sker vid besiktning- ar som nämnden kan företa. [ vissa fall är besiktning obligatorisk. Bl.a. skall inom stadsplan. om inte särskilda förhållanden föranleder annat. en byggnad besiktas säväl vid bestämda tillfällen under uppförandet som vid arbetets avslutande. s.k. slutbesiktning.

] praktiken prövas emellertid. som jag nyss nämnde. redan i dag ansök- ningar om byggnadslov ofta i flera skeden. varvid prövningen i det första skedet kan vara tämligen begränsad. Utmärkande för dagens ordning är vidare att i ett senare skede av ärendet sedan byggnadslov har lämnats en mängd detaljritningar och andra handlingar ges in till nämnden och rutinmässigt fastställs av denna utan att någon egentlig granskning sker. beroende på bristande tid eller begränsade resurser. Granskningen sker därvid närmast i form av stickprov. Uppenbart är att byggherren och entreprenören tillsammans många gånger förfogar över väl sä god sakkun- skap som nämnden i t.ex. byggnadstekniska detaljfrägor. Ett problem i sammanhanget är alltså vilken verkan som mot denna bakgrund bör tillmä— tas byggnadsnämndens fastställande av handlingar. om det senare visar sig att byggnaden inte uppfyller alla krav i lagstiftningen. En omständighet av särskild betydelse är därvid om det är nämnden eller byggherren som faktiskt ligger närmast till för att kontrollera om ett visst krav är uppfyllt eller inte. I vissa avseenden är nämndens kontrollmöjligheter vanligtvis större — t. ex. beträffande grundförhällandena — medan byggherren i praktiken har lättare att genom den dagliga kontrollen på arbetsplatsen se till att det byggnadstekniska utförandet blir fullgott.

Jag har nu beskrivit några av de svårigheter som är förknippade med dagens system och som har vållat problem i rättstillämpningen. För att

[4 Byggnads— nämnd. byggnads- arbete och tillsyn m.m. [4.2.3

Prop. 1985/86: 1 3 W

ytterligare belysa dessa problem vill jag återge delar av domskälen i tre domar som högsta domstolen nyligen har meddelat i mål om skadestånds- talan mot kommuner på grund av fel och försummelse vid byggnadsnämn- dens myndighetsutövning. lalla tre målen rörde det sig om brister på grund av dåliga mark- och grundförhållanden. Utgången i målen blev något olika — kommunen ålades skadeståndsskyldighet i två fall men inte i det tredje men gemensamt i alla domarna är följande principiella resonemang (NJA 1984 s. 340):

Kontrollen av mark- och grundförhällandena har med tiden kommit att tillmätas allt större betydelse; den får särskild vikt genom att dålig grund- läggning kan leda till förödande skador på en byggnad. vilka dessutom kan vara svåra att komma till rätta med sedan väl byggnadsarbetet är avslutat. Vid prövning av ansökningar om byggnadslov och vid senare tillsyn av byggnadsarbetet liksom för övrigt redan i samband med planering — har man från byggnadsnämndens sida att speciellt uppmärksamma de angivna förhållandena.

Man måste emellertid se realistiskt pä nämndens möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Dess resurser är begränsade. och vilka av dess mångskiftande uppgifter som bör ha företräde har framstått som i viss mån tveksamt. Här får också beaktas att avsikten med skadeståndsansva- ret vid bristande byggnadskontroll inte kan vara att man på kommunen skall överflytta den skyldighet att se till att arbetet utförs med omdöme och sakkunskap som enligt byggnadsförfattningarna åvilar den byggande. Det är byggherren som -— tillsammans med bl. a. ansvarige arbetsledaren. när en särskild arbetsledare utses — i första hand svarar för att arbetet utförs på ett fackmässigt sätt. som inte kan ge upphov till skador på byggnaden ens på sikt. Naturligtvis har även senare ägare av fastigheten ett ansvar för tillsyn och underhåll av denna. Liksom vid vanlig vållandebedömning måste det få betydelse för kommunens ansvar, om man hos byggnads- nämnden sålunda med fog kan räkna med att någon annan med större möjlighet att påverka förhållandena vidtar åtgärder mot skaderisker.

Med hänsyn till det anförda bör ett skadeståndsansvar för fel eller försummelse från byggnadsnämndens sida i sammanhang varom nu är fråga bli aktuellt främst i sådana avseenden där man hos kommunen. till följd av sin speciella kännedom om förhållandena på platsen eller sina speciella resurser. har klart bättre möjlighet än den byggande att inse skaderiskerna och bedöma vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas. Detta får betydelse just när det gäller skador pågrund av markens beskaffenhet. bl.a. eftersom byggnadsnämndens personal ofta kan bättre överskåda förhållandena i stort på grundval av tillgängligt material eller de erfarenhe— ter som man vunnit under tidigare verksamhet. Viss hänsyn får också tas till den byggandes kvalifikationer: utförs arbetet av ett välrenommerat byggnadsföretag. behöver nämnden inte på samma sätt som annars räkna med att förbiseenden och misstag kan förekomma.

Helt kan emellertid inte byggnadsnämnden lita ens på den kompetens som finns hos erfarna byggherrar eller entreprenörer. Bl.a. när ett bygge är förbundet med påtagliga risker för framtida sättningsskador av betydel- se. får nämnden anses skyldig att se till att skadeförebyggande åtgärder blir vidtagna: man begär t. ex. att grundundersökning utförs innan byggnadslov meddelas. eller man ger speciella föreskrifter angående byggnadens utfö-

14 Byggnads- nr'i/nna'. hyggnudx- arbete och tillsyn m.m. [4.2.3

Prop. 1985/86: 1 318

rande med tanke på riskerna i fråga. I sådana fall kan alltså en kommun inte frita sig från ansvar genom att hänvisa till att den byggande rimligen borde ha kunnat förhindra eventuella skador.

Vad som närmare fordras i olika situationer för att kommunen skall åläggas skadeståndsskyldighet får bedömas med hänsyn till omständighe- terna i det enskilda fallet. Ett "förhållande som får betydelse är hur pass viktig kontrollen framstår enligt byggnadsförfattningarna. bl.a. om den är obligatorisk eller bara behöver vidtas stickprovsvis eller när särskild an- ledning förekommer. Att märka är vidare att enligt 3kap. 2 och Såå skadeståndslagen även en rad smärre fel och försummelser från myndighe- ternas sida kan. om de medverkat till skadan. tillsammantagna innebära att verksamheten inte håller den standard som skäligen får begäras i det aktuella avseendet (jfr prop. 197215 s. 324 f. 496 f).

Det torde med fog kunna påstås att det är först genom högsta domstolens domar som några klara riktlinjer har skapats i fråga om det skadestånds- rättsliga ansvaret enligt gällande rätt. Uppmärksammas bör dock att alla målen avsåg brister i mark- och grundförhållanden och att det fortfarande kan råda osäkerhet i fråga om kontrollen av andra slags brister i ett byggnadsprojekt. Helt nyligen har högsta domstolen meddelat ytterligare en dom i ett liknande mål (mål nr'I' 234/83. dom den 10 april 1985, D'l' 19). Genom denna dom ogillades en talan om skadestånd för en kommun på grund av en påstådd försummelse av byggnadsinspekören i fråga om be- siktning. Frågan gällde bristande dränering kring en villabyggnad. En omständighet som högsta domstolen beaktade var att den ansvarige arbets- ledaren i första hand hade att svara för att arbetet utfördes på ett fackmäs- sigt sätt och att denne inte i ett så väsentligt avseende som beträffande dräneringen borde ha avvikit från den tekniska beskrivning som låg till grund för byggnadslovet utan att anmäla detta. Vid bedömandet av bygg- nadsinspektörens tillsyn tog högsta domstolen även hänsyn till att dräne- ringsledningar normalt läggs ned efter grundbottenbesiktningen och att arbetet med nedläggningen och återfyllnaden av ledningsgraven utförs snabbt.

Jag kan inte hålla med lagrådet i dess tolkning (yttrandet s. 19) att byggnadsstadgan ger relativt goda garantier för att föreskrifter om byggna- ders och byggnadsarbetens utförande iakttas och att den byggherre som följer ett lämnat lov kan utgå från att han inte skall drabbas av påföljder enligt byggnadslagstiftningen för fel och brister som kunnat upptäckas vid nämndens kontroll men inte blivit påtalade. Denna beskrivning av det nuvarande rättsläget kan enligt min mening ifrågasättas. Jag återkommer snart till frågan om byggherrens skydd mot påföljder och ingripanden från byggnadsnämnden. När det gäller fördelningen av ansvaret gentemot det allmänna — något som regleras i byggnadslagstiftningen — måste det enligt min mening finnas utrymme för ett realistiskt präglat synsätt.

Den ståndpunkt som högsta domstolen har intagit i fråga om det skade- ståndsrättsliga ansvaret ligger i själva verket väl i linje med mina inten-

I4 Byggnads- nämnd. byggnads- arbetc och tillsyn m.m. [4.2.3

Prop. 1985/86: 1 319

tioner i lagrådsremissen beträffande ansvaret gentemot det allmänna och jag anser att den grundsynen bör styra en modern lagstiftning om bygglovs- prövning. kontroll av byggnadsarbeten och ansvaret för fel och brister i byggandet.

Jag vill här bemöta en annan av lagrådets invändningar. nämligen att det inte framstår som självklart att samhällets krav på bättre kvalitet i byggan- det skall medföra minskade insatser av de organ. främst byggnadsnämn- derna. som har att bevaka samhällsintressena (yttrandet s.2()). Jag vill framhålla att det inte är fråga om att försämra kvaliteten i byggnadsnämn- dens insatser. Detta är en missuppfattning som jag anser bör rättas till. Mitt förslag går ut på att inrikta nämndens granskning på sådana projekt och sådana moment i ett projekt där nämndens insatser kan göra den största nyttan. Nämnden blir därmed i fortsättningen inte tvungen att tränga in i alla sådana detaljer som den ändå saknar reell möjlighet att pröva med hänsyn till bl.a. tidspressen samt till att byggherren och entre- prenören ofta har tillgång till väl så god sakkunskap som nämnden i vissa frågor. En sådan bättre disposition av tillgängliga samhällsresurser i för- ening med en skärpning av byggherrens s.k. egenkontroll är enligt min mening naturliga inslag i en pågående utveckling mot en totalt sett bättre kvalitet i byggandet.

Den av mig föreslagna ordningen innebär en anpassning till praxis när det gäller förfarandet vid bygglovsprövning. dvs. att byggnadsnämndens grasnkning av riktningar och övriga handlingar kan ske i två led.

De ritningar. beskrivningar. beräkningar etc. som behövs som underlag för bygglovsbeslut bör tillräckligt utförligt och tydligt utvisa att vissa grundläggande villkor eller förutsättningar för byggandet kan uppfyllas. Härvid tänkerjag inte enbart på förutsättningar som rör överensstämmelse med plan och på utformningen av projektet. utan även på vissa övergri- pande säkerhets- och hälsoskyddsaspekter m.m.. samt kontrollförutsätt- ningar. Vad som bör redovisas är t. ex. grundläggningssättet. möjligheten att få tillfredsställande avbördning av avlopps-. dränerings- och ytvatten samt förutsättningar för att få tillfredsställande brandskydd. energihushåll— ning. ventilation. tillgänglighet och skydd mot buller och luftförorening. Vid större arbeten bör också redovisas omfattningen och kvaliteten på den kontroll av arbetena som byggherren avser att utföra.

[ lagtexten bör emellertid inte dessa grundläggande aspekter närmare preciseras. eftersom de egentligen omspänner de flesta av föreskrifterna i 3 kap. Meningen är att byggnadsnämnden själv kunna bestämma hur ingåen— de prövningen behöver göras ur dessa aspekter. innan bygglov lämnas. Avgörande härvidlag bör vara nämndens kännedom om den sökandes kvalifikationer och ansvarskänsla samt projektets art och omfattning. Kompetenta byggherrar med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produktion skall inte behöva underkastas någon detaljkontroll. Huvud- saken är att nämnden beaktar att det finns förutsättningar för att byggher-

14 Byggnads- nämml. byggnads- arbete och tillsyn

m. m. [4.2.3

Prop. 1985/86: | 320

ren kan komma att uppfylla samtliga krav under arbetets gång. Omfatt- ningen av den kontroll som byggaerrcn själv kommer att utföra bör få stor betydelse vid denna bedömning. l lagrådsremissen (s. 573) använde jag en mindre bra formulering, nämligen "större byggherrar" för att karaktärise- ra den grupp av byggherrar som kan antas följa kraven utan någon detalje— rad kontroll. Lagrådet (yttrandet 5.le har haft flera invändningar mot detta. Först vill jag säga att det naturligtvis inte är meningen att en byggherre skall utsättas för en onödig detaljkontroll enbart därför att han inte tillhör de "större". Det finns därför anledning att slå fast att det är enbart kompetensen i förhållande till projektets art och omfattning som bör vara avgörande. Lagrådets tveksamhet på denna punkt i den mån den grundas på principerna om likhet inför lagen och konkurrensneutralitet i näringslivet synes mig dock obefogad. Med mitt uttalande avses inte annat än vad som liggeri sakens natur —— och som f.ö. även högsta domstolen i de nyss berörda domarna synes ställa sig bakom — nämligen att byggherrar som är kända av nämnden för kompetens och ansvarskänsla vanligtvis inte skall behöva kontrolleras lika ingående som andra.

En annan anmärkning av lagrädet finner jag emellertid värd att ta fasta på. Lagrådet anför (yttrandet s.?l):

Men bortsett härifrån vill det synas som om med "byggherre" i detta sammanhang avses inte endast den som bygger för egen räkning. jämför 9 kap. 3 &. utan också entreprenörer. Det skulle annars ställas olika krav på egenkontroll hos ett och samma företag beroende på om det bygger för egen produktion eller på uppdrag av annan.

Jag medger att mina uttalanden i lagrådsremissen blev så oprecisa att de lätt kan misstolkas. Vad jag vill ha sagt är naturligtvis att inte bara bygg- herrens utan även entreprenörens kompetens bör bedömas. när det är känt vem som skall utföra byggnadsarbetena. Det bör med andra ord bli fråga om en helhetssyn så att även byggherrar som inte har egen kompetens men har anlitat sakkunniga projektörer och även avser att anlita goda byggpro- ducenter kan komma i åtnjutande av en minskad detaljkontroll från bygg- nadsnämndens sida. Jag anser att byggherrens val av projektör och entre- prenör ligger inom ramen för bedömningen av byggherrens kompetens. Att även sådana förhållanden kan beaktas får därför anses givet utan att det särskilt anges i lagtexten.

Sedan byggnadsnämnden genom beslutet om bygglov har lagt fast förut- sättningarna för de sökta åtgärderna så som de efter cventuellajusteringar har redovisats i ansökningshandlingarna för bygglovet. ankommer det på byggherren att ansvara för att genomförandet sker i enlighet med beslutet och gällande tekniska bestämmelser. För sådana projekt som fordrar en mer omfattande projektering behövs en stor mängd handlingar i form av konstruktionshandlingar. beskrivningar. datablad m. m.. och byggherren måste därför som regel anlita sakkunniga projektörer för dessa arbeten. Av

I4 Byggnads- m'imnd. byggnads- (”'/7le och tillsyn m.m. l4.3.3

Prop. 1985/86: 1 321

resurs— och tidsskäl kan dessa handlingar inte alltid i sin helhet granskas av byggnadsnämndens tjänstemän. Enligt min mening bör byggnadsnämnden i beslutet kunna bestämma att vissa handlingar skall ges in till nämnden en viss tid innan arbetena påbörjas. så att tjänstemännen hos nämnden när så behövs kan kontrollera att projekteringen har följt de fastlagda förutsätt— ningarna och gällande bestämmelser. l)e handlingar det då främst är fråga om är sådana. vilka enligt nämndens bedömning innehäller viktiga tekniska uppgifter. som det —— i det enskilda fallet är särskilt meningsfullt att kontrollera. För mindre arbeten bör emellertid byggnadsnämndens gransk— ning av byggherrens redovisning av tekniska detaljer. avsedda kontroller m.m. normalt ske innan bygglovsbeslutet meddelas.

Det remitterade förslaget kan tolkas på det sättet att byggnadsnämnden är förhindrad att även efter det att bygglovet lämnats bestämma att kon- struktionshandlingar och andra handlingar skall ges in för granskning. innan ett arbetsmoment påbörjas. Här anserjag det dock motiverat att ge större utrymme för nämnden att begära in sådana kompletteringar. Några situationer där detta kan visa sig behövligt är när fastigheten säljs under pågående byggnadsarbete — en ny och kanske inte lika kompetent bygg- herre kommer alltså in i bilden — eller när det sker ett byte av entreprenör under byggnadstiden. Jag föreslår alltså att lagtexten utformas så att det blir möjligt för nämnden att efter bygglovet utöka sin kontroll.

Den granskning av handlingar som utförs efter tillståndsbeslutet bör lämpligen resultera i ett utlåtande från byggnadsnämnden. Utlåtandet bör redovisa de avvikelser från gällande bestämmelser som byggnadsnämnden har upptäckt vid sin granskning. Det skall däremot inte anses innefatta ett uttryckligt godkännande av de granskade handlingarna och deras innehåll i de delar som inte har berörts i utlåtandet.

Lugi-ädel (yttrandet s. Zl) har ansett det särskilt anmärkningsvärt att en byggande som företer av nämnden infordrade handlingar inte kan påräkna besked från nämnden om den godkänner eller underkänner föreslagna detaljlösningar. Lagrådet uttalar även att byggherrens intresse av att hans förslag blir sakkunnigt och noggrant prövade av byggnadsnämnden och att han genom bygglovet får ett visst skydd mot efterräkningar har fått komma i bakgrunden.

Jag vill då först erinra om att de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för prövningen av om frågan om lov över huvud taget kan lämnas skall både granskas och fastställas av byggnadsnämnden. ()m lov lämnas gäller att de handlingar som byggnadsnämnden därefter finner anledning att kräva in skall granskas av nämnden (se Skap. 29? andra stycket). Vidare skall — som jag nyss anförde byggherren underrättas om resultatet av granskningen. Detta sker inte i form av ett uttryckligt fastställande utan genom ett besked som anger vad nämnden har iakttagit vid granskningen av de infordrade handlingarna. Det ligger i sakens natur

ll Riksdagen 1985/86. ] saml. Nr I

[4 B't'yglmdx- Miint/td. bygg/mil.s- arbete ut'/I til/.ryn m.m. [4.2.3

Prop. 1985/86: 1 33:

att nämnden därvid särskilt uppmärksammar byggherren på sådant som är oklart eller tveksamt.

Att föreslagna detaljlösningar inte skall formellt godkännas beror på följande omständigheter. För er:. myndighet som skall kontrollera en enda funktion hos en anläggning. t.ex. att ett uppställt gränsvärde för en emis— sion iakttas. är uttrycket godkännande entydigt och klart. Godkännande innebär att se till att gränsvärdet. vid mätning med angiven provningsme- tod och vid givna bedömningsregler. inte överskrids. En byggnad eller byggnadsdel däremot kan oftast inte jämställas med ett sådant fall. Här finns det inte en eller ett fåtal enkelt mätbara funktioner. framför allt inte på ritningsstadiet. Ett stort antal funktioner "döljs" i en byggnadsdel. Huruvida en byggnadsdel är "godkänd" vet man med säkerhet först sedan den fungerat i sin rätta miljö under en längre tid. Granskningar av byggna— der pä ritningar innebär enbart mer eller mindre säkra bedömningar. ()m bedömningen skall vara så säker att risken för att byggnadsdelen inte uppfyller alla krav blir försumbar. fordras omfattande dokumentation i form av ritnings-. beskrivnings- och beräkningsunderlag samt provning av den utförda byggnadsdelen. Att byggnadsnämnden skall ha rätt och möjlig- het att ställa sa höga krav på bedötningsunderlaget är givetvis otänkbart. Det ter sig också orimligt att en så omfattande kontrollinsats skulle behö— vas av myndigheten. Man måste kunna utgå från att byggherren från början strävar efter att utforma konstruktionen så riktigt som möjligt. Ett godkännande som skulle kunna tolkas som ett fullständigt skydd för byggherren mot ytterligare ingripanden av nämnden passar givetvis inte in i en sådan syn.

Detta är alltså anledningen till att jag har velat undvikit det missvisande uttrycket "godkännande" när det gäller de detaljerade projekteringshand- lingarna. Däremot anser jag att byggnadsnämnden. i och med att den i samband med bygglovsprövningen fastställer de handlingar som ligger till grttnd för lovet. tar på sig ett ansvar för att byggherren vid projekteringen skall kunna utgå från dessa handlingar.

[ enlighet med det synsätt som jag nu har redovisat bör alltså byggnads- nämnden. när den prövar ett byggnadsobjekt före beslutet om lov. alltid pröva om vissa grundläggande förutsättningar är uppfyllda. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 21") uttryckte jag mig oklart i denna fråga i lagrådsre— missen (s. 251 och 570 ff). Jag vill beskriva förslaget i denna del på så sätt att det finns några grundläggande faktorer som alltid bör beaktas inför beslutet om bygglov men att det inte är rimligt att i detta första skede kräva att byggnadsnämnden i alla slag av ärenden gör en fullständig kontroll av om lagstiftningens krav är till fullo uppfyllda. Vilka handlingar som det kan bli aktuellt att granska kommer jag att beröra i specialmotiveringen (8 kap. 29 s*). Hur ingående bygglovsprövningen behöver göras blir beroen- de på bl.a. byggherrens och entreprenörens kompetens. De grundläggande

14 Byggnads— m'imnd. byggnads- arhetz' och tillsyn m.m.

14.2 .3

Prop. l985/86: ] 323

förutsättningar somjag menar att nämnden i princip alltid skall pröva i det första skedet är följande:

]. byggnadens eller anläggningens placering. funktion och utformning i förhållande till gällande plan eller omrädesbestämmelser.

2. byggnadens yttre utformning och placering med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till skyddet mot brandspridning mellan byggnader.

3. byggnadens tillgänglighet och planlösning med hänsyn till kraven på tillgänglighet. god funktion och brandutrymning.

4. grundkonstruktionens principiella utformning och grundläggningsdju- pet med hänsyn till mark- och grundvattenforhz'illandena enligt redovisad grundundersökning eller enligt vad som i övrigt kan anses vara väl känt om det berörda markområdet.

5. byggnadens och tomtens utformning med hänsyn till behovet att kunna avbörda avlopps- och dagvatten och att åstadkomma en tillfredsstäl- lande dränering av grund och tomtytor.

6. byggnadens brandsektionering.

7. den principiella utformningen av byggnaden och dess olika installa- tionssystem med hänsyn till kraven på god energihushållning och på att olägenheter inte skall äsamkas omgivningen i form av t.ex. buller och luftföroreningar samt

8. omfattningen och utformningen av den kontroll som byggherren skall ta ansvar för under produktionsskedet på byggplatsen.

Att alla dessa frågor inte är aktuella i samtliga lovärenden ligger i sakens natur.

Jag vill framhålla att den redogörelse som jag nyss har lämnat för vilka tekniska och andra faktorer som bör beaktas i det första skedet innebär att det klarare än f.n. framgår vilka förutsättningar som gäller för att bygglov skall kunna ges efter granskningen i det första skedet. Härigenom läggs en fastare grund för ett viktigt genomförande av detaljprojetcringen och ge- nomförandet av byggnadsarbetena.

Genom granskningen i det andra skedet kan byggnadsnämnden på vissa väsentliga punkter tillföra bygglovsärendet sin tekniska kunskap och även ibland kanske förbättra projektets kvalitet. Det är däremot inte avsikten att nämnden genom sin granskning skall ta över ansvaret från byggherren för att gällande bestämmelser iakttas.

Det är naturligtvis nädvändigt att nämnden i fråga om åtgärder som redan har utförts skall kunna kräva att fel och brister avhjälps och. om byggherren inte självmant vidtar rättelse. förelägga honom att göra det. Den ordning som jag nu har skisserat skiljer sig principiellt från dagens genom att ansvaret för detaljhandlingarna mer uttryckligt läggs på bygg- herren i och med att byggnadsarbetena inte längre skall förutsättas följa konstruktionshandlingar vilka efter det att lovet lämnats har fastställts av byggnadsnämnden. Nämnden bör givetvis också kunna företa uppföljande kontrollåtgärder. t. ex. besiktningar utöver de som har angetts i bygglovet.

14 Byggnads- nämnd. byggnads— III"/)t'fl' (n'/t tillsyn m.m. 14 2.3

Prop. l985/86: ! 334

Den bör ocksä kttnna ställa krav pä att tillräckligt utförliga handlingar finns tillgängliga pä byggplatsen och att alla konstruktionshandlingar av betydel— se skall lämnas in till byggnadsnämnden för arkivering i samband nted slutbesiktningen eller när arbetena eljest kan anses slutförda.

Lagrådws anmärkning (yttrandet s. 2 1) att den föreslagna lagtexten inte kan anses återspegla den nya grundsynen tarjag tipp i specialmotiveringen i samband med ett förslag till förtydligande av den aktuella lagtexten (se 8 kap. 29 å).

H..? .4 Byggnudxnämndanx besiktningar ,___________

!lflit/ji'irslug: Byggnadsnämnden skall kunna anpassa omfattningen av sina besiktningar till objektens storlek och svårighetsgrad samt till omfattningen och kvaliteten pä byggherrens kontroll.

Enligt 62 och 6495 byggnadsstadgan skall byggnadsnäntndcn vid olika tidpunkter utföra besiktningar av byggnadsarbeten. Besiktningarna utgör en viktig del av byggnadsnämndens tillsyn och anses i mänga kommuner t.o.m. vara den viktigaste delen.

Utredningen ltar föreslagit att besiktningsskyldigheten skall utvidgas dels till att mer generellt gälla de llesta byggnader utom fritidshus. dels till att gälla ytterligare ett bcsiktningstillfällc. nämligen fukt- och dränerings- besiktning ( l4kap. llå).

Mänga remissinstanser finner detta olyckligt. eftersom förslaget läser byggnadsnämnden i en bcsiktningsskyldighet som inte är anpassad efter de anspråk som ställs i verkligheten. Behovet av en besiktning av fuktskydds— och dräneringsi'ttgärderna ifrågasätts dock inte.

Jag delar remissinstansernas uppfattning på denna punkt och anser att tner generella regler om byggnadsnämndens besiktningar bör införas. Be- stämmelserna bör medge att byggnadsnämnden i samband med bygglovs- prövningen tar ställning till vilken omfattning besiktningarna bör ha i det enskilda fallet och meddelar detta i beslutet om lov. l-"aktorer som bör päverka besiktningens omfattning är bl. a. objektens storlek och komplexi- tet samt omfattningen och kvaliteten pä byggherrens kontroll. [ fräga om kompetenta byggherrar. vilka regelmässigt bygger för egen förvaltning och har en egen kontrollorganisation. bör byggnadsnämnden kunna avstä från att göra besiktningar. om inte byggherren själv eller nägon berörd myndig— het. t. ex. yrkesinspektioncn. begär det. Byggnader som innehäller bostä- der bör dock alltid besiktas.

Byggnadsnämnden bör även kunna anpassa sina besiktningar med hän— syn till omfattningen och utförandet av övriga kontroller och till den insyn som nämnden tillförsäkras i byggherrens kontroll genom t. ex. samräd med och rapportering till nämnden. I de fall då slutbesiktning skall äga rtttn bör den sä längt det är möjligt ske innan ellcri nära anslutning till att byggna- den eller anläggningen tas i brttk.

14 [flyg/turis— mint/irl. I.»_t'g_t__'mu/.v- urhclr' H('/I lill.t_t'n m.m.

I4.2.3-— [4.3.4

Prop. 1985/86: 1 175

15 Påföljder och ingripanden m. m.

Sammanfattning

-'. Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (pä— följdslagen) tas in som ett särskilt kapitel i PBL ts. 325) =?.'- Någon ändring görs inte i fråga om byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser (s. 326) Vissa justeringar görs i päföljdslagens avgiftssystem. Byggnadsnämnden får möjlighet att nedsätta eller efterge byggnads- avgift. om överträdelsen är ringa. Den övre beloppsgränsen för särskild avgift höjs frän 500 till [000 kr. ' — Jämkning eller eftergift av tilläggsavgift skall kunna ske bl.a. i fråga om ätgärder. som är att betrakta som ordningsförseelser (s. 326) Päföljdslagens bestämmelser om handräckning. förelägganden m. rn. be- hälls i stort sett oförändrade ts. 331 ).

15.l Inledning

il-ii'nfi'irs/ag: Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande

m.m. (pätöljdslagen) tas in som ett särskilt kapitel i PBL.

Lagen (19762666) om päföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (LPI) trädde i kraft den I januari 1977 och ersatte dä bl.a. bestäm- melser om straff. handräckning och föreläggande i byggnadslagcn och byggnadsstadgan. 1 det följande kallar jag lagen för päföljdslagen. Vid lagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen (prop. 1975/76: l64 s. 15). att arbete pägick inom departementet med en ny mark- användnings— och byggnadslagstiftning men att det framstod som nödvän- digt att ta upp frägan om påföljder vid olovligt byggande för sig utan att vänta på ett sädant förslag. Jag föreslår nu att lagen skall arbetas in i PBL efter vissa justeringar som jag återkommer till i det följande och i special- motiveringen.

Päföljdslagen kan sägas i stort innehålla bestämmelser om dals påföljder huvudsakligen avgifter vid överträdelser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagcn eller byggnadsstadgan. tiv/s ingripanden i form av handräckning och föreläggan- de vid sädana överträdelser.

Under den tid lagen har varit i kraft har det från flera häll framhällits att den är alltför onyanserad och ”stelbent". Utredningen har tagit fasta pä kritiken och föreslagit ändringar som syftar till att möjliggöra en smidigare handläggning i fräga om vissa överträdelser. Även om dessa ändringar genomförs. kvarstår emellertid kritiken på flera punkter. Flera remissin-

15 Påföljder ()(/I ingripanden NI. m. 15.1

Prop. 1985/86: 1 326

stanser framhäller nämligen att de uppmjukningar som utredningen har 15 l'r'i/i'ilidurm-h föreslagit inte är tillräckliga. Jag tar upp dessa frägor i det följande. mg)-ipmulwt m.m. 15.1— 15.3

15.2. Byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser

1)!itr_/i'irslug: Nägon ändring görs inte i fräga om byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser.

Enligt 25 första stycket päföljdslagen äligger det byggnadsnämnden att ta upp en fräga om påföljd eller ingripande sä snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett av sädana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagcn eller byggnadsstadgan. Om en åtgärd som kräver byggnadslov har utförts utan lov. skall nämnden verka för att det utförda undanröjs eller rättas på annat sätt. om inte byggnadslov till ätgärden meddelas i efterhand.

Utredningen har övervägt om nämndens skyldigheter enligt 2.5 första stycket och det förhållandet att nämnden saknar möjlighet att underläta att handla i bagatellärenden kan vara orsaken till att lagen uppfattas som onyanserad. Utredningen framhåller emellertid att bestämmelsen endast i ett avseende medför skyldighet för nämnden att handla pä visst sätt. nämligen när olovligt byggande har förekommit. Enligt utredningen kan det knappast anföras nägra tungt vägande skäl till att den skyldigheten bör tas bort. 1 övrigt innebär :s första stycket endast att nämnden skall ta upp frägan om päföljd eller ingripande till behandling. Inte heller denna be- stämmelse kan enligt utredningen anses utgöra nägot hinder för en nyanse- rad bedömning av sakfrågan. Om en sädan bedömning kan ske eller inte. är beroende i första hand av utformningen av bestämmelserna om avgift.

1 likhet med utredningen anserjag att det inte finns skäl att föreslä nägon ändring i fråga om byggnadsnämndens skyldigheter att ingripa vid överträ- delser som blir kända för nämnden.

15.3. Avgiftssystemet

Mit/förslag: Vissajusteringar görs i påföljdslagens avgiftssystem.

-— Byggnadsnämnden får möjlighet att nedsätta eller eftergc byggnads- avgift. om överträdelsen är ringa.

Den övre beloppsgränsen för särskild avgift höjs från 500 till 1000 kr. — Jämkning eller eftergift av tilläggsavgift skall kunna ske bl.a. i fräga om åtgärder. som är att betrakta som ordningsförseelscr.

I dagens avgiftssystem ingår tre olika avgifter. nämligen byggnadsavgift. särskild avgift och tilläggsavgift. Byggnadsavgift tas ut när någon utan lov

Prop. 1985/86: 1 327

vidtar en åtgärd. som kräver byggnadslov (45). Särskild avgift utgår för sådana överträdelser som inte utgör olovligt byggande (6 å). "l'illäggsavgift skall tillsammans med byggnadsavgift tas ut vid vissa angivna former av olovligt byggande som anses särskilt angelägna att motverka (7.6). nämli- gen när det olovliga byggandet bestari att

I. en helt ny byggnad uppförs.

2. en befintlig byggnad till- eller påbyggs.

3. en byggnad inreds helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det till vilken byggnaden förut varit använd.

4. en byggnad eller en del av byggnad tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det till vilket byggnaden förut har varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning eller

5. en byggnad rivs.

Jag föreslår i likhet med utredningen att påföljdslagens avgiftssystem med vissajusteringar förs över till PBL.

15.3.) Byggnmlsut'gffi

Byggnadsavgift tas ut med ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt kommunens byggnadslovstaxa skulle ha tagits ut. om byggnadslov hade sökts och beviljats innan åtgärden utfördes. Minimibe- loppet är 500kr.

Avgiften kan nedsättas eller efterges. om det finns särskilda skäl för det. Den frågan prövas emellertid inte av byggnadsnämnden utan av länsstyrel- sen (ll :$ LPI).

Den som har gjort sig skyldig till olovligt byggande kan undgå avgifts- skyldighet om han tar bort eller på annat sätt rättar det olovligt utförda. innan frågan om påföljd eller ingripande tas upp vid sammanträde med byggnadsnämnden (5.5 LPI). Utredningen har påpekat att denna bestäm- melse ibland får konsekvenser som måste uppfattas som mycket byråkra— tiska. När det gäller t.ex. åtgärder av mindre omfattning — omfärgning av fasader. reklamskyltar. plank. fasadförändringar. mindre tillbyggnader o.d. — händer det ofta att den byggande efter diskussion med stadsarkitek- ten får ett muntligt besked att något hinder mot lov inte föreligger. Ibland missförstås ett muntligt förhandsbesked och åtgärden vidtas innan bygg- nadslov har meddelats. För att undvika byggnadsavgift måste den byggan- de undanröja åtgärden före byggnadsnämndens sammanträde för att dagen efter då byggnadslovet har beviljas — åter vidta den. Olägenheter av detta slag bör enligt utredningen avhjälpas genom att byggnadsnämnden ges möjligheter att i vissa fall underlåta att ta ut byggnadsavgift. Utred— ningen har föreslagit att byggnadsnämnden skall få möjlighet att avstå från att ta ut byggnadsavgift för sådana överträdelser som inte föranleder högre avgift än 500kr.. vilket motsvarar den minimiavgift som f. n. gäller.

Innan jag går in på utredningsförslaget vill jag något beröra handlägg- ningen av ärenden som rör mindre åtgärder. Enligt 3kap. lZs andra

15 P(i/i'iljdur ovh ingripanden m. m. 15.3—15.3.l

Prop. 1985/86: [ 328

stycket kommunallagen och 3s andra stycket byggnadsstadgan kan bygg- nadsnämnden i dag ge bl.a. tjänstemän hos nämnden bemyndigande att på nämndens vägnar besluta i en viss grupp av ärenden. Mitt förslag innebär att motsvarande möjligheter skall finnas ocksåi PBL ( l l kap. 3 Ö). Bl. a. de åtgärder av mindre omfattning som jag nyss nämnde förefaller vara av den beskaffenheten att det normalt saknas anledning att lägga prövningen på nämnden. (.)m prövningen i stället anförtros stadsarkitekten eller någon annan lämplig tjänsteman. kan bygglovet lämnas så snart ansökningshand— lingarna är kompletta. Jag vill också erinra om de möjligheter som redan i dag finns att i enklare ärenden göra muntlig ansökan om lov. Jag föreslår att denna möjlighet bör finnas även i PBL (8kap. lgä).

Enligt min mening finns det alltså redan i dag möjligheter för byggnads- nämnden att räda bot på en del av det som uppfattas som krångligt och byråkratiskt. ] likhet med utredningen anser jag emellertid att det därut- över år nödvändigt att ändra bestämmelserna om byggnadsavgift så att olägenheter av det slag som utredningen har pekat på kan undanröjas. Ändringsmöjligheterna påverkas emellertid i viss utsträckning av att det. som jag tidigare nämnde. ankommer på byggnadsnämnden att besluta i frågor om byggnadsavgift.

Av förarbetena till påföljdslagen (prop. |975/76: l64 s. l64) framgår nämligen att en förutsättning för att beslutanderätten då skulle kunna läggas på byggnadsnämnderna var att det skulle vara enkelt både att konstatera om skyldighet att betala avgift föreligger och att bestämma avgiftens storlek i det enskilda fallet. Departementschefen framhöll bl.a. (s. 4l) att det inte borde anförtros en politiskt sammansatt nämnd att på skönsmässiga grunder ålägga enskilda att betala avgifter av så betydande storlek som det kan bli fråga om vid tillämpning av påföljdslagen. Av den anledningen lades prövningen av frågor om nedsättning och eftergift av byggnadsavgift på länsstyrelsen. Ett avsteg från den principen gjordes dock i och med att byggnadsnämnden fick möjlighet att avstå från att ta ut särskild avgift för överträdelser som kan anses som ringa.

Utredningsförslaget. som jag nyss redogjorde för. har mött kritik under remissbehandlingen. Flera remissinstanser framhåller att förslaget inte är tillräckligt för att undanröja de påtalade olägenheterna. De hävdar att undantagsbestämmelsen sällan kommer att bli tillämplig. eftersom bygg- nadsavgiften. som grundar sig på kommunens byggnadsltwstaxa. i vissa kommuner aldrig blir så låg som Stltlkr.

Inriktningen av de ändringar som nu bör göras skall enligt min mening vara att byggnadsnämnden får möjlighet att avstå från att ta ut byggnads- avgift för överträdelser som är bagatellartade eller kan jämställas med ordningsförseelser. Med en sådan inriktning passar det mindre väl att ändra bestämmelserna på det sätt som utredningen har föreslagit.

Det kan naturligtvis diskuteras om det av utredningen föreslagna belop- pet bör höjas från 500 till exempelvis l ()()0 kr. Byggnadsavgiftens storlek är

15 I)rl/Ä"iI_/(1('l' ut'/1 in_wipundwt m. m. 15 .3.1

Prop. 1985/86: 1 329

emellertid ofta ett dåligt mått på hur ursäktlig en överträdelse katt vara. Jag anser därför. i likhet ttted bl.a. hovrätten över Skärte och Blekinge. den lämpligaste lösningen vara att bestämmelserna ändras så att byggnads- nämnden i överensstämmelse med vad som gäller för den särskilda avgiften får en möjlighet att nedsätta byggnadsavgiften eller underlåta att påföra avgift. om överträdelsen är ringa.

.lag är medveten om att detta innebär ytterligare ett avsteg från den förut nämnda principen att byggnadsnämnden inte bör kunna göra skönsmässiga bedömningar i avgiftsärenden. Enligt min mening är emellertid den före- slagna ändringen nödvändig föratt påföljdssystemet inte skall leda till en byråkrati som i vissa situationer måste framstå som helt onödig. Jag kan inte heller se några risker från råttssäkerhetssynpunkt med mitt förslag. Som hovrätten framhåller måste en sådan ändring anses utgöra en förbätt- ring även från rättssäkerhetssynpunkt. eftersom orättvisa eller på annat sätt otillfredsställande avgiftsbeslut kan förhindras.

[5.3.2 Särskild uttal:/"I

Särskild avgift tas ut med minst 200 och högst 500kr. Några remissin- stanser har hävdat att den övre beloppsgränsen 500kr. år för låg. Jag delar den uppfattningen. Beloppsgränsen har varit oförändrad sedan lagen träd— de i kraft den ljanuari l977. Med hänsyn bl.a. till den förändring av penningvärdet som har ägt rum under tiden efter ikraftträdandct föreslår jag att gränsen höjs till l.000kr.

15.3.3 'Ii/läggsurgl/i

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär. jämfört med gällande ordning. bl. a. att den krets av åtgärder som skall kräva bygglov vidgas till att normalt omfatta anläggningar för idrotts- eller fritidsändamäl. tunnlar. bergrum m.m. Under vissa förutsättningar skall dock kommunen genom omrädesbestämmelser kunna föreskriva att bl.a. sådana anlägg- ningar får utföras utan bygglov.

Den föreslagna skyldigheten att ansöka om lov medför bl.a. att den som utför en bygglovspliktig anläggning utan lov kan bli skyldig att betala byggnadsavgift. Utredningen har ifrågasatt om inte också tilläggsavgift bör kunna tas ut i sådana fall. åtminstone vid en del överträdelser. men funnit att det saknas tillräckliga skäl att föreslå en vidgad användning av tilläggs- avgiften. Jag ansluter mig till utredningens bedömning i detta avseende. Jag föreslår därför att de bestämmelser som anger vilka olovliga åtgärder som skall föranleda tilläggsavgift i sak oförändrade förs över till PBL.

Tilläggsavgiften är i dag 500 kr. för varje rn bruttoarea som den olovliga åtgärden har omfattat. Är bruttoarean inte större än ltlm. skall dock ingen avgift tas ut.

Utredningen har föreslagit att den avgiftsfria arean skall ökas från l0 till 20m. Flera remissinstanser kritiserar höjningen och anser att den kan

15 [lå/Fil/t/t'r ut'/t ingripanden m.m. lill—15.33

Prop. 1985/86: I 330

tänkas äventyra syftet med tilläggsavgiften. En del av dessa instanser påpekar att den avgiftsfria bruttoarean höjdes från 3 till l0m så sent som den ljanttari [980

För egen del gör jag samma bedömning som de kritiskt inställda remiss- instanserna. Jag anser således att det inte finns tillräckligt skäl för utred- ningens förslag och förordar därför att den avgiftsfria bruttoarean även enligt PBL skall vara Itlmz.

Frågan om tilläggsavgift i ett visst fall skall tas ut prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. I fråga om sådan talan skall bestäm- melserna i rättegångsbalken om åtal för brott. på vilket inte kan följa svårare straffän böter. tillämpas (tis LPI). Om det finns särskilda skäl. kan domstolen nedsätta eller efterge tilläggsavgiften (7.5 LPI).

Under den tid som lagen varit i kraft har det rätt en viss osäkerhet om vilka möjligheter åklagaren har att på egen hand pröva om talan skall väckas. Vid tillkomsten av påföljdslagen uttalade föredragande departe- mentschefen (prop. 1975/76: 164 s. 287) bl. a. att det i fråga om rättegången i mål om påförande av tilläggsavgift var lämpligt att anknyta till de regler som gällde för mål om utdömande av vite. Det är därför naturligt att även när det gäller åklagarens prövning anknyta till vad som gäller beträffande talan om utdömande av vite.

När en myndighet som har förelagt ett vite anser att det bör dömas ut måste myndigheten. om den inte själv kan utdöma vitet. göra framställning hos åklagare om utdömande av vitet. En förutsättning för att åklagaren skall kunna väcka talan är då att han har fått en sådan framställning. Det är alltså i första hand myndigheten som avgör om talan skall väckas. Åklaga- ren anses dock ha en viss självständig rätt att pröva om det finns förutsätt- ningar för att vitet skall kunna dömas ut.

Samma betraktelsesätt bör enligt min mening läggas på åklagarens roll i fråga om uttagande av tilläggsavgift. Inte minst processckonomiska skäl talar för detta. Jag vill dock betona att vad åklagaren i dessa fall skall pröva främst är om förutsättningarna enligt bestämmelserna om tilläggsavgift är uppfyllda för att avgift skall kunna tas ut. Lagrådet har (yttrandet s. 105) framfört invändningar mot ett uttalande i lagrådsremissen om att åklagare däremot inte bör göra någon eger.- bedömning av om det ftnns skäl att helt efterge avgiften.

Jag delar lagrådets uppfattning att det står i mindre god överensstäm- melse med åklagarens självständiga ställning i straffprocessen och kan leda till meningslösa rättegångar. om man fråntar åklagaren möjligheten att underlåta att väcka talan. Det bör vara tillräckligt att en byggnadsnämnd. som är missnöjd med att en åklagare ej väckt talan om utdömande av tilläggsavgift. kan påkalla prövning av överordnad åklagare.

Möjligheterna för domstolen att nedsätta eller efterge tilläggsavgiften hänför sig enligt 7.6 fjärde stycke": LPI i första hand till de fall då rättelse sker av den olovliga åtgärden. Nedsättning eller eftergift kan också ske om

15 Påföljder ut'/1 ingripanden m. m. [5.3.3

Prop. 1985/86: 1 331

det annars finns särskilda skäl. Enligt förarbetena till lagen (prop. l975f'761lb4 s. 33) framgår dock att denna möjlighet skall komma till användning främst i bagatellfall. Det har emellertid visat sig att undantags- bestämmelscn har utnyttjats mycket olika av domstolarna.

Bestämmelserna om tilläggsavgift rymmer åtgärder som kan skilja sig mycket åt sinsemellan. Ofta rör det sig om former av olovligt byggande som ur samhällets synpunkt är helt oacceptabla. och där det utförda därför bör undanröjas. ] andra fall kan det gälla åtgärder som vid en förhands- prövning inte skttlle ha godtagits men som av olika skäl. t.ex. hänsyn till samhällsekonomiska och sociala intressen. mäste accepteras i efterhand. Jag vill understryka att jämkning i dessa fall skall vara en undantagsföre- teelse. .lag har övervägt en ändring av bestämmelserna i syfte att ytterliga- re markera detta men vill f.n. inte förorda en sådan utväg. Jag avser att med uppmärksamhet följa utvecklingen änntt någon tid och. i den mån det visar sig nödvändigt. återkomma till regeringen med förslag.

I många fall innebär emellertid ("överträdelsen att den byggande inte söker bygglov till en i och för sig helt acceptabel byggnadsätgärd. Det kan t. ex. vara fråga om en åtgärd som är förutsatt eller medgiven i en plan e. d. En vanlig situation är också att den byggande ger in en ansökan om lov och att han. efter att ha fått besked från byggnadsnämnden att han kan påräkna lov. påbörjar åtgärden innan lovet har meddelats. ] fall av detta slag är den byggandes ttnderlätenhet att invänta att bygglov lämnas vanligtvis att betrakta som en ordningsförseelse. Den leder som regel till att byggnads- avgift tas ut. Om tilläggsavgift därutöver skall tas ut är en fråga som i rättspraxis i dag bedöms mycket olika. Detta är otillfredsställande. särskilt med tanke påatt tilläggsavgiften kan uppgå till avsevärda belopp.

För egen del finnerjag det rimligt att tilläggsavgiften allt efter omständig- heterna jämkas eller cfterges i fall som de nyss nämnda. dvs. i fråga om åtgärder som är att betrakta som ordningsförseelser. För att en sådan bedömning skall kunna göras av domstolen kan det vara lämpligt att byggnadsnämnden i sin framställning till åklagaren uttalar sig särskilt i den frågan. Att byggnadsavgiften har nedsatts kan givetvis vara ett skäl för domstolen att också nedsätta eller helt efterge tilläggsavgiften.

[5.4 Ingripanden för att åstadkomma rättelser

A-1iit_/'Ör.rlug: Påföljdslagens bestämmelser om handräckning föreläg-

ganden m.m. behålls i stort sett oförändrade.

Enligt B och IS ss påföljdslagcn kan byggnadsnämnden så snart olovligt byggande har förekommit antingen ansöka om handräckning hos tingsrät— ten så att rättelse sker eller förelägga ägaren av det byggda att ta bort eller på annat sätt rätta det.

15 Påli'ifjtl't'l' (N'/I ingripanden nt. m. I5.3.3—I5,4

Prop. 1985/86: ] 332

l ett föreläggande får enligt I7å påföljdslagen sättas ut vite eller ges föreskrift att. om föreläggandet inte blir fullgjort. den förelagda åtgärden kan utföras av byggnadsnämnden på den försumliges bekostnad (tvångsut- förande). Har föreläggande meddelats någon i hans egenskap av fastighets— ägare och övergår fastigheten till ny ägare. gäller föreläggandet i stället mot den nye ägaren. Detsamma gäller i fråga om förelägganden som meddelas någon i hans egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad på s. k. ofri grund (l9s'). Har en föreskrift om tvångsutförande satts ut ] föreläg- gandet. gäller även den mot ny ägare eller tomträttshavare. Är det däremot fråga om ett vitesft'ireläggande. gäller enligt nuvarande regler inte vitesho- tet mot den nye ägaren eller innehavaren. I stället får byggnadsnämnden sätta ut vite för denne.

Efter det att lagrådsremissen beslutades har riksdagen på förslag i prop. Nil-1185: % antagit bl.a. en ny lag om viten i syfte att effektivisera vitesin- stitutet (JuLl 1984/85: 22. rserl l). Enligt lagen (19851206) om viten skall vite kunna föreläggas som s. k. löpande vite. Vitet utgår då i normala fall med ett bestämt belopp för varje tidsperiod av viss längd. under vilken föreläggandet inte har följts. I fråga om vitcn enligt bl.a. påföljdslagen innebär riksdagsbeslutet vidare den nyheten att. om vitet förelagts någon i hans egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare. det under vissa förutsz'ittningar skall övergå på ny ägare' eller innehavare. Den nya lagstift— ningen träderi kraft den ljuli l9ti5.

Den beslutade lagändringen hör givetvis beaktas vid utformningen av motsvarande regler i PBL. Att vitespåföljden kommer att bestå vid ägar— skifte är en reform som tillgodoser ett allmänt önskemål i lagstiftningsären- det.

Från kommunalt häll hari skilda sammanhang framhållits att föreläggan- den om rättelse kan bli mer eller mindre verkningslösa i fråga om åtgärder som är enkla att rätta och därefter åter utföra. Situationen kan t.ex. vara den att byggnadsnämnden vid vite förelägger någon att inom en viss tid ta bort ett upplag som har anordnats utan lov. Ofta uppfyller ägaren föreläg- gandet och tar bort upplaget. men omedelbart därefter anordnar han ett nytt upplag på samma plats. Föreläggandet blir därigenom helt utan verkan som påtryckningsmedel.

För att förhindra att sådana olovliga åtgärder upprepas föreslår jag att det införs en möjlighet för byggnadsnämnden att. i samband med föreläg- gande att rätta en åtgärd. meddela förbud för ägaren att i framtiden vidta samma åtgärd. Sådana förbud bör på samma sätt som föreläggandet kunna förenas med vite. Det medför att vitet kan dömas ut så snart det har konstaterats att t. ex. ett upplag åter har anordnats.

15 Påföljder och ingripa/nimi m. m. 15 .4

Prop. 1985/86: ]

'_N .__J .JJ

16. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m.

Sammanfattning

Den nuvarande statliga fastställelseprövningen av planer ersätts med ett system där länsstyrelsen på vissa i lagen angivna grunder självmant kan ingripa och pröva vissa av de kommunala besluten ts. 333) Länsstyrelsen skall efter ett beslut om prövning kunna upphäva kommu- nala beslut endast om länsstyrelsen anser att beslutet — inte tillgodoser ett riksintresse enligt NRL — innebär att regleringen av markanvi'indningsfrågor som angär två eller

llera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller —— inte uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet (s. 336)

'- Kommunens beslut att anta en detaljplan och omrädesbestämmelser vinner laga kraft. om inte länsstyrelsen inom tre veckor beslutar om att prövning skall ske av länsstyrelsen och inte heller någon överklagar beslutet inom föreskriven tid (s. 344) - ()t-ersiktsplaner skall inte kunna prövas av länsstyrelsen. som dock genom ett granskningsyttrande vid utställningen skall kunna markera att planen frän statlig synpunkt i något avseende inte är godtagbar (s. 344) Om det finns särskilda skäl. skall länsstyrelsen kunna besluta att regler— na om prövning av länsstyrelsen skall gälla även för beslut att lämna bygglov, rivningslov. marklov och förhandsbesked inom vissa av läns- styrelsen angivna områden (t. ex. militära skyddsområden) (s. 344) - Om det behövs bl.a. för att tillgodose ett riksintresse inom ett visst område eller ett regionalt intresse. skall regeringen kunna utfärda plan- föreläggande. dvs. förelägga kommunen att inom viss tid upprätta och anta en detaljplan eller områdesbestämmelser av ett visst innehåll (s. 350).

16.1 Den statliga prövningens huvudsakliga utformning

.-")-Iin_/'ör.vlu_u: Den nuvarande statliga fastställelseprövningen av planer ersätts med ett system där länsstyrelsen på vissa i lagen angivna grun- der självmant kan ingripa och pröva vissa av de kommunala besluten.

[O./.] Utredningms_li'irs/ug m-h rwnixskriliken

Utredningsförslaget innebäri korthet följande. I samband med planlägg- ningen skall kommunerna samräda med länsstyrelsen. Dessa samräd bör täcka alla frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra. Även om man härigenom i de flesta fall kommer att finna gemensamma lösningar. behövs en möjlighet till statlig överprövning. Den prövningen skall inte som i dag ske i form av obligatorisk fastställelse utan

If) Statlig kort!/'n]! beträffande ' områden av riksintresse m. m. [ö./.!

Prop. 1985/86: 1

'.'—J '.'—J J:.

genom att det införs möjlighet att i vissa fall underställa de kommunala besluten regeringens prövning. Underställning skall kunna ske för att

I. bevaka riksintressen . samordna flera kommuners intressen . komma till rätta med uppenbara avvikelser från kraven i 2. 4 eller 5 kap. PBL eller från detaljplanekravet.

Om länsstyrelsen finner att det finns en underställningsgrund för en '.oJ IJ kommunal plan. eller i vissa fall ett beslut om lov. skall länsstyrelsen hänskjuta frågan till regeringen för avgörande. Länsstyrelsen mäste agera inom vissa tidsfristcr. Myndigheter som naturvårdsverket. vägverket. lant- bruksstyrelsen m.fl. ges ingen egen rätt att tvinga fram underställning men kan begära ett regeringsingripaude.

Att den obligatoriska fastställelseprövningcn avskaffas och ersätts med en överprövning på vissa särskilt angivna grunder är en tanke som har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Däremot finns det olika meningar om formerna för den statliga över- prövningen. Många tillstyrker utredningens förslag att länsstyrelsen skall sköta bevakningen och underställa ärendet regeringens prövning. om läns— styrelsen finner att en underställningsgrund föreligger. En rätt stark opini- on - däribland planverket och så. gott som samtliga länsstyrelser - föresprå— kar däremot ett system där länsstyrelsen fär befogenhet att själv besluta i stället för att överlämna ärendet: till regeringen.

Remisskritiken kan sammanfattas påföljande sätt. ]. Länsstyrelsen mäste enligt förslaget granska varje ärende för att kunna besluta i underställningsfrågan. Därför bör även avgörandet i sak anförtros länsstyrelsen.

2. Att lägga avgörandet i varje ärende på regeringen innebär en centrali- sering som inte är nödvändig. Det förlänger dessutom handläggningstiden. Länsstyrelsen har sakkunskap i bl. a. plan-. naturvårds-. kulturvärds-. fastighetsbildnings-. försvars- och regionalpolitiska frägor. Motsvarande sakkunskap kan naturligtvis tillföras ärendet under beredningen i rege- ringskansliet. men då mäste ärendet remitteras till centrala verk. vilket är omständligt och tidsödande.

3. Om beslutet läggs på länsstyrelsen. ökas kraven på underlag och förhandsbesked från regeringen till länsstyrelserna när det gäller riksin- tressen. Detta är bättre än besked i efterhand av regeringen.

[6.1.2 Liinsstyrelsernus och de centrala rm'ndigheternus roller

Remisskritiken har övertygat mig om att formerna för den statliga över— prövningen kan göras mer ändamålsenliga än dem som utredningen har föreslagit. Länsstyrelsen bör få en starkare ställning som det samordnande organet på den statliga sidan. varvid länsstyrelsen bör anförtros uppgiften att självständigt agera för statens räkning i beslutsprocessen och alltså inte bara fungera som en "mellanhand".

16 Slutlig kontroll beträffande områden av riksintresse Nl. m. 16.I.I—IÖ./.2

Prop. 1985/86zl 335

Detta innebär att länsstyrelsen bör ha en möjlighet att i det enskilda fallet inte bara granska kommunernas beslut utan även ingripa på olika sätt med anledning av dessa. Som utredningen har föreslagit. bör emellertid de kommunala besluten kunna prövas endast på vissa i lagen uppräknade grunder. I detta ligger den stora skillnaden mot dagens ordning. sotn ju innebär en fastställelseprövning pä grttnder som inte är på något sätt formellt begränsade.

Det finns ett inslag i utredningsförslaget som är av största vikt med tanke pli-kravet på snabbhet i planeringsprocessen. Det är principen att länssty- relsen mäste handla inom en viss tid för att inte kommunens beslut skall bli gällande. Den principen bör införlivas i lagförslaget. även om det nu måste ske i en något annorlunda lagteknisk utformning.

En viktig utgångspunkt när man utformar systemet för överprövning är enligt min mening att det efter kommunens antagandebeslttt sannolikt inte kommer att i det normala fallet kvarstå några konflikter mellan staten och kommunen eller mellan flera berörda kommuner. På goda grunder kan man utgå ifrån att de flesta problemen blir lösta genom ett fördjupat samräd. Erfarenheterna av samarbetet mellan staten och kommunerna i den fysiska riksplaneringen pekar entydigt åt detta håll. Jag anser att den kommunala självständigheten i detta sammanhang bör betonas kraftigare än i utred- ningsförslaget.

Det nu anförda leder fram till slutsatsen att planerna normalt bör vinna laga kraft viss tid efter kommunens antagandebeslut. om inte besvär an- förs. Nägon obligatorisk statlig godkännandeprövning bör alltså inte före— skrivas i lagen. [ första hand bör — som jag nyss sade — eventuella konflikter kunna lösas under samrådet. Samrådet mellan kommunen och länsstyrelsen bör avslutas med att länsstyrelsen lämnar in ett samrådsyt- trande. som innehåller länsstyrelsens ställningstagande till planförslaget. En samrådsredogörelse skall följa med planförslaget vid utställningen och även finnas tillgänglig för den kommunala instans som antar planen. Jag tar för givet att länsstyrelsens synpunkter i de fiesta fall kommer att beaktas — i vart fall på sådana punkter där maktmedel av olika slag kommer att stå länsstyrelsen till buds enligt vad jag snart kommer att föreslå. Vid utställ- ningen av översiktsplaner skall länsstyrelsen avge ett granskningsyttrande med särskild tonvikt på de aspekter som enligt mitt fortsatta resonemang bör ingå i den statliga kontrollen.

På en punkt är jag — i likhet med många remissinstanser inte beredd att ansluta mig till utredningen. Det gäller förslaget att regeringen på eget initiativ eller efter framställning från statliga myndigheter eller kommuner skall kttnna förordna om regeringsprövning av kommunala beslut om både planer och lov.

Jag föreslår i stället att planer skall kunna komma ttnder regeringens prövning efter besvär över länsstyrelsens beslut att godkänna eller att upphäva dem. Besvärsrätt bör tillkomma kommunerna, både den kommun

!() Statlig kontroll beträffande områden ut' riksintresse tn. nl. [Ö.I ..?

Prop. 1985/86: ] 336

som har antagit planen och berörda grannkommuner. Även regionplaneor- ganct bör ha besvärsrätt. Däremot anserjag det inte befogat att låta vissa statliga myndigheter få rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i dessa frågor till regeringen. Här hänvisar jag i stället till den möjlighet för regeringen att utfärda planföreläggande som jag snart skall återkomma till. De statliga sektorsmyndigheterna har alltid möjlighet att hos regeringen göra framställning om sådant föreläggande.

16.2. Grunderna för länsstyrelsens prövning

ll-Iitt_/i'ir.rlug: Länsstyrelsen skall efter ett beslut om prövning kttnna upphäva kommunala beslut endast om länsstyrelsen anser att beslutet inte tillgodoser ett riksintresse enligt NRL

eller flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

i —- innebär att regleringen av markanvändningsfrägor som angär två i inte uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet. t

[0.2.1 Omr/iden ut' riksintresse enligt NRL

Utredningsförslaget att statlig överprövning av planer bör kunna ske. om ett riksintresse inte har beaktats och om det har brustit i samordningen av markanvändningsfrågor som angär två eller flera kommuner. har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget i denna del. .

En del remissinstanser befarar att statens inflytande blir alltför stort på grund av att riksintressena är otillräckligt preciserade i utredningens lag- förslag och att de därmed också kan bli alltför vittgående. Somjag tidigare har nämnt har bestämmelser angående områden som är av riksintresse tagits in i förslaget till NRL. Dessa bestämmelser har i stort sett samma innebörd som de riktlinjer som riksdagen redan har ställt sig bakom i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Ända sedan riksplaneringen inleddes i början av l970-talet har det varit en ledande princip att kommu- nerna i sin löpande planering skall väga in de av statsmakterna-angivna riksintressena för vissa områden.

Genom ett mångårigt. intensivt samarbete mellan kommunerna och stat- liga organ. främst länsstyrelserna. har de områden som är av riksintresse i stor utsträckning kartlagts och beaktats i kommunernas översiktsplaner. Atskilligt material för att göra bedömningar i dessa frägor finns också framtaget hos de statliga myndigheterna. i forskningsrapporter m.m. .lag är medveten om att det på sina håll återstår olösta konflikter. Sädana problem diskuteras emellertid fortlöpande. och enligt min uppfattning finns det goda ft'irutsättningar att uppnå samstämmighet mellan berörda intressenter.

lf) _S'mtlig kontroll ln'trc'ij'lktndt' områden av riksintresse nt. rn. Iö.l.2—16.2.l

Prop. 1985/86: 1 337

Mot den här bakgrttnden anserjag att farhågorna för ett alltför långtgå- ende statligl inflytande är överdrivna. ] den män det llnns delade meningar mellan staten och nägon kommun om hur de omräden som är av riksin- tresse bör behandlas. hyser jag goda förhoppningar om att man normalt kan komma till ett avgörande i den samrädsprocess som jag tidigare har redogjort för. De ärenden där länsstyrelsen inte lyckas överbrygga mot— sättningarna blir enligt min bedömning mycket fä. ätminstone sedan en fast praxis har utbildats. Jag utgår från att det inte heller kommer att medföra problem. om det i framtiden uppstår behov av att introducera nya nationel— la intressen som bör beaktas i den kommunala planläggningen.

lol..” Regionalaji'ägor

Jag övergär nu till att något utveckla tankarna bakom den prövnings- grund som gäller brister i den mellankommunala samordningen.

Vissa av de frågor som kan ha betydelse över kommungränserna utreds i dag ofta av informella planeringsgrupper. sammansatta av företrädare för de regionala organen och de berörda kommunerna. Resultatet av dessa inuti-mella utredningar kan bilda värdefullt underlag för den mera form- bundnaöversiktliga markanvändningsplaneringen i varje kommun.

Länsstyrelsen bör genom det nu föreslagna systemet med överprövning kunna bevaka att de planer som de olika kommunerna tar fram på ett gemensamt underlag inte blir inbördes oförenliga. Givetvis bör länsstyrel- sen ocksä svara för att motsvarande avstämning sker i de fall där en kommun utan föregående regionalt samarbete upprättar en plan som kan få effekter för någon av grannkommunerna.

För att något belysa vilka typer av frågor som jag syftar på med denna prövningsgrund vill jag ange några exempel. Frågor som kan vara av regional eller interkommunal betydelse är lokaliseringen av flygplatser. sträckningen av vägar. banor och ledningar. läget för större täkter. anlägg- ningar för sophantering. större serviceanläggningar. smäbätshamnar och andra fritidsanläggningar. En annan fräga av detta slag kan vara lokalise— ringen av större detaljhandelsanläggningar med ett upptagningsomräde som omfattar mer än en kommun. Hit hör också bevarandet av regionalt betydelsefulla friluftsområden och kulturmiljöer liksom större samman- hängande grönområden. Över huvud taget anserjag det vara viktigt att de regionala naturvärdsintressena får ett starkt stöd genom länsstyrelsens prövning.

När det gäller sysselsättningsfri'tgorna i en vidare bemärkelse är en viktig aspekt för kommunerna att beakta vid planeringen att arbetsplatser och bostäder lokaliseras på sådant sätt i förhållande till varandra att det blir lätt för människorna att nä service och sysselsättning. Bl.a. sädana hänsyn ligger bakom den föreslagna bestämmelsen att beslut enligt PBL skall främja en från allmän synpunkt lämplig samhällsutveekling.

Kommunala beslut som rör frågor av detta slag boende. arbete och

Hänvisningar till S16-2

10 Slutlig kontroll lwtriilf'lkmde område/1 ut' riksintresse m. m. lÖ.3.l—l().2.2

Prop. 1985/86: 1 338

service — fär ibland effekter för hela regionen eller åtminstone för delar av den. Kommunerna är i dessa fall starkt beroende av varandra.. och det är angeläget att de satsningar som görs blir samstämda. Staten bör då ha en möjlighet att päverka hur bostäder och arbetsplatser förläggs och att se till att en rimlig framtida kollektivtrafikf'i'trsörjning kan upprätthållas. Enligt min mening bör den överprövningsgrund som avser bristande mellankom- munal samordning täcka sådana situationer. På det sättet kan länsstyrelsen jämföra kommunernas fysiska planer och samordna dem där de inte är förenliga med varandra.

När det gäller sambandet mellan länsplaneringen och den kommunala fysiska planläggningen medverkar kommunerna i dag pä olika sätt i läns- planeringsprocessen (se redogörelse i SOU 1978135. Bilaga 2). Det hand- lingsprogram för regionalpolitiken i länet sotn tas fram genom länsplane- ringen utgör givetvis ett betydelsefullt inslagi kommunernas planeringsför- utsättningar.

Flera remissinstanscr hävdar att man genom överprövning av planer enligt PBL bör åstadkomma en formell sammankoppling mellan länsplane- ringen och den fysiska planläggningen. En sådan sammankoppling är enligt min mening inte möjlig. Jag delar i detta avseende utredningens uppfatt- ning. Det är emellertid angeläget att de båda planeringsformcrna samord- nas sä att vad som läggs fast i länsplaneringen i fråga om arbete. service och miljö utgör underlag i arbetet med den fysiska planläggningen.

PBL-utredningens förslag innebär att rcgionplaneorganet. där det finns ett sådant. fär egen rätt att underställa kommunala beslut regeringens prövning. Ett sådant förordnande får enligt förslaget meddelas endast om beslutet rör en fräga som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde och om beslutet enligt regionplaneorganets mening

I. innebär att två eller flera kommuners intressen inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

2. motverkar syftet med en antagen regionplan. Ett system där de kommunala besluten underställs regeringens prövning kan lätt anordnas så att flera olika organ kan begära underställning. Pröv- ningen samordnas ändä hos regeringen. I det system med överprövning av länsstyrelsen som jag förordar mäste givetvis regionplaneorganet fä en nägot annorlunda roll.

Den lösning som jag har stannat för är att det bör ingå i länsstyrelsens prövning att bevakade mellankommunala frågorna. även om det finns ett regionplaneorgan. Också frågan om de kommunala planerna är förenliga med en eventuell regionplan bör bedömas av länsstyrelsen. Till skillnad mot utredningen anser jag inte att det behövs någon särskild prövnings— grund i lagen. som tar fasta på de kommunala bcslutens relationer till regionplan. Jag vill i stället se det så att en regionplan kan vara ett uttryck för vad som är en lämplig samordning av regleringen i markanvändnings-

Io Slutlig kontroll beträffande mnråtlen av riksintresse rn. m. 16.2.2

Prop. 1985/86: 1 339

frågor med mellankommunal räckvidd. Det är en självklar skyldighet för länsstyrelsen att bevaka följsamheten till en eventuell regionplan.

Självfallet bör det vara ett nära samarbete mellan länsstyrelsen och regionplaneorganet vid prövningen av planer som berör regionala frägor. Jag förutsätter att länsstyrelsen tar initiativ till sädant samräd även utan en uttrycklig lagregel. Regionplaneorganet bör få rätt att överklaga det beslut som länsstyrelsens prövning utmynnar i.

[6.2.3 Skyddar/ör människors hälsa ot'h säker/tet

Många instanser är negativa till utredningsförslaget att uppenbar avvi- kelse frän bestämmelserna i 2. 4 och Skap. skall kunna medföra statlig överprövning. En sådan svävande formulering minskar kommunernas möjligheter till självständiga beslut om planutformningen. heter det bl. a.

Det synsätt som torde ligga bakom utredningens förslag innebär att den kommunala bedömningen av miljöutformningen tillmäts en mycket stor tyngd. Det kan emellertid finnas brister i planförslag som är av sä allvarlig natur att man inte kan bortse från att staten har ett ansvar. Särskilt om det finns brister i fräga om säkerhet och hälsa aktualiseras det statliga ansva— ret. Exempel pä detta är bullerfrågor. trafiksäkerhet. rasrisker. sanitära olägenheter m.m. Även i fräga om mer utpräglade lämplighetsfrågor kan det enligt utredningen ibland vara motiverat att staten kan ingripa för att planer blir ändrade. Enligt utredningsförslaget skall dock ingripande ske enbart i undantagsfall. och motivet skall då vara att staten inte kan godta planbeslut som leder till en helt undermälig miljö.

Ett annat synsätt. som flera remissinstanser redovisar. innebär att över- prövning pä den nu berörda grunden inte bör vara möjlig. Eftersom det sannolikt blir fråga om ingripanden i ett mycket begränsat antal fall. måste man ifrågasätta om det är förnuftigt att ha en prövningsgrund som förutsät- ter en närmare kontroll av alla planer. Statens prövning tar tid och besluts- processen blir fördröjd alldeles i onödan. Det bör enligt detta synsätt räcka att länsstyrelsen får möjlighet att påpeka eventuella brister under samrådet och att man överlåter ät medborgarna att bevaka utformningen av den lokala miljön. Varje plan som ställs ut skallju vara åtföljd av en samrådsre- dogörelse. där bl. a. länsstyrelsens påpekanden givetvis skall tas upp och bemötas. Därigenom uppmärksammas medborgarna på eventuella brister. så att de kan väcka opinion inför kommunens ställningstagande. De som har rätt att överklaga planen kan genom att besvära sig se till att den blir prövad av länsstyrelsen. Samrådet med länsstyrelsen och sakägarnas be- svärsrätt ger enligt detta synsätt tillräckliga möjligheter till kontroll av att planernas kvalitet inte sjunker under en godtagbar nivå.

Enligt min uppfattning måste en lösning ha sin grund i båda dessa synsätt. Det finns nämligen en klar skillnad mellan olika typer av krav i lagen, och den skillnaden motiverar en statlig kontroll av vissa krav men inte av andra.

16 Slutlig kontroll lvt'ti't'ilj'ittidt' områden av riksintresse m. nt, 16.2.2—Io.2.3

Prop. 1985/86: I 340

Jag anser sålunda att de krav som avser hälsoskydd och säkerhet intar en särställning. De rör sä betydelsefulla aspekter på bebyggelsens place- ring och utförande att det inte enbart är fräga om ett kommunalt intresse. Staten bör därför ha till uppgift att bevaka att kraven verkligen uppfylls.

Behovet av en sädan statlig kontroll har att göra med önskemälet att frägorna om hälsoskydd och säkerhet helst bör vara slutligt avgjorda i samband med planläggningen. Därmed undgär man risken för att de stat— liga myndigheter. som har ansvaret för dessa frägor. ingriper och kräver ändringar i skilda avseenden. när omrädet är färdigbyggt och brukarna har flyttat in. Den samlade .intresseavvägning och kontroll pä den statliga sidan. som anförtros länsstyrelsen vid planläggningen. bör kunna medver- ka till att eliminera sädana ickc önskvärda ingripanden i efterhand frän tillsynsmyndigheter som bevakar kraven pä hälsoskydd och säkerhet i vid mening.

Av dessa skäl föreslärjag en statlig prövningsmöjlighct för de fall där kommunens beslut innebär att bebyggelse placeras eller utförs på ett sädant sätt att kraven pä skydd för människors hälsa och säkerhet inte uppfylls.

[ övrigt ansluterjag mig helt till det synsätt. som gär ut pä att frågor om miljöutformning. exploateringsgrad. tillgång till service och plankvaliteter i största allmänhet är interna kommunala angelägenheter. Nägon möjlighet för länsstyrelsen att ingripa i sädana avseenden bör därför inte finnas. Detta är en kärnpunkt i hela reformen.

[6.2.4 Uppenbar avvikelse från (letulip/ttnekruvet bör inte knnnu jöronle- du smt/ig prövning

Utredningen har även föreslagit att underställning skall kunna ske. om kommunen uppenbart åsidosätter kravet på att detaljplan skall upprättas. innan tillstånd lämnas till bebyggelse av en viss omfattning. En närmare analys av förslaget visar emellertid att det är svärgenomförbart i praktiken. Svårigheterna uppkommcri samband med avgränsningen av de beslut som skall kontrolleras av staten. dvs. beslut om bygglov som meddelas utan tillräckligt planunderlag. Enligt bäde utredningens och mitt förslag skall beslut om bygglov kunna prövas endast inom omräden som länsstyrelsen i förväg har bestämt. Att förutse var en kommun i framtiden kan komma att äsidosätta detaljplanekravet är naturligtvis i de flesta fall en omöjlig upp- gift.

Till detta kommer att en bestämmelse som medger statlig prövning i detta syfte knappast heller är sakligt motiverad. Jag utgår från att det ligger i kommunernas eget intresse att upprätta detaljplan när det verkligen behövs med tanke pä bebyggelsens art och omfattning. medborgarintresset och andra omständigheter. PBL bör därför inte innehålla nägon bestäm- melse om statlig prövning i detta avseende.

lö Statlig kontroll l74'tr't'illttrttlt' omräden ur riksintresse m. m. 1623—1624

Prop. 1985/86: [ 34|

[6.2.5 Att beslutet inte har kommit till i lugu ort/ning ln'ir ln'rukux genom ln'srlir

Förslaget i lagrådsremissen innebär att länsstyrelsens kontroll skall in- nefatta även frågan om beslutet har kommit till i laga ordning. Som motiv till förslaget anfördejag (lagrådsremissen s. 269 fl:

En väsentlig del av länsstyrelsens fastställelseprövning i dag består av en kontroll av att planerna är formellt riktigt upprättade och att de har handlagts i föreskriven ordning. t. ex. beträffande samräd. utställning m.m. Det finns ingen anledning att ändra på denna princip i en ny lag när det gäller planbeslut. som enligt mitt förslag (avsnitt 16.3) skall kunna prövas av länsstyrelsen. dvs. beslut om detaljplaner och omrädcsbestäm— melser. Bevakningen i formfrägor vid tillkomsten av översiktsplaner bör enligt min mening ske genom kotnmunalbesvär. eftersom länsstyrelsen enligt mitt förslag inte självmant skall kunna pröva dessa planer.

I dagens fastställelseprövning ingår det också en kontroll av att kommu— nens beslutande organ inte har överskridit sina befogenheter. Även denna kontroll bör enligt min mening finnas kvar och göras av länsstyrelsen beträffande detaljplaner och omrädesbestämmelser.

Genom att på detta sätt läta länsstyrelsens prövning innefatta de for- mella frägorna tillmötesgår jag en rad remissinstanser. som starkt har kritiserat utredningsförslaget. Detta förslag gick ut på att alla kommun- medlemmar skulle kunna överklaga de kommunala besluten pä formella grunder. Rcmissinstanserna har med fog hävdat att detta kan leda till en omfattande besvärsprövning och vidare att det innebär en egendomlig blandning av förvaltningsbesvär och kommunalbesvär.

Det är angeläget att precisera vilka handläggningsfel som skall kunna föranleda att ett planbeslut upphävs. Utredningsförslaget innehåller inga sädana preciseringar. vilket har framkallat stark remisskritik. Jag äterkom- mer till detta i specialmotiveringen (l2kap. ls"). Redan nu villjag dock ta upp en viktig fråga. Jag har tidigare föreslagit att det skall ställas krav på att planhandlingarna skall utformas så tydligt att allmänheten under samrä- det och utställningen kan få en klar uppfattning om planernas innebörd. Till skillnad mot utredningen anserjag dock att detta krav har den karaktä- ren att det inte annat än i undantagsfall är meningsfullt att lägga det till grund för kontroll i efterhand. Tillämpningen ger utrymme för så starkt subjektiva inslag att det i flertalet fall är ogörligt att konstatera om princi- pen har överträtts eller inte. Jag vill dock inte hålla för uteslutet att det kan förekomma fall där planhandlingarna har fått en så bristfällig utformning att syftet med samrådet och utställningen uppenbarligen inte har kunnat uppnås. [ dessa fall bör länsstyrelsen kunna underkänna beslutet på den grunden att det inte har kommit till i laga ordning.

Länsstyrelsens granskning i formellt hänseende bör i första hand avse sädana förhållanden som har pätalats i ärendet. antingen under den kom- munala handläggningen — vilket torde bli vanligast — eller direkt till länsstyrelsen. Det är emellertid angeläget att länsstyrelsen ocksä bevakar att alla som bör få komma till tals i ärendet verkligen har fått möjlighet att göra det. Detta får ses som en yttersta garanti för medborgar- och sakäga- reinflytande och för att kommunens beslutsunderlag blir så fullständigt som möjligt. För den skull är det emellertid inte nödvändigt att sakägarför- teckningarna i alla ärenden kontrolleras i minsta detalj.

l() Statlig lmntrull ln'Irii/ffanclc områden (ll' riksintresse m. m. lö.2.5

Prop. 1985/86: I 342

Även i övrigt bör gälla att länsstyrelsen inte tar på sig ett omfattande granskningsarbete pä sädana punkter där det sällan eller aldrig finns anled— ning för länsstyrelsen att göra något ingripande. Insatserna bör i stället koncentreras på sådana frågor som kan vara formellt komplicerade. För övrigt vill jag här framhälla som angeläget att länsstyrelsen redan under samrädet ger kommunen sådana räd som kan förebygga felaktigheter i det fortsatta förfarandet.

l anslutning till lZ kap. l & har lagrådet anfört (yttrandet s. l ll f):

Behovet av statlig kontroll av kommunala planbeslut gör sig givetvis gällande i sädana frägor av nationell och mellankommunal betydelse som anges i första stycket l—3. i dessa frägor kan det föreligga en konflikt mellan kommunala önskemål och ambitioner. å ena sidan. samt mera allmänna intressen, å den andra. Någon sådan konflikt kan däremot knap- past ligga bakom det i punkt 4 angivna fallet att ett formellt fel vidlåder kommunens beslut. Man bör kunna utgå från att kommunerna i eget intresse vinnlägger sig om att handlägga planärenden korrekt och att de har tillgång till kompetent personal. jfr llkap. 4.5. Självfallet kan det. som departementschefen framhåller i den allmänna motiveringen (5.269). inte hållas för uteslutet att det kan förekomma fall där planhandlingarna fått en sä bristfällig utformning att syftet med samrädet och utställningen inte har kunnat uppnås.

Fel och brister av detta slag kan emellertid påtalas genom förvalt- ningsbcsvär och det är svårt att inse varför inte detta rättsmedel erbjuder en tillräcklig kontroll. l punkt4 nämns också befogenhetsöverskridandcn säsom något som länsstyrelsen skall ingripa mot av eget initiativ. Vilken praktisk betydelse denna möjlighet att ingripa har är inte närmare belyst. Det förefaller snarast som om överprövningsgrunden "befogenhetsöver— skridande" fätt följa med av det rent formella skälet att man vill ästadkom- ma identitet mellan punkt 4 och 7kap. l få första stycket3 kommunallagen. Även beslut som innebär befogenhetsöverskridanden kan självfallet angri- pas genom förvaltningsbesvär.

I fråga om överprövningens karaktär och omfattning skiljer sig punkt4 likaledes från de tre övriga. [ dessa senare fall har länsstyrelsen Linder samri'tdsförfarandet fått sin uppmärksamhet inriktad på de förhällandcn som kan utlösa en överprövning. Länsstyrelsen kan anpassa sin gransk- ning därefter och denna behöver därför inte bli särskilt arbetskrävande. Överprövningen av den formella handläggningen däremot innebär en granskning av frågor som länsstyrelsen inte ttnder planärendets beredning hos kommunen haft anledning att befatta sig med. Det är en rad formföre- skrifteri PBL och kommunallagen som länsstyrelsen därvid har att beakta. Departementschefen framhåller (s. 269) såsom angeläget att länsstyrelsen bevakar att alla som bör få komma till tals i ärendet verkligen har fått möjlighet att göra det. En kontroll med sådant syfte torde innebära att länsstyrelsen skall granska sakägarförteckningama i detalj och tillse att alla sakägare beretts tillfälle till samråd och fått underrättelser om utställ- ning och i förekommandc fall om planbesluten. Pä s.273 berör departe- mentschefen de svårigheter som kan uppkomma för länsstyrelsen att inom treveckorsperioden hinna med att bedöma om ett ärende bör prövas eller inte. Sävitt gäller den formella granskningen enligt punkt4 synes departe- mentschefen underskatta dessa svårigheter. Kommer länsstyrelsen i tids—

[6 Slutlig kontroll beträffande mnråclun ar riksintresse m.m. [6.3.5

Prop. 1985/86: [ 343

nöd, kan den se sig tvungen att enbart av det skälet hänskjuta ärendet till prövning. Den eftersträvade snabbheten i planprocessen kan då gå förlo- rad.

Vissa uttalanden av departementschefen (s. 270. 647) tyder pä att den formella granskningen inte är avsedd att vara sä ingäende och noggrann som här ovan har förutsatts. Även lagtexten — "om det finns anledning att anta" — pekar i en sådan riktning. Om detta är riktigt. kan värdet och betydelsen av en överprövning av de formella frågorna på länsstyrelsens initiativ sättas i fråga.

Enligt lagrådets mening skulle det stå bättre i överensstämmelse med de principer sotn uppbär PBL om överprt'wningsgrunderna begränsades till de i första stycket l—3 angivna fallen. De med en överprövning förenade handläggningsproblemen skulle därmed i hög grad minska i omfattning. Nägra invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt synes inte med fog kunna göras mot en sådan ändring. Lagrädet förordar att första stycket-4 får utgå.

Efter förnyade överväganden i frågan villjag nu föreslä att någon över- prövning i formellt hänseende utöver vad som kan aktualiseras av besvär — inte skall ske. Jag ansluter mig säledes till lagt-riders förslag. Vid mitt ställningstagande harjag fäst särskild betydelse vid att lagrädet kon- staterar att slopandet av överprövning pä formella grunder inte kan ge upphov till några invändningar från rättssäkerhetssynpunkt. Grundtanken att planeri princip skall bli gällande redan genom kommunens antagande- beslut blir uppenbarligen häst förverkligad. om överprövningsgrunderna begränsas till sädana som är oundgängligen nödvändiga. Med lagrådets förslag att länsstyrelsen skall pröva besluten enbart på sakliga grunder uppnär man också en ökad klarhet i frågan om länsstyrelsens uppgifter i överprövningen. Det är nämligen svårt att ange hur ingående en formell kontroll bör göras för att vara meningsfull utan att ta alltför mycket tid och resurser i anspråk. Sannolikt leder ett slopande av den formella gransk- ningen till bättre effektivitet totalt sett i beslutsfattandet. eftersom länssty- relsen dä inte behöver besluta om prövning bara för att få tillräcklig tid att göra en ordentlig kontroll av handlingarna i ärendet.

Jag vill dock framhålla att jag fortfarande ser det som angeläget att länsstyrelsen redan under samrädet ger kommunen sädana råd som kan förebygga felaktigheter i det fortsatta förfarandet.

IÖ-3-Ö f*lt'l'l'it'nintlen mellan allmänna och enskilda intressen bör bevakas genom besvär

Det ligger nära till hands att renodla systemet ytterligare genom att i systemet med prövning av länsstyrelsen foga in även avvägningarna mel- lan allmänna och enskilda intressen. Det skulle nära ansluta till dagens ordning. och man skulle då inte behöva komma in på den svära frågan om formerna för besvär över kommunala planbeslut. som jag äterkommer till senare (avsnitt 17.5.2).

Denna tanke avfärdade jag i lagrådsremissen pä anförda skäl. Min åsikt

lb Statlig kontroll beträffande områden av

riksintresse rn. rn. 16.2.5—I6.2.6

Prop. 1985/86: I 344

är alltjämt att enskilda intressen bör bevakas genom besvär och inte av länsstyrelsen genom officialprövning. På grund av en ändring som jag snart återkommer till (avsnitt lb.3.3) och som avser formerna för länsstyrelsens ingripanden föreligger inte längre nägra lagtekniska hinder mot att anordna länsstyrelsens kontroll som en bevakning även av de enskilda intressena. Vad som enligt min mening alltjämt talar starkt mot det sistnämnda alter— nativet är mitt tidigare förda resonemang (avsnitt 8.4.3) som utmynnar i att de enskildas anspråk blir tydligare och att de därför kan prövas mer noggrant. om de förs fram besvärsvägen än om de ligger mer eller mindre dolda i en officialprövning. Detta ser jag alltså som ett tillräckligt tungt vägande skäl för att i sak hålla fast vid mitt ursprungliga förslag att avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör överprövas efter besvär.

16.3 Vilka beslut som kan prövas m. m.

.tlirrjörxlag: Kommunens beslut att anta en detaljplan och områdesbe- stämmelser vinner laga kraft. om inte länsstyrelsen inom tre veckor beslutar om att prövning skall ske av länsstyrelsen och inte heller någon överklagar beslutet inom föreskriven tid.

Översiktsplaner skall inte kunna prövas av länsstyrelsen. som dock genom ett granskningsyttrande vid utställningen skall kunna markera att planen från statlig synpunkt i något avseende inte är godtagbar.

Om det finns särskilda skäl. skall länsstyrelsen kunna besluta att reglerna om prövning av länsstyrelsen skall gälla även för beslut att lämna bygglov. rivningslov. marklov och förhandsbesked inom vissa av länsstyrelsen angivna områden (t. ex. militära skyddsområden).

[6.3.1 Detaljplaner och områdt'sbestämmelser kan upphävas

För den händelse kommunen inte tillmötesgår länsstyrelsens önskemål. bör länsstyrelsens möjligheter att agera vara beroende på om det är fråga om en plan med enbart riktlinjer eller ett beslut som innehåller bindande bestämmelser. 1 det senare fallet . dvs. beträffande detaljplan och områdes- bestämmelser. är det viktigt att. beslutet kan upphävas av länsstyrelsen. om det inte kan anses godtagbart från de synpunkter som länsstyrelsen skall anlägga. Förfarandet bör därför utformas så att länsstyrelsen får möjlighet att inom den vanliga besvärstiden. tre veckor från den dag då kommunens beslut kom länsstyrelsen till handa. förordna att planen skall prövas av länsstyrelsen. Grunderna för den blivande prövningen bör anges redan i förordnandet. [ lagrådsremissen (s. 271) föreslog jag en skyldighet för länsstyrelsen att besluta om prövning. om någon berörd kommun begär det. Lagrådet (yttrandet s. ll2 och ll7) har funnit en sådan föreskrift

16 Sim/ig kontroll hemiffimdu områden av riksintresse m. m. [b.la—[6.3.1

Prop. 1985/86: ] 345

obehövlig. och jag kan instämma i detta med tanke pa att berörda kom- muner skall ha rätt att överklaga andra kommuners planbeslut. Därför .tlpplul' det ntl föreliggande förslaget ingen sädan obligatorisk kontrollskyl- dighet för länsstyrelsen.

l().3.2 Öi'crsi/tlsplnnw' kan inte upphävas

När det däremot gäller översiktsplaner. som endast innehåller riktlinjer. anserjag att den statliga kontrollen inte nödvändigtvis behöver utmynna i en formaliserad prövning. där planen antingen skall godkännas eller under- kännas. Tvärtom kan det vara till fördel för både staten och kommunerna att inte i alla sammanhang behöva läsa sina positioner redan i den översikt- liga planeringen. Vissa fragor kan behöva hållas öppna till dess att de har utretts närmare genom t.ex. mer detaljerad planering eller tills det har konkret visat sig vilka intressen som riktar sig mot ett omräde.

Enligt min uppfattning bör alltsä systemet utformas så att den statliga kontrollen av översiktsplaner inte utövas i form av en godkännandepröv- ning med allt vad en sådan kan innebära av definitiva bindningar på ömse häll. | de verkligt få fall där det kan antas att oenighet mellan staten och kommunen kvarstår efter antagandet av en översiktsplan. anser jag att följande förfarande bör tillämpas.

Översiktsplanen gäller sådan som kommunen har antagit den. Av läns- styrelsens granskningsyttrande framgär emellertid att översiktsplanen inte är ett dokument som i alla delar uttrycker statens och kommunens gemen- samma uppfattning. Yttrandet visar på vilka punkter som länsstyrelsen har en annan mening. Detta får betydelse för olika myndigheter. när de vid tillämpningen av författningar som rör markanvändning utnyttjar över- siktsplanen som underlag för sin tillståndsprövning. En översiktsplan i dessa fall har naturligtvis inte samma tyngd som en översiktsplan utan skiljaktig mening av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen måste förses med sådana instrument som gör det möjligt att effektivt förhindra t.ex. uppkomsten av bebyggelse och över huvud taget ätgärder som tillständsprövas enligt PBL inom omräden där det enligt länsstyrelsen är olämpligt med exploatering. De medel som erbjuds är tre. För det första skall länsstyrelsen. som jag nyss nämnde. kunna pröva och därmed upphäva blivande detaljplaner eller omrädesbestämmelser inom området. För det andra skall länsstyrelsen enligt ett förslag somjag snart äterkommer till — kunna förordna att alla beslut om lov inom omrädet skall efterhandprövas av länsstyrelsen och därmed kunna upphävas, om de strider t. ex. mot nägot riksintresse. För det tredje får länsstyrelsen möjlig- het att hos regeringen begära att kommunen föreläggs att upprätta och anta detaljplan eller omrädesbestämmelser som visar användningen av det ak- tuella området. Jag återkommer även i denna del med ett utförligare resonemang.

Jag är helt övertygad om att risken för statliga ingripanden av nu antydda

IO Stal/ig kunlrull lerr'i/j'åunlv områden ut' riksintresse m. m. lö.3.l—I().3,2

Prop. 1985/86: ] . 346

slag mot blivande beslut inom ett omtvistat område kommer att ha en stark inverkan på kommunernas benägenhet att följa länsstyrelsens gransknings- yttrande över förslaget till översiktsplan. Risken för konfrontationer i ett sent stadium kommer därför att vara liten. Systemet verkar snarare för uppgörelser så tidigt som det över huvud taget är möjligt och lämpligt. Som jag nyss angav är det ju ibland direkt olämpligt att tvinga fram bindande besked på ett preliminärt beslutsunderlag.

[6.3.3 Enkelhet och snabbhet i överprövningen

Med det förslag som jag nu kort har beskrivit får man en i förhållande till dagens ordning högst betydande förenkling av hanteringen av planfrågor. även om jag har övergett tanken i lagrådsremissen (5.273) på ett "tyst godkännande" av länsstyrelsen. Översiktsplaner prövas formellt inte alls av länsstyrelsen. sedan de antagits. Där ligger tonvikten helt på samrädet och utställningen och på det granskningsyttrande som avslutar utställning- en. När det gäller detaljplaner och områdesbestämmelser behöver länssty- relsen i de allra flesta fall inte göra någon mer ingående prövning. När granskningstiden har gått ut eller dessförinnan antecknas "på handlingar- na" det beslutet att ingen prövning skall ske.

Jag vill här utveckla skälen till att jag inte längre finner det befogat att tala om ett "tyst godkännande". Lagrådet har i anslutning till 12kap. lä anfört (yttrandet s. l12 fl:

Enligt lagrådsremissen skall länsstyrelsen. när skäl saknas för statlig överprövning av en plan. inte fatta "något som helst formaliserat beslut i saken" titan bara låta granskningstiden löpa ut. Enligt departementschefcn kan man göra en intern tjänstcanteckning i akten om att ingen åtgärd behövs. Det är förutsatt att detta förenklade förfarande skall tillämpas i de allra flesta fall. Med beaktande av den löpande insyn och det inflytande länsstyrelsen haft under planarbetet torde det i flertalet planärenden från början vara klart för länsstyrelsen att någon statlig prövning inte är påkal- lad. Särskilt gäller detta om länsstyrelsens granskning — i enlighet med lagrådets förslag inte skall avse om beslutet tillkommit i laga ordning eller frågan om befogenhetsöverskridande. Vid en granskning av formalia kan man nämligen sällan i förväg veta vilket beslut som till äventyrs kan vara behäftat med formellt fel. Det är emellertid inte lämpligt att länsstyrel- sen ens i enkla och uppenbara fall lämnar vad som i remissen kallas "tyst godkännande". Enligt lagrådets mening föranleder kraven på ordning och reda i länsstyrelsernas arbete att man av handlingarna kan utläsa när ett beslut att ej ta åt sig planen har fattats och vem som är ansvarig för beslutet. ] nu åsyftade fall kan besluten vara mycket knapphändiga. I vissa fall blir emellertid frågan om huruvida en överprövning skall ske svårbe- dömd. Planen måste då remitteras till olika enheter och befattningshavare på länsstyrelsen för yttrande. Enskilda. föreningar och statliga _sektors— myndigheter kan ha kommit in med sakligt väl underbyggda skäl till stöd för sin hemställan om överprövning. lnom länsstyrelsen kan olika uppfatt- ningar i frägan om behovet av överprövning vara företrädda. Föredragan-

Iö Stat/ig kontra/l beträffande områden ut'

riksintresse rn. m. 1632—1633

Prop. 1985/86: ] 347

den kan ha en frän den beslutande avvikande mening. l dessa situationer följer av allmänt omfattade förvaltningsrättsliga principer att sedvanliga former för beslttts fattande och utformning iakttas. Länsstyrelsens avgö- rande av frågan om prövning bör pä grttnd av det anförda alltid ges i form av ett beslut oavsett om utgängen innebär att statlig kontroll skall ske eller ej.

Jag ansltttcr mig till detta anförande av lagrädet. Det är därför nägot missvisande att i fortsi'tttningen tala om ett ”tyst godkännande". Emeller' tid ligger i detta endast en smärre formell ändring och ingen ändrad tipp- fattning i stort i fråga om länsstyrelsens agerande. Jag anknyter nu därför åter till vad jag anförde i lagrädsremissen.

Med det beskrivna förfarandet vinner man tid i planeringsprocessen. vilket är ett viktigt mål för lagreformen. Genom att en sä kort tid som tre veckor föreskrivs för länsstyrelsens agerande markeras ytterligare vikten av att länsstyrelsen noga sätter sig in i ärendet och för fram sina syn- punkter. innan kommunen fattar sitt beslut. Under samrädsskcdet kommer länsstyrelserna att kunna skaffa sig en god kännedom om problemen i olika kommuner och kommundelar. De särskilda riksintressen sotn kräver be- vakning inom vissa geografiskt bestämda omräden kommer att fortlöpande kttnna klarläggas inom länsstyrelsen. Likasä torde riskerna för konflikter om markanvändningen mellan flera kommuner kunna spåras ganska tidigt. Detta skapar förutsättningar för att det katt utbildas effektiva interna rutiner hos länsstyrelserna när det gäller att inrikta tillsynen på särskilt känsliga omräden.

Beslutet att en plan skall prövas av länsstyrelsen bör kunna fattas av enskilda tjänstemän. Hur länsstyrelsen därefter lägger upp sin sakprövning av ärendet är enligt min mening inte en fråga som bör lagregleras. Regel- mässigt torde dock ärendena vara av en sådan karaktär att det faller sig naturligt att avgörandet träffas av länsstyrelsens styrelse.

Det kan naturligtvis invändas att tre veckor kan vara för kort tid för länsstyrelsen att hinna bedöma om ett ärende bör prövas eller inte. t.ex. i anslutning till jul— och nyårshelger och under sommarsemestern. och att det därför borde finnas en möjlighet för länsstyrelsen att frän fall till fall förlänga tiden för ingripande. Jag utgår emellertid från att de planärenden som kommunerna avgör under sådana tider har diskuterats tidigare med länsstyrelsen sä ingäendc att länsstyrelsen är väl förberedd på vad som lämpligen bör göras. Med hänsyn till detta och till att det är angeläget att systemet i sig verkar för snabbhet i planprocessen anserjag att trcveckors- fristen inte bör kunna förlängas.

Jag har också övervägt att införa en tidsbegränsning av länsstyrelsens behandling i sak av de planer. som man har beslutat att pröva. Motiven för detta kan emellertid inte anses vara så starka att de uppväger olägenhe- terna tned den ganska otympliga reglering som då skulle behövas i lagen. Enligt min mening bör man kttnna utgå från att länsstyrelsen i de få

lö Statlig kontroll lwträ/jitndu omräden ut' riksintresse m.m. [6.3.3

Prop. l985/86: [ 348

ärenden som kan antas bli prövade som regel inte skall behöva ägna längre tid än högst nägra mänader ät prövningen.

[6.3.4 Dagens regler om underställning kan utgå

En särskild fräga i detta sammanhang är om de bestämmelser om under- ställning som finns i dagens byggnadslagstiftning skall föras över till PBL vid sidan av det prövningsförfarande hos länsstyrelsen som jag nu har redogjort för. F.n. kan länsstyrelsen med stöd av 26.5 andra stycket byggnadslagcn besluta att en stadsplan skall underställas regeringens pröv- ning. om det finns särskild anledning till det. Underställning skall alltid ske i vissa angivna fall. bl.a. om planen är av större omfattning eller annars av större allmän betydelse, eller om det i planärendet har uppkommit en fräga om industrilokalisering e. d. som regeringen skall pröva enligt lea's bygg— nadslagen. Det finns också bestämmelser om ttnderställning av general— planer och byggnadsplaner ("105 fjärde stycket och lötts" andra stycket BL). Underställning kan sägas utgöra en kvarleva frän den tid dä i stort sett alla stadsplaner skulle fastställas av regeringen. Erfarenheten visar att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten till underställning mycket sparsamt. Endast nägra fä planer underställs salunda varje år.

PBL-systemet bygger i hög grad på tanken att beslutsfattandet skall decentraliseras sä längt som möjligt. Ett viktigt inslag är också att länssty- relserna skall väga samman alla statliga anspråk och att avgöra eventuella konflikter mellan olika intressen. Mot den här bakgrunden anser jag inte att det finns nägra bärande skäl att föra över underställningsreglerna till PBL.

Iö.3.5 Bygglov. rivningslov, marklov ochför/t(tnrlsbusketl

'. likhet med utredningen anser jag att möjligheten till överprövning pä statligt initiativ i ärenden om lov och förhandsbesked inte helt kan und- varas. Det finns sälunda behov bl.a. av en motsvarighet till den statliga prövning som i dag förekommer inom vissa skyddsområden omkring för— svarsarläggningar. flygplatser m.m. (Sl och 82% BL). Jag föreslär därför att beslut att lämna bygglov. rivningslov. marklov och förhandsbesked skall kunna prövas i vissa fall. .:Den prövningen bör handhas av länsstyrel- sen och kunna ske på samma grunder som skall gälla för planbeslut.

Det är uteslutet att införa en ordning som innebär att länsstyrelsen självmant skall överpröva alla enskilda ärenden om lov och förhands— besked. Normalt bör det inte ens föreligga en skyldighet för kommunen att expediera besluten i sädara ärenden till länsstyrelsen. Den lämpligaste lösningen är enligt min mening att systemet med statlig kontroll — pä samma sätt som utredningen har föreslagit — blir tillämpligt endast efter särskilda beslut härom. Det innebär att länsstyrelsen i förväg mäste ange 'fissa geografiska omräden där beslut i ärenden om lov och förhandsbesked Skt"l expedieras till länsstyrelsen. Därigenom blir det möjligt att ha samma

16 Statlig kontroll beträffande områden av rikst'tttrt'xst' ln. nr. 1633—1635

Prop. l985/86: ] 349

system bäde för planer och för ärenden om lov och fi'n'handsbesked. Omrädena bör med hänsyn till omständigheterna kunna göras större eller mindre. Ibland behöver omrädet kanske inte omfatta mer än en enda fastighet.

Bakgrunden till ett sädant förordnande av länsstyrelsen kan vara att kommunen inte har följt länsstyrelsens granskningsyttrande och alltsa antagit en översiktsplan som i nägot väsentligt avseende är "felaktig" enligt länsstyrelsens uppfattning. Vidare kan till grund för ett förort'lnande läggas t. ex. de allmänna erfarenheterna som länsstyrelsen efter hand vin— ner av beslutsfattandet inom en viss kommun. Om det visar sig t.ex. att kommunen inom ett speciellt omräde inte tillgodoser ett riksintresse pä ett godtagbart sätt. bör länsstyrelsen kunna tillgripa utvägen med förordnande om tillämpning av reglerna om prövning. Givetvis bör också statliga myn- digheter. regionplaneorganet eller grannkommunerna kttnna vända sig till länsstyrelsen och begära att ett sädant förordnande meddelas.

För att markera att det endast i undantagsfall bör bli fräga om en länsstyrelsepri'ivning i ärenden om lov och förhandsbesked bör det före— skrivas att reglerna om prövning skall kunna tillämpas bara om det förelig- ger särskilda skäl till det.

Pä det nu beskrivna sättet kan staten astadkomma en viss bevakning av bebyggelse-frägor. t. ex. omkring militära anläggningar. inom skyddsområ- den intill vissa energiprodueerande anläggningar eller i omräden som av annan anledning är av riksintresse.

Även regeringen bör ha befogenhet att i första instans förordna att reglerna om prövning skall tillämpas beträffande ärenden om lov inom ett visst omräde. Följden bör därmed inte bli att varje ärende går till regering- en för prövning. utan den normala instansordningen bör gälla. Länsstyrel- sen bör alltsä även i dessa fall svara för den statliga bevakningen. Ett sädant förordnande av regeringen bör givetvis meddelas i rena undantags— fall. t.ex. om länsstyrelsen inte har tillmötesgätt en begäran om förord- nande frän nägon fackmyndighet.

Om regeringen eller länsstyrelsen har meddelat ett förordnande om prövning. bör den ordningen tillämpas att alla beslut som rör omrädet skall sändas till länsstyrelsen för granskning. ()m länsstyrelsen vid denna granskning överväger att upphäva ett visst beslut. skall länsstyrelsen inom tre veckor från den dag dä beslutet kom länsstyrelsen tillhanda förordna om prövning. Därvid skall prövningen utgå från samma grunder som i planärenden. dvs. länsstyrelsen skall ha ganska begränsade möjligheter att upphäva beslutet. Om det behövs. bör länsstyrelsen kunna förordna att det beslut. som skall prövas. inte fär verkställas förrän frägan om prövning i sak har slutligt avgjorts.

If) Slut/ig kontroll hulriiHi/nz/U untrårlr'n (ll' riksintresse nt. m. !().3.5

Prop. 1985/86: 1 35.0

16.4. Planföreläggande

__1

tl-Iittjl'irslag: Om det behövs för att tillgodose ett riksintresse inom ett visst omräde eller ett regionalt intresse. skall regeringen kunna utfärda planft'ireli'iggande. dvs. förelägga kommunen att inom viss tid upprätta I och anta en detaljplan eller omrädesbestämmelser av ett visst innehäll.

Om nationella eller mellankommunala intressen har äsidosatts i väsent— lig grad i den kommunala planeringen. skall länsstyrelsen enligt vad jag tidigare har föreslagit genom ett särskilt granskningsyttrande vid utställ- ningen markera att översiktsplanen inte är godtagbar från vissa syn- punkter. När det gäller detaljplaner och omrädesbestämmelser har länssty- relsen ocksä föreslagits fä befogenheter att upphäva ett kommunalt plan- beslut. För ett sädant omräde där planbeslutet har indirekt underkänts eller formligen upphävts bör regeringen ha möjlighet att föreskriva att kommunen inom viss tid skall ha antagit en ny plan (planföreläggande). Regeringen bör även kunna föreskriva visst innehäll i den nya planen för att de äsidosatta intressena skall bli tillgodosedda. I denna del ansluter mitt förslag helt till utredningsförslaget. som har godtagits även av remissin— stanserna.

Jag föreslär att möjligheten till planft'ireläggande bör ta fasta enbart på detaljplan och omrädesbestämmelscr. Dessa beslutsformer har bindande verkan och är därför lämpliga som medel att slutligt tvinga fram en viss. av staten önskad markanvändning. Det innebär att jag avvisar tanken på att planföreläggande skall kunna avse även översiktsplaner. En sådan ordning skulle inte tillgodose det nyss angivna syftet. Den skulle inte heller stämma särskilt väl överens med mitt tidigare framförda förslag att staten inte skall kunna pröva översiktsplanerna.

Även utan samband med att ett planbeslut formellt har upphävts bör det finnas möjlighet för staten att förelägga kommunen att upprätta eller ändra en plan för att tillgodose riksintressen och mellankommunala intressen. Det är naturligtvis nödvändigt att t. ex. framdragandet av en riksväg i en ny sträckning inte hindras av att kommunen vägrar att ändra sina planer. Att staten i ett sådant fall skulle anlägga vägen i strid mot en detaljplan eller omrädesbestämmelser är inte lämpligt. Detta skulle innebära bl.a. att nägon avvägning mellan kommunikationsintressct och lokala planintressen inte sker. l stället bör den lösningen väljas att staten ges möjlighet att förelägga kommunen att ändra detaljplaner eller områdesbestämmelscr för att tillgodose viktiga utomkommunala intressen. [ det nyss angivna exemp— let skulle staten kunna förelägga kommunen att tillgodose riksvägsintres- set. Den närmare planutformningen kan därmed bli föremål för närmare överläggningar mellan staten och kommunen i anslutning till det kommu- nala planarbetet.

lö Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. nt. I ().—I

Prop. 1985/86: 1 .. 351

l lagrådsremissen med förslag NRL (s.156)diskuteradejag ett eventuellt tillägg till bestämmelserna om planföreläggande i PBL med den huvudsak— liga innebörden att regeringen efter en redovisning från kommunen skall kunna förelägga kommunen att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. om det är av synnerlig vikt för tillgodoseende av något sådant hushällningsintresse som avhandlas i NRL.

Detta uttalande tog främst sikte på ingripanden i efterhand mot kommu- nala beslut som rör skogsmark och som kan medföra allvarliga olägenheter för virkesförsörjningen inom en region eller i landet som helhet. Eftersom mitt nu framlagda förslag inte innehåller några regler om rätt för kommu- nerna att meddela omrädesbestämmclser för skogsavverkning rn. m. inom friluftsområden. har motivet för planföreläggande av det nu diskuterade slaget fallit bort. Jag tar därför inte upp något förslag om detta.

Om kommunen mot förmodan inte rättar sig efter ett beslut om planföre- läggande. måste möjlighet finnas att på annat sätt ändra en plan som motverkar ett angeläget övergripande intresse. Som en sådan sista utväg bör därför staten själv ha möjlighet att göra den nödvändiga planändringen.

Ett sådant system innebär i förhållande till vad som nu gäller en in- skränkning i den statliga kompetensen genom att reglerna om planföreläg- gande m.m. i PBL kan användas för att tillgodose endast vissa i lagen snävt preciserade intressen. Den befogenhet som staten har i dag att ändra eller upprätta ny regionplan. generalplan. stadsplan och byggnadsplan är mera oinskränkt (.se 10215 andra stycket. 27 &. 108 & tredje stycket och 1335 BL). Man kan utgå från att de statliga sanktionsmöjligheterna i form av planföreläggande behöver utnyttjas endast i undantagsfall. Detta betyder dock inte att de kan undvaras.

)() Statlig kontroll hetråjllmde områden av

riksintresse m. m. I 6 .4

Prop. 1985/86zl

LA 'Jl ! J

Hänvisningar till S16-4

17. Överklagande

Hänvisningar till S17

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 2

Sammanfattning

Beslut i fräga om regionplan och översiktsplan skall kunna överklagas genom kommunalbesvär (s. 357) Kommunens beslut i fråga om detaljplan. omrädesbestämmelser och fastighetsplan skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Över- instanserna skall i princip endast kunna upphäva beslutet och inte sätta ett annat beslut i det överklagades ställe (s. 358) -"22- Planbeslut fär överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen. Beslut i alla slag av ärenden om lov och i ärenden om förhandsbesked får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ärenden om löv och förhandsbesked överklagas antingen hos kammarrätten/regerings- rätten eller hos regeringen. beroende på om besvären rör rättsfrågor eller lämplighetsfrägor (S. 36 l) Hinder införs mot att överklaga beslut i sådana frågor som tidigare har blivit avgjorda genom områdesbestämmelser. detaljplan eller förhands- besked ts. 367).

17.1 Gällande ordning

Enligt lSOä byggnadslagcn får länsstyrelsens beslut om fastställelse av plan överklagas genom besvär hos regeringen. Ett beslut av länsstyrelsen att till alla delar fastställa ett p.anförslag fär överklagas bara av sakägare. som i ärendet har framställt ett yrkande vilket helt eller delvis har lämnats utan bifall.

Som sakägare anses i fråga om planer dels alla markägare som berörs av planfrägan. dels alla övriga som enligt l7—.$ 4mom. byggnadsstadgan skall underrättas om utställningen av ett planförslag. Bl.a. innebär detta att tomträttshavare och innehavare av servituts- eller arrenderätt ingår i den besvärsberättigade kretsen. Hyresgäster gör det däremot inte. Enbart på grund av medlemsskap i kommunen föreligger inte behörighet att överkla- ga länsstyrelsens beslut. Enligt praxis har inte heller föreningar och organi- sationer besvärsrätt, om de inte är markägare eller innehavare av servituts- eller nyttjanderätt.

Bestämmelser om besvär i dispens- och byggnadslovsärenden finns i 7kap. byggnadsstadgan. Enligt 7lsH lmom. gäller att byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagcn eller byggnadsstadgan fär överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Beslut varigenom medgivande till avvikelse från en fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan vägrats får dock inte överklagas. Länsstyrelsens beslut överklagas i vissa fall hos regering- en och i andra fall hos kammarrätten. Bestämmelser om detta finns i 71 å 2mom. Kompetensfördelningen har i huvudsak skett efter principen att ärenden som främst rör frågor om lämplighet eller ändamålsenlighet skall

17 Överklagande 17. I

Prop. 1985/86:l 353

avgöras av regeringen. medan ärenden med starka inslag av rättsl'rägor prövas av kammarrätten.

! ms 2mom. tredje stycket byggnadsstadgan ges bestämmelser om besvär i s. k. blandade mäl. dvs. beslut i frågor av vilka nägon eller nägra hör till regeringens kompetensomräde medan övriga frågor ankommer pä kammarrätten. Bestämmelserna innebär att sädana beslut skall överklagas hos kammarrätten. Enligt 9s' lagen (l9711289) om allmänna förvaltnings- domstolar skall kammarrätten med eget yttrande överlämna sädana mål till regeringens prövning. om frägorna inte kan avgöras var för sig. Ett sådant överlämnande innebär att regeringen avgör hela målet sedan kammarrätten har yttrat sig.

1 723? byggnadsstadgan finns bestämmelser bl.a. om behörighet för kommunstyrelsen att på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens be- slut i vissa fall.

Det nuvarande rättsläget i dispens- och byggnadslovsärcnden torde mycket kort kunna sammanfattas på följande sätt. Besvärsrätt föreligger för sökanden och för ägare av grannfastighet. 'l"omtrz"tttshavare jämställs med fastighetsägare. Hyresgäster och bostadsrättshavare saknar besvärs- rätt liksom enskilda kommunmedlemmar. Arrendatorer och servitutsha- vare har däremot enligt praxis besvärsrätt. om de är berörda.

17.2. Utredningens förslag

Jag vill kort sammanfatta utredningens förslag på detta sätt. Kommunens planbeslut överklagas till länsstyrelsen och därefter till regeringen. Alla kommunmedlemmar skall kunna besvära sig över att planbeslut inte har kommit till i laga ordning. Det gäller bl.a. om det finns brister i besluts— och samrädsprocessen. Sädana besvär avgörs av länssty- relsen som sista instans. Besvär skall i övrigt kunna anföras bara av sakägare och endast i frägor som rör deras enskilda rätt och enskilda intressen. Kretsen av sakägare utvidgas så att den i vissa fall omfattar också hyresgäster och bostadsrättshavare.

Eftersom beslut angående regionplan. marköversikt eller områdcsplan inte har några rättsliga effekter för enskilda. skall de inte kunna överklagas när det gäller planens innehåll. Beslut att anta detaljplan. fastighetsplan eller markförordnande skall däremot kunna överklagas för att enskilda intressen skall kunna bevakas. För detaljplan föreslås den begränsningen i förhällande till i dag att besvären inte får avse syftet med planen.

Beslut i tillständsärenden överklagas till länsstyrelsen. Om länsstyrel— sens beslut rör tillämpning av kraven på byggnaders utformning och utfö- rande eller tolkningen av begreppet pågående markanvändning. överklagas beslutet till kammarrätten. Är det fråga om en allmän lämplighetsprövning av lokaliseringen av en byggnad. är regeringen slutinstans.

Ärenden om rivningslov och de bygglovsärenden som överklagas till 12 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr [

I7 Överklagande I7. I — [7.2

Prop. 1985/86: 1 354

regeringen skall prövas av denna. endast om statens planverk har meddelat prövningstillständ. Regeringen ges emellertid möjlighet att besluta att alla ärenden av viss typ under en angiven tid skall prövas direkt av regeringen.

17.3. Allmänna utgångspunkter för besvärssystemets utformning

Jag vill till att börja med framföra den uppfattningen att. när man talar om det administrativa rättsskyddet. tonvikten inte i första hand bör läggas vid besvärsreglerna. Det viktigaste är i stället att man får en sådan pröv- ning i första instans som kan förebygga risken för felaktiga beslut och skapa förutsättningar för goda resultat redan från början. Målet bör alltså vara att frågorna klaras ut så enkelt och snabbt som möjligt utan överkla- ganden. Ett sådant synsätt präglar även förvaltningsrättsutredningens be- tänkande (SOU l98lz46) Ändringar i förvaltningslagen (se t. ex. s. 68—78). Förvaltningsrättsutredningens slutsats är att en förbättrad lagstiftning om förfarandet i form av en ny förvaltningslag och insatser för personalutbild— ning är vad man i första hand bör inrikta sig på i dag. om man vill stärka rättssäkerheten i första instans.

Givetvis kommer man ändå inte ifrån att det dessutom behövs en sådan garanti i efterhand för beslutens riktighet. som kan uppnås bl.a. genom prövning av besvär. Jag vill redan nu säga att jag anser att både beslut i fråga om planer och beslut i fråga om lov av olika slag skall kunna överklagas. Jag återkommer strax med ett mer utförligt resonemang om detta. När jag nu går in på besvärsförfarandet i allmänhet vill jag med anledning av remissutfallet först göra några allmänna reflexioner om regel- systemet.

Det av utredningen föreslagna besvärssystemet har utsatts för stark kritik av remissinstanserna bl.a.. från systematisk och förvaltningsrättslig synpunkt. Jag kan instämma i kritiken och anser att utredningens förslag i denna del behöver en grundlig bearbetning.

Besvärsreglcrna i utredningsförslaget kan sägas vara alltför detaljerade. vilket kan leda till att olämpliga låsningar uppstår på olika sätt. Jag anser t.ex. inte att det är nödvändigt att i lagtexten exakt ange vilka som är besvärsberättigade i olika situationer. Det kan nämligen vara svårt att förutse alla tänkbara fall. Tekniken att på ett uttömmande sätt försöka räkna upp alla överklagbara beslut lider av samma svaghet. Man riskerar lätt att något fall lämnas oreglerat. Generella regler. liknande dem som finns i dag, är avgjort att föredra. Med en sådan utformning av besvärssy- stemet kan också antalet paragrafer kraftigt minskas, vilket i sin tur för- bättrar överblickbarheten.

Jag vill tillägga att det system. som på grundval av nämnda principer fördes fram i lagrådsremissen. kan ytterligare förenklas och därmed för- bättras med den lagstiftningsteknik som lagrådet har förespråkat (yttran- det s. 1140. Jag anser att lagrådets synpunkter till fullo bör beaktas och återkommer till detta i specialmotiveringen.

I7 Överklagande 17.2 —17.3

Prop. 1985/86: 1

'.!—3 ut 'Jl

17.4. Skillnaderna mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär

Inför det fortsatta resonemanget om regelsystemets allmänna uppbygg- nad anserjag det vara befogat att något redogöra för de tänkbara huvudal- ternativen.

lnom förvaltningsrätten skiljer man mellan kommunalbesvär och för- valtningsbesvär. De båda besvärstyperna kan inte användas jämsides i samma sak. De i kommunallagen meddelade reglerna om kommunalbesvär gäller nämligen bara om inte något annat är särskilt föreskrivet. Genom kommunalbesvär kan man överklaga både beslut av representativa organ. t. ex. fullmäktige. och beslut av förvaltande organ. dvs. kommunstyrelsen och andra nämnder samt delegationer såsom arbetsutskott och tjänstemän m.fl. En i 7kap. Zå kommunallagen upptagen bestämmelse stadgar dock förbud mot besvär över nämndbeslut av rent förberedande eller verkstäl- lande art. Genom förvaltningsbesvär kan talan föras mot beslut av kommu- nala organ i de fall där en särskild besvärsordning anges i någon specialför- fattning.

Gällande byggnadslagstiftning innehåller särskilda föreskrifter om be- svär och bygger därmed på institutet förvaltningsbesvär. Några karaktäris- tiska drag hos detta institut bör särskilt framhållas. Förvaltningsbesvär. som har sitt ursprung i den statliga förvaltningen. har som främsta syfte att tillgodose den enskilda partens behov av rättsskydd. När förvaltningsbe- svär har anvisats som rättsmedel. har det som regel varit fråga om utpräg- lad myndighetsutövning mot enskilda. Genom förvaltningsbesvär kan inte bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet överprövas. Besvärs- myndigheten kan sätta ett nytt beslut i det överklagades ställe.

Kommunalbesvärsreglerna finns i 7kap. [ & kommunallagen. Där före- skrivs bl.a. följande.

Om ej annat är särskilt föreskrivet får kommunfullmäktiges beslut överklagas av den som är medlem av kommunen och landstingets beslut överklagas av den som är medlem av landstingskommunen. Sädana beslut överklagas genom besvär hos kammarrätten. Besvären fär grundas endast på omständigheter som innebär att beslutet

[. ej har tillkommit i laga ordning.

2. står i strid mot lag eller annan författning.

3. på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges eller landstingets befo- genhet.

4. kränker klagandcns enskilda rätt eller 5. annars vilar på orättvis grund.

Vad som utmärker kommunalbesvärsprocessen är alltså till en början att alla kommunmedlemmar är besvärsberättigade och inte bara sakägarna som vid förvaltningsbesvär. Ett annat särdrag gäller besvärsprövningens innehåll. En prövning av beslutets lämplighet är i princip utesluten. utan prövningen är begränsad till rättsfrågor. Besvärsmyndigheten har inte rätt

17 Överklagande 17.4

Prop. l985/86: [ 356

att sätta ett nytt beslut i stället för det överklagade beslutet. Prövningen är nämligen kassatorisk. varmed förstås att det överklagade beslutet bara kan upphävas.

Genom rättsutveeklingen har kommunalbesvär kommit att bli nästan uteslutande ett instrument för kommunmedlemmarnas kontroll av den kommunala verksamheten frän (.)ffentligrättslig synpunkt. Huvudsyftet är alltsä inte att värna om de enskildas rättsskydd.

lin särskild följd av valet av besvärsinstitut är att detta avgör om förvalt— ningslagen blir tillämplig på den kommunala myndighetens handläggning eller inte. Förvaltningslagen gäller nämligen inte ärenden hos kommunal myndighet. om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kom— munalbesvär Os 2).

Kommunalbesvärskommittén har haft i uppdrag att göra en allmän över- syn av kommunalbesvärsinstitutet. l uppdraget ingick att behandla förhäl- landet mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär. Gällande lagstift- ning har gett upphov till en hel del gränsdragningsproblem. Kommittén har i ett delbetänkande (SOU 1978184l lnstansordningen i kommunalbesvärs- mäl lagt fram förslag till ändrad instansordning i kommunalbesvärsmäl. Denna reform. som har beslutats av riksdagen (prop. 1979/80:105. KU l979/8tlz46. rskr 270). och som trädde i kraft den I januari l98l. innebäri korthet följande. I likhet med vad som gäller för de flesta förvaltningsmäl har det införts krav på prövningstillständ för fullföljd av talan till regerings- rätten. Kammarrätterna har kopplats in som prövningsinstans närmast under regeringsrätten. I syfte att: så långt som möjligt förkorta handlägg- ningstiden har länsinstansen slopats. Länsstyrelsernas befattning med kommunalbesvärsmälen har således upphört.

Kommittén har därefter i sitt slutbetänkande (SOU l982z4ll Överkla- gande av kommunala beslut. som har remissbehandlats. bl.a. föreslagit vissa reformer när det gäller de kommunala besvärsgrunderna. Vidare har kommittén föreslagit att vissa kommunalrättsliga grundsatser (bl. a. likstäl- lighetsprineipen, självkostnadsprincipen och förbudet mot beslut med re- troaktiv verkan) blir kodifierade i ] kap. kommunallagen.

17.5. Valet mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär i PBL

Enligt min uppfattning är de mest påfallande bristerna i PBL-utredning- ens förslag följande. Det besvärsförfarande som föreslås för planfrågor kan ses som en form av specialbesvär som har lånat drag från både kommunal- besvär och förvaltningsbesvär. Man kan räkna med att det med ett sådant system ibland uppstår tvekan, om man skall tillämpa reglerna för kommu- nalbesvärsprocessen eller för förvaltningsbesvärsprocessen. Som exempel kan nämnas överinstansernas möjligheter att ge beslutet ett ändrat inne- häll. Att överinstanserna med tillämpning av förvaltningsbesvärsreglerna formellt skall ha rätt att ersätta ett beslut av den folkvalda kommunala

[7 (Öre/'k/utzumlc [7.4— /7.5

Prop. 1985/86: 1 3.

Jl Xl

församlingen med ett nytt beslut i sak är inte rimligt i de flesta fall.

Sannolikt har utredningens avsikt inte heller varit att generellt öppna en sädan möjlighet för överinstanscrna. Det bör enligt min mening komma till tydligare uttryck i lagen hur vidsträckta överinstansernas möjligheter är avsedda att vara i olika fall och även vilka processuella regler som skall gälla i besvärsärenden.

När det gäller beslut i fråga om lov och andra liknande beslut som fattas av byggnadsnämnden. anserjag inte att det finns något annat alternativ än förvaltningsbesvär. Annorlunda ställer det sig med planbesluten. Där mö- ter man onekligen vissa kommunalrättsliga problem. när den obligatoriska fastställelseprövningcn avskaffas. Jag återkommer strax till den frågan. Redan nu vill jag dock klargöra att jag ansluter mig till lagrådets förslag (yttrandet s. 115) att det av lagtexten bör tydligt framgå vilka beslut enligt PBL som kan överklagas genom kommunalbesvär resp. förvaltningsbe- svar.

17.5.I Beslut om regionplan och (översiktsplan kun ("iver/(lagas genom kmnnmna/besvär

.-'t-Iitt_/'ör.rlag: Beslut i fråga om regionplan och översiktsplan skall kunna överklagas genom kommunalbesvär.

l lagrådsremissen anförde jag följande (s. 283):

Först vill jag slå fast att jag har den bestämda uppfattningen att beslut i fråga om regionplaner inte skall kunna överklagas av sakägarna. Det- samma gäller översiktsplaner i fräga om deras sakliga innehåll. En motsatt ordning skulle leda till en långt utdragen planeringsprocedur med oaccep- tabla fördröjningar av de slutliga besluten.

Med anledning av lagrådets yttrande (s. 1 16) villjag här göra det förtyd— ligandet att beslut om regionplan och översiktsplan inte bör kunna överkla- gas genom förvaltningsbesvär men väl genom kommunalbesvär.

Det avgörande skälet mot att införa en rätt till förvaltningsbesvär är som jag framhöll i lagrådsremissen (5.283) — att rcgionplanernas och översiktsplanernas riktlinjer har en sådan karaktär att det inte är menings- fullt att överinstanserna skall kunna pröva riktlinjerna. Vid det efterföl- jande beslutsfattandet. när enskilda sakägares konkreta projekt skall bedö- mas. utgör nämligen dessa planer ett beslutsunderlag. varvid planernas riktlinjer kan diskuteras och tolkas i en dialog mellan sökanden och be- slutsfattarna. Riktlinjerna är alltså avsedda att vara enbart vägledande. Översiktsplanerna visar kommunens uppfattning angående de allmänna intressenas inverkan generellt sett på kommande detaljplaner och ärenden

om lov.

I7 Överklagande [7.5— I7.5.l

Prop. 1985/86: 1 358

Om översiktsplanerna skall kunna överklagas pä sakliga grunder. förut- sätter detta en i många fall orimlig "framförhållning" av sakägarna. De måste i mycket god tid slå vakt om sina eventuella framtida projekt. Detta leder lätt till ett plansystem med alltför starka bindningar. Meningen med överklagbarheten måste ju vara att en gång för alla skära av alla resone- mang om hur markanvändningen skall vara inom ett visst omräde och att planen. när den har vunnit laga kraft. därför får bindande verkan för de fortsatta besluten i områden. Sädana verkningar är inte förenliga med grundtankarna bakom översiktsplanerna i PBL och måste enligt min me- ning avvisas. Rättssäkerhctsintresset blir bättre tillgodosett. om de slutliga avvägningarna mellan den enskildes anspråk och samhällsintressena kan göras i varje ärende om lov med den besvärsmöjlighct som då finns.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 16.3.2) skall översiktsplaner inte underkastas någon oft'tcialprövning av länsstyrelsen. Därmed bortfaller också möjligheten att ordna kontrollen av att översiktsplaner har kommit till i laga ordning och av andra frägor om planernas laglighet i form av ett ingripande av länsstyrelsen själv. Jag anser det nödvändigt med tanke på översiktsplanens funktion att garantera medborgarinflytandet att den bör kunna utsättas för en efterhandskontroll som tar sikte på de formella aspekterna. Det finns då ingen annan form än besvär. om detta kontroll- syfte skall uppnås. Jag kan dock inte ansluta mig till utredningens modell för besvär i sådana fall. nämligen att besluten får överklagas endast på några få av kommunalbesvärsgrunderna. Jag föreslåri stället att översikts- planerna skall kunna överklagas genom kommunalbesvär enligt de vanliga reglerna i kommunallagen.

[7.5.2 Omrädesbestämmelser. detaljplan ()(-Iz fastighetsplan kan överkla- gas genom förraltningsbest'är

Mittjörxlag: Kommunens beslut i fråga om detaljplan. områdesbestäm- melser och fastighetsplan skall kunna överklagas genom förvalt- ningsbesvär. Överinstanserna skall i princip endast kunna upphäva beslutet och inte sätta ett annat beslut i det överklagades ställe.

Jag går nu över till att behandla. beslut ifråga om detaljplan. områdesbe- stämmelser och fastighetsplan.

En utgångspunkt bör givetvis vara att kommunens avgöranden som rör enskild rätt och enskilda intressen även enligt PBL skall kunna prövas av högre instanser på begäran av sakägarna och övriga enskilda intressenter.

Jag tar först upp frågan om planbeslutens materiella verkningar för sakägarna. Jag vill här erinra om att jag tidigare (avsnitt 16.2.6) har avfär- dat tanken på att avvägningarna mellan allmänna och enskilda intressen skall kunna ingå som ett moment vid länsstyrelsens offtcialprövning. Där-

Hänvisningar till S17-5

17 Öt-W'klagandt' l7.5.l——I7.5.2

Prop. 1985/86: ]

i.u 'Jl C

för måste formerna för prövningen i detta hänseende sökas inom ramen för besvärssystemet.

När det gäller formerna för besvärsprövningen har flera remissinstanser velat förorda kommunalbesvär framför förvaltningsbesvär. Jag har en viss förståelse för en sådan synpunkt. En given fördel med den lösningen skulle vara att förfarandefel i ärenden av alla olika slag som handläggs av fullmäk- tige prövas av samma instans på ett enhetligt sätt.

PBL-utredningen har (s. 531) diskuterat möjligheten att ha kommunal- besvär i planärenden men avvisat en sådan ordning. I huvudsak kan jag när det gäller sakinnehållet i planer och andra beslut instämma i utred— ningens resonemang. även om några påpekanden under remissbehandling- en kan ge anledning till en viss nyansering.

Sålunda har kommunalbcsvärskommitten i sitt remissvar framhållit att en ingående saklig prövning mycket väl är möjlig att åstadkomma även vid kommunalbesvär. om man nämligen vid prövningen kan falla tillbaka på utförliga materiella bestämmelser av det slag som det finns exempel på i utredningsförslaget.

I sitt slutbetänkande (SOU 1982: 41 ) Överklagande av kommunala beslut utvecklar kommunalbesvärskommittén sin tankegång på följande sätt (s. 301 ):

Möjligheten att överklaga fullmäktigebeslut i allmänna kommunala ange- lägenheter genom kommunalbesvär är detta besvärsinstituts kärna. Ge- nom kommunalbesvärsreglerna balanseras fullmäktiges roll i den kommu- nala självstyrelsen mot det inflytande som tillkommer kommuninvånarna och staten. Kommunalbesvärsinstitutet är anpassat till de särskilda förut- sättningar som gäller för den kommunala självstyrelsen och demokratin. Förvaltningsbesvär bör aldrig förekomma i fråga om fullmäktigebeslut. [ några fall har tankar funnits på att låta fullmäktigebeslut kunna överklagas med förvaltningsbesvär. Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt har detta emellertid inte i något fall blivit verklighet. Att tillåta förvalt- ningsbesvär över fullmäktigebeslut förefaller också tvivelaktigt från kon- stitutionell synpunkt. När förvaltningsbesvär i stället för kommunalbesvär till en början ter sig tilltalande som rättsmedel i fråga om fullmäktigebeslut. bör andra utvägar sökas. Underställning kan —- dock endast undantagsvis vara ett alternativ.

En annan möjlighet är att beslutsbefogenheten. om det går för sig av sakliga skäl. läggs på en kommunal nämnd vars beslut kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Huvudalternativet i de aktuella fallen måste dock alltid vara kommunalbesvär. som eventuellt kan göras mera verk- ningsfulla genom utförligare materiella föreskrifter om innehållet i de kom- munala besluten.

De allvarligaste invändningarna mot tanken att generellt införa kommu- nalbesvär i PBL är enligt min mening dels att den besvärsberättigade kretsen blir alltför vid — alla kommunmedlemmar och dels att prövning- en kommer att ske i kammarrätten som första besvärsinstans. Jag har

17 Överklagande I 7.5 ..?

Prop. 1985/86: 1 360

tidigare (avsnitt 16.3.1) föreslagit att länsstyrelsen skall ha hand om den statliga kontrollen av kommunernas beslut om detaljplan och omrädesbes- tämmelser. Ett grundläggande krav som måste ställas på instansordningen är att hela prövningen av planärenden hålls samman i en och samma instans. Handläggningen skulle annars splittras på ett olämpligt sätt. Jag anser säledcs att även besvärsprövningen skall läggas på länsstyrelsen när det gäller detaljplan och omrädesbestämmelser.

Även andra skäl talar mot att ha kommunalbesvär i dessa fall. Beslut att anta detaljplaner t. ex. måste anses innefatta kvalificerad myndighetsutöv- ning mot enskilda. Som kommunalbesvärskommitte'n (SOU l982:4l s. 300) framhåller är förvaltningsbesvär det rättsmedel som bäst uppfyller rättssäkerhctskraven i sådana ärenden där den enskildes förhållanden kommer i centrum. En allmän strävan är att samma typ av besvär bör användas inom samma sakomräde och ärendegrupp och oberoende av vilket kommunalt organ som fattar beslut. Detta leder till att förvalt- ningsbesvär bör användas för alla planbeslut som kan överklagas i fråga om det sakliga innehållet. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att kom- ma till rätta med olägenheterna med förvaltningsbesvär över fullmäktiges beslut.

Somjag nyss framhöll anses de största olägenheterna bestå i att det med tanke på den kommunala självstyrelsen inte är godtagbart att en statlig besvärsmyndighet ersätter ett beslut av en folkvald kommunal församling med ett helt nytt beslut i sak.

Vid den prövning som regeringen i dag gör av förvaltningsbesvär över länsstyrelsens beslut i planärenden anser sig regeringen förhindrad att ändra planer på andra sätt än att vissa områden undantas från fastställelse eller att planbestämmelser slopas eller eventuellt förtydligas. Däremot förekommer det inte att regeringen ger planen ett nytt materiellt innehäll annat än i fråga om rena bagateller. Det blir således kommunens uppgift att med ledning av motiveringarna i regeringens beslut fortsätta planarbetet i de delar där regeringen inte har godtagit planen.

Denna form av regeringsprövning. som har fungerat väl i praktiken. bör tjäna som förebild även för den besvärsprövning som nu läggs på länssty- relsen i planärenden. För att det skall stå fullständigt klart vad prövningen skall utmynna i bör det i lagtexten anges att de besvärsprövande myndig- heterna — länsstyrelserna och regeringen inte kan besluta om något annat innehåll i planen utan bara har möjligheten att upphäva planen helt eller delvis. Undantag från denna princip bör kunna göras bara om kom- munen har medgett det eller om ändringen är av ringa betydelse. Därmed torde det saknas anledning att hysa farhågor av det slag som ligger bakom remisskritiken. Visserligen blir systemet inte oantastligt från systematisk synpunkt. Förvaltningsbesvär med s. k. kassatoriska effekter är bortsett från den form av regeringsprövning av planärenden som jag nyss har berört — något som inte förekommer inom stats- och kommunalrätten. Jag anser

I7 (:)l't'l'khlljlllld'l' I 7.5.2

Prop. l985/86: ] 36l

dock att invändningar av det slaget inte får vara avgörande. om man kan uppna de stora fördelar i övrigt som jag har beskrivit tidigare. Huvudsaken måste ändå vara att besvärsprövningen blir ändamålsenlig i praktiken.

Jag vill här ta upp den särskilda frågan om hur kontrollen av att planbe— sluten har kommit till i laga ordning lämpligen bör ordnas.

Enligt vad jag föreslog i lagrådsremissen bör länsstyrelsens official- prövning i princip kunna omfatta en allmän kontroll av förfarandet. På de skäl jag förut har anfört (avsnitt l6.2.5) har jag numera med anledning av lagrådets synpunkter (yttrandet s. ll | fl frånfallit detta förslag. Jag anser det sålunda i likhet med lagrådet fullt tillräckligt frän rättssäkerhetssyn- punkt att den utvidgade krets som har rätt att angripa besluten med förvaltningsbesvär — däribland alla boende i omrädet och hyresgi'tstorgani- sationer också kan påtala eventuella formella bristeri handläggningen av planärenden. Därigenom kommer man automatiskt ifrån ett av de moment i utredningsförslaget som onekligen har bidragit till att onödigt komplicera systemet. Jag tänker på den av utredningen föreslagna regeln att alla kommunmedlemmar får överklaga planbesluten i en form av förvalt— ningsbesvär på grunder som mycket liknar en av kommunbesvärsgrun- dcrna. nämligen att beslutet inte har kommit till i laga ordning.

Möjligen kan det invändas att det nu beskrivna systemet som helhet inte blir helt logiskt. Den formella sidan av beslut om översiktsplan bedöms av kammarrätten efter kommunalbesvär. medan prövningen av samma frågor i ärenden om detaljplan och områdesbestämmelser överklagas genom för- valtningsbesvär. Det kan förefalla en aning förvirrande att en så pass homogen ärendegrupp som de fysiska planerna utgör splittras upp på både kommunalbesvär och förvaltningsbesvi'tr. Jag är alltså medveten om dessa ofullkomligheter men anser att de bör tillmätas endast begränsad betydel- se. Enligt min mening är systemet på det hela laget ägnat att leda till de materiellt sett bästa slutresultaten av planeringsprocessen.

17.6 lnstansordningen

A-lirlförslug: Planbeslut får överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen. Beslut i alla slag av ärenden om lov och i ärenden om förhandsbesked får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ärenden om lov och förhandsbesked överklagas antingen hos kammar— rätten/regeringsrättcn eller hos regeringen. beroende på om besvären rör rättsfrågor eller lämplighetsfrågor.

När det först gäller beslut i planärenden. dvs. beslut om detaljplan. områdesbestämmelser och fastighetsplan. anser jag — i likhet med utred- ningen och de llesta remissinstanserna — att det finns bara en lämplig och naturlig instansordning. Kommunens beslut bör kunna överklagas hos

l7 Öl'crklugumlu I7.5.2—l7.(w

Prop. 1985/86: 1 362

länsstyrelsen. och talan mot länsstyrelsens beslut bör föras hos regeringen. Denna ordning ansluter i sina huvuddrag till den nuvarande. Fastställelse— prövningen hos länsstyrelsen ersätts med en möjlighet för sakägarna att föra fram sina frågor genom besvär.

Det finns mänga synpunkter i viss utsträckning motstridiga — som bör päverka valet av instansordning i ärenden om lov. Det har ofta framhållits som ett starkt önskemål att regeringen mäste avlastas olika grupper av löpande förvaltningsärenden till förmån för avgöranden av mer principiell betydelse. En ordning som medför att alla besvärsärenden som rör frägor om allmän lämplighet eller ändamålsenlighet även i framtiden skall kunna föras ända till regeringen har ansetts leda till olägenheter för både kommu- nerna och de enskilda intressenterna (se t. ex. KU 1977/78: 55). Som jag nämnde förut har utredningen i enlighet med denna uppfattning lagt fram förslag som syftar till att avlasta regeringen en rad rutinbetonade ärenden.

Riksdagen har efter det att lagrådsremissen beslutades godkänt riktlinjer för en översyn av regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84: 120. KU 23. rskr250). Till grund för propositionen låg en inom regeringskansliet upprättad promemoria (Ds Ju 1982: 14) Färre besvärs- ärenden hos regeringen. Översynen avses enligt riksdagsbeslutet leda till kortare handläggningstider. enhetligare instansordningar och färre be- svärsärenden hos regeringen utan att rättssäkerheten och effektiviteten i förvaltningen minskar. Översynen väntas också medföra besparingar. Riktlinjerna skall vara vägledande när besvärsregler i nya ärendegrupper utformas. Ett riktmärke föreslås vara att regeringen i möjligaste mån skall befrias från ärenden som kan prövas i flera instanser under regeringen och som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.

I sitt betänkande. som riksdagen anslöt sig till. anförde KU bl.a. föl- jande (s. 7):

Som uttalas i propositionen är det enligt utskottet viktigt att regeringen kvarstår som besvärsinstans när det behövs en politisk styrning av praxis. [ begreppet politisk styrning lägger utskottet inte bara en regerings rätt att låta sin politiska inriktning påverka praxis i vissa grupper av förvaltnings- ärenden utan också den vikt från allmänna demokratiska utgångspunkter och för rättssäkerheten som kan tillmätas regeringens befattning med sådana ärenden. Detta gäller särskilt i ärenden där det skönsmässiga insla- get i bedömningen är betydande.

'l'ill ärendegrupper där regeringens medverkan i angivna bemärkelser framstår som särskilt betydelsefull torde enligt utskottets mening höra bl.a. invandrarärenden samt plan-- och byggnadsärenden.

Det plan- och beslutssystem som jag föreslår i PBL bygger visserligen till stor del på dagens lagstiftning och på vedertagen praxis. Det finns emellertid en hel del principiellt viktiga inslag. som gör att det enligt min uppfattning inte kan anses ändamålsenligt att befria regeringen från uppgif- ten att handlägga besvärsärenden. Det är nämligen bl. a. i den rollen som

s

17 ('J'verklagande 17.6

Prop. 1985/86: 1 363

regeringen kan styra utvecklingen i en viss riktning och alltså sätta sin prägel på den nya lagens tillämpning. Jag anser det sälcdes vara nödvän- digt att regeringen blir det samlande politiska organ som leder utbildandet av praxis. Denna ståndpunkt finner jag vara väl förenlig med det nyss berörda riksdagsbeslutet.

En konsekvens av att regeringen tar befattning med besvärsärenden är att den härigenom direkt kan fä en god uppfattning om hur lagstiftningen fungerar i olika avseeenden. Denna erfarenhetsäterföring kan ha betydelse för regeringen i ett fortsatt reformarbete.

På dessa skäl anser jag att utredningens förslag om prövningstillständ inte bör genomföras och inte heller något liknande system med t.ex. ett verk eller en särskild besvärsnämnd som slutinstans i flertalet fall.

Jag anser således att regeringen som sista instans bör pröva ärenden om tillstånd till bebyggelse i ungefär samma omfattning som i dag.

Jag vill tillägga att jag anser det lämpligt att när några år har gått från PBL:s ikraftträdande utvärdera konsekvenserna av den besvärsberätti- gade kretsens omfattning (se avsnitt 3.5). Om det då visar sig att den nu föreslagna ordningen har lett till en administrativ belastning för myndighe- terna utan motsvarande fördelar i form av förbättrat inflytande i besluts- processen och annat. bör frågan om den besvärsberättigade kretsen om- prövas.

Den delade instansordningen och de s. k. blandade målen har föranlett en del bekymmer för myndigheter och enskilda. Vissa remissinstanser har därför förespråkat en helt enhetlig instansordning framför ett system där prövningen av besvär över länsstyrelsebeslut delas upp mellan olika in— stanser. så som fallet är f. n.. beroende på om det gäller rättsfrågor eller lämplighetsfrågor. Min erfarenhet är att den nuvarande instansordningen i stort sett är ändamålsenlig. Att vissa frägor. där de rättsliga momenten överväger. prövas av förvaltningsdomstolarna betraktarjag som värdefullt frän rättssäkerhetssynpunkt. Jag föreslår därför att nuvarande ordning i huvudsak skall bestå. Hur ärendena närmare bör delas upp återkommer jag till i specialmotiveringen (13 kap. 4 Ö).

En annan fråga som har diskuterats är om byggnadsnämndens beslut skall överklagas till länsstyrelsen eller länsrätten. Tre remissinstanser före- språkar att länsrätten skall handlägga besvären i ärenden om lov, nämligen kommunalbesvärskommittén. länsdomstolskommittén (majoriteten) och Sveriges domareförbund. För egen del ansluterjag mig helt till vad utred- ningen har anfört till stöd för att prövningen skall göras av länsstyrelsen. Utredningen anförts. 544):

De frägor som kan föras fram besvärsvägen är delvis av judiciell eller formell natur. Bevakning av enskild rätt ligger väl till för domstolspröv- ning. Om man försöker få en samlad bild av de föreslagna prövningsgrun- derna i stort finner man dock ett stort inslag av avvägningar mellan olika intressen. Dessa avvägningar skall göras mot en planpolitisk bakgrund.

17 Överklagande [7.6

Prop. 1985/86: 1 364

Det fordras för dessa fragor en plan- och bvggnadsteknisk expertis sorti länsrätterna inte förfogar över.

Länsstyrelsen däremot har en långvarig erfarenhet av både plan- och byggnadsfrågor. Genom att de olika enheterna kan samverka har länssty— relsen en allsidig kompetens. Dessutom finns möjligheten att genom hand— läggning i styrelscn förankra vissa beslut även politiskt. En samordning med underställningsförfarandet är betydligt enklare att åstadkomma. om besvärsprövningen läggs på länsstyrelsen.

17.7 V ad besvärsprövningen bör omfatta 1 utredningens lagförslag - 18 kap. 4s - finns följande bestämmelse:

Besvär över ett beslut om detaljplan får inte avse syftet med planen i fräga om bebyggelsens principer och huvudsakliga utformning. Om planen gäller annat än bebyggelse. får besvären inte avse syftet med planen i fråga om grunddragen av den i planeri angivna markanvändningen.

Motiven bakom den föreslagna bestämmelsen är bl.a. följande (betän- kandet s. 539 f):

När det härefter gäller planbestämmelsernas tillämpning i det enskilda fallet (9kap. 7—16???) bör besvärsreglerna ha den funktionen att de ger sakägarna möjlighet att få jämkntångar till stånd av sädana bestämmelser som från enskild synpunkt framstår som omotiverat härda eller som skulle leda till onödigt kostnadskrävande lösningar. ! detta hänseende bör det dock ställas upp en viktig begränsning av besvärsreglernas räckvidd. Se- dan det väl har blivit avgjort att en detaljplan med ett visst syfte (exploate- ring för ett angivet ändamäl eller bevarande) fär läggas ut - dvs. om det visar sig att invändningar grundade på t. ex. Okap. 3å inte är tillräckligt starka - kan det inte vara rimligt med en obegränsad besvärsrätt.

1 ett sädant läge är det kommunen som ensam givetvis dock efter samråd och under medborgarnas och statens medverkan - bestämmer vilket övergripande syfte en detaljplan skall ha i fräga om bebyggelsens principiella struktur. miljöutformningen m.m. Det kan gälla principer för val av t. ex. hustyper. exploateringsgraden i stort. allmänna krav på friytor och traftkstandard. [ detta avseende är allmänintresset sä dominerande att enskilda intressen mäste vika. 1 begreppet syfte med plan med den innebörd som ordet "syfte" avses ha ijust detta sammanhang - ligger att kommunens beslut i fråga om markens användning i stora drag för olika ändamål inte bör kunna angripas av sakägarna och ändras efter besvär. lnom ramen för planens syfte skall den dock utformas med beaktande av enskilda intressen.

Jag vill betrakta den föreslagna bestämmelsen som ett utslag av strävan- dena att decentralisera beslut som har endast lokal räckvidd till kommu- nerna. ()m enskilda får en oinskränkt besvärsrätt när det gäller planpoli- tiska frågor och liknande. skulle samtidigt det slutliga avgörandet flyttas frän kommunerna till statliga myndigheter. Enligt min mening är det i den kommunala hanteringen som man skall ha en bred debatt och goda möjlig-

l7 Örerkluganclt' 1717—17]

Prop. 1985/86: 1 365

heter till påverkan för sakägare och andra medborgare. En vidsträckt besvärsrätt öppnar möjligheter till ett ökat statligt inflytande som kan förändra de kommunalpolitiska bedömningarna. Detta gär inte särskilt väl ihop med en av de grundläggande principerna för reformen, nämligen decentralisering av beslutsfattandet.

Bestämmelsen att syftet med en detaljplan inte fär angripas med besvär tillstyrks av nägra remissinstanser men avstyrks eller ifrågasätts av de flesta. De kritiska synpunkterna kan sammanfattas påföljande sätt:

1. Det är omöjligt att av bestämmelsen utläsa i vilka fall det finns möjlighet att klaga på en detaljplan. Man får därför räkna med att åtskilliga besvär som anförs kommer att avvisas. Beslutet måste överklagas för att man skall få klarhet i om besvärsrätt över huvud taget finns. Regeln är inte så klar och tydlig som rättssäkerheten kräver.

2. Även från saklig synpunkt kan regeln angripas. Utformningen av närmiljön i ett bostadsområde har utomordentligt stor betydelse för den som bor där. Eftersom det inte går att klaga på de översiktliga planerna mäste man kunna klaga fullt ut pä detaljplanerna. Kritiken under punkt 1 är enligt min mening befogad och jag föreslår därför inte någon bestämmelse som motsvarar den av utredningen förorda- de lagregeln. Som framgick av vad jag nyss anförde delar jag emellertid i stor utsträckning den uppfattning som ligger bakom utredningsförslaget på denna punkt. När det gäller de viktiga principfrågorna om kommunens utbyggnad bör den enskilde som regel inte genom besvär hos statliga myndigheter kunna få lokala bedömningar ändrade. Enskilda sakägare och andra intressenter skall alltså inte kunna åberopa motstående allmänna intressen för att få ett kommunalt beslut omprövat. Sådana intressen skall länsstyrelsen bevaka i första hand under samrädsskedet men i andra hand ocksä genom sin rätt till ollicialprövning. givetvis ttnder förutsättning att intressena har den betydelse att länsstyrelsen kan förordna om prövning enligt 12 kap. Besvären bör kunna avse enbart frågor som är av betydelse för de klagande i deras egenskap av sakägare eller boende inom och i anslutning till området. Redan enligt dagens praxis tillämpas den huvudprincipen att staten med anledning av besvär normalt inte i någon väsentlig man rubbar den huvud- sakliga inriktningen av kommunernas markanvändningsbeslut. I fråga om exploateringsgraden. tillgången till service. trafiksystemets standard och andra liknande kvalitetsfrågor brukar staten efter besvär mycket sällan göra några väsentligt annorlunda bedömningar än vad kommunen har gjort. Jag anser en sådan princip helt naturlig även för framtiden. Enligt min mening torde det inte — lika litet som i dag behövas någon särskild lagreglering av denna princip. Vad besvärsprövningen bör inriktas på är i stället i första hand detalj- planernas expropriativa effekter och över huvud taget avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Jag hänvisar här till utredningens resone-

17 Överklagande 17. 7

Prop. 1985/86: 1 366

mang som jag nyss återgav. Ibland kan det ocksä bli tal om att väga tvä motstående enskilda intressen mot varandra.

Givetvis kan det hända att frågor om miljöutformningen kommer upp till behandling i besvärsärenden. Sakägarna och de boende harju ett berättigat intresse av en god närmiljö. och det intresset måste man kunna hävda genom besvär. Störningar till följd av trafikbuller och annat bör de enskilda intressenterna kunna göra invändningar mot i form av besvär. Besvärssys— temet bör enligt min mening ge ex. grannar samma materiella skydd och samma formella möjligheter att hävda sina intressen som den nuvarande byggnadslagstiftningen ger.

Vad jag har sagt nu innebär vidare att kommunens tillämpning av be— stämmelserna i 2 och 3 kap. kan komma att prövas av statliga instanser i anledning av besvär. Det kan vid besvärsprövningen visa sig t.ex. att kommunen drivit något av de allmänna intressen som ligger bakom lagens bestämmelser alltför hårt gentemot de önskemål som sakägarna för fram. 'fraftksäkerhetens krav kan exempelvis föranleda en gatubreddning som en fastighetsägare motsätter sig. Vidare bör en viktig uppgift för besvärsin- stanserna vara att pröva eventuellt föreslagna alternativa sätt att lösa den planeringsfråga som är aktuell i ärendet. lntrångct för de enskilda kanske kan minskas eller elimineras. om man gör vissa jämkningar av läget för eller utförandet av en byggnad eller en annan anläggning. Det visar sig i praktiken ofta möjligt att tillgodose klagandenas önskemål helt eller delvis. utan att det behöver innebära något ingrepp i den kommunala självstyrel- sen. Som jag närmare kommer att utveckla i specialmotiveringen (5 kap. 2 &) förordar jag en bestämmelse som innebär att kommunen vid utform- ningen av en detaljplan i den del den kan ha inlöseneffekter skall se till att de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. Den som överklagar en detaljplan bör enligt min mening kunna åberopa den bestämmelsen som stöd för sin talan.

Jag kan också tänka mig vissa situationer där besvärsprövningcn — tvärtemot huvudprincipen föranleder att hela syftet med planen går om intet. Om planens enda syfte är att ge tillstånd till en stor. miljöpåverkande anläggning i närheten av ett bostadsområde. kan utfallet av besvär av enskilda bli att anläggningen inte är tillåten med hänsyn till bestämmelser— na i 3 kap. om inverkan på närmiljön.

Tilläggas bör att de enskilda bör kunna grunda sina överklaganden även på fel i förfarandet.

Jag är medveten om att det i praktiken måste bli svårt — även med de uttalanden som jag nu har gjort — att skilja ut det allmänna syftet med planen från de enskilda intressena. Ofta är de båda aspekterna egentligen två sidor av samma sak. Jag anser dock att det är ett rimligt betraktelsesätt även för framtiden att överinstanserna skall kunna bifalla besvären. om klagandena hävdar t. ex. att miljön förändras på ett oacceptabelt sätt. att det uppstår trafikfaror för barnen. att utsikten förstörs. att parker försvin- ner. att lekplatserna är för sma etc.

I7 Öi't'l'klu_t.'(tr1u'c 17. 7

Prop. 1985/86: 1 367

_ " _ I7 (i.)vcl'kfugandt' 17.8 Hinder mot att overklaga beslut. om saken redan är avgjord tidigare [73

f

N Minf('irslag: Hinder införs mot att överklaga beslut i sådana frågor som - tidigare har blivit avgjorda genom områdesbestämmelser. detaljplan eller förhandsbesked.

Flera instanser pekar på att alltför många sakägare redan i dag använder besvärsmöjligheterna endast i avsikt att genom fördröjning komma i ett bättre förhandlingsläge gentemot kommunen eller i liknande syften.

Några instanser har lämnat konkreta ändringsförslag på denna punkt. De vill införa en princip om att tidigare fattade beslut inte får sättas i fråga genom besvär i senare skeden av beslutsprocessen. Man skulle därmed åstadkomma ett slags "besvärsavskärande" eller en prekluderande effekt.

Enligt min mening bör en sådan ordning kunna undanröja många oklar- heter i genomförandeskedct och medverka till en snabbare beslutsprocess. Jag vill därför ta fasta på vad remissinstanserna har anfört.

Jag föreslår alltså att i PBL skall tas in bestämmelser som innebär att besvärsrätten är avskuren i ärenden om lov. om frågan är avgjord i en tidigare antagen detaljplan och att sakägarna inte skall kunna överklaga beslut om detaljplaner eller beslut i ärenden om lov. om saken är avgjord genom områdesbestämmelser. Även förhandsbesked bör ha en sådan prekluderandc effekt på senare beslut om bygglov.

Om byggnadsnämnden anser att frågan redan är avgjord i ett tidigare beslut - och den som överklagar har haft rätt att klaga på det- kan nämnden i beslutet ange att det inte får överklagas. Den klagande som menar att frågan i själva verket inte har behandlats tidigare bör genom besvär kunna få ett ställningstagande i detta hänseende av överinstanserna. Om dessa emellertid finner att kommunens fullföljdsförbud var riktigt. blir det ingen ytterligare sakprövning.

Om kommunen använder en s. k. flexibel detaljplan i ett första skede och därefter fullföljer beslutsprocessen med beslut om lov eller en mer definitiv detaljplan. bör besvärsmöjligheterna kunna användas på så sätt att den flexibla planen kan överklagas av de enskilda. om de inte är nöjda med regleringen av de förhållanden som tas upp i planen. I det andra skedet bör sakägarna och andra berörda ha rätt att överklaga besluten om lov och den definitiva detaljplanen. Däremot bör de i detta skede inte med någon framgång kunna ifrågasätta de förhållanden. som är slutligt reglerade i den flexibla planen. Besvärsprövningen blir därmed inskränkt till de nya fakto- rer som behandlas i besluten om lov eller den kompletterande planen.

l förslaget ligger att en fastighetsägare blir bunden av vad hans företrä- dare i äganderätten kan ha gjort eller underlåtit. Detta blir fallet om fastigheten har bytt ägare under tiden mellan de båda besluten. Jag kan dock inte se några betänkligheter mot detta. eftersom det är en vanlig

Prop. 1985/86: 1 168

princip inom fastighetssrätten att en ny ägare blir bunden av vad myndig- heter beslutat under den föregående ägarens tid. Jag vill påpeka att det sist sagda innebär en vissjämkning av mitt uttalande i lagrådsremissen is. 294). därjag sade att en ny ägare "träder in i rättsförhällandena sådana den förre ägaren har gestaltat dem".

17.9 Samordning mellan länsstyrelsens oll'tcialprövning och överklagande

Utt'tdningens förslag drar oundvikligen med sig problem med samord— ningen. om ett kommunalt beslut blir överklagat av någon enskild kla— gande. samtidigt som länsstyrelsen förordnar att det skall underställas regeringens prövning. Samma ärende kan alltså komma under både läns— styrelsens och regeringens prövning.

Enligt den lösning som jag har förordat undgår man däremot nästan helt problem av detta slag. Skulle samma kommunala beslut angripas både genom besvär och med stöd av reglerna om statlig kontroll. är det ändå sörjt för att samma instans. nämligen länsstyrelsen. har hand om prövning- en. l')et är då naturligt att länsstyrelsen gör en samlad bedömning och avgör hela saken i samma beslut. Någon särskild föreskrift om detta behövs inte.

Om länsstyrelsens beslut överklagas både av någon enskild klagande. som vill få sina enskilda intresse-:i tillgodosedda. och av en berörd kommun som yr 'ar att länsstyrelsens godkännande av planen upphävs därföratt det strider mot något mellankommunalt intresse. skall hela ärendet prövas av regeringen. om det är fråga om en plan. Därmed blir det inga svårigheter att även i sista instans få till stånd en samlad prövning.

Däremot kan det diskuteras om det finns behov av en särskild reglering av samordningsfrägorna i ärenden om bygglov. eftersom även förvalt— ningsdomstolarna där finns med i instansordningen. Jag vill då först fram- hälla att den situation som eventuellt behöver regleras kommer att uppstå ytterligt sällan. Jag är nl'imligea övertygad om att länsstyrelsen endast undantagsvis kommer att påkalla prövning enligt llkap. av beslut i ären— den om lov.

För den händelse staten har förordnat att reglerna i 12kap. skall gälla beträffande bygglov inom ett visst område. kan beslutsgången bli den att byggnadsnämnden lämnar bygglov. varefter länsstyrelsen besltttar att prö- va om bygglovet kan godtas. Om bygglovet samtidigt överklagas till läns— styrelsen av en enskild klagande. t. ex. en granne. och länsstyrelsen beslu- tar att med godkännande av bygglovet avslä besvären. kan grannen över— klaga länsstyrelsens beslut till regeringen. Kommunen har däremot ingen besvärsrätt i detta fall. Därmed uppstår inga samordningsproblem.

Det är knappast troligt att den situationen uppkommer att en sakägare överklagar länsstyrelsens: beslut till kammarrätten samtidigt som en grann- kommun finner anledning att överklaga beslutet till regeringen. Den fördel-

I7 Öi'crklugum/u 17.8— l7.9

Prop. [985/86: [ 369

ning av ärenden mellan regeringen och kammarrätten som jag tidigare har redogiort för innebär ju att lokaliseringsfrägorna — som är de enda där mellankommunala intressen kan beröras — prövas av regeringen.

Mot denna bakgrund kan enligt min mening konstateras att det inte heller i ärenden om lov behövs nägra särskilda regler om samordning av prövningen ihögre instanser.

[7.10 Besvärssystemct och konventionen om de mänskliga rättigheterna

I..!lgrätlet har i sitt yttrande berört frägan huruvida vissa bestämmelser om rätt att överklaga beslut som innebär att ägare av mark vägras rätt att bebygga denna är förenliga med artikel 6: ! iden europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. [ denna sägs bl. a. att envar. när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, skall ha rätt till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. som har upprättats enligt lag.

Lagrädets resonemang utmynnar inte i nägot ändringsförslag. lnte heller har lagrädet för sin del tagit bestämd ställning till frägan om ett vägrat bygglov utgör en ”civil rättighet" i konventionens mening. Icke desto mindre villjag klargöra min inställning. när nu lagrädet har väckt frägan.

Lugrin/m har anfört (yttrandet s. l7l):

1 sin dom den 23 september l982 i Sporrong- och Lönnroth—målet. vilket gällde längvariga expropriationstillständ och byggnadsförbud. har Europa- domstolen efter att ha konstaterat att klagande-nas äganderätt till de fastigheter varom var fråga i målet var en "civil rättighet" — bl.a. uttalat att det förelåg en allvarlig tvist mellan klagandena och de svenska myndig- heterna i frägan huruvida utfärdandet och förlängningen av de Iängvariga expropriationstillständen var förenliga med lag och att klagandena var berättigade att få frägan om den nationella lagens inställning härtill prövad av domstol. Artikel 6: l i konventionen var därför tillämplig och eftersom regeringens beslut inte kunde överklagas till förvaltningsdomstol och res- ningsansökan hos regeringsrätten inte innebar en prövning fullt ut av de ätgärder som påverkade den "civila rättigheten". fann domstolen att det förelegat en kränkning av artikel 6: l.

Räckvidden av artikeln är omstridd. Det framgår inte av lagrådsremissen om det under beredningen av lagstiftningsärcndet har övervägts om PBL: s system för överklagande i alla avseenden är förenliga med artikeln. Det nyssnämnda avgörandet i Sporrong- och Lönnroth-målet ger dock anled- ning till en närmare granskning.

F.n persons äganderätt till en fastighet är enligt Europadomstolen en "civil rättighet". Ett av de vanligaste sätten att använda fastigheter pä — och det ofta mest värdefulla — är att bebygga dem. För tillgodoseendc av främst allmänna intressen reglerar PBL nyttjandet av fast egendom i detta hänssende. PBL ger då vissa i lagen angivna förutsz'ittningarär uppfyllda —— fastighetsägaren rätt att bebygga sin fastighet. Så till vida innebär PBL inte nägot principiellt nytt.

| PBL anges vilka ätgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga.

l7 (')l't'l'kfllylllldt' 17.9— I7. IU

Prop. 1985/86: ] 370

Det gäller bl. a. uppförande av nya byggnader och tillbyggnader. Med vissa undantag skall all bebyggelse undergä en allmän lämplighetsprövning. l 8 kap. 1 l & behandlas bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av detaljplan. Enligt denna paragraf skall bygglov lämnas om vissa i fyra punkter angivna förutsättningar är uppfyllda. Vid prövningen är bl. a. att bedöma om den tilltänkta byggnaden med hänsyn till Zkap. är lämplig pä platsen eller om det s.k. detaljplanekravet i Skap. lå bör medföra att byggnadsföretaget bör föregås av detaljplaneläggning. Utfaller någon av dessa eller de övriga bedömningar som skall göras enligt paragrafen nega- tivt för fastighetsägaren fär han inget bygglov. Det beslut vari detta konsta- terats kan han överklaga till länsstyrelsen. Nöjer han sig inte med länssty- relsens beslut kan han i de två nyssnämnda situationerna. dä lämplighets- kravet eller detaljölhnekravet ej anses uppfyllt. föra frägan vidare till regeringen. Avgörande för frägan om artikel 6:l är tillämplig i dessa situationer och fastighetsägaren således är berättigad att få saken prövad av domstol är om det kan anses. föreligga en tvist mellan honom och de svenska myndigheterna som avser utövandet av hans "civila rättighet”. Skulle den europeiska domstolen anse att det föreligger en sådan tvist. kan domstolen komma att finna att det föreligger en kränkning av artikel 6: 1. eftersom någon möjlighet att få saken prövad vid domstol inte finns.

Lagrädet har velat fästa uppmärksamheten på det nu berörda problemet. Någon ändring av överklagandereglerna i PBL-förslaget i syfte att anpassa dem till artikel 6: [ föreslär lagrädet inte. Reglerna överensstämmer i sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår stats- och förvaltningsrätt. Frågan vilka ändringar i reglerna som kan aktualise- ras av att värt land har biträtt Europakonventionen hör samman med det större spörsmålet om införande av en generell domstolskontroll av förvalt- ningen.

Frägan om innebörden i begreppet "civil rättighet" i Europakonven- tionen är en av de mera omdiskuterade frågorna i konventionens tillämp- ning. I den av lagrädet åberopade domen fäller dock domstolen ett yttran- de som kan ge en viss ledning. nämligen att konventionen avser att garan- tera rättigheter som är "praktiskt och faktiskt möjliga att utnyttja -— —" Detta anförs visserligen inte i anslutning till domstolens behandling av artikel 6: l. men måste ändå ha sitt intresse för bedömningen av vad en civil rättighet i konventionens mening är. Mot bakgrund av detta uttalande av domstolen angående syftet med konventionen. kan det starkt ifrågasät- tas om själva bebyggandet av en fastighet utgör en sådan rättighet.

För att bebyggelse skall få ske krävs enligt PBL tillstånd i form av förhandsbesked eller bygglov. Tillkomsten av ny bebyggelse är helt under- kastad samhällets kontroll. För att mark skall få användas för bebyggelse skall denju vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighets- bedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller för- handsbesked. I det s.k. kommunala planmonopolet ligger en ensamrätt för kommunerna att anta detaljplaner var och när de finner lämpligt. Även om ingen uttrycklig motsvarighet till 5.5 byggnadslagcn finns upptagen i PBL-förslaget. är inte avsikten att rubba de principer som är nedlagda i

17 Överklagande 17.10

Prop. 1985/86: 1 37!

den bestämmelsen. nämligen att ”markens ägare är med avseende ä dess användning för olika slag av bebyggelse underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med stöd av lagen". Det förhållandet att prövningsgrunderna för bygglov lagtekniskt är utformade sä att "bygglov skall lämnas". om vissa förutsättningar är uppfyllda kan inte föranleda någon annan slutsats. Skälet till att jag har valt denna teknik i Iagrädsre- missen är främst att tvinga fram mer utförligt motiverade beslut än vad dagens prövningssystem kan leda till.

Det är med andra ord varken praktiskt eller faktiskt möjligt att utnyttja en byggrätt. förrän denna rätt har konstaterats föreligga enligt ett lagakraft- vunnet tillständsbeslut. Därmed kan artikel 6: l i konventionen enligt min mening inte bli tillämplig i de fall som lagrädet tar upp. Jag finner på grund härav inte något skäl att överge den ståndpunkt i fråga om överprövnings- systemets uppbyggnad som jag intog i lagrådsremissen. Lagrådet har f. ö. inte heller föreslagit någon ändring. Som lagrädet har framhällit överens- stämmer överklagandereglerna i mitt förslag i sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår stats- och förvaltningsrätt.

)7 Öt't'rkluyumlt' I7. I!)

Prop. 1985/86: I 372

lh” E'rxr'itmiltg till fuxIigltclxt'iguru m.m. Sammanfattning - . . . 18.1 18 Ersättning till fastighetsägare m. m.

- I vissa situationer skall den enskilde genom regler om skadeersättning eller inlösen hällas skadeslös om han drabbas av skada till följd av ett kommunalt beslut. Vid skadecrsättning skall dock ersättning för s.k. förväntningsvärden inte betalas (s. 373) ".:- Flertalet av de krav på byggnader m.m. som föreslås i PBL är av det slaget att det allmänna utan vidare bör ha rätt att fordra av den enskilde att han tillgodoser dem utan någon rätt till kompensation. Exempel på sådana krav är att de sanitära förhällandena och säkerheten måste vara tillfredsställande (s. 374) Fastighetsägare skall i vissa situationer ha rätt att begära ersättning eller inlösen utan krav pä att skadan skall ha en viss minsta omfattning. Exempel på sädana situationer är om en detaljplan ändras under genom- förandetiden eller om marken i en detaljplan läggs ut för allmän plats ts. 378)

I vissa fall krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensa- tion skall kunna utgä.

Dessa bestämmelser skall t.ex. gälla bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse genom skyddsbestämmelser i detaljplan eller omrädesbestämmelser. De skall också gälla när äterupp- förande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad vägras eller när rivningslov eller i vissa fall marklov vägras (s. 383) De materiella reglerna i expropriationslagen skall tillämpas i mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL (s. 401)

- I mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL skall de processuella bestämmelserna i expropriationslagen tillämpas. (_)m fastighetsägaren väcker talan föresläs emellertid en särskild bestämmelse i fräga om rättegängskostnader (s. 402) lnte bara tvister om ersättning för gatukostnadcr utan också tvister om betalningsvillkor skall prövas av fastighetsdomstolen i första instans. De normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mål om gatukostnadscrsättning. För att inte ansvaret för rättegångskostnader skall bli oskäligt betungande för fastighetsägarna införs en särregel om rättegängskostnader (s. 404).

18.1. Ersättningsprinciperna

Liksom i gällande rätt behövs ) PBL regler om i vilka fall och i vilken utsträckning ägare eller innehavare av särskild rätt till fastigheter vid planläggning. prövning av lov och ianspräktagande av mark bör hållas skadeslösa av det allmänna i form av skadeersättning eller inlösen av

Prop. 1985/864 373

fastigheten. Det behöver ocksa övervägas vilka av dessa regler sotn bör tas in i PBL och vilka som eventuellt bör iiterfinnasi annan lagstiftning.

[ likhet med remissinstanserna godtar jag i huvudsak utredningens be- dötnning av i vilka situationer det kan bli fräga om kompensation till markägare eller rättighetshavare. Vissa kompletteringar är emellertid nöd- vändiga. Jag äterkommer till dem.

18.I.I Utgå/tgspmtktcr och lagteknisk lösning

Min_/;'j;-_vlaj_v,- I vissa situationer skall den enskilde genom regler om skadeersättning eller inlösen hällas skadeslös om han drabbas av skada till följd av ett kommunalt beslut. Vid skadeersättning skall dock ersätt— ning för s.k. förväntningsvärden inte betalas.

De ersättningsprinciper som beslutades 1972 tprop. 1972:111. bil. 2) innebär att endast intrång i den pägäende markanvändningen ersätts i de situationer som leder till skadcersättning. Bortfall av sädana värden som grundas på förväntningar om en ändrad markanvändning ersätts säledes inte. Detta är enligt min mening en princip som bör gälla även enligt PBL.

Enligt gällande bestämmelser kan emellertid vid inlösen eller expropria— tion sädana Värden som grundas på förväntningar om en ändrad markan— vändning ersättas i viss utsträckning. Att dessa värden ändä inte ersätts fullt ut följer av den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagen. Denna principiella skillnad i ersättningshänseende mellan skadeersättning och inlösen är enligt min mening rimlig och bör även den gälla enligt PBL.

De ersi'ittningsprinciper som beslutades 1972 genomfördes förutom i byggnadslagcn — i flera angränsande lagar. såsom naturvårdslagen. vägla— gen och byggnadsminneslagen. Principerna är främst anpassade till de situationer som innebär intrång i de areella näringarna. De är visserligen tillämpliga även på byggnadsreglerande bestämmelser. men detta utveck- lades inte särskilt mycket i förarbetena. Det kan natttrligtvis mänga gänget" vara av värde att ersättningsprinciperna i angränsande lagar är så lika som möjligt. Jag anser dock att de direkt byggnadsreglerande bestämmelserna till sin natur skiljer sig frän de bestämmelser som i första hand är till för att skydda naturvärdcns och frilttftslivets intressen. De senare — som i första hand återfinns i naturvårdslagen och skogsvärdslagen — berör oftast de areella näringarna. De principer som beslutades 1972 för dessa situationer bör inte förändras.

Kommunernas möjligheter att skydda miljömässigt och kttltttrhistoriskt värdefull bebyggelse bör — som jag tidigare har föreslagit — i första hand finnas i PBL. Eftersom bebyggelsereglerande bestämmelser som meddelas för att skydda sädan bebyggelse till sin natur skiljer sig från dem som rör naturvärd och friluftsliv. är det enligt min mening inte nödvändigt att

Hänvisningar till S18-1

18. Ersättning lill _fituight'lsägttrt' m. rn . 18.1—[811

Prop. 1985/86: 1 374

ersättningsbestämmelserna i PBl. och i naturvärdslagen är samstämmiga. Enligt min mening bör kompensationsreglerna vad avser de bebyggelsereg- lerande bestämmelserna i PBL utformas pä ett annat sätt än vad som är fallet i naturvårdslagen. För att uppnå detta syfte anser jag i likhet med utredningen att begreppet pägäende markanvändning bör användas i PBL endast när det gäller ersättningsfri'tgor i samband med markreglerande bestämmelser. Sädana bestämmelser liknar nämligen till sin natur dc be- stämmelser sont enligt-naturvårdslagen kan meddelas med hänsyn till naturvård och friluftsliv.

Motsvarande ersättningsbestämmelser i byggnadsminneslagen. som gäl- ler när staten vill skydda värdefull bebyggelse. bör anpassas till ersätt- ningsbestämmelserna i PBL. Jag återkommer snart till dessa frägor.

Hänvisningar till S18

18.12. I vilku situationer bör anrättning utgå?

Mitt förslag: Flertalet av de krav på byggnader m.m. som föreslås i PBL är av det slaget att det allmänna utan vidare bör ha rätt att fordra av den enskilde att han tillgodoser dem utan någon rätt till kompensa— tion. Exempel pä sädana krav är att de sanitära förhällandena och säkerheten måste vara tillfredsställande.

För att bedöma i vilka situationer fastighetsägaren bör ha rätt till kom- pensation mäste en vägning göras mellan allmänna och enskilda intressen. I likhet med utredningen konstaterarjag då till att börja med att flertalet av de krav på byggnader m.m. som skall tas in i 3 kap. är av det slaget att det allmänna utan vidare bör ha rätt att fordra av den enskilde att han tillgo- doser dcm utan någon rätt till kompensation. Det är t. ex. självklart att de sanitära förhällandena och säkerheten måste vara tillfredsställande i bostä- der och arbetslokaler. Normalt kan man också utgå från att det allmänna och det enskilda intresset sammanfaller i dessa frågor.

I vissa andra fall kan det vara rimligt att fastighetsägaren kompenseras för förluster eller andra olägenheter som uppkommer till följd av kommu- nala beslut. Kompensationen bör i vissa fall utgä utan kvaliftkationsgräns. dvs. utan något krav på att en skada av viss storlek skall ha uppkommit. Exempel på sådana situationer är när mark i en detaljplan avsätts för gator och andra allmänna platser eller när en detaljplan ändras under dess genomförandetid. 1 andra fall bör fastighetsägaren vara skyldig att tåla en skada av viss storlek. innan ersättning kan aktualiseras. En sådan kvalifi- kationsgräns bör tillämpas t. ex. när äteruppförande av en riven eller brandskadad byggnad vägras. när rivningslov vägras eller när skyddsbe- stämmelser för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse meddelas i en detaljplan eller genom områdesbestämmelscr.

Till nu berörda och även vissa övriga ersättningssituationer äterkommer jag i det följande.

18 Ersättning till fastig/telsiigure rn. III . [BJJ—[8.1.2

Prop. 1985/86: ] ii" " 375

[8.1.3 Övriga situationer

Utredningsförslaget innehåller inga bdstämmelser'öiii e _.ittning till fas- tighetsägare i de fall när kommunen har meddelat markreglerandc bestäm- melser för områden avsedda för bebyggelse eller för skyddsområden för att tillgodose kraven på säkerhet och skydd för t.ex. energianläggningar. Några instanser efterlyser ersättningsbestämmelser i dessa situationer.

l en generalplan kan områden bl.a. avsättas för bebyggelse. Enligt 175 byggnadslagcn får schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inte vidtas om åtgärden skulle väsentligt försvåra områ— dets användning i enlighet med en fastställd generalplan. Enligt 22% har markägaren rätt till kompensation för den skada han lider till följd härav. under förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärt försvå- ras.

Möjlighet att säkerställa skyddsområden finns i dag i 81 och 82 ååå bygg- nadslagcn. Enligt dessa bestämmelser är det möjligt att. i närheten av vissa befintliga eller planerade anläggningar. förhindra nybyggnader. upplag av olika slag. materialgärdar och ljusanordningar samt schaktnings- och fyll- ningsarbetcn. Enligt 83.5 byggnadslagcn har markägaren rätt till kompen- sation för den skada han lider till följd härav. under förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

Som jag förut (avsnitt 8.3.2 och 8.8.2) har föreslagit bör dessa möjlighe- ter att säkerställa områden avsedda för bebyggelse samt skyddsområden behållas. Säkerställandct av områden för bebyggelse kan ske genom om- rädesbestämmelser. medan skyddsområden kan säkerställas antingen i detaljplan eller i områdesbestämmelser. [ detaljplanen kommer skyddsom- rådcna att redovisas antingen som kvartersmark eller som mark för allmän plats. I båda dessa fall finns — vilket jag snart återkommer till (avsnitt 18.2.2) — möjligheter för berörda fastighetsägare attlpåkalla inlösen av marken. Därför behövs inte några särskilda kompensationsregler när skyddsområden säkerställs i detaljplaner.

När områden för bebyggelse. eller skyddsområden säkerställs genom omrfidesbestämmelser anserjag däremot — i motsats till utredningen att bestämmelser om ersättning till markägare behövs i vissa fall. Sådan ersättning bör dock i likhet med vad som gäller f.n. utgå först om skadan är tillräckligt kvalificerad. [ lagrådsremissen föreslogjag att kvalifi- kationsgränsen skall vara densamma som när skyddsbestämmelser medde- las för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Fastighets- ägaren skall m.a.o. vara skyldig att utan ersättning tåla ett intrång som motsvarar 20 procent av värdet av den berörda delen av fastigheten. Till följd av lagrådets invändningar mot mitt förslag i denna del. föreslår jag i stället att nuvarande ersättningsbcstämmclser i dessa situationer överförs till PBL oförändrade i sak. Detta innebär att rätt till ersättning föreligger om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras i de nu berörda situationerna. Jag återkommer senare (avsnitt 18.2.2) mera utförligt till denna fråga.

18 Ersättning till fastig/ietsiigarc m . m . I 8. [ ..?

Prop. l985/86: ] 376

Utredningen har inte berört frågan om behovet av en motsvarighet till 45 s byggnadslagen. Enligt denna bestämmelse kan regeringen fastställa en stadsplan under villkor att viss i planen ingående mark exproprieras. Enligt gällande praxis utnyttjas denna möjlighet i de fall regeringen anser att en plan är så ofördelaktig för den enskilde att han inte rimligen skall behöva tåla de olägenheter som planen innebär. Det rör sig alltså om sådana situationer som inte omfattas av ersättnings- och inlösenregler i byggnads- lagcn. Utredningen hari stället valt att göra en uttömmande uppräkning av de ersättningsgilla situationerna. l övrigt skyddas fastighetsägaren enligt utredningsförslaget av en allmän hänsynsregcl (2 kap. 8 :$). Några remissin- stanser har föreslagit att en motsvarighet till 45 s byggnadslagcn skall tas in i PBL.

Enligt min mening är det en fördel om samtliga situationer. där det kan bli fråga om ekonomisk kompensation till fastighetsägaren. finns angivna i PBL. Vid en villkorlig fastställelse enligt byggnadslagens bestämmelser kan det ofta bli svårt att hinna med att expropriera berörda fastigheter inom föreskriven tid. dvs. högst ett år från planfastställelsen. Under denna tid svävar desstttom alla i ovisshet om fastställelsebeslutet kommer att stå sig eller inte. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att en motsva— righet till 455 byggnadslagen inte införs i PBL.

18. 1.4 Vem st'ururjör kompvn.sutiom'n."

Jag skall i det följande ta upp frågan om vem som primärt bör vara skyldig att kompensera fastighetsägaren. om en ersättningsgill skada har uppkommit. eller vem som skall vara skyldig att lösa in mark för allmän plats och kvartersmark för allmänt ändamål. Det är nämligen inte givet att ersättningsskyldigheten alltid skall ligga på kommunen. Det kan ju t. ex. vara statliga eller enskilda intressen som ger upphov till ersättningsansprå- ket. Det är i dag inte reglerat i alla situationer vem som är skyldig att kompensera fastighetsägaren. Det förekommer emellertid i byggnadslagen att kompensationsskyldighet åvilar antingen kommunen eller någon en- skild.

Enligt min mening bör det normalt vara kommunen som i första hand svarar för kompensation till fastighetsägaren. Detta är naturligt. eftersom det är kommunen som har de nödvändiga kunskaperna om markfrågor. priser o.d. En sådan lösning innebär att fastighetsägaren inte behöver känna någon tvekan om vem han skall avkräva ersättningen. Det bör då också föreskrivas skyldighet för den blivande huvudmannen att ersätta kommunen dess kostnader. 1 lagrådsremissen föreslog jag att denna skyl- dighet skulle lagregleras även i fråga om kvartersmark för allmänt ändamål som tillkommit t. ex. för ett landstingskommunalt ändamål. lett sådant fall skulle alltså landstinget vara skyldigt att ersätta kommunen dess eventuel- la kostnader för inlösen av marken. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 124) föreslärjag nu inte någon lagreglering av den skyldigheten. Man får

18 E'I'M'ittning till flm-tighviktigare m. m. l8.1.3—18.I.4

Prop. 1985/86: 1 377

som lagrädet framhåller förutsätta att kommunen och l' ndstinget är

överens om dessa frågor redan vid'fde'ri "tidpunkt när plååen-antas.

Det kan emellertid också vara fråga om restriktioner för att trygga anläggningar av olika slag. Det blir då på motsvarande sätt anläggningens ägare som blir skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för eventuella intrång. l dessa fall är det emellertid befogat att — på samma sätt som i dag — lagreglera skyldigheten att ersätta kommunen dess kostnader för ska- deersättning eller inlösen.

Som en konsekvens av denna ståndpunkt föreslärjag ocksä — som flera remissinstanser har föreslagit att staten skall ersätta kommunen för dess kostnader i de fall kommunen har blivit ersättningsskyldig gentemot fastig- hetsägare till följd av beslut som tillkommit för att trygga sådana riksintres— sen som avses i NRL. Denna skyldighet bör emellertid gälla endast om det i första hand är ett område av riksintresse som skall tryggas och detta sker genom att staten meddelar ett planföreläggande enligt lZ kap. PBL. I denna fråga har lagrådet (yttrandet s. 127f) uttryckt betänkligheter. Lagrå- det pekar på att bestämmelsen kan komma att missbrukas genom att en kommun kan underlåta att skydda ett nationellt intresse i förlitan på att staten nödgas meddela planföreläggande. varvid kommunen slipper att svara för kostnaderna förde skyddsåtgärder som behövs. Detta är givetvis inte avsikten. Farhågorna kan naturligtvis ha visst fog för sig. Riksintres— sen tordc emellertid i de allra flesta fall i minst lika hög grad vara angelägna kommunala intressen. Det finns då ingen anledning att tro att kommunerna skulle missbruka bestämmelsen på det sätt lagrädet befarar. Planftlireläg— gande fär — somjag tidigare angett ses som en undantagsföreteelse. Det är enligt min mening inte rimligt att ett planföreläggande får den effekten att kommunen förutom att den måste godta en viss markanvändning också måste bära kostnaderna för detta. Jag anser det emellertid befogat att följa utvecklingen på detta område..

I fråga om mark som i en detaljplan har avsatts för allmän plats förhåller det sig emellertid något annorlunda. För sädana områden är det nämligen vanligt att fastighetsägarna själva är huvudmän. Det gäller främst inom områden för fritidsbcbyggelse. Det skulle här föra alltför långt om kom- munen i alla dessa situationer sktille vara tvungen att lösa mark för vägar och parker. Därför bör det föreskrivas en skyldighet för huvudmannen. oavsett vem det är. att svara för eventuella krav från enskilda fastighets—

ägare.

l8.2 Ersättningssituationerna

] de ersättningssituationer som jag i det följande kommer att beskriva kan skada uppkomma för fastighetsägaren på i princip två olika sätt. Dels kan skadan bestå i att fastighetens marknadsvärde minskar. dels kan s. k. annan skada uppkomma. Annan skada kan bestå av s. k. rörelseskada som

18 [inrättning till fasIig/ictsiiguru m . m . 18.1.4—183

Prop. 1985/86: 1 378

uppkommer på grund av att t.ex. driften måste läggas om, flyttningskost- nader uppstår etc.

Det kan tänkas situationer där en restriktion inte leder till någon minsk— ning i marknadsvärdet men väl en avsevärd personlig skada. Jag anser i likhet med utredningen att frågan om en ersättningsgill skada föreligger eller ej skall bedömas med beaktande av såväl marknadsvärdeminskning som annan skada. Detta torde överensstämma med vad departements- chefen uttalade om ersättning för personlig skada i anslutning till att de nuvarande bestämmelserna infördes (prop. 1972: lll. bil. ?.. s. 336). När jag i fortsättningen talar om skada inkluderar jag alltså både eventuell marknadsvärdeminskning och annan skada.

18.2.1 Ersättning och inlösen utan krav på kvalificerad skada

Mittförslag: Fastighetsägare skall i vissa situationer ha rätt att begära ersättning eller inlösen utan krav på att skadan skall ha en viss minsta omfattning. Exempel på sådana situationer är om en detaljplan ändras under genomförandetiden eller om marken i en detaljplan läggs ut för allmän plats.

Mark för allmän plats

De i dag vanligaste ersättningssituationerna torde vara de som uppkom- mer till följd av att mark tas i anspråk för att genomföra stadsplaner. t.ex. mark som behövs för gator och andra allmänna platser. Utredningen har föreslagit att kommunen skall vara skyldig att på markägarens begäran lösa in mark som i en detaljplan lagts ut för annat ändamål än enskilt bebyg— gande. Sädan skyldighet har dock inte föreslagits beträffande mark för allmän plats för vilken någon annan än kommunen skall vara väghållare.

Enligt 485 första stycket byggnadslagcn är kommunen skyldig att lösa mark som i en stadsplan är avsedd för annat än enskilt bebyggande. under förutsättning att markägaren kan nyttja marken endast på ett sätt som stäri uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. l dessa fall är det kommunen som primärt är ansvarig för gator och andra allmänna platser. Kommunen är också primärt lösenskyldig beträffande kvartersmark för allmänt ändamål och skyddsområden för anläggningar även när kommunen inte är huvudman för allmänna byggnader eller anläggningar.

En motsvarighet till detta skydd för fastighetsägaren bör enligt min mening finnas även i PBL. När kommunen är huvudman för plangenom- förandet. kan nämligen inte fastighetsägaren själv bestämma när planen skall genomföras. Kommunen kan när som helst lösa in fastigheten för att uppföra en allmän byggnad eller lösa in gatumark. Denna osäkerhet kan leda till ekonomisk skada under tiden mellan planens antagande och dess genomförande. Fastighetsägaren torde under denna tid ha mycket svårt att

18 Ersättning till fastig/wtsiigure m.m. 18.2— [8.2.1

Prop, 1985/86: ] ...-_ .. 379

hitta någon annan köpare till fastigheten än kommunen. Det kan därför finnas anledning att som utredningen-harföreslagit.-— särbehandla denna situation. Regler som garanterar att fastighetsägaren hålls skadeslös. om hans mark enligt en detaljplan är utlagd som kvartersmark för allmänt ändamål eller som gata eller sädan allmän plats för vilken kommunen är huvudman. bör därför införas.

Enligt utredningen skall kommunen vara skyldig att lösa sädan mark så snart fastighetsägaren begär det. Många remissinstanser invänder mot förslaget i detta avseende och menar att man i stället bör ansluta till gällande bestämmelser i 48s' byggnadslagen. Det skulle innebära att man anger en viss kvalifikationsgräns som måste överskridas innan inlösenskyl- dighet uppkommer. Som jag nyss nämnde torde emellertid en fastighets- ägare i denna situation ha mycket svårt att sälja fastigheten till någon annan än kommunen. Jag anser därför att utredningsförslaget bör följas. Konsekvenserna av denna ändring i förhållande till i dag torde inte heller bli särskilt dramatiska. Många kommuner torde redan i dag förvärva fas- tigheten om fastighetsägaren begär det. För att få en mjukare övergång kommerjag emellertid att föreslå övergångsbestämmelser som innebär att 48% byggnadslagcn skall fortsätta att gälla under en viss tid efter PBL:s ikraftträdande.

Några instanser har föreslagit att fastighetsägarna skall ha rätt att påkal- la inlösen endast under planens genomförandetid. Eftersom planen —- enligt vadjag tidigare har föreslagit — fortsätter att gälla även efter genom- förandetidens slut. förändras situationen inte för den enskilde fastighets- ägaren i den nu aktuella situationen. Rätten att påkalla inlösen bör således finnas så länge planen gäller.

Utredningen har inte föreslagit nägot motsvarande skydd för fastighets- ägaren i de fall marken är utlagd för allmän plats för vilken någor annan än kommunen skall vara huvudman. Jag anser emellertid att fastighetsägaren bör skyddas även i dessa fall. vilket ansluter till gällande rätt (1165 BL).

Några remissinstanser har hyst farhågor att kommunerna skall bli tvung— na att lösa in mark för allmänt ändamål även inom områden med byggnads— plan. eftersom dessa planer enligt övergångsbestämmelsema skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Jag kommer emellertid senare (avsnitt (9.3.4) att föreslå övergångsbestämmelser som innebär att kommunen inte blir . huvudman för allmän plats i dessa fall. Kommunen kommer därför inte att bli skyldig att lösa in sådan mark.

Mark./*är allmän tra/ikanläggning eller allmän let/ning

Enligt l8a och 41 a åå byggnadslagcn har kommunen rätt'ttt få servitut eller nyttjanderätt till viss mark som i en fastställd generalplät eller detalj— plan är avsedd för en allmän trafikanläggning eller en allmän'edning. Om planbestämmelsen medför intrång för en fastighetsägare. kat han under vissa förutsi'tttningar begära att kommunen förvärvar servitus- eller nytt-

18 EI".)'ä/llllll_t,' till jastighemliga-re m . ni. 18.2. 1

Prop. 1985/86: 1 380

janderätt till marken. En motsvarighet till dagens bestämmelser om rätt att kräva att kommunen förvärvar nyttjanderätt eller servitut behövs även i PBL. Fastighetsägarens ställning i sädana fall är egentligen densamma som jag nyss har beskrivit beträffande mark för allmän plats. Därför föreslärjag inte heller i detta fall nägon kvalilikationsgräns. Den skada som kan uppstå när kommunen genomför planen ersätts dä i samband med servituts— eller nyttjanderättsupplätelsen.

["n'irf'lt'igyunde i visste/itll

1 de flesta fall dä byggnadsnämnden förelägger någon att vidta en viss ätgärd motiveras det av att fastigheten inte uppfyller de krav som kan ställas med stöd av 3 kap.. t. ex. i fräga om underhåll. Somjag tidigare har framhällit skall dessa krav i allmänhet kunna hävdas utan att rätt till kompensation uppkommer. I vissa fall skall emellertid som jag tidigare nämnde — kompensation kunna utgå. nämligen för skada som uppkommer till följd av skyddsbestämmelser som utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Jag vill i anslutning; till detta framhälla att det naturligtvis inte kan bli fråga om någon kompensation till markägaren, om han senare fär ett föreläggande att underhålla byggnaden i enlighet med skyddsbestäm- melserna.

Mitt förslag innebär (10 kap. 17?) att kommunen under vissa förutsätt- ningar skall kunna besluta om skyldighet för fastighetsägare att av hänsyn till trafiksäkerheten flytta utfarter. byggnader m.m. [ likhet med utred- ningen anser jag att detta inträng är av sådan art att kompensation bör utgå. Rcmissinstanserna har i allnänhet lämnat förslaget utan erinran.

[ de flesta fall rör det sig här on ätgärder som medför direkta kostnader för fastighetsägaren utan att marknadsvärdet på hans fastighet i någon nämnvärd utsträckning påverkas härav. Jag föreslår sålunda att fastighets- ägaren skall ha rätt till ersättning ide nu aktuella situationerna utan att det ställs något krav pä att skadan skall vara kvalificerad. Förutsättningen för detta mäste naturligtvis vara att nägon skada kan påvisas. Jag återkommer till denna fräga i specialmotiveringen (14 kap. 3 5). I praktiken torde detta innebära att fastighetsägaren får ersättning för sina direkta kostnader.

Utredningen har föreslagit att kommunen skall vara skyldig att lösa fastigheter. om skadan till följd av ett föreläggande blir så stor att den inte längre kan betraktas som obetydlig. Enligt det förslag jag lägger fram skall föreläggande om flyttning av byggnader m.m. kunna meddelas endast om byggnaden eller anläggningen kan flyttas utt-in sviirighet eller är av ringa värde_ En föreläggande kan därför irte medföra en sådan skada för fastig— hetsägaren att inlösen bör ske. 'fillskillnad frän utredningen föreslår jag därför inte någon rätt för fastighetstgaren att begära inlösen i dessa fan.

lö Ersättning till _l'u.vliglu'lsägurt' in . rn . [8.2.1

Prop. 1985/86: ] . stil

Ändring (It' galax höjd/[ige HI. nt.

Byggnadslagen innehåller en bestämmelse om ersätttiiiiii för skada vid genomförande av stadsplaner. titan samband med att mark avträds. Be— stämmelscn finns i 75s och innebär att kommunen är skyldig att ersätta skada som uppstär genom att ett område. som har varit avsett till allmän samfärdsel. övergår till att helt eller delvis användas för annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge när en stadsplan genomförs. Sådan ersättning kan tillkomma ägare av angränsande mark eller nyttjanderätts— eller servi- tutshavare. Denna bestämmelse har funnits i stort sett oföri'tndrad sedan den infördes i l907 års stadsplanelag. Anledningen till att den har begrän- sats till de angivna fallen var att högsta domstolen i samband med tillkoms- ten av lagen anförde. att en tomtägare inte borde ha nägon generell rätt till ersättning för olägenhet och minskning i tomtvärde som kunde uppstå till följd av sådana ändringar av stadsplanen. som inte omedelbart berörde tomten eller närmaste delen av gatan. Även i PBL bör enligt min mening finnas regler om kompensation till fastighetsägare. som på detta omedel- bara och för fastighetens användning väsentliga sätt berörs av ett beslttt angående angränsande fastigheter.

Utredningen har föreslagit att ersättning i dessa situationer skall utgå endast om skadan är kvalificerad. Skador av detta slag kan enligt min mening normaltjämföras med sädana skador som kan uppkomnta till följd av ett föreläggande. Jag kan därför inte dela utredningens uppfattning att det finns tillräckliga skäl att ändra gällande bestämmelser. i likhet med några remissinstanser föreslärjag därför att fastighetsägaren — på samma sätt som i dag skall kompenseras utan nägot krav på att skadan skall vara av en viss omfattning. Någon bestämmelse om inlösen finns inte i dag och torde inte heller behövas i PBL. Jag föreslår alltså att en bestämmelse av samma innebörd som 7515 byggnadslagcn skall tas in i PBL.

Pluniindringar m. rn.

För detaljplaner skall som jag tidigare (avsnitt 8.3.1) har föreslagit en genomförandetid anges. Före utgången av denna tid skall fastighetsägare och andra kunna räkna med att planen får genomföras och kunna anpassa sin egen planering därefter. Här skall alltsä gälla en i princip oinskränkt byggrätt till åtgärderi överensstämmelse med planen. Somjag tidigare har föreslagit (avsnitt 8.6. 1 ) skall det dock i speciella undantagsfall vara möjligt att ändra eller upphäva planen redan innan genomförandetiden har gått ut. Detta kan i vissa fall innebära en inskränkning i byggrätten. l likhet med utredningen anserjag att fastighetsägaren bör ha rätt till ersättning för den skada han lider i dessa fall.

Vad jag har föreslagit i fråga om detaljplaner (avsnitt 8.6.2) innebär bl.a. att planen fortsätter att gälla och får genomföras även efter genomförande- tidens utgäng. Då har emellertid fastighetsägaren ingen ovillkorlig rätt att utnyttja den i planen medgivna byggrätten. Kommunen kan upphäva eller

18 Ersättning till I/ilYlf_ll_'/l('l.l'tlfgtll'(' m.m. lä.]. I

Prop. 1985/86: | 382

ändra planen utan att rättigheter som har uppkommit genom planen beak— tas. Frän ersättningssynpunkt är det således intressant att studera endast de fall då planen ändras eller upphävs före utgängen av genomförandeti- den.

En detaljplan skall kunna ändras eller upphävas under genomförandeti- den endast om det är nödvändigt på grund av nya förhällanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Några remissin- stanser har föreslagit att fastighetsägaren pä grund av det motstäende samhällsintresset bör tala ett visst intrång i dessa situationer. För egen del anserjag — med hänsyn bl.a. till att byggrätten enligt detaljplaner skall kunna begränsas i tiden — att fastighetsägare i princip skall kunna utgå från att lämnade tillständ gäller under angiven tid. Det är därför rimligt att fastighetsägaren i dessa situationer får ersättning för den skada som kan uppkomma titan niftgot krav på en viss kvalifikationsgräns. F.ö. görjag den bedömningen att upphävanden och ändringar under gent'Jmförandctiden kommer att bli mycket sällsynta. En garanti för att så blir fallet är de restriktiva bestämmelser som skall gälla i detta avseende.

I fråga om upphävandcn och ändringar ttnder genomförandetiden före— slärjag således att ersättning skall utgä utan något krav pä att skadan skall vara av viss storlek. Uppkommer genom upphävandet eller ändringen synnerligt men vid användningen av fastigheten. bör kommunen vara skyldig att lösa den.

Utredningen har också föreslagit ersättningsrätt för fastighetsägare. om en fastighetsplan ändras under detaljplanens genomförandetid. Enligt min mening är det inte nödvändigt med någon rätt till ersättning i dessa situa- tioner. Anledningen härtill är bl.a. att någon byggrätt inte är knuten till fastighetsplanen. Ändringar av fastighetsplanen kan således inte medföra någon förändring av de bebyggelseförutsättningar som anges i detalj- planen. Till detta kommer att det. som jag tidigare har föreslagit. i PBL skall ställas krav på överensstämmelse mellan fastighetsplanen och detalj- planen. Det bör således räcka med ett skydd mot ändringar av detalj- planen. Attjag inte kan ansluta mig till utredningsförslaget på denna punkt beror också på att jag har en något annorlunda syn än utredningen på vad en fastighetsägare bör vara skyldig att tåla. Utredningen har sålunda tänkt sig att ersättning skall betalas för varje extrakostnad som kan förorsakas fastighetsi-igaren genom att fastighetsplanen ändras. Om det finns ett all- mänt intresse som gör att ändringen är nödvändig. bör emellertid enligt min mening fastighetsägaren få tåla ett visst intrång. ] de fallen torde det — som också utredningen konstaterar — aldrig kunna uppkomma nägon större skada. Jag föreslår därför inte någon rätt till ersättning eller inlösen vid ändring av en fastighetsplan.

Utredningen har också föreslagit rätt till ersättning om ett förhandslov. bygglov eller marklov ändras. Sädana tillständ hari princip en giltighetstid om två år. Det finns enligt min mening inte någon anledning att tillåta

18 [inrättning lill farlig/re[.t'r'igare rn. l)) . l 8 .2. I

Prop. 1985/86: 1

'.'.) 00 '.'-J

förändringar av dessa tillstand under den relativt korta giltighetstiden. Därför behövs inte heller några crsattnmgsbestammelser '

Erlagda avgifter

Som jag nyss nämnt skall någon ersättning inte utgå om en detaljplan ändras efter genomförandetidens slut. Det torde emellertid bli vanligt att kommunen kräver ersättning för gatukostnadcr samt avgifter för vatten och avlopp redan under planens genomförandetid. Normalt kommer natur— ligtvis tomterna att bebyggas ganska snart efter det att avgifterna har betalats. Det kan dock inte uteslutas att fastighetsägaren inte ansöker om bygglov under genomförandetiden. trots att han har betalat avgifterna.

Enligt min mening skulle det i dessa situationer vara stötande om han inte fick tillbaka erlagda avgifter, om t.ex. planen upphävs eller om kom— munen löser in fastigheten. Särskilt påtagligt är det i de fall planen fortsät- ter att gälla men kommunen löser in fastigheten för att själv genomföra planen.

Jag föreslår därför att avgifterna för gator och andra allmänna platser skall återbetalas. i den mån skada uppkommer genom att fastighetsägaren på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten på det sätt som låg till grund för beräkningen av den erlagda avgiften. I lagrådsremis- sen föreslog jag en bestämmelse med innebörd att även avgifter för vatten och avlopp skulle återbetalas. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 1250 kommerjag i stället att i annat sammanhang föreslå att en sådan bestäm- melse tas in i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggning- ar.

Som lagrådet vidare påpekar (yttrandet s. 126) kommer dessa avgifter också att ersättas vid en eventuell expropriation.

Tillträde till fastigheter m. m.

På samma sätt som enligt dagens lagstiftning bör det också enligt PBL i vissa fall vara möjligt för byggnadsnämnden m.fl. att få tillträde till fastig- heter. byggnader och andra anläggningar för kontroll, besiktning m.m. Normalt kan naturligtvis tillträde ske utan att några skador uppkommer för fastighetsägaren. Om skador trots allt skulle uppkomma. bör fastighetsäga- ren ha rätt till ersättning. Något krav på att skadan skall vara kvalificerad bör inte ställas upp. Jag föreslår således en rätt till ersättning för skada som uppkommer i samband med att tillträdesrätten utövas.

[8.2.2 Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

Mitt förslag: I vissa fall krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensation skall kunna utgå.

Dessa bestämmelser skall t.ex. gälla bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse genom skyddsbestämmelser i detaljplan eller omrädesbestämmelser. De skall också gälla när återupp- förande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad vägras eller när rivningslov eller i vissa fall marklov vägras.

[8 Ersättning rill fastig/10Lrägarc m . m. 18.2.1—1822

Prop. 1985/86: 1 334

Som jag tidigare (avsnitt 18.1.2) framhöll bör fastighetsägare i en del fall vara skyldiga att tåla en skada av viss storlek. innan ersättning aktualise- ras. Jag övergår nu till att behandla sådana fall.

Kt'uli/iktttimtsgriirm'n

Utredningen har föreslagit att den skada som en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla. skall preciseras så långt som möjligt. Vid intrång i den pågående markanvändningen skall enligt förslaget ersättning sålunda utgå. om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. lmotivcn har denna kvalifikationsgräns angetts till cirka tio procent av värdet av den berörda delen av fastigheten. Enligt utredningen stanser är positiva till att kvalifikationsgränsen preciseras på detta sätt.

Bestämmelser om kvalifikationsgräns bör enligt min mening gälla för fem olika ersättningssituationer. Det är dels när en byggnad inte får äter- uppföras efter rivning. brand m.m.. dels när rivningslov vägras i vissa fall. dels när skyddsbestämmelser utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse. dels när bestämmelser om skydds- eller säkerhetsomräden meddelas genom omrädesbestämmelser och dels när marklov vägras i vissa fall.

I likhet med många remissinstanser anserjag att det är en fördel att så långt möjligt precisera kvalifikationsgränsen. Även lagrädet (yttrandet s. 15) framhåller detta som en fördel. När det gäller frågan om vilken kvalifikationsgräns som kan anses skälig anförde jag i lagrådsremissen bl. a. följande (s. 308 f):

Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget men med den förändring- en att jag anser att fastighetsägaren bör tåla en skada som motsvarar en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten. Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stor skada fastighetsägaren enligt gällande rätt är skyldig att tåla i olika situationer. De rättsfall somjag nyss nämnde synes dock kunna tydas så att ersättning för intrång som orsakas av beslut enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Den kvalifika- tionsgräns som jag har föreslagit kan därför uppfattas som en skärpning gentemot fastighetsägaren.

När kvalifikationsgränsen för intrång till följd av beslut enligt PBL skall bestämmas. måste man emellertid enligt min mening beakta den ställning fastighetsägare har enligt dagens byggnadslagstiftning.

De ersättningssituationer för vilka en kvalifikationsgräns bör gälla är som jag nyss nämnde bl. a. dels när en byggnad inte får äteruppföras efter rivning. dels när rivningslov vägras och dels när skyddsbestämmelser utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

18 Ersättning till fastig/renägare in. nt. [8.2 .3

Prop. 1985/86: ] :'-' 385

Om en lastighetsägare i dag ansöker om lov till rivning av t. ex. ett bostadshus. kan kommunen enligt '35ås' by Lgnadslagm méddela förbud mot rivning ttnder en tid av tre år. Förbudet kan under vissa förutsättning- ar förlängas. ()m fastighetsägaren får lov att riva sitt hus. hat' han emeller— tid inga garantier för att han omedelbart därefter får lov att uppföra ett nytt hus. Den plan som gäller för fastigheten kan vara omodern. vilket kan medföra att kommunen utfärdar nybyggnadsförbud i avvaktan på ändring av planen. Fastighetsägaren måste dessutom ta med i beräkningen att byggrätten enligt den ändrade planen kan bli betydligt mindre än tidigare.

En fastighetsägare som i dag river sitt hus för att ersätta det med ett nytt måste således räkna med att det kan ta relativt lång tid innan ett nytt hus kan uppföras. Han har inte heller några garantier för att han får uppföra ett hus sotn är lika stort som det rivna.

När nu ersättningsbestämmelser skall införas för sådana fall då fastig- hetsägaren vägras att återuppföra en riven byggnad eller då han vägras att riva byggnaden. bör hans ställning enligt gällande rätt tas till utgångspunkt för bedömningen. Dessutom bör beaktas de fördelar PBL innebär för fa- stighetsägaren i dessa situationer. Fördelarna ligger främst i att fastighets- ägaren inte behöver sväva i ovisshet under så lång tid som f.n. Enligt min mening innebär en rimlig avvägning att fastighetsägaren skall vara skyldig '.ttt tåla värdeminskningar som motsvarar en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten. Är skadan större bör han alltså ha rätt till ersättning. Detta bör gälla ocksä nät skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan för kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. De mest kännbara effekterna i dessa situationer torde nämligen vara att fas- tighetsägaren till följd av skyddsbestämmelserna hindras att riva byggna- den och ersätta den med en ny.

I vissa fall kan ttnderhållskostnaderna för en kulturhistoriskt värdefull byggnad vara högre än för en ordinär byggnad. l normalfallet sammanfaller den enskildes och samhällets önskemål att underhålla byggnaden så att dess kulturhistoriska värden bevaras. Värdemässigt tar sig detta uttryck genom att kostnads(')kningarna väl kompenseras av det ökade värde bygg- naden får just genom att dess kulturhistoriska egenart bevaras. Det torde därför vara endast i absoluta undantagsfall som ökade underhållskostnader kan bli så betungande att de utlöser rätt till ersättning.

Samma kvalifikationsgräns som nu har föreslagits beträffande (. es. skyddsbestämmelser för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull be- byggelse bör gälla även i de fall skyddsområden säkerställs för områden i närheten av försvarsanläggningar m.m.

Lagrådm (yttrandet s. llfl) har i denna fråga anfört följande.

Sedan länge finns både i byggnadslagstiftningen och i naturvårdslagstift- ningen bestämmelser som innebär att det skall vara fråga om ett någorlun- da kvalificerat intrång för att ersättning skall utgå. Ersättning skall. heter det i dessa författningar. utgå endast om pågående markanvändning "avse- värt försvåras". När dessa ersättningsprineiper beslutades är l972 uttalade departementschefen (prop. l972: lll. bil.2s. 335) att det var naturligt att någon kvalifikation mäste uppställas. Envar måste vara beredd att under- kasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen. Ett bagatellartat intrång, framhöll han. bör inte grunda någon ersättningsrätt mot det all- männa. l3 Riksdagen 1985/86. I .ruml. Nr I

lö' Ers/illning lill

jitsrig/t('lst'ileuru

m.m. [8.2.2

Prop. 1985/86: 1 386

Det finns inga entydiga rättsfall som anger httr stort intrånget mäste vat'a för att den pågående markanvändningen skall anses ha avsevärt försvårats. Uppnås kvalifikationsgränsen skall emellertid hela skadan ersättas. Frågan behandlades av högsta domstolen i de två rättsfall (NJA 1981 s. 351) som departementschefen hänvisar till i remissprotokollet (s.3()7 f). Enligt de- partementschefen synes dessa rättsfall kttnna tydas så att ersättning för intt'ång som orsakas av beslut enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ea tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Enligt lagrådets mening kan så långtgående slutsatser inte dras av de båda rättsfallen. Högsta domstolen uttalar nämligen att förhållandena i praktiken torde vara alltför skiftande för att någon för alla fall enhetlig regel beträffande ersättningsgrundande skadenivå såsom viss bestämd procentandel av värdet av den enhet vartill skadan relateras skall kunna uppställas. Frågan om en skada i relation till en viss enhet är att anse som ersättningsgill får därför. anförde domstolen. bedömas med hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent av den berörda delen av fastigheten vinner inte stöd vare sig i de uttalanden som gjordes när 1972 års ersättningsprinciper beslutades eller vilket inte heller depar- tementschefen synes vilja göra gällande —- i praxis. Förslaget innebär enligt lagrådets uppfattning en betydande skärpning gentemot fastighetsägaren. Departementschefen. som vidgår att gränsen kan uppfattas som en skärp- ning. för på s. 308 f ett resonemang till stöd för sin mening att fastighetsäga— ren i de situationer varom är fråga. skall vara skyldig att tåla den angivna värdeminskningen. Resonemanget bygger på att den ställning en fastig- hetsägare har enligt gällande lag då han vägras att återuppföra en riven byggnad eller då han vägras riva en byggnad jämförs med hans ställning enligt PBL i motsvarande situationer, varvid bl.a. pekas på de fördelar som PBL innebär för honom. främst att inte behöva sväva i ovisshet under så lång tid som f.n. Resonemanget mynnar ut i att departementschefen finner att den föreslagna kvalifikationsgränsen innefattar en rimlig avväg- ning.

Såsom departementschefen anför innebär PBL att fastighetsägarna i de situationer som han hänvisar till får en bättre ställning än vad de har enligt dagens byggnadslagstiftning. Nuvarande regler innebär att fastighetsägar— na kan drabbas av ett ekonomiskt avbräck som är betydande jämfört med situationen vid vissa liknande myndighetsingrepp t. ex. expropriation. Det är naturligt att detta rättas till. något som dock ej är ett argument för att lägga kvalifikationsgränsen på den föreslagna nivån. I de fall då genom områdesbestämmelser skydds- eller säkerhetsområden säkerställs i närhe- ten av försvarsanläggningar m.m. har över huvud taget inte angetts något skäl till stöd för den skärpning av kvalifikationsgränsen som förslaget innebär i förhållande till vad som gäller f.n. (83.5 byggnadslagcn).

Lagrådet vill i detta sammanhang peka på att kvalifikationsgränsen skall tillämpas även då marklov vägras för åtgärder som motverkar syftet med sådana skydds- och säkerhetsomräden som nyss nämnts. Av de åtgärder som kan omfattas av krav på marklov. nämligen schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. kan de två sistnämnda regleras också med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (8 5). Ersättning utgår då om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras (26.5 naturvårdsla- gen). dvs. vid en kvalifikationsgräns som torde vara betydligt lägre. Det är enligt lagrådets mening värt att uppmärksamma att ingripanden i fråga om

[8 Ersättning till faslig/t("Håga/'a' m. nt.

[8.2.2

'.»J 90 &J

Prop. l985/86: ] $"” .

ätgärder av samma slag blir helt olika i ersättningshänseendc beroende på 1.5” E'I'.t'('illltill_t' till om regleringen sker enligt PBL eller.-med stöd av bestämmelserna i natur- [listig/t.)[sämre värdslagen. I lagrådsremissen hat' inte närmare utvecklatsotn denna olik- m.m. het kan motiveras av skillnader i tyngden hos de samhällsintressen som [8.2.2 resp. lag avser att tillgodose.

Oavsett om man när det gäller vägrat rivningslov eller vägrat lov att återuppföra riven eller förstörd byggnad kan finna motiv för en ganska hög kvalifikationsgrå'tns. måste dock ifrågasättas om en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla skador på tjugo procent av i de flesta fall fastighetens värde. För andra situationer. t.ex. de markreglerande ätgär- der som berörts i det föregående. måste i än högre grad ifrågasättas om förslaget är förenligt med de allmänna principer som gäller för ägarens rätt till ersättning. Detta gäller även för det fall då den berörda delen utgör ett begränsat område av fastigheten. Förslagets vittgående innebörd ger an— ledning att ta tipp frågan om förslaget är förenligt med regeringsformen och med Sveriges åtaganden på grttnd av ratifikationen av Europeiska konven- tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grttndläggan- de friheterna samt av det första tilläggsprotokollet till konventionen.

] regeringsformen finns bestämmelser om egendomsskydd i Zkap. l8 s. Paragrafen föreskriver att varje medborgare vilkens egendotn tas i anspråk genom expropriation eller annat sädant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Vad som menas med "annat sådant förfogande" är inte helt klart. Av uttalanden i förarbe- tena till grundlt'tgsreformen framgår att man därmed avsett bl.a. ingripan— den i egcndomsrätten enligt bestämmelser i rekvisitions- och fötfogandela- gar. Vidare har klart uttalats (prop. l973:90 s.237) att paragrafen inte omfattar bestämmelser i planlagstiftning eller i naturvårds- och miljö- skyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast egen- dom. Sädana begränsningar brukar benämnas rådighetsinskränkningar el- ler användningsregleringar.

De situationer där det krävs att skadan skall överskrida den angivna kvalifikationsgränsen för att ersättning skall utgå har upptagits i 14 kap. 8s' PBL. Det rör sig i samtliga fall om rådighetsinskränkningar. Eftersom sådana rådighetsinskränkningar faller utanför tillämpningsområdet för 2 kap. 18 s RF strider bestämmelserna inte mot grundlagen. I sammanhang- et kan det vara värt att notera att lagstiftaren genom att låta en föreskrift om ingrepp i användningen av en fastighet få formen av en inskränkning i rådigheten över fastigheten i stället för att föreskriva att en särskild rätt. t.ex. ett servitut. får tillskapas till förmån för en annan fastighet. kan åstadkomma att den drabbade fastighetsägarens rätt till ersättning märk- bart försämras. Som exempel kan anföras sädana skydds- och säkerhets- bestämmelser som avses i l4kap. 8.5 punkt 4 och som berörts i det föregående. Förbud enligt nämnda bestämmelser meddelas till förmån för viktiga statliga anläggningar. t. ex. befästningar. men också för betydelse- fulla enskilda anläggningar. t.ex. kärnreaktorer. Om skyddet i stället hade utformats som ett negativt servitut hade expropriationslagens frikostigare värderingsregler blivit tillämpliga. Det må dock framhållas att motsvaran- de bestämmelser i gällande rätt (81 och 82 så byggnadslagcn") också är utformade som rådighetsinskränkningar.

När det gäller förevarande bestämmelsers förhållande till Europakon- ventionen är det artikell i första tilläggsprotokollet som är av intresse. Eftersom det inte är fråga om äganderättsövergång är det första meningen i

Prop. [985/86: [ 388

första stycket av artikeln som kan vara tillämplig. [ denna mening före- skrivs att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Enligt andra stycket i artikeln inskränker bestämmelsen likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Rådighetsinskränkningar av det slag varom är fråga är således inte oförenliga med ordalydelsen i artikeln. Artikeln lik- som hela konventionen bygger emellertid på förutsättningen att en rimlig avvägning skall göras mellan samhällets intressen och kravet på skydd av den enskildes grundläggande rättigheter (Europadomstolens dom den 23 september l982 punkt 69 i Sporrong- och Lönnrothmälet). Vid en sådan avvägning är det naturligt att också beakta storleken av den ersättning som utgår till den som drabbas av rådighetsinskränkningar. Med hänsyn till att det i Europadomstolen föreligger endast få avgöranden i hithörande frägor råder det osäkerhet om hur domstolen kan tänkas se pä förevarande bestämmelsers förenligth med artikel I i första tilläggsprotokollet. Lagrä— det har därför svårt att bedöma. om domstolen vid en eventuell prövning skttlle anse det vara oförenligt med artikeln att en skada på tjugo procent av en fastighets värde till följd av inskränkningar i rådigheten över fastig— heten inte är ersättningsgill.

Även om bestämmelsen i 14 kap. 8 Få om en tjugoprocentig kvalifikations- gräns inte strider mot Zkap. lx & RF måste ifrågasättas om den är förenlig med rättsordningen i övrigt. Lagrädet har varken i praxis eller doktrin kunnat finna exempel på att en skadelidande under i övrigt jämförbara förhållanden själv fått bära en skada på tjugo procent av det skadade föremålets värde. Den föreslagna kvalifikationsgränsen får därför anses stå i mindre god överensstämmelse med i rättsordningen hittills tillämpade ersättningsprinciper. Med hänsyn härtill och då departementschefens mo— tivering för en tjugoproeentig kvalifikationsgräns såsom framgår av vad som anförts i det föregående — inte är invändningsfri kan det enligt lagrå— dets uppfattning med fog sättas i fråga om en fastighetsägare. som genom kommunala beslut drabbas av inskränkningar i rådigheten över sin fastig- het, skall behöva tåla en härigenom uppkommen skada på en femtedel av — i de flesta fall — fastighetens värde.

Utredningen har (SOU 1979: 66 s. 575) funnit en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen vara att den enskilde utan rätt till kompen- sation bör täla en ekonomisk skada som motsvarar en tio procent av fastighetens eller fastighetsdelcns värde vid sådana rådighetsinskränkning- ar varom är fråga. Mindre förändringar i värdet kan i praktiken ofta vara svåra att påvisa. anför utredningen. som också framhåller att den med sitt förslag inte åsyftat någon förändring av gällande praxis. Lagrädet finner för sin del att en kvalifikationsgräns på tio procent i de skadesituationer varom är fråga inte kan anses oförenlig med vad som tidigare i lagstiftning och praxis ansetts godtagbart. Med denna nivå på kvalifikationsgränsen synes också de i det föregående uttalade betänkligheterna rörande fören— ligheten med artikel I i första tilläggsprotokollet kunna vika.

Det må framhållas att de i det föregående berörda olikheterna i PBL: s och naturvärdslagens ersättningsregler såvitt avser vissa markreglerande ätgärder kvarstår även om kvalifikationsgränsen bestäms till tio procent. Olikheterna blir emellertid mindre med lagrådets förslag. [ detta samman- hang vill lagrådet peka på möjligheten att i PBL låta kvalilikationsgränsen i fråga om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyg-

ItS' fi.)".t'I-lfflll'lll'c' rill fastig/t('Ixilgurt' m. m. 18 .2 .2

Prop. l985/86:1 . 389

gelse ligga på en lägre nivå än gränsen för beby ggelsereglerande ingrepp. Lagrädet kan inte bedöma om en:- sådan dtllcrcnttcttng._'t* lämplig och lägget därför inte fram nagot förslag i detta hänseende.

Med anledning av vad lagrädet har anfört vidhåller jag inte längre förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent i de nu avhandlade fallen. Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag om en kvalifikationsgräns på tio procent. I stället vill jag ta fasta på lagrådets påpekande angående möjligheten att låta kvalifikationsgränsen i fråga om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyggelse ligga på en lägre nivå än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp.

Jag vill till att börja med ta upp frågan om kvalilikationsgränsen när det gäller markreglerande bestämmelser. Därefter kommer jag att behandla kvalifikationsgränsen som rör de bebyggelsereglerande bestämmelserna.

filur/t'reg/erande bestämntclxar

De markreglerande bestämmelserna avser i första hand sådana åtgärder som berörs i de av mig åberopade rättsfallen (NJA l98l s. 35I ). [lagrådsre— missen drogjag den slutsatsen av rättsfallen att de synes kunna tydas så att ersättning för intrång som orsakas av beslut enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Mot detta invänder lagrådet att man inte kan dra så långtgående slutsatser av rättsfallen eftersom högsta domstolen påpekar att man — på grund av att förhållanden kan vara så skiftande i olika situationer inte kan tillämpa någon fast procentsats. Jag godtar lagrådets bedömning i detta avseende och vidhåller därför inte mitt förslag i det remitterade lagförslaget att ange en fast procentsats för kvalifikations— gränsen beträffande de markreglerande bestämmelserna.

Eftersom de mt-trkreglerande bestämmelserna i PBL till stor del liknar de restriktioner som kan utfärdas med stöd av naturvårdslagen. föreslårjag mot bakgrund av det nyss anförda att nuvarande ersättningsbestäm- melser för dessa fall i byggnadslagcn i sak oförändrade förs över till PBL.

Om sålunda föreskrifter meddelas i områdesbestämmelser om vegeta- tion m.m. inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom skydds- eller säkerhetsområden eller om marklov vägras inom sådana omräden. skall fastighetsägare ha rätt till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Denna kvalifikationsgräns över- ensstämmer alltså med den som finns i naturvårdslagen.

Behyggt'lsereglerttnde ln'xtiimnn'lser

Jag övergår nu till att behandla kvalifikationsgrt'insens utformning i så- dana fall då fastighetsägarenWägras att återuppföra en riven byggnad eller vägras rivningslov eller då hans fastighet av kulturhistoriska eller miljö- mässiga skäl omfattas av skyddsbestämmelser.

18 Ersättning till

_litstig/tctxfigurt'

m.m. l8.2.2

Prop. 1985/86: 1 390

De skador som kan uppkomma i dessa situationer kan naturligtvis vara olika till sin karaktär. Gemensamt för de tre situationerna är emellertid att fastighetsägaren alltid kan uppskatta vilket värde fastigheten skulle ha om han efter en rivning fick uppföra en i huvudsak likadan byggnad. Om det värdet är högre än det sotn fastigheten har i nuvarande skick med det för honom belastande kommunala beslutet. kan han konstatera att en ekono- misk skada har uppkommit till följd av beslutet.

Om skyddsbestämmelser meddelas för en kulturhistoriskt värdefull byggnad. kan naturligtvis skador också uppkomma genom att underhållet blir väsentligt fördyrat. Eftersom sådana skador emellertid ofta kan uppvä- gas av att fastigheten får ett ökat värdejust genom att den kulturhistoriska särarten bevaras. torde även i dessa fall en reell skada uppkomma endast om alternativet med rivning och nybyggnad ter sig väsentligt mera förmån- ligt för fastighetsägaren.

Jag kommer därför i det följande att uppehålla mig särskilt vid sådana skador som kan uppkomma genom att fastighetsägaren efter rivning inte får återuppföra en i huvudsak likadan byggnad. Resonemanget är således relevant för alla de tre situationer som nu avhandlas.

Jag vill som en bakgrund till mitt förslag erinra om att det under den tid då rivning och nybyggnad sågs som ett naturligt och rationellt sätt att lösa förnyelse- och saneringsproblemen tillkom många orealistiska detaljplaner med bl.a. byggrätter som med dagens synsätt är orimligt stora. Mycket arbete har därför på senare år lagts ner på att revidera dessa planer. ] många fall har revideringarna syftat till att bevara befintlig bebyggelse av hänsyn till miljömässiga eller kulturhistoriska värden. ] andra fall har man med de nya planerna velat skapa garantier för att ny bebyggelse blir bättre miljöanpassad än den befintliga. I båda dessa situationer har den revidera- de planen många gånger inneburit en sänkning av den tidigare medgivna byggrätten.

Även från fastighetsägarhåll torde man vara väl medveten om att man efter en eventuell rivning inte alltid kan påräkna att få uppföra en likadan byggnad eller en byggnad i enlighet med den gamla detaljplanen.

Enligt förslaget i lagrådsremissen skall som nämnts fastighetsägaren ha rätt till ersättning om han efter t.ex. en rivning inte får uppföra en i huvudsak likadan byggnad. Denna s. k. återuppföranderätt kopplades till den befintliga byggnaden med hänsyn till att detaljplaner enligt PBL inte kan väntas få samma varaktighet som dagens stads- och byggnadsplaner. På grund av att denna principiella äterupplöranderätt får anses vara en väsentlig förstärkning av fastighetsägarens ställning i förhållande till i dag samt att dagens nybyggnadsförbud försvinner. ansågjag det skäligt med en kvalifikationsgräns på tjugo procent. '

Enligt lagrådet kan nuvarande förhållanden inte läggas till grund för ett förslag om en kvalifikationsgräns på tjugo procent. Lagrådets förslag inne-

18 [fr.w'itming till _ ] in"Ii_i:hcl.w'i_t:llre m . m . I N.] .2

Prop. 1985/86: 1 - * 39]

här att kvalifikationsgränsen med bibehållande av den prtnuptella ater- uppföranderätten bestäms till tio procent

Jag kan som jag tidigare nämnde inte ansluta mig till lagrådets förslag i denna del. Ett genomförande av förslaget skulle försvåra arbetet med bevarande av miljömässigt e. llel kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och försämra möjligheterna att efter rivning kräva att ny bebyggelse anpassas till den befintliga miljön. Jag är emellertid beredd att något jämka mitt förslag i lagrådsremissen och ansluta mig till lagrådets tanke om en särskild kvalilikationsgräns för de bebyggelsereglerande bestämmelserna. Som jag har nämnt i det föregående och i lagrådsremissen ärju avsikten att fastig- hetsägarens ställning i de nu berörda situationerna inte nämnvärt bör förändras när PBL införs. Med hänsyn till att situationerna enligt PBL inte är direkt jämförbara och med hänsyn till att gällande rätt inte är helt entydig. föreslårjag nu ett mer nyanserat synsätt. Någon bestämd procent- sats för kvalilikationsgränsen bör därför inte anges i lagtexten. I stället bör föreskrivas att fastighetsägarei de nu avsedda situationerna —- dvs. om äteruppförande vägras. rivningslov vägras eller skyddsbestämmelser med- delas —' bör vara berättigade till ersättning endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten. Vägledande för bedömningen av vad som skall anses utgöra en betydande skada skall alltså vara vad fastighetsägaren enligt dagens praxis anses skyldig att tåla när det gäller begränsningar i byggrätten.

Många stads- och byggnadsplaner anger — som jag nyss nämnde — en betydligt lägre byggrätt än den som den befintliga byggnaden represen- terar. Dessa planer kommer att fortsätta att gälla som detaljplaner när PBL träder i kraft. Efter rivning av den befintliga byggnaden kan således fastig- hetsägaren inte räkna med att få utnyttja större byggrätt än som anges i planen. Mot bakgrund av det resonemang som jag nyss förde kan han normalt heller inte räkna med någon rätt till ersättning i denna situation. Den begränsning av byggrätten som planen innebär har ju gjorts enligt nuvarande bestämmelser i byggnadslagcn.

Om skadan är sa allvarlig att det uppkommer synnerligt men vid använd- ningen av fastigheten. dvs. att fastigheten blir i hög grad onyttig för fastighetsägaren. bör denne ha rätt att kräva att kommunen löser fastighe- ten.

Till vilken enhet skall skm/(111 relateras?

Utredningen har föreslagit att kvalifikationsgränsen skall anges i förhål— lande till den berörda delen av fastigheten. I det remitterade lagförslaget har jag anslutit mig till utredningens förslag både när det gäller markregle- rande bestämmelser och när det gäller bebyggelsereglerande bestämmel-

melser.

ltvä rättsfall (NJA l98l s. 35 I ) bekräftas utredningens uppfattning att det

18 Ersättning till

faslighetsägare

m.m. l8.2.2

Prop. l985/86: 1 392"

är ett relativt betraktelsesätt som anläggs när man bedömer om rätt till ersättning föreligger eller inte. Detta innebär att skadan skall relateras till värdet av en viss enhet och att ersättning skall betalas. om skadan uppgår till en viss del av denna enhets värde. Däremot synes rättsfallen tyda på att skadan enligt gällande bestämmelser skall relateras till hela den berörda fastigheten. sådan den definieras i expropriationslagen vid tillämpning av reglerna om delespropriation (_ifr SOU l969250. s. l45. l7ö—l79. prop. l97l: IZZ. s. l9l. 254 och 264). Det innebär att man inte behöver vara strikt bunden till den gällande fastighetsindclningen. Om flera fastigheter tillsam- mans bildar en ekonomisk enhet. (. ex. en bestående brukningsenhet. bör man vid prövningen utgå från denna enhet. Motsvarande gäller om en del av en registerfastighet utgör en självständig ekonomisk enhet.

Som jag nyss nämnde föreslårjag nu — med ändring av det remitterade lagförslaget att nuvarande ersättningsbcstämmelseri byggnadslagcn i sak oförändrade förs över till PBL när det gäller de markreglerande be- stämmelserna. För dessa situationer skall alltså nuvarande bestämmelser och praxis gälla.

Vad gäller de bebyggelscreglerande bestämmelserna vill jag emellertid vidhålla mitt tidigare förslag att skadan skall relateras till berörd del av fastigheten.

Eftersom skadan enligt gällande rätt skall relateras till hela enheten. kan en tillämpning av en fast procentsats för att ange skadans storlek i vissa situationer leda till orimliga resultat. Detta är också HD:s slutsats i de nämnda rättsfallen. En restriktion kan ju t.ex. orsaka en mycket stor skada på den del av fastigheten som berörs. Om den delen ingår i en mycket stor ekonomisk enhet. skulle kanske ersättning inte betalas. trots att skadan i absoluta belopp är betydande. Jag delar uppfattningen att en fast procentsats kan ge orimliga resultat om skadan skall relateras till hela den ekonomiska enheten. Jag föreslår därför i likhet med utredningen att skadan skall relateras till den berörda delen av fastigheten. I detta sammanhang vill jag hänvisa till vad utredningen anförde om uttrycket berörd del (s. 574 D:

Två helt lika bostadshus är belägna intill varandra. Till det ena. som ägs av A. hör en avstyckad normalstor tomtplats. Det andra. som ägs av B. är beläget på en större jordbruksfastighet. Om skadans storlek skulle relate- ras till hela fastigheten. skulle detta t. ex. innebära att B kan bli skyldig att tåla en mångdubbelt större skada i pågående markanvändning än A. Det kan gälla mycket långtgående och fördyrandc bevaringsföreskrifter som det i och för sig från allmän synpunkt är lika angeläget att tillämpa för båda bostadshusen. Det torde därför ge ett inte önskvärt resultat om A skulle få rätt till kompensation för skadan medan B inte skulle få det. trots att bevaringsföreskrifterna är exakt lika långtgående och fördyrande.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslås i PBI. en regel med innebörden att sådan skada. som skall föranleda rätt till kompensation för fastighets-

18 Ersättning till _ffIXll-j:I'll"f.8'll_g'lll'0 in. in .

18.2 .2

Prop. 1985/86: | 393

ägaren. skall relateras till den del. av fastigheten som berörs. Beträffande bostadshusen i det första exemplet ovan skall skadan således i båda fallen relateras till den funktionsmässiga enheten. som då består av bostadshuset med en tillhörande normalstor tomt.

Jag ansluter mig således till den uppfattning som har kommit till uttryck i det nu återgivna exemplet. Jag vill emellertid samtidigt framhålla att frågan om avgränsningen av berörd del i mitt förslag får en väsentligt mindre betydelse än i utredningsförslaget. eftersom den berörda delen i de allra flesta fallen kommer att utgöras av hela fastigheten.

Skull lzt'la skadan ersättas när k1'ali/ikutiwmgrt'inst'n har uppnåtts."

Utredningen har föreslagit att hela skadan skall ersättas när kvalifika- tionsgränsen har uppnåtts. Flera remissinstanser har invänt mot detta och anser att det är orättvist gentemot den som drabbas av en skada som inte når upp till den angivna kvalifikationsgränsen. Några instanser föreslår att de ersättningsbcrättigade skall få ersättning endast för en del av den skada som ligger inom kvalifikationsgränsen. Andra menar att ersättning bör utgå endast för den del av skadan som överstiger kVt'tlifikationsgri'tnsen.

De PID—domar som jag nyss refererade ger inte stöd för någon annan tolkning av dagens bestämmelser beträffande intrång i pågående markan- vändning än att hela skadan skall ersättas när kvalifikationsgränsen är uppnådd. Denna ordning kommer således att gälla även enligt PBL när det gäller ersättning med anledning av markreglerande bestämmelser inom områden avsedda för bebyggelse eller inom skydds- och säkerhetsområ- den.

] förarbetena till miljöskyddslagen diskuterades emellertid frågan om ersättning skall utgå endast för den del av skadan som ligger över gränsen för vad som enligt huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan (prop. 1969: 28. s. 242). Immissionssakkunniga menade att det är naturligt att grunda skadeståndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det låter sig göra att bestämma "överskottet". De framhäll dock att bevis- och bedömningssvårigheterna är stora och påpekade vidare att det ibland just är immissionsöverskottet som utlöser skadan. t. ex. när det gäller men för människors hälsa (SOU I966: 65. s. 287 f). Under hänvisning till att de situationer som kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa dessa spörsmål genom en enkel formel. ansåg föredragan- de departementschefen att frågan måste få sin lösning i rt'ittstillämpningen.

Av rättsfallet NJA l977 s. 424. som avsåg ersättning för vågbuller. framgår att ersättningen — med hänvisning till miljöskyddslagens bestäm- melser — reducerades. Reduceringcn synes ha skett genom att en del av den skada som ansågs falla under kvalifikationsgränsen frånräknades.

Somjag redan tidigare har slagit fast. anserjag att det är en rimlig princip att alla fastighetsägare skall tåla ett visst intrång till följd av vissa slag av

18 Ersättning till I/flA'IfIL'IlL'lXt'l'g'tll'C m. m. 18.2 .2

Prop. 1985/86: 1 394

restriktioner som berör deras fastigheter. Enligt min mening skulle det då te sig föga rimligt. om en fastighetsägare som drabbas av ett intrång utöver den nivå där rätt till kompensation inträder skulle få ersättning också. för den del av intrånget som är beläget under denna nivå och som alltså av andra får tälas utan rätt till kompensation. Lagrådet (yttrandet s. 15 f) delar i princip denna bedömning. Jag föreslår alltså att inträngsersättning till följd av bebyggelsereglerande bestämmelser alltid skall utgå endast för den del av skadan som överstiger den kvalifikationsgräns som jag har föreslagit.

Ålurlmpfärandc ut' rivna eller brandskadade byggnader

Enligt utredningsförslaget skall fastighetsägare ha en principiell rätt att få återuppföra rivna eller brandskadade byggnader. Enda möjligheten för kommunen att på planmässiga grunder hindra detta skall vara att expro- priera fastigheten. Även jag anser att markägaren normalt skall kunna påräkna att få återuppföra en i huvudsak likadan byggnad efter en rivning eller en brandskada. Till skillnad från utredningen anserjag emellertid somjag tidigare har nämnt (avsnitt 12.32) — att äteruppförandet måste ske säväl planenligt som enligt de krav som kan ställas med stöd av 3kap. PBI... Dessa krav kan innebära att fastighetsägaren inte får uppföra ett precis likadant hus som det tidigare. I vissa fall kanske han inte alls fär återuppföra det.

Den lösning somjag nu föreslår innebär att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning. om han hindras att återuppföra en i huvudsak likadan byggnad och detta medför skada av viss storlek. Som jag tidigare har nämnt bör fastighetsägaren därvid ha rätt till ersättning endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Skadan bör enligt min mening då bedömas med utgångspunkt i att fastig- hetsägaren skulle ha fält återuppföra en i huvudsak likadan byggnad. Med detta bör förstås en byggnad med samma användningssätt och i huvudsak lika stor bruksarea.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten till följd av att byggnaden inte får äteruppföras. bör kommunen vara skyldig att lösa in fastigheten.

Rivning

Enligt vad jag tidigare har föreslagit (avsnitt l3.l.3) skall kommunen ha möjlighet att vägra rivningslov. om det är påkallat för att bevara kulturhis- toriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse eller påkallat från bostads- försörjningssynpunkt. Dessa allmänna intressen skall alltså här väga tyngre än fastighetsägarnas intresse att använda fastigheten på det från hans synpunkt mest rationella sättet.

Enligt utredningens förslag skall rivningslov kunna vägras för att bevara kulturhistoriska eller miljömässiga värden endast om skyddsföreskrifter

[8 Erxärlning till _lllsligh:'rsäguru IH. m . I 8 .2 .2

Prop. 1985/86: 1 395

har meddelats i ett markförordnande eller i en detaljplan. Ersättning till en fastighetsägare skulle då enbart kunna aktualiseras i anslutning till plan- ärendet och inte vid själva beslutet om vägrat rivningslov. Somjag tidigare (avsnitt 13.1.4) har föreslagit bör emellertid rivning kunna vägras i enskilda rivningsärenden. även om det inte finns stöd för detta i skyddsbestäm- melser.

Om rivningslov vägras anser jag i likhet med utredningen -— att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning för den skada han härigenom lider. under förutsättning att skadan är tillräckligt kvalificerad. Av de skäl jag tidigare har redovisat. bör ersättning betalas endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Ersättning till fastighetsägaren bör kunna aktualiseras även i anslutning till det enskilda rivningsärendet. Samma synsätt bör gälla oavsett om rivnings- lov vägras av hänsyn till befintliga kultur- eller miljöintressen eller av hänsyn till bostadsförst'irjningen. Uppkommer synnerligt men vid använd- ningen av fastigheten. bör kommunen vara skyldig att lösa den. Jag före- slär att en bestämmelse med denna innebörd tas in i PBL. Jag återkommer mera utförligt till denna fråga i specialmotiveringen (l4kap. 8 Ö).

Skydd/Ör miljö- och kul!!!/"värden i allmänhet

Bestämmelser om skyldighet att ta hänsyn till befintliga miljö- och kulturvärden finns redan i gällande lagstiftning (29 och 3855 BS). Genom en ändring av 38 & första stycket byggnadsstadgan (prop. 1979/80: 149). som trädde i kraft den ljuli 1980. vidgades möjligheterna att i samband med byggnadslovsprövningen kräva hänsynstagande till befintliga miljö- och kulturvärden. Enligt min mening bör det i PBL finnas samma möjligheter som i dag att utan ersättningsskyldighet kunna hävda miljö- och kultur- intressen.

Som jag tidigare (avsnitt ll.2.2) har föreslagit bör en motsvarighet till 38s' första stycket byggnadsstadgan tas in i PBL (3 kap. 1 35) och sålunda utgöra en generell. ej ersättningsgill begränsning för fastighetsägaren att bestämma över byggnadens utseende. Denna begränsning torde normalt inte innebära någon nämnvärd ekonomisk belastning för fastighetsägaren.

Om en byggnad ingår i ett bebyggelseomräde som bör skyddas med hänsyn till befintliga miljö- och kulturvärden. anserjag att fastighetsägaren på samma sätt som i dag skall vara skyldig att — utan rätt till ersättning finna sig i krav på hänsynstagande till den omgivande miljön och bebyggel- sen. även om hans eget hus i sig inte är av något större intresse t. ex. från kulturhistorisk synpunkt. Dessa krav blir av naturliga skäl mer eller mind- re längtgäende beroende på hur värdefull miljön eller den omgivande bebyggelsen är.

I vissa speciellt känsliga miljöer kan det således tänkas att det t.ex. inte finns förutsättningar för att kompletteringsätgärder av det slag som jag tidigare (avsnitt 12.3.2) har beskrivit kan uppfylla kraven i 3 kap. på hän-

18 Ifrs't'irrning lill jävig/u'tsiigurc' IH . ln . [ 8.2 .2

Prop. 1985/86: 1 396

syn till omgivningen och att åtgärderna därför måste vägras. Trots detta bör således aldrig någon rätt till ersättning uppkomma vid tillämpningen av dessa krav.

.S'kvtltlsln's'tänt/nt'lsur jör hebyg_tw/seunträtlt'n (11' större kultur/tiskprix/('t värt/('

för speciellt känsliga miljöer med byggnader som är särskilt värdefulla från historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt har jag tidigare föreslagit (avsnitt ll.2.2) att det skall finnas möjlighet att med stöd av PBL meddela relativt långtgående bestämmelser. Det är här fråga om sådana miljöer och byggnader som i dag omfattas av 38.5 andra stycket byggnadsstadgan. Den regleringsmöjlighet som jag har föreslagit är dock mera långtgående. Beträffande dessa särskilt värdefulla byggnader eller miljöer vill jag anföra följande.

Det finns i dag ingen ersättningsrätt knuten till hänsynsreglerna i 385 andra stycket byggnadsstadgan. Byggnadsstadgans bestämmelser innebär ett förbud mot förvanskning. De motsvarande bestämmelser som enligt mitt förslag bör tas in i PBL innebär dels att förvanskningsförbudet utvid- gas till att omfatta inte bara enstaka byggnader utan också hela miljöer. dels att möjlighet öppnas att kräva aktiva skyddsåtgärder. På grund av att kraven på skyddsåtgärder kan komma att bli betungande. anserjag det rimligt att fastighetsi'tgarna skall ha rätt till kompensation i viss utsträck- ning.

Enligt utredningsförslaget skall skyddsbestämmelser vara ersättnings- gilla. Ersättningsfrägorna skall avgöras i anslutning till den tidpunkt då skyddsbestämmelserna meddelas i en detaljplan eller ett markförord- nande.

Skada för fastighetsägaren kan uppkomma. om han till följd av skydds- bestämmelser hindras att riva en fastighet som inte är ekonomiskt bärkraf- tig. Även vissa långtgående bestämmelser om underhållet kan tänkas vara ekonomiskt betungande. Det är dessa sammanlagda skador som bör bedö- mas när fråga om kompensation till följd av skyddsbestämmelser uppkom- mer. Den skada som kan uppkomma till följd av att en byggnad inte får rivas harjag nyss behandlat. Beträffande övriga skador till följd av skydds- bestämmelser vill jag anföra följande.

I likhet med många remissinstanser anserjag att ett eventuellt fördyrat underhåll till följd av skyddsbestämmelser i normalfallet torde kompen— seras av motsvarande värdehöjning för fastigheten genom att dess kultur- historiska värde bevaras. Det kan dock inte uteslutas att skyddsbestäm- melserna. speciellt beträffande inre underhällsätgärder. ibland kan bli allt- för betungande. ] dessa fall är det fråga om ett mera antikvariskt intresse som berör endast mycket speciella byggnader. Det torde därför vara främst i dessa situationer som en reell skada kan uppkomma för fastighets- ägaren. Här bör också påpekas att skyddsbestämmelserna inte får göras

Iö' Ersättning till _litstiyltetsägärt' rn. nt. [8.2.2-

Prop. 1985/86: 1 397

mera omlattande än vad som är pakallat för att uppnäl avsett syf.te ()m skadorna sammantaget ändå är betydande | förhallande till värdet av den berörda delen av fastigheten. bör lastighetsägaren ha rätt till kompensa— tion. Vid en sadan bedömning mäste man naturligtvis ta hänsyn till om fastighetsägaren kan få t.ex. särskilt ekonomiskt stöd till nödvändiga ätgärder.

Frågan om vid vilken tidpunkt som ersättningsfragorna skall avgöras äterkommerjag till senare (avsnitt l&3)

Intresset att bevara kulturmiljöer tillgodoses i viss utsträckning genom bestämmelserna i byggnadsminneslagen. 1 den män byggnader anses sä skyddsvärda att statliga myndigheter ingriper med föreskrifter enligt den lagen, kan ersättning utgä för intrång i den pågående användningen av byggnaderna. Inte i nägot fall har emellertid ersättning betalats ut enligt dessa bestämmelser. Till en viss del beror detta naturligtvis på att staten i många fall har bidragit med ekonomiskt stöd. Till en stor del beror det emellertid på att fastighetsägarna själva normalt visar ett stort intresse att bevara de kulturhistoriska byggnaderna eller bebyggelsemiljön. Jag kom- mer i annat sammanhang att föreslå att byggnadsminneslagen ändras så att den överenstämmer med de regler jag nyss har föreslagit beträffande skyddsbestämmelser i PBL.

(')mräden avsedda/"iir bebyggelse samt skyddx- (N'/1 sviker/10rxmnråzlen

Enligt byggnadslagcn kan områden för bl.a. bebyggelse säkerställas genom en fastställd generalplan. Vidare kan skyddsområden av olika slag säkerställas för olika slag av anläggningar och verksamheter såväl inom som utom detaljplan. Det kan vara fråga om dels att skydda själva anlägg- ningen. s. k. skyddsområden. dels att skydda omgivningen från den verk- samhet som bedrivs inom anläggningen. s.k. säkerhetsomrädcn.

lnom detaljplaner kommer sådana skydds— och säkerhetsomrädcn enligt PBL att vanligen redovisas antingen som kvartersmark eller som mark för allmän plats. I det förra fallet får om berörd mark inte redan tillhör anläggningens ägare förutsättas att genomförandet av planen är garante— rat genom t. ex. avtal med anläggningens ägare innan planen antas. Skulle i undantagsfall sä inte ha skett har fastighetsägare — i den mån de lider nägon skada indirekt möjligheter att hålla sig skadeslösa genom den rätt de har (6 kap. 3 &) att få en fastighetsplan upprättad. Härigenom skapas förutsättningar för att förmå anläggningens ägare att lösa in berörd fastig- het cller fastighetsdel enligt bestämmelserna i 8kap. fastighetsbildningsla- gen. Om skydds- och säkerhetsomrädena redovisas som allmän plats. har fastighetsägare enligt vad jag tidigare (avsnitt l8.2.l) har föreslagit rätt till kompensation utan nägot krav på kvalificerad skada.

Som jag förut (avsnitt l8. 1.3) nämnde skall det i PBL finnas möjligheter att säkerställa omräden avsedda för bebyggelse samt skydds— och säker- hetsomräden genom omrädesbestämmelser som motsvarar nuvarande 17

18 ['.'/'.t'älming till

jtl.S'Iig/u'rsägare

m.m. [8.2.2

Prop. 1985/86: 1 398

resp. 81 och 8255 byggnadslagcn. I likhet med nägra remissinstanser anser jag att det är nödvändigt att även i PBL ha ersättningsbestämmelser för nämnda situationer i de fall regleringen avser schaktning. fyllning. träd- fällning och skogsplantering. Regleringen kan t.ex. försvåra driften av skogsfastigheter. För att sådan ersättning skall kunna aktualiseras i anslut- ning till den tidpunkt när omrädesbestämmelserna antas. är det nödvändigt att det i omrädesbestämmelserna preciseras vilka åtgärder som får vidtas utan att skyddsintresset åsidosätts. Om detta inte är möjligt kan genom omrädesbestämmelser beslutas om skyldighet att söka marklov inom 1. ex. områden avsedda för bebyggelse samt skyddsområden. Därefter kan kom- munen frän fall till fall avgöra om den sökta åtgärden strider mot skyddsin- tresset. Om härigenom marklov vägras, bör naturligtvis också ersättning betalas. Förutsättningen härför bör vara att marklov vägras på den grun— den att syftet med det område som är avsett för bebyggelse eller skydds- området runt en försvarsanläggning eller liknande anläggning annars skulle motverkas. Som jag föreslog tidigare (avsnitt l8.l.4) skall i den sist- nämnda situationen — anläggningens ägare vara skyldig att ersätta kom— munen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Skulle marklov emellertid vägras pä någon annan grund. bör någon rätt till ersättning inte finnas.

Kvaliftkationsgränsen för de nu angivna ersättningssituatiönerna bör som jag tidigare har förordat vara densamma som gäller i dag enligt byggnadslagcn och naturvårdslagen. ()m beslutet innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. skall fastighetsägaren alltså ha rätt till ersättning. (')m synnerligt men uppkommer vid användningen av fastig— heten. bör kommunen likaså vara. skyldig att lösa fastigheten.

[8.3 Kompensationstidpunktcn

Jag "övergår nu till att diskutera frägan vid vilken tidpunkt fastighetsäga- ren bör ha rätt till kompensation. Denna fråga har naturligtvis ett nära samband med frågan om när en skada kan anses uppkomma. Skall denna tidpunkt anses infalla när restriktionerna beslutas. t. ex. när de tas in som bestämmelser i en detaljplan. eller när fastighetsägaren vägras lov till en viss åtgärd på grund av innehållet i planbestämmelscrna'l

l PBL finns ingen motsvarighet till dagens nybyggnadsförbud. Fastig- hetsägaren skall. som jag tidigare har föreslagit. kunna räkna med att få vidmakthålla och i viss utsträckning förbättra byggnaderna på sin fastighet och vidta vissa kompletteringsätgärder under förutsättning att han iakttar bestämmelserna i 3 kap. med krav på byggnader m.m.

Som jag nyss nämnde har utredningen föreslagit att ersz'ittningsfrågor med anledning av skyddsbestämmelser skall avgöras i anslutning till den tidpunkt då bestämmelserna beslutas. Det kan emellertid även anföras skäl för att knyta ersättningsrätten till den tidpunkt då t. ex. rivningslov vägras

lå” Elitällning lill jit.t'right'lxiigurt' m. rn.

18.2— [8.3

Prop. 1985/86: 1 3.99

eller fastighetsägaren föreläggs att underhålla en kulturhistorisk byggnad i enlighet med de skyddsbestämmelser som gäller. ' ' ':"

Att generellt knyta alla kompensationsfrågor till den tidpunkt när lov vägras kan emellertid innebära nackdelar. Om inte kompenst-ttionsfrågorna klaras av redan i samband med att t.ex. skyddsbestämmelser beslutas. kommer kommunen i fortsättningen att sväva i ovisshet om vilka kostna- der som kan komma att uppstå. Vidare blir fastighetsägaren tvungen att — för att kompensation skall kunna aktualiseras vid varje tillfälle söka tillstånd till åtgärder som strider mot bestämmelserna för att vid ett avslag kunna visa vilken olägenhet som avslaget innebär. Problem med att bedö- ma den totala skada som fastighetsägaren lider kan dessutom uppstå. om fastighetsägaren vid (lera olika tillfällen blir berättigad till kompensation för olika åtgärder som han hindras att utföra.

För egen del anser jag det inte vara lämpligt att ha en och samma ersättningstidpunkt för alla ersättningssituationer enligt PBL. När det till att börja med gäller skyddsbestämmelser för värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer skall som jag tidigare har förordat — beslut att införa sädana bestämmelser meddelas i form av områdesbestämmelser eller be- stämmelseri en detaljplan. Av dessa bestämmelser måste det klart framgå vilka skyldigheter fastighetsägarna skall ha. Med hänsyn härtill anserjag övervägande skäl tala för att ersättningsrätt med anledning av skyddsbe- stämmelser bör knytas till den tidpunkt när de inskränkande bestämmel- serna meddelas i omrädesbestämmelser eller i en detaljplan. Jag vill i detta sammanhang erinra om att ersättning för skada med anledning av att en byggnad förklaras som byggnadsminne enligt byggnadsminneslagen skall bestämmas i nära anslutning till förklaringen.

Den ordning som jag nu har förordat medför att fastighetsägaren. sedan skyddsbestämmelserna vunnit laga kraft. mäste inom viss tid väcka er- sättningstalan mot kommunen. om de inskränkningar som följer av be- stämmelserna är så omfattande att en tillräckligt kvalificerad skada upp- kommer utlöses kompensationsregeln. Ersättningsfrägan blir med denna ordning en gång för alla reglerad. Någon ny prövning blir inte aktuell i senare sammanhang. t. ex. i samband med att rivningslov vägras eller ett åtgärdsföreläggande meddelas. Detta stämmer överens med utredningens förslag. och remissinstanserna har inte haft några avgörande invändningar mot förslaget i denna del.

Motsvarande ordning bör gälla i fråga om ersättning med anledning av områdesbestämmelser som beslutats för att säkerställa ett omräde som är avsett för bebyggelse eller ett skydds- eller säkerhetsomräde.

Som jag tidigare har framhällit skall rivningslov kunna vägras även om byggnaden i fråga inte omfattas av skyddsbestämmelser. Marklov inom skydds- och säkerhetsområden skall på motsvarande sätt kunna vägras även utan stöd i områdesbestämmelser. Därför är det nödvändigt att kom- plettera de nu föreslagna bestämmelserna med en särskild reglering för

[8 Ersättning till fastighetsägare m . m . 18.3

Prop. 1985/86: 1 400

vägrat rivningslov och vägrat marklov. Här bör givetvis kompensationstid- punkten knytas till tidpunkten för det vägrade rivningslovet.

Motsvarande ordning bör enligt min mening gälla i fräga om ersättning eller inlösen med anledning av vägrat äteruppförande av byggnader. före- lägganden att llytta utfarter. byggnader m.m.. ändringar av höjdläget för gator m.m.. planändringar samt ersättning för skador i samband med att tillträdcsrätt till fastigheter utövas och för avgifter för gatukostnadcr m.m.. om bygglov vägras i vissa fall.

Möjligheter] att knyta kompensationsrätten till tidpunkten för vägrat tillstand aktualiserar naturligtvis frågan om hur man bör behandla ackumu- lerade skador. Varje skada i sig kanske inte är tillräckligt kvalificerad för att ersättningsskyldighet skall uppkomma. medan den sammanlagda ska— dan kanske är det. I denna fräga ansluter jag mig till utredningsförslaget och föreslär att kvalifikationsgränsen bör räknas för den ackumulerade skadan. i varje fall om skadetillfällcna inträffar kort tid efter varandra. Uppenbart är dock att skador som har skett långt tillbaka i tiden inte bör räknas med. l likhet med utredningen anserjag att skador som har inträffat mer än tio är tillbaka i tiden inte bör få beaktas. Jag äterkommer till denna fräga i specialmotiveringen ( l4kap. Rå).

Beträffande kommunens inlösenskyldighet för mark avsedd för annat än enskilt bebyggande bör inte någon tidsgräns gälla för talans väckande vid domstol. Här ärju de berörda parterna medvetna om att marken skall föras över i allmän ägo förr eller senare.

Enligt zzs andra stycket och nos andra stycket byggnadslagen kan ersättning bestämmas att utgå med visst ärligt belopp med möjlighet för parterna att erhälla omprövning vid ändrade förhållanden. Liknande be- stämmelser finns i nt-iturvärdslagen och byggnadsminneslagen. En motsva- rande regel bör införas i PBL. Huvudregeln bör dock vara att ersättningen skall utgä med ett engångsbelopp. [ detta sammanhang vill jag också peka pä den möjlighet som erbjuds i 5 kap. 27s' espropriationslagen och som innebär att frägor om ersättning för skada eller inträng som inte lämpligen kan prövas i målet kan tas upp till behandling vid ett senare tillfälle. dock högst tio är senare. Jag kommer senare (avsnitt l8.4) att föreslå att expro- priationslagen skall tillämpas vid ersättning och inlösen enligt PBL. Denna bestämmelse bör då kunna tillämpas t.ex. i de fall det inte är möjligt att. när omrädesbestämmelser eller detaljplanen antas. förutse konsekvenser— na av skyddsbestämmelser.

Vid ändrade förhållanden är det enligt min mening rimligt att man bör kunna ompröva den utdömda ersättningen. Utredningen har föreslagit en sädan möjlighet till omprövning av såväl engångsbelopp som ärliga ersätt— ningar. Flera remissinstanser kritiserar dock förslaget. I likhet med dessa instanser anserjag att det är olämpligt att öppna möjlighet till omprövning av utdömda engängsersättningar. Den av utredningen föreslagna ompröv- ningsrätten skulle dessutom kunna innebära att kommunen kan kräva

18 Iz'rsiittning till _lii.vtiy/u'ts'r'ig'un' m . m . [N_f

Prop. 1985/86: 1 40]

tillbaka en tidigare utbetalad ersättning. Jag föreslär därför att omprövning enligt PBL fär ske endast beträffande ärliga belopp. DL" i'omprövningsv rätt bör tillämpas mycket restriktivt. Jätnkning av det ärliga beloppet bör naturligtvis inte fä tillämpas retroaktivt. Redan utbetalade ersättningar skall säledes inte päverkas av en eventuell jämkning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit att kommunen skall kunna begära omprövning av redan beslutad ersättning. om kommunen beslutar om lättnader i de skyldigheter som äligger fastighetsägaren. På grund av vad jag nyss har anfört anser jag att sädan omprövning endast skall kunna avse ärliga belopp.

.Jag vill i detta sammanhang ta upp en fräga som hänger samman med frägan om kompensationstidpunkten. Som jag tidigare har framhällit torde det i första hand vara förlusten av möjligheten att efter rivning uppföra en ny byggnad som kan orsaka sädan skada för en fastighetsägare att han är berättigad till ekonomisk kompensation till följd av att kommunen vill bevara en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Fastighetsägaren kan i dessa situationer göra gällande att det är mest fördelaktigt att riva byggnaden och ersätta den med en ny. Kommunen anser emellertid att byggnaden bör bevaras och byggas om. Därvid kan det visa sig att ombyggnadsalternati- vet är sä mycket mindre fördelaktigt än nybyggnadsalternativet att kom- pensation bör utgä.

Enligt min mening är det mycket angeläget att nägra ersättningar i dessa situationer inte betalas ut förrän ombyggnaden faktiskt genomförs. [ annat fall kan kommunen bli tvungen att kompensera fastighetsägarna i ett stort antal fall titan att nägon förbättring av byggnaderna kommer till stånd. Jag föreslär därför en möjlighet för domstolen att förordna att ersättningen betalas ut vid en senare tidpunkt när dessa ätgärder har utförts. .Iag äterkommer till denna bestätnmelse i specii-ilmotiveringen (15 kap. 5 å).

[8.4 Värderingsregler

ll'littlförslag: De materiella reglerna i expropriationslagen skall tilläm— pas i mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL.

l gällande rätt återfinns de för f'astighetsinlösen och fastighetsinträng grundläggande ersättningsreglerna i 4kap. expropriationslagcn. [ vissa lagar t. ex. anläggningslagen och ledningsrättslagen. hänvisas beträffande bestämmande av ersättning helt till expropriationslagen. Andra lagar. sotn t.ex. byggnadslagcn och naturvårdslagen. innehåller förutom en hänvis- ning till expropriationslagen vissa kompletterande ersättningsregler.

De ersättningsregler som skall vara generellt tillämpliga vid olika former av tvängsingripanden bör finnas i espropriationslagen. ] PBL bör då tas in en hänvisning till expropriationslagen för de fall dä ersättning eller inlösen

18 Ersättning lill jilxtig/t('txiigurt' m . m .

18.3 — I 8.4

Prop. 1985/86: ! 402

kan aktualiseras. Sädana ersättningsregler som endast gäller speciella er- sättningssituationer enligt PBL bör lämpligen placeras i anslutning till de anknytande kompensationsreglerna i PBL. i och för sig skulle även sådana speciella ersättningsregler kunna placeras i expropriationslagen. En sådan lösning medför emellertid behov av att i expropriationslagen kodifiera även ersättningsregler som är specifika för ersättningssituationer i andra lagar. t. ex. naturvårdslagen. En sådan förändring skulle emellertid föra för längt i detta sammanhang.

I lagrådsremissen förutsattejag att omfattande ändringar av ersättnings- bestämmelserna i 4kap. expropriationslagen skulle göras i samband med förslaget till PBL. Ett förslag till sådana ändringar upprättades också inom bostadsdepartementet (Ds 80198412. Expropriationsersättning). Försla- get innebar dels en reglering av hur expropriationsersättningen i olika situationer skulle bestämmas i förhållande till den i PBL föreslagna genom— förandetiden för detaljplaner, dels en lagreglering av gällande praxis i flera avseenden. Förslaget innebar till följd härav en omfattande omredigering av fjärde kapitlet.

Efter remissbehandling av förslaget beslutade regeringen den l3deeem- ber 1984 att till lagrädet remittera ett förslag till ändringar i expropriations- lagen. l lagrådsremissen föreslogs dock mycket begränsade ändringar. Anledningen härtill var i första hand att omfattande kritik riktades mot förslaget i promemorian om hur ersättningen för mark som enligt en detaljplan är avsedd för enskilt bebyggande skulle bestämmas. Förslaget i lagrådsremissen innebär ingen ändring av den huvudprineip som gäller i dag. nämligen att marknadsvärdet skall ersättas vid en expropriation. Denna princip föreslås sålunda gälla oavsett om expropriation sker före eller efter genomförandetidens slut. Jag avser att i samband med övriga följdändringar i annan lagstiftning lägga fram förslag till ändringar i expro— piationslagen som överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen.

De övriga delarna av promemorieförslaget fick ett i huvudsak positivt bemötande frän remissinstanserna. Förslagen i dessa delar kommer att övervägas i samband med att ställning tas till fastighetsbildningsutredning— ens förslag i betänkandet (SOU l983: 38) Fastighetsbildningl. Ersättnings- frägor.

18.5 Domstolsprövning m. m.

[8.5.1 Inlösen av mark m.m.

Millförslag: I mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL skall de processuella bestämmelserna i expropriationslagen tillämpas. Om fas- tighetsägaren väcker talan föreslås emellertid en särskild bestämmelse i fråga om rättegångskostnader.

18 Elzt'ärr/ting till jiistigh('Lrägm'c m. m. 18.4—18.5.I

Prop. 1985/86: 1 403

Som jag tidigare (avsnitt l&4_._l.ha_:r föreslagit bör pä ""tmma sätt som i nuvarande lagstiftning ( l37 s Bl ;) "—' :'espropriatiottsltigens iii—gler tillämpas i inlösen- och ersättningsmäl i den män avvikande bestämmelser inte ges i PBL.

1 141 s byggnadslagcn stadgas att en fastighetsägare inte skall ha möjlig— het att begära utvidgning av en delexpropriation inom stadsplanelagt omrä- de. Detta har motiverats av att det vid planläggning bör tillses att all mark fär en lämplig användning. varför synnerligt men för äterstäendc del av fastigheten inte kan uppkomma.

Visserligen bör kommunen också vid planläggning enligt PBL se till att all mark i en detaljplan fär en lämplig användning. Dä man emellertid inte kan bortse frän möjligheten att en fastighet i vissa situationer kan lida synnerligt men vid en delexpropriation, biträderjag utredningsförslaget att möjlighet till utvidgning av expropriationen skall finnas även inom omrä— den med detaljplan. Nagon motsvarighet till l4l å byggnadslagen bör därför inte finnas i PBL.

Enligt 1389' byggnadslagcn skall allmänna regler om rättegångskostnader tillämpas. om ett yrkande om inlösen ogillas. Detsamma skall enligt huvud— regeln i 1399" byggnadslagcn gälla. om ett yrkande om inträngsersättning ogillas pä talan av den som framställer ersättningsanspräket. Enligt en undantagsregel i den paragrafen kan emellertid domstolen under vissa förutsättningar förordna att kommunen skall stä för rättegångskostnaderna eller att kostnaderna skall kvittas. Denna särregel har motiverats av att markägaren är skyldig att tåla ett visst intrång genom samhällets åtgärder och att ersättning skall utgä först om intränget när en viss gräns. Det är därför svärt för den enskilde att veta var den gränsen skall dras. Regeln infördes är l972 efter påpekande av en av lagrådets ledamöter och förut- sattes gälla under en övet'gängstid. fram till dess att rättspraxis beträffande kriterierna för ersättningsskyldigheten hade stabiliserats (prop. 1972: lll).

PBL-utredningen har föreslagit att denna särregel skall gälla säväl vid inlösen som i mål om inträngsersättning. Detta har kritiserats av vissa remissinstanser. Nägra anser att den är alltför generös mot fastighetsäga- ren. medan andra anser att den är alltför restriktiv. De senare föreslär i stället att expropriationslagens regler om rättegängskostnader skall tilläm- pas.

En tillämpning av expropriationslagens regler kan leda till att kommu- nerna utsätts för onödiga processer om inlösen eller ersättning. Å andra sidan anser jag att de allmänna reglerna om rättegångskostnader många gånger skulle vara oskäligt betungande för fastighetsägarna. Enligt PBL kommer nämligen skyldigheten för kommunen att lösa in viss mark eller att betala inträngsersättning i de flesta fall att vara beroende av om en viss kvalifikationsnivä är uppnådd. vilket ofta kan vara svårt för markägaren att pä förhand avgöra, Därför föreslärjag i likhet med utredningen att särregeln i t39s byggnadslagcn skall föras över till PBL och gälla även vid inlösen.

Ib' I;'r.w'iilning lill .lils'ligli(*rsiigurt' m.m. 18.5-.]

Prop. l985/86: 1 404

[8.5.2 Gatu/msntadw'

A'Iitt förs-lag: Inte bara tvister om ersättning för gatukostnadcr utan i också tvister om betalningsvillkor skall prövas av fastighetsdomstolen i första instans. De normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mäl om gatttkostnzztdsersättning. För att inte ansvaret för rättegängskostnader skall bli oskäligt betungande för fastighetsägarna införs en särregel om rättegångskostnader. ' __________|

Den arbetsgrupp som har sett över reglerna om gatukostnadcr har ifräga- satt om processrcglerna för gatukostnadsärenden har en lämplig utform- ning sävitt avser tvister om ersättning för gatukostnadcr och om betal- ningsvillkor. Det bör enligt arbetsgruppen bl. a. övervägas en förenkling av besvärsreglerna. varvid bör eftersträvas att samla de skilda betalningsfrä- gorna i samma besvärsinstans.

1 den promemoria som utarbetades med anledning av arbetsgruppens förslag. föreslås att fastighetsdomstolen skall pröva säväl tvister om ersätt- ning för gatttkostnader som tvister om betalningsvillkor. Vidare föreslås i promemorian att de normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. För att inte ansvaret för rätte- gängskostnader skall bli oskäligt" betungande för fastighetsägarna föreslås dock i promemorian en särregel om rättegängskostnader.

Samtliga remissinstanser godtar den föreslagna processordningen. Någ- ra instanser anser dock att de nuvarande rättegängskostnadsreglerna bör bibehållas och att kommunen även utan rättegäng bör vara skyldig att ersätta fastighetsägarnas utredningskostnader och kostnader för ombud eller biträde.

För skilda beslut om gatttkostttadsersättning finns enligt gällande rätt tre olika vägar för överklaganden.

Kommunfullmäktiges beslut enligt 56 och 57 åå byggnadslagcn om uttag av gatukostnadcr kan överklagas genom kommunalbesvär enligt 7 kap. 1 ;" kommunallagen (1977: 179") hos kammarrätth. Besvären kan grundas på omständigheter som innebär att beslutet t.ex. inte har tillkommit i laga ordning. att det stär i strid mot lag eller att det vilar på orättvis grttnd. Kammarrättens beslut kan överklagas till regeringsrätten.

Tvist om ersättning för gatukostnadcr prövas enligt 61 & byggnadslagen av fastigIzetsdmnxtolen pä talan av endera parten. Dessa mål kan väckas genom att antingen fastighetsägaren yrkar att fordrad ersättning skall jäm- kas enligt 58ä byggnadslagen eller kommunen yrkar betalning för viss förfallen gatukostnadsersättning. Fastighetsdomstolens dom kan överkla- gas till hovrätten och vidare till högsta domstolen.

] mälen inför fastighetsdomstolen tillämpas enligt 1375 andra stycket byggnadslagen rättegängsreglerna i expropriationslagen (1972z719) och

18 I:"t'xätttting till .tktstig/tetsägctt'c Itt. tri. [8.5.3

Prop. 1985/86: 1 405

även reglerna om rättegängskostnader i samma lag. Detta innebär bl.a. att 18 Ersättning till kommunen i fastighetsdomstolen får svara för sina egnaoch motpartens fll-Wigh("mt—'N"? m.m. rättegi'ingskostnader oberoende av utgången i mälet. l hovrätten eller hög- [8 g , sta domstolen svarar kommunen för sina egna rättegangskostnader och för kostnader som uppkommit för motparten genom att kommunen fullföljt talan. ocksä detta oberoende av utgängen. Fastighetsägaren fär stå för sina egna kostnader endast om han själv fullföljt talan och hans ändringsyr- kande ogillas.

Beslut enligt 60.5 byggnadslagen om betalningsvillkor kan enligt 71.5 1 mom. byggnadsstadgan överklagas genom förvaltningsbesvär hos länssty— relsen. Länsstyrelsens beslut fär överklagas hos regeringen.

l lagrådsremissen äterfinns motsvarande regler i 6 kap. 4tls andra stycket. 13 kap. 7 s 2 samt 14 kap. 'N första stycket och 13 &.

Förslaget i lagrådsremissen innebär för gatukostnadsreglernas vidkom- mande endast en smärre förändring jämfört med dagens ordning. Om fastighetsägarens talan om jämkning vid fastighetsdomstolen ogillas. skall nämligen enligt 14 kap. 13 s i förslaget vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ansvar för motpartens rättegängskostnader i tvistemal tillämpas. l sädana fall kan således fastighetsägaren förpliktas att svara för kommu— nens rättegängskostnader. Om fastighetsägaren har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständighe- terna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegängskost- nader eller att vardera parten skall bära sina kostnader. Den föreslagna regeln är avsedd att gälla i alla instanser.

Som framgär av det anförda kan gällande bestämmelser — liksom försla— get i lagrädsremissen föranleda llera skilda processer om gatukostnadcr sedan kommunen bestämt vilken ersättning som skall tas ut för en viss fastighet och eventuella kommunalbesvär slutligt har avgjorts. Fastighets- ägaren kan begära jämkning av ersättningen med stöd av Sååå byggnadsla- gen. vilket prövas av fastighetsdomstolen i första instans. Härefter kan fräga uppkomma om betalningsvillkoren. Om parterna inte kan enas om dessa villkor. överprövas frägan först av länsstyrelsen. Slutligen kan kom— munen om fastighetsägaren inte betalar förfallen fordran pä gatukost- nadsersättning — tvingas att väcka talan vid fastighetsdomstolen för att få en exekutionstitel. Flera sådana "'indrivningsprocesser" kan uppkomma i de fall fastighetsägaren givits rätt att betala ersättningen genom avbe- talningar. Någon möjlighet att utverka betalningsföreläggande synes inte finnas .i dessa fall. eftersom de speciella processrcglerna i expropriationsla- gen skall tillämpas. Enligt gällande bestämmelser saknar kommunen också möjlighet att få ersättning för sina rättegängskostnader.

Det är givetvis nödvändigt att berörda fastighetsägare har möjligheter att få till stånd prövning av tvister om ersättning och betalningsvillkor i gatukostnadsfrägor. Gällande ordning är emellertid onödigt komplicerad. Utan att fastighetsägarnas berättigade intressen äsidosätts bör det vara

Prop. 1985/86: ] 406

tnöjligt att ge prövningsreglerna en mer ändamålsenlig utformning. Malet bör därvid vara att ästadkomma en sä enhetlig prövningsordning som möjligt och att även i övrigt utforma processreglerna pä ett sädant sätt att onödiga processer undviks.

Den lösning som enligt min mening ligger närmast till hands är att i enlighet med promemorieförslaget övetföra prövningen av tvister om be— talningsvillkor till fastighetsdomstolen. Det skttlle medföra bl.a. betydan— de processekonomiska fördelar i de fall parterna är oense om säväl gatu- kostnadsersättningens storlek som villkoren för betalningen. Domstolen skulle då i ett sammanhang kunna pröva båda dessa frägor. och domen kan göras csigibcl. vilket innebär att: utdömd ersättning kan drivas in tvängsvis med stöd av utsökningsbalken.

En förebild för en sädan lösning finns i va-lagen. Tvister om bl.a. fordringar på va-avgift prövas enligt den lagen av statens va-nämnd. Vid prövningen av sädana tvister kan va-nämnden ocksä ta ställning till betal— ningsvillkoren. Va-nämndens beslut kan överklagas till Svea hovrätt och vidare till högsta domstolen. Denna ordning har såvitt känt fungerat bra. Eftersom ersättningstvister om gatukostnadcr har stora likheter med tvis— ter om va-avgifter. borde det finnas goda förutsättningar för att på motsva- rande sätt läta fastighetsdomstolen pröva tvister om betalningsvillkoren för gatukostnadsersättningar.

Det kan naturligtvis hävdas att de fastighetsägare som enbart har in- vändningar mot kommunens beslut angående betalningsvillkoren kan anse det vara enklare att. som nu. överklaga beslutet hos länsstyrelsen än att väcka talan vid fastighetsdomstolen. Denna eventuella försämring mäste dock betraktas som marginell jämfört med de betydande processekono- miska fördelar som kan vinnas genom den ovan antydda ordningen.

Jag anser sammanfattningsvis att prövningsordningen bör ändras så att inte bara tvister om ersättning för gatukostnadcr utan också tvister om betalningsvillkoren prövas av fastighetsdomstolen i första instans.

När det gäller processrcglerna i övrigt. är det i första hand de som rör ersättning för rättegängskostnader som kommer i blickpunkten. F. n. gäller att mål om gatukostnadsersättning i likhet med mål om inlösen och inträngsersättning — skall handläggas med tillämpning av expropriationsla- gens processrcgler. Som tidigare har nämnts innebär detta bl.a. att kom- munen i fastighetsdomstolen får svara för sina egna och motpartens rätte- gängskostnader oberoende av utgången i målet. En tillämpning av expro- priationslagens rättegängskostnadsregler i mål om gatukostnader kan en— ligt min mening leda till att kommunerna utsätts för onödiga processer. Å andra sidan bör inte reglerna vara sådana att fastighetsägarna avhålls från att föra befogade processer. Eftersom det ofta kan vara svärt för den enskilde fastighetsägaren att avgöra vilken gatukostnadsersättning som kan anses skälig för hans fastighet och vilka betalningsvillkor som kan anses rimliga för honom. bör domstolen ha möjlighet att om fastighets—

ts Ersättning till [listig/teAttica)? m. nt. [8.5.2

Prop. 1985/86: 1 407

ägaren har haft skälig anledning att fä sin talan prövad av domstol förordna att kommunen skall stå lör" rattcgangskostnaderna eller att kost— naderna skall kvittas även dä fastighetsägaren förlorar mälet. En sädan särregel om rättegängskostnadct' anserjag vara en rimlig avvägning mellan kommunernas och fastighetsägarnas intressen. Att. säsom föreslagits av några remissinstanser. älägga kommunerna att ersätta fastighetsägarnas kostnader utom rättegäng skttlle enligt min mening föra alltför långt.

1 övrigt synes de normala processrcglerna i fastighetsdomstol väl kunna tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. Detta innebär att rättegångsbal- kens processrcgler i huvudsak blir tillämpliga. En sädan ordning medför ocksä att kommunerna ges möjlighet att utverka betalningsföreläggande för indrivning av förfallna fordringar pä gatukostnadsersättning.

[8 Ersättning till

faxtig/n'tsägal'z'

[[I . [[l.

[8.5.2

Prop. 1985/86: 1 408

19. Övergångsfrågor / U Öl't'l'lutiltgx— frägor Sammanfattning [9— [9.1

PBL skall träda i kraft den ljanuari 1987 ts. 408)

' Avstyckningsplaner skall upphöra att gälla till de delar de omfattas av förordnande enligt [68.5 byggnadslagen. 1 övrigt skall '.tvstyckningspla- nerna fortsätta att gälla som detaljplaner enligt PBL (s. 410) Stömplaner skall upphöra att gälla ts. 4111 '- De regionplaner som har fastställts efter utgängen av är 1981 skall fortsätta att gälla. Äldre planer skall upphöra att gälla (s. 411) Fastställda generalplancr skall fortsätta att gälla som omrädesbestäm- melser enligt PBL ('s. 412) Alla stadsplaner och byggnadsplaner skall fortsätta att gälla som detalj— planer enligt PBL (s. 414) Stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgängen av är 1978 skall fä en viss genomförandetid. Äldre planer får ingen genomfö- randetid (s. 4161

'- Fastighetsägare skall under vissa lk'irutsättningar kttnna kräva att kom- munen löser fastigheten. om en detaljplan som inte lär nägon genomfö- randetid ändras eller upphävs ts. 418) 'l'iomtindelningar skall fortsätta att gälla som fastighetsplaner enligt PBL (s. 424)

" Nybyggnadsförbuden skall med nägra fä undantag — upphöra att gälla (s. 425)

Rivningsförbuden skall upphöra att gälla (s. 427) ' Alla kommuner skall före det 1 januari 1990 ha antagit en översiktsplan (s. 429).

19.1 Ikraftträdande m. m.

hänförs/ag: PBL skall träda i kraft den 1 januari 1987. J

Utredningen har föreslagit att PBL skall träda i kraft den ljanuari 1985. Tidpunkten har bestämts sä att tiden mellan lagens antagande och dess ikraftträdande skall bli väl tilltagen.

Jag föreslog i remissen den 20 oktober 1983 att PBL skall träda i kraft den ljanuari 1987 och i en ny remiss den l3december 1984 att ikraftträdan- det skall ske den ljanuari 1986. Skälet till '.ttt tidigarelägga ikraftträdandet var främst att det från kommunalt häll bedömts som angeläget att de nya reglerna träder i kraft och kan börja tillämpas sä snart som möjligt.

En förutsättning för förslaget: att PBL skall träda i kraft denl januari 1986 var att riksdagen skttlle kunna ta ställning till förslaget under vären

Prop. 1985/86: 1 409

1985. Detta är inte längre möjligt. Jag föreslär därft'ir att lagen skall träda i l') Öt't'r.t,'r'in.L'X— kraft den ljanuari 1987. I I ' _ i _ [fill—'”" Vid införandet av ett nytt planeringssystem som till väsentliga delar [OJ—[9.2 skiljer sig från dagens aktualiseras ett flertal övergängsfrägor. Jag delar utredningens uppfattning att en huvudprincip vid övergångsregleringcn bör vara att göra så få ingrepp som möjligt i gällande planer och i stället genom övergångsbestämmelser anpassa de gällande planerna till PBL:s system. 1 PBL finns ingen motsvarighet till dagens nybyggnadsförbud. Över- gangsregleringen bör därför som utredningen har föreslagit syfta till att så längt möjligt avlösa dessa förbttd i samband med övergången till PBL:s plancringssystem. Dessa principer för övergångsregleringen har i huvudsak accepterats av remissinstanserna.

Hänvisningar till S19

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 2

19.2. Planer från tiden före byggnadslagcn

När byggnadslagcn trädde i kraft den ljanuari 1948 upphävdes dä gällan- de stadsplanelag (1931: 142). Enligt bestämmelserna i 1595 byggnadslagen skulle emellertid de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmel- serna alltjämt i tillämpliga delar gälla. Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande är att fortfarande gäller s.k. av älder bestående stads- planer. stadsplaner fastställda före den ljanuari 1908 eller därefter enligt 1 kap. 25 lagen (1917: 2691 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande samt s. k. bondplaner. De senare. som närmast kan be- traktas som förenklade stadsplaner för omräden på landsbygden. skall enligt 83 s övergängsbestämtnelserna till stadsplanelagen med visst undan- tag ha samma verkan som byggnadsplan. Med "stadsplan som av ålder består” avses sadana stadsplaner som vid tiden för ikraftträdandct av 1874 års byggnadsstadgz-t var av ålder bestående. Enligt 805 stadsplanelagen skall vidare tomtindelning som av ålder består eller har fastställts före stadsplanelagens ikrafttri'tdande fortfarande gälla.

1 byggnadslagen finns inga övergängsbestämmelser om de stadsplaner. byggnadsplaner och tomtindelningar som fastställdes enligt 1931 års stads- planelag. Eftersom motsvarande institut behölls i byggnadslagcn ansägs det tydligen som överflödigt. och man har sålunda betraktat dem som fortfarande gällande. Enligt 1931 års stadsplanelag kunde även byggnads- planer tomtindelas. Denna konstruktion överfördes emellertid inte till byggnadslagcn. Enligt bestämmelserna i 1695 byggnadslagcn gäller emel— lertid även sådana tomtindelningar fortfarande.

Som framgår av det nu anförda är många detaljplaner från tiden före byggnadslagen helt eller till vissa delarjämställda med planer enligt bygg-

Prop. 1985/86: 1 410

nadslagen. [ likhet med utredningen anserjag därft'.')r att de i princip inte bör särbehandlas i övergängsregleringen. När jag i det följande talar om stadsplaner och byggnadsplaner avserjag därför. med ett undantag somjag strax skall komma in pä. även äldre detaljplaner som fortfarande gäller.

Hänvisningar till S19-2

19.2.1. A t'sly('knings'p/unel'

Mitrjk'irxlag: Avstyckningsplaner skall upphöra att gälla till de delar de omfattas av förordnande enligt 168å byggnadslagcn. [ övrigt skall av- styckningsplanerna fortsätta att gälla som detaljplaner enligt PBL.

Syftet med avstyckningsplane:rna. som tillkom under ären 1926—1947. var att förhindra en olämpligjorddelning som kttnde motverka en framtida planläggning. ] avstyckningsplanerna angavs gränserna mellan byggnads- mark. trafikleder och andra allmänna platser. Avstyckningsplanerna skulle godkännas av länsstyrelsen eller. i stad. av magistraten. Nägon prövning av områdets lämplighet för bebyggelse skedde emellertid inte. Därför förelåg inte heller något förbud mot att bygga i strid mot planen. Det kan noteras att kommunen inte hade nägot garanterat inflytande över planens tillkomst eller utformning.

När 1947 års byggnadslag infördes. bestämdes att gällande avstyck- ningsplaner i viss utsträckning skullejämställas med byggnadsplaner ( 1685? byggnadslagcn och 181 s" i 1947 års byggnadsstadga. numera 83 s byggnads- stadgan). Nägot hinder mot tätbebyggelse skulle inte föreligga inom en sådan plan. om inte länsstyrelsen förordnade annorlunda. Eftersom nägon prövning av markens lämplighet för tätbebyggelse inte ägt rum vid planens tillkomst. ansågs det lämpligt att länsstyrelsen fick möjlighet att förbjuda tätbebyggelse inom planen. Sädana förordnanden enligt lb8å byggnadsla- gen har utfärdats för ett stort antal avstyckningsplaner eller för delar av sådana planer.

Utredningen har föreslagit att alla avstyckningsplaner skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Mot detta har flera remissinstanser reagerat och föreslagit att avstyckningsplanerna skall upphöra att gälla vid lagens ikraft- trädande.

För egen del anser jag att man här bör göra skillnad mellan sädana avstyckningsplaner. där tätbebyggelseförbud har utfärdats. och sädana där detta inte har skett. 1 det förra fallet är förutsättningarna för fastighetsäga— ren att få bebygga sin mark desamma som för mark utanför planlagt omräde. ] ersättningssammanhang har marken i princip jämställts med sådan mark. Jag kan därför inte finna nägra skäl till att sädana avstyck- ningsplaner skall få fortsatt giltighet. De bör alltsä upphöra automatiskt vid lagens ikraftträdande.

Avstyekningsplaner utan förordnande enligt 168ö torde däremot värde- mässigt vara att likställa med byggnadsplaner. De bör därför behandlas på

[9 Öt'er_r:årrg.t'— frågor [9.2 — [9.2. I

Prop. 1985/86: 1 411

samma sätt som byggnadsplanerna i övergängsregleringen. För de ofta förekommande fall dä förordnande enligt 1685 byggnat'lslagen har medde- lats för en del eller delar av en avstyckningsplan bör motsvarande gälla för de delar som inte omfattas av nägot förordnande. Aven dessa delar bör alltsä behandlas som byggnadsplaner.

[9.3.2 Srumplmrt'r

.-'l4irr_f2'ir.s'la_r.': Stömplaner skall upphöra att gälla.

lnom stad infördes genom stadsplanelagen (1931: 142) möjlighet att för omräden utanför det stat'lsplanelagda omrädet fastställa stomplaner. Sä- dana planer avsåg att ange grunddragen för områdets framtida utnyttjande och underlätta en framtida stadsplaneläggning genom ett i lagen infört generellt förbud mot nybyggnad i strid mot stomplan. Staden fick också lösenrätt till viss mark.

Enligt lblé övergängsbestämmelserna till byggnadslagen skall stom- planer som har fastställts före byggnadslagens ikraftträdande jämställas med fastställd generalplan. Även utredningen jämställde stomplanerna med fastställda generalplancr. vilket innebar att de efter lagens ikraftträ- dande skulle gälla som omrädesplaner.

Endast nägra enstaka stomplaner är nu gällande. Med hänsyn härtill och till de goda möjligheter att reglera bebyggelsen som ges i PBL. bör stom- planerna upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

1.9.3. Planer enligt byggnadslagcn

I9.3.l RL'_1.,'i0/l[)flll1£'l'

Mirlj'rfirslag: De regionplaner som har fastställts efter utgången av är 1981 skall fortsätta att gälla. Äldre planer skall upphöra att gälla.

Enligt byggnadslagcn skall ett regionplaneförbund vara huvudman för regionplaneringen. Det statliga inflytandet garanteras genom att det är regeringen som bestämmer om en regionplan skall finnas. regionplaneom- rädets omfattning och i vilka hänseenden som gemensam planläggning skall äga rum. Regionplaneorganets verksamhet kan utmynna i en region— plan. som fastställs av regeringen. Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 9.2.2) att regionplanering skall finnas även enligt PBL. Det statliga inflytandet skall dock avsevärt begränsas. Jag har ocksä som huvudregel föreslagit att ett kommunalförbund skall vara rcgionplaneorgan.

Det finns i dag endast några få fastställda regionplaner. Deras rättsverk- ningar är mycket begränsade och de är som regel inaktuella. Endast en

[9 Öt'er'_r.:('utg.t'— jl'rlyur [9.2.1— [9.3.1

Prop. 1985/Sö:] 412

regionplan. nämligen för Stockholms län. har fastställts under de senaste ären. Jag ansluter mig därför till utredningens av remissinstanserna god- tagna förslag att endast sädana regionplaner som har fastställts inom fem ar före PBL:s ikraftträdande skall fortsätta att gälla trnder en övergängstid och automatiskt tlpphöra sex är frän den tidpunkt dä planen fastställdes. Detta innebär att de regionplaner som har fastställts före är 1982 automa— tiskt upphör att gälla vid PBL:s ikraftträdande. De regionplaneförbunt'l som enligt bestämmelserna i byggnadslagcn existerar vid PBL:s införande bör dä upplösas i den ordning som lagen ( 1957: 2811 om kommunalförbund föreskriver. Nägon övergängsbestämmelse om detta behövs inte. Om det bedöms som behövligt att den fortsatta mellankommunala planeringsverk— samheten bedrivs i form av regionplanering. bör ett regionplaneorgan förordnas enligt PBL.

l-'ör handläggningen av frägor om regionplan för kommunerna i Stock- holms län gäller speciella bestämmelser enligt lagen (1968: 598) angäende handläggning av frägor om regionplan för kommunerna i Stockholms län. Utredningen har föreslagit att lagen upphävs och att Stockholms läns landstingskon(mun skall anses vara förordnad som rcgionplaneorgan enligt PBL. Enligt vad jag tidigare har föreslagit (avsnitt 9.4) bör emellertid särreglerna för Stockholms län behallas. Jag kommer senare att lägga fram förslag till en reglering av den innebörden att Stockholms läns landstings- kommun automatiskt blir förordnad som rcgionplaneorgan enligt PBL. Nägon särskild övergängsbestämmelse om detta behövs därför inte i PBL.

Hänvisningar till S1-9-3

19.3.2. Generalplaner

Mitt förslag: Fastställda generalplancr skall fortsätta att gälla som omrädesbestämmelser enligt PBL. L..

Mycket få generalplancr har fastställts efter är 1947. Utredningen har föreslagit att fastställda generalplancr skall utgöra omrädesplaner enligt PBL. Pä skäl som jag tidigare har redovisat (avsnitt 7.3) ingår inte omrä- desplaner i PBL:s plansystem. Jag förordade inledningsvis att så få ingrepp som möjligt görs i gällande planer och att dessa i stället anpassas till PBL:s system. Eftersom fastställda generalplancr närmast kommer att motsvaras av omrädesbestämmelser enligt PBL. ligger det närmast till hands att de planer som gäller vid PBL:s ikraftträdande därefter skall utgöra omrädes- bestjmmelser.

Lier-ädel har emellertid (yttrandet s. 130) anmärkt att en förutsättning för at fastställda generalplancr skall transformeras till omrädesbestäm- melsr är att planerna — såsom de regleras i byggnadslagen eller åtminsto- ne Sömn de i praktiken kommit att utformas i fräga om generell tillämp— bat'hii ej är att anse som normer. Med hänvisning till vad jag tidigare har

19 (.)t't'rgångs- frågor [9.3.1— [9.3.3

Prop. 1985/86: 1 413

anfört beträffande PBL-planer i det hänseendet ("avsnitt 41 anserjag att de fastställda generalplancr som nu gäller inte kan betraktas-söm normer.

Fastställda generalplancr bör därför fortsätta att gälla som omrädesbe- stämmelser enligt PBL. Om en generalplan har blivit fastställd endast till en viss del bör planen —- som lagrädet har päpekat gälla som områdesbe- stämrnelser endast i den delen.

Den lösningsrätt m.m. som enligt 18. 18a. 19 eller 20.5 byggnadslagcn kan ft'z'treligga pä grund av nägon generalplan och som inte har utnyttjats när PBL träder i kraft. kommer därmed att förfalla. Detta torde dock inte leda till nägra olägenheter. eftersom kommunen enligt expropriationslagen har möjlighet att expropriera den mark som kan behövas.

Förbud mot schaktning. fyllning. trädfällning m.m.. som gäller enligt 17.5 första stycket eller som har meddelats med stöd av 17.5 tredje stycket byggnadslagen. bör dock fortsätta att gälla under en övergängstid av tre är för att kommunerna skall få tillräcklig tid att reglera dessa frägor med tillämpning av de nya reglerna om marklov.

En fastställd generalplan kan enligt 2255 byggnadslagcn i vissa fall med- föra ersättnings— eller inlösenskyldighet för kommunen gentemot fastig- hetsägarna. Om generalplanerna. som jag har föreslagit. skall utgöra om- rådesbestämmclser enligt PBL. bör det trnder ett övergängsskede finnas möjlighet att föra talan om ersättning eller inlösen enligt 22 5. Den möjlig- heten bör stå öppen under en tid av ett är efter ikraftträdzitndet. Bestämmel- serna i 225 om ersättning med anledning av förbud enligt 17% byggnadsla- gen bör i konsekvens härmed gälla under ett är efter det att förbuden. enligt vadjag nyss har föreslagit. upphör att gälla.

I detta sammanhang bör också bestämmelserna i 10:15 byggnadslagen uppmärksammas. Enligt detta lagrum kan regeringen besluta att för ett visst omräde skall finnas en generalplan som tillgodoser ett i beslutet angivet intresse. Sådant förordnande har meddelats i nägra fall. Det finns dock enligt min mening knappast någon anledning att ett förordnande om upprättande av generalplan skall gälla efter PBL:s ikraftträdande. Nägra särskilda övergängsbestämmelser i lagen behövs därför inte i denna del.

Lagrädet har (yttrandet s. 130") efterlyst ett klarläggande av vilken funk— tion ieke fastställda generalplancr skall ha efter ikraftträdandet. Jag vill därför något kommentera dessa planer.

Många kommuner har antagit generalplancr. utan att dessa har blivit föremål för fastställelse. Många planer har ocksä. utan att ha benämnts generalplaner. antagits enligt former som liknar dem som gäller för gene- ralplaner. Exempel pä detta är kommunöversikter. markdispositions- planer. omrädesplaner och eentrumplaner m.m.

De nu nämnda planerna saknar rättsverkan i dag. De kan därför inte i övergängshänseende jämställas med omrädesbestämmelser enligt PBL. Eftersom de saknar rättsverkan finns det inget behov av att föreskriva att de skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. De flesta av de nu berörda

it! (”)l't'l'g'llllljl-V— _fi'r'igor 19.32

Prop. 1985/86: 1 414

planerna innehäller riktlinjer för markanvändningen inom olika omräden av kommunen och är ofta grundade pä utredningar som har stort sakligt värde vid olika markanvändningsbeslut. Som uttryck för kommunens av- sikter i fräga om huvuddragen av den framtida markanvändningen kan de naturligtvis inte fränkännas all betydelse. Utan nägon uttrycklig bestäm- melse härom bör därför dessa planer — i den män de är förenliga med 2kap. PBL kunna utgöra underlag för markanvändningsbeslut under tiden fram till dess att den första översiktsplanen har antagits.

Sammanfattningsvis ft'fn'eslärjz.tg således att generalplancr. i den män de är fastställda. skall utgöra omrädesbestämmelser enligt PBL. att kommu- nens inlösenrätt på grund av dessa planer upphör att gälla. att förbud enligt 17ä byggnadslagcn skall gälla under en tid av tre är efter ikraftträdandet. santt att talan om ersättning skall. beträffande förbud enligt l7s' byggnads- lagen. väckas före utgången av är 1991) och i övrigt före utgängen av är 1987. 1 fräga om sädan talan skall bestämmelserna i 22 och 23 ss byggnads- lagcn tillämpas.

[9.3.3 .S'lmIsp/mn'r (:(-[r byggnadsplaner m.m.

Mirr _)Q'irslag: Alla stadsplaner och byggnadsplaner skall fortsätta att gälla som detaljplaner enligt PBL.

Som jag tidigare nämnde har under tidens lopp alla gamla detaljplaner förts över till de nya systemen vid förändringar i byggnadslagstiftningen. Många äldre planer har dock till sitt innehåll inte bara speglat ett annorlun- da samhälle rned andra värderingar och förhoppningar utan har ocksä inneburit helt andra regler för olika parters ansvar och rättigheter än vad som gällt enligt det nya regelsystemet. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i övergängsbestämmelserna till de olika reformerna. Däremot har i förarbetena många gånger betonats angelägenheten av att man söker rätta till tidigare planläggningsmisstag. Upphävande av äldre planer har emeller— tid skett i ganska begränsad omfattning. I stället har under den nuvarande byggnadslagens tid nybyggnadsförbud tillgripits i stor utsträckning för att hindra en icke önskad bebyggelseutveckling. På detta sätt har en stor del av de gamla planerna kommit att finnas kvar — åtminstone formellt sett men kompletterade med olika slags förbud. Om någon har velat genomföra större projekt. har de gamla planerna nästan aldrig varit styrande för den nya bebyggelsens utformning utan endast varit en utgängspunkt för för— handlingar mellan kommunen och den byggande. Många av de detaljplaner som i dag gäller uppfattas därför som inaktuella. inte bara av kommunerna.

lnom planer för fritidsbebyggelse där det föreligger risk för permanent- bosättning anses problemen för kommunerna vara särskilt markanta. Mänga av dessa planomräden. som till största delen tillkom under perioden

[9 (..)1'01'.L*1'[I1.L'.Y- _fi'åt'ur' [9.3.2— [9.3.3

Prop. 1985/86: 1 415

1930—1960. är varken till belägenhet. detaljutformning eller teknisk stan- dard avpassade för boende ärEi 'ö'rinifPermanentbosi (ätlig som sker i sädana omräden medför krav på upprustning av bl. a. vägar. vatten. avlopp och kommunal service i en omfattning som kommunerna inte kan tillgodo- se. i varje fall inte i takt med en oreglerad permanentbosättning som sker samtidigt i mänga omräden.

[ brist på andra styrmöjligheter har kommunerna sökt utnyttja planlag- stiftningen genom att begränsa den högsta medgivna byggnadsarean i detaljplaner avsedda enbart för fritidsbcbyggelse.

Frän samhällets sida har det även funnits andra skäl att begränsa bebyg- gelsen. t.ex. om det skulle strida mot den fysiska riksplaneringens rikt- linjer att bygga i enlighet med planen.

] mänga fall har dock fastighetsägarna själva varit ointresserade av att genomföra planerna. Kostnaderna för exploateringen av t.ex. fritidshe- byggelseomräden påverkar givetvis efterfrågan på tomter. Förutom att va-försörjning är kostsam att ordna kan t.ex. terrängförhällandena vara besvärliga och ge så höga utbyggnadskostnader att tomterna inte skulle gä att sälja. Många planer har redan från början varit orealistiska. vilket har giort att förhoppningar vid planläggningen inte har kunnat infrias.

Det kan i det här sammanhanget finnas skäl att också något beröra vilka möjligheter som i dag finns att ändra eller upphäva detaljplaner. Enligt 23 & byggnadsstadgan skall reglerna om antagande och fastställande av stads- oeh byggnadsplaneri princip också gälla vid ändring eller upphävande av sådana planer. Vilka materiella förutsättningar som skall föreligga för att ändring eller upphävande skall få beslutas finns det däremot inte några regler om. lnte heller finns det några ersättningsbestämmelser knutna till dessa situationer. Jag vill emellertid nu — utöver vad jag anförde i lagråds- remissen —- erinra om att dcpartementschefen vid lagens tillkomst utgick från att upphävande eller ändring av stads- och byggnadsplaner skulle få ske när det fanns behov av det. Han anförde i fräga om stadsplaner följande (prop. 1947: 131 s. ll5).

Jag har i ett annat sammanhang berört olägenheterna av att stadsplan fastställes för alltför stora områden. Det torde därför i byggnadsstadgan böra föreskrivas. att stadsplan icke mä fastställas för större område än som kan förväntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid. Säsom stadsplancutredningen funnit är det vidare önskvärt. att redan fastställda planer. som omfatta alltför stora områden. bli föremål för revi- sion. Frägan om upphävande av fastställd stadsplan är ej reglerad i gällan- de lag. Det är emellertid klart. att en stadsplan kan upphävas i samband med att ny plan fastställes. Hinder torde ej heller möta att titan samband med sädan ändring upphäva stadsplan. Något särskilt lagstadgande härom synes emellertid icke päkallat. Kungl. Maj:t lärer även utan att detta uttryckligen angives i lagen äga befogenhet att upphäva stadsplan i samma ordning som gäller för antagande och fastställelse av sädan plan.

[ 9 (_)t'ergångs- ji'ågor [9.3 .3

Prop. 1985/86: 1 416

Trots detta har det rätt en viss osäkerhet om vilka möjligheter kommu— nerna har att ändra eller upphäva inaktuella detaljplaner. Olika uppfatt- ningar har ocksä i skilda sammanhang framförts i frägan. Nägon enhetlig regeringspraxis kan inte heller sägas föreligga. Det finns sälunda exempel bäde pä att längt gäende begränsningar har godtagits mot fastighetsägarens bestridande och påatt relativt rnättliga begränsningar inte har tillätits.

Som jag tidigare har förordat bör nuvarande stads- och byggnadsplaner anpassas till PBL:s plansystem. Utredningen har föreslagit att samtliga dessa planer skall få fortsatt giltighet som detaljplaner enligt PBL.

Mot en sädan ordning har flera remissinstanser riktat kritik och föresla- git att mänga av de äldsta planerna skall upphävas automatiskt vid PBL:s ikraftträdande.

Jag har nyss föreslagit att vissa avstyckningsplaner bör helt eller delvis upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. Sannolikt finns det ocksä bland övriga planer många som helt saknar aktualitet och därför bör upphävas. Jag är emellertid inte beredd att förorda en lösning som innebär att alla planer av en viss typ eller älder automatiskt upphör att gälla vid PBL:s ikraftträdande. Det skulle träffa en mängd planer. inom vilka en förändring av mz'irkz'invändningen visserligen inte är aktuell. men som innehåller andra byggnadsreglerande bestämmelser av vikt som bör fortsätta att gälla. Den lösning som utredningen har föreslagit är därför enligt min mening att föredra. Det innebär att alla stads- och byggnadsplaner som gäller vid ikraftträdandet därefter skall utgöra detaljplaner enligt PBL och gälla tills de upphävs. De kommer därmed ocksa att omfattas av de bestämmelser om upphävande av detaljplaner som jag har föreslagit i det föregående (avsnitt 8.6). Enhetliga regler kommer således att gälla i dessa avseenden för sådana planer och för nya detaljplaner som antas enligt bestämmelser- na i PBL.

Genom/Firaridclid

Mitiförslag: Stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgången av är 1978 skall få en viss genomförandetid. Äldre planer får ingen genomförandetid.

En avgörande skillnad mellan nu gällande detaljplaner och de detalj- planer som antas med stöd av PBL är att dagens planer gäller utan nägon uttrycklig begränsning i tiden. medan detaljplaner enligt PBL skall förses med genomförandetid. När nu gällande detaljplaner skall anpassas till PBL:s system. uppstär frägan i vilken utsträckning dessa planer skall päföras genomförandetid.

En tänkbar lösning är att låta kommunerna inventera alla sina detalj- planer och inom en viss tid ange i vilken utsträckning dessa bör fä genom-

[9 (firargåiigsu _Ii't'igor [ 9.3 .,?

Prop. [985/86: ! 4 | 7

föras. Detta skulle emellertid. som ocksä utredningen kommit fram till, ställa alltför stora krav pä kommunernas resurser. l)iirf"(iri3'liiii'cslz"tr jag att det i övergängsbestämmelserna införs en generell regel om vilka planer som skall fä genomförandetid. Visserligen kan ibland relativt nya planer redan vara omoderna av nägot skäl. medan vissa äldre planer fortfarande kan anses vara aktuella. ! fråga om det helt övervägande antalet fall kan man emellertid utgä frän att planernas aldcr är ett bra mätt pä deras aktualitet.

Utredningen har föreslagit att planer som har fastställts inom åtta är före ikraftträdandet skall päföras en genomft'irandetid av tio är. räknat frän den dag dä beslutet att fastställa planen vann laga kraft.

Förslaget har lätt ett positivt mottagande frän flertalet av de remissin- stanser som har yttrat sig i frägan. Nägra remissinstanser. däribland läns— styrelsen i Hallands län och Näringslivets byggnadsdelegation. har emel- lertid kritiserat förslaget och därvid framhällit att det får alltför negativa konsekvenser för ägare till sådana fastigheter som inte är bebyggda enligt gällande plan. särskilt om planen inte får någon genomförandetid. Kommu— nerna kommer att alltför lätt kunna upphäva dessa äldre planer och härige— nom beröva fastighetsägarna dcn rätt till förändring av markanvändningen som planerna medger.

Om man vill ha en planmässigt lämplig samhällsutveekling är det väsent- ligt att endast aktuella planer fär genomförandetid. Enligt min mening tillgodoser utredningens förslag väl detta krav. Äldre planer än vad utred- ningen har föreslagit bör därför inte fä genomförandetid. Inom 1. ex. för- nyelseområdena runt storstäderna har utnyttjandet gradvis ökat intill grän- sen för sanitära olägenheter eller helt oacceptabla trafiksituationer. ()m bebyggelse medgavs enligt gällande planer inom omräden av denna typ. skulle utvecklingen snabbt leda till en situation där omfattande investering- ari vägar. vatten och avlopp samtidigt skulle bli nödvändiga inom ett stort antal omräden. Varken bostadsbyggnadsbchoven eller efterfrågan ger dock ens tillnärmelsevis förutsättningar för fullt kapacitetsutnyttjande inom rimlig tid. Det skulle i sådana fall mänga gängcr vara ekonomiskt oförsvarligt att genomföra planen.

Jag ansluter mig därför till principen bakom utredningens förslag i fråga om vilka planer som skall påföras genomförandetid. Det innebär bl.a.. somjag nyss påpekade. att kommunen för planer utan genomförandetid får möjlighet att ändra eller upphäva dessa i samma utsträckning som PBL- planer. för vilka genomförandetiden har gått ut. Jag gör för egen del den bedömningen att det i ett stort antal fall inte föreligger nägra hinder mot att den markanvändning som har medgetts i planen ändå kommer att få genomföras. eventuellt efter sådana ändringar som behövs för att planen ändä skall kunna anpassas till nya förutsättningar. I vissa situationer bör emellertid fastighetsägare ha ett ekonomiskt skydd vid ändring eller upp- hävande av äldre planer. Jag övergår nu till att behandla hithörande frägor. l—l Riku/age" 1985/86. ] .ramf. Nr ]

Hänvisningar till S19-3-2

19 Öi'ul'gälzgr- frågar [9.3.3

Prop. 1985/86: 1 418

Erränningsfrågor

Milljörslug: Fastighetsägare skall under vissa förutsättningar kunna

kräva att kommunen löser fastigheten, om en detaljplan som inte får någon genomförandetid ändras eller upphävs.

Utredningens förslag innebär att någon kompensation inte skall kunna utgå till fastighetsägarna. om en sådan plan som inte får genomförandetid upphävs eller ändras. Mot förslaget har kritik riktats frän framför allt fastighetsägarhäll. Kritikerna anser att förslaget kan leda till stötande resultat för vissa fastighetsägare.

Jag har förståelse för kritiken. Den nu föreslagna ordningen innebär att kommunerna får stora möjligheter att efter PBL:s ikraftträdande upphäva eller ändra stads- och byggnadsplaner. fastställda under är 1978 eller tidigare. vilket i vissa situationer kan medföra att enskilda fastighetsägare drabbas oskäligt hårt. En ändring av en plan kan t.ex. få till följd att en fastighet. som enligt den ursprungliga planen fick bebyggas på visst sätt. efter ändringen inte alls fär bebyggas. Jag bortser givetvis här från sädana fall då kommunen på grund av ökap. kan vara skyldig att lösa fastigheten. därför att den t. ex. har avsatts som mark för allmän plats.

Jag anser det med hänsyn härtill nödvändigt att PBL innehåller bestäm- melser som medger kompensation till fastighetsägare som drabbas oskäligt hårt av att en stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ändras efter PBL:s ikraftträdande.

De fall som därVid i första hand bör komma i fräga är sädana där fastighetsägaren till följd av långvariga nybyggnadsförbud har varit hind— rad att bygga i enlighet med planen. och upphävandet eller ändringen av planen leder till att hans fastighet inte alls fär bebyggas. Effekten blir i sådana fall att marken blir i stort sett värdelös. Effekter av likartat slag kan uppkomma om en planändring innebär att en tidigare medgiven byggrätt kraftigt begränsas. För att detta skall medföra rätt till kompensation skall det emellertid. som jag nyss nämnde. vara fråga om fall där fastighetsäga- ren drabbas oskäligt hårt. Det gäller t.ex. inte om kommunen för att undvika olämplig permanentbosättning sänker den tidigare medgivna byggrätten.

Jag äterkommer i specialmotiveringen (17 kap. 85) till frägan om vad som i olika fall kan vara ett skäligt utnyttjande.

När det gäller avgränsningen av den kompensationsberz'ittigade kretsen av fastighetsägare. uppkommer till att börja med frågan om rätten till kompensation skall vara beroende av det ändamål för vilket fastigheten i fräga fick bebyggas enligt planen. Förslaget i lagrådsremissen innebär att kompensationsbestämmelserna skall avse endast fastigheter för bostads- ändamäl. Beträffande fastigheter som fär användas för andra ändamål.

19 Övergånge- frågor ] 9.3 .3

Prop. 1985/86: 1 4 l9

t.ex. industri- eller handelsändamål. framhöll jag bl.a. att ägarna till sä- dana fastigheter har helt andra möjligheter att genom-förhandlingar med kommunen i planärendet eller pä annat sätt kompensera sig för en utebli- ven byggrätt. Fastigheter för nu aVsedda ändamål omfattas därför inte av kompensationsbestz'immelserna i det remitterade lagförslaget.

Lagrådet riktar kritik mot den föreslagna avgränsningen och anför (ytt- randet s. 16):

Enligt departementschefens äsikt ts. 3.31) råder det ingen tvekan om att fastigheter som får bebyggas med bostäder bör omfattas av kompensa- tionsbestämmelserna. Däremot bör enligt hans mening fastigheter som får användas för andra ändamäl t.ex. industri- eller handelsändamäl falla utanför rätten till ersättning. Som ett skäl härför äberopar departements- chefen att ägare till sädana fastigheter har helt andra möjligheter att genom förhandlingar med kommunen i planärendet eller på annat sätt kompensera sig för en utebliven byggrätt. Även om detta påstående i många fall är riktigt katt det inte gälla generellt. Att en planändring ofta hårt kan drabba en ägare till fastighet avsedd för handel eller industri bör man inte bortse ifrån. Av intresse vid bedömningen av det remitterade förslaget i denna del är till en början vad som f.n. gäller vid ändring av en stadsplan eller byggnadsplan. Rättsläget fär bedömas som osäkert och någon klar linje kan inte sägas föreligga i regeringspraxis. Enligt vad som upplysts vid lagrädsföredragningen finns det flera exempel på att regeringen har fast- ställt planer med byggrättsminskningar. Man torde emellertid väga pästä att regeringen visat återhållsamhet vid fastställelseprövning av en ändrad plan som skulle medföra att en byggrätt tas bort eller väsentligt minskas. Har en planändring haft sädana följder. har regeringen med stöd av 459” byggnadslagcn kunnat som villkor för fastställelsen föreskriva skyldighet för kommunen att expropriera fastigheten. När man bedömer effekten av ett upphävande eller en ändring skall man hålla i minnet att inga rättigheter överförs till kommunen. De ekonomiska konsekvenserna kan likväl — ocksä i förslagets mening (s. 33l) — bli oskäligt härda för fastighetsägaren. om den byggrätt han en gång fått i den ursprungliga planen blir beskuren. Upphävandet eller ändringen av planen kan — under förutsättning att en ny plan inte ger motsvarande byggrätt innebära förlust av en rättighet som genom den ursprungliga planen tillförsäkrats honom i hans egenskap av ägare till fastigheten. Mot den nu skisserade bakgrunden och med hänsyn till ovissheten om rättsutvecklingen inom Europadomstolen är det enligt lagrådets mening tveksamt om regeln. i den män den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning till fastighetsägaren. kan komma att bedömas som förenlig med Europakonventionen. Grundlagsstridig torde regeln däremot knappast vara. Enligt lagrådets uppfattning vore det att föredra om kretsen ersättningsberättigade vidgades och att bestämmelsen även fick omfatta sädana avstyckningsplaner och andra äldre planer som enligt l5 kap. 4.5 skall gälla som detaljplaner.

Med anledning av lagrådets synpunkter vill jag anföra följande: Somjag nyss nämnde förutsattes vid byggnadslagens tillkomst att fastställda planer skulle kunna upphävas. Även om denna möjlighet ibland har ifrågasatts och inte har utnyttjats i särskilt stor utsträckning. kan jag inte av den

19 (:)i't'rgångx- _Ii'rigor 19.3 .3

l'rop. 1985/86: 1 420

anledningen se något hinder mot de föreslagna möjligheterna för kom— munen att upphäva eller ändra gamla planer. Förarbetena till byggnadsla- gcn visar enligt min mening att den möjlighet att bebygga en fastighet som medges i en plan inte är att betrakta som en rättighet som för all framtid är tillförsäkrad fastighetsägaren. En omständighet av betydelse i samman— hanget är givetvis att marknadsvärdet för en fastighet i hög grad styrs av den i planen medgivna byggnadsrätten. Bl.a. av den anledningen utfor— mades förslaget i lagrådsremissen som ett skydd för de fastighetsägare för vilka övergängsbestämmelserna skulle kunna medföra alltför ogynnsamma effekter.

Den krets av fastigheter som skall omfattas av den nu avsedda bestäm- melsen mäste emellertid avgränsas på något sätt. En gräns drogs i lagråds— remissen mellan fastigheter som enligt planen är avsedda för bostadsända- mål och andra fastigheter. Jag gör fortfarande den bedömningen att risken för att fastigheter för t.ex. industriändamål kommer att drabbas på ett oskäligt sätt av övergångsbestämmelserna är mycket små. Eftersom det inte går att helt utesluta denna risk. anserjag emellertid att det av rättvise- skäl kan vara motiverat att. som lagrådet har förespråkat. vidga bestäm- melsens tillämpningsområde. Jag föreslår därför att någon begränsning i fråga om markens användningssätt inte skall föreskrivas.

Det är alltså rättviseskäl som ligger bakom denna vidgning av tillämp- ningsområdet. Lagrådet har som grund för sitt ställningstagande även hävdat att det. med hänsyn till ovissheten om rättsutvecklingen inom Europadomstolen. är tveksamt om regeln. i den mån den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning till fastighetsägaren. kan komma att bedömas som förenlig med europakonventionen.

Den artikel i europakonventionen som skulle kunna vara tillämplig i förevarande fall är artikel 1 i första tilläggsprotokollet. ! artikeln stadgas (första stycket första meningen) att envar fysisk ellerjuridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Enligt andra stycket i artikeln inskränker bestämmelsen likväi. inte en stats rätt att genomföra sädan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse.

Det är svårt att bedöma hur långt konventionen sträcker sig i denna del. I den av lagrådet i annat sammanhang (yttrandet s. l3) åberopade domen av Europadomstolen ansågs undantagsregeln i andra stycket inte tillämp— lig. eftersom expropriationstillständen inte var avsedda att inskränka eller reglera nyttjandet av sökandenas egendom utan var att betrakta som ett inledande steg i ett förfarande som leder till ett egendomsberövande. När det gäller de bestämmelser i PBL som lagrådet synes åsyfta. nämligen de som reglerar kommunens möjligheter att upphäva eller ändra äldre detalj- planer. kan till en början konstateras att de inte kan leda till något egen— domsberövande. Man kan enligt min mening vidare konstatera att de motiv som ligger bakom regeln — att öppna möjlighet för kommunerna att ändra

19 (')l't'l'ylfllå'd'" ji'ågm' [9.3.3

Prop. 1985/86: 1 42l

eller upphäva föräldrade planer rimligen mäste vara av den karaktär som äsyftas i undantagsstadgandet i" artikelns andra stycke-."R'Egeln skulle där- med inte strida mot artikel I i konventionen.

] detta sammanhang mäste emellertid ocksä beaktas Europadomstolens uttalande i den nyss nämnda domen att artikel I liksom hela konventionen bygger på förutsättningen att en rimlig avvägning skall göras mellan sam- hällets intressen och kravet pä skydd av den enskildes grundläggande rättigheter. Även om man i enlighet med detta uttalande gör en samlad bedömning av den nu aktuella regeln i PBL. kan det enligt min mening inte räda någon tvekan om att regeln såväl i den nu föreslagna utformningen som i dess utformning enligt det remitterade förslaget väl tillgodoser kravet på skydd av den enskildes rättigheter och att regeln därför är förenlig med konventionen.

När det sedan gäller avgränsningen av kompensationsfallen dvs. i vilka situationer fastighetsägare skall ha rätt till kompensation mäste avgörande betydelse tillmätas de möjligheter fastighetsägaren har haft att bygga i enlighet med planen. Om några planmässiga hinder i form av förbud mot nybyggnad inte har funnits. finns det enligt min mening ingen anledning att ha nägon rätt till kompensation. för det fall att planen ändras eller upphävs. [ dessa situationer kan man på goda grunder normalt utgä frän att det med hänsyn till höga exploateringskostnader e.d. inte har funnits rimliga ekonomiska förutsättningar att utnyttja byggrätten i planen.

En grundläggande förutsättning för att kompensation skall komma i fräga bör enligt min mening vara att fastighetsägaren genom ett långvarigt nybyggnadsförbud enligt 35 eller 1095 byggnadslagcn i avvaktan på plan- ändring har varit hindrad att utnyttja den byggrätt som planen har givit.

Enbart denna omständighet bör emellertid inte vara tillräcklig som grund för kompensation. Långt ifrån alltid är det nybyggnadsförbudct som har avhällit fastighetsägaren från att bygga. Somjag antydde tidigare beror det mänga gånger på fastighetsägaren själv att bebyggelse inte har kommit till stånd. Att medge kompensation i sådana fall anser jag inte bör komma i fräga.

()m nybyggnadsförbud har gällt inom ett planområde. är det naturligtvis vanskligt att bedöma. om det i första hand beror på förbudet eller på fastighetsägaren själv att fastigheten är obebyggd. Bortser man från bygg- nadsplaneomräden med förordnanden enligt nos andra stycket byggnads- lagen dvs. nybyggnadsförbud i avvaktan på att vägar. vatten och avlopp har ordnats har det emellertid erfarenhetsmässigt alltid funnits en tidspe- riod när fastighetsägaren har kunnat genomföra planen. [allmänhet har det nämligen dröjt mer än tio år efter planens fastställande innan ett nybygg- nadsförbud har meddelats. Den utsträckning i vilken området har blivit utbyggt bör därför kunna vara ett mätt på fastighetsägarnas intresse av att genomföra planen.

En ytterligare förutsättning för rätt till kompensation bör med detta

[9 (f)-t'w'gångx- frågor I 9.3 .3

Prop. 1985/86: 1 422

synsätt vara att området till större del äri huvudsak utbyggt i enlighet med planen. Fastigheter inom omräden som är helt outbyggda eller utbyggda endast till en begränsad del bör alltsä över huvud taget inte komma i fräga för kompensation.

Vad jag nu har föreslagit innebär sammanfattningsvis att som förutsätt- ningar för kompensation bör gälla att det är fråga om en kvalificerad skada. att området är i huvudsak utbyggt och att fastighetsägaren på grund av ett långvarigt nybyggnadsförbud har varit hindrad att bygga i enlighet med planen.

Kravet pä längvarighet bör enligt min mening i regel anses uppfyllt. om nybyggnadsförbudet när PBL träder i kraft har gällt oavbrutet eller med kortare avbrott under en tid av minst åtta år. Som lagrådet har päpekat (yttrandet s. l32) kan emellertid i uttrycket "långvarigt" inte anses ligga en fix och en gäng för alla given tidsgräns. Ett visst utrymme för att vid prövningen ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bör alltså finnas. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (17 kap. 8 åt.

Enligt det remitterade förslaget skall inlösenbestämmelsen endast om- fatta stadsplaner och byggnadsplaner. alltså inte avstyckningsplaner. Lug- räa'et anser det emellertid vara att föredra att bestämmelsen fick omfatta även avstyckningsplaner.

Att avstyckningsplanerna inte ingår i bestämmelsens tillämpningsomrä- de har sin grund främst i att någon prövning av markens lämplighet för bebyggelse aldrig har skett. Jag har dock en viss förståelse för lagrådets synpunkter. Har omgivande fastigheter bebyggts enligt planen. kan nämli- gen marknadsvärdet för den eller de obebyggda fastigheterna inom plan- omrädet vara grundat på att fasttgheten skall få bebyggas.

lnlösenbestämmelserna bör cärför omfatta samtliga äldre planer och bestämmelser som skall gälla som detaljplan enligt PBL och vars genom- förandetid har gått ut. dvs. även sådana avstyckningsplaner som saknar förordnande enligt l68å byggnadslagcn. Övriga avstyckningsplaner bör som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 19.2. l) upphöra att gälla.

I fråga om kompensationssättet finns det. som jag ser det. två tänkbara möjligheter. Fastighetsägaren kan antingen få intrångsersättning eller ges rätt att begära att kommunen löser fastigheten. Eftersom restvärdet för en tomt som inte får bebyggas i allmänhet är obetydligt. torde det inte innebä- ra någon större skillnad för kommunens del. ekonomiskt sett. vilken lös- ning man väljer.

När man bedömer effekterna av dessa lösningar måste man emellertid hälla i minnet att kommunens besked om markens an 'ändning inte behö- ver innebära ett ställningstagartde för all framtid. Om fastighetsägaren kompenseras genom en intrångsersättning. varvid han får behålla marken. kommer han. om han sedermera får bygga på marken. att kunna tillgodo- göra sig värdet av bebyggelserätten två gånger. Detta kan inte vara rimligt. Bl.a. av det skälet bör bestämmelserna konstrueras så att kommunen.

IO (')W'I'_L'(lll_g'.3'- _fru'gur ] 9.3 ..?

Prop. 1985/86: 1 423

under de tidigare angivna förutsättningarna. skall vara skyldig att lösa marken päfastighetsägarens begäran-. . . "

Fastighetsägarens rätt till kompensation inträder. somjag nyss har redo- gjort för. i och med att planen ändras eller upphävs. I ett skede närmast efter lagens ikraftträdande kan det emellertid innebära stora svårigheter för kommunen att genast ta ställning till markens framtida användning.

l lagrådsremissen föreslogs därför att kommunen under en övergångspe- riod skall kunna ändra eller upphäva inaktuella planer i avvaktan på att markanvändningen bestäms — utan att därmed riskera inlösenskyldighet. Kommunen skall enligt förslaget ha möjlighet att begära att inlösenfrägan skjuts tipp i avvaktan på att markens framtida användningssätt bestäms.

Lagrådet kritiserar förslaget i denna del och anför (yttrandet s. 133):

Vidare bör inlösenskyldighet föreligga så snart en fastighetsägare efter upphävande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. Domstolen bör alltså pröva frägan utifrån plansituationen i det läge som gäller när tvisten avgörs. Beaktas det sist sagda behöver andra stycket endast ge hänvisning till de materiella och processuella regler som skall tillämpas i mål om inlösen. Vill kommunen gentemot inlöscnanspråk åbe- ropa kommande planläggning kan uppskov eller vilandeförklaring ske om bestämmelserna i rättegångsbalken tillåter det. Härutöver bör emellertid inte kommunerna kunna utverka rådrum. Lagrådet ansluter sig alltså inte till förslaget att inlösenfrägan på kommunens yrkande skall uppskjutas till en särskild rättegäng tio år efter PBL: s ikraftträdande.

Jag kan ansluta mig till lagrådets förslag till uppläggning av inlösenre- geln. Den kommer därmed att få bl.a. den effekten att en osäkerhet om markens framtida användning inte drabbar fastighetsägaren. Om t.ex. bygglov inte kan päräknas när inlösenmälet avgörs bör således inlösen- skyldighet föreligga. Jag äterkommer till detta i specialmotiveringen ( t7 kap. 8 år.

Enligt det remitterade förslaget har inlösenbestämmelsernas tillämpning inte begränsats i tiden. Av flera skäl anserjag det emellertid vara lämpligt med nägon form av tidsbegränsning. Ett skäl är att det är otillfredsställan- de för alla parter att inlösenmöjligheterna hålls svävande under en obe- gränsad tid. Ett annat skäl hänger samman med det förslag till lag om ändring i exprOpriationslagen som är föranlett av PBL-förslaget och som efter remiss den 13 december 1984 har granskats av lagrådet. En av övergängsbestämmelserna till lagförslaget reglerar ersättning för mark som är avsedd för enskilt bebyggande enligt en sådan äldre plan som enligt vad jag nyss har föreslagit inte påförs nägon genomft'.')randetid. Bestämmelsen innebär att. om sådan mark exproprieras eller blir inlöst på annat sätt på grund av talan som väcks före utgången av år l996. ersättningen skall bestämmas på grundval av det marknadsvärde som marken hade vid PBL:s ikraftträdande den ljanuari 1987. Om talan väcks efter utgången av är 1996 och planen då är upphävd eller ändrad. skall marknadsvärdet. som

[9 Övergånge- _l'rågm' [9.3.3

Prop. 1985/86: 1 434

ligger till grund för ersi-ittningen. bestämmas med ledning av de nya plan— förhällandena.

Med hänsyn till de effekter expropriationslagens bestämmelser kan för— väntas få pä löseskillingens storiek kommer inlösenbestämmelsen att leda till olika resultat beroende på om talan väcks före eller efter utgängen av är l996. lnlösenbestämmelsen kommer att ge fastighetsägaren avsett skydd endast om talan väcks före nämnda tidpunkt.

Övervägande skäl talar därför enligt min mening för att inlösenbestäm- melsens tillämpning begränsas i tiden pä så sätt att talan måste vara väckt före utgången av är 19% för att inlösen skall fä ske.

I detta sammanhang vill jag erinra om mitt tidigare framförda förslag (avsnitt 18.2.1) att fastighetsägaren alltid skall få ersättning av kommunen för de avgifter han har betalat för gator. vatten och avlopp. om bygglov senare vägras för ätgärder som. när avgifterna togs ut. förutsattes skulle komma att vidtas. Förslaget avser även avgifter som har betalats före lagens ikraftträdande.

[9.3.4 Pianga/tont/"(Brandt Gator och andra allmänna platser

Jag har tidigare (avsnitt 8.3.1) föreslagit att kommunen skall vara huvud— man för gator och andra allmänna platser inom detaljplanelagt omräde. om inte något annat har bestämts i planen. Eftersom bestämmelserna om detaljplan i PBL enligt vad jag rtyss har föreslagit skall tillämpas även på dagens byggnadsplaner och även på vissa avstyckningsplaner. behövs en särskild övergängsbestämmelse som befriar kommunen frän huvudmanna- skapet i områden med planer av detta slag. Ansvaret för plangenomföran- deti sädana omräden ligger nämligen i dag på fastighetsägarna. Jag föreslår därför en övergängsbestämmelse av den innebörden att kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser inom omräden som vid ikraftträ- dandet omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

Tumtindelnitrgar

Mitt förslag: Tomtindelningar skall fortsätta att gälla som fastighets- planer enligt PBL.

De tomtindelningar som gäller i dag kommer i sak att motsvaras av fastighetsplaner enligt PBL. I likhet med utredningen föreslärjag därför att tomtindelningar av detta slag skall gälla som fastighetsplaner enligt PBL.

19 (')t'ergt'itrgs- _lt'tigur [9.3.3 — [9.3.4

l'rop. 1985/86: 1 425

19.4. Övriga beslut enligt byggnadslagcn I9 ()1'c')"gåll_t:.t- -' . ...i-f frågor I9.4.I Nybyggttacls;/i'irhmt' ]9_4_/

rtlr'ttj'f'irslag: Nybyggnadsförbuden skall — med nägra fä undantag — upphöra att gälla.

Förbud att utföra ätgärder som är att hänföra till nybyggnad gäller för stora delar av landet. Vissa av förbuden följer direkt av byggnadslagens bestämmelser. s. k. legala nybyggnadsförbud (13. 14. 34. 35. 37. 38. 79. 81 och llfls'ä Bl.). Andra har utfärdats av länsstyrelsen eller regeringen för speciella ändamäl (14a. 15. 16. 35. 36. 82. 86. 109 och llfls'å BL). Vilka ätgärder som är att hänföra till nybyggnad framgår av 75.5 byggnadsstad- gan.

Nägon motsvarighet till dagens nybyggnadsförbud kommer enligt vad jag tidigare har föreslagit inte att finnas i PBL. lnte heller tätbebyggelsebe- greppet kommer att behövas och därför inte heller det s. k. tätbebyggelse- förbudet.

Nu gällande detaljplaner bör somjag nyss förordade anpassas till PBL:s regelsystem. Det innebär att de nybyggnadsförbud som i dag gäller beträf- fande dessa planer. med nägra få undantag. bör upphöra att gälla vid PBL:s ikraftträdande. Detta överensstämmer också med utredningens för- slag. som i princip har accepterats av remissinstanserna.

De ojämförligt mest frekventa nybyggrtadsförbuden är de som har utfär- dats pä grund av förestäende planläggning eller planändring (jfr 1421. 15. 16. 35. 36 och Itl9åä BL). Dessa förbud är enligt byggnadslagcn avsedda att vara temporära och kan meddelas endast för en viss tid. De kan emellertid förlängas. 1 praktiken finns det exempel pä mycket långvariga nybyggnadsförbud i avvaktan pä planändring. något som har hämmat bebyggelseutvecklingen i stora omräden.

Anledningen till dessa längvariga nybyggnadsförbud är ofta att kom- munen vill förhindra att alltför stora byggrätter tas i anspråk. Med gällande definition av begreppet nybyggnad innebär förbuden emellertid i praktiken att även ganska mättliga tillbyggnader eller rena komplement till befintlig bebyggelse kan hindras. Även inre åtgärder kan träffas av förbuden. I flertalet fall torde detta inte tjäna syftet med nybyggnadsförbudcn.

Om sädana tidsbegränsade förbud som i avvaktan på planläggning eller planändring ltar meddelats för områden inom äldre stads- och byggnads- planer upphör att gälla. medför det att kommunen. på sätt somjag tidigare har redogjort för. tvingas ta ställning till frågan om och i vilken utsträck- ning marken skall fä bebyggas enligt planen.

Ett stort antal remissinstanser. bl. a. många kommuner. påpekar att det övergängsvis kan uppstå svårigheter. eftersom det framför allt på vissa orter finns ett stort antal starkt föråldrade planer. där bebyggelsen i många

Prop. 1985/86: 1 426

fall inte stämmer överens med planen. Dessa planer är regelmässigt be- lagda med nybyggnadsförbud. (')m förbuden upphävs tvingas kommuner- na. enligt dessa remissinstanser. för att förhindra olämplig bebyggelse att ändra planerna pä kort tid. För egen del anser jag. med hänsyn till den utformning som reglerna om handläggning av bl. a. bygglovsärenden före- släs fä. att några olägenheter at- betydelse inte skall behöva uppkomma. Jag tänker därvid främst på förslaget (avsnitt 12.3.3) att byggnadsnämnden i vissa fall skall kunna besluta om anständ med avgörandet av bl.a. bygglovsansökningar. Det kan t.ex. ske. om kommunen påbörjar arbete med att ändra eller upphäva detaljplanen för det område som bygglovsan- sökningen avser. Om kommunen inte avgör planärendet inom två år. måste dock ansökningen prövas titan dröjsmål. Skulle denna tväärsfrist vara för kort för att planen skall hinna ändras. har kommunen möjlighet att upphäva planen. om förutsättningarna för detta föreligger. En ny plan kan sedan antas. när markens framtida användning har bestämts.

Förbud mot nybyggnad i strid mot fastställd generalplan (135 BL). fastställd stadsplan och byggnadsplan (34 och 109,55 BL) och fastställd tomtindelning (38.5 Bl.") ersätts i de väsentliga delarna med motsvarande förbud enligt PBL i och med att dessa planformer fortsättningsvis kommer att gälla som omrädesbestämmelser. detaljplan samt fastighetsplan. Några övergängsbestämmelser för denna typ av förbud behövs däiför inte.

Vad gäller de nybyggnadsförbud som automatiskt inträder till följd av att kommunfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av general- plan eller ändring av fastställd generalplan (14.5 BL) eller beslutat anta eller ändra en stadsplan (355 BL) torde inte heller några övergängsbestäm— melser behövas. De regler som jag har föreslagit — att byggnadsnämnden skall kunna besluta om anstånd med att avgöra bygglovsansökningar — bör ge kommunen tillräckliga möjligheter att hindra olämplig bebyggelse under handläggningen av sådana planärenden.

I närheten av befästningar m.fl. anläggningar kan enligt 81 och 82.55 byggnadslagcn inte bara nybyggnadsätgärder utan även schaktning. fyll- ning m. fl. ätgärder vara förbjudna. Utredningen har föreslagit att sådana förbud skall gälla under en övergängstid av tre år efter PBL:s ikraftträ- dande. 1 835 byggnadslagcn finns bestämmelser om ersättning och-inlösen i vissa fall. om skada för fastighetsägaren har uppkommit på grund av förbuden. Ersättnings- och inlösenbestämmelserna i 83.5 skall enligt utred- ningens förslag gälla under fyra är efter PBL:s ikraftträdande.

Nägra remissinstanser har ansett att förbuden bör finnas kvar permanent med hänsyn till att det här ofta rör sig om hemliga anläggningar och att frägorna därför inte går att klara av i kommunens fysiska planering. Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 16.3.5) att länsstyrelsen skall ha möjlighet att förordna att beslut om lov inom särskilt angivna omräden skall kunna prövas av länsstyrelsen. "En lösning som enligt min mening bättre ansluter till PBL:s regelsystem än den som utredningen har föreslagit är att förbu—

Hänvisningar till S19-4

19 Övergånge— _fi'åym' [9 .4 . I

Prop. 1985/86: 1 427

den betraktas som sådana förordnanden. Pä sä sätt tillgodoses också remissinstansernas önsken'täl. Jag:-föreslär därför att förordnanden enligt 81 och 8255 byggnadslagcn efter lagens ikraftträdande skall gälla som förordnanden om prövning av länsstyrelsen (12kap. 4 5). Möjligheten en- ligt 83 5 byggnadslagcn att väcka talan om ersättning eller inlösen bör enligt min mening stä öppen under en tid av ett är efter ikraftträdandet.

Enligt 86.5 byggnadslagcn kan länsstyrelsen förordna att nybyggnad inte får ske utan tillständ av länsstyrelsen inom omräden som bör skyddas med hänsyn till förefintlig. frän historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse. fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.

En del remissinsanser har framfört kritik mot utredningens förslag att dessa förbud skall upphöra att gälla vid lagens ikrafttrt'idande.

Genom den ändring som jag tidigare har föreslagit (avsnitt ll.2.2) i förhällande till utredningens förslag skall ett längre gående hänsynstagande till kulturhistoriska värden kunna ske direkt i ärenden om lov utan att skyddsbestämmelser dessförinnan har meddelats i en detaljplan. Bygg- lovsplikt skall visserligen normalt inte gälla för omfärgning. fasadändringzu' m.m. utanför omräden med detaljplan. Möjlighet finns dock för kom- munen att införa bygglovsplikt för varje särskilt område. Det bör i sam- manhanget påpekas att sädana ätgärder inte omfattas av 865 byggnadsla- gen. eftersom de inte utgör nybyggnad.

Somjag nyss nämnde kan länsstyrelsen fa inflytande över bygglovspröv- ningen genom att med stöd av 12 kap. bestämma att beslut i lovärenden inom särskilt angivna omräden skall prövas av länsstyrelsen.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag att förordnanden enligt 865 byggnadslagen som utredningen har föreslagit bör upphöra att gälla när PBL träder i kraft.

Enligt 1225 byggnadslagcn i dess lydelse före den 1 januari 1965 kunde länsstyrelsen meddela förbttd mot nybyggnad. förutom i den utsträckning som medges i 86.5 samma lag. för områden som borde särskilt skyddas pä grttnd av naturskönhct. växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. När naturvårdslagen (1964: 822) infördes. upphörde möjligheten att med- dela sädana förordnanden. Gällande förordnanden fick dock fortsätta att gälla. 1 den mån de grundats pä naturförhällandena ansägs de lämpligen efter hand kttnna utbytas mot förordnanden enligt naturvårdslagen (se prop. 1964: 148 s. 136). Dessa förordnanden bör med hänsyn till de motiv- uttalanden som gjordes 1964 ntl kunna upphöra att gälla.

] enlighet med vadjag nyss anförde beträffande förordnanden enligt 865 byggnadslagcn. bör även de förordnanden som har meddelats av kulturhis- toriska skäl enligt 1225 upphöra att gälla.

[9.4.2 Rivningsjörbnd

Mil/_låfihrlag: Rivningsförbuden skall upphöra att gälla.

I9 Öt'ergt'ili_i.'.s- _li'ägnr

19.4.1—19.4.2

Prop. 1985/86: 1 428

finligt 35115 byggnadslagcn har kommunen möjlighet att bl.a. inom stadsplan meddela tidsbegränsade förbud mot rivning. om det är päkallat frän bostadsförsöriningssynptinkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Dessa förbud är avsedda att vara temporära. l PBL bör. enligt vadjag har föreslagit tidigare (at-'snitt 13.1.2). införas en permanent rivningsreglering.

fått stort antal remissinstanser. bl.a. mänga kommuner. är kritiskt in— ställda till utredningsförslaget att förbuden skall upphöra att gälla. Dessa remissinstanser pekar pä de svärigheter som kan uppstä övergängsvis på grund av att det i mänga kommuner finns stora områden med rivningsför- bud för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och att rivning av sädan bebyggelse enligt utredningsförslaget kan hindras endast om det finns skyddsbestämmelser för bebyggelsen i en detaljplan. Den av utredningen föreslagna möjligheten att vilandeförklara en ansökan om rivningslov un- der tvä är i avvaktan t.ex. på planändring anser remissinstanserna otill— räcklig. Tiden pästäs vara alltför kort för att kommunen skall hinna utföra erforderligt planarbete. särskilt under tiden närmast efter ikrafttrz'idandet av PBL.

Jag har full förstäelse för dessa synpunkter. Med de förslag som jag tidigare har lagt fram (avsnitt 13.1.4) bör det emellertid vara möjligt att komma till rätta med de påtalade olägenheterna. F.nligt dessa förslag skall nämligen rivning kunna hindras av kulturhistoriska eller miljömässiga skäl även om bebyggelsen inte omfattas av en detaljplan med skyddsbestäm- melser. Härigenom kan t.ex. rivningslov vägras utan att kommunen först behöver göra en planändring. Nägra särskilda övergängsbestämmelser an- gäende rivningsförbuden behövs enligt min mening därför inte.

IQ.—1.3 Dispenser

l byggnadslagen och byggnadsstadgan finns ganska omfattande möjlig- heter att meddela dispens från gällande byggnadsförbud och tätbebyggel- seförbud. Däremot saknas bestämmelser som anger hur länge dispenser från olika nybyggnadsförbud skall gälla. Det har förekommit att mycket gamla dispenser har åberopats som skäl för byggnadslov. trots att bl.a. planförutsättningarna kan ha förändrats avsevärt sedan dispensen medde- lades. Detta har varit en olägenhet. och en viss osäkerhet har rätt i frägan om vilket aktualitetskrav som kan ställas på dispenser.

Utredningens förslag att dispenser som har meddelats inom en viss tid före PBL:s ikraftträdande skall utgöra förhandslov enligt PBL har godta- gits av remissinstanserna. Även enligt min mening är detta en lämplig ordning.

Utredningen har vidare föreslagit att sådana förhandslov skall gälla under en tid av fem är från den dag då dispensbeslutet vann laga kraft. Jag har tidigare (avsnitt 12.5.21 föreslagit att giltighetstiden för ett förhands- besked, som motsvarar utredningens förhandslov. maximeras till två är.

]9 Över-gångs— ji't'iltmr l9.4.2——1().4._t'

Prop. 1985/86: 1 429

Eftersom enhetliga regler bör gälla. föreslar jag att giltighetstiden även i dispensfallen skall vara tvä är. Föria'tt regleringen skäll Vilfä meningsfull. bör den tid som äterstär vid ikraftträdandet i intet fall vara mindre än ett är. Därför bör endast dispenser som har meddelats inom ett är före ikraftträ- dandet fä giltighet som förhandslov.

[9.4.4 Särskilt/(1_li'zigur

] viss utsträckning behövs även övergångsregler i fräga om sädan plan- läggning som har päbörjats men inte slutförts vid ikrafttrz'idandet. Följande situationer kan tänkas föreligga:

1. Planarbetet har endast päbörjats.

2. Planen har upprättats och ställts ut men ännu inte antagits.

3. Planen har antagits men någon framställning om fastställelse har inte gjorts.

4. Planen har antagits och framställning om fastställelse har gjorts.

5. Planen har fastställts av länsstyrelsen men fastställelsebeslutet har inte vunnit laga kraft. I likhet med utredningen finner jag att planen i fallen ( och 2 vid behov bör omarbetas. sä att dess innehåll och förfarandet vid planens upprättan- de och handläggning helt stämmer överens med bestämmelserna i PBL. Nägon särskild övergängsregel behövs inte för dessa fall. Jag delar också utredningens uppfattning att planen i fallen 3—5 bör handläggas och prövas enligt äldre bestämmelser och att särskilda övergängsbestämmelser införs för dessa fall.

Vad jag nu har föreslagit bör gälla även för tomtindelningar. Däremot torde det inte finnas behov av att införa motsvarande bestämmelser för regionplaner och generalplancr.

19.5. Vissa övriga övergängsfrågor

l9.5.1 Örerxiktsp/am'r

ll'littjörslag: Alla kommuner skall före den 1 januari 1990 ha antagit en

översiktsplan.

Utredningens förslag att den första marköversikten skall vara antagen inom tre är efter PBL:s ikraftträdande har i stort sett accepterats av remissinstanserna. En del kommuner har dock hävdat att denna tid är för kort. Man framhåller att kommunen inte kan börja upprätta marköversik- ten före PBL:s ikraftträdande som utredningen har förutsatt. eftersom de formella reglerna om upprättande då ännu inte är gällande.

Utredningen har som skäl till sitt förslag anfört dels att en omfattande översiktlig planering under senare år har bedrivits inom kommunerna. dels

I9 (lli-ergångs— ji'åerJr I9.4.3—19.5.l

Prop. 1985/86: 1 430

att kravet på en obligatorisk marköversikt kan förutsättas vara känt flera är före PBL:s ikraftträdande. Utredningen har alltså förutsatt att arbetet med att upprätta marköversikten skall kunna påbörjas före ikrafttrå'idandet. Som jag tidigare har framhällit kan översiktsplanerna. som motsvarar utredningens marköversikter. bygga på dagens kommunöversikter och andra former av översiktliga planer. Arbetet med att upprätta den första översiktsplanen behöver därför inte bli alltför betungande. Arbetet kan givetvis påbörjas före lagens ikraftträdande. ()m förfarandet vid planens tillkomst följer reglerna i 4kap. PBL beträffande samräd. utställning m.m.. måste en översiktsplan som antas efter lagens ikraftträdande anses ha tillkommit i laga ordning. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte. Jag anser att utredningens förslag om en treårig övergängstid är lämpligt avvägt och ansluter mig därför till detta. Det innebär att alla kommuner skall ha antagit en översiktsplan före utgången av är 1989.

[9.5._-7 Gumkaxinadsheslämmelser

Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 10.6) skall gatukostnadsreglerna i PBL i allt väsentligt stämma överens med de nu gällande i byggnadslagen. Dessa tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den ljanuari 1982. Enligt övergångsbestämmelserna skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om gatubyggnadsätgärder som har påbörjats före ikraftträdandet. Över- gångsbestämmelser av i princip samma innebörd finns till gatukostnadsreg- lerna i både stadsplanelagen (1931: 142) och byggnadslagcn (1947: 385).

Frågor om gatttkostnadsersättning skall sålunda i dag prövas enligt flera äldre lagar. I många fall har ersättningar. som avser gatubyggnadsåtgärder långt tillbaka i tiden enligt dä gällande bestämmelser. ännu inte förfallit till betalning. Det kan t.ex. bero på att tomten inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. [ vilken omfattning icke förfallna fordringar återstår att reglera är svårt att bedöma. De torde dock. ätmin- stone i Stockholms kommun. beröra ett stort antal fastigheter och uppgå till betydande belopp. Konsekvenserna av en övergängsbestämmelse om att bestämmelserna i PBL skall tillämpas även på gamla förhållanden är svåra att överblicka. Enligt min mening bör därför övergångsfrägorna lösas på samma sätt som vid lagändringen 1982. Äldre bestämmelser bör alltså tillämpas på kostnader som har uppstått före ikraftträdandet. Denna lös- ning. som formellt skiljer sig från vad jag föreslog i lagrådsremissen. har jag valt på inrådan av lagrådet (yttrandet s. 134). l sak innebär detta dock ingen ändring.

[9.5.3 FastighetsbiIdningsji'ägur

Utredningen har föreslagit att fastighetsbildning för bebyggelseändamål. som har skett under tiden fyra år före PBL:s ikraftträdande. skall utgöra förhandslov att bygga i enlighet med det ändamål för vilket fastighetsbild— ningen har skett. Förslaget har motiverats med att fastighetsbildning för

[9 Öre/"gångs"- [lågor [9.5.1— [9.5.3

Prop. 1985/86: ] ' 431

bebyggelseändamäl enligt praxis har godtagits som skäl att_medge dispens [9 Övergtings- frän radande förbud mot tätbebj-fggelse'. om en viss aktiialitei' har förelegat. [få!—'”"

Enligt min mening är det mindre lämpligt att beslut som har meddelats i ]9'5'3 judiciell ordning skall vara bindande för byggnadsnämndens planmässiga överväganden i bygglovsärenden. Någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del bör därför inte införas. Jag utgår dock från att nuvaran- de praxis kommer att fortsätta. vilket i det övervägande antalet fall kom- mer att leda till samma resultat som med utredningens förslag.

Prop. 1985/86: 1 43"

Hänvisningar till S19-5

20. PBL:s tillämpning på sta-dsförnyelse- och bevarandefrågor

Det historiskt framvuxna kulturlandskapet med sin bebyggelse är en betydelsefull del av värt gemensamma kulturarv. Stävandena att ta till vara detta har i arbetet med PBL tillmätts stor tyngd.

Den framtida byggnadsverksamheten kommer till stor del att innebära kompletteringar och andra förändringar inom redan bebyggda omräden. Nybebyggelsens mera begränsade omfattning och strävan frän mänga häll att hushålla med naturresurserna samt att utnyttja redan gjorda samhällsin- vesteringar gör en sädan utveckling naturlig. Det gäller att ta vara pä det redan befintliga byggnadsbeständet och upprttsta eller bygga om det i takt med förändrade krav och förutsättningar. Utnyttjandet av redan gjorda investeringar i gator. ledningar och serviceanläggningar av skilda slag medför ocksä anspräk pä kompletterande bebyggelse i den redan byggda miljön. Lagsystemet har därför utformats sä att det är anpassat till dels önskemålen att främja och styra sädana önskvärda förändringar av bygg- nader och bebyggelseomräden och dels behovet av att bevara kulturhisto— riskt och miljömässigt värdefull bebyggelse. Som en sammanfattning av vad jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen vill jag därför nu ange de viktigaste punkterna. där den nu föreslagna lagstiftningen fär särskild betydelse för stadsförnyelse— och bcvarandefrägorn'a.

20.1. Stadsförnyelse

Inledningsvis vill jag peka pä nägra avgörande skillnader beträffande reglering av ny bebyggelse jämfört med förändringar av befintliga bebyg- gelse-miljöer och byggnader.

Vid första planläggning av obebyggd mark ställs de samhälleliga kraven med tttgängspunkt i generellt formulerade sociala. tekniska och ekonomis- ka krav. ! allmänhet skall alla förändringar ske under en kort tidsperiod under vilken en ny sammanhållen bebyggelsemiljö växer fram med stark samhällskontroll av tidsschemat.

Vid stadsförnyelse däremot finns redan en stor del av den avsedda framtida miljön. vilken mänga gänger har tillkommit under andra admini- strativa och tekniska förutsättningar och sedan kanske undergätt förslitv ningar och planerade eller oavsedda förändringar. lnom omrädena finns också en befolkning som både påverkat miljön och formats av dess förut- sättningar. Avscdda förändringar kan mänga ganger genomföras endast under läng tid och planeringen mäste dä förutsätta en tidsmässigt utdragen ft'irnyelseprocess eller t.o.m. förutsätta en kontinuerlig längsam föränd— ring som ett normaltillständ. Den befintliga bebyggelsen och redan gjorda investeringar behöver tillvaratas som en resurs. Ny planläggning. ombygg- nad och kompletteringar bör utgå ifrän befintliga kvaliteter och resurser sä

3!) PBL:s lil/- Iämpning på studs--

_förnyels'e- ut'/1

lat-'t'nrmn/q/i'ägur 2().[

Prop. 1985/86: 1 . . 433

att husens och områdets goda egenskaper utnyttjas. Lagstiftningen mäste kunna främja en sädan utveckling-Och möjliggöra att stor" hänsyn kan tas till de lokala fi.")rutsättningarna sä att önskvärda förändringar i befintliga miljöer kan komma till ständ.

Närjag nu gär in pä de enskilda punkter i lagförslaget som får särskild betydelse för stadsförnyelsearbetet. vill jag börja med de olika planfor- merna och deras tillämpning och därefter peka pä nägra förslag som rör det materiella innehället i bebyggelseregleringen. Slutligen kommer jag att uppehälla mig nägot vid bestämmelserna om bygglov. rivningslov och

marklov.

2().[.[ PIunsysn'nu'r

Jag räknar med att (it'erxierplunen kommer att fä stor betydelse i stads- förnyelsesammanhang. Genom översiktsplanen kan kommunen ange vilka omräden som behöver förnyas och besluta om riktlinjer för förnyelsens omfattning. Riktlinjernas innehåll fär dä anpassas efter behovet i varje omräde allt ifrän en total karaktärsfötändring av bebyggelsen — t.ex. övergång frän gles smähusbcbyggelse till ett nytt centrumomräde med llerbostadshus. butiker och serviceinrättningar av olika slag — till ett bevarande med inslag av försiktig förtätning och komplettering med viss service. t.ex. ett daghem. En viktig uppgift i sammanhanget — framför allt när det är fräga om ändring av översiktsplanen för ett begränsat omräde — är att klara ut tralikfrägor. inte minst vad gäller kollektiv trafik. tillgång till friytor för lek och rekreation och andra för omrädet gemensamma funktio- ner.

Översiktsplanen skall säledcs mer eller mindre detaljerat ange de fysiska ramarna för stadsförnyelsen. Den kan och bör emellertid ocksä utnyttjas som ett samordningsintrument i den kommunala verksamhetsplaneringen. Beslut som har fattats i form av t. ex. bostadsförsörjningsprogram. beva— randeprogram för värdefull bebyggelse och program för barntillsyn. äldre- omsorg och annan social omvärdnad liksom för kultur- och fritidssektorn bör — i den män de har anknytning till markanvändningst'rägor — samman- vägas i översiktsplanen. En samordning med kommunens ekonomiska planering är givetvis nödvändig. Översiktsplanen kommer härigenom att behandla inte bara var och hur stadsförnyelsen bör ske utan även när. Med andra ord blir översiktsplanen ett underlag för fördelning av resurser av olika slag i både tid och rum.

[html/plutten motsvarar i allt väsentligt dagens stadsplan och byggnads- plan och kommer säledes att fä samma styrfunktion för stadsförnyelsen som dessa. Pä nägra punkter sker dock förändringar som fär betydelse i stadsförnyelsesammanhang. Först vill jag dä nämna att PBL:s detaljplan förutsätter en tydligare reglering och redovisning av allmänna platsers funktion och utformning (5 kap. 7 & första stycket 6). Den yttre miljön i staden är väsentlig hade med avseende pä hälsa och säkerhet och när det

2!) PBL.-s tt"!!— It'impning på stat/.r-

I/i'jrnj'u/x'e- (a'/1

[Jct'urmtdcj/i't'igur 30. / —3(_I. [ . [

Prop. 1985/86: 1 434

gäller att skapa trivsel och hemkänsla i ett omräde. Här vill jag erinra om att regeringen har uppdragit ät planverket att bedriva utvecklings— och informationsverksamhet rörande den yttre miljöns utformning med en redovisning den 1 september 1985. Till den yttre miljön hör även kvarters- marken. vari kommer att ingä flertalet av dagens specialområden. Också här kommer PBL:s detaljplaneinstitut att innehålla vidgade styrmöjligheter i syfte att skapa och befästa trygga. funktionella och trivsamma miljöer.

När det gäller byggnaderna kommer man liksom hittills att kunna reglera deras användning. storlek. placering och yttre gestaltning. Som jag närma- re kommer att redovisa i specialmotiveringen (5 kap. 7 & första stycket 2 och 3) anserjag att regleringen av användningen i vissa fall skall kunna gä nägot längre än i dag. bl. a. vad avser andelen lägenheter av olika slag och storlek i bostadshus. Även möjligheterna att reglera verksamheter inom ramen för vad som i dagens planer brukar benämnas handelsändamäl ökar nägot. Därigenom kommer kommunerna att i viss utsträckning kunna päverka även det kommersiella serviceutbudet. "fill nyheterna när det gäller byggnadsregleringen hör även en möjlighet att utfärda skyddsbe- stämmelser för särskilt värdefulla byggnader (5 kap. 7 & första stycket 4"). Jag äterkommer till detta när jag behandlar bevarandefrägor (avsnitt 20.2).

Även om de förbättringar av detaljplaneinstitutet som jag nu har berört är betydelsefulla. bedömer jag dock att de ändringar som gäller plange- nomförandet är ännu viktigare. Jag syftar dä bl.a. på förslagen att varje detaljplan skall ha en viss genomförandetid (5 kap. 5 äl. att planen skall åtföljas av en särskild genomförandebeskrivning (5 kap. [Gå) och att principerna för fastighetsbildning och för inrättande av gemensamhetsan- läggningar skall kunna anges i planbestämmelser och preciseras i en fas- tighetsplan (5 kap. 75 första stycket 12 och 6 kap. 3— 16 5.5).

Vidare bör här nämnas förslaget att kommunen efter genomförandeti- dens slut fär rätt att lösa mark som inte här bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen (6 kap. 24.5). Samtliga dessa bestämmelser liksom mänga av de bestämmelser som nu gäller och som avses få sin motsvarighet i PBL syftar till att antagna detaljplaner verkligen blir genom— förda i praktiken. När så inte sker uppstär ofta problem av olika slag. Det kan t.ex. resultera i att otrivsamma miljöer upppkommer och att gjorda investeringar inte blir utnyttjade fullt ut eller rent av inte alls.

Jag vill i detta sammanhang ocksä framhälla de nyheter som ligger det förslag till lag om exploateringssamverkan som jag avser att lägga fram senare denna dag. Det förslaget innebär nya möjligheter för fastighetsägare att i samverkan genomföra kommunala planintentioner i enskild regi. För- slaget innehäller också ett regelsystem som möjliggör en värdeutjämning mellan de fastigheter som deltar i exploateringssamverkan. Härigenom blir det möjligt att välja planläggningsalternativ som inte behöver styras av den rådande fastighetsindclningen. Dessa möjligheter torde innebära förbätt- rade möjligheter att genomföra bl. a. stadsförnyelseätgärder.

20 ['BL.'.9 til/- lfimpm'ng på studs- .[Yirnyelse- och

bct'arundcfrågor 20. [ . [

Prop. [985/86: ] 435

I samband med att jag presenterar förslaget till lag om exploateringssam— verkan kommer jag ocksä att redovisanägra exempel soii'if'lantmäteriver- ket har utarbetat och som visar hur esploateringssamvcrkan kan tillämpas (. ex. vid stadsförnyelse.

Detaljplaner som inte har genomförts har ofta efter nägon tid framstått som otidsenliga och därför behövt ändras. ] avvaktan pä en planändring har man då ibland utfärdat nybyggnadsft'irbud för att förhindra ett plange- nomt'örande. Eftersom nybyggmtdsförbud som utfärdats i avvaktan pä planändring alltid är tidsbegränsade och således endast temporärt sätter planen ur spel. har de i praxis i princip inte ansetts inverka på värdet av outnyttjade byggnadsrätter. Som jag tidigare har påpekat har kommunerna iakttagit stor försiktighet med att ändra eller upphäva dessa planer. även sådana som har blivit ft'iråldrade. Detta har lett till låsta situationer där utnyttjandet av en gällande plan förhindrats genom nybyggnadsförbud samtidigt som det inte har bedömts möjligt att utarbeta någon ny plan. Ofta har det gällt centrala stadsområden samt fritidsbebyggelseomräden som ligger nära större tätorter och därför är utsatta för ett permanentnings- tryck. [ längden är sådana lästa situationer ohållbara både för samhället och för tastighetsägarna. Det är mot bakgrund härav som jag föreslår systemet med genomförandetider. som bl. a. innebär att en detaljplan vars genomförandetid har gått ut får ändras eller upphävas utan att rättigheter som har uppkommit genom planen behöver beaktas (5 kap. ll å andra stycket). Detta nya system bör somjag tidigare har redogjort för genom en övergängsbestämmclse göras tillämpligt även på nu gällande stads- och byggnadsplaner ( 17 kap. 4 s). Förutsättningarna för att genom planändring- ar lägga grunden för en önskvärd stadsförnyelse förbättras härigenom . enligt min bedömning betydligt. Äldre. inaktuella planer. som har tillkom- mit under en tid då stadsförnyelsen i stor utsträckning tänktes ske genom rivning och nybyggnad. utgör nämligen i dag hindei för en varsam stadsför- nyelse där befintliga miljövärden tas till vara.

] PBL:s plansystem ingår även den nya planformen onu-ådcslwxräm- IHL'IA'L'I' (5 kap. lö och 17 så). Sådana bestämmelser skall kommunen kunna anta för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett nationellt intresse enligt NRL. Till skillnad mot detaljplanen är områdes- bestämmelserna tänkta att komma till användning främst i lägen där bin- dande bestämmelser behövs endast i nägra få avseenden. (')mrädesbestäm- melser skall inte kunna gälla inom ett område med detaljplan. Det ligger i sakens natur att ett område där stadsförnyelse är aktuell vanligen kräver den mer fullständiga reglering som en detaljplan kan ge. Enligt vadjag har erfarit har emellertid den försöksverksamhet som planverket bedrivit i nägra kommuner visat att omrädesbestämmelser i vissa fall temporärt kan fylla en uppgift som ersättning för en helt inaktuell äldre stadsplan för att sedan i sin tur ersättas av detaljplaner efter hand som olika byggnadspro- jekt blir aktuella. litt sädant förfarande kan i vissa speciella fall var lämp-

20 PBL:s rill- film/min;: pu .YIllt/S- li'ir/z_vel.ts'- och hrt'urundq/i'ägr>r 2(').I ./

Prop. 1985/86: 1 436

ligt men förutsätter da att det finns en tillräckligt detaljerad översiktsplan för området i fråga som grttnd för omrädesbestämmelserna.

'fill bilden av plansystemct hör även de förfarandebestämmelser som reglerar planläggningsprocessen Jag har tidigare redogjort för mina förslag i den delen och vill därför nu begränsa mig till nägra punkter som rör detaljplaneläggningen och somjag anser vara av särskild betydelse i stads- förnyelsesammanhang.

Först vill jag framhälla betydelsen av att PBL tillförsäkrar hyresgäster och boende ett inflytande pä planläggningen. Det ärju i första hand deras dagliga miljö som planerna syftar till att mer eller mindre. förändra. Dagens praxis att inte alls tillerkänna de boende nägon rätt att föra talan i detalj- planeärenden - och inte heller i ärenden om dispenser och byggnadslov - uppfattas därför som mycket otillfredsställande.

Avskaffandet av den statliga fastställelseprövningcn är betydelsefull av två skäl. Dels bör det bidra till en snabbare planprocess. vilket är värde- fullt för alla parter. dels innebär det en markering av att huvuvdansvaret för att förverkliga stadsförnyelsen och att lösa de problem som kan tipp- komma i samband därmed vilar på kommunerna i samverkan med dem som är direkt berörda.

Möjligheterna att tillämpa ett s. k. enkelt planförfarande. sä att planlägg- ningen kan ske snabbt och på ett sätt som är anpassat till behovet i det enskilda fallet. torde ibland kunna komma till användning i stadsförnyelse- sammanhang. Med tanke pä att en regelrätt planändring skapar större klarhet för framtiden än en dispens anser jag att detta förfarande är att föredra. så snart det inte är fräga om helt obetydliga avvikelser från gällande plan.

JO./..? De! materiel/u inne/Mille! [ hcbyggelse/'eglvringen

När det gäller helt nya hus skiljer sig kraven i PBL inte på något avgörande sätt från motsvarande bestämmelser i byggnadsstadgan. En nyhet är dock att särskilda bestämmelser införs rörande undermarksbyg- gandet. bl. a. i syfte att minska risken för skadlig inverkan på omgivningen (3 kap. 2 ä). Det bör ocksä nämnas att föreskrifterna om en byggnads yttre utseende och placering inom tomten har fått en utformning som medför att anpassning till omgivningen både kan och skall göras med hänsyn till vad omgivningen kräver i varje särskilt fall (3 kap. I 5).

[ fräga om ändringar av befintliga byggnader föreslår jag däremot en uppläggning i PBL som avviker frän dagens ordning. Som en grundregel bör gälla att alla ändringar skall utföras på ett varsamt sätt så att byggna- dens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska. historiska. kulturhisto- riska. miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Utöver denna grundregel bör gälla särskilda bestämmelser för tillbyggnader. ombygg- nader rcsp. andra ändringar. Kortfattat innebär dessa bestämmelser föl- jande.

.?U PBL:s" lil/- lämpning på NINJA"-

_/i')'rn_ve/s't'- ()(/I In't'nrunt/(jfi'z'igur 2().l.I—ZU.I.3

Prop. 1985/86: 1 4 . 'N —_I

Vid tillbyggnader avses samma krav gälla för den tillkommande delen som för ett helt nytt hus. Vissa följdki'äv kan även riktas "mot" den befintliga byggnaden.

Vid ombyggnad varmed menas bygglovspliktiga åtgärder som avse- värt förlänger brukstiden för byggnaden samt inredningsätgärder som syf- tar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden skall den del av byggnaden som byggs om. tillföras de egenskaper som föreskrivs för nya byggnader i sädan omfattning och pä sådant sätt som följer av särskilda ombyggnadsföreskrifter. som skall meddelas med stöd av PBL. Även vid ombyggnad av en del av en byggnad kan vissa följdkrav mot andra delar av byggnaden bli aktuella.

När det gäller annan ändring än tillbyggnad eller ombyggnad skall bc- stämmelserna för nya hus tillämpas i skälig omfattning. Krav skall endast ställas pä utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och på funktionen av konstruktioner m.m. som päverkas av ändringen. Några följdkrav pä byggnaden i övrigt skall således inte kunna ställas i dessa fall.

En annan nyhet är att kommunen i omrädesbestämmelser eller detalj— plan kan ställa lägre krav än vad som följer av vad jag nyss har sagt. under förutsättning att bebyggelsen inom det avsedda omrädet fär långsiktigt godtagbara egenskaper.

Som jag redan har nämnt anser jag att den yttre miljöns utformning är väsentlig i stadsbyggandet. Här kommer PBL att i nägra betydelsefulla hänseenden avvika frän vad som nu gäller. Bl.a. innehåller lagförslaget ett krav att tomter skall vara tillgängliga för och kunna nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga. om det inte är obefogat med hänsyn till tetTängförhällandena (3 kap. 15; första stycketS). Kravet på handikappanpassning skall således inte bara avse byggnader och vägen fram till dem utan även utemiljön i deras närhet. Även handikappade människor harju ett berättigat intresse av att kunna vistas utomhus. och det är därför viktigt att utomhusmiljön utformas med hänsyn till detta.

Av särskild betydelse i stadsf'örnyclsesammanhang är också de ändring- ar som jag föreslår i fråga om skyldigheten att anordna utrymmen för parkering (3 kap. l5 ä första stycket 6). Till skillnad från nu skall en fastighetsägare vara skyldig att i skälig utsträckning tilllgodose det parke- ringsbehov som härrör från hans tomt även om det inte kan ske på den egna tomten. Vidare skall. om en tomt inte är tillräckligt stor för att kunna rymma både parkering och erforderliga friytor för lek och utevistelse. kravet pä friytor prioriteras (3 kap. l5 & tredje stycket). Det torde bli ganska vanligt att parkeringsbehovet mäste tillgodoses utanför den egna tomten. och inte sällan kan det bli aktuellt att inrätta en gemensamhetsan- läggning för detta ändamäl. Jag förutsätter att frägor om ordnande av såväl friytor som parkering i sådana fall regelmässigt behandlas i detaljplanen och vid behov även i en fastighetsplan.

Byggnadsnämnden får enligt förslaget möjlighet att kräva inte bara att

20 PBL:s" lill- It'implu'ng pil studs-

jå'irrfvelxc- (N'/I

bc t '(u'umltffi'ågr "' 30. l.]

Prop. 1985/86: 1 438

befintlig växtlighet som är störande för omgivningen tas bort titan också att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras (3 kap. 17 .s'). Båda typerna av krav skall kunna avse säväl bebyggda som obebyggda tomter.

Bestämmelserna för tomter skall i tillämpliga delar och i skälig omfatt— ning gälla även för allmänna platser och för omräden för andra anläggning— ar än byggnader. t.ex. idrottsanläggningar. smiftbätshamnar och upplags- platser (3 kap. 18 s").

Bestämmelserna om utformningen av allmänna platser har givetvis ett direkt samband med de föreskrifter om redovisningen härav i detaljplaner som jag nyss berörde. Likasä finns ett samband med bestämmelsermt om fastighetsägarnas skyldigheter att betala kommunens kostnader för anläg- gande och förbättring av gator och andra allmänna platser. s. k. gatukost- nader (6 kap. 3 f —38 N').

Som jag tidigare föreslagit (avsnitt l0.o.2) bör dock vissa ändringar göras i förhållande till de nu gällande gatukostnadsbestämmelserna. Ändringarna syftar dels till att stärka fastighetsägarnas ställning bl. a. genom att samräd med dem skall ske dä förslag till uttag av gatukostnadcr upprättas. Änd— ringarna syftar också till att främja en smidigare handläggningi kommunen genom att rätten att besluta om uttag av ersättning för gatukostnader skall kunna delegeras frän kommunfullmäktige till nägon lämplig kommunal nämnd. Jag vill ocksä erinra om att det på förslag i budgetpropositionen (prop. [984/85: |(l(). bil. l3 s.4b. BoU l3. rskr230) införs möjligheter till statlig finansiering av vissa gatukostnadcr.

Hänvisningar till S20-1

20.1.3. Bygglov. rivningslov och marklov

Vad beträffar skyldigheten att söka lov kontmer PBL:s föreskrifter att rätt väl motsvara dagens situation sävitt rör stadsft'irnyelset'rägor. ] viss ökad utsträckning kommer dock lov att krävas för förändringar av den yttre miljön. t.ex. anordnande av parkeringsplatser annat än pä tomter för en- eller tväbostadshus (8 kap. 2! %$ 8).

Däremot kommer vissa mycket betydelsefulla förändringar att inträffa i fråga om förutsättningarna för lov. Förändringarna hänger samman med ett av huvudsyftena med PBL—reformen. nämligen och att åstadkomma en större frihet och bättre infiytande för enskilda människor och en tydligare gränsdragning än i dag mellan samhällets och fastighetsägarnas befogen- heter.

Dagens system inrymmer en hel rad olika typer av nybyggnadsförbud frän vilka emellertid dispens i de flesta fall kan beviljas. om särskilda skäl föreligger i det enskilda ärendet. Den enskilde har dock ingen rätt att få dispens. Till nybyggnad räknas inte bara uppförande av nya hus utan även vissa ändringar. ibland även tämligen obetydliga sädana. av befintliga byggnader enligt en ganska sväröverskädlig reglering i 75 å byggnadsstad- gan. Syftet med nybyggnadsbegreppet och förbuden mot nybyggnad i olika

20 PBL.-x rill— Iz'impning på .vluds— _li'irnyr'lsu- m'll

fwt'urunde/i'ågm' 2!).I.2—3(). 1.3

Prop. 1985/86:l 439

situationer är främst att förhindra investeringar som är eller kan visa sig vara olämpliga frän samhällets synpunkt och som'k'an leda till förhöjda inlösenkostnader. Jag anser att ett system som inrymmer sä mänga osäker- hetsfaktorer inte kan accepteras.

F.n strävan vid utformningen av PBL har varit att minska antalet beslut av dispenskaraktär. dvs. att ett lov skall förutsätta att undantag medges från ett förbud efter en skönsmässig prövning. Helt kan man dock inte avvara möjligheterna att göra mindre avvikelser från planbestämmelser i enskilda fall det skulle kräva en orimligt stelbent och detaljrik lagstift- ning. Av intresse i stadsförnyelsesammanhang är främst följande.

Möjligheterna att belägga ett område med nybyggnadsförbud i avvaktan på en ny detaljplan eller en planändring avskaffas. Fastighetsägaren kan således inte hindras att bygga i överensstämmelse med en detaljplan. Så länge genomförandetiden löper kan planen inte heller ändras utan ägarens medgivande eller utan att nya förhållanden av stor allmän vikt inträtt. Om planändring sker under genomförandetiden. har fastighetsägaren rätt till ersättning för den skada som ev. drabbar honom. (5 kap. ll & första stycket och l4kap. 5s'). Den enskilde får således ett mycket starkt skydd under genomförandetiden. Efter genomförandetiden gäller visserligen helt andra förutsättningar i fråga om planändring (5 kap. ll & andra stycket). men så länge planen gäller finns också rätten att få bygga enligt planen kvar. Den enda motsvarigheten till ett byggnadsförbud som kommer att finnas är att byggnadsnämnden kan besluta om anständ med behandlingen av en ansö- kan om lov i högst två är (8 kap. 23 å). Längre än så skall den enskilde inte behöva sväva i ovisshet om de planmässiga förutsättningarna för en öns- kad ätgärd.

Inte sällan aktualiseras ändringar på en byggnad som i något hänseende strider mot gällande detaljplan. Ätgärdcns tillätlighet beror då i dag på om den hänförs till nybyggnad eller ej. Nybyggnad färju inte ske i strid mot planen. om inte dispens beviljas. [ PBL anges en krets av ätgärder med byggnader som får utföras även om byggnaderna strider mot en plan. förutsatt att åtgärden som sådan står i överenstämmelse med planbestäm- melserna (8 kap. 11 s" tredje stycket). Kretsen är vidare än de åtgärder som i dag inte hänförs till nybyggnad. Den enskilde får härigenom större befo- genheter att utnyttja sin fastighet pä ett från hans synpunkt ändamålsenligt sätt. Härigenom bör risken för förslumning kunna minska betydligt. Vär- det av att bebyggelsen hålls i stånd i ökad omfattning anserjag vara så stort att det klart överväger riskerna för högre inlösenkostnaderi vissa fall.

I de fall en tilltänkt åtgärd i sig är planstridig. mäste planändring ske för att ätgärden skall kunna genomföras. Många gånger kan härvid ett enkelt planförfarande tillämpas (5 kap. 28 å). Ibland är det dock fråga om så begränsade avsteg att även ett sådant förfarande framstår som onödigt. För sådana situationer där en mindre avvikelse inte motverkar planens syfte blir det enligt PBL möjligt att ge lov utan hinder av att ätgärden är

20 PBL:s til/- lämpning på stads- _/i'irn_vclxe- (N'/l

[n'ramndefkågur 20. I .3

l'rop. 1985/86: 1 440

planstridig (8 kap. ll ; femte stycket). Här blir det dock alltjämt en bedömning fran fall till fall av vad som är lämpligt.

En nyhet i PBL är att byggnadsnämnden föresläs få möjlighet att ge lov för tillfälliga åtgärder i de fall förutsz'ittningar för lov annars saknas (a' kap, [4 s). Möjligheten avser inte som enligt 56.5 2 mom. byggnadsstadgan bara uppförandet av tillfälliga byggnader utan även ändrad användning av byggnader eller delar av byggnader eller ianspräktagande av mark för nägot annat ändamäl än byggande. Tiden för den tillfälliga användningen föreslas kunna bli ända upp till tio är med möjligheter till förlängning till sammanlagt högst tjugo är. Bestämmelserna kan i stadsförnyelsesamman— hang komma till användning på olika sätt. En ny verksamhet. t.ex. ett daghem. kan behöva inrymmas tillfälligt i ett bostadshus i avvaktan pä att permanenta lokaler kan byggas. Ett garage som för dagen inte är fullt utnyttjat kan delvis användas som lager. varvid en omprövning av behovet av garageplatser kan ske senare. En tomt där byggnaden har rivits kan utnyttjas för parkering om den inte genast skall bebyggas igen.

20.2 Bevarande

.?()._7.I Allmän!

Jag övergär nu till att översiktligt sammanfatta inriktningen och utform- ningen av PBL:s regelsystem för att bevara kulturvärdena i den fysiska miljön. l-"örst vill jag förtydliga vad jag avser med ordet kulturvärden. l skilda sammanhang har man sökt ett samlande begrepp för de vetenskapli- ga och upplevelsemässiga värden i bebyggelsen som huvudsakligen har sin grund i historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och konstnärliga värde— ringar. Jag vill exempelvis erinra om saneringsutredningens definition av begreppet kulturhistoriskt värde som "de värden. uppfattbara för ett sam- hälles medborgare. som kan tillmätas en byggnad utöver dess nytto- värde". Samma synsätt som läg till grund för saneringsutredningens med- vetet vida definition av kulturhistoriskt värde har varit vägledande för mig däjag talar om kulturvärden i bebyggelsen och kulturlandskapet.

Det är givet att motiven för bevarande förändras och att synen pa vad som är mer eller mindre värdefullt inte förblir densamma. De senaste decenniernas utveckling har också inneburit betydande äsiktsförskjutning- ar i dessa avseenden. Den har exempelvis fört med sig en ny betoning av de sociala skälen för att bevara en historisk kontinuitet i miljön och att förena förnyelsen med en varsam förvaltning av kvaliteterna i den befint- liga bebyggelsen. Den har ocksä fört med sig en mycket starkare betoning av det lokala perspektivet pä bebyggelsens och kulturlandskapets värden. Samtidigt har tyngdpunkten i planeringen för bevarande ytterligare för- skjutits frän enstaka. särskilt värdefulla kulturminnen till samlade kultur— miljöer. ] den här utvecklingen har både målet att bevara och formerna för bevarande mer och mer integrerats i kommunernas fysiska planering.

30 PBL:s" lil/- lamp/ting pil sim/_r-

_fi"irn_vel.w— ()(/l lu't'urumle/i'ågur 2f).l.3—3().2.l

Prop. 1985/86: ] 44|

Det är mot denna bakgrund som man skall se de inslag i PBL som syftar till att stärka de grundläggande._kraven pä bevarande avi—kulturmiljön i planerings- och byggnadsverksamhcten och att därvid ge kommunerna ett ökat ansvar och bättre instrument för att hävda dessa krav.

Innan jag sammanfattar regelsystemet för bevarande i PBL. skall jag i korthet erinra om vissa grunddrag i den nuvarande lagstiftningen till skydd för kulturvärdena i den fysiska miljön.

20.2.2 Nllt'm'anclv lagstiftning till skydd för It'll/ltn't'än/en i den fysiska miljön

I dagens byggnadslagstiftning ges de grundläggande reglerna för att ta tillvara bebyggelsens kulturvärden i 9 och 38 åå byggnadsstadgan.

Enligt 9 & gäller för all planläggning att bebyggelse med särskilt värde frän historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt skall bevaras.

Enligt 38 ;s första stycket gäller allmänt att en byggnad skall ges sädan utformning och färg. som stads- eller landskapsbilden fordrar och som är lämplig både för byggnaden som sädan och för en god helhetsverkan. Genom en lagändring som trädde i kraft den ljuli 1980 (prop. 1979/80: 149. SFS l980: 337) har till första stycket lagts den bestämmelsen att inom ett område som utgör en värdefull miljö särskild hänsyn dessutom skall tas till omrädets egenart. Enligt 38 å andra stycket fär en byggnad som är av större värde frän historisk. kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyg- gelse i grannskapet.

Olika styrmedel har i praxis utvecklats för att säkerställa bevaran— deintressena i den fysiska planeringen. [ kommunöversikter och omrädes- planer har områden med värdefull miljö avgränsats och riktlinjer getts för hur den yttre miljön i omrädet bör behandlas. Genom särskilda beslut. som i princip kan jämställas med översiktsplanernas riktlinjer. har också sa- dana omräden utpekats där särskild hänsyn skall tas enligt 38äförsta stycket byggnadsstadgan.

Genom stads- och byggnadsplaner kan riktlinjer för bevarande och an- passning preciseras och ges självständig rättsverkan i form av planbestäm- melser.

lnom ett stadsplanelagt område eller ett omräde där det råder nybygg- nadsförbud i avvaktan pä stadsplan kan kommunen med stöd av 35 as' byggnadslagcn utfärda ett tidsbegränsat förbud att riva kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Ett bestående rivningsförbud kan däremot inte utfärdas med stöd av dagens byggnadslagstiftning.

Länsstyrelsen kan med stöd av 86 %% byggnadslagcn förordna att nybygg- nad inte fär utföras titan länsstyrelsens tillständ inom sådana områden utanför detaljplan som särskilt bör skyddas pä grund av sina kulturvärden.

Länsstyrelsen kan ocksä med stöd av naturvärdslagen förordna om

2!) PBL :.s' lil/-

[Kim/min;: på xtra/.v- jå'irnycls'e- och hat'urunde/i'ågur 20.2.I —2().2.2

Prop. 1985/86: 1 442

skydd av kulturvärden i landskap som människan präglat genom odling. hävd och bebyggelse. 1 det här sammanhanget vill jag också erinra om att reglerna om hänsyn till naturvårdens intressen i skogsvärdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark syftar till att även kulturvärdena i landskapet skall tas till vara.

Kulturminnesvårdens s. k. speciallagstiftning slutligen omfattar i första hand lagen om fornminnen. lagen om byggnadsminnen och bestämmelser- na om byggnadsminnesmärken i kungörelsen (19201744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Speciallagstiftningen syftar till att skydda kulturhistoriskt värdefulla enskildheter eller monument och är således inte avsedd för skydd av värdefulla områden eller miljöer. Av samma karaktär är lagstiftningen om statens tillsyn över kyrkobyggnader och bcgravningsplatser. som till ett huvuvdsyfte har att tillvarata kultur- minnesvårdens intressen.

20.2.3 PBL:s regelsystem för bevarande

Generella regler om hänsyn till kulturvärdena i den fysiska miljön ges både i PBL och NRL. Först vill jag sammanfatta de grumlliiggunde krut- på varsamhet och hänsyn som ges i 3 kap. PBL.

För uppförande av nya byggnader gäller den grundregeln att de skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena pä platsen. Byggna— den skall ocksä ha en yttre form och färg som är lämplig för byggnaden och dess omgivning (3 kap. 1 s). Motsvarande krav på anpassning till omgiv- ningens karaktär och kvalitet gäller för ändring och underhåll av byggnader (3 kap. 1() och 13 åå).

Med PBL införs också ett grundläggande krav pä varsamhet vid alla ändringar av en byggnad (3 kap. 10 5). Som jag har betonat förut (avsnitt 11.2. 1 .) gäller detta varsamhetskrav byggnader i allmänhet och således inte bara byggnader med särskilda kulturvärden. Också beträffande underhåll av byggnader införs en generell bestämmelse om hänsyn till byggnaders kulturvärden (3 kap. 13 5).

Ett visst områdes kulturvärden bestär och bestäms inte enbart av bebyg- gelsen utan även av exempelvis gator och torg. trädgårdar. inhägnader etc. Generella krav på hänsyn till dessa värden införs därför också i fråga om andra anläggningar än byggnader (3 kap. 14 å). tomter som tas i anspråk för bebyggelse (3 kap. 15 å). allmänna platser samt omräden för andra anlägg- ningar än byggnader (3 kap. 18 å).

Med stöd av dessa grundläggande regler om varsamhet och hänsyn bör. som jag tidigare framhällit (avsnitt 11). sädana krav kunna ställas vid nybyggnad. ändring och underhåll att ett områdes särskilda kvaliteter kan tas till vara. Av det skälet harjag ansett att någon ytterligare bestämmelse som motsvarar 38 5 första stycket byggnadsstadgan om särskild hänsyn i värdefulla miljöer inte erfordras i PBL.

20 PBL:s Ill/— liimpning på stads- ji'irnvelse- och

bevarande/ingar 2022—2023

Prop. 1985/86: 1 443

Av samma grundläggande karaktär som de allmänna reglerna om var- samhet och hänsyn är för'bttdet_;att förvanska byggnader-som är särskilt värdefulla frän historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig syn- punkt eller som ingär i en samlad bebyggelse av denna karaktär (3 kap. 12 ä). I förhållande till 38 & andra stycket byggnat'lsstadgan innebär PBL säledes den ändringen. att det generella förvanskningsförbudet utsträcks till att gälla ocksä byggnader som ingår i omräden som är särskilt värde- fttlla.

Beträffande de utgångspunkter som skall gälla för tillämpningen av bestämmelsen om särskilt värdefulla byggnader hänvisar jag till vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.2.2) och till specialmotiveringen (3 kap. 12 s*).

Det till lagrädet remitterade förslaget till NRL innehäller i likhet med PBL grundläggande bestämmelser till skydd för kulturvärdena i den fysis- ka miljön (2 kap. 6 & NRL). Dessa bestämmelser skall tillämpas bl. a. vid planläggning och prövning av ansökningar om bygglov och förhands- besked enligt PBL (2 kap. 2 & PBL). NRL:s bestämmelser innebär att omräden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av sin natur— skönhet. vetenskapliga eller kulturella värden eller med hänsyn till frilufts- livet sä längt som möjligt skall skyddas mot ätgärder som kan påtagligt skada natur— eller kulturmiljön (2 kap. 6 & första stycket). För omräden som är av riksintresse för naturvärden. kulturminrtesvärden och friluftsli- vet gäller att de skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada dessa värden (2 kap. ös' andra stycket). i

De generella bestämmelser om bevarande som jag nu har refererat skall kunna hävdas av kommunen direkt i enskilda tillständsärenden. Hur högt anspräken pä bevarande skall kunna ställas är beroende av hur värdefull en byggnad eller dess omgivning är ur allmän synpunkt. De grundläggande kraven på varsamhet och hänsyn i 3 kap PBL är i skälig utsträckning också tillämpliga på åtgärder som inte kräver lov. Den enskilde hari sädana fall själv ansvaret att handla i lagens anda.

Med dessa utgångspunkter är det naturligtvis viktigt att kommunerna i förhand kan ge besked om vilka värden det är som man vill slå vakt om och hur de generella bestämmelserna kommer att tillämpas inom olika bebyg- gelseomräden. För att belysa den frågan vill jag sammanfatta min syn på planeringen för bevarande. med särskild tonvikt på kunskapsuppbyggna- den och kmrs/rapsförmedlingen.

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har det utförts ett omfat- tande arbete med att kartlägga och redovisa objekt och miljöer av kultur- historiskt intresse. Detta har sedan följts upp vid arbetet med kommun- översiktcrna. Mänga kommuner har också för olika områden utarbetat särskilda kulturminnesvärds- eller bevarandeprogram. Dessa program. som främst är avsedda att ligga till grund för kommande planering och utgöra information till fastighetsägarna. har haft stor betydelse vid tillämp- ningen av 38 & första stycket byggnadsstadgan. Det finns alltså i kommu-

20 PBL:s till- lr'impning pri studs— _/i')'rnyclst-'- ut'/r

bct'urumlcjfi'ågr)r 30.3.3

Prop. l985/86: ! 444

nerna i allmänhet ett bra underlag för att göra kulturhistoriska avvägningar i planeringen. Skillnaderna mellan olika kommuner torde dock vara stora. Det återstår ocksä arbete med att inventera och sammanställa de kunska- per som finns. En samlad redovisning av kulturhistoriska intressen och httr de skall behandlas kan lämnas exempelvis i ett kulturminnesvärdsprogram som inte bara underlättar kommunens planläggning utan också. om det hanteras offentligt. ger fastighetsägare och övriga medborgare möjlighet till inflytande på ett tidigt stadium. Härigenom ger man också möjligheter till en offentlig debatt om programmen. Eftersom det rör sig om en sektors- utredning — ett beslutsunderlag bland många andra och utan rättsverkan — bör dock hanteringen inte lagregleras.

l kunskapsuppbyggnadcn och programarbetet har länsstyrelserna i egen- skap av regionala myndigheter för kulturminnesvården stor betydelse när det gäller att tillhandahålla kommunerna underlag för planeringen. Jag vill också särskilt peka på länsmuse'ernas roll som basinstitutioner för kultur— historisk dokumentation och information och som serviceorgan åt den statliga och den kommunala kulturminnesvården. Länsmuseerna bör säle- des ses som viktiga expertorgan för kommuner som inte har tillgång till egen kulturhistorisk sakkunskap.

Det är väsentligt att sådant översiktligt planeringsarbete som jag nu har redogjort för utförs även i framtiden. Det kan komma till uttryck t.ex. genom att kommunerna i översiktsplanens riktlinjer klargör pä vilket sätt de avser att tillämpa de grundläggande reglerna om varsamhet och hänsyn i olika områden. Jag tänker då inte bara på områden med en samlad bebyg- gelse som kan betecknas som särskilt värdefull (3 kap. 12 å). Ocksä när det gäller bebyggelseomräden av mera alldaglig karaktär är det viktigt att skapa förståelse och intresse för bebyggelsens egenart och värden.

En väsentlig del av bevarandeplaneringen är information till fastighets- ägare och brukare med närmare beskrivningar av områdets kvaliteter och med råd om hur dessa kvaliteter kan tas till vara vid byggnadsätgärder av olika slag. Jag tillmäter en bred information från kommunernas sida och positivt vägledande riktlinjer stor betydelse när det gäller att förverkliga målet att ta till vara det kulturarv som den byggda miljön utgör.

l det här sammanhanget vill jag också erinra om att i PBL införs en föreskrift om att byggnadsnämnden särskilt skall verka för en god bygg- nadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö (11 kap. lå första stycket l).Den uppgiften innefattar naturligtvis ett ansvar för den kun- skapsuppbyggnad och kunskapsförmedling som jag här har talat om.

1 stor utsträckning räknarjag med att kulturvärdena i den byggda miljön skall kunna tryggas genom riktlinjer och information i förening med en tillständsprövning som grundar sig på PBL:s grundläggande bestämmelser om bevarande. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur byggloVs- prövningen kan utfalla i områden med riktlinjer om bevarande (8 kap. [2 är.

För att långsiktigt säkerställa värdefulla kulturmiljöer finns det emeller-

20 PB].:.v lill- lämpniny på stat/.t- jörnj't'lxv- (a'/1

havarandrf/rågm- 20.2 .3

Prop. 1985/86: 1 445

tid ibland behov av att omsätta riktlinjerna i bestämmelser som tillstands- myndigheterna och enskilda hztr;_att.l'öl_jt_t. Jag övergär n_u tilljatt behandla de olika typer av bestämmelser till skydd för kulturvi'trdena som kan medde— las med stöd av PBL.

För att säkerställa bcvarandeintrcsscna kan kommunen genom omrädes- bestämmelser eller bestämmelser i detaljplan utvidga den tillståndsplikt som normalt gäller närmare reglera bebyggelsemiljöns utformning meddela skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse (se

3 kap. l2 s*). Jag behandlar först utvidgningen av tillständsplikten.

lnom omräden som inte omfattas av detaljplan krävs enligt PUL normalt inte bygglov för att färga om byggnader. byta fasadbeklädnad eller taktäck- ningsmaterial eller utföra ändringar som avsevärt päverkar en byggnads yttre. lnom sädana omräden krävs normalt inte heller rivningslov.

För att kommunen inom omräden av detta slag skall få möjlighet att kontrollera att kulturvärdena inte äventyras genom yttre ändringar och rivningar kan tillständsplikt för sädana ätgärder införas genom områdes- bestämmclser (8 kap. os" första stycket 1 resp. 8 kap. ett andra stycket).

lnom omräden med detaljplan krävs bygglov för omfärgning av en- eller tväbostadshus normalt endast om byggnadens karaktär därvid ändras vä- sentligt. Föreskrifter att tillständsplikten skall gälla alla omfärgningar kan meddelas i detaljplan (8kap. bs första stycket 2).

För byggnader eller samlad bebyggelse med särskilt stort bevarande- värde kan bygglovsplikten utökas att gälla även underhällsätgärder genom säväl omrädesbestämmelser som detaljplan (8kap. bs" första stycket3). ' I omrädesbestämmclser och detaljplan kan ocksä införas skyldighet att söka marklov för schaktning. fyllning och trädfällning (8 kap. 95).

Jag vill i det här sammanhanget understryka att:kiilturhistoriska och miljömässiga överväganden har varit tungt vägande motiv för förslaget att bygglovsplikt skall kunna införas för jordbrukets och andra liknande nä— ringars ekonomibyggnader. Det ligger lika mycket i den byggandes intresse som i samhällets att en prövning på dessa grunder i vissa områden kan ske i förväg i stället för att det sker i form av ett ingripande i efterhand. Inom områden där sädana byggnader inte kan antas ha någon påtaglig påverkan på bebyggelsemiljön eller landskapsbilden finns det naturligtvis ingen an- ledning för kommunerna att införa bygglovsplikt.

För att säkerställa översiktsplanens bevarandesyften kan det i många fall vara naturligt att omsätta planens riktlinjer i ganska detaljerade be- stämmelser om byggnadernas placering. utformning och utförande. Ocksä när det gäller andra betydelsefulla inslag i miljön som parker. gator, torg och andra allmänna platser kan det ofta vara skäl att genom planbestäm- melser precisera bevarandeintressena. Jag återkommer i specialmotive— ringen (5 kap. 7ä första styck-214) med vissa synpunkter pa bevarandefra—

30. PBL:s II"/l- ft'impning pri studs- _/å'irn_vu[.vt'— ot'h ln't"amllt/(f/rågur 20.2 ._1'

Prop. 1985/86: 1 446

gornas behandling i detaljplan. Här vill jag avslutningsvis ta upp de skyddsbestämmelser som kan föreskrivas för särskilt värdefull bebyggelse (3 kap. l2 s) och rivningsregleringen i PBL..

Avsikten med reglerna om skyddsbestämmelser är att kommunerna med stöd av PBL skall kunna ge samma skydd åt kulturvärdena i bebyggelsen som nu enbart kan åstadkommas genom länsstyrelsens beslut med stöd av lagen om byggnadsminnen. Till skillnad från kulturminnesvårdens special- lagstiftning är skyddsbestämmelserna i PBL avsedda att tillämpas för skydd även av värdefulla bebyggelseområden.

Skyddsbestämmelserna avser således i likhet med byggnadsminnesla— gens skyddsförcskrifter att förhindra rivningar och olämpliga ändringar av bebyggelsen. Om skyddsbestämmelser har meddelats innebär det att riv- ningslov inte får lämnas (8 kap. 17; andra stycket). Genom att meddela skyddsbestämmelser kan kommunen således införa ett permanent förbud mot rivning av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Skyddsbestämmelser kan också innehålla föreskrifter om att värdefulla byggnader skall underhållas på ett visst sätt. Bestämmelserna kan avse både en byggnads yttre och dess inre.

Rivningslov skall också kunna vägras i enskilda tillständsärendcn. då ansökningen gäller kulturhistoriskt och miljömässigt värdefull bebyggelse (8kap. lo är. Jag vill erinra om att rivningsregleringen inte bara kan omfat- ta särskilt värdefull bebyggelse (se 3kap. (2.5) och hänvisar till vad jag tidigare (avsnitt l3.l.3) har anfört i denna sak. 'l'ill ersättningsfrågorna i samband med att skyddsbestämmelser meddelas och rivningslov vägras återkommerjag i det följande.

Som framgått redan av denna översikt föreligger inte något plankrav enligt PBL för att de grundläggande kraven på bevarande av bebyggelsen skall kunna hävdas. Samtidigt vill jag framhålla det lämpliga i att kom- munen ändå i förväg tar ställning till bevarandefrågorna och att detta kommer till uttryck i omrädesbestämmelser eller detaljplaner. [ vissa fall torde det exempelvis vara ändamålsenligt att nuvarande förordnanden enligt 86 s byggnadslagcn liksom beslut om särskild miljöhänsyn enligt att första stycket byggnadsstadgan omvandlas till bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser.

I min inledande översikt över dagens lagstiftning till skydd för kulturvär- dena i den fysiska miljön berörde jag även de möjligheter som naturvärds- lagen ger att säkerställa kulturminnesvårdens bevarandeintressen. Avslut- ningsvis vill jag understryka att kulturminnesvårdens och naturvärdens intressen ofta sammanfaller i kulturlandskapet och att en samlad syn på kultur- och naturvärdena i den fysiska miljön därför bör vara en utgångs— punkt för bevarandeplaneringcn. Mitt kommande förslag att kommunerna skall ges vidgade möjligheter att använda de instrument för säkerställande som finns i naturvårdslagen bör kunna bidra till att denna samordning utvecklas ytterligare.

20 PBL.'.v lill- Ir'ilnpning på .vmds-

_/"(')'rn_vc/.vu- (n'/t bevarande/ragor 20.23

Prop. 1985/86: [ 447

20.2.4 Anm-"ur.s- Ol'/1 kt).t'tn(lt/.v/å'irdc/ningen

Ansvaret för att bevara kttlturyärdena i den fysiska miljön mäste tas både av dem som äger och brukar mark och byggnader och av staten och kommunerna.

De grundläggande kraven i PBL pä varsamhet och hänsyn till kulturvär- dena är av den arten att de alltid skall iakttas av en fastighetsägare. Dessa krav blir av naturliga skäl mer eller mindre långtgående beroende på hur värdefull en byggnad eller en bebyggelsemiljö är. I vissa speciellt känsliga miljöer kan det exempelvis tänkas att kompletteringsåtgärder inte kan uppfylla kraven på hänsyn i 3 kap. och att åtgärderna därför måste vägras. Någon rätt till ersättning föreligger inte när varsamhets- och hänsynskrav av det här slaget hävdas vid planläggning och tillståndsprövning. Det innebär att PBL i princip ger samma möjligheter som dagens byggnadslag- stiftning att hävda bevarandeintressena utan att ersättningsskyldighet upp- kommer.

Till skillnad från dagens byggnadslagstiftning ger emellertid PBL som jag nyss nämnde möjlighet att meddela långtgående skyddsbestämmelser med permanenta rivningsförbud för särskilt värdefulla byggnader och mil- jöer. Dessa skyddsbestämmelser skall i likhet med beslut att vägra riv- ningslov vara crsättningsgilla. Jag har förut (avsnitt 18.2.2) närmare be- handlat frägor om ersättning dä rivningslov vägras för att bevara kulturhis- torisk eller miljömässigt värdefull bebyggelse och då skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan eller omrädesbestämmelser. Mitt förslag i denna del går i korthet ut på. att kommunen blir ersättningskyldig gentemot fastighetsägaren om skadan till följd av vägrad rivning eller skyddsbestäm- melser är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fatighe- ten är kommunen skyldig att lösa den Vad gäller skyddsbestämmelserna förutsätter jag att rätt till ersättning eller inlösen väsentligen kommer att utlösas av bestämmelserna om rivningsförbud. Ett eventuellt fördyrat underhåll till följd av skyddsbestämmelser torde således i normalfallet kompenseras av att fastighetens ekonomiska värde ökar genom att dess kulturvärden bevaras.

En av hut-'udtankarna i PBL. är som jag tidigare framhållit. att kommu- nerna skall få ett ökat ansvar för bevarandefrågorna. Samtidigt garanterar PBL och NRL att staten får möjligheter att se till att kulturvärdena inte äventyras när det gäller områden och objekt som är av riksintresse enligt NRL. Det förutsätts därvid att staten ansvarar för den kunskapsförsörj- ning som erfordras för urvalet och bevarandet av objekt och områden som är värdefulla i ett nationellt perspektiv.

Vid sidan av regelsystemet för bevarande i PBL kommer naturligtvis även i fortsättningen kulturminnesvärdens speciallagstiftning att ha stor betydelse för att ta tillvara kulturminnesvårdens intressen. ! vissa fall kan det tänkas uppkomma behov av att meddela skyddsbestämmelser enligt

Hänvisningar till S30

20 PBL:s till- Iämpnint: på stat/.r- f('irn_ve/.s"e- ut'/1

bcmrandq/h'igor 20.2.4

Prop. l985/86: ] 448

PBl. för att bevara ett värdefullt bcbyggelscomräde där någon eller några byggnader redan är skyddade som byggnadsminnen eller byggnadsminnes— märken. Jag har inte ansett det befogat att införa regler som hindrar att skyddsbestämmelser enligt PBL omfattar byggnader som samtidigt har skydd enligt speciallagstiftningen. Jag har därvid utgått frän att samrads— förfarant'let vid den kommunala planläggningen medför att skyddsbestäm- melserna samordnas på ett tillfredsställande sätt från bl.a. fastighetsäga- rens synpunkter. Skyddsbestärnmelserna enligt PBL och speciallagstift- ningen bör emellertid hållas isär så att det inte råder nägon oklarhet i frågan om ett eventuellt ersättningsansvar ligger hos staten eller hos kom- munen.

PBL ger staten möjlighet att utfärda planföreläggande om det behövs för att trygga kulturvärdena i ett område som är av stor nationell betydelse för kulturminnesvården (leup. blå). ()m crsiittningsskyldighct uppkommer till följd av ett sådant föreläggande. är staten skyldig att kompensera kommunen för dess kostnader för ersättning eller inlösen ( 14 kap. 8 & femte stycket). Det bör också noteras att staten även kan ge ekonomiskt stöd direkt till fastighetsägarna enligt bl. a. förordningen ( l98l1447l om statsbi- drag till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och förordningen (1983: 1201) om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m.

2!) PBL:s" lil/— lämpning på xtra/.v— _/i'irn_vz'l_w— och

bvwrramlijfrågt;r 30,3 .4

Prop. 1985/862 ] 449

21. Samordning med annan lagstiftning

2l,l Nuvarande ordning i huvuddrag

Reglerna i byggnadslagstiftningen om samordning mellan tillståndsgiV- ning enligt den lagstiftningen och tillståndsgivningen enligt spcciallagar återfinns i 56,5 Imorn. byggnat'lsstadgan. 1 56.5 föreskrivs att byggnads- nämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov skall se till att det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mot vissa uppräknade lagar. t.ex. väglagen. naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Om en åtgärd. för vilken söks byggnadslov. är beroende av tillständ av annan myndighet än byggnadsnämnden. skall nämnden hänvisa sökanden att söka sådant till- stånd (57% BS).

Samordningen i spcciallagar med byggnadslagstiftningen har i åtskilliga fall lösts på så sätt att tillstånd normalt inte får ges till åtgärder som strider mot fastställda planer enligt byggnadslagcn. Planbedörnningen ankornrncri dessa fall på beslutsmyndigheten. Som exempel påen sådan reglering kan nämnas % anläggningslagen där det föreskrivs att gemensamhetsanlägg- ningar som inrättas inom områden med fastställd generalplan. stadsplan. tomtindelning eller byggnadsplan skall stå i överensstr'immclse med planen. Här ft.")reskrivs ocksä att gemensamhetsanläggningar skall inrättas så att de står i överensstämmelse med vissa andra bestämmelser för marks byggande och användning. Jag nämnde nyss att det är beslutsmyndigheten enligt speciallagen som bedömer ("överensstämmelsen med planer. När det gäller frågor om att medge avvikelser från bebyggelseplaner vid tillstånds- givning enligt speciallagar har som regel denna rätt lagts på planmyndighe- tcn. Även här kan reglerna i 9s' anläggningslagen tjäna som exempel. De innebär att undantag från fastställda plancr får "medges endast om bygg- nadsnämnden har tillstyrkt det.

21.2 Behov av ändrade samordningsregler

Frågor om samordning mellan byggnad slagstiftningen och annan lagstift— ning har diskuterats i olika sammanhang under senare år. Bl.a. har riksda- gen i samband med lagstiftningsärendcn som rör fysisk planering pekat på behovet av samräd och att samordningsfrägorna bör belysas ytterligare i arbetet med en ny byggnadslagstiftning. (Se t.ex. NU I977/78:47 med anledning av prop. 1977/78186 med förslag till lag om vissa rörledningar m. rn. jämte motion.)

l PBL ges kommunerna en stark ställning när det gäller att bestämma om förändring och bevarande av tätorter och bebyggelse i övrigt samt om rnarkanvändning som hör samman med bebyggelseutvecklingen i kom- munen. I princip skall staten kunna bestämma om inriktningen på kommu- nens planering endast i frägor som rör områden av riksintresse eller mel- 15 Riksdagen 1985/Sf). [ .vunrl. Nr [

3/ .Svlnmrdning mal (mmm I(r_r,f.i'I[/ilri)r,t'

2/ . ] —3l ..”

Prop. 1985/86: 1 450

lankommunala intressen. Denna starka ställning för kommtrncrna bör na- ttrrligtvis komma till uttryck även i andra lagar som reglerar prövning av företag som kan påverka den fysiska planeringen i kommunen.

När det gäller samordning av handläggningen av ärenden som skall prövas enligt flera lagar är det av stort intresse för den som ansöker om tillstånd till ett företag att beslutsprocessen blir så rationell som möjligt. Det är viktigt att tillståndsfrågor som berör flera lagstiftningsomräden i görlig mån samordnas. Som jag närmare skall behandla i specialmotive— ringen t8kap. 25 &) bör det ankomma på byggnadsnämnden att upplysa den som söker lov om vilka tillstånd i övrigt som kan erfordras.

Samordningen mellan PBL och annan lagstiftning rör sålunda dels beho- vet av en sammanvägning av olika anspråk på användning av mark— och vattenområden det planpolitiska intresset dels behovet av en för den enskilde enkel och rationell process i de fall då en åtgärd är prövningsplik- tig enligt både PBL och någon annan lag man kan här tala om dubbel- prövningsfallen.

I det fortsatta resonemanget delar jag upp samordningsfrågorna i dessa två led.

Hänvisningar till S21

21.3. Det planpolitiska intresset

Samordningen mellan byggnads- och planlagstiftningen och andra lagar gäller främst frågor om tillstånd till verksamheter av olika slag. t.ex. tillstånd enligt vattenlagen eller koncession enligt minerallagen. Konflikter kan emellertid uppkomma även i samband med beslut om markanvänd- ningsrestriktioner enligt olika lagar när besluten skall fattas av olika organ. Ett beslut av länsstyrelsen om naturvårdsområde enligt naturvårdslagen kan t.ex. strida mot kommunens intentioner om markanvändningen.

Som jag nämnde nyss får kommunen en stark ställning när det gäller sädana markanvändningsfrågor som kan styras genom PBL. Staten kom- mer inte längre att ha kontroll över inriktningen på kommunernas fysiska planer annat än när områden av riksintresse enligt NRL inte säkerställs eller när det är nödvändigt att samordna markanvändningen mellan olika kommuner. Avsikten med reformen ärju också att kommunerna själva — så långt det är möjligt från statens synpunkt — skall ha det avgörande inflytandet när det gäller bebyggelseutvecklingen i vid mening i kom- munen. Mot den här bakgrunden bör. som också PBL- utredningen har föreslagit. planbesluten enligt PBL påverka tillståndsprövningen enligt olika speciallagar. Detta bör gälla oavsett om ett företag skall prövas både enligt en speciallag och enligt PBL eller endast enligt speciallag.

21.3.l Detaljplan och (nnrådcsbt'srfinunefter

När det gäller detaljplaner bör i likhet med vad som nu oftast gäller — beslut enligt speciallagar inte få strida mot planerna. Plantolkningen bör

2) Samordning med annan lagstiftning 212—213.)

Prop. 1985/86: 1 451

som nu anförtros beslutsmyndigheten i varje tillståndsärende med rätt för kommunen att klaga i den ordning söm'änges i resp. lag."l-lélt naturligt bör den myndighet som har att fatta beslut enligt en speciallag vid tveksamhet samråda med kommunen. Som jag redovisat tidigare skall detaljplaner. för vilka genomft'irandetiden har gått till ända. fortsätta att gälla till dess att kommunen ändrar eller upphäver planen. Kravet på överensstämmelse med detaljplanen bör därför gälla även för åtgärder som vidtas efter ge— nomförandetidens utgång. ] vissa fall bör det emellertid öppnas möjlighet för en specialmyndighet att meddela ett villkorat tillstånd. om en kommun i ett ärende förklarar att planen skall upphävas eller ändras så att ett företag som strider mot gällande plan kan genomföras. Möjlighet bör också finnas för specialmyndigheter att medge vissa avvikelser från gällande planer. För sådana medgivanden bör gälla samma förutsättningar som i bygglovs- fallen. dvs. mindre avvikelser bör få medges. om de är förenliga med syftet med planen.

l områden utan detaljplaner '- som således endast omfattas av översikts- planen -— kan kommunen genom områdesbestämmelser med bindande verkan styra efterkommande markanvändningsbeslut enligt PBL på ett i vissa avseenden liknande sätt som genom detaljplan. Bygglov får i princip inte lämnas. om en ansökt åtgärd strider mot områdesbestämmelser.

I likhet med vad jag har förordat i fråga om detaljplaners verkan bör områdesbestämmelserna få motsvarande effekt på beslut enligt specialla- gar som på beslut om bygglov.

I mina förslag till ändringar i annan lagstiftning tarjag upp den närmare utformningen av reglerna om detaljplanens och områdesbestämmelsernas ställning vid beslut enligt olika speciallagar.

21.3.2 Översiktsplanen När det så gäller förhållandet mellan översiktsplanen och speciallagar. bör samordningsfrågorna behandlas på ett annat sätt. Översiktsplanen behandlar först och främst mål och riktlinjer för en lämplig bebyggelseut- veckling i kommunen. | översiktsplanen kommer också att finnas redovis- ningar av kommunens syn på markanvändningsfrågor i ett vidare perspek- tiv för att bebyggelsen och dess omgivning i kommunen skall bli tillfreds— ställande för kommuninvånarna. Det är knappast möjligt att. utöver det obligatoriska innehållet. förutse hur översiktsplanerna kommer att utfor- mas. Det blir beroende på vilka behov kommunerna anser sig ha av att redovisa sin syn på markanvändningsfrågorna. Översiktsplanens riktlinjer är som jag tidigare har framhållit ett uttryck för överväganden inom den allmänna sektorn — staten och kommunen som är grundade på de allmänna bestämmelserna i 2 kap. Översiktsplanen utgör ett beslutsunderlag med förhandsupplysningar från samhällets sida om vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om markanvändningen. Även om översiktsplanen inte är bindande

2I .S'unmrclning med annan lagstiftning 21.3. I —2] 3.2

Prop. 1985/86: 1 452

vare sig för myndigheter eller enskilda. mäste man konstatera — som jag också nämnde tidigare — att ett dokument av översiktsplanens karaktär. som redovisar den planerade utvecklingen i kommunen och som har anta- gits av kommunens beslutande församling. i praktiken fär stor betydelse vid beslut i markanvändningsfrägor.

Den starka ställning som kommunerna nu föreslas ni i markanvändnings— frågor. som kan styras med stöd av PBL. får naturligtvis inte utan vidare brytas genom att tillstånd med stöd av annan lagstiftning lämnas till verk— samheter m.m. som är helt oförenligt med kommunens planering för bebyggelse och därmed sammanhägande frägor.

Vid min behandling av frågan om lov till ny bebyggelse utanför omräden med detaljplan diskuterade jag den betydelse över5iktsplanen kan ha vid beslut i enskilda ärenden (avsnitt 12.14). I specialmotiveringen (8 kap. lZ &) belyser jag med några exempel hur bygglovsprövningen inom omrä- den med olika slags riktlinjer kan utfalla. Det synsätt jag i dessa samman- hang har gett uttryck föri fräga om översiktsplanens betydelse för efterföl- jande bygglovsbeslut bör i allt väsentligt kunna anläggas även på beslut enligt annan lagstiftning än PBL. Jag tar upp den frågan i samband med att jag lägger fram förslagen till ändringar i annan lagstiftning.

Med den ställning som översiktsplanen nu föreslås få är det inte möjligt att använda den modell som utredningen har föreslagit för kopplingen mellan kommunens översiktliga planering och prövningen av frågor om tillstånd enligt annan marklagstiftning. Utredningsförslaget innebär pä denna punkt att tillständsärenden skall underställas regeringens prövning så snart en kommun påstår att ett företag inte är förenligt med den över- siktliga planeringen. Att utredningsförslaget inte kan utnyttjas har emeller- tid enligt min mening begränsad betydelse. eftersom förslaget i många fall torde kunna leda till en omotiverad beslutsomgång. De myndigheter som skall pröva ärenden enligt speciallagar är oftast väl förtrogna med planma- terial och kan i tveksamma fall inhämta yttrande frän planmyndigheterna. Dessutom är att märka att besvärsordningen enligt de speciallagar. för vilka en anknytning till kommunernas översiktsplan bör komma i fräga. i stort sett genomgående innebär att regeringen är slutinstans. Syftet med utredningsförslaget att åstadkomma en regeringsprövning kan således normalt uppnås med hjälp av gällande besvärsregler i speciallagarna.

Hänvisningar till S21-3

  • Prop. 1985/86:1: Avsnitt 315

21.4. Förfarandet vid dubbelprövning

Även om man bör sträva efter att undvika dubbelprövning. är detta i åtskilliga fall inte möjligt att nå. Mänga verksamheter. vilkas tillåtlighet skall prövas enligt någon speciallag. kräver också byggnader eller andra anläggningar som skall prövas enligt PBL. Som exempel kan nämnas en fabrik som är prövningspliktig enligt bäde PBL och miljöskyddslagen.

Vissa speeiallagar innehåller å andra sidan regler om tillståndsprövning.

2) Samordning med annan lagstiftning 3/.3.2—2/.4

Prop. 1985/86: 1 453

där prövningsgrunderna är näraliggande eller i det närmaste. identiska med prövningsgrunderna i PBL. ! sådana fall bör naturligtvis öii'ervägas om det inte räcker med prövning enligt en av lagarna. Som jag tidigare har fram- hällit (avsnitt 5.4.3) bör sålunda väglagens regler om avstånd till väg för nya byggnader upphävas när PBL träder i kraft. eftersom trafiksäkerhets- frägorna ocksä vägs in i bygglovsprövningen.

Åtskilliga åtgärder kommer även i fortsättningen att kräva tillstånd enligt olika lagar och av olika myndigheter. En särskild fråga är då i vilken ordning tillståndsprövningen skall göras. Härmed sammanhänger också frågan hur beslut enligt olika lagar skall bringas i samklang med varandra. I remissyttrandena över PB L-förslaget framförs olika åsikter i dessa frågor. Vissa instanser menar att tillstånd enligt speciallagen skall föreligga innan bygglov ges. medan andra hävdar att bygglov eller förhandslov skall finnas innan slutlig prövning enligt speciallagen görs.

I vilken turordning tillständsprövningen skall göras är i första hand en fråga som har att göra med utredningskostnaderna. Enligt min mening bör det. i likhet med vad som nu gäller. i princip stå en sökande fritt att ansöka om tillstånd i den ordning han själv bedömer vara lämplig. När ett företag projekteras torde det ofta vara möjligt att konstatera vilka led i tillstånds- prövningen som blir avgörande för företagets tillkomst. Med frihet för sökanden att välja prövningsordning kan man då välja att steg för steg ta fram underlag för myndighetsprövningen. ] många fall är kommunens intresse i ett företag främst planpolitiskt medan den tekniska granskning som skall göras. t.ex. med stöd av miljöskyddslagen. är av underordnad betydelse för kommunen. ] ett sådant fall kan det vara fördelaktigt för en sökande att genom ett förhandsbesked enligt PBL få lokaliseringsfrägan prövad innan ett omfattande arbete med den tekniska detaljprojekteringen utförs. Å andra sidan kan ibland utfallet av den planpolitiska bedömningen vara beroende av vilka villkor som en specialmyndighet föreskriver. l sädana fall kan en sökande riskera att få avslag på en ansökan om för- handsbesked. om han inte först driver sitt ärende hos specialmyndigheten. Det tveksamma ledet i prövningen av en verksamhet kan också vara reglerna i en speciallag. vatför det av den anledningen kan vara lämpligt att begära den prövningen först.

Några allmänna regler om prövningsordningen bör således inte ställas upp. I den mån sådana frågor är komplicerade kan man utgå från att de diskuteras mellan sökanden. olika tillståndsmyndighetcr och kommunen.

Vilken effekt skall då ett tillstånd enligt en speciallag ha på en efterföl- jande prövning enligt PBL'? Om kommunen i sitt yttrande till specialmyn- digheten inte har motsatt sig företaget. får man i allmänhet anta att kom- munen frän sina utgångspunkter inte heller motsätter sig ett tillstånd enligt PBL. Normalt bör man således i dessa fall kunna räkna med att tillständet enligt en speciallag också följs av tillstånd enligt PBL. Om en kommun i sitt yttrande till en specialmyndighet har motsatt sig ett företag på grunder

Zl Samordning med annan lagstiftning 21 .4

Prop. 1985/86: 1 454

som kan hänföras till PBL. men tillständ enligt en speciallag ändä lämnas. bör dock detta tillstånd inte binda kommunen vid en senare prövning enligt PBL. Ofta rymmer nämligen bygglovsprövningen även andra aspekter än de som specialmyndigheter har att beakta. [ speciella fall kan emelletid aspekter som skall beaktas vid tillständsgivningen enligt en speciallag resp. PBL vara tämligen lika. Utgången i speciallagsärendet mäste enligt min mening dä tillmätas stor betydelse även vid prövningen enligt PBL.

I likhet med utredningen anser jag att några bestämmelser i denna fråga inte bör införas.

21 samordning Illt'tl annan lagstiftning ?] .4

Prop. 1985/86: 1 455

Hänvisningar till S21-4

22. Resursfrågor

Som jag nämnde inledningsvis har regeringen i beslut den [4 maj l98l uppdragit ät statskontoret att biträda bostadsdepartementet i arbetet med PBL i vad gäller organisatoriska och administrativa frägor samt att därvid särskilt belysa de kostnadsmässiga och finansiella aspekterna på utform- ningen och genomförandet av det förslag som utarbetas i departementet.

l beslutet framhöll regeringen som en av utgångspunkterna för reformen att den samlade resursåtgången för kommunernas och statens insatser för genomförandet och tillämpningen av PBL skulle hållas inom nuvarande ekonomiska ramar för berörd verksamhet. Vidare framhölls att det skall vara en strävan att söka efter enklast möjliga regler och förfaranden för beredning och beslut i plan- och byggärenden samt att i övrigt sänka kostnaderna för verksamheten.

Statskontoret har fortlöpande lämnat värdefulla synpunkter på regelsys- temets uppbyggnad. vilka i stor utsträckning har kunnat beaktas i lagstift- ningsarbetet. 1 en preliminär rapport den 22 april l985 (bilaga 12 till proto- kollet i detta ärende) har statskontoret efter en granskning och analys gjort en sammanfattande bedömning av det nu framlagda lagförslaget. Bedöm- ningen omfattar i första hand förslagets administrativa konsekvenser. Rap- porten innchäller också kommentarer till de enskilda bestämmelser som enligt statskontorets mening på ett eller annat sätt har inverkan på resurs- frägorna eller av någon annan anledning behöver särskilt kommenteras. Den reservationen bör göras att statskontorets rapport. som lämnades för ungefär en månad sedan. påen del punkter utgår från bestämmelser som i det nu föreliggande förslaget har en något ändrad lydelse. Statskontoret avser att senast den3l augusti l985 lämna en slutrapport. vari bl.a. stats- kontorets bakgrundsmaterial kommer att redovisas.

I fråga om grunderna för statskontorets bedömning och beträffande kommentarerna till förslagets enskildheter hänvisar jag till innehållet i statskontorets preliminära rapport. Här villjag nöja mig med att återge vad statskontoret har anfört under rubriken "Slutsatser":

Enligt statskontorets bedömning bör nyheterna i den nya plan— och bygglagen för kommunernas vidkommande knappast medföra ökade krav på administrativa resurser. Övergångsvis kommer givetvis en omfattande utbildningsverksamhet att krävas så att förtroendevalda och tjänstemän sä snart som möjligt får kunskap om avsikterna med lagändringen och den nya lagens sätt att verka. En viss kompetensförstärkning hos en del kom- muner kan också bli nödvändig t. ex. beträffande grundvattenfrägor.

En särskild osäkerhet i bedömningen ger bestämmelsen om den utökade sakägarkretsen. Hur denna grupp kommer att agera är svårt att förutse. Inte förrän erfarenheter vunnits kan en slutlig bedömning göras av kost- nadskonsekvenserna säväl för kommunerna som för länsstyrelser och övriga besvärshandläggande organ.

22 Resarsfi'ägor

Prop. 1985/Sö:] 455

Rätten för markägare att begära ersättning eller inlösen i vissa situa— tioner — särskilt de som behandlas i övergängsbestämmelserna är svära att bedöma. Detta gäller både processkostnadernas och ersättningarnas storlek. Till viss del bör dock dessa kostnader kunna ses som "investering— ar" som underlättar det fortsatta planeringsarbetet i kommunerna.

Länsstyrelsens förändrade roll bör på längre sikt ge möjligheter till en minskning av arbetsinsatser-na för planhandläggningcn. I ett övergängsske- de är det emellertid väsentligt att alla befintliga resurser utnyttjas för den massiva utbildningsinsats som krävs för att fä alla medagerant'le pä kom- munal och regional nivå att följa och använda sig av den nya lagens bestämmelser.

För övrigt bör inte lagförslaget innebära nägra ändrade krav på admini— strativa resurser av betydelse. Med nuvarande ambitioner bör lagen kunna verka inom ramen för nuvarande resurser. Hur kraven senare utvecklas blir mer beroende av hur lagen hanteras av kommunerna. i vilken riktning bebyggelseutvecklingen gär och ambitionsökningar i allmänhet snarare än av lagens nya utformning.

Jag kan för min del ansluta mig till de sammanfattande bedömningar som statskontoret har gjort. Särskilt vill jag framhälla att mitt förslag — även om det rymmer flera principiella nyheter i stora delar bygger pä det gällande systemet. sädant det har utvecklats i den praktiska hanteringen. 1 den män förfaranderegler ändras gär ändringarna nästan genomgående i riktning mot ett enklare och snabbare förfarande. Av stor betydelse i sammanhanget är givetvis förskjutningen av befogenheter och ansvar frän staten till kommunerna. Avskaffandet av fastställelseprövningen av planer är det mest framträdande draget därvidlag. Detta medför inte bara en omfördelning av insatserna inom den offentliga sektorn som helhet titan även en delvis ny roll för länsstyrelserna. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs pä servicelunktionen. medan kontrollen i efterhand begrän- sas. Enligt min bedömning leder detta sannolikt på sikt till en begränsning av de resurser som krävs för länsstyrelsernas hantering av planfrågor.

När det härefter gäller kommunernas resurser är det viktigt att erinra om att lagft'irslaget är så utformat att kommunerna själva i stor utsträckning kan avgöra regleringens omfattning och därmed också råda över de admi- nistrativa kostnaderna. Några inslag i reformen kan antas leda till en viss merkostnad under ett övergängsskede. Jag tänker främst på arbetet med att upprätta och anta den förs-:a översiktsplanen. Som jag tidigare har framhällit (avsnitt 7.2l kan översiktsplanen emellertid bygga pä dagens kommunöversikter och andra former av översiktliga planer som de flesta kommuner redan har. Alltför höga krav kan inte ställas i det inledande skedet. utan den första översiktsplanen bör kunna utarbetas med ganska små insatser. Här gäller också —- liksom beträffande flera andra moment i mitt förslag till plansystem att en engångskostnad kan äterfäs i form av enklare handläggning och snabbare beslut i fortsättningen. Detta kommer givetvis även de enskilda intressenterna till godo.

22 Rotary/rti):ur

Prop. 1985/86: 1 -- 457

Pa en punkt kan förslaget sägas ha mycket svärbctlömlnu'a konsekven- ser för bade kommunerna och statliga organ. Jag syftar-pä effekterna av utökningen av den krets som jämställs med sakägare. Det är enligt min uppfattning angeläget att den ändringen gentnnförs. sa att möjligheterna till medinllytande kan vidgas. .Jag vill se detta som ett led i strävandena att ästadkomma en frän social synpunkt god bostads—. arbets-. trafik- och fritidsmiljö. Somjag tidigare har anfört (avsnitt l7.ö) anserjag det lämpligt att när det har gatt nägra är frän lagens ikraftträdande utvärdera konse- kvenserna av reformen i denna del. Fördelar och nackdelar bör dä kunna överblickas bättre.

En viktig konsekvens av decentraliseringen till kommunerna är att be- slutsprocessen som helhet blir kortare till fördel bäde för kommunerna och för byggbranschen. Rationaliseringsvinster för alla berörda ligger ocksä i förslaget att sädana frägor som redan är avgjordz't i ett tidigare led i planprocessen inte kan överklagas pä nytt. Effektiviteten i plangenomfö— randet bör ocksä öka genom de nya reglerna om genomförandetid för detaljplaner och övriga bestämmelser som lägger ökad vikt vid ett närmare samband mellan planläggning och genomförande. Detta har klart positiva effekter för byggsektorn i stort. Den obligatoriska genomft'irandebeskriv- ningen bör ocksä medverka till en större medvetenhet i genomförande— och kostnadsfrägor.

Även när det gäller reglerna om byggandet finns det flera inslag som är ägnade att medföra lättnader och kostmtdsbesparingar för byggherrarna. t. ex. möjligheterna för kommunerna att minska bygglovspliktens omfatt— ning. reglerna om en nyanserad granskning av bygglovshandlingar och om att besiktning och annan tillsyn av byggnadsarbeten kan anpassas efter bl.a. byggherrens kompetens. l_.ättnaderna av ombyggnadskraven tillhör ocksä de reformer som kan föranleda kostnadsminskningar. Förslaget innehäller en uttrycklig föreskrift om att byggnz'tdsnit'inden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda.

Att nybyggnt'tdsförbuden avskaffas och en rätt till kompletteringsät- gärder införs mäste anses som fördelaktigt sett i ett något vidare ekono— miskt perspektiv. även om det kan bli ett visst merarbete under en över- gängstid för vissa kommuner. Här villjag ocksä framhälla de mänga inslag i reformen som kan underlätta arbetet med stadsförnyelsen (se avsnitt 20.1) Frän samhällsekonomisk synpunkt är detta kanske den mest bety- dande aspekten på hela reformen.

Upprättat lagförslag I enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättats ett förslag till plan- och bygglag.

22 Ra.s'la't/i't'igt)r

Prop. 1985/86: 1 458

/ kup. Specialmotivering till förslaget till plan- och bygglag

] kap. Inledande bestämmelser

l l—4sä anges i mycket allmänna ordalag lagens övergripande syften och dess huvudsakliga inslag. dvs. plansystemets grunder och de olika formerna av prövning. ljoch ass finns bestämmelser av grundläggande innebörd om förhällandet mellan allmänna och enskilda intressen. Därefter anges i 7 och $& de myndigheter som i första hand tillämpar lagen eller som har tillsyn över dess tillämpning. I det remitterade lagförslaget finns ytterligare fem paragrafer med vissa definitioner och bemyndiganden för regeringen m.m. Enligt lagrådets mening (yttrandet s.23) skulle lagen vinna i överskådlighet och systematisk reda om dessa bestämmelser bryts ut ur 1 kap. och flyttas till senare kapitel. Jag har ingen erinran mot detta. Kapitlet har därför disponerats i enlighet med lagrädets förslag.

Jag anser det nödvändigt att här något uppehälla mig vid sakägarbegrep- pet i PBL. l Rå i det remitterade lagförslaget ges en s. k. legaldeftnition av begreppet sakägare i PBL. Sakägarkretsen anges omfatta den vars rätt berörs eller vars intressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen. om han antingen äger. innehar särskild rätt till eller är bosatt på en fastighet som berörs av ärendet. Enligt andra stycket är Linder vissa förutsättningar ocksä hyresgästorganist-ttioner sakägare.

Om detta har Iugrädw gjort följande uttalande (yttrandet s. 28 f):

Enligt det remitterade förslaget skall alltsä genom uttrycklig bestämmel- se i PBL anges vilka som är sakägare. Detta är ett ovanligt grepp i en lagstiftning av förevarande slag. Sålunda har lagstiftaren inte gett någon definition av sakägarbegreppet i vare sig'miljöskyddslagen (l9691387l. fastighetsbildningslagen (l970:988). expropriationslagen (l9721719) eller anläggningslagen (1973: ] l49). Inte heller gällande byggnadslagstiftning in- nehäller bestämmelser i ämnet. Detsamma gäller också säväl tidigare som nuvarande vattenlag. De anförda exemplen visar att innebörden av begrep- pet sakägare inte brukar fastställas i lag. Det finns goda skäl för denna lagstiftningsteknik. Det är nämligen svårt för att inte säga omöjligt att ge en dcftnition som uppfyller kravet att inte vara för vagt utformad men som samtidigt entydigt avgränsar sakägarkretsen. Aven om man lyckas här- med. kan det likväl vara en nackdel att ha en stel regel som en gång för alla lägger fast sakägarbegreppet. Förändrade och oförutsebara förhållanden kan uppstå där det blir naturligt att inrymma nya kategorier i sakägarbe- greppet. Begreppets innebörd varierar uppenbarligen mellan olika lagar. Vattenlagen och miljöskyddslagen har ett vidsträckt sakägarbegrepp. l expropriationslagen har sakägarbegreppet en snävare innebörd. ] fastig- hetsbildningslagen torde sakägarlcretsen vara ytterligare begränsad.

Med beaktande av vad som nu anförts talar enligt lagrådet sakliga och systematiska skäl mot att i PBL tas upp en precisering av sakägarbegrep- pets innebörd. Detta innebär emellertid inte att rättstillämpningen lämnas utan ledning. Genom åtskilliga av lagens övriga föreskrifter samt av utta-

Prop. 1985/86: 1 -- 459

landen i motiv och förarbeten fär man en tämligen ingäende belysning av frägeställningen. Hyresgästorganisationerna faller emellertid utanför även ett extensivt sakägarbegrepp. Det kan därför. när det i PBL talas om sakägare. vara nödvändigt att ange att ocksä hyresgästorganisationcrna skall ha den rättsliga ställning som tillkommer sakägare. Lagrädet äter- kommer till sakägarbegreppets innebörd enligt PBL senare i sitt yttrande: se t. ex. under5 kap. 17%.

Jag kan ställa mig bakom vad lagrädet sälunda har anfti'trt och föreslagit. Med sakägare enligt PBL komtner därmed att avses i första hand ägare till fast egendom och innehavare av annan särskild rätt i denna än bostadsrätt och hyresrätt. Det är med andra ord det traditionella begreppet sakägare i byggnadslagstiftningen som avses. En annan sak är att bostadsrättshtware. hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer får samma ställning i förfarandet inbegripet besvärsrätt som sakägarna.

lä Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveekling med jämlika och goda sociala levnadsförhällanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Lagen inleds med en s. k. portalparagraf som anger de grundläggande värderingar som ligger bakom lagstiftningen. Paragrafen är däremot inte avsedd att kunna åberopas i de enskilda ärenden som avgörs med stöd av lagen. Bestämmelser med denna innebörd finns främst i 2 och 3 kap.

Pä det sätt som jag har antytt i den allmänna motiveringen (avsnitt ll bedrivs inom kommunerna en omfattande planeringsverksamhct. PBL:s regelsystem är helt inriktat på den del av planeringen som rör användning- en av mark och vatten samt bebyggelsemiljöns egenskaper. dvs. den fysiska planeringen. I själva verket tar reglerna inte-sikte pä planeringen som sädan utan snarare pä den procedur som leder fram till antagandet av planer. Den proceduren benämns planläggning. [ paragrafen har slagits fast lagens huvudsakliga tillämpningsomräde. som alltsä är fysisk planläggning och byggande.

Lagens bestämmelser anges syfta till att främja en samhällsutveekling medjämlika och goda sociala levnadsvillkor. Till de grundläggande syftena med lagen hör således bl. a. strävanden att motverka segregation i bosätt- ningen som har sin grund i ekonomisk ojämlikhet liksom att främja jäm- ställdheten mellan kvinnor och män. Konkret innebär detta att planlägg- ningen bl. a. bör bidra till väl fungerande lokala arbetsmarknader och till att bostadsområdena utformas så att olika former av boende kan integreras och kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet kan underlättas.

[ lagrådsremissen föreslog jag en formulering av lagtexten som innebär att den efterstri-ivade samhällsutveeklingen skall ske ”pä demokratins och solidaritetens grund”. Lagrådet har (yttrandet s. 24 f) framfört invändning-

! kup. I >"

Prop. 1985/86: [ 460

ar mot detta och därvid bl. a. framhällit att orden inte fyller någon funktion i lagtexten.

Pä de skäl som lagrädet har anfört anser jag det inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhälla den redan i regeringsformen intagna principen att de samhällsorgan som har ansvar för den fysiska miljön är verksamma pä demokratins grund. Jag kan ocksä ansluta mig till lagrädets uppfattning att ordet solidaritet inte fyller någon funktion i själva lagtexten. Det är närmast en självklarhet att de enskilda människorna har delaktighet i och ett gemensamt ansvar för samhällets utveckling. Däri ligger också att enskilda personer kan behöva avstä fördelar för egen del föratt ge stöd ät andra och för att tillgodose gemensamma behov. Om demokrati och solida- ritet skall prägla planläggningen och byggandet. kan medborgarna emeller- tid inte passivt överlt'ita ät samhällsorganen att fatta beslut med hänvisning till att de tar sitt ansvar genom att solidariskt bära de bördor som blir pålagda. Ett fungerande demokrati förutsätter aktiva medborgare. Lagens bestämmelser har därför utformats sa att de främjar människornas aktiva deltagande i beslutsfattandet. Goda möjligheter att utöva medborgarinfly- tande präglar alltsä lagens allmänna uppbyggnad.

Planläggningen bör inte bara beakta anspråken frän människorna i dav gens samhälle dvs. de som lever och verkar när lagen tillämpas utan också behoven hos kommande generationer. Långsiktiga behov bör väga tyngre än kortsiktiga intressen. Den fysiska planläggningen mäste — lik- som alla andra former av samhällsplanering — innebära hushållning med ändliga resurser. Närmare bestämmelser om beaktandet av kravet pä resurshushällning tas upp i Zkap. 2 s'. Jag har vidare ansett det motiverat att i l ä' särskilt erinra om att den enskildes frihet alltid skall beaktas. Den grundsatsen bör genomgående prägla myndigheternas tillämpning av PBL. Jag har nägot utvecklat detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6).

2.5 Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte vare sig i gällande rätt elleri utredningsförslaget. Jag anser det dock befogat att i enlighet med önske- mäl frän en del remissinstanser — nu slå fast grundsatsen att fysisk plan— läggning i första hand är en kommunal angelägenhet. Därmed blir det s. k. kommunala planmonopolet uttryckligen förankrat i lagen.

Lagtexten har fått sin placering och slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag. ] lagrådsremissen finns en motsvarande bestämmelse i 25 fjärde stycket. Som lagrådet (yttrandet s. 25) är dock den princip som framgår av lagtexten av så central betydelse att den bör komma till uttryck i en särskild paragraf.

Vad som omfattas av den kommunala ensamrätten är befogenheten att

[ku/). 1—2 N

Prop. 1985/86: 1 ' -' 46]

anta planer. Däremot kan själva arbetet med att upprätta planförslag uppdras åt något icke kommunålf organ. (. ex. en konsult.”

(lrundsatsen om kommunalt monopol kan genombrytas i vissa undan— tagsfall. nämligen om regeringen med stöd av leap. 7ä efter ett planföre— läggande låter upprätta och antar detaljplan eller områdesbestämmelser. Enligt lagrådets mening. som jag biträder. behöver någon hänvisning till I] kap. 7.5 inte göras i förevarande paragraf.

35 Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan. som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ- den år avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får t>inrådes/w.s'u't'rmnelst'r antas. om det behövs för att syftet med över- siktsplanen skall uppnäs eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (0000: 000") om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Fusligltetsplunc'r fär antas för att underlätta genomförandet av detalj- planer. För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner an- tas.

I denna paragrafbeskrivs mycket kt'trtfattat PBL:s plansystetn. Paragra— fen motsvarar 2 och Ha" byggnadslagcn. Den har fått sin redaktionella utformning i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Mot- svarande paragrafi lagrådsremissen är 1 kap. 2 s.

Ft'irstu stycket

1 första stycket slås fast sotn ett obligatorium att-varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan för hela komtnuncns område. l4kap. finns närma— re bestämmelser om översiktsplanen. På samma sätt som i :s byggnadsla— gen har i stadgandet i allmänna ordalag angetts vad översiktsplanen skall innehålla. Den skall sålunda i stort ange dels hur mark- och vattenområden i hela kommunen avses bli använda — en motsvarighet till dagens markdis- positionsplaner -— och dels hur bebyggelseutvecklingen bör ske. dvs. rikt- linjer som i stort motsvarar dem som återfinns i dagens kommunöver- sikter. Därmed avses att översiktsplanen skall vara både en plan som visar hur kommunen har tänkt sig att marken på sikt skall användas inom olika områden och ett dokument som beskriver kommunens uppfattning från allmän synpunkt beträffande utvecklingen av bebyggelse och annat. Med uttrycket bebyggelseutvecklingen avses inte bara tillkomsten av ny bebyg- gelse utan även förändring och bevarande av befintlig bebyggelse. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen till 4kap. lä.

('.')versiktsplanen har sin betydelse både som samordningsinstrument inom kommunen och som information till utomstående myndigheter och

] kup. , __t ss

Prop. 1985/86: ] 462

till enskilda om kommunens principiella inställning i sådana frågor som behandlas i planen.

Det krav på aktualitet hos översiktsplanen som i lagrådsremissen togs upp i 4 kap. ] .5 har på lagrådets förslag llyttats till förevarande paragraf.

Detta aktualitetskrav har tidigare behandlats i allmänna ordalag (avsnitt 7.1). Erfarenheterna av tidigare generalplancr visar på stora olägenheter av att kommunerna låter planerna successivt bli alltmer föråldrade men fort- farande formellt gällande. Kravet på aktualitet innebär att översiktsplanen skall utgöra en sammanställning och redovisning av resultatet av den kontinuerligt bedrivna översiktliga planeringen inom kommunen. Detta sammanvägda resultat skall bli föremål för fullmäktiges ställningstagande i form av ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen. Utöver de revi- sioner som påkallas av samhällsutveeklingen i stort och av förändrade förutsättningar inom kommunen. kan man också räkna med ett behov av successiv utveckling av översiktsplanen som ett ittformationsdokttment och beslutsunderlag. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) utgårjag nämligen från att de första översiktsplanerna kan bli förhållandevis enkla. Behovet av revideringar kommer sedan att bli bero- ende dels på utvecklingen i kommunen. dels på vilken nytta översiktspla- nen fär som underlag för följande beslut och dels på vilken detaljeringsgrad och precision som planen ges. Här villjag åter framhälla planens karaktär av översiktlig plan med ganska schematisk redovisning. vilket bör medföra att dess aktualitet står sig över en längre tidsperiod.

Ett krav på aktualitet gör bestämmelser om översiktsplanens giltighets- tid överflödiga. lnte heller behövs bestämmelser om att planen skall om- prövas med vissa i lagen angivna intervall. Med det informationsvärde och den tyngd som bör tillmätas översiktsplanen som underlag för olika beslut om användningen av mark och vatten. bör det ligga i kommunens eget intresse att den hålls aktuell. Någon speciell sanktion mot kommunen för bristande aktualitet i översiktsplanen anser jag inte behöver införas. Till följd av planens uppgift att också behandla frågor om riksintressen bör aktualiteten tas upp i det löpande samrådet mellan kommunen och länssty- relsen. Det är kommunen som själv avgör om översiktsplanen är aktuell. Jag föreställer mig att det kan finnas skäl för kommunfullmäktigc att i början av varje mandatperiod eller minst varannan period. dvs. vart sjätte år. ta upp översiktsplanen till en helhetsbcdömning och därvid fatta ett beslut som som ger översiktsplanen föreskriven aktualitet.

Andra stycket

I andra stycket nämns detaljplanerna. om vilka närmare bestämmelser finns i 5 kap.

l kap. 3 5"

Prop. 1985/86: 1 463

Tru/je stycket

l tredje stycket presenterasuomfädesbestämmelser. som är en nyhet i byggnadslagstiftningen och som närmare regleras i 5 kap. lo och 17 ss. De kan användas för att utanför omräden med detaljplan reglera markanvänd- ningen och bebyggclsemiljöns egenskaper med samma rättsliga effekter som när man använder detaljplan. bortsett från att omrädesbestämmelser inte kan ge nägon s.k. byggrätt och inte heller någon inlösenrätt för kommunen. Förfarandet vid antagandet av omrädesbestämmelser är också i stort sett detsamma som vid detaljplaneläggning. Ett viktigt tillägg i förhällande till det remitterade lagförslaget är att ordet "begränsade" skjutits in före "omräden". Anledningen härtill är att det ytterligare bör markeras att omrädesbestämmelser inte får antas för hela eller stora delar av kommunen. Nägot exakt mätt pä områdenas storlek kan dock naturligt- vis inte anges.

l lagtexten anges till en början att omrädesbestämmelser kan användas för att syftet med översiktsplanen skall uppnås. Detta blir det vanligaste fallet. Jag förutsätter dä att områden som är av riksintresse enligt NRL normalt kommer att säkerställas genom att de anges i översiktsplanen. l vissa situationer kommer dock omrädesbestämmelser att kunna vara moti- verade av andra skäl än det nu nämnda. Jag tänker då på den möjlighet som regeringen har enligt 12 kap. 65 att meddela planförelägganden för kommu- nerna. Sädana förelägganden kan motiveras av att översiktsplanen inte säkerställer omräden som är av riksintresse. ()mrädesbestämmelser som pä detta sätt tillkommer på statligt initiativ nägot som säkert kommer att ske endast i undantagsfall — syftar alltså inte till att fullfölja intentionerna med översiktsplanen. Snarare torde det bli så att översiktsplanen måste ändras till följd av sådana omrädesbestämmelscr. Lagtexten har utformats så att den täcker även detta specialfall.

[fjärde .tlyt'kt'! l tjärde stycket nämns fastighetsplan som i huvudsak motsvarar dagens tomtindelning. Bestämmelser om fastighetsplan finns i (akap.

Femte stycket

1 femte stycket berörs regionplanen. som är en frivillig planform för interkommunal samordning av markanvändningsfrägor och som i stort motsvarar dagens regionplan. Bestämmelser om regionplan finns i 7 kap.

stå Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering fordras tillständ i form av bygglov. riv- ningslov respektive mark/uv i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffzmde åtgärder som kräver bygglov fär gesför/tu"(Århus/(vd huruvi- da byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.

! kup. 3—4 sit

Prop. 1985/86: 1 464

l denna paragraf. som i lagrädsremissen motsvaras av lkap. 3 &. presen- teras de olika former av tillständ som kan ges enligt 8 kap.. nämligen bygglov. rivningslov och marklov. Beträffande ätgärder som kräver bygg» lov kan ft'irlntndsbesked lämnas.

5,5 Vid prövning av frägor enligt denna lag skall bädc allmänna och enskilda intressen beaktas. om inte annat är särskilt föreskrivet.

Paragrafen. som har fätt sin redaktionella utformning i enlighet med lagradets förslag. motsvarar 4.6 nyggnadslagen och 1 kap. 4s' i lagrädsre— missen.

Det är givet att beslut enligt PBL skall ges sädant innehäll att enskilda som berörs fär sina intressen beaktade pä ett rimligt sätt. ] ss föreskrivs därför. liksom i 45 byggnadslagcn. att bäde allmänna och enskilda intres- sen skall beaktas. Paragrafen preciserar säledes inte hur avvägningen mellan dessa intressen skall göras titan föreskriver enbart ett krav pä hänsyn till de olika intressena. Vilka allmänna intressen som skall beaktas anges bl. a. i Zoch Bkap.

För ett par fall ställs dock upp regler för denna avvägning. Ett exempel är reglerna i 8kap. Då om komplettcringsätgärder i omräden som inte omfattas av detaljplan. vilka innebär att de enskilda intressena fär en stark ställning. eftersom nägon planmässig prövning av kompletteringsätgärders lämplighet normalt inte skall ske. Ett annat exempel är reglerna om änd— ring eller upphävandc av detaljplaner efter genomförandetidens slut. Nä- gon avvägning mot enskilda intressen skall inte göras i dessa fall. Detta har föranlett förbehället i ss "om inte annat är föreskrivet". Under detaljpla— nens genomförandetid kan förhällandena sägas vara de motsatta. Den enskilde har dit en stark ställning. eftersom det krävs mycket starka skäl för att samhället skall få ändra eller upphäva planen. Reglerna om genom— förandetid finns i 5 kap. 5. Il och 1455.

Man kan i detta sammanhang även peka pä kompensationsreglerna i l4 kap. som innebär ytterligare klarlägganden direkt i lagen av gränserna mellan allmänna och enskilda intressen.

(på För att mark skall få användas för bebyggelse skall den vara frän allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

Paragrafen. som har fått sin slutliga utformning i enlighet med lagt-ädels- förslag. motsvarar i huvudsak 5 t andra stycket byggnadslagcn.

Av de skäl somjag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitten 3.7 och 12.2.3) har i os" tagits in ett krav pä lämplighetsbedömning av mark som skall användas för bebyggelse.

l lagrädsremissen llkap. 5 5) användes uttrycket "bebyggelse och där- med sammanhängandc anordningar” för att ange att lämplighetsbedöm—

I kup. 4—h H

Prop. 1985/86: I 405

ningen skall omfatta inte enbart platsen för enskilda byggnader utan även hela omräden som skall tas i ä'nspri-"ik för bebyggelse. "(')r'den "därmed sammanhängande anordningar" avsägs således inrymma bl.a. vägar. par- ker. lekplatser men däremot inte friluftsområden eller utrymmeskrävande anläggningar - t.ex. gollbanor och skidliftar — som inte ligger i direkt anslutning till bebyggelsen. .

Lagrädet (yttrandet s.26l har pekat på att denna innebörd av orden avviker från den som motsvarande thtryck har i lagstiftningen pä närlig— gande omräden l ä förköpslagen (l%7:868l oeh' Zkap. I s expropria- tionslagen (1972:7l9) —och därför föreslagit att uttrycket "därmed sam— manhängande anordningar" fär utgå ur lagtexten.

I likhet med lagrädet anserjag att ordet "bebyggelse" väl täcker in de anordningar och anläggningar inom ett bebyggelseomräde som uttrycket avses inrymma enligt vad jag anförde i lt'tgrädsremissen.

Även mark för andra anläggningar än byggnader skall enligt lagtexten i lagrädsremissen lämplighetsbedömas. Med detta avses t.ex. idrotts- eller fritidsanläggningar. upplag m.m. som inte har nägot direkt samband med bebyggelse men som kräver bygglov enligt 8kap. 2.5. lagrädet (yttrandet s. 27) anser att orden "andra anläggningar än byggnader" kan avvaras utan att paragrafen försvagas. bl.a. eftersom bestämmelserna i lkap. inte är avsedda att ge en uttömmande reglering. Jag delar denna uppfattning. Det framgår av bestämmelserna bl. a. i 5 kap. ! s samt 8 kap. ll och I2 ss att en sadan lämplighetsbedömning skall göras. De angivna orden har därför inte tagits in i os.

[ lagtexten i lagrådsremissen anges inte närmare i vilket sammanhang som lämplighetsprövningen skall ske. Pä förslag av lagrådet (yttrandet s. 27) harjag ansett det befogat att låta det komma till uttryck i lagtexten att lämplighetsbcdi'imningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

'l'ill grund för lämplighetsbedömningen ligger bestämmelserna i Zkap. Att nägon lämplighctsbedömning inte skall göras beträffande s. k. komplet- teringsätgärder framgär av 8 kap. lZ &. Förevarande paragraf tar alltsä sikte på ätgärder som innebär en förändring av markanvändningen.

7.5 l varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd. som har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.

Paragrafen motsvarar l kap. två i det remitterade förslaget. När det gäller att i lkap. presentera byggnadsnämndens uppgifter bör dessa anges i mera allmänna ordalag än som skett i lagrädsremissen. Jag delar lagrådet.—' (yttrandet s. 27) uppfattning i detta avseende. Efter förebild av 7ä första stycket byggnadslagcn har därför föreskrivits att byggnads- nämnden har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kom— munen. Som lagrädet har framhällit näs därmed också bättre överensstäm-

lkup. (.)—7 N

Prop. 1985/86: ] 466

melse med de båda följande paragraferna. vilka anger länsstyrelsens resp. planverkets uppgifter i fräga om plan- och byggnadsväsendet.

Närmare bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter finns i 11 kap. 1 lagen har inte tagits in någon särskild bestämmelse om att byggnads- nämndens uppgifter inte fär handhas av ett lokalt organ enligt lagen (l979: 408) om vissa lokala organ i kommunerna. Det innebär att det liksom idag med stöd av 2 s 2 nämnda lag kan inrättas lokala organ med uppgift att för en del av kommunen handha förvaltning och verkställighet som enligt PBL ankommer på byggnadsnämnden.

Det finns anledning att erinra om ett principiellt uttalande av föredragan— de statsrädet i samband med en ändring av nyssnämnda lag. Detta uttalan- de bör enligt min mening vara vägledande även vid tillämpningen av PBL. Departementschefen anförde bl.a. följande (prop. 1979/80: 54 s. 19):

Jag vill understryka att en reform av det slag som jag förordar mäste ha som en grundläggande förutsättning att rättssäkerheten inte får försämras genom att uppgifter flyttas till lokala organ. De bestämmelser i lagar och förordningar som syftar till att skydda rättssäkerheten är naturligtvis tillämpliga i samma utsträckning. när ett lokalt organ handlägger ett ärende som när detta handläggs av den centrala nämnden. Det lokala organets beslut kan överklagas i samma män som den centrala nämndens beslut. Om man i kommunen inte är övertygad om att det lokala organet. trots att de formella rättssäkerhetsgarantierna gäller. är i stånd att med de resurser som ställs till organets förfogande ästadkomma en tillfredsställande hand— läggning. förutsätter jag att ärendegruppen inte överlämnas till det lokala organet. Det finns anledning att räkna med att kommunerna kommer att iaktta återhållsamhet med att låta lokala organ ta över ärenden som är känsliga från rättssäkerhets- och likställigltetssynpunkt och där intresset av enhetlig bedömning är särskilt starkt. Sädana synpunkter gör sig i vissa fall gällande med sådan styrka att det knappast kan komma i fräga att uppgiften överlämnas till lokala organ. Jag vill i detta sammanhang särskilt nämna byggnadsnämndens befogenhet enligt lagen (l976: 666) om pä- följder och ingripanden vid olovligt byggande att slutligt avgöra fråga om avgift eller att meddela föreläggande eller ansöka om handräckning för rättelse i de fall som avses i 13 s. l. 2 och 5 nämnda lag.

Så Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads- väsendet i riket.

Paragrafen behandlar länsstyrelsens och statens planverks uppgifter. Den motsvarar 75 andra och tredje styckena byggnadslagcn. 1 kap. [3 och ms i utredningsförslaget samt lkap. 75% i det remitterade lagförslaget. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.27f).

lförsm stycket anges förutom länsstyrelsens tillsynsuppgift att länssty- relsen skall samverka med kommunerna i deras planläggning. Med detta

I kup. 7—81' N

Prop. l985/ 86: I 467

uttryckssätt av serjag inte bara det loi mella samräd som skall ske ] konkre- ta ärenden titan även en mer allmän serwceskvldighet ""i

I den allmänna motiveringen (avsnitten 7.5 och 8.7.3) har jag utförligt uppehållit mig vid länsstyrelsens roll under samrädet.

Serviceskyldighetcn bör enligt min mening ses som någonting fristående i förhällande till handläggningen av enskilda planärenden. Det bör ligga på länsstyrelsen att fungera som rådgivare i planeringsfrågor och kontinuer- ligt tillhandahålla kommunerna det planeringsunderlag som finns tillgäng- ligt pä länsstyrelsen. Detta är — som lagrädet framhällit (yttrandet s. 28) — en självklar del av den samverkan som skall ske. Praxis har redan nu utvecklat sig i denna riktning. Jag vill poängtera att serviceskyldighcten inte är begränsad till enbart sådana frågor som länsstyrelsen kan bevaka i efterhand enligt 12kap. Länsstyrelsen bör givetvis medverka med rådgiv- ning och information i syfte att staten och kommunerna gemensamt skall söka en sä god utformning som möjligt av planerna.

] andra stycket har planverkets uppgifter slagits fast. Med uttrycket "uppsikt" avses en mer övergripande verksamhet än den "tillsyn" som ligger på länsstyrelserna.

Det kan finnas anledning till att ytterligare kommentera statens roll inom plan— och byggnadsväsendet.

Målet för statens tillsyn och uppsikt bör inte i första hand inriktas pä en bevakning av att inga enskilda beslut räkar falla ur ramen för vad som bedöms vara lagens andemening. Det är alltsä inte meningen att enstaka beslut normalt skall kunna föranleda länsstyrelsen att i efterhand agera i sin egenskap av tillsynsmyndighet för att upphäva just dessa beslut. Be— stämmelser som syftar till en efterhandskontroll finns doeki lZ och 13 kap. Givetvis kan det ibland vara befogat att länsstyrelsen utövar sin tillsyn över byggnadsnämnderna på motsvarande sätt som i dag. dvs. genom att länsstyrelsen i efterhand ingriper med begäran om förklaring eller med päpekanden om felaktig behandling av ett ärende. Tillsynen och uppsikten över plan- och byggnadsväsendet bör emellertid i första hand ha en mer framätsyftande inriktning. De statliga organen bör därvid verka för att tendenser till avarter i lagtillämpningen motverkas och förebyggs i ett långsiktigt perspektiv. Detta kan ske genom påverkan i samrädsverksam- heten. med hjälp av tillämpningsföreskrifter eller framställningar om änd- ringar av lagen alltefter vad som kan vara erforderligt i olika situationer.

En tillsyns- och uppsiktsverksamhet som motsvarar dessa ambitioner förutsätter ett effektivt system för information till de myndigheter som har att sköta verksamheten. För länsstyrelsernas del är förutsättningarnz'i för detta goda. Länsstyrelserna kommer liksom hittills att automatiskt tillföras information genom den roll som de spelar i beslutsprocessen i plan- och byggnadsärendena. Länsstyrelsernas informationsförsörjning betraktarjag sälunda inte som något problem.

Nägra motsvarande möjligheter för planverket att skaffa sig information

I It'll/'. 8 ks

Prop. 1985/86: [ 408

om utvecklingen inom plan— och byggnadsväsendet kommer emellertid inte att finnas. Det är därför nödvändigt att se till att planverket pä annat sätt för den information om utvecklingen som behövs för den allmänna uppsik- ten över PBl.:s tillämpning.

F. n. far planverket information om planverksamheten i landet genom den skyldighet att tillställa verket planer som föreskrivs i l7 och 19.525 byggnadsstadgan. Verkets behov av information om beslut angacnde hus- hällningen med mark och vatten kan uppenbarligen i stor utsträckning hämtas ur de översiktsplaner sotn tillställs verket. Till skillnad mot vad jag föreslog i lagrädsremissen '.mscr jag det mot denna bakgrund vara befogat att kommunerna sänder översiktsplanen med tillhörande handlingar till planverket (4 kap. 13.5). För den mera allmänna analysen av tillständet inom planväsendet är emellertid detta planmaterial en svi'trhantcrlig och inte alltid riktigt rättvisande källa. Vissa analyser av materialet kan göras och görs ocksä av planverket. men för att man skall få fram riktigt givande besked om aktuella utvecklingstendenser krävs oftast en bakgrundsinfor— mation som planverket inte automatiskt har tillgång till. Den finns normalt pä länsstyrelserna och kan mänga gänger göras tillgänglig genom relativt enkla utredningsinsatscr frän länsstyrelsernas sida. Planverket arbetar där— för sedan nägra är tillbaka pä att systematiskt bygga sin kunskapsförst'äri— ning pä samverkan med i första hand länsstyrelsernas plancnheter.

Jag anser att den form för information till planverket som på detta sätt häller på att växa fram rimmar väl med PBL-systemets principiella tipp- byggnad och att den bör vidareutvecklas inom ramen för detta. Det inne- bär att länsstyrelsens roll som informationsförmedlare inom plan- och byggnadsväsendet utnyttjas effektivt ocksä för informationsft'irmcdlingen inom staten. Därigenom tillförsäkras planverket den erforderliga basen för att snabbt spära aktuella utvecklingstendenser. Detta har stor betydelse för verkets möjligheter att i fran'tätsyftande former päverka utvecklingen i riktning mot en enhetlig lagtillämpning över landet i enlighet med de grundläggande intentionerna i lagstiftningen.

Det ankommer pä regeringen att besluta föreskrifter om länsstyrelsernas expedieringsskyldighet. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga.

lkllp. 8 Q.

Prop. 1985/86: ! 469

2 kap. Allmänna intressen soft-iskall beaktas vid'planläggning och vid lokalisering av bebyggelse

Flera av bestämmelserna i Zkap. har sin motsvarighet i 9.5 byggnads- stadgan. ] flera fall har en spräkligjustcring skett i förhällande till dagens bestämmelser. Någon större förändring i sak är emellertid inte avsedd. l sakens natur ligger dock att de förändringar i samhället som har skett sedan byggnadsstadgans tillkomst mäste avspegla sig i t.ex. vad som innefattas i kravet pä en lämplig samhällsutveekling. På samma sätt mäste de förändringar som kommer att ske i framtiden päverka tillämpningen av dessa allmänt hållna bestämmelser. Jag har i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6 ) redogjort för vad jag anser att man bör lägga in i de olika kraven.

Efter två inledande paragrafer (! och 2 äs") med bestämmelser om vad som alltid bör beaktas vid planläggning samt i ärenden om bygglov och förhandsbesked följer en paragrafB :$) som särskilt anger krav vid lokalise- ring av bebyggelse. Kapitlet avslutas med en bestämmelse ms) om bebyg— gelsemiljöns utformning.

lå Planläggning skall ske sä att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-. arbets-. trafik- och fritidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till för- hällandena i angränsande kommuner. Mark- och vattenomräden skall an- vändas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

Förut/u styrke!

Första stycket uttrycker de grundläggande syftena med fysisk planlägg- ning enligt PBL. Stycket motsvarar närmast 9s första stycket och andra stycket första meningen byggnadsstadgan samt 2 kap. ] och Bååt i utred- ningsförslaget. Stycket har fått sin slutliga utformning i huvudsaklig över- ensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s. 32). vilket innebär bl.a. följande ändringar i förhållande till lagrådsremissen. Första meningen har utformats som ett direktiv till dem som har ansvar för planläggningen. dvs. i första hand kommunerna. Vidare har den i 25 i det remitterade förslaget upptagna regeln att mark skall användas för det ändamål för vilket den är mest lämpad har flyttats till i 9" för att regelns vikt bättre skall framhävas.

Kravet att planläggning skall främja en lämplig utveckling i förening med kommunernas skyldighet att ha en kommuntäckande översiktsplan bör leda till att samhällsbyggnadsåtgärder av någon betydelse bedöms utifrån en totalsyn på kommunens utveckling. Planläggningen skall ocksä främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling inom olika delområden i kom- munen. Jag har i den allmänna motiveringen redovisat vad som i stort bör

2 kup. I #

Prop. 1985/86: 1 470

rymmas i uttrycket lämplig utveckling. Det blir alltsä i första hand de förtroendevalda i kommunerna som genom planbeslut fär ta ställning till den för kommunen lämpliga utvecklingen. Vid dessa ställningstagamlen bör vägas in även synpunkter frän enskilda som är berörda. (_)fta torde allmänna och enskilda intressen samnutnfalla eller kunna sammanjämkas pä ett tillfredsställande sätt.

Planläggning skall enligt första stycket ocksa skapa förutsättningar för en frän social synpunkt god bostads-. arbets—. trafik och fritidsn'tiljö. ()cksä här kan jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motivering— en ( avsnitt 6.2 . l ). Det säger sig självt att det här kravet främst blir aktuellt när omräden för samlad bebyggelse planläggs. Frågorna om en frän social synpunkt god miljö har dock även betydelse när det gäller att ta ställning till bebyggelseutvccklingen utanför tätorterna,

I andra meningen har tagits in en regel om att mark- och vattenomräden skall användas för det eller de ändamäl för vilka områdena är mest läm— pade med hänsyn till beskaffenhet. läge och föreliggande behov. I allt väsentligt motsvarar regeln 9.5 andra stycket första meningen byggnads— stadgan och 2 kap. $& i utredningsförslaget. En regel av denna innebörd bör naturligtvis finnas i NRL. Som jag har framhällit i den allmänna motiveringen är emellertid en sädan regel av så central betydelse för fysisk planläggning att den. trots hänvisningen i 2 s till NRL. bör återfinnas även i PBL. Andra meningen har utformats helt i överensstämmelse med motsva- rande regel i NRL. Ofta kan ett och samma omräde användas samtidigt för skilda verksamheter och intressen. Vid bedömningen av den lämpligaste användningen av ett område bör alltid möjligheterna till kombinerad verk— samhet beaktas. Detta har kommit till uttryck i föreskriften att ett omräde skall användas för det eller de ändamäl för vilket omrädet är mest lämpat. Det innebär en viss avvikelse frän den i lagri'idsremissen föreslagna lydel- sen.

Med omrädets beskaffenhet avses bäde markens känslighet för päver- kan. områdets kulturella förutsättningar. terrängens utseende. grundför- hällanden och andra liknande förhällanden. Markområdets läge kan ha betydelse bl.a. ur klimatsynpunkt.

Kravet att föreliggande behov skall beaktas har ingen uttrycklig motsva- righet i % byggnadsstadgan. Nägon tvekan om att sådana överväganden redan i dag mäste läggas till grund för planbesluten torde dock inte finnas. När nu för tydlighetens skall ett sädant grundläggande krav tas in i 1.5. innebär det därför ingen förändring i sak mot vad som tillämpas i dag.

Av första stycket framgår också att lämplighetsprövningen skall ske med beaktande av förhällandena i angränsande kommuner. sä att en ändamäls- enlig samordning sker av kommunernas planläggning. Jag har i den all- männa motiveringen ( avsnitt 16.2.2 ) närmare redogjort för vilka frägor som kan ha betydelse i det sammanhanget. Jag delar inte lagrådets uppfattning (yttrandet s. 32) att bestämmelsen härom lämpligen bör flyttas till 2 s.

3 kup. I s*

Prop. 1985/86: 1 47 |

Bestämmelsen syftar säledcs till att åstadkomma ett samarbete mellan kommunerna i dessa frågor. Att detta samarbete i vissa .fa'll'kan ske i form av regionplanering framgär av 7kap. Samverkan i mellankommunala plan- frågor kommer emellertid normalt att ske i friare former vid de samräd som skall ske innan översiktsplaner. omrädcsbestämmelser eller detaljplaner antas. Om samordning inte har skett på ett lämpligt sätt, skall länsstyrelsen förordna att planbeslutet skall prövas enligt l2 kap. Jag har utvecklat detta närmare i den allmänna motiveringen ( avsnitt 16.2.2 ).

A ”(IN! styv/(':'!

Andra stycket i paragrafen. som har fält sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag. innebär att ansökningar om bygglov och förhands- besked enligt PBL i princip skall prövas pä planmässiga grunder. Att det finns undantag från den principen framgår av t. ex. 8kap. 12%) andra stycket. där de s.k. kompletteringsätgärdcrna behandlas. Jag har i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.1 ) påpekat att bygglovsärenden ibland mäste avgöras utan att någon närmare vägledning för beslutet kan hämtas från antagna planer. Det är dä av betydelse att byggnadsnämnden gör en bred bedömning av bebyggelsesituationen i området och vilken utveckling som kan förväntas. Råder det t. ex. ett stort bebyggelsetryck i ett område. kan kravet på en lämplig samhällsutveekling leda till att bebyggelsens lämplighet bör prövas genom detaljplaneläggning.

En avvikelse från det remitterade lagförslaget ligger i att rivningslov och marklov inte omfattas av bestämmelsen. Det beror på att det i 8kap. inte finns nägon hänvisning till 2 kap. när det gäller rivningslov och marklov (se lagrådets yttrande s. 32). '

2.6 Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000: (.)00) om hushållning med naturresurser m". m. tillämpas.

I dagens lagstiftning finns en bestämmelse i os första stycket byggnads- stadgan. enligt vilken tillbörlig hänsyn skall tas till det militära försvarets. civilförsvarets och andra för riket gemensamma behov. Detta krav på hänsyn har kommit till uttryck i första hand genom skilda riksdagsbeslut angående den fysiska riksplaneringen i form av olika riktlinjer för hushäll- ning med mark och vatten. Dessa riktlinjer är inte bindande för kommuner- na. men det har förutsatts att kommunerna beaktar dem. vilket också i allt väsentligt har skett.

Paragrafen innehåller en hänvisning till NRL. l motiven till den lagen redovisas närmare vad hushällningskraven bör leda till vid prövning av markanvändningsfrägor.

3.5 Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till 1. de. boendes och övrigas hälsa.

2 kup. I——3 ss

Prop. 1985/86: 1 471

2. jord—. berg- och grundvattenförhällandena.

3. möjligheterna att ordna trafik. vattenförst'u'jning och avlopp samt annan samhällsservice.

4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftförtu'eningar samt buller- störningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi- försörjningen och energihushällningcn.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.1) har i Bs" tagits in vissa grundläggande krav pä mark som skall användas för bebyggelse. Med bebyggelse avses som lagrådet päpekat (yttrandet s.33) ocksä t.ex. vägar. grönomräden etc. som hör till en samlad bebyggelse. Flertalet av kraven finns direkt uttryckta redan nu i *) s byggnadsstadgan. Kraven i övrigt följer av de mera allmänt hällna lämplig- hetskraven i den paragrafen.

Första .vlyt'kt't

Paragrafen har fått sin slutliga utformning i enlighet med lag)-talets förslag (yttrandet s. 33). vilket innebär att bl.a. följande ändringar i första stycket har gjorts i förhi'tllandc till det remitterade förslaget. l ingressen har använts ordet "lokaliseras" för att ange att det här är fräga om vilka delar av kommunen som skall bebyggas. Uttrycket "lokalisera" skall jämföras med "placera" i 3kap.. som används för att ange en byggnads exakta plats pä en fastighet. ()rden "geotekniska it"")rhällanden" har bytts ut mot "jord-. berg- och grundvattenförhällanden". bl.a. eftersom det kan anses tvek- samt om geoteknik enligt vedertagen nomenklatur ocksa omfattar grund— vattcnförhällanden. Härigenom fär man ocksä en tydligare koppling mellan nu förevarande bestämmelse och stadgandet i 3 kap. 2 5 andra meningen om begränsning av skadlig inverkan pä grundvattnet. Orden "trafik. ser- vice. vattenförsörjning och avlopp" har ersatts med "trafik. vattenför- sörjning och avlopp samt annan samhällsservice" dels för att markera att det här inte är fråga om kommersiell service (jfr 2 kap.-ts" andra stycket) och dels därför att i samhällsservicen ingär att ordna trafik. vattenförsörj— ning och avlopp.

Markens lämplighet skall bedömas med hänsyn till den bebyggelse som avses komma till ständ. De flesta av kraven i H kan naturligtvis uppfyllas genom ätgärder av olika slag. Utgångspunkten för tillämpningen av para- grafen är att den mark som avses användas för bebyggelse skall ha natur- liga förutsättningar för att de angivna kraven skall kunna uppfyllas. Ex— traordinära ätgärder skall inte behöva vidtas.

Kraven inrymmer i stor utsträckning ekonomiska ('_')verväganden. När man bedömer om ett omräde är lämpat för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna t.ex. trafik samt vattenförsörjning och avlopp. handlar det i huvudsak om att beräkna investerings- och driftskostnaderna

2 kup. 3 s

Prop. 1985/86: 14 . &] ...)

för erforderliga anläggningar. Visar beräkningarna att kostnaderna skttlle bli onormalt höga. bör inte omrädet användas for bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna tnäste en sammanvägning göras av olika kost— nadsposter. Merkostnader i ett avseende kan jtt vägas upp av läga kostna— der i ett annat avseende.

När det gäller att bedöma möjligheterna att ordna olika former av sam- hällsservice. handlar det oftast om kommttnalekonomiska överväganden. Kommunerna har enligt olika lagar ett betydande serviceansvar gentemot sina medborgare. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.3 . l) mäste kommunen vid planläggning ta ställning till möjligheterna att bereda service i olika delar av kommunen. Kommunens bedömning i dessa avseenden. grundade pä kommttnalekonomiska överväganden. mäste na- tttrligtvis tillmätas stor betydelse när frägor om marks användning till bebyggelse skall avgöras.

När det gäller jord—. berg- och grttndvattenft'irhällanden vill jag stryka ttnder lämpligheten av att kommunerna i underlaget till sina översikts— planer redovisar geotekniska och andra undersökningar som har utförts och har betydelse för att bedöma markens lämplighet för bebyggelse. Av särskild vikt är det att redovisa omräden som kan bedömas vara olämpliga pä grund av t.ex. risk för jordskred. bergras. stora sättningar. onormal förändring av grundvattennivån och stora lerdjup.

[ likhet med utredningen anser jag att paragrafen bör innehålla ett krav pä att vatten- och lttftföroreningar samt bullerstörningar skall kunna före- byggas. Bestämmelsen om bullerstörningar fär betydelse t. ex. när bebyg- gelse planeras i närheten av befintliga eller planerade 'ägtrafikleder eller flygfält. Vilka bullernivåer som i olika situationer kan accepteras går givetvis inte att precisera här. Det beror på vilken typ av bebyggelse som planeras. vilka bullerdämpande ätgärder som kan vidtas osv. Jag vill dock erinra om de riktvärden i fräga om flygbuller som har kommit till uttryck i prop. l98li'82z98 om vissa luftfartspolitiska frägor (TU l98l/82z28. rskr 339). Motsvarande riktvärden har i fräga om vägtrafikbuller angetts i prop. 1980i'8l: l()(l bil. 9 (TL? [%D/81:23. rskr 257).

Alu/ru styr/(el

Bestämmelsen i andra stycket innehäller i enlighet med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.2) —- ett krav pä att enet'gift'örsörjnings- och energihushällningaspekter skall beaktas vid lokali- sering av bebyggelse och anläggningar. Bestämmelsen har pä förslag av [U_L'I'tltlt'l flyttats från slå- i det remitterade förslaget.

Kravet innebär bl.a. att kommunerna i sin planering för bebyggelse noga mäste överväga hur bebyggelsen skall försörjas med energi. Självklart får paragrafen i detta avseende sin främsta betydelse när det gäller större bebyggelsegrupppcr men den gäller i och för sig även lokalisering av

3 kup. .? s

Prop. 1985/86: 1 474

enstaka byggnader. Hänsyn bör också tas till behovet av att hushålla med den energi som krävs för transporter av olika slag.

] fråga om hushållning med energi har som nämnts lokaliseringen av bebyggelsen stor betydelse. När det i paragrafen föreskrivs att bebyggelse och anläggningar skall placeras på ett från energihushällningssynpunkt lämpligt sätt innebär detta att säväl de naturliga som de av bebyggelse orsakade klimatförutsättningarna skall vägas in i prövningen. Valet av uppvärmningsform kan också medföra särskilda krav när det gäller att placera byggnader på ett från hushållningssynpunkt lämpligt sätt.

45 lnom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor— mas mcd hänsyn till behovet av

]. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser.

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret.

3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis- ka förhållanden.

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö.

5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga att använda omrädet.

6. förändringar och kompletteringar. Inom eller i nära ansltttning till områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek. motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

Paragrafen. som har fått sin redaktionella utformning i i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. tar upp vissa grundläggande krav som skall beaktas vid utformningen av bebyggelsemiljön. Paragrafen kan sägas innehälla en utvecklingi vissa avseenden av det övergripande kravet i 135 på en från social synpunkt god bostads-. arbets-. trafik- och fritids- miljö. Bestämmelserna skall ses som ett ttttryck för att bebyggelsemiljöns utformning bör tillmätas en central betydelse vid den allmänna lämplig— hetsprövningen av markanvändningsfrägorna. Ambitionen bör vara att ny bebyggelse och förändringar i befintliga bebyggelseomräden får en från allmän synpunkt lämplig utformning. Varje kommun anförtros httvudan- svaret föratt utformningen av bebyggelsemiljön målmedvetet styrs i denna riktning. Med denna utgängspunkt bör det inte utfärdas föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning till bestämmelserna i denna para- graf.

Flertalet av bestämmelserna i 4s har en direkt motsvarighet i de krav på enstaka byggnader. tomter och allmänna platser som finns i 3 kap. Skillna- den är främst att bestämmelserna i 4? gäller vid beslut som avser hela bebyggelseområden. Bestämmelserna skall — som jag har slagit fast i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.4 ) -— tillämpas vid planläggning och be— slut om bygglov och förhandsbesked och de skall gälla både för ny bebyg- gelse och vid ändring eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer. l

2 kup. 3—4 Q's

Prop. 1985/86: ] 475

ärenden om lov skall bestämmelserna inte tillämpas vid prövning av kom- pletteringsätgärder enligt 8 kap:- lZs' andra stycket och "iitte heller vid bedömning av lokaliseringen av en ny byggnad. som inte skall förläggas till ett omräde med samlad bebyggelse.

För att undvika onödiga upprepningar vill jag först generellt hänvisa till vadjag anföri anslutning till resp. bestämmelse i 3 kap. Här inskränkerjag mig huvudsakligen till att göra de kommentarer som direkt tar sikte på hela miljöns utformning.

F ("irs'lu .rlyt'kel

Enligt punkt ] skall bebyggelsemiljön utformas sa att risk för olyckor av olika slag förebyggs. Liknande bestämmelser finns bl.a. i 9 och tzss byggnadsstadgan. Ett skyddskrav för de enskilda byggnaderna finns i 3kap. 6.5 första stycket.

Brands/('_vddmxpektfr som bör beaktas när bebyggelsemiljön utformas är exempelvis möjligheterna att förebygga uppkomsten av bränder. trygga utrymningcn samt förhindra spridning och underlätta släckning av brän- der. I sådana områden där det ordinarie gatunätet inte räcker till för nödvändig räddningstjänst med brandförsvarets fordon måste t.ex. sär- skilda brandvägar planeras och anordnas. Krav bör kanske ställas på brandgator. brandmurar, lämpliga husavständ. utrymningsvägar och skyddsavstånd.

När det gäller kravet på betryggande säkerhet mot trafikolyckor bör särskilt beaktas hur bebyggelsen lokaliseras i förhållande till gator och vägar och hur utfarterna ordnas. Även utformningen av vägar för motor- fordon samt behovet av särskilda gäng-. cykel- och tnopedvägar m.m. träder i förgrunden. Placeringen av t.ex. parkeringsplatser. lastkajer samt friytor för lek och utevistelse är givetvis också betydelsefull.

Punkt.? fanns inte med i det remitterade lagförslaget.-Motiven för denna punkt har jag angett i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.4 ). Genom det nu föreslagna kravet i PBL skapas en grund för att bl. a. ställningstaganden vid skyddsrumsplaneringcn kan integreras i de fysiska planerna.

När det gäller intresset att bebyggelse utformas så att risken för brand- spridning minskas och att konsekvenserna av byggnadsras begränsas. sammanfaller försvarets intressen med de grundläggande krav på säkerhet, somjag nyss angav under punkt ]. Någon särskild bestämmelse i PBL som direkt pekar ut sådana faktorer från försvarssynpunkt behövs därför inte.

l punkt 3 föreskrivs att bebyggelsemiljön skall utformas så att det finns förutsättningar för en god hushållning med energi och vatten. goda klimat- förhällanden och goda hygieniska förhållanden i området. Motsvarande krav i 3 kap. finns i 3 och 5 55.

Bestämmelsen om l-'(l"('n/Illshåflning innebär en nyhet. Här avses inte bara vatten för konsumtion utan även dagvatten. Beträffande dagvatten- frägan är ett av problemen att en härdgörning av markytan ofta motverkar

2 kap. 4 s

Prop. 1985/86: 1 476

möjligheten att behålla en god vattenbalans inorn ett bebyggelseomräde. Numera finns det teknik som medger s.k. lokalt omhändertagande av dagvatten. Här vill jag peka pä att kommunerna med stöd av Skap. i detaljplan kan avsätta mark för anläggningar bl.a. för vattenförsörjning och avlopp. Vidare kan enligt Skap. planbestämmelser meddelas om tomter. på det sättet kan utrymme reserveras för sådana anläggningar!" som behövs för lokalt omhändertagande av dagvattnet. ] sädana fall kan ge- nomförandebeskrivningen innehålla en redogörelse för systemets tekniska utförande.

När det gäller Imxhållningm nm! energi bör det i enlighet med vad jag nyss (35) framhöll eftersträvas att genom lämplig placering. gruppering och utförande av bebyggelsen göra behovet av energi så litet som möjligt.

Bebyggelsens energiförsörining mäste ocksä beaktas. Det räcker ofta inte att enbart beakta den enskilda byggnadens energiförsörjning. Hänsyn mäste ocksä tas till hur områdets totala energitörsörining sker. Det kan t. ex. vara nödvändigt att reglera bebyggelsen på ett sådant sätt att befmt- liga eller planerade energiförsörjningsanordningar kan utnyttjas på ett från energisynpunkt ändamålsenligt sätt.

Bestämmelsen om goda klimu/jörh(il/anden innebär krav på hänsyn till det lokala klimatet i fräga om temperatur. sol. vind och nederbörd vid bebyggelsemiljöns utformning. En aspekt på detta är att områden för lek och rekreativ utevistelse bör orienteras så att de blir solbelysta i tillräcklig omfattning.

l punkt 3 har dessutom tagits in en föreskrift om att bebyggelsemiljön skall utformas så att det finns förutsättningar för goda hygieniska förhäl- Iandt'n i området.

Ett riktmärke bör därvid vara att miljön inte utformas så att det på goda grunder kan befaras att förhållandena på platsen kommer att orsaka obe- hag för befolkningcn i allmänhet. i form av fysiska eller psykiska besvär. Ljud-, ljus- och luftförhällandenz'. bör med andra ord inte tillåtas ge upphov till dåliga hygieniska förhållanden i närmiljön.

Det kan också vara nödvändigt att med hänsyn till kravet på goda hygieniska förhållanden ta särskild hänsyn till placeringen av enskilda byggnader m.m. i vissa fall. Det är t.ex. olämpligt att placera skolor. barnstugor. bostadshotell för äldre eller rekreationsomräden i alltför nära anslutning till intensivt utnyttjade trafikleder.

[ punkt 4 föreskrivs att bebyggelsemiljön skall utformas så att det finns förutsättningar för en tillfredsställande trafikförsörjning och för en i övrigt god trafikmiljö.

l gällande lagstiftning finns regler om hänsyn till den allmänna samfärd- selns behov 09% första stycket BS) och om tillbörligt beaktande av sam- färdselns krav (125 lmom. BS). Bestämmelser om parkeringsutrymmen pä tomtmark finns i 53%? 3 mom. byggnadsstadgan.

Punkt 4 innefattar både en rätt och en skyldighet för kommunerna att

2 kap. 4 $'-

Prop. 1985/86: 1 477

lätä tral'tkpolitiska beslut ta sig uttryck i den fysiska planläggningen. l den allmänna motiveringen (avsnitt (».—t) uppehöll jag mig ingäe'ride vid kollek— tivtralikens betydelse och framhoil därvid bl.a. att bebyggelsen bör utfor- mas pä ett sädant sätt att den effektivt kan försörjas med kollektivtrafik. Punkt 4 ställer emellertid krav pä att hela traftknätet i samlad bebyggelse ges en ändamålsenlig utformning. Inte bara biltrafikens utan även gäng- och cykeltrafikens behov skall därvid tillgodoses. (iivetvis bör även beho- vet av väl utformade och lokaliserade parkeringsutrymmen beaktas.

l punkt 5 har tagits in en bestämmelse om bebyggelsemiljöns tillgäng- lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga. Bestäm— melsen saknar en direkt motsvarighet i gällande byggnadslagstiftning. Vis- serligen finns i 42-45 byggnadsstadgan krav pä tillgänglighet, men dessa krav avser i första hand inte miljön som sädan utan tillgängligheten till vissa bostäder och de utrymmen i byggnader till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokaler. Kravet i punktS skall ses som en sammanfattning av de krav som i detta avseende ställs i 3 kap. pä byggna— der t7 5) och tomter ( [5 s) samt pä allmänna platser t IR ä). Jag hänvisar här till vad jag har anfört i fräga om tillgänglighet i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.2) och i specialmotiveringen till Fkap. 7 s.

lpllII/(I () föreskrivs att behovet av framtida förändringar och komplette- ringar skall beaktas när bebyggelsemiljön utformas. ] nuvarande byggnads- lagstiftning fmns inget klart uttalat krav pä att bebyggelsen skall utformas sä att senare ändringar och kompletteringar underlättas. Syftet med punktö är att främja en planering som pä sikt kan medföra ekonomiska eller andra väsentliga fördelar. Kravet bör naturligtvis inte tolkas sä rigo- röst att t. ex. reservomräden alltid mäste finnas inom alla bebyggelseomrä- den. Den praktiska tillämpningen av bestämmelsen mäste givetvis anpas— sas till förutsättningarna i varje enskilt fall. Alltför stora markreservat inom t. ex. bostads- eller industriomräden kan leda till ekonomiska. miljö- mässiga och andra påtagliga problem säväl för kommunen som för enskil- da.

Amira strv/tel

[ andra stycket har tagits in bl.a. bestämmelser om bebyggelsens ser- vice.

Andra stycket har ingen direkt motsvarighet i gällande rätt. Det ankny- ter dock till de allmänt hällna gällande föreskrifterna att planläggning skall främja en frän allmän synpunkt lämplig utveckling (95 första stycket BS) samt de anspräk pä en väl ordnad bebyggelse som skall tillgodoses när stadsplan upprättas (12.5 l mom. BS).

Att variationer beträffande servicens standard mäste accepteras med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär får anses vara så själv- klart att det inte behöver direkt anges i lagtexten pä det sätt som föreslogs i lagrädsremissen.

] lui/). 4 s*

Prop. 1985/86: 1 478

l andra stycket föreskrivs dessutom att behovet av friytor för olika verksamheter. säsom lek och motion, skall beaktas. Andra stycket bör således ses säsom ett uttryck för att det skall finnas möjligheter för dem som bor och verkar inom eller i nära anslutning till bebyggelseomrädet att få tillfredsställande tillgäng till sådana serviceinri'ittningar och fritidsan- läggningar som människor i allmänhet anser nödvändiga för ett fttllvärdigt samhällsliv.

.? kap. 4 s”

Prop. 1985/86: 1 479

3 kap. Krav på byggnader m.m.

[ kapitlet finns bestämmelser om de krav som ställs pä bl.a. nya byggna— der ( l —9 åå). befintliga byggnader (' IO— 13 åå). andra anläggningar än bygg- nader ( 14 &) samt på tomter och allmänna platser m.m. (15—l855). Kapit- let motsvarar 5 kap. och vissa delar av ökap. i utredningens lagförslag samt 3 kap. i det remitterade lagförslaget. Frän okap. i utredningsförslaget. som innehåller särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader. underhäll m.m.. har tagits bestämmelser om underhåll av byggnader m.m. och särskilda krav på bebyggda tomter. De bestämmelser i byggnadsstadgan som rör förbättring av vissa byggnader och som enligt ökap. i utrednings- förslaget skall gälla även i fortsättningen har. som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.2.4). tagits in bland övergängsbestäm- melserna i l7kap. Bestämmelser om rivning av byggnader m.m. i 6kap. utredningsförslaget har tagits in i lOkap. om påföljder och ingripanden vid överträdelser m.m.

De krav som i kapitlet ställs på byggnader och andra anläggningar är generellt utformade. Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3) behöver därför materiella föreskrifter utarbetas till bestäm- melserna. [ lökap. lå bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sädana föreskrifter till 3 kap. om bl. a. skydd för liv och personlig säkerhet.

Nya byggnader

[ Q' Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur— och kulturvär- dena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg. som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan.

l paragrafen finns bestämmelser om byggnaders placering och utform- ning med hänsyn till omgivningen samt till natur- och kulturvärden på platsen.

Paragrafen motsvarar 38% första stycket och 39.5 första stycket bygg- nadsstadgan samt Skap. lå i utredningsförslaget. Pä förslag av lagrådet har en smärre spräkligjustering gjorts i paragrafen.

Av förarbetena till 38% första stycket byggnadsstadgan (prop. [9591 lb8 s. 251) framgår bl.a. att bestämmanderätten över byggnaders utformning i första hand tillkommer den byggande och att byggnadsnämndens ingripan- den bör begränsas till sådana fall där förverkligandet av den byggandes intentioner skulle innebära ett inslag i stads- eller landskapsbilden av så störande art. att det från allmän synpunkt inte kan tolereras.

Utredningen framhåller att en av byggnadsnämndens viktigaste upp- gifter är att vaka över att bebyggelsen får en tilltalande utformning när en

3 kap. I .5

Prop. 1985/86: ] 4t—tt)

ny miljö skall skapas och när nya byggnader skall anpassas till en befintlig miljö. Det bör därför finnas ett stöd för mer konstruktiva ambitioner än att enbart ha en möjlighet att i efterhand kttnna ingripa mot uppseendeväckan— dc estetiska missgrepp. LJtredningsförslaget. som innebär att byggnads— nämnderna fär en mer aktiv roll vad gäller kravet pä byggnaders utseende. tillstyrks av i stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig i frägan.

Den nu föreslagna l s är avsedd att ge uttryck för samma ambitioner som utredningsförslaget. Paragrafen ger byggnadsnämnden möjlighet att ställa krav pä en sädan placering. utformning och färgsättning av byggnader att den yttre miljön fär en god estetisk kvalitet. Med den yttre miljön avserjag i detta sammanhang det rttm som formas av de enskilda byggnaderna och av gator. torg och parker men ocksä den miljö som skapas när byggnader placeras fritt i landskapet.

Nya byggnader skall enligt l & prövas ur främst tvä aspekter. Den ena avser byggnadens anpassning till förutst'ittningarna pä platsen och den andra avser byggnadens egenvärde.

En anpassning till omgivningen skall givetvis ske inte bara när befintliga miljöer skall kompletteras med ny bebyggelse utan ocksä när enstaka byggnader eller en grupp av byggnader skall förläggas i tidigare obebyggda omräden. Anpassningskravet fär av naturliga skäl en speciell innebörd när det är frägan om kompletterings- och förtätningsbebyggelse inom omräden som har en uttalad egenart. t.ex. omräden som utgör en sädan värdefull miljö som i dag omfattas av 3815 första stycket andra meningen byggnads- stadgan. Även om uttrycket värdefulla miljöer inte förekommer i den nu föreslagna 1 s. är avsikten att krav pä särskild hänsyn till omräden av detta slag skall kttnna ställas med stöd av paragrafen. I denna fräga vill jag hänvisa till vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1.11. För att belysa vilka miljöer det här kan vara fräga om villjag erinra om vad föredragande statsrädet anförde i motiven till den nyss nämnda bestäm— melsen i 385 byggnadsstadgan (prop. WW,/80: 149 s. 9). Statsrädet framhöll bl.a. följande:

Byggnaderna inom ett avgränsat omräde kan genom sitt utformning och placering i förhällande till varandra ge den yttre miljön ett särpräglat uttryck. Det kan t.ex. gälla torg och gaturum liksom vissa byar. brukssam- hällen. fäbodar och fiskelägen. Som exempel på skyddsvärda miljöer vill jag ocksä nämna stadsdelar med väl sammanhållen och tilltalande bebyg- gelse eller med andra pätagliga trevnadsvärden i den yttre miljön. Sädana värden kan naturligtvis också äterlinnas hos grupp- eller seriebyggda smä- httsomräden. Detta skall dock inte tolkas så att jag skulle anse det miljö- mässiga värdet ligga enbart i att byggnaderna är likadana eller liknar varandra. Byggnaderna behöver inte heller var för sig vara av större estetiskt värde. Det bör emellertid finnas ett uttryck i bebyggelsemiljön som kan bedömas vara allmänt uppskattat av kommunens innevänare.

Jag vill särskilt framhålla att miljövärdct inte skapas enbart av byggna- derna. Även vägar. broar. parkanläggningar och omgivande naturlandskap

3 kup. /

.N

Prop. 1985/86: 1 481

har betydelse för ett bebyggelseomri'ides miljövi'irde. Byggnader bör tttfor- mas sä att de miljömässigt samverkar" med dessa anläggningar eller natur- omgivningar.

Speciellt stora krav bör givetvis kttnna ställas pä byggnader som uppförs inom eller i närheten av ett omräde med sädan samlad bebyggelse som avses i 12 &. dvs. bebyggelse som är särskilt värdefull frän historisk. kttltttrhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt. eller intill en sädan enstaka särskilt värdefull byggnad. Den nya byggnaden skall i ett sädant fall placeras och tttformas sä att den anpassas till de särskilda värden som bebyggelsemiljön eller den enskilda byggnaden har.

Hänsynen till kttltttrvärden innebär förutom ett krav pa anpassning till särskilt värdefull bebyggelse ocksä ett krav pä att nya byggnader skall utformas med hänsyn till lokal tradition i fräga om byggnadens form i stort. t.ex. planmätt. höjd och takform. eller i detalj. t. ex. materialval. färgsätt- ning och fönster—former. Lokala traditioner i dessa avseenden skall beaktas och kttnna föras vidare.

l-länsynen till naturvärdena pä platsen kan t. ex. avse en värdefull natur- miljö och kulturlandskapet pä platsen.

När byggnader placeras fritt i landskapet utan anknytning till andra byggnader har även omrädcts topografi och landskapstypen betydelse. Det är t.ex. naturligare att förlägga en byggnad invid ett skogsbryn än fritt på öppen äkermark. Det är ocksä ofta lämpligare att i ett starkt kuperat landskap. t. ex. ett bergigt strandparti. förlägga byggnader pä lägre nivä ätt pä de högsta partierna där de kan bryta landskapets konturer.

I vissa fall kan det vid anpassningen till omgivningen bli nödvändigt att ta hänsyn inte bara till den befintliga bebyggelsemiljön utan även till den tilltänkta. sä längt intentionerna för denna finns fastlagda.

Den andra aspekten som skall beaktas vid tillän'tp'nin'gen av 1 s* är bygg— nadens egenvärde. Detta uttrycks i paragrafen som ett krav pä att byggna- der skall ha en yttre form och färg som är lämplig för byggnaderna som sädana. l detta innefattas byggnadens arkitektoniska utformning samt ma- terialvcrkan pä byggnadens yttre. Kraven pä anpassning till omgivning och befintlig bebyggelse fär inte medföra att den enskilda byggnaden kommer att sakna ett eget värde. Byggnader avspeglar ofta de tekniska förutsätt- ningar som finns för byggandet vid den tidpunkt dä de uppförs. De avspeg— lar ocksä ofta olika tiders moderiktningar i fräga om t.ex. sättet att indela fasadytan eller att placera fönster eller valet av material och färger. Bygg- nadens yttre blir alltsä en avvägning mellan bl.a. anpassning. tekniska förutsättningar och estetiska moderiktningar samt byggherrens och arki- tektens vilja att ge byggnaden en egen form.

I vissa omräden med detaljplan eller omrädesbestämmelser kommer det att framgä av planen eller omrädesbestämmelserna hur | s* skall tillämpas. Vanligtvis aktualiseras emellertid kraven i l & vid prövningen av enskilda

lb Riksdagen [QRS/86. ! sant!. Nr !

.? Åap. I s"

Prop. 1985/86: 1 482

bygglovsärenden. 1 den allmän-na motiveringen (avsnitt 11.1.1) har jag framhällit vikten av att kommunen i förväg ger besked om hur bestämmel- sen kan komma att tillämpas inom olika bebyggelseomräden. Jag avser då inte enbart sädana områden med samlad bebyggelse som kan betecknas som särskilt värdefull enligt 12%. Det är viktigt att skapa förståelse och intresse även för värdena i befintliga bebyggelseomräden av mer alldaglig karaktär. Genom att kommunerna klargör i vilka bebyggelseomräden som det enligt kommunens uppfattning bör råda ett starkare skydd för miljövär- dena blir det enklare både för byggnadsnämnderna och för enskilda att ta ställning till de frågor som kommer upp. Sådan information till invånarna inom skyddsvärda områden som klargör vari värdena består och hur dessa kan beaktas vid byggnadsätgärder av olika slag kan därvid vara ett värde- fullt komplement. Det finns många exempel på hur detta kan lösas. t. ex. i form av informationsskrifter som skickas till de berörda hushållen. utställ- ningar m.m. Genom sådan information kan den enskilde på ett tidigt stadium lättare väga samman bevarandeaspekterna med sina egna önske- mål.

Planeringen av bevarandefrågorna kan bedrivas på många olika sätt. Länsstyrelserna har i egenskap av regionala myndigheter för kultur- minnesvården stor betydelse när det gäller att tillhandahålla kommunerna underlag för planeringen. Länsmuseerna skall bl.a. fungera som basinsti- tutioner för kulturhistorisk dokumentation och information och som ser- viceorgan ät riksantikvarieämbetet. länsstyrelsen och kommunerna. På så vis kan kommuner som saknar egen personal för kulturminnesvård fä nödvändig experthjälp genom länsmuséerna.

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har det utförts ett omfat- tande arbete med att kartlägga och redovisa objekt och miljöer av kultur- historiskt intresse. Detta har sedan följts upp vid arbetet med kommun- översikterna. Många kommuner har också för olika områden utarbetat särskilda kulturminnesvårds- eller bcvarandeprogram. Dessa program. som främst är avsedda att ligga till grund för kommande planering och utgöra information till fastighetsägarna. har haft stor betydelse vid tillämp- ningen av 38ä första stycket byggnadsstadgan. Det finns alltså i kommu- nerna i allmänhet ett bra underlag att göra kulturhistoriska avvägningar i planeringen. Skillnaderna mellan olika kommuner torde dock vara stora. Det återstår också arbete med att inventera och sammanställa de kunska- per som finns. En samlad redovisning av kulturhistoriska intressen och hur de skall behandlas kan lämnas exempelvis i ett kuIturminnesvärdsprogram som inte bara ttnderlättar kommunens planläggning utan också. om det hanteras offentligt. ger fastighetsägare och övriga medborgare möjlighet till inflytande på ett tidigt stadium. Härigenom ger man ocksä möjligheter till en offentlig debatt om programmen. Eftersom det rör sig om en sektor— utredning ett beslutsunderlag bland många andra och utan rättsverkan — bör dock hanteringen inte lagregleras.

3kup.1.ö

Prop. [985/86: [ 483

1 ett stort antal fall kommer programmen eller riktlinjerna för bevarandet enbart att innebära att karaktäréir'på' befintliga hus skall behållas och att nya hus skall ges en sädan utformning att de smälter in utan att förändra områdets karaktär och innehålla en beskrivning av vad som avses med kravet att karaktären skall behållas. Sådana riktlinjer eller program lämnar en betydande frihet att bygga om och bygga till för att möta förändrade funktionskrav.

För att ge rättsverkan ät de krav som kommunen vill ställa på en viss bebyggelse som är särskilt värd att bevara kan kommunen som jag tidigare har föreslagit (avsnitten 8.3.2 och 8.8.2) utfärda föreskrifter i en detaljplan eller omrädesbestämmelser.

?. & Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas. Ifråga om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte försväras.

l 2 kap. 3 & ges grundförtltsättningarna för att mark skall få användas för bebyggelse. Förevarande paragrafanger tillsammans med l s i vilka hänse- enden som de generella bestämmelserna i lkap. omsätts i krav på den enskilda byggnaden när det gäller dess inverkan på omgivningen. Paragra- fen gör det möjligt för byggnadsnämnden att se till att en byggnad inte placeras eller utformas på ett olämpligt sätt med hänsyn till bl. a. angrän- sande bebyggelse och till trafiksäkerheten. ] utredningsförslaget motsvaras 25 i huvudsak av Skap. 2 och toss. Remissinstanserna har med något undantag tillstyrkt förslaget. På förslag av lagrådet har en smärre redak- tionell justering gjorts i paragrafen. '

Med stöd av första meningen kan krav ställas på att byggnader utformas och placeras med hänsyn till bl.a. trafiken på angränsande vägar eller gator och risken för spridning av brand. Detaljerade bestämmelser i mot- svarande ämnen ftnns i dag i 29. 39. 4l och 44 så byggnadsstadgan. Första meningen avser att reglera i princip samma förhållanden som dessa para- grafer och de förhållanden beträffande byggnaders placering som i dag regleras i 475 väglagen .

Byggnader skall enligt första meningen placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten. Detta innebär att krav kan ställas t. ex. på att byggnader skall placeras på visst avstånd från en trafikled för att inte skymma sikten eller på annat sätt störa trafiken. Krav kan också ställas på att byggnaden placeras och utformas på ett sådant sätt att tillfart samt in- och utlastning kan ske på ett lämpligt sätt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Byggnader skall vidare placeras och utformas så att de eller deras

3 kup. 1—2 55

Prop. 1985/86: 1 484

avsedda användning inte medför fara eller betydande olägenheter för om— givningen. [ detta ligger bl. a. att krav kan ställas pä att byggnader placeras pä sädant avständ från varandra och utformas sä att spridning av brand förhindras. Bland de övriga förhållanden som skall beaktas är t. ex. olägen- heter för grannar i form av skymd sikt eller sämre ljusförhällanden. llän- syn kan t. ex. behöva tas till möjligheterna för en angränsande fastighet att använda en befintlig solfängaranläggning. [ ett detaljplaneonn'äde bör be- gränsningar som följer av kravet på hänsyn till sikt- eller ljusförhi'illanden normalt framgå av planen.

Det är inte meningen att 25 i dessa senast berörda hänseenden skall innebära nägon förändringjämfört med vad som kan hävdas med stöd av byggnadsstadgan.

Bestämmelserna i första meningen tar också sikte på att förhindra olä- genheter för omgivningen genom cn byggnads tilltänkta användning. Detta innebär en utvidgningjämfört med vad som gäller i dag. Om verksamheten i byggnaden är miljöfarlig. skall under vissa förutsättningar prövning ske enligt miljöskyddslagen (19692387). Avsikten är givetvis inte att nu införa större krav än vad som kan följa av miljöskyddslagen. Syftet med zs är att ge kommunerna möjlighet att redan vid bygglovstillfället ställa sädana krav på byggnaden och dess placering som i första hand motiveras av den avsedda verksamheten. Olägenhcterna kan bestå av luftföroreningar. bul— ler. skakningar. ljus eller andra liknande störningar som inte är helt tillfäl- liga.

Vid bedömningen av vad som i det enskilda fallet är att betrakta som betydande olägenhet för omgivningen mäste även beaktas områdets karak- tär och förhällandena pä orten. Med detta menar jag att toleransnivän måste vara något högre i vissa fall. Förenklat kan detta uttryckas sä att viss fisklukt i fiskesamhällen och gödsellukt ijordbruksomräden mäste godtas. Givetvis innebär detta dock inte att störningarna i sådana fall kan tillätas ge upphov till sanitära olägenheter för omgivningen.

För sådana verksamheter som kan innebära omgivningsstörningar. t. ex. större industriområden. flygplatser eller sopstationer. torde ofta särskilda omräden finnas angivna i översiktsplanen. Om det finns behov av skydds- områden kring vissa verksamheter eller speciella krav på tekniskt utföran- de av vissa byggnader. kan detta säkerställas genom omrädesbestäm- melser eller i detaljplan.

Sådan inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall enligt andra meningen begränsas. Härmed avses inverkan bäde pä grundvattnets kvantitet och på dess kvalitet. Problem som rör grundvatten och metoden för omhändertagande av dagvatten m.m. måste beaktas tidigt i planläggningsprocessen. Men det finns även i ett enskilt byggnadsärende anledning att bevaka problem som kan uppstå i dessa avseenden. Exem- pelvis kan en olämplig placering eller grundläggning av en byggnad medfö-

3 kup.

.,

s*

Prop. 1985/86: 1 485

ra betydande olägenheter för omgivningen i form av fuktskador. sättningar eller ogynnsamma växtbetingefser-. -

Vid bedömningen av de krav som är möjliga att ställa i denna del mäste en avvägning ske mellan kostnaderna för att undvika skadan och kostna— derna för att reglera den i efterhand. Att strikt hävda bestämmelsen skulle kttnna medföra att vissa omräden inte är möjliga att bebygga. Övervägan- den om sädana omräden skall exploateras eller inte bör göras i första hand i den översiktliga planeringen. I de fall bebyggelse tilläts kan dä med stöd av paragrafen sädana krav som bedöms rimliga ställas i det enskilda ärendet.

l paragrafen ställs ocksä krav pä byggnader som förläggs under mark— ytan. Bestämmelsen skall tillämpas såväl för hela byggnader som delar av byggnader som är belägna under markytan. Därvid skall hänsyn tas till möjligheterna att använda marken över sädana byggnader eller byggnads- delar för olika ändamål. Denna bestämmelse har inte nägon motsvarighet i dagens lagstiftning. Genom en omsorgsfull planering och utformning av byggnader och andra anläggningar under jord bör det vara möjligt att beakta föreliggande och kommande behov av att använda marken över dem för annat ändamål. Jag vill dock betona att frägan om vilka anspråk på den överliggande marken som skall beaktas normalt bör vara utredd redan iden översiktliga planeringen.

3 & Byggnader skall medge god hushållning med energi. ] områden där knapphet pä vatten räder eller kan befaras uppkomma skall byggnader dessutom medge god hushållning med vatten.

I byggnader som innehäller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm- ningssystemet i skälig utsträckning utformas sä att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande änd- ringar.

En- eller tväbostadshus som i huvudsak skall varmas upp med el eller naturgas skall i skälig utsträckning utföras så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sädana byggnader får förses med upp- värmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskil- da skäl.

Vad som sägs i paragrafens första stycke om hushällning med energi stämmer i huvudsak överens med 44aä första stycket byggnadsstadgan. Bestämmelser om hushällning med vatten saknas däremot i byggnadsstad- gan. Andra och tredje styckena motsvarar i sak 44215 andra och tredje styckena byggnadsstadgan. En omarbetning av lagtexten har skett. efter- som särskilda bestämmelser för fritidshus har tagits in i 9 & detta kap. l utredningsförslaget motsvaras 3å av Skap. bä. Rcmissinstanserna har tillstyrkt utredningsförslaget. .

Första stycket 1 första stycket har tagits in ett energihushällningskrav som i sak över- ensstämmer med dagens. Det är givetvis grundläggande för hushållningen

3 kap. 2—3 tt

Prop. l985/86: ] 486

med energi att byggnader är försedda med en väl isolerad klimatskärm och ett lämpligt avpassat ventilations- och uppvärmningssystem. Det är också viktigt att byggnadens planlösning tillåter att anordningarna för värme och ventilation utan större förändringar kan anpassas till skilda energislag. Som nägra remissinstanser har påpekat kan placeringen av en byggnad päverka energiförbrukningen. Byggnaders placering i förhällande till vä- derstreck. rädande vindar. befintlig växtlighet. topografi m.m. samt bygg- naders utformning. t. ex. fönsterplacering. skuggande byggnadsdelar m.m.. har viss betydelse för möjligheten att nä en god energihushällning. Byggnaders placering och utformning bör därför ägnas uppmärksamhet ocksä frän encrgihushällningssynpunkt. Kravet i första stycket att byggna- der skall medge god hushällning med energi innebär — utöver krav på en väl fungerande klimatskärm att byggnader skall placeras pä ett sätt som främjar god energihushällning.

[ överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive— ringen (avsnitt ll.l.2) har i första stycket vidare tagits in ett krav pä vattenhushällning. I lagrådsremissen framhöll jag att det är befogat att ställa krav på särskilda åtgärder för hushällning med vatten enbart i omrä- den där knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma. Lagrådet (yttrandet s. 34) anser att uttalandet inte stämmer helt med lagtextens utformning. Med anledning härav har paragrafens första stycke ändrats så att kravet på god vattenhushällning gäller endast i områden med knapphet på vatten eller där knapphet kan befaras uppkomma. ] första stycket har härutöver gjorts vissa språkliga och terminologiska justeringar. som har föreslagits av lagrådet (yttrandet s. 139).

Vattenhushällningskravet kommer. som jag nyss har nämnt. endast att beröra byggnader inom vissa områden. Jag anser det bl.a. därför motiverat att kommunen redan vid planläggningen av ett omräde tar ställning till om krav skall ställas på att alla byggnader eller vissa byggnader skall medge god hushällning med vatten. Det bör således enligt min mening inte komma i fråga att den byggande först vid bygglovstillfället ställs inför krav pä att byggnaden skall utföras på ett visst sätt med hänsyn till att det i omrädet räder knapphet på vatten. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen till 5 kap. 7.5 4.

Andra och tredje styckena

Andra och tredje styckena stämmer i sak överens med 44115 andra och tredje styckena byggnadsstadgan i deras lydelse fr.o.m. den ljanuari l984. Jag vill därför hänvisa till vad föredragande statsrädet anförde när de avsedda bestämmelserna förelades riksdagen. ] anslutning till de bestäm- melser som nu har tagits in i 3å andra stycket framhöll hon bl.a. följande (prop. [980/81: 133 5.45—46).

3 kap. 3 s*

Prop. HSS/86: ] 487

Bestämmelsen tar endast sikte på sadana uppvarmnmgssvstcm som är möjliga att förbereda för en övergång till uppvärmning med ett annat energislag. exempelvis vattenradiatorsystem. Det ligger 1 sakens natut att några krav på flexibilitet inte kan ställas på ett uppvärmningssystem med direktverkande elradiatorer. Syftet med bestämmelsen är bl. a. att under- lätta en övergång till sådana energislag som kan komma till användning för uppvärmning i framtiden. Jag avser då i första hand sådana inhemska bränslen eller uthålliga energiformer som flis. torv. solenergi. jordvärme eller energi från värmepumpar. Om en byggnad från början utförs för uppvärmning med sådana energislag. ftnns därför ingen anledning att ställa några krav på förberedelser av uppvärmningssystemet för övergång till annat energislag.

När det gäller de bestämmelser som motsvarar 3 & tredje stycket anförde statsrådet bl.a. följande:

Till den allmänna regeln med krav på förberedelse av uppvärmningssys- temet bör fogas en regel med krav på förberedelser i byggnaden. Mina förslag i det föregående skiljer sig från ELAKzs i denna del dels genom att kravet på förberedelser skall omfatta även en- och tvåbostadshus. som skall värmas upp genom naturgas. dels genom att något krav på byggnads- tekniska ätgärder eller åtgärder på tomten inte skall uppställas. Det är tillräckligt att byggnaden har en sådan planlösning att en övergång till även annat energislag underlättas. Med att byggnaden i huvudsak skall upp- värmas genom användning av elenergi eller naturgas avser jag att större delen av byggnadens uppvärmningsbehov skall tillgodoses genom använd- ning av något av dessa båda energislag. I och med att några krav på byggnadstekniska åtgärder inte uppställs kan den allmänt hållna hänvis- ningen till annat energislag enligt min mening behållas.

Med den utformning av lagtexten som jag har föreslagit innebär den allmänna regeln med krav på uppvärmningssystemet inte någon begräns- ning av användningen av direktverkande elvärme. Att särskilda skäl i vissa fall skall gälla för att direktverkande elvärme skall få installeras måste därför uttryckligen anges i lagtexten.

Bestämmelserna i tredje stycket innebär ett krav på förberedelse av själva byggnaden i en— eller tvåbostadshus. som skall värmas upp med elektricitet eller naturgas. i avsikt att underlätta byte till uppvärmning med annat energislag. Kravet i andra stycket på Hexibilitet i uppvärmningssys- temet avser alla byggnader, som innehåller bostäder och arbetslokaler. De angivna småhusen omfattas alltså av kraven i både andra och tredje styckena. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 35) kan emellertid upp- värmningssystemet vara utformat så att kravet enligt tredje stycket samti- digt är uppfyllt.

Jag vill avslutningsvis nämna att det i 9 55 första stycket föreskrivs att förevarande paragraf inte gäller i fråga om vissa slag av fritidshus.

4 & Byggnaders grundkonstruktion stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärförmåga. stadga och beständighet. ()vriga bygg-

3 kup. 3—4 ##

Prop. 1985/86: 1 488

nadsdclar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande häll- fasthet.

Paragrafen innehåller de grundläggande krav på byggnadskonstruk- tionen som i dag fmns i 42.5 byggnadsstadgan. l utredningsförslaget äter- ftnns delvis motsvarande bestämmelser i Skap. 3.3 första stycket. Enligt 45 första meningen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 35). skall en byggnads grundkonstruktion. stomme och andra bärande delar ha betryggande bärförmåga. stadga och beständighet. Detta stämmer i sak överens med 42.5 byggnadsstadgan. Beständighetskravet togs i det remitterade lagförslaget in i 8 s* men har nu flyttats till 4 5.

Enligt 4s andra meningen skall byggnadens övriga delar ha tillfredsstäl- lande hällfasthet. [ dag finns ingen direkt motsvarighet till denna bestäm— melse. mcnjag finner det vara ett berättigat brukarkrav att t. ex. undertak. innerväggar. installationer och infästningsanordningar ges en tillfredsstäl— lande hällfasthet. Detta torde f.ö. motsvara vad som sker i praktiken. l utredningsförslaget motsvaras andra meningen av en bestämmelse om den fasta inredningens stadga och beständighet. Kritik riktades i remissvaren mot begreppet fast inredning. då detta innebär att byggnadsnämnden skall bevaka t. ex. kvaliteten på skäp m.m.. vilket inte är rimligt. Jag anser att kritiken på denna punkt :"r befogad. Nägot krav på stadga och beständighet för den fasta inredningen har d:".irför inte tagits in i 4 s.

Med begreppen betryggande och tillfredsställande i första resp. andra meningen följer en rangordning som jag finner naturlig. Betryggande är ett härdare krav som innebär att säkerhetsnivän för byggnadens bärande delar mäste sättas högt. Säkerhetsnivän för byggnadens övriga delar kan där— emot tillåtas vara nägot lägre.

Kravet på betryggande bärförmäga innebär att person- och egendoms— skador i största möjliga utsträckning skall förhindras. Kravet på stadga är ett uttryck för att ranglighet. svajning. besvärande sprickbildningar och deformationer m.m. skall undvikas även då bärft'irmägan i och för sig är tillräcklig. Kravet på beständighet innebär att de bärande delarna mäste ha en livslängd som svarar mot byggnadens avsedda brukstid. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.2) ligger i kravet på beständighet även ett krav på att dessa delar skall tåla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Med en hällfasthet som är tillfredsställande med hänsyn till ändamålet menas att byggnadsdelarna utan att deformeras eller skadas skall täla de påfrestningar som de normalt katt komma att utsättas för. Kraven på bärförmäga. stadga. beständighet och hällfasthet för bygg- nadens olika delar innebär givetvis också att de material och de kombina- tioner av material som används uppfyller kraven och samverkar på ett lämpligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang ocksä hänvisa till specialmotiveringen till xä. eftersom kraven i förevarande paragraf har ett nära samband med den bestämmelse som tas upp där.

3 kap. 4 s*

Prop. 1985/86: 1 489

5 & Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamäl och ge möjlighet till trevnad. god hygien. en god arbetSmiljö och ett tillfredsställande inom- husklimat.

Paragrafen innebär att en byggnad skall fungera väl för brukaren och för den avsedda verksamheten. Den kan sägas innehålla allmänna nytto-. hälso- och trevnadskrav. dvs. krav på en god komfort. Motsvarande be- stämmelser finns i dag i 46—4xss byggnadsstadgan. Motsvarigheten i utredningens lagförslag finns i 5 kap. 4 &.

Kraven i paragrafen överlappar delvis varandra. Med en mycket vid tolkning kan lämplighetskravet täcka även övriga krav. Jag anser det emellertid värdefullt att här ange kraven något mer detaljerat.

Att en byggnad skall vara lämpad för sitt ändamäl innebär således att den skall fungera väl för den eller de verksamheter för vilka byggnaden är avsedd. Bostäder skall ha fungerande planlösningar med goda rumssam- band och god möblerbar-het. Krav kan ställas på lämplig fast inredning i kök och hygienrum samt på förrådsutrymmen och andra bostadskomple- ment.

En byggnad som ftmgerar väl för sitt ändamål tillgodoser ofta men inte alltid — trevnadskravet. Byggnader skall utformas så att de erbjuder en sädan komfort att de upplevs som behagliga för de personer som vistas i dem. [ boningsrum och kök skall finnas fönster som vetter mot det fria. Arbets- och personalrum bör ha dagsljus. Andra förhållanden som berörs av kraven är planlösning. rumsutformning samt utsikts- och insynsförhäl- landen. Krav pä solighet och genomluftbarhet i bostäder ställs redan i gällande bestämmelser men har där i första hand formulerats som hygien— iska krav. Även om de hygieniska kraven i dag kan uppfyllas med tekniska installationer. leder trevnadskravet enligt min mening till att genomgående lägenheter med goda solvärden fortfarande bör eftersträvas.

'l'revnads— och hygienaspekterna hänger givetvis samman. En byggnad som inte erbjuder goda hygieniska förhållanden är knappast trevlig för brukaren och torde pä sikt inte heller fungera bra för sitt ändamål. Med kravet pä god hygien avser jag i första hand att risk för sjukdom eller ohälsa som kan orsakas av byggnaden. dess grundläggning och dess tek- niska installationer skall begränsas. Kravnivän bör bestämmas med ut- gängspunkt frän definitionen av begreppet sanitär olägenhet i hälsoskydds- lagstiftningen och från vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Kravet på goda hygieniska förhållanden innebär också att krav kan ställas pä att de i byggnaden ingående byggnadsnwterialen inte medför hygieniska olägenheter därför att de t. ex. avger formaldehyd. strälnings- farliga partiklar eller elak lttkt. Jag anser det rimligt att byggnader i möjli- gaste män skall fungera väl även för personer sotn har allergiska besvär. Jag är medveten om att kunskapen i dag om olika materials inverkan pä personer med anlag för allergiska besvär eller med redan utvecklade aller- gier är bristfällig. Forsknings- och utvecklingsarbetc pägär emellertid pä

3 kup_ 5 _tk'

Prop. 1985/86: 1 490

omrädet. l förarbetena till hälsoskyddslagen (prop. l98l1821219) betonas särskilt allergikernas problem. Det framhälls bl. a. att vid bedömningen av vad som är sanitär olägenhet hänsyn skall tas till människor som är något känsligare än ”normalt". Detta synsätt bör prägla även tolkningen av begreppet god hygien i den nu föreslagna 5.5. ()m material används som kan väntas medföra besvär för vissa personer. men tekniskt eller ekono- miskt likvärdigt ersättningsmaterial inte finns. bör sädana material an- bringas sä att de är lätta att byta ut.

Hygienkravet innebär också att det bör finnas goda möjligheter att göra rent i de utrymmen som finns i byggnaden. Detta bör särskilt beaktas vid utformning och inredning av t.ex. kök. badrttm och toalettrum. Byggna- den bör också ha en för sitt ändamäl väl avpassad ljuddämpning och ljudisolering. Detta gäller säväl ljud som alstras inom byggnaden som buller frän verksamheter i omgivningen eller från trafiken.

[ paragrafen finns vidare ett krav att byggnader skall ge möjlighet till en god arbetsmiljö. Kravet gäller i första hand arbetslokaler. personalrum och tillhörande biutrymmen. Byggnader skall emellertid också vara så utfor— made och försedda med sädana anordningar att de medger god arbetsmiljö för arbetstagare som utför regelmässigt förekommande underhälls- och servicearbeten i dem.

Paragrafen innehåller slutligen också ett krav på ett tillfredsställande inomhusklimat. Det kan uppnås om byggnaden har en tillfredsställande täthet och värmeisolering samt en väl fungerande ventilation. Detta sam- mantaget skapar förutsättningar för en god luftkvalitet och en behaglig inomhustempcratttr.

1 dag finns ett uttryckligt krav på fuktskydd i bostäder för stadigvarande bruk (46% BS). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.2) bör det kttnna ställas krav på fuktskydd i byggnader oberoende av byggnadens ändamäl. Det är rimligt att kraven på fuktskydd utformas med en sådan säkerhetsmarginal att risken för uppkomst av mögel och fuktska- dor minimeras. Fukt i byggnader påverkar bäde trevnaden och möjligheten att uppnå goda hygieniska förhållanden och ett gott inomhusklimat. För att en byggnad skall kunna ge ett tillfredsställande skydd mot fukt och mögel mäste byggnadens grundläggning anpassas till markförhällandena på plat— sen och marken kring byggnaden planeras pä ett lämpligt sätt i dessa avseenden. Fukt kan också päverka byggnadens beständighet. Krav på begränsning av sådan påverkan på byggnader kan ställas med stöd av 4s. Mot den angivna bakgrunden och i enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen har nägot särskilt krav på skydd mot fukt därför inte tagits in i 5 s.

6 & Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall. mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnader på ett tillfredsställande sätt.

3 kap. 5—6 99

Prop. 1985/86: ] 49|

] paragrafen finns bestämmelser om skydd mot brand och olycksfall och krav på godtagbar avfallshantering. Detaljerade bestämmelser om byggna— ders brandsäkerhet finns i dag i 44.5 byggnadsstadgan. ] 45.5 byggnadsstad— gan finns bl. a. föreskrifter om säkerhetsanordningar pa tak. Byggnader för särskilda ändamäl skall enligt 485 fylla de krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på bl.a. skydd mot olycksfall och brandfara. [ 44.5 7 mom. anges ett antal byggnadsdelar och tillhörande anordningar som skall anordnas så att brandfara och risk för olycksfall inte uppkommer. Bestämmelser om godtagbar avfallshantering finns i 465 and- ra stycket 5 byggnadsstadgan. I utredningen finns motsvarande bestäm- melser i 5 kap. 5 och 855.

Försla styv/tel

Bestämmelserna i första stycket innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser. eftersom de omfattar även skydd mot olycksfall i bostadsbyggnader. Bestämmelserna innebär att krav liksom i dag kan ställas på t.ex. brandsektionering av byggnader. utrymningsvägar och vissa brandtekniska klasser på väggars och taks ytskikt. Vidare kan krav ställas pä särskilda säkerhetsanordningar för att hindra olycksfall. t.ex. räcken vid trappor och balkonger. säkerhetsanordningar för att förhindra olyckor med spisar. skydd mot klämskador och skydd mot olycksfall i bastu.

Skyddet mot olycksfall tar sikte både på dem som brukar byggnaden mer kontinuerligt och på personer som besöker den tillfälligt eller har byggna- den som tillfällig arbetsplats. t. ex. scrvicepersonal.

Alu/ra styr/(cl

Andra stycket motsvaras som nämnts av 46.5 andra stycket 5 byggnads- stadgan och innebär ingen ändring i sak av vad som f.n. gäller. Det nu föreslagna stycket ger möjlighet att ställa krav t. ex. på dimensioneringen av soputrymmen. pä transportvägar och på att installationer och maskinel- la anordningar utförs sä att olycksfall undviks och arbetet underlättas för sophämtningspersonalen och även för dem som inom fastigheten sköter sophanteringen. Bestämmelsen åsyftar således även bortforsling av avfall över tomten. Denna innebörd kommer till klart uttryck genom ordalydel- sen "'forslas bort från byggnader"", som på förslag av lagrådet (yttrandet s. 35) har ersatt den i lagrädsremissen använda formuleringen "avfall från byggnader skall kunna tas om hand och forslas bort”.

De bestämmelser i byggnadsstadgan (82a5 första stycket) som gör det möjligt att ställa krav även på befintlig bebyggelse när det gäller sophämt- ningspersonalens arbetsft'irhållanden har sin motsvarighet i 17 kap. 20 .5 tredje stycket.

3 kup. () .5

Prop. l985/86: ] 493

7 & Byggnader. som innehåller bostäder. arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med nedsatt röt'else- eller orienteringsförmz'iga och inrättade så att bostäderna och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet pä tillgänglighet skall byggnader vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftan— ordning gäller inte byggnader som har färre än tre vänmgsplan. Om sädana byggnader innehåller bostäder som inte näs från marken. skall de dock utföras sä att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svärighet.

l fräga om en- eller tväbostadshus fär undantag medges från kravet på tillgänglighet till byggnaden. om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler fär. sävitt gäller dessa lokaler. undantag medng från första stycket. om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

l paragrafen regleras de krav som skall ställas på byggnaders tillgäng— lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orientcringsförmäga. Bestäm— melserna om detta finns nu i 42 as" byggnadsstadgan. l utredningens 5kap. 75 finns bestämmelser som överensstämmer med byggnadsstadgans.

Rcmissinstanserna framför i sina yttranden mycket olika åsikter om förslaget. Några anser att bestämmelserna är alltför hårda och styrande och att en olycklig konsekvens av bestämmelserna blir att vissa hustyper generellt slås ut. I andra remissyttranden framförs den motsatta åsikten att hisskravet ytterligare bör utökas och att möjligheterna till dispenser bör begränsas. De Handikappades Riksförbund säger i sitt yttrande att hisskra- vet bör utvidgas till att gälla alla flerbostadshus med mer än en våning för att personer med handikapp skall få valfrihet i sitt boende. ] flera remiss- yttranden. bl.a. det frän Handikappförbundens Centralkommitte. sägs att bestämmelserna medför att byggherrarna väljer att uppföra sädana hus- typer. t.ex. tvävänings flerbostadshus. där krav pä tillgänglighet inte ställs. Detta innebär att syftet med 42115 byggnadsstadgan. att skapa ett samhälle för alla. till stor del inte blir tillgodosett.

Somjag har utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt l 1.1.2) måste målet för samhällets strävanden vara att alla bostäder skall kunna bli tillgängliga. Först därmed ges förutså'tttningar för att människor skall kunna bo kvar i sin bostad även om de av ålder eller annan orsak fär nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga.

Funktionsnedsättningar (handikapp) av olika slag. t.ex. nedsatt rörelse- förmäga. synskador. nedsatt hörsel. päverkar individens möjligheter att använda den byggda miljön. Bebyggelsen skall anordnas med hänsyn till detta. [ 42a5 byggnadsstadgan finns uppräknat faktorer —- ålder. handi— kapp eller sjukdom - som kan medföra funktionsnedsättningar. Enligt min mening är det i detta sammanhang utan intresse att relatera handikappbe- greppet till en definition av orsakerna till funktionsnedsättningarna. Denna ttppräkning finns följaktligen inte med i 7.5. Den innebär t.ex. att personer

3 kap. 7 .5

Prop. 1985/86: ! 493

med hörselskador ocksä omfattas av (bestämmelserna. Praxis har ocksä utvecklats i denna riktning. men dä viss tveksamhet alltjämt tycks förelig- ga anser jag det vara pä sin plats att detta kommer till tydligare uttryck i FBI...

Lagrädet har föreslagit (yttrandet s. 35) att paragrafen disponeras på ett mer överskadligt sätt än i lagrädsremissen. Förslaget innebär bl.a. att i första stycket anges de krav pä tillgänglighet varmed avses ocksä möjlig- heten att nä en byggnad och på nyttjande som i allmänhet skall gälla i fräga om byggnader som innehäller bostäder. arbetslokaler och utrymmen till vilka allmänheten har tillträde. 1 de följande styckena anges undantagen frän kraven. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrädets förslag.

Förslu .vrlvt'kcl

Av bestämmelserna i första stycket följer att byggnader skall vara sä inrättade att bostäder. arbetslokaler och lokaler till vilka allmänheten har tillträde blir tillgängliga för och kan användas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga. Av bestämmelserna följer givetvis ock- sä att byggnaderna som sädana skall kunna näs.

Att byggnader skall vara inrättade sä att bostäder och lokaler blir till- ;u'ing/iga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga inne- bär att en besökande skall kunna ta sig fram. Det innebär främst krav på utformning och färgsättning av förflyttningsvägar t.ex. ramper. korri- dorer. dörrar och pä en lämplig utformning av bl.a. toaletter och kapprum. Det innebär emellertid ocksä krav pä lämplig utformning och - placering av strömbrytare. manöverorgan för hissar o.d. med hänsyn till bl. a. rullstolsbundnas och synskadades behov. Skyltar. symboler och texter skall lätt kunna upptäckas och vara lättlästa. Dörrar. glasportar och utskjutande byggnadsdelar i kommunikationsutrymmEh skall utföras så att de är lätta att se och inte medför risk för olycksfall för synskadade.

Att bostäder och lokaler skall vara sä inrättade att de kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga innebär att sädana utrymmen inte bara skall vara tillgängliga för besök utan också permanent kunna brukas av sådana personer. I fråga om arbetslokaler skall således även arbetsutrymmcn. pausrum etc. inrättas efter handikappades behov. Vidare skall bostäder utformas på sådant sätt att de kan bli en fullvärdig bostad för den som är t. ex. rullstolsbunden eller har nedsatt orienterings- förmäga.

Det säger sig självt att vitt skilda förutsättningar måste vara uppfyllda för att Imxlädw' skall ge människor med skilda handikapp goda möjligheter att leva självständigt på egna villkor. Nägon minsta gemensam nämnare finns inte alltid mellan olika grupper av handikappade eller mellan dessa och andra hushäll. De ätgärder som behövs för att personer med vissa handikapp skall kunna använda bostaden behöver inte i och för sig innebä- ra ett hinder för andra. Men åtgärderna kan vara så kostnadskrävande eller

3 kup. 7 .5

Prop. 1985/86: 1 494

kräva sä stora utrymmen att det inte är rimligt att bortse från andra hushälls behov av att utnyttja sina resurser eller bostadens begränsade ytor pä ett för dem mer ändamälsenligt sätt.

Studier som har redovisats i betänkandet (SOU l984z78) Bo på egna villkor visar att de föreskrifter som gäller i dag medför en god avvägning mellan de anspråk som kan ställas på hur en bostad från början bör vara utformad för att den skall kunna användas av människor med olika behov. Jag delar i huvudsak denna uppfattning. Den genomgripande anpassning som kan behövas för att en bostad skall bli fullt användbar för människor med allvarliga rörelsehinder eller stort behov av omvårdnad eller vård kan enligt min mening göras först när man känner den enskildes behov. För att detta skall kunna göras utan onödig fördyring bör rimliga förberedelser göras för i vart fall mer frekventa anpassningsätgärder i de bostäder som inte från början är anpassade till sådana behov. Det handlar självfallet mer om att i sädana fall planera bostaden på sådant sätt att förutsebara ändring— ar kan genomföras än att faktiskt utföra investeringar för ett eventuellt framtida bruk.

Jag vill i sammanhanget tillägga att förhållandena i fråga om arbetslo- kaler enligt min mening är annorlunda. De funktioner till vilken en anpass- ning mäste ske är betydligt mer begränsade än i fråga om bostäder. Utrym- meskraven är sällan någon begränsning. Att alla arbetslokaler direkt kan användas även av handikappade är en förutsättning för att man skall kunna förverkliga strävandena att integrera personer med olika funktionsnedsätt- ningar i arbetslivet. Detta intresse är så stort. att det enligt min mening inte bör komma i fråga att uppföra arbetslokaler som inte direkt kan användas för dessa behov. såvida inte förutsättningarna i fjärde stycket är uppfyllda.

] första stycket klargörs att kravet pä tillgängligth i princip innefattar ett krav att hiss eller annan lyftanordning skall anordnas. Kravet gäller givet- vis inte om alla våningsplan i byggnaden kan nås direkt från marken exempelvis i souterrängbyggnader eller. i fråga om bostadshus. om de våningsplan som innehåller alla väsentliga bostadsfunktioner kan nås di- rekt frän marken.

Andra stycke!

I andra stycket görs undantag från hisskravet i fråga om bostäder i byggnader som har färre än tre våningsplan. Detta överensstämmer i huvudsak med dagens regler. Härutöver gäller i dag att bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter över huvud taget inte omfattas av hiss- kravet. Det finns emellertid enligt min mening inte motiv för att göra ett sådant undantag vid nybyggnad av bostäder.

Jag har noga övervägt möjligheterna att nu införa ett generellt krav på hiss eller annan lyftanordning för alla bostadshus med lägenheter som inte är tillgängliga från markplanet. Enligt min mening finns i dag dock inte förutsättningar för detta. [ lägre bostadshus. där endast få lägenheter kan

3 kap. 7 s"

Prop. |985/86:1 495 betjänas av samma hiss. skulle kraftigt ökade subventioner behöva sättas in för att boendekostnaderna fortfarande skall kunna hållas på en rimlig nivå. Ett ekonomiskt utrymme för detta finns inte. Det bör emellertid på sikt finnas goda möjligheter att utveckla enkla och billiga lyftanordningar som är speciellt anpassade till låga flerbostadshus. Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.2) har särskilda medel ställts till förfogande för ett utvecklingsarbete med detta syfte. l avvaktan på att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna förändras. bör samhället lik- som hittills med riktat stöd till den som är rörelsehindrad i varje särskilt fall möjliggöra installation av hiss eller annan lyftanordning. där det behövs för att den rörelsehindrade skall kunna bo i en viss bostad.

För att möjliggöra att sådana kompletteringar kan ske till rimliga kostna- der har i andra stycket förts in bestämmelser som innebär att alla bostads- hus skall. om de har färre än tre våningar och innehåller lägenheter som inte kan nås från marken. utföras så att de utan svårighet senare kan kompletteras med hiss eller annan lyftanordning. Stycket saknar motsva- righet i gällande bestämmelser.

Kravet är i första hand ett krav på lämplig planering och på ett sådant konstruktivt utförande att byggnadskroppen tål de förändrade belastningar som installationen av en hiss eller annan lyftanordning för med sig. Det kan däremot inte med stöd av denna bestämmelse krävas exempelvis att ett hisschakt anordnas redan från början. Jag vill vidare framhälla att tillgäng- lighetskraven i sådana lägre byggnader bör anses vara uppfyllda även med lyftanordningz'tr som är avsedda att brukas enbart av den som sitter i rullstol eller som av andra skäl har svårt att gå i trappor.

Tredje stycket Bestämmelserna i tredje stycket överensstämmer med dagens bestäm- melser när det gäller en- eller tvåbostadshus. Jag anser däremot att det inte

är motiverat att behålla motsvarande undantagsmöjligheter också för and- ra bostadsbyggnader som har högst två våningar.

Fjärde stycket

Enligt fjärde stycket får i fråga om arbetslokaler undantag från kraven i första stycket göras för sådana lokaler, om det är befogat med hänsyn till verksamhetens art. Bestämmelsen innebär ingen förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Undantag kan t. ex. vara motiverat för viss tung industri och för arbetsplatser med enbart scrvicepersonal. Jag vill dock framhålla att kontorslokaler och liknande i anslutning till sådana arbetslo- kaler skall handikappanpassas.

8 & Byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt att reparations-. underhälls- och driftkostnader begränsas.

3 kap. 7—8 5.6

Prop. 1985/86: 1 491»

Kraven i 8.3 är som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.2) en utvidgning i förhällande till byggnadsstadgan. Bestämmelsen. som har utformats I enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 36). inne- bär att krav skall kttnna ställas på att byggnader utförs med sädant material och sådana system — värme. ventilation. vattett och avlopp m.m. * som är ekonomiskt och praktiskt möjliga att underhälla och sköta. Avsikten med detta är att byggnadens funktioner och egenskaper med skäliga insat- ser skull kunna hållas i ständ Linder den avsedda brukstiden. Av detta följer att byggnadsdelar och installationer m.m. med begränsad livslängd mäste vara lätt åtkomliga och lätta att underhålla. driva och besikta osv.

Vad som föreskrivs i 85 riktar sig till den byggande och skall säledes beaktas när nya byggnader uppförs. Skyldigheten att ttnder brttkstiden underhålla en byggnad med tillhörande anordningar vilar på ägaren och regleras i 13 s.

Av 4 s" följer att byggnadens bärande delar mäste ha en livslängd som motsvarar byggnadens avsedda brukstid. Övriga delar och tekniska system skall antingen utföras så beständiga att deras livslängd motsvarar byggna- dens brukstid eller utföras så att de kan bytas ut när funktionerna inte längre fylls på ett godtagbart sätt. Även sädana delar som är avsedda att bytas ut måste ha en livslängd som är rimlig med hänsyn till vad det kostar att genomföra bytet samt till de tekniska och sociala konsekvenserna av de ingrepp som måste göras i byggnaden. Ju mer omfattande ätgärder som krävs föratt genomföra ett byte av en viss byggnadsdel eller ett tekniskt system. desto högre krav mäste ställas på byggnadsdelens eller systemets livslängd.

Jag har inte ansett det möjligt att ställa krav påen viss minsta livslängd för material och komponenter. De främsta skälen härtill är att ansvarsfra- gortta är svårlösta och att en otillräcklig livslängd katt bero — förutom på brister i materialkvaliteter — påatt materialet inte har valts med tillräcklig hänsyn till de särskilda miljöförhällandena i det enskilda fallet eller på felaktigt montage. felaktigt underhåll. åverkan etc. Det är dessutom oklart vilken definition på livslängd som är lämplig att lägga till grund för eventu— ella krav. Genom allmänna räd - senare eventuellt ocksä föreskrifter — bör titan kunna komma ifrän sädana tekniska lösningar. material och kompo- nenter som på goda grunder kan antas ha kort livslängd och därför medför höga kostnader för underhåll och drift.

Lagrådet har i anslutning till 8 .s- giort följande uttalande (yttrandet s. 36). som även jag ställer mig bakom:

Säsom framgår av den allmänna motiveringen (s. l7l ) är det inte mening- en att det ifrågavarande kv:-tlitetskravet skall få drivas tttan hänsyn till investeringskostnaderna. Inte heller kan 85 tas till intäkt för att på den byggande ställa krav som gär utöver de i kapitlets föregående paragrafer angivna kraven. En byggnadsnämnd skall sälunda inte med stöd av X & kunna fordra exempelvis att koppartak läggs när ett enklare tak fyller

.? Å'up, .5' .Ö'

Prop. 1985/86: ! 497

kraven pa god yttre form. bärförmäga. hällfasthet etc. Den nti angivna begränsningen av paragrafens innebörd fär anses följa av "de föregående paragraferna i kapitlet.

9 g" [ fräga om fritidshus med högst tva bostäder gäller inte bestämmel- serna i 3. 7 och 8 ss.

l fräga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmelser- na i 1—8 ss tillämpas i skälig utsträckning.

Första stycket innehäller en bestämmelse som undantar fritidshus frän vissa av kraven i kapitlet.

l andra stycket har tagits in en föreskrift om tillämpningen av kraven i fräga om byggnader som fär uppföras utan bygglov.

[ 9 s*" i det remitterade lagförslaget finns i första stycket en allmän bestämmelse om att man vid tillämpningen av vissa av de krav som ställs i 3 kap. skall ta hänsyn till ändamalet med byggnaden. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (avsnitt ll) delar jag lagrådets uppfattning att en allmän bestämmelse härom knappast fyller nägon funktion. Bestämmel- sen har därför fält utgä.

Vidare föreskrivs i det remitterade förslaget att fritidshus i skälig ut- sträckning skall uppfylla kraven i 5 s. Som lagrädet har anmärkt (yttrandet s. 36) följer detta redan av 5 & och behöver inte upprepas.

Föra/u styv/(t'!

Med fritidshus avses här sädana byggnader med högst tvä bostäder som uppförs för att användas endast för fritidsändamäl. En anläggning med fritidshtis typ stugby — som används för fritidsändamäl men som hyrs ut pä sädant sätt att tillständ för hotellrörelse erfordras. omfattas inte titan skall följa samma bestämmelser som andra hotellbyggnader.

Bestämmelserna om hushällning med energi i Åsko'm tillgänglighet i 75 samt om material och byggnadssätt i tx' s* gäller inte för fritidshus.

I 44 as' första stycket byggnadsstadgan föreskrivs att en byggnad skall utföras sä att den möjliggör god energihushällning. Bestämmelser motsva— ras i PBL av 3 kap. 3.5 första stycket. ] byggnadsstadgan görs i denna del inget undantag för fritidshus. Lagrädet (yttrandet s. 36) föreslär mot denna bakgrund att det för fritidshusen i förevarande paragraf intagna undanta- gen frän kraven i Bå begränsas till att avse kraven i N andra och tredje styckena. Kravet på energihushällning i fritidshus har emellertid inte häv— dats och tillämpningsföreskrifter har aldrig utfärdats. Jag anser för egen del att ett sådant krav inte skall ställas pä denna typ av byggnader. Undantag bör därför göras även frän kraven i 3ä första stycket.

De bestämmelser som skall gälla för fritidshus är således I och 2 ss om placering och utformning m. m.. 4 s om bärförmäga. stadga. hällfasthet och beständighet. 5 s om trevnad och god hygien m.m.. samt oå om skydd mot brand och olycksfall och krav pä godtagbar avfallshantering.

3 kli/J. (H*—9 N

Prop. 1985/86: 1 498

Byggnadens ändamäl gör att kraven många gånger kan uppfyllas iited mycket enkla anordningar. Att avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnaden på ett godtagbart sätt behöver vanligtvis inte innebära mer än att sopkärl ställs upp på lämplig plats.

Vad avser bestämmelserna i 4 s är det främst kraven pä bärförmäga. stadga och hållfasthet som behöver uppfyllas. När det gäller krav enligt Slå på t.ex. planlösning. utrustning eller inomhusklimat är det enligt min mening självklart att kraven pä fritidshus måste bli mycket begränsade. Här måste ägaren lämnas frihet att själv bestämma standardnivån. Krav bör dock kunna ställas även på fritidshus att de utförs så att hygieniska olägenheter inte uppstår på grund av olämpliga byggnadsmaterial eller till följd av fukt. Bestämmelserna i första stycket gäller när nya fritidshus uppförs. Det skall alltså vid bygglovstillfället vara helt klart att byggnaden skall användas för fritidsändamäl. Något krav pä bygglov för omvandling av fritidshus till permanentbostäder avser jag inte att föreslå i PBL. Där- emot skall en planmässig reglering kunna göras både i detaljplan och omrädesbestämmelser av den fysiska utformningen av bebyggelsen. Ge- nom en sådan reglering blir det möjligt att begränsa bäde yta och volym för fritidshus (se 5 kap. 7ä första stycket 4 och töä första stycket 3").

Andra stycke!

[ l3ä i det remitterade förslaget finns en bestämmelse om att l—8älå skall tillämpas i skälig utsträckning även på sådana åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov. Efter påpekande av lagrådet (yttran- dets. 37) har av systematiska skäl denna bestämmelse i vad den avser nya byggnader flyttats till förevarande stycke. Motsvarande bestämmelse för ändring av byggnader finns i IO s andra stycket 3.

I andra stycket finns alltså bestämmelser om vilka krav som kan ställas i fråga om uppförande av nya byggnader som enligt PBL inte skall kräva bygglov eller som enligt beslut med stöd av PBL undantas från kravet på bygglov. l utredningsförslaget finns i 13 kap. 7.5 bestämmelser om vilka krav som skall ställas på nya byggnader som inte kräver bygglov. Utred- ningsförslaget begränsar de egenskapskrav som skall ställas till skäliga krav på hällfasthet. brandsäkerhet och på att riskerna för olycksfall före- byggs. Flera remissinstanser anser det önskvärt att bestämmelserna skall gälla även i fråga om de övriga krav som ställs på byggnader. Jag delar i huvudsak denna åsikt och den nu föreslagna bestämmelsen omfattar därför samtliga egenskapskrav som ställs på byggnader.

Andra stycket innebär att nya byggnader som inte kräver bygglov skall dessa uppfylla egenskapskraven i skälig utsträckning. Med uttrycket skälig utsträckning avses att något strikt hävdande av kraven inte är avsett utan att mindre avvikelser skall kunna tolereras. Någon formaliserad kontroll eller tillsyn över sådana arbeten som inte kräver bygglov, kommer liksom i dag inte att ske. PBL ger dock samma möjligheter som finns i dag att

3 kap. 9 $?

Prop. 1985/86: 1 499

ingripa i efterhand mot ätgärder. som inte fyller kraven i gällande bestäm—

melser.

Befintliga byggnader

ll) & Tillbyggnader. ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess bygg- nadstekniska. historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i l— Sää och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning.

2. ombyggnader titförs så att de delar som byggs om tillförs de i I—8 se angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter medde- lade med stöd av denna lag.

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs sa att ändring- arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1—8 åå.

I detaljplan eller omrädesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området fär långsiktigt godtagbara egenskaper. _

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg- nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3. 7 och 8 ss.

l paragrafen regleras de krav som ställs vid ändring av byggnader. Nu gällande grundläggande bestämmelser om de krav som skall uppfyl- las vid ombyggnad eller annan ändring av byggnader finns i 48a och 49% byggnadsstadgan. Enligt 48aä första stycket krävs i princip nybyggnads- standard. om ombyggnadsätgärden enligt 75.5 byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid ställas endast i fråga om de delar av byggnaden som berörs av åtgärden och endast i-'den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga'anspräk på säkerhet. handikappanpassning. god energihushällning. trevnad. god hygien och godtagbar avfallshantering. I byggnadens övriga delar skall enligt 48aå andra stycket sådana brister undanröjas som avser hällfasthet. brandsäker- het eller sanitära förhållanden och som innebär sä avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Om en ändringsätgärd inte är att anse som nybyggnad. gäller enligt 49.5 första stycket att bestämmelserna om nybyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen. Enligt 49% andra stycket kan emellertid byggnadsnämnden medge undan- tag frän bestämmelserna. om detta inte medför brandfara eller sanitär olägenhet.

[ den allmänna motiveringen (avsnitt ll.2.l) har jag föreslagit att den nya syn på ombyggnadsfrägorna som ligger till grtind för förslagen i det s.k. ROT-programmet ("Ds Bo l983:2, Bättre bostäder) skall komma till uttryck i PBL.

.? kup. 9--I() ts

Prop. 1985/86: ! soo

Den nu föreslagna lt) ä preciserar i vilken omfattning som egenskaperna i l—85s' skall tillföras byggnader i samband med ändringar av olika slag. l 3kap. l3s' finns ett klart uttalat krav pä underhäll som saknar direkt motsvarighet i byggnadsstadgan. Det finns därför inte längre motiv för att vid tillbyggnad eller ändring av en del av en byggnad ställa följdkrav pä andra delar av byggnaden i annat fall än då dessa krav är direkt föranledda av ändringen. Krav kan nämligen med stöd av 3kap. l3s' alltid ställas att byggnader skall underhållas sä att deras egenskaper och funktioner hälls i ständ. oberoende av om andra arbeten samtidigt utförs pä byggnaderna. Vidare kommer sävitt gäller hyreshus — möjligheterna till föreläggande enligt bostadssaneringslagcn att finnas kvar även i framtiden. Nägon mot- svarighet till 48aä andra stycket byggnadsstadgan har därför inte tagits ini ltlä.

Paragrafen har pä förslag av lagrådet (yttrandet s. 37) disponerats och utformats på ett annat sätt än i det remitterade lagförslaget. Efter ett inledande krav i första stycket pä varsamhet vid alla ändringsarbeten förtecknas i andra stycket punktvis kraven vid tillbyggnader. ombygg- nader och andra ändringar. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om kommunens rätt att med avsteg från huvudregeln besluta om hur förnyelsen inom ett område skall ske. ] fjärde stycket finns dels en allmän bestämmelse om att hänsyn skall tas till byggnadens förutsättningar vid ändringsarbeten och dels en särskild bestämmelse. som korresponderar med 9 & första stycket och som anger vilka krav som inte gäller vid ändringar av fritidshus. Den definition av begreppet ombyggnad som finns i andra stycket i det remitterade lagft'irslaget har på förslag av lagrädet (yttrandet s. 38) tagits in i en särskild paragraf. nämligen ll &.

Första .vrvt 'ke!

] detta stycke ställs alltsä krav pä varsamhet vid ändringar. Alla ändring- ar. dvs. även ätgärder som inte kräver bygglov. skall ske på ett sådant sätt att byggnadens särdrag beaktas och dess positiva kvaliteter tas till vara. De värden som skall bevaras är inte enbart kulturhistoriska och liknande kvaliteter utan också speciella boendekvaliteter. t. ex. äldre planlösningar som ofta har positiva värden i fråga om rumssamband och rumsvolymer. Varsamhetskravet innebär exempelvis. när det gäller bostäder. att väggar och vätenheter bör flyttas endast om det är absolut nödvändigt för att nå godtagbara planlösningar. Även inredningsdetaljer som kakelugnar. skåp- snickerier. dörrar och paneler skall behandlas med varsamhet. l kravet på varsamhet ligger också ett krav på att hänsyn skall tas till möjligheterna för människor att bo kvar efter en ombyggnad. Jag vill emellertid framhälla att varsatnhetskravet inte får tas till intäkt för att generellt hålla en låg stan- dard när byggnader" ändras. Oberoende av ätgärdens omfattning kan varje ändring göras på ett varsamt eller ovarsamt sätt. Ett varsamt tillvägagängs- sätt skall användas vid genomförandet av säväl ombyggnader som andra

3 Åup. IU #

Prop. 1985/86: 1 50!

ändringar. Det förutsätter att man skaffar sig kunskaper onrde värden sotn byggnaden har och att man tar till vara dessa värden sä längt det är möjligt med hänsyn till kraven i de följande styckena.

Aut/ru styr/tv!

[ punkt | anges att kraven pä rill/avgenader som kräver bygglov överlag skall ställas lika högt som vid uppförande av nya byggnader. Vidare har pä förslag av lagrådet (yttrandet s. 37) i denna punkt tagits in den del av l3 :$ i det remitterade lagförslaget som avser tillbyggnader. vilka inte kräver lov. I dessa sistnämnda fall skall kraven uppfyllas i skälig utsträck- ning. Vad som avses härmed framgår av specialmotiveringen till 9 & andra stycket.

Begreppet tillbyggnad täcker bäde en tillbyggnad som ger byggnaden större planyta och en päbyggnad som ökar byggnadsvolymen. Att en vind inreds inom befintlig byggnadsvolym utgör däremot inte tillbyggnad.

För en tillbyggnad som kräver bygglov skall alltsä samma krav gälla som när en ny byggnad uppförs. Därav följer att vissa krav på tillbyggnaden kan fä till följd att ändringar mäste göras också i den befintliga byggnaden. En tillbyggnad skall t.ex. vara tillgänglig enligt bestämmelserna i 75 och ge sädant skydd mot personskador vid brand som kan krävas med stöd av 6 5. Detta kan medföra. om t.ex. en byggnad byggs på med en väning som innehåller bostäder eller arbetslokaler. att by gnaden mäste förses med hiss och att brandskyddsz'ttgärder mäste vidtas i ett befintligt trapphus.

Kraven pä ändringar i den befintliga byggnaden skall därvid inte ställas högre än vad som är nödvändigt för att kraven pä tillbyggnaden skall kunna tillgodoses. Det skall alltsä inte kunna krävas att brister eller ofullständig- heter i den befintliga byggnaden skall undanröjas enbart av det skälet att arbeten samtidigt utförs för tillbyggnaden. En annan sak är att byggnads- nämnden. om sädana brister eller ofttllständigheter utgör eftersatt under- häll. kan kräva att fastighetsägaren fullgör sin underhällsskyldighet enligt 13 &.

Punkt 2 anger vilka krav en umbygmnud utlöser. Den del av byggnaden som byggs om skall tillföras de egenskaper som föreskrivs för nya byggna- der i sädan omfattning och på sådant sätt som följer av de föreskrifter som meddelas med stöd av PBL. Därmed avses de ombyggnadsföreskrifter som enligt vad jag tidigare nämnde (avsnitt ll.2.l) planverket har fått i uppdrag att utarbeta.

[ det remitterade lagförslaget avser hänvisningen till föreskrifter medde- lade med stöd av PBL kraven i t—oss och && men däremot inte tillgäng- lighetskravet i 715. Detta krav skall enligt lagrädsremissen uppfyllas. om det inte är uppenbart oskäligt. Lagrädet har här framfört en avvikande uppfattning och anfört (yttrandet s. 38):

3 kap. l() ä'

Prop. 1985/Sö:] 502

Hänvisningen till föreskrifter meddelade med stöd av PBL bör uttryckli— gen avse inte bara kraven i l—ö och 8 så titan också tillgänglighetskravet i "lä. Att såsom skett i fjärde stycket andra punkten meddela en särskild bestämmelse beträffande tillgäriglighetskravet ger närmast det felaktiga intrycket att kravet står i er. särklass och inte skall regleras ytterligare. Enligt vad som upplysts vid föredragningen skall emellertid ocksä tillgäng- lighctskravet vid ombyggnad fä sin närmare utformning i de nyssnämnda föreskrifterna. Det synes vidare mindre påkallat att ge en särskild bestäm- melse beträffande tiIlgänglighetskravet i förevarande aVseende. eftersom någon motsvarande inskränkning inte har ansetts erforderlig för de fall dä kommunerna tilläggs rätt att i omrädesbestämmelser och detaljplan besluta om lägre ombyggnadskrav. Även om tillgänglighetskravet vid ombyggnad ofta är det byggnadstekniskt viktigaste och ett krav vars uppfyllande drar avsevärda kostnader. är det enligt lagrådets mening lämpligare att ange tillgänglighetskravet tillsammans med övriga krav.

Jag delar lagrädets uppfattning. Punkt 2 har utformats i enlighet härmed. Jag vill här förutskicka att resonemanget på vissa punkter i det följande avviker från vad jag anförde i lagrädsremissen.

Jag vill närmast ange vissa allmänna utgångspunkter för hur ombygg— nadsföreskrifterna enligt min mening bör utformas. Somjag har framhällit i den allmänna motiveringen (avsnitt i 1.2.1) bör dessa föreskrifter uttrycka de allmänna krav som samhället vill hävda i fråga om byggnader för att de var för sig skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna under den förlängda brukstiden. Ett enskilt bygglovsärende skall alltsä granskas av byggnadsnämnden med utgångspunkt från dessa krav. Kraven vid ombyggnad får som jag tidigare har sagt aldrig ligga högre än nybygg— nadskraven eller lägre än den lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringslagen.

De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga bebyg- gelsen måste sättas in på att undanröja sädana brister eller missförhållan- den som inte kan accepteras. om en byggnad eller del av den skall använ— das under en längre tid. De egenskaper som man bör sträva efter att nå genom ombyggnad måste tillåtas att ligga olika längt från de krav på egenskaper som ställs vid nybyggnad.

Nivån på kraven i de föreskrifter som gäller ombyggnad mäste avvägas med hänsyn till om kraven är motiverade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvudsak syftar till att främja en god funktion. I vissa hänseenden finns det knappast skäl att formulera kraven vid ombyggnad pä ett sätt som avviker från kraven på nya byggnader. Jag tänker dä närmast på sådana tekniska krav som är nödvändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven pä skydd av personer vid brand. kraven på skyddsan- ordningar pä tak samt kraven på bärighet och stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden.

.? kap. (U))”

Prop. 1985/86: 1 - 503

När det gäller kraven på energihtishallning bör dessa tillgodoses på ett sätt som tar hänsyn till byggnädens förutsättningar. Det kän innebära att t.ex. utvändig isolering av fasaden inte skall utföras på vissa byggnader med hänsyn till kravet på varsamhet i första stycket. I stället bör andra åtgärder vidtas för att tillgodose kraven.

I fräga om andra krav som t.ex. storleken på rum och inredningsstan- dard i bostäder. ljudisolering inom byggnader eller brandkrav som syftar till att skydda egendom bör en särskild ombyggnadsnivä kunna anges.

Inom den äldre bebyggelsen finns stora bristeri fråga om tillgänglighet. Vid ombyggnad måste kraven på tillgänglighet enligt min mening uppfyllas på ett sådant sätt att människor tillförsäkras möjlighet att bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka. sjtikdom eller älder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handikapp. Enligt 7ä skall vid nybyggnad i princip alla bostäder. arbetsplatser och sädana lokaler som allmänheten har tillträde till vara tillgängliga.

Somjag har redovisat i det föregående skall på förslag av lagrådet också kraven i fräga om tillgänglighet vid ombyggnad närmare preciseras i före- skrifter pä samma sätt som andra ombyggnadskrav. Utgångspunkten bör enligt min mening fortfarande vara att byggnaden skall förbättras så att den i sin helhet blir tillgänglig för och kan användas av personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmäga. Med hänsyn till den förändring som lagrädet har föreslagit finns det inte anledning att på samma sätt som i lagrädsremissen här lägga fast enskildheter i den kommande hanteringen. Jag vill emellertid redovisa hur jag ser på vissa grundläggande frågor och då särskilt på hur kravet på hiss bör tillämpas. .

Varje del av en byggnad som byggs om bör alltså vara tillgänglig och kunna användas på i huvudsak samma sätt som en nybyggnad. Även om t. ex. endast en lägenhet i ett trapphus är avsedd att byggas om skall denna lägenhet göras tillgänglig. Avser ombyggnaden en bostadslägenhet som ligger på tredje väningsplanet eller högre skall hiss normalt installeras. Saknas hiss i en bostadsbyggnad med tre eller flera våningar bör i vissa fall även en ombyggnad av lägenheterna pä bottenvåningen och andra vånings- planet utlösa krav pä tillgång till hiss för alla lägenheter i samma trapphus. Detta gäller om'de övriga lägenheterna redan har en sådan standard att de aktuella åtgärderna medför att det i ll ä intagna rekvisitet om en väsentligt förlängd brukstid uppfylls för hela den del av huset som ligger kring detta trapphus.

Vid inredning av en vind till bostäder i en byggnad med tre eller flera väningar. som saknar hiss. skall hiss anordnas i det trapphus från vilka vindslägenheterna har ingång. Kan inte hiss anordnas bör utgångspunkten vara att bygglov inte skall lämnas. I lagrådsremissen anförde jag i detta sammanhang vissa synpunkter på under vilka förutsättningar som det ktinde vara befogat att ändå medge att bostäder inreds. trots att de inte blir tillgängliga med hiss. Jag vill här framhålla att frägan om lämpligheten av

3 kap. [() s*"

Prop. 1985/86: I 504

sädana medgivanden bör övervägas av kommunen i samband med att bestämtnelser som rör förnyelsen av omrädet tas in i detaljplan eller omrädesbestämmelser. pä det sätt som anges i tredje stycket. Att de krav sotn ställs på den enskilda byggnaden vid bygglttvsprövningen alltid mäste avvägas efter byggnadens förutsättningar äterkommer jag till i min kont- mentar till fjärde stycket.

()mbyggnadsförcskrifterna skall syfta till att säkerställa att ombygg- nader utförs sä att de delar av en. byggnad som byggs om kan brukas för sitt ändamäl pä ett godtagbart sätt under den förlängda brukstiden. Det inne- bär att byggnadsnämnden liksom i dag skall kttnna kräva att andra arbeten än de som fastighetsägaren har planerat skall utföras vid ombyggnaden llff'lljtlkl'tll'). Detta gälleri första hand i fräga om den del av byggnaden som ombyggnaden avser. Det kan emellertid ocksä — som jag har utvecklat i fräga om tillbyggnader komma att gälla andra delar av byggnaden. om ändringar i sädana delar är nödvändiga för att den ombyggda delen skall fä de egenskaper och funktioner som ombyggnadsföreskrifterna kräver. Avser en fastighetsägare att ändra en eller flera delar av en byggnad pä ett sädant sätt att ändringen bedöms vara en ombyggnad. skall delarna var för sig i sin helhet uppfylla dessa fiinreskrifter. Detta kan innebära att helt nya egenskaper mäste tillföras de delar som ändras och att redan befintliga egenskaper hos dem mäste förbättras.

Sädana följdkrav kan dessutom medföra att vissa gemensamma funktio- ner i byggnaden mäste ätgärdas. Det kan gälla t.ex. byggnadens upp- värmnings— och ventilationssyslem eller dess vatten- och avloppssystem. Sädana fttnktioner kan inte alltid ändras del för del tttan mäste förbättras i ett sammt'tnht'tng. I föreskrifterna mäste därför klargöras när krav skall kttnna utlösas pä att ätgärder vidtas med avseende pä sädana gemensamma funktioner. Kraven bör enligt min mening i första hand utlösas vid sädana tillfällen dä det är tekniskt och ekonomiskt lämpligt att vidta de ätgärder som behövs. Bedömningen härav mäste göras med tttgängspunkt frän standardnivän pä övriga delar av byggnaden eller pa en avgränsad enhet av denna. Bygger man exempelvis om merparten av de lägenheter som betjä- nas av samma system. skall följdkraven normalt ställas vid ombyggnaden. Även en ombyggnad av en enstaka lägenhet kan emellertid i vissa fall ocksä utlösa ett sädant krav. Detta gäller exempelvis om flertalet lägen— heter redan har byggts om. titan att sädana förbättringar har genomförts av de gemensamma funktionerna. Vad nu har sagts innebär att ombyggnader inte kan genomföras etappvis pä ett sädant sätt att kraven pä ändringar av dessa funktioner kringgäs.

[ punkt3 regleras vilka krav som skall ställas vid annan lindring än tillbyggnad och ombyggnad. Bestämmelserna i I— ass skall därvid tilläm- pas pä ett sädant sätt att krav ställs endast pä utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och pä funktionen hos de konstruktioner m. m. som påverkas av ändringen. Vid tillämpningen skall en skälighetsbe—

.? kup. IU s*.

Prop. 1985/86: | "= ' 505

dömning kttnna göras av byggnadsnämnden. baserad pä t.ex. ingreppets art eller byggnadens beskaffenhet. Vid t.ex. hältagning i en bärande vägg inom en kontors- eller bostadsli'tgenhet finns endast motiv att ställa krav pä att hältagningen utförs på ett frän konstrttktionssynpttnkt riktigt sätt. dvs. så att väggcns bärande funktion kvarstär. Däremot finns inte skäl att i samband med hältagningen ställa krav pä rummens fttnktioner eller mätt.

'l'rccljt' stycket

Enligt detta stycke skall kommttnerna i detaljplan eller omrädesbestäm- melser kttnna beslttta att lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 skall få ställas vid prövning av bygglov som rör ombyggnad. Förnyelsen av bebyggelsen bör som jag tidigare har framhällit genomföras pä ett sädant sätt att den svarar mot behoven hos dem som bor och arbetar inom ett omräde. Den skälighetsbedömning som i dag görs i varje enskilt ombygg- nadsärende bör. i frägor som har betydelse för httr kraven i ombyggnads- föreskrif'tcrna skall kunna tillgodoses. i allt väsentligt ersättas med en vidgad möjlighet för kommunerna att besluta om egna riktlinjer för httr förnyelsen inom ett omräde skall ske för att bebyggelsen inom detta skall fä längsiktigt godtagbara egenskaper.

Med en (mt/'t'it/t's'x'yn som utgär från att bebyggelsen som helhet skall fä långsiktigt godtagbar standard kan det vara möjligt att i vissa avseenden ställa lägre krav på byggnaderna än om de prövas var för sig.

Mitt förslag innebär säledes att kommunerna ges möjlighet att bestämma den standardnivä man vill uppnä för bebyggelsen som helhet inom ett omräde. Har kommunen antagit omrädesbestämmelser eller detaljplan för förnyelsen inom ett visst omräde skall de antagna bestämmelserna gälla i stället för ombyggnadsföreskrifterna i motsvarande delar.

Det finns natttrligtvis inte skäl att ha en omrädessyn pä alla de frågor som aktualiseras i samband med ombyggnad. Det finns emellertid enligt min mening starka motiv för att anlägga en omrädessyn på frågor som rör t.ex. tillgänglighet. energihushällning. den yttre miljön. bevarande och lägenhetssammansättning. Det är inte praktiskt möjligt och inte heller avsett att kommunen i detaljplan eller omrädesbestämmelser skall besluta om standardnivän för varje enskild byggnad. Avsikten med tredje stycket är att kommunen med utgångspunkt i att bebyggelsen som helhet inom omrädet ändå får längsiktigt godtagbara egenskaper — skall ange i vilka avseenden kraven kan sättas lägre än vad ombyggnadsföreskrifterna anger.

Jag vill här göra ett förtydligande i förhällande till vad jag uttalade i lagrädsremissen. Kommunernas rätt att genom bestämmelser i detaljplan eller omrädesbestämmelser sänka kraven vid ombyggnad är knuten till förutsättningen att bebyggelsen får långsiktigt godtagbara egenskaper. Kommunerna ges härigenom möjligheter att planera förnyelsen sä. att de största insatserna görs i de omräden som är mest eftersatta. Inom omräden

.? kup. [(l s*"

Prop. 1985/86: 1 506

där det finns ett tillfredsställande utbud av bostäder och service som är anpassat till exempelvis de äldres behov. kan ambitionerna vid förnyelsen övergängsvis sättas lägre. om kommunen på annat sätt kan försäkra sig om att de som har behov därav också kan få tillgång till fullvärdiga bostäder inom området. När det gäller arbetslokaler finns däremot inte samma valmöjligheter för den enskilde. För den som drabbas av nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga kan brister i arbetslokalernas tillgänglighet inne- bära att han blir utestängd från arbetslivet. Förhållandena är likartade i fråga om lokaler för offentlig och annan service. om inte likvärdiga alterna- tiv finns lätt tillgängliga inom området. En bebyggelse där sådana brister kvarstår efter ombyggnad, kan enligt min mening inte anses ha långsiktigt godtagbara egenskaper. De grundläggande kraven i detta hänseende bör anges i föreskrifter till tredje stycket, liksom vad jag tidigare har nämnt om att det inte skall vara möjligt att besluta om en standardnivå som ligger lägre än lägsta godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen.

Bestämmelserna i tredje stycket förutsätter att den standardnivå som beslutas medför att bebyggelsen blir godtagbar från hälsoskyddssynpunkt och erbjuder tillräckligt skydd mot olycksfall. Skulle mot förmodan en lägre standardnivä beslutas katt länsstyrelsen upphäva bestämmelserna härom med stöd av 12kap. Jag vill slutligen erinra om att kommunen inte genom bestämmelser som meddelas med stöd av denna lag kan medge avvikelser från krav som ställs i annan lagstiftning. exempelvis arbetsmil- jölagstiftningen.

Fjärde stycket

De krav som ställs vid en ändring skall enligt detta stycke avvägas i förhållande till byggnadens förutsättningar. I det remitterade lagförslaget anges också att hänsyn skall tas till byggnadens ändamäl. Som lagrådet (yttrandet s. 38) har anmärkt har dock en sådan bestämmelse knappast någon funktion. Någon hänvisning till ändamålet har därför inte tagits in i stycket.

Vad som föreskrivs i stycket innebär att byggnadsnämnden i det enskil- da fallet måste göra de modifieringar av kraven som är nödvändiga med hänsyn till de tekniska. kulturhistoriska och ekonomiska förutsättningar- na. Därmed avser jag i första hand sädana tekniska. kulturhistoriska eller ekonomiska hinder som gör det omöjligt att genomföra en viss ätgärd. Det kan t.ex. vara omöjligt att installera en hiss. som har tillräckliga mått för att kttnna användas av rullstolsbundna personer eller att förlägga hissen på sådant sätt att den kan näs direkt frän marken utan nivåskillnad som fordrar trappor. I sådana fall måste det vara möjligt att acceptera att kravet på tillgänglighet tillgodoses på ett sätt som är tekniskt genomförbart. även om kraven i alla delar inte kan uppfyllas. Att hissen inte kan nås direkt från entréplanet eller att den inte kan få tillräckliga mått för att rymma en rullstol är dock aldrig skäl för att helt efterge kravet på tillgänglighet. Jag

3 kap. !() _s'

Prop. 1985/86: 1 :-- _ 507 vill särskilt betona att de ekonomiska faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vilka krav som skall ställas är sådana som följer av byggnadens placering och utformning eller tekniska förutsättningar i öv— rigt. En dålig förräntning som följer av att fastigheten har förvärvats till ett för högt pris skall däremot inte kunna vara grund för att vid prövning av bygglov sänka kraven i något avseende.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta skillnaderna mellan paragrafens tredje och fjärde stycke. Med bestämmelserna i tredje stycket avserjag att ge kommunerna en möjlighet att inom ett område medge generellt lägre krav. Förutsättningen är att de lägre kraven befunnits lämpliga med hän- syn till förhällandena inom området och att kraven anges i ett kommunalt beslut i form av omrädesbestämmelser eller detaljplan. Fjärde stycket avser mer begränsade avsteg som beslutas av byggnadsnämnden i det enskilda bygglovsärendet om det med hänsyn till byggnadens förutsätt- ningar finns skäl att jämka kraven. Även ett i detaljplan eller områdesbe- stämmclser antaget lägre krav kanjämkas ytterligare av byggnadsnämnden med stöd av bestämmelserna i fjärde stycket.

Enligt 95 gäller inte bestämmelsernai. .7 och 8 så i fråga om fritidshus med högst tva bostäder. Såsom lagrådet har papekat (yttrandet s. 38) erfordras en motsvarande bestämmelse beträffande ändring av sådana fritidshus. En mening med denna innebörd har därför lagts in i paragrafens fjärde stycke.

Jag återkommer i anslutning till 16.5 till de krav som vid till- eller ombyggnad skall kunna ställas på den berörda tomten.

11 & Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sadant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg- naden eller en del av den utgör ombyggnad.

I denna paragraf. som motsvarar 10? andra stycket i det remitterade lagförslaget. finns en definition av begreppet ombyggnad. Till ombyggnad hänförs sådana åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom bedöms avsevärt förlänga brukstiden för en byggnad eller del av den. lnredningsar- bete som syftar till en väsentligt ändrad användning av en byggnad eller del av en byggnad och som på grund av 8kap. ! få första stycket 3 alltid kräver bygglov hänförs också till ombyggnad. även om en sådan ändring inte är förenad med arbeten som avsevärt förlänger byggnadens eller byggnadsde- lens brukstid.

Bestämmelsens utformning i sist angivna hänseende har tillkommit på förslag av lagrådet (yttrandet s. 38) för att det av lagtexten klarare skall framgå att blotta ianspråktagandet av en byggnad för nytt ändamål — en åtgärd som också kräver bygglov enligt 8kap. l ä första stycket 3 inte utgör ombyggnad. Det fordras alltsa inredningsätgärder för att det skall kunna bli fråga om ombyggnad.

3 kup. [()—ll M

Prop. 1985/86: 1 508

Avsikten med att definiera ombyggnad som en bygglovspliktig ändring som avsevärt förlänger brukstiden är att säkra att bostadsbeståndet på inte alltför läng sikt tillförs sé'idana egenskaper eller kvaliteter som avses i ]— tt ss.

Med en byggnads brukstid menas i detta sammanhang den tid varunder en byggnad normalt förväntas kunna användas för sitt ändamål utan andra ingrepp än sädant vanligt underhöll som utförs med äterkommande mellan— rum under denna tid. Brukstiden kan oftast antas svara mot den normala avskrivningstiden för de investeringar som ursprungligen har gjorts i bygg- naden. För vissa typer av byggnader kan utvecklingen ha lett till att den t'tterstäende brukstiden har förkortats genom att andra krav numera ställs av den verksamhet för vilken byggnaden är avsedd. t.ex. nya arbetsmil- _iökrav.

Att ändringen skall leda till en avsevärt förlängd brukstid innebär att byggnaden. eller den del av byggnaden som arbetena avser. därefter kan bedömas komma att användas för sitt ändamäl utan ytterligare ändringar under en avsevärt längre tid än som annars sannolikt skulle vara fallet. Bedömningen skall säledes göras i ett tekniskt-ekonomiskt perspektiv och avse de förhållanden som kan förutses vid ombyggnadstillfället.

Med de! ut' byggnad avser jag en funktionellt avgränsad enhet som brukas för ett visst ändamäl. t.ex. en arbetslokal eller en bostadslägenhet. I—Zn sädan funktionellt avgränsad enhet kan utgöras av exempelvis en butikslokal i ett affärshus som innehåller flera butiker. lnom en stön'e industribyggnad är det naturligt att se en personalservering. en verkstad eller en annan sammanhållen arbetslokal som en sådan funktionell enhet. även om dessa utrymmen tillsammans ingår i samma företagsverksamhet.

Om en ätgärd innebär att en sädan del av en byggnad ändras så att den får egenskaper och funktioner som medför att den kan brukas för sitt ändamål under en avsevärt förlängd tid. skall ändringen betraktas som en ombyggnad. Jag vill belysa detta med några exempel. Om en bostadslägen- het. som saknar hygienutrymmen. förses med sådana utrymmen. kan detta bedömas avsevärt förlänga den tid som denna del av byggnaden kan användas som bostad. Ändringen bör därför anses utgöra ombyggnad. Har lägenheten godtagbara hygienutrymmen och ett ytterligare sädant anord- nas eller det befintliga utökas. kan ändringen däremot inte bedömas avse- värt förlänga hrukstiden. lnom en arbetslokal kan t. ex. sädana ändringar som en i och för sig väsentlig förbättring av ventilationen eller en komplet- tering av hygienutrymmen ske utan att lokalen får en avsevärt förlängd brukstid. om lokalen redan tidigare har sådan standard att den kan fortsät- ta att brukas för sitt ändamäl på ett godtagbart sätt även om dessa ändring- ar inte genomförs. Sådana ändringar utgör då inte heller ombyggnad.

] vissa fall medför arbeten. som inte innebär särskilt stora ingrepp, att byggnaden eller en del av den får en avsevärt förlängd brukstid i den mening som Jag nyss nämnde. Detta kan inträffa även om arbetena inte

.? kup. II 35

Prop. l985/86: l ,_ _ Sot;

innebär att nya funktioner tillförs. utan endast att de funktioner som redan finns i byggnaden förnyas sa att debättre möter de krav boende kan väntas ställa under en lång tid. En renovering av ett kök eller ett badrum. kombi- nerad med ett byte av rörstammar och elledningar. lederi mänga fall till att byggnaden kan fortsätta att brukas -— utan ytterligare ändringar längt utöver den brukstid som annars kunde förväntas. Det är enligt min mening angeläget att en sädan ändring hänförs till ombyggnad för att säkra att byggnaden eller den del av den som byggs om far de egenskaper som samhället anser att byggnader. som skall brukas under en längre tid. skall ha. För att en sädan ändring skall kunna hänföras till ombyggnad mäste emellertid nägon av de åtgärder som avses genomföras kräva bygglov.

Av detjag nu har sagt följer att till ombyggnad inte skall hänföras sädana vanligen inte bygglovspliktiga arbeten som mäste vidtas för underhållet av en byggnad under upprepade tillfällen under dess brukstid. Sädana arbeten skall säledes inte kunna utlösa krav pä andra ätgärderi byggnaden. Exem- pel pä sädana underhällsarbeten som här avses är byte av inredning i kök och badrum. ommälning. omläggning av tak och byte av golvbeläggning. Åtgärder som vidtas enbart i syfte att hälla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller att främja en rationell drift av byggnaden bör inte heller i sig föranleda att åtgärderna hänförs till ombyggnad. även om åtgärderna krä- ver bygglov.

Även en ändring som syftar till att ge byggnaden eller en del av denna en väsentligt ändrat! använt/ning innebär att ändringen hänförs till ombygg- nad. Det bör betonas att ändringen i detta fall inte samtidigt behöver medföra att brukstiden förlängs. Redan den omständigheten att byggnaden skall ändras på ett sätt som tillåter att den utnyttjas för en väsentligt annan verksamhet gör det enligt min mening väl motiverat att kräva att den nya verksamheten skall kunna bedrivas under sådana villkor som numera anses önskvärda. exempelvis i fråga om arbetsmiljö-och tillgänglighet.

12 & Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg- gelse av denna karaktär får inte förvanskas.

Paragrafen. som är likalydande med llä i det remitterade förslaget. innehåller föreskrifter om skyddet av byggnader eller bebyggelseomräden som representerar större värden från historisk. kulturhistorisk. miljömäs- sig eller konstnärlig synpunkt. En i huvudsak motsvarande bestämmelse finns i 38% andra stycket byggnadsstadgan. Där föreskrivs även ett förbud mot förvanskning genom bebyggelse i grannskapet. [ lZä har inte tagits in nägot motsvarande förbud. eftersom krav på byggnaders placering och utformning med hänsyn bl.a. till kulturvärdena på platsen kan ställas redan med stöd av l & detta kapitel.

J'Å'up. 11—125;

Prop. 1985/86: [ SIO

Bestämmelsen att en byggnad som ingår i ett särskilt värdefullt bebyg- gelseomräde inte får förvanskas saknar motsvarighet i gällande rätt. Be— stämmelsen kan exempelvis tillämpas i fråga om en by eller ett omräde i en tätort som har ett särskilt kulturhistoriskt värde som helhet utan att alla enskilda hus. sedda var för sig, behöver ha ett sådant värde.

Den föreslagna paragrafen bygger på Skap. 14.5 i utredningsfi'kslaget. Rcmissinstanserna tillstyrker att bestämmelserna om bevarande utvidgas att omfatta även samlade bebyggelseomräden. Flera remissinstanser anser dock att utredningsförslaget —- genom kravet på bestämmelser i detaljplan eller markförordnande innebär en försämring av möjligheterna att i enskilda tillståndsärenden bevaka bevarandeintressena.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.2.2) har 12.6 till skillnad från 5 kap. [49' i utredningsförslaget — utformats så att skyddet kan hävdas i varje enskilt tillständsärende.

För att 38.5 andra stycket byggnadsstadgan skall vara tillämplig krävs det att byggnadens värde från de i stadgandet angivna synpunkterna är så stort. att dess bevarande kan sägas utgöra ett verkligt allmänt intresse. Tillämpningsomrädet för den nu föreslagna flå bör i stort vara detsamma som för 38? andra stycket. Uppfattningen om vad som har bevarande- värde har emellertid successivt förändrats under tiden efter byggnadsstad- gans tillkomst l959. Tillämpningen av 125 bör därför utgå från den vidare syn som i dag finns på vad som är av värde att bevara. [ dag anses detta gälla inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde av allmänt intresse utan också byggnader och samlade bebyggelsemiljöer som representerar olika tidsepoker eller något typiskt från skilda sociala miljöer eller som värderas högt av en lokal opinion.

] lagen om byggnadsminnen föreskrivs att en byggnad som bevarar egenarten hos gängen tids byggnadsskick eller minnet av historisk betydel- sefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig kan förklaras som byggnadsminne. För att bestämmelserna i 12% skall kunna tillämpas behöver inte byggnaderna eller bebyggelsen vara av byggnadsminnesklass. Ett tillräckligt motiv för att bevara byggnader eller bebyggelse kan vara att de är representativa för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller att de ger en god uppfattning om tidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp. Motiv för bevarande kan också vara att bebyg- gelsen eller byggnaden har haft betydelse för den historiska. arkitektur- och kulturhistoriska eller tekniska utvecklingen.

Det ligger i sakens natur att prövningen av skyddsobjektets värde måste göras Striktare i sådana fall där ägaren bestrider att något skyddsvärde finns än vad som behövs om han själv begär eller frivilligt accepterar skyddsbestämmelser för byggnader. l förtydligande syfte vill jag med anledning av ett uttalande av lagrådet (yttrandet s. 39) tillägga att ägarens inställning i bevarandefrägan självfallet inte är avgörande förfrågan om en byggnad har ett skyddsvärde. Däremot kan naturligtvis utredningen om ett

3 kap. [2 .Q'

Prop. 1985/86: 1 , 511

ifrågasatt skyddsobjekts värde göras mindre omfattande om ägaren medger att skyddsbcstäntmelsergmeddelas. '

Beträffande planeringen av bevarandefrägorna hänvisar jag till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 1 .5.

13 _5 Byggnader skall underhållas så att deras egenskaper i de hänseen— den som avses i 3—755 i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7 55 skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk. kultur- historisk. miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

Byggnader som avses i 12.5 skall underhållas så att dess särart bevaras.

Paragrafen. som motsvarar 125 i det remitterade lagförslaget, innehåller bestämmelser om de krav som kan ställas i fråga om underhåll av byggna- der. Sädana bestämmelser finns i dag i 505 byggnadsstadgan. Underhålls- bestämmelserna i utredningsförslaget finns i 6kap. 4 &.

Första stycket

[ överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen ( avsnitt 11.2.3 ) är underhållskravcn i första stycket mer omfattande än de nuvarande. Enligt första stycket skall sålunda byggnadens egenska- per i de avseenden som regleras i 3—7.55 i huvudsak bevaras och de anordningar som avser att tillgodose kraven i (>och 75.5 hållas i stånd. Bestämmelsen innebär således en viss skärpning i förhållande till 505 byggnadsstadgan som inte ställer krav på underhåll av t.ex. anordningar för tillgänglighet och skydd mot olycksfall.

Jag vill här peka på några ändringar av lagtexten i förhållande till det remitterade förslaget som har tillkommit på initiativ av'lagråder (yttrandet s. 40). 1 det remitterade förslaget anges vissa egenskaper som skall omfat- tas av underhällskravet. Med 105 som förebild. har nu i stället tagits in en hänvisning till de bestämmelser i kapitlet som skall tillämpas. Tidsbestäm- ningen "under brukstiden" har fått utgå ur lagtexten, eftersom det ligger i sakens natur att det är under denna tid som byggnaden skall underhållas. Jag återkommer snart till denna fråga. Även ordet "skötas" har utgått såsom överflödigt. eftersom underhällskravet. som jag snart skall närmare belysa. innefattar ett krav på skötsel av vissa anordningar. Slutligen har lagrädet fäst uppmärksamheten på underhållskravet när det gäller anord- ningar för tillgänglighet. vilket har föranlett mig att föreslå en saklig änd- ring. Enligt det remitterade lagförslaget skall byggnadens egenskaper i fråga om tillgänglighet i huvudsak bevaras. Med hänsyn till den vikt som i övrigt tillmäts tillgängligheten är det emellertid befogat att låta denna egenskap omfattas av det strängare krav på underhåll som i lagtexten uttrycks genom orden "hållas i stånd".

_t'kap.I2—13$x'g'

Prop. 1985/86: ]

'.II IJ

Ett eftersatt underhäll innebär samhällsekonomiskt mycket stora förlus- ter. Konsekvenserna för den enskilda byggnaden blir mänga gånger att den möjliga användningstiden förkortas på ett påtagligt sätt. Därtill kommer att bristande underhåll av bostäder skapar päfrestningar för de boende. De skador som uppstär genom bristande underhåll är nästan alltid mycket dyra att avhjälpa i efterhand. Ett regelbundet underhäll innebär därför även fördelar för fastighetsägaren. då det på sikt medför kostnadsbespa- ringar.

Flera av de krav som nu föresläs införda i PBL kan redan i dag ställas med stöd av byggnadsstadgan. bostadssaneringslagen. hälsoskyddslag- stiftningen eller brandlagstiftningcn. Det gäller t.ex. krav på fuktskydd och skydd mot brand och olycksfall. Det vidgade underhällskrav som nu införs medför att en kontinuerlig översyn måste ske av bl. a. anordningar för värme. ventilation och energihushällning. Erfarenheten visar att sä- dana anordningar är i behov av regelbunden skötsel och injustering för att de skall fungera tillfredsställande.

Bestämmelserna i 13 5 är tillämpliga på alla byggnader oberoende av om dessa uppförts före PBL:s ikraftträdande eller ej. De gäller även sådana byggnader som inte har omfattats av byggnadslovsbestämmelserna i bygg- nadsstadgan. Detta medför att 135 blir tillämplig på bl.a. jordbrukets ekonomibyggnader. Paragrafen innebär inte att krav kan ställas på att byggnader som är uppförda före PBL:s ikraftträdande skall ha samma egenskaper och funktioner som byggnader uppförda efter ikraftträdandet.

Det kan många gånger vara svårt att ange var gränsen går mellan vad som är underhåll och vad som är standardhöjande ätgärder. Som huvud- princip bör gälla att till underhåll hänförs sädana åtgärder som behövs för att byggnadens egenskaper och funktioner skall bevaras. Detta innebär givetvis inte att alla delar i en byggnad ständigt mäste hållas i skick som nya. Avsikten äri stället att byggnadens funktioner i olika hänseenden inte pätagligt skall försämras i förhållande till vad som ursprungligen krävdes. Med stöd av bestämmelserna om underhåll skall det däremot inte kunna krävas ätgärder sotn innebär att en byggnad tillförs nya egenskaper och funktioner eller att dess standard höjs. De enda krav som kan ställas på förbättring av byggnader anges i l7kap. 20.5 som motsvarar 82 och 82a55 byggnadsstadgan. Det är byggnadens ägare som har ansvaret för att under- hällsskyldighetcn fullgörs. Om ägaren eftersätter underhållet. kan bygg- nadsnämnden med stöd av 10 kap. 15.5 förelägga denne att vidta nödvän- diga åtgärder. Jag vill i detta sammanhang ocksä erinra om bestämmelser- na i lOkap. 20.5 som saknar motsvarighet i dagens lagstiftning och i utredningsförslaget. och som ger byggnadsnämnden möjlighet att under vissa förutsättningar uppdra åt en sakkunnig person att på ägarens bekost— nad utreda behovet av underhällsätgärder.

3 kup. I.? .5'

Prop. 1985/86: 1

'Jl &

När det gäller tillämpningen av första stycket måste i det enskilda fallet en skälighetsbedömning kunna göras. Olika omständigheter kan påverka bedömningen av vilka åtgärder; isom är nödvändiga. (. ex. byggnadens användning. läge och återstående brukstid. Kravet på underhåll kan många gånger sättas lägre för byggnader som i huvudsak tillgodoser endast en enskild fastighetsägares behov än för byggnader dit allmänheten har tillträ- de. eller som användas av en större krets av personer. Underhållsskyldig- heten måste vidare kunna påverkas av den omgivning i vilken byggnaden ligger. Man bör sålunda kunna ställa högre krav på underhåll. om byggna- den ligger i en känslig miljö. t. ex. om den är belägen centralt i en stads- kärna, än om den ligger inom ett avskilt industriområde. Ytterligare om- ständigheter som kan vara av betydelse i sammanhanget är byggnadens ålder och återstående brukstid. Underhållsåtgärder som skulle framstå som helt naturliga om byggnaden skulle stå kvar och användas under en längre tid kan många gånger undvaras. om det finns grundad anledning att anta att byggnaden snart skall rivas. Om det exempelvis i kommunens bostadsförsörjningsplanering eller på något annat sätt har gjorts helt klart att byggnaden skall rivas eller byggas om inom en snar framtid. torde det inte finnas anledning att kräva annat än att klart oacceptabla brister undan- röjs. När det gäller krav på underhåll av anordningar för tillgänglighet. för skydd mot olycksfall och brand, för avfallshantering eller för att hindra att hälsorisker uppstår är det dock i allmänhet inte befogat att göra en skälig- hetsbedömning vid tillämpningen. Det måste anses rimligt att begära att sådana anordningar hålls i stånd på sådant sätt att den avsedda funktionen eller det avsedda skyddet bibehålls så länge byggnaden är i bruk.

lngripanden mot brister i byggnader kan i vissa fall ske medstöd av flera författningar som i viss mån täcker varandra. Det förhållandet råder redan i dag och innebär att en klagande i vissa ärenden kan vända sig till olika kommunala myndigheter och nämnder. Några egentliga problem behöver etnellertid inte uppstå för den enskilde pågrund härav, eftersom myndig— heterna och nämnderna självklart bör samråda innan eventuella ingripan— den sker.

Amira stycket

Här föreskrivs att kravet på underhåll enligt första stycket skall anpas— sas till byggnadens historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och konst— närliga värde samt till omgivningens karaktär. Avvägningen av i vilken grad egenskaperna skall bevaras eller hållas i stånd skall ske vid tillämp— ning av första stycket. Bestämmelsen i andra stycket innebär att samma grundläggande krav på hänsyn som kan ställas med stöd av 1 .5. när bygg- nader uppförs eller ändras. skall kunna ställas även när byggnader under- hålls. Underhållsåtgärder skall alltså utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Kraven gäller all bebyggelse även om den inte har sådana värden att den omfattas av bestämmelserna i 17 Riksdagen 1985/86. I som/. Nr 1

3 kap. [3 #

Prop. 1985/86: 1 514

12.5. Kravet innebär t.ex. att materialval och färgsättning skall anpassas till byggnadens värde. karaktären på omgivningen och till lokala traditio- ner. 1 en by på landet med faluröda byggnader. skall alltså en byggnad målas om med en färg som inte bryter mot byns karaktär. Som lagt-(idet påpekar ("yttrandet s. 401 kan dock detta krav inte hävdas annat än genom ingripande i efterhand med stöd av 10 kap. 12.5 3 och 145. såvida inte bygglovsplikt för omfärgning har införts med stöd. av 8kap. 65. I anslutning till förevarande stycke har lagrådet vidare anfört följande (yttrandet s. 40):

En fråga som inte är närmare belyst i det remitterade förslaget är vilka möjligheter byggnadsnämnden har att ingripa. om en fastighetsägare inte iakttar bestämmelsen i andra stycket. I fråga om byggnader med särskilt bevarandevärdc kan fastighetsägaren med stöd av 10 kap. 15 5 åläggas att utföra underhållet på sätt som föreskrivs i förevarande stycke. En förut— sättning härför är dock att. såsom framgår av paragrafens tredje stycke. särskilda skyddsbestämmelser meddelats i omrädesbestämmelser eller i detaljplan. Sådana bestämmelser kan också enligt 8 kap. 65 förenas med skyldighet att söka bygglov för underhällsätgärder beträffande byggnader- na. I fråga om andra byggnader än dem som avses i 11 5 eller om skydds- bestämmelser inte har meddelats för sådana byggnader kan underlåtenhet att enligt första stycket hålla byggnaders yttre i vårdat skick föranleda ingripande med stöd av 10 kap. 15 5. Sådana förelägganden kan emellertid inte utsträckas till att avse även kravct i andra stycket att underhållsåt- gärder skall utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Bestämmelsen i lOkap. 155 tar nämligen sikte på un— derlåtenhet att utföra arbete eller annan åtgärd som äligger någon enligt den föreslagna lagen men inte på sättet som arbetet eller åtgärden skall utföras på. Däremot kan byggnadsnämnden. när en underhållsåtgärd väl har utförts som visat sig inte uppfylla kraven i andra stycket. förelägga fastighetsägaren att rätta det utförda. Stödet för ett sådant föreläggande finns i lOkap. 12.53 och 14 5.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till lagrådets uttalande men vill framhålla att det av ett föreläggande klart mäste framgå vilken åtgärd den förelagde skall vidta. Vad lagrådet anför om rättelse av redan utfört arbete torde därmed i praktiken sällan bli aktuellt.

Tredje stycket

Stycket innehåller en materiell föreskrift om att byggnader som har särskilt bevarandevärde skall underhållas så att deras särart bevaras. Före— skriften. som har utformats i enlighet med lagrådets" förslag (yttrandet s. 41). utgör ett komplement till första och andra styckena. Föreskriften innebär att både byggnadens yttre och inre delar träffas av det särskilda ttnderhållskravet.

För att kravet skall kunna hävdas måste skyddsbestämmelser ha medde- lats genom detaljplan (5 kap. 75 första stycket 4) eller omrädesbestäm- melser (5 kap. 165 första stycket 4). Om sådana bestämmelser har medde-

3 kap. 13 5

Prop. 1985/86: 1 515

lats. är fastighetsägarna skyldiga att följa dessa. när de underhåller sina byggnader. Sköter de inte underhållet...kan de med stöd av lOkap. 155 föreläggas att göra detta och att därvid iaktta skyddsbestämmelserna. Bestämmelserna om underhåll kan t.ex. avse att vissa fasaddetaljer. in- vändiga takmälningar eller speciella delar av en inredning skall underhållas på visst sätt. Finns inte skyddsbestämmelser. kan fastighetsägaren inte åläggas att utföra ett sådant aktivt underhåll som innebär att byggnadens yttre och dess inre hålls i stånd på sådant sätt att dess särart bevaras. l l4kap. 85 första stycket 3 finns bestämmelser som ger byggnadens ägare rätt till ersättning i vissa fall.

Andra anläggningar än byggnader m. m.

14 5 I fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i 1—1355 tillämpas. I fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i 8kap. skall 1—1355 tillämpas i skälig utsträckning.

Med vissa redaktionella jämkningar. som har gjorts på förslag av lagrå- det. motsvarar paragrafen 145 i det remitterade lagförslaget.

l paragrafen anges vilka krav som ställs på andra anläggningar än bygg- nader och på anordningar. Bestämmelserna i 145 innebär att krav i fråga om t. ex. placering, utformning. hållfasthet. beständighet. brandskydd. underhåll och begränsning av risk för olycksfall skall kunna ställas också på sådana anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs. l skälig omfattning skall sådana krav gälla också de övriga anläggningar och anord- ningar som nämns i 8kap. men som inte omfattas av krav på bygglov. Någon direkt motsvarighet till 145 finns inte i byggnadsstadgan.

lutredningsförslaget finns i 5 kap. 12 5 och 6 kap. 5 5 bestämmelser som i princip motsvarar 14 5. ] flera remissyttranden anförs att egenskapskraven på anläggningar och kraven på underhåll av dessa bör ligga på samma nivå som för byggnader.

Enligt 8 kap. 2 och 3 55 krävs bygglov för bl. a. följande anläggningar och anordningar. nämligen idrotts- och campingplatser. vindkraftverk. murar och plank. parkeringsplatser samt skyltar och andra ljusanordningar. Moti- vet till kravet på bygglov för vissa anläggningar är att det för dessa finns skäl att ställa samma krav som på byggnader. Sålunda bör en lämplighets- bedömning göras också av hur en sådan anläggning placeras i förhållande till omgivningen. Vidare bör vissa av de egenskapskrav som anges i detta kapitel gälla även för olika anläggningar.

Som exempel på vad jag avser vill jag nämna att det i fråga om en idrottsplats kan finnas skäl att ställa krav att den inte förorsakar störningar för omgivningen. att risken för olycksfall begränsas och att åskådarplatser i lämplig omfattning görs tillgängliga för handikappade. I fråga om upplag kan det vara motiverat att ställa krav inte bara på att det placeras och

3 kap. 13—I4 M

Prop. 1985/86: 1 516

utformas med hänsyn till omgivningarna och förhällandena på platsen. utan också på att det uppfyller vissa säkerhets— och brandskyddskrav. Kravet i 65 andra stycket att avfall skall kunna tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt bör givetvis gälla för sådana anläggningar som t.ex. campingplatser. idrottsanläggningar och smäbätshamnar. 'fill- lämpningen måste dock självfallet anpassas till platsens eller anläggning- ens ändamäl.

För sädana anordningar som antenner. master och skyltar bör kunna krävas att (le placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads— och landskapsbilden. Krav bör också kunna ställas på hållfasthet. säkerhet och underhåll.

Paragrafens andra mening innebär att bestämmelserna i 1—1355 skall tillämpas endast i skälig utsträckning på de anläggningar och anordningar som på grund av beslut enligt 8kap. 55 undantas från kravet på bygglov. Även för sådana anläggningar m.m. som omnämns i 8 kap. 2 eller 35 men som genom sin ringa storlek inte har sådan påverkan på omgivningen att bygglov krävs. t.ex. vissa master. parkeringsplatser eller cisterner. gäller 1—1355 endast i skälig utsträckning. Sädana anläggningar. anordningar och skyltar som inte omnämns i 8 kap. omfattas inte alls av bestämmelser- na i 1—1355.

Tomter. allmänna platser m. m.

15 5 Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

1. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara.

2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer. _l. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer.

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra— vet pä framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten.

5. tomten. om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhäl- landena i övrigt. kan användas av personer med nedsatt rörelse— eller orienteringsförmäga.

6. lämpligt utrymme för parkering. lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för barnstuga. skola eller annan jämförlig verksam- het. skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta. skall i första hand friyta anordnas.

.? kup. l4—I5 5.5

Prop. 1985/86: 1 517

l paragrafen finns bestämmelser om hur tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas för att de skall fungera på ett lämpligt sätt med hänsyn till de ändamål för vilka de är avsedda. förutsättningarna på platsen och till omgivningens krav. Paragrafen har. med undantag för en smärre justering i andra stycket. utformats i enlighet med lagrådets förslag lytt- randet s. 41 ).

Bestämmelser om tomts ordnande finns i dag i 53.5 byggnadsstadgan. Den nu föreslagna 15.5 motsvarar i princip 535 2—4 mom. l 38 och 5455 byggnadslagcn och i 29.5 byggnadsstadgan finns bestämmelser som inne- bär att byggnad inte får uppföras förrän erforderlig utfart har anordnats. De ändringar som 15 & innebär i förhållande till nuvarande bestämmelser är att krav ställs på anpassning till natur- och kulturvärdena på platsen. be- gränsning av riskerna för olycksfall samt på tillgänglighet. dvs. samma krav som enligt lä. 6.6 första stycket och 7.5 skall ställas på byggnader. Även kravet på friyta för lek och utevistelse har utökats i förhållande till gällande bestämmelser. Paragrafen innebär också att kravet på friyta i enlighet med utredningens förslag skall prioriteras före kravet på utrym- men för parkering och att krav kan ställas på att parkeringsplatser anord- nas även pä annan plats än på tomten.

I det remitterade lagförslaget finns i första stycket ett krav på godtagbar avfallshantering. Denna punkt är — som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 4ll överflödig sedan 6.5 andra stycket i enlighet med lagrådets förslag harjusterats till att innefatta även ett krav på att avfall skall kunna forslas bort över tomten på ett godtagbart sätt.

1 utredningsförslaget finns bestämmelser om tomts ordnande i 5 kap. 16 och 17% och i 6kap. 10 och ll åå.

Med tomt avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som liggeri direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggel- sen skall kunna användas för avsett ändamål. t.ex. friytor för lek och utevistelse. kommunikationsytor samt plats för parkering. lossning och lastning.

Första stycket

Enligt punkt] skall naturförutsättningarna på platsen så långt möjligt tas till vara. I detta ligger bl.a. att tomtens förutsättningar i fråga om topo— grafi. växtlighet och markbeskaffenhct samt sol-. temperatur- och vindför- hållanden skall beaktas. Tomter med en på platsen naturligt uppvuxen vegetation är i allmänhet täligare mot förslitning än nyanlagda och nyplan- teradc tomter. Byggnads- och anläggningsarbeten bör därför utföras så att skador på mark och vegetation så långt möjligt undviks.

Enligt punkt.? skall tillses att tomten inte anordnas på sådant sätt att betydande olägenheter uppkommer för omgivningen. Bedömningen av vad som är betydande olägenheter måste göras med urskiljning. med hänsyn

_? kap. 15 35

Prop. 1985/86: 1 518

bl. a. till de förhållanden som råder på platsen. I kraftigt sluttande terräng är det t. ex. naturligt att dagvatten från en högre belägen tomt i viss utsträckning rinner ner över lägre belägna tomter. 1 175 första stycket har tagits in bestämmelser som innebär att tomter också skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer.

Enligt pull/(13 skall tomter anordnas så att risken för olycksfall begrän- sats och betydande olägenheter inte uppkommer för trafiken. Barnolycks- fall inträffar oftast i hemmet och dess omgivningar. Att begränsa riskerna för sådana och andra olycksfall är en angelägen uppgift. Bestämmelserna ger möjlighet att kräva exempelvis staket vid branta slänter samt stängsel eller andra anordningar vid simbassänger. Att tomten skall anordnas så att betydande olägenheter inte uppkommer för trafiken innebär bl.a. att plan- teringar inte får anordnas så att de skymmer sikten för trafiken. Även i denna del kompletteras bestämmelserna av kravet på skötsel i 179" första stycket.

När en tomt skall bebyggas måste en lämpligt belägen utfart anordnas. 1 punkt 4 finns bestämmelser om detta. Där föreskrivs också att nödvändiga gods- och persontransporter skall kunna ske till bebyggelsen på tomten och att utryckningsfordon skall kunna ta sig till och från byggnader på tomten.

Enligt punkt 5 skall tomter kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Med gällande bestämmelser kan krav ställas enbart på att det skall finnas möjlighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att ta sig från tomtgränsen till en bygg- nads entré. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen ( avsnitt 11.1.2 ) är det angeläget att den byggda miljön kan användas av alla. Kravet bör gälla även tomter. så att det finns t. ex. lek- och vistelseytor som kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Jag är naturligtvis medveten om att det inte är möjligt att i alla typer av terräng helt tillgodose detta krav. Ett sådant krav kan exempelvis knappast ställas i fråga om tomter till sådana byggnader som med stöd av 75 tredje stycket undantas från kravet på tillgänglighet. Därför har på lagrådets förslag (yttrandet s. 41) i punkten tillfogats den reservationen att kravet skall upprätthållas om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål- landena i övrigt.

Punkt 6 behandlar skyldigheten att anordna lämpligt utrymme för parke- ring m.m. Med lämpligt utrymme avses att utrymmet skall vara lämpligt beläget och tillräckligt stort. Gällande bestämmelser i 53.5 3mom. bygg- nadsstadgan ger möjlighet att kräva utrymme för parkering. lastning och lossning på tomten endast om sådant utrymme kan beredas till en rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt. 1 överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har punkt 6 utformats så att krav kan ställas på att utrymme för parkering i skälig utsträckning skall anordnas på tomten eller i närheten av tomten. Detta ger kommunen

3 kap. 15 9”

Prop. l985/86: 1 519

möjlighet att ta initiativ till gemensamma lösningar för flera fastigheter. I förhållande till utredningsförsltjtgct har kravet utvidgats till att gälla även utrymme för lastning och lössning. Detta ansluter till byggnadsstadgans krav.

I vilken omfattning som utrymme för parkering skall krävas vid bygg- lovsprövningen bör bestämmas med utgångspunkt i första hand i sådana allmänna riktlinjer för parkering som kommunen har antagit. Att dra upp sådana principiella riktlinjer för hur parkeringen skall ordnas och att beslu- ta efter vilka grunder som behovet av parkeringsplatser skall bestämmas får anses tillhöra den normala trafikplaneringen i en kommun. Den närma- re utformningcn av sådana riktlinjer för särskilda områden kan lämpligen redovisas i översiktsplanen. Riktlinjerna kan sedan närmare utvecklas i efterföljande detaljplaner. I dessa bör klargöras hur marken skall dispone- ras för bl.a. parkeringsanläggningar och om dessa skall vara gemensamma eller tillgodose enskilda fastigheters behov. Om kommunen vill engagera sig i en anläggning i kommunal regi eller genom ett kommunalt bolag. bör även detta utredas och bestämmas i detaljplanen.

Om kommunen bestämmer sig för en kollektiv lösning av parkeringsfrå- gan för vissa fastigheter inom planområdet. ingår det som ett led i planar- betet att utreda förutsättningarna för att bilda en sådan anläggning med tillämpning av bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i anlägg- ningslagen. Sädana utredningar samt en närmare beskrivning av gemen- samhetsanläggningen bör tas in i planens genomförandebcskrivning. Om man redan vid planarbetet vill ha garantier för att gemensamhetsanlägg— ningen senare kommer till stånd är det nödvändigt att anläggningen regle- ras i en fastighetsplan som upprättas och antas samtidigt som detaljplanen. I fastighetsplanen kan ställning tas till bl.a. omfattningen av parkeringsan- läggningen och vilka fastigheter som skall anslutas till denna. Den närmare kopplingen mellan detaljplan och fastighetsplan har jag beskrivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4).

När det gäller möjligheterna att ordna en parkeringsanläggning med stöd av anläggningslagen har lagrådet fört ett långt resonemang som förtjänar att här återges i sin helhet (yttrandet s. 41):

] fråga om större anläggningar kan det som framgår av det följande i ett hänseende visa sig ofördelaktigt med en sådan lösning. Förvaltningen av sådana anläggningar torde komma att utövas av samfällighetsföreningar enligt lagen (l973: HSO) om förvaltning av samfälligheter. En samfällig- hetsförening äger taxera ut medel för bl.a. anläggningens underhåll och drift från de fastigheter till vilka anläggningen hör. Föreningens fordran har enligt lagen (l973: ll52) om förmänsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter förmänsrätt före fastighetsinteekning i den fasta egendomen. Denna dolda förmänsrätt i delägarnas fastigheter för uttaxerade medel innebär en risk för den som belänar en delägarfastighet. eftersom hans säkerhet kan påverkas. ] propositionen med förslag till lag om förvaltning av samfälligheter betonade departementschcfen (prop.

_? kap. [5 S*

Prop. 1985/86: 1 520

1973: 160. s. 170) att de bidrag som varje år skall uttaxeras från delägartas- tigheterna för att täcka driftskc-stnaderna samt amortering och ränta på investeringslän i praktiken regelmässigt inte torde uppgå till så stora be- lopp. att de skulle kunna utgöra någon risk för fordringar med sämre rätt i fastigheten. Han framhöll emellertid att det sagda gällde under förutsätt- ning att innehavare av fordringar med sämre rätt iakttar den försiktighet som normalt bör kunna krävas av en kreditgivare. Av det anförda framgår att man under lagstiftningsarbetet inte räknade med att en samfällighetsför- ening skulle vara i behov av större kapitalbclopp för t. ex. underhåll. Kostnaderna vid förvaltning av en stor parkeringsanläggning torde emel— lertid kunna bli betydande. vilket. i sin tur kan leda till att förmänsrätten för föreningens fordran får sådan omfattning att de som lämnat län mot säker- het i fastigheten löpcr påtaglig risk för förluster. Det kan för övrigt påpekas att det när det gäller förvaltningen av gemensamhetsanläggningar redan nu linns exempel på att en legal panträtt fått en sådan omfattning att botten— längivarna i delägarfastigheterna funnit sig föranlåtna att säga upp botten- länen för omförhandling med avseende på kompletterande säkerheter. Vad som nu har sagts kan självfallet inverka negativt på benägenheten att lämna kredit mot säkerhet i fastigheter som har del i en parkeringsanlägg- ning inrättad enligt anläggningslagen .

Med anledning av detta uttalande vill jag anföra följande. När en gemensamhetsanläggning inrättas görs normalt en s.k. båtnads- prövning. vilket innebär att fördelarna av en anläggning måste överväga de nackdelar i form av kostnader och olägenheter som anläggningen medför. I praktiken innebär detta att kostnaderna för en gemensamhetsanläggning i motsvarande mån skall öka de deltagande fastigheternas värden. Det är detta som utgör grunden för nu gällande förmånsrättssystem för samfäl- lighetsföreningar. Långivare till en enskild fastighet bör vara medvetna om att den del av fastighetens värde som utgörs av en andel i en gemensam- hetsanläggning kan vara belänad genom att samfällighetsföreningcn har tagit upp ett lån för att utföra anläggningen.

När en anläggning blir äldre och försliten kan det givetvis uppstå behov av upprustning eller återinvestering. Dä görs inte någon båtnadsprövning. vilket naturligtvis kan få till följd att det görs ekonomiskt olämpliga inves- teringar dvs. sådana som inte motsvaras av någon värdehöjning på fastigheterna och att därmed föreningens förmänsrätt försämrar säker- heten för de inteckningshavare. som har panträtt i de enskilda fastigheter- na. Enligt min mening finns det emellertid inte någon anledning att anta att samfällighetsföreningar som förvaltar stöne anläggningar skulle göra så- dana ekonomiskt osunda investeringar. som leder till att fastigheternas kreditvärde inte består. Dessutom torde det i de flesta fall vara nödvändigt för föreningen att ta upp lån för större upprustningar och äterinvesteringar. vilket innebär att även kreditgivaren gör en bedömning av företagets ekonomiska förutsättningar. Den bedömningen måste då inkludera effek- terna av att föreningen tar ut bidrag från fastighetägarna för amortering och ränta på länet.

3 kap. [5 .5

Prop. 1985/86: 1

'Jr I .)

Även i dag är det möjligt att med stöd av anläggningslagen inrätta gemensamhetsanläggningar md'ö'iekdiskt kompliceradcilsystem som kan kräva nog så stort kapitaltillskott för drift och underhåll. Såvitt bekant har det nu gällande förmånsrättssystemet inte inneburit någon konstaterad skada för kreditgivare i sådana fall.

Jag är emellertid medveten om de komplikationer som lagrådet påpekar och kommer därför att noga följa utvecklingen i detta hänseende. Jag har också erfarit att fastighetsbiIdningsutredningen (Ju 1979: ll) i sitt slutbe- tänkande avser att mer generellt behandla frågan om samfällighetsför- eningars finansieringsbehov när det gäller drift och underhåll av gemen- samhetsanläggningar. Mot bakgrund av det nu anförda finner jag inte anledning att f.n. vidta någon åtgärd i detta hänseende.

] parkeringsfrågan har lagrådet vidare anfört följande (yttrandet s. 42):

l specialmotiveringen till punkt 7 anges också ett annat exempel på hur parkeringsfrågan kan lösas. Sålunda uttalar depanementschefen att kravet på fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för behovet av parkering kan på kommunalt initiativ omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift. Parke- ringsköp nämns som exempel på sådan samverkan. Lagrådet vill framhålla att det för närvarande rader osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet. Särskilt må framhållas tveksamheten i fråga om att framtvinga skyldighet att fortlö- pande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandcs åtaganden är också ett problem som inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hänseenden.

Med anledning av vad lagrädet sålunda har anfört- vill jag inte längre vidhålla den rekommendation som jag uttalade i lagrådsremissen.

Andra stycke!

. 1 andra stycket ställs krav på friyta för lek och utevistelse i anslutning till viss typ av bebyggelse. Kraven har utvidgats i förhållande till gällande bestämmelser och till vad utredningen har föreslagit. Förändringen innebär att krav skall kunna ställas på att lämplig friyta skall anordnas inte enbart för bostäder utan även om bebyggelsen på tomten innehåller lokaler för barnstuga. skola eller annan jämförlig verksamhet. Det är enligt min me- ning närmast självklart att ytor för lek och utevistelse anordnas för sådana verksamheter. Det sker i praktiken redan i dag utan att det finns några särskilda bestämmelser. Enligt det remitterade lagförslaget skall friytan anordnas på den tomt som skall bebyggas eller på utrymmen i närheten som är gemensamma för flera byggnader. Om friyta anordnas utanför tomten, finns det emellertid — som lagrädet har påpekat (yttrandet s. 43) —

3 kap. [5 _(s'

Prop. 1985/86: 1 522

ingen anledning att kräva att den skall vara gemensam för flera byggnader. Tomtägaren kan t.ex. ha lämpligt utrymme för friyta på en av honom själv ägd granntomt.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall friyta för lek och utevistelse prioriteras före utrymme för uppställning av fordon. Detta överensstämmer med utred- ningsförslaget. Rcmissinstanserna har på denna punkt inte haft några erin— ringar.

16 & På bebyggda tomter får bestämmelserna i 155 första stycket 6 samt andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas så att den uppfyller kraven i 15 å i skälig utsträckning.

Bestämmelser om vilka krav som kan ställas på bebyggda tomter finns i dag i 53% 2—4 mom. byggnadsstadgan. l utredningsförslaget finns motsva- rande bestämmelser i 6kap. 11) &. Förevarande paragraf har utformats redaktionellt i enlighet med lagrådets förslag.

Första stycket i den föreslagna 165 omfattar alla bebyggda tomter. Byggnadsnämnden kan således föreskriva att friyta för lek och utevistelse samt utrymme för parkering m.m. skall anordnas på en bebyggd tomt. Underlåter ägaren att vidta åtgärder kan kravet hävdas genom ett föreläg- gande med stöd av lOkap. 15 &. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke får däremot tillämpas endast i samband med att en byggnad ändras genom ombyggnad eller genom tillbyggnad som kräver bygglov. Kraven på friyta och parkering får inte drivas längre än vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Paragrafen är tillämplig oavsett om byggnaderna på tomten har uppförts före eller efter ikraftträdandet av PBL.

Första stycket

Första stycket motsvarar delvis 6kap. 10.5 i utredningsförslaget. Enligt detta skall skyldigheten att uppfylla kraven på utrymme för parkering m.m. och på friyta för lek och utevistelse uppstå först i och med att en detaljplan eller ett beslut om markförordnande har vunnit laga kraft. 1 remissvaren framförs kritik mot att kraven måste meddelas genom detalj- plan eller markförordnande. Jag anser denna kritik befogad. Första stycket har därför utformats så att kravet på anordnande av friyta och parkering kan ställas oavsett om särskilda bestämmelser om detta har tagits in i ett planbeslut eller ej.

När det gäller befintlig bebyggelse. där det kan vara mycket angeläget att förbättra parkeringsförhållandena. kan det dock föreligga stora tek- niska och ekonomiska svårigheter att anordna utrymmen för fordonsupp- ställning. Ett noggrant studium av möjligheterna. varvid gemensamma

3 kup. l5—I() ås

Prop. 1985/86: ] 523

lösningar oftast torde visa sig vara den enda utvägen. bör därför föregå ingripanden från byggnadsnämnden. Därvid torde det visa sig nödvändigt att kommmunen i befintlig bebyggelse genomför en parkeringsutredning i detaljplanens form, på det sätt som jag har beskrivit närmare i specialmoti— veringen till 15 5.

Enligt 6kap. 1015 andra stycket i utredningsförslaget skall byggnads- nämnden kunna föreskriva att ett utrymme som används för fordonsupp- ställning skall tas i anspråk för att tillgodose kravet på friyta. Detta får dock enligt utredningsförslaget ske endast om tillräckligt utrymme för fordonsuppställning kan anvisas på någon annan plats i tomtens närhet. Några remissinstanser påpekar att detta förbehåll torde innebära att gårds- saneringar i innerstaden knappast kan genomföras. Jag finner kritiken befogad och ansluter mig därför inte till utredningsförslaget på denna punkt. Om kommunen ställer krav på att friyta för lek och utevistelse skall anordnas på en inncrstadsgård och möjligheter saknas att finna annan lämplig plats för parkering. måste uppställning på gatumark kunna godtas.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke innebär att byggnadsnämnden vid tillbyggnad som kräver bygglov och vid ombyggnad får ställa krav på tomten i alla de avseenden som anges i 15 å. En rimlig utgångspunkt är härvid enligt min mening att tomten skall anpassas efter hur byggnaden kan användas. Ställs t. ex. kravet att byggnaden skall göras tillgänglig finns också skäl att ställa följdkrav på tomten så att denna i skälig utsträckning kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det är också motiverat att ställa sådana krav på tomten som syftar till att begränsa risken för olycksfall och olägenheter för omgivningen och trafiken. När det gäller bostäder finns det även skäl att ställa krav på anordnande eller förbättring av friytor för lek och utevistelse. Kraven på tomten får emeller- tid inte drivas längre än vad som är skäligt med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Omfattningen av de arbeten som krävs måste i dessa fall avvägas även mot tomtens befintliga värden och kostnaderna för arbetena.

17 & Tomter skall. oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte. hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycks- fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15% skall hållas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

"Paragrafen. som har utformats redaktionellt i enlighet med lagrådets förslag. innehåller bl.a. bestämmelser om skötsel och underhåll av tomter

3 kap. 16—17 55

Prop. 1985/86: 1 524

och av anordningar på tomter. ! paragrafen finns också bestämmelser om krav på att plantering skall anordnas och att befmtlig växtlighet skall vidmakthållas på tomter. Motsvarande bestämmelser finns i 535 1 och 2 mom. byggnadsstadgan och i 6kap. 11 & första stycket utredningsförslaget. Flera remissinstanser har framhällit vikten av att kraven på underhåll skall gälla även sådana tomter som inte tagits i anspråk för bebyggelse.

Första .Y()'('Å(I

Bestämmelserna i 17 5 innebär vissa förändringar i förhållande till gällan- de bestämmelser och utredningens förslag. 1 paragrafens första stycke. som gäller både bebyggda och obebyggda tomter, har således föreskrivits att tomter skall skötas så att betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer och så att olycksfall begränsas. Betydande olägenheter får inte heller uppkomma för omgivningen. Exempelvis får vegetationen inte tillåtas växas så högt att den i oacceptabel grad skuggar grannens tomt.

I enlighet med utredningsförslaget som har tillstyrkts av flera remiss- instanser — har byggnadsnämndens möjligheter att kräva planteringar vidgats till att omfatta även obebyggda tomter. l samband med att nya byggnader uppförs eller vid ombyggnader finns ofta motiv att ställa krav på att plantering anordnas eller att befintlig växtlighet bibehålls. Med stöd av första stycket kan krav också ställas på t. ex. att plantering utförs på gårdar i en innerstad vid en gårdssanering som genomförs utan samband med andra byggnadsåtgärder. Krav kan också ställas på skyddsplantering kring en avriven tomt i ett stadskvarter.

Andra stycke! Remissinstansernas synpunkter har också beaktats genom att krav på underhåll har föreskrivits i andra stycket för anordningar som har tillkom- mit för att en tomt skall uppfylla kraven i lSå. Bestämmelserna i den paragrafen skulle få begränsad betydelse om de inte kompletterades med ett sådant underhållskrav.

Tredje stycket

I tredje stycket finns krav på underhåll av lekplatser och fasta anord- ningar på dessa. Kravet har införts för att ge byggnadsnämnden möjlighet att ingripa och förhindra att lekplatser vansköts så att risk för olycksfall uppkommer.

18 ä I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15— 17 55 tillämpas i skälig utsträckning.

Paragrafen. som har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag. innehåller de krav som skall ställas på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Paragrafen saknar

3 kup. ]7—18 $$

Prop. 1985/86: 1 525. motsvarighet i byggnadsstadganill utredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 5 kap. 16 och 17 ås och i 6kap. 10 och ”så. Några bestäm- melser om allmänna platser finns dock inte i förslaget.

Med allmänna platser avses sådan mark som i detaljplan har redovisats som allmän plats. t.ex. gator. torg och parker (se 5 kap. 3 s"). Med områden för andra anläggningar än byggnader avses sådan mark som används eller behövs för ett normalt nyttjande av anläggningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf på allmänna platser får — som lagrådet har framhållit (yttrandet s. 43) anses gälla att. när sådana platser skall tas i anspråk för sitt avsedda ändamål. bestämmelserna i 155 skall gälla. Är en allmän plats redan ianspråktagen kan enligt 16 5 första stycket krav ställas på utrymme för parkering m.m.

Det är upppenbart att flera av föreskrifterna i 15— 17 åå är anpassade till tomter och att det därför inte är rimligt att tillämpa dessa fullt ut för allmänna platser eller för områden för andra anläggningar än byggnader. Det grundläggande kravet i 15 15. som innebär att tomter skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur— och kulturvärdena på platsen, bör emellertid enligt min mening alltid vara tillämpligt. I vilken utsträckning som de kompletterande bestämmel— serna i punkt 1—6 skall tillämpas får bedömas mot bakgrund av platsens eller anläggningens ändamål och var den är belägen. Punkterna 1—3. som bl. a. innebär att naturförutsättningar så långt möjligt skall tas till vara. att olägenheter inte skall uppkomma för omgivningen och trafiken och att risken för olycksfall skall begränsas. är av sådan karaktär att de bör ingå i de grundkrav som alltid skall ställas. Även bestämmelserna i punkt 4 om att en lämpligt belägen utfart skall finnas och att kravet på framkomlighet för tttryckningsfordon skall tillgodoses är av samma grundläggande karak- tär.

Kravet i punkt 5 att tomten skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse eller orienteringsförmåga måste tillämpas med beaktande av platsens eller anläggningens ändamål. Som allmän plats avsätts många gånger sådan mark som är svår att bebygga eller som man på grund av naturförutsättningarna vill bevara. Det kan t. ex. vara bergiga partier med stora höjdskillnader. För sådan mark är det givetvis inte rimligt att kräva åtgärder för att den skall kunna nyttjas av personer med nedsatt rörlighet eller orienteringsförmåga. Däremot är det befogat att anlagda parker och torg anordnas så att de kan fungera för alla människor. Somjag har anfört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 11.1.2 ) kan ofta mycket enkla åtgärder ge avsevärda förbättringar i dessa avseenden.

För många anläggningar som bygger på att man utnyttjar naturförutsätt- ningarna på platsen är det inte heller skäligt att ställa krav på tillgänglighet. Exempel på sådana anläggningar är slalombackar och golfbanor.

När det gäller bestämmelserna om parkering i punktö är det enligt min mening självklart att de skall kunna tillämpas också på områden för anlägg-

3 kap. 18 _o'

Prop. 1985/Sö:] 526 ningar. t.ex. idrottsplatser. skidbackar och campingplatser. Frågan om i vilken utsträckning som utrymme för parkering erfordras för allmänna platser bör avgöras när detaljplan upprättas.

Hänvisningen till löä medför t.ex. att krav på parkeringsplatser kan ställas även i fråga om befintliga anläggningar.

Hänvisningen till_l7å innebär att krav kan ställas på skötsel och under- håll och att byggnadsnämnden kan besluta att planteringar skall utföras. På t. ex. större parkeringsplatser kan det finnas skäl att ställa krav på plante— ringar för att avskärma och dela upp dessa. Det kan också vara motiverat att t. ex. kräva skyddsplantering kring ett upplag.

3 kap. [8 s*

Prop. 1985/Sö:] ' 537 4 kap. Översiktsplan

Bestämmelserna i detta kapitel ersätter de nuvarande reglerna i bygg- nadslagstiftningen om generalplan. vissa delar av utomplansbcstämmel- serna och vissa bestämmelser till skydd för allmänna intressen ("t.ex. 81. 82. 86. 87 % BL samt 38 och 39% BS).

] specialmotiveringen till 1 kap. 3och oåä harjag behandlat kravet på en kommunomfattande översiktsplan samt principen att användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse. fritidsanläggningar m.m. skall föregås av en allmän lämplighetsprövning som i princip skall ske vid planläggning. 1 2kap. har ställts upp de övergripande allmänna mål som skall gälla för den fysiska planläggningen och de hänsyn som skall tas vid bebyggelseutvecklingen. Jag vill särskilt erinra om föreskriften i 2kap. 2ä att NRL skall tillämpas vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

l 4kap. har samlats bestämmelserna om vad planen skall innehålla (1 5) och vad den skall bestå av (Zä) samt om förfarandet (3—13åå). 4kap. motsvarar utredningens förslag till marköversikt ("7 kap.) och områdesplan (8 kap.). Motsvarande bestämmelser i det remitterade lagft'irslaget finns i 4kap.. som dock även innehåller reglerna om omrädesbestämmelser. På de skäl som lagrådet har anfört (yttrandet s. 48 f) harjag ansett det lämpligt att föra samman dessa regler med bestämmelserna om detaljplan i 5 kap.

[ Q' Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Planen skall ange

1. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ— den samt riktlinjer för tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse.

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (00002001)) om hushållning med naturresurser m.m.

Paragrafen motsvaras närmast av bestämmelserna om generalplan i 9å byggnadslagcn. Utredningens förslag återfinns i 7kap. 2 och 3.55 samt 8 kap. 2 5.

Denna paragraf. som motsvarar 4 kap. 3 s i det remitterade lagförslaget. anger det obligatoriska innehållet i översiktsplanen. Som sägs i den all- männa motiveringen (avsnitt 7.1) är planens syfte och funktion att vägle- dande behandla de långsiktiga. strategiska frågorna om markanvändning och byggande. Detta har kommit till uttryck i paragrafens inledande del på så sätt att översiktsplanen anges utgöra underlag för beslut om använd- ningen av mark- och vattenområden. Jag har samma synsätt som lagrådet på sambandet mellan ingressen och andra stycket punkt 1. När det i punkt 1 sägs att planen skall ange grunddragen för den avsedda användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för bebyggelse. blir alltså detta att anse som en precisering av vad som sägs i ingressen.

4 kap. I s*

Prop. 1985/86: 1

'Jl id De

1 det remitterade lagförslaget finns ett andra stycke om att det skall anmärkas i planen. om länsstyrelsen i en viss del inte har godtagit planen. Föreskriften hör nära samman med vad som anges i zs om att länsstyrel- sens granskningsyttrande enligt 9ä skall fogas till planen. Föreskriften bör därför som lagrådet har föreslagit flyttas över till 2 s.

1 det remitterade lagförslaget finns en föreskrift om att översiktsplanen skall utgöra en geografisk tillämpning av de allmänna bestämmelserna i 2kap. Syftet med föreskriften var att markera att planläggning och pröv- ning av lov skall ske med samma utgångspunkter för den allmänna lämp- lighetsbedömningen. Lagrådet [yttrandet s. 45") har påpekat att det är täm- ligen självklart att översiktsplanen skall anpassas till och underordnas de allmänna intressen som enligt 2 kap. skall beaktas vid all planläggning och lokalisering av bebyggelse. Jag har ingen erinran mot att föreskriften tas bort. Orden "med tillämpning av bestämmelserna i 2kap." har därför utgått.

Bestämmelserna i 2kap. är mångskiftande och har naturligtvis olika betydelse i olika omräden inom kommunen. Detta leder fram till en allsidig diskussion om markanvändning och bebyggelsestruktur som jag menar är viktig i varje kommun. Ställningstagandena kan variera när det gäller prioritering mellan olika intressen. precisionen i riktlinjerna och tidsper- spektivet. Kommunens ställningstagande i dessa frågor skall alltså komma till ttttryck i översiktsplanen.

Översiktsplanens innehåll skall givetvis avgränsas med hänsyn till de olika funktioner som jag i den allmänna motiveringen angett att ett sådant planinstitut bör ha (avsnitten 7.1 och 7.2). Dess innehåll skall således avse dels användningen i stort av fysiska resurser. dvs. mark- och vattenområ- den. och dels lokaliseringen och dimcnsioneringen av nya bostads-. arbets- och friluftsområden m.m. samt olika typer av strukturbildattde anläggning- ar. såsom kommunikations-. energi- och serviceanläggningar. Planens ka- raktär av dokument för politiska mål. som rör mark- och vattenhushåll- ning. fysisk miljö och bebyggelseutveckling gör det angeläget att planen kan ge uttryck för både ett långsiktigt mål och en strategi för successiva förändringar som syftar till att nå de långsiktiga målen. Tidsperspektivet måste alltså komma till uttryck i översiktsplanen.

Bestämmelserna i l s'- har utformats som en generell ram för det obligato— riska innehållet. ('"')versiktsplanens frivilliga innehåll äterkommer jag snart till. men det behöver enligt min mening inte lagfästas. Obligatoriet omfat- tar två aspekter. nämligen dels skyldigheten att ange grunddragen i en från allmän synpunkt lämplig användning av mark och vatten samt riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. dels skyldigheten att redovisa hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Paragrafens andra stycke innehåller dessa två punkter.

Att översiktplanen skall vara aktuell framgår av 1 kap. 39.1 specialmoti- veringen till den paragrafen har jag något utvecklat innebörden a ' aktuali- tetskravet.

4 kap. I 9'

Prop. 1985/8611 529 Första stycket

1 första stycket anges att översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Andra stycket Punk! I

Planens detaljeringsgrad har tagits upp av flera remissinstanser. Med grunddragen i användningen av mark- och vattenområden avses i paragra- fen den huvudsakliga användningen. Planens översiktliga karaktär bör innebära en. schematisk redovisning som tar sikte påatt ge överblick över de viktigaste dragen i markens användning. Det kan vara lämpligt att i översiktsplanen redovisa förändrings- och bevarandeområden liksom vilka områden som är av strategisk betydelse men ännu inte kan anges för någon bestämd användning. Dessa frågor berördejag i den allmänna motivering- en ( avsnitt 7.3 ).

Stockholms kommun anser att byggnadslagens uppräkning av vilka än- damäl som skall anges i generalplan bör föras över till denna paragraf i PBL. Jag har dock stannat för en mer flexibel utformning av bestämmel- sen. Det är enligt min mening viktigt att de stora dragen i den avsedda markanvändningen verkligen framgär. Därför kan det många gånger räcka att t.ex. ange område för tätortsutbyggnad utan att markanvändningens närmare innehåll behöver preciseras i översiktsplanen. Det viktiga är kanske att belysa i vilken riktning eller i vilken omfattning kommunen önskar att den aktuella tätorten skall expandera. Likaså kan ett bevaran- deområde anges tttan att översiktsplanen precis skall behöva ange om det är för att tillgodose naturvårdens. friluftslivets eller kulturminnesvårdens intressen. Det är heller inte nödvändigt att riktlinjerna närmare anger vilka åtgärder som kan vidtas eller inte bör utföras. om ällmänintresset ändå framgår klart av översiktsplanen som underlag för prövningen av lov.

Det är ofta möjligt att tillgodose flera funktioner och ändamål inom ramen för en övergripande markanvändningsangivelse. Mångformighet kan faktiskt i vissa fall vara en avsedd och lämplig egenskap för markens användning. En ökad integration mellan bostäder. arbetsplatser och ser— vice kräver en mångsidig markanvändning. Samspelet mellan naturvård. friluftsliv, rekreation och skogsbruk är ett annat exempel. Detta betyder att det i översiktsplanen bör kunna anges riktlinjer för en mångsidig mark- användning. Det sagda innebär inte att jag avvisar möjligheten att i över- siktsplanen precisera ändamålet. t. ex. för bostäder. arbetsplatser. rekrea- tion. miljöstörande verksamheter. service. trafikanläggningar. täkter. na- turvård. försvarsändamäl. ledningsbundna transportsystem eller olika en- ergianläggningar säsom vattenkraftverk eller större energiomvandlingsan- läggningar. Det är naturligt och lämpligt med en informativ översiktsplan. men kravet på innehållet i översiktsplanen är i paragrafen utformat på ett mer generellt sätt.

4 kup. I 35

Prop. 1985/86: 1 530

När det gäller innehållet i översiktsplanen ställer jag mig helt bakom utredningens resonemang att det är viktigt för kommunerna att ta ställning i inmnkmnmrumla struktmjfrdgur. Det kan t. ex. gälla att fördela bostads- byggandet. lokalisera serviceanläggningar till olika delar av kommunen och bestämma deras servicenivå och upptagningsområde. ta ställning be- träffande den kollektiva trafiken och energiförsörjningen samt söka påver- ka lokalisering och fördelning av arbetsplatser. Många kommtmer har flera tätorter. Deras funktioner. inbördes relationer och utvecklingsmöjligheter kan behöva bedömas med hänsyn till kapaciteten hos befintliga anlägg- ningar, investeringströsklar. möjligheterna till arbete lokalt. befolknings- sociala förhållanden. traliklörsöijningen m.m. Inom ramen för arbetet med stadsförnyelsen behöver kommunen ta ställning till bl.a. servicebe- hov. ombyggnadsstandard och miljöförbättringar. Ställningstaganden i de nu angivna och liknande frågor har naturligtvis en avgörande betydelse för vilka markreservationer och riktlinjer för markanvändningen som behöver komma till uttryck i översiktsplanen. Översiktsplanen bör i dessa avseen- den kunna utformas i huvudsak på samma sätt som nu förekommande omrädesplaner. dispositionsplaner. l'örnyelse- och miljöprogram och lik- nande översiktliga plandokument.

] utredningens definition av begreppet markanvändning ryms även an- vändning av undermarken och vatten. Även om jag inte föreslär någon definition av begreppet markanvändning. avser jag med detta begrepp även undermarkens användning.

Som framgår av punkt l skall översiktsplanen också behandla vattenom- råden. Planens innehåll i dessa avseenden kan inte på samma sätt som när det gäller markens användning bygga på erfarenheter, även om en viss försöksverksamhet som bedrivits kan utgöra ett värdefullt underlag. Det viktiga är att tillgången på vatten. efterfrågan och anspråk från olika intressenter samt problem när det gäller användningen av vattenområden behandlas i planen. Även då det gäller vattenområdena är det endast grunddragen i den avsedda användningen som behöver anges. Många gånger torde det vara tillräckligt att redovisa vattenområdet med den mångsidiga användning det oftast i praktiken har. [ obligatoriet ligger emellertid att vattenresurserna behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget och att deras samband med markanvändningens utveckling beaktas. Därvid kan vissa vattenområden behöva anvisas för speciella ändamål.

[ uttrycket aVsedd användning ligger en tidsaspt'kt. Utredningen har föreslagit ett långt tidsperspektiv. 10—20 år. Markanvändningen är svår- föränderlig och beslut om den får mycket långsiktiga effekter. Även om det ibland kan vara svårt att överblicka en så lång tidsperiod som 20 år. ansluter jag mig till utredningens grundsyn på denna punkt. Översikts- planen bör alltså ha ett långt perspektiv och därför ta upp endast de större och strukturellt betydelsefulla dragen ianvändningen av mark och vatten.

4 kap. / sf

Prop. 1985/86: 1 531

Det är dock inte meningen att kommunen skall behöva ta ställning till markanvändning på lång sikt däri man är osäker och vill ha fortsatt hand- lingsfrihet.

I det kortare tidsperspektivet på 3—5 år och i det medellånga perspekti— vet pä 5— 10 år är däremot planeringsunderlaget bättre och markanspråken ofta lättare att precisera och motivera. ] dessa delar kan översiktsplanen ha en mer preciserad och åtgärdsinriktad utformning. Det är en fördel om kommunen i sin redovisning av den avsedda markanvändningen kan ange vad som ligger nära i tiden och vad som är av långsiktig betydelse. Av detta framgår att jag med "avsedd" menar kommunens avsikt.

[ utredningens betänkande ('s. 305—307) finns ett resonemang om hur olika typer av markanvändning bör komma till uttryck i översiktsplanen. Jag kan i stora drag ansluta mig till utredningsförslaget på den punkten. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3) bör PBL:s bestämmelser ge ett betydande utrymme att utveckla metoderna för över- siktsplanens redovisning. Den försöksverksamhet som har bedrivits av ett antal kommuner i samråd med statens planverk och statens råd för bygg- nadsforskning. bör kunna ge underlag för information och råd om redovis- ningsformerna. Dessa mäste emellertid rymma en stor spännvidd med hänsyn till skilda förutsättningar och ambitionsnivåer i olika kommuner. Syftet med redovisningen skall vara attjust få fram grunddragen och den övergripande strukturen. att klargöra planens förhållande till den etablera- de användningen av mark och vatten inom olika områden samt att grovt ange tidsperspektivet i planens olika delar.

Uttrycket riktlinjer omfattar dels program för fortsatt planläggning enligt "PBL eller avsedda förordnanden enligt annan lagstiftning. t. ex. skydd av vattentäkt, naturreservat eller naturvårdsområde. dels riktlinjer för till- ståndsprövning enligt PBL och fastighetsbildning utanför detaljplanelagda områden. Med program för fortsatt planläggning menar jag bl. a. att över- siktsplanen bör ange var kommunen avser att hävda detaljplanekravet enligt 5 kap. l %. Vidare bör det vara möjligt att göra uttalanden om inriktningen av den fortsatta planeringen och vad den avses leda fram till. Avsikten är. somjag tidigare har betonat. att översiktsplanen skall innehål- la i stort sett den typ av riktlinjer som kommunerna har utvecklat i sina kommunöversikter. Förutom den typen av riktlinjer skall översiktsplanen innehålla riktlinjer för vattenområdenas användning. om det behövs för att säkerställa en från kommunal synpunkt lämplig samhällsutveekling.

] översiktsplanen skall bl. a. kunna behandlas frågan om bebyggelselo- kaliscring på landsbygden. Glesbygdsproblem ges en framskjuten plats i vissa kommuners planeringsarbete. I glesbygden kan även några få till- kommande byggnader ha stor betydelse för vissa samhällsfunktioner både i positiv och negativ mening. De kan också ha kommunalekonomiska konsekvenser. Många kommuner har på senare år tagit upp glesbygdsfrä— gor i särskilda utvecklingsprogram. som beaktar både sociala och ekono-

4 kap. ] ä'

Prop. 1985/8611 532 miska förhållanden. Jag anser att det är angeläget att översiktsplanens riktlinjeri sådana fall kan utgöra ett viktigt underlag för prövningen av lov. Denna ståndpunkt har starkt stöd i remisskritiken av utredningens förslag. som inte tillade marköversikten en sådan funktion annat än i mycket begränsad utsträckning. Enligt min mening är det många gånger en lämplig lösning att översiktsplanen i dessa fall anger positiva. vägledande och stimulerande riktlinjer för en önskad utveckling.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.4.3 ) bör bestämmelserna i 47 och 49%" väglagen om uppförande av byggnader i anslutning till allmänna vägar upphävas och lämpligheten av bebyggelse prövas på ett allsidigt sätt enligt PBL. Det innebär att riktlinjerna för bebyggelselokalisering i översiktsplanen bör omfatta både befintliga och planerade allmänna vägar. Riktlinjerna kan formuleras med samma inne- håll som de generella bestämmelserna i väglagen har i dag eller också med de andra mått på den byggnadsfria zonen som förhållandena motiverar. Riktlinjer för att tillgodose behoven för framtida vägprojekt bör lämpligen anknyta till de objekt som finns upptagna i de s.k. flerårsplanerna enligt vägkungörelsen (l97lz954) och lördelningsplanerna enligt förordningen (19821853) om statsbidrag till väg- och gatuhållning m.m.

Genom uttrycket tillkomst, förändring och bevarande markeras att alla tre typerna av riktlinjer är naturliga som uttryck för aktiva kommunala avsikter. Hittills har byggnadslagens planformer använts huvudsakligen för att ange tillkomsten av ny bebyggelse. Allt talar för att utvecklingen nu resulterar i större eller mindre. successiva förändringar i den befintliga miljön. Stadsförnyelsearbetet går i hög grad ut på detta. Det är viktigt att kommunen i översiktsplanen anger inom vilka områden som man avser att aktivt verka för en förtätning eller förnyelse av äldre tätortsdelar. Över- siktsplanen bör i dessa avseenden vara samordnad med bostadsförsörj- ningsprogram. energiprogram. områdesriktade åtgärder för social förnyel— se. traliksanering — inbegripet riktlinjer för parkeringens ordnande varuförsörjning m.m. I dessa avseenden har översiktsplanen ett mycket stort intresse för allmänheten. Den på karta angivna markanvändningen har därvid underordnad betydelse i förhållande till de skriftliga riktlinjerna. vilka ger planen ett reellt innehåll.

Punkt 2

l punkt 2 stadgas att översiktsplanen skall ange hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Kommunen måste alltså göra klart för sig vilka anspråk som i dessa avseenden riktas mot olika mark- och vattenområden. Anspråken finns till stor del klarlagda genom den fysiska riksplaneringen. Det ankommer på länsstyrelsen att i samverkan med centrala verk ge kommunen erforderligt underlag för översiktsplanen. särskilt när det gäller områden som är av riksintresse. Underlaget bör sammanställas så att anspråken på mark och vatten inom kommunen så

4 kap. I 9"

Prop. 1985/86: l ' g?r-fin.- 533

långt som möjligt kan preciseras. Planeringsunderlaget blir med nödvän- dighet allmänt hållet men bör ändå enligt 8 & första stycket:-Ninnas med vid utställningen.

Vilka områden som är av riksintresse kan med tiden komma att föränd— ras i vissa avseenden. Detta utvecklade jagi samband med att förslaget till NRL remitterades till lagrådet. Underlaget för översiktsplanen bör därför genom länsstyrelsens försorg successivt förnyas. Ändrade anspråk kan vara ett skäl till att översiktsplanen efter några år i praktiken anses inak- tuell och behöver revideras.

Anspråken när det gäller riksintressen riktar sig mot bestämda geografis- ka områden eller objekt av nationellt intresse. l översiktsplanen skall redovisas på vilket sätt anspråken kan tillgodoses med hänsyn till andra. dvs. lokala och mellankommunala intressen. Planen bör i dessa avseenden ge uttryck för den sammanvägda bedömning som kommunen gör av den från allmän synpunkt lämpliga användningen av mark- och vattenområden. Kravet i bestämmelsen avser endast de områden som är av riksintresse och inte hur kommunen avser att tillämpa de allmänna hänsynsregler m.m. som kommer att finnas i NRL.

I praktiken kan det mycket väl bli så att kommunen genom sina riktlinjer för prövning av tillkomst. förändring eller bevarande av bebyggelse enligt punkt 1 samtidigt ger till känna hur den i sin verksamhet avser att tillgodo- se även anspråken beträffande områden som är av riksintresse enligt NRL. Punkterna ] och 2 kan därmed när det gäller kommunens egna åtgärder sägas "flyta ihop". I översiktsplanen kan också anges t.ex. förslag till förordnanden enligt Speciallagstiftningen. markköp. utarbetande av s.k. naturvårdsanpassade skogsbruksplancr eller åtgärder enligt naturvårdsla- gen eller miljöskyddslagen. Bestämmelsen i punkt 2 tar i första hand sikte på hur kommunen själv vid planläggning och prövning av frågor om lov avser att tillgodose riksintressen inom vissa områden. Därutöver skall i översiktsplanen redovisas behandlingen av markanspräk av nationellt in- tresse i frågor där kommunen inte ansvarar för det slutliga genomförandet. t.ex. markreservat för försvars-. kommunikations- eller cnergiändamål liksom anspråk från naturvården och ktllturminnesvården samt från de areella näringarna. jordbruk. skogsbruk. rennäring och fiske.

2 & Översiktsplanen består av en särskild handling samt en eller flera kartor. Planen skall utformas så. att dess innebörd kan utläsas utan svårig- het.

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8 ä och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 s'.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del. skall det anmär- kas i planen.

Paragrafen motsvarar närmast 11 & 2mom. byggnadsstadgan. 7kap. 4ä och 8kap. 45 i utredningens förslag och 4 kap. 45 i det remitterade förslaget.

4 kup. l—Z åå

Prop. 1985/86: 1 534

Paragrafen har på förslag av lagrådet (yttrandet s.45) disponerats pä följande sätt. I första stycket anges vad översiktsplanen består av och vidare ställs upp ett krav på tydlighet i utformningen av planen. I andra stycket anges vilka handlingar som skall fogas till planen. Tredje stycket innehåller en föreskrift som i det remitterade lagförslaget finns i 4 kap. 35 andra stycket och som innebär att det skall anmärkas i planen, om länssty- relsen inte har godtagit planen i en viss del.

Första st)-'ckel

Enligt det remitterade lagförslaget består översiktsplanen av en särskild handling "med riktlinjer" och en eller flera kartor. Vidare föreskrivs att "om det är lämpligt kan riktlinjerna tas in på karta”. På lagrådets förslag (yttrandet 5.45”) har de båda citerade uttrycken fått utgå. Anledningen härtill är följande. AV l & framgår att planen skall ange — förutom riktlinjer- na för bebyggelsen också grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområden och hur områden av riksintresse avses bli säker- ställda. Avsikten är att dessa frågor skall behandlas både i text och på karta. Därför är det missvisande att beskriva den särskilda handlingen såsom innehållande bara riktlinjerna. Med de uppgifter som översikts- planen bör uppta enligt lä blir det knappast praktiskt möjligt att i alla sammanhang helt och hållet ta in uppgifterna på kartmaterialet. Stycket har därför utformats så att den särskilda handlingen är obligatorisk.

Jag har nyss redogjort för översiktsplanens mångskiftande innehåll. Att sammanfatta ställningstaganden av så olika slag och för så olika typer av områden som t.ex. tätorter. landsbygd och vatten i en enda karta med tillhörande text anserjag i likhet med utredningen normalt inte vara lämp- ligt eller möjligt. Översiktsplanen bygger. som jag anförde i den allmänna motiveringen ( avsnitt 7.3 ), på både kommunomfattande och områdesan- knutna överväganden. Planen utgörs av de samlade övervägandena om helhet och delar. Redovisningen bör alltså vanligtvis ske på flera kartor med tillhörande texter. För kommuner med enkla planförhällanden bör planen dock kunna redovisas på en enda karta. Detsamma bör gälla när översiktsplanen ändras för ett begränsat område med enkla förhållanden inom en kommun.

Den löpande äjourhållningen kommer att ske genom ändringar av över- siktsplanen. Eftersom ändringarna av översiktsplanen många gånger kom- mer att beröra begränsade delar av kommunen, kan det vara lämpligt att kommunen på en sammanställningskarta eller på annat sätt redovisar den samlade. för kommunen gällande översiktsplanen och vidare var planens olika kartor eller delar finns att tillgå. Det skall med andra ord alltid vara möjligt för den intresserade att hos kommunen få ett klart besked om översiktsplanens innehåll för ett visst markområde.

[ det remitterade lagförslaget finns i tredje stycket en föreskrift som innebär ett krav på tydlighet hos översiktsplanen. Lagrådet (yttrandet s. 46) har i den frågan anfört följande:

4 kap. 234

Prop. 1985/86: 1 f 535

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke att planhandlingarna skall ut- formas sä att innebörden kan utläsas titan svårighet lär avse endast den särskilda handlingen och kartorna. däremot inte planbeskrivningcn. För att detta skall framgå tydligare bör bestämmelsen flyttas och anslutas till paragrafens första stycke.

Jag delar lagrådets uppfattning. varför tydlighelskravet har tagits in i första stycket. Syftet med kravet är helt enkelt att allmänhet. beslutsfatta— re och myndigheter skall uppfatta planens innebörd på ett riktigt och likartat sätt. Den planbeskrivning som skall fogas till planen och det material som enligt då skall åtfölja planförslaget vid utställningen bidrar givetvis till att ytterligare förtydliga intentionerna i planen. Under senare är har fysiska planer oftast fått en som jag tycker pedagogisk och begriplig utformning. Bestämmelsen avser snarare ambitionsnivån än metoderna. Brister i detta avseende torde därför endast i rena undantagsfall kunna leda till att planen upphävs efter besvär.

Andra stycke!

] det remitterade lagförslaget innehöll andra stycket även en föreskrift om vad planbeskrivningen skall innehålla. Denna föreskrift har flyttats till at. Anledningen är att 2.5 innehåller bestämmelser om hur den antagna planen skall se ut i sitt slutliga skick. Planbeskrivningen skall däremot finnas redan när förslag till översiktsplan upprättas. De närmare bestäm- melserna om planbeskrivningen har därför sin plats i 8.5.

Enligt andra stycket skall det granskningsyttrande som länsstyrelsen avger vid utställningen av planen fogas till planen. Avsikten är att yttran- det i sin helhet alltid skall följa planen. Skälen till detta är flera. För det första anser jag att fullmäktige skall ha full klarhet i frågan om det finns väsentliga invändningar, när fullmäktige behandlar frågan om antagandet av planen. Vidare bör de som hämtar upplysningar från planen för sitt handlande få information om det råder enighet eller inte mellan staten och kommunen beträffande det aktuella området. Slutligen är det av stor vikt att andra myndigheter och organ som använder översiktsplanen som be- slutsunderlag får klart för sig vilken vikt man bör tillmäta planen. Ont kommunen gör någon smärre justering som avser att tillgodose länsstyrel- sens synpunktcr men som inte föranleder ny utställning. kan kommunen vid förnyad kontakt med länsstyrelsen få besked i frågan om översikts- planen efterjusteringen kan godtas. [ sådant fall kan länsstyrelsen göra en anteckning om detta i granskningsyttrandet. varvid kommunen inte behö— ver redovisa någon anmärkning i planen enligt tredje stycket.

Tredje stycke!

Bestämmelserna i tredje stycket är en följd av statens ansvar vid plan- läggningen som jag ingående har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitten 7.5 och 16.3). Av 9ä andra stycket framgår att länsstyrelsen i sitt

4 kup. ”t'

Prop. 1985/86: 1 536

granskningsyttrande tydligt skall redovisa om översiktsplanen i en viss del inte kan godtas som underlag för kommande åtgärder. Om sådana invänd- ningar från länsstyrelsen kvarstår inför planförslagets antagande. skall detta anmärkas i planen i form av markeringar på planens kartor eller på annat sätt. Av anmärkningen bör framgå vilka av planens riktlinjer m.m. som inte kan godtas. Därmed får kommunfullmäktigc och alla som an- vänder planen som underlag för sitt handlande direkt av planen klart för sig var det råder delade meningar om hur allmänna intressen skall tillgodoses.

Jag vill här göra ett förtydligande tillägg till mitt anförande i lagrådsre- missen. Anmärkningarna i planen. som lämpligen kan göras av kom- munen. behöver inte utgöras av en fullständig redogörelse för länsstyrel- sens avvikande mening. Det räcker med en anteckning om att det förelig- ger en skiljaktig uppfattning beträffande ett visst område i förening med en hänvisning till granskningsyttrandet där länsstyrelsens synpunkter närma- re utvecklas.

3 5 När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt rcgionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Paragrafen motsvarar närmast l4.$ byggnadsstadgan. 7kap. bs' i utred- ningsförslaget och 4 kap. 55 första stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen som har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrå- dets förslag. behandlar kravet på samråd när planförslag upprättas. I det remitterade förslaget finns även ett andra stycke med föreskrifter om samrädets syfte. innebörd och uppläggning. På förslag av lagrådet har detta stycke brutits ut till en särskild paragraf. 4 &.

Av 3.5 framgår vilka kommunen alltid skall samråda med. Först anges länsstyrelsen med hänsyn till den mycket viktiga funktion som styrelsen skall ha för bevakning av de samlade statliga intressena och som tillsyns- myndighet enligt 1 kap. 75. Något hinder för kommunen att samråda direkt med statliga länsorgan och andra myndigheter finns självfallet inte. Vidare anges rcgionplaneorgan och angränsande kommuner som berörs av försla- get. Naturligtvis bör samrådet i". speciella fall också omfatta angränsande länsstyrelser och rcgionplaneorgan. nämligen om översiktsplanen berör frågor som dessa organ har ett särskilt intresse av. Även kommunalför- bund med uppgifter som berör översiktsplanen bör omfattas av samrädet. Vid planer av större omfattning bör samrådet omfatta exempelvis lands- tinget, statensjärnvägar, vägverket eller annan väghållare. länstrafikbolag. elkraftdistributören och andra som sköter väsentliga samhällsfunktioner.

Enligt paragrafens andra mening skall andra som har ett väsentligt intresse av planförslaget beredas tillfälle till samråd. Därmed avses bl.a. intresseorganisationer. t.ex. hyresgästorganisationer, natur- och frilufts- organisationer. handikapporganisationer, LRF. företagaref'öreningar och

4 kap. 2—3 st

Prop. 1985/86:l 537

fackliga organisationer på distriktsnivå. Avser planförslaget ett begränsat omräde. t.ex. en mindre tätort; kan det vara skäl att samråda med t. ex. vägförening. villaägareförening. Hem och skola. lokala miljögrupper och markägare. Kommunen bör alltså från fall till fall avgöra vilken omfattning samrädet skall ha och anpassa formerna för samrädet därefter. Även denna fråga kan innefattas i diskussionen med länsstyrelsen.

Med uttrycket "beredas tillfälle till" markeras att kommunen inte skall behöva ha någon uppsökande verksamhet för att nå intressenterna. Lagrå— det (yttrandet s. 46) har gjort det förtydligandet som jag ansluter mig till att kommunen självfallet inte skall behöva gå ut till var och en av intressenterna med information. Däremot skall kommunen vara verksam för att det hålls samrådsmötcn. Det får därefter anses ankomma på intres- senterna att visa sin vilja att utnyttja den möjlighet till påverkan som samrädet erbjuder genom att komma till samrädsmötena. reagera på utsänt material osv.

4 & Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrädet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrädet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

[ paragrafen. som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, finns be- stämmelser om syftet med samrådet. vad som skall redovisas vid samrådet och att resultatet skall sammanfattas i en samrädsredogörelse. I det remit- terade förslaget linns motsvarande bestämmelser i 4 kap. 5 5 andra stycket.

F örsla stycket

1 den allmänna motiveringen ( avsnitt 7.4 ) framhöll jag vikten av att se samrådet som en del av planprocessen och inte som ön-enstaka företeelse. ] likhet med utredningen anser jag att det är angeläget att kommunen i ett tidigt skede överväger motiven till och inriktningen av planarbetet och redovisar sina motiv och utgångspunkter i form av ett program. Någon särskild lagreglering av programmens innehåll och hantering är dock knap- past möjlig. Detta gäller även program för översiktsplanen eller en ändring av den. Samrådsförfarandet kan lämpligen inledas med en redovisning av sådant program eller av de politiska direktiven i annan form. I första stycket föreskrivs också att planens innebörd skall klargöras vid samrådet. Jag tänker då på sådana viktiga konsekvenser som kanske inte är uppenba- ra för dem som deltar i samrädet. Det kan t. ex. gälla den närmare innebör- den av vissa riktlinjer. hur tillämpningen av dem är tänkt vid prövningen av lov samt utvecklingsmöjligheter eller restriktioner med anledning av planen. Det kan också gälla tidpunkt och former för kommande planlägg- ning. Vad som avses med planeringsunderlag tar jag upp i specialmotive- ringen till 8.5 första stycket 4.

4 kap. 3—4 359

Prop. 1985/86: 1 538

Andra stycket

Samrådsredogörelsen skall innehålla dels en redovisning av de syn- punkter som har framförts. dels förslag med anledning av synpunkterna. Synpunkter sotn tillgodoses genom ändringar av planförslaget behöver endast refereras och normalt inte. kommenteras ytterligare. Synpunkter som inte tillgodoses i planförslaget bör däremot redovisas tillsammans med en kommentar med angivande av skälen till att synpunkterna inte bör tillgodoses.

5 & Under samrädet åligger det länsstyrelsen särskilt att

]. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka föratt riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushällning med naturresurser m.m. tillgodoses.

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenom- räden som angär två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

3. ta till vara statens intressen.

Paragrafen motsvarar lkap. Bä i utredningsförslaget samt 4 kap. 6.5 i det remitterade lagförslaget och reglerar länsstyrelsens uppgifter vid sam- rädet. Dessa tlppgifter behandladejag ingående i den allmänna motivering- en (avsnitt 7.5).

Lagrådet (yttrandet 5.46") har diskuterat om bestämmelserna har sin plats i lagen eller i en förordning. För egen del anser jag i likhet med lagrådet att föreskrifterna är sådana att de hör till regeringens s.k. rest- kompetens (8 kap. 13 %$ första stycket 2 regeringsformen). Frän rent formell synpunkt hör alltså föreskrifterna närmast hemma i en förordning. Det finns emellertid flera skäl som; talar för att länsstyrelsens uppgifter vid samrädet regleras i lagen. Det har ett värde i sig att förfarandercglerna så långt möjligt samlas i en författning. men framför allt utgör just dessa föreskrifter ett väsentligt inslag i det nya systemet med den avsedda förskjutningen av länsstyrelsens uppgifter från en efterhandskontroll till en service- och samordningsfunktion under samrädsskedet. Jag anser att den- na förskjutning av tyngdpunkten för statens insatser i planeringsprocessen bör markeras genom att föreskrifterna placeras i lagen. ] paragrafen anges de uppgifter där länsstyrelsen har ett direkt myndighetsansvar. vilket innebär att bestämmelserna skall ses som ett komplement till uppgifterna i ] kap. 8 s.

( det remitterade lagförslaget finns i 4 kap. 5å ett andra stycke med innehåll att länsstyrelsens synpunkter på förslaget skall. om det inte är uppenbart onödigt. sammanställas i ett samrådsyttrande. Som skäl för denna föreskrift angav jag i lagrådsremissen att det är viktigt att länsstyrel- sens samlade bedömning framgär klart inför kommunens beslut om den fortsatta handläggningen av planförslaget. Enligt lagrådets mening (yttran- det s. 47) fyller bestämmelsen ingen funktion. eftcrsom det är självklart att

4 kap. 4—5 ss"

Prop. 1985/86: 1 ' 539

länsstyrelsen skall delge kommunen resultatet av sina överväganden. Jag har ingen erinran mot detta. Bestämmelsen har därför fått utgå.

l punk! ] anges först länsstyrelsens allmänna. rådgivande uppgifter vid tillämpningen av 2 kap. i den aktuella planeringsuppgiften. Kommunen bör utnyttja samrådet till en bred diskussion med länsstyrelsen och länsorga- nens experter. Länsstyrelsen bör medverka genom att tillhandahålla allt tillgängligt material som kan ha betydelse för planförslaget. Jag tänker då bl.a. på: basfakta om näringsliv. sysselsättning och befolkning "?!- basfakta om markförhållanden. klimat. natur- och kulturminnesvård,

fiske samt rennäring (inventeringar) f.") erfarenheter rörande miljöskydd. föroreningar och civilförsvar C statliga planer och program samt markintressen för t.ex. kommunika- tioner. försvaret och utbildning

0 kunskaper om lagar och rättspraxis . G forskningsresultat och erfarenheter från andra län.

En hel del av denna medverkan kan ske i form av löpande information till kommunerna på det sätt som redan sker i de flesta län. Material av särskild betydelse i ett visst planärende bör kommenteras vid samrådet. Ibland kan det vara befogat med speciella analyser eller utredningsinsatser för att åstadkomma ett bra planeringsunderlag. Kommunen avgör själv hur underlaget skall användas vid utformningen av planförslaget.

Av punkt 1 framgår också länsstyrelsens uppgift att verka för att områ- den som är av riksintresse enligt NRL säkerställs. Med uttrycket verka för avses en aktiv insats från länsstyrelsen att söka påverka planförslagets utformning i dessa avseenden. Uppgiften innebär att länsstyrelsen i sam- råd med berörda centrala verk bör precisera riksintressena och ange vilken hänsyn som bör tas till motstridiga intressen. Om ett visst område är av riksintresse för flera verksamheter c. d.. bör länsstyrelsen prioritera mel- lan dessa till ledning för kommunens planarbete.

] punkt 2 framhålls länsstyrelsens viktiga roll att föra fram synpunkter på hur en lämplig samordning bör ske med den utformning som grannkom- munernas översiktsplaner har. Även nya mellankommunala planfrågor bör tas upp. Finns det en regionplanering, bör länsstyrelsen och regionplaneor- ganet komma överens om en lämplig uppgiftsfördelning vid samrådet med kommunerna. Utgångspunkten bör därvid vara att länsstyrelsen bör svara för de löpande kontakterna i mindre betydelsefulla ärenden och då en regionplan finns. I mer betydelsefulla ärenden och då regionplan saknas bör samråd ske med regionplaneorganet. som bör underrätta länsstyrelsen om sina synpunkter på planförslagen. l frägor som rör mellankommunal samordning bör synpunkter från regionplaneorganet vara av stor betydel- se.

Enligt punkt 3 skall länsstyrelsen ta till vara statens intressen under samrädet. Punkt 3 är ett uttryck för länsstyrelsens samordningsansvar.

4 kap. 5 9'

Prop. 1985/86zl 540

Formerna för samrädet bör inte bindas utan anpassas så att samrädet blir praktiskt och effektivt med inriktning pä de problem som skall lösas. Kommunernas anspråk på både snabbhet och klara besked från statens sida mäste tillgodoses. Detta betyder att jag ställer mig avvisande till kraven från de remissinstanser som efterlyser klara regler om tidpunkten för samrädet, på vilka sätt och med vilka samräd skall ske i planärenden.

Ett samrädsförfarande enligt de principer som jag förordar ställer höga krav på länsstyrelsen i fråga om aktiva insatser. handlingsberedskap och förmåga att snabbt ta ställning på statens vägnar. Den avlastning som skeri och med att ansvaret för detaljplaneringen förskjuts till kommunerna. bör emellertid friställa resurser så att länsstyrelsen klarar dessa krav.

] början av samrädsprocessen bör — som jag framhöll i den allmänna motiveringen —— tyngdpunkten ligga på en diskussion om planläggningens syfte och omfattning samt på att förmedla ett brett kunskapsunderlag till kommunen. även om det kan innehålla en del motstridiga uppgifter. Läns- styrelsen bör också avgöra om det finns skäl att rekommendera kommunen att ta direkt kontakt med några statliga myndigheter som kan anses vara särskilt berörda.

När planförslaget börjar ta form. bör länsstyrelsen koncentrera sina insatser på att prioritera mellan motstridiga statliga intressen och göra den samlade värdering som kommunen behöver till ledning för sitt planarbete. Mot slutet av samrädsproccssen är det viktigt att klarlägga vilka konflikter som kan kvarstå mellan statliga och kommunala intressen och vilken dignitet konflikten har med tanke på översiktsplanens fortsatta handlägg- ning. Dessa länsstyrelsens uppgifter har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 47) i lagtexten sammanfattats med orden "ta till vara statens intressen". Därmed avser jag myndighetsintressena och inte statens intressen som t. ex. fastighetsägare.

6 & Innan översiktsplanen eller en ändring av den antas. skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader. Den som vill lämna syn- punkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

Paragrafen har utformats ienlighet med lagrådets förslag. Den motsva- rar närmast 175 1 mom. byggnadsstadgan. 7 kap. 7 och 9s'ä i utrednings- förslaget samt 4 kap. 75 och l0li första stycket i det remitterade lagförsla- get. l paragrafen ställs krav på utställning av förslag till översiktsplan. innan det kan tas tpp i fullmäktige för antagande.

Offentlig utställning för granskning av förslaget till plan har stor betydel- se för medborgarinflytandet och för att statliga myndigheter och andra skall få möjlighe att framföra sina synpunkter. innan kommunen fattar beslut om förslaget. I likhet med utredningen föreslårjag att utställningsti- den sätts till mi'tst två månader. Tiden bör liksom i gällande rätt räknas från dagen efte" det att kungörelse om utställningen införts i ortspressen.

4 kup. 5—6 N

Prop. 1985/86: 1 541

Tidens längd bör medge att erforderliga informationsmöten och överlägg- ningar med berörda organ kan hållas. Översiktsplan av*större betydelse hör ställas ut på flera platser i kommunen. I motsats till en del remissin- stanser anser jag inte att det inomkommunala ansvaret för utställningen behöver regleras i PBL.

Jag delar den uppfattning som har framförts av några remissinstanser att synpunkter på planförslaget bör vara skriftliga. För att medborgarinflytan- det skall bli meningsfullt är det viktigt att de förtroendevalda verkligen får del av synpunkterna som kommer fram under utställningen. Det blir en större säkerhet i denna procedur om synpunkterna avfattas skriftligen. De kommer då att tas upp i det utlåtande som avses i lOå första stycket. Detta gäller givetvis även synpunkter från t.ex. myndigheter samt kommunala nämnder och organ. Till vem synpunkterna skall lämnas. skall enligt 7.5 första stycket framgå av kungörelsen om utställningen.

7 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö- ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid. på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen. skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (19771654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse skall. innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen samt till regionpla- neorgan och kommuner som berörs av förslaget.

Paragrafen motsvaras närmast av 175 I och 3mom. byggnadsstadgan. 7 kap. 85 i utredningsförslaget och 4 kap. Så i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

På lagrådets förslag (yttrandet s. 48) föreskrivs i första stycket att kungörelse om utställningen skall anslås på kommunens anslagstavla. Av första stycket framgår vidare att ett meddelande om utställningen liksom i gällande rätt skall kungöras i ortstidning. Någon särskild underrättelse till enskilda intressenter behövs inte. Som lagrådet också har föreslagit (ytt- randet s.47) skall sättet för att avge synpunkter framgå av kungörelsen.

Alu/ru stycket Andra stycket har införts på förslag av lagrådet. som bl.a. har anfört följande till stöd för förslaget (yttrandet s. 47).

För närvarande skall kungörandet ske genom byggnadsnämndens för— sorg. Då blir lagen (19771654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. tillämplig. Denna lag gäller nämligen fall där kungörande är föreskrivet' beträffande ätgärd av organ för den specialreglerade kom- munalförvaltningen (se prop. l976/77:63 5. Mål och 166). I enlighet med

4 kap. 6—7 59"

Prop. 1985/86: 1 542

den systematik som används i PBL regleras inte vilket kommunalt organ som skall ombesörja kungörandet. Denna uppgift kan anförtros t. ex. kom- munstyrelsen. som inte är ett organ för den specialreglerade kommunför- valtningen. Lagrädet föreslår, för att enhetlighet skall uppnås. en regel varigenom bestämmelserna i kungörandelagen kommer att iakttas oavsett vilken kommunal instans som svarar för att kungörelse utfärdas. Man skulle då bl. a. vinna att begreppet ortstidning alltid får den innebörd det har enligt kungörandelagen .

Tredje stycket

l tredje stycket föreskrivs ata: ett exemplar av planförslaget med tillhö- rande handlingar före utställningen skall sändas till länsstyrelsen. region- planeorganet och kommuner som berörs av förslaget.

Lagrådet (yttrandet 5.48) har påpekat att det bör övervägas om inte bestämmelsen bör utgå för att i stället tas in i en förordning. Som lagrådet framhåller är det här fråga om föreskrifter av rent administrativ karaktär, beträffande vilka regeringen har en direkt på regeringsformen (8 kap. 13 & första stycket 1) grundad normgivningsmakt. Som jag har anfört i anslut- ning till 5 & är det emellertid från praktisk synpunkt lämpligt att alla bestämmelser om förfarandet samlas i en författning. Jag har därför funnit det lämpligt att inte flytta bestämmelsen.

Tredje stycket motsvarar i princip vad som f.n. gäller. Kravet att plan- förslaget skall sändas till centrala verk har dock slopats som ett led i förenklingen av planprocessen. De centrala myndigheterna får följa den löpande översiktliga planläggningen via länsstyrelserna. Det bör ankomma på regeringen att meddela bestämmelser om länsstyrelsens skyldighet att informera centrala myndigheter. Av paragrafen framgår att. förutom läns— styrelsen. regionplaneorganet och angränsande kommuner som berörs. skall tillställas en kopia av planförslaget med tillhörande handlingar. Be- stämmelsen understryker kravet på mellankommunal samordning när det gäller översiktsplanens utformning.

8 & Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

I. planbeskrivning som avses i andra stycket.

2. samrådsredogörelsen.

3. gällande översiktsplan.

4. sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna. skälen till planens utformning och de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom- munen. skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovi- sas.

Paragrafen motsvarar i huvudsak l6ft byggnadsstadgan. Utredningens motsvarande förslag finns i 7kap. %, och i det remitterade lagförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av 4kap. 95.

4 kap. 7—8 555

Prop. 1985/86: 1 543

F (ir-sta stycket

1 första stycket regleras vilket material som skall hållas tillgängligt för att utställningen skall bli informativ och meningsfull. I likhet med utredningen anser jag det angeläget att motiven för planens upprättande och dess utformning blir tydligt redovisade vid utställningen. men enligt mitt förslag skall dessa motiv framgå av planbeskrivningen. som enligt punkt 1 skall åtfölja planförslaget.

Enligt punkt 2 skall samrådsredogörelsen ställas ut. Redogörelsen inne- håller bl. a. förslag med anledning av de synpunkter som har framkommit under samrådet. Dessa förslag lämnas av planförfattare. ansvarig förvalt- ning eller beredande kommunalt organ. Detta ger möjlighet för de berörda att under utställningstiden överväga om synpunkterna bör vidhållas.

Enligt punkt 3 skall även gällande översiktsplan bifogas vid utställning- en. Om förslaget avser ändring av en del av översiktsplanen. behöver endast en så stor del av översiktsplanen redovisas att det utställda försla- get kan bedömas i sitt sammanhang.

lpunkt 4 föreskrivs att också erforderligt planeringsunderlag skall redo- visas. Utredningen har (s. 313) angett exempel på sådant underlag som bör hållas tillgängligt vid utställningen. En sådan redovisning anser utredning- en vara angelägen för att ge kommunmedlemmarna och andra intressenter möjligheter att bedöma. om översiktsplanen är lämpligt utformad för att styra utvecklingen i önskad riktning. Redovisningen avses även kunna ge underlag för en diskussion om hur den tidigare gällande planen har påver- kat olika typer av löpande beslut.

Några kommtmer anser att förslaget bör preciseras så att inte tolknings- tvister uppstår om vad som skall bifogas vid utställningen. För egen del anser jag risken för sådana tvister vara liten. Det bör nämligen inte vara möjligt för olika intressenter att ställa krav på underlagsmaterial som successivt höjer ambitionsnivån. Därför villjag framhålla att utställningen skall omfatta det underlag som kommunen anser betydelsefullt. Lagrådet (yttrandet s. 48) har ansett att detta bör framgå av lagtexten. Därför har ett tillägg härom gjorts i punkt 4. Redovisningen av planeringsunderlag bör givetvis anpassas till planförslagets betydelse och omfattning.

Andra stycket

Andra stycket motsvaras i stort sett av 4 kap.4å andra stycket i det remitterade förslaget. Flyttningen av bestämmelsen har skett på förslag av lagrådet.

l stycket finns de krav på beskrivningen somjag ingående har behandlat iden allmänna motiveringen ( avsnitt 7.3 ). Beskrivningen bör bestå av text och sådana illustrationer. diagram. tabeller och kartskisser som är ägnade att göra översiktsplanen med dess förutsättningar och motiv sä tydliga och begripliga som möjligt.

4 kap. 8 .é'

Prop. 1985/86: 1 544

Kraven pä översiktsplanens tekniska utförande och redovisning måste ge ett betydande mätt av handlingsfrihet både med hänsyn till de olika förhållanden som räder i kommunerna och till ovissheten om vilka plane- ringsfrågor som med tiden blir de viktigaste att behandla i översiktsplanen. Bestämmelsen har därför utformats så att den anger minimikraven.

Beskrivningen skall bl.a. redovisa planeringsförutsättningarna. dvs. fakta om mark. vatten, miljöbelastningar. sysselsättning. befolkning. pendling. kommunal ekonomi m.m. Till dessa hör också en sammanfatt— ning av eller hänvisning till synpunkter om bebyggelseutveckling och markfrågor som framförs av andra kommunala organ inom olika verksam- hetsomräden. 'liill förutsättningarna hör även markanvändningsbchov som framgår av regionplan, andra mellankommunala utredningar. behov som framkommit genom länsstyrelsens eller landstingets utredningsverksamhet samt de statliga länsorganens planering. Jag vill starkt betona vikten av att redovisningen av underlagsmaterialet begränsas till sådant som har väsent- lig betydelse för bedömningen av översiktsplanens utformning. motiv och innebörd.

Tredje Stycket

I tredje stycket finns en ny bestämmelse som närmast är en följd av att PBL endast innehåller en form av översiktsplan inom kommunen. dvs. att någon särskild omrädesplan inte förekommer. Den närmare bakgrunden till bestämmelsen harjag gett i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3). Jag har också framhällit att översiktsplanen kommer att successivt ändras och förtydligas för olika delar av kommunen. Tredje stycket innebär att kom- munen vid sädana ändringar skall beakta att en för kommunen god helhets- lösning uppnås. Nägon bestämmelse som i sak uttryckligen anger detta _ utöver vad som framgår av 2 kap. l ä — har inte tagits in i PBL. I stället har i tredje stycket ställts krav på att ändringens verkningar för andra delar av kommunen skall redovisas vid utställningen. Ett exempel kan vara att kommunens översiktsplan innehåller markreservationcr för alternativa lo— kaliseringsmöjligheter för någon verksamhet. Om översiktsplanen senare ändras för ett av dessa områden. bör det framgå om verksamheten i fråga över huvud taget inte längre är aktuell och därmed också om de alternativa markreservationerna är inaktuella. eller om det tvärtom är så att de övriga alternativen blir ännu viktigare att behålla för att handlingsmöilighcterna skall bestå.

9 & Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsytt- rande över planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om ]. förslaget inte tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (()0()0:t)()()) om hushållning med naturresurser m.m..

2. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angär två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

4 kup. 8—9 5.5

Prop. 1985/86: 1 545

3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot o_lyckshändelser._

Paragrafen har inte någon motsvarighet vare sig i dagens ordning eller i utredningens förslag. Den motsvarar med vissa jämkningar som har gjorts i enlighet med lagrådets förslag 4 kap. 109" andra och tredje styckena i det remitterade lagförslaget.

Bestämmelsen är en följd av mitt förslag att staten inte skall kunna pröva översiktsplanen. Det innebär att utställningen blir det sista tillfället när staten kan framföra sina synpunkter på planförslaget. Jag bortser här från möjligheten av kommunalbesvär. Som jag nämnt innehåller översikts- planen riktlinjer för bl.a. bebyggelseutvecklingen och fortsatt planlägg- ning. Med tanke på planens vikt menarjag att länsstyrelsen då alltid måste kontrollera att förslaget är lämpligt utformat i de avseenden där staten skall ha ett avgörande inflytande på planläggningen. Länsstyrelsens granskning kommer då att nära ansluta till de grunder för länsstyrelsens prövning av detaljplaner och omrädesbestämmelser som jag har behandlat tidigare ( avsnitt 16.2 ). 1 andra styckets punk! 1—3 anges de aspekter som länssty- relsens granskning skall inriktas på. Punkt3 har fått en något annorlunda redaktionell utformning än den som lagrådet har föreslagit. Härigenom ansluter formuleringen helt till 12kap. nu.

För länsstyrelsen gäller det att konstatera om de synpunkter som har framförts i samrådsyttrandet har kunnat tillgodoses. Jag utesluter inte att det också kan finnas synpunkter som har förts fram från någon fackmyn- dighet direkt till kommunen. ] den mån kommunen inte har tillgodosett framförda synpunkter. beror det givetvis på att kommunen ansett sig ha väl så goda skäl för sin lösning. Det ankommer nu på länsstyrelsen att under utställningen ännu en gång väga kommunens skäl mot de intressen som styrelsen skall företräda. Länsstyrelsen bör då efter samrådet ha fördjupat sin analys av de nationella intressenas tyngd och avgränsning sa att styrelsen har bästa möjliga underlag för sin slutgranskning.

En viktig uppgift för länsstyrelsen blir också att under utställningen göra en sista avvägning mellan motstridiga statliga intressen. Visserligen kan en central myndighet framföra sina invändningar direkt vid utställningen. Av Sä 3 följer emellertid att det ankommer på länsstyrelsen att lämna ett samlat statligt besked till kommunen. Därför bör fackmyndigheterna helst framföra sina synpunkter genom länsstyrelsen.

1 första stycket föreskrivs länsstyrelsens skyldighet att framföra sina synpunkter i ett särskilt granskningsyttrande. Yttrandet skall avges även i de fall när länsstyrelsen godtar planförslaget. Detta är nödvändigt dels för att kommunen skall få en reaktion på de ändringar som gjorts av förslaget med anledning av samrådet. dels på grund av den nyss nämnda bestämmel- sen i Zåi andra stycket att yttrandet skall fogas till planen.

Av yttrandet eller en kartbilaga till detta skall enligt bestämmelsen 18 Riksdagen [985/86. ! saml. Nr [

4 kap. 9 _6

Prop. 1985/86: 1 546

tydligt framgå i vilka avseenden eller beträffande vilka områden som länsstyrelsen har en annan uppfattning än kommunen. så att alla intresse- rade snabbt fär klart för sig var meningsmotsättningar råder. Länsstyrelsen avgör på detta sätt själv vilka anmärkningar som enligt 25 tredje stycket skall göras i planen.

En fördel med det nu föreslagna systemet är att kommunen redan innan man skall fatta beslut om antagande har fullt klart för sig länsstyrelsens inställning i frågan. Kommunfullmäktige får därmed ett fullständigt be- slutsunderlag. I detta ligger naturligtvis att jag också förutsätter att full- mäktige tar all den hänsyn som är möjlig till de statliga synpunkterna. Att länsstyrelsens granskningsyttrande enligt zs andra stycket skall fogas till planen garanterar att fullmäktige får del av synpunkterna i deras helhet. Enligt min uppfattning är det naturligt om granskningsyttrandet. om det innebär att planförslaget inte kan godtas i något väsentligt avseende. beslutas av länsstyrelsens styrelse. En sådan ordning behöver givetvis inte tillämpas om yttrandet återger ståndpunkter som styrelsen har intagit till frågan i annat sammanhang och om det inte finns skäl att anta att några nya förutsättningar har tillkommit.

Om kommunen antar planen mot länsstyrelsens invändningar. ankom- mer det på länsstyrelsen att överväga om översiktsplanen kan anses utgöra ett sådant hot mot områden av riksintresse eller mot regionala intressen att styrelsen bör förordna om statlig prövning av lov inom området (12 kap. 4 5) eller. i sista hand. göra framställning om planföreläggande ( 12 kap. 6 s). Det senare torde sällan bli aktuellt bl.a. därför att kommunens avsikter att fullfölja översiktsplanen vad avser bebyggelse oftast kommer att innebära beslut att anta detaljplan eller omrädesbestämmelser. Länsstyrelsen har då möjlighet att pröva lämpligheten av dessa planbeslut enligt 12 kap. 1 %.

Om kommunen antar översiktsplanen och är osäker på vad statens invändningar senare kan komma att innebära, kan kommunen alltså få sin uppfattning prövad genom att anta omrädesbestämmelser eller detaljplan för det omtvistade området. Det ligger i sakens natur att sådana åtgärder bör vidtas endast om det är viktigt för kommunen att för det aktuella området få ett definitivt ställningstagande till markanvändningen eller be- byggelseutvecklingen.

10 5 Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan— de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

Paragrafen motsvarar 17,5 5 mom. och 18 & byggnadsstadgan samt 7 kap. 115 i Utredningsförslaget. Med vissa jämkningar som har tillkommit på förslag av lagrådet motsvarar paragrafen 4 kap. 11% i det remitterade lagförslaget.

4 kap. 9—1055

Prop. 1985/86: 1 547

Paragrafen överensstämmer med motsvarande förfarande för detaljplan. Jag hänvisar därför till specialmotiveringen till 5 kap. 27 å; -i

Jag vill beträffande översiktsplanen tillägga att som väsentlig ändring skall räknas inte bara sådant som år av vikt för medborgarinflytandet utan också sådana ändringar som berör områden av riksintresse och mellan- kommunala samordningsfrågor.

11 & Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäk- tige.

Paragrafen motsvarar närmast 10å byggnadslagcn. 7kap. Så i utred- ningsförslaget och 4 kap. 25 i det remitterade lagförslaget. Flyttningen har föreslagits av lagrådet (yttrandet s. 44). Ävenjag har den uppfattningen att paragrafen har sin rätta plats närmast efter de bestämmelser som handlar om förfarandet vid tillkomsten av en översiktsplan eller vid ändring av planen.

l överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen ( avsnitt 7.3 ) föreskrivs i paragrafen att beslut om översiktsplanen skall fattas av kommunens högsta beslutande organ. kommunfullmäktige. Med den inriktning översiktsplanen avses få är det naturligt om kommun— styrelsen vanligen får ansvaret för planarbetet. Detta utesluter givetvis inte att byggnadsnämnden ges i uppdrag att svara för det tekniska planarbetet. Någon lagreglering i PBL av den interna arbetsfördelningen inom kom- munen anser jäg inte behövs. Här räcker det med kommunallagens all- männa bestämmelser. Som framgår av specialmotiveringen till llkap. l &" har byggnadsnämnden vissa uppgifter vid planläggning. Nämnden skall också ha hand om den prövning av lov. för vilken översiktsplanen avses vara ett underlag. Detta medför att byggnadsnämnden bör ges möjlighet att på lämpligt sätt delta i beredningen av översiktsplanen.

12 & Beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu— tet vunnit laga kraft.

1 det remitterade lagförslaget har låandra stycket följande lydelse: "Planen gäller till dess att den ändras genom ett beslut som vinner laga kraft." Bakom denna formulering ligger tanken att översiktsplanen blir gällande i och med att fullmäktiges beslut att anta den vinner laga kraft. Om detta har lagrädet anfört följande (yttrandet s. 441'):

Enligt kommunallagen är kommunfullmäktiges beslut omedelbart verk- ställbart och gäller sålunda utan hinder av förd talan. Det ankommer emellertid på kommunstyrelsen eller på annan kommunal nämnd att verk- ställa fullmäktiges beslut. 1 detta äliggande ligger att ta ställning bl.a. till frågan huruvida klagan över beslutet skall medföra uppskov med verkstäl- ligheten. Vidare kan kammarrätt och regeringsrätten i samband med be- svär förordna att det överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla. 1

4 kap. It)—12 5.5

Prop. 1985/86: 1 548

4kap. 17% och 5kap. 27 .t't finns bestämmelser om verkställighet av beslut att anta omrädesbestämmelser och detaljplan. vilkas innebörd anges skola vara densamma som den i förevarande paragraf. ] lagrådsremissen har inte angetts något skäl varför verkställighet av planbeslut skall följa andra regler än kommunallagens . Med hänsyn till den betydelse planerna har för rätt att bygga m.m. kan det finnas skäl för den föreslagna avvikelsen. En bestämmelse med den i andra meningen avsedda innebörden bör dock ges en annan utformning. förslagsvis så att "beslut att anta eller ändra över- siktsplan gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft".

Enligt min uppfattning bör den principen gälla att inga planer blir gällan- de förrän beslutet har vunnit laga kraft. Motsatsen skulle skapa stor förvirring i tillämpningen. i all synnerhet som planerna och inte minst översiktsplaner skall utgöra beslutsunderlag för en rad olika myndighe- ter. Verkställigheten är alltså inte en sak för enbart kommunerna. Redan i dag är det för övrigt så att en plan inte är verkställbar förrän den vunnit laga kraft.

På grund härav anser jag det motiverat att införa en reglering. som avviker från kommunallagens . Lagtexten har utformats enligt vad lagrådet har föreslagit.

13 & När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft. skall planen. planbeskrivningen. samrådsredogörelsen. granskningsyttrandet. utlåtandet enligt 105 och ett protokollsutdrag med beslutet utan dröjsmål sändas till statens planverk. länsstyrelsen. region- planeorgan och kommuner som berörs.

Paragrafen. som motsvarar 195 lmom. byggnadsstadgan. 7kap. 125 i utredningsförslaget och 4 kap. 12ä i det remitterade lagförslaget. har samma innebörd i sak som gällande bestämmelser med de justeringar som föranleds av att kommunens beslut inte skall fastställas av länsstyrelsen.

] det remitterade lagförslaget finns i första stycket en erinran om skyl- digheten att kungöra kommunfullmäktiges beslut om antagande eller änd- ring av översiktsplanen på samma sätt som andra fullmäktigebeslut enligt bestämmelserna i 2 kap. 25% tredje stycket kommunallagen(1977: 179). Lagrådet (yttrandet 5.48) anser denna erinran obehövlig. Jag har ingen erinran mot detta men vill framhålla att bestämmelserna i kommunallagen anger en lägsta ambitionsnivå. För att beslutet skall nå ut till allmänheten och bekräfta slutet på planproceduren kan det vara lämpligt att beslutet kungörs i ortstidning på samma sätt som enligt 7ä första stycket. Andra lämpliga metoder att sprida kännedom om beslutet är att ta initiativ till artiklar i ortspressen eller till inslag i lokalradion eller genom informations- möten. Kommunen bestämmer själv hur denna information skall ske.

1 paragrafen anges de expeditioner som skall ske. sedan planen har vunnit laga kraft. Länsstyrelsen bör ansvara för att fastighetsbildnings- myndigheten m.fl. myndigheter informeras om kommunens beslut. Det bör ankomma på regeringen att meddela bestämmelser om detta.

4kap. 12—1359'

Prop. 1985/86: 1 549

1 och för sig är det givetvis från _formell synpunkt tänkbart att som lagrådet (yttrandet s. 48) har påpekat även kommunens expeditionsskyl- dighet regleras i en förordning. Somjag tidigare har framhällit anserjag det dock lämpligt att samla bestämmelserna om förfarandet inom kommunen i en författning. Därför har jag här inte följt lagrådets förslag. Däremot har några preciseringar och redaktionella ändringar av lagtexten gjorts i över- ensstämmelse med lagrådets förslag.

Kravet att planhandlingar skall sändas till rcgionplaneorgan och kom- muner som berörs innebär att dessa får besked om översiktsplanen. De får sedan överväga om förhållandena föranleder några ätgärder.

[ förhållande till lagrådsremissen har jag även gjort det tillägget att ett exemplar av den antagna översiktsplanen skall tillställas statens planverk. Verket har att enligt 1 kap. 8.5 utöva den allmänna uppsikten över planvä- sendet och bör därvid även medverka genom att sprida kunskaper och erfarenheter avseende utvecklingen av det nya institutet översiktsplan. En förutsättning för att kunna följa utvecklingen är därvid en fortlöpande aktuell kunskap om översiktsplaneringens utveckling. Ett annat motiv som också kan framhållas är att det redan i samband med kommunöversikterna visat sig värdefullt i många sammanhang att på ett ställe i landet ha tillgång till alla aktuella översiktsplaner.

4 kap. [3 #

Prop. 1985/86: 1 55(.) 5 kap. Detaljplan och omrädesbestämmelser

Kapitlet motsvarar 5 kap. (detaljplan) och 4 kap. 13—18åå (områdesbe- stämmelser) i det remitterade lagförslaget. Att reglerna om omrädesbe- stämmelser har flyttats till 5 kap. har sin grund i följande uttalande av lagrådet (yttrandet s. 49):

Från rent redaktionella synpunkter är det en fördel om 13— 18 åå flyttas till 5 kap. och där placeras i anslutning till motsvarande paragrafer om detaljplan. Dubblyrer kan då undvikas och likaså de olägenheter som hänvisningar till efterföljande paragrafer innebär. Det avgörande skälet för en flyttning är emellertid att omrädesbestämmelserna sakligt har mera gemensamt med detaljplanen än med översiktsplanen. Områdesbestäm- melserna erbjuder i vissa avseenden samma regleringsmöjligheter som detaljplanen och PBL bygger på att det skall finnas en valfrihet mellan dessa planinstitut. Omrädesbestämmelserna kan på sätt och vis ses som en planeringsmöjlighet för fall då en. detaljplan med dess mera omfattande och detaljerade reglering inte behöver tillgripas t.ex. när det inte föreligger något behov av att ge byggrätt eller få rätt att lösa mark. Omrädesbestäm- melsernas placering i det kapitel som handlar om översiktsplanen är ägnad att undanskymma planinstitutens olika sakliga innebörd. För att det skall tydligare framgå hur PBL: s föreskrifter om planinstituten förhåller sig till varandra är det angeläget att 13—18åå bryts ut ur 4 kap. och placeras i 5 kap.

Det huvudsakliga skälet till att regleringen av områdesbestämmelserna i det remitterade lagförslaget togs in i 4 kap. var att dessa utgör en medel att säkerställa översiktsplanens riktlinjer. Att ta in bestämmelserna om över- siktsplanen och områdesbestämmelserna i samma kapitel faller sig därför ganska naturligt. Mot en placering av bestämmelserna i kapitlet om detalj- plan talar främst den omständigheten att omrädesbestämmelserna till skill- nad mot detaljplanen inte utgör en plan i egentlig mening. En samlad bedömning av dessa skäl och de argument som lagrådet har anfört talar dock enligt min mening för att den av lagrådet förordade lösningen bör väljas.

Kapitlet har mot denna bakgrund och med ledning av lagrådets förslag i övrigt disponerats så att det inleds med ett avsnitt om detaljplan ( l — 15 åå). varefter följer reglerna om omrädesbestämmelser (16— 17 åå) och slutligen gemensamma bestämmelser om förfarandet m.m. (18—36åå).

Detalj plan

1 & Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1. ny samlad bebyggelse.

2. ny enstaka byggnad vars användning fär betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. om tillkomsten av byggnaden inte kan

5 kup. I å

Prop. 1985/86: 1 551

prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands- besked. '

3. bebyggelse som skall förändras eller bevaras. om regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader. om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 å.

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom omrädesbestämmelser.

Paragrafen. som frånsett punkt 2 — har utformats redaktionellt i enlig- het med lagrådets förslag. anger i vilka situationer kommunen är skyldig att anta detaljplan. Den ersätter 24å och l07å första stycket byggnadsla- gcn och motsvarar 9 kap. ] å i utredningens förslag.

1 den allmänna motiveringen (avsnitten 8.2.2 och 8.2.3) harjag redovisat min principiella syn på detaljplanekravet. I förhållande till dagens ordning innebär paragrafen ett mildare och mer nyanserat detaljplanekrav som dock blir tillämpligt även på andra ätgärder i miljön än bebyggelse. Kravets lindring beror huvudsakligen på att riktlinjer för bebyggelseutvecklingen skall ges i översiktsplanen och därmed att ett mer allsidigt planmässigt bedömningsunderlag finns för prövningen av lov. Detaljplanekravet påver- kas också av de regleringsmöjligheter som erbjuds genom omrädesbestäm- melser. Ibland föreligger således en möjlighet att välja mellan olika besluts- former. Däremot har detaljplanekravet vidgats något när det gäller regle- ring av befintlig bebyggelse till följd bl.a. av att ombyggnadsstandarden enligt 3 kap. [Då kan varieras endast genom planbeslut samt att skyddsbe- stämmelser kan meddelas för sådan bebyggelse med särskilt bevarande- värdc som avses i 3 kap. 12 å. Detaljplanekravet kan också sägas gälla i fler situationer än f. n. genom att markens lämplighet för vissa typer av idrotts- oeh fritidsanläggningar i större utsträckning förutsätts bli prövad genom detaljplan. ' '

F örsta stycket

Första stycket anger kravet på kommunen att anta detaljplan för bebyg- gelsemiljöer och avser såväl markens lämplighet för ändamålet som mil- jöns utformning. Regleringen av utformningen tas upp i specialmotivering- en till 7 &. Med bebyggelse avses i första stycket byggnader och därmed sammanhängande anordningar. Avgränsningen är alltså densamma som jag redovisade i specialmotiveringen till | kap. öå.

] det remitterade lagförslaget angavs i fyra punkter de fall där en detalj- plan är den mest lämpade beslutsformcn för att garanterat en god miljö. Som lagrädet (yttrandet s. 51) har påpekat täcks emellertid vad som före- skrevs i punkt 4 — att genomförandet ställer särskilda krav på kommunens medverkan — av de i övriga punkter angivna fallen. Punkt 4 har därför utgått som en självständig grund för detaljplaneläggning.

5 kup. ] ,å'

Prop. 1985/86: 1

'Jl 'Jl [ J

Punkt I

1 punkt ] ställs krav på att detaljplan upprättas för att pröva lämpligheten och reglera miljön vid tillkomsten av ny samlad bebyggelse. l sädana fall torde behovet av detaljplan vanligtvis vara förutsett i översiktsplanen. Områden för mer intensiv bebyggelseutveckling bör regelmässigt träffas av bestämmelsen. Det gäller t.ex. bostadsförsörjningsprogrammets exploa- tcringsomräden och kommunens aktiva planläggning för industriområden. service och teknisk försörjning.

Uttrycket n_v sum/ad bebyggelse i paragrafen avses ha den innebörd som det har i vanligt språkbruk. Föreskriften gäller bebyggelse som avses komma till ständ. Omfattningen och arten av de ätgärder som avses bli genomförda bör bli avgörande för hur man skall bedöma behovet av detaljplan. liksom ätgärdernas omgivningspäverkan och behovet av att samordna fysiska förhållanden. Den avsedda förändringen skall alltså ha en viss volym och effekt för omgivningen. Kravet bör emellertid inte knytas till att ett visst bestämt antal byggnader skall komma till stånd.

()m det står fullt klart att en samlad bebyggelse skall tillkomma inom nära förestående tid. bör detaljplan krävas även för en begränsad första etapp i denna exploatering. Speciellt för bebyggelse inom en Zon närmast utanför en större tätort. s.k. randbebyggelse, mäste tidsperspektivet emel- lertid kunna utsträckas längre. Härmed avser jag i likhet med utredningen den tid för vilken översiktsplanens strategiska studier gjorts, dvs. upp emot 20 är. Självfallet mäste kravet hävdas med urskillning så att det inte hindrar sädana åtgärder för vilka själva planläggningen är ovidkommande. Jag skall snart i några exempel redovisa min syn på tillämpningen av detaljplanekravet.

Punkt 2

] punkten föreskrivs krav på detaljplan för att pröva lämpligheten av en av enstaka byggnad. Vanligtvis bör lämpligheten i sådana fall kunna bedö- mas i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Det finns emellertid situationer då även en enstaka byggnads lämplighet mäste prö- vas genom detaljplan. nämligen dels om byggnadens användning får bety- dande inverkan på omgivningen, dels när den skall förläggas inom ett område med stor efterfrågan på mark för bebyggelse och därmed samman- hängande anordningar. I dessa fall stadgas genom punkt 2 ett krav på detaljplan.

Enligt lagrådsremissen gäller ett ovillkorligt detaljplanekrav, om de nyss angivna förhällandena föreligger. Några möjligheter till undantag från detta krav medges således inte i lagrädsremissen. Jag har dock vid närmare övervägande av frågan som har föranletts av den försöksverksamhet som har pågått —— funnit plankravet vara alltför rigoröst Utformat i denna del. Det kan nämligen vara önskvärt för kommunerna att kunna tillåta

vissa enstaka nya byggnader men ändä vägra tillkomsten av de allra flesta.

5 kap. I .å

Prop. 1985/86: 1 553

Det kan gälla t.ex. komplettering med byggnader på obebyggda s.k. lucktomter eller nya bostäder i samband med generationsskifte i ett jord- bruksföretag. ()m bedömningen av byggnadens lokalisering med hänsyn till 2kap. liksom de grannelagsrättsliga frägorna kan klaras direkt vid tillständsprövningen. bör enligt min mening detaljplanekravet inte göras gällande. Mot bakgrund härav har ett tillägg gjorts i lagtexten under punktZ.

En enstaka större byggnad för t.ex. handel. industri eller service har som regel en betydande inverkan för omgivningen. Det kan gälla störning- ar av olika slag från verksamheten som sådan eller sekundära effekter i form av trafikalstring eller säkerhetsrisker. I dessa och liknande fall kan det vara av stort intresse för sakägarna och de boende i grannskapet att genom planreglering också få klarhet i de framtida möjligheterna till ut— veckling av verksamheten på platsen.

Liksom det nuvarande tätbebyggelsebegreppet måste bedömningen ock- så innefatta en framtidsaspekt. Detta kommer i dag till uttryck i 6.5 bygg- nadslagcn genom kravet att vid prövning om tätbebyggelse föreligger, hänsyn skall tas även till bebyggelse som kan väntas uppkomma. Fram- tidsaspekten innefattar både det fallet att uppkomsten av bebyggelse pla- neras och således avses komma till stånd genom en aktiv kommunal vilje- inriktning och att det råder ett mera spontant uppkommet bebyggelse- tryck. Med punkt 2 avses ingen ändring av praxis härvidlag. Kommunens avsikt att hävda krav på detaljplan inom områden med bebyggelsetryck bör normalt framgå av översiktsplanen.

Punkt 3

1 punkt 3 föreskrivs ett krav på detaljplan för att reglera förändringar eller bevarande av befintlig bebyggelse när regleringen måste ske i ett sammanhang. Även punkt 3 tar i första hand sikte på kommunens aktiva avsikter. bl.a. när det gäller .s'lad.s:/'z'>'rrz_wl.s'c och upprustning av bebyggel- sen. Översiktsplanen och bostadsförsörjningsprogrammet bör till en del ge besked om var planläggning i dessa syften avses komma till stånd. Det kan emellertid vara svårt att på förhand avgöra vilka typer av förändringar som blir aktuella och om detaljplan därför förutsätts. Förändringarna kan bl.a. inrymma förtätning av bebyggelsen i form av större tillbyggnader och insprängning av nya byggnader. Det kan också vara aktuellt med utvidg- ning av befintliga bebyggelseområden till att omfatta tidigare obebyggd mark. I båda dessa fall bör regelmässigt detaljplan användas. I de flesta fall måste äldre planer ändras för att möjliggöra förnyelsen. Den bebyggelse som skall regleras i ett sammanhang behöver inte utgöras endast av den nya bebyggelse som kanske initierar planläggningen utan innefattar också den reglering som behövs för en lämplig anknytning till bebyggelsen i grannskapet. En bedömning av när detaljplan krävs kan alltså inte enbart utgå från omfattningen av den avsedda åtgärden utan måste också beakta i vilken fysisk miljö åtgärden avses bli genomförd.

5 kap. I 35

Prop. 1985/86: 1 554

För _li'irdigbyggda mnrådvn innebär PBL:s ikraftträdande som jag tidigare har nämnt —- att de nuvarande byggnadsförbuden försvinner och att många äldre planer inte får någon genomförandetid. Det är dä angeläget att detaljplanen i sådana områden är lämpligt utformad. om kommunen på ett speciellt sätt vill trygga den befintliga bebyggelsens fortbeständ och underhåll. Vid ombyggnader m.m. aktualiseras kraven i 3kap. 10% som bl.a. förutsätter en nyansering utifrån en helhetssyn på området. Nyanse— ringen förutsätter planbeslut. vilket täcks in genom detaljplanekravet en— ligt punkt 3.

l klarhetens intresse vill jag peka påatt förekomsten av befintlig bebyg- gelse i sig inte aktualiserar detaljplanekravet. På den här punkten skiljer sig mitt förslag från dagens ordning som ju kräver att tätbebyggelse skall regleras genom stads- eller byggnadsplan. Avgörande förfrågan om detalj- planekravet bör utlösas eller inte är enligt PBL vilket inflytande samhället behöver över bebyggelsen och dess förändringar.

De befintliga bebyggelsemiljöerna är en viktig del av vårt kulturarv. Bebyggelsen har i varierande grad estetiska och arkitektoniska värden. Den ger en social kontinuitet och förankring i ett kulturhistoriskt samman- hang. Förvaltningen av den befintliga bebyggelsen har i hög grad blivit en gemensam angelägenhet som berör många fler än fastighetsägarna. Be- stämmelserna i 3 kap. 1 och 1255 ställer vissa krav på byggnadernas yttre form och färg och innebär att bebyggelseområden med särskilt bevarande- värde inte får förvanskas. Behövs det bestämmelser för att i ett samman- hang trygga väsentliga drag i den yttre miljön eller ett bevarande. bör enligt punkt 3 detaljplan krävas. Ett sådant krav kan ibland komma att riktas mot ett mycket begränsat omräde. kanske t.o.m. bara för att skydda en enda byggnad. Det ligger också i saker.-s natur att planbestämmelser i sådana fall kan bli ganska detaljerade.

Med uttrycket bebyggelse i punkt 3 avses också med bebyggelsen sam- manhängande anordningar. Det innebär att förändringar eller bevarande som rör gator eller andra allmänna platser också innefattas i detaljplane- kravet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.2) föreslagit att kommu- nerna bl.a. skall i sin verksamhet se till att områden av riksintresse får en lämplig användning. I en hel del fall medför detta ett behov av begräns- ningar eller särskilda riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. När det gäller skyddsvärda bebyggelseområden av riksintresse. kan i enlighet med punkt 3 — reglering genom detaljplan vara nödvändig.

Andra stycke!

Paragrafens andra stycke föreskriver att de bcdömningsgrunder som enligt första stycket skall gälla i fråga om detaljplan för bebyggelse skall tillämpas också på andra anläggningar som kräver lov enligt 8kap. Zä. Andra stycket är en naturlig följd av dels kravet i 1 kap. 6.6 på lämplighets-

5 kap. I s*

Prop. 1985/86: 1 555

prövning av markens användning. dels bestämmelsen i 3kap. 14.5. enligt vilken de krav som föreslås gälla byggnader i 3kap. l—— Häls också skall gälla anläggningar ochlanordningar som kräver lov. Tillämpningen av dessa krav måste därför kunna komma till uttryck i en detaljplan.

] andra stycket föreskrivs att detaljplan skall antas för områden med anläggningar i motsvarande situationer som anges i första stycket. Det innebär t.ex. att detaljplanekravet gäller om flera idrotts- och fritidsan- läggningar samlokaliseras. Likasä krävs detaljplan för enstaka anläggning med betydande omgivningspäverkan eller som skall förläggas där det råder konkurrens om marken från bebyggelse m.m. Detaljplan skall också upp- rättas om en befintlig anläggning t.ex. behöver kompletteras med skydds- områden. skyddsanordningar. parkering eller en lämplig tillfart. Sådana frågor har väsentlig betydelse för sakägarna och de boende i grannskapet och bör därför bestämmas genom detaljplan.

Tredje Stycket

[ paragrafens tredje stycke finns intagen en viktig reservation. I special- motiveringen till 5 kap. tes tar jag upp de regleringsmöjligheter som PBL erbjuder genom omrädesbestämmelser. l vissa avseenden är dessa likvär- diga med de som erbjuds genom detaljplan. t.ex. när det gäller skyddsbe- stämmelser för bebyggelse med särskilt bevarandevärde (3 kap. 12 5). De- taljplanen är emellertid en mycket mer fullständig regleringsform med ett obligatoriskt minsta innehåll och generellt sett krav på större precision.

Om de förhållanden som enligt första eller andra stycket utlöser kravet på detaljplan redan på ett tillräckligt sätt är reglerade genom områdesbe- stämmelser. gäller inte detaljplanekravet. Förekomsten av områdesbe- stämmelser släcker således generellt inte ut detaljplanekravet. Områdesbe- stämmelserna måste givetvis ha ett tillräckligt omfattande och preciserat innehåll för att kravet på detaljplan skall kunna efterges.

Några exempel på detaljplanekravels tillämpning

För att ytterligare belysa tillämpningen av den nu föreslagna l & skalljag ange några fall. där detaljplanen är lämplig och nödvändig som reglerings- instrument. Med dessa fall avser jag att närmast belysa hurjag ser på den nedre gränsen för detaljplanekravet. dvs. där det kan råda tvekan i frågan om detaljplan behövs eller inte.

Större tätorters närområden. de s.k. randzonerna. är ett exempel där behov av detaljplaneläggning så gott som alltid föreligger. oavsett bygg- nadsföretagets omfattning. Behovet att hushålla med mark, samordna fysiska förhållanden och prioritera mellan motstående markanvändnings— intressen ställer krav på en sammanvägning som lämpligast sker genom detaljplaneläggning. Att frågorna prövas i bestämda former ger en garanti för att alla intressenter kommer till tals.

Med begreppet större tätorter menarjag orter av en sådan storlek att det

5 kap. ! sQ

Prop. 1985/86: 1 556

i allmänhet finns en uttalad förväntan på förändringar och efterfrågan på

en obebyggda marken närmast. runt tätortens exploaterade yta. Även inom vissa delar av mindre tätorters närområden kan jämförbara omstän- digheter föreligga och därmed också ett behov av planläggning. Som exem- pel kan nämnas det område längs en tillfartsväg som ligger i tätortens naturliga tillväxtriktning.

Markens avsedda användning kan i dessa fall ha ett stort intresse både för en bredare allmänhet och för sakägarna och de boende. Mycket talar för att ny bebyggelse framdeles huvudsakligen kommer att förläggas som komplettering i omedelbar anslutning till den äldre bebyggelsen. Därmed kommer mark som tidigare använts förjord- och skogsbruk. daglig rekrea- tion e. d. att tas i anspråk för nya ändamål. Konflikter om markens använd- ning bör man enligt min mening så långt som möjligt försöka klara upp i god tid innan den nya användningen skall förverkligas. Därför angerjag i specialmotiveringen till 5 kap. löå omrädesbestämmelser som ett möjligt sätt att i god tid pröva frågan om markens lämpliga användning. [ många fall kommer det emellertid inte att finnas laglig grund att meddela områdes- bestämmelser. Sädana markkonflikter bör då enligt min mening lösas genom att en detaljplan antas.

lnom områden med ett existerande eller förväntat bebyggelsetryck anser jag att kravet på detaljplan blir beroende av vilka förhållanden som råder på platsen. Ofta torde dessa områden vara desamma som de nyss nämnda randzonerna. De bör då också behandlas på motsvarande sätt. Bebyggel- setryeket bör i annat fall vara dokumenterat och ha aktualitet för att detaljplanekravet skall gälla. Med detta menar jag att det under senare år skall ha förekommit ett påvisbart intresse att få bygga i området. vilket kan ha tagit sig uttryck i förfrågningar hos byggnadsnämnden. lämnade bygg- lov eller avslagna ansökningar. Skälet till attjag anser att detaljplanekravet bör hävdas i dessa situationer är att marken bör utnyttjas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. att den samlade bebyggelsens lämplighet och utformning därför kan behöva bedömas i ett sammanhang samt att sak- ägarnas och övriga intressenters intresse av tidig information och medver- kan måste tillgodoses. Man bör med andra ord inte genom att ta ställning i det ena ärendet efter det andra föregripa den samlade bedömning som måste ske i form av detaljplan. '

Områden med bebyggelsetryck kan naturligtvis också ligga långt från tätorterna. Som ett exempel kan nämnas områden där efterfrågan på mark för fritidsbcbyggelse är mycket stark. Ett annat exempel är storstadsregi- onerna. Bebyggelsetrycket gör sig här gällande på betydande avstånd från de centrala delarna. Möjligheterna till pendling och de starka motstående markanvändningsintressen som ofta finns innebär att flera kommuner kan utgöra ett sammanhängande område med bebyggelsetryck. Endast om förhållandena är okomplicerade. kan detaljplaneläggning här undvaras vid lämplighetsbedömningen. I sådana fall kan ett ställningstagande i ett bygg-

5 kap. / s

Prop. 1985/86: 1 557

lovsärende grundas på exempelvis en-mer preciserad översiktsplan eller en enklare planutredning som klarlägger förutsättningar och restriktioner i grannskapet till den plats där en byggnadsätgärd aktualiseras.

Närheten till ett område som redan har en samlad bebyggelse av viss omfattning. t.ex. en bybildning eller en grupp med fritidshus. bör också kunna utlösa detaljplanekravet. Här går det emellertid inte att säga något allmängiltigt. (.)mfattningen av den aktuella åtgärden och behovet av sam— ordning med befintlig bebyggelse och befintliga anläggningar måste vara avgörande. Även den rådande plansituationen. dvs. vilket planmaterial som finns. har betydelse. Rör det sig om några enstaka byggnader vilkas lämplighet i stort kan bedömas på grundval av översiktsplanen kan i vissa fall en enkel planutredning utgöra tillräckligt underlag för den slutliga lämplighetsprövningen av ett bygglovsärende.

Jag vill belysa två olika typfall när det är fräga om utvidgning av en befintlig bebyggelsegrupp. Det ena gäller utvidgning av bebyggelseomrä- den som har detaljplan och det andra utvidgning av bebyggda omräden där någon detaljplan inte gäller.

När detaljplan finns för ett område och de tillkommande åtgärderna utanför denna plan inte väntas ge någon större äterverkan på den befintliga bebyggelsemiljön. kan detaljplan för de tillkommande åtgärderna mänga gånger undvaras. En förutsättning är att de behov som den nya bebyggel- sen tillsammans med den befintliga ger upphov till ändä går att tillgodose. En annan förutsättning är att grannarnas intressen kan beaktas i samband med prövningen av lov. Om en detaljplan finns för den befintliga bebyggel- sen. kan detta i vissa fall även underlätta lämplighetsprövningen av till- kommande bebyggelse i anslutning till planområdet. Om grundkarta finns och tiden medger det. anserjag dock att den mest ändamålsenliga formen för att pröva lämpligheten av den tillkommande bebyggelsen och dess samverkan med den befintliga är att utvidga den befintliga detaljplanen till att omfatta hela bebyggelsen.

Om hela bebyggelsen däremot har växt fram utan detaljplan och situa- tionen så småningom ter sig oordnad. kan det finnas skäl att även vid en mer begränsad utvidgning överväga, om det behövs plan för hela eller en viss del av området. Sädana skäl kan t. ex. vara behovet av att ordna upp miljön som helhet. att gemensamma eller allmänna anläggningar behövs. att bebyggelsetrycket är stort. att förnyelse av bebyggelsen är nära förestä- ende eller att omfattande omvandling av användningssättet från t. ex. fritids- till permanentboende pägär. Bestämmelser för reglering av sädana förhållanden bör meddelas i detaljplan. Detaljplanekravets tillämpning bör alltså vara beroende av samhällets och de enskilda intressenternas behov av bestämmelser med sädana verkningar som tryggar en ändamålsenlig markanvändning och en god miljö i området.

Behov av detaljplan kan också aktualiseras när bostadshus skall upp— föras i närheten av en störande verksam/tel eller omvänt. [ sådana fall kan

5 kup. I 5

Prop. 1985/86: 1 558

detaljplanen tjäna syftet att i förväg bestämma gränserna för hur långt de olika verksamheterna skall fä breda ut sig i förhållande till varandra och vilka andra bestämmelser som skall gälla för bebyggelsen och dess omgiv- ning. Behovet av planläggning kan uppstå t. ex. för att skydda landsbyg— dens näringsliv eller viktiga trafikanläggningar. Översiktsplanen eller enk- lare planutredningar kan ibland tillgodose detta behov. Ett varaktigt säker- ställande av skyddsområde för en viss verksamhet torde dock normalt kräva omrädesbestämmelser eller detaljplan. Lokaliseringen av svinfa— briker och liknande större lantbruksbyggnader med pätagliga miljöeffekter för befintlig bebyggelse kan också behöva den prövning av tillätlighet och placering som en detaljplan medför.

Inom områden som är värdefulla från miljömässig eller kulturhistorisk synpunkt. där bcvurandwärdcl ändå är starkt och finns dokumenterat i översiktsplanen eller ett politiskt förankrat s.k. kulturminnesvårdspro- gram. bör detaljplanekravet normalt hävdas. Detta har jag nyss berört vid motiveringen av bestämmelsen i punkt 3.

Slutligen vill jag som exempel ta en anläggning som kan behöva detalj- regleras när det gäller såväl placering som utformning och tekniskt utföran- de. Det kan gälla en småbåtshamn med anläggningar i vattnet och byggnao der. upplag m.m. på land. Lokaliseringen i stort bör vara redovisad i översiktplanen. lnplaceringen i ett kanske känsligt strandlandskap med många intressenter motiverar enligt min mening att detaljplan upprättas. l vattenomrädet blir det aktuellt med flytande och kanske fasta bryggor. pirar som kan störa vattenrörelser. fiske etc. Klubbhus. servicebyggnad. tillfart och parkeringar skall samordnas på land. Vinteruppläggningen skall organiseras i kvarter med erforderliga brandgator och kanske skyddande planteringar. Även utformningen av en sådan anläggning bör enligt min mening normalt regleras i detaljplan. Det torde vara bästa sättet att tillgo- dose de planmässiga aspekterna och de berördas intressen. Samma resone- mang är tillämpligt på många anläggningar. särskilt sådana som har bety- dande inverkan på miljön i området. Om det emellertid bara gäller att pröva markens lämplighet och därmed anläggningens tillätlighet samt be- hovet av eventuella skyddsbestämmelser för omgivningen. bör det räcka att omrädesbestämmelser antas.

2 & Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befint— liga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhällanden som kan inverka på planens genomförande.

[ de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. l7—l9ää skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen- heter som planen orsakar enskilda.

F Örstu styck (>I

Första stycket motsvarar lZå lmom. första stycket sista meningen

5 kap. I—Z ts

Prop. 1985/86: 1 559

byggnadsstadgan och innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Bestämmelsen skall ses som eft-"precisering av hur den allmänt hällna föreskriften i [ kap. 45 skall tillämpas för att tillgodose enskilda intressen vid detaljplaneläggning. l bestämmelsen. som motsvaras av 9kap. 35 i utredningsförslaget och 5 kap. :s i det remitterade lagförslaget. föreskrivs att detaljplaner bör utformas bl.a. med hänsyn tagen till de befintliga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Hänsynen skall givetvis gälla även förhållanden i anslutning till planomrädet. vilket kan ha särskild betydelse t.ex. vid förändring eller förnyelse av bebyggelse.

Andra styv/((>!

Andra stycket har lagts till på förslag av lagrådet (yttrandet s. 520. Jag instämmer helt i de argument som lagrådet har fört fram och vill därför återge resonemanget i dess helhet. Lagrädet anför:

I paragrafen föreskrivs att detaljplanen bör utformas bl. a. med hänsyn tagen till de befintliga bebyggelse—. äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Enligt specialmotiveringen skall bestämmelsen ses som en precisering av hur den allmänt hållna föreskriften i [ kap. 4 s (] kap. Så i lagrådets förslag) skall tillämpas för att enskilda intressen skall tillgodoses vid detaljplaneläggning. Särskilt pekar departementschefen på den grannlaga avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som måste göras i de avseenden en plan medför inlösen- rätt. I specialmotiveringen jämförs denna intresseavvägning med de bc- dömningar som skall göras enligt 2 kap. lZåi första stycket expropriations- lagen. där det föreskrivs att tillstånd till expropriation inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenhe- terna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. ] 9kap. 35 utredningsförslaget fanns en bestämmelse med i huvudsak samma innebörd som avvägningsregeln i expropriationslagen. Den föreslagna bestämmelsen mötte emellertid kritik från flera remissinstanser. Den ansågs bl.a. slå vakt om enskild rätt och bestående markförhällanden på ett sätt som kunde äventyra en ändamåls- enlig samhällsutveckling. Departementschefen pekar för sin del på att det kan förekomma att en fastighetsägare fär avstä mark titan att han får någon motsvarande nytta av planen. Om i sådant fall en frivillig överenskom- melse inte kan träffas. bör enligt departementschefen i första hand efter- strävas en planutformning som medför att minsta möjliga skada uppkom- mer för fastighetsägaren. Leder det till en från allmän synpunkt sämre utformning av planen bör dock. framhåller han. markägarens intresse vika.

] det remitterade förslaget saknas en bestämmelse som ålägger kom- munen att tillse att en detaljplan i de delar den kan få expropriativa effekter utformas så att de som nödgas avstå mark eller rättigheter inte drabbas av olägenheter som inte står i rimlig proportion till nyttan av planen från allmän synpunkt. Departementschefens nyss återgivna uttalanden kan vis- serligen antas fä viss genomslagskraft vid tillämpningen av förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening är det emellertid. främst med tanke på att den obligatoriska fastställelseprövningcn med däri ingående intresseavväg- ningar slopas. av rättssäkerhetsskäl erforderligt att lagen innehåller en

5 kap. 2 Q'

Prop. 1985/86: 1 560

regel som slår fast kommunens skyldighet i nu ifrågavarande hänseenden. En sådan regel kan lämpligen tas in som ett andra stycke i förevarande paragraf. _

Det är naturligtvis angeläget att arbetet med ett planförslag redan på ett tidigt stadium inriktas på lösningar som begränsar de olägenheter som kan uppkomma för enskilda intressen. För att detta önskemål skall tillgodoses bör regeln ange att planen i de delar den medför att mark eller rättigheter kan komma att tas i anspråk skall "utformas" så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter den äsamkar enskilda.

Eftersom länsstyrelsen enligt. det remitterade förslaget inte självmant kommer att pröva i vad mån en antagen detaljplan på ett oacceptabelt sätt inkräktar på enskilda intressen måste de enskilda fastighetsägarna och rättighetsinnehavarna själva bevaka de avvägningar som kommunen beslu- tar om i planerna och vid missnöje överklaga besluten. Detta ställer krav på att fastighetsägarna och rättighetsinnehavarna uppmärksammas på de konsekvenser i fråga om skyldighet att avstå mark och rättigheter som planen kan ha för dem. I PBL finns flera bestämmelser som bl. a. har till syfte att tillgodose detta krav. t.ex. bestämmelserna om samräd. genom- förandebeskrivning och planhandlingarnas tydlighet. Lagrådet anser emel- lertid att de bestämmelser som finns inte är tillfyllest för att tillgodose rimliga krav på rättssäkerhet. Såsom närmare framgår av lagrådets yttran- de under 5 kap. 20 och 23 åå föreslår därför lagrädet dels att det i den kungörelse som utfärdas innan ett planförslag ställs ut för granskning anges vilka fastigheter eller rättigheter som kan komma att tvångsvis tas i an- språk för planens genomförande. dels att ägare av fastigheter eller inneha- vare av rättigheter som nu har sagts alltid underrättas om utställandet och om beslut om antagande av detaljplan. Han bör tillika erhålla uppgift om vad han skall iaktta om han vill överklaga beslutet.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet har förordat. Andra stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

3 ä 1 detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges

l. allmänna platser såsom gator. vägar. torg och parker.

2. kvartersmark för bland annat bebyggelse. idrotts- och fritidsanlägg- ningar, begravningsplatser. anläggningar för trafik. vatten. avlopp och energi samt skydds— och säkerhetsomräden.

3. vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad. I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. För kvartersmark och vattenomrä- den skall användningen anges.

Paragrafen motsvarar 25 och 1075? byggnadslagcn. 9 kap. 7ä i utred- ningsförslaget och 5. kap. 4.5 i det remitterade förslaget.

F örxta stycket 1 första stycket regleras markens indelning i tre grupper av huvudända- inäl. nämligen mark för allmänna platser. kvartersmark och vattenområ- den.

5 kap. 2—3 .fi

Prop. 1985/86: 1 561

Punkt ! . .

Med allmänna platser avses i PBL gator. vägar. parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område. Med gata avses områden för fordons- och gångtrafik i en sådan detaljplan där det skall vara kommu- nalt huvudmannaskap för allmänna platser. Med väg avses områden för fordons- och gångtrafik i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser. Det kan här gälla enskilda vägar och allmänna vägar. Innebörden av begreppet enskild väg framgår av l 5 lagen (l939:608) om enskilda vägar. Vad som är allmän väg framgår av 1 s' väglagen ( l97l : 948). Med anledning av vad lagrådet har anfört (yttrandet s. 54) vill jag tillägga att det även kan förekomma att staten är väghållare för vad som i en detaljplan betecknas som gata. nämligen för allmänna vägar inom en detaljplan med kommunalt huvudmannaskap.

Punkt 2

Kvartersmark omfattar mark för enskilda och allmänna byggnader samt alla dagens specialområden utom vattenomräden och vägmark. Uppräk- ningen är inte avsedd att vara uttömmande. Den avser all mark inom ett planområde som inte skall utgöra allmän plats eller eventuellt vattenom- råde. Lagrådet (yttrandet s. 540 har framfört invändningar mot uttrycket "kvartersmark". eftersom det i gällande rätt har en snävare innebörd än enligt PBL. Lagrädet har därför föreslagit att enbart uttrycket "mark" används. Jag anser dock att den påtalade olägenheten har begränsad bety- delse. om man jämför de stora fördelar som ligger i att man får ett i praktiskt planarbete hanterligt uttryck som särskiljer de nu avsedda områ- dena från annan typ av mark. I lagtexten har därför ordet "kvartersmark” behållits.

En del remissinstanser framhåller behovet av en motsvarighet till dagens specialområden. som medger att mark säkerställs för ändamålet innan anläggningarnas utformning är känd.

För anläggningar utanför tätorterna eller anläggningar. som inte ligger i omedelbar anslutning till mer omfattande bebyggelse. kan behovet att reservera mark tillgodoses med hjälp av omrädesbestämmelser. För trafik- områden som ligger i anslutning till bebyggelse bör emellertid enligt min mening andra krav ställas på precisionen i planens bestämmelser för ut— formningen av miljön. De skäl som en del remissinstanser åberopar för att behålla dagens specialområden kan nämligen anses gälla även för bebyg- gelse och andra anläggningar pä kvartersmarken. Det är enligt min uppfatt- ning rimligt att t. ex. järnvägsområden delas upp i sådana delar som avses för spårsystem och bangårdar. delar som avses för godshantering. magasin eller upplag samt delar som avses för mer "publika" ändamål i form av väntsalar. restauranger och kontor med tillhörande ytor för biltrafik. Där-

5 kap. 3 :$

Prop. 1985/86: 1 562

till kan det behövas skyddsområden m.m. Dessa olika delar har helt olika miljöeffekter för omgivningen. och därmed bör planens utformning med hänsyn t. ex. till grannarnas intressen påverkas på olika sätt. Det grundläg- gande kravet att så tydligt som möjligt redovisa miljöns huvudsakliga utformning bör alltså gälla äver. inom tralikomraden. Däremot behöver givetvis inte alla detaljer i utformningen av anläggningarna redovisas eller regleras i detaljplanen. Behovet av detaljreglering mäste naturligtvis an- passas bl.a. till förhållandena i omgivningen och till de effekter som planregleringen får vid bygglovsprövningen enligt PBL eller tillstånds- prövning enligt annan lagstiftning. Jag anser således att utredningens för- slag i detta avseende är välgrundat.

Punkt 3

l den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.ll har jag angett de viktigaste skälen till att vattenområde bör behållas som ett huvudändamäl i detalj- plan. Eftersom åtgärder i vatten ofta kräver flera typer av tillstånd enligt olika författningar. vill jag här något belysa hurjag ser på detaljplanens funktion och verkningar.

Den praxis som utbildats innebär i korthet att vattenomräden har kunnat avgränsas i förhällande till markområden. Därigenom har man i detaljplan kunnat fixera t. ex. en strandlinjes avsedda läge vid en hamn. Bestämmel— ser för vattenområden har i stort sett begränsat sig till reglering av möjlig- heterna att överbygga vattnet med bryggor. I första hand har bestämmel- serna syftat till att hålla vattenområdet fritt från störande ingrepp. dvs. närmast en sorts "parkmark".

Mitt förslag syftar inte till någon ändring av praxis i dessa avseenden. Jag förutser emellertid ett ökat behov av att genom planläggning enligt PBL kunna ange ett vattenområdes lämpliga användning för sådana ända- mål som kommunen har ett primärt ansvar att tillgodose. Förutom rekrea- tionsytor i omedelbar anslutning till bebyggelse kan det gälla anläggningar för idrotts- och fritidsverksamhct, energiproduktion. vattenförsörjning m.m. Ändamålen kan med andra ord tillgodose såväl allmänna rekrea- tionsbehov som mer specifika. exploateringsinriktade syften. Plangcnom- förandet i dessa områden regleras huvudsakligen utanför PBL.

Andra stycket I andra stycket. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. ställs krav påatt det för de tre huvudkategorierna enligt första stycket görs vissa preciseringar i detaljplanen.

Gator och andra allmänna platser

1 andra stycket första meningen föreskrivs att användningen och utform- ningen av allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall anges i planen. Av 6kap. 26 och 27 %& framgår bl.a. att kommunen normalt skall

5 kap. 3 .6

Prop. 1985/86: 1

U- 0 bd

vara huvudman för gator och allmänna platser. att de skall upplåtas i takt med planens genomförande i övrigt samt att de skall vara utformade enligt detaljplanen och utförda på ett ändamålsenligt sätt. Gatukostnadernas storlek är beroende bl.a. av utformningen av gator. parker och andra allmänna platser. Eftersom kommunen enligt 6 kap. 31—38ää får ta ut ersättning av fastighetsägarna för dessa kostnader. är det angeläget att sakägarna får inllytande på utformningen och utförandet av den mark för allmän plats som berör dem. Kravet i första meningen är föranlett av dessa förhållanden.

[ det obligatoriska kravet ligger sädana utformningsfrägor sotn påverkar kostnaderna för anläggning och drift av gator, parker och andra allmänna platser. Med utformning avses också. på samma sätt som f.n. gäller. bestämmelser om höjdläge för gatumarken.

Vidare skall användningen anges. vilket för gatumark innebär att det skall redovisas om den skall avses för något speciellt trafikslag. t.ex. kollektivtrafik. varutransporter. cykel- eller gångtrafik. Likaså skall större parkeringsytor på gatumark anges. Innebörden av sådana bestämmelser är att de organ. som svarar för att gatumarken ställs i ordning och för tralikföreskrifterna. inom ramen för sin verksamhet. bör svara för planens genomförande i berörda hänseenden. Jag förutsätter därför att sådana planbestämmelser av mer specifikt innehåll meddelas först efter samråd med ansvariga organ.

Parkernas utförande och användning skall också redovisas i stora drag. Några remissinstanser har efterlyst en mer genomtänkt diskussion om parkmarkens användning och redovisning i planer. Jag kan hålla med om att dessa frågor fått en summarisk behandling i utredningens förslag. Kritiken har sin utgångspunkt i att även parkmark behandlas som plantek- niska ytor för olika användning. ingrepp och tekniska ätgärder. Man efter- lyser en fördjupad beskrivning av marken som del i ekosystemet och vilka krav som bör ställas på markens användning och olika ingrepp i detta system. En del av kritikerna efterlyser möjligheter att i plan bättre kunna ange parkmarkens funktion. dess utformning och användning. Jag delar den uppfattningen.

Parkmarken i tätorter har många viktiga funktioner. inte minst för barns utelek samt för sociala kontakter och kulturaktiviteter av olika slag. Par- kerna har också stor betydelse för utformningen av en tilltalande och upplevelserik tätortsmiljö. Behovet av rekreation och motion i anslutning till bostaden har därför gjort parkerna till viktiga områden i och i nära anslutning till tätorterna. Till detta kommer att parkmarken har en väsent- lig betydelse för lokalklimatel och stadshygienen. Parker utgör ibland ospecificerade "skiljeremsor" för att skapa lut'tighet och orienterbarhet i stadsområden. Som park redovisas ibland oanvändbara restytor av olika slag. Det är alltså uppenbart att parkmarken kan ha många olika funktio- ner. För att svara mot detta och med hänsyn till driftskostnaderna differen-

5 kap. 3 f

Prop. 1985/86: 1 564

tieras parkernas utformning. t.ex. som naturpark. lekpark eller anlagd park i olika former. Service— och skötselbehoven har också lett till ökat inslag av byggnader och maskinuppställning på parkmarken. Det har na- turligtvis stor betydelse för allmänheten och grannar hur parkerna an- vänds.

Andra stycket i 3$i föreskriver att även parkmarkens användning och utformning skall anges. Behovet av planbestämmelser måste självfallet avgöras från fall till fall. Allmänhetens intresse för utformningen kan vara en omständighet av betydelse. Behovet att säkerställa mark för en viss funktion. t. ex. lekytor eller odlingslotter av olika slag. kan vara en annan. Kostnaderna och omgivningspåverkan är också viktiga omständigheter. Jag vill emellertid samtidigt peka på de möjligheter som finns att i plan- beskrivningen och illustrationsmaterial klargöra parkmarkens närmare an- vändning och utformning.

Allmänt vill jag framhålla att 3.5 inte är avsedd att ge upphov till en omfattande reglering av gatumarken i detaljplaner. Å andra sidan är det helt klart att diskussionen om gatumarkens användning och den offentliga miljöns utformning fått ökad aktualitet. Förslaget i 3 kap. 189' att de egenskapskrav som ställs upp för tomtmarken också skall gälla i skälig utsträckning för allmänna platser är ett uttryck för att den offentliga miljön bör ägnas större uppmärksamhet vid planläggningen. Vid stadsförnyelsen talar såväl trafiksaneringsskäl som kraven på miljöförbättringar och på ökad tillgänglighet för att gator och andra allmänna platser behandlas i detaljplanerna. I samma riktning verkar de kommunalekonomiska skälen för att minska kostnader för underhåll och drift av gator och parker.

Användningen av kvartersmark

Enligt 3 & andra stycket andra meningen skall användningen av kvarters- marken anges i detaljplanen. Detta bör ske genom att man i stort sett särskiljer de huvudkategorier som används i dagens detaljplaner. nämligen bostad. handel. samlingslokal, kontor, garage. industri, allmänt ändamål. areell näring och upplag. ] praxis förekommer också kombinationer av dessa användningssätt. liksom vissa ytterligare preciseringar inom katego- rierna. Kravet på precisering gäller självfallet också de områden som motsvarar dagens specialområden.

Markens användning skall enligt min mening inte preciseras mer än som i varje särskilt fall behövs för att syftet med detaljplanen skall nås. Kraven på detaljering kommer därvidlag att variera. I specialmotiveringen till 7ä återkommerjag till frågan om precisering av handelsändamälet.

När det gäller kvartersmark för allmän! ändamål framgår av 8 kap. ll ä fjärde stycket att bygglov inte kan lämnas. om inte ändamålet är mer specificerat. Det måste därför i planen preciseras exempelvis för skola. social service. kontorsändamål, brandstation. kultur- eller idrottsverksam- het.

5 kap. 3 5

Prop. 1985/86: ]. - sas

Användningm av vallwmmräden

! andra stycket andra meningen föreskrivs att användningen av vatten- områden skall anges i detaljplan. Jag har nyss i specialmotiveringen till punkt 3 angett vilka slag av vattenomräden som kan komma att omfattas av detaljplan. Användningen av vattenområde kan avse t. ex. idrotts— och fritidsändamäl. liksom även områden för kommunaltekniska ändamål. Er- forderliga skydds- och säkerhetsomräden bör också kunna anges. Omrä- den för energiproduktion skall kunna innefatta t.ex. ett undervattenslager för kol intill ett kraftverk. I recipientområden inbegrips områden för tipp- ning och dumpning. något som genom marklovsplikt enligt 8kap. 9å kan kontrolleras av kommunen.

Områden för s.k. vattenbruk, dvs. odling av fiskyngel, musslor. alger och liknande produktion. bör endast i undantagsfall bli aktuella. De ligger nämligen vanligtvis inte inom detaljplaneområden. Om ett område för vattenbruk skulle ingå i en detaljplan och om området genom fasta anord- ningar har ett direkt samband med utnyttjandet av ett visst markområde inom planen. bör det kunna reserveras även för vattenbruk. Av specialmo- tiveringen till [6.5 första stycket 2 framgår att omrädesbestämmelser i vissa fall kan säkerställa ett vattenområde för visst ändamål.

Genom bestämmelser för vattenområden kan kommunen styra pröv- ningen av bygglov för byggnader, andra anläggningar och anordningar enligt 8kap.. liksom prövning av åtgärder som kan kräva marklov.

Av 36% andra stycket detta kapitel framgår att det i vissa författningar kommmer att finnas bestämmelser som på samma sätt som f.n. innebär förbud att meddela beslut enligt dessa författningar som strider mot en detaljplan. Som jag tidigare har anmält kommer jag i annat sam- manhang att lägga fram förslag till ändringar i bl.a. detta avseende i ett antal författningar som berör användningen av mark och vatten. Om så- dana ändringar genomförs kan kommunen genom att i en detaljplan ange en viss användning av ett vattenområde förhindra att tillstånd till annan användning meddelas enligt någon av dessa författningar. En i detaljplan angiven lämplig användning av ett vattenområde befriar givetvis inte från skyldigheten att söka erforderliga lov enligt andra författningar för att genomföra en åtgärd. även om den är förenlig med detaljplanen.

4 5 Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. skall det anges i detaljplanen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den motsvarar 9kap. 8€å i utredningsförslaget och 5 kap. Så i det remitterade förslaget.

Paragrafen är en följd av förslaget att ersätta dagens stadsplan och byggnadsplan med en enda planform — detaljplan. Med denna lösning måste det framgå av detaljplanen om kommunen avser att överlåta huvud- mannaskapet för mark. avsedd för allmänna platser. till någon annan.

5 kap. 3—4 55

Prop. l985/86: [ 566

Paragrafen har utformats så att den ansluter till bestämmelserna i 6kap. 265 som stadgar att det normalt. är kommunen som är huvudman. [ vissa områden. t. ex. fritidsområden och industriområden. bör huvudmannaska- pet. i likhet med vad som nu tillämpas. kunna överlåtas på fastighetsägar- na. Kriterierna för att överlåta ansvaret berör jag närmare i specialmoti— veringen till 6kap. 26.5. Om kommunen frånträder huvudmannaskapet. behöver utformningen och användningen enligt 3.5 andra stycket inte alltid anges. men det kan vid behov göras enligt 7å första stycket 6.

[ lagrådsremissens specialmotivering nämndes även väghållningen inom s. k. storkvarter. Som lagrådet har påpekat (yttrande s. 55) är emellertid detta exempel missvisande. eftersom vägar. andra förbindelseleder. grön- områden o.d. i sådana fall formellt ingår i kvartersmarken. Därför är inte 4.5 tillämplig på dem.

Om huvudmannaskapet skall ändras sedan planen vunnit laga kraft. skall det ske genom en ändring av detaljplanen. som också bör innefatta eventuell revidering av bestämmelserna om utformningen och användning- en av allmänna platser. Om gata övergår till att vara allmän väg, dvs. en ändring sker från kommunal till statlig väghållning eller det omvända. behöver dock inte detta föranleda planändring. eftersom huvudmannaska- pet alltjämt åvilar kommunen.

För att undanröja alla oklarheter om tolkningen av paragrafen vill jag - utöver vad jag anförde i lagrådsremissen - uttala följande.

Paragrafen skulle kunna tydas så att kommunen har möjlighet att i en och samma plan ange endast Vissa allmänna platser - t.ex. en genom- fartsled eller en del av ett grönornrådc - och ”avsäga sig" huvudmannaska— pet för dessa.

Denna möjlighet är dock inte avsedd. Tanken är att kommunen i en och samma plan måste bestämma sig för att antingen vara eller inte vara huvudman för allmänna platser. Detta synsätt stämmer väl överens med dagens system med stadsplan och byggnadsplan. Det betyder att kom- munen betraktas som huvudman även för t. ex. gatumark som tillika skall utgöra allmän väg. för vilken staten - enligt bestämmelser i annan lag - skall vara väghållare. Om staten inte länge skall vara väghållare. innebär detta att huvudmannaansvaret alltid faller tillbaka på kommunen på samma sätt som i dag inom stadsplaneområden.

Andra bestämmelser i PBL bygger också på den nu beskrivna förutsätt- ningen. Som exempel kan pekas på 6 kap. 17.5 som avses tillämpas endast inom en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Skulle detta huvudmannaskap kunna begränsas till endast en del av planen. skulle tveksamhet kunna uppkomma beträffande vad som skall gälla angående inlösenrätt för återstoden av planen. Oklarhet skulle räda t.ex. beträffande vem som skulle ha rätt att lösa mark som skall användas för allmän väg inom en detaljplan där kommunen skall vara huvudman för andra allmänna platser än den allmänna vägen.

5 kap. 4 sq

Prop. 1985/86: 1 " ' 567

I andra lagar hänvisas ofta till. antingen områden med stadsplan eller omräden med byggnadsplan. Även här skulle man räka i svårigheter om det vore möjligt med delat huvudmannaskap inom ett och samma detalj— planeomräde. Som ett exempel kan nämnas 7 s' väglagen där man måste precisera i vilka situationer kommunen skall vara skyldig att tillhandahålla mark som behövas för allmän väg.

För att undanröja de tänkbara oklarheter som beskrivits ovan villjag här slå fast att delat huvudmannaskap inte kan förekomma inom en och samma plan. En annan sak är alltsä att staten inom en detaljplan med kommunalt huvudmannaskap kan uppträda som "väghållare". vilket är det begrepp som används i väglagen.

5 & l detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas sä att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då någon del av planen fär genomföras på grund av förordnande enligt l3 kap. 85 andra stycket. I planen kan anges att tiden skall räknas från senare tidpunkt än den då beslutet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. är tiden femton är från dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 s.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. avhand- lar frågor om genomförandetid. Den motsvarar 9kap. l7ä i utredningsför- slaget och 5 kap. 65 i det remitterade lagförslaget. Någon motsvarighet finns inte i dagens lagstiftning. Förslaget om genomförandetid har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3. l ).

Enligt första stycket skall i detaljplaner bestämmas en gentmtförandctid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras. En ansökan om lov mäste alltså ha kommit in till byggnadsnämnden före genomföran- detidens utgång för att fastighetsägaren skall vara säker på att antingen fä genomföra de ätgärder planen medger eller också få ersättning om byggrät- ten begränsas. Detta gäller bädc för bygglov och marklov. En annan sak är att det kan finnas hinder på grund av andra författningar för den sökta åtgärden. Åtgärder för vilka lov inte behövs berörs inte av bestämmelserna om genomförandetid.

Av första stycket följer att byggnadsnämnden skall behandla ärenden om lov med hänsyn till de förutsättningar beträffande genomförandetiden som gäller när ansökan kom in till nämnden. Det möter inget hinder för sökanden att påbörja och slutföra de åtgärder som avses med lovet efter genomförandetidens utgång. Den tidpunkt när åtgärderna skall vara avslu— tade är endast beroende av lovets giltighetstid enligt 8kap. 33 ä.

5 kap. 4—.5 N'

Prop. 1985/86: 1 568

I första stycket föreskrivs att genomförandetiden skall bestämmas sä att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen. Väsentliga faktorer i sammanhanget är t.ex. behovet av en tillräcklig projekteringstid. fastig- hetsrättsliga frågor och behovet av en tidsmässig samordning med andra berörda projekt. Beroende bl.a. på planens innehåll och inriktning har emellertid också en rad andra förhållanden betydelse för dimensioneringen av genomförandetiden. Överväganden i dessa avseenden skall alltså resul- tera i en genomförandetid som ger rimliga möjligheter att genomföra

planen.

_ Genomförandetiden skall normalt räknas från den dag planbeslutet vin— ner laga kraft. I planen skall således inte anges den tidpunkt då genomfö- randetiden löper ut, utan endast en viss tidsrymd. Som utredningen har påpekat kan det uppstå situationer. där man vill bestämma genomförande- tiden så att den börjar löpa först några år efter det att planen har vunnit laga kraft. Genom att bestämma olika tider för olika delar av planen får man en praktisk möjlighet att styra etappvis utbyggnad. Jag vill här göra det tillägget i förhållande till lagrådsremissen att en ytterligare fördel med detta system är att det blir möjligt att medge tillfällig markanvändning i ett skede innan genomförandetiden för det definitivt bestämda ändamålet börjar löpa. För att systemet skall fungera måste det framgå av planen vid vilken tidpunkt genomförandetiden börjar löpa i olika områden. Kom- munen kan därmed planlägga så att mark t. ex. i en mindre tätort eller ett större exploateringsområde blir successivt tillgänglig för bebyggelse. Tak- ten och turordningen mellan de olika områdena kan bestämmas för att svara mot en naturlig efterfrågan på orten och en rationell utbyggnad med hänsyn till sociala. tekniska och kommunalekonomiska faktorer. Första stycket har utformats så att sådan etappvis utbyggnad blir möjlig. t.ex. i enlighet med bostadsförsörjningsprogrammet.

På förslag av lagrädet (yttrandet 5.56) har det tillägget gjorts i första stycket att genomförandetiden kan börja löpa redan innan planbeslutet har vunnit laga kraft. nämligen i sådan del av planen som får genomföras på grund av ett förordnande av någon besvärsinstans enligt l3 kap. 85 andra stycket.

Att genomförandetiden löpt ut bör givetvis inte hindra ett positivt ställ- ningstagande till ansökningar om lov. Anser kommunen att planen alltjämt är aktuell. behöver kommunen inte fatta något som helst beslut för att den

skall forsätta att gälla. Vad som händer när genomförandetiden löpt ut är att fastighetsägaren inte längre kan vara säker på att få lov. Planen kan ändras eller upphävas enligt ll .5 andra stycket utan beaktande av sökan- dens önskemål om att få utföra en planenlig ätgärd.

Bestämmelserna om genomförandetid i Så är avsedda bl.a. att trygga fastighetsägarnas möjligheter att utnyttja de exploateringsförmåner av oli- ka slag som planen medför. Genomförandetiden har därutöver betydelse bl.a. för kommunens skyldigheter att upplåta allmänna platser till allmänt

kap. 5 55

Prop. 1985/86: 1 - i - 569

begagnande (6kap. 265) och för kommunens rätt att lösa mark (6 kap. 24.5). Planer som endast medföri'restr'iktioner eller skyldigheter eller som innebär att rättigheterna redan i stort sett är utnyttjade genom den befint- liga bebyggelsen. behöver således inte av hänsyn till fastighetsägarna ha någon bestämmelse om genomförandetid. Det kommer dock med säkerhet att uppstå en hel del gränsfall där tveksamhet kan råda om planen medför några fastighetsekonomiska fördelar eller om den medför skyldigheter för kommunen i fråga om upplåtande av allmänna platser. Mot den nu angivna bakgrunden har Sä första stycket utformats så att alla detaljplaner skall innehålla bestämmelser om genomförandetid.

Lagrådet (yttrandet s. 56f) har anfört i huvudsak följande kritiska syn- punkter på förslaget såvitt avser reglerna om genomförandetid:

Den tidpunkt. från vilken genomförandetiden skall löpa. kan fritt bc- stämmas av kommunen. Om kommunen beslutar att tiden skall börja långt efter det att planen vunnit laga kraft kommer berörda fastigheter under hela denna tid inte att kunna användas för sitt i planen avsedda ändamål. Före genomförandetiden kan bygglov vägras till åtgärd som avses med planen. Ett sådant lov skulle nämligen strida mot detaljplanens bestämmel- ser. Den exploatcringsrätt som planen medför blir alltså vilande och kan ej utnyttjas under tiden mellan planens antagande och genomförandetidens början. Man frågar sig om detta verkligen är avsett och om inte i vart fall någon tidsgräns bör ställas upp. Som bestämmelsen är utformad lämnar den möjlighet öppen att ensidigt tillgodose kommunens intressen och den kan även medföra olikheter i tillämpningen. När man anser genomförande- tiden vara en planbestämmelse. borde bygglov inte heller kunna meddelas sedan genomförandetiden löpt ut. [ specialmotiveringen uttalas emellertid att den omständigheten att genomförandetiden gått till ända givetvis inte hindrar ett positivt ställningstagande till ansökningar om lov.

Kommunen har fått en vidsträckt rätt att förlänga och t.o.m. förnya genomförandetiden. Den sammanlagda genomförandetiden kan då bli mycket lång. Detta står i mindre god överensstämmelse med att enligt huvudregeln i förevarande paragraf maximitiden är femton år. Inte heller hindrar bestämmelserna att tid för tillfällig markanvändning löper ännu sedan genomförandetiden har gått till ända. En sådan ordning synes mind- re lämplig.

Som reglerna utformats torde ofrånkomligen också vissa tillämpnings- svårigheter uppstå. Om kommunen bestämt viss dag när genomförandeti- den skall börja. kan det när besvär ogillas inträffa att denna tidpunkt passerats då ärendet avgörs. Hur man då skall förfara är inte berört i remitterade förslaget. En möjlighet är att det får anses ankomma på över— prövande myndighet att bestämma ny tid från vilken genomförandetiden skall räknas. En så bestämd tidpunkt kan emellertid komma att passa mindre bra med övrig kommunal planering.

För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas. Regeln är betingad av att en planerad utbyggnad skall kunna anpassas till skolor. Vit-anläggningar och annan service som kommunen skall ombe- sörja. Om kommunen beslutat att genomförandetiden för en etapp skall börja löpa år 1990 och för en följande etapp år l995 kan tidsskillnaden krympa på ett inte avsett eller önskvärt sätt i fall starten för den första

5 kap. 5 $?

Prop. 1985/86: ! 570

etappen blir förskjuten på grund av besvär över planen. Detta kan man visserligen komma till rätta med genom att relatera genomförandetiden för en senare etapp till viss tid efter det att genomförandetiden för en tidigare etapp helt eller delvis börjat löpa. Om en etappvis utbyggnad tidsmässigt har samband med kommunens hela bostadsförsöriningsprogram. är emel— lertid den antydda utvägen knappast framkomlig.

De av lagrädet nu antydda problemen är inte alls eller endast knapphän- digt belysta i motiven. Lagrädet beklagar detta särskilt som reglerna om den tidsbegränsade exploateringsrätten hör till de mest centrala avsnitten i PBL. Lagrädet. som anser sig inte kunna reservationslöst tillstyrka de föreslagna reglerna. efterlyser klarare uttalanden från departementsche- fens sida i de frägor som här har berörts.

'l'ill bemötande av dessa kritiska anmärkningar vill jag anföra följande. Som lagrädet påpekar kan bygglov vägras före genomförandetidens bör- jan. eftersom en åtgärd då strider mot planbestämmelsen om genomföran- detid. Stödet för en vägran linns i 8kap. ll & första stycket 1. Genom ett tillägg i nämnda punkt bör föreskrivas att det förhållandet att genomföran- detiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas. Att ett system med varierande genontförandetider kan medföra olikheter i tillämpningen ligger i sakens natur. Någon tidsgräns för kommunens möjlighet att skjuta upp genomförandetidens början anserjag inte bör läggas fast. Kommuner— na bör ha fullständig rädighet över detta. och jag är övertygad om att möjligheten inte kommer att utnyttjas på ett sätt som innebär orimligt länga väntetider för fastighetsägarna. Hela den kommunala planeringen bygger ju på att igängsättningen av ett projekt skall ske vid en tidpunkt som ur alla tänkbara aspekter är lämpligast. Det är mot den bakgrunden ytterst osan- nolikt att kommunen skulle binda sig vid en byggstart som ligger sa långt fram i tiden att kommunen inte kan bedöma konsekvenserna för samhälls- byggandet i stort. Hellre torde man då välja att vänta med hela planbeslutet för det aktuella området. till dess genomförandet kan med stor sannolikhet överblickas.

Lika litet som jag kan finna nägra olägenheter med att byggrätten i en del fall inte kan tas i anspråk genast. kanjag inse att det strider mot syftet med reformen att kommunen kan genom förlängning eller förnyelse låta den i planen medgivna byggrätten. om den fortfarande är aktuell och angelägen. få en längre giltighetstid än vad man ursprungligen bestämt. Man fär hälla i minnet den grundsatsen att en plan. vars genomförandetid har gått ut. fortsätter att gälla så länge kommunen inte har ändrade avsikter med områdets användning och visar aktivitet för att fullfölja dessa avsikter. Att genomförandetiden genom ett formellt beslut förlängs eller förnyas kan alltså helt enkelt ses som en bekräftelse på att kommunen bedömer planen som alltjämt aktuell. ätminstone för en viss ytterligare tid framåt.

Formellt sett är det mycket riktigt sä som lagrådet har påpekat att tid för tillfällig markanvändning — som kan vara högst tio är kan löpa under

5 kap. 5 s*

Prop. 1985/86: 1 - .. 571

hela genomförandetiden och även under tiden därefter. Jag häller det dock inte för troligt att kommunerna kommer att kombinera de i lagen medgivna tidsfristerna på ett så föga ändamålsenligt sätt. Därför bör man vid utform— ningen av regelsystemet kunna bortse från risken för att ett och samma planbeslut innehåller en så egendomlig reglering.

Lagrådet har också tagit upp frågan om hur besvärsprövning kan inver- ka pä genomförandetidens längd när det i planen har bestämts att genom— förandetiden skall börja vid en senare tidpunkt än den då beslutet att anta planen vinner laga kraft. Genomförandetidens början i dessa fall torde emellertid i praktiken ligga så långt fram att några problem av det slag som lagrädet tar upp inte behöver uppkomma. Om så ändå skulle ske i något enstaka fall. kan vissa komplikationer onekligen uppstå. ] likhet med lagrädet anser jag det inte förenligt med lagens syften att överlåta på statliga organ att i samband med överprövning bestämma en ny tid från vilken genomförandetiden skall räknas. Någon automatiskt verkande regel om förlängning av tiden är inte heller lämplig. Därför är den enda åter— stående lösningen att kommunen i det uppkomna läget får ta upp planären- det på nytt och bestämma en längre genomförandetid. Enligt min uppfatt- ning är det dock inte nödvändigt att i lagen särskilt reglera denna situation. Pä goda grunder kan man utgå från att kommunerna ändå medverkar till en förlängning av tiden i dessa fall. Den genomgående principen ärju att tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen. Givetvis bör förlängningen av tiden kunna ske enligt reglerna om enkelt planförfarande.

Om en detaljplan. trots föreskrifterna i första stycket. skulle sakna bestämmelser om genomförandetid. skall enligt andra stycket genomföran- detiden anses vara femton år räknat från det planen vinner laga kraft eller får genomföras dessförinnan på grund av ett förordnande enligt l3 kap. 85 andra stycket. Nägon särskild spärrcgel behöver inte införas som hindrar att besvärsmyndigheterna förordnar om tidigare genomförande för sådana delar av planen där kommunen har bestämt att genomförandetiden skall räknas först från en senare tidpunkt än den dag då beslutet vinner laga kraft. Ett förordnande enligt l3 kap. Ss' andra stycket kan meddelas endast på kommunens begäran. Detta utgör en tillräcklig reglering i nämnda avseende. Andra stycket är en nödvändig följd av de rättsverkningar som är knutna till genomförandetiden. Såväl kommunen som fastighetsägarna mäste t. ex. ha klarhet om vilka förutsättningar som enligt ll & gäller för att ändra eller upphäva planen, huruvida kommunen har rätt att lösa mark enligt 6kap. 24.5 och vilka ersättningsregler som skall gälla i händelse av inlösen.

! det remitterade lagförslaget föreslogs tiden till tio år. Lagrådet (yttrandet s. 57) har anmält tveksamhet inför behovet av hjälp- regeln i andra stycket och dessutom påpekat att den i en viss situation kan leda till rättsförluster för enskilda. Lagrådet avser följande situation. En

5 kap. 5 i”.

Prop. 1985/86: 1 572

detaljplan med femton års genomförandetid har antagits. Kort tid därefter ändras planen, varvid genomförandetid inte bestäms. Tiden blir då på grund av den föreslagna regeln kortare än den ursprungligen var.

Det är givet att en presumtionsregel inte bör ha sådana negativa verk- ningar. Jag anser att den bästa lösningen för detta sannolika mycket ovanliga — fall kan uppnås. om tiden enligt andra stycket bestäms till femton är.

På lagrådets förslag har i tredje stycket förts in en hänvisning till bestäm- melserna om förlängning och förnyelse av genomförandetid i 14 ä.

6 & Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt 75 första stycket 9. skall i planen bestämmas den tid under vilken användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall räknas från den dag som anges i Så första stycket. Saknar planen bestäm- melser om tiden. är denna fem år. Om förlängning av tiden finns bestäm- melseri l5 .5.

Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande rätt. svarar delvis mot 9 kap. l8å andra stycket i utredningsförslaget och 5 kap. oå tredje stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen avser sådana planer som innehål- ler bestämmelser om tillfällig markanvändning enligt 7.5 första stycket 9. Jag hänvisar till behandlingen av frågan om tillfällig markanvändning i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) och i specialmotiveringen till 7 s.

7 ;" Utöver vad som enligt 3 s" skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

I. i vad mån ätgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 & tredje stycket. 65 första styckctl och 3. 8å första stycket samt 95 första och andra styckena.

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och. om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske.

3. byggnaders användning. varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek.

4. placering. utformning och utförande av byggnader, andra anläggning- ar. anordningar och tomter. varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. lOä tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. lZä får meddelas.

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge.

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. '

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser.

8. placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ— da viss mark för parkering.

9. tillfällig användning av mark eller byggnader. som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar. encrgianläggningar samt trafik- och väganordningar.

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och. om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar

5 kap. 5—7 5.5

Prop. 1985/86: 1 573

genom luftförorening. buller. skakning. ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (l969: 387)..

12. principerna för fastighetsindclningen och för inrättande av gemen- samhetsanläggningat .

l detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam- verkan enligt 6 kap. ?. &. Om en detaljplan antas efter det att ett exploate- ringsbeslut enligt lagen (00001000) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan. skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

Paragrafen. som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. motsvarar främst 25.5 tredje stycket och I()7å tredje stycket byggnadslagcn samt 95 tredje stycket och lZä 2 mom. tredje stycket byggnadsstadgan. Motsvarigheten i utredningsförslaget är 9 kap. 9— 15 åå samt IS och 19.55. Första stycket motsvarar 5. kap. Sä och andra stycket 5 kap. 7.5 i det remitterade förslaget.

F r'it'xm stycket

På förslag av lagrådet (yttrandet s. 58) har första stycket utformats så att det uttömmande anger de förhållanden som får regleras i en detaljplan. Det remitterade förslaget vari stället utformat som en exemplifierande uppräk- ning av vad en detaljplan får innehålla. Lagrådets skäl för att frångå modellen med en exemplifiering är främst att det knappast synes bli aktu- ellt att i en detaljplan reglera andra frågor än de i lagtexten uppräknade. Dessutom är det enligt lagrådet från principiell synpunkt önskvärt att lagen sätter en gräns för de frågor som en kommun får reglera i en detaljplan. Jag kan ansluta mig till lagradets uppfattning.,

Samspelet mellan de olika bestämmelserna i inledningen av Skap. vill jag förklara på följande sätt. I _ ——6 ss stalls minimikraven på en detaljplan. Med stöd av 7å första stycket och Rå kan kommunen därutöveri planen ta upp de bestämmelser som behövs för att i ett sammanhang reglera de fysiska förhållanden som från allmän eller grannerättslig synpunkt behöver bestämmas. Bestämmelsernas omfattning skall avgöras med hänsyn både till de åtgärder som planen avser att reglera inom planområdet och till förhållandena i planområdets omgivning. Meningen med 7 a' första stycket är med andra ord att tillhandahålla kommunen de instrument med vilka förutsättningar kan skapas för en god helhetslösning utifrån de förhållan- den som är kända vid planläggningstillfället. l beskrivningen till planen bör kommunen motivera omfånget och detaljeringsgraden av planens bestäm— melser.

Beträffande innehållet i de olika punkterna villjag anföra följande.

5 kap. 7 9”

Prop. 1985/86: [ 574

Puttkt I

Av punkt 1 framgår möjligheten att genom bestämmelser i detaljplan ange vilka åtgärder som samhället avser att pröva genom lov. Motiven till detta harjag tidigare redovisat (avsnitt 12.1). Det kan vara befogat att häri korthet samlat redovisa hur detta är tänkt att fungera.

Den normala skyldigheten att söka lov finns angiven i 8kap. lå beträf- fande byggnader och i 8kap. 25 för andra anläggningar. Från den normala skyldigheten ges genom 8kap. 4.5 vissa lättnader för en- eller tvåbostads- hus. Befrielsen gäller en del mindre. invändiga åtgärder.installationer.viss omfärgning. trädgårdsmurar. skärmtak och mindre uthus.

Det förhållandet att detaljplanekravet enligt l & gör sig gällande i ett visst område och kommunen har antagit en plan motiverar i sig en ökad sam- hällskontroll av olika åtgärder i miljön. Beslutet att anta en detaljplan. som vinner laga kraft. medför sålunda att tillståndsplikten utökas i ett par avseenden. Först kan nämnas att bygglovsplikten enligt vad som före- skrivs i 8kap. 3.5 första stycket utvidgas till att omfatta omfärgning, byte av fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial. ändringar som avsevärt på- verkar byggnadens yttre utseende samt uppsättande och väsentlig ändring av skyltar och ljusanordningar. Vidare krävs rivningslov enligt 8kap. Så första stycket, om inte annat bestäms i planen. och marklov för större schaktning eller fyllning enligt 8kap. 9ä första stycket.

Genom särskilda bestämmelser i detaljplan kan kontrollen ökas ytterli- gare enligt 8 kap. 6 5. För en- eller tvåbostadshus kan med stöd av nämnda paragraf omfärgning göras lovpliktig. För alla byggnader med särskilt bevarandevärde enligt 3 kap. lZå kan en planbestämmelse utlösa skyldig- het att söka lov för underhällsätgärder. Vidare kan skyldighet införas att söka marklov även för trädfällning och skogsplantering enligt 8kap. 9å andra stycket.

Det finns också möjligheter att genom bestämmelser i detaljplan minska skyldigheten att söka lov. Kolonistugor och enklare fritidshus som byggs enligt planen kan sålunda befrias från bygglov enligt 8kap. Sä tredje stycket. I 8kap. 5.5 första stycket 5 har också införts möjlighet för kom- munen att medge befrielse från bygglovsplikt för tillbyggnad och andra ändringar av industribyggnader. Vidare kan som nämnts enligt 8kap. 8.5 första stycket bestämmas att rivningslov inte behövs.

De sammanlagda möjligheterna att variera lovplikten är ganska stora. Hur de är avsedda att användas framgår främst av specialmotiveringen till 8kap.

Punkt 2

Punkt 2 avser den viktiga möjligheten att genom bestämmelser i detalj- plan avgränsa exploateringsrätten. Förslaget innebär att nuvarande praxis bibehålls. dvs. byggrätten skall uttryckas i maximimått men undantagsvis kan den även anges i minimimätt (se avsnitt 8.3.2). Enligt praxis kan

5 kap. 7 S*

Prop. 1985/86: 1 575

regleringen avse bl.a. byggnaders längd. bredd. höjd. källardiup och vå— ningsantal. De krav på planer's' tydlighet som föreslås i st tredje stycket innebär att miljöns utformning skall framgå relativt klart. I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.3) harjag redovisat att detta inte behöver leda till att tekniken med flexibel detaljplan slopas. Däremot bör det medföra att flexibiliteten inte kan vara total. utan att den behöver inskränkas i vissa delar av området och för områden med viss belägenhet. Detta betyder i sin tur att exploateringcns intensitet och karaktär vid planens utformning mäste framgå på ett sådant sätt att sakägarnas och övriga berördas intres- sen samt medborgarinflytandet tillgodoses. Jag återkommer till frågan om flexibel plan i specialmotiveringen till 9ä.

Punkt 2 ger också möjlighet att. liksom i dag. begränsa exploateringsrät- ten under mark. En sådan begränsning kan vara påkallad t.ex. för att skikta undermarkens utnyttjande för olika ändamål eller för att tillgodose säkerhets- och skyddsintressen. Förutom av hänsyn till hydrologiska för- hållanden kan bestämmelser behövas för att t. ex. motverka rasrisker och radonsträlning.

Med stöd av punkt 2 kan också. liksom i dag är möjligt. föreskrivas att viss mark skall undantas från bebyggelse. s.k. punktprickad mark.

Punkt 3

Enligt punkt 3 kan bestämmelser meddelas i fråga om byggnaders an- vändningssätt. Enligt såväl dagens ordning som PBL skall byggnaders användningssätt i princip vara identiskt med det användningssätt som har bestämts för marken. l vissa fall kan det dock finnas behov av att specifi- cera vissa byggnaders användning inom t. ex. ett industriområde. Även en byggnads användning i höjdled kan behöva regleras. lnom stadsförnyel- searbetet kan det inom ramen för en given markanvändning behöva be- stämmas var inom ett kvarter gemensamhetslokaler. service. skyddsrum 0. d. bör förläggas.

Här vill jag emellertid ta upp en viktig reservation. Det gäller frågan om hur bostadsbyggnaders användning för fritidsbruk eller som fast bostad skall kunna regleras. Flera remissinstanser har uppehållit sig vid detta och därvid pekat på behovet av att kunna reglera fritidsbebyggelse så att den varaktigt kan användas endast för fritidsbruk. Man vill därmed kunna säkerställa att bebyggelsen inte omvandlas till pcrmanentbostäder.

Jag vill till att börja med klargöra att jag inte är beredd att föreslå bestämmelser som gör det möjligt att reglera användningen av bostäder på det sätt som remissinstanserna synes åsyfta. Däremot anserjag att det inte bör finnas något hinder mot att kommunen i sin planläggning på olika sätt tar in bestämmelser som gör en avsedd bebyggelse speciellt lämpad anting- en för fritidsbruk eller också för permanentboende. Detaljplan bör således kunna utformas och markens ändamål bestämmas speciellt för fritidsbruk. Likaså bör exploateringsgraden. tomtstorleken samt byggnadernas storlek

5 kup. 7 s*"

Prop. 1985/86: I 576

och utformning kunna regleras i detta syfte. Det bör t.ex. vara möjligt att föreskriva att vind eller källare inte får inredas eller utföras. Att fritidshus skall kunna utföras i enklare standard framgår av bestämmelsen i 3 kap. % första stycket. Även vägstandarden kan regleras. Bestämmelser av denna att bör fä betydande verkningar vid etablering av ny bebyggelse i omrädet. En sådan medveten strävan från kommunen. som kommit till uttryck i en speciellt utformad detaljplan. bör också göra det helt klart för berörda fastighetsägare vilka villkor som gäller för boendet inom området. Av vad jag nyss anförde följer att jag inte är beredd att föreslå bygglovsplikt för ändrad användning från fritidsbruk till permanent bruk. för att på det sättet gripa in i befintliga områdens omvandling. Av specialmotiveringen till 8kap. l s framgår att en sådan omvandling inte behöver lov.

] likhet med utredningen (s. 342) anserjag att det i vissa fall kan finnas behov av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning än som sker i dag. Begreppet handelsändamål t.ex. är så oprecist att det inte ger tillräcklig möjlighet att reglera markanvändningen på ett lämpligt sätt vare sig från allmän synpunkt eller med hänsyn till granneintresset. Handelsän- damål har t.ex. i praxis också ansetts inrymma kontor. Gränsdragningen mellan industri, lager och handel är också flytande. Utredningens förslag till preciseringar får starkt stöd av remissinstanserna. Jag förutsätter att dessa frågor kommer att närmare behandlas i allmänna råd till kommuner- na och vill för egen del något kommentera preciseringen av handelsända- målet.

Konsumenterna bör ha tillgång till ett allsidigt sammansatt utbud av varor och tjänster och kunna prioritera mellan t. ex. låga priser. närhet till butiken och hög servicegrad. Kommunen har ett ansvar för att markens användning planeras så att denna valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas. En heldel kommuner anger riktlinjer i dessa frågor i form av s. k. varuförsörjningsplaner. l PBL:s inledande bestämmelser har angetts att den fysiska planläggningen skall beakta behovet av mark bl.a. för kommersiell service. Kommunen ansvarar också för att den fysiska miljön får en lämplig utformning.

lnom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till konsumenternas fördel. De långsiktiga aspekterna är i detta sammanhang väsentliga och bör komma till uttryck i översiktsplanen. Detaljplanen måste utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse. t. ex. etable— ring av nya butiksformer. Detta är en förutsättning för en rationell utveck- ling av handeln. Från dessa utgångspunkter bör handelsändamälet inte preciseras ytterligare i detaljplan. om det inte finns särskilda skäl. Sädana skäl kan enligt min mening bl. a. vara att möjliggöra en för konsumenterna lämplig butiksstruktur. hänsyn till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. [ detaljplan bör dä kunna meddelas bestämmelseri syfte att särskilja följande ändamäl.

5 kap. 754

Prop. 1985/86: 1 577

Till att börja med villjag konstatera att handelsomräden och industriom— råden tillgodoser olika behov och mäste förläggas och utformas med hän- syn härtill. Dessa områdestyper påverkar bebyggelseområdenas översikt- liga struktur. Kraven pä trafikförsörining. omgivningshygieniska hänsyn och områdenas miljöutformning skiljer sig i llera avseenden. Det är angelä— get att bl.a. här angivna egenskaper kan regleras i den fysiska planlägg- ningen. Genom detaljplan bör det därför vara möjligt att dra en skarp gräns mellan llande/sområden och indum-lantrådet!. Som framgår av specialmo- tiveringen till 8kap. ] & punkt 3 föreslärjag att det skall krävas bygglov för att ändra användningen av en byggnad frän handels- till industriändamäl och omvänt. Vid prövningen av ansökningar om lov till sådana ändringar blir planens bestämmelse styrande. så att bygglov skall vägras om åtgärden strider mot planen.

När det sedan gäller önskemålet från några remissinstanser om att närmare kunna reglera olika former av handel. uppstär vissa problem med hänsyn till behovet av en effektiv. fungerande konkurrens. Handel bedrivs i många former. såsom t.ex. partihandel. postorder. storköp och detalj- handel. Även kombinationer av de olika formerna förekommer. Varusorti— mentet varierar också starkt. Frän lokaliserings- och planutformningssyn- punkt kan det ibland vara befogat att göra en precisering av handelsända- mälet. Vid en avvägning mellan kraven på konkurrens och styrning enligt PBL mot en lämplig samhällsutveekling har jag stannat för att planlägg- ningen av nyss angivna skäl skall kunna ange en huvudsaklig användning av kvartersmark för parti/rundel eller dem/jln'uulel. Partihandel böri plan- läggningssammanhang normalt hänföras till kategorin industriändamäl.

Även inom gruppen detaljhandel bör viss reglering vara möjlig men också här vill jag understryka att det även är ett samhällsintresse att inte onödigtvis begränsa konkurrensmöjligheterna. I detaljhandel kan man ur- skilja vissa varuslag som i praktiken visat sig medföra alldeles speciella planproblem. Det gäller framför allt varor som levereras med tunga trans- portmedel och säljs i mycket stora byggnader. t.ex. kallager. varifrån kunden ofta hämtar varan med bil. Det medför bl. a. krav på stora parke- ringsplatser. Jag syftar här på varuslag som möbler och inredning. bilar. husvagnar. båtar. byggmaterial och trädgät'dsartiklar. "Där planförhälla- dena så kräver. anser jag det bör vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan skilja ut områden där handeln får avse resp. inte avse sådana .vkrymnmndc varuslag inom detaljhandeln. På det sättet bör man med planen kunna åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för denna typ av handel. Jag vill framhålla att byggnadsnämnden vid prövningen av lov inom en sådan detaljplan inte har att ta ställning vare sig till behovet av verksamheten i fråga eller till frågan om olika företag skall ges likvärdiga förutsättningar inom området.

Inom kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig sam- 19 Riksdagen 1985/86. ] saml. Nr 1

5 kap. 7 $"

Prop. 1985/86: 1 578

hällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinsta— tioner. I enlighet med praxis bör det kunna ske genom en bestämmelse i detaljplan som anger maximal yta som sammantaget får användas för handel med Iivsnwdcl. En sådan begränsning bör givetvis inte göras så snäv att rimliga anspråk på rationalisering inte kan tillgodoses i ett senare skede. Jag förutsätter vidare att sädana begränsningar meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om serviceförhällandena i berörda omrä- den och utredningen visar att begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur. Sädana utredningar ingär normalt i kommunala varuförsötjningsplaner.

När kommunen i detaljplan har preciserat handelsändamälet i något här angivet avseende. får någon ytterligare precisering eller avgränsning inte läggas till grund för prövningen av bygglov. Det är alltsä inte möjligt att med stöd av bestämmelserna i 2 kap. vägra lov till en åtgärd som är förenlig med detaljplanen.

Enligt sista meningen i punkt 3 kan bestämmelser meddelas om lägen- hetssammansättningen i bostadshus. Med uttrycket storlek avses lägenhe— ternas bruksarea. antal rumsenheter eller motsvarande. Med uttrycket lägenheter av olika slag avses ordinära familjelägenheter. studentlägen- heter, servicelägenheter och olika lägenhetstyper för kollektivboende. Be- stämmelser om lägenhetssammansättningen bör användas endast om det finns vägande sociala skäl eller bostadsförsörjningsskäl.

Punkt 4

Punkt 4 ger möjlighet att anta en plan med bestämmelser om placering. utformning och utförande av byggnader och andra anläggningar. Enligt vedertagen praxis kan regleringen bl.a. avse byggnads läge på tomten. dess takvinkel. fasadmaterial. taktäckningsmaterial och färg. Någon änd- ring härvidlag är inte avsedd. [ det remitterade lagförslaget angavs (5 kap. 852) att planbestämmelser kan avse även "byggnadssättet". Med detta uttryck avses frågan om byggnader skall uppföras fristående eller på olika sätt sammanbyggda. Byggnadssättet är alltså en fråga om placering och utformning och kan därför regleras enligt punkt4. Detta har lett fram till slutsatsen att termen "byggnadssättet" kan avvaras i lagtexten.

En del av bestämmelserna i 3 kap. är nya eller har fått ökad aktualitet. Det finns därför skäl att kort beröra hur de kan komma till uttryck vid detaljplaneläggning.

Till att börja med anserjag att detaljplanen måste kunna reglera på vilket sätt det viktiga kravet på tillgänglighet i 3 kap. 7.5 och IS 5 första stycket 5 skall tillgodoses. Dessa frågor hänger nära samman med byggnadsprojek- teringen. men det kan många gånger vara befogat att meddela bestämmel— ser redan i detaljplanen. Om t. ex. handikappkraven kan uppfyllas genom att bebyggelsen förläggs på en viss plats eller anordnas på ett visst sätt i förhållande till terrängen. bör detaljplanen kunna reglera dessa förhällan—

5 kap. 7 :$

Prop. 1985/86: 1 5.79

den som utgångspunkt för vidare projektering. Husentréernas läge i förhäl— lande till vägnätet och terrängen är också en sådan fräga liksom höjdsätt- ning av gata. tomt och entréplan samt gatans och entrévägarnas utform- ning.

Undantagen i 3 kap. 7 & tredje och ljärde styckena från kravet på tillgäng- lighet kan det också i vissa fall vara lämpligt att ge besked om redan genom en planbestämmelse. Om en sådan avvikelse medges för en arbetslokal bör lokalens användning förjttst den typen av verksamhet specificeras i plan- bestämmelsen. En effekt av att tillgänglighetskraven är uttömmande regle- rade i detaljplan blir — förutom att det är ett besked för projekteringen att byggnadsnämnden inte kan ställa högre krav vid prövningen av bygg- lov.

Som utredningen framhåller kan ett visst tekniskt utförande av bebyggel- sen behöva föreskrivas med hänsyn till allmänna intressen eller till gran- narna. Utredningen nämner som exempel krav på en viss grundläggnings- metod för att undvika rasrisk i ett område eller krav på att vidmakthålla en viss grundvattennivå för att t. ex. skydda träpälar under byggnaderi närhe- ten. Remissinstanserna tillstyrker förslagen. Även jag anser att denna typ av tekniska föreskrifter bör kunna tas in i detaljplan. För egen del vill jag lägga till sådana föreskrifter som avser att tillgodose energihushå”ningen. Det kan t. ex. gälla att utnyttja speciella förutsättningar i ett visst område när det gäller lokalklimat eller solinstrålning eller sådan markbeskaffenhet som är speciellt lämpad för markvärme eller energilagring. Ett villkor för att bebygga sådan mark kan vara att de goda förutsättningarna verkligen tas till vara. Det kan också gälla att i samband med komplettering och förnyelse av äldre områden meddela bestämmelser om lämplig uppvärm- ningsform. t. ex. för att ta till vara spillvärme från närbelägna fastigheter eller hindra individuell uppvärmning av visst slag. Jag anser det självklart att en detaljplan också genom bestämmelser om byggandet. vegetationen och undermarkens nyttjande skall kunna tillgodose energihushällningskra- ven. Som jag tidigare har nämnt i specialmotiveringen till 3kap. 3å bör kommunen redan vid planläggningen av ett område ge besked om byggna— der skall medge god hushållning med vatten. Det bör alltså av detaljplanen framgå i vilka områden som t.ex. ett krav på lokalt omhändertagande av dagvatten skall ställas eller i vilka byggnader snälspolande armaturer skall installeras.

När det gäller bestämmelserna om det byggnadstekniska utförandet vill jag ytterligare anföra följande. Den historiskt sett vanligaste säkerhetsris- ken är faran för brand. De stora stadsbränderna har också i hög grad påverkat utformningen av våra äldre byggnadsordningar och lagar om planläggning. I modern tid har frågor om buller, luftföroreningar, skred- risker. grundvattenstörningar o.d. trätt i förgrunden när det gäller stads- byggandets hygieniska och säkerhetsmässiga frägor. En del av dessa olä- genheter och risker kan motverkas genom att byggnader och anläggningar

5 kap. 7.5

Prop. 1985/86: 1 580

utformas och utförs pä ett med hänsyn till platsen lämpligt sätt. Ett visst utförande kan i en del fall vara en lörutsättning för att över huvud taget ta viss mark i anspråk för bebyggelse. Punkt 4 skall dä ge stöd för erforderliga bestämmelser i dessa avseenden. Det skall givetvis även vara möjligt att i detaljplan reservera mark för bullervallar eller andra skyddsanordningar. Punkt 4 ger säledes möjligheter att införa bestämmelser för olika åtgärder inom planområdet.

En viktig nyhet ligger, somjag redovisat i specialmotiveringen till 3 kap. lös" tredje stycket. i att (mtbyggttudskruvans tillämpning kan bestämmas i detaljplan.

En annan ny regleringsmöjlighet som punkt 4 ger utrymme för gäller utformning av anläggningar, t.ex. idrottsplatser. skidliftar. campingplat- ser. smäbätshamnar och skjutbanor.

l punkt 4 anges slutligen möjligheten att i detaljplan meddela närmare bestämmelser om tomter. Därmed avses materiella bestämmelser med stöd av 3kap. 15— 17 så. [ specialmotiveringen till dessa paragrafer har jag närmare angett vilka frågor som kan bli aktuella. Med den betydelse som tomtens ordnande och närmiljön i övrigt har för bebyggelsemiljön som helhet. kan det många gånger vara befogat att ägna dessa frågor ökad uppmärksamhet. Mil_jöf('>rbättrandc ätgärder har stor betydelse för ett om— rädes attraktivitet och sociala betingelser. lnte minst inom ramen för stadsförnyelsen bör dessa frågor uppmärksammas.

Bei"umnde/råttorna ägnas ökad uppmärksamhet i dagens stadsplane- ring. Som ett komplement till de generellt verkande reglerna i 38.5 bygg— nadsstadgan är det vanligt att kommunerna i sina stadsplaner har meddelat särskilda bevarandeföreskrifter eller s. k. miljöregler för viss bebyggelse. Olika beteckningar har då använts. t.ex. bokstäverna K. Q och q. Enligt anvisningar för upprättande av detaljplaneförslag som statens planverk gav ut är l976 bör bokstaven K. som tidigare avsåg reservat för kulturhisto- riskt värdefull byggnad. numera användas för kyrkliga ändamäl. Q för omräde som skall utgöra reservat för befmtlig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och q där man avser att bevara den allmänna karaktären hos en byggnad eller ett bebyggelseomräde och där nybebyggelse inte skall till- komma annat än i undantagsfall. Nägot automatiskt skydd mot rivning kan emellertid inte åstadkommas med skyddsbestämmelser av detta slag.

Många kommuner har också med stöd av 38 å andra meningen byggnads— stadgan utvecklat en informell planeringsverksamhet som går ut på att dels avgränsa sädana omräden där bebyggelsen kräver hänsyn enligt detta lagrum. dels beskriva de egenskaper i miljön som ger den dess egenart. För att sprida information till fastighetsägare och hyresgäster samt få politiska ställningstaganden till dessa frågor. handläggs de i många fall enligt regler- na för antagen generalplan. ] en del fall sammanställs uppgifterna i särskil- da kommunala s. k. kulturminne—svärdsprogram eller miljöprogram.

Den verksamhet som på detta sätt skapar debatt och engagemang i

5 kap. 7 s"

Prop. 1985/86: ] 58]

frågor som rör behandlingen av olika bebyggelseomräden hör givetvis kunna fortsätta inom ramen för PBL. Det naturliga är att frägorna tas upp i översiktsplanen. l specialmotiveringen till lös" första stycket 4 pckarjag på möjligheten att. om det behövs. befästa riktlinjerna i form av omrädesbe— stämmelser. Samma regleringsmöjligheter skall finnas för detaljplaner. vilket framgår av punkt 4 där särskilt anges skyddsbestämmelser för bygg- nader som avses i 3 kap. 12 å. Urvalet och avgränsningen av sådana miljöer har jag tagit upp i specialmotiveringen till den paragrafen. ] korthet kan man säga att det gäller särskilt värdefulla miljöer och byggnader av i huvudsak samma art som avses i lagen tl960:690) om byggnadsminnen. Skyddsbestämmelserna bör därför i stort sett vara av samma slag som gäller för dessa. Bestämmelserna innebär därför ett automatiskt rivnings- förbud. Med stöd av punkt 4 kan alltså meddelas skyddsbestämmelser som särskilt tillgodoser det allmänna intresse som finns i att bevara sädan bebyggelse och som gör det möjligt att se till att förändringar och underhåll sker inom de ramar som miljökraven ställer. Här är det uppenbart att detaljplanen skall kunna reglera de viktigaste inslagen i den fysiska miljön på ett samlat sätt som tillgodoser de kulturhistoriska kraven.

Skyddsbestämmelser kan till skillnad från andra planbestämmelser om placering. utformning och utförande av byggnader m.m. utlösa krav på ersättning enligt [4 kap. 8.5 första stycket 3. Jag vill därför för tydlighets skull förklara att med skyddsbestämmelser avses sädana planbestäm- melser som enbart rör befintliga byggnader. andra anläggningar och anord- ningar. Bestämmelser som berör helt nya byggnader. t.ex. sådana som ersätter en riven byggnad. räknas däremot inte som skyddsbestämmelser. även om de i syfte att slå vakt om miljökvaliteter kan vara mer detaljerade än vad som är nödvändigt i flertalet planer.

Några synpunkter på hevarande/rättar

När det gäller placering. utformning och utförande av bebyggelse samt tomtens ordnande i de värdefulla miljöerna bör ganska exakta bestämmel— ser kunna meddelas. Byggnadernas gruppering med t. ex. gavelställda hus mot gatan kan vara ett viktigt inslag i det kulturhistoriska värdet. Det gäller också byggnadsdetaljer som taksprång. fönstrens utformning och deras läge i väggliv. material. färg och utsmyckningsdetaljer samt att kvarters- markens avgränsning mot gata skall ske med byggnader. murar eller plank. Bestämmelser av detta slag bör givetvis kunna ta sikte även på ont- och tillbyggnader samt andra ändringar. Att underhållet kan regleras framgår av 3kap. 12 och [3 ss.

När det gäller fllll'l'föl't'll i de särskilt värdefulla byggnaderna. bör be- stämmelserna kunna avse sädana viktigare egenskaper som planlösning. mälningar. paneler. taklister. stuckaturer och andra utsmyckningar. Även intressanta konstruktionssystem. installationer och fast inredning av olika slag bör kunna omfattas av bestämmelserna. ] undantagsfall kan till och

5 kap. 7 55

Prop. 1985/86: ] 582 med en äldre eller speciell arbetsteknik behöva föreskrivas. Jag ser ingen anledning att här ge någon annan begränsning än att planbestämmelserna skall avse sådant som har betydelse för bevarandeinsatsen som helhet. Av 8kap. () s' första stycket 3 framgår att skyldigheten att söka lov kan utökas till att omfatta underhällsätgärder för denna typ av bebyggelse.

När byggnaderna kan regleras med så stor precision anserjag det också rimligt att andra viktiga inslag i miljön på tomterna eller på gator. torg. parker och andra allmänna platser också skall kunna behandlas i detalj- planen. när det behövs. Parkeringsplatser och trädplanteringar tillhör sä- dana inslag liksom hur tillgängligheten skall tillgodoses med hänsyn till miljön. En parkanläggning eller allé kan också vara väsentliga inslag i miljön. På mark för allmän plats utgör stolpar. skyltar. transformatorhus. trappor. kiosker m.m. sådant som kan behöva regleras till sin placering och utformning. Även om ganska omfattande bestämmelser kan meddelas. är det givetvis inte meningen att man skall reglera sådant som saknar betydelse från bevarandesynpunkt eller som inte i någon påtaglig omfatt- ning inverkar på det värdefulla i miljön.

Ett viktigt miljöinslag kan vara markbeliiggningmt. Dels kan vackra stenbeläggningar vara en viktig del av miljön. dels kan vattengenomsläpp— liga beläggningar vara en förutsättning för bibehållen grundvattennivå och därmed även för byggnadernas grundläggning. ! sådana fall bör kommunen i detaljplanen kunna meddela bestämmelser om markbeläggningens utfö- rande.

Jag vill här påpeka att skyddsbestämmelser kan bli aktuella inte bara för bostadsbyggnader och offentliga byggnader av olika slag utan också exem- pelvis för industriminnen. Då måste också sådant som uthus. ugnar. hytt- ruiner. lastkajer och liknande delar av den fysiska miljön kunna omfattas av bestämmelser i detaljplanen.

Jag förutsätter att xamrådet med de enskilda intressenterna innehåller både en redovisning av de värden man vill slå vakt om och en ordentlig information om innebörden av olika planbestämmelser. I dessa avseenden fär planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen en viktig funktion. Innehåller planen bestämmelser om utformning och utförande som rör gata eller annan allmän plats. bör ansvarigt organ få samma information m. m. som de enskilda. Det är också viktigt att samräd sker med byggnadshisto- risk expertis. Jag föreställer mig att initiativet till bevarandeplaner många gånger kan komma från fastighetsägare. miljögrupper eller företrädare för antikvariska intressen.

Skyddsbestämmelser i detaljplan blir. i likhet med andra bestämmelser. bindande för prövningen av lov. Detaljeringsgraden medför att ocksä fas- tighetsägarens handlingsfrihet blir mindre än i andra detaljplaner. Skydds- bestämmelsernas effekter vid prövning av frågor om rivningslov framgår av 8kap. 17% andra stycket. Av Ftkap. 13 & tredje stycket följer att bygg- nadsunderhället skall följa de skyddsbestämmelser sotn finns i planen. Att

5 kap. 7 s"

Prop. 1985/86: 1 582

fastighetsägaren har rätt till skälig ersättning vid betungande bestämmelser framgår av l4kap. då första stycket 3. '

Vissa bestämmelser kan gälla åtgärder i miljön som inte behöver lov enligt PBL. Den som utför sädana åtgärder är ändä i princip skyldig enligt 36% första stycket detta kapitel att följa planen. Av 6kap. 27sg framgår att gator och andra allmänna platser som regel skall stämma överens med detaljplanen. när de uppläts till allmänt begagnande. 1 9kap. [ 5 har tagits in en bestämmelse om utförande av byggnadsarbeten som innebär bl.a. att sådana skall utföras enligt beslut som har meddelats med stöd av bestäm- melserna i PBL. vilket inkluderar bl.a. bestämmelser i detaljplan.

När det gäller åtgärder på gator och andra allmänna platser förutsätter jag att kommunen genom samråd och kontakter ser till att väghållaren i sin verksamhet följer planbestämmelserna. Jag vill också understryka vikten av att kommunen genom fortlöpande rådgivning och tillsyn ger fastighets- ägarna den vägledning som behövs för att de i sin fastighetsförvaltning rätt skall beakta planbestämmelserna.

1 en grupp byggnader som skall skyddas genom detaljplan kan det finnas någon byggnad som redan har skyddsbestämmelser enligt t.ex. byggnads- minneslagen. Utredningen har i sitt lagförslag (5 kap. 14 &) tagit in en bestämmelse som förhindrar att sådana byggnader omfattas av detaljplan. Ett av skälen till detta var. att förhindra att motstridiga bestämmelser meddelas som ger osäkra förhållanden för fastighetsägaren. Enligt min mening behövs inte detta undantag. När skyddsbestämmelser utarbetas i detaljplan kan man utgå från att samräd sker med säväl fastighetsägarna som byggnadshistorisk expertis. Risken för motstridiga bestämmelser bör därmed kunna elimineras. Skyddsbestämmelserna kan alltså komplettera varandra. men de bör hållas isär så att det inte råder oklarhet om ett eventuellt crsättningsansvar är statens eller kommunens. Det kan ske t. ex. genom att gällande skyddsbestämmelser enligt byggnadsminneslagen redo- visas i planbeskrivningen. där också behovet av kompletterande bestäm- melser genom detaljplanen bör motiveras.

Punkt 5

Enligt punkt 3 kan bestämmelser meddelas om åtgärder som kräver marklov enligt 8kap. ();? första och andra styckena. dvs. schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. Jag hänvisar i denna fråga till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2) och i special- motiveringen till 8kap. 9å.

Bestämmelsen ger stöd för att meddela bestämmelser t. ex. om terräng- bearbetning och massbalansering vid cxploateringsverksamhet. Det bör också liksom i dag vara möjligt att förbjuda planteringar av t.ex. trafiksit- kerhetsskäl eller för att trygga solinfall mot en lekplats eller en energipro- ducerande anläggning. Möjligheten att med stöd av punkt 5 reglera träd- fällning och skogsplantering förutsätter i praktiken att detaljplanen också

5 kap. 7 S*

Prop. 1985/86: 1 584

innehäller bestämmelser enligt 8 kap. 9 å andra stycket om att det krävs lov till åtgärderna. Planbestämmclser av detta slag torde i första hand bli aktuella i områden för fritidsbcbyggelse och fritidsanläggningar då kom- munen inte själv svarar för upplåtande och skötsel av allmänna platser. Det bör också vara möjligt att genom en planbestämmelse skydda enstaka träd på kvartersmark. om det är av väsentlig betydelse för bebyggelsemil- jon.

Punkt &

1 punkt 6 har tagits in en bestämmelse som gör det möjligt att reglera användning och utformning av vägar m.m. Bestämmelsen motsvarar 39" andra stycket första meningen. men avser fall då annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser. Beträffande bestämmelsens innebörd hänvisar jag till specialmotiveringen till 3s' andra stycket.

Punkt 7

1 punkt 7 tas upp möjligheterna att meddela bestämmelser om utfarter och andra utgångar mot allmänna platser och stängselfrågor. Orden "eller annan utgång" har lagts till på förslag av lagrådet (yttrandet 5.58). De materiella kraven i dessa avseenden återfinns i 3 kap. 159' första stycket 4.

Punkt 7 kan t.ex. bli tillämplig i samband med trafiksanering eller då fastigheters utfartsförhållanden av traliksäkerhetsskäl behöver ändras. En sådan föreskrift i detaljplan bör kunna utgöra grund för kommunen att kräva att fastighetsägare gör nödvändiga ändringar utan att det sker andra byggnadsarbeten på fastigheten. Bestämmelser om förelägganden i dessa fall finns i lOkap. l7å andra stycket. Med samma effekter bör det vara möjligt att reglera fastighetsägares stängselskyldighet. Att fastighetsägaren har rätt till ersättning i vissa fall framgår av 14 kap. 3 ?.

Punkt 8

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3) och i specialmotiveringen till 3kap. 15s' har jag utförligt avhandlat parkeringsfrägorna. I enlighet med vad jag anförde i dessa sammanhang har i punkt 8 tagits in bestämmelser som gör det möjligt att i detaljplan dels reglera storleken och placeringen av parkeringsplatser. dels förbjuda att viss mark används för parkering. Enligt 8 kap. 25 första stycket8 och andra stycket samma paragraf krävs i vissa fall bygglov för parkeringsplatser som inte ligger på gatu- eller väg- mark.

Punkt 9

[enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) har i punkt 9 tagits in bestämmelser om tillfällig markanvändning. Bestämmel- sen saknar motsvarighet i gällande rätt. något som enligt min mening är en påtaglig brist. Den i 565 2mom. byggnadsstadgan angivna möjligheten att

5 kap. 7 5

Prop. 1985/86: ] 585

lämna treårigt lov till tillfällig byggnad täcker inte alls det verkliga behovet. Något stöd för att lämna lov till tillfällig ändring av markanvändningen titan samband med byggande finns inte. Prövningen av sädana frågor har därför blivit osäker och mycket varierande vad gäller formerna.

De närmare förutsättningarna för tillfälligt bygglov framgår av 8 kap. 14.5. Den maximitid på 20 är som föreskrivs där anser några remissinstan- ser vara för lång. Den bör dock enligt min mening ses i relation till en normal byggnads avskrivningstid. som är tre gånger längre. Tiden är också anpassad till de perspektiv som man vanligen har på markreservat för kommunikationsändamäl. industrietablering och liknande. Det står själv- klart kommunen fritt att bestämma kortare tid med hänsyn till den tillfäl- liga markanvändningens nytta. störningar för omgivningen eller behovet av att värna om handlingsfrihet för att genomföra planens slutliga markan- vändning. Bcstämmelserna om föreläggande m.m. i lOkap. ger kommunen tillräckliga möjligheter att vid behov få en tillfällig markanvändning att upphöra när tiden har gått ut.

Normalt innebär den tillfälliga markanvändningen en förmån för fastig- hetsägaren. Det får därför förutsättas att sådan bestämmelse i detaljplan inte meddelas mot markägarens bestridande.

Punkt [0

I punkt 10 anges möjligheten att skapa vissa markreservat för allmän trafik. allmänna ledningar eller energianläggningar på kvartersmark. Kom- munen kan med stöd av detaljplanen reservera mark för att utföra t.ex. vägslänt eller för att lägga upp snö vintertid. Med energianläggning avses inte bara fjärrvärmeledningar utan också undercentraler. värmeväxlare. markförlagda anläggningar för värmelagring eller värmeproduktion m. m.

Rätten att nyttja sädana områden kan säkerställas med stöd av t.ex. expropriationslagen. fastighetsbildningslagen. ledningsrättslagcn eller an- läggningslagen. ] 14 kap. 2 & finns bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att begära att kommunen eller annan huvudman för anläggningen förvärvar nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken.

Punkt II

] punkt ll föreskrivs den viktiga möjligheten att meddela bestämmelser om skyddsanordningar, t.ex. bullerskyddsvallar och liknande, för att se till att bebyggelsemiljön blir lämpligt utformad med hänsyn till kraven på hälsoskydd. säkerhet och goda yttrc miljöförhällanden. Den motsvarar närmast l2å lmom. byggnadsstadgan och 9kap. [3.5 i utredningens för- slag. I det remitterade lagförslaget nämns även "byggnadstekniskt utföran- de", men dessa ord har på lagrådets förslag (yttrandet s.58) fått utgå, eftersom vad som avses med detta ryms redan i uttrycket "utformning och utförande av byggnader" i punkt 4.

I likhet med utredningen anser jag att PBL bör innehålla generella och

5 kap. 7 s*"

Prop. 1985/86: 1 586

förstärkta möjligheter att beakta och behandla skydds- och säkerhetsfrå- gor. Den fysiska planläggningen mästc verksamt kunna bidra till att före- bygga risker för ohälsa och störningar av olika slag. Detta bör kunna ske genom bestämmelser i detaljplan om skyddsanordningar för att motverka störningar frän omgivningen. Om det finns särskilda skäl. bör det också vara möjligt att föreskriva vilka högsta tillåtna värden som skall gälla för sadana störningar från omgivningen som prövas enligt miljöskyddslagen. Punkt Il ger stöd för sädana bestämmelser.

Om en viss verksamhet med stöd av detaljplan prövas lämplig att förläg- ga till ett visst bestämt omräde. bör det enligt min mening vara möjligt att på sikt säkerställa de fysiska och miljömässiga förhållanden som har av- gjort lokaliseringen av verksamheten till just den aktuella platsen. Den möjligheten bör i särskilda fall finnas för t.ex. en skola för utvecklings- störda. ett känsligt laboratorium. viss livsmedelsindustri och liknande verksamheter. Även annan, mer ordinär bebyggelse. bör kunna komma i fråga för en sådan planbestämmelse. De särskilda skälen kan också vara knutna till att miljöbelastningen i grannskapet är sådan att en planbestäm- melse som säkerställer en acceptabel miljö för framtiden är befogad. Det bör då vara möjligt att meddela bestämmelser i detaljplanen om högsta tillåtna värden för störningar från omgivningen. ! den senast beskrivna situationen kan det vara lämpligt att krav också ställs på att skyddsanord- ningar utförs. En detaljplan skall. med andra ord kunna ange de gränsvär— den för störningar som kan godtas enligt 2kap. 3 och 4ää samt 3kap. 2 &. En sådan planbestämmelse bör få preventiv effekt på framtida miljöföränd- ringar av olämplig art i omgivningen. Man kan också uttrycka det så att en med omsorg prövad lokalisering av viss verksamhet på detta sätt skall ktinna fä trygghet för framtiden.

Miljöstörande verksamhet tillätlighetsprövas enligt miljöskyddslagen. De principiella verkningarna av beslut enligt PBL vid prövning av tillstånd enligt annan lagstiftning har jag redovisat tidigare (avsnitt 21). Om miljö- skyddslagen ändras i enlighet med de principer som jag därvid angav. blir en planbestämmelse om högsta tillåtna störningsniva bindande för konces— sionsprövningen av verksamheter i området och dess omgivning. Den mer ingående prövning som sker i koncessionsärendet och den större kunskap som då finns om störningarnas karaktär kan aktualisera smärre avvikelser från planbestämmelserna. Jag förutsätter då att kommunen bereds tillfälle att yttra sig i ärendet och då ta ställning till frågan om eventuell smärre avvikelse från planen.

Redan meddelade koncessionstillstånd kan inte påverkas av en planbe— stämmelse av det slag som jag nu har berört. Däremot anser jag att en eventuell förnyad prövning bör kunna påverkas av planbestämmelsen.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) harjag framhållit att den nti föreslagna bestämmelsen skall anknyta till de av riksdagen antagna riktlin- jerna för vägtrafikbuller. Detta innebär att vid planering av nya bostadsom-

'Ji kap. 7 s*

Prop. 1985/86: 1 587

räden — till vilket också räknas fritidsbostäder samt värd- och undervis- ningslokaler — högre krav inte skall ställas än 55 dBA utomhus och 30 dBA inomhus. En sådan bestämmelse i detaljplan innebär att bostäderna får ett varaktigt skydd.

Punkt 12

Punkt 12 behandlar möjligheten att reglera vissa genomförandefrägor. Detaljplanen anser jag i likhet med utredningens förslag bör kunna styra principerna för fastighetsindelningen på samma sätt som nuvarande stads- plan. dvs. ange storleksgränser. förbud mot viss fastighetsbildning m.m. Dessa möjligheter bör bl. a. kunna användas i arbetet med stadsförnyelsen.

Detaljplanen bör också kunna ange vissa riktlinjer för hur gemensam— hetsanläggningar enligt anläggningslagen skall inrättas. Som det är nu kan en sådan anläggning förutsättas i detaljplan. varvid prövningen av båtnads- och väsentlighetsvillkoren skall anses ha skett vid planfastställelsen. [ den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4) harjag föreslagit att sådan prövningi fortsättningen skall göras i en fastighetsplan enligt 6kap. Om detaljplanen huvudsakligen syftar till att bereda plats för en gemensamhetsanläggning i en befintlig miljö. torde det vara lämpligt att en fastighetsplan upprättas parallellt med detaljplanen. Därmed får man väsentlighets- och båtnads- villkoren prövade samtidigt med anläggningens placering och utformning i detaljplanen. Är tillkomsten av en viss gemensamhetsanläggning en förut- sättning för att bebyggelse enligt detaljplanen skall få uppföras. kan i planen tas in bestämmelser om villkor som säkerställer detta (se 8.5 3).

Andra stycket

1 andra stycket behandlas regleringen i detaljplan av exploateringssam- verkan. .

I specialmotiveringen till 6kap. 2.5 avhandlas kravet på ett inledande planbeslut som medger exploateringssamverkan. Det normala fallet är att ett sådant inledande beslut meddelas i form av omrädesbestämmelser (5 kap. 16 .5 8). Sedan ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploaterings- samverkan meddelats. kan då den fortsatta gängen bli att en detaljplan antas. Den planeri skall innehålla en bestämmelse om att planen skall genomföras genom exploateringssamverkan. Om mark för exploateringen i sådana fall behöver tas i anspråk från fastigheter vilkas ägare inte skall delta i denna samverkan. skall detta anges i planen. Frågan om marköver- föring kommer då att behandlas i samband med planärendet. Detta anser jag väsentligt för att marköverföringen skall bedömas från lämplighetssyn- punkt och att den i PBL avsedda avvägningen mellan allmänna och enskil- da intressen kommer till stånd. Om en detaljplan saknar uppgift om att den skall genomföras enligt bestämmelserna i lagen om exploateringssamver- kan. får inte någon mark tas i anspråk tvångsvis från fastigheter som står utanför samverkan.

5 kup. 7.5

Prop. 1985/86: 1 588

Avsikten att genomföra planen genom exploateringssamverkan bör klart framgå av genomförandebeskrivningen och av en planbestämmelse. Den fastighet som drabbas av inlösen bör också tydligt anges i planhandlin- garna. Det bör ske genom en direkt bestämmelse i detaljplanen. I sakfrå- gan bör samma hänsyn tas till fastighetsägaren som stadgas i 2.5 första stycket.

Ett inte lika vanligt fall som det nu behandlade är att en redan gällande detaljplan skall genomföras genom exploateringssamverkan. Då meddelas det inledande beslutet i form av en ny planbestämmelse enligt andra stycket första meningen. I sådana fall blir det inte fråga om någon inlösen av mark. varför uppgiftskraven i andra styckets övriga båda meningar inte blir aktuella.

Tredje stycket

Tredje stycket motsvarar i huvudsak 9.5 tredje stycket byggnadsstadgan. 9 kap. 25 utredningsförslaget och 5 kap. 75 i det remitterade lagförslaget. Lagrådet (yttrandet s. 58) har föreslagit placeringen som ett andra stycke i 7 5.

Föreskriften i detta stycke avser planens materiella innehåll och innebär att planen inte bör innehålla flera och mer detaljerade bestämmelser än vad som behövs i vaije enskilt fall. Någon ändring i förhållande till vad som nu gäller är inte avsedd. Självfallet skall inte bestämmelsen hindra mycket precisa bestämmelser då regleringsbehovet är stort. Det kan t.ex. vara fallet i komplicerade centrala tätortsområden eller för att trygga bevaran— det av en kulturhistoriskt värdefull miljö. Jag vill emellertid i detta sam- manhang peka på de möjligheter till förtydliganden som en välgjord plan- beskrivning kan utgöra.

85. I detaljplanen får bestämmas att bygglov inte Skall lämnas till ätgär- der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

I. viss trafik-. vatten-. avlopps- eller energianläggning för vilken kom- munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd.

2. viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits. byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3. beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13kap. 85 andra stycket.

I paragrafen behandlas möjligheterna att genom bestämmelser i detalj- plan se till att bygglov inte lämnas till en i och för sig medgiven ändrad markanvändning. förrän vissa villkor har uppfyllts. Bestämmelsen motsva- rar bl. a. 1105 byggnadslagcn. 9kap. 16.5 i utredningens förslag och 5 kap. 9.5 i det remitterade lagförslaget.

Planbestämmelser av detta slag bör förutsätta att planen medger en

5 kap. 7—8 5.5"

Prop. 1985/86: 1 589

sådan väsentlig ändring av markens användning som i sig ställer krav på de åtgärder som villkoren avser. Med andra ord mäste villkoren ha ett natur- ligt samband med planens övriga bestämmelser om t. ex. exploateringsrätt och ändamål. Det innebär att en detaljplan som huvudsakligen avser att reglera befintliga förhållanden inte kan innehålla villkoradc bestämmelser av den art som föreslås i paragrafen.

Jag har efter det att lagrådsremissen beslutades fått anledning att förtyd- liga innebörden av uttrycket ”väsentlig ändring av markens användning". Enligt min uppfattning måste detta uttryck anses innefatta byggnadsät- gärder som kan leda till s.k. permanentning av fritidshus. t.ex. tillbygg- nader i vissa fall. Annars skulle risken för sanitära och andra liknande problem inte kunna bemästras på samma sätt som i dag i motsvarande situationer. Nybyggnadsförbuden enligt 1105 andra stycket byggnadslagcn träffar ju f.n. även t.ex. tillbyggnader i områden som är attraktiva för bosättning året runt men där va-anläggningarna ännti inte är utbyggda så att de klarar en sådan permanentning.

Punkt I avser villkor om tillkomst av trafik—. vatten-. avlopps- eller encrgianläggning. Bestämmelsen motsvaras i dagens ordning av 1105 and- ra stycket byggnadslagen. där det föreskrivs att förbud mot nybyggnad kan införas i avvaktan på att vägar. vattenförsörjning och avlopp anordnas. En typ av gemensamhctsanläggning som kan bli aktuell i framtiden är anord- ningar för produktion. distribution och lagring av värme. Den kan t.ex. gälla utnyttjande av någon lokal energikälla eller möjligheten till gemen- samt värmelager för utjämning över tiden eller mellan olika byggnader. I förhållande till dagens ordning har därför det tillägget gjorts att som villkor för exploatering också skall kunna bestämmas att en viss encrgianläggning har kommit till ständ.

Villkorade bestämmelser av denna art är befogade enbart i de fall då kommunen inte skall vara huvudman för anläggningarna i fråga. Punkt I har utformats i enlighet härmed.

Punkt 2 innehåller en annan typ av villkor. I praxis förekommer det att villkor om rivning av viss byggnad tas in som en övergängsbestämmelse i detaljplanen. om inte rivningen är en förutsättning för att planen praktiskt skall kunna genomföras. Den möjligheten bör naturligtvis sta kvar. I likhet med utredningen anser jag att det dessutom bör finnas möjlighet att som alternativ föreskriva att byggnadens användning skall ändras. så att den blir godtagbar i sitt nya sammanhang. Detta kan bli aktuellt särskilt i samband med stadsförnyelsen och omvandling av äldre fritidshusområden. Vid förnyelse av ett innerstadskvarter kan t. ex. en tänkt förtätning förut- sätta en gärdssanering som bl.a. medför att störande verksamhet i gårds- hus eller uthus måste flyttas. Jag kan också tänka mig det omvända. nämligen att äldre bostäder övergår till att användas till hantverk. ateljé eller kontor. Av 8 kap. 26 .5 andra stycket 3 följer att bygglov på samma sätt kan göras beroende av att förändringar på tomten vidtas.

5 kap. 8 Ö

Prop. 1985/86: 1 590

Enligt punkt 3 slutligen skall som villkor kunna uppställas att en fastig- hetsplan har antagits och att beslutet härom har vunnit laga kraft. En sådan bestämmelse tillmötesgår önskemål från en del remissinstanser som tnenar att förutsättningarna för en detaljplans funktion kan vara att en viss gemen- samhetsanläggning kommer till stånd eller att erforderlig fastighetsbildning har gjorts. Jag föreställer mig att detta kan bli en rätt vanlig situation i stadsförnyelsen och då avse t.ex. samlingslokaler. parkering. skyddsrum e. d. Kompletteringsbebyggelse kan också förutsätta gärdssancring för att det skall kunna bildas gemensamma friytor. Gemensamhetsanläggningens tillkomst prövas emellertid inte slutligt förrän i fastighetsplanen. som kan- ske här kräver längre tid än dctaljplanen för att kunna antas. I sådana fall anser jag det lämpligt att detaljplanen innehåller en bestämmelse om att byggrätten förutsätter att gemensamhetsanläggningen verkligen kan kom— ma till stånd, dvs. att en fastighetsplan med denna innebörd blir gällande. Med en sådan bestämmelse knyter man ihop ärendena även om det t. ex. anförs besvär över fastighetsplanen. I punkt 3 har lagts till en formulering som täcker det fallet att en fastighetsplan i viss del får genomföras till följd av ett förordnande enligt 13 kap. 8å andra stycket. trots att planbeslutet inte vunnit laga kraft.

1 det remitterade lagförslaget finns dessutom en punkt 4. som innebär att byggrätten enligt en detaljplan i vissa fall kan göras beroende av att ett förordnande om avstående av mark har meddelats av länsstyrelsen och att detta förordnande har vunnit laga kraft. Med den lösning av frågan om samordning mellan planbeslutet och länsstyrelsens förordnande somjag nu föreslår i 6 kap. 19 s bortfaller behovet av punkt 4.

9 9” Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar. Av en plankarta skall framgå httr planomrädet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden. Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön.

Paragrafen innehåller bestämmelser om planhandlingarna. Den har i allt väsentligt samma sakinnehåll som 125 2 mom. och 15% första och andra styckena byggnadsstadgan samt motsvarar 9kap. 55 i utredningsförslaget och 5 kap. lOä i det remitterade lagförslaget. I enlighet med lagrådets förslag (yttrandet 5.58) har paragrafen redigerats så att den avser den antagna planen i dess slutliga skick. I 105 regleras vilka handlingar som skall fogas till planen. när den är antagen.

Första stycket

Första stycket föreskriver att detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Plankartan bör dock helt kunna

5 kap. 8—9 #5

Prop. 1985/86: 1 591

undvaras. om förslagets innebörd entydigt kan klargöras med enbart be- stämmelser. exempelvis när genomf't'irandetiden förlängs eller när särskil- da skyddsbestämmelser införs enbart för en viss byggnad som kan identifi- eras med text. På motsvarande sätt bör en särskild handling med planbe- stämmelser kunna undvaras. om förslaget exempelvis omfattar enbart mark för allmän plats. Bestämmelserna kan också begränsas till att avse tillägg till eller ändring i en tidigare lagakraftvunnen plan och blir då gällande som en del av denna utan att någon ny plankarta behövs.

A ndra styt 'kt't

Andra stycket avhandlar kraven på plankartan. Av plankartan skall framgå hur planomrädet delas upp på mark för allmän plats. kvartersmark och vattenområden samt inom vilket geografiskt avsnitt som varje bestäm- melse skall gälla. På kartan skall sådana markeringar som har rättslig innebörd klart ätskiljas från sådana som har enbart informativ karaktär.

I det remitterade lagförslaget föreskrivs i andra stycket att plankartan normalt skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta. Denna bestämmelse har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 58.) flyttats till avsnittet om förfarandet och återfinns därför i 19.5.

Tredje stycke!

Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. Tydlighctskravet är en direkt följd av attjag anser att PBL bör garantera en ökad delaktighet i planbesluten av allmänhet. sakägare och förtroendevalda. Denna fråga har ingående behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 3.5 och 8.3.3).

Genom sin placering i denna paragraf kommer tydlighetskravet att knyta an till de slutliga planhandlingarna. Som lagrådet har framhållit (yttrandet s. 58) kommer dock kravet att avspegla sig redan i utformningen av plan- förslaget. Av 26.5 framgår sålunda att planbeskrivningen skall redovisa motiven till förslaget och de viktigaste följderna av det, dvs. ett slags tydlighetskrav som direkt riktas mot handlingarnas utformning under för- slagsskedet.

När det gäller kartan och planbestämmelserna är det viktigt att de utformas på ett så entydigt och klart sätt som möjligt. Enbart själva planhandlingarna kan emellertid knappast ge en fullständig bild av den blivande miljön. Därför har den formuleringen valts att det av planhand- lingarna skall tydligt framgå "hur planen reglerar miljön". Bestämmelsen i tredje stycket bör alltså betraktas som ett grundläggande krav på de formella planhandlingarna — ett krav som i 26% kompletteras med bestäm- melser om planbeskrivning. illustrationer till denna och annat material som vid utställningen belyser förslagets innebörd.

I sådana fall där syftet med planen inte lämpligen kan klargöras med exakt bestämmelsetext. kan planen göras tydligare med hjälp av illustratio- ner. Denna uttrycksform kan vara ändamålsenlig för planer som syftar till

5 kap. 9 sf

Prop. 1985/86: I 592

att bevara vissa miljökvaliteter eller kulturhistoriska värden. För att inte i onödan hindra handlingsfriheten för projektering och underhåll bör sädana illustrationer ange karakteristiska drag som eftersträvas i bebyggelsemil— jön. Det kan gälla t. ex. byggnadsproportioner. byggnadernas huvudorien- tering. takspräng och fasadsutformning samt viktiga drag i den yttre mil— jön. I sådana fall förtttsätter jag att planens konsekvenser för sakägarna diskuteras vid samrädet och att planen ger uttryck för en allmän uppfatt- ning om hur miljön bör regleras. Detta innebär givetvis inte att någon total enighet behöver finnas. Det allmännas intresse av att reglera miljön bör emellertid noga vägas mot enskildas intressen när så detaljerade bestäm- melser används.

Tredje stycket avser att lägga fast i stort sett den ambitionsnivä som nu har utbildats i praxis. Jag anser det däremot vara olämpligt att binda formerna och uttrycksmedlen i lagtexten. I detta avseende bör ny teknik och nya pedagogiska metoder fritt kunna utvecklas. Syftet med bestäm- melserna är att säkerställa en tillfredsställande informationsnivä. Det bör alltså bedömas från fall till fall vilken form och grad av precision som handlingarna bör ha.

Eftersom utredningens förslag innebär ett slopande av möjligheten att använda/lexikal detaljplan och frågan har väckt intresse hos remissinstan- serna. vill jag belysa hur jag ser pä den frågan. bl.a. i förhållande till medborgarinflytandet och brukarmedvcrkan. I stora drag arbetar man i dag med flexibla planer på följande sätt.

I. En flexibel stadsplan upprättas. ställs ut. antas och fastställs. Förfa- randereglerna är desamma som för en ""vanlig" stadsplan. Medborgarna fär därigenom kännedom om planens syfte och exploateringen i stort. Sak- ägare har besvärsrätt.

2. Som komplement till planen — eventuellt i beskrivningen — görs ett program för den kommande upphandlingen. Programmet specificerar öns- kad lägenhctssamtnansättning. upplåtelseformer. krav på gemensamhets- anläggningar. standard på den yttre miljön. traliksystem. hyresnivä etc. som kommunen och byggherren på förhand önskar bestämma.

3. Upphandling görs i form aven entreprenadtävling och med anbudsför— farande som visar såväl bebyggelsens utformning som de beräknade kost— naderna.

4. Av det vinnande förslaget framgår alltså hur bebyggelsen kommer att utformas. Projektören/byggherren är garanterad en byggrätt enligt den flexibla planen och kan genomföra en detaljprojektering av bebyggelsen. Byggnadslov lämnas på de av projektören/byggherren färdigställda ritning- arna och med stöd av den flexibla stadsplanen.

5. Projektet genomförs på det avsedda området. I en del fall upprättas och fastställs en ändrad detaljplan som konfirmerar markens användning och byggrätterna i enlighet med den bebyggelse som håller påatt uppföras. Där man genomför denna sena komplettering och ändring av detaljplanen

5 kap. 9 55

Prop. 1985/86: 1 593

syftar den till att för framtiden fördela och fixera den byggrätt som finns kvar för att reglera tillbyggnadsmöjligheter m.m. för varje fastighet. Detta torde vara nödvändigt om inte det första projektet "konsumerar" all byggrätt.

De problem som användningen av flexibla planer enligt utredningen anses föra med sig skullejag vilja sammanfatta i följande punkter: ".- Onödigt och olämpligt hög flexibilitet har ibland använts när stora. höga hus har medgetts i opreciserade lägen. Flexibel plan har ibland använts för att säkerställa byggrätter som inte har varit aktuella — en sorts planberedskap för osäkra utvecklingsbe- hov.

' Flexibel plan i kombination med entreprenadtävling har inte ansetts ge tillfredsställande medborgarinllytande och sakägarinsyn. : Efter upphandlingen har man ofta tvingats göra en ny och mer detaljerad plan. vilket får betraktas som en onödig administrativ omgång. För att uppfylla kravet på medborgarinflytandc och engagemang av de förtroendevalda har utredningen föreslagit en bestämmelse om att detalj- plan skall utformas sä tydligt och begripligt att man får en klar uppfattning om den blivande miljön i området. Detta tydlighetskrav har av flera remiss— instanser ansetts innebära ett hinder mot att använda flexibla planer.

För egen del villjag framhälla följande. För att man skall kunna tillgodo- göra sig nya idéer om miljöutformningen och byggprocessens uppläggning anser jag det är viktigt att PBL ger möjlighet till en arbetsprocedur som liknar den som nu används vid upprättandet av flexibel plan. Skälet är inte bara att stimulera produktutvecklingen bland producenterna utan att man genom detta förfarande också får en samtidig presentation av kostnader och kvaliteter i miljön. Vid upphandlingen ger det möjlighet till en vägning mellan dessa egenskaper. vilket med rädandc kostnädsutveckling är nöd- vändigt. När denna arbetsgång skall anpassas till bestämmelserna i tredje stycket anserjag att de olika stegen i princip kan genomföras på följande sätt:

I. Det första steget kan lämpligen innebära ett beslut om markens användningsändamål (bostäder. industri. fritidsbcbyggelse. trafikanlägg— ning etc.). tilläten exploateringsrätt samt den huvudsakliga förläggningen av service. parkmark och trafiksystem. Även genomförandetiden bör be— stämmas. Kommunen kan i detta steg behöva få lösningsrätt till viss mark enligt 6 kap. för att t.ex. påbörja gatu- och ledningsbyggen. Detta steg kräver en planform som garanterar inflytande från allmänheten och sak— ägare.

Med en flexibel plan av det slag som jag nu har redovisat bör det vara möjligt att dels lösa konflikter mellan motstående intressen beträffande markens användning. dels ge tillfälle till ett brett medborgarinflytande på den huvudsakliga miljöutformningen. För bostadsområden anser jag det rimligt att planen redovisar om det gäller enbostadshus i högst två våningar

5 kap. 9 s"

Prop. 1985/86: ! 594

eller flerbostadshus i högre höjd än två väningar. Idet senare fallet bör det maximala våningsantalet anges. Likaså bör det anges om friliggande eller sammanbyggda hus skall byggas på omrädet. För större områden bör läget för tillfarter anges liksom parkeringarna och större gemensamma ytor. Därmed anserjag att det allmänna medborgarinflytandet på ett rimligt sätt kan göra sig gällande i detta första steg. Om det råder stora meningsmot- sättningar om marken över huvud taget skall användas för det aktuella ändamålet. kan det i en del fall vara lämpligt att först avgöra den frågan genom att ett förslag till omrädesbestämmelser enligt 16% första stycket?! tas upp till prövning.

De frågor som tagits upp i steg 1 bör därmed anses slutligt avgjorda och bör således inte kunna aktualiseras på nytt i den efterföljande arbetsproce- duren. Den detaljerade miljöutformingen som entreprenadtävlingen inne- fattar anser jag i dessa fall endast berör en snävare krets av intressenter. Frågan är på vilket sätt deras intressen av att påverka projektets slutliga utformning skall tillgodoses.

2. De alternativa projekt som kommer fram vid entreprenadtävlingar c. d. skall bedömas av kommunen och byggherren. innan handlingar om det vinnande projektet färdigställs för ansökan om bygglov. Ett möjligt tillvägagångssätt kan därvid vara att de olika förslagen på lämpligt sätt offentliggörs under bedömningstiden. Det kan ske genom personlig under- rättelse. kungörelse i ortstidning eller annan lämplig information om försla- gen som också bör hållas tillgängliga för intresserade. Inkomna synpunkter kan bredda bedömningsunderlaget vid beslut om upphandlingen och kan ge en bättre förankring av genomförandet.

3. Den flexibla planen ger genomförandetrygghet endast i de avseenden som miljöutformningen behandlas i planen. Skulle det slutliga projektet inte vara förenligt med planens syfte. måste en ny detaljplan tas fram. Om det slutliga projektet och bygglovet följer planen i alla hänseenden men någon besvärsberättigad intressent ändä anser att det strider mot de program. illustrationer eller andra informationer som har getts i planären- det och att avvikelsen väsentligt påverkar hans rätt. kan han överklaga bygglovet och därvid åberopa t.ex. 3 kap. 1 &. Besvären skall då prövas bl. a. mot bakgrund av bestämmelserna i den flexibla planen. Därför är det viktigt att planen är tydlig i de avseenden som berörde besvärsberättigade. Det är naturligtvis angeläget för kommunen och byggherren att inte besvär i detta sena skede omöjliggör eller försenar projekten. Med den av mig förordade öppna behandlingen av förslagen under bedömningen av de olika alternativen bör kommunen fä klart för sig om något alternativ kräver planändring.

4. För att reglera miljöns fortbestånd. tillbyggnadsmöjligheter m.m. kan det ibland vara motiverat att ersätta den flexibla planen med en vanlig detaljplan. när genomförandet i stort sett är klart eller i vart fall när den detaljerade utformningen är helt klar. Det gäller framför allt i de fall outnyttjad byggrätt med genomförandetid finns kvar i den flexibla planen.

5 kap. 9 $"

'J. st: '.11

Prop. 1985/86: 1

10 & Till detaljplanen skall fogas en sädan planbeskrivning som anges i 26.5 och en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 5.

Paragrafen anger vilka handlingar som skall fogas till en detaljplan. nämligen planbeskrivning och genomförandebeskrivning. Paragrafen mot- svarar närmast 16.5 punkterna al—cl byggnadsstadgan. 9 kap. 55 andra stycket och 65 i utredningsförslaget samt 5 kap. 115 i det remitterade lagförslaget. Den skiljer sig dock från nämnda paragrafi lagrädsremissen. därigenom att den enbart innehåller en hänvisning till de bestämmelser som innehåller en närmare reglering av de aktuella handlingarna. Detta hänger samman med vad som sagts i specialmotiveringen till 95 om att här ges föreskrifter endast om planen i dess slutliga skick, medan handlingar- nas innehåll pä förslagsstadiet regleras i de paragrafer som handlar om förfarandet.

11 & Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän- digt pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 5. ()m förlängning av tid för tillfällig markanvändning finns bestämmel- ser i 15 .5.

[ paragrafen regleras kommunens rätt att ändra eller upphäva detalj— planen före resp. efter genomförandetidens utgång. Bestämmelsen är ny och motsvarar 9kap. 31.5 i utredningens förslag och 5 kap. 12.5 i det remitterade lagförslaget. De principer på vilka bestämmelsen vilar har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.6). Förslaget om genom- förandetid har vidare behandlats bl. a. i specialmotiveringen till 5 5.

Första stycket

1 första stycket avhandlas förutsättningarna för att ändra eller upphäva en detaljplan före genomförandetidens utgång. Av 55 framgår att tiden skall räknas från och med den dag planen vinner laga kraft eller den senare tidpunkt som anges i planen och att tiden ibland kan börja löpa innan planbeslutet vinner laga kraft. nämligen när ett förordnande enligt 13 kap. 85 andra stycket har meddelats. Tidens längd skall framgå av planbestäm- melsen. För att fastighetsägarna skall ha rätt att genomföra planen eller ha rätt till ersättning vid vägrat lov krävs det att ansökan om lov har kommit in senast samma dag som genomförandetiden går ut. Enligt 14 kap. 5.5 kan fastighetsägare och innehavare av särskild rätt få kompensation för den skada de lider, om planen ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång.

1 det remitterade förslaget föreskrevs att planen får ändras eller upphä-

5 kap. [()—II .59'

Prop. 1985/86: 1 596

vas före genomförandetidens utgäng endast om det finns synnerliga skäl till det eller om berörda fastighetsi'igare har medgett det. Lagrädet har uttalat följande i den frågan (yttrandet s. 591”):

Departementschefen har i den allmänna motiveringen ts. 125) berört vad som skall anses vara innefattat i begreppet synnerliga skäl. Det skall. framhåller han. ha uppstått nya förhållanden av stor allmän betydelse som inte kunde förutses vid planläggningen och som inte med rimliga insatser från det allmännas sida kan bemästras på annat sätt än genom ändring eller upphävande av planen. Enligt lagrädets mening bör vad departementsche- fen sålunda utvecklat komma till direkt utryck i lagrummet för att det på ett klarare sätt än genom hänvisning till uttrycket ”synnerliga skäl" skall framgå när det skall vara möjligt att mot fastighetsägarnas bestridande ändra eller upphäva planen.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag. Dälför har i första stycket föreskri- vits att planen fär ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Någon saklig ändring i förhållande till lagrädsremissen ligger inte i denna formulering.

Att uttrycket ”före genomförandetidens utgång" används i första stycket fär betydelse bl. a. i sådana fall då genomförandetiden börjar löpa först en viss tid efter det att planen har vunnit laga kraft. Det medför nämligen att det hårda kravet för att ändra eller upphäva en plan utan fastighetsägarnas samtycke gäller inte bara under genomförandetiden utan också under tiden från det planen vinner laga kraft till dess att genomföran- detiden börjar löpa.

Om ändringen eller upphävandet av planen berör mänga fastighetsägare. kan godkännandet inhämtas under den samräds- och planprocess som föreskrivs för ändring eller upphävande av detaljplan. Framförs invänd— ningar under utställningen frän berörda fastighetsägare. skall självfallet inte samtycke kunna åberopas som grund för ändringen. Om fastighets- ägarna deltagit vid samrädet och inte riktar anmärkningar mot planförsla— get under samrädet eller utställningen. bör kommunen enligt min mening kunna utgå från att fastighetsägarna samtycker till förslaget.

Om ändringen eller upphävandet av planen berör ett mindre antal fastig- hetsägare. kan en lämplig ordning vara att kommunen skaffar skriftligt samtycke frän fastighetsägarna.

En specialfräga bör kort belysas. Det gäller en sådan situation där kommunen av administrativa skäl vill vidga ett planområde för att därmed samla en mångfald olika tidigare planbeslut i ett enda plandokument. De olika detaljplanerna måste då kunna överföras helt oförändrade. 1 sädant fall bör också genomförandetiden kunna överföras oförändrad eller med någon mindre förlängning för att bestämmelserna skall bli lika. Första stycket skall inte hindra en sådan för fastighetsägarna fördelaktig ändring av detaljplaner under genomförandetiden. Vid ändringen bör reglerna om enkelt planförfarande i 285 kunna tillämpas.

5 kap. II .5'

Prop. 1985/86: 1 ' I 597

Andra stycket

1 andra stycket regleras kommunens rätt att ändra eller upphäva en detaljplan efter genomförandetidens utgång. Som jag tidigare har angett bör kommunen i det läget ha en stark ställning. Detta har i det remitterade lagförslaget kommit till uttryck i andra stycket på så sätt att det skall vara påkallat från allmän synpunkt att planen ändras eller upphävs. Jag framhöll i lagrädsremissen att några enskilda intressen inte behöver vägas in vid den bedömningen utan att det bör vara tillräckligt att kommunen anser att planen inte längre är lämplig som grund för bygglovsprövningen.

Lagrådet har i denna del anfört (yttrandet s. 60):

Enligt 1 kap. 45 skall ju alltid - i den män inte annat föreskrivs - både allmänna och enskilda intressen beaktas vid prövning av frågor enligt PBL. Avsikten med det i specialmotiveringen gjorda uttalandet torde därför vara att markera att den som har en rättighet enligt planen inte skall kunna åberopa denna vid den avvägning som skall göras när fråga uppkommer om att låta planen upphöra att gälla eller att ge den ett annat innehäll. När det gäller att ta ställning till det nya innehåll som planen vid en ändring skall ges. skall självfallet ocksä enskilda intressen enligt huvudregeln i 1 kap. 45 vägas in. låt vara att inte heller vid denna avvägning rättigheter enligt den tidigare planen behöver beaktas. Vad som nu har sagts bör komma till uttryck i lagtexten.

Jag ansluter mig helt till detta resonemang. l överensstämmelse med lagrådets förslag har därför föreskrivits att planen efter genomförandeti- dens utgång får ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Härmed avses givetvis säväl outnyttjade som ut- nyttjade rättigheter. även om paragrafen i första hand tar sikte på att komma till rätta med icke genomförda delar av planen. Den som har utnyttjat sin byggrätt enligt planen skyddas ju pä andra sätt, om planen upphävs. t. ex. genom rätten till kompletteringsätgärder och äteruppföran- derätten.

Tredje styrke!

Tredje stycket. som saknar motsvarighet i det remitterade lagförslaget. har tillagts med anledning av följande uttalande av lagrädet (yttrandet s. 60):

ldetaljplan skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras. Genomförandetiden ingår som en särskild bestämmel- se i detaljplanen. Enligt 155 kan denna tid förlängas eller förnyas. Ett beslut härom innebär alltsä en ändring av detaljplanen. Emellertid är det ej avsett att för beslut om ändring av genomförandetid skall gälla de i 12.5 angivna förutsättningarna för ändringsbeslut i allmänhet. Detta skulle näm- ligen bl.a. innebära att beslut om förnyelse. som ju fattas efter genomfö- randetidens utgång. vore underkastat mindre stränga villkor än en under genomförandetiden beslutad förlängning. 1 ett sista stycke i paragrafen. i lagrådets förslag betecknad llä. bör därför anges att förlängning och förnyelse av genomförandetid regleras i - enligt lagrådets förslag - 1435.

5 kap.]! 5

Prop. 1985/86: 1 598

Däremot gäller om genomförandetiden skall förkortas samma krav som för andra beslut om ändring av detaljplan. Det anförda gäller i tillämpliga delar också i fråga om tid under vilken tillfällig markanvändning fått pågå.

12 & Bestämmelserna i l—lOåå skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 23.5 byggnadsstadgan. 9 kap. 29; i utredningsför- slaget och 5 kap. 13.5 i det remitterade förslaget.

[ paragrafen föreskrivs att de bestämmelser i l—lOs'å som reglerar förutsättningar. innehåll. redovisning m.m. tillämpas även när en detalj- plan ändras eller upphävs. Bestämmelserna i 9 och lOäs' får därvid alltid betydelse. Däremot ligger det i sakens natur att bestämmelserna i 3—85ä inte har någon betydelse vid t. ex. upphävande av en detaljplan.

13 & Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ- de som omfattas av en fastighetsplan. skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. ll % upphör att gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 ä'.

Paragrafen motsvarar 9 kap. Rå tredje stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 14% i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

Om en detaljplan ändras eller upphävs i sådana delar som omfattas av en fastighetsplan. medför detta eniigt 6kap. ll & att fastighetsplanen normalt upphör att gälla i de delar som berörs av ändringen eller upphävandet. ] första stycket av förevarande paragraf föreskrivs att det i sådana fall skall framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen upphör att gälla. På förslag av lagrådet (yttrandet 5.60) har orden ”eller helt eller delvis upphävs" tillagts för att lagtexten bättre skall överensstämma med lydel- sen av 6kap. l l &

Andra Stycket

En fastighetsplan som innebär att en mindre avvikelse har gjorts i förhållande till detaljplanen. medför enligt 6 kap. 5.5 att detaljplanen skall anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen. En erinran om denna bestämmelse har tagits in i andra stycket.

14 & lnnan genomförandetiden gått ut kan den förlängas med högst fem år i sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut. kan den förnyas med högst fem år i sänder. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö- rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder. skall genomfö—

5 kap. II—I4

Prop. 1985/86: 1 599

randetiden förlängas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgäng.

Paragrafen som handlar om förlängning och förnyelse av genomförande- tiden är ny. Den motsvarar 9 kap. 17.5 i utredningsförslaget och 5 kap. lis' första och andra styckena i utredningsförslaget. Jag har behandlat frägan tidigare (avsnitt 8.6).

F örs'm stycket

1 första stycket. som har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s_bl). regleras kommunens möjligheter att förlänga eller förnya genomförandetiden. lnnan förlängning eller förnyelse av genomförandetiden beslutas bör kommunstyrelsens yttrande inhämtas med tanke på eventuella markavtal. förestäende förändrade planeringsdi- rektiv. ekonomiska förpliktelser m.m.

Med förlängning av genomförandetiden avses att planbestämmelsen om denna tid ändras under genomförandetiden. så att den kommer att omfatta en längre tidsperiod. Det skall därmed inte behöva uppstå någon lucka i bestämmelsens giltighetstid. Förlängning av tiden kan bli aktuellt i sådana fall där kommunen på detta sätt önskar markera sin positiva önskan om att få planen genomförd.

Förnyelse av genomförandetiden avser det fall att tiden har löpt ut och att ett genomförande aktualiseras först senare. t.ex. efter ägarskifte till fastigheterna. Om planen är aktuell. kan ett beslut om förnyad genomfö- randetid ingå som ett led i strävandena att få planen genomförd. Jag vill i detta sammanhang erinra om den möjlighet som fastighetsägarna har att — om genomförandetiden har löpt ut — ändå få planens aktualitet prövad genom att begära förhandsbesked enligt 8 kap. 34 5.

1 första stycket föreskrivs vidare att förlängning eller förnyelse får ske med högst fem år i sänder. Principen med genomförandetid utgår från att detaljplaner görs för att inom överskådlig tid genomföras. Om så inte sker skall samhället ha möjlighet att efter varje planeringsperiod överväga lämpligheten av den markanvändning som planen medger. ] specialmoti- veringen till 4kap. l s harjag närmare belyst de planeringsperspektiv som är aktuella för fysisk planering. det långa på 10—20 är. det medellånga på 5—10 år och det korta på 3—5 år. Det är naturligt att detaljplanernas genomförandetidcr ansluter till dessa planeringsperspektiv. En ny detalj- plans genomförandetid bör kunna sträckas ut så att förverkligandet sker inom det längre perspektivet. En detaljplan som inte blivit genomförd under den första genomförandetiden bör enligt min mening vid förnyad eller förlängd genomförandetid anknytas till det kortare perspektivet. Be- stämmelserna i första stycket avspeglar en sådan tankegång.

Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 60) medför den i paragrafen valda bestämningen av begreppen "förlängning" resp. "förnyelse" att kommu-

5 kap. 14 g

Prop. 1985/86: ! 600

nens beslut om förlängning mäste fattas medan genomförandetiden pågår. Har den hunnit gå ut innan beslut fattas. blir det enligt de nämnda be— greppsbestämningarna fråga om förnyelse av genomförandetiden.

Andra stycket

l andra stycket föreskrivs under vilka förutsättningar kommunen är skyldig att förlänga genomförandetiden. För att denna situation skall upp— stå framgår till en början att fastighetsägaren måste påkalla förlängning innan genomförandetiden har gått till ända. Någon rätt till förnyelse av genomförandetiden har fastighetsägaren således inte. Fastighetsägaren måste vidare påbörja projektering. ansöka om bygglov. göra fastighets- rättsliga förberedelser eller på annat sätt påvisa sin aktivitet för att kunna kräva förlängd genomförandetid. Beslut om vägrad förlängning måste gi- vetvis kunna överklagas. vilket framgår av 13 kap. 2 %$. Vägrad förlängning fär effekter för fastighetsägaren dels genom osäkerheten om bygglov som följer planen verkligen kommer att beviljas. dels genom att kommunens lösenrätt enligt 6 kap. 245 inträder.

Av andra stycket framgår att kommunen skall förlänga genomförandeti- den om kommunen inte har skött vad som på den ankommer. Därmed avses t. ex. att kommunen inte har meddelat de beslut i fastighetsrättsliga frågor som kan behövas. t.ex. medgivande till en mindre avvikelse från planen för en gemensamhetsanläggning. vilken kan utgöra en förutsättning för bygglov till de åtgärder som planen medger. Ett annat exempel är om kommunen inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett exploateringsavtal som är knutet till planen. I dessa och liknande fall måste således kom- munen förlänga genomförandetiden.

Genomförandetiden skall enligt andra stycket förlängas i skälig utsträck— ning. Jag ansluter mig alltså inte till den modell som utredningsförslaget har. dvs. en strikt koppling mellan hindrets varaktighet och förlängningens tidsrymd. Detta kan medföra onödiga komplikationer. När kommunen väl har konstaterat att en förlängning är motiverad. bör tiden förlängas så att hänsyn tas till de då rådande praktiska möjligheterna att verkligen genom- föra det projekt som avses. Om allmänhetens intresse av saken är begrän- sat kan genomförandetiden förlängas genom enkelt planförfarande enligt 28 &.

Det kan anmärkas att lagtexten i det remitterade förslaget var utformad så att det krävdes av fastighetsägaren att han skulle visa att han har avsett att genomföra planen. Mot denna formulering har lagrådet invänt (yttran- det s. 61):

Trots att bestämmelsen har ett materiellt innehåll har den utformats som en bevisregel. Detta är en ovanlig. lagstiftningsteknik. Lagrådet förordar att bestämmelsen i stället ges en utformning som klarlägger dess reella inne- börd. Att det åvilar den som begär förlängning av genomförandetiden att visa att de omständigheter som anges i bestämmelsen föreligger behöver inte särskilt utsägas.

5 kap. 14 .5

Prop. 1985/86: 1 ..,-... 601

Med anledning av att bevisskyldigheten i det remitterade förslaget lagts på ägaren av den fastighet varom är fråga. vill lagrädet framhålla att det inte med nödvändighet behöver vara denne som genomför planen. Genom- förandet kan också ankomma på en nyttjanderättshavare.

Andra stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrå- det också påpekar behöver i den situation som regleras i andra stycket i motsats till vad som gäller enligt första stycket — ett beslut om förlängning inte fattas före genomförandetidens utgång.

15 & Den tid under vilken tillfällig markanvändning fär pågå kan förläng- as med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Bestämmelsen är ny och motsvarar 9 kap. l8si i utredningsförslaget samt 5 kap. lSå tredje stycket i det remitterade lagförslaget. Av systematiska skäl har bestämmelsen på förslag av lagrådet (yttrandet s.62) brutits ut och fått bilda en egen paragraf.

Regleringen är samordnad med föreskrifterna i 8 kap. 14.5 om tillfälligt bygglov. Frågan bör väckas genom att fastighetsägaren eller annan som har nytta av bestämmelsen ansöker om förlängning före utgången av den i planen medgivna tidsfristen för den tillfälliga markanvändningen. Av sam- ma skäl som jag har anfört i anslutning till 14.5 första stycket får förläng- ningen skc med högst fem åri sänder.

Områdesbestämmelser

16 & För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan om- rädesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) öin hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses. Med omrädesbestämmelser fär regleras

]. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. Sä första stycket. 65 första stycket 1 och 3. 7 &, 85 andra stycket och 95 tredje stycket.

2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be- byggelse eller för fritidsanläggningar. kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål.

3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus.

4. placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar eller tomter. varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10.5 tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12.5 får meddelas.

5. användning och utformning av allmänna platser.

6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap. os tredje stycket.

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen.

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 s.

5 kup. I—1—I6 N

Prop. 1985/86: 1 602

Paragrafen. som har redigerats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. motsvarar närmast 95 andra och fjärde styckena bygg- nadslagcn. lOkap. lä i utredningsföt'Slaget och 4 kap. l3 s i det remitterade lagförslaget. l paragrafen anges i vilka avseenden omrädesbestämntelser kan meddelas för att reglera användningen av mark— och vattenområden för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt medgivan- de till exploateringssamverkan m.m. Uppräkningen i paragrafen är avsedd att vara uttömmande.

Beträffande innehållet i punkterna l—8 vill jag till att börja med hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.8.2). Till skillnad mot detaljplanen. som är en mer fullständig regleringsform. bör områdesbestämmelserna kunna användas. när bestämmelser behövs en- dast i nägra få avseenden.

Regleringsmöjligheterna äri flera avseenden lika de som gäller för detalj- plan. Omrädcsbestämmelser kan av den anledningen inte meddelas för område med detaljplan. Det materiella innehållet i punkterna harjag delvis redan berört i specialmotiveringen till 7 s. 1 punkterna förekommer emel- lertid vissa avvikelser i förhållande till 7 så. vilkajag nu tar upp.

1 punkt 1 finns bestämmelser om möjligheterna att variera skyldigheten att söka lov. De olika ätgärder som kan omfattas av ett beslut härom kommenteras i specialmotiveringen till resp. paragrafi 8 kap. De viktigaste skillnaderna mellan omrädesbestämmelser och detaljplan i detta avseende är följande.

Mitt förslag innebär att detaljplan automatiskt medför krav på dels bygglov för vissa åtgärder med byggnaders yttre samt för skyltar och ljusanordningar (8 kap. 3 5). dels rivningslov ("8 kap. 85 första stycket) och dels marklov för schaktning och fyllning (8 kap. 9é första stycket). Skyl- dighet att söka lov för motsvarande åtgärder kan införas genom omrädes- bestämmelser.

För en annan grupp av åtgärder kan skyldighet att söka lov införas på ett likartat sätt genom detaljplan eller omrädesbestämmelser. Exempel pä sädana åtgärder är underhåll av bebyggelse med särskilt bevarandevärde (8 kap. 6.5 första stycket 3) samt "trädfällning och skogsplantering (8 kap. 955 andra och tredje styckena).

När det gäller möjligheten att: befria från skyldigheten att söka lov till vissa åtgärder. harjag behandlat förutsättningarna i den allmänna motive- ringen tavsnitt 12.l.5). För områden som inte omfattas av detaljplan kan skyldigheten att söka lov under vissa förutsättningar minskas för en rad olika åtgärder (8 kap. 5.5 första stycket). Detta sker genom omrädesbe- stämmelser som i detta hänseende erbjuder en möjlighet för kommunen att skapa förenklingar för enskilda och anpassa prövningen av lov till behoven inom olika områden. Genom följande exempel vill jag belysa hur en sådan reglering skulle kunna ske.

I kommunen finns ett större glesbygdsområde med jord- och skogs-

5 kup. 16 s*

Prop. 1985/86: [ ; , 603

bruksfastigheter och spridd bebyggelse huvudsakligen längs vi'igarna. Ut- vecklingen är svag. och inga omräden av riksintressen enligt NRL eller andra större allmänna intressen finns. Några enstaka fritidshus har tillkom- mit inom området. Kommunen har i översiktsplanen betecknat omrädet som övrig mark utan några speciella riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. De allmänna bestämmelserna i 2 och 3kap. skall som vanligt läggas till grund för prövningen av lov inom området. men i detta område helt utan stöd i någon riktlinje i översiktsplanen. Kommunen vill gärna underlätta för dem som bor i området att utveckla den verksamhet som redan bedrivs.

l omrädesbestämmelser kan översiktsplanens syften tänkas tillgodoses genom vissa förenklingar när det gäller bygglov och införande av några enstaka byggnadsreglerande bestämmelser. Tanken med bestämmelserna är att förenkla för vardagliga och ordinära åtgärder, om de följer några få regler. Kommunen kan t. ex. upprätta och anta omrädesbestämmelser av följande innebörd: I.? skyldigheten att söka bygglov upphävs för komplementbyggnader och

mindre tillbyggnader som placeras i enlighet med omrädesbestämmel- serna (8 kap. 55% första stycket 1 och 2) skyldigheten att söka bygglov upphävs för inre åtgärder (8 kap. 5 5 första stycket 3) nya byggnader och tillbyggnader skall placeras på visst avstånd från allmän väg och så attjordbrukets produktionsbetingelser inte äventyras t'." områden som på kartan anges med särskild beteckning skall såvitt möjligt bevaras obebyggda. Några effekter av sådana bestämmelser blir följande. Enskilda som vill komplettera sin bebyggelse kan göra det utan lov. En förutsättning är att det nya inte byggs inom områden som skall bevaras obebyggda eller alltför nära väg. Om någon anser sig ha skäl till mindre avvikelse från bestämmel- serna, mäste lov sökas (se 8kap. 12.5 fjärde'styeket). Vid beredningen av bygglovsärendet är grannarna garanterade insyn genom kravet att de skall beredas tillfälle lämna synpunkter på ansökan om lov (8kap. 225 första stycket 1). Råder det stor osäkerhet om tillåtligheten för den sökta åtgär— den kan sökanden begära ett förhandsbesked. Givetvis gäller också detalj- planekravet enligt 5 kap. l s. om det inte är fräga om en kompletteringsät— gärd ("se 8 kap. 12;5 andra stycket).

Om någon bryter mot områdesbestämmelserna kan byggnadsnämiden nä rättelse med stöd av ingripanden enligt lOkap. 1253 och l4s. Enskilda som är osäkra på om befrielse från att ansöka om lov gäller för viss ätgärd. kan alltid få sin sak prövad i förväg med stöd av bestämmelsen i 8 kap. 21 #.

Enligt punkt 2 finns möjligheter att bestämma grunddragen i användting- en av mark- och vattenområden för ett begränsat område. Dessa frågor kommenterade jag utförligt i specialmotiveringen till 4kap. lå. &I bör alltså vara möjligt att i omrädesbestämmelser ange markens användning i så grova termer som t.ex. bebyggelse. fritidsanläggningar eller kommuni—

5 kap. 16 .t'

Prop. 1985/86: ] 604

kationsleder. Syftet kan vara att fä en avgränsning mot ett omräde av riksintresse enligt NRL eller ett beslut i en principfråga av stort allmänt intresse, t.ex. om fritidsbebyggelse skall medges i ett område eller om endast sädana åtgärder som anknyter till det rörliga friluftslivet skall tillä— tas.

Till skillnad mot vad som gäller för detaljplanen finns inget krav pä att markanvändningen skall anges i omrädesbestämmelser. Punkt 2 ger dock en möjlighet att ange grunddragen i markanvändningen. t. ex. bebyggelse. Nägon uppdelning av detta huvudändamäl på mark för allmän plats och kvartersmark fär därvid inte göras. Som framgår av punkt 5 kan dock omrädesbestämmelser meddelas om användning och utformning av befmt- liga allmänna platser. Inget hindrar heller en angivelse att viss mark skall utgöra skydds- eller säkerhetsområde. Det innebär att tillkomsten av ny bebyggelse på sådan mark strider mot omrädesbestämmelsen och därför kan vägras. Däremot skall omrädesbestämmelser givetvis inte kttnna an- vändas på ett sätt som gör att det rättsskydd som detaljplanen ger fastig- hetsägaren åsidosätts. Det bör t. ex. inte vara möjligt att avsätta ett omräde för allmänt ändamäl eller allmän plats genom omrädesbestämmelser. efter- som fastighetsägaren dä inte har möjlighet att begära inlösen. vilket han kan när det gäller områden med detaljplan.

För de fall då ett vattenområcles lämpliga användning behöver bestäm- mas i sina grunddrag bör omrädesbestämmelser kunna antas. om vattnet inte naturligen ingår i ett omräde med samlad bebyggelse som skall regle- ras med detaljplan. Genom omrädesbestämmelser bör ett vattenområde kunna reserveras för t. ex. båthamn. friluftsbad. fasta områden eller banor för segelsport, vattenskidäkning. roddsport och isaktiviteter. Likasä bör lokala och nationella skyddsintressen kunna tillgodoses för t. ex. fiskrepro- duktion. s. k. vattenbruk. och rävattentäkt. ! de flesta fall bör emellertid riktlinjer i översiktsplanen vara tillräckligt. Att omrädesbestämmelser har antagits inverkar naturligtvis inte på skyldigheten att söka tillstånd enligt vattenlagen.

l punkt 3 avhandlas möjligheten att reglera byggnads- eller bruksarean på fritidshus eller storleken på tomter. Bestämmelsen tar sikte på områden för fritidshus där det finns ett önskemål att förhindra s.k. permanent bosättning. l lagrädsremis—ten avsåg regleringen "byggnadsarcan", men jag har funnit det mest änjamälsenligt att anknyta även till begreppet "braksarea".

l punkt 4 behandlas möjligheten till byggnadsreglerande bestämmelser med stöd av kraven i 3l'ap. Den frågan har jag utförligt behandlat i specialmotiveringen till 7å första stycket 4. Omrädesbestämmelserna och detaljplanen ger i princip samma regleringsmöjligheter i detta avseende.

Översiktsplanens riktlinjer kan t.ex. innehålla ett allmänt formulerat mål som går ut på att bevara karaktären i ett kulturlandskap med stort inslag av bebyggelse. Planen kan också innehålla riktlinjer med innebörd

5 kap. 16 s'

Prop. 1985/86: 1 _ . 605

att ny bebyggelse bör förläggas och utformas så att jordbruksdriften inte försvåras. ] sådana och liknande falLär det naturligt att. om översiktspla- nens syfte skall säkerställas. riktlinjerna omsätts i ganska detaljerade om- rädesbestämmelser om byggnadernas placering. utformning och utföran- de.

En viktig möjlighet är att kraven vid ombyggnad enligt 3kap. 10s' tredje stycket kan regleras i omrädesbestämmelser. I specialmotiveringen till den paragrafen redovisade jag hur omrädessynen kan komma till uttryck i differentierade ombyggnadskrav för olika byggnader inom omrädet.

1 punkt 4 avhandlas också möjligheten att meddela skyddsbestämmelser för bebyggelse med särskilt bevarandevärde enligt 3 kap. 12%. Jag har kommenterat detta närmare i specialmotiveringen till 7s första stycket 4 som har samma lydelse som ifrågavarande punkt 4.

Att fastighetsägaren i vissa fall har rätt till skälig ersättning för den skada skyddsbestämmelser kan medföra framgår av l4 kap. Sä första stycket 3. Bestämmelser av detta slag kan även meddelas för en enstaka fastighet eller byggnad.

] punkt 5 behandlas möjligheten att reglera användning och utformning av mark för allmänna platser. Bestämmelsen. sotn grundas pä kraven i 3kap. 18%. ansluter nära till 7s första stycket 6. Jag har kommenterat dessa frågor närmare i specialmotiveringen till den paragrafen. Reglerings- möjligheten torde få sin användning huvudsakligen när omrädesbestäm- melser används i bevarandesyfte.

Jag vill betona att bestämmelsen inte är avsedd att tillämpas så att omräden som tidigare inte har använts som allmän plats genom områdes- bestämmelseravsätts för detta ändamäl.

1 punkt (i avhandlas möjligheten att meddela bestämmelser till ledning för prövning av marklov. Denna punkt motsvaras för detaljplanernas del närtnast av 755 första stycket 5 men skiljer sig fran denna i ett avseende. Skyldighet att söka marklov enligt 8 kap. % tredje stycket mäste nämligen föreligga för att omrädesbestämmelserna skall få någon verkan. Som fram- går av 8 kap. 95 tredje stycket gäller vissa begränsningar av möjligheten att meddela sädana bestämmelser. Det aktuella området skall vara avsett för bebyggelse eller som skyddsområde för att omrädesbestämmelser skall kunna antas med stöd av pttnkt 6.

Det skydd som vissa försvarsanläggningar m.m. ätnjuter i dag till följd av 81 och 82 åå byggnadslagcn komtneri PBL att i första hand upprätthål- las genom riktlinjer i översiktsplanen. Om det behövs kan genom omrädes- bestämmelser införas skyldighet att i närheten av anläggningarna söka bygglov för ljusanordningar (8 kap. m samt skyldighet att söka marklov för schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering (8 kap. as tredje stycket). Vidare kan enligt förevarande paragraf punkt 4 materiella be- stämmelser meddelas för bebyggelsen t.ex. beträffande tillätlighet och placering av ny bebyggelse. Med stöd av punkt 6 kan bestämmelser med—

5 kap. 16 s”

Prop. 1985/86: ] 606

delas för marklovspliktiga åtgärder inom dessa skydds- eller säkerhetsom- räden. t.ex. avverknings- eller skogsplanteringsförbud. tilläten höjd för vegetationen och krav på brandgator. Ägaren till den anläggning vars fortbeständ och drift tryggas med omrädesbestämmelserna är skyldig att ersätta kommunen för dess kostnader för eventuell ersättning till fastig- hetsägare eller för marklösen ( 14 kap. Stå femte stycket).

1 punkt 7 avhandlas möjligheten att meddela bestämmelser om skydds- anordningar för att motverka störningar från omgivningen. Jag har kom- menterat detta i specialmotiveringen till 7 & första stycket ll. ] det remitte- rade lagförslaget nämns även "byggnadstekniskt utförande". På de skäl jag har anfön i anslutning till "is" första stycket ll har detta uttryck fått utgå.

Skillnaden mot den reglering som enligt 7åförsta stycket ll är möjlig genom detaljplan ligger i att omrädesbestämmelser inte kan ange högsta tillåtna värden för olika slags störningar.

[ punkt 8 avhandlas möjligheten att genom omrädesbestämmelser beslu- ta om tillåtligheten av exploateringssamverkan och samverkansomrädets avgränsning. I den frågan hänvisarjag till vadjag anför i specialmotivering- en till 6kap. 2 &.

l7 & Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur bestämmelserna reglerar miljön.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när omrädesbestämmel- serna ändras eller upphävs.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. saknar motsvarighet i gällande rätt. Den motsvarar 10 kap. öå i utredningsförsla- get och 4 kap. 15% i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

Den handling som enligt första stycket skall innehålla omrädesbestäm- melserna kan enligt min uppfattning vara ganska enkel och koncentrerad. men den måste vara tydlig. De sakliga motiven och den allmänna bakgrun- den till innehållet i områdesbestämmelserna framgår vanligtvis av över- siktsplanen med dess riktlinjer. [ dessa fall bör det regelmässigt ske en hänvisning till översiktsplanen eller om möjligt tas med ett utdrag av denna för det aktuella området. Handlingen med omrädesbestämmelser kan bestå av en karta över det område som omfattas av bestämmelserna samt själva bestämmelserna och deras tillämpningsområden. Bestämmelserna kan skrivas direkt på kartan. om det blir tillräckligt tydligt.

l handlingen eller i en särskild bilaga skall också ges en redovisning av skälen till bestämmelserna. Med detta avserjag skälen till attjust omrädes- bestämmelser behövs för den avsedda regleringen. Här bör regelmässigt ingå en redovisning av anknytningen till översiktsplanen. (')m omrädesbe-

5 kap. 16—17 5.6

Prop. 1985/86: ! , 607

stämmelserna handläggs samtidigt med översiktsplanen. bör kravet på motivering vara uppfyllt genom den samtidiga handläggningen av över— siktsplanen.

Amira stycket

l andra stycket föreskrivs att en motsvarande redovisning skall finnas. när otnradesbestämmelser ändras eller upphävs. Redovisningskravet kan vid upphävande uppfyllas genom att det på handlingen med de aktuella bestämmelserna görs en anteckning om att de föreslås bli upphävda. Skä- len till förslaget kan då anges i en särskild bilaga.

Förfarandet m. m.

l8 & Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

Paragrafen handlar om program för arbetet med detaljplaner. Den är ny och motsvarar 9 kap. 21.5 i utredningsförslaget samt 5 kap. 16% i det remitterade lagförslaget. Frågan om program har jag behandlat i den all- männa motiveringen (avsnitt 8.7.2).

Utredningens förslag till bestämmelser om program har mött viss kritik från remissinstanserna. Många anser dock att programmen bör ges en starkare ställning i PBL. Mitt förslag innebär en översiktsplan som inrym- mer delar av programmet för detaljplaner. ] den meningen tillgodoser förslaget dessa remissinstansers krav på en starkare ställning för program- men.

Självständiga program kan sannolikt behövas om översiktsplanen ger föga vägledning för detaljplaneläggningen eller om länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande har ifrågasatt översiktsplanen för det berörda områ- det. Jag delar alltså uppfattningen att arbetet med program är en viktig del i planarbetet och ger möjlighet till ett tidigt samräd om planen. Några vägande skäl att föreskriva program som obligatoriskt inslag i planproces- sen ftnner jag dock inte. Den nu föreslagna Råå har därför utformats som en rekommendation. Om program upprättas. skall det redovisas vid samrä— det (21 å) och vid utställningen av planförslaget (26%).

En fråga som inställer sig är vilket organ som skall besluta om program- met. Det har samma karaktär som översiktsplanens riktlinjer. Om pro- grammet endast förtydligar översiktsplanen i vissa avseenden. kan beslu- tet om programmet lämpligen fattas av det organ som skall anta detalj- planen enligt 29 &. Om däremot översiktsplanens riktlinjer är knapphändiga eller om det råder starka motsättningar om översiktsplanens utformning. kan det vara lämpligt att programmet beslutas av fullmäktige. Jag är emellertid övertygad om att kommunerna själva här kan finna lämpliga beslutsformer. Det finns alltså ingen anledning att lagreglera befogenheten att besluta om program.

5 kup. l7—l8 #$;

Prop. 1985/86: 1 608

19 & När förslag till detaljplan upprättas skall det. om det inte är uppen— bart onödigt. finnas en eller flera för ändamålet avsedda kartor (grund- karta) och en fastighetsförteckning. l fastighetsförteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

1. fastigheter. mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostads- rätt och hyresrätt i nämnda egendom.

2. gemensanthetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973: 1149) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet. särskild rätt eller gemensamhetsan- läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen.

Paragrafen behandlar kravet på grundkarta och fastighetsförteckning när detaljplaneförslag upprättas. Paragrafen. motsvarar 155 byggnadsstadgan. 9 kap. 5 s andra stycket i utredntngsförslaget samt 5. kap. tot andra stycket och 11 & tredje stycket i det remitterade lagförslaget. På lagrådets förslag (yttrandet s. 58) har bestämmelserna om karta och fastighetsförteckning sammanförts till en paragraf. som har tttformats i huvudsak enligt lagrådets förslag. 1 lagtexten har dock angetts att grundkartan kan bestå av en eller flera kartor. Efter det att lagrådsremissen beslutades har jag nämligen erfarit att detta uttryckssätt bättre svarar mot den teknik inom kartväsen- det som nu håller på att utvecklas.

Om en grundkarta är uppenbart obehövlig. skall den kunna undvaras. Detta bör kunna ske om det finns annat kartmaterial som på ett tillfreds- ställande sätt redovisar befintliga förhållanden som är av betydelse för det aktuella planförslaget.

Vidare föreskrivs att det som i dag också skall finnas en fastighetsför- teckning till kartan. Som lagrådet har framhällit (yttrandet s.59') lämnar dock bestämmelsen utrymme för att i undantagsfall utesluta fastighetsför- teckningen. Förteckningen skall läggas till grttnd för underrättelser enligt 25é om utställning av planförslag. Förteckningen skall vara aktuell när utställningen sker enligt 23 s". Enligt dagens ordning innebär detta att den inte bör vara äldre än två månader och jag avser ingen ändring härvidlag. Därmed får man garantier för att kallelsen når rätt sakägare.

1 det remitterade lagförslaget angavs att de samfälligheter som berörs av planen skall förtecknas. Lagrådet har om detta yttrat bl.a. följande (ytt- randet s. 59):

Härmed torde avses inte endast marksamfälligheter utan också t.ex. samfällighet enligt anläggningslagen och servitut som hör till flera fastighe- ter gemensamt. Detta bör komtna till tydligare uttryck i lagtexten. Samti- digt bör införas en bestämmetse i syfte att förenkla förteckningen när samfällighet förvaltas av förening. Därjämte bör förteckningen. säsom nu föreskrivs i 15.5 andra stycket byggnadsstadgan. ocksä uppta andra områ- den — t. ex. gatu- och vägmark — som berörs av planen. Sädana områden behöver nämligen inte ingå i fastighetsindclningen (se Landahl och Nord-

5 kap. 19 5

Prop. 1985/86: 1 609

ström: Fastighetsbildningslagen s. 378). Enligt förslaget skall förteckning- en ange ägarna till den fasta egendomen och innehavare av särskild rätt i denna. Fastighetsförtcckningen har under det fortsatta förfarandet bety- delse som förteckning öVer de intressenter vilka skall underrättas om planförslagets utställande. Underättelse härom skall inte gä till hyresgäs- ter. Behovet av kommunikation med dem blir tillgodosett genom kungörel- se i ortstidning om utställningen och genom underrättelse till organisation och förening av hyresgäster. För att ej onödigtvis tynga arbetet med förteckningen och dess ajourhållning bör i förteckningen förutom ägare till fast egendom tas upp endast innehavare av annan särskild rätt än hyres- rätt. Med särskild rätt avses här liksom eljest i PBL inte panträtt.

Lagtexten har utformats så att dessa synpunkter har tillgodosetts. Enligt min mening bör inte heller innehavare av bostadsrätt antecknas i fastig- hetsförteckningen, eftersom de inte behöver underrättas personligen (se specialmotiveringen till 25 å). Nyttjanderätter i övrigt liksom servitut och andra särskilda rättigheter skall dock antecknas enligt punkt 1. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall tas med i fastighetsförteckningen och varifrån uppgifterna skall hämtas. behövs för den praktiska tillämp- ningen. Jag äterkommcr i annat sammanhang till regeringen med förslag i denna fråga.

20 Q' När förslag till detaljplan upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen. fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter. sammanslutningar och en- skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Paragrafen motsvarar 14ä byggnadsstadgan, 9 kap. 21 å andra stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 17.5 första stycket i det remitterade lagför- slaget. ' '

Jag hänvisar till den tidigare behandlingen av samrådet i den allmänna motiveringen (avsnitten 7.4 och 8.7.3) samt i specialmotiveringen till 4 kap. 3ä. När samrädet avser detaljplan och omrädesbestämmelser (se 335). måste självfallet sakägarnas och övriga berördas synpunkter behandlas på ett mer omsorgsfullt 'sätt än när det avser översiktsplanen. Jag vill med anledning av detta framhälla följande.

Paragrafen anger i två grupper vilka kommunen skall samråda med. Om många kan ha ett väsentligt intresse i frågan. bör det ordnas ett offentligt möte eller en utställning där synpunkter i ordnade former tas emot. Sådana arrangemang kan utlysas i trakten genom affischering. utdelning av flyg- blad. masskorsband eller liknande förfarande. Om samrädet berör en stör- re krets som inte med säkerhet kan nås på så sätt. kan en kungörelse införas i ortstidning.

Jag vill i detta sammanhang återge följande uttalande av lagrådet om avgränsningen av begreppet sakägare (yttrandet s. 62):

20 Riksdagen [985/86. I sum/. N! I

5 kup. 19—20 9.9.

Prop. 1985/86: 1 6 1 ()

Bland dem som skall beredas tillfälle till samräd ingär självfallet sak- ägarna. Enligt vad lagrådet anfört i anslutning till 1 kap. 8.5 bör inte i PBL tas upp någon legal definition på sakägare. Med sakägare får i nu föreva— rande sammanhang förstäs i första hand ägare till fast egendom och inneha— vare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Den som är bosatt pä en fastighet omfattas därför. även om han har självständig hyresrätt. ej av sakägarbegreppet. Att samräd skall ske med denna kategori och med lokalhyresgäster behöver alltså särskilt anges. En annan kategori som här och i 23€å (30.5 lagrådets förslag) samt i 8kap. 22% också måste uppmärk— sammas är bostadsrättshavare. Ej heller i 1 kap. 8.5 andra stycket i det remitterade förslaget angiven organisation eller förening av hyresgäster ingår i sakägarkretsen. De kommer emellertid att omfattas av samrädet redan som bestämmelsen är utformad i det remitterade förslaget. En sädan organisation eller förening är nämligen en sammanslutning som har ett väsentligt intresse av förslaget till detaljplan.

21 & Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un- der samrädet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro- gram för planen. skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrädsredogörelse.

Paragrafen. som anger den närmare innebörden av samrådet. har ingen egentlig motsvarighet i gällande: ordning. Den motsvarar närmast 9 kap. 21 s' tredje stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 17? andra stycket i det remitterade lagförslaget.

Första stycket I inledningen av första stycket tas upp en erinran om samrädets funk- tion. nämligen att det syftar till ett ömsesidigt utbyte av information och

synpunkter.

Härefter föreskrivs bl.a. att de viktigaste följderna av förslaget skall redovisas under samrådet. Av särskild vikt anserjag det vara med informa- tion till de fastighetsägare som på ett eller annat sätt träffas av planbestäm- melser som berör förfoganderätten över fastigheten. Som exempel på sådana bestämmelser vill jag ange:

C planutformning som medför rätt för kommunen eller för annan. t.ex. vägförening. huvudman för gemensamhetsanläggning eller exploate— ringssamfällighet. att lösa mark. .: genomförandetidens längd och vad som gäller när den löpt ut. innefat- tande information om rätt att lösa mark enligt 6 kap. 24 & '::- utvidgning eller begränsning av skyldigheten att söka lov.

skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. lZå samt aktuella ersättningsregler enligt 14 kap. Som jag framhällit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2.1) är flera av dessa frågor sådana som bör framgå av genomförandebeskrivningen

5 kap. 20—21 N

Prop. 1985/86: 1 61 I

enligt 6 kap. 1 s'. Samrådet syftar kort sagt till att kommunen skall få bästa möjliga beslutsunderlag, samtidigt som sakägarna och övriga berörda inte skall behöva rikta invändningar mot planen till följd av missförstånd om planens innehåll eller innebörd. De som sä önskar bör ges tillfälle att lämna skriftliga synpunkter på planförslaget.

Med planeringsunderlag avses i första stycket faktabetonat material av typ inventeringar, uppgifter om mark- och grundförhållanden. ägostruktur. befintliga planförhållanden och statistiska uppgifter. Om inte något pro- gram har beslutats, bör riktlinjer och politiska direktiv för förslaget redovi- sas. Översiktsplanen för området bör alltid redovisas. Har länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande över översiktsplanen redovisat avvikande upp- fattning om översiktsplanen i det berörda området, bör i underlaget särskilt behandlas sådana förhållanden som kan belysa hur de allmänna intressena kan tillgodoses. Det är givetvis också lämpligt att redovisa de planskisser som finns för området och som kan ge samrådet ett reellt innehåll.

Andra stycket

Av andra stycket framgår att resultatet av samrådet och förslag med anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse. Tyngdpunkten i redovisningen bör läggas på sådana synpunkter som inte tillgodosetts. [ fråga om planer som antas av fullmäktige avger det bere- dande politiska organet förslag med anledning av synpunkterna. [ övriga fall avges förslaget av den förvaltning som ansvarar för beredning av planärendet.

22 & Under samrädet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m. m. tillgo- goses. . ,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenom- råden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens intressen.

Paragrafen som innehåller föreskrifter om länsstyrelsens uppgifter vid samrådet, är i stort sett likalydande med 4kap. 5 5. Jag hänvisar därför till vad jag har anfört i specialmotiveringen till den paragrafen. När det gäller detaljplan och omrädesbestämmelser (se 33 &) vill jag stryka under vikten av att länsstyrelsen mot slutet av samrådsskedet på ett tydligt sätt anger vilka synpunkter som senare kan komma att läggas till grund för ett förordnande om statlig prövning enligt 12 kap. 15 och vilka synpunkter som har mer rådgivande karaktär.

23 & lnnan detaljplanen antas. skall kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

5 kap. 21—23 55.5

Prop. 1985/86: 1 612

Paragrafen handlar om utställning av planer och stämmer i sak överens med motsvarande bestämmelser i 17% 1 mom. byggnadsstadgan. Utred- ningens förslag finns i 9 kap. 225 och Så första stycket första meningen. Motsvarigheten i det remitterade lagförslaget är 5 kap. 195 och 22% första stycket första meningen. Av systematiska skäl har på lagrådets förslag (yttrandet s. 62) bestämmelserna om utställningstiden samt om hur och när synpunkter på planförslaget skall framföras förts samman i denna paragraf.

Utställningstidens längd harjag avhandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.7.3). Om alternativa planförslag upprättas och det efter samrädet ännu inte står klart vilket alternativ som skall läggas fram för antagande. får givetvis alternativen ställas ut samtidigt. Därvid bör det tydligt göras klart för sakägarna och de övriga intressenterna att synpunkter kan lämnas på alla förslagen. Ett sådant förfarande kan bli aktuellt om det finns motsatta uppfattningar om vilket ändamål ett visst markområde skall an- vändas till. Att flera alternativa förslag kan trtställas samtidigt anser jag vara helt klart utan att det särskilt föreskrivs.

Utställningen bör hällas i lokaler som är öppna under sådana tider att sakägarna och de övriga intressenterna kan ta del av förslaget. Utställning kan ordnas på flera platser samtidigt. Det är naturligtvis en fördel om planförslaget kan ställas trt i den trakt som det berör. Det bör också finnas en möjlighet för sakägarna och allmänheten att någonstans ställa frågor om planens innebörd.

l paragrafen har efter påpekande från vissa remissinstanser föreskrivits att synpunkterna skall vara skriftliga. Det anserjag nödvändigt, inte minst därför att besvärsrätten är beroende av att den som överklagar kan visa att han har agerat under ärendets handläggning (se 13 kap. 5 sit. 1 det remitte- rade Iagförslaget (s.-496) föreskrivs att den som framför synpunkter skall ange sin adress. bl. a. därför att han på ett korrekt och snabbt sätt skall få del av bl.a. kommunens beslut att anta planen. Lagrådet har dock ifräga- satt (yttrandet s.65) om en sådan föreskrift har sin plats i lagen. Som lagrädet har påpekat kan underlåtenhet att uppge adressen inte få några rättsverkningar för den som lämnat synpunkter. Bl.a. pä grund härav har föreskriften fätt utgå ur lagen.

24 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början ansläs på kommunens anslagstavla och infö- ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1. var planomrädet ligger.

2. om förslaget avviker från översiktsplanen.

3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17-— 19 55.

4. var utställningen äger rum.

5. inom vilken tid. på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas. .

6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter pä förslaget enligt 13 kap. ss kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

5 kup. 23—24 åhl-

Prop. 1985/86: ] om

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (19771654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26.5. en genom- f(')randebeskrivning enligt 6kap. l ä och samrådsredogörelsen skall. innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget.

Paragrafen reglerar förfarandet vid underrättelse om utställningen och motsvarar l7ä3 och 4mom. byggnadsstadgan. 9kap. 23%? i utredningsför- slaget och 5 kap. 20.8 första stycket och andra stycket första meningen i det remitterade förslaget.

Till en början bör anmärkas att jag i huvudsak ansluter mig till vad lagrådet har anfört och föreslagit (yttrandet s.63f) när det gäller bestäm- melserna om kommunens skyldighet att kungöra planförslagets utställan- de, att överlämna förslaget till länsstyrelsen och till vissa kommuner samt att underrätta sakägare m. fl. om utställandet. Det innebär att bestämmel- serna om vad kungörelsen skall innehålla har byggts ut i förhållande till det remitterade förslaget. Även i andra hänseenden har bestämmelserna kom- pletterats. För att det inte skall bli en otympligt lång och svärläst paragraf har gjorts en uppdelning på två paragrafer. av vilka den ena (24 %$) behand- lar kungörandet och överlämnandet och den andra (25 är reglerar underrät- telse till sakägare m. fl.

Första stycket

Här behandlas kravet på kungörelse om utställandet. Enligt det remitte- rade förslaget skall utställningen av planförslaget offentliggöras bl.a. ge- nom kungörande i ortstidning. [ likhet med lagrådet anserjag att offentlig- görande bör ske även genom anslag på kommunens anslagstavla.

[ första stycket regleras i sex punkter vad som skall framgå av kungörel- sen. Här behandlar jag särskilt punkterna 2. 3 och 6. vilka innefattar nyheter i förhållande till dagens ordning.

Till följd av mitt tidigare redovisade förslag att det inte skall ställas något krav på följsamhet till översiktsplanen kan det ibland hända att detalj- planen avviker frän denna. Detta anserjag skall framgå av kungörelsen så att alla görs uppmärksamma på avvikelsen. Med avvikelse menar jag avsteg från översiktsplanens intentioner. Punkt 2 innehåller en föreskrift om detta.

När det gäller punkterna 3 och 6. som saknar motsvarighet i det remitte- rade förslaget och som har tillkommit på initiativ av lagrådet. vill jag återge vad lagrädet har uttalat i denna del (yttrandet s. 63):

Såsom lagrådet anfört under 255 är det från rättssäkerhetssynpunkt vä- sentligt att fastighetsägare uppmärksammas på att de till följd av en detalj- plan kan tvingas att avstå mark. Även innehavare av särskild rätt till mark. exempelvis en arrendator. kan bli tvungen att tåla inskränkningari sin rätt. Bestämmelser om vad markägare och andra kan behöva täla återfinns i 6

5 kap. 24 s

Prop. l985/86: ] () l 4

kap. 17. 19 och 20%. För att de som kan komma att lida intrång i sina rättigheter skall bli i tillfälle att bevaka sina intressen under utställningen bör det av kungörelsen framgå vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt de nyssnämnda bestämmelserna. Av kungörelsen bör vidare framgå att den som inte senast under utställningsti- den framfört synpunkter pä förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Jag ansluter mig till detta uttalande med endast den anmärkningen att hänvisningen till 6kap. skall avse l7— 19 åå i det nu föreliggande förslaget. Om en del av en fastighet kan tas. i anspråk. bör i kungörelsen anges t. ex. att ett område med angiven ytvicld av denna fastighet avses. Någon karta som exakt utvisar omrädets belägenhet behövs inte.

Andra styr.-ker

I enlighet med vad lagrådet har anmärkt under 4 kap. 8å (yttrandet s. 63) har bestämmelsen om kungörande kompletterats med en regel som hänvi- sar till lagen (19771654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Tredje stycket

I tredje stycket föreskrivs att planförslaget före utställningen skall sän- das till länsstyrelsen och kommuner som berörs. Det bör ankomma på länsstyrelsen att på lämpligt sätt informera berörda statliga myndigheter och regionplaneorganet. om det behövs. Statliga myndigheter som är fas- tighetsägare skall givetvis i denna egenskap ha en särskild underrättelse. Det följer av 25% första stycket !. Berörda kommunala myndigheter bör också tillställas planförslaget enligt de regler kommunen själv bestämmer. Till skillnad från i dag anser jag inte att detta behöver lagregleras.

På de skäljag har anfört i specialmotiveringen till 4 kap. 7.5 delarjag inte lagrådets uppfattning (yttrandet s.63) att tredje stycket bör utgå och ersättas av föreskrifter i en förordning.

25 & Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare.

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord- ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller. om förhandlingsord- ning inte gäller. känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsomräde fastigheten är belägen.

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter. fär underrättelsen sän— das till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare. får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla. ] sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hälls tillgänglig.

5 kup. 24—25 ss"

Prop. 1985/86: 1 (»I 5

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal personer skall underrättas-och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem. Ägare av sädan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24% första stycket] skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Paragrafen. som behandlar underrättelse om innehållet i kungörelsen om utställning. motsvarar 17% 4 mom. byggnadsstadgan. 9 kap. 235 tredje stycket i utredningens förslag och delar av 5 kap. 205 i det remitterade lagförslaget.

Första styr-kul

Enligt det remitterade förslaget skall underrättelse om innehållet i kun- görelsen sändas till sakägare m.fl. ”som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas". Detta överensstämmer med vad som i dag gäller enligt 17.5 4mom. byggnadsstadgan i fråga om underrättelse till markägare och innehavare av servituts- eller arrenderätt som inte skriftli- gen godkänt ett planförslag.

Lagrådet. vars synpunkter jag delar. har anfört följande i denna fråga (yttrandet s.63 f):

Underrättelse enligt det nu föreliggande förslaget skall sändas till betyd- ligt flera adressater än vad byggnadsstadgan föreskriver. Bl.a. skall enligt punkt 4 även andra än sakägare underrättas. om de har ett väsentligt intresse av planförslaget. l specialmotiveringen nämns enskilda personer. sammanslutningar och företag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare har yttrat sig skriftligen och därvid anmält sin önskan att få del av underrättelsen. Det kan alltså komma att röra sig om ett betydan- de antal underrättelser.

I den allmänna motiveringen (s. 28) understryker departementschefcn önskemålet att handläggningen av planärenden inte blir avsevärt mera komplicerad än i dag och att alla möjligheter att minska den byråkratiska hanteringen tas till vara. En sådan möjlighet är att slopa kravet att under- rättelse om utställningen skall sändas i rekommenderat brev. Genom sam- rädet är det sörjt för information till och kommunikation med alla som kan antas ha ett verkligt intresse av planförslaget. Det torde kunna antas att de som deltagit i samrädet själva är angelägna att hälla sig ajour med ärendets vidare handläggning. Mottagandet av underrättelsen medför inte något äliggande att prestera eller tåla något. Behovet att kunna styrka distributio- nen av underrättelserna kan tillgodoses genom tjänsteanteckning att för- sändelsen sänts i vanligt brev. Enligt lagrådets mening bör det kunna godtas att underrättelserna sänds i sådant brev. jfr t. ex. l & första stycket förordningen (1978: 373) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i brottmål m. m. Lagrädet utgär härvid från att kungörelsen får det innehåll som lagrädet har föreslagit.

Ingressen till 25.5 har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Eftersom definitionen av sakägarbegreppet i det remitterade lagförslaget

5 kap. 25 i:

Prop. 1985/86: 1 616

(1 kap. 8.5) nu har tagits bort. har den i punkterna 1—3 angivna kretsen av adressater fått en annan lagteknisk bestämning än i det remitterade försla- get. [ punkt ] nämns kända sakägare. Vilka som skall anses vara sakägare framgår av specialmotiveringen till 20 &. Underrättelseskyldighcten är allt- så som i dag — begränsad till sädana sakägare som är kända. Däremot saknas skäl att upprätthålla den nu gällande begränsningen att bara inom riket boende sakägare skall underrättas. Enligt 195 skall i planärendet finnas en fastighetsförteckning. Denna förteckning kan läggas till grund för bedömningen av vilken krets av sakägare som enligt punkt 1 skall under- rättas. Kommunen behöver alltså inte efterforska om det eventuellt finns ytterligare sakägare. Det kan dock vara lämpligt att kretsen av sakägare rent geografiskt bestäms med en viss säkerhetsmarginal. När det gäller organisationer och föreningar som anges i punkt 2 ligger det i deras eget intresse att göra sig kända hos kommunen genom att helt enkelt anmäla att de finns och att de har ett visst verksamhetsomräde.

Enligt punkt 3 skall underrättelse sändas även till andra som inte är sakägare men som har ett väsentligt intresse av planförslaget. Framför allt inbegrips i denna punkt de myndigheter. vägföreningar och ägare av an- läggningar. som i dag anges i 17% 4 mom. andra stycket byggnadsstadgan. Men punkten avser även enskilda personer. sammanslutningar eller före— tag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande och som därvid anmält sin önskan att få del av underrättelsen.

Enligt utredningens förslag skall också berörda hyresgäster och bostads- rättshavare underrättas. Förslaget har på den punkten mött remisskritik. eftersom förfarandet bl. a. anses skapa merarbete.

Mitt förslag avviker från utredningens därigenom att det inte skall krä- vas särskild underrättelse till alla boende. utan att det skall räcka med kungörelsen om utställningen enligt 24.5 och med att hyresgästföreningen får en särskild underrättelse. Jag förutsätter att hyresgästerna på lämpligt sätt får information genom hyresgästföreningens försorg. Bostadsrättsför- eningar underrättas i egenskap av fastighetsägare. Föreningens styrelse får förutsättas sköta informationen till medlemmarna.

Andra mycket

I andra stycket har tagits in bestämmelser om underrättelse till samfäl- ligheter. som i stort sett motsvarar den reglering som finns i 17.5 4 mom. byggnadsstadgan. [ dag finns en bestämmelse om att den ledamot av styrelsen eller den förvaltare som har fått en underrättelse men som inte har rätt att föra talan för delägarna i samfälligheten, skall överlämna underrättelsen till den som är behörig eller också se till att den kommer till alla delägares kännedom. Jag har inte ansett det behövligt att ta in en regel med denna innebörd i tredje stycket. Beträffande samfällighetsföreningar föreskrivs nämligen i 2845 första stycket 8 lagen (1973: ll50) om förvaltning

5 kap. 25 S*

Prop. 1985/86: 1 617

av samfälligheter att föreningens stadgar skall ange bl. a. det sätt på vilket meddelanden skall bringas till medlemmarnas kännedom. Detta är alltsä en fråga som varje förening själv kan bestämma över.

På förslag av lagrådet (yttrandet s.64) har uttrycket "ett markområde som är samfällt för llera fastigheter med skilda ägare" bytts mot "en samfällighet för vilken ftnns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfäl- lighetens angelägenheter". Därigenom kommer det förenklade förfarandet att kttnna tillämpas inte bara när en marksamfällighet berörs utan också när förslaget angär en sådan gemensamhetsanläggning som avses i anlägg- ningslagen (1973: 1149). Till en sådan samfällighet som avses i denna paragraf hänförs även häradsallmänningar enligt lagen (1952: 166) om hä- radsallmänningar och allmänningsskogar enligt lagen (1952: 167) om all- männingsskogar i Norrland och Dalarna .

Tredje stycket

1 det remitterade förslaget togs i sista stycket upp bestämmelser om s.k. kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen (1970: 428) när ett stort antal sakägare skall underrättas och kostnaden och besväret med att underrätta envar av dem är större än som är förenligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. En sådan ordning medför krav på ytterligare ett tidnings- kungörande utöver det kungörande som enligt 24 & första stycket alltid skall ske. Lagrådet (yttrandet 5.641) har ifrågasatt ändamälsenligheten i ett sådant förfarande och anser att det i den situation som avses med bestämmelserna torde få godtas att särskild underrättelse ej sänds. Jag har ingen erinran mot detta. Tredje stycket här därför utformats i enlighet med lagrådets förslag. '

26 år Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2. samrådsredogörelsen.

3. program för planen. grundkarta och fastighetsförteckning. om sådana handlingar har upprättats.

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

lplanbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovi- sas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd. bör också ställas ut.

Paragrafen motsvarar i viss mån 165 byggnadsstadgan. 9kap. 6 och 24% i utredningsförslaget samt 5 kap. llå första stycket och 215 i det remitterade lagförslaget. 1 enlighet med vad lagrådet förordat har bestäm- melserna om innehållet i planbeskrivningen fått ingå som ett andra stycke i förevarande paragraf.

5 kap. 25—26 N

Prop. 1985/86: 1 618

Första stycket

Paragrafens första stycke reglerar vilka handlingar som skall vara med för att utställningen skall bli informativ. Det är särskilt angeläget att motiven för planens utformning och de synpunkter som har kommit fram vid samrädet blir tydligt redovisade. Detta tillgodoses genom punkterna 1 och 2.

1 punkt 4 ställs krav på att kommunen skall hålla planeringsunderlag tillgängligt för att på sä sätt ge kommunmedlemmar och andra en tydlig bild av detaljplanens bakgrund och relation till befintliga förhållanden. Som exempel på planeringsunderlag som ofta bör redovisas kan anges doku- ment som visar:

.::.- belintliga miljövärden i form av bebyggelse. vegetation m.m. -'."- samband med översiktsplanen och eventuellt angränsande detaljplaner ";; tillgången på grundserviee. (. ett. skolor. förskolor. åldringsvård. detalj- handel och kollektivtrafik

'.'f- fordonstrafikens utveckling och parkeringsbehov.

Andra stycket

1 andra stycket finns alltså föreskrifter om planbeskrivningen. I den skall redovisas bl.a. förutsättningarna för och syftet med planförslaget. Med planeringsförutsättningarna avses bl.a. en sammanfattning och värdering av sådana separata utredningar rörande fastighets- och bebyggelseförhål- landen. vegetations- och grundförhållanden. va-försörjning. trafikförhäl- landen m.m.. som har legat till grund för planarbetet kort sagt det planeringsunderlag som har väsentlig betydelse för planens utformning och som därför bör kunna medverka till att förklara planen.

1 utredningens lagförslag finns en bestämmelse med krav på att en detaljplan inte får motverka syftet med marköversikten (9 kap. 4ä). Som jag redovisat tidigare (avsnitt 3.1) föreslår jag ingen strikt låsning mellan översikts- och detaljplanen. Det finns alltså inget hinder mot att anta en detaljplan som avviker från översiktsplanen. Om så sker. är det viktigt att sakägare och myndigheter görs uppmärksamma på när kommunen ändrar sin planeringsinriktning och skälen till det. Därför föreskrivs i andra stycket att beskrivningen skall redovisa om detaljplanen avviker från över- siktsplanen. Sädana avvikelser skall redovisas även i kungörelsen av ut- ställningen enligt 245 första stycket2.

Beskrivningen skall också uttrycka sådana avsikter med planläggningen. som inte direkt framgår av plankartan och planbestämmelserna. Därmed kommer beskrivningen att utgöra ett viktigt material för tolkningen av planen och dess innebörd. Beskrivningen har emellertid ingen bindande verkan för sakägarna.

[ andra stycket föreskrivs vidare att planbeskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial. om det inte är uppenbart onödigt. Syftet är att planen skall vara åskådlig och begriplig. Till beskrivningen bör höra en särskild.

5 kup. 26 53

Prop. 1985/86: 1 619

förklarande illustrationskarta. om det inte är uppenbart att en sådan redo- visning är obehövlig. Förslaget stämmer i den delen med praxis. lllustra- tionskartan kan ocksä ersättas med fotomontage. flygbildsillustrationer och liknande.

Tredje xtra/(t'!

Enligt tredje stycket bör också annat tillgängligt material. som belyser förslagets innebörd. ställas ut. Att planhandlingarna skall vara tydliga stadgas i 9? tredje stycket. Just vid utställningen kan det vara skäl att göra ytterligare förtydliganden genom exempelvis färgläggning av kartor och sektioneringar samt presentation i större skala av perspektivteckningar. fotomontage m.m. Om möjligt bör en modell företes. Tekniken att äskäd— liggöra material utvecklas f.n. snabbt när det gäller flygfoto. video och andra audio-visuella hjälpmedel. Några specificerade krav på handlingar bör därför inte ställas upp i PBL. Jag hänvisar vidare till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 9 &.

27 & Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan- de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hälls tillgängligt skall för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina synpunkter på det utställda förslaget tillgodosedda. Om ett stort antal personer skall underrättas. får underrättelse i stället ske genom kungörelse på det sätt som anges i 24 &.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

Paragrafen motsvarar 17.6 5 mom. och 18.5 byggnadsstadgan. 9 kap. 25.5 i utredningsförslaget och 5 kap. 22.5 i det remitterade lagförslaget. Den reglerar behandlingen av synpunkter som förs fram med anledning av utställningen.

Första stycket

1 första stycket. som har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat. föreskrivs att inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande. Om planen skall antas av byggnadsnämn- den eller kommunstyrelsen. avges förslaget av den kommunala förvaltning som svarar för beredningen av ärenden i resp. nämnd. Om antagandet ankommer på fullmäktige. avges förslaget av det beredande kommunala organet.

Andra stycket

1 andra stycket anges hur sakägarna skall få del av utlåtandet. Efter mönster från 155 förvaltningslagen har utredningen föreslagit att utlåtan- det skall sändas till den som framfört anmärkningar och ge vederbörande

5 kap. 26—27 55.5

Prop. 1985/86: 1 620

tillfälle till tillrättalägganden. Några remissinstanser har kritiserat detta förslag om kommunicering och framhällit att det inte kan tillföra ärendet nägot ytterligare. Det anses också principiellt fel att öppna ärendet för nya diskussioner i detta sena skede. Andra anser att förslaget är bra. därför att det gör utställningen till en dialog.

Jag anser att den negativa remisskritiken är befogad och vill framhålla vikten av att man under samrådsfasen försöker klarlägga och lösa de konflikter som kan finnas. Med mitt synsätt på hur samrädet bör bedrivas skall själva utställningen tillgodose syftet med förvaltningslagens regler om kommunicering. Kvarstående anmärkningar efter utställningen skall enligt min uppfattning i sådana fall tas Llpp direkt till politisk behandling i kom- munen.

Om det däremot ar fråga om en informell utställning som utgör en tidig information i ett planärende för att nå berörda intressenter och få en preliminär reaktion på förslaget, anser jag att det är självklart med för- nyade kontakter med dem som är missnöjda för att söka tillmötesgå deras önskemål. I detta fall ingår utställningen som ett tidigt led i samrådet, just för att avgränsa en angelägen sarnrädskrets för diskussion om alternativa planutformningar. Att för sådana situationer ta in en särskild bestämmelse om kommunikation anserjag inte behövs.

Den som i enlighet med 2355 har framfört synpunkter på det utställda förslaget mäste naturligtvis få besked om hur synpunkterna behandlas. Bestämmelserna i andra stycket att utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som inte fått sina syn- punkter tillgodosedda uppfyller detta krav. Utlåtandet bör expedieras sna— rast möjligt och senast samtidigt som utlåtandet sänds ut till det organ som skall anta planen. Syftet med detta är i första hand att ge information om ärendets gäng. Utlätandet kan emellertid också ge upphov till kontakt med de förtroendevalda. Den möjligheten anserjag kan ha ett betydande värde för både sakägare. övriga berörda och politiker.

Utlåtandet skall sändas inte bara till sakägare och övriga berörda titan också till de myndigheter vilkas synpunkter inte har beaktats. Även läns- styrelsen skall alltså i sådant fall få del av utlåtandet. Det torde ligga i kommunens intresse att också i andra fall. som förhandsinformation. sän- da utlätandet till länsstyrelsen. Det underlättar för styrelsen att dels infor- mera berörda centrala myndigheter och dels överväga behovet av prövning enligt 12 kap. Någon bestämmelse om detta anser jag dock inte vara påkaHad.

Av andra stycket framgår att utlåtandet eller meddelandet skall sändas i vanligt brev.

Tredje stycket

Tredje stycket. som avhandlar ändringar i planförslaget efter utställning- en. stämmer i sak överens med vad som f.n. gäller enligt l7ä Smom. byggnadsstadgan.

5 kap. 27 .t'

Prop. 1985/86: 1 621

Vid en ny utställning efter en revidering anserjag att det av handlingarna klart bör framgå vad revideringen innebär. Det förutsätter givetvis att det tidigare utställda förslaget finns tillgängligt. Handläggningen efter en revi- dering skall för de berörda sakägarna och andra vara likadan som vid den första utställningen. I många fall bör man dock snabbt kunna få godkän- nanden eller yttranden från samtliga. om ärendet sköts enligt bestämmel- serna om enkelt planförfarande i 28 s.

28 ä I stället för vad som föreskrivs i 18 &. 20.5. 21 5 andra stycket samt 22—27äå fär bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa- rande). om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse. saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty- relsens granskningsyttrande enligt 4 kap. 9 &.

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 & första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig- ger skall de underrättas om detta och. om de inte godkänner förslaget. under minst två veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om det. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Paragrafen. som avhandlar s. k. enkelt planförfarande. motsvarar i sak närmast 17.5 5 mom.. 23ä andra meningen byggnadsstadgan samt 9 kap. 30% i utredningsförslaget och 5 kap. 25å i det remitterade lagförslaget.

Utredningens förslag (9 kap. 30.5) går ut på att 5. k. enkel detaljplaneänd- ring skall tillämpas i ärenden som motsvarar dagens dispenser från plan. Sådana planändringar skall kunna handläggas med ett enklare förfarande. som bl.a. innebär att samräd och utställning ersätts av direkta kontakter med sakägarna och berörda myndigheter. En del remissinstanser har efter- lyst möjligheter till ett sådant förenklat förfarande även vid upprättande av nya planer av enkelt slag. Jag ansltrter mig till denna tankegång. Bestäm- melserna i 28é har därför utformats så att de är tillämpliga inte bara vid ändring och upphävande av detaljplaner utan också när nya detaljplaner upprättas. Avvikelserna från vad som gäller i normalfallet innebär dels att samrådsskyldigheten begränsas och dels att utställningen ersätts av direkta kontakter med sakägarna.

På grund av 5 kap. 33ä och 6 kap. [lå får bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpas också på omrädesbestämmelser och fastighets- planer.

Som framgår av 8 kap. 11% sista stycket. skall vid prövning av lov dagens möjlighet till mindre avvikelser från plan i stort sett behållas. vilket bör tillmötesgå remisskritiken mot förfarandet vid enkel detaljplaneänd- ring. Kommunen får med andra ord stora möjligheter att välja den metod för lämplighetsprövningen som i varje särskilt fall är den mest ändamålsen- liga.

5 kr!/). 37—28 ffs”

Prop. 1985/86: 1 622

F örsra stycket

1 första stycket anges de förutsättningar som måste föreligga för att enkelt planförfarande skall kunna tillämpas. När förslaget till detaljplan. omrädesbestämmelser eller fastighetsplan eller ändringar eller upphävande av sådana uppfyller alla de angivna kraven. kan bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpas.

Först anges att planförslaget skall ha begränsad betydelse. lnnebörden av detta är i stort sett densamma som jag närmare redovisar i specialmoti- veringen till 29% rörande fullmäktiges möjligheter att delegera antagande av detaljplan. Det är således kriterierna för möjligheten att delegera som jag avser. inte hur en enskild kommun har valt att behandlat rätten till delegation i sin egen verksamhet.

Vidare föreskrivs att planförslaget skall sakna intresse för allmänheten. Alla detaljplaner kan naturligtvis sägas ha ett visst intresse. åtminstone för en mindre grupp medborgare. Det aktuella kravet tar emellertid sikte på en bredare allmänhet. dvs. planförslaget får inte ha ett mer allmänt intresse i kommunen. Sakägarna och övriga direkt berörda är garanterade informa- tion om planförslaget genom föreskrifterna i andra stycket.

Slutligen anges att förslaget skall vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna. Föreskriften avser att ga- rantera att myndigheter. grannkommuner rn. fl. inte går miste om rätten till samråd om planläggningen. För detaljplaner som uppfyller det nu berörda kravet har diskussionen om den allmänna lämpligheten förts i samband med upprättandet av översiktsplanen.

Andra stycket

1 andra stycket avhandlas det förfarande som får tillämpas vid upprät- tande av planer som avses i första stycket. Samrådsskyldigheten avgränsas till länsstyrelsen och till dem som i normalfallet enligt 25.5 första stycket skall underrättas om utställning av planförslag. Dessa skall beredas tillfälle till samråd vid informationsmöte eller på annat sätt. En möjlighet ges också att på samma sätt som gäller i dag enligt l7ä 5 mom. byggnads- stadgan -— efter samrådet inhämta sakägarnas och övriga berördas godkän- nande till planförslaget och därefter ta upp det till beslut i kommunen.

Med hänsyn till arten av de frågor som kan avgöras efter enkelt planför- farande torde ofta de enskilda som berörs och länsstyrelsen vid ett gemen- samt sammanträffandc godkänna planförslaget. Något krav på att godkän- nandet skall vara skriftligt har i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 67) därför inte ställts. Muntliga godkännanden kan av kommunen doku- menteras på lämpligt sätt. Om någon inte godkänner planförslaget utan vill lämna synpunkter bör emellertid — säsom lagrådet framhällit —— endast skriftliga framställningar beaktas. Detta hänger samman med utformningen av bestämmelserna i 30.3? om underrättelse angående beslut till den vars synpunkter inte har blivit tillgodosedda och om rätten att överklaga (13 kap. 5 få).

5 kap. 38 .5

Prop. 1985/86: ] 623

Föreskriften att även länsstyrelsen bör beredas tillfälle till samråd har införts på förslag av lagrådet (yttrandet s. 66). Däremot behöver inte något samråd ske med övriga myndigheter. Som lagrådet har påpekat får det ankomma på länsstyrelsen att ta kontakt med berörda myndigheter och samordna deras synpunkter. Om sakägarna och övriga intressenter under samrädet haft invändningar eller synpunkter på planförslaget som de öns- kar få tillgodosedda i planen. skall de beredas tillfälle att lämna synpunkter på förslaget under två veckor. Denna frist är en vecka kortare än i gällande rätt. Bakom förslaget ligger dels en önskan om effektivisering av handlägg- ningen av denna typ av planärenden. dels en anpassning till de förfarande- regler som tillämpas i förvaltningsärenden. Man bör då också ha i minnet bestämmelserna i 175 om formerna för samrådet som bör säkerställa att de berörda får en god kännedom om planärendet. Jag anser mot denna bak- grund att det är tillräckligt med en tid av två veckor. dvs. samma tid som är bruklig vid kommunicering enligt förvaltningslagen av likartade ärenden.

Enligt det remitterade lagförslaget kan tiden förkortas. om kommunen särskilt avtalar härom med berörda sakägare. Enligt lagrådets uppfattning (yttrandet s. 67) kan denna möjlighet undvaras eftersom den knappast fyller något praktiskt behov och besväret att träffa överenskommelse inte motsvaras av någon beaktansvärd nytta. För min del anserjag dock att det bör frnnas en möjlighet att förkorta tiden. Man kan t. ex. tänka sig det fallet att någon av intressenterna är missnöjd med ett förslag och genast kanske vid ett sammanträde där förslaget presenteras — ger in sina skrift- liga synpunkter. Om alla övriga berörda intressenter förklarar att de god- känner förslaget, skulle det i vissa fall föranleda onödigt dröjsmål med handläggningen. om ärendet måste vila i två veckor innan beslut kan fattas. Jag anser dock inte att något särskilt avtal behöver ingås om tidens förkortning. Det bör räcka att alla berörda förklarat sig-ense om detta.

[ paragrafens andra stycke ställs krav på samma behandling av de avlämnade synpunkterna som i 27% första stycket.

Lagrådet (yttrandet s. 67) har påpekat att det i lagrådsremissen inte har berörts huruvida man kan övergå från enkelt planförfarande till det nor- mala förfarandet eller vice versa. Lagtextens utformning ger enligt lagrådet närmast vid handen att så inte skall kunna ske. Jag vill med anledning härav framhålla att det ibland kan vara önskvärt för kommunen att i ett visst skede t. ex. efter ett omfattande samråd — kunna undvara utställ- ningen, om det visar sig att det slutliga planförslaget bör starkt begränsas till sin omfattning i förhållande till det förslag som ursprungligen presente- rades. Det kan också tänkas att kommunen efter ett begränsat samråd enligt 28 & behöver kontakta fler intressenter och även ställa ut ett förslag. Jag kan inte se att lagtexten hindrar vare sig en förenkling eller en utvidg- ning av ett pågående förfarande.

5 kap. 28 54

Prop. 1985/86: 1 (04

29 & Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige fär uppdra ät kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Paragrafen motsvarar 26 och |08äå byggnadslagcn. 9kap. lot i utred- ningens förslag och 5. kap. Så i det remitterade lagförslaget.

Som lagrädet har uttalat (yttrandet s.53) hör bestämmelsen närmast hemma bland förfarandereglerna. varför den har tagits in som 29%. Jag har även följt lagrådets rekommendation att delegationsregeln bör utformas med beaktande av den lydelse som ] kap. Sä fjärde stycket kommunalla— gen har. Här har alltså skett en "viss jämkning av det remitterade lagförsla- get.

Huvudregeln enligt 29ä är att det är kommunens högsta beslutande organ. kommunfullmäktige. som skall besluta om antagande av detalj- planer. Fullmäktige kan dock på visst sätt delegera sin befogenhet till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Av lagen (l979: 408) om lokala organ följer att sådant organ kan utses till byggnadsnämnd inom sitt geo- grafiska ansvarsområde. ] förhällande till nuvarande ordning innebär för— slaget den ändringen att också kommunstyrelsen skall kunna få i uppdrag att anta detaljplaner. Jag har utvecklat motiven för detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.5.2).

Som en följd av att fullmäktige genom den föreslagna z9s (är utökad frihet att organisera arbetet i kommunen — och för övrigt helt i linje med strävandena att rensa ut onödiga dctaljföreskrifter för kommunerna har flera av de nuvarande reglerna om det inomkommunala förfarandet tagits bort. Planärendens handläggning inom kommunen får tas upp till särskilt övervägande inom varje kommun. så att de kunskaper och befogenheter som finns hos olika nämnder kan tillföras planarbetet. Jag vill ge min syn på ansvarsfördelningen på följande sätt.

1 de fall fullmäktige antar planen bereds ärendet regelmässigt av kom- munstyrelsen som därvid kan se till att planförslaget tillgodoser önskemål- let om samordning med annan planering samt kravet pä hänsyn till kom- munalekonomiska förhållanden. ()m fullmäktige har delegerat antagandet till byggnadsnämnden. har fullmäktige möjligheter att se till att den in- struktion som gäller för nämnden garanterar att kommunstyrelsen kan påverka beslutet utifrån sitt ansvar för samordning och ekonomi. Vid behov kan fullmäktiges delegationsbeslut i varje särskilt fall innefatta de kompletterande villkor som katt behövas i dessa avseenden. I likhet med nägra remissinstanser anser jag därför inte att PBL behöver innehålla någon bestämmelse om att antagande av detaljplan inte får beslutas mot kommunstyrelsens bestridande.

Någon ändring i de principer som brukar tillämpas i fråga om delegation anserjag inte att 29.5 skall innebära. Det betyder att beslut att anta sädana detaljplaner — och framför allt ändringar av planer som är av rutinkarak—

5 kap. 29 s*

Prop. 1985/86: 1 625

tär eller av ringa intresse frän allmän synpunkt bör delegeras. Däremot bör fullmäktige själva anta detaljplaner för större områden. planer sotn reglerar mänga motstridiga intressen. särskilt känsliga miljöer eller som är av principiellt intresse. Fullmäktige bör också själva anta planer som medför större ekonomiska eller andra åtaganden för kommunen. om inte åtagandet redan beslutats i annat sammanhang.

Principerna för delegering bör enligt min mening också påverkas av tidsaspekten. Under en första period efter det att PBL har trätt i kraft bör fullmäktiges delegation vara ganska snäv. Antagandet av planer av rutin- karaktär kan givetvis delegeras. liksom alla detaljplaner som handläggs genom enkelt planförfarande enligt 28%. När fullmäktige har hunnit anta översiktsplan enligt 4kap. PBL inträder ett annat läge. Översiktsplanen har bl.a. till uppgift att ge riktlinjer för detaljplaneläggningen. Översikts- planen kan alltså utformas så att planen i tillräcklig grad kommer att innehålla fullmäktiges direktiv för detaljplaneläggningen. Översiktsplanen blir i sådana fall ett bra underlag för att besluta om delegation av detalj- planer inom entydiga och avgränsade områden i kommunen. En genomar- betad översiktsplan kan alltså ge möjlighet till en ökad delegation. Det kan därför vara motiverat att ta upp frågan om delegation i samband med fullmäktiges beslut om översiktsplanen och ändringar av denna.

En annan fråga som enligt min mening påverkar delegationens omfatt- ning är om det finns motsatta uppfattningar mellan staten och kommunen om httr de allmänna intressena skall beaktas i ett visst område. Översikts— planen kan t.ex. ge riktlinjer om exploatering av mark som enligt länssty- relsens uppfattning är av riksintresse från bevarandesynpunkt. Om kom— munen i ett sådant fall ändå fullföljer översiktsplanens intentioner genom att detaljplanelägga området anserjag det självklart att antagandet bör ske av fullmäktige.

På samma sätt kan under beredningen av ett detaljplaneärendc fram— komma sådana invändningar från länsstyrelsen att man kan befara ett beslut om prövning enligt [2 kap. l &. Även i sådana fall bör kommunens beslut enligt min mening fattas av fullmäktige.

Liksom i dag bör fullmäktiges beslut om delegation när som helst ktlnna återkallas.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att 295 endast reglerar befogenheten att anta plan. Det praktiska arbetet och beredningen av planärendet kan uppdras åt den nämnd som har erfarenhet av och kompetens för planar- bete. Det bör också vara möjligt att i kommunens reglementen och arbets- ordningar låta en bestämd förvaltning ha hand om detaljplanearbetet. oavsett vilket organ som antar planerna. Enligt min uppfattning har detta stora fördelar när det gäller bl. a. systematisering av underlag. kunskaps— uppbyggnad. upphandling av konsulttjänster. planprocessens rutiner och kontakter med allmänheten samt arkivvärden. Detaljplaneläggningens nära samband med prövningen av lov talar enligt min uppfattning för att

5 kap. 29 s'

Prop. 1985/86: ] 626

dessa uppgifter så långt möjligt bör hållas ihop inom stadsbyggnads- eller 5 kup. 39_3() N' stadsarkitektkontoret eller motsvarande tekniskt planeringskontor inom kommunen.

30 & Senast dagen efter det attjusteringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet. protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

|. länsstyrelsen samt rcgionplaneorgan och kommuner som berörs av planen.

2. sakägare. bostadsrättshavare. hyresgäster och boende samt sädan organisation eller förening som avses i 25% första stycket 2. om de senast under utställningstiden eller under den i 285 andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodo- sedda eller om de har besvärsrätt på grund av bestämmelsen i I?» kap. Sä andra stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem. får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som anges i 24 &. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. l7— l9éå skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser. tidpunkten för tillkännagi- vandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

Paragrafen motsvarar närmast 195 2 mom. och 2lä byggnadsstadgan. 9kap. %& i utredningens förslag och 5 kap. 23%? i det remitterade lagförsla- get. Den reglerar hur och till vilka underrättelser om kommunens beslut att anta detaljplaner skall sändas.

Jag vill genast påpeka den avvikelsen från det remitterade lagförslaget (235 tredje stycket) att föreskriften att alla handlingar i ärendet snarast möjligt efter beslutet skall sändas till länsstyrelsen har tagits bort. Före- skriften fyller nämligen inte någon funktion med hänsyn till att jag nu enligt vad som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2.5) — inte föreslår att länsstyrelsen skall utöva någon officialkontroll när det gäller den formella handläggningen av planärendet.

Första stycket

Av 2 kap. 255 tredje stycket kommunallagen (1977: 179) följer att beslut att anta en detaljplan skall tillkännages på kommunens anslagstavla. Det remitterade lagförslaget innehåller en erinran om detta. En sådan upplys- ning fär dock som lagrädet har påpekat (yttrandet s. 65) — anses onödig. varför den har fått utgå.

Det remitterade förslaget upptar vidare föreskrifter om expediering inte

Prop. 1985/86: 1 627

bara till länsstyrelsen utan även till andra myndigheter. vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda. Motivet till detta var bl.a. att ge dessa myndigheter möjlighet att överväga om planbeslutet bör prövas av länssty- relsen enligt l2 kap. Lagrådet har på anförda skäl ("yttrandet s. 65) framfört invändningar mot en så omfattande expedieringsskyldighet. Jag delar lag- rådets uppfattning att det räcker med att beslutet expedieras till länsstyrel- sen. Det är länsstyrelsen som ensam avgör om en prövning enligt 12 kap. skall företas. Liksom länsstyrelsen under samrädet har att samordna de statliga myndigheternas synpunkter bör det ankomma på länsstyrelsen att se till att de statliga myndigheter som berörs av planbeslutet får kännedom om detta så att de kan till länsstyrelsen framföra sina synpunkter på frågan om planbeslutet bör överprövas.

] punkt 2 anges att de enskilda intressenter som senast under utställ- ningstiden skriftligen lämnat synpunkter som inte har blivit tillgodosedda skall underrättas om beslut att anta en detaljplan. Syftet med detta är att intressenterna skall kunna utöva sin besvärsrätt (se 13kap. 5 å). Underät- telse bör — i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 66) — sändas även till den som vid s.k. enkelt planförfarande har inkommit med synpunkter inom den i 28.5 andra stycket angivna tidsfristen och vars synpunkter inte har tillgodosetts. 1 punkt 2 har efter det att lagrådsremissen beslutades tillagts en skyldighet att underrätta även de intressenter som har besvärs- rätt på grund av 13 kap. 5.5 andra stycket. Därmed anses det fallet att planförslaget efter utställningen eller en underrättelse enligt 5 kap. 285 andra stycket ändras till nackdel för någon som inte har kommit in med synpunkter.

Eftersom besvärstiden enligt 13 kap. % andra stycket räknas från den dag beslutet tillkännages genom anslag. bör underrättelsen expedieras helst samma dag. Om detta av praktiska skäl är ogörligt. får det ske senast dagen efter tillkännagivandet. Underrättelse om planbeslttt får liksom un- derrättelse enligt 25.5 om utställning av planförslag sändas i vanligt brev. Jag hänvisar till vad jag har anfört under 25 å.

Andra ut'/1 tredje styckena

Bestämmelserna i paragrafens andra och tredje stycke om kungörelse har omarbetas helt i enlighet med vad lagrådet förordat. Lagrädet har i denna del gjort följande uttalande (yttrandet 5.66). som jag helt ansluter mig till:

Förutsättningen för att inte behöva underrätta varje sakägare personli- gen torde få antas vara. förutom att det är fråga om ett stort antal sakägare. att det skulle innebära större kostnad och besvär att sända underrättelse till var och en än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. Denna förutsättning bör komma till klart uttryck i lagtex- ten. Lagrädet föreslår att i detta fall underrättelse till varje sakägare skall kunna ersättas med kungörelse i ortstidning. Undantag härifrån bör dock

5 kap. 30 .t

Prop. 1985/86: 1 628

gälla för ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17. 19 eller 20 å. Till dessa ägare och rättighetsinnehavare bör underrättelse enligt första stycket alltid sän- das. Kungörelsen bör föras in i ortstidningen samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla och av kungörelsen bör framgå vad beslutet avser. tidpunkten för tillkännagivandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

Jag vill endast anmärka att hänvisningen till 6kap. skall avse 17—19s's' i det nu föreliggande förslaget.

Hänvisningar till S85

315. När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft. skall detta kungöras i ortstidning. l kungörelsen skall tas in en upplysning om innehål- letil5kap.4.5. '

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen. planbeskrivningen och ge- nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

Paragrafen motsvarar närmast Z'.l & byggnadsstadgan. 9kap. 28% i utred- ningsförslaget och 5 kap. 24%? i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

Första stycket föreskriver hur det lagakraftvunna beslutet att anta plan skall kungöras av kommunen. Huvudsyftet med bestämmelsen är att mot— verka att fastighetsägare m.fl.. som är berättigade till ersättning. skall försitta den i 15 kap. 4å angivna tväårsfristen och därmed förlora sin talerätt. I kungörelsen skall kommunen därför ta in en upplysning om innehållet i 15 kap. 4ä.

Amini stycket

Andra stycket föreskriver skyldighet för kommunen att när beslutet har vunnit laga kraft expediera två kopior av planen med tillhörande handling- ar till länsstyrelsen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att se till att berörda statliga myndigheter och organ på lämpligt sätt får del av planen. Jag tänker dels på sådana som i sin verksamhet har verkställighetsupp- gifter vid plangenomförandet. t.ex. fastighetsbildnings- och fastighetsre- gistermyndigheten och dels på sådana som för sin rådgivnings— och till- synsverksamhet behöver den crfarenhetsåterföring som planerna utgör. Till den senare gruppen hör i första hand statens planverk.

Bestämmelsen hindrar givetvis inte kommunen att sända planen även till andra. Om planen innehåller bestämmelser som i stor utsträckning skall tillämpas vid tillståndsprövning hos annan myndighet. bör det ligga i kom- munens intresse att sända planen även till denna.

Planen bör på samma sätt som nu sändas i form av kopior med anteck— ning om att den har vunnit laga kraft.

5 kap. 30—31 5.5

Prop. 1985/86: 1 629

325 Bestämmelserna i 18—3lési skall tillämpas även när detaljplaner ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 23%?” första meningen byggnadsstadgan. 9 kap. 29% i utredningsförslaget och 5 kap. 265 i det remitterade lagförslaget. ] para- grafen föreskrivs att bestämmelserna i 18—31 åå skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs. Naturligtvis mäste bestämmelserna tilläm- pas med hänsyn till planärendets art.

33ä Bestämmelserna i 20—3låå skall tillämpas när omrädesbestäm- melser antas. ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar närmast 10 kap. 8? i utredningsförslaget och 4 kap. 16.5 i det remitterade lagförslaget.

F.nligt paragrafen är det normala förfarandet vid upprättande av nya eller vid ändring eller upphävande av gällande omrädesbestämmelser i stort sett identiskt med det som föreslås gälla för detaljplan. För att det tydligt skall framgå att 33% behandlar även ändring och upphävande av områdesbe- stämmelser har paragrafen fått en annan redaktionell avfattning än den som lagrådet har föreslagit.

[ nägra avseenden behöver förfarandet beträffande omrädesbestäm- melser kommenteras här. Till en början vill jag göra klart att i de fall som omrädesbestämmelser handläggs parallellt med översiktsplanen bör givet- vis samräd. utställning, handläggning inom kommunen etc. ske helt sam- ordnat. Det är emellertid av största vikt att ärendet om omrädesbestäm- melserna dä tydligt framstår som ett självständigt ärende. Detta är nödvän— digt för att skillnaderna ifråga om förfarandet. länsstyrelsens kontroll och överklagande skall framgå. Vidare ställs genom hänvisningen till 21 ;" krav på att de enskilda intressenterna informeras om de viktigaste följderna av förslaget till omrädesbestämmelser. Givetvis bör skillnaderna i rättsverk- ningar mellan översiktsplanen och omrädesbestämmelserna klargöras. Vid samtidig handläggning av planen och bestämmelserna bör utställningstiden lämpligen vara densamma. så att reaktioner på översiktsplanen kan få genomslag vid utformningen av områdesbestämmelserna.

Som framgått av min redogörelse för omrädesbestämmelsernas tillämp- ningsomräde och verkningar blir denna beslutsform mångsidig och möjlig att använda för en rad olika typer av regleringsbehov. Ibland kan det bli aktuellt att utfärda omrädesbestämmelser med stöd av ett flertal punkter i 16%. Regleringen kan därvid närma sig detaljplanens i en del avseenden. 1 andra fall äter kanske omrädesbestämmelser meddelas i något speciellt syfte och behandlar därför endast någon enstaka fråga. I det senare fallet lämnas alltsä många av bestämmelserna i 2 och 3kap. oprövade tills någon söker lov.

En del omrädesbestämmelser får anses gynnande för fastighetsägare. Hit hör t.ex. lättnader i skyldigheten att ansöka om lov och lättnader i

5 kap. 32—33 55

Prop. 1985/86: 1 630

kraven vid ombyggnad. Även andra typer av bestämmelser kan ha positiva effekter för fastighetsägarna. Det är uppenbart att det förfarande. som i dag gäller för stadsplan och som legat till grund för utredningens förslag till förfarandet vid detaljplan och markförordnande. i sådana och liknande fall är orimligt omständligt. En kraftig remisskritik i detta avseende har förts fram beträffande utredningens förslag till markförordnande. Jag är beredd att till viss del ansluta mig till den kritiken. Förfarandet när det gäller PBL:s planer med rättsverkan måste i högre grad än som nu är fallet kunna anpassas till arten och innebörden av de effekter planen får för dem som berörs. För t. ex. omrädesbestämmelser som i huvudsak innehåller sädana lättnader i skyldigheten att söka lov eller annat som är gynnande för ett stort antal sakägare. kan underrättelse till sakägarna om utställningen underlätas med stöd av 255 tredje stycket. Naturligtvis kan även andra situationer tänkas där en vägning mellan kostnader och besvär å ena sidan och ändamålet med underrättelsen å andra sidan gör det obehövligt med personliga underrättelser.

För skyddsområden kring försvarsanläggningar m.m. kan särskilda problem uppkomma med hänsyn till behovet av sekretess. Enligt 8 kap. 95 tredje stycket kan i sådana områden skyldighet att söka marklov införas genom omrädesbestämmelser. ll sådana fall kan också skyldighet införas att enligt 8 kap. 75 söka bygglov för ljusanordningar. Regleringen kan också innefatta materiella bestämmelser. t. ex. avverknings- eller skogs— planteringsförbud samt restriktioner mot schaktning. Bestämmelserna om enkelt planförfarande i 28.5 får anses uppfylla kraven på kontakt med dem som berörs. Nägon utställning behöver alltså inte ske. och samrådet behö- ver inte vara mer ingående än vad sekretessen medger.

När det gäller befogenheten att fatta beslut om antagande. ändring och upphävande av omrädesbestämmelser harjag i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.5.2) tagit upp ansvarsfördelningen inom kommunen och i spe- cialmotiveringen till 29% utvecklat frågan om delegation ytterligare. Här vill jag göra ett tillägg som speciellt avser delegation av beslut att anta omrädesbestämmelser.

Omrädesbestämmelser kan. som jag tidigare har nämnt. användas bl.a. för att i vissa fall säkerställa översiktsplanens syften. Fullmäktige har i dessa fall tagit ställning till frågornai stort genom antagandet av översikts- planen. som kan innehålla en anvisning om att omrädesbestämmelser skall antas för visst område. Det normala torde därför bli att omrädesbestäm- melser betraktas som fullföljdsbeslut som lämpligen delegeras. Vid full— mäktiges delegation kan det vara en fördel att välja samma organ som eventuellt har fått befogenhet att: anta detaljplaner inom området. Därmed torde största effektivitet uppnås i plansystemct. eftersom beslutsorganet därefter fritt kan välja lämplig regleringsform omrädesbestämmelser eller detaljplan.

Områdesbestämmelser för större områden eller där det finns motstridiga

5 kap. 33 #

Prop. 1985/86: 1 63!

uppfattningar i betydelsefulla frägor bör enligt min mening alltid antas av fullmäktige. Detsamma gäller öiii'översiktsplanens riktlinjer är mycket allmänt hällna och omrädesbestämmelserna alltsä i väsentliga delar inne— bären ingående reglering. som kanske inte framgår av översiktsplanen.

Om översiktsplanen ändras i sådant avseende att redan gällande om- rädesbestämmelser kommer att stå i strid mot planen. förutsätter jag att områdesbestämmelserna ändras eller upphävs i berört avseende. Någon bestämmelse om detta anserjag dock inte behövas.

34 &" Beslut att anta. ändra eller upphäva detaljplan eller omrädesbestäm- melser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8.5 andra stycket.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 32.5: första stycket och IO kap. 75 i utredningsförslaget samt 4 kap. l7å första stycket och 5. kap. 275 i det remitterade lagförslaget.

Beträffande de ändringar av lagtexten som har gjorts i förhållande till det remitterade förslaget hänvisar jag till vad jag har anfört i specialmotive- ringen till 4 kap. 12.5.

Innebörden av paragrafen är att detaljplan och omrädesbestämmelser gäller utan tidsgräns tills de ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft. Om förslag till ändring av detaljplan eller omrädesbe- stämmelser antas. men besvär anförs över beslutet eller länsstyrelsen förordnar om prövning enligt l2 kap. lå av förslaget till ändring. gäller således den förra planen eller de förra bestämmelserna tills frågan om de föreslagna ändringarna har slutligt avgjorts.

Jag vill här erinra om att detaljplan eller omrädesbestämmelser. som innehåller medgivande till exploateringssamverkan enligt 6kap. 25 andra stycket. upphör att gälla i denna del om inte ett exploateringsbeslut har meddelats inom den tid som har föreskrivits för detta i planen eller om- rädesbestämmelserna. Upphörandet gäller givetvis endast de bestämmel- ser som rör exploateringssamverkan. Jag tar upp denna fråga närmare i specialmotiveringen till 6 kap. 2 5.

Vidare har i lagtexten tillagts en hänvisning till 13 kap. 85 andra stycket, enligt vilket lagrum den myndighet som prövar besvär kan förordna att bl.a. detaljplan och omrädesbestämmelser i vissa delar får genomföras trots att beslutet om antagande inte har vunnit laga kraft.

35 & Omrädesbestämmelser upphör att gälla när det för området förelig- ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt 13 kap. 85 andra stycket att planen får genomföras.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. motsva- rar 4 kap. 17.5 andra stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen innebär att en detaljplan som antas för ett område med

5 kup. 33—35 #5

Prop. 1985/86: 1 632

omrädesbestämmelser utsläcker dessa inom detaljplaneomrädet. Avsikten är att alla bestämmelser som behövs då skall finnas i detaljplanen som har mer fullständiga regleringsmöjligheter. Om antagandebeslutet angrips ge— nom besvär eller statlig prövning. gäller omrädesbestämmelserna tills frä- gan om detaljplanen slutligt har avgjorts.

36 & Av 8 kap. 11. 12. 17 och läåä följer att bygglov. rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot detaljplan eller omrädes- bestämmelser. Även åtgärder som inte kräver lov och som avser byggna- der. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller omrädesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller omrädesbe— stämmelser.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt och i utredningsför- slaget men motsvarar närmast 4 kap. 185 och 5 kap. 285 i det remitterade lagförslaget.

Planernas betydelse som styrmedel för beslut enligt PBL och enligt andra lagar som har betydelse för användningen av mark och vatten har berörts mänga gånger i den allmänna motiveringen. 1 36% har tagits in bestämmelser om detta.

Första stycket

1 första stycket erinras om förbudet i 8kap. 11, 12. 17 och [Såå att meddela lov i strid mot detaljplan eller omrädesbestämmelser. 1 andra meningen föreskrivs att även andra ätgärder än sådana som kräver lov och som avser byggnader. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller omrädesbestäm— melser. Bakgrunden till dessa föreskrifter är följande.

Av 3 kap. 9ä andra stycket och 10.5 andra stycket framgår att åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov ändä skall uppfylla egen- skapskraven i 3 kap. 1—8ås i skälig utsträckning. Det förhållandet att samhället inte genom krav på lov vill säkerställa att bestämmelserna iakt- tas befriar alltså inte den byggande från att i skälig utsträckning uppfylla kraven. Liknande bestämmelser finns beträffande andra anläggningar än byggnader. tomter och allmänna platser i 3kap. 14. 16 och 18%. En grundtanke i PBL är att alla krav i bl.a. 3kap. skall kunna preciseras genom bestämmelser i detaljplan eller genom omrädesbestämmelser. Av detta följer i sin tur att. om kommunen i detaljplan eller omrädesbestäm- melser har reglerat åtgärder som inte kräver lov. den byggande är skyldig att följa denna reglering.

Första stycket andra meningen bör få stor betydelse när en reglering skall ske av tillgänglighet. säkerhet och estetisk utformning av den yttre miljön på tomter. gator. vägar och andra allmänna platser. Det kan t. ex. vara påkallat i miljömässigt eller kulturhistoriskt intressanta bebyggelse—

5 kup. 35—36 #$

Prop. 1985/86: 1 i" 6 b) w

miljöer att anta detaljplan eller omrädesbestämmelser även för sådana viktigare inslag i den offentliga miljön — markbeläggningar m.m. som är av större allmänt intresse.

Effekten av sådana bestämmelser blir i hög grad beroende av att de enskilda intressenterna och huvudmännen för de berörda områdena får kännedom om besluten och deras innebörd. Detta bör kommunen beakta i sin rådgivning.

Andra stycket

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 21.3) har jag föreslagit vissa prin— ciper som enligt min mening bör gälla i fråga om samordningen mellan PBL och andra lagar. Regeringen har beslutat om remiss till lagrådet av vissa förslag till ändringar i olika speciallagar som innebär att beslut enligt sädana lagar inte får meddelas i strid mot detaljplan eller omrädesbestäm- tnelser. Jag återkommer till regeringen med ytterligare förslag i denna del. 1 andra stycket har tagits in en erinran om den nu angivna principen.

5 kap. 36 .(5

Prop. 1985/86: 1 634

6 kap. Plangenomförande

] detta kapitel som motsvarar llkap. i utredningsförslaget — har samlats de bestämmelser som angär genomförande av detaljplaner. Kapit- let inleds med bestämmelser om vad genomförandebeskrivningen till de— taljplaner skall innehålla (l äl. Förutsättningarna för att exploateringssam- verkan skall fä ske anges i 2 5.

l 3— löåå har tagits in bestämmelser om fastighetsplanen. Några remiss- instanser anser att bestämmelserna om fastighetsplan bör ingå i plansyste- met och brytas ut till ett särskilt kapitel. Enligt min mening behöver det inte råda någon tvekan om att fastighetsplanen ingår i PBL:s plansystem. Däremot är den inte någon självständig planform utan mera ett renodlat genomförandeinstrument som kan användas för att underlätta genomfö- randet av detaljplaner. Jag anser därför att det är naturligt att bestämmel- serna om fastighetsplan återfinns i kapitlet om plangenomförande och ansluter mig således till utredningsförslaget i denna del.

[ kapitlet finns också regler om fastighetsägares skyldighet att avstå mark i vissa situationer (17—25.55). Kammarrätten i Göteborg anser att bestämmelserna om inlösen av mark bör flyttas från kapitlet om plange- nomförande 'till kapitlet om bestämmelser om ersättning till fastighetsäga- re. Jag kan i och för sig hålla med om att dessa bestämmelser är närbesläk- tade och därför skulle kunna behandlas i ett sammanhang. Principiellt menar jag emellertid att plangenomft'irandet i första hand handlar om kommunens möjligheter att få planer genomförda. t. ex. genom inlösen av mark. Bestämmelserna om ersättning till fastighetsägare däremot handlar i första hand om vilka skyddsreglcr som skall finnas för den enskilde i förhållande till kommunen. Av denna anledning anserjag att övervägande skäl talar för att bestämmelserna om kommunens rätt att lösa mark skall tas in i kapitlet om plangenomfi'irande.

Byggnadslagens regler om upplätande av allmänna platser m.m. har i något förenklat utförande tagits in i detta kapitel ("lö—30%). De gatukost- nadsregler som nyligen infördes (prop. 1980/8l: 165) återfinns med vissa förändringar också här (IH —38 the).

Sist i kapitlet har tagits in en ersättningshestämmelse (39 å). Pit förslag av lagrådet (yttrandet s. l23f) har de processuella reglerna flyttats till ett nytt kapitel om domstolsprövning m.m. (15 kap.). Pä lagrä— dets förslag har dessutom flertalet paragraferjusterats redaktionellt. Även dispositionen av 6kap. harjusterats.

Genomförandebeskrivning

] & Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling tgenomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska. tekniska. ekono- miska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

6 kup. I 5

Prop. 1985/86: 1 635

Paragrafen motsvarar närmast [6.5 första stycketc) byggnadsstadgan och Il kap. l ä i utredningsförslaget. Jag har utförligt behandlat genomfö- randebeskrivningen i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2).

Kravet på genomförandebeskrivning gäller enbart i fråga om detalj— planer. Det kan därför ifrågasättas om inte paragrafen bör tas in i 5 kap. om detaljplan. Jag anser emellertid att det blir mera överskådligt om frågor om plangenomförande så långt möjligt samlas till ett särskilt kapitel. Därför har kravet på genomförandebeskrivningtagits in i6kap. I 15. En hänvisning till denna paragraf har gjorts i 5 kap. lOå. Av 12% samma kapitel framgår att genomförandebeskrivning också skall finnas vid ändring eller upphä- vande av en detaljplan.

Vissa remissinstanser har föreslagit att innehållet i genomförandebe- skrivningen bör regleras närmare. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kommer emellertid förutsättningarna för att genomföra olika planer att vara väsentligt olika. Det är därför nödvändigt att innehållet i genomförandebeskrivningen inte regleras för mycket i detalj. Jag ansluter mig därför inte till remissinstansernas förslag i denna del.

Det finns givetvis behov att studera genomförandefrågor även utan samband med planläggning. Det kan bli aktuellt t.ex. efter det att en detaljplan har antagits. Även inom områden utan detaljplan finns behov av att närmare belysa genomförandemöjligheterna i vissa situationer. bl.a. i samband med prövning av bygglov, förhandslov eller fastighetsbildning. Det kan i enklafall gälla 1. ex. tomtutformning, markägoförhållanden. väg-. vatten- och avloppsfrågor. geotekniska förhållanden och kommunikations— frågor. Ett system med s. k. enkla utredningar och planutredningar fyller f_n. dessa behov och fungerar i stort sett väl. I likhet med utredningen anser jag att denna utredningsverksamhet inte behöver lagregleras.

Exploateringssamverkan

2 & Kommunen fär besluta att exploateringssamverkan enligt lagen (00001000) om exploateringssamverkan fär ske. om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sädana anordningar som behövs för bebyg— gelsen. Sädant beslut meddelas genom detaljplan eller omrädesbestäm- melser.

I beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploate— ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem är från den dag då beslutet att anta planen eller omrädesbestämmelserna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då del av planen eller av omrädesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 85 andra stycket. Har nägot exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden. upphör planen eller omrädesbestämmelserna att gälla såvitt avser kommunens beslut om exploateringssamverkan.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. motsva-

6 kup. 1—29'»?

Prop. 1985/86: 1 636

rar llkap. 22% i utredningsförslaget samt 3.5 första stycket och 4s' i det förslag till lag om exploateringssamverkan som förelades riksdagen i prop. 1981/82:221 men som sedermera återkallades. I det nya förslag till lag om exploateringssamverkan som jag senare denna dag kommer att lägga fram tas i stället in en hänvisning till förevarande paragrafi PBL.

F (Ersta .rrj't'kt'l

Av första stycket framgår att kommunens medgivande meddelas genom detaljplan eller områdesbestämmelser. lnnan ett sådant medgivande beslu— tas bör kommunen naturligtvis göra en allmän bedömning huruvida den avsedda exploateringen är lämpad att ombesörjas av fastighetsägarna. Det kan t.ex. gälla en bedömning av de planerade åtgärdernas svårighetsgrad men också huruvida åtgärderna bör ombesörjas av fastighetsägarna var för sig elleri samverkan. Paragrafens första stycke innehåller de grundläggan- de villkoren för att exploateringssamverkan skall få komma till stånd. Sådan samverkan fär beslutas endast om det är angeläget att i ett samman- hang ställa i ordning mark för en avsedd bebyggelse och utföra anordningar som behövs för bebyggelsen. Ett av syftena med exploateringssamverkan är att samtliga de åtgärder som behöver vidtas inom omrädet samlas och samordnas i ett företag. Kan de lika gärna genomföras på de berörda fastigheterna var för sig föreligger inte förutsättningar för exploaterings- samverkan. Kravet på ett sammanhang mellan de olika åtgärderna bör däremot inte hindra att de genomförs vid olika tidpunkter. t.ex. genom en etappindelning.

Som ytterligare villkor för exploateringssamverkan anges vidare att exploateringsätgärderna skall vara angelägna med hänsyn till bebyggel- seutvecklingen. Ändamålet med detta villkor är att avgränsa samverkans- institutets tillämpning till sädana situationer där det föreligger ett angeläget behov att få behövlig exploatering genomförd. Samtidigt är ändamälet att garantera att samhällets planer i fråga om bebyggelse inom omrädet kan förverkligas.

I och för sig innebär förslaget att exploateringssamfälligheten ges en dispositionsrätt föratt genomföra markförändringar inom samverkansom- rädet som motsvarar expropriation. Förslaget om exploateringssamverkan bygger emellertid på att de fastighetsägare som deltar i samverkan frivilligt ställer behövlig mark till förfogande. Endast när en fastighetsägare med mark som behövs för exploateringen avstår från att delta i samverkan kan ett tvängsvis ianspråktagande av mark aktualiseras. Vissa skyddsregler behöver dock uppställas i fråga om samfällighetens rätt att disponera över marken i samverkansomrädet. Jag återkommer till dessa frågor i anslut- ning till l7—20 55 i förslaget till lag om exploateringssamverkan.

6 kap. 2 5

Prop. 1985/86: 1 637

Ant/ru stycket

1 den allmänna motiveringen harjag angett de principer som bör ligga till grund för avgränsningen av samverkansomradet. Avser exploateringen en redan gällande detaljplan torde avgränsningen normalt sammanfalla med planområdets gräns. Det slutliga beslutet huruvida exploateringssamver— kan får komma till stånd och om samverkansområdcts närmare avgräns- ning fattas av fastighetsbildningsmyndigheten i exploateringsbeslutet. Där- vid är myndigheten bunden av den huvudsakliga avgränsningen som görs i områdesbestämmelserna. Någon formell bundenhet i den slutliga avgräns— ningen föreligger dock inte. Fastighetsbildningsmyndighetens ställningsta- gande kan nämligen vara beroende av andra intressen än sådana som kommunen har att beakta.

Ett samverkansområdc bör bestämmas utifrån planmässiga principer. lnom området skall det finnas ett sådant inbördes samband att det med hänsyn till naturliga förutsättningar. bebyggelsens nuvarande och framtida omfattning. behovet av gemensamma anordningar samt förhållandena i övrigt uppstår uppenbara fördelar om det planeras i ett sammanhang. Det är således det funktionella sambandet inom området som skall avgöra omfattningen. Skogsmark eller andra områden där markanvändningen inte avses att ändras och där marken inte heller behövs för den avsedda bebyggelsen. t. ex. för rekreationsändamål e. d.. skall således inte hänföras till samverkansomrädet.

] likhet med utredningen anserjag att medgivandet till exploateringssam— verkan bör tidsbegränsas. Utredningen har föreslagit en giltighetstid av tre år för medgivandet. Jag delar emellertid den av vissa remissinstanser framförda åsikten att tre är ibland kan vara en alltför kort tid. I andra stycket av förevarande paragraf har därför föreskrivits att tiden får be- stämmas till maximalt fem år. Om något beslut av fastighetsbildningsmyn- digheten om exploateringssamverkan inte har fattats under den angivna tiden. förfaller detaljplanen eller områdesbestämmelserna i den del de berör exploateringssamverkan. Det är alltså tillräckligt att beslutet fattas inom denna tid. Det behöver inte ha vunnit laga kraft. Bestämmelser av denna innebörd har tagits in i andra stycket.

Att kommunens medgivande skall lämnas i form av detaljplan eller omrädesbestämmelser innebär bl.a. att samräd och utställning enligt be- stämmelserna i 5kap. skall ske av förslaget och tillhörande handlingar. Berörda fastighetsägare kan då lämna synpunkter på förslaget och i sista hand överklaga kommunens antagandebeslut. t.ex. på den grunden att samverkan inte är nödvändig för att genomföra de avsedda åtgärderna. eller att avgränsningen av samverkansområdet är olämplig.

6 kap. 2 f

Prop. 1985/86: 1 638

Fastighetsplan

3 & I fastighetsplan kan för områden som omfattas av detaljplan medde— las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut. ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan- läggningar.

Fastighetsplan skall antas om

1. det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastig- heter.

2. detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig- hetsplan.

3. en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig.

Första stycket

Första stycket motsvarar 6kap. 3 % första stycket och 7? första stycket i lagrådsremissen.

Kravet att det skall finnas detaljplan innebär inte att ett beslut om detaljplan måste ha vunnit laga kraft. Detaljplan och fastighetsplan kan således upprättas och antas samtidigt.

Första stycket har ingen motsvarighet i utredningsförslaget. Inte heller i gällande rätt finns någon motsvarande bestämmelse. eftersom tomtindel- ningen i princip är avsedd att vara obligatorisk inom område med stads- plan. I likhet med vad som i 4 och Skap. har föreslagits beträffande översiktsplan resp. detaljplan anserjag emellertid att det bör slås fast vad som kan regleras med fastighetsplan.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3) bör fastighetsplanen inte vara begränsad till kvartersmark. Den bör alltså kunna omfatta även mark för allmän plats. dvs. gator, vägar och parker. ] sådana fall blir det dock normalt inte fråga om att läsa den blivande fastighetsindelningen utan om att reglera gemensamhetsanläggningar på sådan mark.

Andra stycket

Andra stycket reglerar när fastighetsplan skall upprättas. Utöver vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4) vill jag framhålla följande i den frågan.

Punkt] motsvarar i huvudsak 28.5 byggnadslagen och ll kap. 3.5 första stycket i utredningsförslaget. Till skillnad från gällande rätt är fastighets- planen inte obligatorisk. Det ankommer i första hand på byggnadsnämnden att bedöma om det finns behov av fastighetsplan. Det som avses är beho- vet av de rättsverkningar som jag närmare har beskrivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.2). För att genomföra en ändamålsenlig indel- ning i tomter kan det naturligtvis i vissa fall vara nödvändigt att även avsätta viss mark som samfälld för flera tomter eller att föreskriva att viss mark skall reserveras för en gemensamhetsanläggning.

PunktZ motsvarar en del av ll kap. 35 första stycket i utredningsförsla-

6 kap. 3 S*

Prop. 1985/86: 1 639

get. Någon direkt motsvarighet finns inte i dag. Det som i första hand avses med denna punkt är möjligheten att i fastighetsplanen bestämma att vissa gemensamhetsanläggningar skall inrättas. Det kan vara fråga om anlägg- ningar som i sin helhet skall förläggas inom kvartersmark. men det kan naturligtvis också vara sä att anläggningen berör mark för allmän plats.

Punkt.? motsvarar närmast 30% byggnadslagcn och llkap. 3s i utred- ningsförslaget. ] överensstämmelse med vad som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3) har denjusteringen gjorts i förhäl- lande till vad som gäller f. n. att rätten för fastighetsägare att få fastighets- plan upprättad inte är ovillkorlig. Byggnadsnämnden kan vägra att upprät- ta en fastighetsplan. om det är uppenbart onödigt. 1 enlighet med lagrådets förslag (yttrandet 5.68) har punkt 3 utformats så att rätten att fa fastighets— plan upprättad inte är begränsad till detaljplanens genomförandetid. En fastighetsägare kan alltid ansöka om att en fastighetsplan upprättas. Avslär nämnden en sådan ansökan. kan beslutet enligt 13 kap. 1.5 överklagas genom kommunalbesvär.

I lökap. 5 & har föreskrivits att tomträttshavare skall likställas med fastighetsägare. Det torde visserligen normalt inte finnas någon anledning för en tomträttshavare att kräva en fastighetsplan för att fa kvarteret indelat i tomter. Däremot är det tänkbart att en tomträttshavare kan beröras av t. ex. en gemensamhetsanläggning som förutsätts i detaljplanen.

4 & Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse—. äganderätts- och fastighetsför- hällanden som kan inverka på planens genomförande.

()m planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter. till— lämpas 3 kap. l ä' fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning. tillämpas 5 och 6 äs' anläggningslagen (1973: 1149). Skall den ge bestämmel- ser om ledningsrätt. tillämpas 65 ledningsrättslagcn (1973: 1144).

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Första stycket

Första meningen motsvarar 299; byggnadslagcn och llkap. 49" i utred- ningsförslaget. Som jag nämnde i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.43) och i specialmotiveringen till 35% skall det vara möjligt att använda fastighetsplanen även beträffande t.ex. mark för allmän plats. På grund härav avviker första meningen nägot från 29.5 byggnadslagcn.

Enligt andra meningen skall skälig hänsyn tas till gällande bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhällanden. Detta är givetvis en viktig förut- sättning för att en fastighetsplan skall bli genomförd. Bestämmelsen om hänsynstagande till bestående förhållanden som f.ö. ansluter till 5kap. 2ä fär betydelse bl.a. för de servitutsätgärdcr som kan föreskrivas i

6 kup. 3—4 35.5

Prop. 1985/86: 1 640

fastighetsplanen. eftersom man härigenom mäste söka efter de lösningar som föranleder de minsta olägenheterna. [ förhållande till 33 s byggnads- stadgan har här gjorts ett tillägg som innebär att skälig hänsyn bör tas också till befintlig bebyggelse. Detta innebär givetvis inte att fastighets- planen mäste utformas så att sådan bebyggelse alltid bevaras. Många gånger torde det emellertid vara möjligt att utforma fastighetsplaner så att befintlig bebyggelse kan bevaras utan att detaljplanens syfte motverkas.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra stycket. som saknar motsvarighet i utredningsför- slaget. stämmeri huvudsak överens med 33 ?" byggnadsstadgan. Kravet att 3 kap. 1 s fastighetsbildningslagen skall tillämpas. om markens indelning i fastigheter skall regleras eller om servitutsfrägor skall regleras, uttrycker samma krav som f.n. gäller enligt 3355 byggnadsstadgan. nämligen att en enkel och ändamålsenlig fastighetsindclning skall eftersträvas. Det finns emellertid enligt min mening ingen anledning att ha ett självständigt lämp- lighetskrav i PBL beträffande fastighetsindclningen. Dagens krav att varje blivande fastighet skall ha tillgång till nödvändig utfart följer både av 3 kap. l & fastighetsbildningslagen och 3 kap. PBL. Därför har någon bestämmel— se om detta inte tagits in här.

Tredje stycket

Med samma lagtekniska lösning som föreslagits beträffande kopplingen till fastighetsbildningslagen föreskrivs att 5 och 6 5.5 anläggningslagen samt — på förslag av lagrådet 65 ledningsrättslagen skall tillämpas på planen. om en gemensamhetsanläggning resp. en ledning skall inrättas. Motiven till detta har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.2).

Någon prövning av det s.k. opinionsvillkoret i 7.5 anläggningslagen behöver inte göras när fastighetsplanen upprättas. Även motiven till detta harjag redovisat i den allmänna motiveringen.

Det är naturligtvis nödvändigt. att det tydligt framgår av fastighetsplanen att villkoren i denna paragraf har prövats. Detta kommer enligt min mening att avsevärt förbättra den planpolitiska behandlingen av gemensamhetsan- läggningarjämfört med vad förhållandena är i dag.

S & Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets— planen.

Paragrafens första mening innehåller det i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3) behandlade kravet på överensstämmelse mellan fastighets- planen och detaljplanen. Fastighetsplanen får inte upprättas så att den strider mot detaljplanen. Mindre avvikelse som är förenlig med syftet med detaljplanen får dock göras enligt andra meningen. Någon motsvarande

6 kup. 4—5 (*s*

Prop. l985/86: 1 641

formell möjlighet enligt gällande rätt att upprätta en tomtindelning som avviker från en stadsplan finns inte. I praxis har ändä vissa avsteg tillåtits, om syftet med stadsplanen inte har motverkats.

För att undvika tveksamhet om detaljplanens innehåll. när fastighets- plan upprättas med sådan mindre avvikelse. har i enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen införts en bestämmelse som innebär att detalj- planen i dessa fall skall anses ha den utformning som framgår av fastighets- planen. l£n erinran om detta har tagits in i Skap. l3å andra stycket.

Upplysning om avvikelsen ges genom att ett exemplar av fastighets- planen alltid sänds till de myndigheter som tidigare har fått detaljplanen. Av fastighetsplanens beskrivning bör alltid framgå i vilka avseenden som detaljplanen ändras.

En fastighetsplan som avviker från en detaljplan påverkar denna endast i fråga om förhållanden som kan regleras i fastighetsplanen. Normalt berörs enbart områdesgränser. Byggnadsreglerande bestämmelser påverkas såle- des inte av fastighetsplanen.

6 9" I den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges

[. områdets indelning i fastigheter.

2. vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas. ändras eller upphävas.

3. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar.

4. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

Paragrafen. som överensstämmer med lagrådets förslag. motsvarar 8.5 andra stycket i det remitterade lagförslaget och delvis 345 lmom. första stycket byggnadsstadgan. l utredningsförslaget återfinns motsvarande be- stämmelse i ll kap. 7s.

[ paragrafen föreskrivs vad som skall anges i en fastighetsplan. Pun/tr I motsvarar det som i dag normalt regleras genom tomtindelning. 1 den mån fastighetsplanen syftar till att läsa den framtida fastighetsindclningen ligger det i sakens natur att även den befintliga fastighetsindelningen mäste framgå av planen. Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte. Bestämmelsen medger att kvartersmark kan delas in i såväl tomter som samfälligheter. Det finns inte heller något hinder att föreslå särskilda fastigheter som skall upplåtas för gcmensamhetsanläggningar.

lpunkt .? anges sädana rättigheter vanligtvis servitut eller ledningsrät- ter — som har betydelse för plangenomförandet.

Punkter/m 3 och 4 stämmer i sak överens med 245 andra stycket l—3 anläggningslagen. Den redovisning som skall göras enligt de nu föreslagna punkterna medför inte att fastighetsbildningsmyndigheten är helt bunden till vad som anges i fastighetsplanen. Om det vid förrättningen t. ex. visar sig att ller fastigheter bör anslutas till en anläggning än vad som anges i 2! Riksdagen 1985/86. I sam/. Nr]

() kup. 5—6 5.5

Prop. 1985/86: 1 643

fastighetsplanen. ankommer det på förrättningsmannen att göra en själv- ständig prövning enligt anläggningslagen beträffande dessa fastigheter. Jag kommer senare att föreslå att as anläggningslagen anpassas till PBL:s plansystem.

7 & lfastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förut- sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. ss andra stycket.

Efter påpekande från några remissinstanser har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse med innebörden att i fastighetsplanen kan före- skrivas att den i vissa fall inte blir gällande förrän detaljplanen har vunnit laga kraft eller på grund av förordnande enligt l3 kap. 85 andra stycket får genomföras utan hinder av att planbeslutet har överklagats. Om t.ex. en detaljplan enligt planbeskrivningen bygger på den förutsättningen att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd. är det naturligtvis inte lämp- ligt att fastighetsplanen vinner laga kraft. om beslutet att anta detaljplanen undanröjs. t. ex. efter besvär. Paragrafen motsvarar i huvudsak 79" andra stycket i det remitterade lagförslaget.

En bestämmelse med motsvarande syfte för detaljplanernas del har tagits in i 5 kap. 85 3.

Enligt llå detta kapitel upphävs fastighetsplanen i vissa fall automa- tiskt. om en detaljplan ändras eller upphävs.

8 & Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar.

Paragrafen motsvarar delvis 345 1 mom. första stycket byggnadsstadgan och ll kap. 7.5 i utredningsförslaget. som i allt väsentligt har godtagits av remissinstanserna. I det remitterade lagförslaget återfinns bestämmelsen i att första stycket.

Enligt paragrafen består fastighetsplanen av både kana och bestämmel- ser eller endera av dessa handlingar. Paragrafen har samma innehåll som motsvarande bestämmelse i 5 kap. 95 första stycket om detaljplan. Det är en nyhet i förhållande till gällande rätt att en särskild handling med bestäm- melser kan upprättas. Detta är enligt min mening praktiskt. F.n. måste dessa bestämmelser tas in på tomtindelningskartan.

Kartan bör upprättas på ett sätt som anpassas till ändamålet. l vissa fall. t. ex. när den framtida fastighetsindelningen skall anges. måste höga krav ställas på kartans kvalitet. I andra fall. t. ex. beträffande gemensamhetsan- läggningar. bör kartan kunna göras enklare. Därvid kan ofta material från den allmänna kartläggningen och befintliga flygbilder användas som under- lag. De krav som bör ställas på kartan regleras av mätningskungörelsen (l974: 339) och de föreskrifter som utfärdas med stöd av denna.

() kup. 6—8 5.5

Prop. 1985/86: 1 , ' 643

Förslag till fastighetsplan behöver alltså normalt redovisas på karta. I den nu föreslagna paragrafen ställs dock inget absolut krav på karta. l vissa fall kan det nämligen tänkas att kartan kan tmdvaras. t.ex. när ett visst servitut skall upphävas eller när vissa gernensamhetsanläggningar skall inrättas. Planen kan då bestå enbart av en handling med bestämmelser.

9 & Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 12 å.

Enligt 9.3; i det remitterade lagförslaget skall till fastighetsplanen fogas dels enligt första stycket en planbeskrivning med angivet innehåll och dels enligt andra stycket en fastighetsförteckning med vissa bestämda upp- gifter. På skäl motsvarande dem som anförts under 4 kap. 10 och lls'å anser lagrådet (yttrandet s.7(.l) att i nu förevarande paragraf endast bör utsägas att till fastighetsplanen, varmed här avses planen i dess slutgiltiga skick. skall fogas en planbeskrivning. Häijämte bör hänvisning ske till det lagrum i förfarandeavsnittet där det närmare föreskrivs vad som skall redovisas i planbeskrivningen.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Vad som skall redovisas i planbeskrivningen framgår av 12.5 andra stycket. Med det innehåll som l2å föreslås få behöverfastighetsförteckningen inte uttryckli- gen nämnas i 6 kap. Enligt 12.5 första stycket första punkten skall nämligen fastighetsplan upprättas i samma ordning som gäller för detaljplanen. Här- av följer bl.a. att en fastighetsförteckning med innehåll som anges i 5 kap. Nå skall. om det inte är uppenbart onödigt. upprättas när förslag görs till fastighetsplan.

10 & Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom fastig- hetsplanen beaktas.

Första stycket

Paragrafens första stycke motsvarar llkap. llå i utredningsförslaget. Motiven till paragrafen har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt l().4.3).

De föreslagna bestämmelserna. som nästan ordagrant stämmer överens med 5 kap. ll &, innebäri praktiken att det till stor del ligger i fastighetsäga- rens hand att avgöra om fastighetsplanen under detaljplanens genomföran- detid skall få ändras eller upphävas. Lantmäteriverket har föreslagit att villkoren för ändring av en fastighetsplan bör vara desamma som gäller enligt fastighetsbildningslagen för ändring av fastighetsgränser inom kvar-

6 kap. 8—[() #5

Prop. 1985/86: [ 644

ter som saknar fastighetsplan. Jag delar inte denna uppfattning. En sadan ordning skulle innebära att man från fall till fall måste pröva villkoren för fastighetsreglering. t. ex. båtnadsvillkoret i 5 kap. 45 fastighetsbildningsla- gen, och att ändringarna aldrig får göras vidare än som anges i Skap. Så samma lag. Enligt min mening skttlle detta innebära att fastighetsplanen inte får tillräcklig stadga under detaljplanens genomförandetid. Samtidigt skulle det innebära onödiga begränsningar i möjligheterna att ändra fas- tighetsplanen. om man väl har konstaterat att det finns synnerliga skäl för att ändra den.

Andra styr/(et

Andra stycket har ingen motsvarighet i utredningsförslaget. Enligt min mening är det emellertid nödvändigt att ange även de förutsättningar som skall gälla för att få ändra eller upphäva en fastighetsplan efter genomfö- randetidens slut.

Andra stycket har utformats på samma sätt som lagrådet har föreslagit beträffande motsvarande paragrafi 5 kap. om detaljplan (5 kap. ll ä). Jäm- fört med de restriktiva regler som i dag gäller för ändring av en tomtindel- ning innebär de nu föreslagna bestämmelserna utökade möjligheter att efter en detaljplans genomförandetid ändra eller upphäva fastighetsplanen.

Med de begränsningar som följer av att fastighetsplanen inte får strida mot detaljplanen kommer det alltså att bli lättare att ändra eller upphäva en fastighetsplan efter detaljplanens genomförandetid än före. En annan för- ändring som inträffar när genomförandetiden gått ut är att förutsättningar— na för prövning av gemensamhetsanläggningar ändras. Efter genomföran— detidens slut skall nämligen — enligt vad jag har föreslagit i lagrädsremis- sen den 25 april 1985 med förslag till följdändringar i anläggningslagenprövningen göras enligt bestämmelserna i anläggningslagen. Jag har berört denna fråga i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.43). Efter genomfö- randetiden bör kommunen få möjlighet att lösa kvartersmark. vilket jag äterkommer till i specialmotiveringen till 24%. I övrigt kommer fastighets- planens rättsverkningar beträffande fastighetsbildningsätgärder inte att förändras när detaljplanens genomförandetid tar slut.

ll & (')m detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot detaljplanen. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Motsvarigheten i utred- ningsförslaget finns i I] kap. ll & och i det remitterade lagförslaget i 6kap. lZ %.

Med hänsyn till fastighetsplanens beroende av detaljplanen är det nöd- vändigt att fastighetsplanen upphör att gälla när detaljplanen pä visst sätt ändras eller upphävs. Paragrafen avhandlar dessa situationer. Som exem-

6 kap. 10—11 ts"

Prop. l985/86:l . . .! 645

',qst'. , . .

pcl på fall då lastighetsplanen upphör att gälla kan nämnas den situationen att detaljplanen har ändrats och den gällande fastighetsplanen utgör hinder att genomföra detaljplanen. Kvartersmarksindelningen — som inte regleras i detaljplanen kan t. ex. hindra ett utnyttjande av den nya detaljplanen. l likhet med utredningen anser jag det lämpligt att fastighetsplanens upphörande sker automatiskt. Det är enligt min mening tillräckligt med föreskrifterna i 5 kap. rss första stycket att det i beslutet att ändra detalj- planen skall redovisas i vilka delar fastighetsplanen upphör att gälla.

12 & Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj- planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen behöver dock samräd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem.

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighets— planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. (')m planförslaget avviker från detaljplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

Paragrafen motsvarar 34% byggnadsstadgan samt llkap. 7—10555 i ut- redningsförslaget.

Första stycket

Första stycket motsvarar ()å andra stycket och Hä i det remitterade lagförslaget. I anslutning till 13% anför lagrådet bl.a. följande (yttran- dets.7l):

Enligt lagrådets uppfattning vinner reglerna i överskådlighet om först i en paragraf. lls'. lagrådets förslag. ges regler om upprättande av fastig- hetsplan och därefter i nästa paragraf regler om vem som antar fastighets— plan. Huvudregeln för upprättande av fastighetsplan kan som tidigare angetts enklast uttryckas sä att fastighetsplan skall upprättats i samma ordning som gäller för detaljplan. Denna regel kommer att tillämpas både dä fastighetsplanen upprättas samtidigt som detaljplanen eller när dcn upprättas för sig vid en senare tidpunkt. För sistnämnda situation kan också i överensstämmelse med remitterade förslaget - vissa undantag göras beträffande samräd och underrättelse.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag. I enlighet härmed har i första stycket första meningen av förevarande paragraf föreskrivits att fastighets- plan skall upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Det innebär att detaljplanens förfaranderegler i Skap. ltt—32% — utom 29.6 som gäller antagande blir tillämpliga. Härav följer att fastighetsplan inte behöver grundas på ett program och att grundkarta eller. som redan nämnts. fas— tighetsförteckning inte alltid behöver finnas. Dessa handlingar ärju enligt 5 kap. IS och l9åå ej obligatoriska. Däremot skall samräd — med nyss antytt undantag — utställning. kungörande och tillkännagivande av beslut

6 kap. II—IZ N'

Prop. 1985/86: 1 646

ske i samma ordning som gäller för detaljplan. Till undanröjande av miss- förstånd skall framhållas att av hänvisningen till detaljplanens regler om utställning inte följer att genomförandebeskrivning skall upprättas. Detta framgår indirekt av 9.5. Naturligtvis kan också för fastighetsplan reglerna om enkelt planförfarande tillämpas. om de i 5kap. 28å angivna förutsätt- ningarna är uppfyllda.

Samtidig handläggning av detaljplan och fastighetsplan kan behöva till— gripas t.ex. när man låter en del av en genomförandebeskrivning utmynna i en fastighetsplan. [ förhållande till gällande rätt innebär detta en föränd— ring. eftersom det nu gäller olika förfaranderegler för stadsplan och tomtin— delning även om de upprättas samtidigt.

De förfaranderegler som skall gälla när en fastighetsplan inte upprättas gemensamt med detaljplanen. är något förenklade i förhållande till förfa- randet som gäller för detaljplan. och de motsvarar i huvudsak 345 bygg- nadsstadgan samt ll kap. 9 och 10% utredningsförslaget. Genom att 5 kap. l9å som nyss nämnts skall tillämpas ställs vidare krav på att en fastighetsförteckning skall fogas till fastighetsplanen om det inte är uppen- bart onödigt. Någon sådan bestämmelse finns inte i utredningsförslaget. Enligt min mening är det emellertid av stort värde att det finns en aktuell fastighetsförteckning. bl.a. för att den underrättelseskyldighet som förfa- randereglerna kräver skall kunna fullgöras. Om detaljplanen och fastig- hetsplanen upprättas samtidigt. kommer naturligtvis fastighetsförteckning- en att vara gemensam. Om fastighetsplanen upprättas vid en senare tid- punkt. kan detaljplanens fastighetsförteckning användas under förutsätt- ning att den fortfarande är aktuell.

På samma sätt som i utredningsförslaget har föreskrivits att samräd inte behöver ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Detta undantag av styrks av några länsstyrelser. Jag är medveten om att det naturligtvis inte kan uteslutas att det i vissa fall kan finnas ett behov av samräd med länsstyrelsen när fastighetsplanen upprättas. I sådana fall kan man dock enligt min mening utgå från att samråd också sker. [ flertalet fall kommer emellertid fastighetsplanen till för att fullfölja redan beslutade detaljplaner där samråd med länsstyrelsen har skett. Jag vill därför inte föreslä någon obligatorisk skyldighet att samråda med länsstyrelsen.

l förhållande till 34% byggnadsstadgan är dock samrädsskyldigheten på grund av att 5 kap. 20.5 blir tillämplig på ett sätt vidare genom att samräd skall ske med fastighetsbildningsmyndigheten. Dessutom skall sakägare. myndigheter. sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget beredas tillfälle till samräd. Genom att 5 kap. 21 & skall tillämpas. måste en samrädsredogörelse upprättas. Någon motsvarande bestämmelse finns inte f.n. och inte heller i utredningsförslaget. Det finns dock inte någon anledning att anlägga ett annat synsätt på fastighetsplanen änjag har redovisat beträffande detaljplanen. Samrådet skall således doku- menteras i en samrädsredogörelse.

() kap. 1255

Prop. 1985/86: 1 ._ . 647

Vidare skall utställningen i enlighet med 5kap. 24.5 kungöras i ortstid- ning. vilket inte är nödvändigt f.n. Bestämmelserna i 5kap. 245 att plan— förslaget skall överlämnas till länsstyrelsen och angränsande kommuner skall dock inte gälla i fråga om fastighetsplaner.

Att 5 kap. 27% skall tillämpas innebär att synpunkter som framförs under utställningstiden skall behandlas på samma sätt som föreskrivits angående detaljplanen. Detta är en förändring i förhållande till nuvarande bestäm- melser. eftersom det f.n. inte är nödvändigt att redovisa förslag med anledning av synpunkterna i ett särskilt utlåtande och sända det till vissa angivna sakägare.

Även 5kap. 305 innebär vissa förändringar i förhållande till vad som gäller f.n.. främst beroende på förslaget att fastighetsplanen skall bli gällande utan fastställelse av länsstyrelsen.

Även hänvisningen till Skap. 31.5 innebär vissa förändringar. Bortsett från sådana förändringar som föranleds av att fastighetsplanerna inte längre skall fastställas av länsstyrelsen. innebär det den förändringen att det bör ankomma på länsstyrelsen att förse de statliga fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheterna med antagna fastighetsplaner. De kommunala fastighetsregistermyndigheterna fär förutsättas bli informera- de genom kommunens försorg.

Om fastighetsplanen rör frågor som har begränsad betydelse och saknar intresse för allmänheten. får planen som jag nyss nämnde på grund av hänvisningen till 5kap. 28.3 handläggas enligt bestämmelserna om enkelt planförfarande. Jag hänvisar i denna fråga till vad jag har anfört i special- motiveringen till 5 kap. 2? s".

lantmäteriverket anser att det när fastighetsplanen upprättas efter anta— gandet av detaljplanen bör vara tillräckligt att tillämpa förfarandereglerna i utredningsförslaget för enkel detaljplaneändring. Enligt min mening tillgo- doses detta önskemäl i tillräcklig utsträckning genom den nu föreslagna hänvisningen till 5kap. 28.5. Man kan nämligen inte utesluta möjligheten att en fastighetsplan i de avsedda fallen kan ha intresse för allmänheten och därför bör handläggas enligt bestämmelserna i 5 kap. l8—27 55.

Andra stycket

Andra stycket stämmer i sak överens med vad som gäller f. n. Utöver vadjag har anfört i anslutning till 9.5 vill jag framhälla följande. Förutom skälen till den utformning av planen som har valts bör beskriv- ningen ocksä innehålla uppgifter om de fastigheter som enligt planen skall bildas med bl. a. dessas ungefärliga arealer. Sädana uppgifter kan nämligen vara av betydelse när det gäller tolkningen av fastighetsplanen. Bl.a. när fastighetsplan skall utgöra grund för inlösen eller ligga till grund för fortsat- ta projekteringsätgärder är det ofta nödvändigt att ange koordinater för gränspunkterna. Även samfälligheter bör redovisas i beskrivningen.

Har sammanträden hällits med sakägare vid upprättandet av fastighets-

6 kap. 12 s'

Prop. 1985/86: 1 648

planen. är det lämpligt att protokoll från sammanträdena biläggs beskriv- ningen. Vidare är det naturligtvis väsentligt att också den utredning som ligger till grund för bedömningen av bätnads- och väsentlighetsvillkoren beträffande ev. gemensamhetsanläggningar redovisas.

l beskrivningen kan också lämpligen anges vilka delar av detaljplanen som har betydelse för fastighetsplanen. Härigenom underlättas bedöm- ningen av i vilken utsträckning fastighetsplanen enligt 11.5 detta kapitel kan komma att påverkas av eventuella framtida ändringar av planen.

Om fastighetsplanen avviker från detaljplanen framgår det av sista me— ningen i andra stycket att avvikelsen och skälen till denna skall särskilt redovisas. Därvid bör redovisning ske också av de ändringar av detalj- planen som avvikelsen på grund av 5 5 detta kapitel kan föranleda.

13 _5 Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller. om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn- den. av den som antar detaljplanen.

Paragrafen motsvarar 65 och 135 första stycket i det remitterade lagför- slaget.

Paragrafen motsvarar 33.5 byggnadslagcn och 11 kap. 8.5 i utredningsför- slaget. I sak skiljer den sig från gällande rätt enbart därigenom att fastig- hetsplanen inte behöver fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande.

Enligt 13.5 skall som huvudregel gälla att byggnadsnämnden antar fas- tighetsplaner. Om planen upprättas gemensamt med detaljplanen och den- na inte skall antas av nämnden, skall emellertid fastighetsplanen antas av den som antar detaljplanen. [ specialmotiveringen till 125 harjag redogjort för de förfaranderegler som gäller när fastighetsplanen upprättas.

14 .5' Bestämmelserna i 3—9, |2 och [35.5 tillämpas även när fastighets— planen ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 11 och 14 5.5 i det remitterade lagförslaget och har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Den motsvarar närmast 11 kap. 125 i utredningsförslaget samt 335 byggnadslagen och 34.5 4mom. bygg- nadsstadgan.

Paragrafen innebär att det — utöver de villkor som anges i 105 skall gälla samma villkor för ändring eller upphävande av fastighetsplaner som vid upprättande av en ny plan.

15 5 Beslut att anta. ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8.5 andra stycket.

I paragrafen anges i likhet med 5 kap. 34.5 angående detaljplan och omrädesbestämmelser — när beslut att anta. ändra eller upphäva en fas- tighetsplan blir gällande. ] detta sammanhang villjag erinra om 7 5. som ger

6 kap. IZ— 15 5.5

Prop. 1985/86: 1 , . 649

kommunen möjlighet att bestämma att fastighetsplanen i vissa fall inte blir gällande förrän beslutet att anta en viss detaljplan-har vunnit laga kraft. Motiven till denna utformning framgär av specialmotiveringen till 5 kap. 34.5.

16 5 Av 8 kap. 11.5 följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt fär beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 5 kap. 365. Nägon motsvarighet finns inte i utredningsförslaget.

Avstående av mark m. m.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5) har jag föreslagit att bestäm- melserna om avstående av mark m.m. i stort skall stämma överens med vad som f. n. gäller om kommunens möjligheter att lösa mark inom stads- plan.

1 utredningens förslag till 11 kap. 14.5 har föreslagits en möjlighet för kommunen att få nyttjanderätt till mark som skall användas för en trafikan- läggning eller en allmän ledning. Bestämmelsen avsågs motsvara 41115 byggnadslagcn. I likhet med länsstyrelsen i Stockholms län anserjag att en sädan bestämmelse inte längre är nödvändig. Numera torde dylika upplå- telser kunna i tillräcklig utsträckning åstadkommas med stöd av t.ex. expropriationslagen. fastighetsbildningslagen. ledningsrättslagcn och an- läggningslagen. Jag föreslår därför inte någon motsvarighet till 41 a.5 bygg- nadslagcn vad avser kommunens rätt att få servitut eller nyttjanderätt till viss mark.

17 & Kommunen fär lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända- mäl inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt. fär rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i 14 kap.

Paragrafen. som handlar om kommunens rätt att lösa mark för gator m. m.. motsvarar i huvudsak 41 .5 byggnadslagen och stämmer i sak över- ens med vad som gäller f. n. ] utredningsförslaget finns motsvarigheten till 17.5 i llkap. 135.

Enligt dagens lagstiftning förekommer gator endast inom områden med stadsplan. ] byggnadsplaneomräden förekommer endast vägar. Huvud-

6 kup. 15—17 5.5

Prop. 1985/86: 1 ' 650

mannaskapet. dvs. ansvaret för anläggande och drift. ligger för gatorna på kommunen och för vägarna pä fastighetsägarna inom byggnadsplaneomrä- det. Huvudmannaskapet blir alltså beroende av vilken planform som an- vänts. stadsplan eller byggnadsplan. Jag bortser här från sådana gator och vägar som utgör allmän väg och för vilka staten är väghållare. I kommu— nens och fastighetsägarnas huvudmannaskap ingår även ansvaret för andra allmänna platser än gator resp. vägar.

Det är av flera skäl angeläget att begreppen gata och väg kan användas även i PBL. Vad som skall vara gata resp. väg faller emellertid inte ut lika naturligt i PBL som i dagens system på grund av att PBL endast har en planform för detaljerad planläggning. nämligen detaljplanen. I specialmoti- veringen till 5 kap. 35 har jag föreslagit den lösningen på frågan att begrep- pct gata i PBL skall användas endast i sådana fall då kommunen primärt är huvudman. Av detta följer att begreppet väg skall användas endast i sådana fall då kommunen enligt Skap. 45 i en detaljplan har bestämt att någon annan än kommunen skall ha huvudmannaskapet. Sedan är det en annan sak att staten enligt bestämmelserna i väglagen kan vara väghållare för såväl gator som vägar. dvs. säväl när kommunen primärt är huvudman som när fastighetsägarna är det.

Som jag nämnde tidigare ingår i huvudmannaskapet också ansvaret för andra allmänna platser. För att det tillräckligt tydligt skall framgå vem som har detta ansvar har lagtexten i bl. a. 6kap. utformats så att det för varje särskilt fall framgår vem som är huvudman.

I 175 talas sålunda om allmänna platser för vilka kommunen är huvud- man. Detta innebär t.ex. -— på grund av vad jag nyss har anfört — att kommunen har rätt att lösa även sädan gatumark för vilken staten är väghållare.

I paragrafens sista stycke finns en erinran om att bestämmelser som reglerar bl.a. kommunens skyldighet att lösa mark finns i l4kap.

18 5 Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. är den som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats. skyldig att utan ersättning upplåta marken. om den behövs för att kvartersmark som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamäl.

Förevarande paragraf motsvarar 195 i det remitterade lagförslaget samt 1125 byggnadslagcn och llkap. 11.55 i utredningsförslaget. Paragrafen har betydelse för sådana fall då det dröjer viss tid innan vägen har ställts i ordning och upplåtits för begagnande.

I förhållande till 1 125 byggnadslagcn har endast den sakliga förändring— en gjorts att behovet av utfart kan tillgodoses utan att det behöver vara kopplat till att nybyggnad sker. Det räcker således att fastighetsbildning har skett. vilket kan vara en fördel när t.ex. transportbehov föreligger redan innan det är aktuellt att bebygga fastigheten.

() kap. 17—18 5.5

Prop. 1985/86: 1 g. 651

19 5 På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark. som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detalj- plan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader. utan ersättning skall avstås till kommunen. På ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordna att mark som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. titan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandet av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft.

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den tnark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

Paragrafen — som jag har kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5. 1) — motsvarar 205 i det remitterade lagförslaget samt i huvudsak 70 och 11355 byggnadslagcn och 11 kap. 165 i utredningsförsla- get. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 74). Sådana förordnanden som avses i dessa paragrafer meddelas i dag av regeringen resp. länsstyrelsen.

Betydelsen av förevarande paragraf och dess motsvarighet i dag har väsentligt minskat sedan nya gatukostnadsregler infördes 1982. Dessa regler ger nämligen kommunen möjligheter att i de flesta fall ta ut kostna- derna för bl.a. lösen av mark som skall användas för allmän plats.

Den praktiska innebörden av förordnanden enligt 195. när annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. torde på samma sätt som f.n. — normalt bli att upplåtelse säkerställs enligt den lag som tillämpas för markens ianspråktagande. t.ex. anläggningslagen. Förordnandet får där- vid betydelse i första hand när ersättning för utrymme enligt anläggningsla- gen skall bestämmas.

Försm stycket i den nu föreslagna paragrafen innebär att förordnanden om överlåtelse eller upplåtelse av mark i de nu avsedda fallen skall beslu- tas av länsstyrelsen. Ansökan om förordnandet skall göras av kommunen även om genomförandet ankommer på de enskilda fastighetsägarna.

Bestämmelserna i första stycket har utformats så att en uppdelning görs som motsvarar den uppdelning som finns mellan 70 och 113 55 byggnadsla- gen. På förslag av lagrådet (yttrandets. 74) har som förutsättning för att mark skall få tas i anspråk föreskrivits i enlighet med vad som f.n. gäller — att marken behövs "för områdets ändamålsenliga användning".

Bestämmelserna i 70 och 113 55 är tillämpliga när stadsplan resp. bygg- nadsplan läggs över område i en ägares hand. Det är därmed inte nödvän- digt att all mark inom planen är i en ägares hand. Av förarbetena till bestämmelserna (prop. 1947: 131 s. 248) framgår att området dock skall ha en sådan omfattning att det blir möjligt för markägaren att "sälja ett flertal

() kap. 19 t'

Prop. 1985/86: 1 652

tomter". Området behöver inte utgöra en självständig fastighet. Det kan bestå av en eller flera fastigheter men kan också utgöras av delar av fastigheter. Uttrycket "i en ägares hand" inkluderar också det fallet att llera personer äger ideella andelar i ett visst område.

Enligt min mening kan de nu berörda bestämmelserna som har vållat problem i den praktiska tillämpningen -- titan olägenhet undvaras. Det bör vara tillräckligt att pä samma sätt som i dag föreskriva att förordnande enligt 195 får meddelas endast om det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markägaren kan väntas få av planen och till övriga omständighe- ter. Utan att någon ändring i sak är avsedd har därför något krav på att detaljplan läggs över område i en ägares hand inte tagits in i 195 första stycket.

Skyldighet för markägaren enligt 70 och 113 55 byggnadslagen att avstå eller upplåta mark föreligger endast i den mån det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas fa av planens genomförande och övriga omständigheter. Detta krav på nytta har i sak oförändrat tagits in i andra styr/tet. Somjag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.1) skall emellertid fastighetsägarens nytta av planen vägas mot värdet av den mark han avstår eller upplåter. inklusive byggnader m.m. som kan finnas på marken. Detta är en förändring i förhållande till vad som gäller f.n. Enligt 71 5 andra stycket byggnadslagcn skall nämligen kommunen betala ersättning för byggnader m.m. som finns på den mark fastighetsägaren avstår. Skyldigheten enligt 1135 byggnadslagcn att upplåta mark avser endast obebyggd mark. Någon ersättning för byggnader m.m. kommer alltså inte i fråga enligt den ordning jag nu föreslår. Detta kan i vissa fall medföra att storleken av det område markägaren skall avstå blir mindre än den skulle ha blivit med dagens regler.

l lagrådsremissen föreslogjag att detaljplanen skall innehålla en bestäm- melse om att bygglov till åtgärder som medges i planen i princip inte får lämnas förrän länsstyrelsens beslut om förordnande vinner laga kraft. Med den lösning somjag nu har föreslagit. dvs. att planen inte skall antas förrän beslutet om förordnande har vunnit laga kraft. är en sådan bestämmelse inte längre nödvändig. Förslag till förordnande enligt 195 bör lämpligen upprättas tillsammans med planen och redovisas i genomförandebeskriv- ningen.

l paragrafens tredje stycke föreskrivs i likhet med vad som gäller f. n. att den berörda marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål. Det bör i detta sammanhang observeras att äganderättsövergångcn anses ske vid den tidpunkt då beslutet om förord- nande vinner laga kraft (jfr Bexelius. Src upplagan, s. 250).

Att ägaren till mark kan anföra besvär över förordnanden enligt denna paragraf framgår av 13 kap. 4.5 andra stycket 4.

6 kap. [95

Prop. 1985/86: ] --! 653

20 5 När fraga har väckts om tillämpning av 195. skall byggnadsnämn- den genast anmäla detta till tnskrtyntngsmvndtgheten för anteckning i fastighetsboken. Overlätelse av mark. som sker efter det att sådan anmä- Ian har inkommit. inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 195 andra stycket.

Skall detaljplanen ändras. får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 195 byts ut mot annan mark. om det är lämpligt och kan ske titan olägenhet för ägaren.

Paragrafen motsvarar 21 5 i det remitterade lagförslaget. Första mycket motsvarar 705 andra stycket och 1135 andra stycket byggnadslagcn och stämmer i sak överens med vad som gäller f.n. ] utredningsförslaget finns motsvarande bestämmelseri 11 kap. 165.

Andra stycket motsvarar 705 tredje stycket och 1135 tredje stycket byggnadslagcn. På förslag av Halmstads kommun har emellertid kravet på synnerliga skäl för att ett förordnande enligt 195 skall få ändras tagits bort. Detta innebär en förändring i förhållande till i dag och till utredningsförsla- get. Ändringen syftar givetvis till att göra det enklare att vid en planändring ändra också meddelade förordnanden. Det är enligt min mening fullt till- räckligt att det finns föreskrifter att ändringen får göras endast om det kan ske utan olägenhet för ägaren. Vid denna bedömning bör man givetvis beakta den eventuella nytta ägaren kan ha av planändringen. Det bör observeras att uttrycket "byts ut mot" får något annorlunda innebörd beroende på om förordnandet avser överlåtelse av marken eller enbart upplåtelse. 1 det förra fallet har redan äganderätten övergått. och det blir då fråga om att byta ut själva marken. ()m förordnandet avser upplåtelse av mark blir det snarare fråga om ehjämkning av det tidigare förordnandet. Någon förändring i sak i dessa avseenden är således inte avsedd i förhäl- lande till vad som gäller f.n. enligt 70 resp. 1135 byggnadslagen.

l likhet med vad som har föreslagits i 195 skall det ankomma på kom- munen att ansöka om ändring av förordnandet. även om genomförandet ankommer på de enskilda fastighetsägarna.

21 5 Den som har avstått mark enligt 195 skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske. är han skyldig att ersätta skada som ttppkommer för den som marken har avståtts till.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 71 5 första stycket byggnadslagen och l 1 kap. 175 i utredningsförslaget. 1 det remitterade lagförslaget finns mot— svarande bestämmelse i 225. Som jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt 10.5.11 och nyss kommenterat i anslutning till 195. skall någon motsvarighet till 71 5 andra stycket byggnadslagcn om ersättning för byggnader och andra anläggningar inte finnas i PBL.

I likhet med vad som gäller f.n. skall tvist om ersättning enligt föreva- rande paragraf prövas av allmän domstol.

6 kup. 20—2/ 55

Prop. 1985/86: 1 654

22 5 1 ett förordnande enligt 195 får länsstyrelsen. i den mån det är skäligt. på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Paragrafen motsvarar 735 byggnadslagen med den skillnaden att det är länsstyrelsen i stället för regeringen som beslutar om förordnandet. Vidare är paragrafen — till skillnad mot vad som gäller i dag — tillämplig även om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. ] utredningsförsla- get motsvaras paragrafen av llkap. 185. I det remitterade lagförslaget finns motsvarande bestämmelse i 23 5.

Hänvisningar till S315

235. Bestämmelserna i 19—22 55 om ägare gäller även exploateringssam— fällighet enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan_

Enligt "23 5. som saknar motsvarighet i dagens lagstiftning. skall vad som sägs om ägare i 19—22 55 gälla även exploateringssamfällighct enligt det förslag till lag om exploateringssamverkan som jag senare denna dag kommer att lägga fram.

För att marken utan ersättning skall kunna överlämnas till kommunen fordras att en fastighetsreglering sker inom ramen för exploateringsförrätt- ningen. En sådan fastighetsreglering kan innebära att marken överförs till en kommunägd fastighet. Frängår marken fastigheter som inte ingår i exploateringssamfälligheten. skall samfälligheten enligt bestämmelserna i förslaget till lag om exploateringssamverkan betala ersättning för marken i samband med avståendet.

Det kan i detta sammanhang nämnas att det i den återkallade prop. 1981/82:221 med förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. före- slogs att en bestämmelse av samma innebörd som 23 5 skulle tas in i 70 och 113 55 byggnadslagcn.

24 5 Om kommunen är huvudman för allmänna platser. fär kommunen efter genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomfö- randetidens utgång även lösa mark. som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt. fär rättigheten lösas.

Paragrafen, som motsvarar 255 i det remitterade lagförslaget. handlar om kommunens rätt att lösa mark för enskilt bebyggande. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Paragrafen är tillämplig endast om kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser.

Paragrafensförstu stycke motsvarar 475 första stycket byggnadslagcn. Det motsvarar llkap. 205 i utredningsförslaget och innebär att kommu-

6 kap. 22—24 55

Prop. 1985/86: 1 - . 655

nens rätt att lösa delar av fastigheter. som tillhör olika ägare. inte inträder förrän genomförandetiden för detaljplanen har gått till ända. Av lagtexten i det remitterade förslaget framgick det inte att fastighetsdelarna måste tillhöra olika ägare. I enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 75) har nu detta angetts i paragrafen. Av 15 kap. 35 framgår att talan skall väckas senast tre är efter genomförandetidens slut. Bortsett från tidpunkten när inlösenrätten uppkommer stämmer förslaget i sak överens med vad som gäller f.n. [ den allmänna motiveringen (avsnitt 1051) har jag utvecklat skälen till förslaget.

1 15 kap. 35 andra och tredje styckena har tagits in bestämmelser som motsvarar 475 andra och tredje styckena byggnadslagcn.

Andra stycket ger kommunen en automatisk rätt till inlösen av sådana fastigheter som vid genomförandetidens utgång inte har bebyggts i huvud- saklig överensstämmelse med detaljplanen och för vilka giltigt bygglov till sådan bebyggelse inte finns. Även motiven till andra stycket har jag re- dovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.1).

Frågan huruvida en byggnad står i huvudsaklig överensstämmelse med en detaljplan skall bestämmas med hänsyn till såväl byggnadens art som dess omfattning. Bestämmelsen innebär således. att det på marken skall finnas uppförd en byggnad. som i fråga om läge. höjd. djup, väningsantal och den tekniska utformningen i övrigt i huvudsak överensstämmer med detaljplanen. Ett motsvarande krav på bebyggelsens huvudsakliga över- ensstämmelse med stadsplan vid tomtexpropriation uppställdes före lag- ändring år 1971 i 45 5 byggnadslagen. Viss ledning vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen kan erhållas i den praxis som utbildats vid tillämpningen av den nyssnämnda paragrafen (se Bexelius, 5:e upplagan. s. 1901.

Tredje stycket är en motsvarighet till 175 tredje stycket detta kapitel.

25 5 Rätt att använda mark enligt 18 eller 195 gäller framför annan rätt till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Paragrafen motsvarar 1155 första stycket byggnadslagcn och stämmer i sak överens med vad som gäller f.n. Någon motsvarighet finns inte i utredningsförslaget. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 75) och motsvarar 265 i det remitterade lagförslaget.

Om stadsplan läggs över mark. som enligt en byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats och som skall upplåtas utan ersättning. kan enligt 1155 andra stycket byggnadslagen förordnas att marken utan ersätt- ning skall tillfalla kommunen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte tagits med av följande skäl.

När förordnandet enligt 195 avser upplåtande av mark kommer fastig- hetsägaren att ha kvar äganderätten till byggnader, växande skog m. m. Visserligen blir fastighetsägarens möjligheter att använda marken väsent-

0 kap. 24—25 55

Prop. 1985/86: 1 656

ligt inskränkt genom förordnandet. men det kan inte uteslutas att han kan tillgodogöra sig ett visst överskott när t.ex. avverkning sker inom park- mark. Det är därför troligt att den skälighetsbedömning som skall ske enligt 195- andra stycket kan leda till att den geografiska avgränsningen av förordnandet kan göras vidare om det är fråga om upplåtande av mark än om det är fråga om att med ägt-tnderätt överläta marken inkl. byggnader. växande skog m.m. En situation som motsvarar den som avses i 1155 andra stycket byggnadslagcn är att en detaljplan ändras på så sätt att kommunen i stället för de enskilda fastighetsägarna blir huvudman för allmän plats. Med hänsyn till vad jag nu har anfört är det då inte lämpligt att mark. som enligt ett tidigare förordnande skall upplåtas utan ersättning. efter planändringen skall avstäs med äganderätt. utan att en skälighets- prövning enligt 195 sker.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. rn.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i lta—3055 finns inte i utred- ningsförslaget. eftersom utredningen förutsatte att dessa frågor skulle reg- leras i en särskild lag om kommunala vägar.

Bestämmelserna gäller enbart när kommunen är huvudman för allmänna platser. Om de enskilda fastighetsägarna skall ansvara för allmänna platser. framgår av 5kap. 35 att marken skall redovisas som väg eller annan allmän plats.

26 5 Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser. om det inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall utvisa om kommunen inte skall "vara huvudman framgår av 5 kap. 4 5.

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom— munen är huvudman så. att platserna kan användas för avsett ändamål. lföre genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be- gagnande inorn områden som har bebyggts i enlighet med planen. lnom områden som efter genomförandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

Paragrafen. som i det remitterade lagförslaget utgör 27 5. kan sägas vara en motsvarighet till 49—51 55 byggnadslagcn. Av skäl som jag har redovi- sat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.1) har bestämmelserna gjorts mindre detaljerade än i dag.

lförsta stycket föreskrivs som huvudregel att det är kommunen som skall vara huvudman för gator och andra allmänna platser inom omräden med detaljplan. Om det finns särskilda skäl kan även annan än kommunen. t.ex. en anläggningssamfällighet. vara huvudman för den allmänna plat- sen. Syftet med denna bestämmelse är att kommunerna inte utan vidare skall kunna avsäga sig huvudmannaskapet. Ansvaret för gatu- och väghåll- ningen bör enligt min mening i allt väsentligt fördelas enligt samma prin—

6 kup. 25—26 55

Prop. 1985/86: 1 ,- 657

ciper som i dag. Det innebär att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana omräden där man i dag använder byggnadsplan t. ex. inom områ- den för fritidsbebyggelse.

Första stycket avslutas med en erinran om bestämmelserna i 5kap. 45 att det skall framgå av detaljplanen om någon annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser.

Enligt andra stycket första meningen är kommunen skyldig att ställa i ordning anläggningarna så att de kan användas för avsett ändamål efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen. Syftet med denna bestämmelse är att det är sådana gator som är direkt nödvändiga för den färdigställda bebyggelsen som skall ställas i ordning. Fastighetsäga- rens skyldighet att betala avgift för gatukostnadcr är enligt 355 också kopplad till den tidpunkt då anläggningarna kan användas för avsett ända- mäl. Anläggningarna behöver emellertid inte vara slutligt färdigställda vid denna tidpunkt. Det slutliga färdigställandet kan anstå till dess gatan skall upplåtas till allmänt begagnande.

1 andra meningen föreskrivs att gator och andra allmänna platser skall upplätas till allmänt begagnande före genomförandetidens slut. Om en plan vid denna tidpunkt har byggts ut endast till viss del. skall naturligtvis skyldigheten inte omfatta sädana delar av planen som inte har blivit be— byggda. Andra meningen har utformats i enlighet härmed. Andra meningen innebär i övrigt att det slutliga iordningställandet av gator och allmänna platser kan göras vid en senare tidpunkt än vad som krävs i dag.

För det fall att bebyggelsen färdigställs efter detaljplanens genomföran- detid föreskrivs i andra styckets sista mening att gator och andra allmänna platser skall upplåtas till allmänt begagnande — och därmed även slutligt ställas i ordning — efter hand som bebyggelsen färdigställs. Vilken stan- dard de då skall ha anges i 27 5.

Det som nu har sagts om skyldigheten att ställa i ordning och upplåta gata gäller säväl när en ny gata anläggs som när en redan befintlig gata breddas eller förbättras. Någon motsvarighet till 505 tredje stycket bygg- nadslagcn behövs därför inte.

27 5 När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud- man upplåts till allmänt begagnande. skall de till bredd. höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut- förda pä ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från planen får göras. om syftet med planen inte motverkas.

Paragrafen stämmer i allt väsentligt överens i sak med 525 byggnadsla- gen. och motsvarar 285 i det remitterade lagförslaget.

I förhållande till dagens ordning har en modifiering gjorts så till vida att mindre avvikelse från detaljplanen får göras. om syftet med planen inte motverkas. Samma avvikelse från detaljplanen fär t. ex. göras när en fastighetsplan upprättas.

6 kap. 26—27 55

Prop. 1985/86: 1 658

)aragrafens andra mening motsvarar 525 andra stycket byggnadslagcn. Det finns emellertid inte någon anledning att ha så detaljerade regler som f.n. Om det t.ex. är nödvändigt att reglera hur planteringar m.m. skall utföras. bör det ske i detaljplanen. varvid första meningen blir tillämplig. Bestämmelsen i andra meningen bör ses som ett komplement för de fall när detaljplanen inte innehåller några föreskrifter om till vilken standard an- läggningarna skall utföras.

Gator och andra allmänna platser skall alltså i princip utföras i enlighet med detaljplanen. Någon kontroll av detta i den formen att gatuarbeten skall kräva lov föreslår jag dock inte. Som jag tidigare har framhällit kan man utgå från att kommunen genom samråd och på annat lämpligt sätt ser till att planbestämmelserna följs.

28 5 Om någon vill bebygga en fastighet innan den gata till vilken fastig- heten har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts. skall han anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttran- det s.75). motsvarar 18 och 2955 i det remitterade lagförslaget och 545 byggnadslagen.

Det torde komma att höra till undantagen att den i paragrafen åsyftade situationen uppkommer. eftersom gatorna skall kunna användas för avsett ändamål efter hand som bebyggelsen färdigställs. Det kan dock inte uteslu- tas att det ibland kan förekomma att någon önskar bebygga en fastighet redan innan kommunen har färdigställt gatan.

1 de nu avsedda situationerna är kommunen skyldig att under vissa förutsättningar låta mark. som kommunen förfogar över, kostnadsfritt nyttjas för utfarter m.m.

29 5 Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 265 andra stycket och 275 i stället gälla staten.

Kostnader. som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken. skall dock betalas av kommunen. om inte regeringen bestäm- mer annat.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 555 byggnadslagcn och motsvarar 305 i det remitterade lagförslaget.

30 5 Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl- dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall. med den be- gränsning som anges i 295 andra stycket. staten svara för underhållet av allmän väg.

() kup. 27—30 55

Prop. 1985/86: 1 659

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål- lare finns bestämmelser i lagen (1939: 608) om enskilda vägar och anlägg- ningslagen (1973: 1149),

Paragrafen motsvarar 31 5 i det remitterade lagförslaget. Första meningen i första styr-kat motsvarar 745 byggnadslagcn och stämmer i sak överens med vad som gäller f. n. Styekets andra mening har lagts till för att reglera underhällsskyldigheten när detaljplanen upphävs. En sådan reglering är nödvändig. eftersom det sannolikt kommer att bli mera vanligt än i dag att planer upphävs. Bestämmelsen innebär att kom- munens ansvar att underhålla gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman inte upphör när planen upphävs. ()m kom- munen vill överlåta ansvaret till de enskilda fastighetsägarna. är det därför nödvändigt att anta en ny detaljplan där marken i stället redovisas som väg eller annan allmän plats och nted en bestämmelse enligt 5kap. 45 som anger att någon annan än kommunen skall vara huvudman.

[ andra styrker regleras statens underhållsskyldighet. Bestämmelserna innebär ingen ändring i sak av vad som f.n. gäller enligt 745 andra stycket byggnadslagen.

l tredje styr/tel har tagits in en hänvisning till lagen om enskilda vägar och till anläggningslagen för de fall att de enskilda fastighetsägarna gemen- samt svarar för väghållningsansvaret.

Gatukostnader m. m.

Bestämmelserna i 31 ——39 55 gäller enbart i de fall kommunen är huvud- man för allmänna platser.

Bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan om kostnader för allmän plats har förts över till PBL utan några andra ändringar i sak än de som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2) och som är en följd av den översyn av gatukostnadsreglerna som har utförts (Ds Bo 1984: 9). Som jag tidigare har nämnt innehåller utredningsförslaget inga bestämmelser om kostnader för allmän plats.

Nägon motsvarighet till 1565 byggnadslagcn med särbestämmelser för det fall att en kommungräns går i gatans längdriktning har dock inte tagits med. Om kommungränsen gär mitt i gatan. kommer bestämmelserna om upplåtande av gata att rikta sig mot båda kommunerna. Även om bebyggel- sen utmed gatan färdigställts enbart i den ena kommunen. måste gatan natttrligtvis ställas i ordning så att den kan användas för avsett ändamål. Någon lagreglering av samordningen mellan de berörda kommunerna eller kostnadsfördelningen mellan dem är enligt min mening inte nödvändig. Sädana frågor bör kommunerna själva kunna lösa. t.ex. i samband med planeringen av gatorna. Situationer av detta slag torde f. ö. inte bli särskilt vanliga.

6 kap. 30 5

Prop. 1985/86: 1 660

31 5 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra gator och andra allmänna platser. fär kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för- delning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

Med ändring av det remitterade förslaget (32 5) föreskrivs i förevarande paragraf att det är "kommunen" som beslutar i frågor om uttag av gatu- kostnader. Av detta följer att kommunfullmäktigc enligt bestämmelserna i kommunallagen kan delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen eller någon annan kommunal nämnd. Motiven för detta harjag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2).

32 5 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt. får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig- hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

[ paragrafen. som motsvarar 335 i det remitterade lagförslaget och 575 byggnadslagen.har nu samma ändring genomförts som i 31 5.

33 5 Den ersättning som enligt 3.1 eller 325 belöper på varje fastighet skalljämkas. om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

Enligt paragrafens lydelse i det remitterade lagförslaget skall — liksom i gällande rätt (585 byggnadslagcn) jämkning av gatukostnadsersättning- en ske bl.a. om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett tttförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten. 1 enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2) har ordet "betyd- ligt" nu utgått.

() kap. 3I——33 55

Prop. 1985/86: 1 661

34 5 Till grund för bestämmande av ersättning enligt 3l eller 325 får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

Paragrafen motsvarar 355 i det remitterade lagförslaget och 59.5 bygg- nadslagen.

35 5 Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamäl.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6? räntelagen (19751635) från förfallodagen.

(_)m ersättningsbcloppet är betungande med hänsyn till fastighetens eko- nomiska bärkraft eller andra omständigheter. fär fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 5 5 räntelagen på varje del av ersättningen som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren. skall villkorenjämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt. är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

Paragrafen motsvarar 365 i det remitterade lagförslaget. ] paragrafen regleras villkoren för betalning av gatukostnadsersättning. F.nligt paragrafens lydelse i lagrådsremissen skall liksom i gällande rätt (60.5 byggnadslagcn) — fastighetsägaren vid amortering av ersättningen betala skälig ränta på obetalt belopp frän den dag då kravet på ersättning framställdes. Räntevillkoren anges inte närmare.

I enlighet med vadjag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2) har räntevillkoren för obetalda gatukostnadsersättningar nu anknu- tits till reglerna i räntelagen i likhet med vad som gäller för avgifter enligt va—lagen.

l ett nytt andra stycke har utan ändring tagits in föreskriften att ersätt- ningsskyldighetcn skall fullgöras vid anfordran. Av andra stycket framgår att fordringens förfallodag skall vara utgångspunkt för beräkning av dröjs- mälsränta.

l paragrafens fred/"c stycke har tagits in bestämmelser om de räntevillkor som skall gälla vid amortering av ersättningen. Dessa bestämmelser har utformats med 27 5 fjärde stycket va-lagen som förebild och innebär att fastighetsägaren under den tid krediten tas i anspråk skall betala avkast- ningsränta enligt räntelagen (5.5 räntelagen) på varje del av ersättningen som ännu inte har förfallit till betalning.

() kap. 34—35 ##

Prop. 1985/86: 1 662

36 5 Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all— männa platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 325. skall kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder. Sakägare och de bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samräd.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrädet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrädet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 31 5 skall ställas ut under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap. 24 5. Underrättelse om utställningen av försla- get skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligen har godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget åtföljas av samrådsredogörelsen. Efter utställningstidens utgång får kom- munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 5. skall de fastighetsägare vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas tillfälle att yttra sig över detta. innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall åtföljas av samrådsredogörelsen.

Paragrafen motsvarar 375 i det remitterde lagförslaget och 255 bygg- nadsstadgan.

I paragrafens första stycke har av samma skäl som jag har angett i anslutning till 315 — "kommunfullmäktigc” bytts ut mot "kommunen”. Dessutom har föreskrivits att förslag till uttag av gatukostnadsersättning skall föregås av samråd med bl.a. sakägarna. ] ett nytt andra stycke har tagits in bestämmelser om syftet med samrådet m.m.

Samrådsbestämmelserna iförsta och andra styckena är nya och har utformats med 5 kap. 20 och 21 55 som förebild. Jag har utvecklat motiven för den nya ordningen i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2). [ likhet med vad som föreslagits beträffande detaljplan bör resultatet av samrädet och förslag med anledning av framförda synpunkter alltid redovisas i en samrådsredogörelse. I redogörelsen bör i första hand redovisas sådana önskemål som inte kunnat tillgodoses. Genom att kommunen på detta tidiga stadium klart anger sina ståndpunkter kan man förhindra att fastig- hetsägarna senare riktar invändningar mot förslaget till följd av missför- stånd om förslagets innehåll eller innebörd.

I tredje och fjärde styckena har enbart gjorts följdändringar med anled- ning av att "kommunfullmäktigc" har bytts ut mot ”kommunen" och med anledning av de nya samrådsbestämmelserna. Tredje stycket har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 75) utformats med 5 kap. 245 som förebild.

6 kap. 36 55

Prop. 1985/86: 1 663

37 & Mark framför fastigheter som är belägna vid torg. parker eller andra sådana allmänna platser. skall anses som gata till en bredd som motsvarar fetn fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begagnande.

38 & Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även på mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter sotn har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse. skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna bygg- nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe— ter som har del i samfälligheten.

Bestämmelserna i 37 och 38 äs" stämmer i sak överens med 154 resp. 15% byggnadslagen. Någon motsvarighet till 1555 andra stycket behövs inte. eftersom dispenser från planer inte kan medges enligt PBL. Mindre avvikelser från planer är dock möjliga. Någon särskild bestämmelse om detta är dock inte nödvändig i de nu avsedda situationerna.

Bestämmande av ersättning

39 & Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24% skall 4kap. expropriationslagen (1972z7l9) tillämpas. Vad som sägs i 4kap. 35 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 9.5 i det remitterade lagförslaget. På för- slag av lagrådet ("yttrandet s. 123) har i förevarande paragraf tagits in en materiell bestämmelse som innebär att 4 kap. expropriationslagen skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. De processuella reglerna om tidsfrister. forumregler m.m. har samlats i 15 kap.

() kup. 37—39 5.5

Prop. 1985/86: 1 664 7 kap. Regionplanering

] den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2) har jag närmare utvecklat motiven för att regionplan skall ingå i PBL:s plansystem sotn ett medel att samordna flera komtnttners planläggning. Bestämmelserna härotn har ta- gits in i 7kap. Motsvarande bestämmelser i utredningsförslaget finns i 12 kap.

Bestämmelserna i 7kap. är uppdelade i två avdelningar. en om region- planeorganet (1—3 åå) och en om regionplanen (4—8 så).

Kapitlet skiljer sig från utredningsförslaget bl.a. på så sätt att det i stor utsträckning innehåller hänvisningar till 4kap. om översiktsplan när det gäller förfarandet. eftersom förhållandena och kraven på samråd och insyn m.m. för de två planformerna i stort sett överensstämmer.

Pä förslag av lagrådet har vissa paragrafer justerats redaktionellt. Även dispositionen av 7 kap. harjusterats nägot.

Regionplaneorgan

1 & Behöver sädana frågor om användningen av mark- och vattenomrä— den som angär flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings— och samordningsverksamheten inte till stånd på annat sätt. får regeringen utse ett regionplaneorgan. som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna verksamhet (regionplanering). ( beslutet skall regionplaneorganets huvudsakliga ttppgifter anges.

'fill regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför- bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund. som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957z281) om kommunalför- bund tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

Paragrafen motsvarar 126— 1218 st byggnadslagen och 12kap. l ä i utred- ningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket regleras regeringens befogenhet att utse ett regionplane- organ. Initiativet till att utse ett rcgionplaneorgan kan t.ex. tas av ett befintligt kommunalförbund som bildats för regionplaneuppgifter och som finner det av värde att vinna den auktorisation som ett regeringsbeslut kan ge. Det kan ocksä vara en framställning från ett antal kommuner i en region med gemensamma planproblem. där det föreligger svårigheter att få till ständ samverkan mellan alla de kommuner som bör delta för att arbetet skall få önskvärd effekt. Även statliga myndigheter, t.ex. länsstyrelsen eller länsstyrelserna inom en region eller statliga centrala organ. kan någon

7kap. ! s

Prop. 1985/86: 1 665

gäng finna det angeläget att fasta former skapas för kommunalt samarbete 7 kaP- ] 9" kring gemensamma planfrågor. ' ' '

Bestämmelsen i 7kap. l s i lagrådsremissen om att det skall finnas en framställning för att regeringen skall få utse ett regionplaneorgan har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 76) tagits bort. En annan sak är att rege- ringen i praktiken knappast tar upp en regionplanefråga utan att det förelig- ger förslag därom från något håll. Jag förutsätter då att det i första hand blir de berörda kommunerna själva som kommer in med en framställning och att de statliga myndigheterna inte bör ha anledning att agera annat än i yttersta undantagsfall.

Uppdraget att vara rcgionplaneorgan kan tidsbegränsas eller meddelas med giltighet tills vidare. Den förra metoden kan vara lämplig om det gäller regionala utredningsfrägor av engångskaraktär. Den senare utvägen läm- par sig förmodligen bättre om det gäller att för en längre tid trygga bevak- ningen av regionala problem och där ett kommunalt intresse föreligger för att skapa ett mera permanent organ.

Om ett beslut meddelats för viss tid. erfordras inte något beslut av regeringen om återkallande. Uppdraget upphör när tiden löpt ut. Är det då fråga om ett särskilt regionplaneförbund enligt lå andra stycket. bör förbundet upplösas enligt bestämmelserna i lagen (1957: 281) om kommu- nalförbund. Om beslutet meddelats med giltighet tills vidare. får särskild framställning göras till regeringen om att beslutet om regionplaneorgan skall återkallas. Några särskilda bestämmelser om detta anser jag inte nödvändiga.

Av första stycket framgår vidare att regionplaneorganets uppgift är att ha hand om utrednings- och samordningsverksamheten i bl.a. markan- vändnings- och planeringsfrågor på det regionala planet. Regionplan får men behöver inte upprättas. Jag har avhandlat detta i den allmänna moti- veringen (avsnitt 9.5.1 och 9.5.2). '

I sista meningen av första stycket föreskrivs att regeringen skall bestäm- ma regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter. Det är inte självklart att detta bör vara en fråga för regeringen. Flera remissinstanser. bl. a. kom- munförbundet, framhåller detta. Som utredningen har framhållit innebär emellertid tillkomsten av ett regionplaneorgan att detta organ får en viss planeringskompetens vid sidan av kommunerna. Det är då naturligt att söka förebygga kompetenskonflikter genom att från början ange de omrä- den i stora drag. inom vilkas gränser organet skall verka. Utredningen nämner som exempel på frågor som kan anses lämpliga för en regional bedömning tätorternas läge och storlek. bostads- och arbetsplatsområden. trafikförsörjning. anläggningar för rörligt friluftsliv av regionalt intresse samt terminaler och andra strukturpåverkande anläggningar. Utöver vad jag nu har sagt vill jag hänvisa till mitt anförande i den allmänna motive- ringen (avsnitt 9.5. l).

Regionplaneorganets geografiska verksamhetsområde är regionen. var-

Prop. 1985/86: 1 666

med förstås det omräde som de kommuner" som ingär i regionplaneorganet tillsammans bildar. En bestämmelse om innebörden av begreppet region återfinns i 35 tredje stycket.

Som utredningen påpekar är det inte uteslutet att det organ som utses av regeringen till regionplaneorgan även pä annan grund katt ha egna arbets- uppgifter. F.tt bestående kommunalförbund kan t.ex. ha olika verkställig- hetsuppgifter. Det som skall regleras genom PBL är emellertid endast kompetensen som rcgionplaneorgan och formerna för regionplanelägg- ning.

Andra styrke!

1 andra stycket behandlas huvudmannaskapet. ] överensstämmelse med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.4) föreskrivs till att börja med att som rcgionplaneorgan kan förordnas ett befintligt kommunalför— bund. varmed i första hand förstäs ett förbund som redan tidigare bildats - för regionala planuppgifter. Förordnandet förutsätter en framställning eller samtycke från vederbörande förbund. Detta ärju redan bildat och därför bestämt till sina gränser. även om dessa kan ändras genom beslut enligt kommunalförbundslagens regler. Ändring av verksamhetsområdet kan i detta fall inte ske genom regeringsbeslut.

Regeringen kan även utse ett särskilt regionplaneförbund. för vilket komtnunalförbundslagens regler skall gälla med de avvikelser som följer av bestämmelserna i detta kapitel. Avvikelserna består i att det är regeringen som i förordnandet bestämmer vilka kommuner som skall ingå i förbundet. vilka arbetsttppgifter i stort som förbundet skall ha samt om förbundet skall bestå under viss tid eller tills vidare.

lnom regeringskansliet förbereds f.n. en proposition med förslag till ny lag om kommunalförbund. Hänvisningen i lagtexten börjusteras. när riks- dagen har fattat beslut om den nya lagen.

Att det är regeringen som bestämmer vilka kommuner som skall ingå medför att ingen kommun kan genom ett ensidigt beslut söka utträde ur förbundet enligt kommunalft'.')rbundslagens regler. Det ankommer i stället på regeringen att efter framställning ändra förordnandet om regionplaneor- gan. Detsamma gäller om en ny kommun vill söka inträde. lnte heller kan kommunalförbundslagens bestämmelser om förbundets upplösning tilläm- pas i andra fall än sådana där den av regeringen bestämda tiden för förbundets bestånd löpt ut eller där regeringen beslutat återkalla sitt beslut om rcgionplaneorgan.

Tredje Sl'_t-"('/x'('l

Tredje stycket innehåller en hänvisning till de särskilda bestämmelser som gäller om regionplanering i Stockholms län. Härmed avses den lag som enligt vad jag tidigare har angett (avsnitt9.4) kommer att ersätta lagen ( 1968: 598) angående handläggning av frågor om regionplan för kom- munerna i Stockholms län.

7kap. I s*

Prop. [985/86: ] 667

2 & Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det.

Paragrafen saknar egentlig motsvarighet i dagens lagstiftning. Som fram- hållits i den allmänna motiveringen (avsnitt9.2.3) mäste stort avseende fästas vid inställningen till frågan om ett rcgionplaneorgan skall förordnas eller inte hos de kommuner som berörs. eftersom det gäller ett icke obligatoriskt institut och det måste föreligga starka skäl att tilldela ett regionalt organ en egen planeringskompetens vid sidan av primärkommu- nerna. Även de berörda länsstyrelsernas inställning kan ha betydelse. eftersom förordnandet i viss mån inverkar på deras samordningsansvar. Det följer av 7kap. 25 regeringsformen att regeringen, innan den fattar beslut enligt l &. skall inhämta behövliga upplysningar och yttranden från bl.a. de kommuner och länsstyrelser som kan beröras av beslutet. På lagrådets förslag (yttrandet s. 76) har därför en i det remitterade förslaget till 25 intagen bestämmelse om skyldighet för regeringen att inhämta yttrande från berörda kommuner och länsstyrelser tagits bort.

Paragrafen behandlar det fallet att det visar sig att ett utbrett motstånd föreligger mot att ett rcgionplaneorgan inrättas. Detta fall har inte tagits tipp i utredningsförslaget. Enligt min mening bör dock inte något förord- nande meddelas. om de kommuner som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig det. eftersom en framgångsrik regionplanering förutsätter ett stort mått av samförstånd.

Bestämmelsen i andra stycket har utformats med viss förebild i stadgan- dena om opinionsvillkor i 7 & anläggningslagen och 5 kap. 5 å andra stycket fastighetsbildningslagen. Uttrycket "mera allmänt motsätter sig" kan tyc- kas vara alltför obestämt. Jag finner dock angeläget att regeringen har möjlighet till en fri prövning. när det finns en opinion mot ett förordnande i det enskilda fallet.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna fråga (yttrandet s. 760 vill jag klargöra att avgörande för frågan om ett regionplaneorgan skall få utses enbart bör vara den faktiskt föreliggande opinionen bland de berörda kommunerna. Tyngden i de skäl som kommunerna anför skall alltså inte inverka på prövningen.

3 % Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga myndigheters planering.

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4—7 5.5 tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut— setts.

Paragrafen saknar egentlig motsvarighet i dagens lagstiftning. Motsva- righeten i utredningsförslaget finns i 12 kap. 3 &.

7 kup. 2—3 så.

Prop. 1985/86: 1 668

första XI_V('/(t-'f .

chionplaneorganets huvuduppgift skall enligt första stycket vara att biträda kommuner. länsstyrelser och statliga sektormyndigheter med re— gionala synpunkter på användningen av mark- och vattenområden. Orga- net skall följa regionala frågor inom sitt ansvarsområde. låta utreda förhäl- landen som har regional räckvidd och får betydelse för de enskilda primär- kommunernas planering samt göra de framställningar till länsstyrelser och andra myndigheter som denna bevakning av regionala samband ger anled— ning till. ()rganet skall fortlöpande följa den kommunala och statliga plane- ringsverksamheten. Det bör samråda med kommunerna inom regionen när deras översiktsplaner upprättas och ändras. så att nödvändig samordning sker av dessa planer. Samråd bör också ske i fråga om kommunala detalj- planer som berör förhållanden som regleras i en regionplan eller annars är av regional betydelse. Till regionplaneorganets arbetsuppgifter bör ocksä höra att förse kommunerna inom regionen med underlag i fråga om mellan- kommunala förhållanden och atl underlätta informationen mellan och inom kommunerna om regionala frågeställningar.

Andra stycke!

Andra stycket behandlar regionplz'tneorganets möjligheter att samman- ställa riktlinjer för användningeu av mark— och vattenomräden m.m. till en formell regionplan. Närmare bestämmelser om bl.a. planens innehäll. förfarandet och planens verkningar finns i 4—85ä. Bestämmelsen i andra stycket markerar regionplanens frivilliga karaktär och klargör att planen kan begränsas till vissa delar av regionen. ()m arbete pägär med att upprätta en regionplan. bör organet underlätta en debatt bland regionens invänarc om planeringens inriktning. När en regionplan har upprättats och blivit gällande. blir det en viktig uppgift för regionplaneorganet att i samräd med länsstyrelsen följa hur planens riktlinjer kommer till ttttryck i den primärkommunala planläggningen och vid behov göra framställning till länsstyrelsen i frågor som rör den mellankommunala samordningen (se 12kap. l s).

Tredje stycket Enligt tredje stycket skall med begreppet regionen förstäs de kommuner för vilka regionplaneorganet har utsetts.

Reglonplan

4 & Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestämmelser. Planen kan. i den mån det har betydelse för regionen. ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg- ningar.

7 kap. 3—4 ##

Prop. 1985/86: 1 669

Bestämmelserna i 4 kap. 2_ & om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis- ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

Paragrafen motsvarar [26 och l34 så byggnadslagcn. 10.5 byggnadsstad— gan. 12 kap. 4ä utredningsförslaget samt 7 kap. 4 och 95% i det remitterade lagförslaget.

På förslag av lagrådet (yttrandet s. 77) har 9 & i det remitterade förslaget förts in som ett första led i första stycket. På det sättet uppnås överens- stämmelse med utformningen av 4 kap. ] 5. Även då det gäller vad regionplanen skall ange har sistnämnda lagrum fätt tjäna som förebild. Därvid har - på inrådan av lagrädet - särskilt framhävts att planen skall beröra förhållanden som har betydelse för regionen som sådan.

Första mycket

Enligt första stycket skall samma begränsning gälla för vad en region- plan fär innehålla som allmänt gäller för regionplaneorganets ansvarsområ- de så som det anges i regeringsbeslutet. ! häda fallen skall det vara fråga om förhållanden som har betydelse för regionen som sådan. Detta är av vikt för den kommunala självbestämmanderätten. Planen skall alltså inte ta upp sådant som endast rör den enskilda primärkommunen och dess invå- nare. PBL-utredningen har som exempel pa markreservationsfrägor som lämpligen kan bli behandlade i en regionplan nämnt flygplatser, regionalt betydelsefulla vägar. banor och ledningar. friluftsområden. småbåtsham- nar och andra fritidsanläggningar. utflyktsmål av regional betydelse. kul- turminnen och kulturmiljöer av publikt intresse, oexploaterade frikorri- dorer mellan tätorter. regionala serviceanläggningar och liknande.

Den rättsliga verkan av regionplanen begränsas till att den skall tjäna till ledning vid upprättandet av översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbe- stämmelser inom regionplaneomrädet. Detta skall bevakas av regionplane- organet och av länsstyrelsen under samrädsskedet när sådana planer och bestämmelser upprättas. Regionplanen kan ses som en precisering av hur samordningen av mellankommunala frägor om användningen av mark och vatten bör ske. Om regionplaneorganet finner att en kommun vid upprät- tandet av planer eller bestämmelser avvikit från de principer för samord- ning som regionplanen innehåller. bör det vara regionplaneorganets upp- gift att påtala saken hos länsstyrelsen och hemställa att saken i fråga prövas av länsstyrelsen enligt 12 kap. ] lå. Regionplaneorganets mening bör därvid. säsomjag har framhällit i specialmotiveringen till 4kap. 5 %$. tillmä- tas en stor betydelse. ()m länsstyrelsen kommer till en annan ständpunkt än regionplaneorganet vid sin prövning. kan regionplaneorganet enligt 13 kap. 4.5 överklaga länsstyrelsens beslut hos regeringen.

I motsats till utredningen finner jag inte att regionplanen bör kunna direkt åberopas till ledning för andra markanvändningsbeslut enligt PBL

'7 kap. 4 $$

Prop. 1985/86: 1 670

än planer och omrädesbestämmelser. Regionplanens verkan i fråga om tillständsärcnden enligt PBL blir alltså endast indirekt genom att planen utgör beslutsunderlag vid tillkomsten av främst översiktsplaner men också detaljplaner och omrädesbestämmelser. Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen tavsnitt'Zl .3) skall kommunala planbeslut tillmätas en viss betydelse vid beslut enligt annan lagstiftning än PBL. På grund härav och vad jag nyss anförde kan regionplanen få en viss indirekt effekt även på sådana beslut.

Auc/rn styrker

Andra stycket hänvisar i fråga om planhandlingar och kraven på deras utformning samt om planbeskrivning till vad som enligt 4kap. 2 & gäller för översiktsplanen. Undantag har gjorts för kravet (se 4 kap. 8 s) på redovis- ning i planbeskrivningen av åtgärder för att fullfölja planen. eftersom regionplaneorganetju normalt inte har ansvar för genomförandet av frågor som behandlas i planen.

5 5 När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen upprättas. skall bestämmelserna i 4kap. 3—109'5 om samräd. ut- ställning. kungörande. granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader.

Paragrafen motsvaras delvis av 14. lö och [75.5 byggnadsstadgan. 12 kap. 5—9äs' i utredningsförslaget och av 7kap. 65 i det remitterade lagförslaget.

I fråga om förfarandet när förslag till regionplan upprättas och handlägg- ningen av planärendet fram till antagandet av fullmäktige skall bestämmel— serna om översiktsplan i 4kap. 34055 tillämpas. Den avvikelsen har emellertid föreskrivits att plan"-förslaget liksom f.n. skall vara utställt för granskning under minst tre månader. Även om kortare tid inte sällan borde kttnna komma i fråga när det gäller mindre ändringar av en regionplan. finner jag övervägande skäl tala för att, i motsats till vad utredningen ansåg. bestämma en enhetlig tid av tre månader för utställning av region- planeförslag av alla typer. Erfarenheten har nämligen visat att det regel- mässigt krävs en väl tilltagen tid när det gäller att även i mindre ärenden inhämta synpunkter från ett stort antal kommuner och statliga myndighe- ter.

När i 4kap. 7 och Sää talas om plan för viss del av kommunen skall i fråga om regionplan givetvis förstås viss del av regionen.

6 & Regionplanen antas av fullmäktige i det kommunalförbund eller re— gionplaneförbund som är rcgionplaneorgan. Aven ändring och upphävande av planen beslutas av fullmäktige.

Paragrafen motsvarar delvis Blå byggnadslagcn och 12kap. 10.5 i ut- redningsförslaget. Med vissa jämkningar -— som har gjorts på förslag av

7 kup. 4—6 5.5

Prop. 1985/86: 1 671

lagrådet — överensstämmer paragrafen med 7kap. 5.5 i det remitterade lagförslaget.

7 & Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande. ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på anslagstavla enligt vad som angesi 11 & lagen ( 1957: 281 ) om kommunalför- bund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sändas till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft skall planen sändas till länsstyrelserna inom regionen.

Paragrafen. som motsvarar 195 2mom. byggnadsstadgan och 12kap. 11 å i utredningsförslaget. har samma innebörd i sak som gällande bestäm- melser med de justeringar som föranleds av att regionplaneorganets beslut inte behöver fastställas av regeringen. I det remitterade lagförslaget finns i första stycket en erinran om skyldigheten att kungöra fullmäktiges beslut att anta. ändra eller upphäva regionplanen på samma sätt som andra fullmäktigebeslut enligt bestämmelserna i 11 lå lagen (1957: 281) om kom- munalförbund. På förslag av lagrådet (yttrandet 5.77") har denna erinran såsom obehövlig tagits bort.

Beslut om regionplan får överklagas endast genom kommunalbesvär. Detta framgår av 13kap. 15 6. Regeringen kan enligt 12kap. Sä pröva beslut att anta. ändra eller upphäva en regionplan. Framställning om att regeringen skall fatta ett sådant beslut kan förutsättas komma från kom- muner eller myndigheter. vilka därför måste få kännedom om regionplane- organets beslut. 1 förevarande paragraf stadgas att beslutet skall tillkän- nages på anslagstavla enligt bestämmelserna i lagen om kommunalför- bund. Inom regeringskansliet förbereds f.n. en proposition med förslag till ny lag om kommunalförbund. Hänvisningen i lagtexten bör justeras. när riksdagen har fattat beslut om den nya lagen. Regionplaneorganet skall vidare se till att innehållet i beslutet blir bekant genom att protokollsutdrag med beslutet senast dagen efter tillkännagivandet sänds till alla kommuner och länsstyrelser som berörs. Även regeringen skall underrättas för att den skall kunna ta ställning till om den vill besluta om prövning enligt 12kap. 5 ;. Det bör ankomma på länsstyrelsen att underrätta statliga myndigheter. vilkas synpunkter inte har tillgodosetts. På denna punkt innebär det nu föreliggande förslaget en avvikelse från det remitterade lagförslaget. där expeditionsskyldigheten låg på regionplaneorganet.

Det ligger i sakens natur att bestämmelsen i andra stycket inte blir tillämplig. om planen har upphävts.

8 5 Regionplanen gäller ttnder en tid av högst sex är räknat från utgången av den i 12 kap. 5 & angivna tiden eller. om regeringen har prövat beslutet att anta planen. från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges

7 kup. 6—8 så

Prop. 1985/86: ] 672

i första stycket. Den ändrade planen gäller endast Linder den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

Paragrafen har ingen motsvarighet i dagens lagstiftning. I utredningsför— slaget motsvaras den av 12 kap. 1091 Paragrafen har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 78), vilket också innebär ett visst förtydligande i förhållande till det remitterade förslaget.

Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.5.3) bör en regionplan inte gälla utan tidsbegränsning med hänsyn till risken för att den blir inaktuell. En lämplig giltighetstid anserjag vara sex år. vilket motsvarar två valperioder. Ont en regionplan ändras bör den ändrade planen gälla endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

Om regionplanen efter det att giltighetstiden har löpt ut befinns kunna gälla oförändrad under en ny period. måste fullmäktige fatta ett nytt beslut att anta planen. Härvid gäller samma bestämmelser som för det första antagandet. Bestämmelserna i 5—79'5 skall alltså tillämpas.

7 kap. 8

Prop. 1985/86: 1 673

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Kapitlet. som motsvarar 13 kap. i utredningsförslaget. inleds med be- stämmelser som anger vilka åtgärder som kräver lov (1— 10%). Därefter behandlas förutsättningarna för lov. dvs. prövningsgrunderna. inom och utanför områden med detaljplan tll—löäs). Bestämmelser om handlägg- ningen av ärenden om lov tas härefter upp (19—32 så). varefter kommer särskilda bestämmelser om giltighetstiden för lov (33 .b”) och om förhands- besked (34 å).

Åtgärder som kräver bygglov

1 l—7åå ges regler om vilka åtgärder som kräver bygglov. Bestämmelserna om bygglovspliktens omfattning har i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.78) disponerats på följande sätt. 1 kapitlets två första paragrafer har samlats de generella bestämmelserna om bygg- lovspliktens omfattning. dvs. de bestämmelser som gäller såväl inom som utom detaljplanelagt område. Först ll &) anges därvid de åtgärder beträf- fande byggnader och därefter (2 5) de åtgärder beträffande andra anlägg- ningar och anordningar som normalt kräver lov. 1 en följande paragraf (3 så) tas upp bestämmelser om bygglovspliktiga åtgärder inom områden med detaljplan. Därefter görs (4?) vissa undantag beträffande en- eller tvåbo- stadshus. De följande paragraferna (5—7515) behandlar kommunens möjlig- hetertatt medge undantag från resp. att införa skärpningar i den normala bygglovfsplikten.

Generella bestämmelser

1 & Bygglov krävs för att

1. uppföra byggnader. '2. göra tillbyggnader,

3. ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats.

4. göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning.

5. i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder. rökkanaler eller anordningar för ventilation. vattenförsörjning eller avlopp.

6. i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar. Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu- ner.

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs bygglov endast för åtgärder som anges i första stycket 3.

l 4 och lfls'å finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. F.nligt 5—755 kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov eller längre gående krav.

22 Riksdagen 1985/86. ] saml. Nr I

8kap. ] så

Prop. 1985/86: 1 674

Förs'ltl styrker 8 kil/7 [ &: 1 första stycket. som närmast motsvarar 54.5 1 mom. byggnadsstadgan och 13kap. 1 så i utredningsförslaget anges punktvis de åtgärder med bygg- nader som i allmänhet kräver bygglov.

Punkt ]

l punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för att uppföra nya byggnader. ] likhet med utredningen anserjag inte att begreppet byggnad behöver definieras i lagen. l PBL bör man kunna anknyta till dagens praxis när det gäller tolkningen av vad som är byggnad. Mot den bakgrunden vill jag här ge en kort redogörelse för rättspraxis i denna fråga.

Med byggnad torde i allmänt språkbruk avses en varaktig konstruktion av tak och väggar som står på marken och är så stor att människor kan uppehålla sig i den. En sådan definition synes dock vara något för snäv jämfört med vad som i praxis ansetts vara byggnad vid tillämpning av byggnadslagstiftningen. Jag skall snart belysa detta. De fall där svårigheter kan föreligga vid en begreppsbestämning är bl.a. följande.

1. små och enkla konstruktioner

2. lätt flyttbara konstruktioner och

3. vissa speciella konstruktioner. De olika punkterna behandlas i det följande var för sig.

Små och enkla konstruklimter

Praxis har sträckt sig ganska långt när det gäller att hänföra enkla anordningar till byggnad. Som exempel kan nämnas att s. k. tropikhyddor och vasshyddor har bedömts som byggnader (RÅ 1953 K 154. RÅ 1964 K 2871. liksom kiosker ("NJA 1927 s.563. NJA 1930 5.312 och RÅ 1955 K 154). lekstuga (NJA 1950 s.387). tältstuga och campingvagn (NJA 1955 s. 446). transformatorbyggnad (NJA 1927 s. 598) och öppen paviljong (RÅ 1921 s. 159). Som byggnad har betraktats också ett sol- och vindskydd med tak och bakvägg av masonit. avsett som försäljningsstånd ("RÅ 1953 K 369). Samma stånd ansågs som byggnad även sedan det hade ändrats så att det utgjordes av en presenning på ett i marken fastsatt stålstativ (RÅ 1955 K 477). Flera exempel finns på att väggar inte måste finnas på en byggnad (t.ex. RÅ 1964 K 372 och K 407). Däremot synes anordningar utan tak inte anses som byggnad (se bl.a. RÅ 1961 K 383. en mur som sammanband två mindre hus. 1964 K 282. vinkelställda vindskydd och 1963 K 298. en uppmurad öppen terrass i anslutning till en byggnad).

Någon bestämd nedre storleksgräns kan knappast utläsas ur praxis. 1 ett fall har en hundkoja med måtten 2 x 1.7 m ansetts som byggnad men inte en koja med mätten 1 x 1 m på samma tomt (RÅ 1970 C 46). Ett uthus på 1.5 x 1.5 ut har ansetts som byggnad (RÅ 1971 C 445).

Ytterligare exempel på små och enkla konstruktioner som utgör byggna- der är lappkåta (RÅ 1939 K 321 ). sol- och regnskydd med trätak (RÄ 1950 K 168). sol- och vindskydd (RÅ 1953 K 526 och RÅ 1963 K 183).

Prop. 1985/86: 1 675

Lät! flyttbara konstruktimzer

Praxis upprätthåller inte något krav på att en byggnad skall vara förenad med marken. Många exempel finns på att husvagnar. rcdskapsvagnar etc. betraktas som byggnad och även några fall där husbåtar har ansetts vara byggnader ("se bl.a. RÄ 1951 K 317. 1965 K 586. 1966 s. 41. 1967 K 1900. 1970 C 25. 1963 K 269. 1970 C 126. 1974 s. 78. 1975 Ab 247 och 1975 Bb 612). Vid bedömningen av dessa och andra liknande fall har regeringsrät- ten tagit hänsyn till användningssättet. utformningen och varaktigheten i användningen.

Var tyngdpunkten läggs i bedömningen är svårt att säga. men med tämligen stor säkerhet kan påstås att användning för bostadsändamål (fri- tidshus. gäststuga) på samma ställe under längre tid än normal campingse- mester om några veckor medför klassificering som byggnad. Ett exempel på betydelsen av varaktig användning är att en kiosk på hjul, vilken dagligen flyttades till och från försäljningsstället. inte ansågs "vara av sådan stationär beskaffenhet. att byggnadslov erfordras till dess uppstäl- lande” (RÅ 1962 s. 77). Som byggnad har också ansetts automatvagn (RÅ 1936 K 184) och försäljningskiosker på hjul ("RÅ 1938 K 246. 1939 K 324. 1940 K 157 och 1948 K 228).

Vissa speciella konstruktioner

Konstruktioner som genom sin storlek och form ger samma visuella intryck som ett hus har ansetts som byggnad. trots att de har saknat utrymmen för människor att uppehålla sig i (RÅ 1967 K 493. 16 m höga cisterner för industrisprit. och 1968 K 1520. plåteylinder för cementbland— ning). En bätkran har inte betraktats som byggnad (RÅ 1979 2:27) till skillnad från en badbassäng. som var uppallad på ett sådant sätt att man tick ett användbart utrymme under bassängen (RÅ 1976 s. 303). Vidare har som byggnad bedömts en enkel anordning. bestående av en plastduk på. regelverk av trästolpar (RÄ 1976 Ab 619). Regeringen har (P1 1776/81) funnit att en s.k. skyway. en slags landgång till båtar. inte krävde bygg- nadslov.

Underjordiska cisterner med tillhörande pumpar har däremot inte an- setts som byggnad (RÅ 1947 s. 77). Å andra sidan betraktas en underjor- disk s.k. allmän bekvämlighetsinrättning som byggnad (RÅ 1938 s. 100).

I detta sammanhang villjag påpeka att cisterner och liknande anordning- ar samt underjordiska anläggningar regleras särskilt i 2 %. Med detta undan- tag finnerjag alltså inte skäl att genom en ny legaldefmition ge begreppet byggnad ett ändrat innehåll.

Punkt Z

1 punkt 2 föreskrivs bygglovsplikt för tillbyggnader. F.n. hänförs till- och påbyggnad under nybyggnadsbegreppet (75% BS). Som till- och påbyggnad torde inte räknas åtgärder av ringa omfattning och

8 kap. I $$

Prop. 1985/86: 1 676

betydelse. såsom anordnande av mindre veranda. balkong. blomsterföns- ter c. d. Men även om sådana ätgärder inte räknas som nybyggnad. torde mänga av dem vara byggnadslovspliktiga enligt 545 lmom. 2 byggnads- stadgan. där det föreskrivs krav på byggnadslov för bl.a. åtgärder som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende.

Med tillbyggnad avses i PBL åtgärder som syftar till att öka en byggnads volym oavsett i vilken riktning detta sker. Även det som i dag benämns päbyggnad räknas alltsä enligt PBL som tillbyggnad.

Jag har övervägt möjligheterna att i lagen generellt undanta mindre tillbyggnader frän bygglovsplikt men stannat för att det knappast är lämp- ligt. Även en liten tillbyggnad kan ibland vara tekniskt komplicerad. och i tät. äldre villabebyggelse kan det vara angeläget att den utförs på ett särskilt sätt med hänsyn till miljön. Vad som främst skiljer tillbyggnader fran smärre uthus är att säkerhetsmässiga synpunkter och frågor om hus- hällning med energi aktualiseras på ett helt annat sätt när det gäller till- byggnader. Behovet av en granskning i förväg av tillbyggnader är framträ- dande även med hänsyn till ätgärdernas permanens. Det är svårt att rätta till en felaktigt utförd tillbyggnad.

Däremot är det självfallet möjligt att ha en enkel reglering av mindre tillbyggnader på en- eller tväbostadshus. Jag återkommer till detta i spe- cialmotiveringen till 12 &.

Vidare vill jag här erinra om 5.5 första stycket 2 som ger kommunen möjlighet att befria mindre tillbyggnader frän bygglovsplikt.

Av 4å första stycket 6 följer att tillbyggnader som medför att byggna- dens area inte blir större än lOm2 och taknockshöjden inte kommer att överstiga 3.0 in under vissa förutsättningar är fritagna från bygglovsplikt.

Punkt _?

1 punkt 3 föreskrivs bygglovsplikt för att ta i anspråk eller inreda byggna- der för ett väsentligen annat ändamål. På de skäl som lagrädet har anfört (yttrandet s.79) har det i lagrådsremissen använda uttrycket "för vilket bygglov senast har lämnats" ändrats till "för vilket bygglov har lämnats".

Enligt 54.5 | mom. andra stycket byggnadsstadgan krävs det byggnads- lov. om en byggnad tas i anspråk för ett väsentligen nytt ändamäl. även om några ändringsåtgärder inte behöver vidtas. Så snart inredningsätgärdcr behövs för det nya ändamålet hänförs emellertid såväl det nya ianspråkta- gandct som ändringsätgärderna till nybyggnad enligt 75% första stycket d) byggnadsstadgan. Att ätgärderna hänförs till nybyggnad innebär att sam- hället har ganska vidsträckta prövningsmöjlighetcr. Behövs däremot inga inredningsätgärder. torde endast en mycket begränsad prövning kunna ske i byggnadslovsärenden som avser åtgärder i områden utan detaljplan. Arbetsmiljö-. hälsovårds- och brandskyddssynpunkter och liknande kan dock beaktas. Detsamma torde gälla kravet på parkeringsutrymmen (se RÄ1963 K 1334).

8 kap. I 9'

Prop. 1985/86: 1 677

Dagens ordning har visat sig medföra vissa olägenheter (se t. ex. rättsfal- let RÅ 1977 s. 58). Det kan inte vara rimligt att möjligheterna till en planmässig prövning skall vara beroende av om en inredningsätgärd behö- ver vidtas eller inte. Ofta är det just det ändrade användningssättet i sig som utgör ett allvarligt problem från plansynpunkt. Jag vill genast skjuta in att regeringsrätten ganska nyligen har meddelat en dom som klargör rätts- läget inom område med detaljplan. Domen innebär att samma problem att reglera ändrat användningssätt utan inredningsåtgärd inte behöver uppstå inom område med detaljplan. Målet avsåg ändrad användning av en fab- riksbyggnad till detaljhandel. vilket stred mot stadsplanen som angav industriändamål. Regeringsrätten ansåg att byggnadsnämnden haft fog för sin vägran att meddela byggnadslov (RÅ 1982 2:83). Domen torde alltsä innebära att en planbestämmelse om markanvändningen blir bindande inte bara för åtgärder som kan hänföras till nybyggnad.

Ett väsentligt ändrat sätt att använda en byggnad bör enligt min mening även framdeles kräva lov. Detta bör gälla oavsett om några inredningsåt— gärder behöver företas eller inte. Punkt 3 har utformats i enlighet härmed. Vad som ligger i uttrycket väsentligen annat ändamål får avgöras med ledning av den praxis som har utbildat sig i anslutning till gällande rätt. 1 första hand är det byggnadens tidigare faktiska användning som är avgö- rande för frågan om bygglov behövs. Om byggnaden inte tidigare har använts alls. får man falla tillbaka på vad som finns angivet i det senast lämnade lovet.

I följande fall har regeringsrätten ansett att byggnadslov krävs för ändrat användningssätt: Förändring av garage till lager (RÅ 1963 K 1334). föränd- ring av lager och garage till plåtslageri resp. bilverkstad (RÅ 1964 K 239"). förändring av svinhus till bilverkstad (RÅ 1964 K 901). inrättande av caférörelse i en villabyggnad (RÅ 1969 C 93). inrättande av billackerings- verkstad i ett garage (RÅ 1971 C 370). inrättande av lager i en del av ett källargarage (RÅ 1971 C 346). ianspråktagande av en lagerbyggnad för handelsändamål (stormarknad) (RÅ 1977 s. 58). förändring av sport- och tennishall till lager- och försäljningslokal (RÅ 1982 2:70) och förändring av fabriksbyggnad till detaljhandel (RÅ 1982 2:83).

Enligt en dom av kammarrätten i Stockholm krävs det lov för att ta i anspråk en del av ett bostadshus som skola (K 1974 2: 18).

Frän regeringens praxis på senare tid kan nämnas att användning av en lokal för caférörelse som bostad har ansetts kräva lov (regeringsbeslut 1982—01—21. Pl 362/81). Vidare har regeringen intagit den ståndpunkten att det krävs lov för att börja tillverka betongplattor i en byggnad som enligt gällande plan fick användas som magasin (regeringsbeslut 1980— 12— 11. Pl 2429/80).

Ett mycket vanligt fall av ändrat användningssätt är att bostadslägen- heter omvandlas till kontor. Att detta innebär en övergång till ett väsentli- gen annat ändamål. som kräver bygglov. är fullt klart. Däremot följer av

8 kap. [

Prop. 1985/86: 1 (,7x

kravet på väsentlighet att det inte behövs bygglov. om en person börjar använda en mindre del av sin bostad (. ex. som kontor.

I följande rättsfall har regeringsrätten inte ansett byggnadslovsplikt före- ligga. nämligen användning av en sommarstuga som helårsbostad (RÅ 1965 K 534) och möbelförsäljning i lokaler där det tidigare har skett bilförsälj- ning (RÅ 1980 2:51).

När det gäller kravet på väsentlighet kan med ledning av rättspraxis konstateras att kravet kan vara uppfyllt oberoende av om det är en stor eller liten del av byggnaden som tas i anspråk (se t.ex. RÅ 1972 C 242). Verksamhetens omfattning kan dock spela en viss roll. särskilt när det är fråga om en verksamhet som en person bedriver i Sin bostad (se RÅ 1978 2: 15 och 1980 2: 3). För att väsentlighetskravet skall vara uppfyllt krävs det också att den ändrade användningen inte är av en helt tillfällig karak- tär. Dct bör exempelvis inte krävas lov. om en bostadslägenhet tillfälligt tas i anspråk som kontor på en byggarbetsplats eller som valbyrå för ett parti inför ett val. I vissa fall kan emellertid ett säsongsbetonat nyttjande kräva lov för ianspråktagande. Det framgår av rättsfallet RÅ 1972 C 242, där kravet på permanens var så till vida uppfyllt. att nyttjandet var avsett att återkomma är efter är.

Av specialmotiveringen till 5kap. 75 framgår att det skall vara möjligt att i detaljplanebestämmclser göra skillnad mellan partihandel och detalj- handel och att man dessutom i vissa fall inom kategorin detaljhandel genom planbestämmelser kan skilja ut handel med skrymmande varor och i speciella fall även handel med livsmedel frän handel med andra slags varor. Därmed bör det också stå klart att en övergång mellan dessa former av handel innebär att lokalen i fråga tas i anspråk för ett väsentligt ändrat användningssätt. Detta kräver alltså bygglov i de fall där det finns detalj- planebestämmelser som närmare reglerar handelsändamålet.

Punkt 4

1 punkt 4 föreskrivs — på motsvarande sätt som i 54.8 1 mom. 2 bygg- nadsstadgan bygglovsplikt för ändringar som berör bärande delar eller som avsevärt påverkar byggnadens planlösning. Till de senare åtgärderna lär i allmänhet inte räknas att man tar upp eller sluter till någon enstaka dörröppning inom en och samma bostadslägenhet men däremot att man slår samman två bostadslägenheter till en.

Dagens bestämmelser i detta hänseende har utan ändring i sak tagits ini punkt 4.

Till 45 första stycket 2 har överförts det undantag från bygglovsplikten som i dag gäller för inre ändringar i bostadshus med högst två bostadslä- genheter (54 & 2 mom. 2 BS).

Punkt 5

Enligt punkt 5 krävs lov till installation eller väsentlig ändring av eld-

8kap. I 5

Prop. 1985/86: 1 679

städer. rökkanaler eller anordningar för ventilation. vattenförsörjning eller avlopp. Dessa bestämmelser finns nu i 5415 1 mom. 2 och 3 byggnadsstad- gan.

När det gäller eldstäder och rökkanaler innebär punkt 5 i sak den ändringen att endast väsentliga ändringar underkastas bygglovsplikt. I dag krävs lov så snart en ändring av en byggnad berör eldstäder eller rökkana- ler. l övrigt innebär punkt 5 inga ändringar i sak av vad som gäller i dag.

Enligt dagens ordning krävs inte lov för va-ledningar i bostadshus med högst två bostadslägenheter. om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenförsörjning eller avlopp (545 2 mom. [ BS). En bestämmelse med samma innebörd har tagits in i 4.5 första stycket 1.

Jag har inte funnit anledning att följa utredningens förslag om bygglovs- plikt för lcdningar även utanför tomter. Mitt förslag motsvarar alltså i den delen vad som gäller i dag.

I motion 1980/81 : 373 framfördes krav på lagreglering av ytjordvärmean- läggningar. l motionen framhålls att ytjordvärmesystem kommer att bli vanliga i framtiden. och motionären föreslår att en översyn skall göras av gällande författningar för att anpassa dem till utvecklingen på ytjordvär— meområdet. Motionären anser det vidare viktigt att systemet görs säkrare så att risken för utsläpp i marken av giftiga frostskyddsmedel minskar.

Lagutskottets betänkande (LU 1981/82: 7) innehåller bl. a. följande utta- lande:

Utskottet vill framhålla att det mot bakgrund av utvecklingen på ener- giområdet är av stor betydelse att det utvecklas nya uppvärmningssystem som för sin funktion inte är beroende av olja. kol eller andra fasta bränslen. Exempel på sådana system utgör de i detta betänkande aktuella formerna för utvinning av värme urjord. vatten eller berg. Som framgår av remiss- svaren pågår det f. n. en livlig forsknings— och utvecklingsverksamhet på ytjordvärmeområdet. Det aktuella forskningsprogrammet sträcker sig över en treårsperiod. Enligt utskottets mening finns skäl att avvakta resultatet av forskningsarbetet innan man företar en mera genomgripande översyn av gällande författningar i syfte att anpassa dem till utvecklingen på ytjordvär- meområdet.

På vissa områden kan det dock finnas anledning att dessförinnan över- väga vissa ätgärder. I flera remissvar har sålunda framförts önskemål om införande av bestämmelser om byggnadslovsskyldighet för ytjordvärmean- läggningar. Med anledning härav vill lagutskottet. i likhet med civilutskot- tet. erinra om att arbete f. n. pågår inom bostadsdepartementet med förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning. Lagutskottet utgår från att ttnder detta arbete även övervägs frågan huruvida en byggnadslovsskyldighet bör införas när det gäller ytjordvärmesystem och att resultatet av övervägan— dena redovisas i den kommande propositionen på området.

Enligt 2 och 16%" miljöskyddsförordningen (1981:574) föreligger nume- ra tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet enligt miljöskyddslagen (1969: 387) för anläggningar för utvinning av värme ur mark. luft. vatten-

8kap. [ ä'

Prop. 1985/86: 1 681)

drag. sjö eller annat vattenområde eller ut grundvatten och avloppsvatten. om den ur värmekällan uttagna effekten överstiger 1 MW.

För anläggningar mellan 1 och 10 MW gäller anmälningsplikt. Överstiger effekten ll) MW men inte 5()MW. skall tillståndsprt'ivning ske hos länssty- relsen. 'l'illståndsprövning hos koncessionsnämnden skall ske om anlägg- ningens effekt överstiger 50 MW.

Jag vill vidare erinra om att regeringen med anledning av riksdagens beslut om energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. (BoU 1983/84:21. rskr 195) den 24 januari 1985 har uppdragit åt statens natur- vårdsverk att i samråd med några andra myndigheter utreda vissa frågor om regler för installation och användning av värmepumpar. l uppdraget ingår bl.a. att utreda vilket behov av nya eller ändrade regler som finns i detta sammanhang. Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att nu föreslå prövningsplikt enligt PELL för vare sig ytjordvärmeanläggningar eller värmepumpar i allmänhet.

Punkt 6

Enligt punkt 6 krävs lov till installation eller väsentlig ändring av hissar. Att installera hiss i en befintlig byggnad är en åtgärd som berör bärande delar och som därför regelmässigt kräver lov enligt 545 1 mom. 2 bygg- nadslagcn. Enligt bestämmelserna i kungörelsen (1939: 783) angående an- ordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (hisskungörelsen) skall innan hiss uppförs — sedan byggnadslov har meddelats — medgivan- de till uppförandet sökas hos byggnadsnämnden ('tillsynsmyndigheten). Om hissanläggningen ändras på sätt som har betydelse i säkerhetshän- seende, skall tillsynsmyndigheten lämna sitt medgivande till ändringen.

Som jag tidigare har anmält (avsnitt 11.4. ) avserjag att i annat samman- hang lägga fram förslag till en förordning om hissar. som skall ersätta hisskungörelsen. Jag kommer därvid att föreslå bl. a. att kravet på tillsyns- myndighetens medgivande för uppförande av en hiss eller ändring av en hissanläggning slopas. Detta medför alltså att den dubbelprövning som finns i dag — byggnadslov och tillståndsmyndighetens medgivande — tas bort. Det medför också ett behov av ändring i byggnadsstadgan så att också en väsentlig ändring av en hiss fordrar byggnadslov. Mot denna bakgrund har i punkt 6 tagits in en bestämmelse om att installation av en hiss och väsentlig ändring av en hissanläggning. såsom byte av hisskorg eller maskineri. kräver bygglov.

Med hiss förstås i detta sammanhang i första hand en lyftanordning som är försedd med hisskorg eller lastplan och förs mellan styrlister (gejder) för transport av personer eller varor mellan fasta stannplan. Vidare bör hiss- anläggningen. för att krav på bygglov skall kunna ställas. vara permanent anordnad. Enligt min mening bör en mindre lyftanordning som t.ex. är avsedd att brukas endast av den som är rullstolsbunden eller av annat skäl har svårt att gå i trappor och som ersätter ett eller ett par trappsteg från

(åka/7.155

Prop. l985/86: ] : ' " 681

markytan till entrédörren i huset i normalfallet inte kräva lov. En sådan installation kan givetvis av andra skäl — påverkan av byggnadens bärande delar eller på planlösningen — vara bygglovspliktig. Inte heller en bygghiss eller kranhiss bör normalt fordra bygglov.

Andra stycket

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.3) skall staten och landstingskommunerna i fortsättningen vara skyldiga att söka bygglov. Denna bygglovsplikt ersätter dagens anmälningsförfarande enligt 665 byggnadsstadgan. 1 andra stycket av förevarande paragraf har dock änd- ringar enligt första stycket 4 och 5. som företas i statliga och landstings- kommunala byggnader. undantagits frän bygglovsplikt.

Lagrådet (yttrandet s.79) har tagit upp uttrycket ("tillhör staten eller landstingskommuner". Jag ansluter mig till den tolkning som lagrådet har gjort. dvs. att härmed avses detsamma som "innehar med äganderätt". Det innebär alltså att lättnader i bygglovsplikt ej föreligger för byggnad som staten eller landsting brukar men inte äger. Å andra sidan omfattar bestämmelsen då statliga och landstingskommunala byggnader som är uthyrda och alltså nyttjas av annan än ägaren.

Tredje stycke!

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.3) skall" ekonomibyggnader förjordbruk. skogsbruk eller därmed jämförlig näring i princip inte vara bygglovspliktiga annat än i områden med detaljplan (se 3 5 första stycket 3) och i områden där kommunen har beslutat att bygglovs- plikt skall gälla (6s' andra stycket). Detta innebär en skillnad mot mitt förslag i lagrädsremissen. Att ta i anspråk eller inreda en ekonomibyggnad för ett väsentligen annat ändamål kräver dock alltid bygglov enligt tredje stycket.

Fjärde trycker

Fjärde stycket innehåller några hänvisningar av rent upplysande karak- tär. avsedda att göra lagtexten mera lättöverskådlig. Som lagrådet har föreslagit (yttrandet s. 79) har stycket kompletterats med en upplysning om att bygglovsbestämmclserna i 1 5 inte gäller för byggnader av hemlig natur avsedda för totalförsvaret (10 ä).

2 & I fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord- ningar krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker. djurparker. idrottsplatser. skidbackar med lif- tar. campingplatser. skjutbanor. småbåtshamnar, friluftsbad. motorbanor och golfbanor.

2. anordna upplag eller materialgårdar.

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift.

8 kap. I—2 N

Prop. 1985/86: 1 682

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks- händelser.

5. uppföra radio- eller telemaster eller torn. (>. uppföra vindkraftverk om vindturbinens diameter är större än två meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad.

7. uppföra murar eller plank.

8. anordna parkeringsplatser utomhus.

9. väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1—8. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte. om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte. om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute- slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (l97lc948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 55 får kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov. I 105 finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

För att en terminologisk överensstämmelse med fastighetsbildningsla- gen skall uppnås bör byggnad betraktas som en slags anläggning vid sidan av övriga anläggningar som anges i PBL (se t.ex. 5 kap. 275 FBL). Ingressen till 25 har utformats i enlighet härmed.

I denna paragraf anges i olika punkter de anläggningar och anordningar i övrigt —— vid sidan av byggnader — för vilka bygglov krävs. Paragrafen motsvarar 13 kap. 35 i utredningsförslaget. [ gällande rätt motsvaras delar av paragrafen av 545 1 mom. 5, 6. 8 och 9 byggnadsstadgan.

Genomgående för alla anläggningar och anordningar är att bygglovsplik- ten omfattar både inrättande och väsentlig ändring. Detta innebär en viss utvidgning jämfört med det remitterade lagförslaget, men det stämmer i sak överens med vad lagrådet (yttrandet 5.81) har föreslagit. vilket jag således ansluter mig till.

Första styr/(et Punkt I

1 punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för idrotts- eller fritidsanläggningar. De anläggningar som avses här är i gällande rätt inte underkastade någon egentlig tillståndsplikt. vare sig enligt byggnadslagstiftningen eller enligt någon annan författning.

Anledningen till att de nu föreslås bli bygglovspliktiga är främst att de är arealkrävande. att de medför konsekvenser för de närboende. t. ex. i form av ökad trafik. samt att de kan ha inverkan på det rörliga friluftslivets intressen och påverka landskapsbilden.

8 kap. 2 5

Prop. 1985/86: 1 683

Utredningen föreslog ett undantag från bygglovsplikten för anläggningar som skall utnyttjas av fastighetsägaren för personligt bruk. I likhet med flera remissinstanser anser jag det inte sakligt motiverat med ett sådant undantag.

När det gäller den lagtekniska utformningen av denna punkt har på de skäl lagrådet har anfört (yttrandet s.79f) valts en annan lösning än i lagrådsremissen. Lagrådet har anfört följande i frågan:

l punkt ] föreskrivs bygglovsplikt för att ta i anspråk mark för vissa idrotts- eller fritidsanläggningar. Uttrycket "ta i anspråk mark" synes mindre väl valt. Vad man vill åstadkomma är nämligen också ett inflytande över utformningen av en anläggning. Lagrådet anser att ordet "anordna" bättre täcker vad som avses enligt specialmotiveringen. För att utmärka avgränsningen mot bygglovsfria anläggningar har i lagrådsremissen valts metoden att genom exempel ange för vilka anläggningar som bygglov krävs. Denna metod har här sina nackdelar. Exemplifteringen blir naturli- gen ofullständig och kan därför på ett icke önskvärt sätt låsa rättstillämp- ningen och även leda den i ej avsedd riktning. En annan metod är att bestämma bygglovsplikten genom att i lagtexten skriva in de i lagrådsre- missen angivna kriterierna. nämligen anläggningar vilka medför omfat- tande markarbeten. är arealkrävande eller avsevärt påverkar omgivningen. Mot ett så avfattat stadgande kan riktas anmärkningen att det är alltför vagt och oprecist och leder till osäkerhet om vilka anläggningar som är bygglovsfria. Lagrådet har stannat för att föreslå ett stadgande som uttöm- mande anger vilka anläggningar som kräver bygglov. Om bestämmelsen utformas så krävs en lagändring om man vill inskränka eller utvidga kret- sen av bygglovspliktiga objekt. Olägenheten härav uppvägs emellertid av den fasthet och reda i rättstillämpningen som följer av vad lagrådet föror- dar. Enligt lagrådets förslag skall orden "idrotts- eller fritidsanläggningar" utgå ur lagtexten. När denna ändamålsbestämning faller bort medför detta en viss ändring av kretsen av bygglovspliktiga anläggningar. Som exempel kan nämnas en motorbana avsedd för en bilindustri eller en småbåtshamn för yrkesfiskare. En sådan utvidgning låter sig emellertid väl förena med det syfte som uppbär det förevarande stadgandet. Förutom de i förevaran- de punkt nu angivna anläggningarna bör uppräkningen fyllas ut med det i specialmotiveringen angivna exemplet "badplatser" eller bättre uttryckt "friluftsbad". Också i överenstämmelse med specialmotiveringen bör anges "skidbackar med liftar". Huruvida permanenta nöjesfält samt djur- parker och s.k. sommarland är bygglovspliktiga anläggningar har inte direkt berörts i lagrådsremissen. Både lagtextens utformning och de tanke- gångar som utvecklas i specialmotiveringen tyder på att sådana anlägg- ningar bör omfattas av bygglovsplikten. Visserligen kräver sådana anlägg- ningar som regel byggnader och dessa är underkastade lovplikt enligt 1 5. Det är emellertid lämpligt att anläggningarna i sin helhet underkastas byggnadsnämndens prövning och tillsyn. Lagrådet har då i åtanke främst att byggnadsnämnden bör se till att säkerhetskraven enligt 3 kap. 65 första stycket jämfört med 145 samma kapitel är uppfyllda. I lagrådets förslag används "nöjesparker” som samlingsbeteckning för permanenta nöjesfält och sommarland.

8 kap. 2 .5

Prop. 1985/86: 1 684

Förutom de allmänna lämplighetsbedömningar som kan behöva göras. när de nu avsedda anläggningarna medför en förändring av markanvänd- ningen. kan det enligt min mening bli aktuellt att bedöma i vad mån kraven i 3 kap. 1.2. 4. 5 och 655 blir uppfyllda.

Här uppkommer även frågan om vilka omständigheter som skall anses konstituera skyldigheten att ansöka om lov. dvs. vad som här menas med "anordna". När det gäller t.ex. idrottsplatser och golfbanor ställer sig saken ganska enkel. Sådana anläggningar kräver omfattande åtgärder i form av markarbeten m.m. När det däremot gäller t.ex. skidbackar och badplatser är det mera osäkert när man skall anse att bygglovsplikten inträder. Att allmänheten utnyttjar en naturlig backe eller en badstrand för skidåkning resp. bad kan naturligtvis inte få till följd att fastighetsägaren skall bli skyldig att söka lov. Här kan man över huvud taget inte tala om att en anläggning har kommit till stånd. För att bygglovsplikt skall inträda måste fordras att fastighetsägaren vidtar åtgärder av något slag för att bereda marken för det nya ändamålet. I fråga om skidbackar kan sådana åtgärder bestå i trädfällning. markarbeten och inrättande av en skidlift. När man anlägger en badplats kan det bli fråga om rensning. utfyllnad. anläggande av bryggor m.m. Bygglovsplikt bör då konstitueras av åtgär- derna sammantagna. i förening med deras syfte.

[ vissa fall kan bygglovsplikt inträda trots att några åtgärder inte behöver vidtas. Exempel på detta är upplåtelse av ett område för camping eller husvagnsuppställning. Visserligen torde detta som regel kräva sanitära åtgärder enligt hälsoskyddslagstiftningen. Men oavsett detta bör bygglovs- plikt gälla. när någon skall utnyttja ett område för camping eller husvagns- uppställning i en sådan omfattning att verksamheten blir mer eller mindre yrkesmässig.

Punkt 2

För inrättande av upplag fordras i dag byggnadslov enligt 545 1 mom. 9 byggnadsstadgan. I vissa fall kan genom ett särskilt förordnande av läns- styrelsen enligt sista stycket samma mom. införas skyldighet att söka byggnadslov även för utförande av permanenta anordningar. avsedda att utnyttjas för inrättande av upplag. nämligen i form av s. k. materialgård.

Det saknas anledning att frångå dagens generella krav på bygglov för upplag. Kravet har kommit till uttryck i punkt 2. llagrådsremissen föreslog jag att för enkelhetens skull att specialregleringen av materialgård inte längre bör upprätthållas utan att sådana anläggningar bör innefattas i termen upplag. Emellertid har lagrådet (yttrandet s. 80f) invänt mot tekni- ken att genom ett motivuttalande sammanföra under ett begrepp vad som enligt gällande rätt är att anse som två olika slag av anläggningar. Som lagrådet har föreslagit har därför punkt 2 kompletterats med föreskrift att bygglovsplikten också gäller materialgård.

8kap.2 5

Prop. 1985/86: 1 ' 685

l byggnadsstadgan anges inte närmare vad som avses med upplag. 8 kap. 2 9" Departementschefen gjorde en närmare precisering av vad som skulle avses med uttrycket (prop. l9591l68 s. l38). Han anförde därvid bl.a. att "en vedstapel eller ett måttligt förråd av byggnadsmaterial för en förestä- ende reparation" som en villaägare lade upp på sin tomt inte kunde betraktas som upplag. Endast om upplaget var mera permanent eller omfattande skulle det betraktas som upplag i byggnadsstadgans mening. Det kunde t. ex. vara fråga om upplag av byggnadsmaterial eller "kassera- de bilar”.

Enligt definitionen i 1959 års proposition skall alltså ett omfattande varuförräd eller materialförråd betraktas som upplag. även om det är endast tillfälligt. Ett litet förråd skall också betraktas som upplag. förutsatt att det är permanent.

Endast sådant som lagras utomhus kan betraktas som upplag. Vidare torde den begränsningen gälla att uppläggning av foder, gödning och annat i samband med jordbruk inte betraktas som upplag. lnte heller förråd. råvaror o.d. som läggs upp i anslutning till någon industri torde betraktas som upplag. Upplag i byggnadsstadgans mening torde endast föreligga. när uppläggningen i någon mån är självständig i förhållande till annan verksam- het.

"fypiska exempel på upplag är uppställning av ett stort antal bilar (s.k. bilkyrkogård) (RÅ 1962 K 581) samt bensin- och bränsleförräd. Vinterupp- läggning av viss omfattning av småbåtar kan också falla under bestämmel- serna om upplag (RÅ 1969 K 1007). Även uppställning av ett antal hus- vagnar under en månad har regeringsrätten bedömt som ett upplag (RÅ l980 2:73). Anläggningar för deponering av avfall och liknande brukar betraktas som upplag.

Kravet på bygglov bör. som jag nyss anförde. i allt väsentligt ha samma omfattning som i dag. Utöver de exempel jag nu har anfört villjag tillägga att det inte bör krävas lov för tillfälliga upplag för byggande eller underhåll av allmänna vägar.

Beträffande de krav som skall ställas på upplag villjag anföra följande. Enligt 52å tredje stycket byggnadsstadgan får ett upplag inte anordnas så att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall. och inte heller så att det skymmer sikten för trafiken eller för närboende. vanpryder omgivning- en eller annars vållar olägenhet av betydelse. Grannarna skall t.ex. inte behöva tåla att områdets karaktär förändras. även om upplaget i och för sig hålls i vårdat skick (prop. 1959: l68 s. 138).

Som exempel på sådan olägenhet som kan förhindra inrättandet av upplag kan —— förutom de allmänna miljömässiga nackdelarna för omgiv- ningen nämnas risken för anhopning av råttor och andra skadedjur (Bexelius m.fl. Byggnadslagstiftningen. 5:e upplagan. s.48l ).

Prop. 1985/86: 1 686

Enligt PBL kommer prövningen närmast att innefatta de krav som föreskrivs i 3kap. l. 2. 5 och 6.591 Utöver de egenskapskrav som f.n. motiverar prövningsplikt kan det tilläggas att. när ett upplag medför ökad belastning på marken. prövningen bör avse bl. a. risken för skred och för sättningar som är skadliga för omgivningen. Detta ingår i prövningen enligt 3 kap. 2 &.

Punkt 3

Enligt punkt 3 krävs bygglov för anordnande av tunnlar och bergrum. Undermarksbyggandet kan ske i flera olika former. Ett sätt är att byggna— der förläggs delvis — eller ibland rentav helt under markytan. Vid bygglovsprövningen av sådana byggnader skall utom annat iakttas bestäm- melserna i 3kap. 25 att användningen av markytan inte försvåras. I den paragrafen finns också krav på att en för omgivningen skadlig inverkan på grundvattnet begränsas. Naturligtvis är också kravet på bärförmåga m.m. i 3 kap. 49" av stor betydelse. I vissa fall kan det bli aktuellt att med stöd av Så ta hänsyn till radonhalten i berggrunden.

Ett annat sätt att utnyttja utrymmet under marken är att man utför andra slags anläggningar än byggnader. Jag tänker dä närmast på tunnlar och bergrum. Punkt3 behandlarjust denna form av undermarksbyggande.

Under och efter andra världskriget utfördes ett avsevärt antal försvars- anläggningar i berg. Mest framträdandc i dagens undermarksbyggande är kanske kommunikations- och försörjningstunnelnätet (tele. avlopp. T-bana. vatten. fjärrvärme etc.). I Sverige är de för dagen till volymen största undermarksanläggningarna bergrum för lagring av olja samt fly- tande naturgas. Framdeles kommer sannolikt att anordnas bergrum även för andra ändamål. t.ex. för pumpkraftverk. hetvattenlagring m.m. Till följd av undermarksbyggandet kan det uppkomma störningar av grundvat- tenbalansen. sättningsproblem för befintlig bebyggelse m.m. Mot denna bakgrund anserjag i likhet med utredningen att det är ett starkt samhällsin- tresse att kunna pröva tillkomsten och utformningen av bergrum och tunnlar. För att prövningen och tillsynen skall samlas hos en enda instans är det lämpligt att föreskriva bygglovsplikt för dessa anläggningar.

Det har under remissbehandlingen från några håll invänts att dessa frågor kräver en särskild kompetens som byggnadsnämnderna hittills inte har haft. Den anmärkningen avser främst byggandet av tunnelbanor. Landstinget i Stockholms län anför om detta:

Anläggandet av tunnelbanetunnlar och de åtgärder som i samband där— med vidtas för att undvika fastighetsskador. bland annat till följd av grund- vattensänkning. är en verksamhet som kräver specialkunskaper. Dessa specialkunskaper finner man inom en liten krets av fackmän med lång erfarenhet av underjordsarbeten. Av naturliga skäl saknas denna speciella kompetens som regel hos byggnadsnämnderna. och man kan därför inte räkna med att den kommunala tel-'.niska kontrollen kan tillföra tunnelbane- byggandet något tekniskt vetande. som skulle göra anläggningarna bättre.

8 kap. 2.5

Prop. 1985/86: 1 687

Vad som gör tillständsplikten för tunnelbanebyggen inte minst betänklig är den komplicerade bygglovsprt'ivningen. Man kan här erinra om att byggnadsnämnden förutom den egna tekniska granskningen har att under- rätta en sväravgränsad krets av sakägare samt att ta ställning till de synpunkter som kan inkomma från dessa.

.Jag anser denna anmärkning helt befogad. Flera faktorer skiljer tunnel- banan frän andra kommunikationstunnlar. Byggandet av nya tunnelbanor kan rimligen inte komma att ske särskilt ofta i framtiden. Om det någon gång sker. blir det sannolikt en mycket omfattande anläggning i ett tätt befolkat område. något som gör att många fastighetsägare och boende direkt berörs. Jag kan inte finna någon anledning att befara att banan kommer att bli utförd på ett tekniskt bristfälligt sätt utan prövning av byggnadsnämnden. Jag räknar med att kommunen får fullständig känne- dom om tunnelns sträckning utan att en formell bygglovsplikt föreligger. En prövning av byggnadsnämnden skulle endast medföra en onödig byrå- krati. På dessa skäl föreslårjag att tunnelbanetunnlar undantas från bygg- lovsplikt. En annan sak är att själva stationshallen — som en fristående byggnad eller inrymd i en annan byggnad — givetvis kräver bygglov. oavsett om hallen ligger över eller under marken.

[ enlighet med utredningens förslag bör inte heller tunnelarbeten som ingär som ett led i gruvdrift omfattas av bygglovsplikten. Att fortlöpande följa och kontrollera arbeten av detta slag måste som utredningen också har framhällit — anses vara en helt orealistisk uppgift för byggnadsnämn- den. Det är tillräckligt att byggnadsnämnden får underrättelser om gruv- ärenden enligt Speciallagstiftningen. Därigenom kan kommunerna skaffa sig kännedom om eventuella konsekvenser för befintlig bebyggelse i form av t. ex. rubbad grundvattenbalans och sättningar. Den fortsatta planlägg- ningen kan då också anpassas efter de beslut om gr'uvverksamhet som redan har fattats.

En särskild fråga är hur man skall behandla de hemliga bergrumsanlägg- ningar som utförs av överstyrelsen för ekonomiskt försvar och av oljeföre- tagen. Enligt 10.5 detta kapitel föreligger ingen bygglovsplikt för dessa. Det är naturligtvis ändå angeläget att byggnadsnämnden på ett lämpligt sätt får vetskap om det ungefärliga läget av anläggningarna. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen till lOå.

I övrigt omfattas alltså alla tunnlar och bergrum av bygglovsplikten. Jag vill här erinra om vad jag har anfört (avsnitt 14.2.3) om byggnadsnämndens möjlighet att minska kravet på att projekteringshandlingar ges in i ärendet. Detta bör gälla t. ex. när en statlig myndighet är byggherre (specialmotive- ringen till 8 kap. 29%"). Det är alltid byggherren som ansvarar för att konstruktionen sker i enlighet med lagens egenskapskrav.

Enligt min mening aktualiseras vid bygglovsprövningen främst bestäm- melserna i 3 kap. 2, 4, 5. (>och 8.555.

8 kap. 29'

Prop. 1985/sm 688

Punkt 4

1 punkt 4 föreskrivs bygglovsplikt för cisterner och liknande. Enligt 54ä ] mom. byggnadsstadgan föreligger byggnadslovsplikt för inrättande av en fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor. om åtgärden inte avser endast att tillgodose en viss fastighets husbehov.

Denna bestämmelse har överförts till punkt 4. På förslag av några remissinstanser har dagens uttryck brännbara vätskor ersatts med uttryc- ket varor som kan medföra bran-"_l. Vad som menas med brandfarliga varor definieras i l & förordningen (|96lz568. omtryckt l977:423) om brandfar- liga varor. Dit hänförs bl.a. brandfarlig gas och brandfarliga vätskor. indelade i fyra klasser.

i likhet med vad statens naturvårdsverk har föreslagit i sitt remissvar anser jag det motiverat med bygglovsskyldighet även för cisterner och anordningar där hälso- och miljöfarliga varor skall förvaras. Enligt lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor och l & kungörelsen (1973: 334. omtryckt 1979: 348) om hälso- och miljöfarliga varor indelas dessa varor i gifter och vädliga ämnen.

Punkt 4 omfattar både större oljelager och mindre behållare för bensin. olja m.m. liksom bensinpumpar o.d.. under förutsättning att de är fast anbringade i marken eller i en byggnad. Genom bestämmelserna i andra stycket undantas t. ex. anordningar som behövs för oljeeldning i bostads- hus eller andra byggnader samt bensin- och oljeförräd för jordbruk eller liknande näringar.

l enlighet med vad jag nu har anfört har punkt 4 utformats så att bygglovsskyldighet föreligger för fasta cisterner eller andra fasta anord- ningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser.

Jag vill framhålla att den prövning av bl. a. tillstånd att saluföra brandfar- liga varor som skall ske enligt förordningen om brandfarliga varor och den reglering av förvaring som finns i kungörelsen om hälso— och miljöfarliga varor inte rubbas genom den nu föreslagna bygglovsplikten. Av kraven i 3 kap. blir främst de som finns i l. 2. 4. 6 och 8 åk" aktuella för cisterner o.d.

Punk! 5

l punkt 5 regleras bygglovsskyldighcten för radio- och telemaster samt torn. Master är inte särskilt reglerade i byggnadslagstiftningen. Egenskaps- kraven i 52? byggnadsstadgan för fasta anordningar anges gälla bl.a. för radioantenner. Någon tillständsplikt är däremot inte föreskriven för vare sig master eller antenner.

Radio- och telemaster utgör ofta framträdande inslag i stads- eller land- skapsbilden. Även säkerhetsfrågor aktualiseras i samband med att sådana anläggningar skall uppföras. I likhet med vad utredningen har förordat anser jag därför att de bör vara bygglovspliktiga. De krav i 3 kap. som

8 kup. 2.5

Prop. 1985/86: 1 689

närmast blir aktuella för master är de som finns i l. 2. 4. 6 och 8 5.5.

Mindre antenner och master pä hustak bör som en del remissinstanser framhållit - inte omfattas av bygglovsplikten. Det har visserligen på sina håll förekommit att ccntralantenner för television i höghusbebyggelse har satts tipp på ett sätt som medför att mottagningsförhällandena försämrats för hus i omgivningen. Detta bör dock i framtiden kunna undvikas genom att problemen uppmärksammas i god tid och klaras ut genom samräd med televerket. [ andra stycket av förevarande paragraf har därför tagits in ett undantag för master som enbart avser att tillgodose en viss fastighets behov. Det kan diskuteras hur man skall ställa sig till de. ibland ganska stora. antenner som sätts upp av sändareamatörer. Min uppfattning är dock att det inte är nödvändigt med en bygglovsprövning för dessa. Jag vill erinra om att enligt 3 kap. l4å egenskapskraven i 3 kap. i skälig utsträck- ning skall uppfyllas även för master m. m.. som är undantagna frän bygg- lovsplikt. Om kraven åsidosätts. kan byggnadsnämnden ingripa i efterhand och kräva rättelse med stöd av [0 kap. l2 och M ss.

Beträffande tornen är rättsläget f.n. oklart. ibland hänförs de till bygg- nader. men lika ofta sker ingen tillständsprövning alls. Även här delar jag utredningens uppfattning att bygglovsprövning är nödvändig.

Tornen kan vara av många slag. Telekommunikations-. vatten-. utsikts- och tralikledningstorn. radartorn. flygplatstorn och fyrar är nägra exem- pel. Till torn kan också räknas gruvlavar och kyltorn. t.ex. vid vissa kraftverk. Den teknologiska utvecklingen har gjort det möjligt med mycket stora tornhöjder. T.ex. kan telekommunikationstorn vara ända upp till 400—500m höga. De skiftande ändamålen med tornen har medfört högst varierande konstruktioner. Gemensamt för de flesta är att vindpäverkan är en faktor av största betydelse för utförandet. Stor vikt läggs också numera vid den arkitektoniska utformningen av tom. För tornen torde samma egenskapskrav bli aktuella som för masterna. dvs. i första hand 3 kap. 1. 2. 4. 6 och 8 ss.

l andra stycket har tagits in ett undantag för ett torn som är avsett för endast en viss fastighets behov.

Punkt 6

Punkt 6. som handlar om vindkraftverk. motsvarar 545 1 mom. 6 bygg- nadsstadgan.

Bestämmelserna om vindkraftverk infördes på förslag i prop. 1980/81 : 99 och trädde i kraft den ljanuari l982. Bygglovsplikten för vindkraftverk är f.n. avgränsad genom detaljerade bestämmelser. Lagrådet har (yttrandet s.8l) — närmast av lagtekniska skäl — föreslagit en förenkling av lagtex- ten. Emellertid innebär lagrädets förslag att bygglovsplikten normalt skall omfatta alla slag av vindkraftverk. Med tanke på att de nuvarande bestäm- melserna rätt nyligen har införts och att de såvitt jag har bekant har fungerat väl är jag inte beredd att göra den sakliga ändring som ligger i

8kap. .? s"

Prop. 1985/86: 1 690

lagrädets förslag. Med smän'e språkliga justeringar har alltsä dagens be- stämmelser tagits in i punkt6.

Punk! 7

Punkt 7 handlar om murar och plank. Enligt 545 1 mom. 5 byggnadsstad- gan krävs i dag byggnadslov när någon skall uppföra eller väsentligt ändra en mur. ett plank eller någon därmed jämförlig anordning. Av ?. mom. 4 i samma paragraf framgår att man titan lov får uppföra en mur eller ett plank för att avgränsa en skyddad uteplats i anslutning till en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter. Förutsättningarna för befrielse från bygglovsplikt är vidare att anordningen placeras minst 4.5m från tomt- gränsen. att den inte är högre än 1.8 m och att den inte sträcker sig mer än 3m ut från byggnaden. Undantaget för en- och tväfamiljshusen har sin grund i ett förslagi prop. 1978/79: 111. bil. 12.

De nu gällande reglerna synes innebära en lämplig avvägning mellan den enskildes intressen av att kunna utföra enklare åtgärder utan krav på prövning och önskemålet om att anordningar på tomten inte orsakar olä- genheter för t. ex. trafiksäkerheten och omgivande fastigheter.

] punkt 7 har tagits upp det generella kravet på lov för murar och plank. Undantaget för en- och tväfamiljshusen finns i 4 & 4.

Enligt ett uttalande av departementschefen i prop. 1959: 168 (s. 137) skall staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet inte omfattas av till- ständsplikt. Detta bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

1 dag finns det utrymme att kräva lov även för "därmed jämförlig anordning". Detta har föranlett några rättsfall som har avgjorts av rege- ringsrätten. I ett fall (RÅ 1966 s. 45) krävdes lov för en spaljé, uppsatt som vind- och insynsskydd. I ett annat fall (RÅ 1968 K 270) krävdes däremot inte lov för ett stängsel av tätt uppsatta granpinnar.

Kammarrätten i Göteborg har mot den bakgrunden i sitt remissvar framhållit att det även fortsättningsvis kan finnas behov av att kunna åberopa lokutionen "därmed jämförlig anordning". Jag har motsatt upp- fattning. En sådan formulering skulle i onödan öppna för tvister om grän- sen för bygglovsplikten. Anordningar som inte är mur eller plank bör alltså gå fria från bygglovsplikt.

Murar och plank prövas främst mot bakgrund av kraven i 3 kap. 1. 2 och 4ää.

Punkt 8

1 punkt 8 har tagits in bestämmelser om parkeringsplatser. Enligt gällan- de rätt fordras inget tillstånd för att anlägga en parkeringsplats. ] stadsplan kan visserligen avsättas områden för parkeringsändamäl. men detta kan inte sägas vara ett tillräckligt effektivt instrument för att utöva påverkan från samhällets sida.

Flera faktorer har bidragit till att det har växt fram önskemål om till-

8 kap. 2 #

Prop. 1985/86: 1 691

ständsplikt för parkeringsplatser. En av de viktigaste är konkurrensen om marken. Ett ökat miljömedvetaiide har medfört skärpta krav på grönytor och krav på hänsyn till buller-. lukt- och ljusstörningar. En annan faktor är trafikriskerna såväl inom parkeringsplatserna som vid framkörningsvägar och utfarter. Önskcmälen avser inte bara att kunna förpröva nya anlägg- ningar utan i väl så hög grad att kunna komma till rätta med befintlig störande parkering främst inom bostadsområden.

En ganska vanlig situation i samband med förnyelse av bebyggelsen i de större och medelstora städerna är att avrivna kvarter tas i anspråk för bilparkering. Detta sker ofta på ett helt oreglerat sätt. och det kan ibland bli fråga om rätt långvarig markanvändning. De som bor i området har ingen möjlighet att påverka saken. Också hänsynen till de kringboende och till allmänheten talar alltså för en förprövning.

I anslutning till rekreationsomräden. utflyktsmål och liknande behövs som regel rätt stora biluppställningsplatser. Det är i sådana fall viktigt att anläggningarna placeras på ett sätt som gör att minsta möjliga ingrepp sker i naturen. Likaså måste parkeringsplatserna dimensioneras med hänsyn till tillfartsförhållandena m. m.

Tanken är att i PBL göra det möjligt att lösa parkeringsfrägan på andra sätt än i dag. En grund för att åstadkomma sädana lösningar är att anläg— gandet av parkeringsplatser blir en bygglovspliktig ätgärd.

Mot bakgrund av det anförda och med stöd av en närmast enig remiss- opinion har i punkt 8 föreskrivits att anordnande av parkeringplatser utomhus skall kräva bygglov. Vissa undantag har föreskrivits i andra stycket. '

Bygglovsplikten för parkeringsplatser avser i första hand fysiska föränd- ringar av marken, såsom asfaltering eller avgrusning samt anordnande av räcken och markeringar. Bygglovsplikten skall dockgälla även ianspråkta— gande av mark som parkeringsplats, även om ingen fysisk förändring av marken behöver göras.

Bygglovsprövningen skall inte bara omfatta anläggningens tillätlighet utan även utformningen. Byggnadsnämnden kan exempelvis av miljöskäl vilja påfördra att en större parkeringsanläggning delas upp i mindre enhe- ter. Detaljutformningen av anslutningarna till gatan behöver ofta granskas av trafiksäkerhetsskäl. Avskärmning av buller och strålkastarljus kan lika— så behöva prövas.

Vidare kan det tekniska utförandet behöva prövas med hänsyn till an- läggningens inverkan på grundvattenförhållandena. När en tätort byggs ut, beläggs stora ytor. inte minst parkeringsytor. med asfalt. Därmed minskas infiltrationsmöjligheterna för ytvattnet. och en del vatten som annars skul— le ha bildat grundvatten avleds eller avdunstar. Stora och asfalterade parkeringsplatser kan alltså ha den effekten. att de bidrar till att vattenba- lansen blir störd. Detta kan få till följd att betingelserna för växtligheten förändras och att sättningari marken kan inträffa.

8 kap. 2 $

Prop. 1985/86: 1 692

De bestämmelser som mot denna bakgrund kan komma i fräga för tillämpningi 3kap. är alltså främst 1. 2 och 65.5.

Punk! 9

1 punkt ') föreskrivs pä förslag av lagrädet att bygglovsplikt föreligger för väsentliga ändringar av anläggningar eller anordningar som avses i punk- terna 1—8.

Andra stycket

1 andra stycket har på lagrådets förslag samlats undantagen från bygg- lovsplikt för cisterner. master. torn och parkeringsplatser.

Undantaget för parkeringsplatser gäller i enlighet med lagrådets for- mulering (yttrandet s.81) bl.a. sådana som är avsedda för fastigheter med "endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus".

Undantaget beträffande parkeringsplatser för fastigheter med en- eller tväbostadshus åsyftar självfallet parkeringsplatser för fastighetens eget behov. Om byggnaden på en sådan fastighet rivs. fär där inte utan bygglov ordnas en parkeringsanläggning för ett behov som inte har någon anknyt- ning till fastigheten.

Några remissinstanser har föreslagit undantag för parkeringsplatser som anordnas av kommunen på befintlig gatumark eller annan allmän plats. Jag delar uppfattningen att en bygglovsprövning inte skulle tjäna nägot syfte om det gäller parkering på gata eller väg. eftersom platsen redan används för trafikändamål. Därför har även sådana anläggningar undantagits frän bygglovsplikten. Däremot kan det finnas skäl att ha en prövning av parke- ringsplatser som skall anläggas på andra allmänna platser. t. ex. i en park.

Tredje stycke!

Som lagrådet har framhällit bör i ett särskilt stycke ges upplysning om de bestämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler. Sädana hänvisningar till 5 och lOåiå har tagits in i tredje stycket.

Särskilda hastänzrnclser för områden med detaljplan 3 & 1 områden med detaljplan krävs. utöver vad som föreskrivs i 1 och 2915. bygglov för att

1. färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma- terial samt för att göra sådana ändringar av byggnader som avsevärt päverkar byggnadens yttre utseende.

2. sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar.

3. uppföra. bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller därmed jämförlig näring.

I 4 och lllåå finns särskilda bestämmelser för en— eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalfi'irsvaret. Enligt 5 & tredje stycket får kommunen i fräga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.

8 kup. 2—3 ##

Prop. 1985/86: 1 693

I denna paragraf har under en särskild rubrik samlats de särskilda 81.11sz= bestämmelser som gäller om bygglovsplikten för områden med detaljplan.

Första sivt-ket Pun/tr ]

I punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för vissa yttre åtgärder på byggnader inom områden med detaljplan. Enligt 54t lmom. första stycket 2 bygg- nadsstadgan krävs byggnadslov för ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende, oberoende av om byggnaden ligger inom eller utanför områden med stadsplan. Vidare föreskrivs i andra stycket av samma moment att det inom områden med stadsplan krävs byggnadslov för bl.a. omfärgning av fasader som inte vetter mot en kringbyggd gård eller annan sådan plats och för utbyte av taktäckningsmaterial. Med änd- ringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende avses enligt dagens praxis icke alltför obetydliga ingrepp eller andra förändringar i byggnadens substans. såsom att man putsar eller lägger på ytterpanel påen byggnad som inte tidigare varit putsad eller försedd med panel. samt att man tar upp nya fönster eller dörrar eller väsentigt ändrar befintliga sä- dana. Däremot anses inte omfärgning och utbyte av taktäckningsmaterial ingå i denna kategori. eftersom sådana åtgärder är särskilt reglerade inom områden med stadsplan.

Enligt min mening bör ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende i fortsättningen kräva lov endast inom områden med detalj- plan (3ä första stycket 1). Lagrådet har (yttrandet s.79) konstaterat att detta innebär en i lagrädsremissen inte närmare motiverad ändring i förhäl- lande till gällande rätt när det gäller sådana ändringar som t. ex. putsning av en byggnad som inte förut varit putsad. Jag vill med anledning härav säga att det nu föreslagna systemet med en möjlighet för kommunerna att inom områden som utgör en värdefull miljö utvidga bygglovsplikten för yttre ätgärder (6.5 första stycket 1) gör att det generella kravet på lov för yttre ätgärder inte behöver sättas lika högt som i dag. Det räcker således enligt min mening att bygglovsplikten i det nu aktuella avseendet blir obligatorisk inom områden med detaljplan.

] punkt 1.som motsvarar 8kap. 154 i det remitterade lagförslaget har alltså samlats alla yttre åtgärder som normalt skall kräva lov inom detalj- plan.

Förutom de särskilt angivna åtgärderna. nämligen att färga om byggna- der och att byta ut fasadbeklädnaden eller taktäckningsmaterialet. krävs det enligt lagtexten bygglov för ändringar som avsevärt påverkar byggna- dens yttre. Med detta avses samma ätgärder som enligt dagens praxis.

Jag vill påpeka att det undantag från tillständsplikt som i dag gäller för omfärgning av fasader mot kringbyggda gårdar nu tas bort. Miljöhänsyn och de boendes intressen motiverar en förprövning även i dessa fall.

Punkten 1 måste ses i samband med några andra föreskrifter i detta kapitel för att bilden av bygglovsplikten skall bli fullständig.

Prop. 1985/86: 1 694

Beträffande en- eller tväbostadshus krävs det enligt 45 första styckct3 bygglov för att färga om fasaden endast om byggnadens karaktär väsentligt ändras. Detta krav gäller dock bara för cn- eller tvähostadshus inom områden med detaljplan. Utanför detaljplanelagda omräden krävs det nor— malt inte bygglov för omfärgning av några byggnader. Vidare gäller för en— eller tväbostadshus vissa undantag i fråga om uteplatser och skärmtak. Det framgår av 45 första stycket punkterna 4 och 5.

Kommunen kan emellertid med stöd av 65 första stycket besluta om skärpningar i bygglovsplikten för områden som utgör en värdefull miljö. lnom områden med detaljplan kan sålunda med stöd av 6.5 första stycket 2 införas bygglovsplikt för alla slag av omfärgning av en- eller tvåbostadshus inom områden med detaljplan. dvs. även omfärgning som inte ändrar byggnadens karaktär. Utanför områden med detaljplan kan kommunen enligt 6.5 första stycket I genom omrädesbestämmelser införa bygglovs- plikt för alla åtgärder som anges i 3.6 första stycket !. dvs. inte bara att man färgar om husen utan också att man byter fasadbeklädnad eller taktäck- ningsmaterial och att man gör ändringar som avsevärt påverkar byggna- dens yttre utseende.

Med byte avses här ändring till annat material. Med omfärgning avses att byggnaden färgas om i en ny kulör. Att måla om en byggnad i samma färg som den har haft förut kräver alltså inte bygglov enligt förevarande punkt. [ vissa fall kan det dock som en underhållsåtgärd kräva lov enligt (att första stycket 3.

Jag återkommer till detta i specialmotiveringen till 6.5.

Punk! 2

Punkt 2. som behandlar kravet på bygglov för skyltar och ljusanordning- ar inom detaljplan. motsvarar 545 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan. l3 kap. 3 så 2 samt 5 & 5—7 i utredningsförslaget och 8 kap. Så första stycket i det remitterade lagförslaget.

Enligt dagens bestämmelser krävs byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring av skyltar eller ljusanordningar. Kravet gäller enbart i områden med stadsplan eller byggnadsplan. För ljusanordningar kan dock byggnadslovsplikt råda även utanför detaljplanelagt område till följd av ett förordnande av länsstyrelsen enligt 54.5 lmom. sista stycket byggnads- stadgan. Det gäller områden i närheten av befästningar. vissa flygplatser m.m. Bestämmelser om hur skyltar och ljusanordningar skall utföras finns i 52.5 byggnadsstadgan.

Punkt 2 stämmer i sak överens med dagens bestämmelser om skyltar och ljusanordningar inom stadsplan och byggnadsplan. Det innebär ett avsteg från utredningsförslaget. som innebär att kommunen måste meddela sär- skilda beslut om att skyltar skall prövas. Jag ansluter mig här till en ganska allmän uppfattning hos remissinstanserna.

Ett krav på prövning av skyltar m.m. är motiverat bl.a. av estetiska

8 kap. 35

Prop. 1985/86: 1 695

skäl. Anordningarna mäste emellertid ocksä uppfylla vissa krav på säker- het. l)c skall vara tillräckligt hållfasta och inte medföra risker frän trafiksä- kerhetssynpunkt. Det betyder att de egenskapskrav i 3kap. som närmast kan bli aktuella finns i l. 2. 4 och 65%.

Motsvarigheten till dagens regler om ljusanordningar i närheten av be- lastningar m.m. finns i 7 &.

Pun/cl 3

l punkt 3 föreskrivs i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.3) att åtgärder med ekonomibyggnader kräver bygglov inom områden med detaljplan.

Andra stycket

1 stycket ges upplysning om de bestämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler.

Särskilda bestämmelser för en— eller tvåbastudshus 4 & Bestämmelserna i l—3 åå gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär- der beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus. garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader): '

]. installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp. om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför- sörjning eller avlopp.

2. göra andra invändiga ändringar. som inte innebär att det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel. hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

3. färga om byggnader inom områden med detaljplan. om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt.

4. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till bostadshuset. om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter. inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

5. anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över altaner. balkonger eller entréer. om skärmtaket inte är större än 12 kvad- ratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4.5 meter.

6. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo- stadshuset. om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än l0 kvadratmeter. taknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4.5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 4—6 utförs närmare gränsen än 4.5 meter, krävs inte bygglov. Anges i en detaljplan eller omrädesbestämmelser att byggnader skall pla- ceras på ett visst avstånd från gränsen. krävs dock alltid bygglov för ätgärder som avses i första stycket 6, om de skall utföras inom det angivna avståndet.

Enligt 6.5 får kommunen i ett särskilt fall föreskriva att den åtgärd som avses i första stycket 3 kräver bygglov.

8 kap. 3—4 5.5

Prop. 1985/86: 1 696

Till denna paragrafhar överförts det sakliga innehållet i 54s' 2 mom. 1—6 byggnadsstadgan. En del av dessa bestämmelser om undantag från kravet på lov till vissa åtgärder som rör en- eller tvåbostadshus infördes den I januari l980 efter förslag i prop. 1978/79: lll bil. I2. [ utredningens förslag är motsvarande bestämmelser inte samlade till ett enda lagrum utan spridda i l—3 och 5 åå.

Undantagsbestämmelserna gäller också vissa byggnader som hör till en- eller tvåbostadshus. Härmed avses vad som i 8kap. 5.5 första stycket 1 i det remitterade lagförslaget benämns komplementbyggnader. Som lagrå- det har framhållit (yttrandet s. 82) är det lämpligt att redan i 4.5 införa detta begrepp. Som framgår av paragrafens ingress har begreppet komplement- byggnad —— helt enligt lagrådets förslag inte försetts med den begränsning som f.n. ställs upp i 545 2mom. 6 byggnadsstadgan och som innebär att byggnaderna inte får vara avsedda som bostad. Jag anser det naturligt att nu låta denna begränsning bortfalla. I den praktiska tillämpningen är be- gränsningen närmast skenbar. Att den tas bort leder till en ökad klarhet i regelsystemet. samtidigt som nackdelarna från allmän synpunkt är mycket små. Jag anser det ligga väl i linje med lagens allmänna inriktning att avskaffa regler som onödigtvis begränsar den enskildes frihet.

Punkt [ innehåller en avvikelse från utredningsförslaget. Va-ledningarna skall enligt utredningsförslaget vara fria från bygglov i fråga om alla slags byggnader som är anslutna till. en egen va-anläggning. Flera instanser ifrågasätter om t. ex. hotellanläggningar. industrier och andra större objekt verkligen bör omfattas av undantaget. [ dag gäller undantaget enbart för bostadsbyggnader med högst två lägenheter. Jag anser att dagens regler är lämpligt avvägda och att det således inte är befogat att göra någon ändring av dem.

Av punkt 2 följer att det krävs bygglov. om någon vill inreda ytterligare en bostad i en villabyggnad. Däremot krävs det som lagrådet har påpe- kat (yttrandet s. 82) — inte lov om någon vill utvidga sin bostad genom att inrätta ett ytterligare rum exempelvis på vinden utan att bärande delar berörs. Enligt punkt 2 krävs vidare lov för att inreda en villabyggnad för handelsrörelse. hantverk eller industri. Däremot krävs det normalt inte lov. om någon inreder ett kontor i sin villa. Jag har erfarit att det på fältet råder delade meningar i frågan om detta är en tillräckligt effektiv reglering. Några pätagliga olägenheter av dagens ordning i detta avseende har. såvitt jag vet. inte visat sig. Nuvarande bestämmelser har därför i sak oförändra- de tagits in i punkt 2.

Punkt 3 medger frihet från bygglovsplikt för omfärgning. som inte med- för att byggnadens karaktär väsentligt ändras. I förtydligande syfte har i lagtexten utsagts att punkten enbart behandlar byggnader inom område med detaljplan. Utanför sådana områden råder ingen bygglovsplikt beträf- fande omfärgning av byggnader". Till skillnad mot dagens ordning skall dock kommunen i de fall som avses i 6 s' första stycket I och 2 kunna införa bygglovsskyldighet för alla slag av omfärgning.

8 kap. 4 5

Prop. 1985/86: 1 697

l anslutning till punkt 6 vill jag ta upp en fråga som har diskuterats, nämligen om rätten att utan lov få'uppföra högst två uth'us eller andra liknande. fristående byggnader skall vara anknuten till begreppet register- fastighet eller om det finns en rätt att uppföra sådana byggnader utan lov också på t. ex. arrenderad mark.

De lättnader i skyldigheten att söka bygglov som föreskrivs i 455 a_vser åtgärder som företas i eller i omedelbar närhet av en- eller tvåbostadshus. Vem som äger marken där huset finns saknar därvid betydelse. Om mar- ken arrenderas, bör det avstånd om 4,5 m som föreskrivs i punkterna 4—6. lämpligen räknas från gränsen för den tomtplats som arrenderas. På lagrå- dets inrådan (yttrandet 5.83) har i paragrafen genomgående använts det korta uttrycket ”gränsen".

Rätten att utan lov uppföra högst två uthus om sammanlagt högst 10 m2 infördes. somjag nyss nämnde, med verkan från den ljanuari 1980. Det är givetvis inte avsett att den som redan före PBL:s ikraftträdande har utnytt- jat denna rätt. med hänvisning till det i huvudsak oförändrade stadgan- det i punkt6 skall kunna uppföra ytterligare uthus eller liknande byggna- der utan bygglov. Några särskilda bestämmelser om detta torde dock inte behövas.

Andra stycket

En nyhet är att de byggnader och anordningar som avses i första stycket 4—6 utan krav på bygglov får placeras närmare gränsen än 4.5 meter, om berörda grannar medger det. Beträffande bakgrunden till förslaget hänvi- sar jag till vad jag har sagt om byggnader i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.].3). En skillnad. som framgår av en jämförelse mellan punk- terna 4 och 5 å ena sidan och punkt 6 å andra sidan. och som är motiverad av bl.a. brandsäkerhetsskäl. är att planbestämmelser om att byggnader skall förläggas på ett visst avstånd från gränsen alltid skall gälla även som en bestämmelse om var bygglov krävs. En överenskommelse med berörda grannar är således utan verkan i dessa fall. ] klarhetens intresse vill jag tillägga att en bestämmelse i en detaljplan om s. k. punktprickad mark bör betraktas som en bestämmelse om ett "byggnadsfritt" avstånd från grän- sen.

Lagrådet har avstyrkt bestämmelsen om att — såsom enligt gällande rätt — en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför att bygglov alltid krävs. om någon vill uppföra en byggnad på detta områ- de. Som har framgått av vad jag nyss anförde är det dock min uppfattning att en sådan regel bör finnas även i PBL. Jag vill här närmare bemöta lagrådets kritik. Lagrådet har bl. a. anfört följande (yttrandet s. 83 D:

Bestämmelserna om frihet från bygglov skall emellertid inte gälla fullt ut. 1 det remitterade förslaget föreskrivs nämligen i punkt 6 i motsats till vad som gäller enligt punkterna 4 och 5 att om det i planbestämmelse anges

8kap.4$*'

Prop. 1985/86: 1 698

att byggnader skall placeras på ett visst avstånd från tomtgränsen den bestämmelsen alltid skall gälla. Avsikten med denna undantagsbestäm- melse är — såsom enligt gällande rätt (se 54.5 2 mom. första stycket (i in fine byggnadsstadgan) —- att en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför att bygglov alltid krävs om någon vill uppföra en byggnad på detta område. Detta borde komma till tydligt uttryck i lagtexten. om inte bestämmelsen skall missförstås. Lagrädet kan emeller— tid av följande skäl inte tillstyrka bestämmelsen i sak. I 69' anges uttöm- mande kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten. Enligt depar- tementschefens förslag är dessa möjligheter snävt avgränsade till vissa yttre åtgärder och underhåll inom områden som utgör en värdefull miljö. Föreskriften i sista meningen i punkt 6 innebär formellt sett inte en möjlig- het för kommuncn att utvidga bygglovsplikten. Faktiskt får emellertid regeln den effekten att kommunen genom planbestämmelser kommer att reglera bygglovsplikten. Regeln kan därför på grund av sina verkningar uppfattas som en möjlighet för kommunen att utöka bygglovsplikten. En sådan möjlighet för kommunen passar mindre väl in i PBL:s system. lnte heller någon annan planföreskrif't har en sådan effekt på bygglovsplikten. [ och för sig vore det eftersträvarisvärt om planbestämmelser aldrig kunde gå längre än bygglovsplikten. Framförallt är det för den byggande besvä- rande att en bygglovsfri åtgärd kan vara förbjuden till följd av planbestäm- melse. En sådan ordning synes emellertid inte praktisk möjlig utan man måste acceptera att kommunerna genom planbestämmelser ges möjlighe- ter att reglera också byggnadsåtgärder som ej är bygglovspliktiga enligt 8 kap. Också andra bestämmelser t.ex. strandskyddsföreskrifter — kan göra bygglovsfria åtgärder förbjudna. För att återgå till nu förevarande paragraf saknar således punkterna 4 och 5 som avser uteplatser och skärm- tak en bestämmelse motsvarande den i punkt 6. Skillnaden är enligt depar- tementschefen motiverad av bl.a. brandsäkerhetsskäl. Grannar kan. tilläg- ger han. alltså inte "avtala bort" en planbestämmelse om att byggnader skall förläggas på ett visst avstånd från gränsen. Argumentet synes inte övertygande. lnte heller en planbestämmelse om ett längre avstånd till gränsen än vad som anges i punkterna 4 och 5 kan nämligen den byggande och hans grannar råda över. lika litet som de kan göra det i fråga om andra planbestämmelser. Något sakligt skäl till varför just nti ifrågavarande planbestämmelse skall få betydelse för bygglovsplikten har inte framkom- mit. Lagrådsremissens förslag har begränsad praktisk räckvidd. Huruvida bygglovsplikt följer av en planbestämmelse eller ej har nämligen endast betydelse för vilka sanktioner som kan tillgripas vid olovligt byggande. Har en byggande vidtagit en åtgärd utan erforderligt bygglov kan vid sidan av rättelse också byggnadsavgift tas ut. Den som bygger i strid mot föreskrift i detaljplan eller områdesbestämmelse har däremot. om åtgärden som Sådan är bygglovsfri. inte brutit mot bygglovsplikten. Mot honom kan emellertid handräckningsåtgärder tillgripas. se lO kap. llä 3 och vad lagrådet anfört under detta lagrum. Lagrådets förslag tipptar pä grtind av det anförda ingen motsvarighet till sista meningen i punkt 6.

Den nu föreslagna regleringen bygger som nämnts på gällande rätt. Redan i dag gäller nämligen att planbestämmelser kan få effekter för lovspliktens omfattning när det gäller nya byggnader men inte beträffande uteplatser och skärmtak. Detta system har såvitt jag vet fungerat väl i praktiken och jag ser ingen anledning att förändra det. även om det från

8 kap. 4 5

Prop. 1985/86: 1 699

rent lagstiftningstckniska utgångspunkter möjligen inte är helt invänd- ningsfritt. Att inte bara ö & utan även 4 å andra stycket innehåller regler om hur kommunen kan bestämma vilka åtgärder som kräver lov eller inte har lagrådet ansett passa mindre väl in i PBL:s system. Jag kan dock inte inse det egentliga skälet till attjust detta skulle utgöra något brott mot systemet som sådant. [ enlighet med vad lagrådet i andra hand har föreslagit har lagtexten formulerats om så att det tydligt framgår att det i andra stycket är fråga om en regel som anger vad som kräver bygglov. Vad lagrådet har anfört om skillnader i fråga om sanktionsmöjligheter i olika fall kan jag helt ansluta mig till.

I likhet med lagrädet (yttrandet 5.820 anser jag inte att lagtexten bör innehålla något krav på att grannens medgivande skall vara skriftligt. För den byggande är det likväl angeläget att ha medgivandet manifesterat i en handling. Han kanju annars råka i svårigheter om han behöver visa att han fått grannens medgivande.

Som regel blir det ägaren till angränsande fastighet som skall lämna medgivande. Ibland kan emellertid som lagrådet påpekar (yttrandet s. 83) förhållandena vara sådana att det är en arrendator — ensam eller tillsam- mans med fastighetsägaren —— som skulle beröras av den tilltänkta åtgär- den. 1 överensstämmelse med lagrådets förslag har därför föreslagits att medgivandet skall lämnas av de grannar som berörs.

Tredje stycket

Som lagrådet har föreslagit (yttrandet s. 84) har i tredje stycket tagits in en upplysning om det undantag från paragrafen som kan förekomma. nämligen möjligheten för kommunen att enligt 65 föreskriva bygglovsplikt för vissa åtgärder.

Kommunala beslut om bygglovspliktens ()m/llllllllly 5 & Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov inte krävs för att

]. uppföra komplementbyggnader.

2. göra mindre tillbyggnader.

3. utföra sädana åtgärder som avses i l & första stycket 4 och 5

4. utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 2 5.

5. bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 1—4 får inte meddelas. om bygglov krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller får sådana bestämmelser meddelas beträffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 5 får meddelas endast om yrkesinspek- tionen samt skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som före- träder arbetstagarna har tillstyrkt bestämmelserna.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus. kolonistu- gor oeh liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras, byggas till eller på annat sätt ändras utan bygglov. (.)m sädan tillstyrkan föreligger som anges i andra stycket tredje meningen, får kom- munen i detaljplan föreskriva att bygglov inte krävs för att på det sätt som närmare anges i planen bygga till eller på annat sätt ändra industribygg- nader.

8 kap. 4—5 .a"

Prop. 1985/86: 1 700

Första och andra styckena

Paragrafens första stycke. sotn motsvarar 13 kap. 4é i utredningsförsla- get. ger kommunerna möjlighet att inom ett område som inte omfattas av detaljplan medge vissa lättnader i den generella bygglovsplikten för nya komplementbyggnader. mindre tillbyggnader. invändiga ändringar och lik— nande. anläggningar och anordningar som anges i 2—5 samt för åtgärder med befintliga industribyggnader. Med komplementbyggnader avses enligt defi- nitionen i 45 första stycket t. ex. uthus. garage och andra mindre byggna- der som kompletterar ett en- eller tvåbostadshus. Däremot kan ett bostads- hus aldrig utgöra en komplementbyggnad.

Möjlighet till befrielse från bygglov finns inte inom områden där det finns granneintressen eller allmänna intressen. t.ex. hänsynen till land- skapsbilden eller den omgivande miljön. som kan behöva bevakas. Detta framgår av andra stycket.

Jag vill påpeka att mitt förslag i flera hänseenden innebär en utvidgning av kommunernas möjligheter att göra undantag från bygglovsplikten. jäm- fört med utredningsförslaget.

Sålunda har jag velat göra de:: möjligt för kommunerna att befria även mindre tillbyggnader från bygglovsplikt inom vissa områden. De skäl som jag i specialmötiveringen till lå första stycket 2 har åberopat mot tanken att generellt befria tillbyggnader från bygglovsplikt kan givetvis inte tillmä- tas samma tyngd överallt i landet och inte heller i fräga om alla slags tillbyggnader. Det bör därför stå kommunerna fritt att i vissa fall ge avkall på kravet på förhandsprövning. Det är flera remissinstanser som har föror- dat cn sädan möjlighet.

Undantag skall vidare kunna göras för anläggningar och anordningar som anges i 2 &. Detta ger alltså möjlighet för kommunerna att inom vissa områden medge lättnader. t.ex. för upplag. cisterner. parkeringsplatser och annat. På lagrådets förslag (yttrandet 5.84) har tillagts att inte bara utförande utan även ändring av dessa anläggningar och anordningar får undantas från kravet på bygglov.

Bestämmelserna i ss innehåller ingen motsvarighet till utredningens krav på att åtgärder som innebär att markanvändningen förändras inte får undantas från bygglov. Utredningen motiverade sitt krav med att det i dessa fall alltid finns ett behov av planmässiga överväganden. Jag kan i princip dela den uppfattningen men anser med hänsyn till paragrafens tillämpningsområde att någon begränsning av det slag som utredningen har förordat inte är nödvändig.

Slutligen avviker mitt förslag från både utredningsförslaget och det remitterade förslaget på det sättet att tillbyggnader och andra ändringar av industribyggnader kan befrias från bygglovsplikt. Bakgrunden till förslaget i denna del har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12. l .5). Genom mitt förslag skapas en Viss motsvarighet till den möjlighet som länsstyrelsen har i dag att enligt 54% 3mom. byggnadsstadgan undanta

8kap.5 5

Prop. 1985/86: I 701

industriområden från bygglovsplikt. I andra stycket anges den förutsätt— ning som gäller för beslut om befrielse för åtgärder med industribyggnader. nämligen att yrkesinspektionen samt skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har tillstyrkt beslutet.

Beslut enligt första stycket om undantag från skyldigheten att söka bygglov skall meddelas i form av omrädesbestämmelser. Frän bl.a. rätts- säkerhetssynpunkt är det nödvändigt att de åtgärder som kommunen un- dantar från prövning preciseras så längt som möjligt i omrädesbestämmel- serna. För byggnader torde det t. ex. ofta bli nödvändigt att ange för vilket eller vilka ändamål som byggnader får uppföras utan lov, deras maximi- storlek samt eventuella krav på placering. utformning och utförande.

Tredje stycke!

Tredje stycket om befrielse från bygglov inom områden med detaljplan har ingen motsvarighet vare sig i utredningsförslaget eller i gällande rätt. bortsett från undantaget i fråga om industribyggnader. som har en viss motsvarighet i 54.5 3 mom. byggnadsstadgan. Jag har i den allmänna moti- veringen (avsnitt 12. l .5) redovisat bakgrunden till förslaget i vad det avser enklare fritidshus. kolonistugor och liknande byggnader. Jag har valt att inte föreslå någon definition av uttrycket enklare fritidshus. Här anserjag det nämligen lämpligt med en betydande handlingsfrihet för kommunerna. Avsikten är alltså att planbestämmelserna skall ange ramen för vad som får utföras utan lov.

Beträffande den särskilda frågan om planläggning av omräden för kolo- niträdgårdsändamål hänvisarjag till statens planverks rapport 40. Koloni— trädgårdar och odlingslotter. Av den framgår också vilka slags planbestäm- melser som kan vara lämpliga i dessa sammanhang.

Även för beslut i detaljplan om befrielse för åtgärder med industribygg— nadcr gäller ett krav på tillstyrkan av yrkesinspektionen samt av skydds- ombud. skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna.

6 & Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri- va att bygglov krävs för att

]. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sädana åtgärder som avses i lä första stycket 1.

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader.

3. underhålla sädan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 s.

Kommunen får vidare. om det finns särskilda skäl. föreskriva att bygg- lov krävs för att inom omräden som inte omfattas av detaljplan uppföra. bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader förjordbruk. skogs- bruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första och andra styckena skall meddelas genom detalj— plan cllcr omrädesbestämmelser.

l fråga om byggnader som avses i lös får föreskrift enligt första och andra styckena inte meddelas.

8 kap. 5—6 935

Prop. 1985/86: 1 702

Denna paragraf. som motsvarar 13 kap. 515 i utredningsft'irslaget. anger kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten.

Dessa möjligheter är betydligt snävare avgränsade än i utredningsförsla- get. De tar nu sikte enbart på några olika situationer där kommunen behöver slå vakt om bevarandeintresset eller ett liknande intresse.

Första stycket Plllllx'lt-TIHI I och.?

Det som i lagtexten anges i punkterna ] och 2 var i det remitterade lagförslaget sammanfört i en punkt. Lagrådet (yttrandet s. 85) har emeller- tid funnit en uppdelning och precisering böra ske och jag ansluter mig alltså till detta. Skälet till uppdelningen är följande. Av 35 första styckctl framgår att i princip alla yttre ätgärder kräver bygglov, om de skall utföras inom områden med detaljplan. Enligt 45 första stycket 3 krävs dock inte bygglov för sådan omfärgning som inte väsentligt förändrar byggnadens karaktär av en- eller tväbostadshus oCh komplementbyggnader som ligger i detaljplanelagt omräde. Punkt2 har därför renodlats så att den behandlar enbart utvidgning av bygglovsplikten för en- eller tvåbostadshus inom detaljplan. sä att skyldigheten att söka lov kommer att omfatta alla slag av omfärgning. Punkt l. som tillämpas för omräden utan detaljplan. blir därmed mera generell. Den gäller all slags bebyggelse inom områden som utgör en värdefull miljö och alla typer av yttre ätgärder.

Kommunens beslut enligt både punkt I och punkt 2 om utökad bygglovs- plikt för omfärgning och enligt punkt 1 för utbyte av fasadbeklädnad och andra yttre ätgärder kan — när det gäller bebyggelse med särskilt bevaran- devärde samtidigt innehålla en precisering av kraven i de avseenden som är berörda, s.k. skyddsbestämmelser. Det framgår av 5kap. löå första stycket 4 att omrädesbestämmelser kan innehålla preciseringar av detta slag. I 5kap. 755 första stycket 4 finns motsvarande bestämmelser för detaljplanernas del. Det är alltså möjligt att utfärda bestämmelser om färg. material m.m. Eftersom utvecklingen går snabbt vad gäller nya material och metoder. kan det hända att man ibland väljer att inte läsa den framtida utformningen alltför hårt genom sådana planbestämmelser. Det kanske anses tillräckligt att kommunen genom att besluta om skyldighet att söka bygglov tillförsäkrar sig möjlighet att diskutera olika lösningar med sökan- den mot bakgrund av eventuella informella riktlinjer som kan finnas utar- betade av kommunen för det aktuella området.

Av samma skäl som jag anförde i anslutning till Så är det givetvis angeläget att det av kommunens beslut klart framgår vilka åtgärder eller vilken typ av åtgärder som skall kräva bygglov.

Punkt 3

Punkt 3 har införts för att ge kommunerna möjlighet att bevara särskilt värdefull bebyggelse.

8 kap. 0 5

Prop. 1985/86: 1 703

Den nyss berörda prövningsplikten enligt punkterna 1 och 2 tar sikte på att öppna möjligheter att kontrollera bl.a. att byggnaden inte får en annan kulör än den förut har haft. Det kan emellertid också vara önskvärt frän samhällets sida att få till stånd en förändring av färgsättningen. när det blir aktuellt för ägaren att måla huset. [ allmänhet betingas dä samhällets önskemål av att man behöver kunna rätta till missgrepp som har gjorts vid tidigare ommålningar. Ett inflytande kan också vara motiverat av tekniska skäl. t.ex. när fastighetsägaren vill underhålla fasaden utan att ändra kulören men det tidigare tillämpade tekniska förfarandet inte längre är lämpligt eller möjligt. Teknisk rådgivning kan behövas i sådana och liknan— de situationer. Prövningsplikt bör därför kunna förordnas även beträffande målning som inte tar sikte på att ge byggnaden en annan färg. dvs. sädan målning som kan räknas till normalt underhåll. Punkt.? är avsedd att ge möjlighet till sådan kontröll. Det skall också vara möjligt att med stöd av denna punkt bevaka att olika värdefulla detaljer på och inne i byggnader bevaras. Jag tänker på gipstigurer. ornament. stuckaturer. dörrar. fönster. verandasnickerier. kakelugnar. takmälningar etc.

Jag vill även i anslutning till punkt 3 framhälla det nödvändiga i att kommunen i beslutet om underhållsskyldighet klart anger vilka åtgärder som skyldigheten skall omfatta.

När det gäller punkt 3 ställs i lagtexten upp ett särskilt rekvisit för kommunernas möjligheter att besluta om bygglovsplikt. Lagtexten hänvi- sar till de byggnader som anges i 3 kap. 12 s. Detta beror naturligtvis på att en samhällskontroll av att underhållet sköts på ett riktigt sätt bör användas bara där byggnadens egenart kräver särskild varsamhet vid arbetenas utförande.

Ant/ru styrke!

Enligt andra stycket ges kommunerna möjlighet att besluta att bygglovs- plikt skall gälla för ekonomibyggnader inom vissa områden. Jag hänvisar till vadjag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.3). Som en förutsättning för detta anges i lagtexten att särskilda skäl skall föreligga. Exempel på sådana särskilda skäl kan vara att området är känsligt med hänsyn till landskapsbilden eller bebyggelsens karaktär. Det kan också vara så att vissa slag av ekonomibyggnader i nära anslutning till ett bo- stadsområde kan behöva prövas med hänsyn till risken för immissioner.

Tredje stycket

I tredje stycket föreskrivs formerna för beslut om utökad bygglovsplikt. Som jag förut har nämnt kan besluten meddelas antingen i detaljplan eller genom omrädesbestämmelser (se 5 kap. 75 första stycket 1 och [6.5 första stycket 1).

8 kup. 6 #

Prop. 1985/86: [ 704

Fjärde styv/tv!

Kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten bör inte gälla för sådana för totalförsvaret avsedda byggnader som angesi lOä. På lagrådets förslag (yttrandet s. 85) har detta föranlett ett tillägg i fjärde stycket.

7 & Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom omräden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsva- ret. statliga flygplatser. andra flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar.

Paragrafen motsvarar 545 l mom. tredje stycket byggnadsstadgan. 13 kap. 5 få 7 i utredningsförslaget. och 8 kap. 3 5 andra stycket i det remitte- rade lagförslaget. Pä lagrådets förslag (yttrandet s. 82) har bestämmelsen fått bilda en egen paragraf. '

Enligt paragrafen kan kommunen besluta om bygglovsplikt för ljusan- ordningar inom skyddsområden intill militära anläggningar och liknande. Sädana beslut skall meddelas genom omrädesbestämmelser. Av 95 tredje stycket framgår att kommunen för samma typ av skyddsområden kan besluta att schaktning. fyllning, trädfällning och skogsplantering inte får ske utan marklov. Om kommunen avser att införa både bygglovs- och marklovsplikt i nu berörda områden. kan det vara lämpligt att det sker i ett sammanhang. För detta talar inte bara administrativa skäl utan också hänsynen till berörda fastighetsägare.

Med stöd av förevarande paragraf och 9.5 tredje stycket. tillsammans med kravet på bygglov för byggnader, upplag m.m. i f och Zää. bör det vara möjligt att åstadkomma samma skydd för försvarsanläggningar m.m. som dessa har i dag på grund av bestämmelserna i 8! och 82 åå byggnadsla- gen.

Ljusanordningar torde behöva prövas på samma grunder som skyltar. dvs. enligt 3 kap. 1.2. 4 och 6.55.

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov 8 5 Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna- der eller delar av byggnader. om inte annat har bestämts i planen. Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader. Rivningslov behövs inte för att riva sädana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får dock föreskriva att rivningslov krävs för sådana ätgärder.

Paragrafen. som motsvarar lil kap. Så i utredningsförslaget och 8kap. 75 i det remitterade lagförslaget. anger omfattningen av rivningslovsplik- ten och utgör därmed grunden för den reglering av rivningsfrägorna som i PBL föreslås ersätta 35 alå byggnadslagcn.

Inledningsvis villjag nämna att lagrådet (yttrandet s. 85) har utgått ifrån

8 kup. 6—8 5.5

Prop. 1985/86: 1 705

att det inte är avsett att rivningslov krävs för att riva sädana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan lov och att det inte heller kan vara meningen att en kommun skall få föreskriva rivningslovsplikt för sådana byggnader eller byggnadsdelar. Mot den bakgrunden har lagrådet tagit en föreskrift med denna innebörd i sin lagtext.

Dagens byggnadslagstiftning innehåller inte något undantag från skyl- digheten att söka byggnadslov för rivning av byggnader som får uppföras utan lov. Detta har inte medfört några olägenheter. såvitt jag har mig bekant. För att undanröja eventuella oklarheter i frågan om rivningslovs- plikt föreligger eller ej i t.ex. dcn situationen att någon vill flytta en komplementbyggnad som avses i då första stycket () anserjag ändå befogat att i tredje stycket ta i en föreskrift om att rivningslov inte behövs för denna och liknande åtgärder. Däremot ansluter jag mig inte till lagrådets förslag i övrigt i denna del. Önskemål från kommunalt håll om att föreskri- va rivningslov splikt för byggnader som är befriade från bygglovsplikt torde visserligen bli mycket sällsynta. Å andra sidan kan det inte uteslutas att det någon gång i framtiden visar sig att rivning behöver hindras. Nya värde- ringar inom kulturminnesvården kan med tiden mycket väl ge vid handen att t.ex. delar av industribyggnader. ekonomibyggnader i speciella omrä- den eller fritidshus, som med stöd av PBL har fått uppföras utan lov bör bevaras som exempel på en gången tids byggnadsskick eller av miljöskäl. Jag anser det således olämpligt att nu låsa systemet så att det i detta avseende skapas svårigheter i ett längre tidsperspektiv.

F örxta stycket

I enlighet med vadjag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt l3.l.2) föreskrivs i första stycket att rivning av byggnader eller delar av byggnader kräver lov inom detaljplanelagda områden. såvida inte kom- munen bestämmer annat i planen.

Grunderna för rivningslovsprövningen och vissa särskilda förfarande- regler finnsi lb och l7 $%. 1 övrigt gäller de generella bestämmelsernai l9— 28 5.5.

Bestämmelser om ersättning till fastighetsägare i vissa fall finns i l4kap. $%-

Det bör också nämnas att bestämmelser om hur rivningsarbeten skall utföras finns i 9kap. l—Zéä. Den som för egen räkning företar eller låter företa rivningen har att på eget ansvar iaktta dessa bestämmelser. som bl.a. innebär att arbetena skall planeras och utföras så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

Att byggnadsnämnden i vissa fall kan besluta om rivning av en byggnad framgår av lOkap. 16 och Näs".

Någon definition på vad som skall avses med rivning har hittills inte gjorts i lagstiftningen. Detta har dock såvitt bekant aldrig vållat några

8 kap. 8 S*"

Prop. 1985/86: ! 706

problem i rättstillämpningen. Det kan ändå finnas skäl att kort beröra frågan.

Vissa åtgärder med en byggnad skulle kunna sägas stå på gränsen mellan rivning i förening med uppförande av en ny byggnad och genomgripande ändring av en byggnad. Låt oss säga att man river ut alla invändiga väggar. klär av timmerstommen dess panel och tar av ett ruttet tak. Huset kommer alltså att stå som en avklädd stomme med enbart fönsterhål. Avsikten är att göra en modern byggnad med hjälp av den gamla stommen. Hur skall detta betraktas enligt PBL?

Först bör sägas att det egentligen inte spelar så stor roll om man hänför dessa och liknande åtgärder till rivning eller ändringsarbeten. Prövnings- grunderna blir. nämligen likartade. Vid både rivning och ändring kan de kulturhistoriska och miljömässiga aspekterna göras gällande. Även bo- stadsförsörjningens behov är en av prövningsgrunderna vid rivning. Detta behov kan på grund av kopplingen mellan PBL och bostadssaneringsla- gen beaktas även i samband med ändringsarbeten.

Även om det alltså inte är oundgängligen nödvändigt att här definiera rivning. torde det kunna anses rimligt att fordra ännu mer av "bortta- gande" än i det nyss angivna exemplet för att det skall bli tal om rivning. [ princip bör rivning inbegripa ett totalt borttagande av en byggnadskropp. dvs. även av stommen. Om bara grunden avses finnas kvar och utnyttjas till en ny byggnad. bör raserandet av byggnaden i övrigt betraktas som rivning.

Även om man fullständigt tar bort endast en del av ett hus. t.ex. en veranda eller en gårdsflygel. bör detta hänföras till rivning. Både bostads- försörjningsskäl och framför allt estetiska skäl skall alltså kunna åberopas mot en sådan åtgärd. l paragrafen har med hänsyn härtill tagits in också ett krav på lov för rivning av en delav en byggnad.

Andra stycket

Jag har i den allmänna motiveringen också föreslagit att krav på riv- ningslov skall kunna införas i områden som inte omfattas av detaljplan. Bestämmelser om detta har tagits in i andra stycket. Det torde knappast bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna på andra områden än sådana där kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall bevaras.

Tredje stycket

I tredje stycket föreskrivs i enlighet med lagrådets förslag att rivningslov inte behövs för sådana byggnader eller delar av byggnader som får upp- föras utan bygglov. Av de skäl somjag nyss har anfört föreskrivs vidare att kommunen får införa rivningslovsplikt för sådana åtgärder.

9 & lnom områden med detaljplan krävs. om inte annat har bestämts i planen. marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för

8 kap. 8—9 ##

Prop. 1985/86: 1 707

tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för att höja eller sänka markytan till denna nivå.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen får i omrädesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning. fyllning, trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret. statliga flygplat- ser. andra flygplatscr för allmänt bruk. kärnreaktorer. andra kärnenergian- läggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets- omräde.

Paragrafen. som motsvarar 13 kap. 95 i utredningsförslaget och 8kap. 8.5 i det remitterade lagförslaget anger marklovspliktens omfattning. Paral- lellerna i dagens system är närmast de s.k. trädfällningsförbuden i I7. 40 och nota" byggnadslagcn och byggnadslovsplikten enligt 545 1 mom. byggnadsstadgan för schaktning. fyllning eller liknande ätgärd inom tomt och inom vissa andra områden.

Bakgrunden till paragrafen har jag utförligt redogjort för i den allmänna mötiveringen (avsnitt 13.2.4). Den redaktionella utformningen ansluter nära till lagrådets förslag. På de skäl somjag tidigare har redovisat (avsnitt 5.4.3) anserjag inte längre att PBL skall innehålla regler om marklovsplikt inom områden som är avsedda för friluftsliv.

Statens planverk och statens geotekniska institut vill i sina remissvar komplettera förteckningen över marklovspliktiga åtgärder med spräng— ning. lnstitutet anför:

En intressant fråga är vad som avses med schaktning. Ofta talar man om bergschaktning och jordschaktning. Bergschaktning fordrar sprängning av berget innan sehaktningsarbctet kan börja. Sprängnihg räknas i många sammanhang ingå i bergschaktning. Därmed kan schaktning komma att avse även sprängning. Sprängning kan orsaka olägenheter för omgivningen i form av sättningar och förändrad grundvattenströmning och kan i olyck- liga fall utlösajordskred.

Jag anser inte att några särskilda föreskrifter behövs om sprängning. Däremot anser jag att uttrycket schaktning bör innefatta både jord- och bergschaktning. Det innebär alltså att sprängning i vissa fall kan ingå som ett led i schaktningen.

Beträffande trädfällning anför kammarrätten i Göteborg:

Bestämmelsen har sådan utformning att den torde kunna tillämpas inom ett bostadsområde även efter det att bebyggelsen är slutförd. Kammarrät- ten vill ifrågasätta om det är rimligt att kommunens befogenhet i detta avseende även bör omfatta enstaka träd inom enskilda fastigheter.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt l3.2.4) kan

8 kap. 9 5

Prop. 1985/86: 1 708

det i speciella fall uppstå behov av att genom en tillståndsplikt skydda även enstaka träd. som utgör värdefulla inslag i den bebyggda miljön. Avsikten är alltså att marklovsplikt för trädfällning skall kunna träffa även sådana fall. Att marklov kan krävas för skogsplantering innebär givetvis inte att kommunen kan reglera plantering av fruktträd på villatomter och liknande åtgärder.

[ förtydligande syfte vill jag framhålla. att schaktning och fyllning. som utgör förberedelser till byggnadsarbeten. inte kräver marklov. Markarbe- tena prövas i dessa fall i bygglovsärendet.

Det är i vissa fall ett starkt statligt intresse att marklovsplikt införs i närheten av de anläggningar som anges i tredje stycket. Om en kommun till äventyrs skulle underlåta att införa marklovsplikt inom skyddsområdena kan staten —- om det är fråga om ett riksintresse —- som en sista utväg tillgripa möjligheten till planföreläggande enligt 12kap. ös'.

Med anläggningar för totalförsvaret avses i tredje stycket både befäst- ningar och andra anläggningar. som t.ex. ammunitionsförråd. radio- och radarstationer. teleanläggningar etc.

Prövningsgrunderna för marklov finns i 18.5. 1 övrigt gäller de generella bestämmelserna om prövningen i l9— 28 åå.

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m. 10 & Bestämmelserna om bygglov. rivningslov och marklov gäller inte åtgärder med byggnader. andra anläggningar eller anordningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder skall föregås av samråd med länsstyrelsen. som på lämpligt sätt skall underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

l paragrafen. som motsvarar [3 kap. 6.5 i utredningsförslaget och 8kap. 9? i det remitterade lagförslaget anges hur man skall förfara med hemliga byggnader och andra anläggningar. Paragrafen har utformats helt i enlighet med lagrådets förslag.

1 66.5 byggnadsstadgan finns bestämmelser som i korthet innebär att staten skall göra anmälan till byggnadsnämnden. innan en byggnad påbör— jas och att länsstyrelsen kan förordna att situationsplan. ritningar och beskrivningar inte skall ges in till nämnden. när det är fråga om en befäst- ning eller annan hemlig anläggning.

Utrcdningsförslaget innebär att hemliga anläggningar undantas från prövning. Däremot föreslås inte något anmälningsförfarande eller liknande som kan ersätta tillståndsprövning. Detta har kritiserats av flera remissin- stanser. Kritiken är enligt min mening befogad. l lOå har därför föreskri- vits en skyldighet för den byggande att samråda med länsstyrelsen beträf- fande hemliga objekt. Länsstyrelsen har i sin tur att på lämpligt sätt informera kommunen.

Att den formella regleringen har detta innehåll tttesluter givetvis inte att direkta kontakter under hand tas. mellan försvarsmyndigheterna och kom-

8 kring—10.35

Prop. 1985/86: 1 709

munen. Tvärtom villjag stryka under fördelarna för alla parter med sådana samräd. som f. ö. förekommer redan i dag när en hemlig anläggning skall byggas. Detta följer av de regler för planläggning av säkerhetsskydd vid byggande av hemlig anläggning för försvarsmaktens räkning (den s.k. Säkbygg) som överbefälhavaren fastställde den 26 oktober 1976.

Ordet "totalförsvaret" har samma innebörd som i 19 kap. Så brottsbal- ken (prop. 1979/80: 176 s. 8 och JuU 1981/82: 8 s. 6 och 26).

Förutsättningar för lov rn. m.

1 11— 18 55 har tagits in bestämmelser som föreskriver under vilka förut- sättningar som bygglov (ll— 15 55). rivningslov (16 och 17 åå) OCh marklov (18 55) skall lämnas.

De bestämmelser som rör förutsättningarna för bygglov har samlats i fyra paragrafer. varav en (11%?) avser områden med detaljplan och en annan (12.5) områden som inte omfattas av detaljplan. Efter en paragraf med en definition av begreppet kompletteringsåtgärdcr (13 5) kommer be- stämmelser om bygglov till tillfälliga åtgärder (145). Den nu redovisade dispositionen följer helt lagrådets förslag.

Bygglov ]] & Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om

]. åtgärden inte strider mot detaljplanen. varvid det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas.

2. den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras stäm- mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området. och

3. åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj- planen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den fastighetsindelning. som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 15 första stycket 4—6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 35 första stycket 1 skall bygglov lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamäl lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

Paragrafen svarar mot 8 kap. ltlä i det remitterade lagförslaget.

8 kap. IO—II st

Prop. 1985/86: 1 710

F Örsm .t' [_vt 'km' Punkt ]

Bestämmelserna i punkt [ motsvarar i huvudsak 34oeh 11055 första stycket byggnadslagcn samt 13 kap. 30 och 31 55 i utredningsförslaget.

lnnebörden av punkt 1 är att detaljplanen i princip är bestämmande för vilka åtgärder som skall tillåtas och vilka som kan vägras inom planomrä- det. Med anledning av vad lagrådet uttalat i sitt resonemang om genomfö- randetid (yttrandet 5.56). som jag redovisade i specialmotiveringen till 5 kap. 5 5. har ett tillägg gjorts i lagtexten med innebörd att det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas. Eftersom genomförandetiden tas. upp i en planbestämmelse skulle det annars kunna göras gällande att alla åtgärder som söks efter genomföran- detidens utgång strider mot planen.

Att det kan finnas ett visst tolkningsutrymme med beaktande av plankar— tans noggrannhet och planlinjernas utformning ligger i sakens natur. Direk- ta avvikelser frän detaljplanen ryms däremot inte inom den rätt till bygglov som sökanden har. Som framgår av sista stycket i paragrafen har dock byggnadsnämnden möjlighet att göra vissa avvikelser. om nämnden anser det lämpligt.

Punk! 2

1 punkt 2 ställs ett krav på att fastigheten som sådan och den aktuella byggnaden stämmer överens med detaljplanen och den fastighetsplan som eventuellt gäller. 1 viss mån motsvaras detta krav av 34och 11055 första stycket byggnadslagcn. Även förbudet i 38.5 byggnadslagen mot nybygg- nad på fastigheter som inte stämmer överens med tomtindelningen kan betraktas som en motsvarighet. l utredningsförslaget finns liknande be- stämmelser i 13 kap. 30 och 31 åå.

Byggnaden. om det finns en sådan på fastigheten. skall vara anpassad till detaljplanen med hänsyn inte bara till läge och användningssätt utan även i andra hänseenden. Som lagrådet (yttrandet s. 85 f) har påpekat skall bygg— lov givetvis kunna vägras t. ex. om byggnadens höjd överskrider vad som i detaljplanen är föreskrivet om högsta tillåtna höjd.

Kravet att fastigheten skall vara anpassad till fastighetsplanen innefattar ett förbud att bygga innan fastighetsplanen är genomförd. Man får alltså inte bygga över de i fastighetsplanen föreslagna fastighetsgränscrna. För att ingen tvekan skall räda om vad som menas med att en fastighet stäm- mer överens med fastighetsplan vill jag klargöra att överensstämmelse föreligger först när fastigheten såväl till sina gränser som i fråga om servitutsrättigheter och andelar i gemensamhetsanläggningar uppfyller be- stämmelserna i fastighetsplanen.

I tredje stycket finns några speciella situationer reglerade. som har samband med principerna i punkt 2. Jag återkommer till dessa fall i motive- ringen till tredje stycket.

8 kap. 1/ $;

Prop. 1985/86: 1 711

Punkt 3

För att bygglov skall ges krävs det slutligen enligt punkt 3 att åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3kap. lin motsvarighet till detta finns i 56.5 1 mom. första stycket byggnadsstadgan. I utredningsförslaget finns en mot- svarighet i 13 kap. 30.5. Punkt 3 har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet 5.86). 1 lagrådsremissen föreslog jag en bestämmelse i punkt 3 med innebörden att bygglov skalle lämnas. om det av ansöknings- handlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsätt- ningar för att den ansökta åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap. En bestämmelse med i sak denna innebörd tas nu in i 295. Jag återkommer därför i specialmotiveringen till den paragrafen med ett utförligt resone- mang om vad som bör tjäna som underlag vid prövningen enligt förevaran- de punkt 3.

Andra stycket

1 andra stycket regleras det fallet att en fastighetsägare ansöker om bygglov före genomförandetidens utgång men innan fastighetsindclningen har bringats i överensstämmelse med fastighetsplanen. 1 och för sig skulle det då vara formellt möjligt för byggnadsnämnden att avslå ansökningen. eftersom kraven i första stycket punkt 2 inte är uppfyllda. Med hänsyn till fastighetsägarens rättigheter under genomförandetiden är det dock angelä- get att ansökningen inte omedelbart avslås i denna situation. Visserligen skulle fastighetsägaren i så fall kunna ansöka om bygglov på nytt. sedan fastighetsbildningen har genomförts. ] det skedet kan dock genomförande— tiden ha löpt ut. vilket innebär att fastighetsägaren då inte iängre har någon rätt att få bygglov. Kommunen kan upphäva planen utan att det medför någon rätt till ersättning för fastighetsägaren. En sådan effekt är naturligt- vis inte acceptabel. Därför bör ansökningen om lov i det första skedet inte föranleda avslag utan i stället leda till att byggnadsnämnden förelägger sökanden att inom en viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för genomförande av fastighetsplanen. Under tiden bör bygglovsärendct vila. En bestämmelse med denna innebörd har därför tagits in i andra stycket.

1 det remitterade lagförslaget finns i motsvarande stycke även en regel som säger att bygglov får vägras. om inte föreläggandet uppfylls. Som lagrådet har anmärkt (yttrandet s. 861 hör en sådan regel nära samman med vad som föreskris i zos. Regeln har därför flyttats till den paragrafen.

Tredje stycket

I tredje stycket föreskrivs ett undantag från kravet på planenlighet. Undantaget gäller yttre och inre åtgärder med byggnader. Med inre ätgär- der avses åtgärder enligt 1 & första stycket 4 och 5. men däremot inte att en byggnad inreds helt eller delvis för ett väsentligen annat ändamäl. dvs. åtgärder enligt 1 s första stycket 3.

Bestämmelsen medger att det sker vissa yttre och inre ändringar av en

8 kap. [Isf

Prop. 1985/86: 1 712

byggnad. även om detaljplanen anger ett förändrat användningssätt för byggnaden eller om byggnaden på något annat sätt strider mot planen. Det utgör inte heller något hinder mot bygglov att fastigheten inte stämmer överens med detaljplanen eller med den fastighetsplan som kan finnas för området. Bakgrunden till detta förslag. som innebär en viss uppmjukning av det nuvarande förbudet mot nybyggnadsåtgärder i strid mot plan eller tomtindelning. har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.4.2). Lagtexten har justerats något i förhållande till lydelsen av det remitterade lagförslaget. Den nu föreslagna lydelsen klargör att bygglov skall lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda. Det är att märka att bestämmelserna i första stycket 1 gäller i de nu berörda fallen, dvs. åtgärden i sig får inte strida mot någon planbestäm- melse. Detta betyder att t.ex. skyddsbestämmelser som syftar till att bevara en byggnad. oavsett vilket användningssätt den här. blir bindande, även om byggnaden används i strid mot det i planen angivna ändamålet. Däremot får sådana planbestämmelser ingen genomslagskraft. som är in- riktade på en närmare reglering av just ändamålsbestämningen i planen. Jag vill här anknyta till det exempel som jag har berört i den allmänna motiveringen, nämligen att inre ätgärder skall utföras i en byggnad som på lagligt sätt har fått kontorsanvändning men som ligger på en fastighet som enligt planen skall användas för bostadsändamål. Om denna plan innehål— ler bestämmelser om t. ex. lägenhetsfördelning eller en viss ombyggnads- standard för bostäderna. kan en åtgärd som syftar till förbättring av kon- torsanvändningen inte sägas strida mot planbestämmelserna.

Fjärde stycket

Bestämmelsen. som motsvarar 13 kap. 3551 andra stycket i utrednings- förslaget. innebär en nyhet i förhållande till gällande ordning.

lnom begreppet kvartersmark för allmänt ändamål ryms f. n. en rad vitt skiftande verksamheter, t.ex. skola. reningsverk. simhall. värmecentral m.m. Ett genomgående syfte med PBL är ju att kommunmedlemmarna skall kunna av planhandlingarna utläsa vad olika områden skall användas till. Mot den bakgrunden föreslog utredningen en regel som innebär att en plan med "allmänt ändamål" visserligen kan antas t. ex. om kommunen behöver reservera mark och i ett inledande skede bara vill nå den expro- priativa effekten — men att den inte kan läggas direkt till grund för ett bygglov. Det krävs att det allmänna ändamålet först närmare preciseras för medborgarna genom en komplettering av planbestämmelsen.

Flera remissinstanser. förutom kommunförbundet ett tiotal kommuner. ser den föreslagna bestämmelsen som ett hinder. om man snabbt vill lösa ett planproblem som har uppkommit. Det förs därför fram olika förslag till uppmjukningar av bestämmelsen.

Jag anser det mycket värdefullt med hänsyn till medborgarinflytandet att en spärregel av detta slag införs i PBL. Önskemålet om största möjliga

8 kap. II 5

Prop. 1985/86: 1 713

effektivitet i beslutsprocessen måste här vika. om det skulle råka i konflikt med kravet att konsekvenserna "av detaljplaner skall vara förutsebara. För min del tror jag dock inte att det regelmässigt är så ont om tid att man får svårt att hinna med det förfarande som en precisering av en planbestäm- melse drar med sig.

Fjärde stycket har därför utformats så att det i sak stämmer överens med utredningsförslaget.

Jag är emellertid beredd att på det sättet gå kritiken till mötes att jag föreslår att kravet på precisering i planen av ändamålet skall gälla enbart planer som antas efter ikraftträdandet av PBL. Vid upprättandet av planer dessförinnan har man ju inte haft att räkna med att en ytterligare plane- ringsomgång skulle behövas. Jag är också medveten om att det finns många kommuner som redan har en stor mängd planer med ospecifiserade allmänna ändamål. Mitt förslag. som jag tar upp i en övergängsbestäm- melse (17 kap. 7 5). gör att det inte behöver uppstå några problem med de befintliga planerna.

Femte trycket

Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 35% första stycket i utredningsförsla- get och den kan närmast jämföras med 13. 34 och 37 ss samt 110? första stycket byggnadslagcn.

Detaljplaner. omrädesbestämmelser och fastighetsplaner är bindande för den enskilde i den bemärkelsen att han inte har någon rätt till bygglovs- pliktiga åtgärder utöver vad som medges i de nämnda besluten.

I femte stycket behandlas den befogenhet som byggnadsnämnden har att medge avvikelser från detaljplan och fastighetsplan. En motsvarande bc- stämmelse om avvikelser från omrädesbestämmelser finns i 125 fjärde stycket.

Befogenheten att medge avvikelser har sina klara gränser. något som får anses mycket viktigt bl.a. med tanke på medborgarinflytandet. Avsteg som inte ligger i linje med planens syfte får inte medges. utan i sådana fall krävs planändring. Detsamma gäller alla avsteg som inte är att anse som "mindre".

1 dag gäller inga andra formella begränsningar i detta avseende än att det skall föreligga särskilda skäl för undantag (dispens) från planen. De nu gällande dispensreglerna tillkom efter förslag i prop. 1972: 111. bil. 2 (s. 370ff). 1 det sammanhanget gjorde departementschefen bl. a. följande uttalande. som belyser omfattningen av byggnadsnämndens handlingsfri- het idag:

Att dispensen — såsom f.n. föreskrivs beträffande stadsplan (345 BL) — inte får försvåra en ändamålsenlig användning av marken bör självfallet iakttas utan särskild föreskrift härom. En bedömning härvidlag måste givetvis ske som ett led i prövningen huruvida särskilda skäl för dispens föreligger. Vid bedömningen om särskilda skäl föreligger torde vidare utan

8kap./1.6

Prop. 1985/86: 1 714

särskild föreskrift beaktas intresset av att planen såvitt möjligt fullföljs i enlighet med sitt syfte. lnom ramen för prövningen huruvida särskilda skäl för dispens föreligger torde sålunda enligt sakens natur göras de i remiss- kritiken berörda överväganden som f.n. kommer till uttryck i BL beträf- fande Kungl. Maj:ts dispensbefogenheter.

Utredningens förslag innebär att en mindre avvikelse från planen skall kunna göras. om avvikelsen är förenlig med planens syfte. Uppenbarligen har meningen varit att begränsa möjligheten till avsteg från planen i förhål- lande till vad som förekommer i dag. Uttrycket "mindre avvikelse" tyder på detta. Önskemålet om ett förbättrat medborgarinflytande har givetvis spelat in här. En fördel med en sådan begränsning är att man undviker att få så många situationer där planerna efter genomförandet inte avspeglar de faktiska förhållandena på marken. Den alternativa beslutsform som utred— ningen anvisar är att en ansökan om en större avvikelse från plan skall behandlas som s.k. enkel detaljplaneändring.

Flera remissinstanser har vänt sig mot förslaget att inskränka möjlighe- terna att direkt i bygglovsärenden göra avvikelser från planen. Min upp- fattning är att möjligheterna till avsteg bör vara ungefär desamma som motsvarar lagstiftarens mening med de nu gällande reglerna. Att alltid tvingas att ändra planen anser jag vara onödigt komplicerat. Samtidigt instämmerjag i utredningens bedömning att avvikelser som får konsekven- ser för ett större område bör belysas genom planändring. Mot den bak- grunden har i femte stycket föreskrivits att det skall vara fråga om mindre avvikelse. Smärre avsteg t. ex. att placera en byggnad någon meter in på s.k. punktprickad mark — bör enligt min mening kunna medges med stöd av femte stycket. Andra exempel kan vara att överskridande av högsta tillåtna byggnadshöjd är påkallat av byggnadstekniska eller andra skäl eller att överskridande av tillåten byggnadsarea är motiverat för att en bättre planlösning skall kunna uppnås. Däremot är femte stycket naturligtvis inte tillämpligt, om någon vill använda marken för ett i planen icke avsett ändamål.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att avvikelser. som på grund av femte stycket inte kan medges i det enskilda bygglovsärendet. i många fall torde kunna handläggas enligt bestämmelserna om s.k. enkelt planförfa- rande i Skap. 28%.

12 & Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om- fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1. uppfyller kraven i 2kap..

2. inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap. 1 %$.

3. inte strider mot omrädesbestämmelser och

4. kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Beträffande en- eller tvåbostadshus skall ansökningar om bygglov till kompletteringsåtgärder som anges i 135 bifallas. om åtgärden uppfyller

8 kup. II—IZ 555

Prop. 1985/86: 1 715

kraven i första stycket 4 och inte strider mot sädana omrädesbestämmelser som anges i 5 kap. loä 3 eller 4.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tväbostadshus. om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som anges i l & första stycket 4—6. sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3.5 första stycket] eller underhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. l2å.

Bygglov fär lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från omrädesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be- stämmelserna.

Paragrafen. som behandlar bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av detaljplan. bygger på 13 kap. 325 i utredningsförslaget och 8kap. 115 i det remitterade lagförslaget. Motsvarigheten i gällande rätt är närmast reglerna om tätbebyggelsedispens i 565 1 mom. tjärde stycket och ()"/ä 1 mom. byggnadsstadgan. Bestämmelserna i första stycket kan betrak- tas som huvudregler. Där anges i fyra punkter de grunder som skall gälla för prövningen. Beträffande punkternas inbördes ordning ansluter det nu föreliggande förslaget till lagrådsremissen. något som innebär en viss avvi- kelse från lagrådets lagtext. I andra stycket föreskrivs ett undantag från bl.a. kravet på allmän lämplighetsprövning beträffande s.k. komplette- ringsätgärder. Definitionen av kompletteringsätgärder, som i det remittera- de lagförslaget finns intagen i andra stycket. har på lagrådets förslag (yttrandet s. 87) brutits ut till en egen paragraf. 13 &. Tredje stycket tar upp bedömningen av yttre och inre åtgärder på alla slags byggnader. medan fjärde stycket ger möjlighet till mindre avvikelser från omrädesbestäm- melser.

Första stycket

1 punkt I slås fast den grundläggande principen att ny bebyggelse skall prövas lämplig och att bestämmelserna i 2 kap. skall utgöra grunden för den prövningen. Genom hänvisningen till 2kap. blir även NRL tillämplig vid lämplighetsprövningen.

Innebörden av punkt 2 är att bygglov kan vägras i ett speciellt fall. nämligen med stöd av det s. k. detaljplanekravet i 5 kap. | Gå. De situationer där det bör vara möjligt för byggnadsnämnden att med enbart en hänvis- ning till detaljplanekravet avslå en ansökan harjag beskrivit i specialmoti- veringen till 5 kap. l &.

Bestämmelsen i punkt 3 om att åtgärden inte får strida mot omrädesbe- stämmelser har sin parallell i 11 & första stycket ] beträffande detaljplan.

Punkt 4 stämmer helt överens med ll & första stycket 3 och kommente- ras närmare i specialmotiveringen till 29 &.

Vid behandlingen av bygglovsärenden i områden som inte omfattas av detaljplan blir situationen regelmässigt den att byggnadsnämnden an- vänder översiktsplanen som beslutsunderlag vid bygglovsprövningen. En viktig avsikt med öVersiktsplanen ärju att ge information om kommunens

8 kap. 12.3

Prop. 1985/Sö:] 7l6

principiella uppfattning om markanvändningen i olika delar av kommunen. Därför bör man kunna utgå från att den som skall söka bygglov utformar sitt projekt så att det så långt som möjligt följer uttalandena i översikts- planen.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 7.3) kan de mål som kommer till uttryck i översiktsplanen ha olika styrka och olika tidsperspektiv i skilda delar av kommunen. Jag skall nu med några exempel belysa hur prövning- en i bygglovsärenden kan utfalla i olika slags områden.

Bevarandeområden

Ett bevarandeområde kan vara angivet i översiktsplanen för att man vill slå vakt om ett kulturpräglat jordbrukslandskap med inslag av bebyggelse som är karakteristisk för trakten. ägoindelning med stenmurar. odlingsrö- sen och fornminnen av olika slag. Området kan t. o. m. vara av riksintresse enligt NRL. Om någon vill bygga ett nytt hus inom området, får detta effekter i flera avseenden. Det nya huset bör inpassas i landskapet så att det ansluter till det lokaliseringsmönster som den äldre bebyggelsen har. Material och färg bör också till sin karaktär ansluta till det för trakten typiska. Det viktiga är att de särdrag som bär upp det kulturhistoriska värdet i området inte äventyras. Ansökan om ett väl utformat men störan- de placerat hus bör därför avslås. Likaså bör lov kunna vägras till ett hus som har en lämplig placering men en storlek och utformning som inte ståri samklang med miljön i området. Endast i undantagsfall torde det kulturhis- toriska värdet utesluta varje form av ny bebyggelse. I så fall är områdets karaktär så unik att områdets skydd och vård bör behandlas genom detalj- plan, omrädesbestämmelser eller naturreservat.

En annan typ av bevarandeområden i översiktsplanen kan avse att säkerställa jordbruksmark för framtida produktion. Ett sådant mål innebär naturligtvis stor restriktivitet mot åtgärder som kan komma att störa en fortsatt rationelljordbruksdrift. Ny bebyggelse kan här försvåra en lämplig arrendering, störa brukningscentrum. försvåra markbearbetning. gödning, besprutning etc. Kompletterande bebyggelse i anslutning till befintliga boningshus kanske däremot kan tillåtas. om PBL:s övriga krav uppfylls och detaljplanekravet inte gör sig gällande.

Översiktsplaners områdesindelning skall vara översiktlig och blir där- med ganska grov. Ett större landskapsavsnitt kan därför komma att redo- visas som jordbruksområde. fastän det kanske innehåller rätt stora omrä- den med skog. impediment. betesmark, våtmarker m.m. Av riktlinjerna i översiktsplanen bör då framgå hur bebyggelsemöjligheterna ter sig i de delar som inte direkt berör den öppna jordbruksmarken. Här kan det mycket väl tänkas att en viss bebyggelse både är möjlig och kanske till och med önskvärd. Riktlinjer av positivt vägledande art skall här ses som råd och upplysningar till enskilda om hur det allmänna intresset gör sig gällan- de vid lokalisering av bebyggelse i området. Beträffande öppna landskap

8 kap. 12 å

Prop. 1985/86: 1 717

kan riktlinjerna också innehålla viss ledning för byggnadernas lämpliga utformning. Sökanden bör naturligtvis så långt som möjligt beakta dessa riktlinjer vid utformningen av sitt projekt. De kan betraktas som en sorts rekommendationer till dem som önskar bygga. Riktlinjerna kan emellertid som jag tidigare sagt — inte vara bindande för vare sig kommunen eller sökanden. En byggnads tillåtlighet avgörs slutligt under hänsynstagande både till det allmännas och till sökandens intressen i bygglovsärendet.

Översiktsplanens riktlinjer kan vara ett uttryck för hur kommunen avser att säkerställa områden av riksintresse enligt NRL. I sådana fall då det råder enighet mellan staten och kommunerna om hur detta starka allmänna intresse skall tillgodoses anserjag det självklart att enskildas intressen av att t.ex. uppföra nya byggnader i allt väsentligt mäste underordna sig det allmänna intresset. I själva verket kan kommunen här sägas ha i uppdrag att behandla bygglovsärenden på ett sätt som är likartat för likvärdiga områden i hela landet. Utrymme för lokala tolkningar finns naturligtvis. men det är begränsat.

Ett annat slag av bevarandeområden kan utgöras av närrekreationsom- råden för en tätort. Detta är ett lokalt intresse men av stor allmän betydel- se. Ny bebyggelse skulle t.ex. kunna utsläcka allemansrätten i området. Sådana byggnader. parkeringar, motionsspår m.m.. som gör området till- gängligt och är förenliga med den markanvändning som kommunen har tänkt sig bör kunna tillåtas. Önskemål om privat bebyggelse kan däremot endast i undantagsfall komma ifråga. Ansökningar som påtagligt inskrän- ker tillgängligheten i området bör alltså bedömas restriktivt.

Ett bevarandeområde i översiktsplanen kan också syfta till att säkerstäl- la möjligheten att i framtiden utvinna en viss naturresurs. som grus. malm. torv etc. Hur skall då en bygglovsansökan behandlas"? Det kan gälla ett hus eller en större anläggning, t. ex. en skidlift. Här bör man ta hänsyn till det allmänna intressets tidsmässiga aktualitet och dess ekonomiska värde i förhållande till den sökta åtgärden. En långsiktig markanvisning i över- siktsplanen behöver exempelvis inte hindra att man ger bygglov till en mindre. lätt flyttbar byggnad. Den enskildes intresse av att utnyttja mar- ken kan man eventuellt tillmötesgå under en betydande tidsperiod. kanske upp till 20 år. Innan naturresurscn i fråga exploateras någon gång i framti- den. kan det många gånger vara möjligt att låta marken nyttjas enligt den enskildes önskemål. Reglerna om lov för tillfällig åtgärd i 14% kan här komma till användning. En skidlift som innebär en större investering och som breder ut sig över en större del av det bevarandevärda området bör däremot inte utan vidare tillåtas.

Hänvisningar till S235

Förändringsområden

Översiktsplanen kan också redovisa områden där marken avses få en annan användning inom kortare eller längre tid. Jag väljer till en början som exempel en expansionszon för en tätort. Jag förutsätter att markreser-

8 kap. 12.4

Prop. 1985/86: [ 718

vationen är välgrundad och markbehovet realistiskt bedömt. I detta fall anserjag att det allmänna intresset bör ha betydande genomslagskraft vid bedömning av ett bygglovsärende. Därmed villjag inte säga att alla ansök- ningar bör avslås. T. ex. ett upplag som inte är förenat med några byggna- der bör kunna tillåtas för begränsad tid. Detsamma bör gälla byggnader för tillfälligt bruk.

Ansökningar om bygglov för mer varaktiga ändamål mäste emellertid behandlas mot bakgrund av de planer som kommunen har för tätortens expansion. Jag föreställer mig att syftet med den avsedda markanvänd— ningen ofta hindrar att bygglov lämnas till olika åtgärder som på ett olämpligt sätt begränsar kommunens möjligheter att senare åstadkomma en god miljö i området. Men det kan också finnas åtgärder som är väl förenliga med kommunens avsikter i området. I sådana fall bör kommunen kunna gå den enskilde tillmötes och bevilja ansökningen.

Ett annat förändringsområde kan avse reservat för framtida vägutbygg- nad eller en större ledning. Marken är alltså i översiktsplanen reserverad för ett visst ändamål som har stor betydelse för kommunens fysiska struk- tur. men anläggningens huvudman — som ofta kan vara staten eller något privat företag har inte kommit så långt i projektering och förberedelse att markförvärv har aktualiserats. Här anser jag emellertid att det är ett mycket starkt allmänt intresse att marken verkligen är tillgänglig för an- läggningen när genomförandet närmar sig. Under förutsättning att markre- servationen fortfarande har aktualitet — om än på lång sikt — bör över- siktsplanen i denna del i praktiken ha avgörande inverkan vid bygglovs- prövning.

.S'kyddxamrådwz

5. k. skyddsområden i översiktsplanen kan avse att skydda fortsatt drift av en miljöstörande anläggning eller en viktig allmän anläggning. t.ex. en vattentäkt. Bebyggelse med avloppsutsläpp måste här av hygieniska skäl kunna avvisas. Riktlinjer till skydd för sådana samhällsintressen får anses ha en avgörande inverkan på möjligheterna att bygga eller göra andra ingrepp i miljön. Här anserjag därför att enskilda intressen av att t. ex. få bygga hus som regel måste vika, eller att projektet i vart fall måste ges ett sådant tekniskt utförande som lokaliseringen kräver.

Ett annat skyddsområde kan vara utlagt kring en anläggning som tjänar ett väsentligt statligt samhällsintresse. t. ex. en militär anläggning. ett kärnkraftverk eller en högspänningsledning. Översiktsplanens riktlinjer utgör i sådana fall ofta en upplysning om restriktioner som redan gäller enligt annan lagstiftning. Avsikten är att värna om den enskildes säkerhet och hälsa. Sådana riktlinjer i översiktsplan mäste givetvis för den enskildes bästa få avgörande betydelse så länge anläggningen i fråga äri drift. Men jag vill även här stryka under behovet av en realprövning i varje enskilt fall. Uppförande av ett fritidshus i närheten av en militär anläggning

8kap. [2 så

Prop. 1985/86: ! 7I9

kan många gånger. liksom hittills skett. tillåtas om anläggningens funktion inte störs nämnvärt. Jag förutsätter att byggnadsnämnden samråder med militära myndigheter i dessa ärenden.

Att bygga hus för enskilt ändamål inom skyddsområden för kärnkraft— verk. högspänningsledningar etc. kan emellertid inte komma i fråga. Sam- ma rigorösa skydd har t. ex. fornminnen.

Andra stycke!

Andra stycket. som behandlar rätten att få lov till s.k. kompletteringsät- gärder. har utformats i överensstämmelse med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3). Denna rätt tillkommer ägare av en- eller två- bostadshus utanför detaljplanelagt område. Den prövning som skall göras består i att byggnadsnämnden skall bedöma om åtgärden kan antas uppfyl- la kraven i 3kap. I övrigt kan'kompletteringsåtgärderna hindras bara om tillstånd till expropriation har lämnats eller kommunen antagit vissa om- rädesbestämmelser som reglerar åtgärderna. Enligt andra stycket kan kompletteringsåtgärder vägras. om de strider mot omrädesbestämmelser enligt 5kap. löå 3 eller 4. Begränsningen till punkterna 3 och 4 har en väsentlig betydelse för omfattningen av rätten till kompletteringsåtgärder. Det innebär bl. a. att omrädesbestämmelser. som slår fast ett visst ändrat ändamål med markanvändningen (5 kap. löst 2). inte kan träffa komplette- ringsätgärder på en fastighet. som i fråga om sitt användningssätt strider mot det nya ändamålet enligt bestämmelserna. En regel med motsatt innebörd skulle öppna möjligheter att på ett enkelt sätt för lång tid framåt förbjuda all byggnadsverksamhet, dvs. även smärre förbättringar och kom- pletteringar. Detta skulle uppenbarligen strida mot en av grundtankarna bakom reformen. nämligen att dagens nybyggnadsförbud måste avskaffas.

De begränsningar i rätten till kompletteringsåtgärder som kan införas genom omrädesbestämmelser är i huvudsak att byggnads- eller bruksarean för fritidshus kan maximeras. att skyddsbestämmelser för särskilt värde- fulla byggnader eller bebyggelsemiljöer kan utfärdas och att kraven i övrigt i 3 kap. på placering. utforming och utförande av byggnader kan preci- seras.

Det bör särskilt framhållas att detaljplanekravet enligt 5 kap. l & inte kan åberopas som avslagsgrund när det gäller kompletteringsåtgärder.

Enligt 235 detta kap. kan byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet av ansökningar om bygglov. Den möjligheten kan användas. om kommunen t.ex. vill hindra en kompletteringsåtgärd genom att expro- priera den berörda fastigheten eller genom att anta omrädesbestämmelser. som närmare reglerar hur kompletteringsåtgärder skall utföras. Byggnads— nämnden kan då skjuta upp avgörandet en viss tid i avvaktan på att expropriationstillstånd lämnas eller omrädesbestämmelser antas.

När det gäller expropriationstillstånd innebär mitt förslag en viss avvi-

8 kap. [2 S*

Prop. 1985/86: 1 - 720

kelse från det remitterade lagförslaget. vari föreskrivs att lov till komplet- teringsåtgärder får vägras om kommunen har lämnats tillstånd att expro- priera den fastighet eller den fastighetsdcl där åtgärden skall utföras. Lagrådet har föreslagit (yttrandet s. 86) att bestämmelsen härom utformats så att den omfattar alla fall av expropriation. dvs. även när staten eller enskild får expropriationstillstånd. För egen del har jag ingen erinran mot den princip som lagrådets förslag grundas på. Att en bestämmelse med denna innebörd tas in i 12.5 på det sätt jag föreslog i det remitterade lagförslaget men inte i de paragrafer som behandlar förutsättningarna för bygglov i andra situationer och för rivningslov och marklov anser jag emellertid vara något missvisande. Bakom mitt förslag ligger nämligen tanken att ett tillstånd till expropriation kan utgöra grund för anslag på ansökningar om lov av alla slag;. Detta framstår som en självklar konse- kvens av 23 s och i viss mån även av lS så. Någon uttrycklig regel om detta har därför inte tagits in i 12 å.

Hänvisningar till US61

Tredje styr-ke!

En bestämmelse som i sak motsvarar lis tredje stycket har tagits in i tredje stycket av förevarande paragraf. Bestämmelsen innebär att de be- gränsade prövningsgrunderna i andra stycket gäller för yttre och inre åtgärder med byggnader av alla slag. dvs. inte bara bostadsbyggnader med högst två bostadslägenhcter. Sådana ändringar skall alltså inte lämplighets- prövas och inte heller prövas mot bakgrund av detaljplanekravet.

Bestämmelsen kommer sannolikt inte att få samma principiella betydel- se som ll & tredje stycket. men den kan ändå få praktisk effekt i vissa fall. Det viktigaste fallet torde bli att detaljplanekravet inte får åberopas som avslagsgrund. Ett annat exempel är när invändiga ändringar skall göras i en byggnad som ligger i ett område där kommunen har tänkt sig en annan och förändrad markanvändning på sikt. Att byggnaden på det sättet "ligger fel" enligt vad en lokaliseringsprövning skulle utvisa utgör alltså inte hinder för bygglov till de invändiga ändringarna. Innebörden av tredje stycket är kort uttryckt att yttre och inre åtgärder skall prövas enbart mot bakgrund av dels egenskapskraven i 3kap. och dels vissa angivna om- rådesbestämmelser.

Fjärde styv/(t'!

Fjärde stycket reglerar möjligheterna att lämna bygglov som innebär mindre avvikelser från omrädesbestämmelser. I den frågan villjag hänvisa till vad jag i anslutning till ll å femte stycket har anfört om möjligheterna till avvikelser från detaljplaner.

13 & Med kompletteringsåtgärder avses att ]. uppföra komplementbyggnader. 2. göra mindre tillbyggnader.

8 kap. 12—13 55

Prop. 1985/86: 1 72)

3. utföra sådana inre åtgärderi byggnader som anges i l s första stycket 4—6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 35) första stycket 1.

4. utföra underhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3kap. lZä.

Paragrafen. som saknar motsvarighet i gällande rätt. bygger på en be- stämmelse i 8 kap. ll & andra stycket i det remitterade lagförslaget.

] enlighet med vad lagrådet har förordat (yttrandet s. 87) har definitionen av begreppet kompletteringsåtgärder fått bilda en egen paragraf. som re- daktionellt har utformats på det sätt som lagrädet har föreslagit.

[ fyra punkter räknas de olika kompletteringsåtgärderna upp. Punkt4. som avser underhällsätgärder. har tillagts på lagrådets förslag (yttrandet s. 87). Jag anser inte att det resonemang somjag i den allmänna motivering- en (avsnitt l2.3.2) har fört om kompletteringsåtgärderna här behöver ut- vidgas annat än på en speciell punkt. '

Vid tillbyggnader men även när en ny byggnad uppförs kan det uppstå tveksamhet om hur man skall bedöma små. successiva förändringar av verksamheten på en fastighet. om förändringarna i ett längre tidsperspek- tiv gör att användningssättet blir ett helt annat än det ursprungliga. Varje åtgärd för sig kanske inte får väsentliga effekter för kommunens planering. men om man betraktar åtgärderna sammantagna kan de tänkas ha sådana konsekvenser att byggnadsnämnden behöver tillgripa ett bredare register av prövningsgrunder.

Naturligtvis går det inte att i lagen införa en generell föreskrift som anger i vilket utvecklingsskede en verksamhet skall vara för att en bygglovsansö- kan inte längre skall behandlas enligt reglerna för kompletteringsåtgärder. Sannolikt kommer det många gånger att falla sig naturligt att fastställa när en sådan kritisk punkt har uppnåtts. Bedömningen i den frågan bör göras med hänsyn tagen till alla förbättringsåtgärder som har skett under utveck- lingens förlopp. Man är alltså inte hänvisad till att isolerat betrakta den senast sökta åtgärdens effekter utan får gå tillbaka till hur läget ursprungli- gen var.

14 & Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i ll eller 12 &. får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas. om sökanden begär det. Sådant lov skall lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestäm- melse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

I ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs. byggs till eller i övrigt ändras och att en bygg- nads eller en byggnadsdels användning ändras. [..ovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Paragrafen handlar om bygglov för tillfälliga åtgärder och motsvarar %& 2mom. andra stycket byggnadsstadgan, 13 kap. 26.5 andra stycket i utred- ningsförslaget och 8 kap. 12 å i det remitterade lagförslaget. Jag har tidigare

8 kap. 13—1459'

Prop. 1985/86: 1 722

behandlat tillfällig markanvändning i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) och i anslutning till 5 kap. 7s' första stycket(). En nyhet i mitt förslag är att tillfälligt lov kan ges även för ändring av en byggnads användnings- sätt och att det ändrade användningssättet kan gälla även en del av en byggnad. På så sätt kan t. ex. några lägenheter i ett flerbostadshus under en tid användas för ett provisoriskt ändamål. t.ex. till förskola. fritidshem eller skollokaler. Man kan också tänka sig möjligheten att bostäder tillfäl- ligt omvandlas till kontor i samba nd med stadsförnyelse eller ombyggnad.

Paragrafens första stycke tar tipp både de fall då lov för tillfällig åtgärd får lämnas och de fall då sädant lov skall lämnas.

] det remitterade förslaget har paragrafens tillämpningsområde oavsikt— ligt blivit alltför begränsat. De åtgärder som får omfattas av lovet angavs där vara uppförande och ändring av anvi'tndningssättet. Givetvis bör även tillbyggnad. ombyggnad och övriga ändringar innefattas i möjligheten att lämna lov för tillfälliga ätgärder. Lagtexten harjusterats i enlighet härmed.

Första stycket

Av första stycket framgår att lov för tillfällig åtgärd får lämnas, om permanent bygglov inte kan ges pågrund av bestämmelserna i 11 eller 12 &. Finns det förutsättningar för ett permanent lov, skall sådant lov alltså lämnas. om sökanden begär det. I det remitterade lagförslaget föreskrivs som ytterligare en förutsättning för lov till en tillfällig åtgärd att marken eller byggnaden inte genast behöver tas i anspråk för det mer långsiktiga ändamålet enligt planen.

Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 87) behöver detta villkor inte anges. Någon rätt till sådant bygglov föreligger nämligen inte i annat fall än som avses i andra stycket. Om marken behöver tas i anspråk för det avsedda ändamålet. kan sökandens begäran avslås utan att denna avslagsgrund är uttryckligen angiven i lagen.

I första stycket föreskrivs vidare att lov till en tillfällig åtgärd skall lämnas. om åtgärden stämmer överens med en detaljplanebestämmclse om tillfällig markanvändning. Av 5 kap. 7å första stycket 9 framgår att sådana planbestämmelser kan meddelas.

Andra stycke!

Tiden för bygglov enligt första stycket är enligt andra stycket väsentligt längre än den tid som anges i 565 2 mom. andra stycket byggnadsstadgan. Byggnaden får nämligen finnas kvari högst tio år. men byggnadsnämnden kan på ansökan medge förlängning av tiden med högst fetn är i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år. När tiden har gått ut. skall den tillfälliga markanvändningen ttpphöra. ()m så inte sker. kan byggnadsnämnden tillämpa bestämmelserna i lOkap för att åstadkomma rättelse.

Med anledning av synpunkter från några remissinstanser vill jag fram-

8kap. 14 s*”

Prop. 1985/86: 1 723

hålla att det enligt min mening inte kan finnas några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt med bygglov för tillfälliga åtgärder. Det kan alltså inte vara till nackdel för den enskilde att under så lång tid ha bara ett sådant lov till stöd för sin markanvändning. Man måste nämligen se detta som en möjlighet i reserv för det fall att den gällande planen lägger hinder för ett permanent lov. Reglerna om lov för tillfälliga åtgärder är med andra ord uppställda i sökandens intresse.

15 & Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd på grund av att tillstånd till expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla. får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år har förflutit från den dag då det första tillståndet till expropriation medde- lades.

Paragrafen. som motsvarar l3kap. 39.5 i utredningsförslaget och 8 kap. Hä i det remitterade lagförslaget. innehåller en spärr mot att byggnads- nämnden upprepade gånger vägrar lov till kompletteringsåtgärder på grund av att kommunen ansöker om tillstånd till expropriation.

Lagrådet har (yttrandet s. 89) anfört skäl både för och emot en regel av den föreslagna innebörden men stannat för slutsatsen att bestämmelsen fyller sin plats som ett skydd för den enskilde. I enlighet med lagrådets förslag har regeln utformats så att den kan tillämpas inte bara när det är kommunen som önskar expropriera.

Som framgår av specialmotiveringen till 12% kan bygglov vägras. om expropriationstillstånd har meddelats beträffande den fastighet eller fas- tighetsdel där åtgärden skall vidtas. I förevarande paragraf behandlas det fallet att expropriationstillståndet inte har utnyttjats utan upphört att gälla. Byggnadsnämnden är då förhindrad att skjuta upp avgörandet av en ny bygglovsansökan om samma åtgärd i avvaktan på en ny ansökan om tillstånd till expropriation. Detta hinder för nämnden gäller ttnder en tid av tio år. Först när tioårsperioden har gått till ända. kan alltså en ny bygglovs- ansökan beträffande samma åtgärd avslås på nytt av samma skäl. om förutsättningarna för detta i övrigt är uppfyllda.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hindrar dock inte byggnads- nämnden att när som helst. dvs. även under tioårsperioden. besluta om anstånd med avgörandet av en ny ansökan om lov i den situation jag nyss beskrev. därför att kommunen vill anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser. Bestämmelser om detta finns i 23 5.

I motsats till vad Näringslivets byggnadsdelegation ävdar i sitt remiss- svar anser jag inte att det krävs en ändring i exprti'priationslagen som hindrar förlängning av expropriationstillstånd. De nuvarande reglerna i ämnet (3 kap. (tå ExL) är tillräckligt restriktiva för att den enskildes intressen skall få det skydd som behövs.

8kap. [4—1555

Prop. 1985/86: 1 724

Rivningslov ()(."ll marklov 16 & Ansökningar om rivningslov skall bifallas. om inte byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska. kulturhistoriska. miljömäs- siga eller konstnärliga värde.

Paragrafen motsvarar till viss del 13 kap. 40å i utredningsförslaget och grundas på 8 kap. 15.5 i det remitterade lagförslaget. I sak kan den närmast jämföras med 35as' byggnadslagcn.

I paragrafen anges de två möjliga grunderna för att vägra rivning. nämli— gen hänsynen till bostadsförsörjningen och önskemålet att bevara histo- riskt. kulturhistoriskt. miljömässigt eller konstnärligt värdefull bebyggelse. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.1 .3) närmare utvecklat vad som skall läggas in i dessa båda prövningsgrunder.

Lagrådet har i anslutning till 15.5 i det remitterade förslaget anfört följande (yttrandet s. 89 f):

En grund för att vägra rivning är enligt förevarande paragraf önskemålet att bevara kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Av den allmänna motiveringen (5.223) framgår att ansökan om rivningslov inte heller skall bifallas om bebyggelsen är värdefull ur historisk eller konstnär- lig synpunkt. Detta har beaktats i lagrådets förslag (16å). Härigenom får man också överensstämmelse med 3kap. llå såvitt avser bebyggelsens egenskaper. låt vara att det särskilda krav som uppställs i sistnämnda paragraf saknar motsvarighet här. Möjligheten att vägra rivningslov enligt förevarande 1555 gäller således också andra byggnader än dem som enligt 3kap. 11 5 har ett särskilt bevarandevärde. Av bestämmelsen bör tydligt framgå att rivningslov kan vägras både om byggnaden i sig har angiven egenskap och om den ingår i en bebyggelse av sådant slag.

Lagrådets uttalande har beaktats och föranlett vissa justeringar av lag— texten i förhållande till det remitterade förslaget. Med 3 kap. 11 & avses i det nu föreliggande förslaget 3 kap. 12 5.

17 5 Om upprustningsåläggande enligt zs bostadssaneringslagen (1973: 531) har meddelats och åläggandet inte har förfallit. får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med äläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader som avses i 3 kap. 12.5 och som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser.

Paragrafen. som motsvarar 13 kap. 41 få i utredningsförslaget och — med en mindre justering Skåp. 16% i det remitterade lagförslaget. föreskriver förbud att meddela rivningslov i vissa fall.

Paragrafen riktar sig alltså närmast till byggnadsnämnden. och dess syfte är att inskärpa vikten av att nämnden inte går ifrån den bedömning av byggnadens bevarandevärde som en gång har gjorts i ett tidigare ärende.

8 kap. ((>—[7 #$

Prop. 1985/86: 1 725

Första stycket Bestämmelserna i första stycket motsvarar 56.5 4mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Andra styr/tel

Av andra stycket följer att. om skyddsbestämmelser har meddelats i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser. rivning inte kan beslutas. med mindre planen eller bestämmelserna först ändras eller upphävs. Rivnings- förbud följer ju direkt av skyddsbestämmelserna.

Jag vill här också erinra om det rivningsförbud som följer av en bygg- nadsminnesförklaring enligt lagen (1960: 690) om byggnadsminnen.

18 & Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1. strider mot detaljplan eller omrädesbestämmelser.

2. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyg- gelse.

3. medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9å tredje stycket.

4. i annat fall medför störningar för omgivningen. Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplan eller omrädesbestämmelser. om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.

Paragrafen. som tar upp prövningsgrunderna för marklov, motsvarar 13 kap. 485 i utredningsförslaget. Motsvarande bestämmelser i gällande rätt är 17 och 40% byggnadslagcn samt 5495 lmom. sista stycket bygg- nadsstadgan.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2.53- gett en bakgrund till den föreslagna bestämmelsen. Den närmare utformningen av paragrafen har skett i nära anslutning till lagrådets förslag (yttrandet 5.90). Bl. a. har andra stycket med bestämmelser om mindre avvikelser från detaljplan eller omrädesbestämmelser tillagts på lagrådets förslag. De bcstämmelseri det remitterade lagförslaget som handlade om marklovsprövning inom friluftsområden har utgått på skäl som jag tidigare har anfört (avsnitt 5.4.3).

Skyldigheten att söka marklov regleras i 9.5. Första stycket i nämnda paragraf behandlar åtgärder inom detaljplanelagt område som ändrar höjd- läget för en tomt eller mark för allmän plats. Om det i'planen finns bestämmelser om sädana höjdlägen. prövas ansökningar om marklov mot den planbestämmelsen. Det blir då punkt 1 i förevarande paragraf som tillämpas. Anges inga höjdlägen i planen. sker marklovsprövningen i stället enligt någon av de övriga punkterna. i de flesta fall punkt 4. Samma prövningsgrunder tillämpas. om kommunen enligt 9.5 andra stycket har beslutat införa marklovsplikt för trädfällning eller skogsplantering inom ett område med detaljplan. Om planen inte innehåller någon bestämmelse av förbudskaraktär. som kan ligga till grund för marklovsprövningen enligt

8 kap. 17—18 5.5

Prop. 1985/86: 1 726

punkt 1 i förevarande paragraf. får prövningen i stället göras mot bakgrund av antingen punkt 2 eller punkt 4.

Av 8kap. 95 tredje stycket framgår att kommunen i två fall genom omrädesbestämmelser kan införa marklovsplikt. nämligen inom blivande bebyggelseområden och i vissa skydds- eller säkerhetsområden. Av 5 kap. lös () följer att kommunen genom omrädesbestämmelser också har möjlig- het att utfärda materiella bestämmelser om hur marklovsprövningen bör utfalla, dvs. vilka åtgärder som är tillåtna och vilka som är förbjudna. Har sädana bestämmelser utfärdats. får enligt punkt 1 i förevarande paragraf marklov vägras. om den sökta åtgärden strider mot omrädesbestämmel- serna. Det finns emellertid inget krav på att kommunen genom omrädes- bestämmelser måste ange hur prövningen av marklovsansökningar skall ske. Det kan sålunda mycket väl tänkas att kommunen anser det tillräckligt att marklovsplikt införs och att det därefter från fall till fall får avgöras vilka ansökningar om marklov som kan bifallas och vilka som måste vägras. Ett sådant förfaringssätt kan användas i alla de situationer som beskrivs i 95& tredje stycket. De prövningsgrunder i förevarande paragraf som då blir aktuella är punkt 2 beträffande åtgärder i blivande bebyggel— seområden samt punkt3 beträffande åtgärder inom skydds- eller säker- hetsområden.

Enligt 14 kap. 8ä har markägaren i vissa fall rätt till ersättning om marklov vägras.

Handläggningen av lovärenden Generella bestämmelser 19 & Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov. rivningslov och marklov. Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla ätgärder får ansökan dock göras muntligen. Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i 10 kap. 19% andra stycket.

Bestämmelsen motsvarar 55 ; lmom. första stycket byggnadsstadgan och l3kap. 105 i utredningsförslaget.

F örsla st)-'eket

På lagrådets förslag (yttrandet 5.92) har i första stycket uttryckligen angetts att det är byggnadsnämnden som prövar ansökningar om lov.

Andra stycket

Huvudregeln är att ansökningar om bygglov. rivningslov och marklov skall göras skriftligt. Under förutsättning att det är fråga om enklare åtgärder kan ansökningen också göras muntligt. Utredningen har inte föreslagit någon begränsning i fråga om möjligheten att göra muntliga ansökningar. Pä förslag av vissa remissinstanser har emellertid. i likhet

8 kap. 18—1955

Prop. 1985/86:1 727

med vad som gäller i dag. möjligheterna att göra muntliga ansökningar begränsats till enklare ätgärder". Sä kan vara fallet när det inte krävs ritningar" i egentlig mening. Att i lagen närmare precisera dessa åtgärder är dock inte möjligt. Det mäste ankomma pä byggnadsnämnden att avgöra när en muntlig ansökan kan användas. Om en ansökan har gjorts muntligt och den enligt byggnadsnämndens mening inte kan avgöras utan handling- ar. bör sökanden hänvisas att komplettera ansökningen. Det innebär alltså att den enskilde inte får någon ovillkorlig rätt att göra sin ansökan muntligt. Eftersom det ligger också i byggnadsnämndens intresse och skyldighet att åstadkomma förenklingar. kan man emellertid enligt min mening på goda grunder utgå från att nämnderna så långt det är möjligt kommer att tillämpa förfarandet med muntliga ansökningar.

På vissa håll handläggs i dag muntliga ansökningar på så sätt att den tjänsteman som tar emot ansökningen antecknar på en särskild blankett vilken åtgärd ansökningen avser. var åtgärden skall utföras och annat som är av betydelse. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 92) bör det också antecknas när ett ärende om bygglov anhängiggörs vid byggnadsnämnden. eftersom detta kan ha betydelse för rätt till ersättning enligt l4kap. 5.5. Stadsarkitekten. som i flertalet kommuner har rätt att bevilja bygglov för enklare ätgärder. prövar därefter den ansökta åtgärden. undertecknar blanketten och sänder den till sökanden som bevis på att denne fått byggnadslov. En kopia av blanketten arkiveras sedan hos nämnden.

Om de uppgifter som sökanden lämnar muntligt behöver undersökas närmare. kan nödvändig kontroll göras i nämndens arkiv. hos någon annan nämnd eller vid besök på platsen. Råder någon oklarhet i fråga om den sökta åtgärden. bör givetvis samråd ske med sökanden.

Det är naturligtvis inte nödvändigt att ansökan antecknas på en särskild blankett. Det måste dock av en handling framgä dels vilken åtgärd det är fråga om och var den skall vidtas. dels att bygglov beviljas och datum för beslutet. Det är viktigt att sökanden får en bekräftelse på att ansökningen finns registrerad hos nämnden. Bekräftelsen kan ha formen av ett lämnat bygglov. en begäran om kompletterande handlingar och liknande eller helt enkelt en underrättelse om att nämnden har mottagit ansökningen och vad denna enligt nämndens uppfattning avser.

Tredje stycket

1 10 kap. 19% andra stycket finns bestämmelser om att byggnadsnämn- den i vissa fall kan pröva frågan om bygglov eller marklov utan ansökan. när åtgärden har vidtagits utan lov. En hänvisning till detta stadgande har gjorts i tredje stycket.

20 5 När ansökan görs. skall de ritningar. beskrivningar och uppgifter i övrigt lämnas in som behövs för prövningen. Ar ansökningshandlingarna ofullständiga. får byggnadsnämnden föreläg-

8 kap. 19—20 ##

Prop. 1985/86: 1 728

ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan- det. får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt ll & andra stycket. fär ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs.

F års-ta stycke!

Första stycket motsvarar 555 lmom. andra stycket byggnadsstadgan och 13 kap. ll & första stycket i utredningsförslaget. I 55% byggnadsstad- gan finns ganska detaljerade föreskrifter om vilka slag av handlingar som skall fogas till ansökningen eller som senare kan tillföras ärendet. [ före- varande paragraf har. i enlighet med utredningens förslag. tagits in mer allmänt hållna bestämmelser som anger att ansökan skall åtföljas av de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt som behövs för att den sökta åtgärden skall kunna prövas. Det innebär bl.a. att byggnadsnämnden allt efter åtgärdens art kan bestämma att vissa handlingar. t.ex. nybyggnads- karta. kan undvaras.

] fråga om ansökningar som avser ny- och tillbyggnader krävs i regel en situationsplan över tomten. Denna bör normalt vara grundad på en ny- byggnadskarta. Detta är viktigt för att bl.a. vat—anläggningar. kraftledning- ar. fornlämningar. servitut och nyttjanderätter skall kunna redovisas. Det är också nödvändigt för att ge besked om vilka sakägare. t.ex. grannar. som berörs av åtgärden. eftersom dessa enligt 22% i vissa fall skall lämnas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Nybyggnadskarta bör dock kunna undvaras i många fall. t.ex. vid till- byggnader långt från tomtgräns. vid uppförande av komplementbyggnader osv. Det är i så fall byggnadsnämnden som avgör i vilka fall nybyggnads- karta inte behöver ges in. Det bör observeras att nämnden därvid enligt l 1 kap. l å andra stycket skall ta till vara möjligheterna att förenkla för den enskilde.

Nybyggnadskartor upprättas av byggnadsnämnden. I de fall nämnden anser att en nybyggnadskarta är nödvändig är nämnden enligt llkap. 2.5 andra stycket skyldig att tillhandahålla sådan karta.

] specialmotiveringen till 22% återkommer jag något till frågan om vilka handlingar som behöver ges in till byggnadsnämnden.

Andra stycke!

Enligt andra stycket. som motsvarar 55.5 2mom. byggnadsstadgan och 13 kap. 11% andra stycket i utredningsförslaget kan byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa brister i ansökningen.

Utredningen har föreslagit att byggnadsnämnden får avgöra ärendet i befintligt skick. om sökanden inte kompletterar sin ansökan inom den föreskrivna tiden. En ansökan kan emellertid vara så ofullständig att den över huvud taget inte går att pröva i sak. Därför har. som flera remissin-

8 kap. 20 5

Prop. 1985/86: 1 729

stanser också har föreslagit. i andra stycket tagits in en möjlighet för byggnadsnämden att avvisa ansökningen.

Det bör påpekas att byggnadsnämnden enligt 85 förvaltningslagen (19711290) under vissa förutsz'ittningar är skyldig att vägleda sökanden om ansökningshandlingarna är ofullständiga och om vägledning behövs för att sökanden skall kunna ta till vara sin rätt.

Tredje stycket

Enligt ll % andra stycket kan byggnadsnämnden förelägga en bygglovs- sökande att ansöka om förrättning för fastighetsindclning. Följden av att föreläggandet inte följs bör som lagrådet har anfört (yttrandet s. 86) regle- ras i förevarande stycke.

Fjärdc styr/te! [ föreläggandet skall sökanden upplysas om vilka följder det kan få om föreläggandet inte följs.

21 & Även om en åtgärd med byggnader. andra anläggningar. anordning- ar eller mark inte kräver lov enligt 1—9 åå. skall byggnadsnämnden, om det begärs. pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första stycket.

Paragrafen ger möjlighet att påkalla byggnadsnämndens prövning av sådana åtgärder som inte kräver lov. En motsvarighet till paragrafen finns i 54.5 4mom. byggnadsstadgan och l3kap. 125 i utredningsförslaget.

Bakgrunden till stadgandet är bl.a. att även icke bygglovspliktiga åtgär- der enligt 3kap. 9.5 andra stycket. [05 andra stycket] och 3 samt 14 och 18 så skall uppfylla egenskapskraven i 3 kap. i skälig utsträckning. samt att de inte får utföras i strid mot detaljplan eller omrädesbestämmelser (5 kap. 36% första stycket). Eftersom byggnadsnämnden sedan kan ingripa enligt lOkap. l2 och 14 åå om kraven inte har iakttagits i tillräcklig utsträckning. kan det finnas ett intresse hos fastighetsägaren att få åtgärden prövad.

I specialmotiveringen i lagrådsremissen (s. 593) anfördejag att ett ärende enligt 21 å. som t. ex. rör byggande. skall handläggas som ett vanligt bygglovsärende och att bifall till ansökningen skall meddelas i form av bygglov. Detta har föranlett följande uttalande av lagrådet (yttrandet s. 92 f):

Avsikten torde vara att i ärenden enligt denna paragraf säväl materiella som processuella regler om bygglov — eller i förekommande fall marklov och rivningslov — skall gälla. Lagrådet föreslår därför ett tillägg till lagtex- ten enligt vilket bestämmelserna om lov i PBL skall tillämpas i dessa ärenden. Bifall till en ansökan som avser det fallet att en byggande vill utföra en icke lovpliktig åtgärd i strid mot planbestämmelser kommer därför — bortsett från möjligheten av lov till tillfällig ätgärd — inte att

8 kap. 20—21 916

Prop. 1985/86: 1 730

kunna förenas med villkor om tidsbegränsning av lovet. Lagrådet vill anmärka att detta är en ändring i förhållande till gällande rätt eftersom en dispens enligt 67 & byggnadsstadgan kan tidsbegränsas (se Bexelius s. 500). Av det föreslagna tillägget följer också att de regler om statlig kontroll m.m. i 12kap. och om överklagande i B kap. som avser lov kommer att gälla ärenden enligt nu förevarande 21 %. Ett bifall eller avslag i ärende enligt 21 å inverkar ej på frågan om huruvida åtgärden är bygglovspliktig. Detta har betydelse om det blir aktuellt att tillämpa sanktioner enligt 10 kap.

Jag kan ansluta mig till vad lagrädet har anfört. Andra stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

22 & lnnan lov lämnas. skall byggnadsnämnden genom underrättelse be— reda kända sakägare och de kända bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges i 5kap. 25s' första stycket?! tillfälle att yttra sig över ansökningen. om åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan eller omrädesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden inte är en kompletteringsätgärd och inte heller är reglerad i områdesbe- stämmelser.

1 det fall som avses i 5kap. 25.5 tredje stycket första meningen fär underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras utan att sökanden underrättats om det som tillförts ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ett ärende utan att så skett. om det är uppenbart onödigt att sökanden yttrar sig.

Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, innehål- ler bestämmelser om kommunicering av ansökningar om lov. Den motsva- rar närmast 13 kap. 13% i utredningens förslag. Någon direkt motsvarighet finns inte i byggnadsstadgan. Grannar skall emellertid enligt 67.5 3mom. erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningar om undantag från nybygg- nadsförbud.

Enligt byggnadsstadgan finns alltså inte någon direkt skyldighet att underrätta grannar och andra sakägare om ansökningar om byggnadslov.

Lagrådet har anfört bl. a. följande i denna fråga (yttrandet s. 93):

Förvaltningslagen (1971 : 290) är emellertid tillämplig på byggnadsnämn- dens handläggning av sådana ärenden. där besluten överklagas genom förvaltningsbesvär. ] nämnda lag finns bestämmelser. 15 s. om underrättel- seskyldighet. som innebär att nämnden i viss utsträckning har att kommu- nicera ansökningar om byggnadslov med t. ex. ägare av grannfastigheter.

[ 15 andra stycket förvaltningslagen finns en bestämmelse om lagens förhållande till avvikande regler i andra lagar eller författningar som beslu- tats av riksdagen eller regeringen. Bestämmelsen slår fast att sådana avvi- kande regler gäller framför det som är föreskrivet i förvaltningslagen. Av specialmotiveringen till förevarande paragraf får anses framgå att avsikten är att exklusivt reglera frågan om nämndens kommunikationsplikt i lov-

8 kap. 21—22 se"

Prop. 1985/86: l 731

ärenden. De bestämmelser som finns i lSs förvaltningslagen skall således 8 kap. 22 9" inte gälla vid sidan om bestämmelserna i förevarande paragraf.

Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. som alltså klarlägger att 22.5 "tar över” 15 # förvaltningslagen.

Första stycket

Som jag tidigare har föreslagit upptar det nu föreliggande förslaget. På grund härav har - i överensstämmelse med lagrådets förslag - genom en uppräkning i första stycket angetts vilka som vid sidan av de kända sakägarna skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningar om lov.

I förhållande till utredningens förslag har bl. a. den ändringen gjorts att underrättelseskyldigheten inskränks till kända personer eller organisatio- ner. Skälet till ändringen är att det för byggnadsnämnden kan vara i det närmaste omöjligt att ta reda på varje rättighetsinnehavare som berörs av ett visst ärende. Som känd bör emellertid normalt räknas den vars rättighet är inskriven i fastighetsboken. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s.94) kan det emellertid inträffa att inte heller dessa rättsinnehavare kan påträf- fas.

A ndrtt stycket

Enligt det remitterade lagförslaget gäller som huvudregel att underrättel- sen skall sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas men att underrättelse till de boende inom viss fastighet kan ske genom anslag inom fastigheten. l överensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s. 64 och 94) har nu kravet på rekommenderat brev slopats. och dessutom har genom en hänvisning till 5kap. 2558 tredje stycket första meningen införts möjlighet att lämna underrättelse genom kungörelse i ortstidning. Angående förutsättningarna för sådant kungörande hänvisar jag till 5 kap. 25 å och specialmotiveringen till den paragrafen. Kungörelsen bör innehålla en kortfattad upplysning om den sökta åtgärden och en uppgift om var ansökningshandlingarna finns tillgängliga. Vidare bör na- turligtvis anges när och till vem eventuella yttranden skall lämnas in.

Det nu föreliggande förslaget innebär att det är byggnadsnämnden som genom underrättelse skall bereda sakägare tillfälle att yttra sig. I det remitterade lagförslaget föreskrivs i syfte att underlätta handläggningen att nämnden kan bestämma att sökanden skall sköta underrättelsen. Lag- rådet (yttrandet 5.94) anser att motiven för att vältra över ansvaret för kommuniceringen på sökanden är dåligt underbyggda. l lagrådets förslag har bestämmelsen därför fått utgå. Bl. a. med hänsyn till att det nu öppnas möjlighet att lämna underrättelse genom kungörelse i ortstidning kan jag ansluta mig till lagrådets förslag. Den nyss nämnda bestämmelsen har därför fått utgå.

När det härefter gäller frågan i vilka fall som sakägare och andra intres- senter skall underrättas är följande att säga.

Prop. 1985/86: 1 732

Utredningen har föreslagit att sakägare skall lämnas tillfälle att yttra sig över alla ansökningar om lov och att byggnadsnämnden skall ansvara för detta. Utredningen har motiverat sitt förslag bl.a. med att det för alla parter måste vara en fördel att eventuella synpunkter och erinringar från grannar blir kända. innan byggnadsnämnden fattar sitt beslut och inte först genom att grannarna överklagar beslutet.

Flera remissinstanser kritiserar förslaget och menar att förfarandet är alltför tids- och resurskrävande. särskilt i de fall när den ansökta åtgärden är medgiven i en detaljplan.

Jag delar den grundinställning som ligger bakom utredningens förslag och anser attt sakägarna i princip skall underrättas om och få tillfälle att yttra sig över ansökningar om lov. Samtidigt måste emellertid förslaget utformas så att inte handläggningen av ärenden om lov blir alltför tungrodd och resurskrävande. [ likhet med en del remissinstanser anserjag sålunda att underrättelse bör kunna undvaras om åtgärden stämmer överens med en detaljplan eller med omrädesbestämmelser. [ dessa fall har sakägarna och andra intressenter haft tillfälle att tillvarata sina intressen vid planens eller bestämmelsernas tillkomst. Någon underrättelseskyldighet bör inte heller föreligga i fråga om kompletteringsåtgärder som skall företas i omrä- den utan detaljplan. Sådana ätgärder har normalt sä begränsad omgiv- ningspåverkan att grannar och andra sakägare inte berörs.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har i 225 första stycket tagits in bestämmelser som angeri vilka fall underrättelse skall ske. Enligt punkt 1 skall sakägare och andra intressenter beredas tillfälle att yttra sig beträf- fande ansökningar som innebär mindre avvikelse från en detaljplan eller omrädesbestämmelser. Förutsättningarna för att medge sädana avvikelser anges i 1155 femte stycket och lZå fjärde stycket. Punkt 2 handlar om åtgärder utanför områden med detaljplan. I dessa fall skall tillfälle till yttrande lämnas. såvida inte ansökningen avser kompletteringsätgärder enligt Bä eller åtgärder som i de avseenden som berör sakägare och övriga intressenter — är reglera-de i omrädesbestämmelser. Så kan vara fallet t.ex. i ett fritidshusområde. där byggnadernas storlek. utformning och läge har fastlagts i bestämmelserna.

Det är ingenting som hindrar att sökanden inhämtar yttrande frän gran- nar och andra sakägare redan innan ansökan görs och bifogar yttrandena till ansökningen. Detta är ett förfarande som ofta tillämpas i dag och som kan bidra till att ärendet får en kortare handläggningstid.

Tredje stycket

I tredje stycket har paragrafen på lagrådets förslag (yttrandet s.93) kompletterats med en bestämmelse om att ärenden normalt inte får avgö- ras med mindre kommunikationsskyldigheten gentemot sökanden har bli- vit fullgjord. Bestämmelsen är föranledd av att paragrafen är avsedd att uttömmande reglera kommunikalionsskyldigheten i lovärenden.

8 kap. 22 $:

Prop. 1985/86: 1 . | 733

23 & Begärs tillständ att expropriera den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anta. ändra eller upphä- va detaljplan. omrädesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg- naden eller marken, fär byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö- randet om lov till dess att ärendet om expropriationstillståndet avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom två är från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden. skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål.

Paragrafen. som i huvudsak motsvarar l3kap. 37. 38 och 44 så i utred- ningsförslaget samt 8kap. l3å och 175 andra stycket i det remitterade lagförslaget behandlar tidsfristerna för avgörande av ärenden om lov. Det finns ingen direkt motsvarighet till dessa bestämmelser i gällande rätt. I viss män kan de dock jämföras med de möjligheter som i dag finns att utfärda nybyggnadsförbud. En avgörande skillnad är dock att tiden enligt mitt förslag inte kan förlängas utöver vad som anges i bestämmelserna.

Till en början vill jag framhålla att i paragrafen har sammanförts regler om anstånd med avgörandet av alla slag av lov. dvs. även marklov. Detta är en lagteknisk lösning. som lagrådet har förespråkat (yttrandet s. 87 f) och som jag anser utgör en förbättring.

Enligt det remitterade förslaget är huvudregeln att ärenden om bygglov och rivningslov skall avgöras snarast möjligt och senast inom ett är. Att i lovärenden sätta upp en allmän tidsfrist på ett är är emellertid inte lämpligt. anser lagrådet. som här anför bl. a. följande (yttrandet s. 88):

En sådan regel kan nämligen tas till intäkt för att anmärkning om bris- tande snabbhet inte kan riktas mot byggnadsnämnden. ifall avgörandet sker inom ett är. Det är emellertid tveksamt om PBL över huvud taget bör uppta någon generell regel om snabbb handläggning. Ärenden skall alltid avgöras så skyndsamt som är möjligt. En regel härom har därför knappast sin plats i en speciallag. [förvaltningslagen finns ingen sådan bestämmelse. Förvaltningsrättsutredningen har emellertid (se SOU 1983: 73 s. 560 före- slagit en bestämmelse i ämnet utformad så att skyndsamhetskravet balan— seras mot övriga huvudsakliga krav som bör ställas på verksamheten hos förvaltningsmyndigheter. Lagrådet har i sitt förslag inte tagit upp en sär- skild bestämmelse om skyndsamhet.

Jag har ingen erinran mot vad lagrädet anför. Nägon särskild bestämmel- se om skyndsamhet har därför inte upptagits i paragrafen.

Ytterligare en skillnad mellan det nu föreliggande förslaget och lagråds- remissen är att byggnadsnämnden nu blir skyldig att genom ett uttryckligt beslut ta ställning till frågan om anstånd. Även detta moment har tillkom- mit som en följd av lagrådets omarbetning av paragrafen (yttrandet s. 89). Jag instämmer också i lagrådets påpekande att byggnadsnämnden i sitt beslut om anstånd bör ange skälet till att ärendet inte avgörs genast. En sådan upplysning är av stort värde för sökanden. eftersom anständsbeslu- tet kan överklagas. Det nu föreslagna förfarandet ligger helt i linje med strävandena att göra myndighetsverksamheten mera serviceinriktad.

8 kap. 23 9"

Prop. 1985/86: 1 734

l sak råder i stort sett överensstämmelse mellan det nu föreliggande förslaget och det remitterade förslaget med undantag av att på skäl som angetts i specialmotiveringen till 12% — beslut om anstånd med anledning av en ansökan om tillstånd att expropriera kan meddelas även om annan än kommunen har ansökt om expropriationen.

Enligt lagtexten är en förutsättning för beslut om anstånd att ett planar— bete påbörjas. Det är omöjligt att göra något entydigt uttalande om vad som skall förstås med uttrycket att påbörja ett planarbete. Oftast torde det finnas protokollförda beslut som visar att frågan har väckts. men om sådana inte finns bör det krävas att kommunen kan peka på någon konkret åtgärd som har vidtagits av något kommunalt organ i form av utredningar. förslag till program eller liknande. Givetvis bör beslut om att påbörja planarbete kunna fattas vid samma tillfälle som beslutet om anstånd.

Om ett anständsbeslut har meddelats. har ett rådrum skapats inför avgörandet av lovärendet. Tidsfristen går ut när ärendet om expropria- tionstillstånd har avgjorts eller när planarbetet avslutats. Dock föreskrivs en yttersta tidsgräns för det fallet att anståndet beror på ett påbörjat planarbete. ] sådant fall måste lovärendet avgöras inom två är från det ansökningen om lov kom in. om inte planarbetet dessförinnan har resul- terat i ett beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan. omrädesbestäm- melser eller fastighetsplan. Om kommunen inte fattar något sådant plan- beslut. mäste bygglovsärendet avgöras i enlighet med gällande plan och med tillämpning av de prövningsgrunder som för den aktuella situationen anges i 8kap. ll—lBää.

Det räcker med att kommunen fattar sitt planbeslut inom den föreskriv- na tiden föratt ärendet om bygglov skall kunna hållas vilande ytterligare en viss tid. Det krävs alltså inte att beslutet i planärendet har vunnit laga kraft.

När det gäller expropriation ger inte bestämmelserna om anstånd bygg- nadsnämnden möjlighet att låta bygglovsärendet vila ända till dess att en eventuell expropriation är fullbordad. Det kan ju dröja länge innan t.ex. ersättningsfrågan är avgjord. Beslut i lovärendet skall fattas snarast möjligt efter det att ansökningen om tillstånd till expropriation har slutligt av- gjorts.

Med anledning av ett påpekande i remissvaret från Stockholms bygg- mästareförening vill jag framhålla att det inte finns något som hindrar byggnadsnämnden från att skjuta tipp avgörandet av ett bygglovsärende i väntan på planändring även under genomförandetiden för en detaljplan. Byggmästareföreningen har ifrågasatt vad som händer. om någon plan- ändring inte beslutas inom den föreskrivna tidsfristen och genomförandeti- den har gått till ända under tiden som ansökningen har varit vilande. Svaret på den frågan är att sökanden har rätt att få bygglov i enlighet med detaljplanen. eftersom ansökan om lov har gjorts före genomförandetidens utgång och planen alltjämt gäller när bygglovet prövas.

8 kap. 23 5

Prop. l985/86: ] -_ 7 _

'.'—a Jl

Nästa fråga är. om kommunen under genomförandetiden bör kunna skjuta upp avgörandet av en bygglovsansökan för att, sedan genomföran- detiden har löpt ut. ändra planen enligt de för kommunen mer gynnsamma bestämmelserna i 5kap. ll & andra stycket. Något hinder för kommunen att förfara på detta sätt finns inte. Eftersom kommunen därigenom gör det omöjligt för fastighetsägaren att genomföra planen. är denne emellertid berättigad till ersättning. Det följer nämligen av 14 kap. Sä tredje stycket att sökanden har rätt till ersättning eller inlösen. om bygglov som har sökts före genomförandetidens slut därefter lämnas utan bifall.

Jag vill lämna några exempel som visar olika situationer där kommunen kan behöva vänta med avgörandet av ett bygglovsärende.

[. För att anta detaljplan

Sökanden vill göra en tillbyggnad av ett fritidshus inom ett område som inte omfattas av detaljplan. Sökanden åberopar att det rör sig om en kompletteringsåtgärd enligt 13.5. Kommunen anser att tillbyggnaden är olämplig. eftersom området har blivit attraktivt för permanentbosättning och kommunen inte avser att bekosta den service som då skulle behövas. Avgörandet av bygglovsärendet skjuts upp. varpå en detaljplan antas som begränsar den högsta tillåtna byggnads- eller bruksarean till den area som den befintliga byggnaden faktiskt har. Tillbyggnaden kan därefter vägras med stöd av I] .5 första stycket l.

Hänvisningar till US62

2. För att ändra detaljplan

Inom ett område med detaljplan. för vilken genomförandetiden har gått till ända, vill sökanden göra en tillbyggnad som är medgiven i planen. Han vill alltså ta i anspråk en outnyttjad byggrätt. Kommunen anser att planen är föråldrad. eftersom den tillåter en exploatering som inte är acceptabel i den miljö som numera har uppkommit i området. Genom att vänta med avgörandet av bygglovsansökningen och ändra planen varvid bestäm- melserna i 5 kap. ll å andra stycket skall tillämpas — kan byggrätten minskas så att tillbyggnaden kan vägras med stöd av II 5 första stycket 1.

3. För att upphäva detaljplan lnom ett område med detaljplan. för vilken genomförandetiden har gått till ända. vill sökanden uppföra ett nytt hus på en hittills obebyggd fastig- het. Detaljplanen medger att den sökta byggnaden uppförs. men kom- munen anser att planen är helt föråldrad och att området även i fortsätt- ningen bör bevaras obebyggt. Om planen först upphävs varvid bestäm- melserna i 5 kap. ll & andra stycket skall tillämpas — kan byggnadsnämn- den därefter vägra lov till åtgärden. Detta förutsätter dock att det finns ' stöd för avslaget i 12.5 första stycket. som ju då blir tillämpligt.

8 kap. 23 s

Prop. 1985/86: 1 736

4. För a!! (mm mnrådm'bt'stiimmz'lsz'r

Det kan här föreligga samma förhållanden som i exemplet l. dvs. sökan— den vill göra en tillbyggnad på ett fritidshus inom ett område som inte omfattas av detaljplan. Genom att omrädesbestämmelser antas som be— gränsar byggnads- eller bruksarean kan ansökningen därefter avslås med stöd av 12% andra stycket eller om byggnadsnämnden inte delar sökan- dens uppfattning att det är fråga om en kompletteringsåtgärd med stöd av första stycket 4 samma paragraf.

24 & Begärs upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen (1973: 531) beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser. skall byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att ärendet om upprustningsåläggandet avgjorts.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 13 kap. 455 i utredningsförslaget och 8kap. 175 första stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen innebär hinder mot att byggnadsnämnden lämnar rivningslov medan det pågår prövning enligt bostadssaneringslagen av frågan om byggnaden skall upp- rustas eller inte. Bestämmelsen. som har sin motsvarighet i 565 4mom. första stycket byggnadsstadgan. innehåller alltså en obligatorisk anstånds- grund ijust detta fall till skillnad från 23%. som öppnar en möjlighet för nämnden att besluta om anstånd.

Syftet bakom 24% är naturligtvis att skapa garantier för att det inte meddelas rivningslov som föregriper den prövning av bevarandeträgan som pågår i annan ordning.

Jag vill nämna att det remitterade lagförslaget innehåller ytterligare en obligatorisk anständsgrund. som tar sikte på att ansökan gjorts om att byggnaden skall förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn till bestämmel- serna i 8 kap. 169" denna lag och 7.5 lagen (l96(l: 690) om byggnadsminnen synes — som lagrådet framhållit (yttrandet 5.90) — någon särskild före— skrift om obligatoriskt anstånd knappast fylla någon funktion för sist— nämnda fall. Denna grund har därför fått utgå ur lagtexten.

25 5 Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en ätgärd som kräver lov fordrar tillständ även av någon annan myndighet. skall nämnden upplysa sökanden om detta.

Paragrafen motsvarar 57.5 första stycket byggnadsstadgan. 13 kap. l9å andra stycket i utredningsförslaget och 8 kap. 245 i det remitterade lagför- slaget.

Dä byggnadsnämnden prövar en ansökan om byggnadslov skall nämn- den enligt gällande ordning se till att det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mot vissa i 569" 1 mom. första stycket byggnadsstadgan uppräknade författningar. Behövs även annat tillstånd skall byggnadsnämnden enligt 575 första stycket hänvisa sökanden att begära sådant tillstånd.

8 kup. 23—25 #5

Prop. 1985/86: 1 737

Utredningen har föreslagit att dagens ordning vad gäller byggnadsnämn— dens skyldighet enligt 569" lmom. första stycket byggnadsstadgan i allt väsentligt överges. Däremot har utredningen föreslagit (13 kap. 195 andra stycket) att byggnadsnämnden skall se till att tillstånd från andra kommu— nala organ finns innan bygglov ges.

Dagens ordning har, som utredningen har pekat på. lett till en viss Oklarhet och osäkerhet i tillämpningen. särskilt i fråga om ansvarsfördel- ningen mellan den sökande och byggnadsnämnden. Det har t. ex. från den enskildes synpunkt inte alltid framgått om byggnadslovet kan betraktas som det slutliga beskedet om att alla berörda myndigheter har godkänt åtgärden, eller om byggnadslovet bara är ett bland llera erforderliga till- stånd. Byggnadsnämnderna har inte heller alltid möjlighet att göra den prövning som dagens bestämmelser förutsätter. Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.4) kan varken en detaljplan eller ett bygglov innebära något slutligt besked från samhället om att det inte finns några hinder mot att bygga eller vidta andra åtgärder. Med hänsyn till det nu anförda och då det inte heller finns något behov av en motsvarighet till 565 1 mom. första stycket byggnadsstadgan i PBL:s prövningssystem. bör några bestämmelser av nu berört slag inte tas in i PBL. Av i huvudsak samma skäl anser jag att någon skyldighet inte heller skall föreligga för byggnadsnämnden att se till att tillstånd från andra kommunala organ finns innan bygglov ges.

Den föreslagna ordningen innebär att det är sökanden som har det yttersta ansvaret för att nödvändiga tillstånd enligt annan lagstiftning finns. Däremot bör det självfallet ingå i byggnadsnämndens serviceuppgifter att upplysa sökanden om att det vid sidan av bygglovet kan finnas andra tillständ som han är tvungen att söka. Sökanden bör erinras om detta. lämpligen i beslutet om bygglov. rivningslov eller marklov. En bestämmel- se motsvarande 57% första stycket byggnadsstadgan har därför tagits in i paragrafen. [ vad mån byggnadsnämnden skall förmedla ansökan om andra sädana tillstånd eller ansöka om sådana tillstånd för sökandens räkning är frågor som inte bör regleras i lag utan överlämnas till nämndens egen bedömning inom ramen för vad som är både möjligt och lämpligt i varje enskilt fall. Jag har tidigare (avsnitt 21.4) redogjort för hur prövningen kan gå till.

Lagrådet har anslutit sig till den princip som paragrafen bygger på (yttrandet 5.95) men anser att bestämmelsen bör ges en lydelse som bättre uttrycker dess syfte att föreskriva en servieeätgärd. vilken inte avlyfter sökandens ansvar. Lagtexten har därför utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Vidare har lagrådet (yttrandet s. 95 () gjort följande uttalande. som även jag ställer mig bakom:

Det kan uppstå tvekan om hur långt nämndens serviceverksamhct skall

24 Riks-dagen [085/86. ] saml. Nr]

8 kap. 25 .*5

Prop. 1985/86: 1 738

sträcka sig. Det är lämpligt om byggnadsnämnderna genom t. ex. planver- ket tillhandahålls förteckning över de lagar och författningar som kan bli aktuella när nu förevarande paragraf skall iakttas. Erinran får inte bli innehållslös. För att erinran skall fylla sin funktion måste byggnadsnämn- den ange de författningar som nämnden vid sin granskning av handlingarna funnit att sökanden har att beakta. Det är självfallet bra om denna upplys- ning kan ges till sökanden på ett tidigt stadium och alltså redan före byggnadsnämndens beslut i lovärendet.

26 & Beslut varigenom ett ärende om lov avgörs, skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i 1755 förvaltningslagen (l97lz290).

Beslut varigenom lov lämnas. skall ange l. lovets giltighetstid.

2. de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9kap. och

3. de villkor och upplysningar i övrigt som behövs.

] paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. regle- ras vad ett beslut om lov skall innehålla. En motsvarighet till paragrafen finns i 585 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan och 13 kap. löå i utredningsförslaget.

Lagrådet (yttrandet s.961 anser att paragrafens förhållande till 175 för- valtningslagen är oklart och föreslår att i paragrafen skall göras ett tillägg som anger att beslut varom nu äri fråga skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs: i nämnda paragraf. Jag ansluter mig till förslaget. Den nu förevarande paragrafen reglerar därmed exklusivt vad ett beslut om lov skall innehålla.

Enligt det remitterade förslaget". skall beslutet ange de åtgärder som lovet avser och den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras. På lagrådets förslag har bestämmelsen härom fått utgå som obehövlig.

Bland de villkor som kan tas in i ett beslut om lov kan nämnas krav på att åtgärden skall utföras på ett visst sätt. krav enligt 29% tredje och fjärde styckena att handlingar av ett visst slag skall ges in till nämnden eller krav att t.ex. en viss byggnad skall rivas eller att ersättning för gator m.m. skall betalas eller säkerhet för ersättningen skall ställas innan arbetena får påbörjas (se 325 första stycket). Om bygglov för tillfällig ätgärd lämnas enligt 14 5. skall i lovet anges den tid under vilken lovet gäller. Det kan i en del fall också finnas anledning att ställa villkor om att särskilda skyddsåt- gärder skall vidtas när byggnadsarbetena utförs, t.ex. bullerdämpande åtgärder. I likhet med lagrådet (yttrandet s. 96) vill jag framhålla att bygg- nadsnämnden endast kan föreskriva villkor som har stöd i PBL.

Upplysningar i lovet kan t. ex. utgöras av en upplysning enligt 25% om att åtgärden i fråga kräver tillstånd även av annan myndighet än byggnads- nämnden. Om länsstyrelsen eller regeringen enligt 12 kap. 4ä har förordnat att bestämmelserna om prövning i 12kap. skall tillämpas. bör även detta anmärkas i beslut som omfattas av förordnandet. Att besvärshänvisning skall lämnas i vissa fall framgår av 27 ä.

8 kup. 25—26 ss

Prop. 1985/86: "[ 739

I förhållande till utredningens förslag har det tillägget gjorts att bygg- nadsnämnden i beslut varigenom lov. lämnas skall ange de anmälningar och besiktningar enligt 9kap. som skall göras. Detta är en följd av att bestäm- melserna om anmälningar och besiktningar i 9kap. fått en delvis annan konstruktion än i utredningsförslaget.

27 & Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22%? och som inte fått sina synpunkter tillgodosedda skall av byggnadsnämnden omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot. skall han även underrättas om vad han har att iaktta vid överklagande av beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Under- rättelse får ske genom delgivning.

[ det fall som avses i 5kap. 255 tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

1 paragrafen. som i huvudsak motsvarar 58ä lmom. byggnadsstadgan. 13 kap. 14% i utredningsförslaget och 8 kap. 23 å i det remitterade lagförsla- get, finns regler om hur underrättelse om besluten skall ske.

Första stycket

Enligt utredningens förslag skall byggnadsnämnden underrätta säväl sökanden som berörda sakägare. För att inte onödigtvis tynga byggnads- nämnden med nya administrativa uppgifter har emellertid i det remitterade lagförslaget föreskrivits att sökanden — såsom enligt dagens ordning — skall ha ansvaret för att underrätta de sakägare och övriga intressenter som har lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. och vilkas synpunkter inte har tillgodosetts.

Lagrådet (yttrandet s. 95) har anfört följande i denna fråga:

Den som skall ta reda på vilka som inte fått sina synpunkter tillgodo- sedda torde behöva ha tillgång till handlingar som förvaras hos byggnads- nämnden. Nämnden torde också vara den som är bäst skickad att göra de bedömningar" som ibland kan behövas för att avgöra om någon fått eller inte fått gehör för vad han anfört. l lagrådets förslag har därför nu ifrågava- rande skyldighet lagts på nämnden.

Särskilt med tanke på att underrättelse enligt andra stycket i vissa fall kan ske genom kungörelse i ortstidning får det anses vara en lämplig ordning att nämnden handhar hela förfarandet. Om man ser till den totala resurs-åtgången i samband med hanteringen av lovärenden och till kostna- derna i stort för verksamheten. innebär de nu föreslagna reglerna om underrättelse enligt min mening ingen väsentlig belastning för byggnads- nämnderna. Jag kan därför ansluta mig till vad lagrådet har anfört. Första stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt första stycket får ttnderrättelscn ske genom delgivning. Formule-

8 kup. 26—27 så

Prop. 1985/86: 1 740

ringen har sin förebild i l8 & första stycket förvaltningslagen( 197l1290) och innebär att det förfarande som anges i delgivningslagen (1970: 428) kan användas men att nämnden även på andra sätt kan ombesörja underrättel- sen.

Även vad som sägs i stycket om besvärshänvisning och skiljaktig me- ning har hämtats från 185 första stycket förvaltningslagen. Därmed uppnås att förevarande paragraf på ett uttömmande sätt reglerar underrättelseskyl- digheten i lovärenden.

Andra stycke!

I stället för det i lagrädsremissen föreslagna systemet med anslag inorn fastigheten har i andra stycket föreskrivits kungörelse i ortstidning. om förhållandena är sådana som anges i 5 kap. 25% tredje stycket första me- ningen. Därigenom uppnäs — på det sätt som lagrådet har avsett — en överensstämmelse i förfarandet mellan plan- och lovärenden. något som enligt min mening har stora fördelar.

28 5 Om förordnande enligt I2kap. 4.8 meddelats, skall byggnadsnämn- den genast sända sådana beslut om lov och förhandsbesked som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen.

Bestämmelsen. som redaktionellt har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar lSkap. ISä i utredningsförslaget och 8kap. 25.5 i det remitterade lagförslaget.

Enligt l2 kap. 4.6 kan länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att bestämmelserna i 12 kap. om prövning skall tillämpas på beslut att lämna bygglov. rivningslov, marklov eller förhandsbesked. För att länsstyrelsen skall få kännedom om beslut. som omfattas av ett sådant förordnande. har i förevarande paragraf föreskrivits att byggnadsnämnden snarast möjligt skall sända ett exemplar av besluten till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov 29 & Byggnadsnämnden får anpassa sin granskning av ritningar och övri- ga handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggher— rens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legat till grund för lovet. Nämnden skall godta typgod- kända material, konstruktioner och anordningar i de avseenden som typ- godkännandet gäller.

[ beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruk- tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbe- tena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren skall underrättas om resultatet av granskningen.

l beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när arbetena har avslutats.

8 kap. 27—29 5.6

Prop. 1985/86: 1 . . 741

Paragrafen. som bl.a. behandlar frågan vad byggnadsnämndens pröv- ning i bygglovsärenden skall omfatta. har inte någon direkt motsvarighet vare sig i gällande rätt eller enligt utredningens förslag. Den motsvarar i huvudsak 8kap. 28% i det remitterade lagförslaget. Första stycket har tillagts med anledning av den kritik som lagrådet (yttrandet s.2l) har framfört mot att lagtexten inte särskilt väl klargör innebörden av den nya grundsynen att byggherrens eget ansvar skall betonas och att byggnads- nämnden skall kunna bestämma omfattningen av sin granskning beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

[ den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.3) har jag tagit upp frågan om vad byggnadsnämndens prövning i ärenden om lov skall avse. Jag vill här utveckla mitt resonemang i detta hänseende. Jag vill då förutskicka att resonemanget på en del punkter avviker från vad jag anförde i lagrådsre- missen.

Bestämmelserna i 295 innebär att byggnadsnämndens befattning med ritningar och handlingar kan indelas i två skeden och anknyter därmed till den praxis som sedan länge utbildats vid prövning av objekt av någon större omfattning.

F örxta stycket

Här kommer man in på frågan om vad som skall ingå i bygglovspröv- ningen och vad som bör ligga på byggherren att på eget ansvar beakta. Jag har tidigare flera gånger påpekat att byggherren. även om den åtgärd som han skall vidta inte kräver lov, på visst sätt måste se till att de krav uppfylls som ställs på åtgärden. t. ex. i tillämpningsföreskrifter eller i en detaljplan. Principen att byggherren skall ta ett eget ansvar måste prägla även bygg- lovsprövningen. Begreppet byggherre definieras i 9 kap. l &.

Enligt 56.5 1 mom. första stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämn- den se till att den ansökta åtgärden inte strider mot bl. a. byggnadsstadgan eller föreskrifter som har meddelats med stöd av stadgan. Det ställer krav på att nämnden gör en mycket detaljerad kontroll. som i många fall är orimligt rcsurs- och tidskrävande. ] den allmänna motiveringen (avsnitt l4.2.3) har jag utvecklat skälen för att dagens system bör överges och ersättas av en ordning där ansvaret för att byggnader m.m. utförs i enlighet med gällande bestämmelser läggs på byggherren. Av den anledningen hari 8kap. ll 5 första stycket3 och l25 första stycket4 föreskrivits att lov skall lämnas. om åtgärden ”kan antas uppfylla kraven i 3kap." Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall i princip följande frågor prö- vas av byggnadsnämnden:

l. Byggnadens eller anläggningens placering. funktion och utformning i förhållande till gällande plan eller omrädesbestämmelser. Till grund för prövningen i detta avseende kan ligga en situationsplan med s.k. plushöj- der samt plan-. fasad- och sektionsritningar. Vidare bör sökanden ange byggnadens ändamål och olika lokalers användning.

8 kap. 29 å

Prop. 1985/86: 1 742

2. Byggnadens yttre trtformning och placering med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till skyddet mot brandspridning mellan byggna- der. Till grund för prövningen kan läggas situationsplanen samt plan-. fasad- och sektionsritningar. Ritningarna böri vissa fall innehålla uppgifter om material i ytterväggar och tak för bedömning av brandklassen. Ibland kan också en modell behöva studeras för att anpassningen till omgivningen skall kunna bedömas.

3. Byggnadens tillgänglighet och planlösning med hänsyn till kraven på tillgänglighet. god funktion. brandsektionering och brandutrymning. Även här kan underlaget utgöras av situationsplanen och ritningar. Planritningen bör vara försedd med brandcellsgränscr. uppgift om brand- teknisk klass och om utrymningsvägar.

4. Grundkonstruktionens principiella utformning och grundläggningsdju- pet med hänsyn till mark- och grundvattenförhällandena enligt redovisad grundundersökning eller enligt vad som i övrigt kan anses vara väl känt om det berörda markområdet.

5. Byggnadens och tomtens utformning med hänsyn till behovet att kunna avbörda avlopps- och dagvatten och att åstadkomma en tillfredsstäl- lande dränering av grtrnd och tomtytor. Underlaget är främst situations- planen med plushöjder.

6. Den principiella utformningen av byggnaden och dess olika installa— tionssystem med hänsyn till kraven på god energihushällning och på att olägenheter inte skall äsamkas omgivningen i form av t.ex. buller och luftföroreningar. Bedömningen kan grundas på ritningarna och på uppgif— terna om byggnadens ändamål och lokalernas användningssätt. Av ritning- arna bör framgå valet av uppvärrnnings- och ventilationssystem.

7. Omfattningen och utformningen av den kontroll som byggherren skall ta ansvar för under produktionsskedet på byggplatsen. Beträffande prövningen av arbetsmiljöfrägor och liknande villjag hänvi- sa till bestämmelserna i 30.5. De innebär i korthet att frågorna måste vara så väl belysta innan bygglov lämnas att yrkesinspektioncn samt skyddsom- bud. skyddskommitte' eller organisation som företräder arbetstagarna har kunnat bilda sig en uppfattning som kan läggas till grund för ett yttrande i ärendet. Det är långt ifrån alltid som de ingivnu handlingarna i ett bygglovsärende klart belyser alla krav som ställs upp i 3kap. Ändå bör bygglov kunna meddelas på grundval av sådana ansökningshandlingar. om det kan bedö- mas att åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Till grund för den bedömningen kan läggas inte bara handlingarna i ärendet utan också övriga omständigheter av betydelse. Vad som då i första hand kommer in i bilden är byggherrens kompetens i förhållande till den ansökta åtgärdens svårighetsgrad. På grund härav har i lagtexten tagits in ett första stycke som klart anger möjligheten att anpassa granskningen från fall till fall.

8 kap. 29 S'

Prop. 1985/86: ] 743

Det blir alltså nämnden själv som bestämmer ,vilka handlingar som behövs för den första granskning. som föregår beslutet om bygglov. Ge- nom lovet lägger byggnadsnämnden fast förutsättningarna för projektet. Sedan detta har skett ankommer det på byggherren att ansvara för att genomförandet sker i enlighet med lovet och gällande tekniska bestämmel- ser. l lovet kan byggnadsnämnden enligt tredje stycket ge föreskrifter om att vissa handlingar skall ges in före arbetets påbörjande. Sådana begärda handlingar skall nämnden granska enligt tredje stycket. Även efter det att bygglov har lämnats. bör byggnadsnämnden under själva byggnadsskedet ha möjlighet » men inte skyldighet att kräva in mer detaljerade projekte- ringshandlingar. om nämnden anser det viktigt att i det enskilda fallet särskilt granska vissa moment. innan byggnadsarbetena påbörjas ijust det aktuella hänseendet. Det kan vara fråga om t. ex. hällfasthet. brandsäker- het. handikappanpassning eller sophantering.

I den allmänna motiveringen (avsnitt l2.l.3) har jag föreslagit att även staten och landstingskommunerna skall vara skyldiga att söka bygglov enligt PBL.

När det gäller granskningen av statens och landstingens byggprojekt föreslog utredningen följande bestämmelse (13 kap. 24 å):

Byggnadsnämnden behöver inte granska ansökningshandlingarna i ett bygglovärendc. om sådan granskning har utförts av en statlig myndighet eller en landstingskommun i den utsträckning som statens planverk i ett särskilt kompetensbevis har bestämt för myndigheten eller landstingskom- munen. Prövningen av ansökan i dess helhet ankommer på byggnadsnämn- den.

Genom den möjlighet som. enligt vad jag nu har föreslagit. skall öppnas för byggnadsnämnden att anpassa granskningen med hänsyn till omstän- digheterna i det enskilda fallet. uppnår man också en lämplig lösning på frågan om htir statens och landstingens bygglovsansökningar skall behand- las. lnga sådana särregler som utredningen föreslog behövs därmed för dessa fall titan byggnadsnämnden kan inrikta granskningen i huvudsak på den planmässiga bedömningen och på byggnadens yttre utseende och anpassning till miljön. Byggnadsnämnden kan alltså ge bygglov på grund- val av ett begränsat underlag och därefter kan man underlåta att kräva in ytterligare handlingar. Jag förutsätter att sådant enklare bygglovsförfaran- de tillämpas när det gäller t.ex. byggnadsstyrelsen. fortifikationsförvalt- ningen och landstingens byggnadskontor.

Llnder remissbehandlingen har några remissinstanser. däribland statens planverk. i anslutning till utredningens förslag om särskilda regler för staten och landstingen invänt att det kan vara motiverat med en förenklad granskning även för andra kategorier. t. ex. kompetenta kommunala verk och stora byggherrar.

Det förslag som jag nu lägger fram innebär. som jag tidigare nämnde. att

8 kap. 29 #

Prop. 1985/86: 1 744

byggnadsnämnden kan anpassa detaljeringsgraden i sin prövning även med hänsyn till den kännedom som nämnden har av en sökandes kvalifikationer och dennes tidigare erfarenhet. Kompetenta byggherrar som har visat sig ta sitt ansvar för byggproduktionen bör kunna hänföras till den grupp av byggherrar som kan antas följa kraven utan någon detaljerad kontroll. Någon särreglering behövs därmed inte heller för de fall som remissinstan- serna har tagit upp.

Byggnadsnämnden bör också kunna tillämpa ett enklare förfarande i de fall då bygglov för ekonomibyggnader skall prövas. Staten lämnar genom lantbruksnämndcrna ekonomiskt stöd till ny-. till- eller ombyggnad av djurstallar och andra ekonomibyggnader. ] samband härmed prövas pro- jektet av lantbruksnämndens byggnadstekniska expertis. lnom lantbruks- styrelsen har utarbetats tekniska anvisningar för produktionsbyggnader inom lantbruks- och trädgårdsnäringen. Om en sådan granskning har skett. behöver byggnadsnämnden inte göra en egen byggnadsteknisk prövning.

Vissa av kraven i 3 kap. är sådana att de som regel behandlas i detalj- planer. Givetvis behöver inte byggnadsnämndens granskning i bygglovs— ärenden omfatta krav. som redan har föranlett ett ställningstagande i planen. Här räcker det med en prövning av huruvida åtgärden stämmer överens med planen (se 8kap. lll & första stycket |).

Andra stycket

Enligt andra stycket skall nämnden fastställa de handlingar som legat till grtrnd för lovet. De handlingar som nämnden härvid behöver från byggher- ren skall vara så tydliga och utförliga att nämnden kan utföra sin gransk- ning. Anser nämnden att handlingarna inte är tillräckliga kan sökanden åläggas att ge in kompletterande material som nämnden inte själv förfogar över. t.ex. redovisning av grundförhållandena på en tilltänkt tomtplats. De handlingar som enligt 20ä skall lämnas tillsammans med en bygglovsansö- kan skall a andra sidan inte behöva vara mer detaljerade än som erfordras för att byggnadsnämnden skall kunna pröva att de grundläggande förutsätt- ningarna för bygglov är uppfyllda. Det är angeläget att byggherren inte skall behöva lägga ned kostnader på detaljprojektering. innan byggnads- nämnden har prövat projektet i stort.

Granskningen skall resultera i att byggnadsnämnden i beslutet om bygg- lov fastställer de handlingar som utgjort underlaget för granskningen. Fastställelsen innebär att handlingarna skall följas. inte bara när ätgärder- na utförs utan även vid den påföljande detaljprojekteringen. Enligt andra stycket skall byggnadsnämnden godta typgodkända material m.m. i de avseenden typgodkännandet gäller. Det är naturligt. eftersom ett typgod- kännande innebär en prövning av att kraven i PBL och i tillämpningsbe- stämmelserna är uppfyllda. En bestämmelse med samma sakinnehåll finns i 5615 1 mom. femte stycket byggnadsstadgan.

8 kap. 29 .Ö'

Prop. 1985/86: 1 745

Tredje stycke!

Enligt tredje stycket kan byggnadsnämnden i beslutet om bygglov eller senare bestämma att vissa handlingar skall redovisas för nämnden innan arbetena påbörjas. Nämnden skall sedan granska de infordrade handlingar- na och låta byggherren få reda på resultatet av granskningen.

Nämnden bör i första hand välja att infordra sädana handlingar som visar om byggherren har löst de för det speciella objektet besvärligastc tekniska problemen eller uppfyllt de strängaste tekniska kraven. Nämn- dens granskning av dessa handlingar skall anses utgöra en begränsad engångskontroll av att byggherren tagit sitt grundläggande ansvar att ge- nomföra byggprojektet i enlighet med kraven i PBL och i tillämpningsföre- skrifterna. Till skillnad från nuvarande ordning behöver byggnadsnämnden alltså inte fastställa de granskade konstruktionshandlingarna. Ett sådant fastställande skulle vara opraktiskt. eftersom dessa handlingar ofta revide- ras under arbetenas gång. Det viktigaste skälet för att byggnadsnämnden inte skall behöva fastställa konstruktionshandlingarna är dock, somjag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt l4.2.2) att det är byggher- ren som har ansvaret för att byggprojektet i färdigt skick uppfyller alla gällande krav.

De anmärkningar mot konstruktionshandlingarna som byggnadsnämn- den finner vid sin granskning bör givetvis meddelas byggherren. så att denne får möjlighet att rätta de påtalade felen. Byggherren fär härigenom möjlighet att även i övrigt överväga om anmärkningarna ger anledning till omprövning av det sätt på vilket han har tagit sitt ansvar, t. ex. genom val av konsult för projekteringen. Lämpligast är givetvis att byggnadsnämn- den vid större projekt meddelar byggherren anmärkningarna i skriftlig form, t. ex. som ett granskningsprotokoll. I de fall. t. ex. vid mindre objekt. där anmärkningarna är få och inte avser tekniskt komplicerade konstruk— tioner eller berör personsäkerheten i någon högre grad. bör det räcka med ett meddelande per telefon.

För mindre byggnadsarbeten, som tillbyggnader av småhus. uppförande av fritidhus och mindre uthus. är det många gånger inte nödvändigt att byggnadsnämnden i bygglovsbeslutet kräver att konstruktionshandlingar skall redovisas. Det kan i dessa fall vara praktiskt att erforderliga tekniska detaljer redovisas redan på de handlingar som utgör underlag för bygglovs- beslutet. Att byggnadsnämnden fastställer dessa handlingar innebär då en fullständig kontroll av att konstruktionsdetaljerna är normenliga. om inte nämnden i beslutet uttryckligt begränsar godkännandet av dessa detaljer.

Fjärde stycke!

[ fjärde stycket har tagits in bestämmelser som ger möjlighet för bygg- nadsnämnden att fordra in handlingar som beskriver byggnaden i färdig- ställt skick. Bestämmelserna gäller inte bara vid nybyggnad utan också vid om- och tillbyggnad.

8 kap. 29 55

Prop. 1985/86: 1 746

Att den befintliga bebyggelsens tekniska egenskaper dokumenteras har betydelse i flera avseenden. ] första hand kan handlingarna ligga till grund för nämndens slutbesiktning. De'-: kan emellertid också vara värdefullt för den enskilde att. t. ex. vid ombyggnad. kunna få tillgång till handlingar som han kanske inte själv har tillgång till. t. ex. därför att de har upprättats av en tidigare ägare.

30 & Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam— heter där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får lämnas endast om

1. yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbets- miljösynpunkt och

2. om det av yttrandet framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksam- het arbetslokalen är avsedd.

Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sam- manlagt minst tio boende fär lämnas endast om organisation som företrä- der arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första och andra _tlyt'kenu

Bestämmelserna motsvarar 55 fi 4mom. och 565 l mom. andra och tred— je styckena byggnadsstadgan. l3kap. 2058 i utredningsförslaget och Skåp. 29% i det remitterade lagförslaget.

Bestämmelserna överensstämmer i sak med nuvarande ordning och innebär i korthet följande. Ett utlåtande från yrkesinspektioncn skall alltid företes i ärenden om byggnadslov som avser arbetslokaler. Av utlåtandet skall det framgå om skyddsombud. skyddskommitté eller arbetstagarorga- nisation fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Undantag från detta krav görs emellertid, om det inte är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd.

Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen villjag nämna att. även om inte lagen innehåller ett krav på obligatoriskt yttrande frän facklig organisation, det självfallet är lämpligt att yrkesinspektioncn tar kontakt med fackliga företrädare. Jag vill här också hänvisa till den besvärsrätt som skyddsom- bud och arbetstagarorganisationer har enligt 13 kap. 7s andra stycket.

I anslutning till vad lagrådet har anfört (yttrandet s. 97) villjag framhålla att bestämmelserna kan komma att gälla också ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk 0. d., såvida kommunen genom omrädesbestäm- melser har infört bygglovsplikt för sådana byggnader. I praktiken är det dock inte särskilt vanligt att arbete i ekonomibyggnader utförs av "arbets- tagare".

I tredje stycket i det remitterade förslaget föreskrivs att beslut om bygglov i visst fall skall innehålla en erinran om den skyldighet som enligt lag eller annan författning kan föreligga för arbetsgivaren att göra anmälan till yrkesinspektionen innan arbetslokalen tas i bruk.

8 kup. 29—30 55

Prop. 1985/86: 1 747

Enligt lagrådets mening (yttrandet s. 97) är det inte riktigt att i lag föreskriva att ett beslut som riktar sig till sökanden innehåller en erinran om att tredje man kan vara skyldig att göra vissa anmälningar. Endast i det fall då sökanden och arbetsgivaren är en och samma person får bestämmel- sen någon mening. anser lagrådet. I det nu föreliggande förslaget till lagtext har därför tredje stycket utgått.

Tredje stycket

Bakgrunden till bestämmelsen i tredje stycket är i korthet följande. Frågan om bostadsförhållandena för byggnads- och anläggningsarbetare vid tillfälliga arbeten utanför hemorten har diskuterats i skilda samman- hang under en följd av år. Den senaste utredningen har gjorts av statens institut för byggnadsforskning på grundval av ett uppdrag från regeringen. som lämnades i februari 1983. Institutet överlämnade sin rapport till bo- stadsdepartementet den lSdecember l984. Rapporten — Tillfälligt boende för byggnadsarbetare och andra långpendlare - har utarbetats av institutet i samverkan med en referensgrupp med företrädare för statens vattenfalls- verk. statens planverk. Svenska kommunförbundet. Byggförbundet. LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet.

I rapporten finns några förslag som berör PBL. Ett av dessa förslag, som jag nu har tagit fasta på, går ut på att tillfälliga personalbostäder bör kräva bygglov och att lagreglerna bör utformas så att berörda arbetstagarorgani- sationer får tillfälle att yttra sig i bygglovsärendet. Därigenom bereds en möjlighet för de fackliga organisationerna att hävda de rekommendationer för planering av boende vid långvarig bortavistelse. som referensgruppen har godkänt och som har tagits in som en bilaga till rapporten. När det gäller avgränsningen av de fall på vilka en bestämmelse om samrådsplikt bör tillämpas framförs i rapporten den åsikten att ett riktmärke. t.ex. avseende antalet bostäder. torde behövas och att det därvid framstår som olämpligt om mer än några tiotal bostäder faller utanför samrädsplikten.

Med ledning av de i rapporten framförda synpunkterna har i tredje stycket föreskrivits att bygglov som avser byggnader med tillfälliga per- sonalbostäder för sammanlagt minst tio boende får lämnas endast om organisationer som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen. Att jag har stannat för att låta antalet boende i stället för antalet bostäder vara utslagsgivande beror på att det ibland kan förekom— ma att ett stort antal personer delar bostad och att det givetvis är angeläget att arbetstagarnas synpunkter inhämtas även i dessa fall. En förutsättning för bestämmelsens tillämpning är att ansökningen rör en eller flera byggna- der. Beträffande innebörden av begreppet byggnad hänvisarjag till special— motiveringen till 8kap. ] 5. Här bör framhållas endast att uppställning av baracker. husvagnar och liknande flyttbara konstruktioner för bostadsän- damål enligt praxis anses som byggnader, om uppställningen har en viss varaktighet. Utan tvekan är varaktighetskravet normalt alltid uppfyllt i

8 kap. .it) 5

Prop. 1985/86: 1 748

fråga om de anordningar som används till bostäder vid arbetsplatser av det slag som det här är fråga om.

l detta sammanhang villjag ocksä peka på bestämmelsen i 3 kap. Så om att byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål. På grund av denna bestämmelse kan kraven i 3kap. anpassas efter byggnadens användnings- sätt. vilket givetvis får betydelse bl. a. när det gäller byggnader med tillfälliga personalbostäder.

31 & Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sådana åtgärder som avses i,2aå andra stycket bostadssaneringslagen (l973z531) vidtas. får bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger det.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 22.5 i utredningsförslaget och 8kap. 305 i det remitterade lagförslaget.

Av 5652 lmom. första stycket byggnadsstadgan följer att byggnadslov inte får meddelas i strid mot bl.a. bestämmelserna i bostadssaneringsla- gen. Med en formell tolkning medför detta att byggnadsnämnden på grund av 2aä andra stycket i den lagen i vissa fall är förhindrad att lämna byggnadslov till sådana åtgärder 'i bostadsbyggnaden som inte behövs för att lägenheterna i byggnaden skall uppnå lägsta godtagbara standard. I 2 a_S andra stycket föreskrivs nämligen att. om en hyresgästorganisation mot- sätter sig åtgärder av nyss nämnt slag. åtgärderna får vidtas endast om hyresnämnden på begäran av fastighetsägaren medger det.

I praktiken tillämpas dessa bestämmelser på så sätt att ägare till byggna- der med bostadslägenheter måste ge in ett s.k. hyresgästintyg till bygg- nadsnämnden innan byggnadslov till ätgärder i sådana byggnader kan lämnas.

Den nu föreslagna 3l &, som ersätter den beskrivna regleringen enligt 56?" 1 mom. första stycket byggnadsstadgan. innebär alltså inget nytt i sak utan bör snarare ses som en kodifiering av rådande praxis. som har fungerat väl. Jag vidhåller därför mitt förslag, trots att lagrådet har fram— fört invändningar mot det (yttrandet s. 96). Lagrådet har betraktat förslaget som ett undantag från principen att byggnadsnämnden inte skall pröva en åtgärds tillätlighet på grund av annan lag än PBL. Jag vill dock hävda att det inte är meningen att byggnadsnämnden skall göra någon självständig prövning enligt bostadssaneringslagen. Föreskriften innebär bara att nämnden i vissa fall skall invänta utfallet av en sådan prövning. Exempel på motsvarande typ av reglering finns i "24 S. Jag anser därför inte att 3l s bryter mönstret i övrigt i PBL.

Begreppet organisation av hyresgäster har samma innebörd som i bo- stadssaneringslagen. Enligt lå tredje stycket i den lagen avses härmed organisation som har avtal om förhandlingsordning för fastigheten eller. om förhandlingsordning ej gäller. riksorganisation eller förening, som är ansluten till sådan organisation och inom vars verksamhetsomräde fastig- heten är belägen.

8 kap. 30—31 5.5

Prop. 1985/86: 1 749

32 & I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

(')m bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts. får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring- arna skall vara utförda.

Till en början vill jag anmärka att det remitterade lagförslaget även innehåller en föreskrift (8 kap. 31 & första stycket) av följande lydelse:

Bygglov som innebär medgivande att uppföra en ny byggnad eller annan anläggning får. om fastighetsägaren skriftligt samtycker till det, innehålla bestämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas. byggas om eller ges ändrad användning eller att utfarten från fastigheten skall ändras. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken åtgärden skall ha vidtagits.

Lagrådet har emellertid på anförda skäl funnit att det inte finns saklig eller rättslig grund att i PBL ha en bestämmelse med det föreslagna innehållet (yttrandet s. 97 D. Jag finner inte anledning att motsätta mig vad lagrådet har anfört i denna del, varför bestämmelsen har fått utgå ur mitt förslag. Av 2653 framgår att sådana villkor kan föreskrivas som bestäm- melserna i PBL ger stöd för. t.ex. villkor om rivning och ändring av utfarten.

F örxta stycket

Första stycket. som saknar motsvarighet i utredningsförslaget, motsva- rar närmast 56ä lmom. första stycket sista meningen byggnadsstadgan och 8kap. 3l lå tredje stycket i det remitterade förslaget.

Anledningen till att utredningen inte tog upp någon bestämmelse i ämnet framgår av följande resonemang (betänkandet s. 478):

Det kan diskuteras om man bör föra över 565 1 mom. byggnadsstadgan till PBL, såvitt avser skyldigheten att betala eller ställa säkerhet för bidrag till gatukostnaderna innan bygglov kan beviljas. Förfallna avgifter kan ju utmätas. Nuvarande ordning torde dessutom vara unik i den bemärkelsen att tillstånd kan vägras därför att kostnader som rör en helt annan fråga än den som tillståndet avser inte betalats. Med hänsyn till det anförda bör denna bestämmelse inte föras över till PBL.

När det gäller skyldigheten att anordna utfartsväg eller avlopp från fastighet som villkor för bygglov kan erinras om bestämmelsen i 2kap. 45 som ger det allmänna möjlighet att bevaka att fastigheten är lämpad för bebyggelse med hänsyn bl.a. till att frågorna om utfartsväg och avlopp kan få en tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill lämnas inte här något förslag i dessa hänseenden.

Flera remissinstanser yttrar sig i denna fråga. Belysande är yttrandet från Stockholms kommun (fastighetskontoretl. där bl. a. följande anförs:

8 kap. 32 5

Prop. 1985/86: 1 750

Vad som inte överförs från 385 BI. förutom att där generellt krävs utfartsväg och avlopp. är skyldigheten att betala gatukostnader eller ställa sakerhet härför. (_iatukostnadsutredningen ansåg i sitt betänkande Kom- munernas gatuhällning. SOU l977:65. övervägande skäl tala för ett bibe- hällande av bestämmelserna i 385 Bl.. vilket tunga remissinstanser som Svenska kommunaltekniska föreningen. Kommunförbundet och Stock- holms kommun m.fl. även understrukit. Motiven härför är för det första som gatakostnadsutredningen även framhällit att möjligheterna för kom- mun att få ut dessa kostnader är större i samband med bebyggelse av fastighet. Ett ännu tyngre skäl för överförande av bestämmelserna är att en som är betalningsansvarig för gatukostnadcr både enligt nu gällande regler och den föreslagna kommunväglagen KVL är den som vid upplätclsetillfäl- let är lagfaren ägare. Då det alltid förflyter viss tid innan kravet kan ställas hinner fastigheten dessförinnan ofta byta ägare — ibland flera gånger. Detta omöjliggör i vissa fall uttagandet av dessa kostnader.

I utredningen framhälles att nuvarande ordning är unik i den bemärkel- sen att tillstånd kan vägras om kostnader som rör en helt annan fråga än den som tillståndet avser inte betalts. Förutom att det i gällande lagstift- ning anses naturligt och till och med önskvärt bör anföras att för bebyggel— se av fastighet mäste anslutning finnas till områdets gatunät. En fastighets värde liggerju till största delen i att den kan bebyggas, varför kopplingen av gatukostnadcr till bygglov är naturlig. Fastighetsägaren blir likaså med- veten om den gatukostnad som åvilar eller tillkommer fastigheten och kan placera in kostnaden i fastighetens beläningskalkyl.

Mot bakgrund av remissutfallet anserjag det befogat att i PBL införa en möjlighet att förena bygglov med villkor att skyldigheten att betala ersätt— ning för gatukostnader har fullgjorts eller godtagbar säkerhet har ställts. innan byggnadsarbete får påbörjas.

En annan fråga är om det behövs någon motsvarighet till förbudet enligt 38 s' andra stycket byggnadslagcn att företa nybyggnad innan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp har fullgjorts. Enligt min mening finns det knappast något sådant behov. Dessa frågor kan tillräckligt effektivt klaras av med stöd av bestämmelserna i 3 kap.

Andra stycket

1 andra stycket. som i sak stämmer överens med 585 2mom. tredje stycket byggnadsstadgan. 13 kap. 26% tredje stycket i utredningsförslaget och 8kap. 3! & andra stycket i det remitterade lagförslaget, föreskrivs att. om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts. i beslutet om lov fär föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs.

Lagrådet har i anslutning till denna föreskrift gjort följande uttalande (yttrandet s.98')'.

Nämnden kan i denna situation inte efter fritt skön ge föreskrifter om ändringar i t.ex. en uppförd byggnad. Ett lov som avser en redan utförd

8 kap. 32 5

Prop. 1985/86: ] 751

ätgärd bör självfallet inte skilja sig från ett lov som meddelas för en sökt ätgärd. Lovet måste i båda fallen grundas på en prövning enligt bestämmel- serna i PBL. bl.a. kraven i 3 kap.

Jag vill med anledning av detta uttalande endast påpeka att denna föreskrift självfallet inte - lika likt som t.ex. 265 andra stycket - är avsedd att ge utrymme för en skönsmässig tillämpning av det slag som lagrådet antyder. Däremot kan det tänkas förekomma fall då byggnadsnämnden av ekonomiska eller tekniska skäl ser sig förhindrad att ställa samma krav som den skulle ha kunnat göra. om lovet hade avsett en icke utförd åtgärd.

Giltighetstiden för lov 33 & Bygglov. rivningslov och marklov upphör att gälla. om åtgärden inte har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från dagen för beslutet om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns i 14.5.

Paragrafen innehåller bestämmelser om giltighetstiden för bygglov, riv- ningslov och marklov. Den motsvarar 595 första stycket byggnadsstadgan. l3 kap. l7.$ i utredningsförslaget och 8 kap. 27.5 i det remitterade lagförsla- get. Paragrafen har fått sin redaktionella utformning enligt lagrådets för- slag.

För att den medgivna åtgärden skall anses påbörjad krävs att de egent- liga byggnads-. rivnings- eller markarbetena har kommit igång. Det räcker alltså inte att förberedande åtgärder vidtas. Om lovet innebär medgivande att ändra användningssättet för en byggnad utan att någon faktisk åtgärd behöver vidtas. krävs det att byggnaden börjar användas för det nya ändamålet inom tvåårsfristen.

Det bör anmärkas att om ett bygglov har meddelats i enlighet med en detaljplan. genomförandetiden inte har någon betydelse för lovets giltig- het. Lovet är alltså giltigt även om genomförandetiden går ut innan arbetet påbörjas.

I 595 första stycket byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att ett bygglov förfaller. om det inte har återupptagits inom två är efter inträffat avbrott. Bestämmelsen har visat sig ha ringa praktisk betydelse. Med hänsyn till detta och till att ett lov aldrig är giltigt för längre tid än fem år har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits in i paragrafen.

I andra stycket har gjorts en hänvisning till bestämmelserna om bygglov för tillfällig åtgärd i 14 &. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 96) upphör givetvis även sådana lov att gälla. om åtgärden inte har påbörjats och avslutats inom de tider som anges i första stycket av förevarande paragraf.

Förhandsbesked

34 & På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

8 kap. 32—34 ss

Prop. 1985/86: 1 752

Meddelas det sökta tillståndet. skall nämnden bestämma en viss tid från dagen för beslutet. högst två är. inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Tillståndet är bin- dande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda tiden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden. upphör tillstån- det att gälla. 1 beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i l9—23 samt 25—28s'å skall tillämpas i fråga om för- handsbesked.

Paragrafen motsvarar 13kap. 27 och 29% i utredningsförslaget samt 8kap. 32.5 i det remitterade lagförslaget. Förslaget att benämningen bör ändras från förhandslov till förhandsbesked har jag kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6). ] gällande byggnadslagstiftning sak- nas en direkt motsvarighet till förhandsbesked. Motiven för den nu före- slagna 3445 harjag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5).

Enligt det remitterade förslaget utgör en begäran om förhandsbesked inte ett särskilt ärende utan ingår som ett led i ett ärende om ansökan om bygglov. Om förhandsbesked lämnas. skall byggnadsnämnden bestämma en viss tid. högst två år. inom vilken ansökningen om lov skall fullföljas. Fullföljs den inte inom den utsatta tiden. upphör förhandsbeskedet dvs. tillståndet att gälla.

Lagrådet har förordat en annan konsuuktion. som innebär att förhands- beskedet blir ett särskilt. från bygglovsansökningen fristående ärende. Jag ansluter mig till denna uppläggning. som har klara fördelar. Lagrädet har grundat sitt förslag på följande resonemang (yttrandet s. 98 f):

Varken av lagtext eller motiv kan utläsas hur ansökningen om lov skall hanteras om tiden för fullföljd har gått ut och sökanden inte låter höra av sig. Otvivclaktigt ligger det närmast till hands att tolka hans passivitet som en önskan att inte fullfölja ansök-ningen och därför tillåta byggnadsnämn- den att avskriva ärendet. Utan en uttrycklig lagbestämmelse kan dock nämnden inte göra det. lnvändningar kan för övrigt göras mot att låta nämnden utan vidare genom ett avskrivningsbeslut skilja ärendet ifrån sig. Fall kan tänkas då det inte krävs något ytterligare initiativ från sökandens sida för att få ansökningen om lov prövad och måhända bifallen. Det förhållandet att det en gång lämnade tillståndet har förfallit innebär i och för sig inte att åtgärden ej kan tillåtas på den avsedda platsen. Ett avskrivå ningsbeslut borde därför. kan det hävdas. föregås av försök från nämndens sida att förvissa sig om att sökanden inte vidhåller sin ansökan om lov. Lagbestämmelser kan alltså fordras även om vad nämnden har att iaktta innan ett avskrivningsbeslut meddelas.

De nu antydda problemen kommer man till rätta med på ett enkelt sätt om förhandsbeskedet frikopplas från bygglovsansökningen och får bilda ett ärende för sig. Ansökan görs då om förhandsbesked och sökanden får ett sådant besked. antingen positivt eller negativt. Ärendet är därmed avslutat. Blir beskedet positivt ankommer det på sökanden. om han vill

8 kap. 34 å.

Prop. l985/86: 1 753

begagna sig av detsamma. att ge in en ansökan om bygglov inom den tid nämnden utsatt i förhandsbeskedet. Något bygglovsärende är inte an- hängigt hos nämnden förrän ansökningen om lov kommer in. Byggnads- nämnderna befrias från de olägenheter det kan innebära att ha ärenden liggande obehandlade under lång tid och besparas arbetet med att bevaka dem när tiden gått ut. Någon olägenhet för sökanden kan det inte innebära att han. om han vill fullfölja saken. måste ge in en ny ansökan. Han kan i denna hänvisa till tidigare ingivna handlingar. l lagrådets förslag har för- handsbeskedet utformats som ett särskilt från bygglovsansökningen fristå- ende ärende. Med denna konstruktion bör i lagen uttryckligen anges att förhandsbesked varigenom tillstånd ges till viss lokalisering är bindande vid prövningen av ansökan om bygglov som görs inom den i förhandsbe- skedet utsatta tiden.

Försla stycket

Enligt första stycket är byggnadsnämnden skyldig att pröva frågan om förhandsbesked. om det begärs av någon som skall vidta en åtgärd som kräver bygglov. Någon möjlighet att få förhandsbesked i frågor om rivning eller om marklovspliktiga åtgärder finns alltså inte.

Byggnadsnämndens prövning skall avse frågan om åtgärden kan tillåtas på den avsedda platsen. Vad detta innebär harjag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt lZ.5.2). Beslut i frågor om förhandsbesked kan överklagas. vilket framgår av 13 kap. 2.5.

Amira styrker

Ett förhandsbesked utgör ett bindande beslut om att den sökta åtgärden kan tillåtas på avsedd plats. I vissa fall kan särskilda krav behöva ställas på utförandet av åtgärden för att den skall kunna tillåtas. Det kan vara påkallat av kulturhistoriska skäl eller t.ex. från energihushällnings- eller grundläggningssynpunkt. Sådana särskilda upplysningar bör anmärkas i förhandsbeskedet (26.5 3). Det är angeläget inte minst med hänsyn till att det måste råda klarhet om vilka frågor som har avgjorts genom förhands- beskedet. Av den anledningen har i andra stycket ställts krav på att förhandsbeskedet skall innehålla besked om nödvändiga villkor för att åtgärden skall tillåtas.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.2) har jag föreslagit att för- handsbesked skall ha en giltighetstid av högst två år. I enlighet härmed har i andra stycket föreskrivits att i beslutet om förhandsbesked skall anges en viss tid — högst två år —— inom vilken ansökan om bygglov skall göras.

Tredje stycket (.)m ansökan om bygglov inte görs inom den utsatta tiden. förfaller förhandsbeskedet. En upplysning om detta skall enligt tredje stycket tas in

i beslutet. Sökanden skall också erinras om att förhandsbeskedet inte innebär någon rätt att påbörja den sökta åtgärden.

8 kap. 34 #

Prop. 1985/86: 1 754

Fjärde stycket 8 kap. 34 s* Ändringen av benämningen "förhandslov" till "förhandsbesked" föran—

leder -— som Iugrådu har påpekat (yttrandet s. 99) — en särskild hänvisning till de bestämmelser om handläggning av lovärenden som skall tillämpas i

fråga om förhandsbesked.

Prop. 1985/86: 1 755 9 kap. Byggnadsarbeten. tillsyn och besiktning

Bestämmelserna i 9kap. följer i allt väsentligt motsvarande bestämmel- ser i 60—64 ss byggnadsstadgan och l4 kap. (i— 12 st i utredningsförslaget. l lbkap. 7å finns en bestämmelse om tillträdesrätt till fastigheter. byggna- der och andra anläggningar. Regler om typgodkännande av material. kon- struktioner eller anordningar i byggnader eller andra anläggningar finns i [6 kap. 2 och 3 st. I förhållande både till byggnadsstadgan och utrednings- förslaget är bestämmelserna i 9kap. mindre detaljerade. Av bl. a. det skälet behöver 9kap. i viss utsträckning kompletteras med ytterligare föreskrifter. Det gäller bl. a. beträffande 3.5 om vilken myndighet som får godkänna ansvarig arbetsledare med riksbehörighet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.2) redogjort för mina överväganden om byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll.

! & Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-. rivnings- eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be- stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har medde- lats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Paragrafen motsvarar 605 första stycket byggnadsstadgan och l4kap. (må i utredningsförslaget. Rcmissinstanserna hari stort sett godtagit utred- ningens förslag. Några instanser har dock anfört att förslaget är otydligt i förhållande till dagens bestämmelser. Med hänsyn till denna kritik har vissa preciseringar gjorts i förhållande till utredningsförslaget.

I det remitterade lagförslaget upptas i 9 kap. 1 & en allmän bestämmelse om att byggnads-, rivnings- och markarbeten skall utföras på föreskrivet sätt. [ 3å finns en bestämmelse där det sägs vem som skall se till att föreskrifter om arbetets utförande iakttas.

Lagrådet (yttrandet s.99f) anser att 1 9" får sitt egentliga innehåll först i samverkan med 35 och har därför fört samman de båda paragraferna till l 5. Jag ansluter mig till detta. varför ! & har utformats i överensstämmelse med lagrådets förslag med det undantaget att jag vidhåller att begreppet "byggherren" bör användas. Begreppet är väl inarbetat och mer entydigt än det uttryck som lagrådet har stannat för. nämligen "den byggande". Enligt min mening kan "den byggande" ensidigt uppfattas som "den som utför byggandet". vilket kan leda helt fel i de fall där en entreprenör utför arbetet.

På förslag av några remissinstanser har klargjorts att paragrafen omfat- tar även rivnings- och markarbeten. 1 60.5 byggnadsstadgan finns ett krav på att byggnadsarbeten skall utföras med ändamålsenligt material. Någon motsvarighet till detta har inte tagits in i 9kap. eftersom kravet på ända- målsenligt material följer redan av 3 kap.

Enligt ] ä i det remitterade förslaget skall arbetena utföras enligt "gällan-

9 kap. 1 s

Prop. 1985/86:1 75.6

de bestämmelser" och vissa andra föreskrifter. Med det citerade uttrycket avses enligt motiven (lagrådsremissen s. 606) i första hand bestämmelserna i PBL och föreskrifter till PBL men även bestämmelser i annan lag som t. ex. arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen. Enligt lagrådets mening (ytt- randet s. 100) bör i PBL regleras endast sädana åligganden för vilkas åsidosättande kan medföra påföljder och ingripanden enligt PBL.

Att lov enligt PBL lämnas inverkar, som jag tidigare har anfört. inte på den skyldighet att söka tillstånd som kan vara föreskriven i annan lag. Motsvarande gäller i fråga om skyldigheten att iaktta föreskrifter av annat Slag i andra författningar. 1 beslut om lov bör lämpligen erinras om att även bestämmelser i andra författningar kan vara tillämpliga på verksamheten. Mot bakgrund härav anser jag numera att det inte är erforderligt att utforma bestämmelsen så allomfattande som i lagrådsremissen. l lagtexten har därför med l0 kap. lå första stycket som förebild — angetts att byggherren skall iaktta att arbetena utförs enligt "bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser". De skyldigheter som enligt andra författningar kan åvila byggherren anges alltså uteslutande i dessa författningar.

Med den nu föreslagna lydelsen. som ansluter till lagrådets förslag. behöver det inte särskilt anges att arbetena skall utföras enligt "de band- lingar som nämnden har fastställt". Som framgår av 8 kap. 29ä skall nämligen. såvitt gäller arbeten som kräver bygglov. byggnadsnämnden i beslutet om lov fastställa de ritningar och övriga handlingar som är nöd- vändiga för nämndens prövning. Därmed avses t.ex. situationsplaner. ritningar och översiktliga beskrivningar av objektets utformning.

Uttrycket "beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser” innefattar givetvis också detaljplaner och omrädesbestämmelser samt så- dana villkor som byggnadsnämnden kan knyta till ett bygglov (se 8kap. Zös' andra stycket3). Med föreskrifter avses t.ex. byggnormen.

Paragrafen är tillämplig på byggnads—, rivnings- och markarbeten som regleras enligt PBL. oavsett om arbetena kräver lov eller ej. Med bygg- nadsarbeten avses inte bara byggnadstekniska arbeten utan också exem- pelvis installationsarbcten. Markarbeten. som inte direkt har samband med byggnadsarbeten. omfattar huvudsakligen sådana arbeten som kräver marklov, dvs. fristående schaktningsarbeten, fyllning, trädfällning och skogsplantering.

Paragrafen innebär alltså att den som för egen räkning utför eller låter utföra arbeten som regleras i PBL (byggherren) måste vidta sådana åtgär- der och anlita sådana resurser att projektet kan genomföras på föreskrivet sätt. Byggnadsnämndens tillsyn genom en viss granskning av konstruk- tionshandlingar samt besiktningar och andra stickprovsmässiga kontrollåt- gärder fritar inte byggherren från detta grundläggande ansvar. Som jag tidigare har utvecklat i den allntänna motiveringen (avsnitt (4.2.2) bör nämndens tillsyn inriktas bl.a. på att kontrollera att byggherren har tagit sitt ansvar.

9 kup. ] å

Prop. 1985/86: 1 75.7

Byggherren skall själv eller genom en sakkunnig leda arbetena och utöva tillsyn över dem. Vid tillståndspliktiga arbeten skall ledningen och till- synen normalt utövas av en eller flera särskilda sakkunniga, vilkas kompe- tens och lämplighet prövats av byggnadsnämnden ansvariga arbetsle- dare. Denna delegering av vissa uppgifter från byggherren till den ansvari- ge arbetsledaren innebär dock inte att byggherren kan avlasta sig det yttersta ansvaret för att arbetena genomförs på ett riktigt sätt.

Den kontroll och provning som byggherren skall låta utföra enligt 1.5 utförs i allmänhet vid tillståndspliktiga arbeten av den ansvarige arbetsle- daren.

Vid en kontroll på byggplatsen bör bevakas att mottaget material e. d. är kontrollerat och kvalitetsmärkt av tillverkaren. så att materialet och dess egenskaper kan identifieras före inbyggnaden. För material som inte har kontrollerats och kvalitetsdeklarerats på ett objektivt sätt före levereran- sen. förutsätts att kontrollen på arbetsplatsen utvidgas till att även omfatta undersökningar eller provningar av produkter som skall fylla viktiga funk- tioneri byggnaden.

Det är viktigt att den kontroll och provning som skall utföras på bygg- nadsplatsen blir väldefinierad samt utformad och beskriven på ett sådant sätt att den kan varieras beroende på hur komplicerade konstruktioner som skall utföras och på hur viktiga funktioner dessa har. Kvaliteten hos det utförda arbetet är givetvis också beroende av att utförliga och riktiga konstruktionshandlingar — detaljhandlingar — finns att tillgå på byggplat- sen. Som jag tidigare har påpekat är det byggherren som gentemot det allmänna har ansvaret för detta.

Det kan i vissa fall vara nödvändigt att utreda om ett utfört arbete har gett avsedd funktion. Även detta ingår som ett led i byggherrens kontroll. Med stöd av 6.5 andra stycket kan byggnadsnämnden föreskriva att bygg- herren skall förete bevis av sakkunnig att vissa krav har uppfyllts.

2 & Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

Paragrafen stämmer i sak överens med 60tå andra och tredje styckena byggnadsstadgan och l4kap. 7.5 i utredningsförslaget. Paragrafen omfattar således även de i 60.5 tredje stycket särskilt uppräknade arbetsmomenten. Det kan finnas skäl att framhålla att aktsamhetskravet i paragrafen också bl. a. inbegriper aktsamhet beträffande grundvattenivån. så att inte skador uppstår på befintliga byggnader. ledningar. andra anläggningar och mark under byggtiden. Det åligger byggherren att göra de undersökningar som krävs för att utröna om särskilda försiktighetsmått måste vidtas.

Kravet i 2.5 innebär bl.a. att rivningsarbeten skall ske så att annan bebyggelse inte skadas. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om bestämmelsen i 5t & 2 mom. byggnadsstadgan. Om det finns ohyra eller

9 kap. 1—2 55

Prop. 1985/86: ! 758

virkesförstörande insekter i en byggnad som skall rivas. följer av den bestämmelsen att utrotningsåtgärder skall vidtas. Utredningen har föresla- git (6 kap. 6.5 andra stycket) att byggnadsnämnden i sådana fall får före- skriva att lämpliga utrotningsätgärder skall redovisas och vidtas.

Någon motsvarighet till 515 2! mom. har inte tagits in i PBL. Det bör enligt min mening ankomma på regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer att meddela detaljerade föreskrifter av detta slag. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i detta avseende.

3 & För arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare som har utsetts av byggherren. ()m arbetena är av mindre omfattning. kan dock byggnadsnämnden bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare fär utses endast den som har fått godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet får meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss tid. Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

()m byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsido— satt sina skyldigheter, får nämnden ta ifrån honom ledningen av arbetet. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter. kan nämnden besluta att han under viss tid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn— den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido— satt sina skyldigheter. får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 615 byggnadsstadgan. 14 kap. 8.5 i utredningsförslaget och 9 kap. 45 i det remitterade lagförsla— get.

Första stycket

Lagrådet (yttrandet s. 100) har till en början anmärkt att bestämmelsen innebär en i lagrädsremissen inte kommenterad utvidgning av skyldigheten att ha ansvarig arbetsledare. Enligt 61.5 1 mom. första stycket byggnads— stadgan är huvudregeln nu att ansvarig arbetsledare skall finnas endast för arbeten som avser nybyggnad eller rivning eller ändring av byggnad.

Av lagtexten — som har utformats i enlighet med lagrådets förslag — framgår det att byggnadsnämnden kan bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses vid arbeten av mindre omfattning. Som lagrådet påpekar torde därmed några praktiska olägenheter inte behöva befaras.

I första stycket finns liksom i 61 5 1 mom. byggnadsstadgan en bestäm- melse om att olika arbetsledare kan utses för skilda delar av arbetet. Det finns i dag ett ökat behov av samordning på byggplatsen. inte minst med hänsyn till att vid större projekt inte sällan olika entreprenörer utför olika

9 kup. 2—3 935

Prop. 1985/86: 1 7 'Jl 9

delarbeten. ofta under härd tids- och kostnadspress. När det finns flera ansvariga arbetsledare på en byggplats bör därför enligt min mening en av dessa ha samordningsuppgiften. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 100f) har detta lagts till i lagtexten. Den samordnande arbetsledarens uppgift blir. utöver att vara ansvarig arbetsledare för det egna området, bl. a. att se till

att oklarheter inte råder om ansvaret för någon viss del av arbetena.

att på arbetsplatsen underlätta byggnadsnämndens kontakter med olika arbetsledare,

att ingripa vid motstridande uppgifter i handlingarna för olika slag av arbeten och medverka till att rättelse sker. vid behov i samråd med bygg- nadsnämnden.

att medverka till att intyg. utlåtanden m.m. avseende besiktningar eller provningar av delarbeten. vilka har slutförts långt före byggnadsnämndens slutbesiktning. redovisas vid denna samt

att av byggnadsnämnden beslutade anmälningar sker vid rätt tidpunkt (se 4 sl.

Samordnarens uppgift innebär inte ett övergripande ansvar för att arbe- tena utförs på föreskrivet sätt. De olika ansvariga arbetsledarna ansvarar sålunda var och en för att arbetena inom deras resp. delområde kontinuer- ligt leds på ett betryggande sätt och att anmälningar görs till byggnads— nämnden osv.

Am"/ra stycket

Andra stycket innehåller i likhet med 61 & 2 mom. byggnadsstadgan bestämmelser om vem som får utses till arbetsledare. Det bör ankomma på regeringen att bestämma vilken myndighet som skall godkänna ansvariga arbetsledare med riksbehörighet och vilka kompetenskrav som skall ställas på arbetsledare i olika situationer. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i dessa avseenden.

Lagrådet (yttrandet s. 101) har tagit upp frågan om vad som inträffar om den ansvarige arbetsledarens riksbehörighet upphör under ett pågående byggnadsarbete. Därvid har lagrådet gjort den —en1igt min mening riktiga tolkningen — att den ansvarige arbetsledaren får stå kvar i sin påbörjade syssla. även om han förlorat sin riksbehörighet. Jag vill dock för egen del framhålla att detta knappast torde utgöra något praktiskt problem. Om arbetsledaren så grovt har åsidosatt sina skyldigheter att hans behörighet upphör. torde byggnadsnämnden dessförinnan ha funnit anledning att med stöd av fjärde stycket första meningen ta ifrån honom ledningen av arbetet.

I 61 .5 3mom. byggnadsstadgan föreskrivs att det innan arbetena påbör- jas skall ges in en skriftlig förklaring till byggnadsnämnden att arbetsle- daren åtar sig uppdraget. Jag anser det inte nödvändigt med en särskild bestämmelse om detta. Bygghcn'en kan självfallet inte utse och byggnads- nämnden inte godkänna en ansvarig arbetsledare, om denne inte har åtagit sig uppdraget.

9 kap. 3 55

Prop. 1985/86: 1 760

Som lagrådet (yttrandet s. 101) påpekar är utseende och i förekomman— de fall godkännande av ansvarig arbetsledare inte något villkor för bygg- lov. Lagrådet anför att praktiska skäl kan föranleda att detta ordnas efteråt_ dock senast i samband med den anmälan som skall göras innan ett byggnadsarbetc påbörjas. Eftersom den ansvarige arbetsledaren i allmän- het inte är och inte heller kan krävas bli — utsedd redan vid tiden för ansökan om bygglov. harjag inget att erinra mot vad lagrädet har uttalat.

Hänvisningar till US64

Tredje styrkt-t

Tredje stycket. som föreskriver vad som åligger den ansvarige arbetsle- daren, motsvarari sak ol & 4mom. byggnadsstadgan. Arbetsledarens arbe- te går i första hand ut på att leda arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Normalt skall arbetsledaren kunna förvänta sig att de arbetsritningar som byggherren tillhandahåller följer gällande bestämmelser. Om den an- svarige arbetsledaren anser att ett på ritningar angivet utförande kan strida mot god teknik eller mot gällande bestämmelser och alltså kan medföra ett felaktigt utförande. bör han givetvis uppmärksamma byggherren på detta. Han kan även. t.ex. i samband med besiktning från byggnadsnämndens sida. uppmärksamma nämndens tjänsteman på förhållandet och begära dennes bedömning i frågan. I den mån ritningar eller andra handlingar är sådana att utformningen av någon viss detalj eller något arbetsmoment överlåts till arbetsledarens bestämmande. skall arbetsledaren givetvis se till att gällande bestämmelser följs. Normalt bör det dock kunna förutsättas att arbetsledaren har tillgång till fullständiga handlingar. Det ingår i bygg- herrens ansvar att tillhandahålla sådana handlingar.

.] arbetsledarens uppgift att svara för tillsynen ingår. som jag tidigare nämnde, att låta genomföra egenkontrollen på byggplatsen. Vidare skall han närvara vid byggnadsnämndens besiktningar. En föreskrift. som i det remitterade lagförslaget upptogs i anslutning till de avhandlade bestämmel— serna. om att den ansvarige arbetsledaren skall göra anmälningar till bygg— nadsnämnden har av systematiska skäl på förslag av lagrådet (yttrandet s. 101) flyttats till 45.

Fjärde stycket Till paragrafens fjärde stycke har. utan ändring i sak. överförts bestäm- melserna i 6l ä 5 mom. byggnadsstadgan.

4 5 När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras. byggas till eller på annat sätt ändras eller när den skall rivas och åtgärden kräver bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena påbörjas och när de har slutförts. Om ansvarig arbetsledare inte har blivit utsedd, skall anmälningarna göras av byggherren. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmäl- ningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tillfällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.

9 kup. 3—4 5.5

Prop. 1985/86: 1 761

Paragrafen motsvarar 62.5 byggnadsstadgan. [4 kap. ()ä i utredningsför- slaget samt 9 kap. 5.5 och delar av 4.5 tredje stycket i det remitterade lagförslaget.

Jämfört med dagens ordning och utredningsförslaget har den ändringen gjorts att kravet på anmälan vid vissa tekniskt angivna tillfällen har tagits bort. Detta överensstämmer med önskemålet hos många remissinstanser. Vidare har anmälningsskyldigheten utvidgats till att omfatta också andra anläggningar än byggnader. Med ändring av en byggnad eller annan anlägg- ning avses tillbyggnad. ombyggnad och andra ändringar (3 kap. 10%). För alla åtgärder som kräver bygglov eller rivningslov skall byggnadsnämnden uppmärksammas på påbörjandet och avslutandet genom anmälningar. Vid bygglovspliktiga arbeten skall byggnadsnämnden därutöver i beslutet om lov kunna bestämma att anmälningar skall göras vid vissa. för det aktuella projektet tekniskt lämpliga tidpunkter under produktionsskedet. då besikt- ningar bör göras. Det framgår av 8 kap. 265 andra stycket'l.

Förevarande paragraf har på lagrådets förslag utformats så att anmäl- ningsskyldighcten åligger den ansvarige arbetsledaren. Eftersom det i vis- sa fall kan föreligga en anmälningsskyldighet även för arbeten där en ansvarig arbetsledare inte skall finnas, upptar paragrafen en bestämmelse om anmälningsplikt i vissa fall för byggherren.

Det remitterade förslaget föreskriver — liksom dagens lagstiftning (61 & 4mom. BS) — att den ansvarige arbetsledaren skall göra anmälningar inte bara till byggnadsnämnden utan också till andra berörda myndigheter. Jag instämmer i lagrådets uppfattning (yttrandet s. IOl) att en sådan bestäm- melse inte har sin plats i PBL. ] stället bör varje enskild författning primärt reglera anmälningsskyldigheten. Annars kan som lagrådet har framhällit olika sanktionsbestämmelser konkurrera med varandra (se 10 kap. 6.5 första stycket 2). Det nu föreliggande förslaget upptar därför ingen sådan

regel.

S 5 När till byggnadsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4lå första stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan anläggning skall utföras eller väsentligt ändras. skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge. om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena på platsen och omständigheterna i övrigt. Ar byggnaden eller anläggningen till sitt läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, skall grannen kallas till utstakningen.

Paragrafen motsvarar (JH byggnadsstadgan. l4kap. ll & första stycket i utredningsförslaget och 9 kap. blå i det remitterade lagförslaget.

Flera remissinstanser har berört frågan om utstakning och utmärkning. Statens och landstingens byggnader bör enligt flera instanser undantas från bestämmelsen. Flera kommuner föreslår att utstakning skall vara obligato- risk för alla nya byggnader men att byggnadsnämnden skall kunna medge befrielse.

9 kap. 4—5 5.5

Prop. 1985/86: 1 762

Enligt min mening bör det ankomma pä byggnadsnämnden att pröva om utstakning och utmärkning erfordras. Behovet av sådana förrättningar gör sig starkast gällande i fråga om bygglovspliktiga åtgärder inom områden med samlad bebyggelse. För mindre byggnader. tillbyggnader och anlägg- ningar av mindre omfattning eller för byggnadsätgärder inom glest be— byggda omräden bör byggherren själv kunna ta ansvaret för att placeringen blir riktig. I sådana fall bör byggnadsnämnden alltsä avstå från utstakning och utmärkning. Det bör också ”kunna ske i fråga om projekt där byggher- ren eller entreprenören är ett välrennomerat företag e.d. med tillgång till mätteknisk kompetens. Därmed bör statens och landstingens byggnader normalt kunna undantas.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.3) om strävanden efter enkelhet för den byggan- de även när det gäller utstakning. besiktningar m.m.

1 65 i det remitterade förslaget upptogs även en bestämmelse om kon- trollmätning. varmed avses mätning av den utförda grundkonstruktionens läge. I lagrådets förslag har denna bestämmelse utgått. Kontrollmätning av grunden får enligt lagrådet (yttrandet s. 101 f) anses ingå i de besiktningar som nämnden skall utföra (6 ä). Jag delar denna uppfattning. Förevarande paragraf innehåller därför inte några bestämmelser om kontrollmätning.

När det gäller paragrafens utformning i övrigt har den på lagrådets förslag (yttrandet s. 101) utformats så att det tydligare framhävs när nämn— dens skyldigheter i fråga om utstakning inträder.

l 63.5 byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att grannen skall kallas till utstakningen. om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gräns mot dennes fastighet. Det remitterade förslaget upptar inte någon motsvarande bestämmelse. Skälet till detta är att grannars intressen skall beaktas redan i samband med att bygglov lämnas. Som lagrädet (yttrandet s. 102) har framhällit gäller emellertid skyldigheten för nämnden att ( bygglovsärenden höra grannar endast i vissa fall. 1 stor utsträckning kommer således grannar inte att höras i bygglovsärenden. På lagrådets förslag har därför tagits in en bestämmelse om att grannen i angivet fall skall kallas till utstakning.

Utstakning och utmärkning bör givetvis ske så skyndsamt som möjligt efter det att anmälan enligt 4.5 har kommit in till byggnadsnämnden.

6 & Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt. och skall alltid göras. om byggherren eller yrkesinspektioncn begär det. Skall en byggnad besiktas av någon annan myndighet än nämn- den. skall nämnden verka för att den besiktningen på ett lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden fär. om byggnaders och andra anläggningars egen- skaper och funktioner inte på ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid nämndens besiktningar. begära att byggherren skall förete bevis av sak- kunnig otn att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

9 kap. 5—6 $$$—'

Prop. 1985/86: 1 763

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekom- 9 kap. 6 .5 mit vid nämndens besiktningar.

Paragrafen motsvarar 64.5 byggnadsstadgan. 14 kap. 11 och 12 55 i utred- ningsförslaget och 9 kap. 75 i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

I förhållande till 645 1 mom. och förslaget har den ändringen gjorts att i första stycket inte preciseras några givna besiktningstillfällen. För åtgärder som kräver bygglov skall byggnadsnämnden i stället i beslutet om lov ange vid vilka tillfällen besiktning skall ske. Det framgår av 8kap. 26.5 andra stycket 2.

I likhet med vad som gäller i dag (64.5 1 mom. tredje och fjärde styckena BS) har föreskrivits att sltttbesiktning skall ske. om byggherren eller yrkes- inspektioncn begär det.

Möjligheterna att upptäcka brister och rätta till dessa vid slutbesiktning- en är begränsade. Det är vid detta tillfälle oftast för sent att påverka t. ex. grundkonstruktionen och inmurade delar i byggnaden. Det är därför viktigt att besiktning sker återkommande under byggandets gång. En noggrann grundbotten-. stom- eller fukt- och dräneringsbesiktning kan medföra att eventuella brister och fel kan åtgärdas med mindre kostnad än om bristen eller felet hade upptäckts vid slutbesiktningen.

Slutbesiktningen ger i huvudsak byggnadsnämnden tillfälle att kontrolle- ra att byggnaden har föreskrivna funktioner. genom syn på platsen och genom att ta del av utlåtanden från sakkunniga rörande provning av funk- tionen hos färdigställda installationer. Som jag har anfört i specialmotive- ringen till 5.5 ingår kontrollmätning av grundkonstruktionens läge i besikt- ningsverksamheten. Jag vill betona att slutbesiktningen inte innebär att byggherren avlastas sitt ansvar enligt 1 &. Byggnadsnämndens slutbesikt- ningsbevis bör dock ge upplysning så långt byggnadsnämndens tjänste- män kunnat finna —- om byggnaden eller anläggningen har byggts enligt gällande föreskrifter och fastställda handlingar. En godkänd slutbesiktning bör därför kunna ses som en form av skydd för byggherren att han gent- emot det allmänna har uppfyllt sina skyldigheter enligt PBL och att han inte senare skall kunna drabbas av påföljder och ingripanden enligt PBL för felaktigheter som rimligen kunnat påtalas vid slutbesiktningen.

Slutbesiktning bör alltid göras av arbeten som fordrar bygglov. om det inte är uppenbart onödigt. På lagrådets förslag (yttrandet s. 102) har detta särskilt framhållits i lagtexten. Slutbesiktning bör kunna undvaras om en åtgärd har varit av ringa omfattning och i liten utsträckning har betydelse för människors säkerhet till liv eller hälsa eller för samhällets intressen i övrigt. Exempel på sådana åtgärder är uppförande av mindre byggnader eller mindre. utvändiga förändringar på en byggnad.

Slutbesiktningen bör göras före eller i så nära anslutning till ianspråkta-

Prop. 1985/86: 1 764

gandet av byggnaden eller anläggningen som möjligt så att kontroll kan ske av att allvarliga brister inte ftnns. Samlingslokaler. affärslokaler eller andra lokaler eller anläggningar. där en stor mängd människor skall vistas eller passera. bör slutbesiktas före ianspråktagandet. så att det står klart att t.ex. anordningar för personbefordran är säkra och att brandutrymning kan ske på ett tillräckligt säkert sätt.

Slutbesiktningen bör ske som en samlad besiktning. Delbesiktningar bör undvikas. bl. a. för att det inte skall uppstå oklarheter om i vilken utsträck- ning slutbesiktning verkligen har utförts. Även av hänsyn till byggherren är det angeläget att berörda myndigheter så långt det är möjligt samordnar sina besiktningar. [ första stycket har föreskrivits en skyldighet för bygg- nadsnämnden att se till att sådan samordning sker.

Vadjag nu har sagt om tidpunkten för slutbesiktningen och angelägenhe- ten av en samlad slutbesiktning ställer krav på att byggherren och den ansvarige arbetsledaren slutför arbetena och planerar tidpunkten för slut- besiktningen i god tid. Det förutsätter också att byggnadsnämnden och andra berörda kommunala instanser har en sådan resursplanering att de kan lämna byggherren uppgift om vilken aviseringstid som behövs för slutbesiktningen. [ de fall slutbesiktning sker är det också den tidpunkt då byggnadsnämnden i administrativt hänseende kan avsluta och arkivera ett ärende.

Andra stycket

Med stöd av andra stycket kan byggnadsnämnden kräva att funktionen hos färdigställda delar eller anordningar skall prövas av en särskild sak- kunnig och att utlåtande från denne skall företes. Andra stycket motsvarar närmast 645 2mom. byggnadsstadgan. som föreskriver att bevis av skor— stensfejare m.fl. skall företes vid slutbesiktningen. ] förhållande till bc- stämmelserna i byggnadsstadgan är andra stycket mer generellt utformat. Detta motiveras av att byggnader och anläggningar numera består av tekniskt mer komplicerade och sammansatta delar och system. Byggnader skall klara bl.a. de under senare är allt högre ställda kraven på klimatkom- fort och energihushällning. Därmed ökar risken för att någon enstaka bristfälligt utförd detalj kan medföra en dålig slutfunktion. Den slutliga funktionen hos t. ex. installationssystem kan därför behöva provas genom en funktionskontroll när systemet har utförts.

Tredje stycket

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om skriftliga bevis över utförda besiktningar. Motsvarande bestämmelse finns i 645 3 mom. bygg- nadsstadgan.

] 645 4mom. byggnadsstadgan föreskrivs att yrkesinspektioncn skall kallas till slutbesiktning som avser arbetslokal eller personalrum. l 8kap. 305 PBL sägs att bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum får

9 kap. 6 .5

Prop. 1985/86: 1 ' 765

meddelas endast om yrkesinspektioncn har yttrat sig. Det åligger yrkesin- spektioncn enligt sin instruktion att bl.a. utföra inspektioner och andra förrättningar. Jag anser det därför inte nödvändigt med en särskild bestäm- melse i förevarande paragraf om att yrkesinspektioncn skall kallas till slutbesiktningen.

9 kap. 6 .5

Prop. 1985/86: 1 ' 766 10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (pä- följdslagen) innehåller som jag nämnde i den allmänna motiveringen (av- snitt 15.l) bestämmelser om dels påföljder och ingripanden vid överträ— delser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagcn eller byggnadsstadgan. dels ingripanden i form av handräckning och förelägganden när någon underlåter att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt byggnadsstadgan eller beslut som har meddelats med stöd av stadgan.

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna som rör påföljder och ingripanden vid överträdelser tas in i ett särskilt kapitel om påföljder. ingripanden m.m. (15 kap.). och att bestämmelserna om ingripanden i övriga fall tas in i ett kapitel om ätgärdsförelägganden (16 kap.).

För egen del anser jag att bestämmelserna bör hållas samman i ett kapitel. Det är med utredningens modell svårt att dra en skarp gräns mellan vad som bör stå i det ena eller det andra kapitlet. Vinsterna med en sådan ordning överväger enligt min mening inte de olägenheter den för med sig. Päföljdslagens bestämmelser har därför i allt väsentligt tagits in i 10 kap.

En del av lagens bestämmelser har emellertid utmönstrats. Det gäller till att börja med 15. som anger lagens tillämpningsområde och som blir överflödig på grund av att bestämmelserna kommer att ingå som ett sär- skilt kapitel i PBL. ] 125 påföljdslagen finns bestämmelser om straff vid överträdelse av bestämmelserna i 136a5 byggnadslagcn m.m. En motsva- righet till 136115 är avsedd att ingå i NRL. Bestämmelserna i 12.5 påföljds- lagen skall därför inte tas in i lOkap.

[ 10 kap. saknas även vissa andra paragrafer som i dag finns i påföljdsla- gen. Skälen till detta är att paragraferna har tagits in i andra kapitel i PBL. Det gäller 1. ex. fullföljdsbestärnmclserna som återfinns i 13 kap. Jag åter- kommer till dessa paragrafer när jag behandlar de avslutande bestämmel- serna i 10 kap.

Utredningen har i kapitlet om särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader. underhåll m.m. (6 kap.) föreslagit flera bestämmelser sotn ger byggnadsnämnden rätt att besluta att fastighetsägaren skall vidta vissa åtgärder. t.ex. riva skadade byggnader ((>—955 och 115 andra stycket). Sädana beslut kan enligt utredningens förslag genom bestämmelserna i 16 kap. förenas med ätgärdsföreläggande mot fastighetsägaren. Motsvarighe— ter till de nyss nämnda bestämmelserna i 6 kap. i utredningsförslaget återfinns med några undantagi 10 kap.

Utredningen har också föreslagit att vissa bestämmelser i naturvårdsla- gen. bl.a. de som ger möjlighet för byggnadsnämnden att förelägga någon att ordna stängselgenombrott. skall föras över till PBL. Jag har tidigare (avsnitt 5.4.3) föreslagit att i princip alla de bestämmelser som enligt utredningens förslag skall överföras till PBL skall behållas i naturvårdsla-

10 kap.

Prop. 1985/86: 1 767

gen. Nägon motsvarighet till den nämnda bestämmelsen har därför inte tagits ini lOkap.

Inledande bestämmelser l & Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel så snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm— melser.

När en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov har vidta- gits utan lov. skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat. om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

Paragrafen motsvarar i sak 2.5 första stycket päföljdslagen och 15 kap. l ä i utredningsförslaget.

Byggnadsnämndens skyldighet att ta upp frågor om påföljd eller ingri- pande gäller i dag enbart överträdelser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i byggnadslagcn eller byggnadsstadgan eller med stöd av någon av dessa fönattningar. En motsvarande begränsning har tagits in i 1 &. Det tillägget har dock gjorts att byggnadsnämndens skyldighet skall omfatta även överträdelser av beslut som har meddelats med stöd av bestämmelserna om byggande i PBL. Uttrycket byggande har samma vidsträckta innebörd som enligt lå päföljdslagen och omfattar inte bara byggnadsverksamhet i vanlig bemärkelse utan också t. ex. sädana åtgärder som kräver marklov.

Byggnadsnämndens skyldighet att vara verksam för att det som har utförts olovligt blir undanröjt omfattar inte bara som i dag åtgärder som kräver bygglov utan också åtgärder som kräver marklov.

Jag vill peka på att i 16 och 17% finns föreskrifter. som ger byggnads- nämnden möjlighet att ingripa även mot annat än rena överträdelser.

2 & Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys- ning om det beträffande en viss byggnad. annan anläggning eller anordning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 2.5 andra stycket påföljdslagen och lSkap. 35 i utredningsförslaget.

] det remitterade förslag har uttrycket besked använts i paragrafen. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 103) är "besked” enligt denna paragraf inte bindande för byggnadsnämnden. Det kan inte heller överklagas. Eftersom ordet besked kan leda tanken till att överklagande är möjligt. har det — för att en sådan tolkning skall undvikas — på lagrådets förslag bytts ut mot "upplysning".

Jag är medveten om att behovet av särskilda bestämmelser av det slag som nu har tagits in i 25 kan ifrågasättas. eftersom byggnadsnämnden

10 kap. 1—2 Sist"

Prop. 1985/86: 1 768

enligt 11 kap. Zå har en allmän skyldighet att lämna skriftliga besked i frågor inom dess ansvarsområde. Skyldigheten för nämnden att enligt förevarande paragraf lämna skriftlig upplysning om ett ingripande enligt kapitlet kan komma att ske. gär emellertid längre än skyldigheten enligt 11 kap. 2 ti. Bestämmelserna utgör ett för allmänheten viktigt komplement till bestämmelserna om ingripanden, bl. a. för den som har för avsikt att köpa en fastighet och är osäker på om någon åtgärd har vidtagits som kan föranleda ingripande. Av dessa skäl anserjag det alltså befogat atti ltlkap. ha en särskild paragraf om skyldigheten att lämna skriftliga upplysningar.

F. n. gäller den begränsningen att byggnadsnämnden är skyldig att lämna besked om ingripande endast på begäran av den vars rätt kan beröras. Syftet med begränsningen torde vara att förhindra att nämnden i dessa fall belastas med onödiga arbetsuppgifter. Med stöd av 11 kap. 55 kan emeller- tid nämnden ta ut avgift för det arbete som sådana upplysningar föranle- der. Denna befogenhet torde i tillräcklig utsträckning avhålla från att upplysningar begärs i onödan. Något krav att upplysningen mäste begäras av någon vars rätt kan beröras därav har därför inte uppställts.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m.

3 & Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-. rivnings— eller markarbete eller en viss ätgärd fortsätts. om det är uppenbart att arbetet eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa. skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts. även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

Paragrafen. som redaktionellt: har utformats enligt lagrådets förslag. motsvarar 15 kap. 45 i utredningsförslaget.

] 3 & påföljdslagen finns bestämmelser bl.a. om byggnadsnämndens möj- ligheter och skyldigheter att förbjuda byggnadsarbeten. F.n. får nämnden förbjuda att byggnadsarbete fortsätts. om det är uppenbart att arbetet strider mot

1. byggnadsstadgan.

2. fastställd generalplan. stadsplan. byggnadsplan eller utomplansbe- stämmelser eller I

3. förbud enligt byggnadslagen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av byggnadslagcn att företa nybyggnad eller att riva byggnad.

Skyldighet att ingripa med förbud inträder. när ett byggnadsarbete även- tyrar byggnadens eller en närliggande byggnads hällfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa.

10 kap. 2—3 59

Prop. 1985/86: 1 769

F Örsm styv/tet

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna i första stycket utvidgas till att omfatta andra ätgärder än rena byggnadsarbeten, t. ex. schaktning, fyllning. trädfällning m.m. Även användning av en lokal för en från exem- pelvis brandskyddssynpunkt helt olämplig verksamhet bör enligt utred- ningen omfattas av bestämmelsen.

Utredningen har dessutom påpekat att en överträdelse av föreskrifterna i Svensk byggnorm. vilka är utfärdade med stöd av byggnadsstadgan. i dag inte kan självständigt läggas till grund för ingripande. Utredningen har därför föreslagit att förbud bör kunna avse även sådana fall.

Den föreslagna utvidgningen av bestämmelsernas tillämpningsområde har godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del.

Första stycket har utformats i enlighet härmed. Det framgår sålunda att förbud kan avse inte bara byggnadsarbeten utan också n'vnings- och mark- arbeten. t.ex. schaktning och fyllning. Av första stycket framgår vidare att pägaende olovliga åtgärder kan förbjudas. Med ätgärder avses här i första hand andra åtgärder än rena byggnadsarbeten. t.ex. olovligt ianspråkta- gande av en bostadslägenhet för ett annat ändamål.

På grund av att plansystemct i PBL har en annan uppbyggnad än dagens och att nybyggnadsförbuden upphävs måste första stycket ges en annan utformning än 35 första stycket i påföljdslagen. I det nu föreslagna första stycket föreskrivs att arbeten och åtgärder av det slagjag nyss nämnde får förbjudas. om det är uppenbart att arbetena eller åtgärderna strider mot denna lag — dvs. PBL eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. Beslut med stöd av lagen kan t.ex. avse beslut enligt 8 kap. ()å tredje stycket att införa marklovsplikt inom ett visst område för schaktning och fyllning. Om någon utan lov påbörjar schakt- ning inom området, kan alltså byggnadsnämnden med stöd av 3.5 första stycket förbjuda att arbetena fortsätts.

Andra stycket

1 paragrafens första stycke regleras de fall när byggnadsnämnden har möjlighet att ingripa. medan det i andra stycket stadgas i vilka situationer byggnadsnämnden är skyldig att ingripa. På samma sätt som i första stycket har den utvidgningen gjorts att andra stycket gäller inte bara byggnadsarbeten utan också mark- och rivningsarbeten samt andra ätgär- der.

Tredje ()(—h jiära'e styckena

Tredje och fjärde styckena innebär inga förändringar i sak av vad som gäller f.n.

25 Riksdagen 1985/86. ] .:uml. Nr]

10 kap. 3 5

Prop. 1985/86: 1 770

Avgifter

4 & Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov. skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa. fastställd med stöd av 1 1 kap. 5 5. skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms på grundval av taxan. skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänk- ningar av normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta. utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mätningstekniska ätgärder.

Är överträdelsen ringa. får byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges.

Paragrafen. som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag. motsvarar 4.5 påföljdslagen och 15 kap. Så i utredningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket har, i enlighet med utredningsförslaget. den ändringen gjorts att byggnadsavgift skall tas ut inte bara när bygglovspliktiga åtgärder vidtas olovligt utan också när motsvarande överträdelser sker av bestäm- melserna om rivningslov eller marklov. Byggnadsavgiften kommer alltså att kunna träffa sådana åtgärder som kräver marklov. t.ex. schaktning. fyllning. trädfällning. Dessa åtgärder regleras i dag i vissa fall av förbud enligt byggnadslagcn (t.ex. 175) och föranleder vid överträdelse endast särskild avgift. dvs. maximalt 500 kr. Den skärpning som 4ä innebär för dessa fall anserjag mycket befogad.

I fråga om rivningslov innebär förslaget ingen saklig förändring. efter- som dessa ätgärder i dag omfattas av byggnadslovsplikt.

] övrigt innebär 4å att byggnadsavgift kommer att kunna tas ut för vissa anläggningsätgärder som i dag inte kräver lov. Det gäller t. ex. idrotts- eller fritidsanläggningar. tunnlar och bergrum samt parkeringsplatser för fler— bostadshus.

Andra stycket

1 andra stycket har den nuvarande hänvisningen till taxebestämmelserna i 8.5 byggnadsstadgan ersatts av en hänvisning till 1] kap. 5 5. där bestäm- melserna nu återfinns. Bland de kostnader som. enligt vad som f.n. gäller. inte skall beaktas när byggnadsavgiften bestäms är kostnader för framställ— ning av fotonegativ och bildkort. Dessa kostnader ingår numera i det s. k. grundbeloppet enligt Svenska kommunförbundets normalförslag till bygg- nadslovstaxa och de framräknas alltså inte längre särskilt. Bl.a. på grttnd härav finns det enligt min mening inte längre anledning att frånräkna dessa kostnader när byggnadsavgiften. bestäms. Jag biträder alltså inte lagrådets förslag (yttrandet s. 104) på denna punkt.

IO kap. 4

Prop. 1985/86: 1 771

Tredje stycket

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3.1) harjag föreslagit att bygg- nadsnämnden skall kunna nedsätta byggnadsavgiften eller avstä från att päföra avgift. om överträdelsen är ringa. Bestämmelser om detta har tagits in i tredje stycket.

5 & Byggnadsavgift skall inte tas ut. om rättelse sker innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas ut. om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

Paragrafen motsvarar 5 % påföljdslagen och 15 kap. 65 i utredningsförsla- get.

För att rättelse skall medföra avgiftsbefrielse krävs i dag att den sker innan fråga om påföljd eller ingripande tas tipp vid sammanträde med byggnadsnämnden. Har nämnden vid sammanträdet diskuterat om det byggda kan tillåtas stå kvar eller inte. medför rättelse som sker därefter inte avgiftsbefrielse. Något krav på att frågan om påföljd eller ingripande skall ha avgjons vid sammanträdet uppställs således inte (prop. 1975/76: 164 s. 67, 284 och 285).

Utredningen har påpekat att det i den praktiska tillämpningen har upp— fattats som oklart huruvida en sådan anmälan om ett s. k. svartbygge till byggnadsnämnden. som bara föranleder en bordläggning utan att frågan om påföljd tas upp till sakdiskussion. skall avskära från möjligheten att genom rättelse åstadkomma avgiftsbefrielse. Utredningen konstaterar att det inte torde vara avsett att ett sådant bordläggningsbeslut skall medföra att rättelse som sker därefter inte skall medföra avgiftsbefrielse. Eftersom tveksamhet har ansetts föreligga på denna punkt. har utredningen föresla- git att ett förtydligande görs genom att ordet "upptagas" ersätts med orden ”tas upp till överläggning". Hovrätten för Nedre Norrland har avstyrkt den föreslagna ändringen därför att den kan leda till godtycke och sköns- mässiga bedömningar. Enligt min mening finns det inte anledning att hysa sädana farhågor som hovrätten har gett uttryck för. Jag ansluter mig alltså till utredningens förslag. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

En mindre jämkning har gjorts i förhållande till det remitterade lagförsla- get. För att det klarare skall framgå att paragrafen avser även det fallet att en olovlig användning av en byggnad eller byggnadsdel upphör har uttryc— ket "om det som har utförts blir rättat" bytts ut mot ”om rättelse sker".

6 & Särskild avgift skall tas ut om. i andra fall än som avses i 4.5 första stycket. en överträdelse sker genom att

1. arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9kap. 3 Ö.

IO kap. 4,6 55

Prop. 1985/86: 1 772

2. någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9kap. 45 eller

3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1000 kronor. Är överträdelsen ringa. behöver någon avgift inte tas ut.

Paragrafen motsvararoä påföljdslagen och 15 kap. 71% i utredningsförsla- get.

Första stycket

Enligt två första stycket påföljdslagen skall särskild avgift tas ut om en överträdelse. som inte samtidigt utgör olovligt byggande, sker genom att någon

1. vidtar en åtgärd i strid mot förbud som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagcn.

2. underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i byggnadsstadgan före- skrivs om rätt att vidta åtgärd som avses i stadgan eller

3. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivs i stadgan eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnads— nämnden meddelade föreskrifter.

Bortsett frän de rivningsförbud som automatiskt följer av skyddsbestäm— melser kan sådana förbud som avses i punkt 1 inte meddelas enligt PBL. Skyddsbestämmelser torde inte meddelas utan att samtidigt rivningslovs- plikt föreligger. Den som utför en åtgärd i strid mot ett rivningsförbud drabbas därmed av byggnadsavgift enligt 45 och tilläggsavgift enligt 7 s. På grund härav hari enlighet med utredningsförslaget någon motsvarighet till den nyss nämnda punkt 1 inte tagits med i 6.5.

Punkt 2. som i sak oförändrad fördes över från byggnadsstadgan till påföljdslagen. torde vad gäller PBL ha betydelse endast för det fall att någon vidtar en åtgärd utan att ha ansvarig arbetsledare. 165 första stycket 1 har därför. i enlighet med utredningsförslaget, tagits in en bestämmelse som tar sikte päjust detta fall.

Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 stämmeri sak överens med punkt 3 i dagens bestämmelser.

När det gäller punkten 3 har den omformulerats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 1041. I det remitterade lagförslaget användes formule- ringen "arbete utförs i Strid mot fastställda handlingar eller villkor som byggnadsnämnden har beslutat”. Jag delar lagrådets uppfattning att så- dana handlingar och villkor utgör integrerade delar av beslutet om lov. varför någon särskild föreskrift härom inte är nödvändig.

Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 104) kan särskild avgift inte tas ut. om bygglovsprövningen enligt 8 kap. 29 &" lagts på en låg nivå" så att vissa ritningar inte fastställts och byggandet skeri strid mot sädana ej fastställda ritningar. Jag anser inte att denna konsekvens av det nyanserade pröv—

It) kap. 6 5

Prop. 1985/86: 1 773

ningssystemet utgör någon allvarlig olägenhet från allmän synpunkt. Vik- tigt är att rättelsemöjligheter står till buds. om byggandet sker i strid mot lagen eller mot någon föreskrift. meddelad med stöd av lagen (se 12 och Håål.

Andra stycket

I enlighet med vadjag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3.2) har i andra stycket den övre beloppsgränsen höjts från 500 till 1000 kr.

7 & I sådana fall som avses i 4å första stycket skall förutom byggnadsav- gift även tilläggsavgift tas ut. om åtgärden innebär att

1. en byggnad uppförs.

2. en tillbyggnad görs.

3. en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4. en byggnad rivs. Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 &. Tilläggsavgift skall inte heller tas ut, om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När brut- toarean beräknas skall dock tio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges. om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14.5. om rättelse har skett genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

Paragrafen motsvarar 7 & påföljdslagen och 15 kap. 8.5 i utredningsförsla- get.

Första stycket

1 första stycket har endast redaktionella ändringar och sådana ändringar gjorts som är föranledda av att delvis nya uttryck och begrepp används i PBL. 1 punkt 2 talas t.ex. enbart om tillbyggnad. Som jag har närmare kommenterat i specialmotiveringen till 3kap. 10å och 8kap. 15 första stycket2 omfattar begreppet tillbyggnad i PBL även påbyggnad. Punk- ternal och 2 har redaktionellt utformats enligt lagrådets förslag. Punkt3 har på lagrådets förslag (yttrandet s. 104) anpassats till lydelsen av 8kap. 1 5 första stycket 3. '

Andra och tredje styckena

Andra och tredje styckena stämmer i sak överens med dagens bestäm- melser.

10 kap. 6—7 555

Prop. 1985/86: 1 774

th'irdc stycket På samma skäl som har anförts i specialmotiveringen till 5.5 har uttryc- ket ”det utförda har rättats” bytts ut mot "rättelse har skett". Beträffande möjligheterna att med stöd av fjärde stycket nedsätta eller helt efterge tilläggsavgift villjag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.33).

8 _5 Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads- nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggs- avgift på grund av bestämmelserna i 75 första och andra styckena. skall nämnden anmäla förhållandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan fär väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte- gångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straffän böter och om kvarstad i brottmål.

Paragrafen stämmer i sak överens med 8 5 påföljdslagen och 15 kap. 9.5 i utredningsförslaget.

Första stycket

Några remissinstanser framhåller att det bör ankomma på domstol och inte på byggnadsnämnden att pröva frågor om byggnadsavgift. Några olägenheter som motiverar en ändring av dagens ordning i detta avseende har såvitt bekant inte förekommit. Byggnadsnämnden bör därför även i fortsättningen pröva frågor om byggnadsavgift.

Andra stycket Bestämmelserna i andra stycket har tillkommit på initiativ av lagrådet. vars motivering förtjänar att återges i dess helhet (yttrandet s. 105):

Av förarbetena till påföljdslagen framgår att. när fråga uppstår om att göra anmälan till åklagaren om uttagande av tilläggsavgift. byggnadsnämn- den inte får göra någon egen bedömning av möjligheten till eftergift av avgiften. Finner alltså byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggsavgift på grund av bestämmelserna i 75 första och andra styckena har nämnden en obligatorisk anmälningsskyldighet. Detta förhål- lande framgår cmellertid inte tydligt av lagtexten. något som har vållat tillämpningssvårigheter (se JO: s ämbetsberättelse 1984/85 5.358). Lagrå- det föreslår därför ett nytt andra stycke i förevarande paragraf varav framgår att byggnadsnämnden inte för göra någon diskretionär prövning av frågan om en överträdelse skall rapporteras till åklagaren. Det sagda inne- bär att lagrådet instämmer i departementschefens uttalande att anledning ej finns till ändring i dagens ordning. Detta ställningstagande är nämligen en naturlig följd av att tilläggsavngt skall prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt nämnd som byggnads- nämnden har nämligen ansetts ej (se prop. 1975/76: 164 5.2780 böra få

10 kap. 7—8 55?

Prop. 1985/86: 1 775

efter skönsmässig bedömning ålägga enskild betydande avgifter. Det bör då inte heller ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om skäl för eftergift föreligger.

Tredje stycket

1 tredje stycket föreskrivs att frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Som jag har framhällit i den allmänna motiveringen tavsnitt 15.3.3) skall åklagarens prövning främst avse frågan om förutsättningarna är uppfyllda för att tilläggsavgift skall kunna tas ut. Åklagaren skall t.ex. inte väcka talan. om det står klan att byggnadsnämn- den har handlagt ärendet felaktigt. att kravet riktar sig mot fel person eller att preskription har inträtt.

Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 105) kan en byggnadsnämnd som är missnöjd med att en åklagare inte har väckt talan om tilläggsavgift, påkalla prövning av överordnad åklagare.

9 & Byggnadsavgiften skall tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg.

2. den som begick överträdelsen.

3. den i vars ställe denne var.

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9å påföljdslagen och 15kap. 10% i utredningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket har gjorts ett tillägg i förhållande till gällande rätt som innebär att byggnadsavgift kan tas ut av ägaren till den fastighet som den olovliga åtgärden avsåg. Tillägget har gjorts för att avgift skall kunna tas ut om en markägare utför marklovspliktiga åtgärder utan lov. Första stycket har vidare kompletterats så att avgift kan tas ut av ägare till anläggningar som utförs utan lov.

1 det remitterade lagförslaget finns en i förhållande till påföljdslagen ny bestämmelse om hur avgiften får fördelas mellan flera. På skäl som lagrå- det har anfört (yttrandet s. 105) har emellertid denna bestämmelse fått utgå.

10 & Var två eller flera ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. svarar de solidariskt för bygg- nadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

10 kap. 8—[0 55.5

Prop. l985/86: ] 776

11 5 Om det finns särskilda skäl. får länsstyrelsen nedsätta eller helt efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap. 25 över nämndens beslut.

Paragraferna motsvarar i huvudsak 10 och 1155 påföljdslagen samt 15 kap. 11 och 1255 i utredningsförslaget.

lngripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 & Tingsrätten får meddela handräckning så att rättelse sker när någon 1. utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov. 2. har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov. rivningslov eller marklov. om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

3. i annat fall än som avses i 1 har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen,

4. har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 5, 165 första stycket eller 17 5.

Paragrafen svarar mot 13 5 påföljdslagen samt 15 kap. 13 5 och 16 kap. 35 i utredningsförslaget.

Enligt 135 påföljdslagen får handräckning ske när

1. en åtgärd. till vilken har krävts byggnadslov, har vidtagits utan sådant lov,

2. en åtgärd annars har vidtagits i strid mot något förbud som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagcn,

3. en åtgärd har vidtagits i strid mot godkända ritningar eller av bygg- nadsnämnden meddelade eller eljest gällande föreskrifter.

4. någon underlåter att efter föreläggande därom utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt byggnadsstadgan samt

5. fall som avses i 125 föreligger. En motsvarighet till dessa bestämmelser har tagits in i 125. Vissa änd- ringar har emellertid gjorts. Punkt I har sålunda i enlighet med utredning- ens förslag kompletterats så att den täcker också fall när kravet på marklov har åsidosatts. ] lagrådsremissen (s. 625) uttaladejag att något behov av att ha möjlighet till handräckning när kravet på rivningslov har åsidosatts av naturliga skäl inte finns.

Lagrådet (yttrandet s. 106) har dock anmärkt att i vissa situationer ett sådant behov dock kan göra sig gällande. exempelvis när en rivning påbör— jats men inte fortskridit så långt att ett återställande ter sig meningslöst. Situationer av det slag som lagrådet åsyftar torde enligt min mening bli mycket sällsynta. Jag vill emellertid trots detta inte motsätta mig lagrådets förslag. Punkt 1 upptar därför även åtgärder som kräver rivningslov.

Som utredningen har föreslagit har vidare den nuvarande punkt 2 utgått. eftersom någon motsvarighet till dessa förbud inte finns i PBL. bortsett

IO kap. 11—12 5.5

Prop. 1985/86: 1 777

från de rivningsförbud som följer av skyddsbestämmelser. Eftersom ett åsidosättande av ett sådant förbud innebär att punkt) blir tillämplig. be- hövs ingen särskild föreskrift härom.

En i förhållande till såväl dagens ordning som utredningsförslaget ny bestämmelse har tagits in ipunkt 2. Bestämmelsen avser den situation som kan uppstå, om någon vidtar en åtgärd med stöd av ett löv som byggnads- nämnden lämnar men lovet efter besvär ändras eller undanröjs av någon överinstans. Om åtgärden redan har utförts när lovet undanröjs. är det oklart vilka möjligheter som f.n. finns att åstadkomma rättelse. Den nu föreslagna bestämmelsen i punkt 2 gör det möjligt att ingripa i dessa fall.

Punkt 3 motsvarar 135 3 påföljdslagen men har i likhet med utrednings- förslaget fått en mer generell utformning. Den är tillämplig t.ex. när någon underlåter att iaktta villkor som byggnadsnämnden har ställt upp i ett bygglov.

Kammarrätten i Göteborg har i sitt remissvar påpekat att det inte finns någon möjlighet till ingripande enligt vare sig påföljdslagen eller utred- ningsförslaget. om någon har vidtagit en icke bygglovspliktig åtgärd utan att iaktta de krav som lagen uppställer för åtgärden. Jag vill framhålla att den nu föreslagna punkt 3 är tillämplig på alla åtgärder som strider mot denna lag. 1 3kap. 95 andra stycket föreskrivs att vissa bestämmelser i 3kap. i skälig utsträckning skall tillämpas i fråga om sådana byggnader som får uppföras utan lov. lngripande kan alltså ske enligt punkt 3. när dessa krav inte har iakttagits i tillräcklig utsträckning. Lagrådet anför som ytterligare exempel (yttrandet s. 106) det fallet att en icke bygglovspliktig åtgärd har vidtagits i strid mot en planbestämmelse.

Punkt 4 motsvarar den gällande punkt 4. ] utredningens förslag finns en motsvarighet i 16 kap. 3 5.

På de skäl som jag anförde i inledningen till detta kapitel har någon motsvarighet till den nu gällande punkt 5 inte tagits in i den nya paragrafen.

13 5 Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be- stämmelser om sådan handräckning finns i 175 handräckningslagen (19812847).

Enligt 145 påföljdslagen gäller bl.a. att ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare i de fall när straff kan komma i fråga. Eftersom den nuvarande straffbestämmelsen i 125 inte skall föras över till PBL. har den nu föreslagna 13 5. som motsvarar 15kap. 145 i utredningsförslaget. utformats så att ansökan om handräckning får göras endast av byggnads- nämnden.

l4 & 1 de fall som avses i 125 1—3 får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning. förelägga ägaren av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet. får byggnadsnämnden begära handräckning.

IO kap. 12—149'5

Prop. 1985/86: 1 778

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov. där sådant krävs. fär byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Bcviljas bygglov. rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats. upphör föreläggandet att gälla.

Paragrafen motsvarar 155 påföljdslagen och 15 kap. 155 i utredningsför— slaget.

Förxta styr/(et

Enligt första stycket får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning, utfärda föreläggande om rättelse. För att lagtexten bättre skall täcka även det fallet att någon har tagit en byggnad i anspråk för ett nytt ändamäl utan att några inredriingsåtgärder utförts har orden "rätta det utförda" på förslag av lagrådet (yttrandet 5.106) bytts ut mot "vidta rättelse". l enlighet med vad som gäller f.n. skall föreläggandet kunna riktas mot vederbörande ägare. Enligt det remitterade lagförslaget lagräds- remissen (s. 626) öppnas dessutom möjlighet att i stället rikta föreläggandet mot en byggherre. som inte längre är ägare till fastigheten. Lagrådet framhåller (yttrandet s. 106f) bl. a. med anledning härav att den. som inte längre har rätt att förfoga över en fastighet, inte bör kunna föreläggas att vidta vissa åtgärder med fastigheten. eftersom hans faktiska och rättsliga möjligheter att efterkomma föreläggandet är begränsade. På grund av vad lagrådet har anfört vidhållerjag inte längre förslaget i denna del.

Andra stycket

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (aVsnitt 15.4) har i andra stycket tagits in en bestämmelse som ger byggnadsnämnden möjlighet att förena ett föreläggande. som avser en åtgärd som har utförts utan bygglov. med ett förbud att upprepa åtgärden. Bestämmelsen har alltså begränsats till bygglovspliktiga åtgärder. [ enlig- het med lagrådets förslag (yttrandet s. 107) har lagtexten utformats så att detta tydligt framgår. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen är bestämmelsen avsedd att tillämpas i fråga om åtgärder som lätt kan undan— röjas och därefter åter vidtas. Det kan t.ex. gälla anordnande av upplag. uppställande av husvagnar eller andra lätt flyttbara anordningar. som är att anse som byggnader, eller olovligt ianspråktagande av byggnader. Förbu- det måste enligt andra stycket vara kopplat till ett föreläggande. Det innebär bl.a. att förbud inte kan utfärdas innan en olovlig åtgärd har vidtagits första gången.

Jag vill instämma i lagrådets påpekande (yttrandet s 107) att det är viktigt att byggnadsnämnden i sitt beslut noga anger vilken ätgärd och vilken plats förbudet avser.

Enligt 185 första stycket får förbudet förenas med vite..

1!) kap. [4 9'

Prop. 1985/86: 1 779

Hänvisningar till US65

Tredje styr/ret

1 155 andra stycket påföljdslagen finns en bestämmelse om att föreläg- ganden i vissa fall förfaller när bygglov meddelas. Bestämmelsen har nu tagits in i tredje stycket och har — i enlighet med utredningsförslaget —— utformats så att den omfattar även fall då marklov meddelas. l konsekvens med det tillägg om rivningslov som har gjorts i 125 har tredje stycket gjorts tillämpligt också när rivningslov har meddelats.

Enligt 155 tredje stycket påföljdslagen skall tomträttshavare i vissa fall jämställas med fastighetsägare. Någon motsvarighet till detta stycke har inte tagits ini 14 5. eftersom en generell bestämmelse med samma innebörd har införts i 16kap. 5 5.

15 5 Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. får byggnadsnämnden förelägga honom att inom en viss tid vidta åtgärden.

För att de krav på underhåll av byggnader och andra anläggningar som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 11.2.3) skall kunna upprätthållas. bör det precis som i dag finnas en möjlighet för byggnadsnämnden att ingripa när dessa skyldigheter blivit åsidosatta. En motsvarighet till 165 påföljdslagen och 16kap. 1 5 i utredningsförslaget har av bl.a. den anledningen tagits in i 15 5. Bestämmelsen behandlar både sådana åtgärder som fastighetsägare m. fl. är skyldiga att vidta direkt på grund av bestämmelserna i PBL eller föreskrifter som har meddelats med stöd av PBL och sådana där skyldighe- ten uppkommer genom ett beslut av byggnadsnämnden. Med föreskrifter som har meddelats med stöd av PBL avses i första hand föreskrifter som regeringen eller någon myndighet kan meddela på grund av bemyndigandet i 16kap. 15.

16 5 Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden. anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får allt efter omständigheterna riktas mot ägaren. mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads- nämnden bestämmer annat.

Bestämmelserna motsvarar 515 lmom. och 525 andra stycket bygg- nadsstadgan samt 6kap. 65 första stycket i utredningsförslaget.

10 kap. 14—1655

Prop. 1985/86: 1 780

Första stycket 1 paragrafens första stycke har tagits in bestämmelser som ger byggnads- nämnden rätt att förelägga ägaren att riva byggnader eller andra anlägg- ningar som är förfallna eller skadade.

Andra stycket

Om en byggnad skulle ha brister som äventyrar säkerheten för dem som vistas i eller i närheten av byggnaden. saknar byggnadsnämnden i dag möjlighet att hindra användning av byggnaden under den tid som bristerna består. Detta är enligt min mening otillfredsställande. särskilt om man betänker att det kan dröja avsevärd tid innan frågan om skyldigheten att riva eller sätta byggnaden i stånd blir slutligt avgjord. Enligt min mening bör därför. som utredningen har föreslagit. byggnadsnämnden ges möjlig- het att förordna om användningsförbud då sådana brister föreligger som äventyrar säkerheten. Denna möjlighet bör på samma sätt som enligt utredningsförslaget — finnas även i fråga om andra anläggningar än bygg- nader.

Bestämmelser om detta har tagits in i andra stycket. Användningsförbud kan enligt lagrådsremissen komma i fråga endast för sådana förfallna eller skadade byggnader och andra anläggningar som avses i första stycket. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 107) har denna begränsning tagits bort. Det räcker alltså att det finns brister som kan äventyra säkerheten. 1 ett användningsförbud skall anges den tid under vilken förbudet skall gälla. Användningsförbud behöver inte vara kopplat till ett föreläggande enligt första stycket utan kan beslutas innan byggnadsnämnden bestämmer att rivning skall ske.

Som lagrådet har betonat (yttrandet s. 107) får ett användningsförbud självfallet inte göras mer omfattande än vad säkerheten kräver. Kan bris- terna hänföras till en viss del av en byggnad. bör således förbudet begrän- sas till att avse den bristfälliga delen.

På lagrådets förslag (yttrandet 5.107) har i andra stycket tillagts en bestämmelse som anger mot vilka ett användningsförbud kan riktas.

Tredje stycket

De fall som avses i andra stycket har stor likhet med de fall i vilka byggnadsnämnden enligt 3 5 andra stycket kan meddela förbud att fortsätta byggnadsarbeten m.m. 1 tredje stycket har därför —— i överensstämmelse med 35 fjärde stycket föreskrivits att användningSförbud gäller omedel- bart. Att användningsförbud kan förenas med vite framgår av 185 första stycket.

För att göra det möjligt med snabba beslut kan byggnadsnämnden i dag uppdra åt t. ex. en tjänsteman hos nämnden att fatta beslut om förbud att fortsätta byggnadsarbeten och att därvid förelägga vite (35 andra stycket 2 BS). Jag anser att samma möjligheter bör finnas i fråga om användningsför- bud. 1 llkap. 35 har tagits in bestämmelser härom.

10 kap. 16 .5

Prop. 1985/86: 1 781

Beslut om användningsförbitd kan enligt 13 kap. 25 överklagas hos länsstyrelsen. som därvid kan förordna med stöd av 135 förvaltningslagen att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

Enligt det remitterade förslaget skall förbudet gälla "under en viss tid". Tidsbestämningen har på lagrådets förslag (yttrandet s. 107) getts lydelsen "till dess byggnadsnämnden bestämmer annat".

17 5 Om en byggnad. annan anläggning eller anordning inom område med detaljplan har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe— ten på grund av att förhållandena har ändrats. får byggnadsnämnden före- lägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan ätgärd med den. Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med detaljplan får byggnadsnämnden. om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar.

Om en byggnad, annan anläggning eller anordning för industriändamål inte längre används. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring den, om det behövs till skydd mot olycksfall.

Första stycket

1 525 väglagen finns bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa mot företeelser som medför olägenheter från trafiksäkerhetssyn- punkt. Om en lagligen påbörjad anordning är belägen intill en väg. kan länsstyrelsen sålunda meddela föreläggande vid vite för ägaren att avlägs- na. ändra eller byta ut anordningen eller att vidta annan åtgärd med den. Föreläggande får dock meddelas endast under förutsättning att anordning- en pä grund av ändrade förhållanden eller i annat fall medför sådan olägen- het att en begäran om tillstånd till anordningen skulle ha avslagits. [ fråga om byggnader gäller bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Enligt 645 väglagen skall skada till följd av föreläggande med stöd av 525 ersättas av väghållaren.

Jag delar utredningens uppfattning att de möjligheter som länsstyrelsen i dag har enligt 525 väglagen bör öppnas även för byggnadsnämnden inom områden med detaljplan.

l paragrafens första stycke har därför tagits in bestämmelser som ger byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren att ta bort eller vidta någon annan åtgärd med en byggnad. annan anläggning eller anordning. Flera remissinstanser har riktat kritik mot den utformning som bestämmelserna har fått i utredningsförslaget. Bl.a. mot den bakgrunden har 175 — för- utom att den utvidgats till att omfatta även anordningar och andra anlägg- ningar än byggnader utformats i nära anslutning till nuvarande bestäm- melser i 525 väglagen. Det innebär bl.a. att det saknar betydelse om byggnaden eller anläggningen har uppförts med eller utan lov. Vidare får ingripande beträffande byggnader ske endast om byggnaden kan flyttas

10 kap. Its—1755

Prop. 1985/86: 1 782

utan svårighet eller är av ringa värde. En ytterligare förutsättning är att det på grund av ändrade förhållanden har uppstått stora olägenheter för trafi- ken. På lagrådets förslag (yttrandet s. 107 f) har lagtexten utformats så att det framgår att de ändrade förhällandena skall ha inträtt efter tillkomsten av byggnaden. anläggningen eller anordningen.

Andra styrker

[ andra stycket. som redaktionellt har utformats i enlighet med lagrådets förslag. har tagits in bestämmelser som ger byggnadsnämnden möjlighet att inom områden med detaljplan meddela föreläggande om ändring av utfart eller annan utgång eller uppsättande av stängsel med hänsyn till trafiksäkerheten. Även i dessa fall bör samråd ske med vägmyndigheten. Bestämmelserna kompletterar 40.5 väglagen som ger länsstyrelsen rätt att besluta om ändring av utfart inom områden utanför detaljplan.

Som framgår av 14 kap. Bä har fastighetsägaren rätt till ersättning. när han på grund av beslut enligt den nu föreslagna paragrafen åläggs att riva eller att vidta någon annan åtgärd med en byggnad. annan anläggning eller anordning eller att ändra en utfart eller annan utgång. Däremot skall det inte berättiga till ersättning när någon föreläggs att ordna stängsel. Skälen till detta redovisarjag i specialmotiveringen till 14 kap. 3 &.

Tredje srycket

Tredje stycket har tillkommit efter det att lagrådsremissen beslutades och saknar motsvarighet i utredningens förslag. Bestämmelsen, som rör säkerhetsrisker vid övergivna industrianläggningar. har tagits in efter för- slag av industrisaneringsutredningen i betänkandet (SOU 1982: 10) Sane- ring efter industrinedläggningar.

Som utredningen har pekat på. vilket har lämnats utan erinran av remiss- instanserna. kan övergivna byggnader. andra anläggningar och anordning- ar för industriändamål medföra olycksrisker. t. ex. genom att området blir en uppehållsplats för barn. Bestämmelsen i tredje stycket ger byggnads- nämnden befogenhet att förelägga ägaren att sätta upp stängsel för att förhindra olycksfall.

I likhet med vad som skall gälla i fråga om stängselskyldighet enligt andra stycket skall det inte berättiga till ersättning när någon föreläggs att anordna stängsel enligt tredje stycket.

18 & Föreläggande enligt 14% första stycket. 15 5. 16.5 första stycket eller 17 5 får förenas med vite eller med förskrift att åtgärden. om föreläggandet inte följs. kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Förbud enligt 14.5 andra stycket och 16,6 andra stycket får förenas med vite. .

Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg. skall nämnden, om det inte finns skäl till annat. besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår.

It)/cup. 17—189'9'

Prop. 1985/86: 1 783

1 beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

19 5 Har en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov vidta- gits utan sädant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgärden. skall byggnadsnämnden. innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas. bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid. får byggnadsnämnden trots detta pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

Bestämmelserna i 18 och 19 5.5 stämmer i sak överens med 17 och 18 åå påföljdslagen samt med 15 kap. 16 och 17.515 i utredningsförslaget och 10 kap. 19 och 20% i det remitterade lagförslaget.

l överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt 15.4) har i 185 första stycket tagits in en bestämmelse om att förbud enligt 14% andra stycket får förenas med vite. Även använd- ningsförbud enligt 16ä andra stycket får förenas med vite.

Vad som föreskrivs i 18.5 tredje stycket och som innebär en avvikelse från lagrådsremissen stämmer i sak överens med den av riksdagen nyligen beslutade lydelsen av 17%? tredje stycket påföljdslagen (JuU 1984/85z22. rserll). Lagändringen innebär att byggnadsnämnden kan förordna om omedelbar verkställighet även av själva föreläggandet. Skälen härtill är utvecklade i prop. 1984/85:96 med förslag till sag om viten m.m. (s.4lf och 57). Regeln är tillämplig oberoende av om det aktuella föreläggandet har förenats med vite eller inte. Den gäller även i fråga om föreläggande med hot om tvångsutförande.

1 18.5 påföljdslagen finns i dag bestämmelser om att byggnadsnämnden i vissa fall skall bereda den som har gjort sig skyldig till olovligt byggande tillfälle att ansöka om byggnadslov m. m. I likhet med vad som har föresla- gits i bl.a. lZä har 195 utformats så att den gäller även rivningslov och marklov.

20 & Finner byggnadsnämnden att det föreligger brister i fråga om under- hållet av en byggnad eller annan anläggning. får nämnden uppdra åt en sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhälls- ätgärder.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 2015 om särskild utredning finns inte i dagens byggnadslagstiftning och inte heller i utredningens förslag. Jag anser det emellertid angeläget att förbättra byggnadsnämndens möjligheter att komma till rätta med eftersatt underhåll. Om ägaren till en fastighet eller anläggning i dag missköter underhållet. måste byggnads-

10 kap. I8—20 5.6

Prop. 1985/86: 1 734

nämnden. innan föreläggande kan meddelas. låta utreda byggnadens skick. Detta tvingar många gånger byggnadsnämnden till ett omfattande utred- ningsarbete som tar stora resurser i anspråk. Med hänsyn härtill och till att det är ägaren som har ansvaret för att kraven på underhåll blir uppfyllda. har i 205 -— som motsvarar lOkap. 185 i det remitterade lagförslaget — tagits in bestämmelser som innebär att byggnadsnämnden fär uppdra åt en sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhålls- åtgärder. Överväganden om föreläggande enligt den nu föreslagna 20.5 kan aktualiseras t. ex. med anledning av påpekanden från hyresgäster eller hyresgästorganisationcn. lnnan föreläggande beslutas. torde det dock re- gelmässigt bli nödvändigt att byggnadsnämnden genom besiktning eller på annat sätt skaffar sig kännedom om den aktuella byggnadens skick i stort. Att det föreligger brister i fråga om underhållet måste nämligen konstateras innan paragrafen får tillämpas.

[ lagrådsremissen föreslogjag att nämnden skall kunna förelägga ägaren att genom en sakkunnig person. som nämnden skall godkänna. låta utreda behovet av underhåll. Enligt lagrådets mening (yttrandet s. 108) är det en smidigare ordning att i stället låta nämnden utse en sakkunnig. som handlar på dess uppdrag. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. som enligt min mening har flera fördelar inte minst från effektivitctssyn- punkt. Genom den lösningen blir det också klarlagt att byggnadsnämnden har det avgörande inflytandet på valet av sakkunnig. även om det naturligt- vis alltid är önskvärt att valet katt ske i samråd med fastighetsägaren.

Med ledning av den redovisning som sedermera lämnas kan byggnads- nämnden ta ställning till om det är påkallat att ingripa t.ex. med föreläg— gande enligt 15.5.

Beslut enligt 205 kan i likhet med förelägganden enligt detta kapitel överklagas hos länsstyrelsen enligt 13 kap. 2 5.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 5 Har ett föreläggande enligt 14.5 första stycket. 155. 165 första stycket eller 175 eller ett förbud enligt 1415 andra stycket eller 165 andra stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår äganderätten till fastigheten till ny ägare. gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot denne. Har i förläggandet eller förbudet utsatts löpande vite enligt 4.5 lagen (1985:706) om viten och har fastigheten överlåtits genom köp. byte eller gåva. gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 22.5. Löpande vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren. men bygg- nadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde- lats någon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på mark som tillhör någon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i egenskap av tomträttshav are.

IO kap. 20—21 5.5

Prop. 1985/86: 1 785

l ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tviste- föremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Paragrafen motsvarar i sak 195 påföljdslagen och 15 kap. 185 i utred- ningsförslaget.

Första och andra styckena

Bestämmelserna innebär till en början att föreläggande. som utfärdas för någon i egenskap av fastighetsägare. tomträttshavare eller ägare av bygg- nad på s.k. ofri grund. skall gälla även mot ny ägare av egendomen. Om förbud enligt 145 andra stycket att upprepa en olovlig åtgärd skall få avsedd effekt. anserjag det nödvändigt att förbuden i likhet med föreläg— ganden får giltighet mot ny ägare. I första stycket har därför gjorts ett tillägg om dessa förbud. Även användningsförbud enligt 165 andra stycket gäller mot ny ägare. Så långt överensstämmer reglerna med vad jag före- slog i lagrådsremissen. Vad som nu har tillfogats är de i påföljdslagen nyligen införda bestämmelserna om att även löpande vite gäller mot ny fastighetsägare och ny tomträttshavare. om överlåtelsen sker genom köp. byte eller gåva (JuU 1984/85z22. rskr211). Dessa bestämmelser har sin grund i prop. 1984/85: 96 med förslag till lag om viten m.m. (s. 31 ff. 58, 93f och 108 f). Jag vill särskilt framhålla att löpande vite inte övergår till ny ägare vid s.k. familjerättsliga förvärv och inte heller till ny ägare av en byggnad på ofri grund.

Trots att tomträttshavare på grund av bestämmelsen i 16kap. 55_iäm— ställs med fastighetsägare är det befogat att just i förevarande paragraf ändå särskilt nämna tomträttshavare. Den åsyftade skillnaden mellan tomträttshavare och t.ex. arrendatorer när det gäller giltigheten av lö- pande vite skulle nämligen annars bli svår att uttrycka på ett tillfredsstäl- lande sätt.

Tredje stycket

Kammarrätten i Göteborg har i sitt remissvar påpekat att de olägenheter som lagstiftaren eftersträvade att få bort genom att införa 195 påföljdsla- gen i viss mån kvarstår. nämligen om en fastighet byter ägare innan ett föreläggande har vunnit laga kraft. För sådana fall måste ett nytt föreläg- gande utfärdas för den nye ägaren. Kammarrätten påpekar att denne inte har någon möjlighet att överta den tidigare ägarens talan i besvärsmålet. eftersom regler om intervention saknas i förvaltningsprocesslagen.

Jag delar kammarrättens uppfattning att ägarbyten under ett ärendes gång kan leda till förseningar och andra olägenheter. Ft'irvaltningsprocess- lagen innehåller inte några regler om vad som skall gälla när en part under handläggningen av ett ärende överlåter det objekt som ärendet angår. t. ex. en fastighet. Med 305 andra stycket bostadsförvaltningslagen (1977: 792")

ll) kap. 21.5

Prop. 1985/86: 1 786

som förebild har i tredje stycket tagits in en särskild bestämmelse om att reglerna i rättegångsbalken om verkan av att tvisteföremälet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegäng skall tillämpas i de fall som avses i den nu föreslagna 21 5. Det innebär att bestämmelserna i 13 kap. 75 rätte- gångsbalken om överlåtelse av tvisteföremälet och reglerna i 14 kap. samma balk om intervenients deltagande i rättegången blir tillämpliga. En överlåtelse av en fastighet medför då att den nye ägaren är skyldig att inträda som part i målet. Handläggningen av ärendet behöver då inte avbrytas utan kan fortsätta i vanlig ordning med den nye ägaren som part.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22 5 Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 5 skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomtsrättsboken. Har i föreläggandet eller förbudet utsatts löpande vite. skall även detta antecknas. lnskriv- ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck- ningen. om denne inte är föreläggandets eller förbudets adressat.

23 5 Äterkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 225. skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla. eller har föreläggandet följts. skall byggnadsnämnden. så snart nämnden har fått vetskap om detta. anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

24 5 Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23.5. skall länsstyrelsen göra sådan anmälan, om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Bestämmelserna i 22—24 55 motsvarar i sak 20—22 5.5 påföljdslagen och 15kap. 19—2155 1 utredningsförslaget. [ enlighet med vad jag anförde i anslutning till 21 5 innefattas i 22 och 23 55 även förbuden enligt 145 andra stycket.

I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har gjorts det tillägget i 225 att löpande vite skall antecknas fatighetsboken eller tomträttsboken och att inskrivningsmyndigheten skall underrätta den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt. Dessa bestämmelser. som nyligen har införts i påföljdslagen (JuU 1984/85:22. rskr-211) har sin grund i den förut nämnda prop. 1984/85r96 tried förslag till lag om viten m.m. och de kommenteras närmare i nämnda proposition ts. 58 0.

Övriga bestämmelser

Under rubriken Övriga bestämmelser i påföljdslagen finns en rad före- skrifter i skilda frågor. av vilka flertalet bör tas in i lOkap. Återstoden av bestämmelserna har som jag nämnde i inledningen till detta kapitel —

10 kap. 21—24 55

Prop. 1985/86: 1 787

tagits in i andra kapitel i PBL. [)et gäller 245 med tiIlträdesbestämmelser. som har tagits in i 16kap. 75.305 med fullföljdsbestämmelser som motsva- ras av 13 kap. 2 5. samt 31 5 om innehav av egendom på grund av testamen- tariskt förordnande. som återfinns i 16kap. 65.

25 5 Överlåts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 45 första stycket. mot ersättning och skall rättelse vidtas på grund av beslut enligt detta kapitel, skall 4kap. 12 5 jordabalken tillämpas. om inte överlä- taren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna.

26 5 Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Til- läggsavgifter tillfaller staten.

Paragraferna. som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag. stämmer i sak överens med 23 och 25 55 påföljdslagen och motsvarar 15 kap. 22 och 24 55 i utredningsförslaget.

27 5 Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 45 första stycket inte tagits tipp till överläggning vid sammanträde med byggnads- nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks. får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 125 1—3 vidtogs. får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 145 första stycket.

Paragrafen motsvarar 265 påföljdslagen och 15 kap. 255 i utredningsför- slaget.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om preskription vid olovligt ianspråktagande av en byggnad eller del av en byggnad för ett nytt ända- mål. Några av dem har hävdat att preskriptionstiden inte borde börja löpa så länge verksamheten t. ex. olovlig kontorisering — pågår. medan andra har föreslagit att preskriptionstiden skall räknas redan från ianspråktagan— det.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till påföljdslag gjorde lagrådet föl- jande allmänna uttalande om beräkning av preskriptionstiden vid olovligt byggande (prop. 1975/76: 164 s. 263):

Enligt det remitterade förslaget skall preskriptionstiden räknas från det den olovliga åtgärden började eller. såvitt gäller särskild avgift. från det överträdelsen eller underlätenheten började. Olovligt byggande och andra överträdelser kan emellertid komma att utsträckas över avsevärd tid. Förslaget kan under sådana förhållanden medföra att preskriptionstiden blir kortare än som faktiskt är motiverat. Med hänsyn härtill bör enligt lagrådets mening föreskrivas. att tiden skall räknas från det överträdelsen begicks. och med överträdelsen avses då. såsom förut sagts. även underlä- tenhet. Detta innebär att tiden i princip inte börjar löpa sålänge överträdel- sen kan anses pågå. Det bör här tilläggas. att hur utgångspunkten för

10 kap. 24—27 5.5

Prop. 1985/86: 1 788

beräkningen av preskriptionstiden än anges. det inte kan undvikas att vissa problem ibland uppkommer i tillämpningen. De principer som vid bedöm- ning av preskriptionsfrågor har utbildats inom straffrätten bör kunna tjäna till ledning i nu ifrågavarande hänseende.

Dåvarande departementschefen biträdde lagrådets förslag. Enligt min mening finns det inte skäl att föreslå någon ändring av preskriptionsbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang nämna att frågan om preskription vid olov- ligt ianspräktagande numera har prövats av regeringsrätten (RÄ 1980 2: 51). l målet hade lokaler. som enligt gällande byggnadslov var avsedda för garage, samlingssal. klubbrum m.m. under mer än tio år använts för bilförsäljning. Regeringsrätten konstaterade i sin dom att byggnadsnämn- den med hänsyn till bestämmelsen i 265 andra stycket påföljdslagen nume- ra inte kunde ingripa för att åstadkomma rättelse.

28 5 Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi- tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty- relsen inom två månader från det att beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen.

29 5 Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 285, får avgiften tillsammans med en restavgift, beräknad enligt 585 1 mom. uppbördslagen (1953: 272). indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv- ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har intlutit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 5 Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas till fängelse.

Bestämmelserna i 28—3055 stämmer i sak överens med 27—2955 på- följdslagen och 15 kap. 26—28 55 i utredningsförslaget.

10 kap. 27—30 st

Prop. 1985/86: 1 789 11 kap. Byggnadsnämnden

[ kapitlet finns bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter ("I och 2 ål?) och dess verksamhet (3 och 4 så). Dessutom finns en paragraftS &) om avgifter.

] & Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i denna lag skall nämnden

l. verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps- miljö.

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

3. samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbe- te och intressen berör nämndens verksamhet.

4. lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde- lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning.

Enligt 1 kap. 7 %$ skall i varje kommun finnas en byggnadsnämnd med uppgift att pröva frågor om bygglov, rivningslov och marklov.

Byggnadsnämnden är en s.k. specialreglerad nämnd som i sin myndig- hetsutövning är fristående från såväl kommunstyrelsen och kommunfull- mäktige som andra nämnder. Nämndens myndighetsutövning kan rikta sig inte bara mot enskilda utan också mot kommunala organ.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Första stycket

[ paragrafens första stycke har tagits in en uppräkning av de uppgifter som byggnadsnämnden skall uppmärksamma. Stycket stämmer sakligt i stort sett överens med 1 & andra stycket byggnadsstadgan och l4kap. 25 i utredningsförslaget.

Punkt 1, som saknar motsvarighet i dagens bestämmelser, föreskriver att byggnadsnämnden skall verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö. Punkt 1 tar sikte inte bara på nämndens myn- dighetsutövning utan också på nämndens verksamhet i övrigt. Det ligger i sakens natur att nämnden har en större möjlighet att se till att kraven uppfylls i fråga om åtgärder som kräver lov, men nämnden skall verka med den angivna inriktningen även i samband med t. ex. rådgivning och annan upplysningsverksamhet.

Enligt punkt 2 skall byggnadsnämnden uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen i kommunen och dess närmaste omgivning och ta de initiativ som behövs i planläggningsfrågor m.m. Punkt 2 stämmer i sak överens med l å andra stycket första att-satsen i byggnadsstadgan.

1] kap. I 9"

Prop. 1985/86: 1 790

Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 8.5.2 och 8.8.2) skall rätten att anta detaljplan och omrädesbestämmelser i PBL kunna delegeras antingen till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Detta berör bl. a. byggnads- nämndens prövning av lov samt rådgivning i samband därmed. Jag förut- sätter därför att om kommunstyrelsen har fått fullmäktiges delegation. det under beredningen av planärenden skapas sådana kontakter mellan kom— munstyrelsen och byggnadsnämnden att nämnden kan fullfölja sina upp- gifter enligt denna punkt. Någon reglering i PBL av denna samverkan anserjag inte behövs.

Nämndens skyldighet att samarbeta med bl.a. andra myndigheter kom- mer till uttryck ipunkl 3. Iförhållande till gällande bestämmelser” 5 andra stycket andra att- satsen BS) och utredningsförslaget har nämndens skyl- digheter vidgats till att omfatta också organisationer och enskilda vilkas arbete och intressen berör nämndens verksamhet. Förutom detta samarbe- te bör nämnden även i övrigt sträva efter att skapa goda kontakter med skilda organ i samhället.

Byggnadsnämndens mer allmänna rådgivnings- och servicefunktion har tagits in ipunkt 4, som i sak stämmer överens med såväl gällande bestäm— melser ([ lå andra stycket tredje att-satsen BS) som utredningsförslaget. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 14. l . l) harjag utvecklat betydelsen av att nämnden strävar efter att ge förebyggande information.

Punkt 5 ålägger byggnadsnämnden att övervaka efterlevnaden av PBL och med stöd av PBL meddelade föreskrifter samt beslut som har meddev lats med stöd av lagen eller föreskrifterna. En i sak motsvarande bestäm- melse finns i 1.5 byggnadsstadgan (andra stycket sista att-satsen) och i l4kap. ?.ä utredningsförslaget (punkt 5). På samma sätt som i dag är nämndens övervakande uppgifter tämligen detaljreglerade genom bestäm- melserna om lovprövning samt tillsyn och kontroll av byggnadsarbeten m.m. Enligt bestämmelserna i lOkap. 15 har nämnden skyldighet att ta tipp frägan om påföljd eller ingripande till behandling så snart det finns anledning anta att en överträdelse har begåtts.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall byggnadsnämnden i sin verksamhet ta tillvara de möjligheter som PBL ger att förenkla och underlätta för enskilda. 1 denna fråga villjag erinra om vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.3) om byggnadsnämndens service och det angelägna i att enkelhet präglar nämndens hela verksamhet i förhållande till den enskilde. Detta innebär t.ex. att nämnden vid prövning av bygglovsärenden inte skall begära in utförligare handlingar eller ritningar än vad som behövs för att ärendet skall kunna avgöras. Nämnden skall inte heller ställa krav som belastar byggherren med onödiga kostnader. t.ex. nybyggnadskarta för mindre tillbyggnader eller kontrollmätning i sådana fall där detta inte är motiverat av något kontrollbehov'. 1 andra stycket framhålls avslutningsvis

II kup. I 9"

Prop. 1985/86: 1 79]

att nämnden också bör verka för att möjligheterna till bygglovsbefrielse enligt 8kap. 5.5 tas till vara.

2 5 Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftliga tipp- lysningar om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövningen av en fråga om bygglov inom områden med samlad bebyggelse. skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta. om sökanden begär det.

Paragrafen har fått sin utformning i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag.

Första stycket

[ Zäförsta och andra styckena byggnadsstadgan samt 2 .5 andra stycket påföljdslagen finns bestämmelser om skyldighet för byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked i vissa särskilt angivna frågor. [ utredningsförslaget finns bestämmelser om skriftliga besked i 14 kap. 35 och 15 kap. 35. l lagrådsremissen föreslog jag en formulering av lagtexten som innebar att byggnadsnämnden skall lämna "skriftligt besked". Lagrådet har i anslut- ning till lOkap. 25 (yttrandet s. 103) framfört invändningar mot ordet "besked” i dessa sammanhang. På grund av vad jag har anfört i specialmo- tiveringen till 10 kap. 25 har ordet "besked" även i förevarande paragraf bytts ut mot "upplysning".

Som jag närmare utvecklade i specialmotiveringen till lOkap. 2 .5 bör 25 andra stycket påföljdslagen liksom i dag placeras i anslutning till de be— stämmelser med vilka den närmast hör samman. dvs. i lOkap. Det nu föreslagna första stycket i 25 motsvarar närmast 25 första och andra styckena byggnadsstadgan. Enligt 55 skall byggnadnämnden kunna ta ut avgift för vissa tids- eller kostnadskrävande arbeten som nämnden på begäran utfört. En upplysning enligt 2 .5 första stycket kan således föranle- da att avgift tas ut. Detta förhållande bör i tillräcklig utsträckning avhålla från att upplysningar begärs i onödan.

De upplysningar som nämnden på grund av 25 första stycket kan bli skyldig att lämna kan givetvis avse mycket skiftade frågor. Fastighetskö- pare eller kreditgivare kan t. ex. önska upplysning om de planförhållanden som gäller för en viss fastighet. En fastighetsköpare kan också vara intres- serad av att få en upplysning om storleken av kostnader för gator och andra allmänna platser som skall betalas av ägaren till fastigheten. Det är emellertid angeläget att klart särskilja denna typ av upplysning angående faktiska förhållanden, som kan konstateras på platsen eller utläsas i redan fattade beslut. från besked i bedömningsfrågor, som normalt skall avgöras genom lovprövning m.m. För sådana besked i fråga om åtgärder som kräver bygglov anvisar PBL en särskild form. nämligen förhandsbesked (8 kap. 34 5).

I] kup. l—Z 5.5

Prop. 1985/86: 1 792

Andra stycket

1 andra stycket har tagits in bestämmelser om byggnadsnämndens skyl- dighet att tillhandahålla nybyggnadskarta inom områden med samlad be- byggelse. Nybyggnadskartan utgör underlag för den situationsplan som i dag skall upprättas när byggnadslov söks för nya byggnader eller tillbygg- nader. lnom områden. där byggnadsnämnden tillhandahåller nybyggnads- kartor. skall situationsplanen vara grundad på en sådan karta (55.5 1 mom. andra stycket BS).

Enligt utredningsförslaget (14 kap. 3 5 andra stycket) skall byggnads- nämnden ha skyldighet att tillhandahålla nybyggnadskarta över fastigheter som ingår i en detaljplan eller en fastighetsplan. Nämnden bör enligt utredningsförslaget tillhandahålla nybyggnadskarta även för andra fastig- heter. om sökanden begär det.

Enligt 2 _5 tredje stycket byggnadsstadgan har nämnden i dag denna skyldighet inom områden med stadsplan. Inom andra områden. bl.a. så- dana med byggnadsplan. bör nämnden tillhandahålla nybyggnadskarta om det lämpligen kan ske. Att nu föreskriva en generell skyldighet för bygg- nadsnämnden att tillhandahålla nybyggnadskarta inom områden med de- taljplan skulle enligt min mening föra alltför långt. eftersom detaljplanen är avsedd att komma till användning även i sådana områden som i dag läggs under byggnadsplan.

Byggnadsnämndens skyldighet enligt det nu föreslagna andra stycket är avsedd att i stort sett ha samma omfattning som f.n. Skyldigheten skall således främst gälla ifråga om sådana områden för vilka stadsplan används i dag. Till skillnad från dagens bestämmelser är dock skyldigheten att tillhandahålla sådan karta inte absolut. Den gäller enbart inom områden med samlad bebyggelse där nybyggnadskarta behövs för prövningen av bygglov. Detta bör även ge möjlighet till att kravet på användning av nybyggnadskarta på ett bättre sätt än f.n. kan anpassas till de faktiska förhållandena. Med hänsyn till att avgift för upprättande av nybyggnads- karta kan tas ut enligt 55. anser jag det angeläget att byggnadsnämnden inte tillhandahåller kartan. om sökanden t.ex. av kostnadsskäl hellre av- står från den sökta åtgärden än fullföljer sin ansökan. Detta har föranlett tillägget i lagtexten att kartan skall tillhandahållas bara om sökanden begär det.

3 .5 Följande bestämmelseri 3kap. kommunallagen (1977: 179) skall till- lämpas i fråga om byggnadsnämnden

25 om antalet ledamöter m.m.. 3.5 första stycket om valbarhet m.m.. 4 .5 om rätt till ledighet från anställning. 5 .5 första stycket om mandattid. 5 5 tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 5 om ordförande och vice ordförande. 7 .5 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- träde.

[] kap. 2—3 5.5

Prop. 1985/86: 1 793

8 5 om suppleants tjänstgöring m.m.. 9 5 första stycket om bcslutsförhet. 10 5 om beslutsförfarande och protokoll m.m.. 11 5 om delgivning m. m.. 12 5 om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 5 första stycket och 65 kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3 kap. 125 andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt.

2. meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses i 10 kap. 35 och 165 andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostad eller

3. avgöra frågor om avgift enligt 10 kap. Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971: 2901 skall 4och 5 55 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

Paragrafen stämmer i sak överens med 35 byggnadsstadgan och 14 kap. 45 i utredningsförslaget. Den har utformats med 55 hälsoskyddslagen (1982: 1080) som förebild. Samma hänvisningar till kommunallagen finns beträffande andra specialreglerade nämnder. 1 paragrafen har gjorts smärre språkliga justeringar och förtydliganden. som har föreslagits av lagrådet.

Möjligheterna att delegera befogenhet att meddela vitesföreläggande har emellertid. jämfört med dagens ordning. vidgats till att omfatta också fall som avses i 10 kap. 165 andra stycket. Skälen till detta har jag redovisat i. specialmotiveringen till den paragrafen.

Jag har erfarit att tillämpningen av de allmänt utformade delegationsreg- lerna i byggnadsstadgan varierar mellan olika kommuner. I de flesta kom- munerna är det stadsarkitekten som har rätt att besluta i byggnadslovs- ärenden. medan byggnadsinspektören som regel fastställer konstruktions- handlingar. 1 större kommuner förekommer det att konstruktionshandling- ar rörande vatten- och avloppsinstallationer fastställs av en särskild VVS- inspektör. som kan vara anställd inom en annan kommunal förvaltning än byggnadsnämnden.

Utredningen har funnit dclegationsbestämmelserna i byggnadsstadgan betydelsefulla för att åstadkomma en snabb och smidig handläggning av ärendena och föreslår att de förs över till PBL. Några remissinstanser anser emellertid att bestämmelserna bör förtydligas. Dc pekar på olägen— heter när den delegerade befogenheten kopplas till en befattning i stället för till en viss person. Vidare bör delegation enligt dessa instanser ges till så få personer som möjligt vid beslut som rör ett och samma objekt.

En lämpligt avvägd delegation gör det möjligt att befria byggnadsnämn- den från ärenden av rutinkaraktär eller med utpräglat teknisk inriktning. Därigenom kan nämnden i stället huvudsakligen koncentrera sig på prin- cipfrågor. Det är därför naturligt att befogenheterna fördelas efter de olika

]] kap. 3 .5

Prop. 1985/86: 1 794

beftrtttningshavarnas kompetensområden. Samtidigt är det emellertid ange- läget att de anspråk på en samordnad behandling av ärenden som allmän- heten kan ställa blir tillgodosedda. En ändamålsenlig lösning på detta kan vara att byggnadsnämnden ser till att de olika slag av handlingar som skall ges in granskas på ett samordnat sätt och att sökandcna får klart besked om vem de kan vända sig till för att få upplysningar m.m.

4 5 Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Paragrafen motsvarar 45 byggnadsstadgan och 14 kap. 55 i utrednings- förslaget. Till skillnad mot vad jag föreslog i lagrådsremissen föreskrivs i paragrafen att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1.2') har jag närmare redovisat skälen för detta samt vilken sorts kunskaper hos perso- nalen i övrigt som svarar mot det stadgade anspråket på kompetens.

Enligt lagrådets mening (yttrandet s. 109") ligger det i sakens natur att nämnden måste ha tillgång till kompetent personal för att kunna fullgöra sina åligganden enligt PBL. Därför har lagrådet ansett bestämmelsen böra" utgå. Jag kan hålla med om att det som föreskrivs i paragrafen närmast är en självklarhet. Icke desto mindre anserjag det värdefullt att detta grund- läggande kompetenskrav blir förankrat i lagen. Därför vidhåller jag mitt förslag i denna del.

Med anledning av attjag i lagrådsremissens allmänna motivering (s. 243) pekat på möjligheten för nämnden att anlita personal utanför kommunför- valtningen. t.ex. konsulter. har lagrädet (yttrandet 5.109) framhållit att detta inte får medföra att offentlighetsprincipen sätts ur spel. Till detta vill jag först säga att några nya problem med hänsyn till allmänhetens rätt till insyn i verksamheten inte skapas genom att PBL införs. Redan nu är detju vanligt att utomstående konsulter anlitas för uppdrag i kommunal verk- samhet. Att vissa praktiska olägenheter kan vara förenade med detta torde vara obestridligt. Man kan t.ex. tänka sig det fallet att någon hos myndig- heten begär att få tillgång till en allmän handling som tillfälligt förvaras hos en konsult på annan ort. Teoretiskt finns kanske också en risk att en konsult. när uppdraget redovisas för myndigheten. inte bifogar sådan dokumentation som det skulle ha varit av värde för allmänheten att få ta del av. Jag är dock övertygad om att sådana problem inte skall behöva uppstå. om kommunerna och konsulterna fortsätter att samverka på ett lika smidigt och förnuftigt sätt som f.n.

5 5 Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för- handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg- nadskarta. ritningsgranskning. besiktning. framställning av arkivbestän- diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande ätgärder.

ll kup. 3—5 5.5

Prop. 1985/86: 1 . 795

Lämnas bygglov för uppförande. tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan eller om— rädesbestämmelser som har antagits eller ändrats enligt denna lag. får byggnadsnämnden dessutom ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner. omrädesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmel- serna.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif- terna skall anges i en taxa som beslutas av komtnunfullmäktige.

Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

Paragrafen. som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. motsvarar till viss del 32 och 111 55 byggnadslagcn. 85 byggnadsstadgan och l4kap. 135 utredningsförslaget.

Första stycket

Enligt första stycket får byggnadsnämnden ta ut avgift för åtgärder och förrättningar som utförs i samband med prövning av lov. tillsyn, mätning och när t. ex. skriftliga upplysningar som är tids- eller kostnadskrävande ges.

Avgifternas storlek varierar i dag mellan olika kommuner. Principerna för avgiftsuttag torde dock vara tämligen enhetliga. eftersom de flesta kommunerna använder sig av en normaltaxa som har utarbetats av Svens- ka kommunförbundet. På liknande sätt ansluter sig ofta mätningsförrätt- ningar till den taxa som lantmäteriverket tillämpar.

Det torde numera vara allmänt bekant att byggnadsnämnden tar ut en avgift i samband med att byggnadslov meddelas. Mindre känt torde det vara att nämnden kan ta ut avgift när lov vägras och även för andra åtgärder. 1 de fall nämnden avser att ta ut avgift för en skriftlig upplysning eller för annan tids— eller kostnadskrävande åtgärd. kan det därför vara befogat att nämnden på lämpligt sätt underrättar sökanden om avgiftsbe- stämmelserna innan utredning m.m. utförs.

Andra styckat

Andra stycket reglerar kommunens möjligheter att ta ut ersättning för plankostnader.

Med stöd av 32 och 11155 byggnadslagcn kan kommunen under vissa förutsättningar ta ut kostnader för tomtindelningar och byggnadsplaner av fastighetsägarna.

Utredningsförslaget (l4kap. 135 andra stycket) innebär i princip att kostnaderna för att upprätta en detaljplan eller en fastighetsplan skall bäras av kommunen. Om en fastighetsägare begär att en sådan plan skall upprät- tas eller ändras. kan han emellertid enligt förslaget bli skyldig att i skälig utsträckning bidra till plankostnaderna. Detta gäller dock endast under

Il kup.5.5

Prop. 1985/86: 1 796

förutsättning att planläggningen är till avsevärd nytta för honom. t. ex. från exploateringssynpunkt. De kostnader som får tas ut är endast sådana som hänför sig till själva planförslaget. I fråga om detaljplaner kan. enligt utredningsförslaget. en avsevärd nytta för fastighetsägaren föreligga en- dast i sådana fall då planen eller planändringen medger förändrad markan- vändning.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del — framför allt kom- muner anser i princip att kommunerna bör ges större och mer klart uttalade möjligheter att avgiftsfrnansiera sin verksamhet än som framgår av utredningsförslaget. 1 första hand vänder de sig mot att det fordras att planen tillkommit på begäran av fastighetsägare och att planen skall vara till avsevärd nytta. Kommunförbundet framhåller att kravet i 111 5 bygg— nadslagen på avsevärd nytta enligt dagens praxis anses uppfyllt endast om markägaren genom planen kan exploatera minst 3—5 tomtplatser. Det finns enligt kommunförbundet behov av regler som gör det möjligt att ta ut kostnader för planläggning redan för en enda tomtplats.

Jag har för egen del tagit fasta på remisskritiken. 1 andra stycket har därför öppnats en i förhållande till såväl gällande bestämmelser som utred- ningsförslaget vidgad möjlighet för kommunerna att ta ut ersättning för plankostnader ( planavgift).

Enligt det remitterade förslaget skall planavgift kunna tas ut vid uppfö- rande av nya byggnader och vid tillbyggnader. Avgiften skall kunna avse kostnaderna för detaljplaner och fastighetsplaner. Vid ytterligare övervä- ganden av frågan om planavgifter har jag funnit anledning att i viss mån utvidga tillämpningsområdet. Ett viktigt syfte med PBL-reformen ärju att underlätta den del av stadsförnyelsen som består av ombyggnad. I det sammanhanget kan förutses ett rätt omfattande planarbete. som kan vara av värde inte bara för kommunen utan även för fastighetsägarna. eftersom ombyggnadskraven skall kunnas närmare bestämmas genom både detalj- planer och områdesbestämmelser. Det faller sig därför naturligt att i den mån fastigheten får nytta av planen eller bestämmelserna öppna möjlighet för kommunen att ta ut avgifter även vid ombyggnad och att därvid likställa kostnader för omrädesbestämmelser med detaljplanekostnader.

Mot bakgrund härav har i andra stycket föreskrivits att kommunen kan ta ut planavgift för detaljplaner. omrädesbestämmelser och fastighets- planer som har antagits eller ändrats med stöd av PBL. Det innebär bl. a. att kommunen inte får ta ut planavgift för att täcka kostnaderna för stads- och byggnadsplaner. Dessa planer blir visserligen på grund av övergångs- bestämmelserna i 17 kap. detaljplaner. men de har inte antagits enligt PBL. Däremot blir det möjligt att genom planavgift ta ut kostnaderna för ändring av sådana planer. Lagrådet anser (yttrandet s. 110) att denna regel har nära samband med övergängsbestämmelserna och därför har sin plats i promul- gationskapitlet. För egen del anser jag att regeln bör finnas i förevarande paragraf bl.a. med hänsyn till att en sådan lösning mäste underlätta för tillämparna.

II kap. 5 5

Prop. 1985/86zl år" 797

En grundläggande förutsättning för att kommunen skall få ta ut avgift för den nya planen nyupprättad eller'ändrad är naturligtvis att kommunen har haft kostnader för planen. l fråga om sådana planer som annan än kommunen har bekostat, t.ex. på grund av ett exploateringsavtal. kan någon planavgift således inte tas ut.

Andra stycket innebär vidare att byggnadsnämnden i samband med bygglovsgivningen _ med ledning av den taxa som omnämns i tredje stycket skall besluta vilken planavgift som i det enskilda fallet skall utgå. Varje gång som bygglov beviljas för att uppföra nya byggnader eller andra anläggningar eller för att bygga till eller bygga om befintliga sådana kan planavgift tas ut. Avgiften får emellertid endast tas ut om fastighetsägaren har nytta av planen. Lämnas bygglov för ny-. om- eller tillbyggnad som medges i planen. torde som regel sådan nytta föreligga.

[ fråga om de kostnader som får beaktas när planavgiften bestäms. överensstämmer andra stycket i huvudsak med utredningsförslaget. efter- som endast sådana kostnader som erfordras för att upprätta själva plan- förslagen eller förslagen till planändring skall kunna täckas. Det första skedet i ett planarbete består ofta av att man tar fram idéer eller skissför- slag i form av planillustrationer eller program som politiskt skall förankras. Kostnaderna i detta skede skall alltså inte kunna tas ut med planavgiften. Den får avse enbart de kostnader som uppkommer i planarbetets andra skede. vilket består i att formella planhandlingar för detaljplaner. områdes- bestämmelser eller fastighetsplaner upprättas och att planförslagen förs fram till antagande. Hit hör t.ex. kostnader för administration. säsom personal- och kontorskostnader, och kostnader för grundundersökning, mätning. kartframställning, annan projektering. samråd och utställning.

Givetvis får kommunen med planavgiften inte ta ut ersättning för kostna- der som fastighetsägarna skall betala på grund av andra bestämmelser. Jag tänker närmast på kostnader som avser gator och andra allmänna platser enligt bestämmelserna i 6 kap. 31—39ää. Några särskilda bestämmelser om detta torde dock inte behövas.

Tredje stycket

Av bestämmelserna i tredje stycket följer att avgifter enligt första och andra styckena får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Kostnadsuttaget skall grundas på den s.k. självkostnadsprincipen. som innebär att avgift för verksamheten inte får tas ut med högre belopp än som svarar mot självkostnaden.

Bestämmelserna i fråga om planavgiften liksom andra avgifter enligt denna paragraf vilar på den s.k. likställighetsprincipen. Det innebär att kommunen skall fördela avgifterna mellan berörda bygglovssökande efter objektiva grunder - för lika fall skall samma avgift betalas. Andra stycket ger kommunen möjlighet men inte skyldighet att ta ut planavgift. Även befrielse från planavgift skall naturligtvis bestämmas efter en likformig och rättvis fördelningsprincip.

11 kap.55

Prop. 1985/86: 1 798

Av tredje stycket framgår vidare att grunderna för beräkning av avgifter enligt första och andra styckena skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktiges beslut att fastställa taxa kan överklagas genom kommunalbesvär. Vid sidan härav kan inte bara frägan huruvida avgiftsskyldighet som sådan föreligger utan också taxans riktig- het prövas av allmän domstol. om fastighetsägaren bestrider kommunens krav på betalning för planläggning eller andra avgiftsbelagda ätgärder enligt taxan. Dessutom kan byggnadsnämndens avgiftsbeslut överklagas med stöd av 13 kap. 2 å.

F järde stycket

På förslag av lagrådet (yttrandet s. 110) har ett nytt fjärde stycke tillkom- mit. Till detta stycke har förts regeln från första stycket i lagrådsremissen att avgift får tas ut i förskott. Därmed blir det möjligt att ta ut även planavgifter i förskott. [ det nya stycket anges också av vem avgiften skall tas ut. nämligen sökanden.

II kap. 5 ä'

Prop. 1985/86: 1 ' 799 12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m.

Bestämmelserna i detta kapitel om länsstyrelsens prövning av planer (1—3äål ersätter de nuvarande reglerna i byggnadslagcn om obligatorisk fastställelseprövning av planer. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser (4 ä) om länsstyrelsens möjlighet att i vissa fall ingripa självmant även mot byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked. Dessa sistnämnda bestämmelser skall åtminstone delvis ses som en ersättning för de regler som f.n. ger länsstyrelsen beslutanderätt i tillståndsfrägor. t.ex. 81 och 82- 55 byggnadslagcn. l 5 5 behandlas regeringens prövning av regionplaner. Kapitlet avslutas med två paragrafer om planföreläggande (6 och 7.55). dvs. regeringens möjligheter att i vissa speciella fall tvinga fram beslut om detaljplan eller omrädesbestämmelser.

Dispositionen av kapitlet avviker i ett avseende från lagrådsremissen. Besvärsregeln i 5 å i det remitterade lagförslaget har nämligen på lagrådets förslag (yttrandet s. 113) flyttats till 13 kap.

l & Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att

I. ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturre- surser m m. inte tillgodoses.

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Paragrafen. som närmast motsvarar 17kap. lå i utredningsförslaget. anger de grunder som skall gälla för länsstyrelsens möjligheter att pröva planbeslut. Den hari stort utformats i enlighet med lagrådets förslag.

I några viktiga avseenden skiljer sig paragrafen från det remitterade lagförslaget. 1 ett andra stycke av paragrafen upptogs tidigare en bestäm- melse om att länsstyrelsen skall förordna om prövning. om någon kommun som berörs av beslutet begär det. Denna bestämmelse har nu fått utgå på skäl som jag redovisar i specialmotiveringen till 13kap. 45. Vidare har en av prövningsgrunderna. nämligen punkt 4 som avser det fallet att beslutet inte har kommit till i laga ordning, slopats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.111f). Jag har närmare berört denna fråga i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2.5).

Med "kommunen" avses kommunfullmäktigc eller det kommunala or- gan som har fått fullmäktiges uppdrag att fatta beslut. dvs. byggnadsnämn- den eller kommunstyrelsen. "Kommunen" kan även avse lokala organ som avses i lagen ( 1979: 408) om vissa lokala organ i kommunerna och som har utsetts att vara byggnadsnämnd.

[2 kup. ] Sf

Prop. 1985/86: 1 800

Även om det inte anges i lagtexten. bör länsstyrelsen redan i sitt beslut om att prövning skall ske (2 %$) ange vilken eller vilka av de i första stycket nämnda grunderna som förordnandet vilar på. Det bör påpekas att länssty- relsen skall agera "om det kan befaras " att beslutet på något sätt är felaktigt. något som inte innebär ett slutligt ställningstagande i sakfrågan. Redan den preliminära granskningen hos länsstyrelsen bör ändå vara så noggrann att inga "onödiga" förordnanden meddelas. Beslutet om att prövning skall ske kan emellertid inte vara bindande för den kommande sakprövningens innehåll. Det torde bli mycket sällsynt att en plan i flera olika hänseenden visar sig ha sådana brister som kan föranleda att den upphävs. Det kan dock tänkas att länsstyrelsen redan på grund av erfaren- heter från samrådsskedet vet att: planen inte tillgodoser ett visst riksin- tresse enligt NRL (se punkt 1) och därför beslutar om överprövning på den grunden. men att det senare upptäcks att det finns skäl att pröva även t.ex. frågan om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet (se punkt3). I sådana fall måste länsstyrelsen givetvis vara oför- hindrad att göra prövningen även enligt punkt 3.

Inte bara beslut om antagande eller ändring av planer och omrädesbe- stämmelser skall kunna överprövas. Lika viktigt är det enligt min mening att även beslut om upphävande kan angripas. Om kommunen upphäver en plan som har inneburit skydd för en viss naturmiljö eller bebyggelse. kan detta nämligen innebära att ett riksintresse eller ett mellankommunalt intresse inte blir tillräckligt tillgodosett.

Grunderna för länsstyrelsens prövning har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2). Några tillägg bör dock göras här.

Punkt [

Statliga markintrcssen som inte har sådan dignitet att de kan rymmas under någon av bestämmelserna rörande områden av riksintresse i NRL skall inte ges någon särställning i prövningen. Dessa intressen får alltså vägas in i planeringen på motsvarande sätt som alla andra markbehov.

Det bör vidare framhållas att den prövning som kan ske med stöd av 12kap. inte är avsedd för fall där staten uppträder som markägare eller sakägare i övrigt. I sådana fall har staten besvärsrätt enligt bestämmelser som skall gälla för sakägare i allmänhet, dvs. enligt 13 kap. Genom pröv- ning enligt 12 kap. skall staten kunna bevaka de intressen som den kan ha i en planeringsfräga utan att i det skedet vara sakägare. Som exempel kan nämnas vägverkets anspråk på att behövliga vägreservat läggs ut i planer. Har vägrätt uppkommit. är väghållaren sakägare och kan agera enligt 13 kap.

Om det är ett riksintresse att: ett område skall bevaras eller en viss verksamhet kan bedrivas på en plats. är detta intresse vanligtvis inte begränsat tilljust det berörda området. I dessa fall är det ofta angeläget att även ett angränsande område används på ett visst sätt. eller snarare att

I.? kap. I 55

Prop. 1985/86: 1 80]

omrädet undantas från en viss typ av användning. Man kan här peka pä behovet av skyddsomräden kring anläggningar där miljöfarlig verksamhet bedriVs. t. ex. energiproduccrande anläggningar. skjutfält och flygfält. En annan typ av verksamhet med behov av skyddsområden är den som bedrivs vid totalförsvarets signalspaningsanläggningar.

Punk! .?

1 punkt ?. tas upp bestämmelser om prövning vid bristande mellankom- munal samordning. Den bestämmelse som föreskriver att mellankommu- nala frägor skall beaktas finns i 2 kap. ! &.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt lol.?) lämnat några exem- pel pä situationer där denna prövningsgrund bör kunna tillämpas. En prövning på denna grund torde normalt komma att aktualiseras av länssty- relsen endast i de fall där de inblandade kommunerna på något sätt är oense.

PNH/(l 5

Jag vill först erinra om vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt (16.2.3) har anfört om syftet med den prövningsmöjlighct som ligger i punkt 3. Länsstyrelsens kontroll i fråga om kraven på hälsa och säkerhet avses leda till att planerna får sädan utformning att det inte. när de väl har genomförts. uppkommer risk för ingripanden av olika tillsynsmyndigheter som — var och en inom sin sektor — bevakar kraven på hälsoskydd och säkerhet. Det är angeläget att detta övergripande syfte med kontrollen får prägla länsstyrelsernas tillämpning av punkt 3.

För fullständighetens skull vill jag ändå här räkna upp de bestämmelser i PBL som över huvud taget tar upp krav på hälsoskydd och behovet av skydd mot olycksfall. Bestämmelserna finns i 2kap.3 och 4ss samt 3kap.2. 4. 5. 6. 10 och lit—18%. Av bestämmelserna i 3kap. är det huvudsakligen 2. 4. 10 och 13—1855 som kan komma att behandlas i detaljplaner eller omrädesbestämmelser.

2 & Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt ] tå skall ske eller ej.

Paragrafen motsvarar närmast 17kap. 6ä i utredningsförslaget. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 16.3.3) och av utformningen av 2 s' ansluter jag mig till Iagråders uppfattning (yttrandet s. ll2f) att länsstyrelsens avgörande av frågan om prövning alltid skall ske i form av ett beslut. oavsett om utgängen innebär att statlig kontroll skall ske eller inte. Vad som i lagrådsremissen kallas för "tyst godkännande" skall alltså ändå ta sig uttryck i någon form av beslut. Som lagrädet har

26 Riksdagen 1985/86. 1 mm]. Nr I

I.? kup. 1—2 ts

Prop. 1985/86: 1 802

anfört fär beslutets form avgöras med ledning av l l & allmänna verksstad- gan (19651658). Lagtexten har fått en nägot annorlunda redaktionell ut- formning änden som lagrådet har föreslagit. Anledningen härtill är att lagrådets lagtext inte tillräckligt klart anger att bestämmelsen avser det preliminära beslutet huruvida prövning skall ske eller ej och inte beslutet varigenom ärendet avgörs i sak.

Den tid som länsstyrelsen får till sitt förfogande för att avgöra om någon prövning skall ske har bestämts till tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen. Utredningen föreslog att tiden för länssty— relsens agerande skulle räknas från den dag då kommunens beslut medde- lades. Många remissinstanser ha:." med rätta anmärkt att en sådan angivelse kan tolkas på flera sätt. Vidare kan den tid som länsstyrelsen faktiskt får till sitt förfogande bli alltför knapp. om expeditionen av beslutet dröjer. Den lämpligaste lösningen är enligt min mening att tiden räknas från den dag då kommunens beslut korn in till länsstyrelsen. En så pass kort granskningstid som tre veckor förutsätter att länsstyrelsen deltar aktivt i planarbetet och tidigt uppmärksammar de kontroversiella frägorna.

Om någon enskild eller en statlig myndighet har gjort en framställning till länsstyrelsen med begäran att länsstyrelsen förordnar om prövning och länsstyrelsen inte finner skäl att besluta om prövning på den åberopade grunden. bör den som har gett in skrivelsen underrättas om att framställ- ningen intc har föranlett någon åtgärd. Nägon särskild föreskrift om detta behövs dock inte.

3 & Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut" i dess helhet. om något förhållande som avses i l & föreligger. Om kommunen har medgett det. får beslutet upphävas i en viss del.

Paragrafen har utformats redaktionellt i enlighet med lagrådets förslag. Om länsstyrelsen finner att en plan inte kan godtas med hänsyn till bestämmelserna i lä. skall planen upphävas helt eller delvis. ] enlighet med den princip som jag har slagit fast beträffande besvärsprövning i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.5.2) fär länsstyrelsen inte självmant ändra planen och ge den ett nytt innehåll i de delar som länsstyrelsen inte kan godta.

l 3s ställs upp ett villkor för att länsstyrelsen skall få upphäva beslutet endast till en viss del. nämligen att kommunen medger att en sädan uppdel- ning sker. Detta bygger på 17kap. 4é i utredningsförslaget. Givetvis inne- bär inte detta att kommunen har något inflytande på resultatet i sak av granskningen. Kommunen fär enbart ett inflytande på frågan om planen skall underkännas helt eller till en viss del. Många gånger kan det vara angeläget för kommunen att en plan betraktas som odelbar. Om ett visst område undantas. kanske kommunen inte vill se planen i övrigt genomförd med den byggrätt m.m. som den kan innehålla. En motsvarighet till detta

12 kap. 2—3 H

Prop. 1985/86: 1 ”'i'-"= " 803

finns i 13. kap. ss första stycket. där det framgår bl.a. att länsstyrelsen och regeringen efter besvär kan upphäva en plan till en viss del. endast om kommunen har medgett att en sådan uppdelning sker. Jag vill också erinra om l3kap. Sä andra stycket. där det ställs krav pä att kommunen skall göra en framställning för att den besvärsprövande myndigheten skall kun- na förordna att en viss del av en plan. som uppenbarligen inte berörs av besvär. skall få genomföras omedelbart.

Någon särskild form för kommunens medgivande har inte föreskrivits. ] princip bör medgivandet lämnas av det kommunala organ som har fattat det beslut som prövas av länsstyrelsen. Det kan dock inte krävas att kommunfullmäktige skall lämna medgivandet för de planer som fullmäk- tige har beslutat. Normalt bör det alltså räcka med ett medgivande av kommunstyrelsen i dessa fall.

Enligt 13 kap. 8.5 första stycket kan den besvärsprövande myndigheten i vissa fall även ändra överklagade planer och omrädesbestämmelser. nämli- gen om kommunen har medgett det eller om ändringen är av ringa betydel- se. Jag anser det inte vara lämpligt att i l? kap. införa en möjlighet att göra ändringar. Anledningen härtill är dels hänsynen till berörda sakägare. dels att de frågor som skall bevakas genom reglerna i [2kap. mestadels är så betydelsefulla att en ändringsmöjlighet inte skulle få någon praktisk bety- delse.

4 & Om det finns särskilda skäl. får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att l—3s'å skall tillämpas på beslut att lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen. efter det att ett förordnande enligt första stycket har meddelats. beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas. får läns- styrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

Paragrafen. som handlar om länsstyrelsens prövning i ärenden om löv och förhandsbesked motsvarar närmast 17 kap. 5.5 i utredningsförslaget.

Första stycket

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt l6.3.5) föreskrivs i första stycket att länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område kan förordna att 1—3 55 skall tillämpas även beträffande beslut att lämna lov eller förhandsbesked. Med lov avses både bygglov. rivningslov och marklov.

För att markera den avsedda restriktiva tillämpningen har föreskrivits att det mäste finnas särskilda skäl för att ett förordnande enligt första stycket skall kunna utfärdas. Ett sådant särskilt skäl kan vara att länssty- relsen av erfarenhet vet att en viss byggnadsnämnd inte tillräckligt beaktar riksintressen enligt NRL inom ett bestämt omräde. Framför allt kan det bli aktuellt med ett förordnande i de fall där länsstyrelsen och kommunen inte

12 kap. 3—4 5.6

Prop. 1985/86: 1 804

har lyckats att komma överens i samband med antagandet av översikts- planen. Ett annat skäl kan vara att länsstyrelsen behöver ha insytt i bygglovsprövningen inom vissa. skyddsområden o.d. Jag äterkommer snart till just den frågan.

Även i dessa fall skall tiden för ingripande räknas från den dag dä kommunens beslut kom länsstyrelsen till handa. Att byggnadsnämnden är skyldig att sända länsstyrelsen beslut i sådana ärenden som omfattas av ett förordnande framgår av 8kap. 28.5.

Jag vill stryka under att de föreslagna reglerna inte innebär någon möjlig- het för vare sig länsstyrelsen eller regeringen att först när byggnadsnämn- den redan har fattat ett beslut självmant ingripa och undanröja detta. Det krävs alltså att ett förordnande enligt första stycket har utfärdats. innan byggnadsnämndens beslut meddelas. På denna punkt skiljer sig mitt för- slag från utredningsförslaget (17kap. Så). som under remissbehandlingen blev starkt kritiserat.

Förevarande paragraf ger alltså en viss möjlighet för länsstyrelsen att som en sista utväg — ingripa även i det enskilda ärendet med ett förord- nande. Inget hindrar nämligen att förordnandet meddelas under ett ärendes handläggning inom kommunen. Det måste dock som nämnts ske innan byggnadsnämnden fattar sitt beslut.

I det remitterade lagförslaget föreskrivs att förordnandet kan återkallas eller ändras eller också begränsas till att avse lov till åtgärder av ett visst angivet slag. Uttryckliga bestämmelser härom är emellertid inte erforder- liga enligt lagrådets mening (yttrandet s. 113). Jag delar denna uppfattning. De två sista meningarna i första stycket i det remitterade lagförslaget har därför ingen motsvarighet i det nu föreliggande förslaget.

Andra styr-ket

En besvärande konsekvens av utredningsförslaget (17kap. 10.5) var att beslut om lov inte fick verkställas. förrän det stod klart att regeringen inom loppet av en månad inte ämnade ingripa med stöd av undantagsregeln i 17 kap. 8 ä.

1 det nu föreslagna systemet finns det inga sådana. från effektivitetssyn- punkt, oacceptabla effekter. Beslut om lov eller förhandsbesked blir som regel gällande omedelbart. Det enda fall därjag anser det motiverat med ett avsteg från den principen är det som anges i andra stycket. dvs. där länsstyrelsen har beslutat att prövning verkligen skall ske i ett visst ärende. Då kan länsstyrelsen samtidigt eller senare förordna att beslutet inte skall gälla. förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

Särskilt om militära skyddszoner m. m.

Jag har tidigare antytt att systemet med länsstyrelsens prövning i vissa slag av beslut om lov kan användas som en ersättning för dagens reglering om förbud mot bebyggelse och annat som hindrar försvaret m.m. Förhål-

l2 kap.-1 &

Prop. 1985/86: ] lll-"" " 805

landet mellan anläggningar för försvarsmaktens behov. säsom befästningar och flygplatser. och det privata eller allmänna byggandet m.m. regleras i 81 och 82 så byggnadslagen samt i 54.5 1 mom. tredje stycket och 57% andra stycket byggnadsstadgan. Bestämmelserna gäller även för staten tillhöriga civila flygplatser. liksom för andra flygplatser för allmänt bruk samt för atomreaktorer eller andra atomenergianläggningar där risk kan föreligga för skadlig strälning.

Jag kan inte här i detalj återge de gällande bestämmelsernas innehåll. Det räcker med att slå fast att länsstyrelserna i dag har ett avgörande inflytande på prövningen av bebyggelse inom skyddszonerna i anslutning till de berörda anläggningarna. 1 övrigt vill jag hänvisa till den utförliga framställning om gällande ordning som finns i statens planverks meddelan- de om fysisk planering (R 1672176) Handläggning av ärenden om förbud mot bebyggelse m.m. till hinder för försvaret.

Till en början är det uppenbart att det i PBL måste finnas bestämmelser som medger att byggnadsnämnden underrättas om behovet av skydds- zoner kring befästningsanläggningar. övnings- och skjutfält. flygplatser och andra slag av försvarsanläggningar. Detta gäller även områden som är planerade för sådana anläggningar. Att kommunen får kännedom om var den militära anläggningen är belägen eller skall lokaliseras är en förutsätt- ning för kommunens möjligheter att bedöma vilka konsekvenser som an- läggningen fär för kommunens egen planering och vilka beslut i form av detaljplan eller omrädesbestämmelser som behövs eller som bör undvikas för att skyddsbehovet skall tillgodoses.

Skyddszonernas gränser bör kunna bestämmas på samma sätt som i dag. dvs. genom samverkan mellan försvarsområdesbefälhavaren eller motsva- rande och länsstyrelsen. Kartrcdovisningen bör också kunna vara densam- ma som f.n. Skillnaden blir att skyddszoner inte får samma effekter som i dag. Det uppstär nämligen inget automatiskt förbud i närheten av befäst- ningar eller flygplatscr (som enligt 815 BL) och länsstyrelsen skall inte heller kunna utfärda några förordnanden av förbudskaraktär i anslutning till planerade och befintliga militära anläggningar (som enligt 825 BL).

Jag förutsätter att information om de s.k. yttre skyddszonerna i princip ingår i översiktsplanen eller i beskrivningen till den. Mot bakgrund av materialets ofta hemliga natur är det sällan som en öppen redovisning i kartform kan medges. Denna fråga behandlas närmare i det nyss nämnda meddelandet frän planverket.

Vad gäller handläggningen av ärenden om lov bör länsstyrelsen för en yttre skyddszon kunna förordna att bestämmelserna om prövning av läns- styrelsen skall vara tillämpliga på vissa ärenden om lov. Det kan därvid vara lämpligt att länsstyrelsen begränsar förordnandet till att avse sådana ärenden där den militära myndigheten avstyrker eller anmäler tveksamhet till att lov lämnas men kommunen ändä beslutar att lämna lov. Begräns- ningen är tiflrådlig för att man inte skall skapa en helt onödig byråkrati med

12 kap.—'lsq

Prop. 1985/86: 1 81.16

expeditionsskyldighet i alla fall som odiskutabelt inte motverkar försvarets intressen.

Den formella följden av ett sädant förordnande blir alltsä inte att pröv- ningen i första instans flyttas frän byggnadsnämnden utan enbart att nämn— dens beslut att lämna lov skall tillställas li'insstyrelsen. Länsstyrelsens prövning kommer då att bestå i ett vägning mellan försvarets intresse. som utgör ett riksintresse enligt NRL och det motstående enskilda intresset.

Med denna handläggningsordning blir det naturligt att byggnadsnämn- den i praktiken tar kontakt med försvarsomrädesbefi'tlhavaren eller mot- svarande befattningshavare i alla lokaliseringsfrägor som uppkommer inom området. På ett smidigt sätt kan det alltså klaras ut t.ex. httr nya byggnader kan placeras med hänsyn till den militära anläggningen. ()m försvarsomrädesbefälhavaren vid samrådet finner att ansökningen strider mot försvarsintresset och därför bör avsläs. bör detta tillkännages i ett skriftligt yttrande till byggnadsnämnden. Yttrandet behöver inte innehålla mer än vad som i dag anges i länsstyrelsens avslagsbcslut. dvs. att försva— rets intressen skulle motverkas. Bygglov kan därefter vägras med hänvis- ning enbart till innehållet i försvarsomrädesbefälhavarens yttrande.

Hittills harjag berört httr nytillkommande byggnader inom skyddszoner _ skall kunna behandlas enligt PBL. I 81 och 82 ss byggnadslagen talas det ocksä om virkes- eller annat varuupplag. materialgärd. ljusanordning samt schaktning. fyllning eller därmed jämförlig ätgärd.

När det först gäller upplag är sädana underkastade reglerna om bygglov i PBL och omfattas därför av vad jag har anfört om byggnader. Därmed återstår schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. som enligt förslaget till 8kap. 9.5 tredje stycket kan kräva marklov inom omräden i närheten av bl.a. befintliga och planerade försvarsanläggningar och stat— liga flygplatser. En förutsättning för att marklovsplikt skall föreligga är dock att kommunen föreskriver detta. vanligen i omrädesbestämmelser. Med försvarsanläggningar avses här bäde befästningar och andra anlägg- ningar för totalförsvaret. t.e>t. atnmunitionsförräd. radarstationer. radio- och teleanläggningar etc.

Jag förutsätter att kommunerna inte kommer att motsätta sig önskemål från länsstyrelsen om att beslut om marklovsplikt skall meddelas i dessa fall. Skulle detta mot förmodan inträffa. återstår möjligheten till planföre- läggande enligt 6.5 i detta kapitel.

Sedan kommunen väl har infört marklovsplikt. kan regelsystemet för prövning av länsstyrelsen i enskilda ärenden om löv och förhandsbesked träda i funktion. Därmed kan länsstyrelsen få kontroll även över de nu behandlade ätgärdstyperna. Jag vill erinra om att kommunen beträffande de omräden som jag nu talar om även kan införa bygglovsplikt för ljusan- ordningar (8 kap. 7 så).

Beträffande områden som omfattas av bestämmelserna i 81 och szss byggnadslagcn föreslås en övergängsbestämmelse ( 17 kap. 16 s). som inne—

12 kap.—1.5

Prop. 1985/86: 1 807 här att dagens system pä ett smidigt sätt överförs till den nu angivna ordningen.

5 & Regeringen får pröva ett beslut att anta. ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning fär avse endast frägan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

Paragrafen. som rör regeringens prövning av regionplanebcslut. motsva- rar 1311? byggnadslagcn. 17kap. 12s' i utredningsförslaget och 12 kap. ett i det remitterade lagförslaget. Den har utformats i huvudsaklig överens- stämmelse med lagrådets förslag.

Bakgrunden till bestämmelsen är att beslut i fräga om en regionplan måste kunna prövas för att eventuella konflikter mellan riksintressen och regionala intressen skall kunna lösas. redan innan regionplanen läggs till grttnd för fortsatt översiktsplanering inom kommunerna. Det lämpligaste synes vara att endast regeringen får befogenhet att förordna om prövning av regionplaner. T.ex. länsstyrelsen. andra statliga myndigheter och de berörda kommunerna kan då väcka frågan om prövning hos regeringen. Formerna för detta behöver inte lagregleras. Det kan dock vara lämpligt att länsstyrelsens beslut expedieras till regeringen även i de fall där länsstyrel- sen beslutar att inte päkalla regeringens prövning av en regionplan.

Enligt det remitterade lagförslaget räknas tiden för regeringens beslut om prövning av regionplanebcslut från den dag beslutet meddelas. Pä förslag av lugrådct (yttrandet 5.114) har detta ändrats till den dag då beslutet kom in till regeringen.

6 & Regeringen fär förelägga kommunen att inom en viss tid anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser (planföreläg— gande). om det behövs för att tillgodose sädana intressen som avses i få 1 och 2.

7 ©." Om kommunen inte följer ett planföreläggande. fär regeringen på kommunens bekostnad läta upprätta de förslag som behövs samt anta. ändra eller upphäva detaljplanen eller omrädesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

Bestämmelserna om planföreläggande motsvarar i huvudsak 27 och 108 és” byggnadslagcn. 1 utredningsförslaget finns bestämmelser om planföre- läggande i ett eget kapitel. 19kap. Enligt min mening utgör planföreläggan- den ett led i den statliga kontrollen. Bestämmelserna har dätför infogats i 12 kap. Paragrafens motsvarighet i det remitterade lagförslaget är 12 kap. 7 och 8 st

12 kap. 4—7 53.6

Prop. 1985/86: 1 308

Mina överväganden i frågan om planföreläggande harjag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 1.6.4).

1 det remitterade lagförslaget ges i 75 andra stycket en rätt för regering- en att i planföreläggande föreskriva att ett visst angivet intresse skall tillgodoses. Lagrådet (yttrandet 5.114) har föreslagit att bestämmelsen utgär säsom obehövlig. Jag ansluter mig till detta. varför lagtexten har utformats enligt lagradets förslag. Enligt 8s' i det remitterade lagförslaget skall. när regeringen låter upprätta planförslag. länsstyrelsen ombesörja erforderliga samräd och utställningar. Vidare föreslogs i lagrädsremissen att regeringen skall ge kommunen tillfälle att yttra sig. Om dessa frågor har lagrådet anfört (yttrandet s. 1142»:

Avsikten torde vara att länsstyrelsen också skall sköta vad som i övrigt är behövligt säsom kungörelser m.m. l lagrådets förslag föreskrivs därför att länsstyrelsen skall ombesöran ärendets beredning. 1 tredje meningen anges att regeringen skall ge "kommunen tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande torde inhämtas redan under samrädsförfarandet. I vart fall är ingen regel erforderlig i PBL för regeringens handläggning. Utöver 7kap. 25 regeringsformen finns nämligen ej behov av bestämmelse om beredning av regeringsärenden. Sista meningen har därför utgätt i lagrådets förslag (7 5).

Jag ansluter mig till detta. varför lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag. För tydlighetens skull vill jag påpeka att länsstyrelsen vid planärendets beredning i tillämpliga delar skall följa bestämmelserna om förfarandet i 5 kap. sa att regeringen får ett lika fullgott beslutsunderlag som kommunen skulle ha haft vzid antagandet.

I.? kap. 7 s”

Prop. 1985/86: 1 ' 809 13 kap. Överklagande

Kapitlet. som motsvarar 18kap. i utredningsförslaget har disponerats och utformats i stort sett helt i enlighet med lagrådets förslag. Detta innebär ganska betydande avvikelser frän lagrädsremissen. men jag anser att regleringen blir avsevärt enklare att överblicka med lagrådets upplägg- ning. samtidigt som antalet paragrafer kan nedbringas.

Den huvudsakliga dispositionen av kapitlet är att det inleds med en bestämmelse tl ä') om kommunalbesvär. varefter följer en bestämmelse (:s) som anger vilka kommunala beslut som överklagas genom förvalt— ningsbesvär. en bestämmelse (m om besvärshandling och besvärstid. samt en bestämmelse (4.5) om besvär över länsstyrelsens beslut. Kapitlet avslutas med en del särskilda bestämmelser (_q—ööö) om besvärsrätt och besvärsprövning.

l & Följande beslut enligt denna lag fär överklagas i den ordning som föreskrivs för kommmm!/mn'är. nämligen

[. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan.

2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag ät en kommunal nämnd att anta. ändra eller upphäva detaljplaner och omrädesbestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning.

3. kommunfullmi'iktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastig- hetsplan.

4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om villkoren för sädan betalning.

5. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

Paragrafen har tillkommit på lagrådets initiativ. Lagrådet har som en bakgrund till sitt förslag anfört om lagrådsremissens utformning i denna del (yttrandet s. 1 140:

De i detta kapitel föreslagna besvärsreglerna är inte alldeles lättillgäng- liga. Förhällandet sammanhänger främst med att vissa beslut enligt PBL överklagas genom förvaltningsbesvär under det att andra beslut enligt lagen överklagas enligt kommunallagens besvärsregler dvs. genom kom- munalbesvär. l förevarande kapitel behandlas endast förvaltningsbesvä- ren. De fall då kommunalbesvär kan komma i fråga är inte angivna i PBL utan följer av kommunallagens bestämmelser. Detta överensstämmer med den lagstiftningsteknik som allmänt används när överklagande av kommu- nala beslut regleras. 1 det nu förevarande lagstiftningsärendet kan det finnas skäl att tillämpa en annan teknik och att i lagen ange de fall då kommunalbesvär kan anföras. Beslut som sakligt ligger varandra nära skall

13 kap. 1 9.

Prop. l985/86:1 810

enligt förslaget överklagas i det ena fallet genom förvaltningsbesvi-ir och i det andra genom kommunalbesvär. Som exempel kan nämnas att beslut att anta en detaljplan överklagas genom förvaltningsbesvär men ett beslut att inte anta en sådan plan genom kommunalbesvär. Den sistnämnda besvärs- möjligheten framgår emellertid inte av lagtexten. Departementschefen har här och vari motiven berört fall då möjligheten att anföra kommunalbesvär står öppen men Iäsareniav lagtexten får inte mycken ledning. lntressct av klarast möjliga information motiverar att lagtexten i PBL fullständigt anger de rättsmedel som står till buds. Ett annat skäl att göra avsteg frän sedvanlig lagstiftningsteknik kan vara att förvaltningsbesvären i PBL i vissa hänseenden är utformade som ett slags speeialbesvär med drag lånade från både förvaltningsbesvär och kommunalbesvär. Besvär över beslut att anta en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastighetsplan har sålunda en i huvudsak kassatorisk effekt. Förvaltningsbesvär med sådan verkan innebär en nyhet inom det administrativa rättsskyddet. En annan nyhet är att förvaltningsbesvär får anföras mot kommunfullmäktiges beslut. [ gällande rätt är de restriktivt utformade kommunalbesvären det enda ordinära rättsmedlet vid överklagande av beslut av kommunernas valda församlingar.

l lagrådets förslag ingår som en inledande paragraf till 13kap. bestäm- melser om de beslut enligt PBL som kan överklagas genom kommunalbe— svär. En fördel är att reglerna om förvaltningsbesvär då kan göras mindre detaljerade.

Jag ser alltså positivt på lagrådets förslag från både sakliga och lagtek- niska synpunkter. lnte minst viktig för lagens tillämpare är den av lagrådet påpekade följdverkan som ligger i en förenklad reglering av förvalt- ningsbesvären i de närmast följande paragraferna.

Bestämmelserna i l & anger således uttömmande vilka beslut som över— klagas genom kommunalbesvär. Övriga beslut enligt PBL får — som fram- går av 2.5 — överklagas genom förvaltningsbesvär.

Paragrafen har utformats som en uppräkning i sex punkter av de beslut enligt PBL som överklagas genom kommunalbesvär. På det sättet bör paragrafen bli mer överskådlig än enligt lagrådets föreslagna lagtext.

Även i sak innebär mitt förslag en viss avvikelse från lagrådets förslag. Avvikelsen är en följd av mitt förslag (avsnitt 10.6.2) att kommunfullmäk- tige skall kunna delegera åt en kommunal nämnd att besluta om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser. Enligt punkt 4 får både fullmäktiges och kommunala nämnders beslut i sådana frågor överklagas genom kommunalbesvär.

En viktig grupp av ärenden där det kan bli aktuellt med kommunalbesvär är beslut i fråga om översiktsplaner. De omständigheter som kommunalbe- svär får grundas på räknas upp i 7 kap. lä 1—5 kommunallagen (1977: 179). De punkter som främst torde komma i blickfånget när det gäller beslut om översiktsplaner är 1 och möjligen också 3. dvs. att beslutet inte har kommit till i laga ordning eller överskrider kommunfullmäktiges befogenhet. När det gäller punkterna 4 och 5 om att beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund anserjag det uppenbart att dessa

13 kap. I 9"

Prop. 1985/86: 1 311 praktiskt taget aldrig kan aktualiseras i detta sammanhang. Översikts- planen ärju till sin natur sådan att de verkningar som förutsätts i punkterna 4 och 5 inte kan inträda. Något bör också sägas om punkten 2 som behandlar det fallet att beslutet står i strid mot lag eller annan författning. Det kan diskuteras om översiktsplanens förenlighet med bestämmelserna i lagen om hushållning med naturresurser och i 2 kap. PBL är sådana frågor som det bör ankomma på förvaltningsdomstolarna att behandla vid kom- munalbesvärsprövningen. Dessa bestämmelser är enligt min uppfattning emellertid inte av den karaktären att man över huvud taget kan beteckna en tillämpning av dem som laglig och en annan som olaglig. Jag bortser nu givetvis från den eventualitetcn att en kommun skulle grunda sin översikts- plan på hänsyn som är helt ovidkommande. dvs. att kommunen går utanför de ramar för planernas innehåll som markeras av de aktuella bestämmel- serna. Sä länge det bara är fråga om att på det ena eller andra sättet tolka och överföra lagens bestämmelser i planform har man att göra med lämp- lighetsbedömningar som inte hör hemma i den typ av legalitetsprövning som avses med kommunalbesvär.

2 & Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktigc och kommunala nämnder än de som anges i 1 så får överklagas genom besvär hos länsstyrel- St'll.

Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som redan är avgjorda genom detaljplan. omrädesbestämmelser eller förhands- besked,

Paragrafen har utformats i huvudsak enligt lagrådets förslag och kan betraktas som en sammanslagning av ett flertal paragrafer i det remitterade lagförslaget. Sålunda svarar första stycket mot vad som sägs i 15 andra stycket samt 2. 6 och 7.515 i lagrädsremissen. medan andra stycket har sin motsvarighet i 135 första stycket i lagrådsremissen. Motsvarigheterna i utredningsförslaget kan sägas vara huvudsakligen 18kap. 2.5. 7— 11 ss och 13— 14 55.

Första stycket

Redan det remitterade förslaget bygger på tanken att regleringen av en rad olika beslutssituationer bör föras samman till en enda paragraf (så). något som flera av remissinstanserna har ansett vara lämpligt för att en alltför stor splittring av regelsystemet skall undvikas. Det nu föreliggande förslaget utgör ytterligare ett steg i denna riktning. På lagrådets förslag (yttrandet s. 115) har nämligen i samma paragraf samlats alla slag av förvaltningsbesvär, dvs. såväl besvär över beslut att anta. ändra eller upphäva detaljplaner. omrädesbestämmelser och fastighetsplaner (se 1.5 andra stycket i det remitterade lagförslaget) som besvär över beslut i andra ärenden.

De övriga beslut som avses i denna paragraf är bl.a. beslut att lämna

l3 kap. 1—2 N'

Prop. l985/86: ] 812

eller vägra bygglov. rivningslov. marklov och förhandsbesked (8 kap.). beslut om påföljder och ingripanden (10 kap.) samt beslut om uttagande av avgifter ("llkap. Så) (se 13 kap. så i det remitterade lagförslaget). Vidare bör nämnas kommunens beslut att inte förlänga genomförandetiden för en detaljplan enligt 5 kap. 14?) andra stycket.

Om en fastighetsägare begär att fastighetsplan skall antas. skall detta ske. om planen inte är obehövlig (6 kap. 3?" andra stycket 3). Enligt mitt försag i lagrädsremissen där ifrågavarande punkt var begränsad till en begäran som görs under detaljplanens genomförandetid skall ett beslut att vägra upprätta fastighetsplan överklagas genom förvaltningsbesvi'tr. eftersom det var fråga närmast om en rättighet för fastighetsägaren. Med den ändring av 6 kap. 35 andra stycket 3 som lagrådet har förordat och somjag inte har någon erinran mot kan det knappast sägas vara en rättighet att få en fastighetsplan antagen. Därmed anser jag det inte längre lämpligt med förvaltningsbesvär. På grund härav har l & utformats så att rättsmed- let blir kommunalbesvär även i dessa fall.

En avvikelse från det remitterade lagförslaget är att beslut som fattas angående villkoren för betalning av kostnader för gator och andra allmänna platser inte överklagas genom förvaltningsbesvär. Tvister i sådana frågor skall nu i stället prövas av fastighetsdomstolen (se 15 kap. ss). Att det även finns möjlighet att överklaga eventuella beslut genom kommunalbe- svär framgår av l ä 4. Tilläggas bör att frågan om ställande av säkerhet för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet att betala ersättning för gator och andra allmänna platser inte utgör en särskild ärendetyp enligt PBL. Sädana frägor regleras nämligen i själva bygglovet (se 8kap. 32 å).

Bestämmelserna i första stycket gäller endast beslut enligt PBL. Beslut i andra ärenden. t. ex. tjänstetillsättningar. följer särskilda bestämmelser.

Av allmänna rättsregler följer att vissa beslut av byggnadsnämnden inte kan överklagas. Det gäller t.ex. beslut enligt lOkap. 8.5 tredje stycket att hos allmän åklagare begära att '::alan väcks om tilläggsavgift och beslut enligt lOkap. 135 att begära handräckning. lnte heller kan upplysningar som avhandlas i 10 kap. 25 och 11 kap. 2å första stycket överklagas (se specialmotiveringen till dessa paragrafer).

Med byggnadsnämndens beslut avses även sådana beslut som t. ex. en tjänsteman hos nämnden efter delegation fattar pä nämndens vägnar.

I anslutning till första stycket har lagrådet (yttrandet s. 116) gjort föl- jande uttalande. som jag kan ansluta mig till:

När i 25 första stycket lagrådets förslag anges att vissa beslut överklagas genom besvär hos länsstyrelsen ligger däri inget uttalande i frågan huruvi- da besluten är överklagbara eller inte. Lagrummct anger endast besvärsin- stansen vid överklagande av beslut mot vilka talan får föras. Frågan om överklagbarhet är inte i lagrådets förslag. lika litet som i det remitterade förslaget. särskilt reglerad. Den får besvaras med ledning av allmänna grundsatser om administrativa besluts överklagbarhet.

13 kap. 2 _»5

Prop. |985/86: ] '- 813

I det fortsatta resonemanget kommer lagrådet in på frägan om överklag- barheten av beslut enligt 8 kap. 23.5 om anstånd med avgörandet av ansök— ningar om lov och anför (yttrandet s. Hö):

Ett sådant anständsbeslut innebär att ansökningen kan komma att avgö- ras på andra grunder än dem som eljest skulle komma i fråga. Beslutet kan bli avgörande för frågan om ansökningen skall bifallas eller avslås. Med hänsyn till de rättsverkningar beslutet alltså kan få och då de materiella förutsättningarna för ett anständsbeslut är angivna i lagen talar övervä- gande skäl för att beslutet är överklagbart. jfr RA 1977 s.248. Det kan exempelvis vara rimligt med en överprövning av frågan om kommunen verkligen påbörjat sådant arbete med planändring som avses i 8kap. 23 s'. Talan skall då föras enligt 2.5 första stycket.

Jag delar lagrådets uppfattning men vill framhålla att byggnadsnämnden skall kunna besluta om anstånd utan att behöva ange skälen för att t. ex. en planändring eller planläggning måste ske innan ansökningen avgörs. Av— sikten är alltså inte att nämnden skall tvingas in i en argumentering med varje sökande om det rimliga och lämpliga i att vänta med avgörandet. Den enda fråga som kan prövas besvärsvägen är alltså om de legala förutsätt- ningarna för anstånd föreligger.

Andru stycket

Bestämmelsen i andra stycket om den s.k. besvärsavskärande verkan av tidigare beslut. som innebär en nyhet i byggnadslagstiftningen. har jag kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.8). Lagtexten har redaktionelltjusterats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 122).

En förutsättning för att besvärsrätten skall vara avskuren är givetvis att det tidigare beslutet alltjämt gäller. Detta framgår av uttrycket "fråga som redan är avgjord".

3 5 Beslut som anges i 25 första stycket överklagas genom att en be- svärshandling ges in till länsstyrelsen. [ besvärshandlingen skall anges vilket beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag dåjusteringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än beslut angående detaljplan, omrädesbestämmelser eller fas- tighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen. skall besvären ändå tas upp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning. om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla- gande av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

[3 kap. 2—3 59

Prop. 1985/86: 1 814

Paragrafen innehåller bestämmelser om besvärshandlingen och om be— svärstid i fråga om både planbeslut. beslut om lov och förhandsbesked samt andra kommunala beslut. Någon direkt motsvarighet i gällande rätt finns inte beträffande planbeslut. eftersom dessa i dag skall fastställas av länsstyrelsen (se dock 1495 BL). Beträffande andra ärenden regleras frå- gorna f.n. i 12.5 förvaltningslagen (19711290). 1 utredningsförslaget åter- finns motsvarande reglering såvitt avser planärenden i 18kap. 5 s.

Förvaltningslagen (1971:290)galler handläggningen av ärenden hos för- valtningsmyndigheter. Eftersom kommunfullmäktige inte är en förvalt- ningsmyndighet. är lagen inte tillämplig på beslut som fullmäktige fattar. På grund härav måste i PBL tas in särskilda regler om sättet och tiden för fullföljd av talan i planärenden. Beträffande ärenden som följer förvalt- ningslagen är det inte nödvändigt att i PBL reglera besvärsfrägorna. I likhet med lagrådet (yttrandet s. "1 17) anser jag det dock lämpligt att para- grafen kompletteras med en föreskrift om hur besvärstiden skall räknas vid överklagande även i sådana ärenden. t. ex. i fråga om byggnadsnämndens beslut om lov och förhandsbesked. Fördelen med detta är att bilden av besvärsförfarandet därmed blir fullständig. Dessa specialbestämmelser i PBL ”tar över" förvaltningslagens regler på grtlnd av föreskriften i 1.5 andra stycket förvaltningslagen.

Första stycket

Bestämmelserna i första stycket har utformats med 125 förvaltningsla- gen som förebild. Minimikravet på en besvärshandling är att det överkla- gade beslutet skall anges. 1 lagrädsremissen föreslogjag också att grunder- na för besvären skall framgå. Lagrådet (yttrandet s. 116) har emellertid inte funnit skäl att i PBL ställa upp något formkrav utöver det som anges i förvaltningslagen. nämligen att det överklagade beslutet skall anges. Jag har ingen" erinran mot detta. varför kravet har fått utgå ur lagtexten.

Amira stycket

Jag ansluter mig till utredningens förslag att besvärstiden i planärenden — i likhet med vad som gäller för kommunalbesvär enligt 7kap. 1 å andra stycket kommunallagenskall räknas från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. Samma regler bör gälla oavsett vilket kommunalt organ som har fattat beslutet.

Några remissinstanser. däribland Svenska kommunförbundet. invänder mot detta sätt att beräkna besvärstiden och anvisar den alternativa lösning som anges i förvaltningslagen (12.5 andra stycket). nämligen att besvärs- handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Detta alternativ har onekligen vissa fördelar. om man enbart ser till rättssäkerhetsaspekten. Emellertid är flera olägenheter för- knippade med denna lösning. Med tanke på den vida krets av besvärsbe-

I3 kap. 3 s*.

Prop. 1985/86: .1 '" 815

rättigade som ibland kan förekomma kan det ta lång tid att nå alla med en delgivning. Det blir också svårt att fastställa en exakt tidpunkt när kommu- nens beslut har vunnit laga kraft. om det inte finns en för alla besvärsberät- tigade gemensam frist för överklagande. Bl. a. med hänsyn till behovet att ha en fast utgångspunkt för beräkning av genomförandetiden för detalj- planer är det nödvändigt att besvärstiden räknas från den dag då protokol- let anslås.

Av 5 kap. 305 första stycket framgår att sakägare och vissa andra intres- senter. vilkas synpunkter inte har tillgodosetts. på visst sätt skall i vanligt brev underrättas om kommunens beslut. Om ett stort antal personer skall underrättas. får under vissa förutsättningar som anges i andra stycket samma paragraf — underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Besvärstiden i ärenden om lov och förhandsbesked och i andra liknande ärenden bör givetvis beräknas på samma sätt som enligt 12 å andra stycket förvaltningslagen. dvs. besvärstiden bör räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Andra stycket upptar därför en sådan föreskrift. Som lagrådet (yttrandet s. 1 17) påpekar kommer att vad som sägs i andra stycket om andra nämnders beslut att gälla även beslut av ett lokalt organ som kommunfullmäktigc enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna tillsätter för att fullgöra byggnadsnämndens uppgifter.

Jag vill här erinra om att föredragande departementschefen i samband med tillkomsten av förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 4170 gjorde ett uttalande som klarlägger att innebörden i 12%? förvaltningslagen inte är att det krävs formlig delgivning enligt delgivningslagen för att någon skall anses ha "fått del" av beslutet. Även på andra sätt kan beslutet alltså bringas till klagandens kännedom. l 8kap. 275 första stycket har föreskri- vits att underrättelse om beslutet får ske genom delgivning. Något krav på detta har dock inte ställts upp. '

Tredje stycket

Tredje stycket har sin förebild i 1255 tredje stycket förvaltningslagen.

4 & Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2.5 huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12kap. 45 första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12kap. 45 andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas genom besvär lws kammarrätten om beslutet avser

l. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan.

2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser frågan om åtgärderna utgör kompletterings- åtgärder enligt 8kap. 13 &. uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot om- rådesbestämmclser.

3. rivningslov eller marklov och besvären avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller omrädesbestämmelser.

4. förordnanden enligt 6kap. 19 eller 205 att avstå eller upplåta mark

13 kap. 3—4 55

Prop. 1985/86: 1 816

eller enligt 6kap. 225 om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattentörsörjning och avlopp. 5. ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9 kap. 35 fjärde stycket. (». påföljder och ingripanden enligt l0kap.. 7. debitering av avgifter som anges i 1 1 kap. 55 samt genom besvär Itos regeringen i övriga fall.

Första stycket motsvarar 12kap. 55 första stycket i det remitterade lagförslaget. medan andra stycket motsvarar 13 kap. 4. 5 och 855 i det remitterade lagförslaget.

[ 13 kap. 45 andra stycket i det remitterade lagförslaget finns en erinran om den besvärsrätt som enligt 12 kap. 55 andra stycket i det remitterade förslaget tillkommer vissa kommuner och regionplaneorganet. De nu före- slagna besvärsreglerna har ingen motsvarighet till 12 kap. 55 andra stycket. Över huvud taget ges nämligen inte i PBL nägra bestämmelser om kommuners och kommunala myndigheters besvärsrätt. Detta betyder att även 13 kap. 105 i det remitterade förslaget har fått utgå. Skälen till detta framgår av följande uttalanden av lagrädet som jag ansluter mig till och därför vill återge här.

La_t__'rådet har i anslutning till 13 kap. 45 i det remitterade förslaget anfört (yttrandet s. 117):

För nårVarande har enligt fast praxis en kommun rätt att överklaga beslut av länsstyrelse att inte fastställa en av kommunen antagen plan. lett system som bygger på ökat kommunalt inflytande på och minskad statlig kontroll av markanvändning och bebyggelse framstår denna klagorätt som självklar. Att besvärsrätt tillkommer även annan kommun som besltttct angår och regionplaneorganet får anses följa av allmänna grundsatser om saklegitimation hos den som företräder ett av råttsordningen erkänt intres- se. jfr prop. I971:30 s. 391. PBL. ger angränsande kommtmer inflytande över planarbetet. se den allmänna motiveringen s.265. och kommunerna skall underrättas om planbeslut och vad som skall iakttas vid ett överkla- gande. Sådan underrättelse skall också tillställas regionplaneorganet. Vad som sägs i 12 kap. 5 5 andra stycket får sålunda anses gälla utan uttryckliga bestämmelser. Vad lagrädet här har anfört leder också till att 12kap. 1 5 andra stycket är överflödigt.

l anslutning till 13 kap. 105 har lagrådet anfört (yttrandet s. 120 f):

Enligt förevarande paragraf skall länsstyrelsens beslut i besvärsärenden enligt 13 kap. och beslut av kammarrätten få på kommunens vägnar över- klagas genom besvär av kommunstyrelsen. om beslutet gått kommunen cmot. [ specialmotiveringen anförs att paragrafen i gällande rätt närmast motsvarar 725 första stycket byggnadsstadgan. Enligt detta lagrum äger kommunstyrelsen på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan. bygg- nadsplan eller tomtindelning eller ändring därav. såframt ej klagan på grund av stadgandet i 1505 tredje stycket byggnadslagcn är utesluten. Vidare får. enligt lagrummet. styrelsen även eljest i sådant ärende föra

13 kap. 4 5

Prop. 1985/86: 1 ' 817

kommunens talan och bevaka dess rätt. En bestämmelse i 725 första stycket byggnadsstadgan återfinns första gången i den pä stadsplaneutred- ningens betänkande den 16 april 1942 grundade propositionen 1943:l5.3. Genom 1947 ärs lagstiftning (SOU 1942:27 s.568 ff och prop. l947:211 s. 179) infördes bestämmelsen i 1675 3mom. 1947 års byggnadsstadga. varefter den med vissa ändringar förts över till 725 i nu gällande byggnads- stadga. Att tidigare drätselkammaren och sedermera kommunstyrelsen ansetts böra ha rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden där byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelningar och fr.o.m. 1947 års lagstiftning ocksä förslag till stadsplaneändringar torde ha sammanhängt med att nämndens ledamöter inte tillsattes genom ett renodlat kommunalt förfarande. Sålunda utsägs en av ledamöterna av magistraten. Bestämmel- sen synes numera ha spelat ut sin roll. [ vart fall finns det inte nägot skäl att föra över den till PBL.

l specialmotiveringen till paragrafen har utan att det avspeglats i lagtexten — diskuterats byggnadsnämndens rätt att överklaga beslut som har gått nämnden emot. [ praxis har byggnadsnämnden. liksom andra kommunala myndigheter som hör till den specialreglerade förvaltningen. ansetts ha besvärsrätt när ett av nämnden meddelat förpliktande beslut eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Har nämndens beslut gått i gynnande riktning — byggnadslov har beviljats och upphävs det har nämnden däremot inte ansetts behörig att överklaga beslutet (se t.ex. förvaltningsrättsutredningens betänkande I'SOU 1983: 731' Ny förvaltnings- lag. s. 129 f). Nägon särskild bestämmelse i PBL för att — i enlighet med departementschefens avsikt konfirmera den praxis som sålunda utbil- dats torde inte erfordras.

Försla stycket

1 första stycket anges de beslut och förordnanden av länsstyrelsen som inte får överklagas. Stycket har fått en nägot annorlunda utformning än den som lagrådet har föreslagit. eftersom lagrädets förslag enligt min mening inte är tillräckligt klargörande. l lagtexten anges till en början beslut enligt 25 huruvida prövning skall ske eller ej. De besluten kan gälla bäde planer och — om förordnande enligt 12 kap. 45 första stycket har meddelats — lov och förhandsbesked. Varken beslut om att prövning skall ske eller beslut om att det inte skall ske nägon prövning kan alltsä överkla- gas. Vidare föreskrivs fullft'lljdsförbud beträffande just de nämnda förord- nandena och även i fräga om beslut om inhibition enligt 12 kap. 45 andra stycket.

Andra styrker

Till en början bör anmärkas att andra stycket avser inte bara länsstyrel- sens beslut med anledning av besvär utan även dess beslut enligt 12kap. 35. Om t. ex. en plan. som medger en viss byggrätt. upphävs av länsstyrel- sen säsom stridande mot ett riksintresse enligt NRL. kan den vars rättighe- ter pä det sättet utsläcks överklaga länsstyrelsens beslut hos regeringen. Även t. ex. kommunen kan överklaga beslutet.

1 andra stycket regleras som nämnts även rätten att överklaga länsstyrel-

I3 kap. 4 5

Prop. 1985/86: 1 818

sens beslut i samtliga de ärenden som har förts till länsstyrelsen genom besvär enligt 25 första stycket.

Andra stycket, som motsvarar lSkap. 175 i utredningsförslaget. anger också vilka länsstyrelsebeslut som skall överklagas hos kammarrätten resp. regeringen.

Fördelningen av besvärsärcnc'zen mellan kammarrätten och regeringen har skett enligt samma huvudprincip som gäller i dag. vilket alltså innebär att rättsf'rägor skall prövas av kammarrätten och lämplighetsfrägor av regeringen. Det är givetvis svårt att renodla förekommande ärenden i dessa tvä kategorier. Bestämmande för fördelningen av ärenden med in- slag av både rättsl'rägor och lämplighetsfrägor har varit frägornas inbördes vikt. generellt sett. i olika slag av ärenden. De ärenden i vilka rättsfrägorna vanligtvis överväger. har således förts till kammarrätten.

Beträffande bygglovsärenden leder detta till en naturlig uppdelning som i första hand blir beroende av om åtgärden skall företas inom eller utanför omräden med detaljplan. lnom detaljplanelagt omräde är den politiskt betonade frågan om bebyggelsens lokalisering redan avgjord när bygglo- ven lämnas. varför det inte kan anses motiverat med en regeringsprövning av loven. lnte heller frägor om mindre avvikelser frän detaljplan kan anses vara av övervägande politisk natur. Som lagrådet har påpekat bör samma betraktelsesätt gälla när frågan avser en viss ätgärds förenlighet med omrädesbestämmelser. l områden som inte omfattas av detaljplan eller omrädesbestämmelser kan det vara fräga om både lokaliscringsprövning och om tillämpning av egenskapskraven i 3 kap. Ibland katt häda dessa slag av frågor vara aktuella i samma ärende. Här anser jag att den nuvarande principen bör följas sådan den framgär av 715 2mom. fjärde stycket byggnadsstadgan och 95 lagen (1971 : 2891 om allmänna förvaltningsdom- stolar. Det betyder alltsä att avgörandet i nu avsedda fall överklagas hos kammarrätten. som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. Att besluten i sådana fall skall överklagas hos kammarrätten följer av punkt 2. Så snart som beslutet innefattar bl. a. frägan om tillämpningen av 3 kap. skall alltså kammarrätten lta ärendet.

] enlighet med det anförda skall enligt andra stycket av förevarande paragraf överklagande t' ärenden om bygglov och _fi'irltandsbesked ske hos regeringen. om länsstyrelsens beslut

1. avser fråga om förhandsbesked utanför omräde med detaljplan eller omrädesbestämmelser eller

2. innefattar enbart ställningstagande till lämpligheten av en ätgärd i ett område som inte omfattas av detaljplan. om förhandsbesked inte har lämnats.

Det kan anmärkas att det i båda dessa fall kan bli aktuellt att tillämpa detaljplanekravet i 5kap. 15. om byggnadsnämnden eller någon granne åberopar detta. Det bör vidare noteras att det följer av besvärsbestämmel- serna att beslut om bygglov i omräden som inte omfattas av detaljplan skall

[3 kup. 4 5

Prop. 1985/86: 1 ' s 19

överklagas hos kammarrätten. om bygglovet har föregåtts av ett förhands- besked. Det beror på att lämplighetsfrågan då har blivit avgjord i och med förhandsbeskedet och att det som återstår att pröva i byggltwsärendet enbart avser frägan om tillämpningen av 3kap.

Hos kammarrätten skall överklagande ske i följande fall:

1. Alla förhandsbesked och bygglov inom omräden med detaljplan. även sädana bygglov som innebär mindre avvikelse från detaljplanen.

2. Beslut om förhandsbesked och bygglov i ett område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser frågan om

a) den sökta åtgärden utgör en kompletteringsätgärd

b) åtgärden uppfyller kraven i 3 kap. eller cl åtgärden strider mot omrädesbestämmelser. lnstansordningen bestäms givetvis med utgångspunkt i förhällandena när byggnadsnämnden fattar sitt beslut. Om någon t. ex. ansöker om lov att bygga inom ett område med detaljplan. men byggnadsnämnden med stöd av 8 kap. 23% beslutar om anstånd med att avgöra ärendet till dess att planen har upphävts. skall besvären över avgörandet i sak följa instansked- jan för ärenden om byggande utanför detaljplan. Regeringen blir med andra ord slutinstans.

När det härefter gäller rivningslov och marklov anförde jag i lagrädsre- missen följande ts. 6631:

Frågorna om rivningslov kan i och för sig innefatta bäde rättsliga aspekter och lämplighetsbedömningar. Oftast knyter sig dock ett politiskt intresse till t'ivningsfrägor. vilket motiverar regeringsprövning. Marklov däremot prövas som regel mot bakgrund av tidigare fattade beslut i form av detaljplan eller omrädesbestämmelser. På grund härav har i andra stycket föreskrivits att beslut i fråga om rivningslov överklagas hos regeringen och beslut i fråga om marklov hos kammarrätten. En sädan instansordning kan sägas nära ansluta till den som gäller i dag.

I överensstämmelse med den princip som jag har förordat i fråga om bygglov och förhandsbesked har nu i punkt 3 föreskrivits — i likhet med vad lagrådet har föreslagit (yttrandet s. ll8f) — att överklagande skall ske hos kammarrätten. om besvären avser frågan om den sökta ätgärden strider mot en detaljplan eller omrädesbestämmelser. ] övriga fall skall överklagande ske hos regeringen.

När det gäller övriga hes/ut som överklagas hos ltrunnmrrärtwt. dvs. de som tas upp i andra stycket 4—7. kan till en början följande anmärkas beträffande punkt 4.

Enligt 6 kap. 19 och 20% får länsstyrelsen under vissa förutsättningar förordna att mark tttan ersättning skall överlåtas till kommunen eller upplå- tas till någon annan som skall vara huvudman för vägar eller andra all- männa platser. 1 ett sådant förordnande fär länsstyrelsen enligt 6kap. 22% föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att bekosta anläggande av

[3 kap. 4 s*

Prop. 1985/86: [ 820

gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp inom området.

Det bör vara möjligt för fastighetsägaren att få förordnanden av detta slag prövade av domstol. 1 punkt4 har därför föreskrivits att överklagan- den skall ske hos kammarrätten. Bakgrunden till detta är att det i dessa fall — till skillnad mot de situationer där inlösen av mark kan ske — inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av ersättningsfrågan.

l'inligt punkt 5 skall beslut om ingripanden enligt 9 kap. 3 & fjärde stycket mot försumlig arbetsledare överklagas hos kammarrätten. Detta stämmer överens med förslaget i remissen (13 kap. Så fjärde stycket). När det däremot gäller den ansvarige arbetsledarens besvärsmöjlighetcr i övrigt. vill jag i likhet med lagrädet föreslå en ändring i förhållande till det remitterade förslaget.

lnnebörden av lagrädsremissen på denna punkt (s. 664) är att kammar- rätten prövar inte bara besvärsärenden som rör byggnadsnämndens av— stängning av arbetsledare enligt 9 kap. 3 & fjärde stycket utan även besvärs— ärenden som rör byggnadsnämndens vägran att godta en arbetsledare eller besvärsärenden som rör återkallelse av riksbehörigheten för en ansvarig arbetsledare.

Att det ankommer på kammarrätten att pröva besvär över länsstyrelsens beslut med anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut att inte godkän- na någon som ansvarig arbetsledare överensstämmer med gällande rätt (7155 2 mom. BS). Lagrådet har emellertid anfört följande i frågan (yttran- det s. 1 19):

Vanligen prövas besvär över en myndighets beslut att vägra någon anställning eller ttppdrag i sista hand av regeringen. För de administrativa domstolarna är en sådan prövning en främmande uppgift i synnerhet när prövningen inte avser tillämpningen av rättsregler utan innebär ett bedö- mande av vederbörandes allmänna lämplighet för uppgiften. Enligt lagrä- dets mening bör det ankomma på regeringen att pröva besvär över ett sådant beslut av länsstyrelse varom här är fråga. Som framgår av lagrådets yttrande under Då förordar lagrädet att även besvär över förvaltnings- myndighets beslut att vägra riksbehörighet skall föras hos regeringen.

Jag ansluter mig säledes till vad lagrädet har anfört. varför lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag. I detta sammanhang vill jag nämna att 12% i det remitterade lagförslaget. som avhandlar beslut i fråga om riksbehörighet för ansvarig arbetsledare. på inrådan av lagrådet (ytt- randet s. 121) har utgätt. Sädana beslut bör nämligen överklagas enligt regler som får tas in i en förordning.

Att beslut om påföljder och ingripanden enligt lt.) kap. och debitering av avgifter som anges i 11 kap. 55 (punkterna 6 Ol'/1 7) ocksä skall överklagas hos kammarrätten stämmer överens med det remitterade förslaget (13 kap. $& fjärde stycket).

13 kap. 4 s"

Prop. 1985/86: 1 821

De beslut som enligt andra stycket i förevarande paragrafskall ("iver/tla- gus- IIUA' regeringar är — utöver vad jag tidigare har angett — bl.a. beslut som innebär vägran att förlänga genomförandetiden för en detaljplan enligt 5 kap. 145 andra stycket.

När det härefter gäller frågan om mec/dalande av llin_t'_vt_vrcl.wns ltt-url"! m.m.. innebär utredningsförslaget att beslut i fråga om planer meddelas efter anslag och besvärstiden räknas från den dag då beslutet meddelades. Kammarrätten i Göteborg anföri sitt remissyttrande bl. a. följande:

[ specialmotiveringen påpekas att detta stämmer överens med vad som i dag gäller enligt 1505 byggnadslagcn. Det bör emellertid då noteras att förhällandena f. n. är helt annorlunda. eftersom det är länsstyrelsen och inte kommunen som fastställer planen. Under sädana omständigheter är det naturligt att besltttet meddelas efter anslag. När däremot byggnads- nämnden själv kommer att anta planen och länsstyrelsen endast blir be- svärsmyndighet ftnns det ingen anledning att beslutet skall meddelas efter anslag. Länsstyrelsens prövning kan utmynna i antingen att planbeslutet upphävs eller i att besvären lämnas utan bifall men däremot inte i att länsstyrelsen fastställer någon ny plan. Den som har klagat hör personligen fä del av ett sådant beslut. Kammarrätten anser således att förvaltningsla- gens allmänna regler bör gälla ifråga om länsstyrelsens beslttt som besvärs- myndighet i planärenden.

Liknande uppfattning har också några andra instanser. Jag ansluter mig till denna uppfattning. I förevarande paragraf har därför inte tagits in några bestämmelser om hur länsstyrelsens heslttt skall meddelas eller om hur besvärstiden skall beräknas. Det innebär alltsä att 125 förvaltningslagen blir tillämplig pä besvär över länsstyrelsens beslut och att besvärshandling- en skall ha kommit in till regeringen inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Bestämmelserna i 12 5 förvaltningslagen gäller också i ärenden som skall fullföljas från länsstyrelsen till kammarrätten. Besvärshandlingen skall alltså ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden ftck del av beslutet. Att talan fär fullföljas till regeringsrätten framgår av 335 förvalt— ningsprocesslagen (1971 : 291). Några särskilda regler om formerna för den fortsatta besvärsprövningen i ärenden av detta slag behöver alltså inte tas in i PBL.

5 5 Beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbestäm- melser eller en fastighetsplan fär överklagas endast av den som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm- pats. får beslutet överklagas endast av den som enligt 5kap. 285 har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller. när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats. efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 285 andra stycket ändras till nackdel för någon. får han. utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf. överklaga beslutet.

[3 kap. 4—5 5.5

Prop. 1985/86: 1 822

Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet på den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

Paragrafen motsvarar lökap. 35 i utredningsförslaget och 13 kap. 95 i det remitterade lagförslaget. En skillnad i förhållande till lagrädsremissen villjag genast peka på. 1 första stycket anges i det remitterade lagförslaget vilka som allmänt sett är behöriga att överklaga beslut av första instans. nämligen "parter och sådana sakägare som anges i lkap. 85 och sotn berörs av beslutet". Enligt lagrådets mening. som jag ansluter mig till. är det inte behövligt med en beskrivning i lagtexten av den besvärsberätti- gade kretsen. Law-(idet har vidare anfört (yttrandet s. ll9f):

Metoden att inte ha särskild bestämmelse om vem som är besvärsberät- tigad har valts i åtskilliga författningar. Exempel på lagar som saknar bestämmelse i ämnet är socialtjänstlagen och hälsoskyddslagen. Att be- stämmelser kan avvaras beror påatt det av allmänna grundsatser. som har utbildats i praxis. följer vem som får överklaga beslut. Grundtanken har kommit till uttryck i 11 5 förvaltningslagen där det föreskrivs att besvär får föras av den som beslutet angär. om det gått honom emot. Att exakt bestämma kretsen av besvärsberättigade med ledning av uttrycket "den som beslutet angär" låter sig av naturliga skäl ofta inte göra. I allmänhet torde det beträffande beslut enligt PBL ej vara tveksamt vem som får anföra besvär. De beslut enligt PBL där det kan vara vanskligt att avgöra kretsen besvärsberättigade är beslut i planärenden. Här ger emellertid bestämmelser om förfarandet god vägledning. Lagrådet åsyftar närmast 5 kap. 305 i lagrådets förslag (5 kap. 235 remitterade förslaget). ] paragra- fen regleras bl.a. till vent beslut med fullföljdshänvisning skall sändas. Dessa adressater bortsett naturligtvis från länsstyrelsen —— får anses vara saklegitimerade.

På de skäl som lagrådet har anfört har alltså föreskriften om vem som har besvärsrätt tagits bort.

Första stycke!

[ förevarande stycke föreskrivs en viktig begränsning av besvärsrätten. Den som är missnöjd måste nämligen ha framfört sina synpunkter tidigare under planärendets handläggning för att kunna överklaga beslutet. Syftena bakom denna princip är att synpunkter från alla intressenter skall lämnas så tidigt som möjligt och riktas till de kommunala organen i första hand. Endast därigenom kan beslutsunderlaget i första instans få den bredd som är önskvärd.

En motsvarighet till den föreslagna regeln ftnns i dag i 1505 tredje stycket byggnadslagcn. Den bestämmelsen innebär att bara den sakägare som "i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall" har rätt att till regeringen överklaga ett beslut. varigenom länssty- relsen till alla delar har fastställt ett planförslag. Det är tillräckligt att sakägaren framställer sina yrkanden senast i samband med länsstyrelsens

[3 kap. 5 5

Prop. 1985/86: 1 ' tm

fastställelscprövning. Det krävs alltsä inte att anmärkningar dessförinnan har framförts till kommunen.

Utredningen har föreslagit att endast den sakägare som ”under den föreskrivna tiden" har framfört synpunkter skall ha besvärsrätt, Därmed torde avses utställningstiden. Utredningen (betänkandet s. 809) anför näm- ligen att ett yttrande t. ex. under samrädsskcdet. som inte har vidhållits i samband med utställningen eller motsvarande. inte skall kunna grunda någon besvärsrätt. Det skulle enligt min mening i och för sig vara värde- fullt. om man kunde kräva att sakägarna och övriga intressenter skall göra denna precisering i ett bestämt skede av proceduren. En sädan skärpning sktllle emellertid kunna få olyckliga konsekvenser. eftersom den som under samrädet har framfört sina synpunkter nog inte sä sällan lever i den tron att han har giort vad som ankommer pa honom i samband med ärendets handläggning i kommunen. I andra stycket har därför föreskrivits att synpunkterna skall ha framförts senast under utställningstiden.

Genom att även tidigt framförda synpunkter fär grunda besvärsrätt. kan vissa tolkningsproblem uppkomma. Det kan nämligen hända att det inte föreligger identitet mellan det ursprungliga planförslag som den enskilde har yttrat sig över och det mer definitiva förslag som har ställts ut. Det väsentliga i detta sammanhang är ändä frågan om synpunkterna fortfaran- de har relevans så som det slutliga förslaget ser ut. Om anmärkningarna inte har tillgodosetts. bör rätten att överklaga naturligtvis kvarstå. llagtex- ten har därför inte tagits in den preciseringen att synpunkterna skall avse just det utställda planförslaget.

] första stycket tas också tlpp besvärsrätten när bestämmelserna om s. k. enkelt planförfarande i 5 kap. 28.5 har tillämpats och någon utställning inte sker. Detta förfarande kan på grund av hänvisningen i 5 kap. 33 å avse även omrädesbestämmelser. Första stycket innebär att den som skriftligen har godkänt förslaget eller fått tillfälle att yttra sig men avstått från det inte har någon besvärsrätt.

Amira stycket

1 andra stycket görs ett undantag från kravet på att den klagande måste ha framfört synpunkter tidigare i ärendet för att ha sin besvärsrätt i behåll. Undantaget avser det fallet då ett planförslag ändras i sista stund inför antagandet och ändringen blir till nackdel för någon som tidigare inte har haft anledning att protestera. Som en ändring bör betraktas även det förhållandet att ett område undantas från planförslaget före eller vid anta- gandet. Andra stycket innebär att även den som inte har agerat tidigare i ett ärende med s. k. enkelt planförfarande enligt 5 kap. 28s' har besvärsrätt. om förslaget har ändrats till hans nackdel. efter det att han lämnades tillfälle att yttra sig över förslaget.

jag vill tillägga att även vad som framförs i för sent inkomna anmärk- ningar naturligtvis bör övervägas vid kommunens ställningstagande. om

[3 kap. 5 's

Prop. 1985/86: 1 324

det är praktiskt möjligt. lngen skyldighet föreligger dock att bemöta sadana synpunkter.

Av andra stycket framgår vidare att ett beslut fär överklagas pä formella grunder. även om klaganden inte senast under utställningstiden har fram— fört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda. Denna bestämmelse som saknar motsvarighet i det remitterade lagförslaget. gör det möjligt att fä t.ex. en jävsinvändning prövad även i det fallet att klaganden inte har framfört nägra synpunkter i sak.

Lagrådet har berört effekten av begränsningen av besvärsrätten. när överlåtelse av en fastighet sker ;! tidsmässig anknytning till ett planbeslut och anför (yttrandet s. l20):

Har en tidigare ägare under samräd eller utställning framfört kritiska synpunkter. som inte beaktats. måste den nye ägaren självfallet anses ha besvärsrätt. ] den motsatta situationen däremot är läget prekärt för förvär- varen. Lagrädet syftar på det fall då den tidigare ägaren underlätit att göra invändningar mot planen. Anledningen härtill kan för övrigt vara att han inte har något intresse för kommande planer. eftersom han skall sälja sin fastighet. Det remitterade förslaget utesluter att den som efter utställnings- tiden förvärvat en fastighet skall få anföra besvär. om överlätaren varit passiv.

Lagrådet har — utan att lägga. fram något förslag pekat på att detta innebär en viss försämring av den nye ägarens ställning i förhållande till vad som f. n. gäller. Päpekandet är helt riktigt. eftersom en ny ägare i dag kan framföra och få sina synpunkter beaktade vid länsstyrelsens faststäl— lelseprövning. Lagrädet synes dock ha godtagit denna avvikelse frän vad som i dag gäller. För egen del saknarjag därmed anledning att ändra eller komplettera lagtexten på denna punkt.

Med anledning av remissyttranden från Stockholms kommun och Sveri- ges kommunaljuridiska förening vill jag framhälla att bestämmelserna om besvärsrätt har ett direkt samband med underrättelseskyldigheten enligt 5 kap. 30%. Där föreskrivs att bl.a. ett protokollsutdrag med beslutet samt besvärshänvisning skall sändas till bl.a. de sakägare. bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har kunnat tillgodoses. lnom kommunen mäste alltsä förtecknas vilka de intressenter är som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda. Visar det sig svårt att i det enskilda fallet avgöra om anmärkningarna kan anses helt beaktade. bör sädan intressent för säkerhets skull naturligtvis tas med i förteckningen. Om det är många som har gemensamma synpunkter — t. ex. de som bor på en viss fastighet — får kungörelse i ortstidning ske (se 5kap. 30s' andra stycket). Dä behöver förteckningen inte göras mer utförlig än att det framgår att ett antal bo- stadsrättsht'tvare eller hyresgäster pa en angiven fastighet har framfört synpunkter. I enlighet med allmänna förvaltningsrättsliga principer an-

13 kup. 5 s'

Prop. 1985/86zl :- ' ' 825 kommer det på besvärsmyndigheten att pröva om den som överklagar är behörig att göra detta. Det krävs alltså inte att kommunen gör invändning- ar om bristande behörighet.

6 & Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrättshavarc får inte överklaga ett beslut om bygglov till sådana ätgärder pä fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt Zaä andra stycket bostadssaneringslagcn ( 1973: 531).

Paragrafen, som motsvarar 13 kap. rss andra stycket i det remitterade lagförslaget. handlar om kopplingen mellan bostadshyresgästers och boendes besvärsrätt enligt PBL samt hyresgästorganisationernas befogen- heter enligt bostadssaneringslagen (1973: 531).

Enligt lä i ft'irevarande kapitel har bl.a. hyresgäster besvärsrätt i t.ex. bygglovsärenden. om de berörs av beslutet. Besvärsrätten kan utövas av varje hyresgäst för sig. men dessutom har hyresgästorganisationen be- svärsrätt.

Enligt Zafå andra stycket bostadssaneringslagen. som gäller endast i en del av landets kommuner, får en fastighetsägare inte vidta sädana åtgärder i fastigheten som kräver byggnadslov — utöver vad som behövs för att bostadslägenhet skall uppnä lägsta godtagbara standard om en organisa- tion av hyresgäster motsätter sig åtgärden. Om särskilda skäl föreligger, fär dock hyresnämnden pä talan av fastighetsägaren tillåta åtgärden. Hy- resnämndens beslut kan överklagas till bostadsdomstolen. Avsikten med denna bestämmelse är främst att hyresgästerna skall kunna förhindra s. k. lyxsaneringar. som kan medföra hyreshöjningar.

Bestämmelserna i bostadssaneringslagen och PBL har samordnats på så sätt att bygglov inte får lämnas. om en organisation av hyresgäster har motsatt sig det och hyresnämnden inte har lämnat medgivande. Detta framgår av 8 kap. 31 &.

För de fall att hyresnämnden mot hyresgästorganisationens vilja har lämnat medgivande till de ansökta åtgärderna bör det införas en begräns- ning av de enskilda hyresgästernas rätt att besvära sig i bygglovsärendet. I annat fall skulle hyresgästerna ha möjlighet att föra talan i två olika omgängar beträffande samma ätgärd. nämligen först i hyresnämnden. eventuellt även i bostadsdomstolen och därefter genom att överklaga bygg- nadsnämndens beslut om lov.

Med den utformning som förevarande paragraf har fått avskärs besvärs- rätten för bostadshyresgästerna och andra boende än bostadsrättshavare i de fall åtgärderna har medgetts enligt bostadssaneringslagcn. antingen av hyresgästorganisationen genom ett s.k. hyresgästintyg eller av hyres- nämnden.

Det bör påpekas att bestämmelsen reglerar besvärsrätten bara vid ätgär— der i den ”egna" byggnaden. I fråga om ätgärder i angränsande hus finns det ingen begränsning av besvärsrätten.

I3 kup. 5—6 5.5

Prop. 1985/86: 1 826

Besvärsförbudet bör givetvis inte inbegripa lokalhyresgäster. eftersom deras intressen inte bevakas vid tillämpning av bostadssaneringslagen. De bör därför ha sin besvärsrätt enligt PBL i behäll. Däremot bör givetvis bostadshyresgäster som inte bor pä fastigheten omfattas av besvärsförbu- det. Paragrafen har utformats mot denna bakgrund. Avgränsningen har föreslagits av lagrådet (yttrandet s. 122).

7 5 Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sädana skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9ä tredje stycket fär" överklagas av luftfartsverket. om beslutet berör en civil flygplats. av tillsynsmyndig- heten. om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning, och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sädana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap. 30 &. fär beslutet överklagas av huvud- skyddsombud eller. om sådant ombud inte finns. annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud. fär beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansök— ningen.

Paragrafen har i sak samma innehåll som 72s andra och tredje styckena byggnadsstadgan. l&kap. 27 och 28% i utredningsförslaget samt 13kap. 11 s i det remitterade lagförslaget.

8 & Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastig- hetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen har medgett det. får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Utan kommunens medgivande fär ändringar av ringa betydelse göras.

Pä kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet. utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts. får genom- föras i sädana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären. Sädana förordnanden får inte överklagas.

] paragrafen har på lagrådets förslag (yttrandet s. 122) sammanförts 13 kap. 14 och [Sää i det remitterade lagförslaget. Härvid har 15% fått sin plats som första stycke i paragrafen.

["t'irstu stycket

Första stycket har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Det har inte heller någon direkt förebild i gällande rätt men kan sägas avspegla de principer som regeringen f.n. tillämpar vid besväri planärenden.

Bestämmelsen om att beslutet bör kunna upphävas inte bara helt utan även i en viss del har sin motsvarighet i 12 kap. 3 ;. Jag hänvisar därför till vad jag har anfört i specialmotiveringen till den paragrafen.

Bakgrunden till att överinstanserna med anledning av besvär i regel inte bör kunna ge planen ett visst ändrat innehåll i sak harjag utförligt tecknat i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.5.2).

lj kup. (J—Ö' sw

Prop. 1985/86: 1 ' 827

Av praktiska skäl och i överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen har i paragrafen öppnats en viss möjlighet för länsstyrelsen och regeringen att dels ändra kommunens planbeslut efter medgivande av kommtrnen. dels utan sädant medgivande göra smärre jämkningar av planbestämmelserna i stället för att med ett påpekande lämna tillbaka ärendet för handläggning av kommunen. Jag vill betona att den möjlighet till ändringar som paragrafen medger skall användas med stor försiktighet. Bortsett från de fall då kommunen har lämnat medgivan- de bör möjligheten att ändra vara begränsad till sädana justeringar som snarast innebär att man rättar till rena ft'irbiseenden. tankefel. skrivfel eller liknande. Däremot börjusteringar som innebär sakliga ändringar av någon betydelse av en planbestämmelse inte kunna göras. Det har förekommit att regeringen i ett planärendc t.ex. lägger till en övergängsbestämmelse som anger tilläten markanvändning för befintlig bebyggelse. Sädana tillägg bör inte kunna göras utan kommunens medgivande. Den föreslagna justerings- möjligheten tar i huvudsak sikte på sådana fall då det skulle medföra onödigt merarbete att lämna ärendet äter till kommunen för ny prövning. Behöver planen ändras i sak. skall därför som regel ärendet lämnas äter för ny handläggningi kommunen. såvida inte kommunen har medgett bifall till besvären. Även om kommunens medgivande finns. bör ärendet återlämnas till kommunen, om förhällandena är sådana att ny utställning behövs.

Givetvis fär sädana ändringar inte göras. som påverkar enskildas ställ- ning utan att dessa fär tillfälle att yttra sig.

Andra styr/ret

Andra stycket. som motsvarar l8kap. i utredningsförslaget. innebär en nyhet i byggnadslagstiftningen.

F.n. gäller att planer anses odelbara i den bemärkelsen att de inte till någon del kan genomföras. förrän besvär har slutligt prövats i sista instans. Jag bortser här frän möjligheten att ge dispenser medan besvär över planen prövas. Denna princip om odelbarhet gäller även om besvären avser en klart avgränsad fråga som inte inverkar på planens innehåll i stort. Detta hari den praktiska tillämpningen uppfattats som en olägenhet från effekti- vitetssynpunkt. .

Mot den bakgrunden har utredningen lagt fram ett förslag som innebär att besvärsmyndigheten skall kunna förordna att en överklagad plan vinner laga kraft i de delar det bedöms att den inte berörs av anförda besvär. Flera remissinstanser framhäller värdet av ett sådant förslag.

Bestämmelser med denna innebörd har tagits upp i förevarande stycke. Bestämmelserna har inte avfattats kategoriskt utan innebär att besvärs- myndigheten — iförsta hand länsstyrelsen —— i den män det är möjligt. kan förordna att det överklagade beslutet fär genomföras till viss del. utan hinder av att det har överklagats. Denna möjlighet gäller detaljplaner. omrädesbestämmelser och fastighetsplaner. Det krävs dock att kommunen har gjort en framställning om ett sådant förordnande.

l3 kap. 8 :$

Prop. 1985/86: 1 828

Med ledning av inkomna besvärsskrivelser och kommunens framställ- ning skall besvärsmyndigheten således avgöra om en uppdelning kan göras och i sä fall förordna vilka delar av beslutet som kan fä genomföras utan hinder av besvären. För att markera att förordnande bör fä ges bara beträffande sädana delar av planen där det står helt klart att den som besvärar sig inte har invändningar har på lagrådets förslag (yttrandet s. l22l i lagtexten lagts till att beslutet får genomföras i sådana delar som "uppenbarligen" inte berörs av besvär. Naturligtvis måste då även regler- na i lZ kap. beaktas. sä att ett sådant förordnande om omedelbart genomfö- rande inte kommer att meddelas beträffande en plan som omfattas av ett beslut om statlig prövning. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. lll) lär ft'jrevarande paragrafinte kunna tillämpas. om beslut om prövning enligt lZ kap. har fattats.

Att även regeringen skall kunna meddela förordnanden enligt andra stycket anser jag naturligt. Det kan t. ex. vara så att kommunen inte har funnit anledning att begära någon uppdelning av planen under handlägg- ningen i länsstyrelsen men att tidsutdräkten vid fortsatta besvär till rege- ringen föranleder kommuncn att påkalla uppdelning. En annan situation kan vara att länsstyrelsen har meddelat ett förordnande om omedelbar verkställighet. och att detta förordnande visar sig kunna utvidgas under regeringsprövningen. Det kan t.ex. vara så att besvären hos regeringen avser en ännu mer begränsad fråga än den som prövades av länsstyrelsen.

[ andra stycket har tagits in ett förbud mot överklagande av sådana förordnanden som anges i stycket.

[3 kap. 8 9

Prop. DSS/8611 829 14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

] detta kapitel finns bestämmelser om skyldighet för i första hand kom- munen att i vissa situationer ersätta fastighetsägare för uppkomna skador eller att lösa fastigheter. Bestämmelser om kommunens rätt att lösa mark återfinns i 6kap. Jag har i specialmotiveringen till det kapitlet motiverat varför bestämmelser om avstäende av mark och bestämmelser om ersätt— ning till fastighetsägare har delats upp på två olika kapitel.

Kapitlets första del (l—7äål avhandlar de situationer när fastighets- ägaren har rätt till kompensation utan något krav på att skadan skall vara kvalificerad. [ Så regleras de fall när kompensation kan bli aktuell endast om skadan uppnär viss angiven kvalifikationsgräns. [ kapitlet finns också vissa regler om hur ersättningen skall bestämmas (9 och H) åå) och som är specifika för PBL och därför inte bör tas in bland expropriationslagens värderingsregler. I lagrädsremissen togs också in vissa processuella regler. På förslag av lagrädet (yttrandet s. 123) har dessa regler samlats i 15 kap. om domstolsprövning m.m.

Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

! 5 Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman. är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt. om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark. skall första stycket inte tillämpats beträffande marken under den tid då sådan använd— ning får pågä.

[ fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

Paragrafen har i stort utformats i enlighet med lagrådets förslag. De frågor som tas upp i paragrafen har jag behandlat i den allmänna motive— ringen (avsnitt [8.1.2 och 18.l.4l.

Första stycket motsvarar 48.5 första stycket och 116? första stycket byggnadslagcn samt 20 kap. 1 & i utredningsförslaget. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.l) bör fastighetsägaren ha en ovillkorlig rätt att päfordra inlösen av mark som skall användas för annat än enskilt bebyggande. Det innebär. jämfört med byggnadslagens regler. att kravet i 48 och llöåå att en skada av viss storlek skall ha uppkommit tas bort. För att denna inlösenskyldighet inte skall bli alltför betungande när PBL träder i kraft har i övergängsbestämmelserna l7kap. 6.5 tagits in en föreskrift som innebär bl.a. att 48.5 skall gälla under en övergängstid om fyra är.

14 kap. I .5

Prop. 1985/86: 1 830

Den mark som avses i första meningen i förevarande paragraf är — förutom mark för allmän plats -— kvartersmark för allmänt ändamäl. t. ex. skoltomter och mark som skall användas för statliga eller kommunala administrationsbyggnader.

Enligt utredningsförslaget skall kommunen vara skyldig att lösa mark för allmän plats i de fall den är väghållare. Jag föreslår en utvidgning så att kommunen blir inlösenskyldig även beträffande sädana gator för vilka staten är väghallare. Detta ansluter bättre till gällande ordning och är mest praktiskt med hänsyn till att det normalt är kommunen som har den bästa kännedomen om marl—ifrägor, priser o.d.

I övriga fall ger utredningsförslaget berörda fastighetsägare inte någon rätt att påkalla inlösen av mark för allmän plats. I likhet med några remissinstanser anserjag att skyldighet att hålla fastighetsägare skadeslösa bör föreligga oavsett vem som är huvudman för allmänna platser. Därför hari första stycket föreskrivits att denna skyldighet beträffande vägar och sådan mark för allmän plats för vilken annan än kommunen är huvudman skall ävila den som är väghållare. Att skyldigheten läggs på väghållaren innebär en förändring i förhållande till det remitterade lagförslaget och lagrådets lagförslag. Som jag har framhällit i specialmotiveringen till 5 kap. 49" är det antingen kommunen eller de enskilda fastighetsägarna som är huvudman för allmänna platser. Om skyldigheten att hälla fastighetsägare skadeslös skulle ävila huvudmannen. skulle det i konsekvens med vad som nyss har sagts beträffande detaljplaner med kommunalt huvudmanna- skap — innebära att de enskilda fastighetsägarna skulle bli skyldiga att lösa mark som skall användas för allmän väg. Detta stämmer inte överens med gällande ordning och kan inte heller anses som lämpligt. Därför är det enligt min mening lämpligare att ange att nu berörda skyldigheter åvilar väghållaren. För allmänna vägar är det således staten som avses. För enskilda vägar och övriga allmänna platser är det den vägförcning enligt lagen om enskilda vägar ( 1939: 608) eller den anläggningssamfällighet enligt anläggningslagen ( 1973: 1149) som har ansvaret för vägar m.m. Av bestäm- melsen framgär att inlösen kan avse säväl äganderätt som nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Det skall ankomma på väghållaren att bestämma vilket slag av förvärv som skall komma i fråga. För statens del kan det således bli fråga om vägrätt. medan enskild väghållare normalt torde förvärva servitut eller nyttjanderätt.

Om det inte finns någon huvudman när fräga uppkommer om ersättning enligt nes byggnadslagen. skall länsstyrelsen enligt första stycket i den paragrafen föranstalta om att en vägförening bildas. Motsvarande möjlig- heter bör finnas även när PBL. har trätt i kraft. Bestämmelserna härom bör dock inte tas in i PBL. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå sådana ändringar i anläggningslagen och lagen om enskilda vägar att berörda fastighetsägare får en rätt att påkalla förrättningar enligt dessa lagar. Här- igenom kan fastighetsägarna se till att det kommer att finnas en väghållare

[4 kup. ] s*

Prop. 1985/86: 1 .- - 831

som svarar för inlösen enligt förevarande paragraf. Det finns inget som hindrar väghållaren att i stället för inlösen välja utvägen att försöka fä marken upplåten enligt anläggningslagen eller lagen om enskilda vägar.

I förhållande till llöå byggnadslagen innebär det nu föreslagna första stycket en förändring genom att det blir möjligt att som väghållare välja mellan en vägförcning och en anläggningssamfällighet. Anledningen härtill är att det numera är vanligt att anläggningssamfälligheter är väghållare för vägar och grönområden även inom områden där det tidigare var vanligt med vägföreningar.

Enligt andra Styrke! skall lösenskyldigheten enligt första stycket inte gälla inom de områden och under den tid som tillfällig markanvändning fär pägä. ()lägenheterna för markägaren har ju i dessa situationer mildrats genom att han under viss tid ges möjlighet att använda marken på ett annat sätt än det som är tänkt på längre sikt. Även av andra skäl skulle det vara orimligt att ha en inlösenskyldighet i dessa situationer. T. ex. skulle en väghållare kunna bli skyldig att lösa in ett markområde som på längre sikt är reserverat för ett vägområde. trots att fastighetsägaren enligt en detalj- plan har en tidsbegränsad rätt att använda marken för något annat ända- mål. t.ex. en kiosk. Väghållaren skulle i en sådan situation kunna bli tvungen att ersätta fastighetsägaren även för den tidsbegränsade rätten. Jag behandlar dessa situationer också i specialmotiveringen till Så första stycket.

I tredje stycket finns en erinran om att det gäller särskilda bestämmelser i fråga om mark inom samverkansområden enligt förslaget till lag om exploateringssamverkan. I dessa fall regleras frågan om marklösen i stället vid förrättningen om exploateringssamverkan. Detta kommenteras ytterli- gare i anslutning till ZOéi i förslaget till lag om exploateringssamverkan.

2 & Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för enskilt bebyggande. skall användas även för en allmän trafikanläggning. för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller för en allmän ledning. skall den som skall vara huvudman för anläggningen för- värva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behÖVs för ändamålet. om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen fär bestäm- ma vilken rätt förvärvet skall avse.

Paragrafen. som motsvarar 4l ali byggnadslagen. har på lagrådets för- slag anpassats till lydelsen av 6kap. 17.5. Någon motsvarighet till paragra- fen linns inte i utredningsförslaget. Anledningen till förändringen i förhäl- lande till utredningsförslaget harjag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.1).

] förhållande till 41 as" byggnadslagen har vissa förändringar gjorts. Till att börja med skall nagon kvalifikationsgräns inte gälla för fastighetsäga- rens rätt att kräva förvärv eller nyttjanderätt till den berörda marken. Skälen för detta harjag ocksä utvecklat i den allmänna motiveringen.

[4 kup. 1—2 5.5

Prop. 1985/86: 1 8.12

Vidare har den förändringen gjorts att bestämmelsen är tillämplig även på tralikanläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Det som närmast kan vara aktuellt i dessa fall är att gemensamma utfarter skall förläggas pä kvartersmark. Många gånger kan det vara en anläggningssam— fällighet som är huvudman för sådana tralikanläggningar. Det ankommer då på den huvudmannen att förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Någon rätt för kommunen att förvärva särskild rätt för ifrågavarande anläggningar föreslås inte i PBL. Motiven för detta redovisas i specialmoti- veringen i anslutning till bestämmelserna om avstående av mark m.m. Som lagrådet påpekar (yttrandet s.134) kan kommunen emellertid ta initiativ till ett förvärv genom att begära förrättning enligt t.ex. anlägg- ningslagen.

3 9" Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17.6 meddelat föreläg- gande att en byggnad. annan anläggning eller anordning skall tas bort eller bli föremål för annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras. har ägaren rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 7li i utredningsförslaget och har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Lagrådet anför följande (yttrandet s. 124 f):

Enligt 10 kap. l7å har byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren av en byggnad. annan anläggning eller anordning att ta bort eller vidta annan åtgärd med byggnaden. anläggningen eller anordningen. om det är erfor- derligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Föreläggandet kan också avse att ägaren skall ändra utfart eller enligt lagrådets förslag annan utgäng eller att han skall ordna stängsel. Enligt nu förevarande paragraf skall ersättning utgå till fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fastigheten för de kostnader och den övriga skada som ett äläggande kan medföra. Enligt lagrådets mening bör kommunen vara ersättningsskyldig' endast gentemot den som föreläggandet riktas mot. dvs. ägaren till byggna- den. anläggningen eller anordningen. Härmed vinns överensstämmelse med lOkap. 17.5. Den åtgärd ägaren skall företa kan naturligtvis medföra skada även för annan. Förhållandet mellan ägaren och denne bör emeller- tid regleras inbördes mellan de:m och kommunen bör inte åläggas ersätt- ningsskyldighet mot annan än den mot vilken föreläggandet riktas. Skall ägaren lämna gottgörelse till annan. ingär denna bland de poster för vilka ägaren kan få ersättning av kommunen. ] lagrådets förslag har det nu anförda beaktats.

När det gäller rivning eller flyttning av byggnader m.m. har jag jämfört med utredningsförslaget förordat den ändringen att lOkap. 175 i PBL bör ansluta till gällande bestämmelser i väglagen. Jag har behandlat den frågan i specialmotiveringen till lOkap. 17.5. Ersättning skall betalas för de kostnader och den övriga skada som åläggandet medför. Ersättning

14 kap. 2—3 5.5

Prop. 1985/86: 1 '- 2433

bör emellertid inte betalas för att vissa förväntningsvärden gär förlorade till följd av t.ex. flyttning av en utfart. Jag återkommer till den frågan i anslutning till l().ä. Liksom Utredningen anser jag att det ligger i sakens natur att avdrag skall ske för den eventuella nytta fastighetsägaren har av åtgärden.

Vissa remissinstanser har kritiserat utredningsförslaget och menat att det innebär att kommunen alltid kommer att bli ersättningsskyldig i dessa situationer. trots att det i dag finns möjlighet att kostnadsfritt begära att fastighetsägaren skall flytta sin utfart i samband med att lov lämnas till byggande pä tomten. Med anledning av denna kritik vill jag framhålla att lOkap. 17.8 är avsedd att tillämpas i första hand i sådana situationer då utfarten behöver flyttas utan samband med sädana andra byggnadsat' gärder som förutsätter flyttning av utfarten för att lov skall kunna lämnas. "Att flyttning av en utfart kan uppställas som villkor för bygglov framgår av 5 kap. 85 2.

Ersättning enligt 35 skall utgå utan krav på att skadan skall vara kvalifi— cerad. Nägon kvalifikationsgräns gäller således inte.

Möjligheten enligt ltlkap. 17.5 att förelägga en fastighetsägare att ordna stängsel mot vägar eller gator motsvarar 53.5 2mom. byggnadsstadgan. Nägon rätt till ersättning i dessa situationer finns inte i dag och bör enligt min mening inte heller finnas i PBL. Någon rätt till ersättning bör inte heller finnas. om någon enligt lOkap. 17.5 tredje stycket föreläggs att anordna stängsel kring nedlagda industrianläggningar.

4 & Blir ett omräde. som enligt detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel. vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstär härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill omrädet eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten. har han rätt till ersättning av väghål— laren för den skada han lider.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 75s byggnadslagen och 20kap. 9.5 i utredningsförslaget. Tillämpningsömrädet har i förhållande till gällande rätt utökats till att gälla även detaljplaneområden där kommunen inte är väghållare. Ett förtydligande har också gjorts så att det klart framgår att det bara är skada till följd av planändring som kan ersättas. Det är alltsä inte fråga om eventuella skador som kan uppkomma när en ny detaljplan på förut oplanerad mark medför att t.ex. en gatas höjdläge bestäms till ett annat än marken hade före detaljplaneläggningen. Det är inte heller fråga om skador som kan uppkomma genom att t. ex. en gata utförs i ett annat läge än den nya detaljplanen anger. Denna paragraf reglerar alltsä enbart skador genom åtgärder som står i överensstämmelse med den nya detaljplanen (jfr Bexelius. femte upplagan s. 257 f). Bestämmelserna avsåg ursprungligen (255 i 1907 års stadsplanelag) skador som kunde uppkomma till följd av att gata eller annan allmän plats blev igenlagd eller ändrad till

27 Riksdagen [085/86. ] saml. Nr I

[4 kap. _?—4 N'

Prop. 1985/86: ] 834

sitt höjdläge. Någon förändring i sak har därefter inte gjorts och är inte heller nu avsedd. Även om paragrafen sålunda är avsedd endast för dessa avgränsade situationer. kan naturligtvis tveksamhet många gånger upp— komma om vilka skador som skall ersättas.

[ samband med ändring av en gatas höjdläge kan t.ex. ökat buller uppkomma för angränsande fastigheter. Om det ökade bullret är en direkt följd av det ändrade höjdläget kan givetvis även skador till följd av bullret ersättas enligt förevarande paragraf. Annars är detju normalt med stöd av miljöskyddslagen som skador till följd av buller skall regleras. Om i stället bullcrökningen inte är en följd av ändringen av höjdläget utan av en samtidigt genomförd trafiksanering som innebär att trafiken på gatan ökar. kan inte något direkt samband mellan höjdändringen och bullerökningen påvisas. Dä bör endast skada till följd av t. ex. ändrad anslutning till gatan från tomten ersättas enligt förevarande paragraf. Ersättning för skada till följd av det ökade bullret mäste prövas enligt miljöskyddslagen. Denna ordning torde inte välla nägra olägenheter från processekonomisk syn- punkt med hänsyn till att fastighetsdomstolen handlägger säväl mål enligt förevarande paragraf(se 15 kap. l å) som mål enligt miljöskyddslagen.

I likhet med vad som har föreskrivits i 35. och i likhet med vad som gäller f.n.. bör i dessa situationer inte något krav på att skadan skall vara kvalificerad ställas upp i PBL.

Om det inte finns någon huvudman för vägar eller andra allmänna platser. skall berörda fastighetsägare kunna påkalla förrättning enligt an- läggningslagen eller lagen om enskilda vägar enligt vad jag har anfört i specialmotiveringen till 1 få.

I stället för den uppräkning av rättighetshavare som görs i 75 & byggnads— lagcn anges i förevarande paragra-tfenbart att innehavare av särskild rätt till fastigheten kan ha rätt till ersättning. Någon saklig förändring är inte avsedd.

5 & Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut- gång. har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt till fastig— heten rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. är kommunen skyldig att lösa fastigheten. om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgäng skall första och andra styckena tillämpas. om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

Paragrafen. som motsvarar 20 kap. 25 i utredningsförslaget. handlar om ändring och upphävande av detaljplaner. Paragrafen har fått sin redaktio- nella utformning i enlighet med lagrådets förslag. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.1l bör inte någon kvalifikationsgräns gälla i dessa situationer. Även små skador skall alltså ersättas. Med be-

14 kap. 4—5 5.5

Prop. 1985/86zl - . . 835

greppet skada avses inte bara eventuella marknadsvärdeminskningar utan också t.ex. direkta kostnader. säsom projekteringskostnader och liknan- de.

I vissa fall kan i en detaljplan föreskrivas att genomförandetiden skall börja löpa först en viss tid efter planens antagande. Med den föreslagna utformningen av första stycket kommer rätt till ersättning i sådana fall att föreligga inte bara om ändrings- eller upphävandebeslut fattas under själva genomförandetiden utan också om sådant beslut fattas under tiden fram till dess att genomförandetiden börjar löpa.

[ likhet med utredningen anserjag att man vid beräkningen av den skada som har uppstått t. ex. av en planändring skall avräkna den nytta fastig- hetsägaren i andra avseenden kan ha haft av ändringen. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.

Enligt Sveriges Fastighetsägareförbund bör ersättning utgå även i de fall fastighetsägaren till följd av att planen ändras eller upphävs tvingas att avbryta en tillfällig markanvändning i förtid. Av 5kap. 7.5 9 framgår att i detaljplanen kan tas in bestämmelser om tillfällig användning av mark som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen. Om det t.ex. står klart att ett vägreservat i planen kommer att tas i anspråk först långt fram i tiden. kan i en planbestämmelse anges att marken under högst tio år får användas för annat ändamäl. t.ex. för en kiosk. Skulle markägaren hindras att utnyttja denna tidsbegränsade markanvändning genom att detaljplanen ändras eller upphävs. kommer han att skyddas i samma utsträckning som när kommunen i andra fall genom ändring eller upphävande av detaljplan hindrar honom att utnyttja en i plan medgiven markanvändning. Skulle planbestämmelsen som medger tillfällig markan- vändning upphävas efter det att kiosken redan har uppförts men tiden för tillståndet ännu inte löpt ut. kommer den underliggande planen med vägre- servatet att gälla. Om kommunen då vill lösa in marken med stöd av 6kap. 17.5 måste också kiosken lösas. Härigenom kommer även den tillfälliga markanvändningen att vara skyddad.

l paragrafens andra stycke har föreskrivits skyldighet för kommunen att lösa in fastigheter som drabbas av kvalificerade skador till följd av att planen ändras eller upphävs. Kvalifikationsgränsen "synnerligt men" har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2). Några remiss- instanser har föreslagit att även kommunen och rättighetshavare skall kunna begära inlösen. om skadan är tillräckligt kvalificerad. Enligt min mening är det emeller ett rättssäkerhetsintresse att det är klart definierat i lag i vilka situationer kommunen tvängsvis kan förvärva mark. Exempel på sådana situationer är att mark i en detaljplan har avsatts för annat än enskilt bebyggande eller att mark enligt 2kap. expropriationslagen kan tas i anspråk för tätbebyggelseändamål. Att införa en möjlighet att tvångsvis förvärva mark som besväras av restriktiva föreskrifter i en detaljplan anser jag inte lämpligt. Jag kan i och för sig medge att det i vissa situationer kan

[4 kap. 5 5

Prop. [985/86: [ 836

vara praktiskt att frågan om kommunens ("övertagande tas upp i det sam- manhang som ersättningsfrägan skall avgöras. Med den utformning som andra stycket i förevarande paragraf och 835 tredje stycket har fått blir detta också möjligt i de situationer när fastighetsägaren själv vill få fastig- heten inlöst. [ annat fall kommer kommunen att kunna lösa in fastigheter endast om ett expropriationstillständ meddelas.

Av 5 kap. 5 så första stycket framgår bl. a. att den fastighetsägare som vill vara säker på att han får bygga i enlighet med en detaljplan måste söka bygglov före genomförandetidens utgäng. Det kan då inträffa att lovet söks i rätt tid men att prövningen av frågan om lov sker efter genomförandeti— dens utgång. Om inget särskilt föreskrivs, skulle kommunen i en sådan situation formellt vara oförhindrad att t.ex. upphäva planen innan lovet prövas och därefter lämna ansökningen om lov utan bifall. Tredje stycke! har utformats med tanke på dessa fall och innebär för den fastighet som avses med bygglovsansökningen att rätt till ersättning föreligger. om kom- munen ändrar eller upphäver detaljplanen under tiden fram till dess att frågan om bygglov slutligt har avgjorts. Överklagas beslutet i lovfrägan. föreligger således ersättningsrätt om planen ändras eller upphävs innan besvären har avgjorts genom lagakraftvunnet beslut. Här villjag framhålla att den ersättningsgilla skada som i dessa situationer kan uppkomma givetvis begränsar sig till den åtgärd som fastighetsägaren har sökt lov för och som överensstämmer med planen. Om planen upphävs innan bygg- lovsansökningen slutligt avgjorts skall ägaren således få ersättning för den skada som uppkommer genom att han inte får utföra den åtgärd som avses i ansökningen. Medgav planen ytterligare byggnadsrätt skall den således inte beaktas.

6 9” Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap. 7.5, har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller. om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet. av staten.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande ordning och i utredningsför- slaget. En liknande bestämmelse finns i 4kap. 3385 tredje stycket fastig- hetsbildningslagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets för- slag.

Enligt gällande bestämmelser i ISW byggnadslagen om tillträdesrätt m.m. skall tillses att skada på egendom m.m. undviks. Någon till lagrum- met direkt hänförlig föreskrift om ersättning för skada finns emellertid inte. På grund av de allmänna skadeståndsreglerna kan dock ersättning utgå. [ allmänhet utgår ej ersättning. om inte förrättningsmannen överskridit sin befogenhet eller åsidosatt nödig försiktighet vid uppdragets utförande. Vid statliga mätningsuppdrag m.m. som har lett till skador har enligt praxis i första handjustitiekanslern haft hand om eventuell efterföljande skadereg- lering m.m. Enligt vad jag har erfarit har det i något fall även förekommit krav på hyresersättning för permanent uppsatta mätningshjälpmedel m.m.

14 kap. 5—6 #$”

Prop. 1985/86: ] ' ' 837

Det liggeri sakens natur att nödvändiga åtgärder enligt 16kap. 7s alltid skall ske med varsamhet och helst i samförstånd med fastighetsägaren så att intrånget för honom inte blir större än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med tillträdesrätten och de beslutade åtgärderna i anled— ning härav. Ofta är det också fastighetsägaren som begärt eller på annat sätt föranlett att viss åtgärd blir aktuell att vidta. När åtgärden i sådana fall har utförts med varsamhet torde därför i allmänhet nödvändiga åtgärder inte medföra att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning.

[ enskilda fall kan dock beträdande av mark eller fastigheter t.ex. för undersökning. för att sätta upp tillfälliga eller permanenta märken. signaler m.m.. eller för att röja för behövliga siktlinjer för mätningar orsaka sådan skada som fastighetsägare inte skall behöva tåla utan ersättning.

l förevarande paragraf föreskrivs därför att en skadelidande fastighets- ägare skall ha rätt till ersättning i sådana fall. Det saknar därvid betydelse om skadan beror på vårdslöshet eller ej. Att de flesta ingrepp m.m. på fastigheter ofta torde vara föga omfattande utgör inte skäl att gå ifrån principen om full ersättning vid skada. Ersättning skall således utgå utan något krav på särskild kvalitikation.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla att intrånget många gånger. t.ex. av permanenta gränsmarkeringar eller tillfälliga mätningar. är så obetydligt att någon ekonomisk skada inte kan anses ha uppkommit. Ersättning enligt ös skall betalas av kommunen eller. om åtgärden har vidtagits på uppdrag av statlig myndighet. av staten.

Av 15 kap. [ & följer att det är fastighetsdomstolen som prövar frågan om ersättning. Talan om ersättning skall enligt l5 kap. 4? andra stycket väckas inom två år från det åtgärden företogs.

7 5 Om ersättning har betalats för gatukostnadcr enligt 6kap. 31 eller 32.5 eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 55 räntelagen (1975: 635) från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Paragrafen. som handlar om kommunens skyldighet att återbetala av- gifter för gator m.m. har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.l). Som jag därvid anmärkte kommer den i det remitterade lagförslaget intagna bestämmelsen om återbetalning av kostnader för vat- ten- och avloppsanläggningar att tas in i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Som förutsättning för att avgifterna skall betalas tillbaka gäller enligt första stycket att fastighetsägaren har ansökt om bygglov till de åtgärder som förutsattes få komma till stånd när avgifterna togs ut men att skada uppkommer genom att han därvid vägrats lov till dessa. Bestämmelserna blir således tillämpliga när fastighetsägaren inte

14 kap. 6—7 555

Prop. 1985/86: 1 338

alls får bebygga sin fastighet och han därigenom inte kan ha någon nytta av de betalade avgifterna. Om fastighetsägaren får bebygga sin fastighet men den medgivna byggrätten har begränsats i förhållande till vad som gällde när ersättningen för gatukostnaderna togs ut. torde han visserligen ha nytta av den erlagda ersättningen. men nyttan kan vara lägre än vad som förut— sattes vid fördelningen av gatukostnadcrna. [ förhållande till det remittera- de lagförslaget har paragrafen nu ändrats så att i en sådan situation återbe- talning av viss del av ersättningen kan komma i fråga.

Bestämmelserna omfattar inte bara avgifter som har betalats efter PBL:s ikraftträdande utan också avgifter som ägare till fastigheter i äldre stads- planer har betalat för gator. Om planerna har upphävts eller ej saknar betydelse. Enligt lagrådet (yttrandet 5.125) bör endast återbetalning av avgifter för gatukostnadcr som har betalats enligt bestämmelserna i PBL tas in i förevarande paragraf. Återbetalning av avgifter som har tagits ut enligt äldre bestämmelser anser lagrådet bör regleras i övergängsbestäm- melserna.

Jag kan i och för sig medge att bestämmelsen till sin karaktär kan sägas vara en övergängsbestämmelse. För tillämpningen måste det emellertid vara olämpligt att så närliggande bestämmelser inte hålls samman. Jag ansluter mig därför inte till lagrådets förslag i denna del.

På lagrådets förslag har paragrafen utformats så att det framgår att. om en fastighet har bytt ägare efter det att ersättning betalats. återbetalnings- skyldigheten gäller i förhållande till den nye ägaren.

Som lagrådet har påpekat bör kommunen också betala ränta på återbe- talade belopp. En bestämmelse om detta har tagits in i andra stycket. Någon justering av avgiften med hänsyn till förändringar i penningvärdet skall inte ske.

Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

8 & Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen. om skada uppkommer till följd av att

]. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.

2. rivningslov vägras med stöd. av 8 kap 16%.

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 125 meddelas i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser.

4. föreskrifter om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9å tredje stycket meddelas i omrädesbestämmelser.

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18å första stycket 2 eller 3. Rätt till ersättning föreligger. i fall som avses i första stycket 1—3, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe- ten och. i fall som avses i första stycket 4 och 5. om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

I—1 kap. 7—8 #35

Prop. 1985/86: 1 F " 839

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa fastighe- ten. om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. ös beslutat skyddsbe- stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m.. är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. [ fall som avses i första stycket 4 och 5. är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Första stycket

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2) harjag föreslagit att fastig- hetsägare skall vara skyldiga att tåla ett visst mått av intrång vid skador som uppkommer till följd av att t. ex. rivningslov vägras. De skadefall som åsyftas har tagits upp i 8.5 första stycket.

1 den allmänna motiveringen föreslog jag också att rätt till ersättning vad avser bebyggelsereglerande bestämmelser skall föreligga endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Det framgår av paragrafens andra stycke. Den berörda delen utgörs i de nu aktuella situationerna normalt av hela fastigheten. Om det står klan att skadan är tillräckligt kvalificerad. skall endast den del av skadan ersättas som överstiger vad som fastighetsägaren enligt andra stycket är skyldig att tåla utan ersättning. Detta framgår av 105 andra stycket detta kapitel. Vad som skall förstås med uttrycket "betydande" harjag utvecklat i den allmänna motiveringen.

Av andra stycket framgår också att rätt till ersättning — vad avser markreglerande bestämmelser skall föreligga endast om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta är samma kvalif- kationsgräns som f.n. gäller enligt 22 resp. 835 byggnadslagcn.

Bestämmelserna i 8.5 är avsedda att i vissa situationer skydda fastighets- ägare och innehavare av särskild rätt. Hur bör då — när det gäller bebyg- gelsereglerande bestämmelser — en situation bedömas när en utfärdad restriktion drabbar en innehavare av särskild rätt. t. ex. en nyttjanderätts- havare'? Bör det vara till dennes förhållanden eller till den berörda fastig- hetsdelen som skadan skall relateras när man skall bedöma om en rätt till ersättning föreligger? Beträffande de markreglerande besämmelserna före- slårjag — som jag nyss nämnt — att nuvarande ersättningsbestämmelser i sak oförändrade förs över till PBL. I dessa situationer innebär således inte mitt förslag någon förändring för rättighetshavare.

Med den lösning jag har föreslagit beträffande de bebyggelsereglerande bestämmelserna — att skadan alltid skall relateras till den berörda delen av fastigheten — torde det inte råda någon tvekan om att det är fastighetsäga-

14 kap. 8.6

Prop. 1985/86: 1 840

rens förhållanden som skall beaktas när men bedömer om skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensation skall kunna aktualiseras. Se— dan uppkommer den sekundära frågan att bestämma den skada innehava- ren av den särskilda rätten kan ha lidit.

Punk! !

Punkt ] har ingen motsvarighet bland utredningsförslagets ersättnings- bestämmelser. Utredningen ansåg nämligen att det inte skulle vara möjligt att efter rivning eller brand vägra tillstånd till äteruppförande med mindre fastigheten exproprierades. Enligt det förslag som jag har lagt fram måste ett äteruppförande ske i överensstämmelse med den plan som gäller. Om detta i vissa fall medför att fastighetsägaren inte får i'tteruppföra en i huvudsak likadan byggnad. skall i stället kompensation kunna utgå. om skadan är tillräckligt kvalificerad. Jag har utförligt kommenterat detta förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2).

Ansökan om bygglov måste ges in till byggnadsnämnden inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes. Om byggnaden revs i enlighet med ett rivningslov torde det inte föreligga några svårigheter att bestämma den tidpunkt då byggnaden revs. 1 andra fall — när byggnaden rivs utan att rivningslov behövs eller när den brinner ner torde dock någon form av dokumentation. t. ex. en anmälan till försäkringsbolagct. krävas för att det skall vara möjligt att avgöra vid vilken tidpunkt femärsfristen börjar löpa.

[ lagrädsremissen föreslog jag som villkor att byggnaden skulle ha för— störts "av våda". På förslag av lagrådet (yttrandet s. 126f) har detta ersatts med "på annat sätt". Med uttrycket en i huvudsak likadan byggnad förstås en byggnad med samma användningssätt och i huvudsak lika stor bruksarea.

Punkt 2

lnte heller bestämmelsen i punkt 2 har någon direkt motsvarighet i utredningsförslaget. Enligt detta kan det nämligen bli aktuellt med ersätt- ning endast om rivning hindras av kultur- eller miljöhänsyn och vägran att lämna rivningslov har stöd i skyddsbestämmelser i ett markförordnande eller i en detaljplan.

1 den allmänna motiveringen har jag föreslagit att rivning skall kunna vägras både av bostadsförsörjningsskäl och kulturhistoriska skäl utan nä- got krav påatt det skall finnas skyddsbestämmelser i en plan. Det framgår av 8 kap. 16 &. Detta innebär således att ersättning kan aktualiseras anting- en direkt med anledning av en ansökan om rivningslov. vilket regleras i förevarande punkt, eller om skyddsbestämmelser — vilka i sig innebär förbud mot rivning — tas in i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser. Detta regleras i punkt 3. Om upprustningsäläggande enligt bostadssane— ringslagcn har meddelats kan någon kompensation enligt PBL över huvud taget inte bli aktuell när rivningslov med stöd av Skåp. 17; vägras.

[4 kap. 8 s"

Prop. 1985/86: 1 " 84!

Mänga gånger kan det naturligtvis vara svart att avgöra vilken skada som uppkommer för fastighetsägaren om han vägras rivningslov. [ vissa fall kan det vara fräga om s. k. överloppsbyggnader som en fastighetsägare vill riva för att inte drabbas av underhällskostnader. Den skada som i dessa fall kan uppkomma bestär säledes i att fastighetsägaren blir tvungen att underhålla en byggnad som han inte själv kan ha någon nytta av. Skadan torde dä kttnna bestämmas till det s. k. nuvärdet av framtida underhälls— kostnader.

I andra fall kan det vara fråga om flerfamiljshus som är i så dåligt skick att avkastningen inte längre räcker till för att förränta markvärdet. I sådana fall brukar man tala om att fastigheten är ekonomiskt saneringsmogen. De situationer i vilka det vanligen kan finnas anledning för kommunen att vägra rivning är dels när byggnaden stämmer överens med gällande detalj- plan. dels när det saknas detaljplan. ] båda dessa fall grundas markvärdet på den byggnadsrätt som motsvarar den befintliga byggnaden. Det kan dä vara mer lönsamt för fastighetsägaren att riva byggnaden och uppföra en ny än att rusta upp den gamla. I dessa fall torde skadan vid vägrat rivningslov utgöras av skillnaden mellan det markvärde som kan förräntas efter en nybyggnad (det s. k. nybyggnz'tdsvärdet) och det markvärde som kan förräntas efter en ombyggnad. Om skadan är tillräckligt kvalificerad har han alltså rätt till ersättning. Som jag nyss nämnde skall skadan vara betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Av 15 kap. 5.5 andra stycket framgår att utbetalning av ersättningen kan kopplas till den tidpunkt då ombyggnaden eller upprustningen utförs.

Punk! 3

Bestämmelserna i punkt 3 motsvarar 20 kap. Så i utredningsförslaget. Till den del en skada beror på att byggnaden till följd av skyddsbestämmel— serna inte fär rivas och ersättas med en ny hänvisar jag till vad jag har anfört under punkterna 1 och 2. I övrigt kan det naturligtvis uppkomma skador som beror pä att undcrhällskostnadcrna blir väsentligt högre pä den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Det torde dock bli mycket sällsynt att enbart sädana skador blir så betydande att kvalifikationsgränsen upp- näs.

Punkt 4

I den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2) har jag behandlat den situation som tas upp i punkt 4. Det är enbart när områdesbestämmelserna avser områden för bebyggelse eller när de avser skydds- eller säkerhets- omräden runt planerade försvarsanläggningar. atomenergianläggningar m.fl. anläggningar som ersättning enligt förevarande punkt kan bli aktuell. Skälen till detta har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2).

[4 kap. 8 s'

Prop. 1985/86: 1 842

Punkt 5

Även punkt 5 harjag behandlat i den allmänna motiveringen. Det är i sak fräga om samma situationer som avses i punkt 4. Den enda skillnaden är att bestämmelsen i förevarande punkt aktualiseras i anslutning till det tillfälle dä marklov till en viss ätgärd vägras och inte i anslutning till beslutet att anta omrädesbestämmelser. [ VlSS'd fall är det nämligen inte möjligt att i förväg i omrädesbestämmelser precisera vilka ätgärder som kan tillätas inom ramen för syftet med omrädesbestämmeiserna. Då måste kommunen nöja sig med att genom omrädesbestämmelserna införa marklovsplikt och sedan från fall till fall avgöra om marklov kan medges. Ersättning enligt punkt 5 kan — i likhet med vad som gäller enligt punkt 4 bli aktuell endast om marklov vägras på den grunden att syftet med ett område som är avsett för bebyggelse eller ett skyddsområde skulle motverkas och om den pågående markanvändningen härigenom avsevärt försvåras.

Andra stycke!

Av paragrafens andra stycke framgår att skadan måste vara betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten för att ersättning till följd av bebyggelsereglerande bestämmelser över huvud taget skall kunna bli aktuell. Av 10%? andra stycket framgår att det endast är skador som överstiger denna kvalifikationsgräns som skall ersättas.

För de markreglerande bestämmelserna gäller att ersättning skall betalas om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Om så är fallet skall - liksom enligt gällande rätt - hela skadan ersättas.

Tredje stycke!

Paragrafens tredje stycke föreskriver skyldighet för kommunen att lösa in fastigheten. om skadan är tillräckligt kvalificerad. Vid inlösen skall enligt 95 detta kapitel 4kap. expropriationslagen tillämpas. Detta innebäri princip att värdet före det för fastighetsägaren inskränkande beslutet skall ersättas. Om en byggnad t. ex. brinner ner och kommunen därefter vägrar bygglov till att återuppföra byggnaden. skall värdet av den bebyggda fastigheten ersättas vid inlösen. givetvis med avdrag för eventuellt utbeta- lade försäkringsbelopp. Om det är fråga om en ekonomiskt saneringsmo- gen byggnad är det i princip fastighetens nybyggnadsvärde som skall ersättas. Det innebär att fastighetsägaren vid inlösen — till skillnad från ersättningssituationen —— inte behöver täla den skada som svarar mot kvalifikationsgränsen. Denna effekt är emellertid inte någon principiell förändring i förhållande till vad som gäller f. n.

Kvalifikationsgränsen "synnerligt men" är densamma som enligt t.ex. zzs tredje stycket byggnadslagcn.

Fjärde stycket

För sådana fall då flera skadetillfällen inträffar för en och samma fastig-

14 kap. 8 5

Prop. 1985/Sö:] 843

het har utredningen föreslagit att ersättningen skall bestämmas med hän- syn till den sammanlagda skadan. i vart fall om skadetillfällena inträffar inom en tioårsperiod. Jag delar denna uppfattning. Någon bestämmelse härom har utredningen emellertid inte föreslagit. I likhet med Sveriges kommunaljuridiska förening anserjag att en särskild bestämmelse är nöd- vändig. I fjärde stycket föreskrivs därför att även beslut som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet får beaktas när skadans storlek skall bestämmas. Ordet "meddelats" har på lagrådets förslag ersatt de i det remitterade lagförslaget använda orden "vunnit laga kraft". Härigenom fängas in samtliga beslut som inte är mer än tio är gamla när det senaste beslutet meddelas. även om de till föjd av överklagande ännu inte slutligt avgjorts. l sistnämnda fall får ersättningsmälet vilandeförklaras tills laga- kraftägande beslut föreligger. De beslut som får beaktas är endast sådana som anges i första stycket. Om skadorna till följd av dessa beslut samman- lagt när upp till de kvalifikationsgränser som anges i andra och tredje styckena. uppkommer således en rätt till ersättning eller inlösen. Hur ersättningen skall bestämmas anges i 9 5. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 127) mäste det vara samma berörda del av fastigheten som avses med de olika besluten.

Femte stycket

I ett femte stycke har tagits in bestämmelser som gör det möjligt för kommunen att i vissa situationer äterkräva kostnader för intrång eller inlösen. Jag har redogjort för motiven till denna bestämmelse i den all- männa motiveringen (avsnitt 18. l .4) och även kommenterat lagrådets syn- punkter på bestämmelsen.

Bestämmande av ersättning

Rubriken har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Det bör anmär- kas att ordet "ersättning" i 9 och 1055 närmast motsvarar vad som i expropriationslagen kallas för expropriationsersättning och avser ersätt- ning bäde vid inlösen och vid intrång. I föregående paragraferi kapitlet har däremot uttrycket "ersättning" en annan innebörd (se t. ex. 5 ä).

9 5 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i l-— 8 åå skall 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) tillämpas i den män inte annat följer av lOå. Vad som sägs i 4 kap. 325 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Paragrafens första mening kan sägas motsvara den materiella delen av l37å första stycket byggnadslagcn. nämligen en hänvisning till reglerna i 4kap. expropriationslagen om bestämmande av ersättningen. [ lagrådsre-

14 kap. 8—9 Gå”

Prop. 1985/86: 1 344

missen togs i förevarande paragraf också in en hänvisning till de proces- suella reglerna i expropriationslagen. På förslag av lagrädet har den hänvis- ningen i stället tagits in i 15 kap. &.

Den andra meningen i paragrafen stämmer i sak överens med (42.5 byggnadslagcn och [bä i utredningsförslaget. [ lagrådsremissen finns mot- svarande bestämmelse i l4 kap. lOä. Bestämmelsen anger att den s.k. presumtionstidpunkten skall vara dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

I 6kap. 395 finns motsvarande bestämmelser för de fall då kommunen löser mark med stöd av 6 kap. l7 eller 24%.

10 & Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3 5. 45. Så första stycket eller 893 första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 45. l-llärvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i && första stycket ( 3 skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av att andra stycket skall tälas utan ersättning.

Paragrafen — som motsvarar 99" andra stycket i det remitterade lagför- slaget — har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 jörym stycket anges en viktig princip som jag också har berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.1.ll. nämligen att bortfall av förvänt- ningar om en ändrad markanvändning inte skall ersättas. Som jag också framhöll i den allmänna motiveringen är detta inte någon ny princip. Enligt gällande rätt är det endast intrång i den pågående markanvändningen som ersätts. Det är dock nödvändigt att ha en uttrycklig bestämmelse härom. Annars skulle hänvisningen i 9.5 till expropriationslagen innebära att reg- lerna om delexpropriation blev tillämpliga. Detta skulle i sin tur medföra att förväntningsvärden i viss utsträckning skulle komma att ersättas. Den s.k. presumtionsregeln medger nämligen att förväntningsvärden ersätts i viss utsträckning vid en expropriation. I de fall som avhandlas i förevaran- de paragraf blir emellertid fastighetsägaren inte av med någon del av fastigheten. Möjligheten att eventuella förväntningsvärden infrias någon gång i framtiden finns således kvar för fastighetsägaren. Beträffande er- sättning för eventuell annan skada än värdcminskning gäller expropria- tionslagens regler på grund av hänvisningen i 9.5 [ lagrådsremissen föreslog jag att det nu sagda skall gälla även ersättning enligt 6.5 för skada till följd av undersökningar, mätningar m.m. Som lagrådet (yttrandet s. l29l påpe— kar torde det emellertid vid sädana skador knappast finnas något behov av att bestämma fastighetens marknadsvärde. Någon hänvisning till oå har därför inte tagits ini 10.5.

Många gånger torde det även i andra fall än de som behandlas i (åå vara svårt att konstatera någon minskning av marknadsvärdet. Särskilt gäller

14 kap. 9—1055

Prop. 1985/86: l ; V' x45

det skador som skall ersättas enligt 3 och 4.5.5. dvs. skador till följd av flyttning av utfart eller ändring av gatas höjdläge. I praktiken torde ersätt- ningen i dessa fall motsvara de faktiska kostnaderna för att avhjälpa skadan eller utföra åtgärden.

Om bestämmelsen i 8.5 fjärde stycket om ackumulerad skada skall tillämpas. innebär det nu föreslagna första stycket att värdet före beslutet skall avse fastighetens marknadsvärde med bortseende från de åberopade besluten.

Om en tillräckligt kvalificerad skada uppkommer vid användningen av en fastighet. är kommunen enligt 55 andra stycket och 8.5 tredje stycket skyldig att lösa fastigheten. Vid sädan inlösen skall löseskillingens storlek givetvis inte påverkas av att fastigheten är belastad av det beslut som utgör grund för kravet på inlösen. Detta framgår av 4kap. 25 expropriationsla- gen. Någon särskild bestämmelse behövs därför inte i PBL.

Första stycket har utformats med beaktande av att det vid skador som avses i 4.5 - på grund av att ett område vid genomförande av ny plan blir använt för annat ändamäl eller ändrat till sitt höjdläge - inte finns något beslut till vilket fastighetens marknadsvärde tidsmässigt kan relateras.

Enligt paragrafens andra styv/(t' skall ersättningen i de fall som avses i 85 första stycket 1—3 minskas med ett belopp som motsvarar vad som fastighetsägaren pä grund av 8.5 andra stycket skall tåla utan ersättning. Denna bestämmelse har jag utförligt kommenteratj den allmänna motive- ringen (avsnitt l8.2.2). Den innebär att endast den skada som går utöver den kvalifikationsgräns som anges i 8.5 andra stycket skall ersättas.

[4 kup. 10.5'

Prop. 1985/86: 1 846 15 kap. Domstolsprövning m. ut.

På förslag av lagrådet (yttrandet: s. 123 fl har de processuella regler som i det remitterade lagförslaget har tagits in i 6 och l4 kap.. samlats till ett nytt kapitel om domstolsprövning m.m. ] detta kapitel har också tagits in de förslag till ändringar av de processuella reglerna för gatukostnadsntäl som jag lade fram i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.52).

I 5 I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. skall. utöver vad som följer av 6 kap. 395 och 14 kap. 95. espropriationslagcn (19721719') tillämpas i mål om

I. inlösen enligt 6 kap. l7 eller 24 5.

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i 14 kap. l—855.

Paragrafen motsvarar de processuella delarna av 6 kap. 405 första stycket samt 14 kap. 95 första stycket och 12 5 första stycket i det remitte- rade lagförslaget. Nägon särskild forumregel behövs inte för de mål som anges i förevarande paragrafeftersom forumreglerna i cxpropriationslagen skall tillämpas.

Enligt lagrådets förslag (punkt Z'.) skall hänvisningen till expropriations— lagen i mål om ersättning för gatukostnadcr och kostnader för andra allmänna platser enligt 6kap. 31 eller 3255 tas in i förevarande paragraf. Bestämmelsen härom har i stället med viss förändring — tagits in i 85 detta kapitel.

2 .5 'l'alan om inlösen enligt 6 kap. 17.5 får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar 6 kap 4I 5 första stycket i lagrädsremissen. För att påskynda förfarandet vid inlösen av mark för allmän plats har pä förslag från Linköpings kommun i 2 5 öppnats möjlighet att i dessa fall väcka talan om inlösen redan innan detaljplanen har vunnit laga kraft. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till 5kap. 45 expropriationslagen. som tillåter att talan i expropriati-ansmäl väcks innan expropriationstill- stånd har meddelats.

3 5 Talan om inlösen enligt 6 kap. 245 andra stycket skall väckas inom tre är efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kom- munen väckt fräga om förnyelse av genomförandetiden. skall målet förkla- ras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas genomförandetiden. förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall dä talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24.5 första stycket och ansökan gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen. förfaller kom- munens talan.

IF kap. 1—3 5.5

Prop. 1985/86: 1 847

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap. 24 5 första stycket. skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det till fastighetsbildningsmyndigheten.

Paragrafen. som bl.a. handlar om inlösen av fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. motsvarar 6 kap. 41 5 andra — fjärde styckena i det remitterade lagförslaget.

1_f1')r.rtu.rt_vcket föreskrivs att talan skall väckas inom tre är efter genom- förandetidens utgång. Det kan i detta sammanhang anmärkas att inlösen enligt 6 kap. 24 5 första stycket fär väckas utan tidsbegränsning så länge detaljplanen gäller.

1 andra stycket finns föreskrifter om att inlösenmälet i vissa fall skall förklaras vilande. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 123 fl har beaktats att genomförandetid inte bara kan förlängas utan efter utgängen av tiden ocksä förnyas. Vilandeförklaring skall sålunda ske om någon före genom- förandetidens slut har ansökt om förlängning av genomförandetiden eller om kommunen har väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden. Detta gäller mål om inlösen enligt 6 kap. 245 andra stycket.

I tredje stycket — som motsvarar 475 andra stycket byggnadslagcn har motsvarande bestämmelser tagits in för de fall det är fråga om inlösen enligt 6 kap. 245 första stycket.

ljjiirdc stycket har en motsvarighet till 475 tredje stycket byggnadslagen tagits in. Bestämmelsen stämmer i sak överens med vad som gäller f. n.

4 5 1 fall som avses i 14 kap. 3. 5. 7 eller 85 skall talan väckas inom två är från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft.

1 fall som avses i 14 kap. 4 eller 65 skall talan väckas inom två är från det att den ätgärd på vilken talan grundas utfördes.

'l'alan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena. om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 135 i utredningsförslaget och 14 kap. 125 andra och tredje styckena i det remitterade lagförslaget. Forumregeln i första stycket i sistnämnda paragraf har ersatts av hänvisningen till expro- priationslagen i 15 kap. 1 5.

l paragrafen har tagits in bestämmelser om de tidsfrister som skall gälla för talans väckande. Den frågan har jag avhandlat i den allmänna motive- ringen (avsnitt 18.3).

För huvuddelen av ersättningsfallcn skall enligt första stycket talan väckas inom två är frän det att beslutet. på vilket talan grundas. vann laga kraft. Med uttrycket beslut. på vilket talan grundas. avses exempelvis i fall enligt 14 kap. 85 beslutet att vägra bygglov till äteruppförande (punkt 1). att vägra rivningslov (punkt 2) eller att anta skyddsbestämmelser (punkt 31.

1 andra styr-ket talas om "den ätgärd på vilken talan grundas”. Därmed avses i fall enligt 14 kap. 4 5. ianspråktagandet för det nya ändamålet eller

I5 kup. 3—4 5.5

Prop. 1985/86: 1 848

ändringen av markens höjdläge och. i fall enligt 14 kap. 65. den mätnings— ätgärd m. ut. som har orsakat skadan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län (plancnhetenl har föreslagit att talan om ersättning i vissa fall skall kttnna prövas även om den inte har väckts inom den tid som anges i andra stycket. Förslaget torde ta sikte t. ex. pä den situationen att ett hinder att riva en fastighet under den inledande tvi'tärsperioden inte förefaller innebära nägon nämnvärd belastning på fas- tighetcn. varför fastighetsägaren inte begär någon ersättning. Senare kan- ske det visar sig att grundförhällandena är så dåliga att det skttlle ställa sig avsevärt dyrare att rusta tipp den befintliga byggnaden i stället för att riva och bygga nytt. 1 en sådan situation är det enligt min mening rimligt att fastighetsägaren har rätt att påkalla ersättning eller inlösen även efter tväärspcriodcn enligt andra stycket. Jag ansluter mig alltså till förslaget från länsstyrelsen. En förutsättning föratt talan skall prövas i dessa fall bör givetvis vara att det inte rimligen gick att förutse att svårigheterna skulle uppkomma samt att det är fråga om svårigheter av det slag som jag nyss angav i mitt exempel. 'I'recljc styr-kcr har utformats i enlighet härmed.

5 5 Ersättning för skada enligt 14 kap. 3—6 eller 85 skall bestämmas i pengar att betalas på en gäng eller. om det finns särskilda skäl. med ett visst ärligt belopp. Ändras förhällandena. skall det ärliga beloppet omprö- vas. om kommunen. fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt. skall domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 85 första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa ätgärder mcd byggnaden har utförts.

Vad som i fräga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätten.

Paragrafen som har utformats i enlighet med lagrådets (yttrandet s. 124) förslag _ motsvarar 14 kap. 1 1 5 i lagrädsremissen.

Första stycket motsvarar i huvudsak 225 andra stycket och 1 165 andra stycket byggnadslagcn samt 11 5 i utredningsförslaget. Huvudregeln är att ersättning skall betalas på en gång. I vissa fall kan dock ärliga ersättningar vara att föredra. Så kan vara fallet dels om intrånget kan väntas bli tidsbegränsat. dels om det är svårt att på förhand avgöra httr stort intrånget kan förväntas bli.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 18.3) harjag föreslagit att det skall finnas en rätt till omprövning av ärliga ersättningar. Första styckets andra mening har utformats i enlighet härmed.

Andra styr/tet har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Bak- grunden till bestämmelsen har jag redogjort för i den allmänna motivering- en (avsnitt 18.31. De ätgärder som skall utföras innan ersättningen betalas ut torde normalt finnas utförligt redovisade i det aktuella ersättningsmälet.

Prop. 1985/86: 1 ' 849

Avsikten är nämligen att bestämmelsen i andra stycket skall tillämpas i första hand när fastighetsägaren begär att fä riva sin byggnad för att ersätta den med en ny. För att kttnna bedöma den skada som ttppkommer för fastighetsägaren till följd av att kommunen inte medger rivning av byggna- den torde det många gänget vara nödvändigt att jämföra nybyggnadsalter- nativet med det ombyggnads- och upprustningsalternativ som är möjligt inorn ramen för bevarandeintressena och som framstår som realistiska. 1 sädana situationer bör det inte möta nägra svårigheter för domstolen att i förordnandet precisera vilka ätgärder som skall utföras innan utbetalning sker.

1 vissa situationer kan det naturligtvis inte uteslutas att den nu föreslag- na ordningcn skulle vara olämplig. Det kan t.ex. vara fallet om det inte finns nägra realistiska ombyggnads- eller upprustningsalternativ. Det kan- ske enbart är fråga om att underhålla en byggnad i befintligt skick. Därför föreslär jag att bestämmelsen inte skall tillämpas om det skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Tredje styv/ret har sin motsvarighet i 225 andra stycket och 1165 andra stycket byggnadslagcn samt i 125 utredningsförslaget. Genom denna be- stämmelse blir en överenskommelse om ersättning mellan kommunen och t. ex. en fastighetsägare bindande även för den som senare förvärvar fastigheten. Att ersättning som bestäms genom dom blir gällande mot ny ägare behöver inte särskilt utsägas.

Tredje stycket torde få sin största betydelse då kommunen. redan innan t. ex. skyddsbestämmelser för en viss kulturmiljö meddelas. träffar över- enskommelse med fastighetsägaren om ersättning för framtida inträng till följd av att fastigheten inte får rivas. Den kan också få betydelse för de fall när s. k. K- eller Q-märkning har skett i en stadsplan fastställd före PBL:s ikraftträdande. Genom sädan utmärkning har det i planärendet avgjorts att byggnaderna pä de berörda fastigheterna skall bevaras. 1 normalfallet har vidare sädana bestämmelser tillkommit i samförstånd mellan kommunen och fastighetsägaren. Självfallet skall nägon ersättning dä inte kunna aktu- aliseras om kommttnen senare t. ex. vägrar rivningslov för en sädan bygg- nad.

6 5 Ogillas i mäl enligt 1 5 talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten. skall tillämpas vad i rätte- gängsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rätte— gängskostnad i tvistemäl. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegängskostnader eller att var— dera parten skall bära sina kostnader.

1 det remitterade lagförslaget återfinns förevarande bestämmelse i 14 kap. 135 och omfattar även tvister om gatukostnadcr. De processuella reglerna för sådana tvister har emellertid nu i stället tagits in i 15 kap. 85.

15 kap. 5—6 5.5

Prop. 1985/86: ] 850

Paragrafen motsvarar 138 och 139äs byggnadslagen och 14.6 i utred— ningsförslaget.

Paragrafen handlar endast om mål som anhängiggörs av fastighetsägare eller rättighetshavare. Om kommunen för talan i ett inlt'jsenmäl. följer av l & att expropriationslagens rättegängskostnadsregler skall tillämpas. Det innebär att kommunen som regel skall svara för samtliga kostnader vid fastighetsdomstolen samt för egna och. om kommunen fullföljt talan. för motpartens kostnader i högre rätt.

F.nligt första meningen i förevarande paragraf skall vad i rättegångsbal- ken är ft.")reskrivet om ansvar för motpartens rättegängskostnader i tviste- mäl tillämpas. om ett yrkande om inlösen eller ersättning pä talan av fastighetsägaren eller en rättighetsinnehavarc ogillas. Det innebär i en sädan situation att denne som regel får svara för både sina egna och motpartens rättegängskostnader. Genom undantagsbestämmelsen i andra meningen har domstolen emellertid möjlighet att genom en skälighetsbe- dömning förordna att kommunen skall stå för samtliga kostnader i målet eller att de skall kvittas. Enligt 1395 byggnadslagen gäller denna undan- tagsregel endast beträffande mål om inträngsersättning. Den utvidgas nu således till att gälla även inlösenmäl.

Några remissinstanser har föreslagit att bestämmelser om rättegångs- kostnader i högre rätt också skall tas in i förevarande paragraf. Med den nu föreslagna lydelsen gäller 65 i alla instanser.

7 & Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts på det sätt som föreskrivs i expropriationslagen (19721719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det. skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt. under förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergått enligt 6 kap. 10% expropriationslagen.

Paragrafen motsvarar l4 kap. 14.5 i det remitterade lagförslaget. Ett par smärre redaktionella justeringar har dock gjorts på förslag av lagrådet.

Paragrafen. som motsvarar 1445 byggnadslagcn och 17.5 i utredningsför- slaget. innehåller bestämmelser för fall då expropriationsersättningen inte har nedsatts. I förhållande till l44ä byggnadslagen har paragrafen fått en något annorlunda lydelse. eftersom även annan än kommunen kan vara skyldig att betala expropriationsersättning.

8 & Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra all- männa platser enligt 6 kap. 31 eller 32 & samt tvist om betalningsvillkor enligt 6 kap. 35% prövas av den fastighetsdomstol inom vars omräde fastigheten är belägen.

1 mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen (19691246) om domstolar i fastighetsmål tillämpas. Förlorar fastighetsägaren mälet. men har han haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall er- sätta honom hans rättegängskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.

[5 kup. 0—8 935

Prop. 1985/Sö:] ' ' 851

Paragrafen motsvarar i det remitterade lagförslaget de processuella reg— lcrna i 6 kap. 40.5 andra stycket. 13 kap. 7s 2 samt 14 kap. 95 första stycket och 13 s.

1 gällande rätt motsvaras paragrafen av blå byggnadslagen samt 13775 andra stycket byggnadslagcn och 71 å ] mom. byggnadsstadgan sävitt avser ärenden om gatukostnadcr.

1 paragrafensförsta styrke föreskrivs nu en gemensam processordning för tvister om ersättning för gatukostnader m.m. och tvister om betal- ningsvillkor. Jag har utvecklat motiven för denna ordning i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.5.21. [ lörhällande till nuvarande bestämmelser och lagrädsremissen innebär detta bl.a. den ändringen att även tvister om betalningsvillkor för gatukostnadsersättning skall prövas av fastighets- domstolen samt att de processuella reglerna i lagen om domstolar i fastig- hetsmäl skall tillämpas i mälen hos fastighetsdomstolen.

Enligt 2.5 lagen om domstolar i fastighetsmäl gäller om rättegången i sädana mål i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol. i den män inte annat följer av den lagen eller annan författning. Om inte någon särreglering införs. blir således bl.a. rättegängsbalkens regler om rättegängskostnaderi tvistemål tillämpliga. vilket innebär att den part som förlorar målet i allmänhet får svara för både sina egna och motpartens rättegängskostnader. Genom undantagsregeln i andra stycket av föreva- rande paragraf har domstolen emellertid getts möjlighet att efter en skälig- hetsbedömning förordna att kommunen skall stå för samtliga kostnader i målet eller att de skall kvittas. även om fastighetsägaren förlorar mälet. Jämfört med motsvarande rättegängskostnadsregel i det remitterade lag- förslaget (14 kap. 13 s") innebär den nu föreslagna bestämmelsen för gatu- kostnadsärenden den ändringen att den är tillämplig även i mål om betal- ningsvillkor samt i mål om ersättning som har väckts av kommunen.

Den nu föreslagna processordningen medför också att kommunerna ges möjlighet att utverka betalningsft'äreläggande vid fastighetsdomstolen för indrivning av förfallna fordringar på gatukostnadsersättning.

l5 kap. 8 s*

Prop. 1985/86: 1 852 16 kap. Bemyndiganden m. m.

Till detta kapitel. som har tillkommit på lagrådets initiativ. har överförts en del bestämmelser om bemyndiganden (10ch4åä). typgodkännande (Zoch3s'sj1 och några legaldefini'lioner (Sochös's'), som i det remitterade lagförslaget återfinns i lkap. Kapitlet avslutas med en bestämmelse om tillträdesrätt (7 %>. som finns i 9kap. ss i det remitterade förslaget.

Lagrådet har i sitt förslag till lagtext (8 é) tillfogat en legaldefinition av begreppet "den byggande". som lagrädet genomgående har använt i stället för lagrädsremissens uttryck "byggherren". Med "den byggande” avser lagrådet den som för egen räkning utför eller lätcr utföra byggnads-. rivnings- eller markarbeten. Jag har valt att i lagtexten vidhålla det mer invanda begreppet "byggherren". eftersom det — till skillnad från "den byggande" — inte kan missförstås (9 kap. 1 5).

l & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela de föreskrifter om krav pä byggnader m.m. som utöver bestämmel- serna i 3 kap. behövs

I. till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa.

2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär. utom i fråga om 3kap. 7 s. i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 10.5 i det remitterade lagförslaget.

Första Styf/(t'!

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motivcv ringen (avsnitt 5.3.21 har i första stycket tagits in bestämmelser med bemyndigande för regeringen eller. efter regeringens bestämmande, under- ordnad myndighct att i vissa avseenden meddela föreskrifter till 3kap. Beträffande motiven för detta bemyndigande hänvisarjag till den allmänna motiveringen.

Regeringen kan utan särskilt bemyndigande — med vissa begränsningar — i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag. dels föreskrifter i sädana ämnen där regeringsformen inte primärt förbehåller riksdagen beslutanderätten. I fråga om föreskrifter av rent verkställande karaktär bör inriktningen vara den att regeringen i största möjliga utsträck— ning delcgerar denna befogenhet till underordnad myndighet. 1 överens— stämmelse med vad som har framhållits i motiven till regeringsformen (prop. 1973: 90 s. 321) bör emellertid regeringen därvid överläta endast en del av sin normgivningskompctens. Beträffande omfattningen av och de närmare formerna för denna delegation avserjag att i annat sammanhang aterkomma till regeringen med förslag.

Bestämmelsen har på lagrådets förslag (yttrandet s. 30) utformats så att

[6 lta/). ] 54

Prop. 1985/86: 1 853

den bättre ger uttryck för vad jag uttalat i den allmänna motiveringen om avsikten med bestämmelsen. nämligen att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer — skall få bemyndigande att meddela materiel— la föreskrifter. varigenom bestämmelserna i 3 kap. PBL fylls ut med något väsentligt nytt. Bl.a. genom orden ”föreskrifter om krav på byggnader m. m." - en formulering som anknyter till rubriken till 3 kap. - klargörs att det enbart är fråga om föreskrifter som hänför sig till nämnda kapitel.

Föreskrifter som utfärdas enligt denna paragraf är vad man brukar benämna föreskrifter till allmän efterrättelse eller normgivningsbeslut. En- ligt gällande ordning fär sädana beslut av en myndighet överklagas till regeringen. om inte nägot annat framgår av särskilda föreskrifter (se t. ex. prop. 1976/77: 123 s. 351, prop. 1976/77: 149 s. 376ff och KU l979/80:50 s. 111"). Det saknas enligt min mening anledning att föreslå nägot fullföljds- förbud i fråga om dessa föreskrifter. Inga särskilda regler har därför tagits in i PBL i fråga om detta.

Andra stycke!

Enligt 11 kap. lZä regeringsformen fär regeringen medge undantag från föreskrift i förordning eller från bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut av regeringen. om inte annat följer av lag eller beslut om utgifts- anslag. Frän föreskrift i lag eller från bestämmelse som grundar sig på riksdagsbeslut kan regeringen meddela undantag. endast om bemyndi- gande därtill har lämnats av riksdagen (prop. 1973: 90 s. 409411). 1 andra stycket har därför tagits in föreskrifter om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap. Som jag har framhällit i den allmänna motive- ringen (avsnitten 11.l.2 och 11.2.1) anser jag det angeläget att kraven på tillgänglighet i fortsättningen får ett större genomslag än vad hittills har varit fallet. Av den anledningen får enligt andra stycket undantag inte medges från bestämmelserna i 3 kap. 7 &.

På grund av att byggbestämmelserna i PBL får en allmänt hällen utform- ning. torde emellertid avsteg från lagens bestämmelser inte behövas i någon större utsträckning. Som jag tog upp i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3) omfattar regeringens uppdrag till planverket att utarbeta föreskrifter till bl.a. 3kap.. Dessa föreskrifter som kommer att styra byggandet bör så långt möjligt uttryckas som funktionskrav. En sådan utformning kommer troligen att leda till att inte heller undantag från föreskrifterna skall behövas i någon större utsträckning. Som exempel på fall då avsteg kan behöva göras kan jag nämna experimentbyggande. Avsteg kan också aktualiseras i samband med typgodkännandeverksam- het.

2 5 Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk- tioner eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar (frivilligt typgodkännande).

[6 kap. I—Z 5.5

Prop. 1985/86: 1 354

Om det behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. fär regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande fär bestämmas att fortlöpande kon- troll skall utföras.

Paragrafen motsvarar 14 kap. 145 i utredningsförslaget och lkap. lls' första och andra styckena i det remitterade lagförslaget.

] 765 3 mom. byggnadsstadgan föreskrivs att statens planverk efter ansökan prövar frågor om typgodkännande av konstruktionen eller utfö- randet i övrigt av byggnader och andra anordningar som avses i byggnads- stadgan. Det är alltsä fräga om ett frivilligt typgodkännande. Utredningen har föreslagit bestämmelser med innebörden att regeringen eller den myn- dighet regeringen bestämmer skall kunna ställa krav på typgodkännande för vissa slag av konstruktioner. produkter eller metoder. dvs. ett obligato- riskt typgodkännande. Utredningsförslaget är inte avsett att innebära nä- gon ändring av nuvarande möiligheter för tillverkare m.fl. att pä frivillig väg fä typgodkännanden.

Första stycket

Rcmissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot en fortsatt utveckling av det nuvarande systemet med frivilligt typgodkän- nande för vissa slag av produkter m. m. Enligt min uppfattning bör givetvis möjligheterna till frivilligt typgodkännande finnas kvar. 1 lagrädsremissen intog jag den ständpunkten att detta förfarande inte behövde regleras i lagen. Lagrådet har emellertid hävdat motsatt uppfattning (yttrandet s. 301 bl.a. på grund av att bestämmelsen i 8kap. 2815 andra stycket i lagrädsre- missen (8 kap. 29ä andra stycket i det nu föreliggande förslaget) om att byggnadsnämnden skall godta typgodkända material m.m. avser säväl material som typgodkänts i obligatorisk ordning som material typgodkänt på frivillig väg. .Iag biträder lagrådets åsikt att det därför är lämpligt att i lagen reglera det frivilliga typgodkännandet. Bestämmelserna härom har tagits in i första stycket.

Andra stycket

En del remissinstanser är tveksamma till förslaget att införa möjlighet att ställa krav på obligatoriskt typgodkännande. De pekar bl.a. pä risken för tekniska handelshinder, hinder i den tekniska utvecklingen och att tillver- kare med små resurser kan hamna i ett oförmänligt konkurrensläge. Ett krav på obligatoriskt typgodkännande bör enligt dessa remissinstanser därför inte införas. såvida det inte bedöms vara verkligt nödvändigt. t. ex. för att tillgodose säkerhetsintressen som inte kan kontrolleras på annat sätt.

Jag kan i stort instämma med dessa remissinstanser. [ förhällande till

16 kap. 25

Prop. 1985/86: 1 3' ' 855

utredningsförslaget (l4kap. 14.5) har därför möjligheterna enligt andra stycket att ställa krav pä obligatoriskt typgodkännande begränsats till situationer där detta är motiverat till skydd för allvarliga hälso- och säker- hetsrisker. Vidare är det endast regeringen — och inte underordnad myn— dighet som far besluta att obligatoriskt typgodkännande skall krävas. Avsikten är alltså att andra stycket skall tillämpas med stor försiktighet och endast i verkligt angelägna fall som annars skulle vara svåra att kontrollera på ett betryggande sätt.

Tredje stycket

Liksom hittills bör typgodkännande av produkter kunna förenas med krav på kontroll under tillverkningen i fabriken. eller kontroll av de färdiga produkterna. En bestämmelse om detta har tagits in i tredje stycket.

3 & 'fypgodkännande som avses i 25 meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 11 å i det remitterade lagförslaget. På förslag av lagrädet (5.301) har bestämmelserna om bemyndigande fått bilda en egen paragraf. Bemyndigandet i andra stycket avser avgifter för säväl obligatoriska som frivilliga avgifter.

4 & Är riket i krig eller krigsfara eller räder sädana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, får regeringen meddela sädana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 12.5 i det remitterade lagförslaget men har pä förslag av lagrådet (yttrandet s. 31 ) flyttats till 16kap. och delvis omfor- mulerats. Bestämmelsen utgör ett sädant bemyndigande som enligt 13 kap. ös" regeringsformen är en förutsättning för att regeringen skall kunna utfärda föreskrifter med avvikelse från lagen Linder krig eller liknande förhållanden. Syftet med sådana föreskrifter skall främst vara att bygg- nadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret i möjligaste mån skall underlättas under krig och vid krigsfara.

Lagrådet (yttrandet 5.31) har påpekat att ett normgivningsbemyndi- gande inte kan ha formen av en generalfullmakt för regeringen att handla mot eller upphäva gällande lag utan att det enligt 13 kap. två första stycket regeringsformen skall avse ett "visst ämne". Lagrädet har därför föresla- git att bemyndigandet begränsas till det i lagrådsremissen angivna syftet. nämligen att under krig och krigsfara underlätta byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Till skillnad mot vad jag anförde i lagrädsremissen (5.361) anser jag emellertid att möjligheter även mäste

m kup. 2—4 #$;

Prop. 1985/86: 1 856

finnas att ge föreskrifter som t.ex. i ett uppbyggnadsskede efter ett krig underlättar även annan nödvändig byggnadsverksamhet. t. ex. uppförande av bostäder. Paragrafen har av de'-lta skäl getts en i förhållande till lagrädets förslag något vidare omfattning.

lb kup. 4—5 ##

Lagrådet har vidare anmärkt att ett bemyndigande enligt 13 kap. 6.5 regeringsformen inte fär utnyttjas förrän någon av de i lagrummet angivna krissituationerna föreligger. Jag har ingen erinran mot lagrädets uttalande i det hänseendet men vill tillägga att regeringen givetvis kan utfärda nödvän- diga föreskrifter redan under fredstid men göra tillämpningen av dem beroende av ett särskilt beslut av regeringen som fär fattas först när krissituationen föreligger.

5 5 Om en fastighet har upplåtits med tomträtt. skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas pä tomträtts- havaren eller tomträtten. dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser.

Paragrafen motsvarar 745 byggnadsstadgan. 15 s tredje stycket påföljds— lagen. l kap.—fä tredje stycket i utredningsförslaget och lkap. 955 första stycket i det remitterade lagförslaget.

Paragrafen innehäller bestämmelser för sådana fall då en fastighet är uppläten med tomträtt och innebär bl. a. att PBL:s föreskrifter om fastig- hetsägare i princip skall tillämpas på tomträttshavaren.

Det remitterade lagförslaget innehåller inget undantag i fråga om skyl- digheten att betala ersättning för gatukostnadcr m.m. Detta har föranlett lagrådet till följande anmärkning (yttrandet s. 290: '

Säsom lagregeln är formulerad i remissen medför den som departe- mentschefen anför i specialmotiveringen att bestämmelserna om skyldig- het att betala ersättning för gatukostnadcr blir tillämpliga i full utsträckning även på tomträttshavare. Detta skulle innebära en ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt byggnadslagcn skall nämligen gatukostnadcr betalas av fastighetsägaren (se 56. 57 och 60 5.5 byggnadslagen). l byggnadslagcn finns ingen bestämmelse som jämställer tomträttshavare med fastighets- ägare. Att så ej är avsett framgår också motsättningsvis av ms" byggnads- lagen (jfr däremot 749" byggnadsstadgan). Gatukostnader för fastigheter upplåtna med tomträtt erläggs alltså f. n. av tomträttsupplätaren/fastighets- ägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad och beaktas när tomträtts- avgälden bestäms (se SOU 198():49 s. 1 l4f). Departementschefens nyss- nämnda uttalande låter sig emellertid inte förena med vad han anfört i den allmänna motiveringen (s. 162f och 339) om att gatukostnadsreglerna i PBL avses stämma överens med de nu gällande i byggnadslagen.

På de skäl som lagrädet har anfört har i lagtexten som ett undantag från tomträttshavares likställdhet med fastighetsägare angetts att en tomträtts- havare inte är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser.

Paragrafen innebär att bestämmelserna om påföljder och förelägganden i

Prop. 1985/86: 1 . 857

lOkap. blir tillämpliga i full utsträckning även pä tomträttshavare. Vidare fär tomträttshavare pä grund av första stycket samma möjligheter som fastighetsägare att enligt 6 kap. 3.5 3 begära att fastighetsplan upprättas och att päkalla inlösen i vissa fall (l4kap. 1.5). 'l'omträttshtwaren blir även berättigad till ersättning under de förutsättningar som gäller enligt 14kap.

Paragrafen innebär emellertid inte att tomträttshavare alltid träder i fastighetsägarens ställe. (_)m t. ex. staten är fastighetsägare. kan staten och tomträttshavaren oberoende av varandra begära inlösen av fastigheten resp. tomträtten.

Är det emellertid fräga om t.ex. ett svartbygge lär — som lagrådet påpekar (yttrandet s. 29) påföljder och ingripanden enligt lOkap. bara kunna riktas mot tomträttshavaren. Regeln fär alltsä allt efter omständig- heterna tillämpas antingen sä att vad som stadgas om fastighetsägare i stället skall avse tomträttshavare eller så att vad som sägs om fastighets— ägare ocksä skall gälla tomträttshavare.

6 & Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller pä grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

Paragrafen motsvarar närmast 15kap. 29.5 i utredningsförslaget. som dock inte omfattar fall dä nägon innehar egendom med ständig besittnings- rätt eller lideikommissrätt. Enligt min mening bör en sädan bestämmelse. som i dag finns i punkt 6 av övergängsbestämmelserna till påföljdslagen. finnas med i PBL. Bestämmelsen bör emellertid gälla inte bara vid tillämp- ning av 10 kap. —— som ersätter påföljdslagen utan också vid tillämpning av övriga kapitel i PBL. Motsvarigheten till två i gällande rätt när det gäller testamentoriskt förordnande är 31 5 påföljdslagen. Paragrafens motsvarig— het i det remitterade lagförslaget är 1 kap. 9.5 andra stycket.

Med ständig besittningsrätt åsyftas bäde sädan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom enligt 10.5 lagen om införande av jordabalken och annan ständig besittningsrätt. bl. a. stadgad åborätt.

Eftersom instituten ständig besittningsrätt och fideikommissrätt är un- der avveckling. brukar reglering angående dessa vanligtvis ske i form av övergängsbestämmelser. För bäde enskilda och tillämpande myndigheter måste det emellertid underlätta om alla bestämmelser. som innebär att rättighetshavare skall jämställas med ägare. samlas i ett kapitel. En be- stämmelse om innehavare av ständig besittningsrätt och fideikommissrätt har därför arbetats in i paragrafen. Det innebär att jag i denna del inte är beredd att följa lagrådets förslag (yttrandet s. 29). som innebär att bestäm- melsen bör tas in i 17kap.

l lagtexten behöver — som även lagrådet har funnit (yttrandet s. 29) — inte särskilt anges att den som förvaltar naturreservat (35 anläggningsla- gen) skall anses som fastighetsägare. Inte heller behöver innehav av

lo kap. 5—0 Q's)"

Prop. 1985/86: 1 858

ströäng i enlighet med beslut vid allmän avvittring ( IO? fastighetsbildnings— lagens promulgationslag) uppmärksammas i detta sammanhang.

7 & För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande. Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov. Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs.

I denna paragraf ges bestämmelser om rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och andra anläggningar för den som skall utföra arbete med kontroll och tillsyn eller med kartläggning för samhällets behov m.m. Eftersom bestämmelserna avser även andra arbeten än sådana som avses i 9kap. har de som lagrädet har föreslagit (yttrandet s. l02) — flyttats från 9kap. 8.5 i det remitterade lagförslaget till förevarande paragraf.

Första stycket

I det remitterade lagförslaget anges i detalj för vilka arbeten rätt till tillträde föreligger. Enligt lagrådets mening (yttrandet. 5. NY!) räcker det med att i lagen slås fast att byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som arbetar på deras uppdrag har rätt till tillträde för att fullgöra sina uppgifter enligt PBL och vidta de åtgärder som behövs. Jag har ingen erinran mot detta. varför lagtexten har kortats ned i enlighet med lagrådets förslag.

För att tillträdesrättcn skall få någon praktisk betydelse och mening måste den i de flesta fall kombineras med rätt för myndigheten. uppdrags— tagaren eller medhjälparen att vidta vissa tillfälliga ätgärder pä fastigheten eller anläggningen, t. ex. att sätta ut signaler. pälar o.d. Det ligger i sakens natur att gränsmarkeringar och andra liknande fastighetsavgränsningar inte är tillfälliga titan finns kvar sä länge fastigheten består. ] första stycket har därför föreskrivits att den som har tillträdesrätt fär vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande. l detta ligger bl. a. en rätt att sätta upp märken och signaler. göra geotekniska och andra undersökningar och mätningar samt att ta prover.

Andra stycket

Beträffande den i andra stycket föreskrivna tillträdesrätten (9 kap. st första stycket 3 i det remitterade lagförslaget) har lagrädet anfört följande (yttrandet s. lOZ f):

Rätt att få tillträde har enligt första stycket punkt 3 bl.a. de som skall utföra kartläggning för samhällets behov. Det kan ifrågasättas om bestäm- melsen har sin plats i PBL. Emellertid är det svårt att finna ett annat lagstiftningsomräde där den bättre hör hemma. Eftersom kartläggning är av grundläggande betydelse för all planläggning och byggnadsverksamhet

lö kap. 6—7 5.6

Prop. 1985/86: ] . 859

fär det godtas att bestämmelsen tas in i PBL. Av specialmotiveringen framgår att lantmäteriverkets behov av tillträdesrätt för den allmänna kartläggningen tillgodoses genom bestämmelsen. Annan verksamhet som också torde kunna utövas med stöd av bestämmelsen är sjöfartsverkets produktion av sjökort och den kartläggning som bedrivs av Sveriges geolo— giska undersökning.

.lag instämmer i vad lagrädet sålunda har anfört.

'I'rt'djt' stycket

Om tillträdesrätt skulle vägras. kan biträde av polismyndigheten påkal- las med stöd av tredje stycket.

Det är självklart att sådan verksamhet som avses i denna paragraf skall utövas på ett sådant sätt att den medför minsta möjliga olägenhet för fastighetsägaren och andra berörda personer. Åtgärder som kan medföra skador eller som görs utan ägarens samtycke skall i största möjliga ut- sträckning undvikas. I princip skall tillträde ske under samverkan av ägaren eller brukaren till fastigheten eller anläggningen. Det skall med en förutseende planering inte behöva välla några problem för tillsynsmyn- digheten eller andra berörda. Om ägaren eller brukaren motsätter sig tillträde. har myndigheten eller bcfattningshavaren ändå rätt att bereda sig tillträde till fastigheten eller anläggningen. Denna rätt bör givetvis utnyttjas mycket restriktivt. Största möjliga hänsyn skall tas till ägaren. brukaren och andra som kan vara berörda.

Bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer genom de ätgär- der som avses i 75 finns i 14 kap. 6.5.

lö kap. 7 .5

Prop. 1985/86: 1 860 17 kap. Övergångsbestämmelser

[ det remitterade lagförslaget togs övergångsbestämmelserna in i 15 kap. På grund av att två nya kapitel har införts i lagen återfinns övergängsbe- stämmelserna nti i l7kap.

Jag vill inledningsvis återge följande uttalande av lagrådet (yttran- dets. 129f) angående principerna för övergf'ingsregleringen. vilketjag helt ställer mig bakom.

Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Däremot anses att nya bestämmelser av materiell innebörd som regel bör tillämpas endast i fråga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. En annan sak är att det ibland kan vara tveksamt om en bestämmelse bör hänföras till den ena eller andra kategorin. De nu antydda principerna torde bära tipp de föreslagna övergångsbestämmelserna även om detta ej kommit till så tydligt uttryck i departementschefens anförande. Av dessa principer följer t.ex. att det inte är erforderligt att i övergängs- bestämmelser ange att nya processuella bestämmelser skall tillämpas ge- nast efter ikraftträdandet. Som regel torde endast avsteg från principerna behöva direkt anges i lagtexten. Självfallet är det emellertid ofta en fördel att ge tämligen detaljerade bestämmelser också när vad som föreslås överensstämmer med de nämnda principerna.

Då det gäller beslut träffade med stöd av sedermera upphävd lag torde man inte kunna ange nägon allmängiltig princip för rättsverkan av sådana beslut efter det att ny lag har trätt i kraft. Förhållandena är alltför mång- skiftande härför. Gynnande beslut torde emellertid som regel bestå. Ett exempel härpå är i nu aktuell lagstiftning byggnadslov. [ betydande ut- sträckning är det emellertid erforderligt att reglera äldre besluts rättsver- kan i promulgationsbestämmelser. I detta kapitel finns således ett avsnitt med regler om giltigheten av gällande planinstittit (3— 12 é5).

En anmärkning kan enligt lagrådets uppfattning riktas mot flera av de föreslagna övergängsbestämmelserna. ] åtskilliga fall framgår det nämligen inte om stadgandena avser materiella bestämmelser. processuella bestäm- melser eller bestämmelser av båda slagen. Lagrådet har sökt komma till rätta härmed genom att då sammanhanget eller ordalydelsen så ansetts kräva förtydliga lagtexten genom att använda uttryck som "prövning i sak" och "förfarandet".

Ikraftträdande m. m.

1 5 Denna lag träderi kraft den ljanuari l987.

Genom lagen upphävs. med de begränsningar som följer av detta kapitel. byggnadslagcn ( 1947: 385). byggnadsstadgan (1959: 612). lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och lagen (1976: 296) om kriskoppling.

l överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt l9.l)föreskrivsi Il 5att PBL skall träda i kraft den ljanuari 1987. l nnrl'r/i .vrvr'lrpt anges de lanar som skall iinnhöra vid ikrafttriirtatmtm

l7kap. ] .5

Prop. 1985/86: ] 861

Det gäller till att börja med byggnadslagcn och byggn'..tdsstadgan samt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.. vars bestämmelser har förts över till 10 kap. PBL.

De bestämmelser som i dag finns i kriskopplingslagen bör som jag tidigare har anfört (avsnittll.4l kunna inordnas bland kraven på god energihushällning för byggnader. Lagen bör därför upphöra att gälla vid PBL:s införande. Några särskilda övergångsbestämmelser med anledning härav behövs inte.

2 & Varje kommun skall före den 1 januari 1990 ha antagit en översikts- plan enligt 4 kap.

Paragrafen. som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag. motsvarar 21 kap. 29" i utredningsförslaget och 15 kap. 2.6 i det remitterade lagförslaget.

Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 1951) skall kravet i lkap. Bä att det skall finnas en översiktsplan som omfattar hela kommunens omräde vara uppfyllt före den ljanuari 1990. Någon möjlighet för kommunen att få den tiden förlängd finns inte.

Översiktsplanen måste för att bli gällande antas efter PBL:s ikraftträ- dande. Däremot är det inget som hindrar att arbetet med att upprätta den sker dessförinnan. En förutsättning är dock att detta sker under de former som föreskrivs i 4kap. PBL.

Generalplaner m. m.

3 & Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som omrädesbe- stämmelser enligt dcnna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22ä byggnadslagen (1947: 385) skall. i andra fall än som avses i 155 andra stycket detta kapitel. väckas före utgången av är 1987. 1 sädana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Stömplaner skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. Beslut enligt 3 & lagen (0000: 000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner skall gälla som omrädes- bestämmelser enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 35 i utredningens förslag och 15 kap. 3.5 i det remitterade lagförslaget.

Enligt _l'örsm stycket skall generalplancr som har fastställts före PBL:s ikraftträdande därefter ha samma rättsverkningar som omrädesbestäm- melser. Detta innebär bl. a. att alla planbestämmelser kommer att fortsätta att gälla. även om de rör frågor som inte kan regleras, med omrädesbestäm- melser. Däremot kommer den lösenrätt och de övriga rättsverkningar som planen f.n. har enligt 18. 18a. 19 och 20% byggnadslagen att upphöra vid ikraftträdandet. om rätten inte har utnyttjats. Förbud enligt 17.3 första stycket byggnadslagcn mot schaktning. fyllning. trädfällning m.m. inom fastställd generalplan skall dock fortsätta att gälla under tre år efter PBL:s ikraftträdande. Det framgår av 155.

17kap. I—j N'

Prop. 1985/86: 1 862

En generalplan kan fastställas i sin helhet eller endast i vissa hänseen- den. På lulurr'idulx förslag (yttrandet s. 130) har paragrafen utformats så att det framgår tydligare att planen skall gälla som omrädesbestämmelser endast i de hänseenden som fastställelse har skett.

För att ge fastighetsägare möjlighet att få kompensation för skador. som redan uppkommit på grund av generalplancr. har i andra stycket införts bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att under en övergängstid föra talan om ersättning eller inlösen enligt 22.5 byggnadslagcn. Pä förslag av lagren/('! (yttrandet s. 130) har genom orden "prövningen i sak" klargjorts att det är de äldre materiella bestämmelserna som åsyftas. I fråga om processen gäller PBL:s bestämmelser.

jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.2.2) föreslagit att stom- planer skall upphöra att gälla. På lagrådets förslag har en uttrycklig be— stämmelse om detta tagits in i tredje stycket.

th'ircle Myr-kcr har tillkommit efter det att lagrädsremissen beslutades med anledning av att regeringen i prop. 1984/85: 207 om försöksverksam— het med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner har föreslagit att de s.k. försökskommunerna bl.a. skall för omräden utan stads- eller byggnadsplan kunna besluta att byggnadslov inte skall krävas för uppförande av komplementbyggnader. mindre till- och påbyggnader m.m. För sädana beslut — som för att bli gällande skall fastställas av länsstyrelsen — har föreskrivits ett förfarande som i allt väsentligt stämmer överens med det som gäller för generalplan. Besluten gäller till dess att de upphävs.

Besluten är avsedda att motsvara omrädesbestämmelser enligt PBL. I likhet med fastställda generalplaner bör de därför efter PBL:s ikraftträ- dande gälla som omrädesbestämmelser. En bestämmelse om detta har tagits in i fjärde stycket.

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 & Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947: 385) el- ler stadsplanelagen (1931: 142). sädana äldre planer och bestämmelser som anges i 79 och 83 5.5 sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 1685 byggnadslagen. skall gälla som detaljplan enligt denna lag. Avstyckningsplaner. till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts. skall upphöra att gälla vid ikraftträdan- det.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner. som har fastställts efter utgången av är 1978. skall genomförandetiden enligt 5kap. 5? vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genom- förandetiden anses ha gått ut.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 45 i utredningsförslaget och 15 kap. 4.5 i det remitterade lagförslaget. På lagrådets förslag ("yttrandet s. 131) har första stycket getts en i förhäl—

[7 kap. 3—4 så

Prop. 1985/86: 1 863

lande till det remitterade förslaget ändrad formulering i avsikt att tydligare ange att bestämmelsen avser dels stadsplaner och byggnadsplaner enligt säväl byggnadslagcn som 1931 års stadsplanelag och dels äldre planer och bestämmelser som på grund av stadgandena i 79 och 83 så stadsplanelagen jämförda med 1595 andra stycket byggnadslagcn omfattas av övergångs- bestämmelserna till den lagen.

Stadgandet iförsta stycket innebär alltså att stadsplaner och byggnads- planer enligt byggnadslagen samt äldre planer. som i dag ärjämställda med stads- eller byggnadsplaner. med ett undantag skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Undantaget. som framgår av sista meningen i första stycket. gäller avstyckningsplaner vilka. till den del de omfattas av förordnanden enligt 1685 byggnadslagcn. skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

De planer som skall gälla som detaljplaner enligt PBL är således stads- oeh byggnadsplaner som har fastställts enligt byggnadslagen och stads- planelagen. av ålder bestående stadsplaner, stadsplaner fastställda före den ljanuari 1908 eller därefter enligt bestämmelserna i lkap. 215 lagen (1917: 269") om fastighetsbildning i stad. ursprungliga lydelsen eller motsva- rande äldrc stadgande. s.k. bondplaner. dvs. stadsplaner som har fast- ställts enligt bestämmelserna i 1 kap. 42 & sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser samt avstyckningsplaner utan 168 s-förordnanden.

Med detaljplaner skall dessutom jämställas sådana särskilda bestämmel- ser avseende användningssättet för byggnadskvarter som jämlikt lkap. 2 eller 42åi lagen om fastighetsbildning i stad har meddelats för vissa områ- den inom stads- eller bondplaner. Dessa bestämmelser jämställdes enligt övergängsbestämmelserna (79 och 83.55) till stadsplanelagen med stads- plan resp. byggnadsplan.

Bestämmelserna om detaljplan i PBL blir därmed — med de undantag som anges i detta kapitel — tillämpliga på dessa planer. Sålunda skall t. ex. bestämmelserna om kommunens rätt att lösa viss mark enligt 6kap. gälla. ] fråga om skyldigheten för kommunen att lösa mark för annat än enskilt bebyggande skall dock äldre bestämmelser gälla under en övergängstid (5 5). Enligt 2455 skall vidare äldre bestämmelser i vissa fall gälla i fråga om skyldigheten för fastighetsägare att betala ersättning för gatukostnader.

Några remissinstanser har föreslagit att s.k. K- och Q—bestämmelser. dvs. skyddsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. i da- gens stadsplaner skall gälla som skyddsbestämmelser enligt PBL. Jag har tidigare (avsnitt ll.2.2) föreslagit att kulturhistoriska värden skall kunna hävdas titan att sådana skyddsbestämmelser har utfärdats. Det innebär att dagens K- och Q-märkningar får en viss tyngd i lovärenden utan någon formell övergängsregel. Jag hänvisar också till vad jag anförde i ersätt- ningsfrägan i specialmotiveringen till 15 kap. 5.5 tredje stycket.

Det är i dag inte ovanligt att åtgärder efter dispens har medgetts i strid mot bestämmelser t.ex. i en stadsplan. När en sådan plan nu skall gälla

17 kap. 45

Prop. 1985/86: 1 864

som detaljplan enligt PBL. kan det ifrt'tgasättas om planen därvid skall anses ändrad i enlighet med dispensen eller ej. Det skulle emellertid bli svårt att överblicka konsekvenserna vid olika typer av dispenser. om en sädan generell bestämmelse intörs. En lämpligare lösning är enligt min mening att behovet av planändring övervägs när frägan aktualiseras. t. ex. genom en bygglovsansökan.

Om dispens tidigare har getts för ett helt annat ändamäl än vad planen utvisar. kan det innebära att planen mäste ändras för att lov skall kunna lämnas till ätgärder som är förenliga med det nya ändamålet men som inte star i överensstämmelse med planen. Jag vill dock erinra om att bygglov till bl. a. sädana inre ändringar" som anges i 8 kap. 1 & 4 och 5 får lämnas. trots att byggnaden används på ett sätt som strider mot planen (se 8kap. 11 så tredje stycket).

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt 19.3.3) har i andra stycket föreskriVits att stads- eller byggnadsplaner fastställda efter tltgängen av är 1978 skall ha en genomfö- randetid av tio år. Om en plan t.ex. har fastställts under är 1979 löper genomförandetiden säledes ut under är 1989. Med uttrycket fastställd avses att fastställelsebeslutet har vunnit laga kraft. PBL:s bestämmelser om planer med genomförandetid kommer helt att bli tillämpliga på dessa. Det innebär bl. a. att kommunen utan fastighetsägarens samtycke får ändra eller upphäva planen endast om det är nödvändigt på grund av nya förhäl- landen av stor allmän vikt. vilka inte inte kunnat förutses vid planläggning- en (5 kap. ut första stycket). 1 sädana fall är fastighetsägaren enligt 14kap. Ss' berättigad till ersättning för skada.

De planer som inte får nägon genomförandetid jämställs med PBL-planer där genomförandetiden har gått ut. De skall alltsä fortsätta att gälla men fär enligt 5 kap. 11 åar-dra stycket ändras eller upphävas utan att tidigare medgivna byggrätter beaktas. Bortsett från de fall som avses i 85 detta kapitel är någon ersättningsrätt inte knuten till dessa fall. För tydlig- hetens skull skall påpekas att någon rätt för fastighetsägaren att få genom- förandetiden förlängd enligt 5 kap. 14% andra stycket inte finns beträffande dessa planer.

5 % Under tiden till utgängen av är 1990 gäller inte bestämmelserna i 14 kap. 1 ;" inom områden som omfattas av stadsplan. Under denna tid skall istället 48 5 första och tredje styckena byggnadslagcn ( 1947: 385") tillämpas.

Bestämmelserna i 6kap. 24.5 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer för vilka genomförandetiden enligt 4ä andra stycket skall anses ha gått ut.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 6.5 i det remitterade lagförslaget men sak- nar motsvarighet i utredningens förslag.

17 kap. 4—_5 55.5

Prop. 1985/86: 1 ' . 865

F örs'lu SRW/te!

Enligt l4kap. ] s första stycket är kommunen skyldig att lösa kvarters- mark som enligt en detaljplan skall användas för annat än enskilt bebyg- gande samt mark för gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Bestämmelserna. som alltså är ovillkorliga. mot- svaras i dag av 485 första stycket byggnadslagcn. lnlösenskyldigheten enligt 48ä byggnadslagen är emellertid begränsad till de fall då markägaren till följd av planen endast kan använda marken på ett sätt som står i uppenbart missförällandc till dess tidigare värde.

Skälen till att i PBL föreskriva en villkorslös inlösenskyldighet har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2. 1 ). 1 första stycket har föreskrivits. att äldre bestämmelser skall gälla under en övergängstid av fyra är beträffande stadsplaner. Därefter skall l4kap. 1 & PBL tillämpas även för dessa äldre planer. Det bör framhållas att. om planerna ändras med stöd av bestämmelserna i 5kap. om detaljplan. detta medför att 14 kap. l ä blir tillämplig på planerna i de ändrade delarna.

Bestämmelsen i första stycket motiveras enligt lagrädsremissen av att en mjukare övergång till den föreslagna ovillkorliga inlösenskyldigheten i 14 kap 1.5 skall åstadkommas. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen utgär. eftersom fördelarna av förslaget inte har närmare belysts och någon motsvarande regel inte har föreslagits för de fall då annan än kommunen är huvudman (yttrandet s. 132).

Gentemot detta villjag framhålla att bakgrunden till bestämmelsen är att det i vissa större kommuner finns ett stort antal stadsplaner som inte har blivit genomförda och i vilka mark har blivit utlagd för gator och större trafikleder. En hel del av dessa planer är inte längre aktuella och kommer därför inte att genomföras. Om PBL införs utan den nu föreslagna undan- tagsbestämmelsen. skulle kommunen bli inlösenskyldig för all mark som är utlagd för allmänt ändamäl i dessa planer. Bestämmelsen ger kommunen ett visst rädrum för att ändra eller upphäva dessa inaktuella planer. Efter- som sädana planändringar i de allra flesta fall kommer att medföra att befmtlig bebyggelse inte längre strider mot gällande plan eller att ny bebyggelse kommer att tillätas. torde förslaget medföra fördelar även för fastighetsägarna. Jag vidhåller således förslaget i denna del. I förhållande till det remitterade förslaget har dock bestämmelsen justerats redaktio- nellt.

Om annan än kommunen. t. ex. en vägförening. är huvudman för vägar och andra allmänna platser. torde det inte medföra några större problem övergångsvis att inlösenreglerna får en annan konstruktion. Den inlösen- skyldighet som det kan bli fråga om i byggnadsplaner är nämligen begrän- sad i förhållande till vad jag nyss har nämnt beträffande stadsplaner. Någon motsvarande bestämmelse behövs därför inte i fråga om byggnads- planer.

28 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr ]

[7 kap. 5 s*

Prop. 1985/86: ] 866

Andra styckei

Enligt 6kap. Nä andra stycket fär kommunen under vissa förutsättning- ar lösa fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med en detaljplan. En av dessa förutsättningar är att planens genomföran- detid har gäll till ända. Denna reglering är avsedd för detaljplaner för vilka en genomförandetid enligt PBL har varit gällande. Bestämmelserna i 6kap. 24.5 andra stycket bör därför inte vara tillämpliga pä sädana äldre planer vilkas genomförandetid enligt 4.5 andra stycket skall anses ha gått ut. I andra stycket har tagits in bestämmelser som undantar dessa planer frän tillämpningen av 6kap. 24.5 andra stycket.

6 & Bestämmelserna i 6kap. Zoli första stycket gäller inte inom omräden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

Motiven till paragrafen som handlar om huvudmannaskapet för all- männa platser inom byggnads- och avstyckningsplaner efter ikraftträdan- det. har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.4). Paragrafen. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 131). saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Den motsvarar 15 kap. ss första meningen i det remitterade förslaget.

Genom bestämmelsen kommer ansvaret för plangenomförandet i nyss nämnda planer att ligga kvar hos fastighetsägarnz't. Detta ansvar utövas i dag oftast genom en gemensamhetsanläggning eller en vägförcning som har bildats enligt anläggningslagen resp. lagen om enskilda vägar.

Även om kommunen inte har något formellt väghällningsansvar inom byggnads- eller avstyckningsplaner. är det inte ovanligt att kommunen frivilligt tar pä sig ett sädant ansvar. Det kan t. ex. gälla allmänna vägar som efter indragning enligt 25ä väglagen har övertagits av enskild väghål- lare. enskilda vägar som är av större betydelse för kommunen. eller vägar som kommunen själv har byggt. Den nu föreslagna bestämmelsen utgör givetvis inget hinder för kommunen att även fortsättningsvis lta det faktis— ka väghällningsansvaret. Som lagrådet framhåller (yttrandet s. 131) inver- kar ett sädant åtagande från kommunens sida inte på frågan vem som formellt har ansvaret för väghållningen.

7 & Bestämmelserna i 8kap. 11 få fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

Någon motsvarighet till denna paragraf. som svarar mot 15 kap. 7? i det remitterade förslaget. har inte föreslagits av utredningen.

Enligt 8 kap. 11 ;" fjärde stycket fär bygglov till åtgärder på kvartersmark för allmänt ändamäl meddelas endast om ändamålet är närmare angivet i detaljplanen. Nägon motsvarande bestämmelse finns inte i dag. Det före- kommer därför ofta att det i t. ex. stadsplaner endast anges allmänt ända- mäl utan någon närmare precisering. vilket i dag inte utgör något hinder

17kap. 5—7 #55

Prop. 1985/86: 1 ' . .. 867

mot att meddela lov. För att kommunerna inte skall behöva ändra dessa planer för att införa tilläggsbestämmelser har stadsplaner och byggnads- planer genom 79” undantagits från den nyss nämnda bestämmelsen.

Hänvisningar till US66

8 5 Om en plan eller bestämmelse. vars genomft'irandetid enligt 4s skall anses ha gått ut. upphävs eller ändras. är kommunen pä fastighetsägarens begäran skyldig att lösa mark som

|. på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 1099" byggnadslagen (19471385) inte har kunnat bebyggas i enlighet med planen.

2. är belägen inom ett omräde som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och

3. efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas före utgängen av är 1996.

1 mål om inlösen skall bestämmelserna i 14 kap. 95 samt 15 kap. 1 och 6 åå tillämpas.

Paragrafen motsvarar 15 kap. Såå i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Paragrafen har fått sin utformning i nära anslutning till lagrådets förslag. I den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.31 har jag redovisat bakgrunden till paragrafen och dess innehåll i

stort.

Första stycket

Enligt första stycket föreligger under vissa förutsättningar inlösenskyl- dighet för kommuncn till följd av att sådana planer eller bestämmelser som enligt 45 skall gälla som detaljplaner upphävs eller ändras. Paragrafen omfattar säledes. till skillnad mot det remitterade förslaget. även sådana avstyckningsplaner för vilka förordnande enligt 168ä byggnadslagcn inte har utfärdats. Lösenskyldigheten gäller endast planer som enligt 435 andra stycket inte päförs genomförandetid. dvs. sädana planer som har fastställts före utgängen av är 1978. I motsats till det remitterade förslaget är paragra- fen tillämplig oavsett vilket användningssätt som var medgivet i planen.

En förutsättning för paragrafens tillämpning är enligt punkt 1 att fastig- hetsägaren har varit förhindrad att bygga på grund av ett långvarigt ny- byggnadsförbud enligt 35s eller 1095 byggnadslagen. dvs. i avvaktan pä planläggning eller planändring. Ett förbud t. ex. enligt 1105 andra stycket mot att bygga innan vägar. vatten och avlopp har anordnats berättigar således inte till inlösen.

Det är inte möjligt att exakt ange hur länge ett förbud skall ha gällt för att det skall betraktas som långvarigt. En lämplig utgångspunkt kan emellertid enligt min mening vara den tidrymd som enligt 4.6 är bestämmande för frägan om en plan skall påföras genomförandetid eller ej. Det innebär att kravet i punkt 1 i allmänhet skall anses vara uppfyllt. om förbudet har meddelats före den ljanuari 1979 och fortfarande gäller vid lagens ikraft-

17kap. 7—1'9' N

Prop. 1985/86: ] 863

trädande. Något absolut krav påatt förbudet skall ha gällt utan avbrott bör inte ställas. Om ett förbud har upphört att gälla en kortare tid på grund av att giltighetstiden har löpt ut innan den har förlängts. har nämligen fastig- hetsägaren i praktiken inte haft några möjligheter att utnyttja byggrätten. Samma synsätt bör läggas på sådana fall där förbudet har upphört kort tid före PBL:s ikraftträdande.

Lagrådet har (yttrandet 5.132) pekat pä ytterligare en situation där kravet i punkt] bör anses uppfyllt. Lagrädet åsyftar det fallet att ett långvarigt förbud enligt 35 eller 1095 byggnadslagen någon tid före ikraft- trädandet av PBL ersatts av ett förbud enligt 1105 andra stycket att bygga innan vägar. vattenförsörjning och avlopp anordnats. På den tid som stått fastighetsägaren till buds kan hans rcella möjligheter att undanröja hindren för bebyggande ha varit mycket begränsade. Som lagrädet påpekar är det därför också i detta läge — om man ser till de faktiska omständigheterna — det första förbudet som omöjliggjort för fastighetsägaren att bygga.

Enligt punkt 2 skall fastigheten. för att inlösenskyldighet skall komma i fråga. vara belägen inom ett område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen. Lagtexten har i förevarande punkt fält en delvis annan utformning än enligt såväl det remitterade förslaget som lagrådets förslag. Skälet till detta är bl. a. att paragrafens tillämpningsom- räde har vidgats till att avse även andra ändamål än bostadsändamål. På skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.3) skall inlösenskyldighet inte föreligga. om området där fastigheten är belä- gen inte alls eller endast till en del är utbyggt. Om övriga förutsättningar enligt paragrafen är uppfyllda. bör dock inlösenskyldighet inträda. om cirka två tredjedelar eller mer av området är bebyggt. Något exakt mätt på hur stor del av området som skall vara utbyggt går emellertid inte att ange.

Av det anförda framgår att utbyggnadsgraden inte alltid skall bedömas i förhållande till hela planomrädet. Om fastigheten är belägen i en klart avgränsad del av planområdet, inom vilken utbyggnadsgraden skiljer sig från planområdet i övrigt. är det förhållandena i denna del som skall bedömas.

Kravet att området skall vara bebyggt i huvudsak i enlighet med planen skall anses uppfyllt även om det föreligger smärre avvikelser vad gäller användningssättet. Byggnaderna behöver inte heller ha den storlek som planen maximalt tillåter. Det är tillräckligt om de inte i något väsentligt aVseende strider mot planens bestämmelser.

En ytterligare förutsättning för paragrafens tillämpning är enligt punkt 3 att fastighetsägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar- ken endast på sätt som är uppenbart oskäligt.

Som jag har redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.31 skall den förutsättningen anses vara uppfylld. om en fastighet över huvud taget inte får bebyggas. Om fastigheten visserligen fär bebyggas för enskilt ändamål men på ett annat sätt än vad som tidigare medgavs i planen. blir bedömningen olika. beroende pä ändamålet med bebyggelsen.

17kap. 8 s*

Prop. 1985/86: 1 _ 869

Att byggrätten för en- och tvåfamiljshus ändras inom ramen för det ursprungliga ändamålet bör inte — annat än i rena undantagsfall medföra inlösenskyldighet. De ändringar som det här kan bli fräga om är framför allt begränsningar av den tidigare medgivna byggrätten. t.ex. för att för- hindra olämplig permanentbebyggelse. Storleken på de medgivna byggna- derna har i sådana fall anpassats till vad som är erforderligt för att uppnå syftet nämligen att förhindra boende året runt.

[ fräga om andra fastigheter. t. ex. för handelsändamal eller för flerbo- stadshus. mäste bedömningar av delvis annat slag göras. l sådana fall. särskilt när det gäller citybebyggelse. kan även en kraftig begränsning av den tidigare medgivna byggrätten inom ramen för samma användningssätt medföra stora förändringar av fastighetens marknadsvärde. Fastighetsäga- ren kan i sådana fall drabbas så härt även av en begränsning av byggrätten att inlösenskyldighet bör inträda. Avgörande för vad som kan anses vara ett skäligt utnyttjande är i dessa fall inte i första hand den tidigare med- givna byggrätten utan snarare det utnyttjande som har medgetts för fastig- heterna i omgivningen. vilket också torde vara det som avgör fastighetens marknadsvärde.

Om byggrätten ändras för en fastighet som är avsedd för industriända- mål kan det inte generellt anges hur bedömningen skall göras. För att inlösen skall medges bör dock krävas att det är fräga om kraftiga begräns— ningar av den tidigare byggrätten som leder till stora förändringar av fastighetens marknadsvärde.

Lagrådet anser (yttrandet s. 133) att det av lagtexten också bör framgå att frägan om huruvida inskränkningen av byggrätten är uppenbart oskälig skall ske med utgångspunkt i hur situationen ter sig för en fastighetsägare. Enligt min mening är det mindre lämpligt att utforma lagtexten på det sätt som lagrådet har föreslagit. Detta skulle nämligen kunna tolkas som om det är fastighetsägarens personliga förhållanden som skall vara avgörande. vilket inte är avsikten med bestämmelsen. Vad lagrädet synes vilja fram- hälla. nämligen att bedömningen av inskränkningens skälighet skall göras enbart med hänsyn till de enskilda intressena och inte alls till de allmänna. ligger enligt min mening i sakens natur. eftersom bestämmelsen är avsedd att utgöra ett skydd för enskilda intressen. "

lnlösenskyldighet föreligger så snart fastighetsägaren till följd av upphä- vande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. De fall som åsyftas är att marken inte alls eller endast i en begränsad omfattning fär bebyggas för enskilt ändamål. Om marken efter en planändring skall användas för allmänt ändamäl. kan fastighetsägaren med stöd av l4kap. 1.5 kräva att kommunen löser marken. Jag bortser i det följande från de sistnämnda fallen.

AVgörande för bedömningen av frågan om inlösenskyldighet föreligger är förhällandena när målet avgörs. Vilka möjligheter att bebygga marken som fastighetsägaren kan tänkas fä vid en framtida planläggning saknar 29 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr !

I7 kap. 8 s*

Prop. 1985/86: 1 870

alltså i princip betydelse. Bedömningen av inlösenfrägan bör inte utgöra något problem. om byggrättsbegränsningen har kommit till uttryck genom en ändring av den gamla planen. Därmed harju kommunen klargjort vilket byggande som framdeles kan tillåtas på den berörda fastigheten. Situa- tionen blir av naturliga skäl mera vansklig, om kommunen har upphävt den gamla planen utan att samtidigt ange vilka principer som skall gälla för det berörda områdets bebyggande. "En lämplig ordning i sådana fall kan vara att fastighetsägaren för att undanröja risken för en onödig rättegäng söker bygglov eller inleder förhandlingar med kommunen för att få klarlagt vilket byggande kommunen är beredd att tillåta på hans fastighet. Det ställs emellertid inget krav i paragrafen på att fastighetsägaren skall ha inhämtat kommunens uppfattning innan talan väcks. Domstolen kan natur- ligtvis grunda sitt avgörande på ett besked från kommunen under rättegän- gen i fråga om fastighetsägarens möjligheter att kunna påräkna bygglov. Om ett sådant besked innebär att fastigheten fär bebyggas i viss skälig omfattning och detta leder till att inlösenkravet ogillas. bör kommunen givetvis vara bunden av beskedet i ett framtida bygglovsärende.

Ett inte så ovanligt fall torde bli att kommunen när talan om inlösen väcks inte kan lämna nägot säl-'.ert besked om vilket byggande som kan tillätas. därför att arbete pågår med att ändra den i målet aktuella planen. Enligt det remitterade lagförslaget skulle kommunen i en sådan situation ha rätt att få inlösenfrägan uppskjuten till efter år 1996. Av skäl somjag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.3) har någon sädan bestämmelse nu inte tagits in i paragrafen.

Med den utformning som inlösenregleringen nu föreslås få. kan emeller- tid bestämmelserna i rättegångsbalken om vilandeförklaring av mål bli tillämpliga i det nyss angivna exemplet. Enligt 32 kap. Sä rättegångsbalken kan domstolen vilandeförklara ett mål i avvaktan bl.a. på att en fräga som är föremäl för annan rättegäng eller behandling i annan ordning först avgörs. Om kommunen i det angivna exemplet har inlett arbete med att ändra planen när inlösenmälet skall avgöras. bör alltsä mälet kunna vilan- deförklaras i avvaktan på att planläggningen slutförs. Det krävs alltsä att planarbetet har påbörjats. Det borde dock vara tillräckligt att t. ex. pro- gramskedet har inletts.

Amira styrke!

Enligt andra stycket mäste fastighetsägaren. för att han skall ha rätt till inlösen. väcka talan om detta inom tio år efter ikraftträdandet. dvs. före utgången av är 1996. Motiven I:ill denna bestämmelse har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.33).

Den grundläggande förutsättningen för paragrafens tillämpning är enligt första stycket att kommunen har upphävt eller ändrat den gamla planen. Om kommunen inte har gjort det inom tio år efter ikraftträdandet föreligger alltså ingen inlösenskyldighet. Fastighetsägaren kan emellertid tvinga fram

I7kap.8 .é'

Prop. 1985/86: 1 '. . 871

ett ställningstagande från kommunens sida genom att begära bygglov i enlighet med planen. Om kommunen inte vill lämna bygglov. mäste planen ändras. Det är dock att observera att kommunen har rätt att enligt 8kap. 239" besluta om anstånd med avgörandet av en bygglovsansökan. om planändring skall ske.

Tredje stycke!

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i l4kap. 9ä samt 15 kap.] och 655 tillämpas. Det innebär bl.a. att fastighetsägaren. om han vill begära inlösen. skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

På grund av bestämmelserna i 14 kap. % skall expropriationslagen till- lämpas i mål om inlösen. Det innebär bl.a. att expropriationslagens be- stämmelser om hur löseskillingen skall bestämmas skall gälla. 1 fråga om fördelning av rättegångskostnaderna gäller dessutom de särskilda bestäm- melserna i 15 kap. 65.

9 & I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas be- träffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Paragrafen, som motsvaras av 21 kap. 5.5 i utredningens förslag och 15 kap. 9.5 i det remitterade lagförslaget, har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Den reglerar det förhållandet att en stadsplan eller en byggnadsplan vid lagens ikraftträdande har antagits av kommunen men inte fastställts eller att den har fastställts men beslutet har överklagats. I dessa fall skall byggnadslagens bestämmelser tillämpas inte bara på förfarandet utan också på prövningen i sak (26, 108 och [50% BL). Jag har avhandlat frågorna härom i den allmänna motiveringen (av- snitt 19.4.4).

De nu avsedda planerna får på grund av 45 andra stycket en genomfö- randetid av tio år från det beslutet om fastställelse vinner laga kraft.

Planer som ännu inte har antagits då PBL träder i kraft bör. som jag har anfört i den allmänna motiveringen. vid behov omarbetas så att förfarandet och planinnehållet stämmer överens med bestämmelserna i PBL.

Regionplaner

10 & Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag. dock längst till den dag då sex år har förflutit från det att planen fastställdes. I övrigt skall regionplaner upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 75 i utredningsförslaget och 15kap. 105 i det remitterade lagförslaget.

Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.1) skall regionplaner. som har fastställts efter utgången av år 1981. under en

l7kap. 8—[() N

Prop. 1985/86: 1 872

- övergängstid gälla som regionplan enligt PBL. Sådana planer skall. på samma sätt som regionplaner antagna enligt PB L:s bestämmelser. automa— tiskt upphöra efter sex år. Det innebär t.ex. att en regionplan som fast- ställts vid utgängen av år 1983 gäller som regionplan enligt PBL under en tid av tre är. eller fram till utgången av år 1989. Under denna tid skall planen alltså enligt 7kap. 45 tjäna till ledning för beslut om översikts- planer. detaljplaner oeh omrädesbestämmelser. På lagrådets förslag (ytt- randet s. 133) har ett tillägg gjorts i första stycket. så att det direkt framgår att regionplaner fastställda 1981 och tidigare upphör att gälla vid ikraftträ- dandet.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (av- snitt 19.3. 1 ) upptar paragrafen — till skillnad mot det remitterade förslaget -— inte några särskilda bestämmelser om rcgionplaneorgan i Stockholms län.

Tomtindelningar

11 & Tomtindelningar enligt byggnadslagcn(1947:385)eller stadsplanela- gen (1931: 142) samt sådana äldre tomtindelningar som anges i 805 sist- nämnda lag skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

Paragrafen. som motsvarar 21 kap. 85 i utredningsförslaget har samma sakliga innehåll som 15 kap. 115 i det remitterade förslaget. Den innebär till att börja med att tomtindelningar som har fastställts enligt byggnadsla- gen eller stadsplanelagen skall gälla som fastighetsplan enligt PBL. Para- grafen omfattar även sådana tomtindelningar som anges i övergängsbe- stämmelserna till stadsplanelagen (805). dvs. tomtindelningar som har fastställts tidigare och av ålder bestående tomtindelningar. Med av ålder bestående tomtindelningar avses sådana tomtindelningar som har tillkom- mit före är 1875 utan att ha blivit fastställda.

Paragrafen medför bl. a. att bestämmelserna i 6 kap. 245 blir tillämpliga på gällande tomtindelningar. Det innebär att kommunen får lösa fastigheter eller fastighetsdelar som inte stämmer överens med tomtindelningen. En förutsättning är dock att detaljplanens genomförandetid för berörda fastig- heter har löpt ut. En motsvarande bestämmelse finns i dag i 47 5 byggnads- lagen med den skillnaden att talan om inlösen får väckas tidigast ett år efter tomtindelningens fastställande.

Kommunen är i dag enligt 485 andra stycket byggnadslagen skyldig att under vissa förutsättningar lösa tomtdelar som har blivit onyttiga genom en tomtindelning. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i PBL. Denna skyldighet för kommunen upphör alltså vid ikraftträdandet. Jag vill dock erinra om bestämmelserna i 8 kap. 45 fastighetsbildningslagen som gör det möjligt för en fastighetsägare att lösa in de delar av tomten som tillhör någon annan. Någon risk för att en fastighetsägare skall behöva behålla en tomtdel som har blivit onyttig torde därför i allmänhet inte föreligga.

Det kan i dag förekomma att tomtindelningen strider mot en detaljplan

I7/t'ap. It)—11.55

Prop. 1985/86: 1 '- . 873

på grund av att detaljplanen har ändrats efter det att tomtindelningen har fastställts. Enligt PBL: s system får fastighetsplanen och detaljplanen inte strida mot varandra. Det har därför ifri'igasatts om det inte som förutsätt- ning för att 115 skall gälla bör föreskrivas att tomtindelningen står i överensstämmelse med gällande detaljplan. Det är emellertid svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan föreskrift. En lämpligare lösning är enligt min mening att behovet av ändring övervägs när frågan aktualise- ras. t.ex. genom en bygglovsansökan.

12 5 I fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och svarar mot 15kap. 125 i det remitterade lagförslaget. har utformats huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s. 134). Den handlar om tomtindelningar som har antagits men inte fastställts före ikraftträdan- det. Paragrafen har samma sakliga innehåll som 95.

Nyhyggnadsförhud

13 5 Med de. undantag som anges i 14 och 1655 skall förbud mot nybygg- nad och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagcn (1947: 385.) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Enligt 13 5. som motsvarar 21 kap. i utredningsförslaget. skall flertalet av de nybyggnadsförbud som har utfärdats med stöd av byggnadslagen upp- höra att gälla vid lagens ikraftträdande. Även de temporära rivningsförbud som har utfärdats med stöd av 35a5 byggnadslagcn upphör då att gälla. Nybyggnadsförbud som följer direkt av byggnadslagcn upphör att gälla på grund av 15. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4.1 och 19.42) avhandlat dessa frågor. Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag.

14 5 Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 1105 andra stycket byggnadslagcn (19471385). skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5kap. 85 I denna lag.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 11 5 i utredningsförslaget och 15 kap. 145 i det remitterade lagförslaget.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) skall möjligheten att förordna om förbud mot nybyggnad enligt 1105 andra stycket byggnadslagcn ersättas med en möjlighet att i detaljplan ta in bestämmelser av motsvarande innebörd. Enligt 5 kap. 85 1 skall i enlighet härmed kunna bestämmas i planen att bygglov inte får lämnas förrän en viss trafik-. vatten-. avlopps- eller encrgianläggning har kommit till stånd. Med anledning härav föreskrivs i 145 att de s.k. 1105-förbuden i fortsätt-

17 kap. 11—1455

Prop. 1985/86: 1 874

ningen skall gälla som bestämmelse enligt 5 kap. 851 i planen. För att förbuden skall fortsätta att gälla på detta sätt behöver alltså nägon ändring av planbestämmelserna inte göras.

15 5 Förbud enligt (75 byggnadslagen (19471385) mot schaktning. fyll— . ning. trädfällning eller annan därmed jämförlig ätgärd skall fortsätta att gälla. dock längst till utgången av år 1989.

'falan om ersättning eller inlösen enligt 225 byggnadslagen med anled- ning av förbud sotn anges i första stycket skall väckas före utgängen av är 1990. ] sädana mäl skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

l paragrafen. som motsvarar 21 kap. 135 i utredningsförslaget och 15 kap. 155 i det remitterade lagförslaget. regleras förbud mot schaktning. fyllning. trädfällning m.m. som inom omräde med fastställd generalplan gäller på grund av (75 första stycket byggnadslagcn eller har meddelats med stöd av tredje stycket samma paragraf. Jag har i den allmänna motive- ringen (avsnitt 19.3.2) redogjort för skälen till att dessa förbud bör gälla under en övergängstid av tre år. Under denna tid kan förbuden ersättas av bestämmelser i en detaljplan eller av omrädesbestämmelser med i huvud- sak samma verkan.

1 den allmänna motiveringen harjag ocksä föreslagit att talan om ersätt- ning enligt 225 byggnadslagcn för skada till följd av förbud enligt 175 skall kunna väckas under tiden fram till utgången av år 1990, dvs. under en tid av ett år efter det att förbuden skall upphöra att gälla. Andra stycket i den nu föreslagna 155 har utformats i enlighet härmed. På förslag av lagrådet har lagtexten i andra styckets andra mening förtydligats. så att det framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i sådana mål.

16 5 För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 815 byggnadslagcn (1947: 385) eller har utfärdats med stöd av 825 samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 45 anses ha utfärdats i fråga om beslut om bygglov. marklov och förhandsbesked.

lnom områden som omfattas av föreskrifter enligt 545 lmom. tredje stycket byggnadsstadgan (19591612) skall skyldighet föreligga att enligt 8kap. 75 söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanord- ningar och att enligt 8kap. 95 söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1987. ] sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Paragrafen behandlar sådana förbud mot nybyggnad. schaktning. fyll- ning och andra åtgärder i närheten av befästningar. flygplatser. atomreak— torer m.m. som råder direkt på grund av 81 5 byggnadslagen eller som har meddelats av länsstyrelsen med stöd av 825 samma lag. t. ex. i avvaktan på att en sådan anläggning skall byggas eller utvidgas.

[7 kap. I4—lö 55

Prop. 1985/86: 1 875

En följd av bestämmelserna ijörsttt styv/tet är att länsstyrelsen fär underrättelse av byggnadsnämnden om alla förhandslov. bygglov och marklov som lämnas inom de områden där förbud enligt 81 eller 825 i dag gäller. Länsstyrelsen kan därefter med stöd av 12kap. 45 upphäva sädana beslut som innebär att ett område av riksintresse enligt NRL får en an- vändning som strider mot bestämmelserna i den lagen. Skälen till att denna lösning har valts. vilken skiljer sig från den som utredningen har föreslagit. har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4.1). Hur länsstyrelsens prövning i dessa fall är avsedd att gå till har jag närmare behandlat i specialmotiveringen till 12 kap. 45.

Av de åtgärder vilka regleras i 81 och 82 55 byggnadslagcn är åtgärder som motsvarar nybyggnad samt anordnande av upplag och materialgård generellt bygglovspliktiga enligt 8 kap. 1 5 första stycket 1-3 och 2 5 första stycketl. Skyldighet att söka lov för att sätta upp ljusanordningar samt sehakta och fylla föreligger emellertid för områden som inte omfattas av detaljplan först efter särskilt beslut av kommunen (8 kap. 75 och 95 tredje stycket). För att kommunen inte skall behöva meddela sådana beslut för de områden. där motsvarande skyldighet redan har införts av länsstyrelsen med stöd av 545 lmom. tredje stycket byggnadsstadgan. har i andra stycket tagits in bestämmelser av innebörd att bygglovs- och marklovsplikt skall föreligga i dessa områden.

Enligt tredje stycket skall. på motsvarande sätt som föreskrivs i 155. ersättningstalan kunna väckas inom ett år efter det att förbuden upphör att gälla. dvs. före utgången av år 1987.

På förslag av lagrådet har lagtexten i styckets andra mening förtydligats. så att det bättre framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i sådana mål.

17 5 Inom områden där förbud med stöd av 405 andra stycket eller 1105 fjärde stycket byggnadslagen (1.947: 385) har utfärdats mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 95 söka marklov för sådana ätgärder.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 155 i utredningsförslaget och 15 kap. 175 i det remitterade lagförslaget.

De förbud som avses i paragrafen är dels sådana som har beslutats enligt 405 andra stycket byggnadslagcn innan en stadsplan har antagits. dels sådana som har beslutats enligt 1105 fjärde stycket beträffande byggnads— planeområden.

Paragrafen innebär att marklovsplikt införs i dessa områden. Därav följer att lov till schaktning. fyllning. trädfällning m.m. enligt 8kap. 185 skall lämnas. om åtgärden inte t.ex. förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse eller medför störningar för omgivningen.

Om kommunen vill ge mera preciserade föreskrifter beträffande ifråga- varande ätgärder. måste detta ske genom omrädesbestämmelser eller de- taljplan.

17kap. [(S—1755

PrOp. 1985/Sö:] 876

Utredningen har föreslagit att även det förbud mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd som enligt 405 första stycket byggnadslagen gäller inom områden med stadsplan skall omfattas av övergängsbestämmelsen.

Jag delar inte utredningens uppfattning på denna punkt. lnom de nu avsedda områdena kommer marklovsplikt att gälla för schaktning och fyllning på grund av 8 kap. 95 första stycket. Om kommunen vill få kontroll över trädfällning och jämförliga ätgärder. kan detta förhållandevis enkelt åstadkommas genom att marklovsplikt enligt 8 kap. 95 andra stycket införs för sådana åtgärder genom tilläggsbestämmelser till detalj— planen.

Andra beslut enligt byggnadslagcn

18 5 Har undantag från förbud: mot nybyggnad enligt byggnadslagcn (1947: 385) eller byggnadsstadgan (1.959: 612) medgetts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgången av år 1985 och har byggnadslov till den åtgärd som medgivandet avser inte meddelats före ikraftträdandet. skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandet upphör dock att gälla. om inte ansökan om bygglov görs inom två är från den dag beslutet om medgivandet vann laga kraft. I övriga fall upphör beslut om undantag att gälla.

En dispens från ett nybyggnadsförbud enligt byggnadslagcn eller bygg- nadsstadgan skall. som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4.3) i vissa fall gälla som ett förhandsbesked enligt PBL. Be- stämmelserna i 185. som motsvarar 21 kap. 125 i utredningsförslaget och 15 kap. 185 i det remitterade lagförslaget. har utformats i enlighet härmed.

Paragrafen omfattar dispenser från förbud som antingen gäller direkt på grund av byggnadslagcn eller byggnadsstadgan eller har utfärdats med stöd av byggnadslagcn. Med förbud mot nybyggnad enligt byggnadsstadgan avses det s. k. tätbebyggelseförbudet i 565 1 mom. fjärde stycket stadgan.

En förutsättning för att dispensen skall gälla som förhandsbesked är att beslutet inte har vunnit laga kraft tidigare än ett år före lagens ikraftträ— dande. Dispensen gäller under en tid av två år. Om ansökan om bygglov inte görs under tvåärsfristen. förfaller dispensen och därmed även för— handsbeskedet.

Pä lagrådets förslag har ett tillägg gjorts i paragrafen. så att det direkt framgår att äldre dispenser upphör att gälla.

19 5 Förordnande enligt 70 och 113 55 byggnadslagcn (1947:385) om skyl— dighet att avstä eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt 6kap. 195 denna lag. Föreskrifter som avses i 735 byggnadslagcn skall gälla som förordnande enligt 6kap. 225 denna lag.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 195 i det remitterade lagförslaget. Enligt 70 och 11355 byggnadslagcn kan förordnas att mark vid detaljplanelägg-

17 kap. l7—I9 55

Prop. 1985/86: 1 877

ning i vissa fall skall avstäs eller upplätas utan ersättning. Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd finns i 6 kap. 195 PBL. Nägon övergängsbe- stämmelse i fråga om gällande förordnanden har inte ft.")reslagits av utred- ningen. vilket har kritiserats av nägra remissinstanser. [ förevarande para- graf har därför föreskrivits att dessa förordnanden skall gälla som förord- nanden enligt 6kap. 195.

Enligt 735 byggnadslagen kan regeringen i ett förordnande enligt 705 föreskriva skyldighet för markens ägare att bekosta anläggning av gator m.m. En motsvarande bestämmelse finns i 6kap. 225PBL. Lagrädet har föreslagit att en i det remitterade lagförslaget intagen hänvisning till 73. 5 tas bort. eftersom nägot självständigt förordnande inte kan meddelas enligt 7351 den män det i ett förordnande enligt 705 byggnadslagen har medde- lats föreskrifter enligt 735 bör dessa fortsätta att gälla som om de hade meddelats enligt 6 kap. 22 5 PBL. I motsats till lagrådet anserjag emellertid att en uttrycklig bestämmelse om detta bör tas in i paragrafen.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 5 Byggnader som har uppförts före den ljuli 1960 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall. om det behövs. vara försedda med anordningar för uppstigning på taket och anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket.

1 fråga om byggnader som har uppförts före den ljuli 1974 eller för vilka byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande anord- ningar vara utförda så att risk för olycksfall inte uppkommer.

'l'ill byggnader som har uppförts före den ljuli 1977 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhällan- den för dem som hämtar avfall från byggnaden.

Krav enligt första—tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Förevarande paragraf och 21 5 motsvarar 6 kap. 2 och 3 55 i utredningens förslag och 15 kap. 205 i det remitterade lagförslaget.

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive- ringen tavsnitt 11.2.4) har i 205 tagits in bestämmelser om krav på förbätt- ring av byggnader som fortfarande har brister med avseende på skyddsan- ordningar pä tak m.m.. skyddsanordningar för portar m.m. samt anord- ningar för avfallshantering. Bestämmelserna innebär att sådana krav pä förbättring av byggnader som f. n. kan ställas med stöd av byggnadsstad- gan skall kunna ställas även efter PBL:s ikraftträdande.

1 det till lagrådet remitterade förslaget föreskrivs ( 15 kap. 20 5) att 82 och 82a 55 byggnadsstadgan fortfarande skall tillämpas. Dessa paragrafer hän- visar i sin tttr till bl. a. 44. 45 och 4655 i stadgan. 182215 hänvisas beträffan- de anordningar för att åstadkomma en godtagbar avfallshantering dessut- om till de normer som gällde den 1 april 1978. På grund av utformningen av det remitterade förslaget i denna del skulle inte bara delar av byggnads-

I7 kup. 19—20 5.5

Prop. 1985/86: 1 878

stadgan utan även äldre tillämpningsföreskrifter m.m. komma att leva vidare efter det att PBL träder i kraft. Jag anser att en sådan låsning till äldre bestämmelser är olycklig med hänsyn till den teknikutveckling som sker och till de ansträngningar som görs för att förenkla och förtydliga regelgivningen.

De berörda bestämmelserna i byggnadsstadgan har nu i stället förts över tillji'irxmnlredje styckena i förevarande paragraf och getts en utformning som överensstämmer med PBL:s bestämmelser i övrigt. Det innebär bl. a. att kraven i större utsträckning än i dag kommer att behöva preciseras i föreskrifter. Någon ändring av kravnivån är emellertid inte avsedd. Detta har också kommit till uttryck i paragrafens fjärde stycke. enligt vilket kraven inte får påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvaran- de äldrc bestämmelesr. Det innebär exempelvis i fråga om skyddsanord- ningar på tak att krav liksom i dag i första hand skall kunna ställas på byggnader vilkas höjd på någon punkt uppgår till åtta meter.

21 5 Bestämmelserna i 82a5 tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.

Förevarande paragraf och 205 motsvarar 6 kap. 2 och 3 55 i utredningens förslag och 15kap. 205 i det remitterade lagförslaget. Paragrafen handlar om handikappanpassning av vissa terminalbyggnader.

Statens planverk har i november 1984 fått i uppdrag att tillsammans med transportrådet redovisa httr den förutsatta handikappanpassningen av ter- minalbyggnader för kollektivtrafik. har genomförts och vad som återstår att göra. 1 avvaktan på denna redovisning är jag inte beredd att nu föreslä någon ändring av de bestämmelser som gäller för sådana byggnader. De nuvarande bestämmelserna i 82:15 tredje stycket byggnadsstadgan bör därför oförändrade fortsätta att gälla även efter det att PBL har trätt i kraft.

22 5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får. i de avseenden som anges i 20 och 21 55, meddela de ytterligare bestämmelser som behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. 2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag och i det remitte- rade lagförslaget. Den innehåller bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter till bestämmelserna i 20 och 21 55. Bemyndigandet har utfor- mats i nära anslutning till motsvarande bemyndigande i 16kap. 15. Jag hänvisar till vad jag har anfört i specialmotiveringen till sistnämnda para- graf.

Påföljder m. m.

23 5 För överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestäm-

l7 kap. 20—23 5.5

Prop. 1985/86: 1 . 879

melserna i lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. tillämpas vid malens prövning i sak. Bestämmelserna 1 ltlkap. skall dock tillämpas. om de leder till lindrigare påföljd.

Underlftter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som äligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (19592612) eller lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner skall bestämmelserna i 10 kap. tillämpas vid mälens prövning i sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av l36a5 byggnadslagen (19471385). skall bestämmelserna i 4 kap. 65 lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Första styv/set motsvarar 15 kap. 21 5 i det remitterade lagförslaget. Som föreskrivs i l 5 skall påföljdslagen upphöra att gälla när PBL träder i kraft. Bestämmelserna i lagen har förts över till 10 kap. med vissa mindre justeringar.

Förslaget till lOkap. innebär i förhållande till motsvarande bestämmel- ser i päföljdslagen att reglerna om byggnadsavgift och särskild avgift ändras. Beträffande byggnadsavgift införs en möjlighet för byggnadsnämn- den att nedsätta eller helt efterge avgiften. om överträdelsen är ringa. I fråga om särskild avgift har den övre beloppsgränsen höjts från 500 till 1000 kr. Dessa ändringar kan således leda till säväl lindrigare som stränga- re påföljd. Enligt min mening är det lämpligast att utforma övergängsbe- stämmelserna på så sätt att äldre bestämmelser skall gälla för överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet, men att de nya bestämmelserna i lOkap. skall tillämpas även på sådana överträdelser. om det leder till lindrigare påföljd. Sistnämnda reservation torde i och för sig följa redan av den generella bestämmelsen i 55 lagen (1964: 163) om införande av brotts- balken. Jag anser ändå att detta för tydlighetens skull bör komma till ttttryck i lagtexten.

Pä lagrådets förslag har lagtexten förtydligats. så att det bättre framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i de mål som nu avses.

Amira styv/set har tillkommit efter det att lagrådsremissen beslutades. Enligt 10 kap. 155 har byggnadsnämnden möjlighet att ingripa. bl. a. om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av PBL. Det kan t.ex. gälla skyldighet att efter giltighetstidens slut ta bort en byggnad. för vilken tillfälligt bygglov har meddelats. Skyldighet att vidta en sådan åtgärd kan emellertid uppkomma efter ikraftträdandet på grund av beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan eller lagen om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner. Bestämmelserna i andra stycket har införts för att de möjligheter att få till stånd en rättelse som finns enligt PBL skall bli tillämpliga även i dessa fall.

Även bestämmelsen i tredje stycket har tillkommit efter det att lagräds- remissen beslutades.

I7 kap. 23 _5'

Prop. 1985/86: 1 880

Enligt 136115 nionde stycket byggnadslagen kan ett lokaliseringstillständ förenas med vissa villkor. Den som åsidosätter ett sådant villkor kan dömas till böter eller fängelse enligt 125 påföljdslagen. Somjag tidigare har föreslagit skall påföljdslagen upphöra att gälla vid PBL:s ikraftträdande. En motsvarighet till dessa bestämmelser har emellertid tagits in i det till lagrådet remitterade förslaget till NRL. 1 4kap. 65 i förslaget till NRL finns sålunda bestämmelser om straff för överträdelser av villkor som har meddelats med stöd av den lagen. Genom tredje stycket i förevarande pragraf blir 4kap. 65 NRL tillämplig även vid överträdelse av ett villkor som har meddelats före ikraftträdandet enligt 136 a5 byggnadslagcn.

Gatukostnader m. m.

24 5 Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu- mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbetcn har påbörjats före ikraftträdandet.

Paragrafen. som motsvarar 15kap. 225 i det remitterade lagförslaget men som saknar motsvarighet i utredningens förslag. föreskriver att äldre bestämmelser i vissa fall skall tillämpas vid bestämmande av fastighets- ägarens skyldighet att betala ersättning för gatukostnader (mark och byg- gande). Avgörande är tidpunkten då anläggandet av den gata eller gatudel det är fråga om påbörjades. 1 det remitterade lagförslaget föreskrivs bl. a. att äldre bestämmelser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgärderna påbör- jats före utgången av år 1980. Lagrådet har uttalat följande om denna bestämmelse (yttrandet s. 134):

Lagtexten ger ingen upplysning om vad som gäller när åtgärderna påbör- jats därefter men före PBL:s ikraftträdande. Enligt specialmotiveringen skall då bestämmelserna i PBL tillämpas. Dessa bestämmelser överens- stämmer med gällande gatukostnadsregler i byggnadslagen. När lagrådet nu föreslår att äldre bestämmelser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgär- derna har påbörjats innan PBL trätt i kraft innebär detta alltså ingen ändring i sak.

Jag har ingen erinran mot lagrådets förslg. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Övriga ändringar i förhållande till det remitterade lagför- slaget är endast av redaktionell art. Paragrafen föreskriver således att äldre bestämmelser skall tillämpas så snart anläggningsarbcten har påbörjats före PBL: s ikraftträdande.

Skälen till att i PBL behålla nuvarande tämligen komplicerade tillämp- ning av äldre bestämmelser av olika årgång på ännu inte reglerade kostna— der för gatubyggnadsåtgärder harjag utvecklat i den allmänna motivering— en (avsnitt 19.52).

1 fråga om vilka äldre bestämmelser som blir aktuella att tillämpa och deras huvudsakliga innehåll villjag helt kort anföra följande.

Bestämmelserna återfinns dels i lagen ( 1907: 67) om stadsplan och tomt-

17 kap. 23—24 5.5

Prop. 1985/86: 1 . 881

indelning. vilka med endast formella ändringar fördes över till lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, dels i stadsplanelagen (1931: 142) och dels i byggnadslagcn (1947: 385) i dess lydelse före den ljantrari 1982. Samtliga bestämmelser i dessa lagar har genom övergängsbestämmelser i byggnadslagcn erhållit fortsatt giltighet. Byggnadslagen innehåller dessut- om vissa särskilda bestämmelser av övergängskaraktär. vilka nägot modi- fierar tillämpningen av de äldre bestämmelserna.

Dessa äldre bestämmelser om gatukostnad skiljer mellan ersättning för gatumark och bidrag till kostnader för byggande av gata.

Rätt för kommun att erhålla ersättning för gatumark infördes första gången i 1907 ars lag. Enligt bestämmelserna härom i 1907 och 1917 års lagar förelåg i fråga om gata och gatudel som upplåtits till allmänt begag- nande under den tid dessa lagar gällde ( 1908— 1931) skyldighet för ägare av färdigbildad tomt att utge ersättning för mark till gatan framför tomten. när väl tomten bebyggts enligt gällande stadsplan. Ersättningen förföll till betalning först när villkoren om stadsplan. tomtbildning och bebyggande uppfyllts. Erfarenheten visar att det ibland kunnat dröja avsevärd tid innan alla dessa villkor var uppfyllda. Många gatukostnadsfrägor från denna tid är därför alltjämt oreglerade. Ersättningskyldigheten gäller även vidgning av gata. vilket bidrar till att komplicera frägan.

Dessa regler om ersättning för gatumark överfördes i nägot ändrat skick till stadsplanelagen. För gata och gatudel som upplåtits eller lagligen skulle ha upplåtits till allmänt begagnande under stadsplanelagens giltighetstid (1932—1947) krävdes. liksom enligt 1907 och 1917 års lagar, att tomten blivit rättsligen bildad och var bebyggd. Det saknade dock betydelse om bebyggelsen hade tillkommit före eller efter den stadsplan som gällde när gatan uppläts eller sktrlle ha upplåtits. Liksom tidigare gällde reglerna också för gatuvidgningar. [ avvaktan på att villkoren uppfylls lär ett stort antal gatukostnadsfordringar från dessa är alltjämt vara svävande.

Generella regler om bidrag till byggande av gata infördes genom 1931 års stadsplanelag. Dessförinnan var skyldigheten i städer och stadsliknande samhällen att anlägga och underhålla gata lokalt reglerad och beroende av vad som gällde för varje särskilt samhälle. Bestämmelserna var mycket skiftande och likaså möjligheterna för kommunerna att ta ut ersättning för gatubyggnad. Genom 1931 års regler infördes möjlighet för en kommun att anta lokala gatukostnadsbestämmelser om grunderna för beräkning av kostnad som skulle kunna påföras tomtägare. om kostnadsfördelningen mellan dem och om tid och ordning för betalningen. Lagreglerna angav ett tak för hur mycket som maximalt kunde tas ut. Vid tillämpningen skedde ofta stora avvikelser i sänkande riktning. Bestämmelserna kunde endast tillämpas på gator, vilkas anläggande inte påbörjats före den tidpunkt då fräga om införande av sådana bestämmelser hade väckts i fullmäktige. Samma krav beträffande tomtbildning gällde som för gatumarksersättning. Lagen upptog inget uttryckligt krav på att tomten skulle vara bebyggd.

/7 kap. 24 .(s'

Prop. 1985/86: 1 882

Med stöd av kravet att torntägarens äligganden skulle motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet brukade dock i de bestämmelser som fastställdes — efter mönster av vad som enligt lag gällde för markersätt- ningen — föreskrivas att tomten skulle vara bebyggd i huvudsaklig över— ensstämmelse med stadsplan.

1 byggnadslagcn infördes bestämmelser om crsättningsskyldighet för gatukostnad (mark och byggande) som i stort sett motsvarade vad som gällt enligt stadsplanelagen. Något krav på bebyggelse uppställdes dock inte. Dessa regler skulle tillämpas pä gator och gatudelar som upplåtits eller skulle ha upplåtits till allmänt begagnande under åren 1948—1981. då gällande bestämmelser i byggnadslagcn om gatukostnadcr trädde i kraft.

Pågående mål och ärenden m. m.

25 & Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (19471385) eller bygg- nadsstadgan (1959: 612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträ- dandet skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagcn om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om mälens prövning i sak.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 19.5 i utredningsförslaget och 15 kap. 23.5 punktl och2 i det remitterade lagförslaget. Paragrafen har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 134) fått ett i förhållande till det remitterade förslaget delvis ändrat innehåll och även ornredigerats. Sålunda regleras mål enligt påföljdslagen och mål om gatukostnadcr. som omfattades av 15 kap. ns i det remitterade förslaget genom 23%? resp. 245. Vidare har det i lagtexten klargjorts i vilka hänseenden äldre bestämmelser skall tillämpas.

Bestämmelserna iförsta stycket tar sikte på beslut som överklagas, t. ex. i ärenden om byggnadslov. Det är nödvändigt att samma grunder för prövningen och samma processuella bestämmelser skall gälla för besvärs- myndighetcn som för byggnadsnämnden. Eftersom PBL: s bestämmelseri dessa hänseenden skiljer sig i viss utsträckning från vad som gäller i dag föreskrivs i första stycket att äldre bestämmelser i fråga om såväl förfaran- det som ärendenas prövning i sak skall tillämpas i ärenden som byggnads— nämnden har avgjort före ikraftträdandet. Det innebär bl.a. att de bestäm- melser iibyggnadsstadgan som ligger till grund för prövningen samt be- stämmelserna om beslutens giltighet (59 å) och om fullföljd av talan (71 och 72 så) skall tillämpas.

Mål om intrångsersättning eller inlösen som enligt byggnadslagcn har anhängiggjons vid allmän domstol eller fastighetsdomstol före ikraftträ- dandet skall enligt andra stycket prövas i sak enligt äldre bestämmelser. Nu gällande regler i byggnadslagcn och expropriationslagen skall alltså i sädana fall tillämpas i fråga t.ex. om förtrtsättningarna för inlösen och ersättning och om grunderna för bestämmande av löseskilling och ersätt-

I7 kap. 24—25 W

Prop. 1985/86: 1 883

ning. Till skillnad mot vad som gäller enligt första stycket skall emellertid enligt huvudregeln PBL:s processuella bestämmelser gälla i sådana mål.

Mål om gatukostnadcr. som regleras särskilt i 23.3. omfattas formellt även av detta stycke. Eftersom tillämpningen av de båda stadgandena leder till samma resultat behöver detta emellertid inte medföra några olägenheter.

26 & Bestämmelserna i 60—64s'å byggnadsstadgan (1959:612) skall till- lämpas i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt byggnadsstadgan.

Paragrafen. som motsvarar 15 kap. 23% punkt3 i det remitterade lagför- slaget. har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

De bestämmelser om byggnadsarbeten m.m. som har tagits in i 9kap. skiljer sig på en del punkter från dagens bestämmelser. 1265 — som saknar motsvarighet i utredningens förslag — har därför föreskrivits att äldre bestämmelser skall tillämpas på byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt byggnadsstadgan. Det innebär bl. a. att bestämmelser- na om ansvarig arbetsledare enligt 61 &. anmälan m.m. enligt 62 så. utstak- ning m.m. enligt 63ä och besiktning m.m. enligt 64%? byggnadsstadgan skall tillämpas.

27 & Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i stället avse detaljplan. inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan. inom vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadslov skall beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet — i stället gälla bygglov. rivningslov eller marklov.

Paragrafen motsvarar 15kap. 24% i det remitterade lagförslaget men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Bestämmelser om stadsplan. byggnadsplan och byggnadslov finns i ett stort antal lagar och andra författningar. Bestämmelserna i 27.5 är avsedda att förebygga olägenheter som kan uppkomma. om ändring i alla sådana författningar inte har vidtagits vid ikraftträdandet.

ljämförelse med det remitterade förslaget har den förändringen skett att en uppdelning i lagtexten har gjorts mellan stads- och byggnadsplaner. Detta har skett för att förslaget inte skall medföra en saklig förändring i de fall en bestämmelse omfattar endera en stadsplan eller en byggnadsplan.

Eftersom byggnadslov enligt byggnadsstadgan motsvarar både bygglov. rivningslov och marklov. mäste beroende på arten av den åtgärd som avses i den aktuella författningen — från fall till fall avgöras om med uttrycket byggnadslov avses bygglov. rivningslov eller marklov. Enligt min bedömning bör detta regelmässigt kunna lösas utan några problem.

[7 kap. 25—27 få

l'rop. 1985/86: ' 8154

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta det av lagrädet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar och tillägg.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredrar- ganden har lagt fram.

Prop. 1985/86: ]

Paragrafregister

1. Register över bestämmelserna i PBL och motsvarande bestämmelseri BL, BS och LPI m.fl. lagar

PBL

1 kap.

2 kap.

3 kap.

Hänvisningar till S1

'Jt-L—le-J—A'JJIJ—xxlO'II-b'mtrd—

WWWWWSWÄCMWWVZVLCMVYLWWECMW.”

9å ros 115 12.5 13.5 Må 15%

16%

cc:] 00

.YA”:0==0'==I7—CMCII=C0=ZIY-'-'.

4 kap.

"OWNIÖ'JIÄ'NIJ—

BL. BS. LPI/71.17. lagar i 1 st BL ]

2 och 3 5.5 BL l s” 2 st BL 4 & BL 5 ä 2 st B1. 7 älstBLochlålstBS 7 512 och 3 st BL 9 få BS 9 s 1 st BS 9 och 29 åå BS 9 s och 12 s 1 mom. BS 38s'lstoch39s' lst BS 29. 39. (41. 43) och 44 5.5 BS 44 a .5 BS 42 s BS 46—48 53.5 BS (43). 44. 45. 46 och 48 åå BS 42 a få BS (42 & BS) (4211.44a.46—48 så. BS) 48 a. 49. (75) åå BS

9s2stoch38å2st BS 50 & BS 52 & BS 38 och 54 ss" BL samt 29 få och 53 Ö 2—4 mom. BS 53 52—4 mom. BS 53151—2 mom. BS

9 & BL 11 52 mom. BS 14 & BS 16 % BS

17 ä 1 mom. BS 17 ä 1 och 3 mom. BS 16 & BS

17 år 5 mom. och 18 (5 BS 1015 BL

19.5 1 mom. BS

5kap. lå 24s'och 10755 1 st BL

PBL

wow—'.- n:o.vn-tf.

BL. BS. LPI m.fl. lugar

12ä 1 mom. 1 st och 13 s' 1 st BS 25 och 107 åå BL samt 12 ä 2 mom. 2 st BS

25% 3 st och 107s5 3 st BL samt 9 553 st och 12 sz mom. 3 st BS 110s' 2 st BL. (58.5 2 mom. BS) 12 ä 2 mom. BS 16 ;" BS

23 5 BS

(9s5BL) (1152 mom. 1 st och 23 & BS) 15 & BS 14.538

17 s" 1 mom. samt 26 och 27 åå BS 17 ä 4 mom. samt 26 och 27 M" BS 17 s'4 mom. samt 26 och 27 ss

_BS (16.5BS)

17 ä 5 mom. och 18 & BS (23 ;" BS) 26 och 108 ss BL 19 .äZ mom. och 21 å BS 21 äBS 23 & BS 23 & BS

16 ä 1 st c) samt 26 och 27 ås” BS

Prop. 1985/86: 1 886 PBL BL. BS. LPI m../l. lugar PBL BL. BS. LPI m.fl. lugn/' 3 5 28 och 30 55- BL 55 54.53 mom. BS 4 .5 295131- och 335135 6.5 136.531.) 5.5 28 5 Bl. 75 54 5 1 mom. BS 65 34 5 1 mom. 1 st BS och 24 5 2 13 5 35 a 5 Bl.. 54 5 1 mom. BS st 1—3. AL 95 17. 40. 81. 82 och 110 55 131. 7 5 samt 54 5 1 mom. BS 8.5 3451 nrom. lst BS 10 5 54 5 2 mom. 2 st. 57 52 st och

9 5 34 5 l nrom. 1 st BS

6656stBS 105 t3l5B1.) 115 345. 385oeh 1105 lst BL 11 5 — samt 56 5 1 och 2 mom. BS

12 5 34 5 BS 12 5 (13 5 BL). 565 1 mom. samt 13 5 33 5 BL 675 1 mom. BS 145 3454mom. BS 13 5 155 145 5652mom.25tBS

165 15 5

175 41581. 165 35a5BLoch565lmom. BS 18.5 1125BL 175 5654mom.2st BS

195 70 och 113 55 BL 18.5 17. 40. 81. 82 och 11055 BL 20 5 70 och 113 55 BL samt 54 5 1 mom. 3 st BS 215 71581. 195 5551mom.lst BS 22 5 73 5 BL 205 5.5 5 1 mom. 2 st och 2 mom. 235 — 135 (55 53 mom. BS) 24 5 47 5 1 st BL 215 54 54 mom. BS 25 5 115 5 BL 22 5 (39 5. 435 och 675 3 mom.

265 49—5155BL 37.5 snar. ass 54.53L

BS)

56 5 4 mom. 1 st BS

295 555BL 575lstoc3115851mom.25t 30 5 74 5 BL BS 315 56.5BL 265 5851mom.2st BS 325 57 5 BL 275 58 5 1 och 4 mom. BS 33 5 58 5 Bl.. 23 5 — 345 59 5 BL 295 (55 5 3 mom. och 58 5 3 mom. 355 60 5 BL BS) 365 25 5 BS 305 55 54 mom. samt 565 1 mom. 375 154 5BL Zoch3st BS 385 1555BL 31,5 (5651mom. lst BS) 395 137 5 1 st och 142 5 BL 325 565 1 mom. 1 st och 58 5 2 7 kap. 1 5 126— 128 5.5 BL. ("73 .5 BS) mom. 3 st BS 2 5 — 33 5 59 5 1 st BS 3 5 — 34 5 (5553 mom. 2 st BS) 45 126 och 134 55 BLoclr 111 538 9 kap 1 5 60 5 1 st BS 55 145.165lst.1751.2och5 2.5 60520ch3stBS mom. samt 23 5 BS 3 5 61 588 65 1315BL 45 625BS 7.5 1952m0m.BS 55 63585 85 — 65 64 5 BS 8 kap. 1 5 35 5 samt 545 1 och 2 mom. 10 kap 1 5 2 5 1 st LPI BS 25 252 st LPl 25 5451m0m.BS 35 3.5LP1 35 545lmom.BS 45 45LP1 45 5452mom. BS 55 5.5LP1

Prop. 1985/86: 1 887

PBL BL. BS. LPI In./1. lugar PB], B[__ BS, LPI m.fl. lugar 65 (, & LP1 3 5 158" 8611 64 55 ViigL) 7.5 75141" 45 75531. 85 3 5 LPI 5 _5 _ 95 9 5 LPI 65 105 105 LPI 79- _ 115 115LPI 85 22.830ch8455BL 125 135LPI . 95 1375 151.14Zoch 14655BI. 135 145LPI 10.5 _ 14 5 15 5 LPI 15 kap. 15 1375181. 138515toch1465 15.5 16 5 LPI BL 165 5151mom..5252s(BS 25 17 5 53 5 2 mom. BS. (40 och 52 55 3 5 47 5 2—3 st 81. VägL) 45 18.5 175LPI 55 2252Stoch11652$lBL 19.5 185LP1 65 138och139 55 BL

5

20.5 — . 1445BL 215 19 5 LPI 85 615 och 1375 2 sl BL samt 22.5 20 5 LPI 71 5 1 mom. BS 23.5 21 5I.PI 16 kap. 1 5 (67 .5och 7651 mom. BS) 245 22 5 LPI 2 5 76 5 3 mom. BS 25 5 23 5 LPI 35 76 5 3 mom. BS 26 5 25 5 LPI 45 — 275 265LP1 55 74588 285 275LPI 65 1535BLoch 745BS 29 5 28 5 LPI 75 152 5 BL och 24 5 LPI 30 5 29 5 LPI 17 kap. 1 5 _ llkap.1.5 15ZstBS 25 25 2 5 BS 3.5 — 35 3 .5 BS 4 .5 — 45 4 .5 BS 55 — 55 32och11155BLsam185BS 65 — 12 kap. 15 (10.52och4st.265251samt 75 — 108 5 2 st BL) 8 5 25 9.5 35 — 105 _ 45 (14u.36.81.82.86och 10955 115 _ BL samt 54 5 1 mom. 3 st och 12 5 575251 BS) 135 — 5 5 1315BL 14 5 — 65 1()u5.275och10853slBL 15 5 75115.2750ch10853slBL 165 _ samt 22 535 17.5 - 13 kap. 15 _ 18 5 25 149 5 BL. 71 5 1 mom. BS 19 5 3.5 205 82och82355BS 45 1505BL.7152mom. BS 215 8221585 55 15053 st BL 22 5 (76 5 1 mom. BS) 65 —- 235 —- 75 72520ch3stBS 245 _ 8.5 — 255 l4kap. 15 4851510Ch1165ISIBL 368 — 25 4la5BL 275 —

Prop. 1985/86: 1

2 Register Över bestämmelserna i BL. BS och LPI och motsvarande bestämmelser i PBL

& [—

O'JIJÄ'JJIJ— -zr:'1):v/.:r£'0='17:

x] 1]- 8 5 (upphävd) 95 105 10115 11 5 125 135 145 14:15 155 165 175 18 5 18a5 195 205 21 5(upphiivd) 225 235 245 255 265 275 285 295 305 31 5 325 335 345 355 35 215 365 375 385 395 405 41 5 41:15 425 43.5 44 5 (upphävd)

]) =): I och 4

ahhaaa.)—

1: 1:_ 1: 1: l: 7 och 8

1(1"1) 216) 12: 6 och 7) 1: 4:1.(5: 16.17:3) 4_1 (1 (1

(8: 12) (17: 13) (17:13) (17:13) (17:13) 8:9 och 18. (17: 15)

l4:8.15:5(17:15) 15:1 5:1.(17:4) 5:3och7 5:29.12:1.(17:9) 12:60ch7 6:3och 5,(17:11) 6:4 6:3 (6:10) 11: 5 6:13 och 14."17: 12) 8:11.(17:13) (17:13) 8:8och 16 (12:4. 17:13) (17:13) 3: 15.8: 11. (17: 13)

8:9 och 18.(17:17) 6:17 l4:2

BL 45 5 46 5 (upphävd) 47 5 48 5 49—51 55 52 53 54 55 56. 5 57 5 58 5 59 5 60 5 61 5 2—69 55 (upphävda) 70 5 71 5 72 5 (upphävd) 73 5 74 5 75 5 76 5 (upphävd) 77—79 55 80 5 (upphävd) 81 5 82 5

5 5 5

»; '!

835 845 855 865 875 88—1065 (upphävda) 1075 1085 1095 110518! 1105251 110.535! 110545! 1115 1125 1135 1145 1155

888

PBL

6:24.15:3 14: 1.(17:6) 6:26. (17:6) 6:27

3: 15. 6:28 6:29

6:31. (17: 24) 6:32.(17:24) 6. 33. (17: 24) 6:34. (17:24) 6'35. (17:24) 15: 8

oc1120,(17:19)

|»)— _»C

(17:19)

'"391??1

ä.. - u.: r.) AOI—)

8:9och18.(12:4. 17:16) 5: 16. 8:9 och 18. (12:4. 17:16) 14:8 14:8 15:1 (8:6.12:4.17:13) (17:13)

5: 1.3 och7(17:4) 5:29, 12: 1. 6och 7 (17:9) (12:4. 17:13) 8: 11. (17: 13) 5:8.(l7:14)

8:9och18.(17:17) 11:5 ' 6: 18 6: 19 och 20. (17: 19)

6: 25

Prop. 1985/86: 1

119—125 55 (upphävda) 1265 1275 1285 1295 1305

1315

1325 1335 1345 1355 1365 136115 1375 1385 1395 1405 141 5 1425 143 5 1445 145 5 (upphävd) 1465 1475 148 5(upphävd) 1495 1505 151 .5 1525 153 5 1545 1555 1565 157 5(upphävd) 1585 159—17055

BS 1 5 2 5 3 5 45 5—7 55 (upphävda) 8.5 95 105 115

7: 1 och 4. (171 10) 7. 1 7. 1

716.1215

6:39. 1419. 1511 och 8 1511 och 6 1516

6:39. (419 1517 1419.1511 10 kap.

13:2 1314och5 1617 1616 6137 6138

—4. 31 12. 517

14

29 5 30 5 (upphävd) 31 5 32 5 33 .5 34 5 35 5 36 5 37 5 38 5 _39 5 40 5 41 5 42 5 4.3 5 44 5

44 a 5

45 5 46 5 47 5 48 5 48 a 5 49 5 50 5 51 5 52 5 53 5 54 5 1 mom. 2 mom. 3 mom. 4 mom.

889

., = >

'.A 12. 3. 7och 9

'Jl 120. 715

C .

och 8. 5110. (5126). .:57

L?$.5JIJA'JIIJN

och )(). 5: 23—25

41)—&_»:th

__7 7 IJ

:a. 5 3.7 4. |3.5:30.7;7

J A v IJ IJ XI 17. 28. 32 och 33. Xl LA —- '_Il IJ |.) '_'-J 'Jt -— " ' DJ 35

11:)13'5'1'1'91 '..J 1

614 616. 8. 9. 12 och 14 8: 1.3 O'h 6

3110ch 12 3:10ch2.(8122)

312 314. (318) (3. 2 och 6. 8: 22) 312och6 31.3.(319) 316 315 och 6, (319)

3:5och 6. (319) 3110 3110 3113 10116 3114.10116 3115—17. 10117 811.2.3.7. 8. 9 (1214) 811.4och 10 815 8: 21

-5 5 1 och 2 mom. 8: 19 och 20

Prop. 1985/86: 1 890

BS PBL LI'I PBL 3 mom. (8: 20. 29 och 34) 13 5 10112 4 mom. (8130) 14 5 10113 565 1 mom. 8111. 12. 16. 30 och 32 15 5 1615.1()114 (8:31) 165 10:15 2 mom. 8: 10 och 14 17 .5 1(): 18 3 mom. — 185 10: 19 4mom. 8:17och 24 19 5 10:21 575 81 10och 25.(1214) 205 10122 58 5 1 mom. 8125—27 21 5 10:23 2 mom. 8132. (518) 22 5 10124 3 mom. (8129) 23 5 10125 4 mom. 8127 24 5 1617 595 8133 25 5 10:26 605 911 och 2 26 5 10127 615 913 275 10128 62 5 914 28 5 10129 63 5 915 29 5 )(): 30 645 916 30 5 _ 13:2och4 65 5 (upphävd) 31 5 1616 66 5 8: H) Övergångs- 67 5 ( OCh 3 mom. 8313- 1611 bestämmelserna 1616. 17123 3 mom. (8:22) 685 10 kap. 69 och 7055 (upphävda) — 7151mom. [312.1518 2 mom. 1314 725 1317 73 5 (711) 74 5 1615 och 6 75 5 (3110) 76 5 1611—3 och 17122 775 17 kap. 82 5 17:20 82 215 17:20 och 21 83 5 1714 LPI 1 5 2 5 1011 och 2 35 1013 45 1014 5 5 1015 65 1016 75 1017 85 1018 95 1019 105 10:10 11 5 10:11

125

Prop. 1985/86: 1

3 Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr [. Bilagedel

17 kap. l—l3 %* Avsnitt 20 del 2

Prop. 1985/86: 1 34

munala besluten en statlig prövning. Grunderna för underställning preciseras i lagen.

Om länsstyrelsen finner att en underställningsgrund föreligger be- träffande en kommunal plan, eller i vissa fall ett tillståndsbeslut, skall länsstyrelsen kunna hänskjuta frågan till regeringen för av- görande. Sektormyndigheter som naturvårdsverket, vägverket, lant- bruksstyrelsen m. fl. ges inte egen rätt att tvinga fram underställning.

Regionplaneorgan skall ha egen underställrringsrätt inom sitt an- svarsområde. Regeringen skall också själv kunna ingripa. Detta kan t. ex. föranledas av att en statlig myndighet inte har vunnit gehör hos länsstyrelsen.

En grundläggande förutsättning för underställningsinstitutet är att antalet ärenden begränsas. Det blir möjligt att underställa ett beslut endast i en viss del vilket betyder att beslutet i övrigt vinner laga kraft och kan verkställas.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

. Fastställe/seprövttingen av . Underställning kan ske för att kommunala planer slopas 1. bevaka riksintressen . Länsstyrelsen kan förordna att 2. samordna flera kommuners kommunala beslut understäI/s intressen regeringens prövning 3. rätta till uppenbara avvikel-

serfrån kraven i PBL

Besvär

. Besvärsrätt . Vägrade lov 18 kap. 1—30 gä . Komunala beslut . Beviljade lov Avsnitt 21 det 2 . Länsstyrelsebeslut . Prövningstillstånd . Planer

Alla kommunmedlemmarna skall kunna besvära sig över att plan- beslut enligt PBL inte har kommit till i laga ordning. Det gäller bl. a. om kommunen har underlåtit att ta fram det sakunderlag som erfordras för en riktig bedömning av planen eller om det finns andra brister i besluts- och samrådsprocessen. Besvär skall i övrigt bara kunna anföras av sakägare och endast i fråga som rör dennes enskilda rätt och enskilda intressen. Sakägarkretsen utvidgas nu till att i vissa fall avse också hyresgäster och bostadsrättshavare. ' Begränsningen till fråga som rör enskild rätt och enskilt intresse medför att besvär bara skall kunna anföras mot beslut som har direkta rättsliga effekter för den enskilde. Beslut angående regionplan, mark- översikt eller områdesplan skall alltså inte kunna överklagas. Beslut

Prop. 1985/86zl .. 35

att anta en detaljplan, en fastighetsplan eller ett markförordnande skall däremot kunna bli föremål för besvär för att enskilda intressen skall kunna bevakas. För detaljplan föreslås den begränsningen i förhållande till i dag, att besvären inte får avse syftet med planen ifråga om bebyggelsens principer och huvudsakliga utformning. Om planen gäller annat än bebyggelse får besvären inte avse syftet med planen ifråga om grunddragen av den markanvändning som åsyftas i planen.

Länsstyrelsen kan med anledning av en besvärstalan förordna att en viss del av beslutet, som inte berörs av besvären, skall vinna laga kraft omedelbart.

För att långa handläggningstider skall undvikas föreslås att ären- den om' rivningslov och de bygglovärenden som överklagas till re- geringen skall prövas av denna endast om statens planverk har med- delat prövningstillstånd. Detta meddelas

]. om det finns ett prejudikatintresse

2. om ärendets utgång i länsstyrelsen beror på ett grovt förbiseende eller ett grovt misstag, eller

3. om det av något annan skäl är av stort allmänt intresse att frågan prövas av regeringen

Regeringen ges emellertid möjlighet att besluta att alla ärenden av viss typ under en angiven tid skall överlämnas till regeringen för prövning.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

0 Alla kommunmedlemmar får . Sakägare får inte besvära sig enligt PBL ("iverklaga planbeslttt över syftet med en detaljplan med hänvisning till brister i . Planverket meddelar prövnings- handläggningen tillstånd i ärenden om rivnings- O Hyresgäster jämställs med sak- lov och i de bygglovärenden där ägare och får besvärsrätt regeringen är sista instans . Ett beslut kan vinna laga kraft omedelbart i inte överklagade delar

Planföreläggande

. Riksintresse . Upprättande av plan

I BL finns det åtskilliga bestämmelser som ger staten möjlighet att tvinga fram kommunal planläggning. De har utnyttjats bara i ett fåtal fall. Sannolikt har de dock haft viss betydelse för möjligheten att nå överenskommelse mellan stat och kommun.

19 kap. 1—2 åå Avsnitt 22 del 2

Prop. l985/86:1 36

Det kan förutsättas att stat och kommun även i framtiden kommer överens i de flesta frågor och att kommunerna rättar sig efter re- geringens beslut i de fall då regeringen efter underställning har undanröjt ett kommunalt beslut. För att i sista hand garantera de statliga intressena är det dock nödvändigt att ha kvar en formell lagreglering med i huvudsak samma syfte som dagens.

Planföreläggande bör kunna användas dels i anslutning till ett underställningsärende och dels som en fristående åtgärd, t. ex. när staten vill tvinga fram en förändring av redan gällande planer. Möj- ligheterna till planföreläggande skall emellertid anslutas till under- ställningsgrunderna. Det skall inte kunna utfärdas i något annat fall än då regeringen med stöd av underställningsinstitutet skall kun- na påverka ett kommunalt beslut. Detta innebär en klar begränsning i förhållande till vad som nu formellt gäller.

Nyhet i förhållande till gällande rätt:

. Statensformella möjligheter att ålägga en kommun att upprätta ett plan begränsas

Motiveringar till lagens SJÄTTE AVDELNING

som behandlar ersättningsbestämmelseer

Denna avdelning innehåller bara ett kapitel.

Liksom i gällande rätt behövs i PBL regler om och i vilken mån ägare eller innehavare av särskild. rätt till fastigheter vid planläggning och tillståndsgivning bör hållas skadeslösa av det allmänna i form av ersättning eller inlösen av fastigheten.

I anslutning till den lagstiftning som i dag reglerar markanvänd- ningen ftnns endast allmänt hållna uttalanden som kan tjäna till ledning för att bestämma hur stora intrång den enskilde skall behöva tåla utan rätt till ekonomisk kompensation. Detta gäller vid plan- läggning enligt BL eller när föreskrifter utfärdas enligt NVL eller BML. Någon entydig praxis har inte hunnit utbildas.

Prop. 1985/86:l 37

Nu föreslås i PBL regler som syftar till att klarare ange i vilka fall en fastighetsägare kan vara berättigad till ekonomisk kompen- sation samt hur stor den ekonomiska skadan får bli utan att kom- pensationsreglerna träder i kraft.

Ersättningsbestämmelser

. Skadeersättning . Åtgärdsföreläggande . Inlösen . Kompensationstidpunkt . lntrång i tilläten markan- . Kvalifikationsgräns vändning . Skada till följd av att pågåen- de markanvändning regleras

Kommunen har som tidigare nämnts möjlighet att i en detaljplan eller ett markförordnande meddela föreskrifter för att ta till vara befintliga kultur- och miljövärden eller för att trygga friluftsintresset. Om sådana föreskrifter medför att en skada av viss storlek upp- kommer skall kommunen vara skyldig att utge ersättning. Ersättning skall i allmänhet utgå om den ekonomiska skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Detta skall anses vara fallet när skadans storlek är lägst 10 % av nämnda värde. Skaderegleringen skall så långt möjligt ske i anslutning till den tidpunkt då planen eller markförordnandet antas. Uppkommer synnerligt men vid användningen av den fastighet som marken eller byggnaden tillhör skall kommunen vara skyldig att lösa fastigheten.

Om mark enligt en detaljplan är utlagd som kvartersmark för all- mänt ändamål eller som allmän plats för vilken kommunen skall vara väghållareskall kommunen vara skyldig att lösa marken.

Åtgärdsförelägganden att t. ex. ändra en befintlig utfart, flytta eller riva en byggnad eller att anordna grind eller annan genomgång i ett stängsel medför ofta direkta kostnader för fastighetsägarna utan att de själva har direkt nytta därav. Ersättning p. g. a. åtgärdsfö- reläggande bör därför i angivna fall utgå utan något krav på en viss kvalifikationsnivå.

Om hinder reses för att genomföra en detaljplan under genom- förandetiden eller för att utnyttja ett giltigt förhandslov, bygglov eller marklov, skall full kompensation utgå.

20 kap. 1—18 så Avsnitt 23 del 2

Prop. l985l86:1 38

Kompensationsreglerna i PBL kan ställas samman på följande sätt.

Kompensationsfall Kvalifikationsgräns Inget krav på En skada som inte Synnerligt kvalifikatien är obetydlig i förhål- men

lande till markens (relateras till värde hela fastighe- (relateras till berörd ten) del)

1. Mark avsedd för annat inlösen - — än enskilt bebyggande (] &)

2. Ändring av fastighets— skadeersättning — — plan (3 %) 3. Stängselgenombrntt (8 ;)

4. lntrång i tillåten mark- skadeersättning inlösen användning (2 &) 5. Åtgärdsföreläggande ( 7 ;) 6. Föreskrifter beträffande inlösen marklov (4 t) 7. Bevaringsföreskrifter (5 ä) 8. Allmän samfärdsel ("9 g) 9. Friluftslivets

intresse (6 ;)

skadeersättning

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

. Gränsen fördet intrångsomfas- . Ersättning för skada p. g. a. tighetsägaren skall tåla utttycks med ett nytt begrepp: "A tt ska- dan inte är obetydlig i _för- hållande till markens värde". Skadan skall alltid relateras till berörd del av fastigheten

Kompensationsfra'gorna skall

normalt aktualiseras senast inom två år efter antagande av en plan Kommunen ärsltyldig att läsa in mark som är avsedd för annat än enskilt bebyggande. Beträf- fande gatu- och parkmark gäl- ler detta dock endast om kom- munen är väghållare

ändring eller upphävande av detaljplan inom dess genomfö- randetidelleravgiltigtförhands- lov, bygglov eller mark/ov utgår alltid utan kvalifikationsgräns . Gällande praxis beträffande er-

sättningsprinciper lagfästs

Prop. 1985/86: 1 39

Motiveringar till lagens SJUNDE AVDELNING

som behandlar övergångsbestämmelser

Även denna avdelning innehåller bara ett kapitel.

PBL föreslås nu införas från den 1 januari 1985. Vid införandet av ett helt nytt planeringssystem som till väsentliga delar skiljer sig från dagens aktualiseras ett flertal övergångsfrägor. En huvudprincip vid övergångsregleringen bör vara att göra så få ingrepp som möjligt i gällande planer och att i stället genom över- gångsbestämmelser anpassa de gällande planerna till PBL:s plane- ringssystem.

Övergångsbestämmelser

. Äldre detaljplaner . Dispenser . Nybyggnadsförbud . Marköversikt . Rivningsförbud . Fastighetsbildningsfrågor

Detaljplanerna enligt PBL skiljer sig i särskilt ett väsentligt avseende från dagens. Det gäller de nya reglerna om genomförandetid. Svå- righeterna att ändra gamla detaljplaner i dagens system har lett till att nybyggnadsförbud har utfärdats. De har blivit mycket långvariga och medfört stora olägenheter för alla berörda. Nybyggnadsförbuden hävs nu men i stället får kommunerna möjlighet att utan ersätt- ningsskyldighet ändra planer som är äldre än åtta år när PBL träder i kraft. Vill kommunen lösa in marken har emellertid ägaren i vissa fall rätt att få ersättning enligt värdet den 31 december 1984. Planer som är yngre än åtta år skall alltid få genomföras.

För att de äldre detaljplanerna skall kunna inordnas i PBL:s plan- system föreslås att alla detaljplaner som har fastställts före PBL:s ikraftträdande skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Detaljplaner som har fastställts inom åtta år före PBL:s ikraftträdande anses vara påförda en genomförandetid på tio år räknat från den dag då planen fastställdes. Övriga detaljplaner skall betraktas som PBL-planer där genomförandetiden har gått ut.

Regionplaner enligt BL som har fastställts inom fem år före PBL:s ikraftträdande föreslås i en särskild övergängsbestämmelse i viss ut-

21 kap. l—l9 åå Avsnitt 24 del 2

Prop. 1985/Sö:] 40

sträckning få verkan som en regionplan enligt PBL under en tid av sex år. räknat från dess fastställelsedatum. De regionplaneförbund som tillkommit enligt bestämmelserna i BL föreslås emellertid upp- höra att gälla vid lagens ikraftträdande.

Fastställda generalplaner föreslås bli jämställda med områdeSplaner i PBL. och förlorar därmed sin rättsverkan mot enskilda. Motsva- rande bestämmelser kan i viss utsträckning utfärdas med hjälp av ett markförordnande enligt PBL.

På grund av bestämmelserna i PBL om reglering av rivning av byggnader kan de rivningsförbud som utfärdats enligt BL upphöra att gälla då PBL införs.

Outnyttjade dispenser som har meddelats inom fyra år före PBL:s ikraftträdande eller fastighetsbildningar som har skett under denna tid skall enligt en särskild övergängsbestämmelse betraktas som för- handslov enligt PBL. De måste fullföljas genom ansökan om bygglov inom fem år från den dag beslutet vann laga kraft.

Samordning med annan lagstiftning

När det gäller samordningen mellan beslut enligt PBL och andra viktigare beslut om markanvändningen bygger nu framlagda förslag på följande principer.

Beslut enligt olika speciallagar får inte strida mot en detaljplan eller ett markförordnande.

Beträffande områden som inte omfattas av en detaljplan eller ett markförordnande skall specialmyndigheten inhämta ett yttrande från kommunen. Om kommunen anser att ett tillstånd enligt speciallagen skulle motverka ett riksintresse eller i övrigt beträffande åtgärder av ingripande beskaffenhet motverka syftet med marköversikten, skall tillåtlighetsfrågan hänskjutas till regeringen. För att en allsidig prövning då skall ske hos regeringen föreskrivs det i speciallagarna att regeringen skall tillämpa även 3 kap. PBL. Om regeringen finner att den sökta åtgärden skulle motverka det åberopade riksintresset eller syftet med marköversikten. kan tillstånd ges endast om mark- översikten först ändras. Om kommunen skulle motsätta sig en sådan ändring kan regeringen utfärda ett planföreläggande enligt 19 kap. PBL. Konsekvensen av detta blir att kommunens mening får vika bara om ansökningen avser ett företag som i sig är ett riksintresse eller om det rör sig om en mellankommunal fråga som måste lösas.

Om en viss fråga kräver både bygglov enligt PBL och tillstånd enligt någon speciallag. bör sökanden ha frihet att själv välja den väg och inbördes ordning som han finner mest praktisk. En be- slutsmodell som bör vara ändamålsenlig i många fall är följande.

Prövningen av lokaliseringsfrågan enligt PBL avgörs först. Formen för detta är förhandslov. Sedan förhandslov har meddelats inhämtar

Avsnitt 25 del 2

Prop. 1985/Sö:] : . 4l

sökanden de specialtillstånd som behövs Det sista ledet i besluts— processen blir kommunens detaljplrövning. Denna kan utmynna i ett slutligt bygglov eller ett avslag på ansökan.

Den fastighetsrättsliga lagstiftningen kan inte helt passas in i den nu presenterade modellen. En allmän grundsats som bör gälla är att plan- och tillståndsbesluten enligt PBL skall vara styrande för fastighetsbildningen. Vid samordningen med ExL möter också spe- ciella problem. Omfattande ändringar. bl. a. en särskild presumtions- regel för detaljplanelagda områden. erfordras. Gränsdragningen mel- lan PBL och BML fordrar också särskilda överväganden.

En fråga som är gemensam för översynen av NVL, SVL. VägL och BML är att begreppet pågående markanvändning i dessa lagar måste anpassas till vad som nu förslås i PBL. Begreppet innefattar i PBL inte rättigheter enligt outnyttjade tillstånd. De får i stället ett särskilt skydd. Det betraktelsesätt som PBL bygger på måste komma till uttryck även i NVL. SVL. VägL och BML. För att er- sättningssystemet skall bli enhetligt bör vidare den kvalifikations- gräns som föreslås i PBL för kompensationsrätt införas i förekom- mande fall även i de nyss nämnda lagarna.

De lagar som blir föremål för översyn är bl. a.:

. Expropriations/agen . Skogsvårdslagen. l-"'attenlagen . Lagen om allmänna vatten- och . F astighetsbildningslagen avlappsanläggningar . Anläggningslagen och lagen om . Lagen om allmänna fjärrvär- jön'a/tning av samfälligheter mean/äggningar

. Ledningsrätts/agen . Gruv/agen .

. Jordabalken. Mineral/tagen . ('iviI/örsvarslagen . ibliljöskyddslagen . Väglagen .. Bostadssaneringslagen . Naturvårdslagen . Rör/editingslagen

. E [lagen

Prop. 1985/%:] 42

Bilaga 2

Författningsförslag

] Förslag till Plan- och bygglag

llärigenom föreskrivs följande

F örsla avdelningen

] kap. Inledande bestämmelser

15, Den fysiska miljön, både den naturliga och den som människan har skapat.är en tillgång som skall användas så att en lämplig utveckling främjas. Denna lag innehåller bestämmelser om förändring och bevarande av den fysiska miljön. om hushållningen med naturresurserna, om avvägningen mellan konkurrerande anspråk på mark och vatten och om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen vid beslut om fysisk planläggning och byggande.

25 Med markanvändning avses användningen av mark. vattenområden. byggnader och anläggningar. Med tomt avses mark som är bebyggd eller som är avsedd att bebyggas samt sädan mark som används eller behövs för ett normalt nyttjande av en byggnad eller av flera byggnader om dessa används tillsammans.

3 5 Med pågående markanvändning avses i denna lag den verksamhet som bedrivs på en viss fastighet eller en del av en fastighet. om inte verksamheten är olovlig eller endast tillfällig.

En ätgärd skall anses hänförlig till pågående markanvändning. om syftet med åtgärden är att verksamheten skall vidmakthållas eller förbättras i normal omfattning. Detta gäller dock inte om åtgärden är ägnad att väsentligt inverka på kommunens planer och program för olika verksamheter.

45 Med sakägare förstås i denna lag ägare och innehavare av särskild rätt till en fastighet. Med särskild rätt till en fastighet avses nyttjanderätt, servitut, bostadsrätt. vägrätt. gruvrätt. liskerätt,jakträtt, renskötselrätt, rätt till elektrisk kraft och vattenfallsrätt. Vad som i denna lag sägs om fastighetsägare gäller också tomträttshava- re.

1 kap. 1—4 åå

Prop. 1985/Sö:] 43

55 Planläggning skall föregå beslut om markanvändning i den utsträckning som föreskrivs i denna lag. . Allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndspri'ivning finns i 2 kap. Särskilda bestämmelser om riksintressen finns i 3 kap.

65 Samordningen av markanvändningsfrågor som angär två eller flera kommuner kan ske enligt bestämmelserna i 12 kap. om regionplanering. Grundläggande riktlinjer för beslut om den fysiska miljön i varje kommun skall anges i en marköversikt för kommunens hela område enligt bestäm- melserna i 7 kap. Riktlinjer för den fysiska miljöns närmare utformning kan anges i områdesplaner, detaljplaner och markförordnanden enligt 8—10 kap. Bestämmelser om vissa frågor om plangenomförande finns i ll kap.

75 Den fysiska riksplaneringen bedrivs i samarbete mellan staten och kommunerna.

Regeringen får föreskriva att en eller flera kommuner vid en viss angiven tidpunkt skall redovisa till länsstyrelsen hur en viss fråga avses bli behandlad i den kommunala planeringen.

8 5 Tillstånd i form av bygglov. rivningslov eller marklov till åtgärder som rör den fysiska miljön fordras i den omfattning som följer av l3 kap. Bestäm- melser om påföljder och ingripanden vid överträdelser finns i l5 kap.

95 Vid beslut som avser bebyggelsemiljön skall de särskilda bestämmelser- na i 4 kap. iakttas. Vid beslut som avser en byggnad. en anläggning eller en tomt skall även de särskilda bestämmelserna i 5 kap. iakttas.

105 Byggnader. anläggningar och tomter skall underhållas och lörbättras i den utsträckning som följer av 6 kap.

llå Kommunstyrelsens främsta uppgifter enligt denna lag är att

1. leda och samordna den översiktliga fysiska planeringen och anpassa denna till kommunens planering i övrigt.

2. verka för att en offentlig debatt om den fysiska planeringens mål och innehåll kommer till stånd,

3. ansvara för plangenomförandet.

IZQ Byggnadsnämnden har den närmare tillsynen över byggnadsverksam- heten inom kommunen. Bestämmelser om byggnadsnämnden finns i l4 kap.

[35 Länsstyrelsen har tillsynen över den fysiska planeringen och byggnads- väsendet inom länet. l denna uppgift ingår att vid samråd med kommunen företräda de statliga intressena.bevaka de riksintressen som anges i 3 kap. och verka för att skilda kommuners intressen samordnas på ett lämpligt sätt.

Om länsstyrelsens uppgifter i samband med överprövning av beslut enligt denna lag finns bestämmelser i 17 och 18 kap

Prop. 1985/86:1 44

l45 Statens planverk har den allmänna uppsikten över den fysiska plane- ringen och byggnadsväsendet.

Om planverkets uppgifter i samband med överprövning av beslut enligt denna lag linns bestämmelser i l8 kap_

155 Regeringen. eller den myndighet som regeringen bestämmer. lår meddela de föreskrifter som behövs för verkställighet av denna lag.

A ndra avdelningen

2 kap. Allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning enligt denna lag

I 5 Planläggningenskall främjaen lämplig samhällsutveekling. ldenna ingår en långsiktig hushållning med landets samlade naturresurser och en allsidig bebyggelseutveckling.

25 Planläggningen skall skapa förutsättningar för en god bostads-, arbets- och fritidsmiljö.

3 5 Ett markområde skall avses för det ändamål för vilket det med hänsyn till beskaffenhet. läge. löreliggande markanvändningsbehov och övriga omstän- digheter är lämpligt.

4 5 Vid prövning av ett markområdes lämplighet för bebyggelse skall särskilt beaktas att det är lämpat för detta ändamål från sundhetssynpunkt samt med hänsyn till grundförhållandena och möjligheterna att ta hand om avfall. att ordna trafik-. energi-. service- och vattenft'jrsörjning samt förebygga vatten- och luftföroreningar och bullerstörningar.

55 Vid beslut, som fattas med stöd av denna lag. skall hänsyn tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. Områden som har särskild betydelse på grund av sin naturskönhet eller sina säregna naturförhållanden ellersom har särskild betydelse för kännedo- men om landets natur eller för friluftslivet skall såvitt möjligt bevaras.

65 Vid beslut. som fattas med stöd av dcnna lag. skall hänsyn tas till de miljömässiga värden som finns i den befintliga bebyggelsens och kulturland- skapets karaktär. Särskilt värdefulla byggnader. bebyggelsemiljöer och kulturlandskap skall såvitt möjligt bevaras.

75 Byggnader och anläggningar skall placeras och utformas så att de från allmän synpunkt är lämpliga lör sitt ändamål och för dem som vistas där.

85 Vid beslut. som fattas med stöd av denna lag. skall både allmänna och enskilda intressen beaktas.

l kap. lst-15.55 2 kap. l—8 så

Prop. l985/86:1 45

3 kap. Särskilda bestämmelser om riksintressen

15 I fråga om sådana områden och objekt som i ett nationelli perspektiv särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av deras betydelse för kännedomen om landets natur, deras skönhet. märkliga beskaffenhet eller betydelse för allmänhetens friluftsliv. skall naturvårdens och friluftslivets intressen särskilt beaktas.

25 l fråga om sådana områden och objekt som i ett nationellt perspektiv särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av deras betydelse för kännedomen om landets byggnadskultur.deras miljömässiga värden. märkliga beskaffen- het eller betydelsc för fornminnesvårdcn. skall byggnadsminnesvårdens och fornminnesvårdens intressen särskilt beaktas och miljövt'irdena tas till vara.

35 Brukningsvärd jordbruksmark får avses för annan användning än jordbruksproduktion endast under förutsättning att marken skall användas för ett från samhällets synpunkt angeläget ändamål. som inte på ett rimligt sätt kan tillgodoses på annan mark.

45 lnom områden som i ett nationellt perspektiv är särskilt lämpade för råvaruutvinning eller annan exploatering av lägesbundna naturresurser skall särskilt beaktas att en framtida exploatering inte försvåras.

Första stycket gäller även i fråga om andra områden som är särskilt lämpade för råvaruutvinning eller annan exploatering av lägesbundna naturresursenom det från allmän synpunkt är nödvändigt att en exploatering sker på ett planmässigt sätt.

Första och andra styckena gäller inte områden. inom vilka en exploatering skulle strida mot 7—1255.

55 Vid plan— och tillståndsbeslut skall särskilt beaktas att flygplatser. hamnar. sjötralikleder. vägar och ledningar kan komma till stånd i den utsträckning som behövs med hänsyn till tralikförsörjningen eller behovet av ledningar mellan eller inom regioner.

65 Det militära och civila försvarets intressen får inte motverkas.

7 5 inom obrutna kustområden skall särskilt beaktas att områdenas karaktär och natur- och kulturvärden bevaras samt att områdena skall kttnna nyttjas för fritidsändamål på ett allsidigt sätt. Ny fritidsbebyggelse skall vara förenlig med turismens och friluftslivets intressen. industriell eller liknande verk- samhet. som är prövningspliktig enligt 1 5 lagen (0000:000) om tillåtlighets- prövning av viss industri m. m.. får inte komma till stånd inom dessa områden.

Obrutna kustområden är kusten i norra Bohuslän. norra Småland. Östergötland söder om Bråviken samt huvuddelen av kusten i Ångerman- land.

8 5 lnom högexploateradc kustområden skall särskilt beaktas att allmänhe—

Prop. 1985/86:1 46

tens möjligheter att nå och utnyttja attraktiva kustområden inte försämras och att natur- och kulturvärden bevaras. Ny fritidsbcbyggelse får inte motverka turismens och friluftslivets intressen. Industriell eller liknande verksamhet. som förutsätter prövning enligt 1 5 lagen l0()ll0:000) om tillåtlighetsprövning av viss industri m. ni.. lär komma till stånd endast på de platser som anges i tredje stycket.

Iliiigexplt.>aterade kustområden är kusten i södra Bohuslän. Halland. Skåne. Blekinge. Södermanland och Uppland samt kusten vid Bråviken i Östergöt- land.

Industriell eller liknande verksamhet som avses i första stycket får komma till stånd i eller i anslutning till Broljorden i Lysekil. Stenungsunds tätort. Värö i Varberg. Karlshamns tätort. Norrköpings tätort.Tunaberg i Nyköping. Oxelösunds tätort och Nynäshamns tätort.

9 5 Inom andra kustområden än som anges i 7 och 8 55 skall särskilt beaktas naturvårdens. friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen. Industriell eller liknande verksamhet. som förutsätter prövning enligt l 5 lagen (()f)00:000)om tillåtlighetsprövning av viss industri m. m.. får inte komma till stånd inom sådana delområden som är i huvudsak opåverkade av industriell verksamhet.

[05 Inom obrutna fjällområden får markanvändningen inte förändras i sådan omfattning att områdenas karaktär avsevärt påverkas. Naturvårdens och friluftslivets intressen skall särskilt beaktas.

Obrutna fjällområden är områdena Rogen. Sylarna-Helags. Skäckerfjällen. Burvattnet. I-Iotagen. Frostviken. Ransaren. Artljället. Tärna-Graddis. Sarek-Pite. Kebnekaise. Råsto-Tsåktso och Pessinki.

ll 5 Större ält'ar och längre sammanhängande älvsträckor som är outbyggda får inte byggas ut för vattenkraftändamål.

Älvar som avses i första stycket är Torne älv. Kalix älv. Pite älv. Vindelälven. Vapstälven. Moälven. Lögde älv. Öre älv. Bure älv och Byske älv. Älvsträckor som avses i första stycket är Klarälven mellan Kärrback- strand och ljdebäck. Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Österdaläl- ven uppströms Trängslet. Dalälven mellan Näs och Hedesundaljärdarna. Härjedalsljusnan mellan Hede och Svegs-jön. Mellanljusnan mellan Laforsen och Arbråsjöarna. i Indalsälven Åreälven. Ammerån ovan Överammer. Storån—Dammän och Hårkan uppströms Hotagen.i Ångermanälven Lejaräl- ven. Storån uppströms Klumpvattnet. Långselcån-Rörströmsälven. Saxån. Ransarän uppströms Ransaren och Vojmån uppströms Vojmsjifm. i Umeäl— ven Tärnaån och Girjesån. Juktån uppströms Fjosokken och Tärnal'orsen mellan Laisan och Gäutan.i Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure resp. Rebnis_iaure. i Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure. Lilla Lule älv uppströms Skalka och T_iaktajzture samt Pärlälven och i Råne älv Rörån—Livas älv.

125 Inom större sammanhängande områden med väsentliga eller samman- fallande intressen lör naturvården. friluftslivet eller kulturminnesvården skall dessa intressen särskilt beaktas.

3. kap. B—IZ 55

Prop. 1985/86:1 47

Områden som avses i första stycket är Öland och Gotland innanför kusten. områdena kring Vänern. Vättern. Mäläi'eiii: Hjälmaren. Stotisiö'n'i Jämtland. Torneträsk. Siljan. Dellcn. Fryken. Dalslands sjösystem. Båven. Sommen. Unden, Lygnern. Fegen. Bolmen. Möckeln. Åsnen. lvösjön och Ringsjön. dalgåttgarna utmed Torne älv. Kalix älv. Lule älv. Pite älv. Byske älv. Skellefteälven. Vint'lelt'ilven. Umeälven. Ångermanälven. Indalsälven. Ljungan. Ljusnan. Dalälven. Klarälven och Göta älv samt ljällområdena utanför de obrutna fjällområdemt.

135 För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råderstrandskydd vid havet. insjöar och vattendrag. Inom ett strandskydds- område får inte bebyggelse uppföras eller några åtgärder i övrigt vidtas som medför inskränkningar av allemansrätten. såvida inte särskilda skäl före- ligger. Om inte något annat beslutas med stöd av tredje stycket omfattar strandskyddet land- och vattenområden utanlör detaljplan intill IOf) meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Kommunen får besluta att strandskyddet skall upphävas för områden som uppenbart saknar betydelse för bad och friluftsliv. Kommunen får även bestämma att strandskyddsområdet skall utvidgas eller att strandskyddet skall gälla inom ett område med detaljplan. när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet. Ett strandskyddsområde får inte utvidgas mer än intill 300 meter från strandlinjen.

145 Regeringen bestämmerde områden och objekt sotn avses i I och 2 55.th områden som avses i 4 5 och de anläggningar eller intressen som avses i 5 och 655. Regeringen bestämmer också den närmare avgränsningen av de områden som anges i 7—12 ==".

4 kap. Särskilda bestämmelser om bebyggelsemiljons utformning

l 5 Bebyggelsemiljön skall utformas så att den blir ändamålsenlig. Därvid skall hänsyn tas till befintliga natur- och kulturvärden och till att skäliga estetiska anspråk tillgodoses.

25 Bebyggelsemiljön skall utformas så att I. en god hushållning med energi och vatten blir möjlig.

2. risker för förorening av grund- eller ytvatten förebyggs.

3. avfall kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt.

4. lörutsättningar för goda hygieniska förhållanden i övrigt skapas. behovet av tillfredsstt'illande klimatförhållanden på vistelseytor beaktas.

'.J |

35 Bebyggelsemiljön skall utformas så att risk för uppkomst och spridning av brand samt risk för trafikolyckor och andra olyckshändelser förebyggs.

45 lnom eller i anslutning till ett bebyggelseområde skall det linnas med hänsyn till bebyggelsens karaktär lämpligt lokaliserade och utformade platser för lek. motion och andra fritidsaktiviteter.

3 kap. 4 kap.

Prop. 1985/86:l 48 '

55 lnom eller i anslutning till ett bebyggelseområdc skall det finnas med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär tillräckliga möjligheter till samhällelig och kommersiell service.

65 Bebyggelsemiljön skall utformas så att olika trafikanters intressen beaktas och så att det finns tillräckäga utrymmen för fordonsuppstälfning.

75 Bebyggelsemiljön skall utformas med hänsyn till behovet av tillgänglig- het för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

85 Vid utformningen av bebyggelsemiljön skall eftersträvas att möjlighe- terna till framtida förändringar och kompletteringar underlättas.

95 Bestämmelserna i l—8 55 skall tillämpas vid utformningen av ny bebyggelse. Vid ändring eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer skall bestämmelserna tillämpas i skälig utsträckning med hänsyn till ekonomiska och andra omständigheter.

5 kap. Särskilda bestämmelser om placeringen inom tomt och utformningen av byggnader och anläggningar. ordnande av tomt m. m.

Byggnader och anläggningar i allmänhet

] 5 En byggnad skall placeras på det sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden samt strävandena att bevara natur- och kultur- värden. Även byggnadens yttre utformning samt dess fa'rg- och materialver- kan skall vara lämplig med hänsyn både till dessa intressen och till byggnaden såsom sådan.

25 Vid placering och utformning av en byggnad skall beaktas att den inte orsakar besvärande olägenheter för omgivningen.

35 En byggnads bärande delar skall ha betryggande bärförmåga. stadga och beständighet. Byggnadens fasta inredning skall ha en med hänsyn till byggnadens ändamål betryggande stadga och beständighet. Ett utrymme som är avsett som skyddsrum skall utformas så att det ger skydd mot verkningar av sådana stridsmedel som kan antas komma till användning i krig.

45 En byggnad skall utformas så '.tli den med hänsyn till sitt ändamål ger möjlighet till god hygien. trevnad. tillfredsställande inomhusklimat och fuktskydd samt goda sanitära förhållanden.

55 En byggnad skall placeras. utformas och inredas så att riskerna för olycksfall och för uppkomst och spridning av brand förebyggs. Byggnaden skall dessutom utformas så att personskador vid brand i möjlig män kan undvikas.

U| f "O J,. 7, v,.

4 kap. ) kap. l—S "II-

Prop. 1985/86: 1 49

Tekniska installationer i en byggnad skall utformas så att riskerna för brand och olycksfall förebyggs.

65 En byggnad skall placeras och utformas så att den möjliggör en god hushållning med energi och vatten.

75 Bostäder för annat ändamål än fritidsändamål och de utrymmen i en byggnad. till vilka allmänheten har tillträde eller som utgörarbetslokaf. skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan nyttjas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Bostadsbyggnader i två våningar och bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter får uppföras utan hiss eller motsvarande anordning.

Byggnadsnämnden kan medge undantag från kravet på tillgänglighet till bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter. om det behövs med hänsyn till terrängförhållandena.

Byggnadsnämnden kan i fråga om ett utrymme som skall användas som arbetslokal medge undantag från de i första stycket angivna kraven. om det behövs med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken utrymmet är avsett.

85 Till en byggnad skall höra anordningar som gör det möjligt att på ett tillfredsställande sätt ta om hand och forsla bort avfall från byggnaden.

95 Till en byggnad skall höra en sådan anordning (kriskoppling) som möjliggör tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystemet i samband med central avstängning av sådant varmvatten som beretts gemensamt för flera bostäder eller lokaler. Detta gäller dock inte bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter eller byggnader som huvudsakligen är inrättade för industriändamål eller för hälso- och sjukvård. Byggnadsnämnden får i särskilda fall besluta om ytterligare undantag.

lll5 Byggnadsdelar som sträcker sig under markytans naturliga nivå samt byggnader som förläggs under marken skall utformas så att förändringar av grundvattennivån som kan vara skadliga för omgivningen undviks. Detsam- ma skall gälla placeringen och utformningen av byggnader som förläggs på marken.

Byggnader under markytan skall placeras och utformas så att användning- en av markytan och utrymmet därunder för skilda ändamål inte försvå- ras.

ll 5 Bestämmelserna i l—l() 55 skall tillämpas när nya byggnader uppförs och vid tillbyggnad av befintliga byggnader.

Vid ändring av en byggnad skall de delar av byggnaden som berörs av ändringen i skälig utsträckning uppfylla de krav som anges i l—lO 55. Därvid skall hänsyn tas till byggnadens beskaffenhet. dess ändamål och återstående användningstid samt kostnaderna för åtgärderna.

125. Bestämmelserna i 1-11 55 skall tillämpas även i fråga om anläggning- ar. 4 Riksdagen [985/86. I som]. Nr [. Bilagedel

Prop. 1985/86: 1 50

Byggnader och anläggningar inom särskilda områden

135 lnom strandskyddsområden lår byggnader. anläggningar eller anord- ningar inte komma till stånd. om det medför att marken tas i anSpråk som tomt eller att allmänheten på någo-. annat sätt hindras eller avhålls från att beträda områden där den annars skulle ha haft rätt att färdas fritt.

Byggnadsnänmden kan medge undantag från bestämmelserna i första stycket. om särskilda skäl föreligger för detta.

Första stycket gäller inte sådana företag. till vilka tillstånd har lämnats enligt vattenlagen (19181523) eller miljöskyddslagen (l969:387).

14 5 I fråga om en byggnad. som är av större värde från historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär får i en detaljplan eller ett markförord- nande meddelas bestämmelserom att byggnaden inte får förvanskas vare sig genom arbeten som rör byggnaden eller marken eller genom några byggnads- eller anläggningsåtgärder i grannskapet.

Skyddsbestämmelser får inte beslutas för kyrkobyggnader som tillhör svenska kyrkans församlingar. för byggnader inom en begravningsplats. för byggnadsminnesmärken eller för byggnadsminnen enligt l ; lagen (l9601690) om byggnadsminnen.

15 & lett markförordnande fåri fråga om ett område av särskild betydelse för rekreation och friluftsliv meddelas de bestämmelser som behövs för att trygga friluftsintresset.

Tomt m.m.

[65 När en tomt anordnas eller när ett område tas i anspråk för en anläggning. skall tomten eller området i fråga om lutning och höjdläge samt plantering och inhägnad utformas på det sätt som är lämpligt med hänsyn bland annat till Ijustillförseln och till stads- eller landskapsbilden. Tomten eller området skall vidare utformas så att de på ett lämpligt sätt ansluter till omgivningen och så att trafiksäkerhetens krav beaktas.

175 När en tomt anordnas eller ett område tas i anspråk för en anläggning. skall på tomten eller området eller i närheten därav så långt möjligt anordnas l. tillräckligt stor friyta med anordningar för lek och utevistelse.om det på tomten finns en byggnad med en eller llera bostadslägenheter.

2. tillräckligt stort utrymme för fort'lonsuppställning. Om kraven enligt l och 2 inte kan uppfyllas samtidigt.skall kraven enligt 1 uppfyllas i första hand.

1 en detaljplan eller ett marklörordna nde lår föreskrivas att viss mark inte får användas för fordonsuppställning.

Vid tillbyggnad eller vid ändringar en byggnad eller en anläggning skall bestämmelserna i första—tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Prop. l985/86:1 Sl

Övriga bestämmelser

18 & Byggnadsnämnden får medge mindre avvikelser från bestämmelserna i detta kap. och förekrifter som meddelas med stöd av dessa. om det inte medför någon olägenhet från tekniska eller andra synpunkter.

195 Har i denna lag eller i ett beslut med stöd av lagen meddelats föreskrifter om hushöjd eller källardjup. skall måttet räknas från takfoten respektive källargolvet till gatunivån eller marknivån. om inte något annat anges. Har föreskrifter meddelats om antal våningar.skall som våning anses även högt belägen källare samt sådan suterrängvåning och vind som till större delen är inredd eller som uppenbart är avsedd att till större delen inredas för primära funktioner.

6 kap. Särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader. underhåll m. m.

Förbättring av vissa byggnader

! & En byggnad. som har uppförts före ikraftträdandet av denna lag. skall i skälig utsträckning uppfylla de krav som vid lagens ikraftträdande kan ställas med stöd av 5 kap. på bärförmåga. stadga och beständighet hos byggnadens bärande delar samt på skydd mot olyckslall.

Vid tillämpningen av första stycket skall hänsyn tas till byggnadens ändamål. dess återstående användningstid. dess värde från kulturhistorisk synpunkt. omgivningens karaktär och kostnaderna för åtgärderna.

25 Till en byggnad, som har uppförts eller till vilken byggnadslov har beviljats före den ljuli 1977.skall höra sådana anordningar som anges i 5 kap. 8 ; och som skäligen kan fordras föratt godtagbara arbetsförhållanden skall åstadkommas för dem som hämtar avfall från byggnaden. Vid bedömningen av vad som kan fordras skall tillämpas de normer som gällde den I april l978.

35 Bestämmelsen i 5 kap. 7 & första stycket om handikappanpassning skall tillämpas även i fråga om en byggnad. som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov har beviljats före nämnda dag. om det i byggnaden finns utrymme som är avsett för resande i sådan kollektivtrafik som avses i lagen (1979z558) om handikappanpassad kt.)llektivtrafik. Därvid skall tillses att ett sådant utrymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriver vid vilken tidpunkt anpassningen skall vara genomförd.

Underhåll av byggnader m.m.

45 En byggnad skall underhållas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna. anordningarna för skydd mot brand. olycksfall och fukt samt anordningarna för handikappanpassning. trevnad. hygien. energi-

5 kap. 18—l9 &; 6 kap. 1—4 åå

Prop. 1985/86: 1 52

hushållning och avfallshantering i skälig utsträckning hålls i stånd. Bygg- nadens yttre skall hållas i vårdat skick.

Vid tillämpningen av första stycket skall hänsyn tas till byggnadensän- damål. dess återstående användningstid. dess värde från kulturhistorisk synpunkt. omgivningens karaktär och kostnaderna för nödvändiga åtgär- der.

len detaljplan eller ett markfi'irortlnande kan beträffande en sådan byggnad som anges i 5 kap. l4ä meddelas de bestämmelser om underhåll av byggnadens inre och yttre som behövs föratt dess särart skall bevaras.

Sä En anläggning skall underhållas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna samt anordningarna för skydd mot brand och olycksfall samt för energihushällning i skälig utsträckning hålls i stånd. Anläggningen skall hållas i vårdat skick.

Vid tillämpningen av första stycket skall hänsyn tas till anläggningens ändamål. dess återstående användningstid. dess värde från kulturhistorisk synpunkt. omgivningens karaktär och kostnaderna för nödvändiga åtgär- der.

Rivning av byggnader m. m.

6 5 Om en byggnad eller en anläggning är förfallen eller om den har skadats till väsentlig del. får byggnadsnämnden besluta att byggnaden eller anlägg- ningen skall rivas. om den inte sätts i stånd inom skälig tid.

Kan det antas att ohyra eller virkcsförstt'jrande insekter finns i en byggnad eller en anläggning som skall rivas. får byggnadsnämnden föreskriva att lämpliga utrotningsåtgärder skall redovisas och vidtas.

Om en byggnad eller en anläggning som avses i första stycket har brister, som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i elleri närheten av den. får byggnadsnämnden förbjuda att byggnaden eller anläggningen under en viss tid används för avsett ändamål fanvändningsförbud).

l ett beslut om användningsförbud får föreskrivas att beslutet skall ha omedelbar verkan.

75 Även om en byggnad eller en anläggning har uppförts med stöd av bygglov enligt denna lag. får byggnadsnämnden besluta att byggnaden eller anläggningen skall tas bort elleratt någon annan åtgärd skall vidtas med den. Sådant beslut får dock meddelas endast om byggnaden elleranfäggningen är belägen inom ett område med detaljplan och den på grund av ändrade förhållanden medför sådan olägenhet med hänsyn till trafiksäkerheten att bygglov inte skulle ha meddelats om dessa förhållanden hade rätt när frågan om bygglov prövades. Om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. får byggnadsnämnden besluta att utfarten från en fastighet eller en byggnad skall ändras.

85 Om en tavla eller en skylt. som är avsedd för reklam eller propaganda. eller någon annan därmed _iämft'jrlig anordning är uppenbart vanprydande i stads— eller landskapsbilden. får byggnadsnämnden besluta att anordningen

6 kap. 4—8 åå

Prop. 1985/%:] 53

skall tas bort eller att någon annan åtgärd skall vidtas med den. Detta gäller 6 kap. 8—ll _"; dock inte anordningar för vilka bygglov har meddelats.; . : 7 kap. l &

J/

95 Finns det inom ett område. som har betydelse för friluftslivet. eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten annars skulle ha haft rätt att färdas fritt. får byggnadsnämnden besluta att den som håller stängslet skall anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området. får nämnden besluta att stängslet skall tas bort. Första Stycket tillämpas även i fråga om diken.

Särskilda krav beträffande tomter. underhåll m. m.

109" I fråga om tomter. som är bebyggda. eller mark som har tagits i anspråk för en anläggning får i en detaljplan eller ett markförmdnande meddelas bestämmelser om skyldighet att anordna friyta med anordningar för lek och utevistelse samt utrymme för fordonsuppställning som anges i 5 kap. 17 ;". Bestämmelser om friyta får dock meddelas endast i fråga om tomter på vilka finns en byggnad med en eller flera bostadslägenheter.

Om det behövs för att tillgodose kravet på friyta. får föreskrivas att ett utrymme som används för fordonsuppställning skall tas i anspråk. Detta får dock ske endast om tillräckligt utrymme för fordonsuppställning kan anvisas på någon annan plats i tomtens närhet.

Bestämmelser som avses i första stycket får inte omfatta andra åtgärder än sådana som behövs för att tomterna i skälig utsträckning skall uppfylla de krav som vid denna lags ikraftträdande kan ställas med stöd av 5 kap. 17 ;.

Hä Tomter. områden. som har tagits i anspråk för anläggningar. samt lekplatser. parkeringsplatser och liknande anordningar skall hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses att växtligheten inte hindrar trafiken eller skymmer sikten för trafikanterna.

Byggnadsnämnden kan besluta att på en tomt eller på ett område. som har tagits i anspråk för en anläggning. skall utföras planteringar eller andra liknande anordningar. Nämnden kan också besluta att det skall finnas stängsel mot vägar eller gator.

Träd/"€ avdelningen 7 kap. ä'iarköversikt Marköversiktens innehåll m. m.

l & För varje kommun skall det finnas en aktuell marköversikt som omfattar kommunens hela område. Marköversikten skall tjäna till ledning för beslut om markanvändning och byggande.

Kommunstyrelsen ansvarar föratt det finns en aktuell marköversikt.

Prop. 1985/8611 54

25 l marköversikten skall anges grunddragen lör markens avsedda använd- ning för olika ändamål.

Av marköversikten skall för varje särskilt angivet område framgå om tlen angivna markanvändningen innebär

l. att befintliga förhållanden avses bestå i stort sett oförändrade.

2. att betydande förändringar av markanvändningen avses ske inom en nära framtid.

3. att betydande förändringar av markanvändningen avses ske på längre sikt.

Om det inte har angetts hur ett visst område skall användas. skall detta anses innebära att betydande förändringar av markanvändningen inte avses få ske.

3.5 l marköversikten kan för de olika områdena ges närmare riktlinjer för beslut om markanvändningen.

För ett eller flera särskilt angivna områden kan föreskrivas. att underställ— ning av kommande plan- och tillståndsbeslut inte får ske på den grunden att den i översikten angivna användningen av området ifrågasätts. En sådan föreskrift gäller under en tid av högst fem år räknat från den dag beslutet om marköversikten vann laga kraft.

] marköversikten kan anges att planläggning av ett visst område avses ske genom områdesplan eller detaljplan.

[ marköversikten kan_vidare ges riktlinjer för beslut i form av markför- ordnanden eller förordnanden enligt annan lagstiftning.

45 Marköversikten skall vara avfattad på en eller flera kartor. Riktlinjerna skall anges på karta eller i en särskild handling. Marköversikten skall utformas på ett sådant sätt att dess innebörd utan svårighet kan utläsas. Till marköversikten skall fogas en planbeskrivning som tydligt redovisar planeringslörtitsättningarna. marköversiktens syften. skälen till den utform— ning av planen som har valts och de väsentliga konsekvenserna av en markanvändning i enlighet med marköversikten. Till marköversikten skall dessutom fogas en gemimförandebeskrivning som anges i ll kap. l och

Zäå.

Förfarandet

55 En ändring av iii-.irköversikten antas av kommunfullmäktige.

65 När marköversikten skall ändras. skall kommunstyrelsen samråda med berörda kommunala organ och med länsstyrelsen. regionplaneorganet. andra kommtineroch den landstingskommun som berörs. Även andra som kan ha ett väsentligt intresse av ändringen skall beredas tillfälle till samråd. Vid samrådet skall redovisas ]. programmet för ändringen. om ett sådant har upprättats.

2. planeringsunderlag av betydelse. Resultatet av samrådet skall sammanfattas i en samri'idsredogörelse som bifogas förslaget till ändring av marköversikten.

7 kap. 24) =;

Prop. 1985/86:l 55

75 lnnan en ändring av marköversikten antas skall förslaget härom ställas ut 7 kap. för granskning under minst två månader.

flå lnnan utställningen börjar skall ett exemplar av förslaget överlämnas till länsstyrelsen och regionplaneorganet samt till kommuner och landstings- kommuner som berörs av förslaget.

lnnan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kungörel— sen skall framgå vilken del av kommunen som berörs av ändringen samt inom vilken tid och till vem synpunkter med anledning av utställningen skall framföras.

95. När ett förslag till ändring av marköversikten ställs ut. skall det åtföljas av

I. programmet för ändringen. om ett sådant har upprättats.

2. föreslagna ändringar av planbeskrivningen och genomförandebeskriv- ningen. samrådsredogörclsen och kommunstyrelsens yttrande över de synpunk- ter som har framförts vid samrådet. gällande marköversikt med tillhörande handlingar. sådant planeringsunderlag som har betydelse för en bedömning av ändringen. '....) :J- .J—

|fo Den som har synpunkter på förslaget kan under utställningstiden framföra dessa till kommunen.

flå l—Äfter utställningstitlen skall de synpunkter som har lämnats ställas samman och prövas i ett särskilt utlåtande.

Utlåtandet eller ett meddelande med uppgift om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som har framfört synpunkter på förslaget. l underättelsen skall mottagaren beredas tillfälle att yttra sig över utlåtandet. Om utlåtandet eller meddelandet har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress. skall kommunen anses ha fullgjort vad som ankommer på den. Underrättelse till hyresgäster och bostadsrättshavare får ske genom att underrättelsen anslås i fastigheten på lämpligt sätt.

Om synpunkterna föranleder väsentlig revidering av det utställda förslaget. skall en ny titställning ske.

125 När en ändring av marköversikten har antagits. skall ett utdrag av det över beslutet förda protokollet anslås på kommunens anslagstavla. Samma dag skall ett utdrag av protokollet sändas till länsstyrelsen. regionplaneorganet och de kommtmer som berörs samt till de myndigheter som har framfört synpunkter i ärendet. Snarast möjligt skall ett exemplar av den antagna ändringen sändas till regionplaneorganet och alla handlingar i ärendet sändas till länsstyrelsen. Av handlingarna skall framgå hur ärendet har handlagts. När beslutet att anta ändringen har vtinnit laga kraft. skall ett exemplar av ändringen snarast möjligt och senast inom en månad sändas till fastighets- bildningsmyndigheten och fastighetsregistermyndigheten.

fu 1/ 1/

Prop. 1985/86: 1 56

8 kap. ()mrådesplan Planens innehåll rn. "I.

l & Riktlinjer för beslut om markanvändning och byggande inom ett begränsat område av kommunen kan anges i en områdesplan. när det inte i tillräcklig utsträckning ltar kunnat ske i marköversikten eller när det behövs som förberedelse för en detaljplan.

Kommunstyrelsen ansvarar för att områdesplaner vid behov upprättas.

25 lin områdesplan kan ange grunddragen för markens användning för olika ändamål och riktlinjer för hur byggnader och anläggningar skall anordnas inom de olika delarna av planområdet.

I planen kan anges att planläggning av ett visst område avses ske genom detaljplan. Även riktlinjer för beslut i form av markförordnanden eller förordnanden enligt annan lagstiftning kan anges.

39" lin områdesplan får inte motverka syftet med marköversikten.

45 fin områdesplan skall vara avfattad på karta. Riktlinjerna skall anges på kartan eller i en särskild handling. Planen skall utformas på ett sådant sätt att dess innebörd utan svårighet kan utläsas.

Till planen skall fogas en planbeskrivning som tydligt redovisar plane- ringsförutsättningarna. planens syfte. skälen till den utformning av planen som har valts och de väsentliga konsekvenserna av att riktlinjerna i planen fullföljs. Om planen syftar till förändrad markanvändning skall i beskriv— ningen finnas en redovisning av natur-. kultur- och skönhetSVärdena inom planområdet. Till planen skall fogas en genomförandebeskrivning som anges i ll kap. ] och "ååå.

Förfarandet

5.5 Bestämmelserna i 7 kap. 5—8 åå. ()å f och 3—5 samt ft)—lZågH om antagande. samråd. utställning och expediering skall tillämpas även i fråga om områdesplaner. Vad som sägs om regionplaneorganet i 6. 8 och lZ åå samma kap. gäller dock endast om regionplaneorganet berörs av områdes- planen.

65 En områdesplan gäller till dess att den upphävs eller ändras genom ett beslut som har vunnit laga kraft. Om en detaljplan antas för ett område som omfattas av en områdesplan. upphör områdesplanen att gälla för detta område. Om marköversikten ändras och detta medför att områdesplanen kommer att motverka syftet med marköversikten. skall områdesplanen ändras eller upphävas i den berörda delen samtidigt som marköversikten ändras.

75 Vad som föreskrivs i detta kap. gäller även när en områdesplan ändras. upphävs eller utan ändring antas på nytt.

8 kap. l—7 ;;

Prop. 1985/86zl . 57

9 kap. Detaljplan Planens innehåll m. m.

I 5 En detaljplan skall. om det inte i särskilt fall är omotiverat. antas för områden där .

I. en samlad bebyggelse av betydelse eller en anläggning av betydelse avses komma till stånd.

2. en samlad bebyggelse eller en anläggning avses undergå förändring av betydelse.

25 Genom en detaljplan får regleras endast sådana frågor som anges i 2—5 kap. samt 6 kap. 4å tredje stycket och 10.5. En detaljplan som avser pågående markanvändning får mot fastighetsäga- rens bestridande antas endast om planen reglerar sådana frågor som anges i 5. kap.. 6 kap. 4 & tredje stycket och 10 &. Regleringen sker på det sätt som framgår av detta kap. Planen får inte göras mera detaljerad än som behövs för att syftet med den skall nås.

35 En detaljplan vars genomförande skulle försvåra pågående markanvänd— ning får antas bara om fördelarna från allmän synpunkt överstiger eventuella olägenheter för någon sakägare.

45 En detaljplan får inte antas om den motverkar syftet med marköversikten eller en områdesplan.

55 En detaljplan består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller endera av dessa handlingar. Någon plankarta behövs inte. om de förhållanden som är av betydelse tillräckligt tydligt framgår av bestämmelserna. Planen skall utformas så tydligt att sakägarna och allmän- heten kan få en klar uppfattning om den blivande miljön inom planområ- det. Av plankartan skall framgå inom vilket område varje bestämmelse skall gälla. Den skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta (grundkarta).

65 Till planen skall'fogas en planbeskrivning som tydligt redovisar plane— ringsförutsättningarna. planens syfte. skälen till den utformning av planen som har valts och sådana konsekvenser av planen. som inte direkt framgår av planen. Beskrivningen skall illustreras i den omfattning som behövs för att den skall vara lättfattlig och tydlig. Den skall åtföljas aven illustrationskarta. om det inte är uppenbart onödigt. Till detaljplanen skall dessutom fogas en genomförandebeskrivning som angesi ll kap. 1 och 2 N.

Planbestämmelser

79” I en detaljplan skall anges och till gränserna utmärkas områden för olika

Prop. 1985/86zl 58

ändamål. [ planen skall mark för allmän plats. kvartersmark och vattenom- råden redovisas särskilt.

89' Ont kommunen inte skall vara väghållare för viss mark förallmän plats. skall detta anges i planen.

95 I en detaljplan kan bestämmas i vilken största omfattning marken får bebyggas över och under markytan. Om särskilda miljömässiga skäl före- ligger. kan även bestämmas i vilken minsta omfattning marken skall bebyggas. Vidare kan meddelas bestämmelser om byggnadssättet. För bostäder kan bestämmas fördelningen mellan lägenheter av olika storlekskategorier.

[05 I en detaljplan kan meddelas bestämmelser för bebyggelsemiljöns utformning i fråga om mark. vegetation och byggnader.

[få För en byggnad eller en bebyggelsemiljö som anges i 5 kap. 14 så får i en detaljplan meddelas nödvändiga skyddsbestämmelser.

IZå 1 en detaljplan kan meddelas beStämmelser om utfarter och om storlek och lokalisering av parkeringsplatser samt om hinder mot att använda viss mark för parkering.

[35 I en detaljplan kan meddelas bestämmelser om anordningar eller skyddsområden föratt dels tillgodose brandskyddsintresset samt skydds- och säkerhetsintressen i fråga om det militära och civila försvaret. energi- anläggningar samt land-. luft- och sjötrafiken. dels motverka luft- och vattenimmisioner.

Nå l en detaljplan kan meddelas bestämmelser för att tillgodose energi— hushåflningens intressen och för att motverka att geotekniska och hydrolo- giska olägenheter för omgivningen uppkommer.

155 I en detaljplan kan meddelas bestämmelser om principer för fastighets- bildning och om att vissa områden skall vara tillgängliga för att tillgodose allmänna intressen i fråga om ledningar samt trafik- och väganordningar.

165 len detaljplan kan föreskrivas att bygglov inte får lämnas till åtgärder. som utgör förändrad markanvändning. förrän en viss trafik-. vatten- eller avloppsanläggning har kommit till stånd eller en viss byggnad eller bygg— nadsdel har rivits eller fått en viss annan användning.

Om en detaljplan är avsedd att genomföras genom exploateringssamver- kan enligt ll kap. 22 å och om en exploateringssamfällighet finns vid tidpunkten för detaljplanens antagande. skall i planen anges att bygglov som avser förändrad markanvändning inte får meddelas i fråga om sådana fastigheter inom planen som inte ingår i exploateringssamfälligheten. Detta villkor skall gälla under den genomförandetid som bestäms enligt l7 & eller. om samfälligheten upphör före utgången av denna tid. så länge som samfälligheten består.

9 kap. 7—lb så

Prop. 1985/86zl .' 59

l7 & För en sådan del av en detaljplan som medger förändrad markanvänd- ning skall bestämmas den tid inom vilken planen skall vara gent'imförd (gent'tmförandetidl. Tiden skall bestämmas så att rimliga möjliheter finns att genomföra planen. Genomförandetiden skall bestämmas till minst fem och högst femton år. räknat från den dag beslutet att anta planen vinner laga kraft eller från den senare tidpunkt som anges i planen. För skilda delar av planen kan olika gcnomförancfetidcr bestämmas. Tiden kan förlängas eller förnyas med högst fem år i sänder.

Kan en fastighetsägare visa att han har avsett att genomföra planen men att han har hindrats att göra detta av någon beaktansvärd omständighet. över vilken han inte har kunnat råda. är kommunen skyldig att förlänga genomförandetiden med den tid under vilken hindret har förelegat.

185 Om mark inom ett område med detaljplan inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som äravsett i planen. fåren tillfällig användning av marken för ett annat ändamål tillåtas. Om det inte är uppenbart att den tillfälliga användningen saknar intresse för allmänheten. skall användningen prövas i en detaljplan. För en detaljplan som avser tillfällig markanvändning skall bestämmas en tid inom vilken markanvändningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och kan förlängas med högst fem år i sänder intill en sammanlagd tid av högst 20 år.

l9ä I en detaljplan kan meddelas bestämmelser om tillståndspliktens omfattning enligt 13 kap. 4. S. 8 och 9 åå. Bestämmelser kan också meddelas om att strandskydd enligt 3 kap. 13 & skall gälla inom planområdet.

Förfarandet

205 En detaljplan antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får besluta att detaljplaner inom vissa områden eller planer med ett visst innehåll skall antas av byggnadsnämnden. Ett sådant beslut medför dock inte befogenhet för nämnden att anta en detaljplan mot kommunstyrelsens bestridande.

21 5 Ett planarbete kan inledas med att kommunen uttrycker sina mål för planen i ett program.

När ett förslag till detaljplan upprättas skall byggnadsnämnden samråda med länsstyrelsen. regionplaneorganet och berörda kommunala organ. Berörda sakägare. myndigheter. sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Vid samrådet skall redovisas

l. programmet för planen. om ett sådant har upprättats.

2. planeringsunderlag av betydelse. Resultatet av samrådet skall sammanfattas skriftligt i en samrådsredogö- relse som bifogas planförslaget.

225 lnnan en detaljplan antas. skall förslaget till plan ställas ut för granskning under minst fyra veckor. Har något program eller annat

9 kap. l7—22 &;

Prop. 1985/%:] 60

planeringsunderlag inte tidigare hållits tillgängligt för allmänheten. skall förslaget hållas utställt under minst åtta veckor.

235 lnnan utställningen börjar skall byggnadsnämnden överlämna ett exemplar av förslaget till länsstyrelsen. regionplaneorganet samt andra kommuner som berörs av förslaget. litt exemplar av förslaget skall överläm- nas också till kommunstyrelsen.

lnnan utställningen börjar skall byggnadsnämnden dessutom kungöra utställningen i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var planon'trådet ligger samt inom vilken tid och till vem synpunkter med anledning av utställningen skall framföras.

Byggnadsnämnden skall underrätta de sakägare. som berörs av planförsla- get. om innehållet i kungörelsen. Nämnden skall anses ha fullgjort vad som ankommer på den.om underrättelsen har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress. Underrättelse till hyresgäster och bostads- rättshavare får ske genom att underrättelsen anslås i fastigheten på lämpligt satt.

245. När ett förslag till detaljplan ställs ut skall det åtföljas av

programmet. om ett sådant har upprättats.

planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen. samrådsredogörelsen och byggnadsnämndens yttrande över de synpunk- ter som har framförts vid samrådet. grundkartan. sådant planeringsunderlag som har betydelse för en bedömning av förslaget.

Lutu—

'.J'P

Planhandlingarna bör vid utställningen kompletteras med annat material.om förslagets innebörd därigenom väsentligt förtydligas.

255 Den som har synpunkter på förslaget kan under utställningstiden framföra dessa till kommunen. Efter utställningstiden skall de synpunkter som har lämnats ställas samman och prövas i ett särskilt utlåtande. Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som har framfört synpunkter på förslaget. l underrättelsen skall mottagaren beredas tillfälle att yttra sig över utlåtandet. ] fråga om utsändningen gäller bestämmelserna i 23 & tredje stycket. Om ett stort antal personer skall underrättas får detta dock ske genom annons i ortstidning. Om synpunkterna föranleder någon ändring av det utställda förslaget och denna ändring har intresse för allmänheten. skall en ny utställning ske. Även om ingen utställning sker.skall dock kommunstyrelsen.de myndigheter som berörs av frågan och sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över planen under fyra veckor, om inte en överenskommelse träffas om kortare tid.

%& När en detaljplan har antagits, skall ett utdrag av det över beslutet förda protokollet anslås på kommunens anslagstavla.

Samtidigt skall en underrättelse om beslutet med en besvärshänvisning sändas till den som under utställningstiden har framfört synpunkter som inte har kunnat beaktas. Underrättelsen skall delges mottagaren.

Prop. 1985/86zl . _. 61

27 5 Samma dag som beslutet anslås skall ett utdrag av protokollet sändas till länsstyrelsen. regionplaneorganet och de kommuner som berörs samt till de statliga myndigheter som har framfört synpunkter i ärendet.

Snarast möjligt skall ett exemplar av den antagna planen sändas till regionplaneorganet och alla handlingar i ärendet sändas till länsstyrelsen. Av handlingarna skall framgå hur ärendet har handlagts.

285 När beslutet att anta planen har vunnit laga kraft skall kommunen kungöra detta. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 20 kap. 13 &. Kungörelsen skall ske genom en annons i ortstidning. Snarast möjligt och senast inom en månad skall ett exemplar av planen sändas till fastighetsbifdningsmyndigheten och fastighetsregistermyndighe- ten.

295 Vad som föreskrivs i detta kap. om upprättande och antagande av en detaljplan skall gälla även när en sådan plan ändras eller upphävs. En särskild grundkarta behövs dock inte om de förhållanden. som är av betydelse för frågan. tillräckligt tydligt framgår av någon annan tillgänglig karta.

305 Utan hinder av bestämmelserna om samråd och utställning i 21 och 22 ;"; får dock en detaljplan ändras eller upphävas.om frågan är av begränsad betydelse och uppenbart saknar intresse för allmänheten (enkel detaljplane- ändring). Vid en enkel detaljplaneändring skall dock samråd ske med sakägarna. Vidare skall kommunstyrelsen. de myndigheter som berörs av frågan och sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över förslaget under fyra veckor. om inte en överenskommelse träffas om en kortare tid. Yttranden skall behandlas enligt 25 & första och andra styckena.

31 5 En detaljplan får mot berörda sakägares bestridande ändras eller upphävas i en sådan del som omfattas av en genomförandetid.endast om det finns synnerliga skäl för detta.

En detaljplan får mot berörda sakägares bestridande ändras eller upphävas efter genomförandetidens slut. om det kan visas att marken från allmän synpunkt lämpligen bör användas eller bebyggas på ett annat sätt än planen anger.

325 En detaljplan gäller till dess att den ändras eller upphävs genom ett beslut som har vunnit laga kraft. En detaljplan eller en del av en detaljplan som avser tillfällig markanvänd- ning upphör att gälla när den enligt 18 å andra stycket bestämda tiden har gått ut.

Att en detaljplan i vissa fall kan ändras genom att en fastighetsplan antas eller genom beslut vid förrättningar framgår av 11 kap. bä tredje stycket denna lag. 3 kap. 2 & andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 9 9" andra stycket anläggningslagen (197311l49) och 8 å andra stycket lednings- rättslagcn (l973:l 144).

9 kap. 27—3 2 ; ä'

Prop. 1985/86:1 62

10 kap. Markförordnande Markförordnandets innehåll m. m.

1 Q' Genom ett markförordnande får för ett visst område meddelas bestäm- melser om

1. vissa särskilda hänsyn som skall tas vid framtida beslut om markanvänd- ningen. tillämpning av föreskrifterna i 2—5 kap. vid tillståndsprövning. bevarandet av sådana byggnader som anges i 5 kap. 14 &. begränsningar i fastighetsägarens förft'tganderätt inom sådana områden som anges i 5 kap. 15 s". utvidgning eller begränsning av strandskyddsområden. tillståndspliktens omfattning enligt 13 kap. 4. 5.8 och 9 && och bestäm- melser till grund för prövningen av marklovpliktiga åtgärder samt

7. exploateringssamverkan enligt 11 kap. 22 ;.

Amt—.)

Föl—"

Bestämmelser enligt första stycket 1—6 gäller inte inom ett område med detaljplan.

Ett markförordnande får inte antas inom en nationalpark.ett naturreservat eller ett naturvårdsområde och inte heller inom ett område där förbud enligt naturvårdslagen (1964z8221har utfärdats därför att fråga har uppkommit om att bilda naturreservat eller naturvårdsområde.

i ' 5 kap. samt 6 kap. 4 ;" tredje stycket och 10 ;". Bestämmelser som reglerar pagående markanvändning får mot fastighetsägarens bestridande meddelas endast om de avser frågor enligt 1 ;" första stycket 3 och 4.

Regleringen sker på det sätt som framgår av detta kap. Bestämmelserna får inte göras mera detaljerade än som behövs för att syftet med förordnandet skall nås. 25 Genom ett mark förordnande får regleras endast sådana frågor som anges '3_

35 1 ett markförordnande enligt 1 .b. första stycket 4 får meddelas de bestämmelser om byggande. uppförande av stängsel. schaktning. fyllning. dikning. uppodling. skogsplantering, trädlällning.jakt. fiske och användning av bekämpningsmedel som behövs för att trygga friluftsintresset.

45 1 ett markförordnande enligt l & första stycket 4 får beStämmas att nyttjanderätt till ett eller flera markområden skall upplåtas till kommunen när den begär det. Sådana bestämmelser får ges mot fastighetsägarens bestridande endast för att tillgodose ett väsentligt behov av mark eller anläggning för allmänhetens friluftsliv.

59" Ett markförordnande får inte antas om det motverkar syftet med marköversikten.

69" Ett markförordnande består av karta och en särskild handling med bestämmelser eller endera av dessa handlingar. Markförordnandet skall utformas så att dess innebörd utan svårighet kan utläsas.

10 kap. 1—6 åå

Prop. 1985/Sö:] 63

Till ett förordnande skall fogas en beskrivning som anger skälen för förordnandet.

75 Ett markförordnande gäller till dess att det förfaller. ändras eller upphävs. Att ett markförordnande i vissa fall kan ändras genom att en fastighetsplan antas eller genom beslut vid förrättningar framgår av 11 kap. 6 ; andra stycket denna lag.3 kap. 3 _: andra stycket fasrighetsbildningslagen fl970:988). 10 ;" andra stycket anläggningslagen (197311149) och 9 ; andra stycket lednings- rättslagen (1973:1144).

Förfarandet

85 Bestämmelserna i 9 kap. 20 s. 21 å andra stycket. 22 & första meningen. 23 å och 25—29 s"; om antagande. samråd. utställning. kungörelser. underrät- telser. expediering m. ni. skall tillämpas även i fråga om markförordnanden med nedan angivna undantag. I fråga om ett markförordnande som till alla delar har ett klart stöd i marköversikten eller i en områdesplan eller som inte innehåller bestämmel- ser om något annat än en ökning av tillståndsplikten eller exploateringssam- verkan får bestämmelserna i 9 kap. 30ä andra stycket i stället tillämpas. Beträffande ett markförordnande som inte innehåller bestämmelser om något annat än en begränsning av tillståndsplikten tillämpas endast 9 kap. 20 så. 21 åandra stycket första meningen. 26 & första stycket. 27 s". 28 ;" första meningen och 29 &.

11 kap. Vissa frågor om plangenomförande Genomförandebeskrivning

l 5 För utredning och samordning av genomförandefrågor i samband med upprättande eller ändring av marköversikten. en områdesplan eller en detaljplan skall en genomförandebeskrivning upprättas.

25 Kommunstyrelsen ansvarar för att genomförandebeskrivningar upprät- tas.

Fastighetsplan Fastighetsplanens innehåll m. m.

35 En fastighetsplan skall upprättas när det behöver klarläggas hur marken inom ett kvarter lämpligen skall indelas i fastigheter eller i andra fall. när detaljplanens genomförande underlättas genom fastighetsplanen. Vidare skall fastighetsplan upprättas. om en fastighetsägare under genom- förandetiden för en en detaljplan begär det. lnom ett område utan detaljplan får en fastighetsplan upprättas för att åstadkomma en lämplig fastighetsindelning eller en gemensamhetsanlägg- ning

1. inom bebyggda områden.

10 kap. 6— 11 kap. 1—

8 3

Prop. l985/86:1 64

2. när bebyggelse har aktualiserats genom en ansökan om bygglov eller förhandslov. eller 3. när ett bygglov eller lörhandslo't' har meddelats.

Om det under en förrättning enligt fastighetsbildningslagen (l970:988). anläggningslagen( 1973:] 198), eller ledningsrättslagcn ( 1973: 1 144") uppstår ett behov av att upprätta en fastighetsplan för att genomföra en detaljplan eller ett annat tillstånd enligt denna lag. får fastighetsbildningsmyndigheten upprätta förslag till en fastighetsplan.

45 En fastighetsplan bör såvitt mtivjligt upprättas i ett sammanhang för ett kvarter eller något annat lämpligt avgränsat bebyggelseområde. Omfattar en fastighetsplan endast en del av ett kvarter, skall iakttas att möjligheterna att genomföra detaljplanen för återstoden av kvarteret inte försvåras. När en fastighetsplan upprättas skall en enkel och ändamålsenlig fastig- hetsindclning eftersträvas. Behörig hänsyn skall tas till gällande äganderätts- och servitutsförhållanden.

55 1 en fastighetsplan får föreskrivas att en gemensamhetsanläggning skall inrättas. om anläggningen medför fördelar av ekonomisk eller annan art som överväger kostnader och olägenheter.

6 5 En fastighetsplan får inte motverka syftet med marköversikten. lnom ett område med detaljplan eller markförordnande får en fastighetsplan inte upprättas så att den strider mot planen eller förordnandet. Utan hinder av detta får dock en fastighetsplan upprättas som innebär en mindre avvikelse från en detaljplan eller ett markförordnande. om syftet med planen eller förordnandet inte motverkas.

Antas en fastighetsplan som innebären mindre avvikelse från en detaljplan eller ett markförordnande skall planen eller förordnandet anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen.

7 5 En fastighetsplan består av en karta med en beskrivning. Om det inte behövs någon kana får den undvaras. Om det är lämpligt får fastighetspla— nens kartredovisning tas in på detaljplanens karta.

1 fastighetsplanen skall efter omständigheterna redovisas

1. det berörda områdets indelning l fastigheter.

2. vilka särskilda rättigheter som behöver bildas. ändras eller upphävas.

3. vilka anläggningar som skall ingå i en gemensamhetsanläggning och vilket utrymme som skall tas i anspråk för gemensamhetsanläggning- en,

4. vilka fastigheter som skall delta i en gemensamhetsanläggning.

Förfarandet

8 5 En fastighetsplan som skall antas samtidigt med en detaljplan eller ett markförordnande skall upprättas och antas i samma ordning som gäller för planen eller förordnandet. 1 andra fall skall fastighetsplanen antas av

11 kap. 3—8 If '_I/-

Prop. 1985/86:l ' 65

byggnadsnämnden. För sådana planer skall bestämmelserna i 9 och 10 ;; tillämpas. " ' "

95 Bestämmelserna i 9 kap. 21 & andra stycket. 22? första stycket första meningen. 23 &" 2 och 3. 25 och 26 353? om samråd. utställning. kungörelser. underrättelser m. m. skall tillämpas även i fråga om en fastighetsplan.om den har intresse för allmänheten. Dock behöver samråd inte ske med länsstyrel- sen och regionplaneorganet. Om fastighetsplanen saknar intresse för allmänheten. får i stället bestäm- melserna i 9 kap. 26åi och 30; andra stycket tillämpas.

105 När beslutet att anta en fastighetsplan har vunnit laga kraft skall ett exemplar av fastighetsplanen snarast möjligt och senast inom en månad överlämnas till länsstyrelsen. fastighetsbildningsmyndigheten och fastig- hetsregistermyndigheten.

115 En fastighetsplan inom ett område med detaljplan får mot berörda sakägares bestridande ändras eller upphävas innan genomförandetiden har gått ut. endast om det finns synnerliga skäl för detta. Antas en detaljplan som innebär att fastighetsplanen strider mot detaljpla- nen. upphör fastighetsplanen att gälla i de avseenden som redovisas i detaljplanen. Att en fastighetsplan i vissa fall kan ändras genom beslut vid förrättningar framgår av 3 kap. 2 & andra stycket och 3 ?." andra stycket fastighetsbildnings- lagen (1970:988). 9 & andra stycket och 10 9; andra stycket anläggningslagen (1973:1149) samt 8 ;" andra stycket och 9 & andra stycket ledningsrättslagcn (1973zll44).

125 Vad som föreskrivs i detta kap. om upprättande och antagande av en fastighetsplan skall gälla även när en sådan plan ändras eller upphävs.

Avstående av mark m. m.

13 5 Om ett markområde enligt en detaljplan skall användas för något annat än enskilt bebyggande. skall marken överföras till kommunen. om den begär det. Besväras sådan mark av en särskild rätt. får rättigheten upphävas.

145 Om det i en detaljplan föreskrivs att mark. som är avsedd för enskilt bebyggande. skall kunna användas även för en allmän eller en för flera fastigheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning. skall nyttjanderätt upplåtas i den omfattning som behövs för ändamålet, om huvudmannen för anläggningen begär det. Bestämmelserna i första stycket gäller även för ett markförordnande som innehåller sådana föreskrifter som avses i 10 kap. 14 ;t.

15 5 För en fastighet som bildas inom ett område med detaljplan eller för en byggnad som har uppförts inom ett sådant område får mark för utfart tas i anspråk utan ersättning. Förutsättningen för detta är att marken enligt planen är avsedd för traftkändamål. att marken är obebyggd och när planen antogs

11 kap. 8—1 ;;

Prop. 1985/86: 1 66

tillhörde antingen

1. den fastighet på vilken byggnaden har uppförts.

2. den fastighet från vilken mark för byggnaden har upplåtits efter planens antagande. eller

3. någon annan fastighet som hade samma ägare.

165 Om en detaljplan antas för ett område som är i en ägares hand. får länsstyrelsen förordna att ett markområde. som skall användas för något annat än enskilt bebyggande. skal. överlåtas till kommunen eller överlåtas eller upplåtas till någon annan huvudman utan ersättning. Ansökan om ett sådant förordnande skall göras samtidigt som kommunen överlämnar handlingar om den antagna planen till länsstyrelsen enligt 9 kap. 27 å andra stycket. Ett förordnande får meddelas endast om det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan väntas få av att planen genomförs och till övriga omständigheter. Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. När en fråga har väckts om ett förordnande. skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets- boken. Överlåtelse av mark som sker efter det att en sådan anmälan har gjorts utgör inte hinder mot att marken skall avstås eller upplåtas. Ändras detaljplanen får länsstyrelsen. om det finns synnerliga skäl. förordna att mark som har överlåtits eller upplåtits enligt första stycket skall bytas ut mot någon annan mark. om det kan ske utan olägenhet för ägaren.

175 Den som har avstått ett markområde enligt tot skall frigöra det från inteckning och annan särskild rätt som gäller i området. Kan detta inte ske är han skyldig att hålla kommunen skadeslös. Om det på området, när det avträds. finns byggnader. stängsel. växande skog. planteringar eller något arznat som kan hänföras till den fasta egendomen. skall ersättning betala:; för detta.

18 & lett förordnande som avses i 16 ;" får länsstyrelsen.om det anses skäligt. på kommunens begäran föreskriva att områdets ägare skall vara skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörj- ning och avlopp inom området.

195 Vad som sägs om ägare i 16—18åä skall gälla även beträffande en exploateringssamlällighet enligt 56% anläggningslagen (1973111491.

20 & Kommunen får lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt en fastighetsplan skall bilda en ny fastighet inom ett område med detaljplan.

Förutsättningarna för detta är

1. att fastighetsdelningen vid genomförandetidens utgång inte stämmer överens med fastighetsplanen och

2. att ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetspla- nen inte har gjorts under genomförandetiden.

11 kap. 15—20 ;;

Prop. 1985/86:l . . 67

Besväras sådan mark av en särskild rätt. får rättigheten upphävas.

215 Den som vill få sådan överföring av mark eller upplåtelse av nyttjan- derätt som avses i 13. 14 eller 20 ;" genomförd genom inlösen skall väcka talan om inlösen vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Ex ploateringssamverkan

225 1 ett markförordnande får meddelas bestämmelser om exploaterings— samverkan enligt 56 éanläggningslagen (197311 147) för ett område. om det är angeläget att området bebyggs i ett sammanhang med hänsyn till den framtida utvecklingen av samlad bebyggelse eller för att ett planmässigt byggande skall främjas inom ett område med samlad bebyggelse eller av någon annan jämförlig orsak. Förutsättningen för ett sådant förordnande är vidare att området är uppdelat mellan flera fastigheter på ett sådant sätt att åtgärder för områdets ändamålsenliga bebyggande härigenom försvåras. Inom ett område med detaljplan får ett markförordnande inte meddelas förrän genomförandetiden för planen har gått ut.

1 ett markförordnande enligt första stycket skall anges den tid inom vilken en exploateringssamlälfighet enligt förordnandet skall bildas och en detalj- plan avseende exploateringen antas. Denna tid får besätmmas till högst tre år. Har någon exploateringssamfa'llighet inte kommit till stånd eller detaljplan inte antagits inom den angivna tiden förfaller markförordnandet.

12 kap. Regionplanering Regionplaneorgan

] 5 Behöver markanvändningsfrågor samordnas för två eller flera kommu- ner kan regeringen för viss tid eller tills vidare förordna ett regionplaneorgan. Som regionplaneorgan kan förordnas en landstingskommun eller ett kommunalförbund. En landstingskommun får dock inte utses att vara rcgionplaneorgan för ett område som inte ingår i landstingskommunen.

Om det behövs kan regeringen förord na att ett särskilt regionplaneförbund skall bildas och utgöra regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (19571281) om kommunalförbund tillämpas.

Regeringen skall bestämma regionplaneorganets ansvarsområde. Ett förordnande för ett rcgionplaneorgan eller ett regionplaneförbund kan återkallas eller ändras. Ett beslut om ansvarsområde kan ändras.

25 lnnan ett beslut enligt IR fattas. skall de kommuner. landstings- kommuner. rcgionplaneorgan och länsstyrelser som kan beröras av beslutet lämnas tillfälle yttra sig.

35 Regionalplaneorganet skall bevaka regionala frågor och fortlöpande ge underlag för den kommunala och statliga planeringen. Regionplaneorganet kan även upprätta och anta en regionplan för regionen eller en del av den.

11 kap. 20—22 så l2 kap. l—3 ÄR

Prop. l985/86:1 68

Regionplan

4 5 1 en regionplan ges riktlinjer för markanvändning och för lokalisering av bebyggelse och anläggningar som har betydelse för regionen. Riktlinjerna får inte omfatta förhållanden utanför regionplaneorganets ansvarsområde. Regionplanen skall utformas på ett sådant sätt att dess innebörd utan svårighet kan utläsas. Regionplanen skall tjäna till lednng för beslut om marköversikter och för andra markanvändningsbeslut enligt denna lag.

5 5 När en regionplan upprättas skall det ske i samarbete med kommunerna. Samråd skall ske med angränsande kommuner och landstingskommuner utanför regionen samt med länsstyrelsen och de myndigheter och organ som i övrigt berörs av planen.

6 & lnnan en regionplan antas, skall förslaget härom ställas ut för granskning under minst tre månader.

7 & lnttan utställningen börjar skall ett exemplar av förslaget överlämnas till berörda kommuner. länsstyrelser. de myndigheter och organ som i övrigt berörs av förslaget samt till statens planverk.

lnnan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kungörel- sen skall framgå inom vilken tid och till vem synpunkter med anledning av utställningen skall framföras.

85 Den som har synpunkter på förslaget kan under utställningstiden framföra dessa till regionplaneorganet.

95 Efter utställningstiden skall de synpunkter som har lämnats ställas samman och prövas i ett särskilt utlåtande. Utlåtandet eller ett meddelande med uppgift om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som har framfört synpunkter på förslaget. Om utlåtandet eller meddelandet har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress skall regionplaneorganet anses ha fullgjort vad som ankommer på det. Om synpunkterna föranleder väsentliga ändringar av det utställda försla- get.ska|l en ny utställning ske. 1 ett sådant fall får utställningstiden begränsas till fyra veckor.

105 En regionplan antas av regionplaneorganet att gälla under en tid av högst sex år. Planen får dock ändras eller upphävas före utgången av den bestämda tiden.

11 5 När en regionplan har antagits.skall beslutet och ett exemplar av planen snarast överlämnas till kommuner och landstingskommuner som berörs. länsstyrelsen. de statliga myndigheter som har framfört synpunkter samt till statens vägverk och statens planverk.

12 & Bestämmelserna i 5—11 ;; skall tillämpas även när en regionplan ändras eller antas på nytt med oförändrat irtnehåll.

12 kap. 4—12 ;;

Prop. 1985/86zl 6.9

Fjärde avdelningen 13 kap. Tillståndsprövning Tillståndspliktens omfattning

1 ; Bygglov krävs. om inte något annat följer av 2. 4 eller 5 ; för följande åtgärder avseende byggnader.

1. Uppförande av en ny byggnad.

2. Tillbyggnad av en befintlig byggnad.

3. [anspråktagande eller inredande helt eller delvis av en byggnad för ett väsentligen annat ändamål än det som byggnaden förut har använts till.

4. Ändring av en byggnads bärande delar eller av dess uppvärmnings- eller ventilationsanordningar.

5. Inrättande och väsentlig ändring av ledningar för vatten och avlopp samt därmed förbundna anordningar i en byggnad och inom en tomt. Bygglov krävs dock inte för ledningar och anordningar för en bostadsbyggnad med högst två lägenheter som skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenförsörjning och avlopp. Detta undantag gäller även för en byggnad som är avsedd för något annat ändamål än bostadsändamål.

6. lnvändig ändring av en byggnad som avsevärt påverkar dess planlösning. För invändig ändring av en bostadsbyggnad med högst två lägenheter krävs bygglov endast om detta följer av 3 eller 4.

2; Om inte något annat beslutas med stöd av 5 ; krävs för vissa byggnader bygglov. endast om byggnaden eller en del av den efter åtgärden kommer att ligga närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter eller inom ett strandskyddsom- råde. Detta gäller

1. En byggnad vars byggnadsarea efter åtgärden inte blir större än 10 kvadratmeter och vars taknockshöjd efter åtgärden inte överstiger 3.0 meter. . Ekonomibyggnader förjordbruk.skogsbruk eller någon därmed jämförlig nartng. h)

3; Bygglov krävs för följande åtgärder avseende anläggningar.

1. lanspråktagande av mark för en anläggning för idrotts- eller fritidsända- mål. såsom idrottsplats. skidlift.campingplats. motorbana och golfbana. Bygglov krävs dock inte om anläggningen skall utnyttjas endast av fastighetsägaren för personligt bruk.

2. Varaktigt anbringande utomhus av en skylt. en inskrift eller en därmed jämförlig anordning för reklam. propaganda eller liknande ändamål. Bygglov krävs dock inte för en anordning som tjänar till upplysning om en affärsrörelse eller någon annan verksamhet som bedrivs på platsen och inte heller för en anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter. föreningssammantdiden. auktioner eller dylikt.

3. Uppsättande av en skylt varigenom allmänheten avvisas från ett visst område. Bygglov krävs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten av något annat skäl är behörig.

13 kap. 1—3 ;;

Prop. 1985/86:l 70

'J1

10.

11.

Inrättande av ett upplag. Utförande av en tunnel eller ett bergrum. Bygglov krävs dock inte om anläggningen utförs i samband med gruvdrift. Inrättande av en fast cistern eller någon annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor. Bygglov krävs dock inte om åtgärden enbart avser att tillgodose en viss fastighets husbehov. Uppförande eller väsentlig ändring av en radio- eller telemast eller ett torn.

. Uppförande eller väsentlig ändring av en mur eller ett plank. Bygglov krävs dock inte för anordnande av en skyddad uteplats med hjälp av en mur eller ett plank som uppförs i anslutning till en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter och placeras minst 4.5 meter från fastighets- gränsen. Muren eller planket får dock inte vara högre än 1.80 meter och inte sträcka sig mer än 3,0 meter ut från byggnaden. . Anläggande eller väsentlig ändring av en parken'ngsplats. Bygglov krävs dock inte beträffande en parkeringsplats som är avsedd för en fastighet med högst två bostadslägenheter. Inrättande eller väsentlig ändring av krossverk. makadamverk. stenhug- geri. asfaltverk. oljegrusverk och bilprovningsbana. Utförande inom ett strandskyddsområde av en anläggning eller en anordning. varigenom mark tas i anspråk som tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålls från att beträda ett område där den annars skulle ha haft rätt att färdas fritt.

4; 1 en detaljplan eller ett markförordnande kan kommunen föreskriva att skyldighet inte skall föreligga att söka bygglov för en ny byggnad som annars skulle kräva bygglov enligt 1 ; 1.

Sådana undantag får dock inte avse

. åtgärder som innebär att markanvändningen förändras,

byggnader inom strandskyddsområden. eller

. byggnader med arbetslokaler eller personalrum för någon verksamhet

som utförs av arbetstagare för en arbetsgivares räkning.

5; 1 en detaljplan eller ett markförordnande kan kommunen föreskriva skyldighet att söka bygglov till följande åtgärder.

1. 2.

Uppförande av en ny byggnad som enligt 2 ; inte kräver bygglov. Omfargning av en byggnad eller utbyte av fasadbeklädnad eller taktäck- ningsmaterial på en byggnad samt andra åtgärder som avsevärt påverkar en byggnads yttre. Bygglov föranordnande av ett skärmtak över en sådan uteplats i anslutning till bostadsbyggnaden som angesi 3 ; 8.eller över en altan. en balkong eller en entre" får föreskrivas endast beträffande byggnader av det slag som anges i 5 kap. 14 ;. För ett skärmtak som är större än 12 kvadratmeter eller som sträcker sig närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter kan dock skyldighet att söka bygglov alltid föreskrivas. Underhållsåtgärder beträffande byggnader av det slag som anges i 5 kap 14 ;. Inrättande och väsentlig ändring av ledningar för vatten och avlopp utanför tomter och av rörledningar som inte omfattas av lagen ( 1978: 160)

13 kap. 3—5 ;;

Prop. 1985/86: 1 71

om vissa rörledningar. Varaktigt anbringande av en anordningsom avses i 35.30911 som tjänar till upplysning om en allärsrörelse eller någon annan verksamhet som bedrivs på platsen.

6. Viisentlig ändring av en skylt.

7. Uppsättande eller väsentlig ändring av en ljusanordning. 'Jl

6 &" Skyldighet att söka bygglov föreligger inte beträffande en sådan byggnad eller en anläggning som enligt vad som är särskilt föreskrivet är hemlig.

7 5 Även om bygglov inte krävs enligt denna lag eller enligt något beslut som har meddelats med stöd av denna lag skall åtgärder beträffande byggnader och anläggningar ske i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 3 och 5 ä;" och föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Anlägg- ningar som skall förläggas under marken skall uppfylla kraven i 5 kap. 10 s*". även om de inte kräver bygglov.

85 Till rivning av en byggnad eller en del av en byggnad inom ett område med detaljplan fordras rivningslov om inte något annat har bestämts i planen. Kommunen får föreskriva att skyldighet att söka rivningslov skall gälla även inom andra områden. En sådan föreskrift skall meddelas i ett markförordnande.

9ä 1 en detaljplan eller ett markförordnande kan kommunen föreskriva skyldighet att söka marklov till schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering

1. inom ett område som enligt marköversikten eller en detaljplan är avsett

för bebyggelse med därtill hörande rekreationsområden. inom ett område med ett markförordnande enligt 10 kap. 1 stl.

3. inom ett område i närheten av en befintlig eller planerad Rirsvarsanläggning. en statlig flygplats. en flygplats förallmänt bruk. som tillhör någon annan än staten. en atomreaktör eller någon annan atomenergianläggning. PJ

1 de fall som anges i 2 får marklovplikten avse även uppförande av stängsel. dikning. uppodling.jakt. fiske och användning av bekämpningsmedel.

Gemensamma bestämmelser om förfarandet

10 5 Ansökan om bygglov, rivningslov och marklov (tillståndsärenden) görs antingen muntligt eller skriftligt hos byggnadsnämnden. Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i 15 kap. 17 9".

115 Tillsammans med ansökan skall lämnas de uppgifter, ritningar och beskrivningar sotn behövs för att den sökta åtgärden skall kunna prövas. Uppfylls inte kraven i första stycket, får byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom en viss tid. Avhjälps inte bristen får ansökningen avgöras i befintligt skick. En erinran om detta skall tas in i föreläggandet.

13 kap. h—ll :s

Prop. 1985/%:] 72

125 Den som skall vidta en åtgärd för vilken tillstånd inte behövs kan ändå kräva att byggnadsnämnden skall pröva åtgärden.

135 Sakägare. som berörs av den sökta åtgärden. skall lämnas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Byggnadsnämnden ansvarar för att detta sker.

145 Ett beslut iett tillståndsärendc skall meddelas sökanden skriftligt. Om tillstånd beviljas. skall de sakägare som har yttrat sig och vars synpunkter inte har beaktats genom nämndens försorg omedelbart delges beslutet.

15 & Om länsstyrelsen eller regeringen har beslutat ett förordnande enligt 17 kap. 5 s*.skaH byggnadsnämnden snarast möjligt underrätta länsstyrelsen om beslut i ärenden som omfattas av förordnandet.

165 1 ett beslut. varigenom tillstånd lämnas. skall anges den eller de fastigheter som omfattas av tillståndet. de åtgärder som tillståndet avser och de föreskrifter om arbetets utförande som behövs.

175 Ett tillståndsbeslut är inte giltigt för längre tid än fem år. Tillståndet förfaller. om den medgivna åtgärden inte har påbörjats inom två år.

185 Byggnadsnämnden får upphäva ett tillståndsbeslut. om synnerliga skäl föreligger för det. Har ett arbete påbörjats får det dock slutföras.

Särskilda bestämmelser om förfarandet i bygglovärenden

19 5 Om en åtgärd som kräver bygglov fordrar tillstånd även av något annat kommunalt organ. skall byggnadsnämnden se till att sådant tillstånd finns innan frågan om bygglov prövas.

Är en åtgärd. för vilken bygglov söks. dessutom beroende på tillstånd av någon annan myndighet än som avses i första stycket. skall byggnadsnämn- den hänvisa sökanden att begära sådant tillstånd.

205. Bygglov som avser en arbetslokal eller ett personalrum för någon verksamhet som utförs av arbetstagare för en arbetsgivares räkning får beviljas endast

1. om yrkesinspektioncn har yttrat sig över företagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt och

2. om det av yttrandet framgår att Skyddsombud. skyddskommitté eller arbetstagarorganisation. som företräder arbetstagarna. har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket gäller endast om det är känt för vilket slag av verksamhet som arbetslokalen är avsedd.

21 & Omfattas en åtgärd. för vilken bygglov har sökts. av ett förordnande enligt lagen (1970:725)om lokaliseringssamråd. får bygglov inte beviljas utan att sökanden har företett ett bevis enligt 2 ;" samma lag att han har fullgjort sin samrådsskyldighet.

13 kap. 1 'x) lx) ls";

Prop. 1985/8621 73

Första stycket gäller dock inte om sökanden vid prövning enligt lagen (0000:000) om tillåtlighetsprövning av viss industri m. ni... har fått regering- ens tillständ att förlägga en verksamhet till en viss plats.

225 Bygglov får inte beviljas till en sådan åtgärd som avses i 2 a; andra stycket bostadssaneringslagen (.l973:531). om en organisation av hyresgäster motsätter sig att åtgärden vidtas och hyresnämnden inte har lämnat medgivande till åtgärden.

235 Vid prövning av en ansökan om bygglov skall särskilt iakttas sådana beStämmelser som har meddelats med stöd av 9 kap. 16 &.

245 Byggnadsnämnden behöver inte granska ansökningshandlingarna i ett bygglovärende. om sådan granskning har utförts av en statlig myndighet eller en landstingskommun i den utsträckning som statens planverk i ett särskilt kompetensbevis har bestämt lör myndigheten eller landstingskommunen. Prövningen av ansökan i dess helhet ankommer på byggnadsnämnden.

255 Om bygglov beviljas för en åtgärd inom ett strandskyddsområde. skall byggnadsnämnden. om det inte är uppenbart obehövligt. bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller på något annat sätt användas för det avsedda ändamålet.

26 5 Ett bygglov som avser uppförande av en byggnad eller en anläggning får. om fastighetsägaren skriftligt samtyckcrtill det. innehålla villkoratt en annan byggnad eller anläggning på fastigheten skall rivas. byggas om eller ges ändrad användning. 1 beslutet skall anges en viss tid inom vilken villkoret skall fullgöras.

Om fastighetsägaren skriftligt samtycker till det. får ett bygglov som avser uppförande av en byggnad eller en anläggning eller ändring av en byggnads användningssätt begränsas till att avse rätt att behålla byggnaden eller anläggningen eller den ändrade användningen en viss tid. dock högst tio år. Byggnadsnämnden kan på ansökan medge förlängning av tiden med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga 20 år.

Om bygglov ges till en åtgärd som redan har utförts. får som villkor för sådant lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. 1 beslutet skall anges en viss tid för villkorets fullgörande.

27 5 Om sökanden begär det. skall byggnadsnämnden till särskilt avgörande ta upp frågan om den sökta åtgärden kan tillåtas på platsen. Om det med hänsyn till en åtgärds omfattning eller någon annan Särskild omständighet är lämpligt. kan byggnadsnämnden självmant besluta om sådan prövning.

Om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att för sökandens räkning begära prövning av frågan om förhandslov finns bestämmelser i 4 kap. 10 a ;" fastighetsbildningslagen (1970:988).

Kan åtgärden tillåtas skall tillstånd meddelas i form av förhandslov. Ett förhandslov medför inte någon rätt att påbörja den sökta åtgärden.

285 Bestämmelserna om bygglov i detta kap. gäller även i fråga om förhandslov.

13 kap. 21—28 t';

Prop. 1985/86: 1 74

295 1 ett beslut att bevilja förhandslov skall anges en viss tid inom vilken ärendet skall fullföljas med en ansökan om bygglov. Tiden skall bestämmas till högst fem år. Fullföljs inte ärendet inom utsatt tid. förfaller förhandslovet. En erinran om detta och om 27 & ljärde stycket skall tas in i beslutet.

Särskilda bestämmelser om prövningsgrunder för bygglov

305 Om inte bestämmelserna i 36 och 37 så föranleder annat. skall bygglov ges. om den sökta åtgärden uppfyller dels kraven på vad som kan tillåtas på platsen med hänsyn till bestämmelserna i 2—4 kap. (planenlighetskravet)och dels bestämmelserna i 5 kap. och i föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. llar inom ett område med detaljplan en bestämmelse i 5 kap 1.2. 14. lö eller l7 ?; beaktats redan vid planläggningen. skall åtgärden inte bedömas enligt den bestämmelsen utan enligt bestämmelserna i planen.

315 lnom ett område med detaljplan är planenlighetskravet uppfyllt.om den ansökta åtgärden inte strider mot detaljplanen och inte heller mot en fastighetsplan som gäller för området.

325 lnom ett område utan detaljplan är planenlighetskravet uppfyllt. om den ansökta åtgärden inte strider mot en fastighetsplan eller ett markförord- nande och om den inte heller motverkar syftet med marköversikten och med sådana bestämmelser i 2—4 kap. som inte har beaktats i marköversikten eller markförordnandet.

335. Beträffande en åtgärd som är hänförlig till pågående markanvändning gäller planenlighetskravet endaSt om ansökningen avser

1. en åtgärd med en befintlig byggnad inom detaljplan.om planen avser den markanvändning som pågår på tomten och byggnaden inte strider mot planen.

2. uppförande av en kompletteringsbyggnad inom detaljplan. eller

3. åtgärder med byggnader eller anläggningar inom ett område som omfattas av ett markförordnande enligt 10 kap. l ä 3 eller 4.

345 Återuppförande av en riven eller brandskadad byggnad hänförs till pågående markanvändning. Planenlighetskravet gäller inte beträffande en sådan åtgärd under förut— sättning att en ansökan om bygglov ges in senast fem år från den dag då rivningen påbörjades eller den dag då. branden inträffade.

35 5 Inom ett område med detaljplan, fastighetsplan eller markförordnande får byggnadsnämnden meddela bygglov. om den sökta åtgärden innebär en mindre avvikelse från planen eller för-ordnandet och avvikelsen är förenlig med syftet med planen eller förordnandet.

lnom kvartersmark som i en detaljplan avses för allmänt ändamål lår bygglov meddelas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Prop. 1985/%:] 75

365. Bygglov får vägras l3 kap 36—43 .:";

l. om kommunen har fått tillstånd till expropriation beträffande den fastighet eller den del av fastigheten där åtgärden skall vidtas eller om den ansökta åtgärden inte är hänfi'irlig till pågående markanvändning och detaljplanläggning krävs enligt bestämmelserna i 9 kap. l ;. PJ

375. En ansökan om bygglov kan förklaras vilande i avvaktan på att kommunen beträffande den byggnad eller fastighet som ansökningen avser

). ansöker om tillstånd till expropriation. 2. antar. ändrar eller upphäver en detaljplan. eller 3. antar ett markförordnande enligt lf) kap. l ä 3 eller 4.

Ansökningen får förklaras vilande i högst två år räknat från den dag då ansökningen gavs in till byggnadsnämnden.

38 5 Så snart den fråga som har föranlett en vilandeförklaring enligt 37 ;— har avgjorts genom ett slutligt beslut. skall byggnadsnämnden ta upp frågan om bygglov till slutligt avgörande.

395 Om bygglov har vägrats med stöd av 36; 1. men tillståndet till expropriation har förfallit. får en ny ansökan om bygglov till samma åtgärd inte förklaras vilande med stöd av 37 _bf l.förrän tioår har förflutit från den dag då tillståndet till expropriation meddelades.

Särskilda bestämmelser om rivningslov

405Rivningslov får vägras om det behövs med hänsyn till bostadsförsörjningen.

41 5 Rivningslov får inte meddelas för en byggnad av det slag som anges i 5 kap. 14 ;". om byggnaden på grund av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller ett markförordnande skall bevaras.

Om skyddsbestämmelser inte har meddelats. får rivning vägras endast med stöd av 40 ;.

425 Har en ansökan om upprustningsåläggande enligt bostads- saneringslagcn (l973:53l)ogillats på grund av 5 & nämnda lag. får rivningslov beträffande den byggnad som avsågs med ansökningen inte vägras med stöd av 40? detta kap. Om sökanden gör gällande att några förutsättningar för upprustningsåläg- gande inte föreligger på grund av 5 ;" bostadssaneringslagen. får rivningslov vägras endast om ett upprustningsåläggande meddelas beträffande byggna- den.

435 Rivningslov beträffande en byggnad som uppfyller kraven i 235 bostadssaneringslagcn (l973:53l) men som behöver upprustas på grund av brister i fråga om de bärande delarna.grundförhållanden eller andra brister får

Prop. 1985/86: 1 76

vägras med stöd av 40 &. endast om fastigheten med hänsyn till kostnaden för upprustningen kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte.

445. En ansökan om rivningslov kan förklaras vilande i avvaktan på att kommunen beträffande den byggnad eller fastighet som ansökningen avser

l. ansöker om byggnadsminnesförklaring enligt l & lagen (19601690) om byggnadsminnen.

2. ansöker om upprustningsåläggande enligt 2; bostadssaneringslagcn (197315311.

3. ansöker om tillstånd till expropriation eller

4. antar. ändrar eller upphäver en detaljplan eller antar ett mark förordnande enligt lO kap. l ä 3.

Ansökningcn får förklaras vilande i högst två år räknat från den dag då ansökningen gavs in till byggnadsnämnden.

45 9" Har en ansökan om rivningslov förklarats vilande med stöd av 44 ;". får frågan om rivningslov inte prövas förrän den fråga som har föranlett vilandeförklaringen har blivit slutligt avgjord.

Har ett upprustningsåläggande utfärdats och har åläggandet inte förfallit. får rivningslov inte meddelas beträffande den byggnad som avses med åläggandet.

46 5 Så snart den fråga som har föranlett en vilandeförklaring enligt 44 ;" har avgjorts genom ett slutligt beslut. skall byggnadsnämnden ta upp frågan om rivningslov till slutligt avgörande.

475 Vid prövning av en ansökan om rivningslov skall skälig hänsyn tas till de synpunkter som framförs av hyresgästerna i fastigheten.

Särskilda bestämmelser om marklov

485 Marklov får vägras endast om den ansökta åtgärden skulle strida mot bestämmelser i en detaljplan eller ett markförordnande.

14 kap. Byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m. m. Byggnadsnämnd

] & I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd. som skall handlägga frågor om byggande och detaljplanläggning inom kommunen.

25. Det åligger byggnadsnämnden särskilt att

]. främja en god byggnads- och landskapskultur. bevaka miljöfrågor samt verka för en god offentlig miljö inom kommunen. 2. ägna uppmärksamhet åt bebyggelsefrågor och fastighetsbildningsfrågor

13 kap. 43—48 så 14 kap. 1—2 så

Prop. 1985/86: 1 77

samt den allmänna utvecklingen inom kommunen ide hänseenden som rör nämndens ansvarsområde.

3. lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde.

4. samarbeta med myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens ansvars-

område eller är av betydelse för nämndens verksamhet. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade

föreskrifter.

6. ansvara för arkivering. registrering och tillhandahållande av handlingar som rör planläggning och byggande inom kommunen. 'I!

35 När någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked i frågor inom dess ansvarsområde. Byggnadsnämnden skall tillhandahålla nybyggnadskarta över en fastighet som ingår i en detaljplan eller en fastighetsplan. Nämnden bör också tillhandahålla nybyggnadskarta för andra fastigheter. om sökanden begär det.

45 I fråga om byggnadsnämnden gäller följande bestämmelser i kommu- nallagen (1977:l79). nämligen 3 kap. 2 &. 3.5 första stycket. 4 5. 55 tredje stycket. 7 och 8 55. 9 5 första stycket samt 10—1255. 1 andra kommuner än Stockholms kommun tillämpas även bestämmelserna i 3 kap. 55 första stycket och 65 nämnda lag. Ett uppdrag som avses i 3 kap. 12 5 andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1. slutligt avgöra en fråga om avgift för olovligt byggande m. rn. enligt 15

kap.

meddela förelägganden vid vite utom i sådana fall som avses i 15 kap. 4 5 eller förelägganden vid annat äventyr eller

3. slutligt avgöra ärenden. som är av principiell natur eller annars av större betydelse. Ps)

Utan hinder av 25 2 förvaltningslagen'(l97l:290) tillämpas 4 och 555 nämnda lag i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

55 Byggnadsnämnden skall ha biträde av stadsarkitekt och byggnadsinspek- tör samt i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den kompetens som behövs föratt nämnden skall kunna fullgöra sina uppgif- ter.

Byggnadsarbete och tillsyn m. m.

65 Byggnads- och anläggningsarbeten skall utföras enligt gällande bestäm- melser och enligt de föreskrifter i övrigt som byggnadsnämnden beslutar.

75 Byggnads-. anläggnings- eller rivningsarbeten skall planläggas och utföras på ett sådant sätt. att det finns betryggande säkerhet mot skada på personer och egendom. Arbetet skall så långt möjligt utföras så att obehag för närboende och trafikanter undviks.

14 kap. 2—7 _II '1/

Prop. 1985/%:] 78

Underjordsarbeten skall utförs så att sådana förändringar av grundvatten— nivån undviks som är skadliga för omgivningen.

8 5 För byggnads-. anläggnings- eller rivningsarbeten. som kräver tillstånd enligt denna lag. skall det finnas en ansvarig arbetsledare. Är arbetet av liten omfattning kan byggnadsnämnden medge undantag från detta. För olika delar av arbetet kan särskilda arbetsledare utses. 1 ett sådant fall skall bestämmas vem av dessa som skall ha ansvaret förde anmälningar som anges i andra stycket.

Arbetsledaren skall ha den fortlöpande ledningen och tillsynen över arbetet. Han skall dessutom göra de anmälningar till byggnadsnämnden som föreskrivs i 9 5 och föreskrivna anmälningar till andra myndigheter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som statens planverk eller byggnadsnämnden har godkänt. Ett sådant godkännande meddelas

1. av statens planverk för ett visst slag av arbete och för en viss tid. 2. av byggnadsnämnden för ett visst arbete.

Om byggnadsnämnden finner att en ansvarig arbetsledare allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. kan nämnden avstänga arbetsledaren från arbetet eller under en viss tid. Planverket kan under samma förutsättningar avstänga arbetsledaren under en viss tid. Om nämnden beslutar om avstängning. skall den anmäla detta till planverket.

9 5 När en byggnad eller en anläggning uppförs. ändras eller rivs. skall den ansvarige arbetsledaren anmäla till byggnadsnämnden när företaget skall påbörjas och när det har slutförts. När en byggnad uppförs skall anmälan dessutom göras

!. då schaktning eller sprängning till grundbotten har blivit utförd eller pålning skall påbörjas. då grundläggning har verkställts men innan första bjälklaget utförs. då byggnadens bärande stomme samt skorstenen har uppförts men innan putsning eller annan ytbehandling verkställs eller golv läggs in. '.'-| f—J

Nämnden kan föreskriva att anmälan skall göras även vid någon annan tidpunkt än som anges i första stycket. Nämnden kan också medge befrielse helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

1115 För tillsyn enligt detta kap. har byggnadsnämnden rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader eller anläggningar.

11 5 När byggnadsnämnden har fått en anmälan enligt 95 att en byggnad eller en anläggning skall uppföras eller ändras. skall nämnden. om det är nödvändigt. låta utstaka byggnadens eller anläggningens läge. Byggnadsnämnden skall för tillsyn av byggnads— eller anläggningsföretag utföra de besiktningar som behövs. I fråga om byggnader till vilka allmän- heten har tillträde eller som inrymmer arbetslokaler eller bostäder för något annat ändamål än fritidsändamål skall besiktning. om inte särskilda skäl

14 kap. 7—11 ;;

Prop. 1985/86: ] 79

föranleder annat. avse byggnadens läge och beskaffenheten av grundbotten. 14 kap. ll—li ;"; stomme. dränerings— och fuktisolering saint byggnaden-'i färdigt skick.

12 & Byggnadsnämnden skall se till att dess besiktningar på ett lämpligt sätt samordnas med besiktningar som skall utföras av andra myndigheter.

] fall då bygglov beviljats skall byggnadsnämnden utföra besiktning av beskaffenheten av en byggnads elleren anläggnings färdiga skick (slutbesikt- ning). om den byggande begären sädan besiktning. Slutbesiktning skall också utföras. om yrkesinspektioncn begär en sådan besiktning av ett byggnadsfö- retag som avser arbetslokaler eller personalrum.

lnnan slutbesiktning äger rum. skall behövliga tillstånd och bevis föreligga i fråga om beskaffenheten av de delar av byggnaden eller anläggningen eller av de installationer som enligt särskilda föreskrifter skall prövas av någon särskild sakkunnig eller någon annan myndighet än byggnadsnämnden. Yrkesinspektionen skall kallas till en slutbesiktning som avser arbetslokaler och personalrum.

Byggnadsnämnden skall utfärda ett skriftligt bevis över slutbesiktning— en.

Avgifter m. m.

135 Om byggnadsnämnden på begäran har utfört en besiktning eller någon annan tids- eller kostnadskrävande åtgärd eller framställt en arkivbeständig handling. får nämnden ta ut en avgift med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärden. Avgiften skall tas ut av den som har begärt åtgärden. Om en detaljplan eller en fastighetsplan har antagits efter begäran av en ägare till någon fastighet som omfattas av planen. får byggnadsnämnden. om planen är till avsevärd nytta för fastighetsägaren. ta ut avgift av denne för nödvändiga kostnader för upprättande av planförslaget. Avgiftsskyldigheten skall bestämmas för fastighetsägaren eller fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund. Grunderna för beräkning av avgifter enligt första och andra styckena skall anges i taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Nä Regeringen. eller den myndighet som regeringen bestämmer. kan meddela föreskrifter om att vissa slag av byggnads- eller anfäggningskon- struktioner eller tekniska lösningar eller metoder får användas endast efter godkännande.

Som villkor för godkännande kan föreskrivas kontroll. provning eller fortlöpande tillsyn vid tillverkningen.

155 Om någon har fått ett uppdrag av en myndighet att utarbeta planförslag eller företa kartläggning. utsättning eller mätning på en fastighet som behövs för att förbereda planläggning eller byggande. eller uppmäta eller fotografera en byggnad som skall väsentligt ändras eller rivas. har han och hans medhjälpare rätt att få tillträde till fastigheten eller byggnaden och att sätta upp de märken och signaler som behövs för att genomföra uppdraget.

Prop. 1985/8611 80

15 kap. Påföljder. ingripanden m. m. Inledande bestämmelser

15 Det åligger byggnadsnämnden att ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kap. så sr-art det finns anledning anta att en överträdelse har skett av denna lag eller av någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen. När en åtgärd som kräver bygglov eller marklov har vidtagits utan att något sådant lov föreligger. skall byggnadsnämnden vara verksam för att det som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat. om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

25 F.nligt bestämmelserna i 5—12 & skall byggnadsavgift eller särskild avgift tas ut för överträdelser av denna lag eller av någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen. [ vissa fall skall också tilläggsavgift tas ut.

$& Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna ett skriftligt besked om det i fråga om en viss byggnad eller anläggning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt l3—-l6 åå.

Förbud att fortsätta ett arbete

4å Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst arbete fortsätts. om det är uppenbart att arbetet strider mot denna lag eller mot någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller någon närliggande byggnads hållfasthet eller att arbetet medför fara för människors liv eller hälsa. skall nämnden förbjuda att arbetet fortsätts även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite. Beslut enligt denna paragraf har omedelbar verkan.

Avgifter

55 Utför någon en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov utan att ett sådant lov föreligger. skall en byggnadsavgift tas ut. Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa. fastställd med stöd av 14 kap. 13 ;" första stycket. skulle ha betalats om lov till en motsvarande åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms på grundval av taxan. skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänkningarav normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet och inte heller till belopp som belöper på tillhandahål- lande av nybyggnadskarta. utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mätningstekniska åtgärder eller på framställning av fotonegativ eller bädkon. Skall byggnadsavgiften enligt andra stycket inte bestämmas till högre belopp än 500 kronor och är den överträdelse som har skett av liten betydelse.

l5 kap. l—S 11" "ff

Prop. 1985/Sö:] 81

får byggnadsnämnden besluta att avgiften skall tas ut med lägre belopp eller få kap. 5—9 ;; att någon avgift inte skall tas ut. " "

6 & En byggnadsavgift skall inte tas ut om det som har utförts blir rättat innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kap. tas upp till överläggning vid ett sammanträde med byggnadsnämnden.

Byggnadsavgiften skall inte heller tas ut om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1. med Stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till en väsentlig del har skadats genom eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

75 En särskild avgift skall tas ut om i något annat fall än som anges i 5; första stycket en överträdelse sker genom att

1. arbete utförs utan någon ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmel- serna i 14 kap. 8;

2. anmälan till byggnadsnämnden enligt bestämmelserna i l4 kap. 9 ;" inte görs eller

3. arbete utförs i strid mOl fastställda ritningar eller mot föreskrifter som byggnadsnämnden har meddelat med stöd av 13 kap. 16;

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 500 kronor. Är överträdelsen ringa. behöver någon avgift inte tas ut.

85 I det fall som avses i 5 ; första stycket skall förutom byggnadsavgiften utgå en tilläggsavgift. om åtgärden innebär att

1. en ny byggnad uppförs,

2. en befintlig byggnad tillbyggs.

3. en byggnad eller en del av en byggnad tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det till vilket byggnaden förut har varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning eller

4. en byggnad rivs.

Någon tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 6 ;. inte heller skall någon avgift tas ut om åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger 20 kvadratmeter.

Tifläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När bruttoarean beräknas skall dock 20 kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges. om ett föreläggande om rättelse enligt 15 ; har meddelats. om det utförda har rättats genom handräckning eller på något annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

9 5 Frågan om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämn- den.

Frågan om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det. I fråga om en sådan talan skall bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för 6 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr ]. Bilaga/el

Prop. 1985/86:1 82

brott. på vilket inte kan följa svårare straff än böter. och om kvarstad och skingringsförbud i brottmål tillämpas.

10; Byggnadsavgiften skall tas utav den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg.

2. den som begick överträdelsen,

3. den i vars ställe denne var.

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen.

ll ; Är två eller flera ägare av den byggnad eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. svarar de solidariskt för den byggnadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

12; Om särskilda skäl föreligger. far länsstyrelsen nedsätta eller efterge den byggnadsavgift eller särskilda avgift, som byggnadsnämnden har beslutat. Frågan om detta prövas efter beSi/är enligt 18 kap. 13; över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

13 ; Överexekutor får meddela handräckning så att rättelse sker när någon har

1. vidtagit en åtgärd. som kräver bygglov eller marklov. utan sådant lov,

2. vidtagit en åtgärd i strid mot godkända ritningar eller mot någon föreskrift. som har meddelats av byggnadsnämnden, eller mot någon annan föreskrift som gäller för åtgärden.

14; Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden. 1 övrigt gäller i fråga om handräckning samma bestämmelser som för handräckning enligt 191 ; utsökningslagen (1877:le s. 1).

15; 1 de fall som anges i 13 ; får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning. förelägga ägaren av den fastighet. byggnad eller anlägg- ning som frågan gäller att inorn viss tid rätta det utförda. Uppfylls inte ett sådant föreläggande får byggnadsnämnden begära handräckning.

Beviljas bygglov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats. är föreläggandet förfallet.

16 ; Ett föreläggande enligt 15 ; får förenas med vite eller med föreskrift att. om föreläggandet inte uppfylls. åtgärden kan utföras genom byggnadsnämn- dens försorg på den försumliges bekostnad.

Uppfylls inte ett föreläggande som innehåfler en föreskrift om utförande genom byggnadsnämndens försorgskall nämnden.om det inte finns skäl till annat. besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall

15 kap. 9—16 ;;

Prop. 1985/%:] 83

nämnden se till att någon oskälig kostnad inte uppstår. När det finns skäl till det. får nämnden förordna att besl'u'tet skall gälla utan hinder av att det inte äger laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs föratt beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

l7; Har en åtgärd. som kräver bygglov eller marklov. vidtagits utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgärden. skall byggnadsnämnden innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Görs inte ansökan inom föreskriven tid. får byggnadsnämnden ändå pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i (ivrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

18 ; Har ett föreläggande enligt 15 ; meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår fastigheten till en ny ägare. gäller föreläggandeti stället mot denne. Ett utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren. men byggnadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad på mark som tillhör någon annan.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

19; Den myndighet som meddelar ett föreläggande som avses i 18 ; skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.

20; Återkallas ett föreläggande som har antecknats enligt 19;. skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndigheten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande upphävts genom ett lagakraftvunnet beslut eller har föreläggandet uppfyllts eller förfallit. skall byggnadsnämnden. så snart nämnden har fått vetskap om detta. anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten lör anteckning.

21 ; Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 20 ;. skall länsstyrelsen göra sådan anmälan på ansökan av någon vars rätt berörs av detta.

Övriga bestämmelser

22; Överlåts en egendom. på vilken har utförts en åtgärd som avses i 5 ; första stycket. mot vederlag och skall en rättelse i det utförda vidtas på grund av något beslut enligt detta kap.. gäller 4 kap. 12; jordabalken. om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller annars känt till eller bort känna till denna.

15 kap. lta—22 ;;

Prop. 1985/86:1 84

23; Byggnadsnämnden eller befattningshavare hos nämnden har rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och anläggningar i den mån det är nödvändigt föratt genom besiktning förbereda prövningen av en fråga enligt detta kap. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

24; Byggnadsavgifter enligt 5; och särskilda avgifter enligt 7; tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter enligt. 8; tillfaller staten.

25; Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 5 ; första stycket inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden inom tio år från det överträdelsen begicks. får någon byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte påföras. Detta gäli'erockså i fråga om den särskilda avgiften. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 13 ; vidtogs. får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta något föreläg- gande enligt 15 ;.

26 ; Ett beslut eller en dom varigenom någon påförs en avgift enligt detta kap. skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty- relsen inom två månader från det beslutet eller domen har vunnit laga kraft. En erinran om detta skall tas in i beslutet eller domen.

27 ; Betalas inte en avgift inom den tid som anges i 26 ;. fåravgiftenjämte en restavgift. beräknad enligt 58; 1 mom. uppbördslagen (1953:272). indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt.

Vid fördelningen mellan staten och kommunen av medel som har infiutit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

Någon åtgärd för indrivning av en avgift får inte vidtas. sedan fem år har förflutit från det beslutet eller domen angående avgiften vann laga kraft.

28; Ett vite som har förelagts med stöd av detta kap. får inte förvandlas.

29 ; Den som innehar egendom på grund av ett testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid tillämpning av 10. 11. 15 och 17 ;; som egendomens ägare.

16 kap. Åtgärdsförelägganden m. m.

1 ; Om någon underlåter att vidta de åtgärder som behövs för att kraven enligt 6 kap. 1—5 ;; samt 11 ; första stycket skall uppfyllas. får byggnads- nämnden förelägga honom att inom en viss tid vidta åtgärderna (åtgärdsfö- reläggande).

Detsamma gäller när någon underlåter att utföra sådant arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av denna lag.

Beslutar byggnadsnämnden med stöd av 6 kap. 6—9 ;; eller 11 ; andra stycket att en åtgärd skall vidtas. får nämnden antingen i beslutet eller

15 kap. 23—29 s.; 16 kap. 1 ;

Prop. l985/86:1 85

därefter meddela ett åtgärdsföreläggande med föreskrift att åtgärden skall vidtas inom en viss tid och ett användningsförbud enligt 6 kap. 6; tredje stycket.

2; Ett åtgärdsföreläggande får förenas med vite eller med en föreskrift att. om föreläggandet inte uppfylls. åtgärden kan utföras genom byggnadsnämn- dens försorg på den försumliges bekostnad. Ett användningsförbud får förenas med vite.

I fråga om åtgärdsförelägganden och användningsförbud gäller i övrigt bestämmelserna i 15 kap. 16 ; andra och tredje styckena. 18—21 samt 23.28 och 29 ;;.

3 ; Uppfylls inte ett åtgärdsföreläggande eller överträds ett användningsför- bud. får överexekutor på ansökan av byggnadsnämnden meddela hand- räckning så att rättelse sker.

Därvid skall samma bestämmelser tillämpas som för handräckning enligt 191 ; utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Femte avdelningen 17 kap. Underställning

1; Länsstyrelsen kan förordna att ett beslut att anta eller ändra en marköversikt i de delar som omfattas av en föreskrift enligt 7 kap. 3 ; andra stycket.en områdesplan. en detaljplan eller ett markförordnande helt eller till en viss del skall underställas regeringens prövning.

Ett sådant förordnande får meddelas endast om länsstyrelsen bedömer att beslutet kan .

l. strida mot någon bestämmelse i 3 kap. eller mot någon föreskrift som har meddelats med stöd av nämnda kap..

2. innebära att två eller flera kommuners intressen inte har samordnats på ett lämpligt sätt.

3. innebära en uppenbar avvikelse från bestämmelserna i 2. 4 eller 5 kap. eller från någon föreskrift som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 5 kap. eller en uppenbar avvikelse från kravet på upprättande av detaljplan i 9 kap. 1 ;eller

4. innebära att möjligheterna till underställning av beslut om markan- vändningen på ett olämpligt sätt har begränsats genom en bestämmelse i en marköversikt.

Z; Regionplaneorganet kan förordna att ett beslut att anta eller ändra en marköversikt i de delar som omfattas av en föreskrift enligt 7 kap. 3 ; andra stycket. en områdesplan.en detaljplan eller ett markförordnande helt eller till en viss del skall underställas regeringens prövning.

Ett sådant förordnande får meddelas endast om beslutet rör en fråga som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde och beslutet enligt region- planeorganets mening

16 kap. 1—3 17 kap 1—2 .;

=.; ;

Prop. l985/86:1 86

1. innebär att två eller flera kommuners intressen inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller 2. motverkar syftet med en antagen regionplan.

3; Har ett rcgionplaneorgan förordnats får länsstyrelsen inte förordna om underställning i en fråga som avses i l ; andra stycket 2 och som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde.

4; Länsstyrelsen och regionplaneorganet får förordna att ett beslut skall underställas bara till en viss del. om kommunen har godkänt att en sådan uppdelning sker.

5; Länsstyrelsen och regeringen kan för ett visst område förordna att bestämmelserna i 1 och 2 ;; skall vara tillämpliga även på beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag. Ett sådant förordnande kan återkallas eller ändras. Ft_irt'>r(lnandet kan begränsas till att avse åtgärder av ett visst angivet slag.

6; Ett förordnande enligt 1 eller 2 ; skall beslutas snarast möjligt. Behövs längre tid än tre veckor. räknat från den dag då kommunens beslut meddelades. skall länsstyrelsen och regionplaneorganet före utgången av nämnda tid lämna ett besked till kommunen när ett slutligt beslut senast kommer att meddelas. Tidpunkten för det slutliga beslutet får inte sättas senare än två månader efter den dag beskedet lämnas.

Lämnas inte ett besked inom den tid som anges i första stycket. är ett förordnande om underställning som meddelas efter denna tid utan verkan. Detsamma gäller om ett förordnande meddelas efter den tidpunkt som har angetts i ett besked enligt första stycket. Om ett besked inom föreskriven tid har avlämnats för postbefordran under kommunens vanliga adress. skall underrättelseskyldigheten enligt första stycket anses vara fullgjord på föreskrivet sätt.

Om ett förordnande beslutas. ska-l länsstyrelsen eller regionplaneorganet med ett eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.

7; Även om ett förordnande om underställning inte har beslutats. får regeringen i de fall som anges i l ; andra stycket 1 och 2. samt 2; andra stycket förordna att kommunens beslut skall prövas av regeringen.

Regeringens förordnande skall beslutas inom en månad från utgången av den tid inom vilken förordnande om underställning enligt 6; skulle ha beslutats.

8; Även om ett förordnande enligt 5 ; inte har beslutats. får regeringen i de fall som anges i 1 ; andra stycket 1 och 2. samt 2 ; andra stycket förordna att ett redan meddelat beslut i fråga om tillstånd skall prövas av regeringen.

Regeringens förordnande skall beslutas inom en månad från den dag då kommunens beslut meddelades.

9; Statliga myndigheter och kommuner. som hos länsstyrelsen har fram- ställt yrkanden som inte har lett till ett förordnande om underställning. får göra framställning hos regeringen om ett förordnande enligt 7 ;.

17 kap. 2—9

Prop. 1985/86: 1 87

Statliga myndigheter. regionplanet'trgan och kommuner får göra framställ- ning hos regeringen om ett förordnande enligt 8 ;.

111; Ett beslut som angesi l ;ellerett beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag kan. om inte besvär anförs enligt 21 kap. verkställas när de tidsfrister som anges i detta kap. 6—8 ;; har gått ut.

11 ; Ett förordnande om underställning eller ett förordnande om prövning enligt 7 eller 8 ; av ett beslut i fråga om en områdesplan. en detaljplan. ett markförordnande eller ett tillstånd får inte meddelas på den grund att en i ett tidigare meddelat beslut angiven användning av ett visst område ifrågasätts. Detta gäller under förutsättning att det tidigare beslutet har vunnit laga kraft högst fem år före dagen för det aktuella beslutet. Det tidigare beslutet kan utgöras av en marköversikt med sådan verkan som anges i 7 kap. 3 ; andra stycket. en områdesplan. en detaljplan. ett markförordnande eller ett tillståndsbeslut.

Om det tidigare meddelade beslutet utgörs av en detaljplan. har beslutet den verkan som sägs i första stycket under planens genomförandetid.

12; Regeringen kan förordna att ett beslut att anta ellerändraen regionplan skall prövas av regeringen. Ett sådant förordnande skall beslutas inom en månad från den dag då beslutet att anta eller ändra planen meddelades. 13; Förordnanden enligt 1. 2 eller 5; och beslut av länsstyrelsen eller regionplaneorganet att inte underställa ett visst kommunalt beslut får inte överklagas.

18 kap. Besvär Besvär över beslut av kommunen

P/(tnhcs/ur nr. "I.

1; Beslut att anta eller ändra marköversikten och att anta. ändra eller upphäva en områdesplan. en detaljplan. en fastighetsplan eller ett markför- ordnande får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen av medlemmar av kommunen och av den som utan att vara medlem av kommunen innehar särskild rätt till någon fast egendom där. En sådan talan får grundas endast på att beslutet inte har kommit till i laga ordning.

Besvärsärenden enligt första stycket skall handläggas med förtur.

2 ; Beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. en fastighetsplan eller ett markförordnande får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen även på andra grunder än som anges i 1 ;.

3 ; Besvär enligt 2 ; får anföras av en sakägare. vars rätt påverkas av beslutet eller vars förhållanden i övrigt ändras till följd av beslutet.

Talan får föras endast av en sakägare som under den föreskrivna tiden har framfört sådana synpunkter på det slutliga förslaget som inte har beaktats i ärendet.

17 kap. 9—13 ;; 18 kap. 1—3 ;;

Prop. 1985/86zl 88

4 ; Best-'äröv'er ett beslut om detaljplan lär inte avse syftet med planen i fräga om bebyggelsens principer och huvudsakliga utformning. Om planen gäller annat än bebyggelse. får besvären inte avse syftet med planen i fräga om grunddragen av den i planen angivna markanvändningen.

5; Besvärshandlingen i de fall som avses i I och 2 ;; skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av det över beslutet förda protokollet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla.

l besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas och de omständigheter på vilka besvären grundas.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning.

6; Har ett beslut om detaljplan. fastighetsplan eller markli'irordnande överklagats. skall länsstyrelsen. om kommunen begär det och iden mån det är möjligt. förordna att en viss del av planen eller förordnandet. som inte berörs av besvären. får verkställas. Ett sådant förordnande får inte göras mer omfattande än kommunen har begärt.

Beslut i tjflsttiutlst'irt'tttlt'u ut. ut.

7; Byggnadsnämndens beslut att vägra bygglov eller förhandslov får överklagas av sökanden genom besvär hos länsstyrelsen.

8; Byggnadsnämndens beslut att bevilja bygglov eller förhandslov får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen av en sakägare. vars rätt påverkas av beslutet eller vars förhållanden ändras till följd av beslutet_

9; Byggnadsnämndens beslut att vägra rivningslov får överklagas av sökanden genom besvär hos länsstyrelsen.

111; Byggnadsnämndens beslut att bevilja rivningslov får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen av innehavare av särskild rätt till den fastighet som avses med beslutet.

11 ; Byggnadsnämndens beslut att vägra marklov får överklagas av sökan- den genom besvär hos länsstyrelsen.

12; Byggnadsnämndens beslut enligt l3 kap. 37 eller 44; att förklara ansökningen vilande får inte överklagas.

13; Beslut av byggnadsnämnden enligt 14 kap. 8; fjärde stycket och 13; eller enligt l5 och lo kap. får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Beslut om besked enligt l5 kap. 3 ; får inte överklagas.

Besvärsärenden om förelägganden enligt 15 kap. lS ; eller förbud enligt 4 .; samma kap. skall handläggas med förtur.

14; Beslut av kommunen att vägra förlänga genomförandetiden enligt 9 kap. l7 ;andra stycket elleratt vägra upprätta en fastighetsplan enligt 13 kap.

lR kap. 4—l4 ;;

Prop. 1985/86:1 , 89

3; andra stycket får överklagas av fastighetsägaren genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvär över länsstyrelsens beslut P/(mht's/ttl m. m.

15; Länsstyrelsens beslut i ärenden enligt 1 och 2 ;; skall meddelas efter anslag.

Länsstyrelsens beslut enligt 1 ; får inte överklagas. Länsstyrelsens beslut enligt 2 ; får överklagas genom besvär hos regeringen. Besvärstiden räknas från den dag då beslutet meddelades.

Tills/cin(lsd/'wn/mt m. m.

16; Länsstyrelsens beslut enligt 7—11 ;; samt 13 och 14 ;; får inte överklagas i den del beslutet avser frågan om det kommunala beslutet har kommit till i laga ordning.

17; Länsstyrelsens beslut enligt 7 och 8 ;; får. om inte något annat följer av 16 ;. överklagas genom besvär hos kammarrätten. om länsstyrelsens beslut

1. innefattar ett ställningstagande till frågan om den ansökta åtgärden är hänf'örlig till pågående markanvändning. eller

2. avser enbart frågan om den ansökta åtgärden uppfyller bestämmelserna i 5 kap. eller någon föreskrift som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt 7 och 8 ;; får överklagas genom besvär hos regeringen.

18; Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 13 ;; får överklagas genom besvär hos kammarrätten. om inte något annat följer av 16 ;.

Länsstyrelsens beslut enligt 9. 10 och 14 ;; får överklagas genom besvär hos regeringen. om inte något annat följer av 16 ;.

19; Om länsstyrelsens beslut på grund av bestämmelserna i 17; andra stycket skall överklagas hos regeringen, skall besvärshandlingen ges in till statens planverk.

Prövningstillstånd

20; Besvär över länsstyrelsens beslut i någon fråga som har fullföljts till regeringen på grund av bestämmelserna i 17 ; andra stycket och besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om rivningslov prövas av regeringen endast om Statens planverk har meddelat prövningstillstånd.

Meddelas inte prövningstillstånd står länsstyrelsens beslut fast. En erinran om detta skall tas in i planverkets beslut.

21 ; Prövningstillstånd meddelas |. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av

Prop. 1985/86: 1 90

regeringen. 2. om det föreligger synnerliga skäl till en sådan prövning. såsom att ärendets utgång i länsstyrelsen uppenbarligen beror på ett grovt förbiseende eller ett grovt misstag. eller 3. om det av något annat skäl ärav stort allmänt intresse att frågan prövas av regeringen.

22; (')m prövningstillstånd meddelas. skall statens planverk med ett eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.

23; Beslut av statens planverk i fråga om prövningstillstånd får inte överklagas.

24; Regeringen kan föreskriva att bestämmelserna i 20—23 ;; inte skall tillämpas under en viss angiven tid och beträffande vissa slag av ärenden.

Särskilda frågor

25. ; Om inte något annat följerav 15 ; andra stycket får länsstyrelsens beslut i fråga om en detaljplan. en fastighetsplan och ett markRirordnande överklagas av kommunen. om beslutet har gått kommunen emot.

26; Om inte något annat följer av 16; får beslut av länsstyrelsen eller kammarrätten i tillståndsärenden och övriga ärenden enligt 18 ; överklagas av byggnadsnämnden. om beslutet har gått byggnadsnämnden emot.

27; Beslut av byggnadsnämnden. länsstyrelsen eller kammarrätten i fråga om bygglov. förhandslov eller marklov inom ett sådant område som anges i 13 kap. 9 ; 3 får överklagas genom besvär av luft fartsverket om beslutet berör en civil flygplats. av den i atomenergilagen tl956:306) omnämnda tillsyns— myndigheten. om frågan rör en atomreaktor eller någon annan atom- anläggning och i andra fall av överbefälhavaren eller den myndighet som denne bestämmer.

28; Beslut av byggnadsnämnden. länsstyrelsen eller kammarrätten i fråga om åtgärder som avses i 13 kap. 20; får överklagas genom besvär av huvudskyddsombud eller. om något sådant ombud inte finns. annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud får beslutet i stället överklagas av en arbetstagarorganisation som har yttrat sig över ansökningen enligt vad som sägs i 13 kap 20 .; 2.

29; Beslut av länsstyrelsen i frågor som avses i 11 kap. 16 och 18 ;; får överklagas genom besvär hos regeringen av fastighetsägaren och en exploa- teringsamf'a'llighet som avsesi 11 kap. 19 ;. Besvärstiden räknas från den dag då beslutet meddelades.

Beslut av statens planverk enligt 14 kap. 8 ; fjärde stycket får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

30; Har länsstyrelsen eller regionplaneorganet i enlighet med bestämmel-

18 kap. 21—30 ;;

Prop. 1985/86: 1 . 91

serna i 17 kap. förordnat att ett visst beslut av kommunfullmäktigc eller byggnadsnämnden skall underställas regeringens prövning eller har ett sädant besked lämnats som avses i 17 kap. 6; första stycket. skall ett besvärsärende som gäller samma beslut som det underställda förklaras vilande i avvaktan på att underställningsärendet blir slutligt avgjort. Vad som har sagts nu gäller även när regeringen har meddelat ett beslut enligt 17 kap. 7 eller 8 ;.

Någon vilandeförklaring behöver dock inte ske. om besvärsärendet avser endast frågan om det överklagade beslutet har kommit till i laga ordning.

19 kap. Planföreläggande

1 ; Om det behövs föratt tillgodose ett riksintresse eller ett sådant väsentligt allmänt intresse som avsesi 17 kap. 1 ;andra stycket 1 eller 2. kan regeringen förelägga en kommun att upprätta och anta en ändrad marköversikt. en områdesplan. en detaljplan eller ett markförort'fnande (planföreläggande).

1 föreläggandet kan föreskrivas att planen eller förordnandet skall tillgo- dose ett visst angivet intresse. Vidare kan bestämmas en viss tid inom vilken ett antagande skall ske.

2; Om kommunen inte rättar sig efter ett planföreläggande. kan regeringen på kommunens bekostnad låta upprätta och anta en ny eller ändrad plan eller ett nytt eller ändrat förordnande. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja erforderliga samråd och utställningar. Regeringen skall före ett beslut om antagande bereda kommunen tillfälle att yttra sig.

Sjätte civic/ningen 20 kap. Ersättningsbestämmelser

1 ; Om ett markområde enligt en detaljplan skall användas för något annat än enskilt ändamål. är kommunen skyldig att lösa marken. om fastighets- ägaren begär det. Skyldighet föreligger dock inte att lösa mark för allmän plats. för vilken någon annan än kommunen skall vara väghållare.

2 ; Om en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt till fastigheten genom beslut enligt denna lag förhindras att utnyttja tidigare tillåten markanvändning har han rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider. Om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa marken om fastighets- ägaren begär det.

Med tillåten markanvändning avses den i en detaljplan angivna markan- vändningen före genomförandetidens slut samt användningen enligt ett bygglov. ett marklov. eller ett förhandslov under den enligt 13 kap. 17; angivna eller 29 ; bestämda giltighetstiden. Med genomförandetid jämställs den tid med vilken kommunen enligt 9 kap. 17; andra stycket kan vara skyldig att förlänga genomförandetiden.

När ersättning bestäms skall vad som föreskrivs i 4 kap. 1 ; expropria-

l8 kap_ 30 ;

Prop. 1985/86: ] 92

tionslagen (1972:7l9) beträffande tillåten markanvändning avse den mark- användning som var tillåten vid den tidpunkt då sådant beslut som avses i första stycket meddelades.

3; Om en fastighetsplan inom en detaljplan ändras eller upphävs före utgången av den för detaljplanen bestämda genomförandetiden. har fastig- hetsägaren och en innehavare tiv särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning för den skada de lider härigenom.

Med genomförandetid jämställs den tid. med vilken kommunen enligt 9 kap. 17 ; andra stycket kan vara skyldig att förlänga genomförandetiden.

4; Om kommunen i en detaljplan eller ett markförordnande meddelar föreskrifterbeträffande schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering och fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten härigenom hindras att vidta åtgärderinom ramen för pågående markanvänd- ning. har han rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider. under förutsättning att skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa den. om fastighetsägaren begär det.

5; Om kommunen i en detaljplan enligt 9 kap. 11 ; eller ett markförord- nande enligt 10 kap. 1 ; 3 meddelar skyddsbestämmelser för att bevara sådan bebyggelse som anges i 5 kap. 14 ; och fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten härigenom hindras att vidta åtgärder inom ramen för pågående markanvändning. har han rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider. under förutsättning att skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten är kommunen skyldig att lösa den. om fastighetsägaren begär det.

6; Om kommunen i ett markförordnande enligt 10 kap. 1 ; 4 meddelar bestämmelser för att inom ett område som anges i 5 kap. 15; trygga friluftintresset och fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten härigenom hindras att vidta åtgärder inom ramen för pågående markanvändning. har han rätt till ersättningav kommunen för den skada han lider. under förutsättning att skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa den. om fastighetsägaren begär det.

7; Har på grund av ett beslut enligt 6 kap. 7 ; rivning eller någon annan åtgärd företagits beträffande en byggnad eller en anläggning eller en ändring företagits av en utfart. har fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

Om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.är kommunen skyldig att lösa marken.om fastighetsägaren begär det.

Prop. 1985/86: 1 102

Det kan i en del fall bli aktuellt att först upprätta en vattenhushållnings- plan för att sedan genomföra en vattenfördelningsförråttning innan pröv- ningen av aktuella ärenden sker enligt vattenlagen, miljöskyddslagen o.d. inom de områden där konkurrensen om vatten är liten kan vattenöversik- ten bli den enda planform som föregår prövningen. Intill dess att kom- munen upprättat sin vattenöversikt bör givetvis såväl vattenfördelnings- förrättningar som vattenhushållningsplaner kunna användas inom pro- blemområdcn.

Det föreslagna planeringssystemet kan väntas bli av stor betydelse för statens möjligheter att säkerställa nationella och regionala vattenintressen och underlätta interkommunal samverkan. Planeringen bör dessutom vara en utgångspunkt för domstolar och myndigheter i deras arbete och ge underlagsmaterial i form av kartläggningar. undersökningar. utredningar o.d.

Staten har redan nu goda möjligheter att styra hushållningen med och användningen av landets vattenresurscr. VPU har därför inte föreslagit några nya statliga styrande planeringsformer. Det finns inte heller något behov av en "vattenriksplan" utöver att regeringen bör ges möjlighet att förelägga en kommun att upprätta en vattenhushållningsplan. Däremot kan staten även i framtiden väntas ha stort behov av översikter. inventeringar. kartläggningar. utredningar o.d. i olika vattenfrågor.

lnfarmationsförsörjningen

1 kapitel 8 analyseras behovet av underlag för vattenplanen'ng i olika former.

VPU har funnit att det för vattenöversikter och sammanställningar på regional och riksnivå bör räcka med ett översiktligt underlag. För vatten— fördelningsförrättningar och vattenhushållningsplaner behöver underlaget däremot vara mer detaljerat. Liksom vid prövning av ärenden enligt vat- tenlagen, miljöskyddslagen o.d. blir det nödvändigt att komplettera med "skräddarsydda" utredningar och undersökningar.

Dokumentationen om vattnen och vattenan1 'indningen är f.n. i många avseenden otillfredsställande. För att en vattenplanen'ng skall kunna byg- gas upp inom rimlig tid måste den i väsentliga delar dock baseras på befmtlig kunskap och på uppgifter som redan samlats in genom t.ex. undersökningar. kontroll. tillsyn och forskning. Enligt VPU är det varken rationellt eller ekonomiskt möjligt: att bygga upp speciella system för kunskapsinsamling som är inriktade på att tillgodose enbart vattenplane- ringens behov. Under överskådlig tid måste man räkna med att planerings- arbetet får baseras på information som i första hand samlas in för andra ändamål. VPU har funnit att man kan börja en meningsfull planering på nu tillgängligt underlag. Vissa kompletteringar främst när det gäller vatten- föringsdata och det hydrogeologiska underlaget är dock angelägna även i det korta tidsperspektivet.

Det viktigaste för att få i gång en kvalitetsmässigt acceptabel vattenpla— nering är således att göra redan nu befintlig information tillgänglig och anpassad för planeringsändamål. Både information och sakkunskap är

Prop. 1985/'86zl ' 93

Så Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av ett beslut enligt 6 kap. 9 & har han rätt till ersättning av kommunen för detta samt för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock inte utgå om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från ett område där den annars skulle haft rätt att färdas fritt.

95 Blir ett område. som enligt en detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel. helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge. och uppstär härigenom skada för ägare av en fastighet som ligger intill omrädet ellerförden som innehar särskild rätt till fastigheten. harde rätt till ersättning av kommunen för den skadade lider under förutsättning att skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten är kommunen skyldig att lösa den. om fastighetsägaren begär det.

105 l fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (l972:7l9) gälla i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas enligt denna lag.

llå Ersättning betalas på en gång eller. om särskilda skäl föreligger. med ärliga belopp. Kommunen. fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten kan begära omprövning av ersättningen.0m förhållandena ändras väsentligt.

125 Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt till fastigheten i fråga om ersättning. skall gälla även mot den. som efter det att rätten till ersättning uppkom. har förvärvat fastigheten eller den särskilda ratten.

135 Den som med stöd av detta kap. vill begära inlösen eller ersättning skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars omräde fastigheten är belägen. Talan enligt 2—9 åå— skall väckas inom två år från det att beslutet. på vilket talan grundas. har vunnit laga kraft.

145 Ogillas ett yrkande om ersättning eller inlösen och har målet anhäng- iggjortsav fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten. tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan dock efter omständighe- terna förordnas att kommunen Skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

IS & Uppkommeri mål om inlösen av mark tvist om rätt eller skyldighet att lösa. skall bestämmelserna om förhandstillträde i expropriationslagen (19721719) tillämpas först sedan det genom en dom som har vunnit laga kraft har blivit avgjon att inlösen skall ske.

165. Vid inlösen av mark enligt detta kap. skall presumtionstidpunkten

20 kap. 8—16 ås.

Prop. 1985/86: I 94

enligt 4 kap. 3. _»5 expropriationslagert (l9721719) vara dagen tio år före det att talan om inlösen väcktes.

175 Försummar kommunen att. på det sätt som föreskrivs i expropriations- lagen tl972z7l9i. nedsätta den expropriationsersättning som har fastställts i ett mål om inlösen av mark. och har inte marken tillträtts eller enligt 6 kap. lOé expropriationslagen övergått på kommunen. skall frågan om markens avträdande vara förfallen. om någon som är berättigad till ersättning yrkar det.

Sjunde avdelningen Zl kap. Övergångsbestämmelser

] 5 Denna lag träder i kraft (len ! januari l985.

Genom denna lag upphävs byggnadslagen (l947z385). byggnadsstadgan (l959tbl2). lagen (19681598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län. lagen (19761666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. samt lagen ( l976:296)om kriskopp- Iing m. m.. om inte något annat föreskrivs i detta kap.

25 Alla kommuner i landet skall före den 1 januari l988 ha antagit en marköversikt som anges i 7 kap. Bestämmelserna i 7 kap. om ändring av en marköversikt skall tillämpas när en marköversikt första gången upprättas och antas.

35 (icneralplaner och stomplaner som har fastställts enligt bestämmelserna i byggnadslagcn ”9471385) eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla som områdesplaner enligt denna lag.

l fråga om ersättning och inlösen med anledning av en generalplan skall 22 och 23 && byggnadslagcn (1947385) tillämpas. om talan har väckts före utgången av år 1985.

då Stadsplaner. byggnadsplaner eller avstyckningsplaner. som är gällande när denna lag träder i kraft. gäller som detaljplaner enligt denna lag.

I fråga om stadsplaner eller byggnadsplaner skall bestämmelserna om genomförandetid i 9 kap. 17 & gälla endast om planen har fastställts genom beslut som har vunnit laga kraft under tiden från utgången av år 1976 till ikraftträdandet av denna lag. (jenomlörandetiden fören sädan plan skall vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft.

5.5 ()men stadsplan eller en byggnadsplan harantagits när denna lag träderi kraft skall äldre bestämmelser om fastställande och om fullföljd av talan gälla. Genomlörandetiden fören sådan plan skall vara tio år. räknat från den dag då beslutet att fastställa planen har vunnit laga kraft.

65. Om strandskydd enligt 15 & naturvärdslagen (1964:822) rätter inom ett område med stadsplan eller byggnadsplan. skall strandskyddet gälla även

20 kap. 16-17 gå 2] kap. l—ö %&

Prop. 1985/Sö:] ' 95

efter ikraftträdandet av denna lag. .

F_tt förordnande enligt 15:" andra stycket naturvärdslagen om att ett Strandområde inte skall omfattas av strandskydd. eller att ett strandskydds- område skall utvidgas. skall gälla även efter lagens ikraftträdande.

7 5 Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1979 skall gälla som regionplan enligt 12 kap. denna lag under en tid av sex år räknat från den dag då planen fastställdes.

Stockholms läns landstingskommun skall tills vidare anses vara förordnad som rcgionplaneorgan enligt denna lag. På framställning av landstings- kommunen skall regeringen enligt 12 kap. l & tredje stycket bestämma regionplaneorganets ansvarsområde.

85 En tomtindelning som gäller när denna lag träder i kraft skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

9 5 Ett beslut om fastighetsbildning för bebyggelse som har vunnit laga kraft under tiden från utgången av år 1980 till ikraftträdandet av denna lag. skall gälla som förhandslov till en åtgärd i överensstämmelse med det ändamål för vilket fastighetsbildningen har skett. Ett sådant förhandslov förfaller om det inte fullföljs med en ansökan om bygglov inom fem år från det beslutet om fastighetsbildning vann laga kraft.

1th 1 fråga om giltigheten av ett byggnadslov som har meddelats enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan (1959:6|2) gäller äldre bestämmelser.

115 Har förbud mot nybyggnad utfärdats enligt ll(l_ä andra stycket byggnadslagen (19471385). skall förbudet anses utgöra sådan föreskrift i detaljplanen som avses i 9 kap. 16% första stycket denna lag.

lZä Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (l947:385)eller undantag enligt 16 åtredje stycket naturvårdslagen(19642822) medgivits genom beslut som har vunnit laga kraft under tiden från utgången av år 1980 till ikraftträdandet av denna lag. skall medgivandet gälla som förhandslov enligt denna lag. Ett sådant förhandslov förfaller om det inte fullföljs med en ansökan om bygglov inom fem år från den dag beslutet om medgivande vann laga kraft.

Hå Förbud enligt 17 & byggnadslagcn (1947385) mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. som gäller när denna lag träder i kraft. skall fortsätta att gälla. dock längst till utgången av år 1987. Detsamma gäller i fråga om förbud enligt 81 eller 82 & byggnadslagen.

I fråga om ersättning och inlösen med anledning av sådana förbud skall äldre bestämmelser tillämpas. om talan har väckts före utgången av år 1988.

145 Med de undantag som anges i 11 och 13%" skall förbud enligt byggnadslagen (19471385) mot nybyggnad upphöra att gälla när denna lag träder i kraft.

21 katt!)—14,5;

Prop. 1985/86: 1 96

Detsamma skall gälla förbud mot rivning av byggnad enligt 35aå byggnadslagcn.

155 Ett förbud enligt 40 å och 110 &" fjärde stycket byggnadslagcn (194713851 mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. som gäller när denna lag träder i kraft. skall därefter gälla som ett förordnande enligt 13 kap. 958 I denna lag.

165 Med den begränsning som kan följa av övergångsbestämmelserna till lagen (19771666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. skall 15 kap. tillämpas även på överträdelser som har begåtts före ikraftträ- dandet av denna lag.

17 5 Om en åtgärd påbörjas före ikraftträdandet av denna lag. skall frågan om tillstånd krävs för åtgärden prövas enligt äldre bestämmelser.

18.5 Bestämmelserna i 16 kap. tillämpas även i fråga om förelägganden som före ikraftträdandet av denna lag har beslutats med stöd av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Byggnadsnämnden får inte före utgången av år 1985 besluta ett föreläg- gande enligt 16 kap. 1 & första stycket.

195 Mål som har anhängiggjorts hos domstol före ikraftträdandet av denna lag skall prövas och handläggas enligt äldre bestämmelser.

21 kap. 14—19 så

Prop. 1985/sm ' 97 Bila ga 3

Sammanfattning av vattenplaneringsutredningens betän- kande Vattenplanering

VPU:s betänkande sammanfattas nedan under tre nrbriker: utrednings- uppdraget (kapitel i). nuvarande förhållanden (kapitel 2-5) samt kommit- téns överväganden och förslag (kapitel 6—9). Sammanfattningen av de nuvarande förhållandena görs av utrymmesskäl mycket kortfattad. När det gäller kapitel 6—9 har redovisningen inriktats på de viktigaste utgångs- punkterna för VPU:s bedömningar och förslag. För läsare som vill ha en fylligare, samlad beskrivning av förslagen och resonemangen bakom dessa hänvisas till kapitel 9.

Utredningsuppdraget

Behovet av vattenplanen'ng har under senare år påtalats i skrivelser till regeringen. Genom beslut den 30 mars 1977 bemyndigades chefen för jordbruksdepanementet. statsrådet Dahlgren. att tillkalla en särskild kom- mitté för att utreda och lägga fram förslag till former för vattenplanering. ! kapitel [ återges direktiven och beskrivs hur kommitténs arbete har lagts upp.

Enligt direktiven skulle kommittén bl. a.

Cl pröva i vilken omfattning vattenplanering behövs i dag och i ett längre tidsperspektiv, Cl kartlägga vilket underlag som behövs. Cl utreda vilka resurser som behövs för att detta underlag skall kunna tas fram. D utarbeta förslag till former för vattenplanen'ng.

VPU har med utgångspunkt från detta uttalande formulerat två grund- satser:

Cl planeringen skall styras av politiker. Cl medborgarinflytandet skall garanteras:

Som allmänna utgångspunkter för arbetet angavs i direktiven bl.a. att planeringen i första hand är en kommunal fråga och att den ofta behöver samordnas i en interkommunal eller regional planering.

VPU har i enlighet med direktiven koncentrerat sina insatser på for- merna för planering där nyttjandet av grundvatten. sjöar och vattendrag 7 Riksdagen 1985/86. ] saml. Nr 1. Bilagedel

Prop. 1985/86: 1 98

stått i centmm. Även kust- och skärgårdsfrågor bör kunna behandlas inom ramen för det föreslagna systemet.

Nuvarande förhållanden

I kapitel 2 beskrivs den nuvarande vattensituationen i landet. Nederbörd. markvatten. grundvatten och ytvatten är olika led i det hydrologiska krets- loppet. Vattnet är en viktig naturresurs med mångsidig användning. ] kapitlet behandlas alla olika intressens anspråk på vatten. de problem som kan finnas och hur anspråken tenderar att utveckla sig i framtiden.

Den nuvarande resurssituationen beskrivs med avseende på två prob- lemkomplex, dels områden med otillräckliga resurser. dels områden med intressemotsättningar. Sverige är rikt på vatten men tillgången är ändå knapp i vissa områden ide tätbefolkade södra och mellersta delarna. något som accentueras under torrår. På andra håll kan överskott på vatten orsaka översvämningar. Det största problemet med vattenkvaliteten be- står i ökande surhetsgrad och delvis som en följd härav ökande halter av tungmetaller.

[ vissa områden i Svealand och Götaland förekommer många svårfören- liga intressen med risk för konkurrens om vattnet. [ Norrland är intresse- motsättningar mellan vattenkraft och naturskydd/rekreation vanliga.

[ kapitel 3 lämnas en rapport om kunskapsläget när det gäller vatten och vattenanvändning.

Forskningen inom vattenvård. hydrologi och hydrogeologi. vattenre- sursplaneringen och den sektoriella forskningen behandlas.

Undersöknings- och utredningsverksamhet inom vattenområdet bedrivs vid vissa centrala myndigheter, länsstyrelserna och kommunerna. De en- skilda vattenanvändama svarar dessutom för en relativt omfattande under- söknings- och utredningsverksamhet i samband med ärenden som prövas enligt vattenlagen och miljöskyddslagen.

På central nivå finns kontroll- och övervakningssystem för vattenresur- serna i fråga om nederbörd. vattenföring. vattenstånd i sjöar och kustvat- ten, sedimenttransport. grundvattenstånd och grundvattenkvalitet samt vattenkvalitet i sjöar. vattendrag och marina vatten.

På regional nivå ansvarar länsstyrelsen för tillsynen enligt miljöskydds- lagen. vari bl. a. ingår kontroll av recipienterna. Huvudmannen för olika anläggningar med utsläpp ansvarar primärt för kontrollen av den egna verksamheten. Genom samordning vattendragsvis eller länsvis har ett relativt finmaskigt övervakningssystem byggts upp inom områden där avloppsutsläpp förekommer. Vattenvårdsförbunden svarar på många håll för samordningen - en roll som i framtiden kan komma att övertas av. vattenförbund.

Länsstyrelsen har att övervaka tillståndet i länets vatten. Utöver reci- pientkontrollen kan det t. ex. gälla kontroll av försurningstillståndet.

Kommunerna kontrollerar bl. a. kvaliteten i vattentäkter och friluftsbad. En utökning av den kommunala tillsynsverksamheten föreslås bl.a. av miljöskyddsutredningen i sitt delbetänkande "Bättre miljöskydd l" (SOU 1978: 80).

Prop. 1985/86zl . 99

Av kapitel 4 framgår hur vattenfrågoma behandlats | lagstiftning och var de hör hemma administrativt. & .

Viktiga principer i gällande vattenlag från l9l9 beskrivs liksom vatten- lagsutredningens (VLU) slutbetänkande "Revision av vattenlagen" (SOU l977:27). Efter avslutad remissbehandling bearbetas betänkandet nu i regeringskansliet.

Byggnadslagen är från slutet av l940-talet. Utredningen om ny plan- och byggnadslagstiftning (PBL-utredningen) har lagt fram sitt förslag till ny plan- och bygglag (SOU 1979: 65, 66). Även detta betänkande har remiss- behandlats och övervägs f.n. i regeringskansliet. [ hälsovårdsstadgan från 1958 finns bestämmelser om vattenförsörjning och vattenundersökningar. Hälsovårdsstadgeutredningen har i sitt betänkande "Kommunalt hälso- skydd” (SOU 1978: 44) föreslagit att bestämmelserna om såväl kvaliteten på konsumtionsvatten som vattenkontrollen skall skärpas. Förslaget har remissbehandlats.

l ntiljöskyddslagstiftningen regleras miljöfarlig verksamhet. Lagen är bl.a. tillämplig på utsläpp av föroreningar till vatten och luft och använd— ning av mark. byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde. En översyn av lagen pågår genom miljöskyddsutredningen.

Naturvårdslagen ger möjlighet att under vissa förutsättningar skydda sjöar, vattendrag och andra vattenområden från exploatering.

Administrativt behandlas vattenfrågoma av flera departement och cent- rala verk.

lnom regeringen ligger det tyngsta politiska ansvaret för vattenplane- ringsfrågoma på jordbruksdepartementet och bostadsdepartementet. Bland myndigheterna är det framför allt naturvårdsverket. tisken'styrel- sen, lantbruksstyrelsen. planverket, SGU och SMHI som har centrala roller i dessa frågor.

Även den kommunala administrationen beskrivs i korthet i kapitel 4. I kapitel 5 redovisas några huvuddrag i "samhällsplaneringen. Här be- lyses bl. a. den grundläggande roll som prövnings- och beslutssystem spe- lar genom att enskilda ärenden behandlas enligt skilda lagstiftningar. Som underlag för dessa beslut görs mer eller mindre omfattande utredningar. Olika planeringsformer inom ramen för den fysiska riksplaneringen. läns- planeringen och den kommunala planeringen beskrivs.

Kommitténs överväganden och förslag

VPU:s överväganden i kapitel 6 om behovet av vattenplanen'ng och hur vattenfrågoma skall föras in i samhällsplaneringen kan sammanfattas i följande synpunkter:

D Problemen är lokaliserade till speciella områden för vilka det blir nöd- vändigt att införa regler om hur vattenresurserna skall fördelas. Det behövs inte någon ingående. detaljerad vattenplanen'ng för hela landet -— i varje fall inte under överskådlig tid. Cl Däremot kan det inom vissa områden bli nödvändigt att komplettera

Prop. 1985/86: 1 100

nuvarande planeringssystem med regler om hur vattenresurserna skall fördelas. D Vattenfrågoma bör inom många områden även i fortsättningen kunna lösas genom prövning enligt vattenlagen och annan lagstiftning eller genom att vattenresurserna skyddas genom'förordnanden enligt natur- vårdslagen eller miljöskyddslagen." / C] En bättre övervakning av tillståndet och utvecklingen i vattnen behövs. parallellt med planering i olika. former och prövning av ärenden enligt gällande lagstiftning. ' Cl Planmässigt underlag för beslut behövs i enskilda ärenden.

VPU har funnit att följande allmänna krav bör ställas på ett system för vattenplanering:

El Systemet måste vara flexibelt till sin uppbyggnad eftersom vattenprob- lemen varierar starkt från område till område i fråga om karaktär och omfattning. D Systemet skall göra det möjligt för samhället att hushålla med vattenre- surser och bedriva en långsiktig planering. D Utvecklingen av tillståndet i vattenresursema (gnmdvatten. sjöar och vattendrag samt kustvatten) och av efterfrågan på vatten för olika ändamål bör följas och så långt möjligt också prognosticeras.

I kapitel 7 behandlas vilka former för vattenplanering som VPU kommit fram till som lämpliga med utgångspunkt från existerande system för prövning. beslut och samhällsplanering i stort.

Departementschefen har genom sitt uttalande i direktiven till VPU "att planeringen av hur vattentillgångama inom en kommun bör utnyttjas är i första hand en kommunal fråga" angett huvudinriktningen på utrednings- arbetet. Han framhåller vidare att de enskilda kommunernas intressen ibland behöver samordnas i en interkommunal eller regional planering.

VPU har konstaterat att sakkunskapen om vattnen och vattenanvänd- ningen i stor utsträckning finns inom ett antal centrala myndigheter. läns- styrelserna och andra statliga organ. VPU har således ställts inför uppgif- ten att bygga upp ett planeringssystem som skall nära kopplas till den kommunala planerings— och beslutsprocessen. samtidigt som både kunska- per och sakkunskap inom detta område till stora delar ligger utanför kommunerna.

Planeringssystemet

VPU föreslår att det nuvarande planeringssystemet kompletteras med

D vattenöversikt CI vattenhushållningsplan (] vattenfördelningsförrättning.

Stommer. i VPU:s förslag till planeringssystem utgörs av kommunala vat- tenöversikter. Huvudsyftet med dessa är att ge en allmän bild av vattensi- tuationen i kommunerna och att redovisa hur olika vattenfrågor bör hante- ras i fortsättningen. Kommunerna kan ha en direkt, påtaglig nytta av att upprätta en vattenöversikt. En översikt som antagits av kommunfullmäk-

Prop. l985/86:1 lOl

tige bör nämligen tillmätas betydelse vid prövning av ärenden enligt vat- tenlagen. miljöskyddslagen m.fl. VPU utgår från att flertalet kommuner kommer att upprätta sådana översikter under den första delen av l980- talet.

Det finns stora områden där vattenproblemen är så betydande att planer för hushållning med och användning av tillgångarna redan nu bör upprät- tas. Det kan gälla direkt konkurrens om kvantiteten mellan t. ex. vatten- kraft. vattenförsörjning och bevattning. I regel är dock även kvalitetsfrå- goma invävda i problemen. Planeringsområde kan omfatta ett helt eller delar av ett avrinningsområde. Ibland kan det ligga inom en kommun. men ofta sträcker det sig över kommun— och länsgränser. VPU föreslår att vartenhushållningsplan upprättas för sådant område. Om det ligger inom en kommun. bör planen upprättas av kommunen i samråd med olika intressenter. Sträcker sig området över flera kommuner bör planeringen genomföras som ett interkommunalt samarbete. VPU föreslår att regering- en får rätt att föreskriva för vilka områden i landet som vattenhushållnings- planer skall upprättas och även ange inriktning. omfattning och form för planering.

VPU har i sitt arbete noterat att det relativt ofta frnns behov av åtgärder för att förhindra konflikter mellan vattenintressenter inom mindre. avgrän- sade områden. VPU föreslår att en särskild förrättningsform — vattenför- delningsförrättning —- införs för att åstadkomma en fördelning av vatten- tillgångama inom sådana områden. lnitiativ härtill kan tas av vattenrättsin- nehavare, kommun eller länsstyrelse. Förrättningen utförs av en förrätt- ningsman som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen förordnar om för- rättning.

VPU:s planeringssystem kan schematiskt illustreras med nedanstående figur som visar de olika planeringsaltemativen. Pilama anger arbetsgång- en. Givetvis kommer t.ex. resultaten av en interkommunal vattenhus- hållningsplan att påverka kommunernas vattenöversikter.

Vattenöversikt . lnterkommunal

vanenhushållningsplan

Kommunal vattenhushåll- ningsplan

Vattenfördelnings- förrättning

Prövning av ärenden enligt vattenlagen, miljöskyddslagen o s v

Det föreslagna plurre- ringrsystemet. Schema- tisk! visas hur ett ärende som aktualiseras prövas mot bakgrunden av i första hand uttalanden i vattenöversikt och i and- ra hand uttalanden i val tenhushållningsplan elle besluti vattenfördel- ningsförrättning.

Prop. 1985/86:l 103

spridda på ett stort antal centrala myndigheter, länsstyrelser. kommuner. universitet. forskningsinstitutioner; konsultföretag m.fl.

VPU anser det inte realistiskt att med hänvisning till vattenplaneringens behov försöka genomföra mer genomgripande förändringar i systemet för infomtationsförsörjning, eftersom det skall tillgodose många olika ända- mål. VPU föreslår i stället att planeringens behov tillgodoses genom att det nuvarande systemet kompletteras och "tappas" på information.

Ett nära samarbete mellan stat och kommun om kunskapsförsörjningen är en nödvändig förutsättning för att den av VPU föreslagna planeringsfor- men skall kunna fungera. Staten måste också kunna ge kommunerna effektiv hjälp med såväl sakkunskap som uppgifter om vattnen och vatten- användningen.

VPU föreslår att kommunerna kostnadsfritt skall kunna erhålla underlag till vattenöversikten från statliga organ. Redan nu kan uppgifter om vatt- nen och vattenanvändningen lämnas kostnadsfritt från naturvårdsverket. frskeristyrelsen. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna m. fl. Detta gäller dock inte SMHI och SGU som är skyldiga att täcka sina kostnader. VPU anser att denna skillnad bör elimineras.

VPU föreslår vidare att länsstyrelsens skyldighet att ställa underlag till förfogande för kommunerna och att även på annat sätt medverka i vatten- planeringen fastställs.

Vattenplanerr'ngens organisation

I kapitel 9 behandlas frågor som rör vattenplaneringens organisation och genomförande.

VPU har funnit att det inte behövs någon särskild lag för vattenplane- ring. Erforderliga bestämmelser om vattenplanering bör kunna föras in i befintlig lagstiftning eller i den reviderade lagstiftning som förbereds. VPU har inte funnit det meningsfullt att utarbeta förslag till lagbestämmelser. eftersom den lagstiftning som mest berör vattenplaneiing (vattenlagen och byggnadslagcn) är under omarbetning.

VPU föreslår dels att plan— och bygglagstiftningen kompletteras med regler om vattenöversikter och vattenhushållningsplaner. dels att vatten- lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om vattenfördelningsför- rättningar och bevattningssamfälligheter. Vissa följdändringar kan bli ak- tuella i naturvårdslagen. miljöskyddslagen m.fl.

VPU har vid genomgång av VLU:s och PBL-utredningens förslag funnit att det tekniska system som där förordas för samordning mellan fysisk planering och prövning enligt annan lagstiftning även skulle kunna tilläm- pas vid en utbyggd vattenplanering. Detta betyder emellertid inte att VPU tagit ställning i sak till de båda utredningarnas förslag.

VPU förutsätter - liksom PBL-utredningen — att mellankommunala planeringsfrågor även när det gäller grundvatten. sjöar. vattendrag och kustvatten i regel kan lösas informellt eller inom ramen för kommunalför- bund. Regionplaneinstitutet är enligt VPU tungrott när det gäller att lösa interkommunala vattenhushållnings- och vattenfördelningsproblem. men reglerna för regionplanering i PBL bör vid behov kunna tillämpas även för vattenplanering.

Prop. 1985/86:l 104

VPU föreslår som nämnts. att bestämmelser om vattenfördelningsför- rättning förs in i den nya vattenlagen. bl. a. på grund av den nära koppling- en till prövningen. En förrättning bör resultera i ett beslut rörande använd- ningen och fördelningen av vattenresursema. Detta avses bli bindande när sedan prövning enligt vattenlagen sker av en ansökan om tillstånd till uttag m.m. och härför erforderliga anläggningar och skadeförebyggande åtgär- der m.m. Förrättningsbeslutet som därmed får direkta rättsverkningar för den enskilde bör kunna överklagas till länsstyrelsen. Vattenfördelningsför- rättningen blir således enligt VPU:s förslag en länk mellan den fysiska planeringen och prövningen av enskilda ärenden.

Samfällighetsbildning för jordbnrksbevattning bör enligt VPU:s uppfatt- ning kunna lösas inom vattenlagens ram. Frågan bör övervägas i arbetet med den nya vattenlagen. '

l ansvarsfördelningen mellan stat och kommun får kommunerna enligt VPU:s förslag huvudansvaret för den översiktliga planeringen när det gäller vattnen och vattenanvändningen. [ första hand är vattenöversikter och vattenhushållningsplaner avsedda som riktlinjer för kommunernas egen verksamhet. VPU anser att det är angeläget att vattenplaneringen blir en del i den kommunala planeringen och att den förs in i den politiska beslutsprocessen. Medborgarinflytandet bör vidare kunna tryggas genom att allmänheten informeras om förslagen till åtgärder och ges möjligheter att diskutera hur vattenproblemen slkall lösas samt att påverka besluten.

I andra hand kan översikter och planer väntas bli av stor betydelse för domstolar och tillståndsbeviljande myndigheter.

Staten bör ha inflytande över vattenanvändning och vattenhushållning främst när det gäller intressen av rikskaraktär men även när det gäller regionala och interkommunala vattenfrågor. Staten bör även ha möjlighet att förelägga en kommun att upprätta vattenöversikt eller vattenhushåll- ningsplan.

Samarbete mellan stat och kommun blir viktigt. VPU utgår från att formella styrmedel endast i undantagsfall skall behöva utnyttjas för detta. Rollfördelningen mellan stat och kommun i vattenplaneringen bör överens— stämma med de regler som gäller eller kommer att gälla för den fysiska planeringen.

Statens inflytande kan säkerställas på ett liknande sätt som PBL—utred- ningen föreslår. dvs;-. genom regler om underställning och genom det redan nämnda planföreläggändet.

VPU anser att det slutliga ställningstagandet till ansvarsfördelning mel- lan stat och kommun ifråga om vattenplanering kan ske i anslutning till behandlingen av förslagen till ny plan— och bygglagstiftning. ny vattenlag. ändringar i miljöskyddslagen samt i den proposition som föranleds av rapporten "Hushållning 'med mark och vatten 2" (SOU 1979154. 55). VPU betonar dock vikten av att vattenplaneringen kommer i gång redan innan samordningsfrågoma mellan lagarna hunnit lösas. varför planeringen till en början får bedrivas i informella former.

VPU förutsätter att varje kommun skall upprätta en vattenöversikt och föreslår som tidigare nämnts att de statliga organ som arbetar med vatten- frågor skall bidra med underlag till kommunemas vattenplanering. Detta kan ske genom att de statliga organen dels direkt biträder i planeringsarbe-

Prop. 1985/86: 1 105

tet med sina kunskaper och erfarenheter. dels genom att planeringsunder- lag samlas in och sammanställs från olika källor.

l det fall det blir aktuellt att upprätta en vattenhushållningsplan som avser mer än en kommun erfordras interkommunalt samarbete. Länssty- relsen har därvid enligt sin instruktion en allmän skyldighet att samordna flera kommuners verksamhet.

Vattenfördelningsförrättningen berör i första hand nyttjarna inom det aktuella området. Kostnaderna för förrättningen inkl. underlagsmaterial fördelas av förrättningsmannen på nyttjarna. Såväl staten som kommunen bör dock ställa tillgängligt material till förfogande som underlag. Det är angeläget att den statliga medverkan som krävs kan säkerställas genom att resurser tilldelas eller omfördelas i statsbudgeten. genom ändring i instruk- tioner o. d.

VPU har funnit att det inte krävs några drastiska förändringar i den statliga förvaltningen för att åstadkomma en fungerande vattenplanering och avvisar tanken på en särskild central vattenförvaltning. Det är mera realistiskt att bygga vidare på den nuvarande förvaltningsstrukturen och på de tankegångar om förändringar i samhällsplanering och beslutsformer som har presenterats under senare år.

VPU anser det naturligt att de myndigheter som nu har ansvar för vattenfrågor även får ansvar att förse vattenplaneringen med sakkunskap och underlag i form av inventeringar. kartläggningar. sammanställningar. analyser o.d.

På central nivå är det tre sakkunnigfunktioner som skall tillgodoses. Den första gäller frågor om användningen av vattnen för olika ändamål. Främst följande myndigheter kan i samband med införande av vattenplanering väntas få ökade uppgifter: lantbruksstyrelsen. Skogsstyrelsen. fiskeristy- relsen, livsmedelsverket. naturvårdsverket. industriverket. socialstyrelsen och sjöfartsverket. VPU anser att de genom sin sakkunskap bör svara för inventeringar, sammanställningar och annat grundmaterial för vattenpla- nering. De bör också kunna biträda iegeringeii. andra myndigheter och kommuner med analyser. prognoser o.d. Stödet till kommunerna bör kanaliseras via länsstyrelserna.

Den andra sakkunnigfunktionen gäller vattenresurserna samt tillståndet och utvecklingen igrundvatten. sjöar. vattendrag och kustvatten. Huvud- ansvariga i detta avseende är främst naturvårdsverket. SMHl och SGU. men även fiskeristyrelsen och andra centrala myndigheter arbetar med resursfrågor om sjöar. vattendrag och kustvatten i anslutning till deras sektorsintressen. VPU anser att dessa myndigheter på den centrala nivån även i fortsättningen bör svara för merparten av den sakkunskap om vatten som erfordras för en utbyggd vattenplanering.

Den tredje sakkunnigfunktionen gäller planeringsmemdik och f_"vsisk riksplanering. Planverket och naturvårdsverket har viktiga roller i sam— hällsplaneringen. VPU understryker betydelsen av att både planverkets och naturvårdsverkets sakkunskap och erfarenheter från samhällsplane— ring utnyttjas i vattenplaneringen.

VPU har vid sin genomgång av olika alternativa lösningar på frågan om hur samordningsansvaret på central nivå lämpligen bör hanteras funnit att avgörande skäl talar för att vattenfrågoma förläggs till en av de myndighe-

Prop. 1985/86: 1 106

ter som redan har betydande ansvar inom området. Myndigheten skall svara för samordningen av de centrala myndighetsuppgifterna inom vat- tenplanering, vattenhushållning och vattenanvändning i landet. En förut- sättning för ett effektivt arbete är givetvis att verksamheten kan bedrivas i nära samverkan med andra myndigheter inom vattenområdet. eftersom sakkunskap om vattnen och deras användning är spridd över ett stort antal centrala myndigheter. länsstyrelser m.fl.

Valet kan å ena sidan falla på en myndighet med stor sakkunskap i vattenfrågor och som samtidigt har viktiga vattenfrågor att bevaka eller å andra sidan på en myndighet med tyngdpunkten i den fysiska planeringen. VPU har mot denna bakgrund funnit att naturvårdsverket eller planverket kan komma i fråga som vattenplaneringsmyridighet med samordnings-. utrednings- och utvecklingsuppgifter. VPU har vid genomgång och analys av fördelar och nackdelar funnit att naturvårdsverket därvid är att föredra.

VPU anser att ett särskilt vattenplaneringsråd vid vattenplaneringsmyn- digheten kan vara av värde i samordningsarbetet mellan de centrala myn- digheterna inom vattenområdet och de viktigaste intressentgruppema.

VPU understryker också behovet av samordning av vattenfrågoma i regeringskansliet. Behovet av ett särskilt miljö- och naturresursdepane- ment påtalas.

VPU framhåller att det på regional nivå är angeläget att länsstyrelsens sakkunskap om såväl vattnen och vattenanvändningen som övriga förhål- landen i länet kan utnyttjas av kommunerna i deras vattenplanering. Läns- styrelsen skall även i vattenplaneringsfrågor fungera som en länk på regio- nal nivå mellan den kommunala och den centrala nivån. Härvid förutsätts att länsstyrelsen kartlägger tillståndet i vattnen. sammanställer uppgifter om vattenanvändningen och redovisar sammanställningar beträffande vattnen och vattenanvändningen i länet. Länsstyrelsen bör också bevaka att intressen av rikskaraktär samt av regional eller interkommunal karaktär behandlas tillfredsställande i kommunal och interkommunal vattenplane- ring.

VPU föreslår beträffande den kommunala organisationen att vatten- planeringen skall byggas in i kommunplaneringen. Garantier för samord- ningen med annan planering skapas genom att vattenplaneringen bygger på de gemensamma planeringsförutsättningama. VPU anser att kommunsty- relsen själv bör leda arbetet och genomföra planeringen i nära samarbete med berörda facknämnder på grund av vattenfrågomas starka koppling till annan planering.

För kommuner som saknar sakkunskap för vattenplanering kan det bli aktuellt att utbilda personal eller att komplettera med ny personal.

VPU anser att det finns skäl att organisera ett relativt fast samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen i det tekniska arbetet med framför allt vattenöversikter. Samarbetet kan lämpligen vidgas till att omfatta även andra länsorgan samt vattenvårdsförbund.

Prop. 1985/86: 1 107

Vattenplaneringens genomförande

Av olika skäl är det svårt att beräkna resursbehovet för att genomföra VPU 25 förslag. Avsikten är att så långt möjligt integrera vattenplaneringen

i annan planering och att informationsförsörjningen skall lösas genom att befintliga organ och system utnyttjas. VPU har försökt uppskatta storleks- ordningen av de samlade insatser som kan behöva göras under de närmaste åren efter ett beslut om genomförande. Bedömningen av behovet bygger på förutsättningen att vattenplaneringen kan utnyttja tillgängliga basre- surser. Behovet anges i personår och räknas per år.

Kommunernas insatser för att upprätta en första enkel vattenöversikt bedöms uppgå till l/4 personår för en genomsnittskommun. Detta förutsät- ter länsstyrelsens medverkan med underlag. Det är svårt att närmare precisera resursbehovet för vattenhushållningsplanerna innan den första omgången vattenöversikter har redovisats.

För länsstyrelsens medverkan i vattenplaneringen kan erfordras 1—2 personår främst för att sammanställa planeringsunderlag. biträda kommu- nerna i vattenplaneringsfrågor och följa upp kommunernas verksamhet på området.

VPU förutsätter att de centrala myndigheterna som redan nu ansvarar för frågor om användningen av vatten även skall svara för dessa frågor i vattenplaneringssammanhang. För arbetet med underlag i form av invente- ringar. sammanställningar. prognoser m.m. på den centrala nivån behövs resurser av storleksordningen 10 personår.

"Vattenmyndighetema" naturvårdsverket. SMHl och SGU får viktiga sakkunniguppgifter inom vattenplaneringen. lnledningsskedet kommer att inriktas på underlaget för den första generationens vattenöversikter. Där- efter bör arbetet vidgas för att höja ambitionsnivån och successivt förbätt- ra underlaget. Resursbehovet för detta arbete vid de tre myndigheterna uppskattas till 10— 15 personår.

Naturvårdsverket. som föreslås få särskilda samordningsuppgifter på central nivå och ansvaret för viss utrednings- och utvecklingsverksamhet inom vattenplaneringsområdet. bedöms behöva minst 5 personår för denna verksamhet.

Som komplement till dessa personella resurser kan medel behövas för instrumentell upprustning. nybyggnad av stationsnät. förnyelse av areal- statistik o. d.

VPU har övervägt frågan om staten utöver medverkan med konkreta arbetsinsatser och hjälp med planeringsunderlag - även skulle ge samtliga kommuner ekonomiskt bidrag för vattenplanering. VPU anser att de kost- nader som är förenade med vattenplaneringen i första hand bör beaktas i mer övergripande bedömningar om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. VPU anser dock att särskilda statsbidrag bör utgå vid planering som i hög grad berör riksintressen. Detta kan framför allt bli aktuellt vid interkommunal vattenhushållningsplanering. VPU anser också att det be- hövs extra stödåtgärder för att främja interkommunalt samarbete i de fall kommuner har gemensamma vattenproblem. VPU föreslår att sådana me- del skall anvisas för detta ändamål från och med budgetåret 1981/82.

Prop. 1985/86: 1 108

Den formella grunden för VPU:s förslag kan tidigast läggas i samband med att en ny vattenlag och en ny plan- och bygglag träder i kraft. Den sistnämnda lagen väntas komma sist och skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1985 enligt PBL-utredningens bedömning.

Det är emellertid angeläget att snabbt komma i gång med vattenplane- ring och VPU anser det därför inte försvarligt att vänta med åtgärder så- länge. lntresset för vattenplanering i kommunerna bedöms vara så stort att en första generation vattenöversikter torde komma att upprättas i flertalet kommuner till år 1985.

Reservation har lämnats av sakkunnige Ericsson. Experten Wiberg har medgetts att avge särskilt yttrande.

Prop. 1985/8611 109

Bilaga 4

Sammanfattning av promemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bostäder — ett 10-årigtförnyelse- och underhållsprogram

Mål för ett bostadsförbättringsprogram

Alla människors rätt till en god bostad utgör en av hörnstenarna i den svenska välfärdspolitiken. De konkreta uttrycken för detta har växlat under olika perioder.

Den sociala bostadspolitiken bygger på att samhället har ansvaret för bostadsförsörjningen. Bostadsproduktionen skall ske under spckulations- fria former.

Miljonprogrammet utgjorde ett väsentligt steg för att förverkliga målet att hela befolkningen skulle beredas sunda. rymliga. välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. Den egentliga bostadsbristen kunde därmed byggas bort. En dominerande del av hushållen har i dag rymliga och moderna bostäder.

Sedan miljonprogrammet genomförts är inte längre nyproduktion av bostäder den viktigaste frågan. De samhällsekonomiska och fördelnings- politiska aspekterna på bostadspolitiken får en allt större betydelse. Dessa frågor är centrala i det uppdrag som regeringen har givit åt den parlamen- tariskt sammansatta bostadskommittén. Samtidigt måste större uppmärk- samhet ägnas frågor om hur det befintliga bostadsbeståndet bör vårdas. utvecklas och utnyttjas. Som ett led i en vidareutveckling av den sociala bostadspolitiken presenteras i denna promemoria ett tioårigt bostadsför- bättringsprogram. Målen för programmet kan sammanfattas iföljandc sex satser:

1. Alla människor har rätt till en bostad med modern utrustning. Alla omoderna och huvuddelen av alla ofullständiga lägenheter bör byggas om till moderna lägenheter eller rivas.

2. Alla boende skall ha rätt till en borrad som är väl underhållen. Det är nödvändigt att motverka den kapitalförstöring och den förslumning som hotar om underhållet inte kan finansieras.

3. Oberoende av ålder eller handikapp, skall alla har rätt till en bostad som fyller kraven på god tillgänglighet. En förbättrad tillgänglighet är väsentlig för att bereda ett ökande antal äldre och rörelsehindrade goda levnadsförhållanden.

"4. ' Energihushållningsåtgärderna måste intensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder. Det av riksdagen fastställda energihus- hållningsmålet måste uppnås av såväl energipolitiska som samhällsekono- miska skäl.

5. Boendet skall bli mera jämlikt och integrerat. Förnyelsen bör inriktas så att den bidrar till att jämna ut kvalitetsskillnader mellan olika bostads-

Prop. 1985/86:l 110

områden. Då behövs samlade insatser som sker på ett planlagt sätt och i samverkan med dem som berörs av åtgärderna.

6. Kapaciteten inom byggsektorn bör utnyttjas bättre. De byggnadsar- betare och den produktionskapacitet inom byggbranschen som frigörs genom det minskade nybyggandet skall utnyttjas för att uppnå bostadsför- bättringsprogrammets mål.

Bostadsförbättringsprogrammet

Mot bakgrund av dessa mål för den sociala bostadspolitiken inför resten av l980-talet och början av 1990-talet föreslås ett program för underhålls-. reparations- och ombyggnadsinsatser under de kommande tio åren.

Programmet innebär att 275000 lägenheter i flerbostadshus och 150000 småhus skall byggas om under perioden l984—l993. Flertalet av lägenhe- terna i de flerbostadshus som byggs om har redan från början moderna bekvämligheter. En stor del av ombyggnaderna kommer därför inte att bli så genomgripande som ombyggnader hittills vanligen har varit.

Också underhållet i bostadshusen behöver öka. Programmet innebär att de sammanlagda kostnaderna för underhåll av flerbostadshusens gemen- samma delar och utrymmen ökat från 2 500 milj.kr. år 1981 till 4 l00 milj.kr. år l986. Därtill kommer ökade insatser för reparation av byggskador. grundförstärkningsåtgärder m.m.

Insatser i den omfattning som föreslås innebär att bostadsbeståndets kvaliteter i fråga om bl.a. energiegenskaper och tillgänglighet kan förbätt- ras i ökad takt. Antalet hissinstallationer i samband med ombyggnad beräknas minst kunna fördubblas. Samtidigt kan fler sysselsättas i bygg- nadsarbete och inom byggnadsmaterialindustrin.

Medel för att genomföra programmet

"i! Den kommunala bostadsförsörjningsplaneringcn

Ett program av den föreslagna omfattningen kräver en anpassning av kommunernas planering av bostadsförsötjningsåtgärder. Dagens plane- ringsinstrument är utformade för en situation med stor nybyggnadsvolym. Planeringen måste nu ställas om så att betydligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet som helhet bör utvecklas och utnyttjas. Planeringen för beståndets förnyelse måste ges en framskjuten plats.

Nu föreslås en ny ordning för kommunernas bostadsförsörjningsplane- ring. Den innebär att kommunerna ges större frihet att utforma och genom- föra planeringen efter de egna förutsättningarna. Härigenom fär kommu- nerna bl.a. ökat utrymme för att åstadkomma den samordning mellan olika slags planering som krävs i förnyelsearbetet.

Prop. 1985/86: 1 ll 1

Regeringen bör emellertid ges befogenhet att föreskriva att vissa frågor i bostadsförsörjningsplanetingen skall redovisas särskilt. Denna befogenhet skall utnyttjas för att tillförsäkra statsmakterna det underlag som är nöd- vändigt för att följa hur bostadsförbättringsprogrammet genomförs. Kom- munerna förutsätts under år 1984 redovisa uppgifter som belyser förnyelse- behoven i bostadsbeståndet och därefter — under år 1985 redovisa sina program för planerade förnyelseåtgärder.

C- Underhålls— och ombyggnadsfinansiering

Finansieringsfrågorna är centrala i bostadskommitténs arbete. De för- slag som nu läggs fram tar därför sikte i första hand på en treårsperiod. till dess att bostadskommitténs arbete kan resultera i mera långsiktiga lösning- ar.

För att uppnå en tillfredsställande underhållsstandard föreslås att dagens tillfälliga underhållslån ersätts med en ny typ av underhållslån.

Underhållslän skall kunna lämnas för det gemensamma underhållet i hyres- och bostadsrättsfastigheter. Upplåningen skall ske på den opriori- terade kapitalmarknaden. För att kapitalkostnaderna efter skatt skall bli desamma oberoende av upplåtelseform och fastighetsägarekategori före— slås att räntebidrag skall utgå till allmännyttiga bostadsföretag och bo- stadsrättsföreningar med en andel som svarar mot den genomsnittliga avdragsrätten för en småhusägare. dvs. efter skattereformcn 50%. Genom en sådan konstruktion garanteras ekonomisk rättvisa mellan å ena sidan den allmännyttiga hyresrätten och bostadsrätten och å andra sidan småhus med äganderätt.

För privatägda hyreshus är bilden mer komplicerad. För denna kategori fastigheter föreslås därför en ordning som innebär att konventionellt be— skattade ägare av hyresfastigheter ges valfrihet. De kan välja att gå in i ett system med räntebidrag, som är något lägre än för allmännyttiga bostads- företag och bostadsrättsföreningar. kombinerat enbart med värdeminsk- ningsavdrag utan rätt till avdrag för reparationskostnader. De kan annars som f.n. utnyttja privat finansiering med bibehållen rätt till avdrag för bl.a. reparationskostnader.

Räntebidragen skall utgå efter olika löptider som bestäms med hänsyn till de konkreta åtgärdernas varaktighet. Två löptider anges — 10 resp. 20 år.

Samma villkor som för underhållslån skall i fortsättningen gälla även för energilåncn. För att undvika att detta leder till en försämring av de ekono- miska villkoren för energisparandet föreslås att särskilda stimulanser i form av bidrag skall kunna lämnas. motsvarande de tillfälliga stimulanser till vissa angivna hushållningsåtgärder som utgår i dag.

Dagens tillfälliga reparationslån ersätts med lån som har samma villkor som underhållslånen. Detta innebär en förbättring i förhållande till dagens situation, eftersom de nya lånen blir subventionerade.

Prop. l985/86:l 112

Reglerna för finansiering av ombyggnadsåtgärder i övrigt är redan i dag förmånliga. De har också lett till en ökning av ombyggnadsverksamheten under senare år. Lånevillkoren föreslås i huvudsak oförändrade för dessa lån. Tillämpningsområdet föreslås Vidgat. Bl. a. föreslås att län skall kunna lämnas till grundförstärkningsåtgärder utan samband med andra ombygg- nadsåtgärder.

Även framdeles kommer det att finnas behov av lån för åtgärder som inte kan förräntas inom normala hyreskalkyler. Exempel på sådana ex- traordinära åtgärder är vissa energihushållningsåtgärder. ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och åtgärder mot radon. För sådana åtgärder. som inte kan förräntas på vanligt sätt. föreslås ett system med ränte- och amorteringsfria tilläggslån. lnom ramen för detta system ges också ökade möjligheter att finansiera grundförstärkningsåtgärder i kultur— historiskt intressanta miljöer.

De förslag som nu presenteras innebär att det nuvarande stora antalet lån med olika villkor till olika ändamål reduceras kraftigt. Endast tre lånemodeller återstår. nämligen:

]. Ombyggnadslån med garanterad ränta som trappas upp årligen.

2. 10- resp. 20-åriga lån till underhåll m.m. med fast räntesubvention till vissa kategorier av fastighetsägare. svarande mot 50% av marknadsrän- tan.

3. Räntc- och amorteringsfria tilläggslån.

C Tillgänglighetsskapande åtgärder _

Som en försöksverksamhet under tre år föreslås ett statligt bidrag inom en kostnadsram på 100 milj.kr./år till installationer av hissar m.m. Försla- gen innebär att staten och kommunerna delar kostnaderna för bidragen och att bidragen administreras av kommunerna. Bidrag skall kunna lämnas med högst 50% av den beräknade kostnaden. Staten skall svara för 30 % och kommunen för 20% av kostnaden.

0. Nya ombyggnadsnormer

Kommunerna bör ges ökade möjligheter att anpassa ombyggnadskraven till den planering som de bedriver för förnyelsen av stadsdelar och bostads- områden. Samtidigt bör möjligheterna till en varsam ombyggnad ökas. Vissa ändringar föreslås därför i byggnadsstadgans ombyggnadsbestäm- melser. Planverket har fått i uppdrag att utarbeta en särskild ombyggnads- norm.

0 Övriga åtgärder En förutsättning för att miljonprogrammet kunde genomföras var en teknisk och administrativ utveckling inom byggbranschen som kom till stånd genom både utvecklingsarbete och forskning. Motsvarande insatser behövs som stöd för bostadsförbättringsprogrammet. Det gäller bl. a. in-

Prop. 1985/86: 1 | 13

satser för information. grundutbildning och vidareutbildning samt för upp- handling av ny teknik. t. ex. för ihstallatiön av hissar i äldre bostadshus.

Kostnader m. m.

Preliminära beräkningar tyder på att bostadsförbättringsprogrammet in— nebär en investeringsökning på 3,7 miljarder kr. år 1986 ijämförelse med de sista åren under 1970-talet. Detta leder till kostnader som belastar statsbudgeten. Det förutsätts att dessa finansieras fullt ut genom en be- gränsning av annat stöd inom bostadssektorn. Genom den valda tekniken med underhållslån blir kostnadernajämförelsevis begränsade i förhållande till den investerings- och underhållsvolym som beräknas komma till stånd. De uppskattningar som gjorts tyder på att programmet kommer att skapa 15—20 000 fler jobb inom byggnadsverksamheten och byggnadsmaterialin- dustrin.

8 Riksdagen 1985/80. [ .ru/nl. Nr ]. Bilugedci

Prop. 1985/%:] I 14

Bilaga 5

Författningsförslaget och specialmotiveringen i prome- morian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bostäder — ett lO-årigt förnyelse- och underhållsprogram

Förslag till ändring i byggnadsstadgan samt specialmotivering

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadsstadgan (l959: (512)l dels att 48 aä skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 38-5 skall utgå, dels att 49 och 75 åå samt rubriken närmast före 495 skall ha nedan angivna lydelse, .

dels att närmast före 425 skall införas ny rubrik, Uppförande av nya byggnader.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 48 a $$

Vid sådan ändring av en bygg- nad, som enligt 755 b)—-]) är att hänföra till nybyggnad, skall 38.5 första stycket. 40 och 42 —48 #5 till- lämpas endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av änd- ringen. Bestämmelserna i 40 och 42—48 5.6 skall dock tillämpas en- dast i den omfattning som erford- ras för att dessa delar av byggna- den skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpass- ning. god energihushällning. trev- nad. göd hygien och godtagbar av- jizllshantering.

! byggnadens övriga delar skall sådana brister som avser håll- fasthet. brandsäkerhet eller sanitä- ra förhållanden undanröjas. om de innebär så avsevärda (.)/("igenheter att de inte skäligen kan godtas.

Till nybyggnad ej hänför/ig ändring Ombyggnad och andra ändringar av byggnad 49% Vid tillbyggnad skall bestämmel- serna i42—4855 tillämpas för till- byggnaden.

' Stadgan omtryckt l98lz873.

Prop. l985/86zl

Nuvarande lydelse

Vid sådan ändring av byggnad. som ej är att hänföra till nybygg- nad, skola bestämmelserna i 38—48 5.6 äga motsvarande till- lämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröras av änd— ringen.

Byggnadsnämnden äger med- giva undantag. där sådant påkallas av omständigheterna och icke med- för brandfura eller olägenheter i sanitärt avseende eller eljest.

] l5 Föreslagen lydelse

Vid ombyggnad skall de i 412—48.55 angivna egenskaperna tillföras byggnaden i en sådan om- fattning och på ett sådant sätt att den kan ges långsiktigt godtagbara egenskaper. Till ombyggnad hätt- förs åtgärder som bedöms avsevärt förlänga brukstiden eller som syftar till en väsentligt ändrad använd- ning av byggnaden eller en del av den. Vilka åtgärder som skall vid- tas vid ombyggnaden skall prövas efter vad som är lämpligtfrån all- män synpunkt och med hänsyn till byggnadens förutsättningar. Där- vid för beaktas egenskaperna hos de byggnader inom området som användsför samma ändamål.

Vid tillbyggnad och ombyggnad skall sådana brister i byggnaden som avser hållfasthet, brandsäker- het. sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall alltid undan- röjas. om de innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas. '

Vid annan ändring än som avses i första och andra styckena skall bestämmelserna i 42—48 55 tilläm- pas iskälig omfattning och endast i fråga om den avsedda ändringen.

Ändringar skall genomföras på ett varsamt sätt så att byggnadens särdrag beaktas och dess tekniska. kulturhistoriska och miUöntässiga värden tas till vara.

75 53

Till nybyggnad hänförs: Till sädan nybyggnad för vilken förbud följer av eller kan beslutas enligt byggnadslagcn (l947:385) hänförs:

a) uppförande av en helt ny byggnad.

b) till— eller påbyggnad av en be-

fintlig byggnad.

2 Senaste lydelse l979:902.

b) tillbyggnad av en befintlig byggnad.

Prop. 1985/Sö:] I 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

c) ombyggnad eller någon änd— c) ombyggnad. ring av en byggnads yttre eller inre utförande som är så genomgripan- de att ändringen kan anses jämför- lig med ombyggnad.

d) inredande av en byggnad helt eller delvis till väsentligen annat ända- mål än det vartill byggnaden förut har varit använd,

e) sådan förändring av en byggnad. som medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd generalplan. stadsplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelscr.

fl någon annan förändring av en byggnad som i befintligt skick strider mot en sådan plan eller sådana bestämmelser, om det inte är fråga om en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller om ett uthus som hör till en sådan byggnad.

Som nybyggnad skall emellertid inte anses anordnande av godtagbar avfallshantering. av tillfredsställande energihushällning, eller av värmcled- ningar eller vattenklosetter eller andra hygieniska förbättringar i en befint- lig byggnad, som måste antas komtna att stå kvar under längre tid även om sådana anordningar inte skulle medges.

Som nybyggnad skall-inte heller anses sådana åtgärder som enligt 545 2 mom. första stycket 3—6 får utföras utan byggnadslov. I fråga om sådana åtgärder skall bestämmelserna i 38 få. 39 5 första stycket första punkten och 40—48 5.6 tillämpas i skälig omfattning.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1984.

Specialmotivering till förslaget tilll ändring i byggnadsstadgan

Inledning

Nu gällande bestämmelser om kraven vid ombyggnad eller annan änd- ring av byggnader finns bl.a. i 48 a och 49 åå byggnadsstadgan. Enligt 48115 första stycket gäller i princip krav på nybyggnadsstandard om ombygg- nadsåtgärden enligt 75.5 byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid ställas endast ifråga om de delar av byggnaden som berörs av åtgärden och endast i den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet. handikappanpassning. god energihushällning. trevnad. god hygien och godtagbar avfallshante- ring. I byggnadens övriga delar skall enligt 48aä andra stycket sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära för- hållanden och som innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas. Om en ändringsätgärd inte är att anse som nybyggnad galler enligt 49%; första stycket att bestämmelserna om nybyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen.

Prop. 1985/86:l ll7

Som har redovisats i kapitel 5 föreslog PBL.—utredningen (SOU 1979165—66) att nu gällande ombyggnadsbestämmelser i princip skulle föras över till PBL. medan stadsförnyelsekommittén i sitt betänkande (SOU l98lz99) föreslog bl.a. att kravnivån vid ombyggnad skall bestäm- mas genom en indelning som är relaterad bl. a. till kostnaden för åtgärder— na.

Enligt vad vi har utvecklat i kapitel 5 bör de krav som skall ställas i samband med ändring av en byggnad bestämmas på ett delvis annat sätt än vad som gäller i dag och vad som utredningarna har föreslagit. Kraven bör enligt vår mening utgå från och bestämmas med hänsyn mer till de långsik- tiga effekter som de avsedda ändringsarbetena får för byggnaden än till arbetenas omfattning eller kostnad. De krav som riktas mot den enskilda byggnaden bör vidare kunna avvägas också efter vad som är lämpligt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och de förhållanden som råder inom det område där byggnaden är belägen. Våra förslag innebär således att ändringar av byggnader, vid tillämpningen av bestämmelserna om byggan— de i 5kap. byggnadsstadgan. skall prövas efter andra grunder än de som gäller vid nybyggnader. Till ändring av byggnad bör hänföras både tillbygg— nad och ombyggnad. 48a5 byggnadsstadgan. som gäller sådana ändringar som är att hänföra till nybyggnader. bör därmed upphävas. De särskilda bestämmelser som rör ändring av byggnader bör sammanföras till 49 5.

I de andra avseenden där ombyggnad i dag jämställs med nybyggnad finns det emellertid enligt vår mening inga skäl att nu ändra de regler som gäller för ombyggnad eller annan ändring. Vi tänker i första hand på räckvidden av sådana nybyggnadsförbud som meddelas med stöd av bygg- nadslagcn (1947: 385). Vi föreslår därför att 755 byggnadsstadgan ändras. så att sambandet mellan denna paragraf och bestämmelserna i 5kap. om byggnaders egenskaper löses upp. Bestämmelserna om i vilka fall bygg- nadslov skall sökas bör däremot inte ändras i detta sammanhang.

De förändringar som vi föreslår i fråga om 49å byggnadsstadgan medför att man klarare än i dag måste kunna skilja mellan de bestämmelser som skall gälla vid allt byggande och de bestämmelser som skall gälla enbart när nya byggnader uppförs eller vid ändring av byggnader. Vissa ändringar i fråga om rubrikerna i 5kap. behöver därför göras. Rubriken Nybyggnad före 38% bör sålunda tas bort, De paragrafer som följer närmast efter denna rubrik kommer därmed att falla under rubriken Inledande bestämmelser och gälla vid allt byggande. Vidare bör närmast före 42% införas en ny rubrik. Uppförande av nya byggander. Slutligen bör rubriken närmast före den föreslagna 495 ändras till Ombyggnad och andra ändringar.

495

Vid tillbyggnad skall bestämmelserna i 42—48 så tillämpas för tillbyggna- den. Vid ombyggnad skall de i 42—48 % angivna egenskaperna tillföras bygg-

Prop. l985/86:1 118

naden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att den kan ges långsik- tigt godtagbara egenskaper. Till ombyggnad hänförs åtgärder som bedöms avsevärt förlänga brukstiden eller som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den, Vilka åtgärder som skall vidtas vid ombyggnaden skall prövas efter vad som är lämpligt från allmän synpunkt och med hänsyn till byggnadens förutsättningar. Därvid får beak- tas egenskaperna hos de byggnader inom området som används för samma ändamål.

Vid tillbyggnad och ombyggnad skall sådana brister i byggnaden som avser hållfasthet. brandsäkerhet. sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall alltid undanröjas. om de innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Vid annan ändring än som avses i första och andra styckena skall bestämmelserna i 42—48 åå tillämpas i skälig omfattning och endast i fråga om_den avsedda ändringen.

Andringar skall genomföras på ett varsamt sätt så att byggnadens sär- drag beaktas och dess tekniska. kulturhistoriska och miljömässiga värden tas till vara.

I paragrafen regleras de krav som skall ställas vid ändring av byggnader. Paragrafen ersätter de nuvarande 4821 och 4955. Den är tillämplig på alla typer av byggnader och inte enbart vid ändring av bostadshus.

Paragrafen preciserar i vilken omfattning som de egenskaper som anges i 42—48 åå skall tillföras även de byggnader som ändras. Av de föreslagna ändringarna av rubrikerna närmast före 38 och 42 åå följer att bestämmel- serna i 38—41 åå i fortsättningen skall tillämpas vid allt byggande och således också vid ombyggnad eller annan ändring. Till skillnad från i dag behöver dessa paragrafer därför inte nämnas särskilt i 49 &.

Färs-m stycke! behandlar tillbyggnader. Begreppet tillbyggnad täcker både en tillbyggnad som ger byggnaden större planyta och en påbyggnad som ökar byggnadsvolymen. För själva tillbyggnaden skall samma krav gälla som när en ny byggnad uppförs. Därav följer att vissa krav på tillbyggnaden kan få till följd att ändringar måste göras också i den befint- liga byggnaden. En tillbyggnad skall t. ex. vara tillgänglig enligt 42aä och ha erforderliga utrymningsvägar enligt 449' 6 mom. Detta kan innebära, om t. ex. en byggnad byggs på med en våning som innehåller bostäder eller arbetslokaler, att byggnaden måste förses med hiss och att brandskyddsåt- gärder måste vidtas i ett befintligt trapphus.

[ andra stycket anges vilka krav som skall ställas vid ombyggnad. Till ombyggnad hänförs sådana ändringar som bedöms avsevärt förlänga brukstiden för byggnaden eller en del av den. Till ombyggnad hänförs också ändringar som syftar till att ge byggnaden eller en del av den en väsentligt ändrad användning.

Med en byggnads brukstid menas här den tid som en byggnad normalt förväntas kunna nyttjas för sitt ändamål utan andra ingrepp än sådant vanligt underhåll som utförs med återkommande mellanrum under denna tid. Den kan oftast antas svara mot den normala avskrivningstiden för

Prop. 1985/86: 1 1 19

ursprungsinvesteringen. För vissa typer av byggnader kan utvecklingen ha lett till att den återstående brukstiden har förkortats genom att andra krav numera ställs av den verksamhet för vilken byggnaden är avsedd. Att ändringen skall leda till en avsevärt förlängd brukstid innebär att byggna- den. eller den del av byggnaden som arbetena avser. därefter kan bedömas komma att användas för sitt ändamål utan ytterligare ändringar under en avsevärt längre tid än som annars vore sannolik. Bedömningen skall såle- des göras i ett tekniskt—ekonomiskt perSpektiv och avse de förhållanden som kan förutses vid ombyggnadstillfället.

Av det som nu har sagts följer att till ombyggnad inte skall hänföras sådana vanligen inte byggnadslovspliktiga arbeten som måste vidtas för underhållet av en byggnad under upprepade tillfällen under dess brukstid. Sådana arbeten. som inte kräver byggnadslov. skall givetvis inte kunna utlösa krav på andra åtgärder i byggnaden. Utöver fastighetsägarens gene- rella skyldighet att följa gällande bestämmelser kommer liksom i dag inte heller villkor att kunna ställas för hur sådana arbeten skall utföras. Exem- pel på sådana underhållsarbeten som här avses är ommålning. omläggning av tak och byte av golvbeläggning. Vi föreslår således inte någon utvidg- ning av byggnadslovsplikten.

Arbeten som inte innebär särskilt stora ingrepp i byggnaden kan emeller- tid medföra att byggnaden eller en del av den får en avsevärt förlängd brukstid i den mening som avses i det föregående. Detta kan inträffa även om arbetena inte innebär att standarden höjs för dem som brukar byggna- den. utan endast att funktioner som redan finns i byggnaden förnyas. En renovering av kök eller badrum. kombinerad med ett byte av rörstammar och elledningar. kan t. ex. leda till att byggnaden kan fortsätta att brukas utan ytterligare ändringar långt utöver den brukstid som annars kunde förväntas. Om arbetena kräver byggnadslov kan det i dessa fall bli aktuellt att ställa krav på att standardhöjande åtgärder vidtas i samband med den planerade moderniseringen. Vi vill här erinra om att våra förslag i kapitel 6 innebär att sådana åtgärder även i lånehänseende skall klassas som om- byggnad.

Även en ändring som syftar till att ge byggnaden eller en del av denna en väsentligt ändrad användning skall som nyss nämnts leda till att ändringen hänförs till ombyggnad. Det bör betonas att ändringen i detta fall inte samtidigt behöver medföra att brukstiden förlängs. Redan den omständig- heten att byggnaden avses att ändras på ett sätt som tillåter att den utnyttjas för en väsentligt annan verksamhet gör det enligt vår mening väl motiverat att ställa kravet att verksamheten skall kunna bedrivas under sådana villkor som numera anses önskvärda. exempelvis i fråga om arbets- miljö och tillgänglighet.

Ombyggnadsbestämmelserna syftar till att säkerställa att ombyggnader utförs på ett sådant sätt att byggnaderna kan ges långsiktigt godtagbara egenskaper. En ombyggnad kan därvid få genomföras i etapper. Det mini-

Prop. 1985/86:1 ' 120

mikrav som ställs på de arbeten som fastighetsägaren vill utföra är att arbetena inte i praktiken hindrar att byggnaden vid en senare och mer genomgripande ombyggnad tillförs långsiktigt godtagbara egenskaper. En förutsättning för att en etappindelning skall godtas bör emellertid vara att de närmast aktuella arbetena verkligen utgör ett första steg i en längre gående ombyggnad och inte måste göras om vid den fortsatta ombyggna- den. I annat fall äventyras samhällets strävan att de byggnader som be- varas skall kunna tillföras långsiktigt godtagbara egenskaper inom en rim- lig tid. En andra förutsättning för att en etappindelning skall godtas bör därför vara just att det kan anses sannolikt att de kompletterande arbeten som är nödvändiga för att byggnaden i sin helhet skall få långsiktigt godtagbara egenskaper kommer att utföras inom en rimlig tid.

Vad som bör anses vara en rimlig tid kan inte anges som ett visst antal år. Det måste i stället prövas i varje särskilt fall med hänsyn till byggna- dens brister i förhållande till vad som vid prövningstillfället från allmän synpunkt kan anses vara långsiktigt godtagbara egenskaper. Som vi åter- kommer till i det följande kan detta också komma att bero av egenskaperna hos de övriga byggnader som finns i området.

Vilka egenskaper som byggnaden skall tillföras och vilka åtgärder som därför måste vidtas vid ombyggnaden skall prövas efter vad som är lämp- ligt från allmän synpunkt. Det innebär att byggnadsnämnden kan kräva att andra arbeten än de som fastighetsägaren har planerat skall utföras samti- digt med ombyggnaden. Detta krav skall kunna ställas även om de planera- de arbetena kan genomföras på ett sådant sätt. att de inte försvårar en senare ombyggnad till långsiktigt godtagbara egenskaper. Det bör t.ex. vara möjligt att ställa sådana tilläggskrav. om en senare ombyggnad kan bedömas komma att ligga oacceptabelt långt bort i tiden. Sådana krav kan komma att riktas mot byggnader som har brister i fråga om tillgängligheten men som i övrigt har så goda kvaliteter att de sedan den avsedda ändringen har utförts — kan förväntas fungera för sitt ändamål under mycket lång tid utan ytterligare ändring. Av det skäl som vi har angett i det föregående bör samma bedömning göras vid sådana ändringar som genom- förs i avsikt att ge byggnaden en väsentligt ändrad användning.

De krav som ställs vid en ombyggnad skall prövas med hänsyn också till byggnadens förutsättningar. Därmed aVSes i första hand olika tekniska hinder som gör det omöjligt eller från ekonomiska utgångspunkter orimligt att tillgodose krav som annars vore önskvärda från allmän synpunkt. Till exempel kan det från allmän synpunkt vara önskvärt att byggnaden förses med en hiss som har tillräckliga mått för att kunna utnyttjas av rullstols- bundna personer. Tekniska hinder kan motivera att man i stället bör acceptera en mindre hiss. Som vi tidigare har framhållit i den allmänna motiveringen i kapitel 5 bör det dock krävas stöd genom översiktliga kommunala ställningstaganden för att kravet på tillgänglighet vid ombygg- nad skall kunna efterges helt. Vi vill också betona att de ekonomiska

Prop. l985/86:l 121

faktorer som skall beaktas vid bedömningen är sådana som följer av byggnadens placering och utformning eller tekniska förutsättningar i öv- rigt. En dålig fön'äntning som följer av att fastigheten har förvärvats till ett för högt pris skall däremot inte beaktas.

Vid prövningen av vilka krav som skall ställas vid ombyggnaden får vidare beaktas egenskaperna hos de byggnader inom området som an- vänds för samma ändamål. Vi hänvisar i denna del till vad vi har anfört tidigare i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4.3.

Enligt andra stycket skall vidare de egenskaper som enligt bestämmel- serna i 42—48åfå skall finnas hos nya byggnader tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att byggnaden kan ges långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vad som utgör långsiktigt godtagbara egenskaper är inte utan vidare den standard och de egenskaper i övrigt som krävs vid nybyggnad. De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga bebyggelsen mäste sättas in på att undanröja sådana brister eller missförhållanden som inte kan accepteras. om byggnaden skall användas under en längre tid. De långsiktigt godtagbara egenskaper som man bör sträva efter att nå genom ombyggnad måste tillåtas att ligga olika långt från de krav på egenskaper som ställs vid nybyggnad. Vilka krav som skall ställas vid ombyggnad måste avvägas efter om kraven är motiverade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvusak syftar till att främja en god funktion.

I vissa hänseenden finns således knappast skäl att formulera kraven vid ombyggnad på ett sätt som avviker från kraven på nya byggnader. Härmed avser vi sådana tekniska krav som är nödvändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven på skydd mot uppkomst och spridning av brand. kraven på skyddsanordningar på tak samt kraven på bärighet och stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden.

Inom den äldre bebyggelsen finns stora brister i fråga om tillgänglighet.- Vid ombyggnad måste kraven på tillgänglighet enligt vår mening uppfyllas på sådant sätt att människor tillförsäkras möjlighet att bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka. sjukdom eller ålder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handikapp.

En bostad skall för att uppfylla kravet på långsiktigt godtagbara egenska- per vara tillgänglig för och kunna nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Vid nybyggnad gäller i dag att flerbostadshus med mer än två våningar skall förses med hiss eller motsvarande lyftanord- ning. Samma grundkrav bör enligt vad vi har utvecklat i kapitel 5 gälla vid ombyggnad. Kommunen avses emellertid enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen kunna medge att en ombyggnad får ske utan att hiss installeras. Detta förutsätter att kommunen i en områdesplan eller genom andra av kommunfullmäktigc antagna riktlinjer har gjort en samlad bedöm- ning av hur kraven på tillgänglighet bör tillgodoses inom området. Om-

ls) Is)

Prop. 1985/86: 1 l

byggnaden skall dock även i detta fall genomföras på ett sådant sätt att den inte hindrar att en hiss senare anordnas i byggnaden. En ombyggnad utan samtidig installation av hiss bör vidare bara om det finns mycket speciella skäl komma i fråga vid ombyggnad av flerbostadshus med fyra eller fler våningar. Motsvarande synsätt bör gälla även vid ombyggnad av arbetslo- kaler. Människor måste kunna fortsätta att fungera i arbetslivet även om de tillfälligt eller varaktigt förlorar sin normala rörelse- eller orienterings- förmåga.

För att en byggnad skall få långsiktigt godtagbara egenskaper bör vidare kraven på energihushällning tillgodoses. Några generella regler för kravni- vån eller omfattningen av de krav som bör ställas vid en ombyggnad kan inte ges. Som regel erfordras en besiktning av varje byggnad eller typ av byggnad för att man skall kunna avgöra vilka åtgärder som är lämpliga. Kommunen kan för att underlätta bedömningen upprätta planer eller rikt- linjer för energihushällningen inom sådana avgränsade områden där för- nyelseåtgärder sker.

Ifråga om de övriga krav som gäller för nya byggnader bör tillämpningen vid ombyggnad vara mer flexibel. Genom tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan bör anges vissa riktlinjer för vilka egenskaper och funk- tioner som skall eftersträvas. Byggnadsnämnden får sedan i det enskilda fallet göra de modifieringar som är nödvändiga av hänsyn till de ekonomis- ka och tekniska förutsättningarna för ombyggnaden. Kraven vid ombygg- nad bör i dessa delar i första hand utgå från byggnadens förutsättningar och ställas så att byggnaden kan fungera på ett tillfredsställande sätt. utan att stora ingrepp behöver göras i byggnaden. Vissa absoluta minimikrav kan dock behöva läggas fast genom föreskrifter. Exempel på sådana är vissa krav på arbetsmiljö och på utrymmen i bostäder.

Tredje stycket, som motsvarar 48 ä å andra stycket. innebär att vissa krav vid till- eller ombyggnad kan ställas även på sådana delar av byggna- den som inte påverkas av ändringsarbetena. Kraven innebär att brister som avser hållfasthet. brandsäkerhet. sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall och som innebär så avsevärda olägenheter att de inte kan godtas skall undanröjas. ] förhållande till gällande bestämmelser innebär detta en viss utvidgning. F.n. krävs inte att brister i skyddet mot olycksfall skall undanröjas. Enligt vår mening är det dock rimligt att kräva att även brister i detta avseende alltid skall avhjälpas. Det synes också överens- stämma med vad som brukar tillämpas i dag.

[fjärde stycket regleras vilka krav som bör ställas vid annan ändring än tillbyggnad och ombyggnad. Bestämmelserna i 42—485å skall därvid till- lämpas på ett sådant sätt att krav endast ställs på utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och på funktionen hos de konstruk- tioner m.m. som påverkas av ändringen. Vid tillämpningen skall en skä- lighetsbedömning kunna göras. baserad på t. ex. ingreppets art eller bygg- nadens beskaffenhet.

Prop. l985/86: 1 123

[femte styr/tel införs krav på varsamhet vid ändringar. Ändringar bör alltid ske på ett sådant sätt att byggnadens kvaliteter tas till vara. De värden som skall bevaras är inte enbart de kulturhistoriska utan också speciella boendekvaliteter. t.ex. äldre planlösningar som ofta har andra värden i fråga om rumssamband och rumsvolymer än den nyare bebyggel- sen. Varsamhetskravet innebär att exempelvis flyttning av väggar och våtenheter skall ske endast om det är absolut nödvändigt för att nå godtag- bara planlösningar. Även inredningsdetaljer som kakelugnar. skåpsnieke- rier, dörrar och paneler skall behandlas med varsamhet. Vi vill emellertid framhålla att varsamhetskravet inte får tas till intäkt för att generellt tillämpa en lägre standard. Varje ändring av en byggnad. oberoende av storleken på åtgärden. kan göras på ett varsamt eller ovarsamt sätt. Var- samhet är en metod som skall användas vid genomförandet av ombygg- nader och andra ändringar. Metoden förutsätter att man skaffar sig kun- skaper om de värden som byggnaden har och att man tar till vara dessa värden så långt det är möjligt med hänsyn till kraven i första — fjärde styckena.

75.5

Till sådan nybyggnad för vilken förbud följer av eller kan beslutas enligt byggnadslagcn ( l947: 385 ') hänförs:

a) uppförande av en helt ny byggnad.

b) tillbyggnad av en befintlig byggnad,

c) ombyggnad.

d) inredande av en byggnad helt eller delvis till väsentligen annat ända- mål än det vartill byggnaden förut har varit använd.

e) sådan förändring av en byggnad. som medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd generalplan. stadsplan. byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser.

0 någon annan förändring av en byggnad som i befintligt skick strider mot en sådan plan eller sådana bestämmelser. om det inte är fråga om en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller om ett uthus som hör till en sådan byggnad.

Som nybyggnad skall emellertid inte anses anordnande av godtagbar avfallshantering. av tillfredsställande energihushällning. eller av värmeled— ningar eller vattenklosetter eller andra hygienska förbättringar i en befint— lig byggnad. som måste antas komma att stå kvar under längre tid även om sådana anordningar inte skulle medges.

Som nybyggnad skall inte heller anses sådana åtgärder som enligt 545 2 mom. första stycket 3-6 får utföras utan byggnadslov. I fråga om sådana åtgärder skall bestämmelserna i 38 &. 395 första stycket första punkten och 40—48 5.5 tillämpas i skälig omfattning.

Som har redovisats i inledningen av detta avsnitt innebär den ändring som vi föreslår av 75.5 att paragrafen efter ändringen kommer att reglera vilka byggnadsåtgärder som skall kunna hindras inom områden med för- bud mot nybyggnad och att dessa åtgärder inte för utföras utan byggnads- lov.

Prop. 1985/%:! l24

Vi föreslår vidare att punkterna bl och cl i första stycket ändras. Med den föreslagna ändringen av punkt b) avses ingen ändring i sak. Begreppet tillbyggnad avses liksom i den föreslagna 495 omfatta såväl tillbyggnad som påbyggnad av en befintlig byggnad.

Vi föreslår att under punkten c) anges endast ombyggnad. Med ombygg- nad avses sådana åtgärder som i den föreslagna lydelsen av 49 å hänförs till ombyggnad. Enligt vår mening är det motiverat att kommunerna har möj- lighet atl hindra sådana åtgärder inom områden där förbud mot nybyggnad gäller. när ombyggnaden innebär att byggnaden kommer att stå kvar och kunna nyttjas för sitt ändamål under en avsevärt förlängd tid eller när åtgärden syftar till att ge byggnaden eller del av den ett väsentligt ändrat användningssätt.

Prop. 1985/86:1 125 Bilaga 6

Det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade försla- get till plan- och bygglag

Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN 1 kap. Inledande bestämmelser

1 & Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att på demokratins och solidaritetens grund samt med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveekling med jämlika och goda sociala levnads- förhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande gene- rationer.

2 & I alla kommuner skall bedrivas en översiktlig fysisk planering. Den skall komma till uttryck i en översiktsplan. som anger grunddragen av användningen av mark— och vattenområden i hela kommunen samt rikt- linjer för bebyggelseutvecklingen. För att säkerställa att syftet med över- siktsplanen eller att riksintressen tillgodoses kan omrädesbestämmelser antas för ett visst område av kommunen.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner. För att underlätta genomfö- randet av detaljplaner kan fastighetsplaner antas.

För samordning av Hera kommuners planläggning kan en regionplan upprättas.

Det ankommer på kommunen att anta översiktsplan, omrädesbestäm- melser, detaljplaner och fastighetsplaner. I 12kap. 8 lå finns bestämmelser om rätt för regeringen att i särskilt fall anta detaljplan eller områdesbe- stämmelser.

3 & Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov. riv- ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

I ärenden om bygglov kan den ansökta åtgärden i ett förhandslov förkla- ras tillåtlig på den avsedda platsen.

4 5 Vid prövning av frågor enligt denna lag skall -— i den mån inte annat föreskrivs både allmänna och enskilda intressen beaktas.

5 & För att mark skall få användas för bebyggelse och därmed samman- hängande anordningar eller för andra anläggningar än byggnader skall den prövas vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet.

6 & I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd. som prövar frågor om bygglov, rivningslov och marklov.

Prop. 1985/86:1 no

7 & Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet inom länet. Tillsynen utövas i första hand vid samråd i anslutning till kommuner- nas planläggning.

I länsstyrelsens uppgifter ingår att tillhandahålla kommunerna sådant planeringsunderlag som är tillgängligt för länsstyrelsen och som kan bidra till en god utformning av planerna.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads- väsendet i riket.

Definitioner

8 5 Med sakägare avses i denna lag den vars rätt berörs eller vars intressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen. om han antingen äger, innehar särskild rätt till eller är bosatt på en fastighet som berörs av ärendet.

Sakägare är även en organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs av ärendet eller, om gäl- lande förhandlingsordning inte finns. en förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastig- heten är belägen.

9 & Om en fastighet har upplåtits med tomträtt. skall vad som i denna lag föreskrivs om fastighetsägaren och om fastigheten eller marken också tillämpas på tomträttshavaren och tomträtten.

Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt, med fideikom- missrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderät- ten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendo- mens ägare.

Bemyndiganden för regeringen m. m. 10 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter till 3 kap.. om föreskrifterna avser

I. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

2. utformningen av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får. utom i fråga om 3 kap. 75, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

11 5 Om det behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. får regeringen föreskriva att vissa slag av material. konstruktioner eller anord- ningar får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter typgodkännande av den myndighet som regeringen bestämmer.

Som villkor för typgodkännande får bestämmas att fortlöpande kontroll skall utföras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

12 & Regeringen får meddela föreskrifter med avvikelse från denna lag om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i.

Prop. 1985/862] ,. ;. 127

ANDRA AVDELNINGEN OM KRAV VID PLANLAGGNING OCH BYGGANDE

2kap. Allmänna bestämmelser för planläggning och prövning av bygglov m. m.

1 & Planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig samhälls- utveckling och skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bo- stads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. .

Första stycket skall tillämpas även vid prövning av ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov.

2 & Vid planläggning och vid prövning av ansökningar om bygglov. riv- ningslov och marklov skall även lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillämpas. Härvid skall särskilt beaktas att mark används för det ändamål. för vilket den är mest lämpad med hänsyn till beskaffenhet. läge och föreliggande markanvändningsbehov.

3 & Mark får användas för bebyggelse endast om den är lämpad för detta ändamål från hälsosynpunkt samt med hänsyn till de geotekniska förhål- landena och till möjligheterna att dels ordna trafik. service. vattenförsörj- ning och avlopp. dels förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller- störningar.

4 & Byggnader och andra anläggningar. som för sin funktion är beroende av energianvändning, skall placeras på ett från energiförsörjnings- och energihushållningssynpunkt lämpligt sätt.

Hänvisningar till PS17

55. Inom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor- mas så att

1. den ger betryggande säkerhet mot brand. "trafikolyckor och andra olyckshändelser.

2. det finns förutsättningar för en god hushållning med energi och vatten. goda klimatförhållanden och goda hygieniska förhållanden i området,

3. det finns förutsättningar för en tillfredsställande traftkförsörjning och för en i övrigt god trafikmiljö.

4. det finns förutsättningar för personer med nedsatt rörelse- eller orien- teringsförmåga att nyttja området.

5. behovet av framtida förändringar och kompletteringar beaktas. Inom eller i nära anslutning till bebyggelseområdet skall det dessutom finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjlig- heter att anordna en med hänsyn till bebyggelsens omfattning oeh karaktär rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3kap. Krav på byggnader m. m.

N_va byggnader Placering och utformning m. m.

1 & Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvär- dena pä platsen. Byggnader skall ha en god yttre form och färgsättning. som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan.

Prop. l985/86:l 128

2 & Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt orsakar fara eller betydande olägenheter för omgivningen.

Inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas. I fråga om byggnader som placeras under markytan skall dess- utom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggna- derna inte försvåras.

Energihushållning m. m.

3 & Byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten.

I byggnader som innehåller bostads- eller arbetsrum skall uppvärm- ningssystemet i skälig utsträckning utformas så att det utan omfattande ändringar kan användas för skilda energislag som är lämpliga från allmän synpunkt.

Bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter. som i huvudsak skall värmas upp med elenergi eller naturgas. skall i skälig omfattning utformas så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana bostadsbyggnader får förses med uppvärmningssystem med direkt- verkande elvärme endast om det finns särskilda skäl.

Bärförmåga, stadga och hållfasthet 4 & Byggnaders grundläggning. stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärförmåga och stadga. Ovriga byggnadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande hållfasthet.

Hygieniska förhållanden, brandskydd m. m. 5 & Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad. god hygien. en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom- husklimat.

6 & Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall. mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall från byggnader skall kunna tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt.

Tillgänglighet

7 & Bostäder. arbetslokaler och sådana utrymmen i byggnader till vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för och kunna nyttjas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Bostadsbyggnader som har tre eller flera våningsplan och som innehåller lägenheter som inte är tillgängliga från markplanet samt andra byggnader med våningsplan som inte är tillgängliga från markplanet skall ha hiss eller annan lyftanordning.

Bostadsbyggnader som har mindre än tre våningsplan och som innehål- ler lägenheter som inte är tillgängliga från markplanet skall utformas på sådant sätt att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet.

I fråga om bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter får un- dantag medges från kravet på tillgänglighet till byggnaden. om det är befogat med hänsyn till terrängförtållandena.

I fråga om arbetslokaler får undantag medges från första stycket. om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd.

Prop. 1985/86: 1 ' l29

Beständighet

8 & Kraven i 1—755 skall med skäliga insatser kunna uppfyllas under byggnadens avsedda brukstid. Bärande delar skall under denna tid ha betryggande beständighet.

Hänsyn till byggnaders ändamål 9 5 Vid tillämpningen av l—5 åå. 6å första stycket och 85 skall hänsyn tas till ändamålet med byggnaden.

Fritidshus skall i skälig utsträckning uppfylla kraven i 5 &. Bestämmel- serna i 3 och 7 55 gäller inte för sådana byggnader.

Bejintliga byggnader

Ändring av byggnader 10 & Tillbyggnader. ombyggnader och andra ändringar skall genomföras på ett varsamt sätt, så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnads- tekniska. kulturhistoriska. miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Till ombyggnad hänförs åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom bedöms avsevärt förlänga brukstiden för byggnaden eller en del av den. Till ombyggnad hänförs även åtgärder som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den.

Vid tillbyggnad skall 1—8 åå tillämpas på tillbyggnaden. Vid ombyggnad skall den del av byggnaden som byggs om tillföras de i 1-6 och 8.55 angivna egenskaperna i den omfattning som följer av före- skrifter som meddelas med stöd av denna lag. Kraven på tillgänglighet i 7å skall uppfyllas. om detta inte är uppenbart oskäligt.

I omrädesbestämmelser eller detaljplan kan kommunen besluta att lägre krav än vad som följer av fjärde stycket får ställas, under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid annan ändring än tillbyggnad och ombyggnad skall ändringen i skälig utsträckning uppfylla kraven i 1—8 55.

Vid tillämpning av tredje—sjätte styckena skall hänsyn tas till byggna- dens förutsättningar och ändamål.

Bebyggelse med särskilt bevarandevärde 11 & Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk. kulturhistorisk.

miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg- gelse av denna karaktär får inte förvanskas.

Underhåll av byggnader 12 & Byggnader skall under brukstiden skötas och underhållas så att deras egenskaper ifråga om energi- och vattenhushållning. bärförmåga och stadga, trevnad. hygien och inomhusklimat samt tillgänglighet i huvudsak bevaras. Anordningar för avfallshantering samt anordningar för skydd mot olycksfall och brand skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till den enskilda byggnadens värde från kul- turhistorisk. miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

I detaljplan eller i omrädesbestämmelser kan för sådana byggnader som avses i 11 å meddelas de bestämmelser om underhåll av byggnadens yttre och av dess inre som behövs för att byggnadens särart skall bevaras.

9 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr [. Bilagcdel

Prop. l985/86:1 130

Åtgärder som inte kräver bygglov 13 5 För sådana åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov skall bestämmelserna i 1—8 åå tillämpas i skälig utsträckning.

Andra anläggningar än byggnader m. m. 14 5 Vad som föreskriVs om byggnader i l— lZåå skall tillämpas även i fråga om de anläggningar. anordningar och skyltar för vilka bygglov krävs. För övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap. skall I— 12 åå tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter, allmänna platser m.m. T 0 m t e r

15 & Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

I. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer.

3. risken för olycksfall begränsas och väsentliga olägenheter inte upp- kommer för trafiken.

4. det finns en lämpligt belägen utfart från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten.

5. avfall kan forslas bort på ett tillfredsställande sätt.

6. tomten kan nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller oriente- ringsförmåga.

7. lämpligt utrymme för parkering. lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om bebyggelsen på tomten innehåller en eller fiera bostadslägenheter eller utrymmen för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet. skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten, som är gemensamma för fiera byggnader.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att samtidigt anordna parke- ring och friyta. skall i första hand fri yta anordnas.

16 &" Bestämmelserna i 15 5 första stycket 7 samt andra och tredje stycke- na fåri skälig utsträckning tillämpas även på bebyggda tomter.

I samband med att bygglov lämnas för tillbyggnad eller ombyggnad skall tomten anordnas så att den i skälig utsträckning uppfyller kraven i 15 å.

17 å Tomter skall. oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte. hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycks- fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Sådana anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i l5å skall i skälig utsträckning hållas i stånd.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

Allmänna platser m. m. 18 & Vad som föreskrivs om tomteri 15— W åå skall i skälig utsträckning tillämpas i fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader.

Prop. 1985/86zl 131

TREDJE AVDELNINGEN " OM PLANLÄGGNING OCH PLANGENOMFORANDE

4 kap. Översiktsplan och omrädesbestämmelser

Översiktsplan

1 å För varje kommun skall det finnas en aktuell översiktsplan som underlag för beslut om användningen av mark och vatten samt om kommu- nens närmare planläggning.

2 å Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäktige. Planen gäller till dess att den ändras genom ett beslut som vinner laga kraft.

Innehåll m. m. 3 & I översiktsplanen skall med tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. anges: I. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenom- råden samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med natur- resurser.

Om planen i en viss del inte har godtagits av länsstyrelsen. skall detta anmärkas i planen.

4 å Översiktsplanen består av en särskild handling med riktlinjer samt en eller flera kartor. Om det är lämpligt kan riktlinjerna tas in på karta.

Till planen skall fogas en planbeskrivning som redovisar planeringsförut- sättningarna, skälen till den utformning av planen som har valts samt de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen. Även länsstyrelsens granskningsyttrande enligt IOå tredje stycket skall fogas till planen.

Planhandlingarna skall utformas på ett sådant sätt att översiktSplanens innebörd utan svårighet kan utläsas.

Förfarandet

5 5 När förslag till översiktsplan eller förslag till ändring av planen upp- rättas, skall samråd ske med länsstyrelsen. regionplaneorgan och angrän- sande kommuner som berörs av förslaget. Även andra som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Samrådet skall ske under arbetet med planförslaget och syfta till ett utbyte av information och synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av förslaget. Under samrådet bör motiven till förslaget, planerings- underlag av betydelse samt förslagets innebörd redovisas. Resultatet av samrådet samt förslag med anledning av de synpunkter som har framförts, skall redovisas i en samrådsredogörelsc.

6 5 Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

I. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillgodoses.

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

3. samordna statliga myndigheters synpunkter på planförslaget och ta till vara myndigheternas intressen.

Prop. 1985/86zl 132

Länsstyrelsens synpunkter på förslaget skall. om det inte är uppenbart onödigt. sammanställas i ett samrådsyttrande.

7 5 Innan översiktsplanen eller ändring av den antas. skall planförslaget ställas ut för granskning under minst två månader.

8 5 Innan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kun- görelsen skall framgå var utställningen sker samt inom vilken tid och vart synpunkter på förslaget kan lämnas. Avser förslaget en viss del av kom- munen. skall det framgå av kungörelsen.

Ett exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar skall före utställningen överlämnas till länsstyrelsen. regionplaneorganet och an- gränsande kommuner som berörs av förslaget.

9 5 Vid utställningen skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivningen.

2. samrådsredogörelsen,

3. gällande översiktsplan.

4. sådant planeringsunderlag som har betydelse för en bedömning av förslaget.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom- munen. skall redovisas i vad mån ändringen har betydelse för andra delar av kommunen.

10 å Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligt under utställningstiden.

Länsstyrelsen skall granska om förslaget

1. tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser.

2. innebär att sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner har samordnats på ett lämpligt sätt,

3. innebär att en viss bebyggelse blir olämpligt placerad. utformad eller utförd från hälsoskyddssynpunkt eller med hänsyn till behovet av skydd mot olyckshändelser.

De synpunkter. som länsstyrelsens granskning kan föranleda. skall stäl- las samman i ett granskningsyttrande. Av yttrandet skall framgå om plan- förslaget i en viss del inte har godtagits i något av de hänseenden som anges i andra stycket.

11 5 Efter utställningen skall planförslaget övervägas mot bakgrund av de avlämnade synpunkterna. En sammanställning av synpunkterna och förslag med anledning av dessa skall redovisas i ett särskilt utlåtande, som skall fogas till handlingarna i ärendet inför antagandet.

Om planförslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställ- ning ske.

12 5 Av 2kap. 25å tredje stycket kommunallagen (I977:l79) följer att beslut att anta eller ändra översiktsplanen skall tillkännages på kommu- nens anslagstavla.

När beslutet har vunnit laga kraft, skall planen med tillhörande handling- ar, utlåtandet enligt Ilå och ett protokollsutdrag med beslutet snarast möjligt och senast inom en månad sändas till länsstyrelsen. angränsande kommuner som berörs samt myndigheter. vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda.

Prop. 1985/86:1 133

Områdeshestämmelscr Innehåll m. m. 13 å För att inom ett visst område, som inte omfattas av detaljplan. säkerställa syftet med översiktsplanen eller tillgodose ett riksintresse en- ligt lagen (00002000) om hushållning med naturresurser. kan områdesbe- stämmelser antas för området. Områdesbestämmelser får avse endast föl- jande frågor:

I. Begränsning eller utvidgning enligt 8 kap. 3. 5 eller 6å av skyldigheten att ansöka om bygglov samt införande enligt 8kap. 7 eller Så av skyldighet att ansöka om rivningslov eller marklov.

2. Grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ- den för olika ändamål.

3. Byggnadsarean eller storleken på tomter i områden avsedda för fri- tidsändamål.

4. Placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar eller anordningar samt ombyggnadskrav enligt 3 kap. IOå femte stycket.

5. Skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande- värde som avses i 3 kap. 11 å.

6. Användningssätt för och utformning av mark för allmänna platser.

7. Schaktning, fyllning. trädfällning och skogsplantering till ledning för prövning av marklov inom områden för bebyggelse och därmed samman- hängande anordningar. friluftsområden och sådana skyddsområden som avses i 8kap. 8å tredje stycket 3. Om regleringen avser friluftsområden. får den inte vara så ingripande att den pågående markanvändningen avse- värt försvåras.

8. Byggnadstekniskt utförande och skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen. Genom omrädesbestämmelser kan även meddelas beslut enligt 6 kap. 2 å att exploateringssamverkan enligt lagen (00002000) om exploateringssam- verkan får ske inom ett visst område.

14 å Områdesbestämmelser samt ändring och upphävande av sådana antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får dock besluta att frågor an- gående områdesbestämmelser inom vissa områden eller med ett visst innehåll skall prövas av byggnadsnämnden eller av kommunstyrelsen.

15 & Områdesbestämmelser och det område, inom vilket bestämmelser- na skall gälla. skall redovisas i en särskild handling. I denna eller i en särskild bilaga skall även de närmare skälen till bestämmelserna redovisas. En motsvarande redovisning skall finnas när omrädesbestämmelser skall upphävas.

F ö r fa r a n d e t 16 å När omrädesbestämmelser eller ändring eller upphävande av så- dana upprättas och antas. skall följande bestämmelser om detaljplan i 5 kap. tillämpas. nämligen

IOå tredje stycket om planhandlingarnas utformning m. m., I7å om samråd m. m.. 18å om länsstyrelsens uppgifter m.m., 19å om utställning. 20å om kungörelse om utställning. underrättelser m.m.. 22å om behandlingen av synpunkter på förslaget m. m., 23% om tillkännagivande av beslutet om antagande m. m..

Prop. 1985/86: 1 134

24å om kungörelse när detaljplanen vunnit laga kraft m.m.. 25å om enkelt planförfarande.

Giltighet och verkan 17 å Områdesbestämmelser gäller till dess att de ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft eller upphör att gälla på grund av andra stycket eller 6 kap. 2å andra stycket.

Antas detaljplan för ett område med omrädesbestämmelser, upphör bestämmelserna samtidigt att gälla inom det område som detaljplanen omfattar.

18 5 Av 8 kap. 11. 16 och 18.515 följer att bygglov, rivningslov respektive marklov inte får meddelas i strid mot omrädesbestämmelser. Även sådana åtgärder som inte kräver lov och som aVSer byggnader. andra anläggning- ar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot omrädesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot omrädesbestämmelser.

5 kap. Detaljplan

1 & Prövning av markens lämplighet för bebyggelse samt reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1. ny samlad bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar.

2. ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område med stor efterfrå- gan på mark för bebyggelse.

3. befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras på sådant sätt att detta behöver närmare regleras i ett sammanhang eller

4. bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. om genomfö- randet ställer särskilda krav på kommunens medverkan.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader som kräver bygglov enligt 8 kap. 2 5.

Kravet på detaljplan i första och andra styckena gäller inte om tillräcklig reglering har skett genom omrädesbestämmelser enligt 4 kap. 13 å.

2 & Vid utformningen av detaljplaner skall skälig hänsyn tas till de befint- liga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhållanden inom och i an- slutning till planområdet som kan inverka på planens genomförande.

3 å Detaljplaner antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får dock be- sluta att detaljplaner inom vissa områden eller med ett visst innehåll skall antas av byggnadsnämnden eller av kommunstyrelsen.

Innehåll m. m. Obligatoriskt innehåll m. m.

45. I detaljplaner skall anges och till gränserna utmärkas

1. allmänna platser, såsom gator. vägar. torg och parker.

2. kvartersmark. avsedd för bland annat bebyggelse. idrotts- och fritids— anläggningar. begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten. avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden.

3. vattenområden. avsedda för bland annat båthamnar och friluftsbad.

Prop. 1985/86: 1 ' 135

För gator och andra allmänna platser. för vilka kommunen enligt 6kap. 27å är huvudman. skall utformningen och användningssättet anges. För kvartersmark och vattenområden skall användningssättet anges.

5 5 Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. skall detta anges i planen.

6 5 l detaljplaner skall bestämmas den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden skall räknas från den dag planen vinner laga kraft eller från den senare tidpunkt som anges i planen. För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. skall tiden anses vara tio år. räknat från den dag planen vinner laga kraft.

Medger detaljplanen tillfällig markanvändning enligt 8 å första stycket 9, skall i planen bestämmas den tid under vilken markanvändningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år, räknat från den dag planen vinner laga kraft.

Frivilligt innehåll

7 5 En detaljplan bör innehålla de bestämmelser som i varje särskilt fall behövs för att åstadkomma en god miljö. Planen får dock inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

8 å I detaljplanen kan meddelas bestämmelser om användningen av mark och vatten. om bebyggelsen. bebyggelsemiljön och om andra anlägg- ningar än byggnader. Bestämmelser kan meddelas bland annat i följande avseenden:

I. Begränsning eller utvidgning enligt 8 kap. 5 å tredje stycket eller 6å av skyldigheten att ansöka om bygglov. begränsning enligt 8 kap. 75) första stycket av skyldigheten att ansöka om rivningslov samt begränsning eller utvidgning enligt 8 kap. Så av skyldigheten att ansöka om marklov.

2. Den största omfattning i vilken-marken får bebyggas över och under markytan. Om det finns särskilda skål med hänsyn till bostadsförsörjning- en eller miljön kan även bestämmas i vilken minsta omfattning marken får bebyggas. Bestämmelser kan vidare meddelas om byggnadssättet och om byggnaders användningssätt. För bostadsbyggnader kan bestämmas ande- len lägenheter av olika slag eller olika storlekskategorier.

3. Placering, utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar och tomter samt ombyggnadskrav enligt 3 kap. IOå femte stycket.

4. Skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande- värde som avses i 3 kap. 11 å.

5. Vegetation samt markskiktets utformning och höjdläge.

6. Användningssätt för och utformning av vägar och andra allmänna platser för vilka annan än kommunen skall vara huvudman.

7. Hur utfarter mot allmänna platser får anordnas samt skyldighet eller förbud att anordna stängsel.

8. Placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ- da viss mark för parkering.

9. Tillfällig användning av mark eller byggnader. som inte genast behö- ver tas i anspråk för det slutliga ändamål som anges i planen.

Prop. l985/86:1 l36

lO. Vilka områden som skall vara tillgängliga för allmänna ledningar. energianläggningar samt trafik- och väganordningar.

ll. Byggnadstekniskt utförande eller skyddsanordningar för att motver- ka störningar från omgivningen. Om det finns särskilda skäl. kan i planen bestämmas högsta tillåtna värden för sådana störningar genom luftförore- ning. buller. skakning. ljus eller annat som prövas enligt miljöskyddslagen ( l969: 387).

12. Principerna för fastighetsindclningen och för inrättande av gemen- samhetsanläggningar. Genom detaljplan kan även meddelas beslut enligt 6kap. 2.5 att exploa- teringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske inom ett visst område. Om mark därvid skall tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan. skall planen innehålla uppgift även om detta.

9 5 [ detaljplanen kan bestämmas att bygglov inte får lämnas till åtgärder som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

I. en viss trafik-. vatten-. avlopps- eller encrgianläggning. för vilken kommunen inte skall vara huvudman. har kommit till stånd,

2. en viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits. byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten från fastigheten har ändrats.

3. en fastighetsplan med ett visst innehåll har vunnit laga kraft eller

4. förordnande enligt 6 kap. 20? har vunnit laga kraft.

Planhandlingarna

10 5 Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Planen kan dock bestå enbart av en av dessa handlingar. om de förhållanden som är av betydelse därmed framgår tillräckligt tydligt.

Av plankartan skall framgå inom vilka områden olika bestämmelser skall gälla. Den skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta (grundkarta). om det inte är uppenbart onödigt.

Planhandlingarna skall utformas så tydligt att sakägarna och allmänhe- ten under samråd och utställning enligt 17 och 19 55 kan få en klar uppfatt- ning om vilken reglering av miljön som planen medför inom området.

11 5 Till planen skall fogas en planbeskrivning som redovisar planerings- förutsättningarna, planens syfte och skälen till den utformning av planen som har valts. Om detaljplanen avviker från översiktsplanen, skall detta och skälen till avvikelsen särskilt redovisas. Beskrivningen skall illustreras i den omfattning som behövs. Den skall åtföljas av en illustrationskarta. om det inte är uppenbart onödigt.

Till planen skall dessutom fogas en sådan genomförandebeskrivning som avses i 6kap. 15.

Till grundkartan skall fogas en förteckning över de fastigheter och sam- fälligheter som berörs av planen samt ägare och innehavare av särskild rätt till dessa (fastighetsförteckning).

Förutsättningar för att ändra eller upphäva en detaljplan m.m. 12 & Före genomförandetidens utgång får detaljplanen ändras eller upp- hävas endast om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastighetsägare har samtyckt till detta.

Efter genomförandetidens utgång får detaljplanen ändras eller upphä- vas. om det är påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1985/86:l l37

13 & Bestämmelserna i l—ll åå skall tillämpas även när detaljplanen ändras eller upphävs.

14 5 Om detaljplanen ändras för ett område som omfattas av en fastig- hetsplan. skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6kap. Då upphör att gälla.

Att en detaljplan i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgår av 6kap. 5 5.

15 & Genomförandetiden kan förlängas eller förnyas med högst fem år i sänder.

Om en fastighetsägare kan visa att han har avsett att genomföra planen under genomförandetiden men att han har hindrats att göra detta på grund av omständigheter över vilka kommunen råder. skall genomförandetiden förlängas i skälig omfattning.

Den tid, under vilken tillfällig markanvändning får pågå. kan förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden för sådan markanvänd- ning får dock inte överstiga 20 år.

Förfarandet

16 5 En detaljplan bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

17 5 När förslag till detaljplan upprättas, skall samråd ske med länssty- relsen, fastighetsbildningsmyndigheten och angränsande kommuner som berörs av förslaget. Sakägarna samt de myndigheter. sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Samrådet skall ske under arbetet med planförslaget och syfta till ett utbyte av information och synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av förslaget. Under samrådet bör motiven till förslaget. planerings- underlag av betydelse samt de för sakägarna viktigaste följderna av försla- get redovisas. Om det finns ett program för planen, skall också detta redovisas. Resultatet av samrådet samt förslag med anledning av de syn- punkter som har framförts skall redoVi'sas i en samrådsredogörelse.

185. Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillgodoses.

2. verka för att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt samt

3. samordna statliga myndigheters synpunkter på planförslaget och ta till vara myndigheternas intressen.

Länsstyrelsens synpunkter på förslaget skall. om det inte är uppenbart onödigt. sammanställas i ett samrådsyttrande.

19 5 Innan detaljplanen antas. skall planförslaget ställas ut för gransk- ning under minst tre veckor.

20 & lnnan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kun- görelsen skall framgå var planområdet ligger. var utställningen sker samt inom vilken tid och vart synpunkter på förslaget kan lämnas. Om detalj- planen avviker från översiktsplanen. skall det framgå av kungörelsen.

Prop. 1985/86zl 138

Ett exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar skall före utställningen överlämnas till länsstyrelsen och angränsande kommuner som berörs av förslaget. Dessutom skall underrättelse om innehållet i kungörelsen sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas till

[. kända ägare till fastigheter som berörs av förslaget.

2. kända innehavare av servituts- eller arrenderätt till sådana fastigheter.

3. sådana kända organisationer och föreningar av hyresgäster som avses i 1 kap. 85 andra stycket.

4. andra som har ett väsentligt intresse av planförslaget. Om planförslaget berör ett markområde som är samfällt för flera fastig— heter med skilda ägare. är det tillräckligt att underrättelsen sänds till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare. får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla. I sådant fall skall kungörelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om till vilken delägare underrättelsen har sänts.

Om ett stort antal sakägare skall underrättas om utställningen av plan- förslaget får bestämmelserna om kungörelsedelgivning i 175 delgivningsla- gen (_l970: 428) tillämpas. Som ytterligare förutsättning för detta gäller att det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den enligt andra och tredje styckena till var och en av sakägarna.

21 5 Vid utställningen skall planförslaget åtföljas av:

]. planbeskrivningen och genom'förandebeskrivningen,

2. samrådsredogörelsen.

3. program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats.

Även planeringsunderlag, som har betydelse för en bedömning av plan- förslaget. bör hållas tillgängligt under utställningen. Planhandlingarna bör vid utställningen kompletteras med annat material, om förslagets innebörd därigenom kan väsentligt förtydligas.

22 5 Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligt under utställningstiden och med uppgift om sin adress. Efter utställningen skall planförslaget övervägas mot bakgrund av de avlämnade synpunk- terna. En sammanställning av synpunkterna och förslag med anledning av dessa skall redovisas i ett särskilt utlåtande. som skall fogas till handlingar- na i ärendet inför antagandet.

Utlåtandet eller meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall för kännedom snarast möjligt sändas till de myndigheter och sakägare, vilkas synpunkter på förslaget inte har blivit tillgodosedda. Utsändningen får ske genom att utlåtandet eller meddelandet lämnas för postbefordran under mottagarens kända adress. Om ett stort antal mottagare skall underrättas. får underrättelse i stället ske genom. kungörelse i ortstidning.

Om planförslaget ändras efter utställningen och om ändringen har intres- se för allmänheten, skall ny utställning ske. Om ändringen saknar allmänt intresse, får 25% tillämpas.

23 5 Av 2kap. 25å tredje stycket kommunallagen(1977: 179) följer att beslut att anta en detaljplan skall tillkännages på kommunens anslagstavla. Senast dagen efter det att tillkännagivandet har anslagits skall detta. till- sammans med uppgift om tidpunkten då det anslogs, ett protokollsutdrag

Prop. 1985/86:1 139

med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet skall iaktta. sändas till -

!. länsstyrelsen

2. statliga myndigheter vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda

3. rcgionplaneorgan och angränsande kommuner som berörs av planen.

4. sakägare som senast under utställningstiden skriftligt har lämnat syn- punkter som inte har blivit tillgodosedda.

Till sakägare som avses i första stycket 4 skall underrättelse om beslutet sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas. Om ett stort antal sakägare skall underrättas. får bestämmelserna i 205 fjärde stycket tillämpas.

Snarast möjligt efter beslutet skall alla handlingar i ärendet sändas till länsstyrelsen.

24 5 När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft. skall detta kungöras i ortstidning. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 14 kap. 12 å.

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge- nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

255. I stället för vad som föreskrivs i l6—2255 får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfarande). om förslaget till detaljplan

]. är av begränsad betydelse.

2. saknar intresse för allmänheten,

3. är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsytt- rande enligt 4 kap. 105 tredje stycket.

Vid enkelt planförfarande skall sakägare och andra som anges i 205 andra och tredje styckena beredas tillfälle till samråd och. om de inte skriftligt godkänner planförslaget, beredas tillfälle att lämna synpunkter på detta under två veckor eller den kortare tid som särskilt avtalas. Myndig- heter som berörs av planförslaget skall under samma tid beredas tillfälle att lämna synpunkter på detta. En sammanställning av de avlämnade syn- punkterna och förslag med anledning av dessa skall redovisas i ett särskilt utlåtande. som skall fogas till handlingarna i ärendet inför antagandet.

26 & Bestämmelserna i 16—25 %% tillämpas även vid ändring eller upphä- vande av detaljplaner.

Giltighet och verkan 27 & Detaljplan gäller till dess att den ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft eller upphör att gälla i viss del på grund av 6kap. 25 andra stycket.

28 & Av 8kap. 10. l6 och 18 åå följer att bygglov. rivningslov respektive marklov inte får meddelas i strid mot detaljplan. Aven sådana åtgärder som inte kräver lov och som avser byggnader. andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ— ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan.

Prop. 1985/Sö:] 140

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivnin g 1 5 l samband med att förslag till detaljplan upprättas skall i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska. tek- niska. ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att åstadkomma ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 & Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske. Sådant beslut skall medde- las i form av omrädesbestämmelser eller bestämmelser i en detaljplan. Som förutsättning för detta gäller att det med hänsyn till bebyggelseut- vecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sädana anordningar som behövs för bebyggelsen.

l beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsbeslut skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet att anta områdes- bestämmelserna eller planen vinner laga kraft. Har något exploaterings- beslut inte meddelats inom den angivna tiden. upphör omrädesbestämmel- serna eller detaljplanen att gälla, såvitt avser kommunens medgivande till exploateringssamverkan.

Fastighetsplan

3 & Fastighetsplan får antas för områden med detaljplan.

Fastighetsplan skall antas ]. om det behövs för att genomföra en ändamålsenlig indelning av kvartersmark i tomter.

2. om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastighetsplan.

3. om en fastighetsägare under detaljplanens genomförandetid begär att fastighetsplan upprättas och detta inte är uppenbart onödigt.

4 & En fastighetsplan bör såvitt möjligt omfatta ett kvarter eller annat lämpligt avgränsat område. Skall fastighetsplanen omfatta endast en del av ett kvarter. skall iakttas att möjligheterna att genomföra detaljplanen för återstoden av kvarteret inte försvåras. Skälig hänsyn skall tas till de befintliga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhållanden inom och i anslutning till planområdet. som kan inverka på planens genomförande.

Bestämmelserna i 3kap. lå fastighetsbildningslagen(1970:988) skall tillämpas på fastighetsplanen, om den skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall reglera servitutsfrågor.

Om fastighetsplanen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsan- läggning. skall 5 och 655 anläggningslagen(1973: 1149) tillämpas på planen. Gemensamhetsanläggningar skall förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

5 & Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras från denna. [ sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen. Sådan avvikelse skall antecknas på detaljplanen.

Prop. 1985/86:1 M]

6 & Fastighetsplaner antas av byggnadsnämnden. om inte annat följer av 13 5.

Innehåll m. m. 7 5 ] fastighetsplanen kan regleras markens indelning i fastigheter. bil- dande. ändring eller upphävande av särskilda rättigheter samt inrättande av gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen(1973: 1149).

1 en fastighetsplan får bestämmas att planen skall bli gällande endast under förutsättning att beslutet att anta en viss detaljplan vinner laga kraft i de delar som har betydelse för fastighetsplanen.

Planhandlingarna

8 & Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Planen kan dock bestå enbart av en av dessa handlingar. om de förhållanden som är av betydelse därmed framgår tillräckligt tydligt. I den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen angesl. det berörda områdets blivande indelning i fastigheter.2. de särskilda rättigheter som behöver bildas. ändras eller upphävas.3. de an- läggningar som skall ingå i gemensamhetsanläggningar enligt anläggnings- lagen (1973: ll49),4. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanlägg- ningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

9 5 Till fastighetsplanen skall fogas en beskrivning som tydligt redovisar vilken detaljplan som gäller och skälen till den utformning av fastighets- planen som har valts. Om fastighetsplanen avviker från detaljplanen skall detta och skälen till avvikelsen särskilt redovisas.

Till fastighetsplanen skall dessutom fogas en förteckning över de fastig- heter och samfälligheter som berörs av planen samt ägare och innehavare av särskild rätt till dessa (fastighetsförteckning).

Förutsättningar för att ändra eller upphäva en fastig- hetsplan m. m. 10 & Före utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighets- planen ändras eller upphävas endast om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastighetsägare har samtyckt till detta.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen ändras eller upphävas. om det är påkallat från allmän synpunkt.

]] 5 Bestämmelserna i 3—955 skall tillämpas även när fastighetsplanen ändras eller upphävs.

12 & Om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot den ändrade detaljplanen. Om detaljplanen upphävs helt eller till en viss del. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs av upphävandet.

Förfarandet 13 & Om fastighetsplanen skall antas samtidigt med detaljplanen. skall den upprättas och antas i samma ordning som gäller för detaljplanen.

I andra fall skall följande bestämmelser om detaljplan i 5 kap. tillämpas. nämligen

175 om samråd m.m..

Prop. 1985/86:1 142

195 om utställning, 209' om kungörelse om utställning. underrättelser m. m.. 21 5 om handlingar vid utställningen , 22å om behandlingen av synpunkter på planförslaget rn. m., 23 & om tillkännagivande av beslutet om antagande m.m.. 24% om kungörelse när detaljplanen vunnit laga kraft m.m. 25.5 om enkelt planförfarande. Samråd enligt 5 kap. 175 första stycket behöver dock inte ske med länsstyrelsen och angränsande kommuner. lnte heller behöver planförsla- get överlämnas till länsstyrelsen och angränsande kommuner enligt 20% andra stycket samma kap.

14 & Bestämmelserna i 13.5 skall tillämpas även när fastighetsplanen ändras eller upphävs.

Giltighet och verkan 15 & Fastighetsplanen gäller till dess att den ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft eller upphör att gälla i sin helhet eller i en viss del på grund av 125.

16 5 Av 8 kap. 10% följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även sådana åtgärder som inte kräver lov och som avser byggnader. andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot fastighetsplan.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m.m.

17 & Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för gator eller sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt detaljplanen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända- mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras sådan mark som kommunen får lösa enligt första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns bestämmel- scri l4kap.

18 5 Om kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser och förfogar över obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats. är kommunen skyldig att utan ersättning låta fastighetsägare som avses i 2955 nyttja marken för ändamålet.

19 & Om annan än kommunen är huvudman för vägar och andra all- männa platser, är den som äger obebyggd mark. som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats. skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark. som tillhörde honom när planen antogs. skall kunna användas för avsett ändamål.

20 5 På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark. som enligt detaljplanen behövs för gator eller sådana andra allmänna platser för

Prop. 1985/86:1 143

vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader. utan ersätt- ning skall tillfalla kommunen. Under samma förutsättningar får länsstyrel- sen förordna att mark. som skall användas för vägar eller andra allmänna platser för vilka annan än kommunen är huvudman. utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen.

Förordnande får meddelas endast om planen innehåller en sådan be- stämmelse som anges i 5kap. 95 4 och endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

21 5 När fråga har väckts om förordnande enligt 205, skall byggnads- nämnden genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Överlåtelse av mark, som sker efter det att sådan anmä— lan har inkommit. utgör inte hinder mot förordnande att marken skall avstås eller upplåtas.

Ändras detaljplanen får länsstyrelsen på ansökan av kommunen för- ordna att mark som har aVStåtts eller upplåtits enligt 205 skall utbytas mot annan mark, om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

22 & Den som har avstått mark enligt 205 skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske. är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den till vilken marken har avståtts.

23 5 I ett förordnande enligt 205 får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

24 5 Vad som enligt 20—23 åå gäller i fråga om ägare skall gälla även exploatenngssamfällighet enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamver- kan.

25 & Kommunen får lösa fastigheter eller delar av fastigheter som inte stämmer överens med fastighetsplanen under förutsättning

1. att kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser och

2. att genomförandetiden för berörda fastigheter har gått till ända. Under de förutsättningar som anges i första stycket I och 2 får kom- munen även lösa fastigheter. som inte har bebyggts i huvudsaklig överens- stämmelse med detaljplanen och för vilka giltigt bygglov till sådan bebyg- gelse inte finns.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

26 & Nyttjanderätt till mark enligt l9 eller 209" skall gälla framför annan rätt till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m.m. 27 5 Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för gator och andra allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Att detaljplanen skall utvisa om annan än kommunen skall vara huvudman framgår av 5 kap. 5 s.

Prop. 1985/86:1 144

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen ställa i ordning gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. så att de kan användas för avsett ändamål. Före genomförandetidens slut skall gator och andra allmänna platser upp- låtas till allmänt begagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med detaljplanen. lnom områden som efter genomförandetidens slut be- byggs i enlighet med detaljplanen skall gator och andra allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

28 & När gator och andra allmänna platser som avses i 27.5 upplåts till allmänt begagnande. skall de till bredd. höjdläge och utformning i övrigt överensstämma med detaljplanen. De skall vara utförda på ett ändamåls- enligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från detalj- planen får göras. om syftet med planen inte motverkas.

29 5 Om en fastighetsägare vill bebygga sin fastighet innan den gata. till vilken fastigheten enligt detaljplanen har utfart. har blivit iordningställd enligt 275 andra stycket och allmän avloppsledning har anlagts. skall han anordna utfartsväg och nödvändig avloppsanordning från fastigheten.

30 .5 Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 27 och 2855 i stället gälla staten.

Kostnad, som föranleds av att gatan enligt detaljplanen byggs till en större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken. skall dock betalas av kommunen. om inte regeringen bestämmer annorlunda.

31 & Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Denna underhållsskyl- dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall. med den be- gränsning som anges i 305 andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål- lare finns bestämmelser i lagen (1939: 608) om enskilda vägar och anlägg- ningslagen (1973: 1149).

Om gatukostnader m.m. 32 5 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra gator och andra allmänna platser inom områden med detaljplan. får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åtgärder som är av- sedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske. Om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

33 .5 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra en gata. får kommunfullmäktigc besluta att kostnaden för detta skall

Prop. 1985/86:1 145

betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning-som,. motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anord- ningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighets- ägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt. får kommunfullmäktigc besluta att kostnaden skall fördelas mel- lan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket. '

34 _5 Den ersättning som enligt 32 eller 335 belöper på varje fastighet skall jämkas. om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

35 5 Till grund för bestämmande av ersättning enligt 32 eller 335 får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator eller andra allmänna platser.

36 & Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe- loppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter. får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt. är ny ägare av kvarters- mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

37 5 Innan kommunfullmäktige beslutar att kostnader för gator eller andra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 32 eller 33 &, skall kommunfullmäktigc låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 325 skall ställas ut för gransk- ning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättelse om utställningen av förslaget skall dessutom sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas till kända fastighetsägare. vilkas rätt berörs av förslaget. Underrättelse behö- ver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När granskningstiden har gått ut. får fullmäktige besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 335. skall de markägare. vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas tillfälle att yttra sig över detta. innan kommunfullmäktige får fatta beslut i ärendet.

Prop. 1985/86:1 146

38 _5 Mark framför fastigheter. som är belägna vid torg. parker eller andra sådana allmänna platser. skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta bygg- nadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begag- nande.

39 5 Vad som föreskrivs i detta kap. om fastigheter skall tillämpas även på samfälligheter inom kvartersmark. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse. skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Högsta tillåtna byggnadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten.

Domstolspröi'ning m. m. 40 ,5 Den som med stöd av detta kap. vill begära inlösen skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost-

nader och kostnader för andra allmänna platser på talan av endera parten.

41 & Talan om inlösen enligt 17 5 får väckas utan hinder av att beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

Talan om inlösen enligt 255 andra stycket skall väckas inom tre år från dagen efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighets— planen eller ansökan om förlängning av genomförandetiden gjorts skall målet förklaras vilande till dess att frågan om fastighetsbildning eller för- längning av genomförandetiden slutligt har avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen eller medges förlängning av genom- förandetiden. förfaller kommunens "talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 255. skall domstolen omedelbart sända underrättelse om det till fastighetsbildningsmyndighe- ten.

7 kap. Regionplanering m. m.

Regionplaneorgan

1 5 Behöver sådana frågor om ant/ändningen av mark- och vattenområ- den som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners översiktliga fysiska planering samordnas, kan regeringen på särskild framställning förordna ett regionplaneorgan. som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna utrednings- och samordningsverk- samhet (regionplanering). l beslutet skall regionplaneorganets huvudsakli- ga ansvarsområde anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför— bund eller förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957: 281) om kommunalförbund tillämpas i den mån avvikande bestäm- melser inte meddelas i detta kap.

För handläggningen av frågor om regionplanering m.m. för kommuner- na i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

Prop. 1985/86:1 - 147

2 5 Innan regeringen fattar beslut enligt 1 _5, skall de kommuner och länsstyrelser som kan beröras av beslutet lämnas tillfälle att yttra sig.

Regionplaneorgan skall inte förordnas om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det.

3 & Regionplaneorganet skall inom sitt ansvarsområde bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga myndigheters planering inom regionen.

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4—7 55 tillämpas.

Med regionen avses regionplaneorganets geografiska verksamhetsområ- de.

Regionplan

4 & 1 regionplanen kan anges riktlinjer för användningen av mark- och vattenområden som aVser till exempel regional struktur. hushållning med naturresurser. prioritering av olika markintrcssen. lokalisering av kom- munikations- och distributionssystem samt bebyggelse och anläggningar av betydelse för regionen. Riktlinjerna får inte omfatta förhållanden utan- för regionplaneorganets ansvarsområde.

Bestämmelserna i 4kap. 45 om planhandlingar och deras utformning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovisning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

S & Regionplanen antas av regionplaneorganets fullmäktige. Även änd- ring och upphävande av regionplanen beslutas av fullmäktige.

Förfarandet 6 5 När förslag till regionplan eller ändring eller upphävande av planen upprättas skall bestämmelserna i 4kap. 5—1155 om samråd. utställning, kungörande. utlåtande m.m. i fråga om översiktsplan tillämpas med den avvikelsen att förslaget skall ställas ut till granskning under minst tre månader.

7 5 Av 11.5 lagen (1957z281) om kommunalförbund följer att beslut att anta. ändra eller upphäva en regionplan skall tillkännages på anslagstavlan för den kommun där regionplaneorganet har sitt säte.

Senast dagen efter det att tillkännagivandet har anslagits skall detta. tillsammans med uppgift om tidpunkten då det anslogs. utlåtandet enligt 65 och ett protokollsutdrag med beslutet, sändas till de kommuner och läns- styrelser som berörs av planen. till regeringen samt till de myndigheter, vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda.

När beslutet har vunnit laga kraft. skall planen snarast möjligt och senast inom en månad sändas till länsstyrelserna inom regionen.

Regionplanens giltighet och verkan

8 & Regionplanen gäller. oavsett om den ändras eller ej, under en tid av högst sex år, räknat från dagen för beslutet att anta planen. eller. om

regeringen prövat beslutet enligt 12kap. 65. från dagen för regeringens beslut.

9 & Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestämmelser.

Prop. 1985/86zl 148

FJÄRDE AVDELNINGEN OM BYGGLOV OCH AN DRA BESLUT AV BYGGNADSNÄMNDEN M. M.

8 kap. Bygglov. rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver [av Byggnader i allmänhet 1 5 Följande åtgärder med byggnader får inte utföras utan bygglov:

l. Uppföra nya byggnader.

2. Bygga till befintliga byggnader.

3. Ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentli- gen annat ändamål än det för vilket. byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov senast har lämnats.

4. Färga om byggnader. som ligger i områden med detaljplan. eller byta ut sådana byggnaders fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller utfö— ra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadernas yttre.

5. Göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning.

6. Installera eller väsentligt ändra eldstäder. rökkanaler eller anordning- ar för ventilation. vattenförsörjning eller avlopp. Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 5 och 6 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu— ner. 1 4.5 finns bestämmelser om undantag från kravet på bygglov enligt första stycket för bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter. Enligt 5 och 655 kan kommunen medge ytterligare undantag från detta krav eller införa skyldighet att söka bygg10v för vissa ytterligare åtgärder.

Andra anläggningar och anordningar 2 5 Om inte annat följer av 4 eller 55 får följande åtgärder med andra anläggningar än byggnader och med anordningar inte utföras utan bygglov:

[. Ta i anspråk mark för idrotts- eller fritidsanläggningar, såsom idrotts- platser. skidliftar. campingplatser. skjutbanor. småbåtshamnar. motor- banor och golfbanor.

2. Anordna upplag.

3. Anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift.

4. Inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra fara för brand eller andra olyckshändelser. Bygglov krävs clock inte. om anordningen är avsedd endast för en viss fastighets husbehov.

5. Uppföra eller väsentligt ändra radio— eller telemaster eller torn. Bygg- lov krävs dock inte för master som är avsedda endast för en viss fastighets behov.

6. Uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om anordningen placeras på ett avstånd från tomtgränsen som är mindre än anordningens höjd över marken eller om anordningen fast monteras på en byggnad. Bygglov krävs även för väsentlig ändring av sådana vindkraftverk.

7. Uppföra eller väsentligt ändra murar eller plank.

8. Ta i anspråk mark för eller väsentligt ändra parkeringsplatser. Bygg- lov krävs dock inte om parkeringsplatsen är avsedd enbart för en viss fastighets behov och om det på fastigheten finns högst två bostadslägen-

Prop. 1985/%:] [49

heter. Bygglov krävs inte heller för parkeringsplatser som anläggs med stöd av väglagen (19711948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg. '

3 5 Inom områden med detaljplan får skyltar eller ljusanordningar inte sättas upp eller väsentligt ändras utan bygglov.

Kommunen kan besluta att ljusanordningar inte får sättas upp eller väsentligt ändras utan bygglov inom områden. som inte omfattas av detalj- plan och som ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanlägg- ningar. statliga flygplatser. andra tlygplatser för allmänt bruk. som tillhör annan än staten, kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar. Sådana beslut skall meddelas i form av omrädesbestämmelser.

Undantagsbestämmelser för bostadsbyggnader med högsttvålägenheter

4 & Bestämmelserna om bygglov i 1 och 2 ss gäller inte i fråga om nedan angivna åtgärder med bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter eller byggnader av annat slag som hör till sådana bostadsbyggnader. De åtgärder som på grund härav får utföras utan bygglov om inte annat följer av öå _ är följande:

]. Installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp. om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför- sörjning eller avlopp.

2. Göra andra invändiga ändringar. under förutsättning att ändringen inte innebär att det inreds någon ytterligare bostadslägenhet eller någon lokal för handelsrörelse, hantverk eller industri och att ändringen inte berör konstruktionen av byggnadens bärande delar. eldstäder eller rökka- naler.

3. Färga om byggnaden, om åtgärden inte medför att byggnadens karak— tär väsentligt ändras.

4. Anordna en skyddad uteplats med hjälp av mur eller plank som uppförs i anslutning till bostadsbyggnaden och placeras minst 4,5 meter från tomtgränsen. Om ägaren till den angränsande fastigheten lämnar skriftligt medgivande, får muren eller planket placeras närmare tomtgrän- sen. Muren eller planket får inte vara högre än 1.8 meter och inte sträcka sig mer än 3 meter ut från byggnaden.

5. Anordna skärmtak i anslutning till bostadsbyggnaden över en sådan uteplats som anges i 4 eller över en altan. balkong eller entré. Sådana skärmtak får dock inte vara stöiTe än l2kvadratmeter och inte heller sträcka sig närmare tomtgränsen än 4.5 meter. Om ägaren till den angrän- sande fastigheten lämnar skriftligt medgivande. får skärmtaket placeras närmare tomtgränsen.

6. Uppföra högst två uthus eller andra liknande fristående byggnader, som inte är avsedda som bostad, i omedelbar närhet av bostadsbyggnaden. Dessa får dock uppföras endast under förutsättning att byggnadernas sam- manlagda byggnadsarea inte är större än lOkvadratmeter, att taknockshöj- den inte överstiger 3 meter samt att byggnaderna placeras minst 4.5 meter från tomtgränsen. Om ägaren till den angränsande fastigheten lämnar skriftligt medgivande. får byggnaderna placeras närmare tomtgränsen. Anges i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser att byggnader skall placeras på ett visst avstånd från tomtgränsen. skall dock den bestämmel- sen alltid gälla.

Prop. 1985/86zl 150

Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning

5 & Kommunen kan för ett visst område, som inte omfattas av detaljplan, besluta att nedan angivna åtgärder får utföras utan bygglov. under förut- sättning att det kan ske utan olägenhet för grannar och för allmänna intressen och att åtgärderna inte avser arbetslokaler eller personalrum. De åtgärder som under dessa förutsättningar kan få utföras utan bygglov är:

1. att uppföra komplementbyggnader.

2. att göra mindre tillbyggnader,

3. att utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i lä första stycket 5 och 6

4. att utföra anläggningar och anordningar som avses i 2 &.

5. att uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller någon därmed jämförlig näring.

Beslut enligt första stycket skall meddelas i form av omrädesbestäm- melser.

Kommunen kan för områden med detaljplan bestämma att enklare fri- tidshus. kolonistugor och liknande byggnader får på sätt som närmare anges i planen uppföras, byggas till eller ändras på annat sätt utan bygglov.

6 & Kommunen kan för ett område som utgör en värdefull miljö besluta att följande åtgärder inte får utföras utan bygglov:

l. Färga om byggnader eller byta ut byggnadernas fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller utföra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadernas yttre.

2. Underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. ll &. Beslut enligt första stycket skall meddelas i form av bestämmelser i detaljplan eller omrädesbestämmelser.

Rivningslov och marklov 7 5 inom områden med detaljplan får rivning av byggnader eller delar av byggnader inte ske utan rivningslov. om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen kan för ett visst område, som inte omfattas av detaljplan. besluta att rivning av byggnader eller delar av byggnader inte får ske utan rivningslov. Sådana beslut skall meddelas i form av omrädesbestäm- melser.

8 5 Inom områden med detaljplan får schaktning eller fyllning, som medför att höjdläget för tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt, inte utföras utan marklov om inte annat har bestämts i planen. Om ett visst höjdläge för markytan anges i planen. krävs dock inte marklov för att bringa markytan till denna nivå.

Kommunen kan för områden med detaljplan i planen bestämma att trädfällning och skogsplantering inte får utföras utan marklov inom plan- området.

Kommunen kan för ett visst område, som inte omfattas av detaljplan. besluta att schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering inte får utföras utan marklov. under förutsättning att området

I. är avsett för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar.

2. är avsett som friluftsområde eller

3. ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanläggningar,

Prop. 1985/86zl 151

statliga flygplatser. andra flygplatser för allmänt bruk. som tillhör annan än staten. kärnreaktorer. andra kärnenergianläggningareller andra anlägg- ningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde. "

Beslut enligt tredje stycket skall meddelas i form av omrädesbestäm- melser.

Hemliga anläggningar m. m. 9 & Bestämmelserna i 1—855 gäller inte i fråga om byggnader och andra anläggningar eller anordningar. som är hemliga enligt vad som är särskilt föreskrivet. Åtgärder med sådana anläggningar skall föregås av samråd med länsstyrelsen, som på lämpligt sätt skall underrätta kommunen om åtgärdernas art och var de skall utföras.

Förutsättningarför lov m.m.

B y g gl 0 v 10 5 Inom områden med detaljplan skall bygglov lämnas om

1. den ansökta åtgärden inte strider mot detaljplanen.

2. den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras med hänsyn till läge och användningssätt stämmer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området och

3. det av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsättningar för att åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen. och ansök- ningen om bygglov kommer in före utgången av genomförandetiden för detaljplanen. skall sökanden föreläggas att inom en viss tid ansöka om förrättning för att genomföra fastighetsplanen. Uppfylls inte föreläggandet, får bygglov vägras.

Beträffande sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i l & första stycket 4 och sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 15 första stycket 5 och 6 behöver byggnaden med hänsyn till läge och användnings- sätt inte stämma överens med detaljplanen för att bygglov skall lämnas.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen. om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

11 å [ områden som inte omfattas av detaljplan skall bygglov lämnas om

1. den ansökta åtgärden med hänsyn till 2 kap. är lämplig på platsen.

2. åtgärden inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestäm— melserna i 5 kap. 1 5,

3. åtgärden inte strider mot omrädesbestämmelser och

4. det av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsättningar för att åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap.

Beträffande bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter skall bygglov till kompletteringsåtgärder lämnas. om åtgärden inte strider mot omrädesbestämmelser enligt 4kap. 135 första stycket 3—5 och om det av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsättningar för att åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap. Lov till

Prop. 1985/86:1 152 kompletteringsåtgärder kan vägras om kommunen har lämnats tillstånd till expropriation av den fastighet eller den fastighetsdel där åtgärden skall utföras. Med kompletteringsåtgärder avses

i. att uppföra komplementbyggnader.

2. att göra mindre tillbyggnader.

3. att utföra yttre åtgärder på byggnader i sådana fall som anges i Gå första stycket 1.

4. att utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 15 första stycket 5 och 6.

Andra stycket 3 och 4 skall tillämpas även beträffande andra byggnader än bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från omrädesbestämmelser. om avvikelserna är förenliga med syftet med be- stämmelserna.

12 5 Om bygglov inte kan lämnas på grund av 10 eller 11 &. får tillfälligt bygglov lämnas. under förutsättning att sökanden begär det och att marken eller den byggnad som ansökningen avser inte genast behöver tas i anspråk för avsett ändamål. '

Tillfälligt bygglov skall lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestämmclse om tillfällig markanvändning.

] ett tillfälligt bygglov får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs eller att en byggnads eller en byggnadsdels användningssätt änd- ras. Lovet skall lämnas för en tid om högst tio år. Byggnadsnämnden kan på ansökan medge förlängning av tiden med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga 20 år.

13 & Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om bygglov till prövning snarast möjligt och slutligt avgöra ärendet

l. senast inom ett år från den dag då ansökningen om bygglov kom in. om inte kommunen dessförinnan har ansökt om expropriation eller inlett arbete med att anta. ändra eller upphäva en detaljplan, omrädesbestäm- melser eller en fastighetsplan som angår den byggnad som ansökningen om bygglov avser.

2. senast inom två år från den dag då ansökningen kom in, om inte kommunen dessförinnan har antagit. ändrat eller upphävt detaljplanen, områdesbestämmelserna eller fastighetsplanen.

3. så snart slutligt avgörande föreligger i det ärende som har orsakat uppskovet med prövningen av frågan om bygglov.

l4 & Om byggnadsnämnden har vägrat bygglov på grund av att kom- munen har lämnats tillstånd till expropriation men detta tillstånd har upp- hört att gälla, får en ny ansökan om bygglov till samma åtgärd inte avslås på samma grund. förrän tio år har förflutit från den dag då tillståndet till expropriation meddelades.

Rivningslov och marklov 15 & Rivningslov får vägras om det behövs med hänsyn till bostadsför- sörjningen eller därför att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull be- byggelse skall bevaras.

16 & Om upprustningsåläggande enligt 2.5 bostadssaneringslagcn (l973:531) har utfärdats och åläggandet inte har upphört att gälla, får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandct.

Prop. 1985/86:l ' 153

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. llå och som omfattas av skyddsbe- stämmelseri en detaljplan eller omrädesbestämmelser.

17 & Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om rivningslov till prövning snarast möjligt. Frågan får dock inte slutligt avgöras, om det beträffande den byggnad som frågan angår har gjorts ansökan om att byggnaden skall förklaras för byggnadsminne enligt l & lagen (l960: 690) om byggnadsmin- nen eller att upprustningsåläggande enligt 25 bostadssaneringslagcn (1973: 531). skall meddelas och den ansökningen inte har slutligt avgjorts.

Byggnadsnämnden skall slutligt avgöra ett ärende om rivningslov

1. senast inom ett år från den dag då ansökningen om rivningslov kom in, om inte kommunen dessförinnan har ansökt om expropriation. om förkla— rande för byggnadsminne eller om upprustningsåläggande eller inlett arbe— te med att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestäm— melser beträffande den byggnad som ansökningen om rivningslov avser.

2. senast inom två år från den dag då ansökningen om rivningslov kom in, om inte kommunen dessförinnan har antagit. ändrat eller upphävt detaljplanen eller områdesbestämmelserna.

3. så snart slutligt avgörande föreligger i det ärende som har orsakat uppskovet med prövningen av frågan om rivningslov.

18 & Marklov får vägras, om den sökta åtgärden

]. strider mot en detaljplan eller mot omrädesbestämmelser,

2. motverkar syftet med sådana skydds- eller säkerhetsområden som anges i 89 tredje stycket 3,

3. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyg- gelse och därmed sammanhängande anordningar.

4. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning som fri- luftsområde. varvid beslutet att vägra lov dock inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras eller

5. i andra fall än som anges i 1—4 medför störningar för omgivningen.

Gemensamma bestämmelser om prövningen 19 & Ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov skall vara skrift- liga och ges in till byggnadsnämnden. Beträffande enklare ätgärder får ansökan göras muntligt. Bestämmelser om prövning av bygglov eller mark- lov utan ansökan finns i 10 kap. 20% andra stycket.

20 & Tillsammans med ansökan skall lämnas de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt som behövs för att den sökta åtgärden skall kunna provas.

Ar ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden föreläg- ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Avhjälps inte bristerna inom förelagd tid. får ansökningen avgöras i befintligt skick eller avvisas. En erinran om detta skall tas in i föreläggandet.

21 5 Även om en åtgärd inte kräver lov enligt l—8åå, skall byggnads- nämnden pröva den. om det begärs av den som skall vidta åtgärden.

22 & Byggnadsnämnden skall lämna kända sakägare tillfälle att yttra sig över ansökningar om lov i följande fall, nämligen ]. om den ansökta åtgärden innebär sådan mindre avvikelse från detalj-

Prop. 1985/86: 1 154

plan eller omrädesbestämmelser som avses i 105 femte stycket eller 115 fjärde stycket.

2. om åtgärden skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd enligt 11 å andra stycket och inte heller är reglerad i omrädesbestämmelser.

Byggnadsnämnden kan bestämma att sökanden skall underrätta sak- ägarna om ansökningen och om att yttrande över denna skall ges in till byggnadsnämnden inom en viss tid.

Underrättelse till sakägarna skall sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas. Underrättelse till de boende på en viss fastighet får dock ske genom anslag inom fastigheten på lämpligt sätt.

23 & Beslut i ärenden om lov skall vara skriftliga. Sökanden skall ome- delbart underrättas om beslutet. I detta skall tas in en uppmaning till sökanden att lämna underrättelse om beslutet till de sakägare som har lämnats tillfälle att yttra sig över ansökningen och vilkas synpunkter inte har tillgodosetts.

I fråga om underrättelsen till sökanden och dennes underrättelser till sakägarna skall 225 tredje stycket tillämpas. Sker underrättelse genom anslag inom en fastighet. skall de boende anses ha fått del av beslutet den dag det anslogs.

24 5 Om en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall byggnadsnämnden erinra sökanden om detta.

25 5 Om länsstyrelsen eller regeringen har beslutat ett förordnande enligt 12 kap. 4å, skall byggnadsnämnden snarast möjligt sända beslut om löv som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen.

26 & I beslut, varigenom lov lämnas. skall anges de åtgärder som lovet avser. den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras, lovets giltighetstid samt de villkor och upplysningar som behövs. Byggnadsnämn- den skall även ange vid vilka tillfällen som anmälningar och besiktningar enligt 9kap. skall göras.

27 & Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla om den med- givna åtgärden inte påbörjas inom två år från dagen för beslutet om lov. Lovet är aldrig giltigt för längre tid än fem år.

Särskilda bestämmelser om prövningen i bygglovsärenden 28 & Byggnadsnämnden skall granska och fastställa de ritningar och övri- ga handlingar som är nödvändiga för byggnadsnämndens prövning.

Byggnadsnämnden skall godta typgodkända material, konstruktioner eller anordningar i de avseenden som typgodkännandet gäller.

1 beslut om bygglov kan byggnadsnämnden bestämma att konstruktions- handlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbetena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av byggnadsnämnden. Bygg- herren skall underrättas om resultatet av granskningen.

1 beslut om bygglov kan byggnadsnämnden även bestämma att handling- ar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden. när arbetena har avslutats.

Prop. 1985/86: 1 155

29 & Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam- heter i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får meddelas endast

1. om yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbetarskyddssynpunkt och

2. om det av yttrandet framgår att skyddsombud. skyddskommitté eller organisation. som företräder arbetstagarna, har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksam- het som arbetslokalen är avsedd.

Om det i yttrandet från yrkesinspektioncn har angetts att den prövning i arbetarskydddshänseende som behövs inte har kunnat göras. skall beslutet om bygglov innehålla en erinran om den skyldighet som enligt lag eller annan författning kan föreligga för arbetsgivaren att göra anmälan till yrkesinspektioncn innan arbetslokalen tas i bruk.

30 5 Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sådana åtgärder som avses i Zaå andra stycket bostadssaneringslagen (1973:53l) vidtas, får bygglov meddelas endast om hyresnämnden medger det.

31 & Bygglov som innebär medgivande att uppföra en ny byggnad eller annan anläggning får, om fastighetsägaren skriftligt samtycker till det. innehålla bestämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas. byggas om eller ges ändrad användning eller att utfarten från fastig— heten skall ändras. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken åtgärden skall ha vidtagits.

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring- arna skall vara utförda.

I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbetena inte får påbör- jas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator och andra all- männa platser eller ställt godtagbar säkerhet för ersättningen.

Särskilda bestämmelser om förhandslov 32 5 Om den som ansöker om bygglov begär det. skall byggnadsnämn- den pröva om åtgärden kan tillåtas på platsen. Kan åtgärden tillåtas skall besked om detta, tillsammans med nödvändiga villkor, meddelas i form av ett förhandslov.

] beslut om förhandslov skall bestämmas en viss tid. högst två år, inom vilken ansökningen bygglov skall fullföljas. Om detta inte sker inom utsatt tid, upphör förhandslovet att gälla. [ beslutet skall tas in en erinran om detta. En erinran skall också göras om att förhandslovet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

9kap. Byggnadsarbeten, tillsyn, kontroll m. m.

Utförande av byggnadsarbeten m m. ] & Byggnads-. rivnings- och markarbeten som regleras i denna lag skall utföras enligt gällande bestämmelser. de villkor som byggnadsnämnden i det särskilda fallet har ställt och i övrigt enligt de handlingar som nämnden har fastställt.

Prop. 1985/86:1 l56

2 & Arbetena skall planeras och utföras så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

3 & Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-. rivnings- och markarbeten (byggherren) ansvarar för att arbetena utförs enligt l och 2 åå och att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Ansvarig arbetsledare 4 5 För arbeten som kräver bygglov. rivningslov eller marklov skall det finnas en av byggherren utsedd ansvarig arbetsledare. Om arbetena är av mindre omfattning. kan dock byggnadsnämnden bestämma att någon ar- betsledare inte behöver utses. För skilda delar av ett arbete kan olika arbetsledare utscs.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har godkänts som arbetsledare för visst slag av arbete och för viss tid av den myndighet som regeringen bestämmer (riksbehörighet) eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete.

Arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Arbetsledaren skall vidare göra sådana an- mälningar till byggnadsnämnden som avses i 5 å och anmälningar till andra berörda myndigheter. Arbetsledaren skall också vara närvarande vid bygg- nadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att arbetsledaren åsidosätter sina skyldig- heter, får nämnden frånta arbetsledaren ledningen av arbetet. Om arbetsle- daren grovt har åsidosatt sina skyldigheter. kan nämnden besluta att ar- betsledaren under viss tid inte kommer att godkännas som ansvarig arbets- ledare inom kommunen. Nämnden skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en arbetsledare, som har riksbe- hörighet, grovt har åsidosatt sina skyldigheter. får myndigheten återkalla godkännandet att vara ansvarig arbetsledare.

Utstakning. besiktning. kontroll m.m. S 5 När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras. ändras eller rivas och åtgärden kräver bygglov eller rivningslov. skall anmälan göras till byggnadsnämnden när arbetena påbörjas och när de har slutförts. Anmä- lan skall dessutom göras vid de tillfällen som nämnden bestämmer i beslu- tet om lov. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmälnings— skyldigheten.

6 5 När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras eller tillbyggas och åtgärden kräver bygglov. skall byggnadsnämnden snarast möjligt låta utstaka byggnaden. anläggningen eller tillbyggnaden. utmärka dess höjd- läge och kontrollmäta den. om detta är påkallat med hänsyn till förhållan- dena på platsen och omständigheterna i övrigt.

7 5 Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall alltid göras. om byggherren eller yrkesinspektioncn begär det. Slutbesiktning skall äga rum snarast möjligt. Byggnadsnämnden skall se till att dess besiktningar på ett lämpligt sätt samordnas med besiktningar som skall utföras av andra myndigheter.

Byggnadsnämnden kan begära att. byggherren skall förete bevis av sak- kunnig att de krav på egenskaper och funktioner är uppfyllda som före- skrivs i 3 kap. och som inte på ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid syn på platsen.

Prop. 1985/86:1 157

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över sådana besiktningar som anges i beslutet om bygglov.

Rätt till tillträde

8 5 Rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar har

1. byggnadsnämnden och länsstyrelsen för att utöva kontroll. besiktning eller annan tillsyn enligt denna lag,

2. de som har fått uppdrag av nämnden eller länsstyrelsen att utföra sådan tillsynsåtgärd som avses i l.

3. de som skall utföra kartläggning för samhällets behov och de som har fått uppdrag av kommunen eller av en myndighet att upprätta planförslag eller att företa kartläggning. utstakning. mätning eller geoteknisk under- sökning i syfte att förbereda planläggning eller byggande eller att mäta eller fotografera en byggnad som skall ändras eller rivas,

4. medhjälpare till någon som avses i 2 och 3. De som har tillträdesrätt enligt första stycket får sätta upp märken och signaler, göra undersökningar och mätningar samt ta prover. De har också rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

Inledande bestämmelser

1 & Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kap. så snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

När en åtgärd som kräver bygglov eller marklov har vidtagits utan att sådant lov föreligger, skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat. om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

2 5 Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked om det beträffande en viss byggnad. annan anläggning eller anordning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kap.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m.m. 3 & Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings— eller markarbete eller en viss åtgärd fortsätts. om det är uppenbart att arbetet eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett byggnads-. rivnings- eller markarbete eller annan åtgärd äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för män- niskors liv eller hälsa. skall nämnden förbjuda att arbetena eller åtgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte förelig- ger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite. Beslut enligt denna paragraf har omedelbar verkan.

Avgifter 4 & Utför någon en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov utan att sådant lov föreligger, skall byggnadsavgift tas ut.

Prop. 1985/86:l 158

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa. fastställd med stöd av 11 kap. 5 5. skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestämmas till minst 500 kr. När avgiften bestäms på grundval av taxan. skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänkningar av normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det sär- skilda fallet, Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta. utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mätningstekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa. får byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges.

5 & Byggnadsavgift skall inte tas ut. om det som har utförts blir rättat innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kap. tas upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

I. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

6 & Särskild avgift skall tas ut om. i andra fall än som avses i 49” första stycket, en överträdelse sker genom att

]. arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9kap. 4 5,

2. någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9kap. 55 eller

3. arbete utförs i strid mot fastställda handlingar eller villkor som bygg- nadsnämnden har beslutat.

Särskild avgift skall bestämmas till minst 200 och högst lOOOkr. Är överträdelsen ringa. behöver någon avgift inte tas ut.

7 5 l sådana fall som avses i 4 5 första stycket skall förutom byggnadsav— gift även tilläggsavgift tas ut. om åtgärden innebär att

I. en ny byggnad uppförs.

2. en befintlig byggnad tillbyggs.

3. en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det som byggnaden förut har använts till eller som finns angivet i fastställda handlingar eller

4. en byggnad rivs. Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 €. Tilläggsavgift skall inte heller tas ut. om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger 10 kvadratmeter.

Tilläggsavgift skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När bruttoarean beräknas skall dock lOkvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges. om föreläggande om rättelse har meddelats enligt l4 %. om det utförda har rättats genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

Prop. 1985/86: 1 159

8 & Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads- nämnden. _ . .

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott. på vilket inte kan följa svårare straff än böter, och om kvarstad i brottmål. '

9 & Byggnadsavgift skall tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare av den fastighet, byggnad. anläggning eller anordning som den olov- liga åtgärden avsåg. Särskild avgift skall tas ut av den som begick överträ- delsen.

Tilläggsavgift skall tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg.

2. den som begick överträdelsen.

3. den i vars ställe denne var.

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen. Tilläggsavgiften får fördelas mellan flera av dem som avses i andra stycket eller åläggas flera solidariskt.

10 5 Är två eller flera ägare av den fastighet, byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. svarar de solidariskt för bygg— nadsavgift och för tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

11 5 Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap. 65 över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m.m. 12 & Tingsrätten får besluta om handräckning så att rättelse sker när någon har

1. vidtagit en åtgärd som kräver bygglov eller marklov utan sådant lov.

2. vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

3. i annat fall än som avses i l vidtagit någon åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

4. underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15— 18 5.5.

13 & Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Bestäm- melser om sådan handräckning finns i l7l?" handräckningslagen ( l981: 847).

14 5 1 de fall som avses i 12.5 1—3 får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning, förelägga byggherren eller ägaren av den fastig- het. byggnad, anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid rätta det utförda. Uppfylls inte ett sådant föreläggande, får byggnadsnämn- den begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Prop. 1985/86:1 160

Beviljas bygglov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandet att gälla.

15 & Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden före- lägga honom att inom en viss tid vidta åtgärden.

16 5 Om en byggnad. annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden. anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning som avses i första stycket har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den. får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen under en viss tid (användningsförbud).

Beslut om användningsförbud har omedelbar verkan.

17 5 Om en byggnad. annan anläggning eller anordning inom område med detaljplan medför stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

lnom områden med detaljplan får byggnadsnämnden. om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren att ändra utfarten från en fastighet eller en byggnad eller att ordna stängsel mot vägar eller gator.

18 5 Vid grundad misstanke om att det finns brister i fråga om underhål- let av en byggnad eller annan anläggning. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att genom en av byggnadsnämnden godkänd sakkunnig person låta utreda behovet av underhällsätgärder och att inom en viss tid redovisa resultatet av utredningen till byggnadsnämnden.

19 & Förelägganden enligt l4—l81$å får förenas med vite eller med för- ordnande att åtgärden. om föreläggandet inte uppfylls. kan utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Förbud enligt 145 andra stycket och loå andra stycket får förenas med vite.

Uppfylls inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat. besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår. När det finns skäl till det, får i nämndens beslut förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

20 & Har en åtgärd som kräver bygglov eller marklov vidtagits utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgär- den. skall byggnadsnämnden. innan handräckning begärs eller föreläggan- de mcddelas. bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid, får byggnadsnämnden utan hinder av att ansökan inte har giorts pröva frågan om lov till åtgärden.

Prop. 1985/86zl 16l

Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet. .

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m. 21 & Har ett föreläggande enligt l4— [8 ss eller ett förbud enligt l4å andra stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare. gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot denne. Utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren. men byggnads- nämnden får sätta ut vite för denne. Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde- lats någon i egenskap av ägare av en byggnad på mark som tillhör annan. I ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tvisteföremålct över- låts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning ijiistighetsboken m. m. 22 5 Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 5 skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.

23.5 Äterkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 å, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla. eller har föreläggandet uppfyllts, skall byggnadsnämnden. så snart nämnden har fått vetskap om detta. anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

24 5 Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 så. skall länsstyrelsen göra sådan anmälan om någon vars rätt berörs av detta ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25 å Överlåts egendom. på vilken har utförts en åtgärd som avses i stå första stycket. mot vederlag och skall rättelse i det utförda vidtas på grund av beslut enligt detta kap.. skall 4kap. 12 & jordabalken tillämpas. om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna.

26 & Byggnadsavgifter enligt 4.5 och särskilda avgifter enligt 6.5 tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter enligt 75 tillfaller staten.

27 & Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4ä första stycket inte tagits tipp till överläggning vid sammanträde med byggnads- nämnden inom tio år från det överträdelsen begicks. får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12.5 l—3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta föreläggande enligt l4å.

ll Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr !. Bilagedel

Prop. 1985/%:] 162

28 & Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kap. skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länsstyrel- sen inom två månader från det beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen.

29 & Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 285. får avgiften . tillsammans med en restavgift. beräknad enligt 585 1 mom. uppbördslagen (1953: 272). indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv- ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 & Vite som har förelagts med stöd av detta kap. får inte förvandlas till fängelse.

1] kap. Byggnadsnämnden

1 & Utöver de uppgifter som följer av 1. 4—6 och 8— 10 kap. skall bygg- nadsnämnden särskilt

1. verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps— miljö.

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt inom sitt ansvarsområde ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

3. samarbeta med myndigheter. organisationer och enskilda vilkas verk- samhet berör nämndens ansvarsområde och kan ha betydelse för nämn- dens verksamhet.

4. lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde .

5. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde— lade föreskrifter och beslut.

De möjligheter som denna lag ger att förenkla och underlätta för enskilda skall tas till vara i byggnadsnämndens verksamhet.

2 5 Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked i frågor inom dess ansvarsområde.

Inom områden med samlad bebyggelse där nybyggnadskarta behövs för prövningen av bygglov skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta, om någon begär det.

35. Följande bestämmelser i 3kap. kommunallagen (19771179) skall til- lämpas i fråga om byggnadsnämnden.. nämligen

2ä om antalet ledamöter m.m.. 3å första stycket om valbarhet m. m.. 4.5 om rätt till ledighet från anställning. 5 5 första stycket om mandattid. 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång. (så om ordförande och vice ordförande, 79 om tid och plats för sammanträde: samt om närvarorätt vid sammanträ- de.

Så om suppleants tjänstgöring m. m., 9.5 första stycket om beslutsförhet. 105 om beslutsförfarandc och protokoll m. m.,

Prop. 1985/86:1 163

11 & om delgivning m.m. 125 om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 & första stycket och 6 & kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3kap.12$ andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

]. slutligt avgöra ärenden. som är av principiell natur eller annars av större betydelse.

2. meddela förelägganden vid vitc utom i sådana fall som avses i 10 kap. 35 och 16.6 andra stycket eller meddela förelägganden som innebär att en viss åtgärd kan utföras genom byggnadsnämndens försorg eller

3. slutligt avgöra frågor om avgift enligt 10 kap. Utan hinder av 25 2 förvaltningslagen (1971 : 290) skall 4 och 5 5.5 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

4 & Byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Avgifter

5 & Kommunen får ta ut avgift för beslut i fråga om bygglov, förhands- lov. rivningslov eller marklov och för framställning som föranleder upprät- tande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning. besiktning. framställning av arkivbeständiga handlingar eller annan tids- eller kostnadskrävande åtgärd. Avgiften får tas ut i förskott.

Lämnas bygglov till uppförande eller tillbyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan. som har antagits eller ändrats enligt denna lag, får kommunen dessutom ta ut en planavgift av fastighetsägaren, om han har nytta av planen. Avgiften får avse kommu- nens kostnader för att upprätta eller ändra detaljplanen och. om fastighets- plan har upprättats. även kostnaderna för denna.

Avgifter enligt första och andra styckena får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grun- derna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

FEMTE AVDELNINGEN OM STATLIG KONTROLL OCH ÖVERKLAGANDE

12 kap. Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m. Länsstyrelsens prövning ] & Länsstyrelsen skall förordna att kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser skall prövas av länsstyrelsen. om det finns anledning att anta att beslutet]. inte tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser,2. innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt,3. innebär att en viss bebyggelse blir olämpligt placerad, utformad eller utförd från hälsoskyddssynpunkt eller med hänsyn till beho- vet av skydd mot olyckshändelser eller4. inte har kommit till i laga ordning eller innebär att kommunens beslutande organ har överskridit sina befo- genheter.

Prop. 1985/%:] 164

Länsstyrelsen skall förordna om prövning. om någon kommun som berörs av beslutet begär det.

2 & Förordnande om prövning skall beslutas inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen.

3 5 Om något förhållande som avses i l & första stycket l—4 föreligger. skall länsstyrelsen upphäva kommunens beslut i dess helhet eller. om kommunen har medgett det. i en viss del.

4 5 Om det finns särskilda skäl. kan länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att 1—3 så skall tillämpas även på beslut att lämna förhandslov. bygglov. rivningslov eller marklov. Ett sådant förordnande kan återkallas eller ändras. Förordnandet kan begränsas till att avse lov till åtgärder av ett visst angivet slag.

Om länsstyrelsen i ett visst fall förordnar att ett beslut om lov skall prövas, kan länsstyrelsen förordna att beslutet inte får verkställas förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

Regeringens prövning 5 & Länsstyrelsens förordnanden enligt 1 och 4 åå får inte överklagas. Länsstyrelsens beslut enligt 35 får överklagas genom besvär hos rege- ringen av den kommun som har meddelat det prövade beslutet, de övriga kommuner som är berörda och regionplaneorganet. Att länsstyrelsens beslut fär överklagas även av sakägare framgår av 13 kap. 45 första stycket.

6 & Regeringen kan förordna att ett beslut att anta. ändra eller upphäva regionplan skall prövas av regeringen. Sådant förordnande skall beslutas inom tre månader från den dag då beslutet att anta, ändra eller upphäva planen meddelades.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del. om det inte tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000:000') om hushållning med naturresurser.

Planföreläggande

7 5 Om det behövs för att tillgodose sädana intressen som avses i 1.5 första stycket 1 och 2. kan regeringen förelägga kommunen att inom en viss tid anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser (planföreläggande).

l föreläggandet kan föreskrivas att planen eller områdesbestämmelserna skall tillgodose ett visst angivet intresse.

8 5 Om kommunen inte uppfyller planföreläggandet, kan regeringen på kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta. ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja erforderliga samråd och utställningar. Rege- ringen skall bereda kommunen tillfälle att yttra sig.

Prop. 1985/Sö:] 165

13 kap. Överklagande Planbeslut m.m.

Kommunens beslut m. m. 1 5 Beslut i fråga om regionplan får inte överklagas.

Kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan, områdes- bestämmelser eller en fastighetsplan får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

2 5 Kommunens beslut att vägra förlänga genomförandetiden för en detaljplan enligt 5 kap. 15 5 andra stycket och att vägra anta fastighetsplan i det fall som avses i 6kap. 35 andra stycket 3 får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

3 5 De beslut som avses i 1 5 andra stycket och i 2 5 överklagas genom att en besvärshandling ges in till länsstyrelsen. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas och de omständigheter på vilka överkla- gandet grundas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. l-lar besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå tas upp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning. om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla- gande av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

Länsstyrelsens beslut 4 & Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 3 5 och länsstyrelsens beslut med anledning av besvär enligt 1 och 2 55 detta kap. får överklagas genom besvär hos regeringen.

Att länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 3 5 får överklagas av vissa offent— liga organ genom besvär följer av 12kap. 55 andra stycket.

5 5 Länsstyrelsens förordnanden enligt 6 kap. 20 och 21 55 om skyldighet att överlåta mark m.m. eller enligt 6kap. 235 om skyldighet att bekosta anläggande av gator m.m. får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Beslut i ärenden om lov m.m.

Kommunens beslut 6 5 Byggnadsnämndens beslut i andra ärenden enligt denna lag än de som avses i 15 andra stycket och 25 får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

7 5 Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfullmäktigc att pröva nedan angivna ärenden. får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. De ärenden som avses är följande:

1. Ärenden om ställande av säkerhet enligt 8 kap. 31 5 tredje stycket för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet att betala ersättning för gator och andra allmänna platser.

Prop. 1985/86:1 166

2. Ärenden enligt 6kap. 365 om betalningsvillkor för gatukostnadser- sättning m.m.

Länsstyrelsens beslut 8 5 Länsstyrelsens beslut i fråga om förhandslov och bygglov får över- klagas genom besvär hos kammarrätten. om beslutet avser åtgärder inom ett område med detaljplan. Avser länsstyrelsens beslut åtgärder inom ett område som inte omfattas av detaljplan. får beslutet överklagas genom besvär hos kammarrätten. om det innefattar

1. frågan om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 11 5 andra stycket eller

2. frågan om det finns förutsättningar för att åtgärden kommer att upp- fylla kraven i 3 kap.

Länsstyrelsens beslut ifråga om förhandslov och bygglov i andra fall än som avses i första stycket och beslut i fråga om rivningslov får överklagas genom besvär hos regeringen. Länsstyrelsens beslut i fråga om marklov får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut i frågor som anges i 75 får överklagas genom besvär hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut i andra fall än de som avses i första—tredje stycke- na fär överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Särskilda bestämmelser

9 5 Beslut som avses i l. 2, 6 och 755 får överklagas av parter och sådana sakägare som anges i 1 kap. 85 och som berörs av beslutet.

Besluten får dock överklagas endast av den som senast under utställ- ningstiden skriftligt till kommunen har framfört sådana synpunkter på planförslaget eller förslaget till omrädesbestämmelser som inte har tillgo- dosetts. Om bestämmelserna om enkelt planförfarande i 5kap. 255 har tillämpats på förslaget. får beslutet överklagas endast av de som i yttrande över förslaget har framfört synpunkter på det som inte har tillgodosetts.

Andra stycket gäller inte. om förslaget har ändrats till den klagandes nackdel efter utställningen eller efter det att han enligt 5 kap. 25 5 lämnades tillfälle att yttra sig över förslaget.

10 5 Länsstyrelsens beslut i besvärsärenden enligt detta kap. och beslut av kammarrätten får på kommunens vägnar överklagas genom besvär av kommunstyrelsen. om beslutet har gått kommunen emot.

11 5 Beslut i fråga om förhandslov. bygglov eller marklov inom sådana områden som avses i 8kap. 85 tredje stycket 3 får överklagas genom besvär av luftfartsverket om beslutet berör en civil flygplats, av tillsyns- myndigheten. om frågan rör en kärnreaktor eller annan kärnenergianlägg- ning. och i andra fall av överbefälhavaren eller den myndighet som denne bestämmer.

Avser ett beslut om förhandslov eller bygglov arbetslokaler eller perso- nalrum i fall som anges i 8kap. 295. får beslutet överklagas genom besvär av huvudskyddsombud eller. om något sådant ombud inte finns. annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud. får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansökningen.

12 5 Beslut enligt 9kap. 45 av den myndighet som regeringen bestämmer får överklagas av ansvarig arbetsledare genom besvär hos kammarrätten.

Prop. 1985/86zl 167

13 & Kommunens beslut får inte överklagas i sådana delar som grundas på en detaljplan. omrädesbestämmelser eller ett förhandslov. .

De boende på en fastighet får inte överklaga beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 23.5 andra stycket bostadssaneringslagen (1973: 531).

14 5 Den myndighet. som prövar besvär över beslut som angår en detalj- plan. områdesbestämmelser eller en fastighetsplan, kan förordna att det överklagade beslutet får genomföras i sådana delar som inte berörs av besvären utan hinder av att besvärsärendet inte har avgjorts. Sådant för- ordnande får dock meddelas endast på begäran av kommunen och får inte göras mer omfattande än kommunen har begärt.

Förordnanden enligt första stycket får inte överklagas.

15 & Vid bifall till besvär över kommunens beslut att anta eller ändra en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastighetsplan skall beslutet upp— hävas i dess helhet eller. om kommunen har medgett det. i en viss del. Beslutet fär ändras om kommunen har medgett det eller om ändringen är av ringa betydelse.

SJÄTTE AVDELNINGEN

14 kap. Ersättning till fastighetsägare m. m.

Ersättning och inlösen utan krav på kvalificerad skada 1 5 Kvartersmark som enligt en detaljplan skall användas för annat än enskilt bebyggande samt mark för gator eller sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman är kommunen skyldig att lösa. om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för vägar eller andra allmänna platser för vilka annan än kommunen är huvud- man är denne skyldig att förvärva med äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt. om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Har kommunen på grund av bestämmelserna i första stycket löst mark. som skall användas för någon verksamhet för vilken annan än kommunen är huvudman. är denne skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för marklösen.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark. skall första stycket inte tillämpas inom de områden och under den tid som sådan användning får pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 5 Om det i en detaljplan finns bestämmelser att mark. som är avsedd för enskilt bebyggande, skall kunna användas även för en allmän eller en för flera fastigheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning. skall kommunen eller annan som skall vara huvudman för anläggningen förvärva servitut eller nyttjanderätt i den omfattning som behövs för ända- målet. om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen för anläggningen får bestämma om förvärvet skall avse servitut eller nyttjanderätt.

Prop. l985/86:l 168

3 så Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17% beslutat att en bygg- nad. annan anläggning eller anordning skall tas bort eller bli föremål för annan åtgärd eller att en utfart skall ändras. har fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

4 & Blir ett område. som enligt detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel. vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten. har han rätt till ersättning av väghål— laren för den skada han lider.

5 % Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut- gång. har ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter rätt till ersättning för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. är kommunen skyldig att lösa den. om ägaren begär det.

Även om en detaljplan ändras eller upphävs efter genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas. om bygglov har sökts men inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

6 5 Har skada uppkommit till följd av undersökningar. mätningar eller andra åtgärder som avses i 9kap. 8 5. har den skadelidande rätt till ersätt- ning för skadan av den myndighet på vars uppdrag åtgärderna har vidta- gits.

7 & Om ersättning har betalats för gatukostnadcr enligt 6kap. 32 eller 33.5 eller enligt motsvarande äldre bestämmelser eller för kostnader för vatten- och avloppsanläggningar enligt lagen (1970: 244) om allmänna vat- ten- och avloppsanläggningar eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen till fastighetsägaren. om skada uppkommer genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda sin fastighet så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Ersättning och inlösen med krav på kvalificerad skada 8 5 Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till skälig ersättning av kommunen för den skada de lider, om

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller av våda förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.

2. rivningslov vägras med stöd av 8kap. 15 ä.

3. skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande- värde som avses i 3 kap. 11 % meddelas genom omrädesbestämmelser eller i en detaljplan.

4. bestämmelser om skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 85 tredje stycket 3 meddelas genom .:)mrådesbestämmelser.

5. marklov vägras enligt 8 kap. 18% 2.

Rätt till ersättning föreligger endast om skadan motsvarar minst en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa fastighe- ten. om ägaren begär det.

Prop. 1985/86zl 169

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena får även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har vunnit laga kraft inom tio år före det senaste beslutet. '

Har kommunen efter föreläggande därom enligt 12kap. 75 beslutat skyddsbestämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse. är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. ] fall som avses i första stycket 4 och 5. är ägaren till den anläggning. för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslu- tats. skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Värderingrbestämmelser 9 5 I mål om ersättning. inlösen eller förvärv av servitut eller nyttjande- rätt enligt denna lag skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas, i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3—6 och 8 åå detta kap. skall bestämmas som skillnaden mellan fastighe- tens marknadsvärde före och efter beslutet. Båda värdena skall bestämmas med bortseende från förväntningar om ändring av markanvändningen. Ersättning enligt Så skall dock reduceras med en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten.

10 5 Vid inlösen av mark enligt denna lag skall 4 kap. 3;— expropriations- lagen (1972: 719) tillämpas ifråga om värdeökning som ägt rtrm under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

Bestämmelser om rättegång m. m.

11 & Ersättning skall bestämmas i pengar att betalas på en gång eller. om det finns särskilda skäl. med ett visst årligt belopp. Ändras förhållandena väsentligt skall det årliga beloppet omprövas. om kommunen, fastighets- ägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt. skall domstolen förordna som villkor för att ersättning enligt 8 & första stycket 2 och 3 skall betalas ut att vissa åtgärder med byggnaden dessförinnan har utförts.

Vad som i fråga om ersättningen har avtalats eller uppenbarligen förut- satts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot den som har förvärvat fastigheten eller den särskilda rätten efter det att beslutet. på vilket ersättningen grundas. har vunnit laga kraft.

12 & Talan enligt detta kap. skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

För att talan skall tas upp till prövning skall den väckasl. i fall som avses i 3, 5, 7 och 8 55. senast inom två år från det att beslutet, på vilket talan grundas. vann laga kraft och2. i fall som avses i 4 och öåä senast inom två år från det att den åtgärd. på vilken talan grundas. utfördes.

Talan får dock väckas senare. om skadan inte rimligen kunde förutses inom den tid som anges i andra stycket.

13 & Ogillas talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten. skall vad i rättegångsbalken är före- skrivet om ansvar för motpartens rättegångskostnader i tvistemål tilläm-

Prop. l985/86:1 170

pas. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att motparten skall ersätta honom hans rättegängskostnader eller att vardera parten skall bara sina kostnader.

14 5 Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts av kommunen på det sätt som föreskrivs i expropriationslagen (19721719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det. skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt det rör hans rätt. under förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergått på kommunen enligt 6kap. 10.5 expropriationslagen.

SJUNDE AVDELNINGEN

15 kap. Övergångsbestämmelser

lquftträdandc m. m. l 5 Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987.

Genom denna lag upphävs, med de begränsningar som följer av detta kap.. byggnadslagen (1947: 385).

byggnadsstadgan (1959: 612). lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. och

lagen (1976: 296) om kriskoppling.

2 5 Alla kommuner i landet skall före den 1 januari 1990 ha antagit en översiktsplan enligt 4kap.

Generalplaner 3 & Fastställda generalplancr skall gälla som omrädesbestämmelser en- ligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22% byggnadslagcn (1947;385) skall. i andra fall än som avses i 15% andra stycket detta kap.. väckas före utgången av år 1987. I fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

Stadsplaner. byggnadsplaner och avstyckningsplaner m. m. 4 & Stadsplaner och byggnadsplaner. avstyckningsplaner. till den del de inte omfattas av förordnande enligt 1685 byggnadslagcn (1947: 385). samt andra äldre planer som enligt övergängsbestämmelserna till byggnadslagcn är att jämställa med stadsplaner eller byggnadsplaner. skall gälla som detaljplan enligt denna lag. Avstyckningsplaner skall, till den del de omfat- tas av förordnande enligt 168å byggnadslagcn, upphöra att gälla vid ikraft- trädandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner. som har fastställts efter utgången av år 1978. skall genomförandetiden enligt 5kap. 6.5; anses vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått till ända.

5 & Bestämmelserna i 6 kap. 27.5 gäller inte inom områden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan. Den som är huvudman för vägar

Prop. 1985/86:1 171

och andra allmänna platser i sådana omräden skall även efter ikraftträdan- det ha denna uppgift till dess annorlunda-bestäms.

6 & I fråga om stadsplaner skall bestämmelserna i l4kap. 1 5 första stycket om kommunens skyldighet att lösa viss mark inte gälla under tiden till utgången av år 1990. Under denna tid skall i stället 48 & första och tredje styckena byggnadslagcn (1947: 385) tillämpas.

Bestämmelserna i 6 kap. 255 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer. för vilka genomförandetiden enligt 4.5 andra stycket skall anses ha gått till ända.

7 & Bestämmelserna i 8kap. 10.5 fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

8 & Om en stadsplan eller byggnadsplan. vars genomförandetid enligt 45 andra stycket skall anses ha gått till ända. upphävs eller ändras, år kom— munen under nedan angivna förutsättningar skyldig att lösa mark som enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål. om fastighets— ägaren begär det. Lösningsskyldighet föreligger. om

1. fastighetsägaren på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109ä byggnadslagcn (1947:385) har varit förhindrad att bygga i enlighet med planen.

2. fastigheten är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighet med planen och

3. fastighetsägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar- ken endast på sätt som är uppenbart oskäligt.

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas vid den fastighets- domstol, inom vars område fastigheten är belägen. Om markens framtida användningssätt ännu inte har avgjorts när talan väcks. får domstolen på yrkande av kommunen hänvisa fastighetsägaren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sådan talan får väckas tidigast efter utgången av år 1996.

9 _ö Äldre bestämmelser om fastställelse och om fullföljd av talan skall fortfarande tillämpas i fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits före ikraftträdandet.

Regionplaner

10 & Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag. dock längst till den dag då sex år har förflutit från det planen fastställdes.

Stockholms läns landstingskommun skall tills vidare anses vara förord- nad som rcgionplaneorgan enligt denna lag med samma ansvarsområde som landstingskommunen i detta avseende har vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar 11 & Tomtindelningar skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

12 & Äldre bestämmelser om fastställelse och om fullföljd av talan skall fortfarande tillämpas i fråga om tomtindelningar som har antagits före ikraftträdandet.

Prop. 1985/Sö:] 172

N _vbyggnadsförbud m. m. 13 & Med de undantag som anges i 14 och 16 åå skall förbud mot nybygg- nad som har utfärdats med stöd av byggnadslagcn (1947: 385) och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av 35 aå samma lag upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

14 & Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av llOå andra stycket byggnadslagcn (19471385). skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5kap. 9å l denna lag.

15 & Förbud enligt 17å byggnadslagcn (1947: 385) mot schaktning, fyll- ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta att gälla. dock längst till utgången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22å byggnadslagen med anled- ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1990. I fråga om sådan talan skall älädrc bestämmelser tillämpas.

16 & För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81å byggnadslagcn (1947: 385) eller har utfärdats med stöd av 82å samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12kap. 4å anses ha utfärdats i fråga om beslut om förhandslov, bygglov och marklov.

lnom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54å lmom. tredje stycket byggnadsstadgan skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 3 å söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar och att enligt 8kap. Så söka marklov till schaktning och fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av Str-1987. I fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

17 å lnom områden där förbud med stöd av 40å andra stycket och 1 10%; fjärde stycket byggnadslagcn (19471385) har utfärdats mot schaktning. fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall föreligga skyldighet att enligt 8 kap. Så söka marklov till sådana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslugen 18 & Har undantag från förbud mot nybyggnad som följer av eller har utfärdats med stöd av byggnadslagcn (19471385) eller byggnadsstadgan (1959: 612) medgetts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgången av år 1985 och har byggnadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftträdandet, skall medgivandet gälla som förhands- lov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivande vann laga kraft.

19 & Förordnanden enligt 70. 73 och 113 åå byggnadslagcn (1947: 385.) om skyldighet att utan ersättning avstå eller upplåta mark rn. ni. skall gälla som förordnanden enligt 6kap. 20 och 23 åå denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader 20 & Bestämmelserna i 82 och 82aåå byggnadsstadgan (1959:612) om skyddsanordningar på tak m.m.. anordningar för avfallshantering. portar och liknande anordningar samt handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.

Prop. 1985/%:] 173

Påföljder m.m. 21 & För överträdelser, som har begåtts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas. Bestämmelserna i lOkap. skall dock tillämpas, om det leder till lindrigare påföljd.

Gatukostnader 22 5 Äldre bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att betala ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnad skall fortfarande tilläm- pas i fråga om gatubyggnadsätgärder som har påbörjats före den 1 januari 1982.

Pågående mål. ärenden m.m. 23 5 Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om

1. mål enligt byggnadslagcn (1947z385) eller lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (1976: 666) i vilka talan har väckts vid domstol före ikraftträdandet.

2. ärenden enligt byggnadsstadgan (19591612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträdandet,

3. byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt bygg- nadsstadgan.

24 5 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan eller byggnadsplan skall i stället gälla detaljplan. Vad som föreskrivs om bygg- nadslov skall — beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet i stället gälla bygglov, rivninglov eller marklov.

Prop. 1985/86zl 174

Bilaga 7

De till lagrådet den 13 december 1984 remitterade försla- gen till ändring i expropriiationslagen och i det tidigare remitterade förslaget till plan- och bygglag

1 Förslag till Plan- och bygglag

Lydelse enligt tidigare remitterat Föreslagen lydelse förslag 15 kap. Övergångsbcstämmelser Ikraftträdande m. m. 1 i? Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1987. nuari 1986.

Genom denna lag upphävs, med de begränsningar som följer av detta kap.. byggnadslagcn (1947z385), byggnadsstadgan (1959:612). lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och lagen (1976: 296) om kriskoppling.

2 5 Alla kommuncri landet skall före den 1 januari 1990 ha antagit en översiktsplan enligt 4kap.

Alla kommuneri landet skall före den 1 januari 1989 ha antagit en översiktsplan enligt 4 kap.

Generalplaner

35

Fastställda generalplancr skall gälla som omrädesbestämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 & byggnadslagcn (1947: 385) skall. i andra fall än som avses i 15% andra stycket detta kap., väckas före utgången av är 1987. I fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 & byggnadslagcn (1947: 385) skall. i andra fall än som avses i 15% andra stycket detta kap., väckas före utgången av år 1986. I fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

Stadsplaner. byggnadsplaner och avstyt'kningsplaner m.m.

41%

Stadsplaner och byggnadsplaner, avstyckningsplaner. till den del de. inte omfattas av förordnande enligt 1685 byggnadslagcn (_1947: 385), samt and- ra äldre planer som enligt övergängsbestämmelserna till byggnadslagen är att jämställa med stadsplaner eller byggnadsplaner. skall gälla som detalj- plan enligt denna lag. Avstyckningsplaner skall. till den del de omfattas av förordnande enligt 168? byggnadslagcn. upphöra att gälla vid ikraftträdan- det.

Prop. l985/86:1

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

I fråga om stadsplaner och bygg- nadsplaner. som har fastställts efter utgången av är 1978. skall genom- förandetiden enligt 5kap. 65 anses vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. [ fråga om övriga planer som avses i första stycket skall ge- nomförandetiden anses ha gått till ända.

[ fråga om stadsplaner skall be- stämmelserna i 14 kap. 1 & första stycket om kommunens skyldighet att lösa viss mark inte gälla under tiden till utgången av år 1990. Un- der denna tid skall i stället 48å första och tredje styckena bygg- nadslagcn (19471385) tillämpas.

175

Föreslagen lydelse

[ fråga om stadsplaner och bygg- nadsplaner. som har fastställts efter utgången av är 1977. skall genom- förandetiden enligt 5 kap. öö anses vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer som avses i första stycket skall ge— nomförandetiden anses ha gått till ända.

[ fråga om stadsplaner skall be- stämmelserna i 14 kap. 1 & första stycket om kommunens skyldighet att lösa viss mark inte gälla under tiden till utgången av år 1989. Un- der denna tid skall i stället 485 första och tredje styckena bygg- nadslagen (1947: 385") tillämpas.

Bestämmelserna i 6 kap. 25ä andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer, för vilka genomförandetiden enligt 45 andra stycket skall anses ha gått till ända.

8.5

Om en stadsplan eller byggnadsplan. vars genomförandetid enligt 4.5 andra stycket skall anses ha gått till ända. upphävs eller ändras. är kom- munen under nedan angivna förutsättningar skyldig att lösa mark som enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål, om fastighets- ägaren begär det. Lösningsskyldighet föreligger. om,

[. fastighetsägaren på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109ä byggnadslagcn (19471385) har varit förhindrad att bygga i enlighet med planen.

2. fastigheten är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighet med planen och

3. fastighetsägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar- ken endast på sätt som är uppenbart oskäligt.

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas vid den fas- tighetsdomstol, inom vars område fastigheten är belägen. Om mar- kens framtida användningssätt ännu inte har avgjorts när talan väcks, får domstolen på yrkande av kommunen hänvisa fastighetsäga- ren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sådan talan fär

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas vid den fas- tighetsdomstol. inom vars omräde fastigheten är belägen. Om mar- kens framtida användningssätt ännu inte har avgjorts när talan väcks. får domstolen pä yrkande av kommunen hänvisa fastighetsäga- ren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sådan talan får

Prop. 1985/86:1 176

Lydelse enlig! tidigare remitterat förslag

Föreslagen lydelse

väckas tidigast efter utgången av är väckas tidigast efter utgången av är 1996. 1995.

Regionplaner

10%

Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag. dock längst till den dag då sex år har förflutit från det planen fast-- ställdes.

Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1980 skall gälla som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex är har förflutit från det planen fast- ställdes.

Stockholms läns landstingskommun skall tills vidare anses vara förord- nad som regionplaneorgan enligt denna lag med samma ansvarsområde som landstingskommunen i detta avseende har vid ikraftträdandet.

Förbud enligt 17.5 byggnadsla- gcn (1947: 385) mot schaktning.. fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fort-- sätta att gälla. dock längst till ut- gången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 % byggnadslagcn med an- ledning av förbud som anges i förs- ta stycket skall väckas före utgäng— en av är 1990. 1 fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser till— lämpas.

Förbud enligt 17ä byggnadsla- gen (1947: 385) mot schaktning, fyllning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fort- sätta att gälla. dock längst till ut- gången av år 1988.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 s byggnadslagen med an— ledning av förbud som anges i förs- ta stycket skall väckas före utgång- en av är 1989. 1 fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser till- lämpas.

1645

För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81 s bygg- nadslagcn (.19471385) eller har utfärdats med stöd av 825 samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4.5 anses ha utfärdats i fråga om beslut om förhandslov. bygglov och marklov.

lnom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54.5 lmom. tredje stycket byggnadsstadgan skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 3 & söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar och att enligt 8 kap. 8 & söka marklov till schaktning och fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1987. i fråga om så— dan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av är 1986. I fråga om så- dan talan skall äldre bestämmelser tillämpas.

Prop. 1985/86:1

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

177

Föreslagen lydelse

Andra beslut enligt byggnadslagcn _ 18 li

Har undantag från förbud mot nybyggnad som följer av eller har utfärdats med stöd av byggnadsla- gen (1947: 385) eller byggnadsstad— gan (1959: 612) medgetts genom be— slut som har vunnit laga kraft efter utgången av är 1985 och har bygg— nadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftträdandet. skall medgivandet gälla som förhandslov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslu— tet om medgivande vann laga kraft.

2 Förslag till

Har undantag från förbud mot nybyggnad som följer av eller har utfärdats med stöd av byggnadsla— gen (1947: 385) eller byggnadsstad- gan (1959: 612) medgetts genom be- slut som har vunnit laga kraft efter utgången av år 1984 och har bygg- nadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftträdandet. skall medgivandet gälla som förhandslov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla. om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslu- tet om medgivande vann laga kraft.

Lag om ändring i expropriationslagen( 1972: 719)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 och ns expropriationslagen (19721719) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

För fastighet. som exproprieras i sin helhet. skall. i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan. beta- las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads- värde. Exproprieras del av fastig- het. skall inträngsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark- nadsvärde. som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i öv- rigt skada för ägaren genom expro- priationen, skall även sådan skada ersättas.

l')

För fastighet. som exproprieras i sin helhet. skall. i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan. beta— las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads- värde. Exproprieras del av fastig- het. skall inträngsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark- nadsvärde. som uppkommer genom expropriationen. Uppkommeri öv- rigt skada för ägaren genom expro- priationen. skall även sädan skada ersättas. Expropriationsersättning skall dock inte betalas för mark som ingår i allmän väg och som enligt en detaljplan är avsedd för

_ Riksdagen l985/86. ] saml. Nr 1. Bilagedel

Prop. 1985/86: 1 178

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse sådan allmän plats för vilken kom- munen är huvudman.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska skada. skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationser- sättning, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätt eller servitutsrätt, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller kostnad. som den exprOprierande eller föregående innehavare, vars rätt övergått till denne. nedlagt på fastigheten utöver vad som ålegat honom.

35

Vid bestämmande av löseskilling skall sädan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation. dock högst femton år före talans väckande vid domstol. räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett. att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fräga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller. om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6kap. 10.5, när tillträ- det eller övergången skedde.

Har stadsplan eller byggnads- plan, enligt vilken marken avsetts

Har en detaljplan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyg-

för enskilt bebyggande. fastställts före ansökningen om expropria- tion. skall första stycket tillämpas endast pä värdestegring som inträf- fat efter det att planen fastställdes.

gande. antagits före ansökningen om expropriation. skall första stycket tillämpas endast på värde- stegring som inträffat efter det att planen antogs.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad ät ägaren och honom närstående. gäller den be- gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.

1 den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markers tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum. gäller 2 5.

1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1986.

2. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande och före utgången av är 1977 fastställd stads-- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och väcks talan före utgången av är 1995. skall expro- priationsersättningen, om markens ägare begär det. bestämmas på grund- val av det marknadsvärde som marken hade vid ikraftträdandet. Vad som nu har sagts gäller även om marken vid ikraftträdandet var avsedd för enskilt bebyggande enligt någon annan plan som enligt 15kap. 45 första stycket plan- och bygglagen (00001000) skall gälla som detaljplan.

Prop. 1985/86:1 _ 179

3. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och väcks talan före utgången av år 1989, skall expröpriationsersättningen. om mar- kens ägare begär det. bestämmas på grundval av det marknadsvärde mar- ken vid tiden för ikraftträdandet ansågs ha enligt dittills tillämpade grun- der. Vad som nu har sagts gäller även om marken vid ikraftträdandet var avsedd för annat än enskilt bebyggande enligt någon annan plan som enligt 15 kap. 4å första stycket plan- och bygglagen (00001000') skall gälla som detaljplan.

4. Äldre bestämmelser i 4kap. 39' andra stycket skall fortfarande tilläm- pas vid bestämmande av expropriationsersättning för mark inom områden med stadsplan eller byggnadsplan.

Prop. 1985/86zl 180

Bilaga 8

Departementspromemorian (Ds Bo 1984: 9) Gatukost- nader —- Tillämpningen av bestämmelserna om gatukost— nader i byggnadslagen m. m.

Sammanfattning

Från den I januari 1982 gäller nya bestämmelser om uttag av gatukost- nader från fastighetsägarna inom områden med Stadsplan. Bestämmelser- na, som är införda i byggnadslagcn och byggnadsstadgan. ger kommunerna ökade möjligheter att finansiera byggande och förbättring av gator, parker m.m. genom bidrag från fastighetsägarna i de områden där åtgärderna vidtas.

Sedan kritik riktats mot de nya gatukostnadsbestämmelserna och deras tillämpning, beslutade bostadsminister Hans Gustafsson att en kartlägg- ning skulle ske av tillämpningen i olika kommuner.

Kartläggningen har gjorts av en arbetsgrupp inom bostadsdepartemen- tet, varvid deltagit representanter från Kommunförbundet. Fastighets- ägareförbundet. Villaägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund.

Till arbetsgruppen har från kommuner och sammanslutningar av fastig- hetsägare framförts ett flertal kritiska synpunkter. Från kommunerna har påtalats bl.a. att tillämpningen är administrativt resurskrävande. Från flera kommuner och inom arbetsgruppen har mot denna bakgrund väckts frågan om inte ett alternativt system för uttag av gatukostnadcr bör över- vägas. Man har därvid pekat på att kostnader för andra nyttigheter, t. ex. vatten och avlopp. el och fjärrvärme. inte drabbar befintliga fastigheter på samma sätt som gatukostnaderna gör. och att avgifterna för dessa nyttig- heter debiteras fastighetsägarna efter en taxa som är administrativt enkel att tillämpa. Övervägandcn om ett helt nytt regelsystem för uttag av gatukostnadcr ligger utanför arbetsgruppens uppdrag och gruppen har i denna fråga endast kunnat hänvisa till att ett taxesystem för uttag av gatukostnadcr utreddes och avvisades i samband med att beslut fattades om förslag till de nuvarande gatukostnadsbestämmclserna. Gatukostnads- bestämmelserna har varit i kraft.under endast kort tid. Hittills har endast relativt få gatukostnadsutredningar slutförts och någon rättspraxis finns ännu inte. Många av de problem som framförts till arbetsgruppen kommer sannolikt att lösas vid en fortsatt tillämpning. Det är t. ex. helt naturligt att de första gatukostnadsutredningarna i en kommun kräver avsevärda admi- nistrativa resurser. Kommunen måste ta ställning till åtskilliga principiella frågor och rutiner måste läggas fast. Den fortsatta tilllämpningen kan därefter bli avsevärt enklare. Den sammanställning beträffande tillämpning och erfarenheter som arbetsgruppen nu har genomfört bör därvid också vara av värde. Enligt arbetsgruppens mening är det dock angeläget att

Prop. 1985/86:l . l8l

bl.a. tillämpningen av vissa fördelningsfrågor följs upp i framtiden. Ar- betsgruppen har också funnit anledning att peka på möjligheter till vissa ändringari regelsystem m. m. som kan medverka till en rimlig och smidig tilllämpning.

Hittills har endast en tredjedel av kommunerna fattat beslut om att tillämpa de nya gatukostnadsbestämmelserna. Ytterligare knappt en fjär- dedel av kommunerna överväger att fatta sådant beslut. Utredningar om uttag av gatukostnadcr har slutförts i 37 kommuner avseende sammanlagt 67 utredningsområden. Beslut om att ta ut gatukostnader har fattats för endast 37 områden. De kommuner som slutfört gatukostnadsutredningar avser uppenbarligen att ta vara på de ökade möjligheterna att finansiera anläggning av gator m. ni. genom uttag från fastighetsägarna. Den beräkna- de kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög. Gatukost- nadsersättningarna varierar stort beroende på vilka åtgärder som de avser. ] genomsnitt uppgår kostnaden till drygt 22 000 kr. för en Villafastighet. l drygt en fjärdedel av utredningsområdena överstiger kostnaderna 30000 kr. per Villafastighet.

I sin sammanställning redovisar och kommenterar arbetsgruppen fram- förda kritiska synpunkter mot bakgrund av motiven till gällande regler och av vad som kommit fram om den praktiska tillämpningen. Därvid behand- las fastighetsägarnas möjligheter till inflytande, ersättningsgilla kostnader. kostnadsfördelning, betalningsvillkor, beslutsordning och processuella frå- gor. ] bl.a. följande fall har arbetsgruppen funnit anledning att peka på möjligheter till förändringar i gällande regelsystem. 0 För att tillförsäkra berörda fastighetsägare och organisationer tidig in- formation oeh påverkansmöjlighetcr, bör det enligt arbetsgruppens me- ning övervägas att ålägga kommunen att samråda med dem under gatu- kostnadsutredningens bedrivande på samma sätt som gäller vid upprät- tande av en stadsplan. I 0 Enligt arbetsgruppens mening bör ägarna till bebyggda fastigheter ges bättre möjligheter att finansiera gatukostnadsersättningarna. Härvid bör övervägas en finansiering inom ramen för det statliga bostadslånesyste- met. Vidare bör övervägas en precisering av räntevillkoren i de fall fastighetsägaren medges rätt att betala ersättningen genom avbetalning- ar.

0 Enligt arbetsgruppens mening kan det ifrågasättas om processrcglerna för gatukostnadsärenden har en lämplig utformning såvitt avser tvister om ersättning för gatukostnadcr och om betalningsvillkor. Bl.a. bör övervägas en förenkling av besvärsreglerna.

] Inledning

Den 1 januari 1982 trädde nya gatukostnadsbestämmclser i kraft. Be- stämmelserna ger kommunerna möjlighet att _ inom områden med stads-

Prop. 1985/86: 1 182

plan ta ut kostnaderna för anläggning och förbättring av gator och andra allmänna platser av fastighetsägarna i det område där anläggningarna ut- förts. Endast kostnader för sådana anläggningar som behövs för områdets eget behov får tas ut i denna ordning.

I förhållande till tidigare regler ger de nya bestämmelserna kommunerna ökade möjligheter att med bidrag från fastighetsägarna finansiera anlägg- ning och upprustning av gator m.m. och då särskilt vid förtätning och förnyelse av befintliga bebyggelseområden. Den 30 december 1983 beslu— tade bostadsminister Hans Gustafsson att det skulle ske en kartläggning av tillämpningen av bestämmelserna om gatukostnadcr m.m. i byggnadsla- gen. Arbetet skulle göras av en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet. I en till beslutet bifogad PM anförs bl.a. följande:

"Från olika håll har framförts att tillämpningen av de nya bestämmelser- na medfört svårigheter för berörda fastighetsägare. Sveriges Villaägareför- bund har i en skrivelse till regeringen den 23 februari 1983 särskilt framhål- " lit problemen för ägare till redan bebyggda fastigheter. Enligt förbundet kan kostnadsuttaget många gånger bli oskäligt högt. samtidigt som fastig— hetsägarna inte har någon möjlighet att påverka valet av standard på gator och andra allmänna platser. 1 skiivelsen tar förbundet upp även andra gatukostnadsfrågor.

Svenska Kommunförbundet har under hand framhållit att gatukostnads- bestämmelserna även för kommun-erna vållar problem i vissa fall.

Mot bakgrund av det anförda bör det nu närmare undersökas hur de nya bestämmelserna har tillämpats i olika kommuner. En sammanställning av de erfarenheter som har vunnits av bestämmelsernas tillämpning bör göras av en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet. Kommunförbundet. Sveri- ges Fastighetsägareförbund. Sveriges Villaägareförbund och Hyresgäster- nas Riksförbund bör inbjudas att medverka i arbetsgruppen."

[ arbetsgruppen har ingått departementsrådet Rune Olsson. ordförande, samt sektionschefen Jan Söderström. Svenska Kommunförbundet, för- bundsjuristen Bo Wolwan, Sveriges Fastighetsägareförbund. kanslichefen Göran Olsson, Sveriges Villaägareförbund. och utredningssekreteraren Pär Svanberg, Hyresgästernas Riksförbund.

Som sekreterare åt arbetsgruppen har tjänstgjort hovrättstiskalen Peter Rosén.

För att kartlägga hur de nya gatukostnadsbestämmelserna tillämpats i kommunerna och i övrigt erhålla en uppfattning om kommunernas syn- punkter på de nya reglerna och vilka erfarenheter som dragits av deras tillämpning har arbetsgruppen gjort en enkätundersökning i samtliga kom- muner. Skriftliga synpunkter har vidare inhämtats från ett flertal villa- ägareföreningar. Arbetsgruppen har också besökt Sollentuna kommun samt anordnat en hearing i Göteborg med flera kommuner från västra Sverige. Vid besöket i Sollentuna och hearingen i Göteborg har deltagit representanter från kommuner och sammanslutningar av fastighetsägare. Skrivelser från Kommunförbundet och Villaägareförbundet samt ett flertal skrivelser från enskilda har överlämnats till arbetsgruppen.

Prop. 1985/Sö:] 183

Enkäten och sammanställningar av enkätsvaren bifogas som bilaga 1—3. Kritiska synpunkter från Kommunförbundet. Fastighetsägareförbundet. Villaägareförbundet och villaägareföreningar redovisas i kapitel 3.

Som framgår av bl.a. enkätsvaren och redovisningen i det följande har tillämpningen av de nya reglerna varit förknippad med problem. Arbets— gruppen har därför funnit det naturligt att inte endast göra en redovisning av hur bestämmelserna tillämpats utan också göra kommentarer och för— tydliganden som kan medverka till en smidigare tillämpning. I några fall har gruppen funnit anledning att peka på möjligheter till ändringar i regel- system m.m. Några genomarbetade förslag i dessa hänseenden har grup- pen varken haft mandat eller tid att arbeta fram.

2 Bakgrund

lnom stadsplaneområden har kommunerna sedan lång tid tillbaka haft ansvaret för anläggning av gator och andra allmänna platser. I 49é bygg- nadslagcn (1947: 385) (BL) föreskrivs sålunda att det ankommer på kom- munen att till allmänt begagnande iordningställa och upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan. Om staten är väghållare inom sådant område, är det dock staten som har ansvaret för att allmän väg ställs i ordning och upplåts som gata.

För att kunna fullgöra sina skyldigheter har kommunen fått rätt att lösa mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 & BL). Fastighetsägarnas rättigheter att kräva att kommunen inom stadsplan anlägger gator och parker m.m. motsvaras av en skyldighet för fastighets- ägarna att bidra till kostnaderna för mark och anläggning. Regler om detta har funnits under mycket lång tid i byggnadslagstiftningen och har sitt ursprung i de lokala föreskrifter och sedvänjor som "av ålder gällt i stå- derna.

Genom tillkomsten av 1931 års stadsplanelag hade avgiftssystemet be— träffande gatumark och gatubyggande fått i huvudsak det innehåll som gällde fram till de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1982, och som enligt övergångsbestämmelser fortfarande gäller beroende på under vilken lagstiftning som gata upplåtits till allmänt begagnande. Innebörden av reglerna var sammanfattningsvis att kommunerna hade rätt att, inom vissa gränser, från fastighetsägare ta ut ersättning för mark till gator, torg, parker och andra allmänna platser, ävensom möjlighet att — efter fullmäk- tigebeslut och i vissa fall statlig prövning av dessa erhålla bidrag till åtminstone en betydande del av kostnaderna för att anlägga och upplåta gata och därmed likställda delar av allmän plats.

Enligt dessa regler var en fastighetsägare skyldig att ersätta kommunen värdet av gammarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättnings- skyldigheten var dock så till vida begränsad att den inte omfattade större

Prop. 1985/86zl 184

bredd än vad som svarade mot fetn åttondelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. På framställning av kommunen kunde länsstyrelsen besluta att gatumarksersättningen skulle fördelas mel- lan fastighetsägarna inom ett visst område efter byggrätt. tomtarea eller annan skälig grund. Ersättningsskyldigheten avsåg gatumark samt med viss begränsning även torg. parker och andra allmänna platser.

Kommunfullmäktige hade vidare rätt att för kommunen i dess helhet eller för visst område meddela bestämmelser om skyldighet för fastighets- ägare att bidra till kostnaden för iordningställande av gata ( gatubyggnads- kostnud). Fastighetsägaren fick i princip inte belastas med gatubyggnads- kostnader i större utsträckning än som gällde för skyldigheten att betala gatumarksersättning. Bl. a. begränsningen till en bredd motsvarande högst fem åttondelar av den tillåtna hushöjden gällde alltså också för skyldighe- ten att bidra till gatubyggnadskostnader. Även gatubyggnadskostnaderna kunde fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område efter bygg- rätt. tomtarea eller annan skälig grund.

I propositionen 1980/81:165 lades förslag fram om nya gatukostnads- regler genom ändring i BL och byggnadsstadgan (1959: 612)(BS). De före- slagna ändringarna antogs oförändrade av riksdagen (CU 1980/81: 36. rskr 1980/81:362) och trädde i kraft den 1 januari 1982. Avsikten med de nya reglerna är framför allt att ge kommunerna bättre möjligheter att med bidrag från fastighetsägare finansiera byggandet av gator och andra all- männa platser som har karaktären av områdesanläggningar. dvs. gator. grönytor. gång- och cykelvägar m.m. som behövs för ett visst bebyggel- seområde. Avsikten var vidare att ge kommunerna möjligheter att ta ut ersättning av fastighetsägarna inte enbart för ren nyanläggning utan också för förbättringsåtgärder, vilket kan vara av särskild betydelse vid förtät- ning och förnyelse av befintliga bebyggelseområden.

De nya reglerna innebär i korthet att kommunerna inom stadsplaneom— råden har rätt att ta ut kostnaderna för anläggning och förbättring av gator och andra allmänna platser av fastighetsägarna i det område där anlägg- ningarna utförts. I förhållande till tidigare regler ger de nya bestämmelser- na kommunerna möjlighet till i princip full kostnadstäckning. bl.a. genom att ersättningsskyldigheten inte längre begränsas genom den ovannämnda fem åttondelsregeln och genom att kostnaderna för även förbättringsåtgär- der kan tas ut av fastighetsägarna. Fastigheternas nytta av anläggningarna skall dock ligga till grund för beräkning av ersättningsskyldigheten och därför får endast kostnaderna för sådana anläggningar som behövs för områdets eget behov tas ut i denna ordning. Om kostnaderna för de utförda anläggningarna är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt skall gatukostnadsersättningen jämkas. Kostna- derna som får tas ut skall fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund.

Prop. 1985/Sö:] 185

Bl.a. på grund av att kostnaderna kan komma att uppgå till betydande belopp och att ersättningar kan komma att tas ut i sådana fall då det finns begränsade möjligheter att få lån för att betala ersättningarna. finns be- stämmelser om rätt till avbetalning. Eftersom de utvidgade möjligheterna till gatukostnadsuttag kan innebära särskilda problem för vissa fastighets- ägare. finns en särskildjämkningsregel för det fall betalningsvillkoren i det enskilda fallet skulle bli alltför betungande för fastighetsägaren. (Gatukost- nadsreglernas utformning framgår av 56—61 åå BL samt 2, 25 och 71 åå BS. Reglerna kommer att i vissa avseenden kommenteras närmare i kapitel 3 nedan).

Gatukostnadsreglcrna har i sak oförändrade tagits in i det förslag till ny plan— och bygglag (PBL) som för närvarande granskas av lagrådet.

När det gäller exploatering av nya områden. kan kommunerna som regel lösa genomförandefrågorna med exploateringsavtal, vilket ytterst innebär att exploatören tar ut full ersättning för samtliga sina investeringar, bl.a. gatukostnadcr, från de blivande fastighetsägarna.

De ovan omtalade reglerna gäller anläggning och förbättring av gator och andra allmänna platser inom stadsplaneområden. Underhållet av gator m.m. inom dessa områden åvilar kommunen enligt 74.5 BL och någon möjlighet till uttag från de enskilda fastighetsägarna finns inte beträffande dessa kostnader. Är staten väghållare inom sådant område. skall underhål— let av allmän väg som har upplåtits till gata i princip åvila staten. Det- samma gäller i fråga om gator som förklarats tillika vara allmän väg. Också driften av gator och andra allmänna platser, dvs. renhållning och snöröj- ning m.m., åvilar kommunen inom stadsplanelagda områden 3.5 all- männa ordningsstadgan (l956:617) och 185 renhållningslagen (1979: 596) — och även beträffande dessa kostnader saknas möjlighet till uttag från de enskilda fastighetsägarna. (Enligt 195 renhållningslagen kan dock fastig- hetsägaren åläggas att svara för renhållning och snöröjning m.m. av gäng- bana utanför fastigheten.)

lnom h_vggnadsp/aneområden finns ingen skyldighet för kommunerna att anlägga och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Genomfö- randet av byggnadsplanen och underhållet av vägar och andra allmänna platser ankommer i allt väsentligt på fastighetsägarna. som också har att ombesörja driften av anläggningarna. I stor utsträckning sker detta genom att Vägföreningar eller samfälligheter bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen(1973: 1149). Trots att lagstiftningen förutsätter enskild väghållning inom byggnadsplaneområden. har kommu- nerna som framgår av enkätsvaren i stor utsträckning tagit hand om väghållningen i sådana områden som i huvudsak är ianspråktagna för permanentboende. Finansieringsfrågorna har i dessa fall lösts på skilda sätt. I många kommuner skattefinansieras sådan väghållning till den del statliga bidrag inte utgår.

Prop. 1985/86: [ 186

3 Erfarenheter av gatukostnadsreglerna

De synpunkter som kommit fram under arbetsgruppens arbete spänner över en stor del av regelsystemet. På ett flertal punkter har kritik riktats mot de nya gatukostnadsreglerna och deras tillämpning. Kritiken kan i huvudsak delas upp på följande delfrågor.

l) påverkansmöjligheter 2) ersättningsgilla kostnader 3) kostnadsfördelning 4) betalningsvillkor 5) beslutsordning 6) processuella frågor I de följande avsnitten av detta kapitel redovisas och kommenteras denna kritik mot bakgrund av motiven till gällande regler och av vad som kommit fram om den praktiska tillämpningen. Även de förslag till föränd- ringar. inom ramen för det gällande: systemet. som kommit arbetsgruppen till del redovisas och diskuteras.

Dessförinnan kommer här inledningsvis att beröras några kritiska syn— punkter, som visserligen rör frågor som ligger utanför arbetsgruppens uppdrag, men som dock bör redovisas.

Flera kommuner har påpekat att det inte är tillfredsställande att skilda genomförande— och ersättningsregler gäller för olika områden av en kom- mun. Man har därvid särskilt pekat på att det ur likställighetssynpunkt är olyckligt med skilda regler mellan stads- och byggnadsplaneområden. Ock- så inom resp. typ av område kan förhållandena vara olika. I många fall har kommunerna valt att i stadsplan lägga lokalgator och grönytor pä kvarters- mark. s. k. storkvarter. I dessa fall får fastighetsägarna inom storkvarteret svara för förutom anläggningskostnader även för drift och underhåll av dessa anläggningar. medan markägare i vanliga kvarter inte behöver betala kommunen för sistnämnda åtgärder. I många byggnadsplaneområden — särskilt de som är ianspråktagna för permanentboende — utför och bekos— tar kommunerna väghållningen, medan i andra områden fastighetsägarna själva får stå för väghållningskostnaderna.

I PBL föreslås ett enhetligt planinstitut detaljplan som skall ersätta stadsplan och byggnadsplan. Enligt förslaget (6 kap. 27 5) skall kommunen inom detaljplaneområden vara huvudman för gator och andra allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Enligt lagrådsremissen (s. 526) bör dock ansvaret för gatu- och väghållning i allt väsentligt fördelas enligt samma principer som i dag, vilket innebär att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där man i dag använder byggnads- plan. Skilda regler för väghållningen mellan olika detaljplaneomräden kommer således att finnas även efter ett genomförande av PBL.

Prop. 1985/86:l 187

Ett stort antal kommuner har påpekat att gatukostnadsreglerna är admi- nistrativt betungande med en omfattande utredning och utställning för varje särskilt fördelningsområde. I många kommuner som har börjat att tillämpa reglerna har arbetet kommit att ta avsevärda resurser i anspråk. Detta kan vara ett av flera skäl varför hittills endast en tredjedel av kommunerna beslutat att tillämpa gatukostnadsreglerna. Flera kommuner har föreslagit att ett taxesystem i stället borde införas som i stort ansluter till principen för va—taxor.

År 1977 avgav vägutredningen (SOU 1977: 12) och gatukostnadsutred- ningen (SOU 1977:65) skilda lagförslag som båda hade till syfte att till- skapa mer enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Väghållningskostnaderna skulle enligt förslagen finansieras genom avgifter från berörda fastighetsägare enligt en taxa som ansluter till det system som tillämpas för va-avgifter. Avgifterna avsågs täcka kostnaderna för anlägg- ning, drift och underhåll av kommunens gatu- och vägnät. I anslutning till utredningarna gjordes också ett begränsat fullskaleförsök i Västerås. Av den PM som upprättades beträffande försöket framgår bl.a. att försöket får anses ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas för va kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas. — Utredningsförsla- gen om att införa ett nytt kommunomfattande system för den kommunala gatu- och väghållningen samt att helt eller delvis finansiera väghållningen genom avgifter enligt en kommunal taxa avvisades av föredraganden i samband med beslutet om förslag till nya gatukostnadsregler (se prop. 1980/81: 165 s. 19 ff). Frågan om ett taxesystem för uttag av gatukostnadcr åter bör aktualiseras ligger utanför arbetsgruppens uppdrag. eftersom det strider mot principerna i den nuvarande lagstiftningen.

Enligt Villaägareförbundet lämnar gatukostnadsreglerna utrymme för skilda tolkningar. vilket kan föranleda subjektiva ställningstaganden hos varje enskild kommun. Reglerna måste enligt förbundet utformas på ett sådant sätt att tillämpningsprinciperna blir enhetliga i samtliga kommuner.

Det kan här anmärkas att det är svårt att av det fåtal utredningar som hittills slutförts dra några säkra slutsatser om tillämpningen. Rättspraxis saknas ännu på tillämpningen av de nya gatukostnadsreglerna. En vari- erande tillämpning mellan kommunerna är dock ofrånkomlig med nuvaran- de system för uttag av gatukostnadcr. I vilken utsträckning man vill täcka gatukostnaderna genom uttag från fastighetsägarna ankommer på varje enskild kommun att bestämma. Bebyggelseförhållanden varierar naturligt- vis också i hög grad mellan kommunerna. lnom resp. kommun styrs dock tillämpningen av den kommunala likställighetsprincipen. vilken innebär att kommunerna inte får bestämma avgifter så att vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar gynnas eller missgynnas i förhållande till andra.

Prop. 1985/86zl 188

3.2.1. Kritiska synpunkter

Från Villaägareförbundet och villaägareföreningarna har påtalats att det är otillfredsställande att kommunen beslutar om standarden på gator och andra allmänna platser samt tar ut full ersättning av fastighetsägarna utan att de betalande har haft någon reell möjlighet att påverka standardval, fördelning m.m. Eftersom fastighetsägarna genom de. nya gatukostnads- reglerna i stort sett ensamma fått kostnadsansvaret. måste deras möjlighe- ter till inflytande förbättras. Det har därvid ifrågasatts om inte ett opinions- villkor motsvarande det i 7å anläggningslagen borde vara uppfyllt innan förändringar i gatunätet och uttag av gatukostnadcr kan ske. Med hänsyn till sambandet mellan planstandard och gatukostnader har hävdats att de nya gatukostnadsreglerna endast bör gälla där stadsplaner antagits efter de nya reglernas ikraftträdande. Vidare har påtalats att informationen från kommunen till fastighetsägarna varit bristfällig i många fall.

3.2.2 Gällande rätt

Gatukostnaderna hänger intimt samman med hur stadsplanen utformats för området. Avgränsningen av fördelningsområdet, exploateringsgraden samt standarden på gator och parker. som har stor betydelse för gatukost- nadernas storlek. styrs i stor utsträckning av planen. Det bör dock anmär- kas att bredden på en gata i planen endast anger ett maximalt område och att den bredd som sedan verkligen byggs ut kan avvika från detta.

I prop. 1980/81: 165 s. 46 fanförs bl. a. följande:

”Så snan beslut skall fattas om en ny stadsplan eller om ändring av en befintlig plan. utgör de ekonomiska konsekvenserna för kommunen av planläggningen en avgörande faktor i sammanhanget. Inte minst gäller detta kostnaderna för gator och andra allmänna platser. 1 normalfallet kommer därför utredningen härom att göras i ett tidigt skede av planerings- arbetet. Även för de berörda fastighetsägarna är det naturligtvis av stor betydelse att dessa frågor klarläggs så snart som möjligt. Det bör framhål- las att gatukostnadsfrågor kan aktualiseras även utan samband med anta- gande eller ändring av en plan. —- -— Om förslagen (gatukostnadsfrågan) är föranledda av att en stadsplan skall antas eller ändras torde det som regel vara lämpligt att kommunen anordnar samtidig utställning av dessa förslag och av planförslaget."

När en stadsplan skall upprättas åligger det enligt 145 BS planförfattaren att under planutredningen samråda med bl.a. sammanslutningar och en- skilda personer. som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Vidare skall enligt 175 BS planförslaget under minst tre veckor ställas ut till gransk- ning, varvid sakägarna kan framställa anmärkningar mot planförslaget.

Av 25.5 BS framgår att förslag till gatukostnadsuttag enligt 56.5 BL (områdesvis fördelning) skall ställas ut för granskning under minst tre

Prop. 1985/86:1 189

veckor. medan fastighetsägarna vid förslag till kostnadsuttag enligt 57 & BL (ersättning för gatudel) skall beredas tillfälle att yttra _,sig. Någon motsva- righet till reglerna om samrådsförfarande i planfrågor finns inte beträffande gatukostnadsutredning.

3.2.3 Tillämpning Av enkätundersökningen framgår att stadsplane- och gatukostnadsut- ställningarna samordnats i stor utsträckning där så varit möjligt. Det bör dock noteras att ett stort antal av de hittills slutförda utredningarna grun- dar sig på stadsplaner som antagits före de nya gatukostnadsreglernas ikraftträdande. Vidare framgår att kommunerna i stor utsträckning samrått med fastighetsägare och fastighetsägareföreningar under utredningarnas bedrivande och att synpunkter från fastighetsägarna medfört revideringar av utredningsförslagen i ett flertal fall.

3.2.4. Arbetsgruppens kommentar

Såsom uttalats i propositionen är det naturligtvis av väsentlig betydelse att gatukostnadsfrågorna klarläggs så tidigt som möjligt och att plan- och gatukostnadsutredningarna samordnas när så kan ske. Utställningarna av resp. förslag bör också samordnas. Eftersom uttag av gatukostnadcr för t.ex. förbättringsåtgärder kan aktualiseras utan samband med antagande eller ändring av stadsplan. kan dock en sådan samordning inte ske regel- mässigt. Man torde dock kunna utgå ifrån att kommunerna i framtiden kommer att samordna utställningarna av stadsplane- och gatukostnads- förslag när detta är möjligt.

Ett förbud mot att tillämpa de nya gatukostnadsreglerna där stadsplaner antagits före de nya reglernas ikraftträdande skulle i många fall utesluta möjligheten att ta ut kostnader för förbättringsåtgärder. Ett sådant förbud skulle därigenom medföra likställighetsproblem.

Mot bakgrund av att kommunerna inom stadsplaneområden har en skyl- dighet att iordningställa och upplåta gator och andra allmänna platser till allmänt begagnande samt att därvid ge anläggningarna viss standard (se 49—52åä BL) är det inte möjligt att ge fastighetsägarna ett så avgörande inflytande som ett opinionsvillkor skulle medföra.

Enligt enkätundersökningen synes många kommuner ha en positiv in- ställning till en tidig dialog med fastighetsägarna om gatukostnaderna och de har uppenbarligen bemödat sig att slutligen utforma utredningsförslagen så att de kan uppfattas som rimliga av fastighetsägarna. Å andra sidan har från flera villaägareföreningar påtalats att informationen från kommunen har varit bristfällig.

Enligt arbetsgruppens mening är det önskvärt att ett planförslags konse- kvenser för ev. kommande gatukostnadcr redovisas och diskuteras redan under samrådsfasen i planhandläggningen. Enligt nuvarande regler finns ingen skyldighet för kommunen att samråda med de enskilda fastighets-

Prop. 1985/86:l 190

ägarna. sammanslutningar av fastighetsägare. hyresgästorganisationer m.fl. under gatukostnadsutredningens bedrivande. En motsvarighet till den samrådsskyldighet som föreligger beträffande planutredning borde enligt gruppens uppfattning övervägas också för gatukostnadsutredningens del. Härigenom skulle fastighetsägarna och berörda organisationer alltid tillförsäkras tidig information och påverkansmöjligheter beträffande kom- mande uttag av gatukostnadcr. Sarnrådsförfarandena i plan- och gatukost- nadsfrågan bör naturligtvis samordnas i de fall uttaget av gatukostnadcr föranleds av ny stadsplan för området. Vid ett samråd under en gatukost- nadsutredning kan också diskuteras i vilken utsträckning det är rimligt att en äldre stadsplan genomföres.

Från ett flertal villaägareföreningar har hävdats att kommunerna valt en alltför hög standard på gator m.m.. vilket orsakat att onödigt höga anlägg- ningskostnader debiterats fastighetsägarna. Enligt föreningarna har gator- na i många fall gjorts onödigt breda. bl. a. beroende på intressen som legat utanför de aktuella bebyggelseområdena. Vidare har hävdats att gatube- läggning samt gångbanor och parker givits en standard som överstigit behoven för den aktuella bebyggelsen i områdena. — Villaägareförbundet och flera villaägareföreningar har hävdat att gatubelysning och parker skall skattefmansieras. då dessa anläggningar snarast betingas av trafiksäkerhet resp. rekreation och nytta för kommunens samtliga invånare. Villaägare- förbundet har vidare hävdat att anläggningar i förtätningsområden delvis bör skattefrnansieras. eftersom det ofta är kommunalekonomiskt fördelak— tigt att förtäta i befintliga bostadsområden i stället för att exploatera nya områden.

Frän fastighetsägarhåll har ifrågasatts om kostnaderna för anläggning och förbättring av torg. parker och gågator i samhällets centrum skall bekOstas av ägarna till de kringliggande fastigheterna. Det har därvid hävdats att sådana anläggningar är en angelägenhet för hela kommunen och att kostnaderna därför bör tas ut över kommunalskatten.

3.3.2. Gäl/unde rätt

Av lagstiftningen (se 56.5 1 st. BL. jfr prop. 1980/81: 165 s. 26 ff) framgår att det endast är kostnaderna för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov som skall betalas av ägarna till fastighe- terna inom området. Gator och andra allmänna platser skall därför anpas- sas till behoven för den berörda bebyggelsen. Om en gata ges en större bredd eller en högre standard än vad som kan anses normalt för den omgivande bebyggelsen. kan man inte kräva att denna bebyggelse skall svara för hela gatukostnaden. Detta kan gälla bl.a. genomfartsleder av

Prop. 1985/86: 1 191

olika slag. Också torg. parker. större parkeringsytor och liknande platser kan komma att dimensioneras för-ett vidare användningssätt än som be- tingas av den omgivande bebyggelsen. Om kostnaden för anläggningen överstiger vad som kan anses nödvändigt för bebyggelsen inom fördel- ningsområdet. kan man inte heller i ett sådant fall kräva att fastighetsä- garna i området skall svara för hela kostnaden. Sådana anordningar som måste betraktas som mera speciella trafiksäkerhetsanordningar, t. ex. tra- tiksignaler, och som inte hör direkt samman med bebyggelsens funktion bör finansieras på annat sätt än genom fastighetsanknutna avgifter. Andra anordningar. bl. a. gatubelysning, får dock ingå i kostnadsunderlaget.

Om en fastighetsägare skulle debiteras gatukostnader som är oskäligt höga eller kostnader för åtgärder som har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för hans fastighet. har denne enligt 58.5 BL rätt att få ersättningsbeloppet jämkat. (Vid områdesvis fördelning får fastig- hetsägarna bevaka att kommunfullmäktiges beslut om kostnadsunderlag för fördelningen inte inrymmer kostnader för åtgärder som inte behövs för området.)

Hänvisningar till S3-3-2

Bl. a. med hänsyn till att någon rättspraxis ännu inte finns, saknar arbetsgruppen möjlighet att dra några säkra slutsatser om hur de ovan- nämnda principerna för standard och kostnadsuttag tilllämpats av kommu- nerna. Av enkätundersökningen framgår dock att tillämpningen av de nya gatukostnadsreglerna medfört standarddiskussioner i kommunerna. vilket av flera kommuner upplevts som positivt. Standarden på gator och andra anläggningar har i många fall sänkts under utredningarnas bedrivande och då på önskemål från fastighetsägarna. I en kommun. Huddinge. har debi- teringen av gatukostnadcr stoppats i avvaktan på resultatet av en utredning om gatustandard i kommunen.

3.3.4. Arbetsgruppens kommentar

Det är givetvis positivt att en diskussion om rimlig standard på gator och andra anläggningar pågår i kommunerna. Det är viktigt att gator. parker m.m. anpassas efter områdets behov och att en jämkning av gatukostna- derna sker i de fall anläggningarna utformas för en vidare användning inom kommunen. t.ex. genomfartsleder. större parker. gågator och centrum- anläggningar. Den omständigheten att man ijämkningsbestämmelsen i 58.5 BL talar om att ersättningen skalljämkas om den avser åtgärder som har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till en fastighets användning. kan naturligtvis inte få leda till att kommunerna i kostnadsunderlaget tar med åtgärder som ligger utanför ett områdes behov av anläggningar.

Prop. 1985/86: 1 192

Kommunerna bör vara observanta på att beslut för olika områden om vilka anläggningar som skall ingå i kostnadsunderlaget inte skiljer sig på ett sätt som medför likställighetsproblem. Så kan t.ex. bli fallet om man i ett område tar ut kostnaderna för ett flertal anläggningar bl.a. gatubelysning men i ett annat område där gatubelysning anläggs som enda åtgärd inte vill ta ut kostnaderna av administrativa skäl.

Det bör anmärkas att det beträffande gatustandarden föreligger speciella avvägningsproblem och en inbyggd intressekonflikt. Om gatorna görs allt- för smala kan problem uppstå vid bl.a. renhållning och snöröjning. Vidare kan en ”billigare" gatubeläggning orsaka tätare underhällsätgärder. En lägre standard på gatorna kan därför föranleda ökade drifts- och under- hållskostnader för kommunen. som inte kan täckas genom kostnadsuttag från de enskilda fastighetsägarna. Målsättningen måste givetvis vara att den totala kostnaden för anläggning. drift och underhåll blir så låg som möjligt. Vid tillämpningen av gatukostnadsreglerna måste dock beaktas att endast kostnaderna för en normal gatustandard för området i fråga kan tas ut av fastighetsägarna. Detta innebär bl. a. att en höjning av standarden som uteslutande sker för att nedbringa drifts- och underhållskostnader inte kan täckas genom kostnadsuttag.

Som riktlinje för val av gatustandard utgav Vägverket och Kommunför- bundet gemensamt år [973 "Riktlinjer för gators geometriska utformning" (RIGU). RlGU var främst avsedd att användas för val av gatustandard vid nyexploatering och inte i den typ av förnyelseområden som i allmänhet är aktuella när gatukostnadsbestämrnelserna tillämpas. För val av gatustan- dard i sådana områden saknas det riktlinjer som är förankrade på riksnivå. Vad som är lämplig standard har fått avgöras lokalt inom varje enskild kommun.

Under de senaste 15 åren har det också skett en successiv omprövning av vad som inom gatu- och trafiksektorn anses vara rimlig standard. 1960-talets höga och ofta rigida standardkrav har i flertalet kommuner ersatts av en mer dämpad ambitionsnivå. l980-talets praxis är bättre an- passad till de begränsade resurser som står till förfogande och till vad som anses miljömässigt acceptabelt.

Valet av lämplig gatustandard i förnyelseområden är dock fortfarande en grannlaga uppgift för kommunerna. År 1983 inleddes en revidering av RlGU i en arbetsgrupp med representanter från Vägverket. Planverket och Kommunförbundet. Representanter från Villaägareförbundet, Fastighets- ägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund kommer att inbjudas att ingå i en referensgrupp.

Arbetet. som beräknas vara klart vid årsskiftet 1985/86. omfattar denna gång även val av gatustandard i förnyelseområden. Resultatet planeras att publiceras som allmänna råd och kan förväntas ge kommunerna en betyd- ligt fastare grund att stå på vid val av standard än man har i dag.

Prop. 1985/86zl 193

3.6.1. Kritiska synpunkter

Enligt Kommunförbundet och flera av de större kommunerna är besluts- ordningen alltför omständlig och tidsödande genom att kommunfullmäk- tige är beslutsfattare beträffande varje enskild gatukostnadsutredning. Kommunfullmäktige kan inte delegera dessa beslut. I princip bör kommun- fullmäktigc förbehållas beslutanderätten endast i de övergripande ersätt- ningsfrågorna.

Enligt 565 BL beslutar kommunfullmäktigc om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall 'ske, om kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen. På samma sätt beslutar fullmäktige enligt 575 BL om motsvarande frågor då kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägarna utmed gatan.

Innan kommunfullmäktigc fattar sitt beslut skall fullmäktige enligt 25% BS låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder. Det är inget som hindrar att fullmäktige ger ett generellt utredningsuppdrag till den myndighet i kommunen som sköter gatukostnadsfrågorna.

Det är således om grunderna för fördelningen som fullmäktige bestäm- mer. Av beslutet kommer många gånger inte att kunna utläsas hur stort belopp varje fastighetsägare skall betala. För detta krävs mer detaljerade beräkningar som utförs av något verkställande organ i kommunen. Därvid sker också jämkningar i detalj av ersättningarna och beslut fattas om betalningsvillkoren.

Prop. 1985/86: 1 200

3.6.3. Arbetsgruppens kommentar

Arbetsgruppen delar uppfattningen att det — särskilt i de större kommu- nerna -— kan vara omständligt att kommunfullmäktigc måste fatta beslut beträffande varje enskilt område eller gatudel. Detta kan dock vara svårt att komma ifrån med nuvarande system för uttag av gatukostnadcr. Varje enskild utredning kan rymma principfrågor. t.ex. betr. kostnadstäckning och fördelning. som genom den kommunala likställighetsprincipen. kan bli bestämmande för tillämpningen i andra områden av kommunen. Arbets- gruppen anser dock att det kan finnas skäl att ytterligare överväga om och ev. i vilken utsträckning delegering kan ske.

Hänvisningar till S3-6-3

Från Kommunförbundet och flera kommuner har påtalats att besvärs- ordningen i gatukostnadsärenden är alltför splittrad och komplicerad, vil- ket kan orsaka onödiga förseningar för kommunerna. Man har därvid ifrågasatt om inte överprövningen av gatukostnadsfrågorna bör anförtros åt en särskild nämnd i likhet med vad som är fallet enligt vat-lagstiftningen. — Från Villaägareförbundet har påtalats att det är svårt för den enskilda fastighetsägaren att avgöra vilka frågor som avgörs i stadsplane- resp. gatukostnadsärendet och vilka besvärsvägar som gäller för skilda gatu- kostnadsfrågor.

Från Kommunförbundet och några kommuner har vidare påtalats att reglerna om fördelning av rättegångskostnaderna vid process inför fastig- hetsdomstolen är oförmånliga för kommunerna och att detta kan förorsaka onödiga processer.

Kommunförbundet har slutligen påpekat att kommunerna saknar möjlig- het att utverka betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946: 808) för indrivning av förfallna fordringar på gatukostnadsersättning.

3.7.2 Gällande rätt m.m.

Stadsplan skall för att bli gällande antas av kommunfullmäktige (frågan kan delegeras till byggnadsnämnden) och fastställas av länsstyrelsen. Be- svärsrätten är knuten till länsstyrelse ns beslut i fastställelsefrågan. Läns- styrelsens beslut kan överklagas till regeringen. PBL-förslaget innebär att kommunerna själva beslutar om sina detaljplaner. Kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelse och vidare till regeringen.

För skilda beslut om gatukostnadsersättning finns tre olika besvärsvä- gar.

Kommunfullmäktiges beslut enligt 56 och 57 5.5 BL kan överklagas ge- nom kommunalbesvär enligt 7 kap l & kommunallagen (l977: l79) hos kammarrätten. Besvären kan grundas på omständigheter som innebär att beslutet t. ex. inte har tillkommit i laga ordning. att det star i strid mot lag

Prop. 1985/86:1 201

eller att det vilar på orättvis grund. Kammarrättens beslut kan överklagas till regeringsrätten. .

Tvist om ersättning för gatukostnadcr prövas enligt 61 & BL av fastig- hetsdomstolen på talan av endera parten. Dessa mål kan väckas genom att antingen fastighetsägaren yrkar att fordrad ersättning skall jämkas enligt 58 & BL eller att kommunen yrkar betalning för viss förfallen gatukostnads- ersättning. Fastighetsdomstolens dom kan överklagas till hovrätt och vi- dare till HD.

[ målen inför fastighetsdomstolen tillämpas enligt 137ä andra stycket BL rättegångsreglerna i expropriationslagen (1972: 719) och även reglerna om rättegångskostnader i samma lag. Detta innebär bl.a. att kommunen i fastighetsdomstolen får svara för sina egna och motpartens rättegångskost- nader oberoende av utgången i målet. ] hovrätt eller HD svarar kommunen för sina egna rättegångskostnader och för kostnad som uppkommit för motparten genom att kommunen fullföljt talan. också detta oberoende av utgången. Fastighetsägaren får stå för sina egna kostnader endast i det fall han själv fullföljt talan och hans talan ogillas.

Beslut enligt 60% BL om betalningsvillkor kan enligt 71% 1 mom BS överklagas genom förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till regeringen.

PBL—förslaget innebär för gatukostnadsreglernas vidkommande endast den förändringen att om fastighetsägarens talan vid fastighetsdomstolen omjämkning (enligt 585 BL) ogillas. skall enligt 14 kap 13 å i förslaget vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ansvar för'motpartens rättegångskost- nader i tvistemål tillämpas. I detta fall kan således fastighetsägaren förplik- tas att svara för kommunens rättegångskostnader. Om fastighetsägaren har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostna- der. Den föreslagna regeln är avsedd att gälla i alla instanser.

3.7.3 Arbetsgruppens kommentar Enligt arbetsgruppens mening kan det ifrågasättas om besvärsordningen för gatukostnadsärenden har en lämplig utformning såvitt avser tvister om ersättning för gatukostnader och om betalningsvillkor, d.v.s de mål som i första instans handläggs vid fastighetsdomstol resp. länsstyrelse. Gällande besvärsordning beträffande gatukostnader kan föranleda flera skilda processer sedan kommunen bestämt vilken ersättning som skall tas ut för en viss fastighet. Fastighetsägaren kan begära jämkning av ersätt- ningen med stöd av 585 BL. vilket prövas av fastighetsdomstolen i första instans. Härefter kan fråga uppkomma om betalningsvillkoren. Om par- terna inte kan enas om dessa villkor, överprövas frågan först av länsstyrel— sen. Slutligen kan kommunen om fastighetsägaren inte betalar förfallen fordran på gatukostnadsersättning — tvingas att väcka talan vid fastighets-

Prop. 1985/Sö:] 202

domstolen för att få en exekutionstitel. Någon möjlighet att utverka betal- ningsföreläggande synes inte finnas i detta fall. Flera sådana "indrivnings— processer" kan förekomma i de fall fastighetsägaren givits rätt att betala ersättningen genom avbetalningar.

Mot den nu angivna bakgrunden bör det enligt arbetsgruppens mening övervägas att ge processreglerna en lämpligare utformning. Härvid bör bl.a. eftersträvas att samla de skilda betalningsfrågorna i samma besvärs— instans (t. ex. fastighetsdomstolen).

Prop. l985/86:1

20?

Bilaga 9

3.4. Kostnadsfördelning

3.4.1 Kritiska synpunkter Villaägareförbundet. Fastighetsägareförbundet och villaägareförening- arna har gjort gällande att den befintliga bebyggelsen inom fönätnings- och förnyelseområden helt bör befrias från gatukostnader eller att den i vart fall bör debiteras lägre gatukostnadsersättning än den tillkommande be- byggelsen. Som argument för en sådan differentiering har de anfört i huvudsak följande omständigheter. Standarden på det befintliga gatunätet har ofta varit fullt tillräcklig för den tidigare exploateringsgraden i områ- det. Behovet av upprustning och nyanläggning av gator m.m. har förorsa- kats av förtätningen och utbyggnaden i området och nyttan av dessa åtgärder har ofta varit ytterst marginell för den befintliga bebyggelsen. Många fastighetsägare har dessutom genom egna arbetsinsatser och genom bidrag till vägsamfällighet bekostat anläggning och underhåll av det befint- liga gatunätet. Ägarna av den befintliga bebyggelsen har också sämre möjligheter att finansiera gatukostnaderna. Kostnaderna uppkommer för dem ofta oförutsett och till skillnad från nybebyggelsen kan de inte få förmånliga statliga bostadslån till kostnaderna. Av enkätundersökningen framgår att kostnadsfördelningen mellan be- fintlig och tillkommande bebyggelse upplevs som ett mycket svårt problem av kommunerna. Uppenbarligen finns en stor osäkerhet hos kommunerna om i vilken utsträckning det är tillåtet att ha en fördelningsnorm som medför lägre avgifter för de befintliga fastigheterna än för de tillkom- mande.

3.4.2 Gällande rätt

Enligt 56 och 57 åå BL skall gatukostnaderna fördelas mellan fastigheter- na efter skälig och rättvis grund.

I prop. 1980/81: 165 s. 28 ff och 40 fanförs bl.a. följande. Grunden för att belasta fastighetsägarna med avgifter för gatukostnadcr är att gatorna och övriga anläggningar är till särskild nytta för fastigheter- na. Ersättning för kostnader som överstiger nyttan får inte tas ut i denna ordning och kostnaderna skall bäras av de fastigheter som har nytta av anordningarna i fråga. lnom förtätnings- och förnyelseområden kan före- komma dels fastigheter. vars tillåtna användning inte förändras genom tillkommande bebyggelse. dels fastigheter som efter delning får utnyttjas för nyexploatering. Inom ett sådant fördelningsområde kan betydande kostnader avse ett antal nytillkomna gator med nya tomter. varvid måste beaktas att befintliga fastigheter som regel har betalat ersättning för de äldre gatorna. Det torde därför ofta vara naturligt att fördela kostnaderna för nyanläggning och förbättring av mindre gator enbart mellan de fastighe- ter som ligger i anslutning till gatorna. Detta kan då beaktas när fördel- ningsnormer fastställs. I de fall där anläggningsarbeten utförts enbart för 13 Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr 1. Bilugedel

Prop. 1985/Sö:] 194

att ett visst antal fastigheter skall delas i flera byggbara fastigheter kan det finnas skäl att ta ut hela kostnaden av ägarna till de delbara fastigheterna.

Det torde vara omöjligt att exakt beräkna varje fastighets andel av den totala nyttan av olika anläggningar för fastigheterna i området. Vad det gäller är att finna sådana normer som ger en kostnadsfördelning som kan uppfattas som rimlig av de fastighetsägare som skall betala. Särskilt viktigt är naturligtvis att jämförbara fastigheter inte behandlas olika.

Hänvisningar till S3-4

3.4.3. Tillämpning

Av enkätundersökningen framgår att differentiering skett i ett flertal fall. 1 knappt hälften av fallen har "nedsättningen” beträffande befintlig bebyg- gelse skattefinansierats. Som motiv för en differentiering har i utredningar- na anförts bl.a. att de befintliga fastigheterna inte har behov av utbygg- nader och standardförbättringar av den utsträckning som är nödvändig när ytterligare bebyggelse tillkommer i området (marginalnyttoargument). att ägarna av dessa fastigheter bekostat anläggning och underhåll av befintligt gatunät samt att ägarna av de befintliga bebyggda fastigheterna har sämre möjligheter att finansiera gatukostnaderna än ägarna till nybebyggelsen.

Vissa kommuner har avvisat en differentiering av gatukostnadsuttaget mellan befintlig och tillkommande bebyggelse. De har därvid hävdat bl.a. att en sådan fördelning skulle stå i strid mot 56å BL och kommunallagens likställighetsprincip. Värdet av befintliga tillfarter och gator är oftast obe- fintligt när gatorna byggs ut i enlighet med en ny stadsplan. vilket enligt dessa kommuner innebär att den befintliga bebyggelsen och den tillkom— mande bör behandlas lika. Ett lägre kostnadsuttag för befintlig bebyggelse kan enligt dem endast motiveras om viss anläggning erfordras uteslutande för den tillkommande bebyggelsen.

3.4.4 Arbetsgruppens kommentar Enligt arbetsgruppens mening har kommunerna med nuvarande lagstift- ning vida ramar när det gäller att finna en rimlig kostnadsfördelning mellan befintlig och tillkommande bebyggelse inom ett område. Som uttalats i propositionen kan det i vissa fall vara befogat att helt befria de befintliga fastigheterna från gatukostnadsuttag. I andra fall kan nyanläggning och upprustning tillföra de befintliga fastigheterna sådana nyttigheter att de bör bidra till kostnaderna. Om t.ex. ett fritidshusområde har förvandlats till permancntbosättningsområde och detta föranleder stadsplaneläggning och upprustning av gatunätet finns kanske inte anledning att differentiera av- gifter mellan olika fastigheter på samma sätt som vid förtätning av områ- den med ursprunglig permanentbosättning. Eftersom förhällandena vari- erar starkt mellan olika områden. går det inte att tillämpa nägra generella principer. I många fall kan det vara befogat med en viss differentiering mellan befintlig och tillkommande bebyggelse. medan kostnaderna i andra fall bör fördelas jämnt. Det kan därvid vara av intresse att jämföra med

Prop. 1985/Sö:] 195

vilken upprustning och nyanläggning som hade varit befogad i området för det fall ingen förtätning eller nyexploatering hade varit aktuell.

Det är således fullt lagenligt och i många fall befogat att fördela gatukost- naderna mellan befintlig och tillkommande bebyggelse utifrån den margi- nella nytta som tillförs de skilda fastigheterna i området. En sådan diffe- rentiering kan inte anses stå i strid mot den kommunala likställighetsprinci- pen. Däremot bör de sämre finansieringsmöjligheterna för den befintliga bebyggelsen inte föranleda att en större andel av gatukostnaderna läggs på den tillkommande bebyggelsen. Finansieringsfrågorna kommer att be- handlas i följande avsnitt. I de fall en differentiering av kostnadsuttaget är befogad kan detta ske antingen genom att man tillämpar olika fördelnings- områden för skilda anläggningar eller genom en differentierad fördelnings- norm.

Om kommunen vill finansiera en ”kostnadsnedsättning" för befintlig bebyggelse med skattemedel har den givetvis frihet att göra så. Gatukost- nadsbestämmelscrna ger ju kommunen endast en möjlighet och inte en skyldighet att täcka gatukostnaderna genom uttag från fastighetsägarna. Det bör dock beaktas att en sådan skattefinansien'ng. liksom en generell nedsättning av täckningsgraden. innebär att andra kommuninvånare kom- mer att bidra till de aktuella gatukostnaderna och att kommunen p.g.a. den kommunala likställighetsprincipen i framtiden torde ha svårt att ta ut en högre kostnadstäckning i ett jämförbart område.

Avvägningen av kostnadsuttaget mellan befintlig och tillkommande be- byggelse inom ett område är givetvis bara ett av flera fördelningsproblem som aktualiseras vid tillämpningen av gatukostnadsreglerna. Förhållan— dena varierar ofta starkt mellan olika områden. I områden med blandad bebyggelse måste avgöras hur kostnaderna skall fördelas mellan villor. radhus, flerbostadshus. industri m. m. Vidare måste bestämmas hur fördel- ningen skall ske mellan de enskilda fastigheterna inom de olika bebyggelse- typerna. Beträffande dessa frågor är det enligt arbetsgruppens mening omöjligt att av det fåtal utredningar som hittills slutförts dra några slutsat- ser om tillämpningen. Enligt arbetsgruppens mening är det angeläget att tillämpningen av dessa fördelningsfrågor följs upp i framtiden.

Hänvisningar till S3-4-3

3.5. Betalningsvillkor

Hänvisningar till S3-5

3.5.1. Kritiska synpunkter

Villaägareförbundet och villaägareföreningarna har påtalat att betal- ningsvillkoren för erläggande av gatukostnadcr är oförmånliga. De har därvid framfört kritik på i huvudsak följande punkter. 0 Genom att uttagen av gatukostnadcr med den nya lagstiftningen uppgår till avsevärt högre belopp än tidigare. uppkommer ofta problem för villaägarna att finansiera gatukostnaderna. Detta gäller särskilt ägarna till redan bebyggda fastigheter. som ofta inte har haft någon möjlighet att

Prop. 1985/Sö:] 196

förutse dessa kostnader och SOm är hänvisade till att finansiera dem med relativt ofördelaktiga lån. För nybebyggelsen inräknas däremot gatu- kostnaden i låncunderlaget för de statliga bostadslånen. vilket innebär lån med trettioårig amorteringstid med räntebidrag under de första åren. Även ägarna till bebyggda fastigheter bör ges möjlighet att finansiera gatukostnaderna med statliga bostadslån. De fastighetsägare som vill betala ersättningen genom avbetalningar bör ges rimlig amorteringstid och rätten till amortering bör inte vara beroende av en prövning i varje enskilt fall.

0 Det är inte rimligt att ägare av större bebyggda tomter med flera byggrät— ter skall tvingas sälja hela eller stora delar av sin fastighet för att betala gatukostnaderna. De bör därför medges anstånd beträffande den del av gatukostnaden som avser de tillkommande tomterna till dess avstyck— ning eller försäljning av dessa sker. O Betalningssvaga grupper bör ges generösa anstånd med betalningen av gatukostnadcr. Från fastighetsägarhåll har påtalats att finansieringsvillkoren för befint- lig bebyggelse är betydligt sämre än för nybebyggelse och att detta kan innebära stora problem för de befintliga fastigheternas ekonomi, eftersom gatukostnaderna oftast inte kan kompenseras genom hyrorna. Av kommunernas enkätsvar framgår att även de upplever finansierings- villkoren för befintlig bebyggelse sc-m ett svårt problem vid en tillämpning av gatukostnadsbestämmelserna.

3.5.2. Gällande rätt

Betalningsvillkoren regleras i 60.5 andra stycket BL, som har följande lydelse.

'Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättnings- beloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar" säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren. skall villkoren jämkas".

Som motiv till bestämmelsen anförs i prop. 1980/81: 165 s. 37 och 44 f bl.a. följande.

Anläggningsavgifter kan komma att uppgå till betydande belopp. Ersätt- ningar kan också komma att tas ut i sådana fall då det finns små möjligheter att få lån för att betala ersättningen. Möjlighet till avbetalning bör därför finnas. Med hänsyn till att ersättningar för förbättringar m.m. kan komma att avse förhållandevis små belopp. har som förutsättning för avbetalning föreskrivits att rätt till avbetalning endast föreligger om ersättningsbelop- pet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter.

Prop. 1985/Sö:! 197

De utvidgade möjligheterna till avgiftsfinansiering kan i vissa fall medfö- ra stora problem för ekonomiskt svaga grupper, t.ex. äldre pensionärer. För dessa fall bör finnas en särskild jämkningsregel. Jämkningen kan innebära allt från viss förlängning av amorteringstiden till anstånd med betalning till dess att fastigheten säljs. Aven räntevillkoren kan naturligtvis mildras. Det bör finnas särskilda skäl för att betalningsvillkoren på detta sätt skalljämkas utöver vad som följer av den förutnämnda avbetalningsre- geln.

Arbetsgruppen vill här anmärka att kommunerna naturligtvis frivilligt kan medge bättre betalningsvillkor än vad fastighetsägaren kan kräva med stöd av 605 BL, t. ex. längre amorteringstid an lO år.

3.5.3. Tillämpning

Av enkätundersökningen framgår att kommunerna tagit vara på möjlig- heterna till bättre kostnadstäckning för investeringarna i gator m.m. Den beräknade kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög.

Den genomsnittliga gatukostnadsersättningen per byggrätt för samtliga utredningsområden uppgår till drygt 22 000 kr. Kostnadsuttagct varierar dock stort mellan områdena (från I 500 kr. till 52 000 kr.). Det bör vidare beaktas att hänsyn inte tagits till kostnadsökningarna för tiden efter det resp. utredning slutförts.

Flertalet kommuner har i sina enkätsvar angett vilka betalningsvillkor som de avser att erbjuda fastighetsägarna. Det är dock endast i ett fåtal utredningsområden som betalningsskyldighet ännu inträtt för fastighets- ägarna och det är först i samband med debiteringen som kommunen tvingas ta slutlig ställning till betalningsvillkoren. Några beslut enligt 605 BL har ännu inte överprövats av länsstyrelse eller regering.

Flertalet kommuner avser att erbjuda fastighetsägarna möjlighet till amortering av gatukostnaderna. I övervägande antalet fall anges en amor- teringstid om 10 år, vilket motsvarar den amorteringstid som fastighetsäga- ren enligt 60å BL under vissa förutsattningar har rätt att kräva. För några utredningsområden medges längre amorteringstider. Flera kommuner er- bjuder sig att förmedla bankkontakter och i några fall erbjuds också kom- munal borgen. Ett flertal kommuner har beslutat att i skilda fall ge fastig- hetsägarna anstånd med betalning. Några kommuner avser att ge anstånd beträffande äldre fritidshus inom förnyelseområden till dess ägarskifte sker. Många kommuner erbjuder ägarna av delbara fastigheter möjlighet till anstånd beträffande den del av gatukostnadsersättningen som avser de ev. tillkommande tomterna till dess tomterna avstyckas. bebyggs eller överlåtes. Många kommuner avser också att —— efter särskild prövning ge ytterligare möjligheter till betalningsanstånd för äldre pensionärer och andra ekonomiskt svaga grupper.

Flertalet kommuner avser att debitera ränta i de fall fastighetsägaren meges amortering eller anstånd med betalningen. Räntesatserna skiljer sig dock mellan kommunerna.

Prop. 1985/Sö:] [98

3.5.4 Arbetsgruppens kommentar Även om ännu endast ett fåtal kommuner har tagit slutlig ställning till vilka betalningsvillkor som skall ges fastighetsägarna framgår dock av enkätsvaren och av det utredningsrnaterial som kommit arbetsgruppen till del att kommunerna strävar efter att ge fastighetsägarna rimliga betalnings- villkor. Man torde kunna utgå från att amortering kommer att medges om det inte rör sig om förhållandevis små belopp. och att ekonomiskt svaga grupper kommer att ges möjlighet till anstånd med betalningen. ] flertalet fall torde det inte finnas skäl till någon närmare undersökning av de enskilda fastighetsägarnas ekonomi. Att ägare av större bebyggda fastighe- ter ges möjlighet till anstånd med gatukostnaden för ev. avstyckningar till dess tomterna avstyckas, bebyggs eller överlåtes är enligt arbetsgruppens mening i allmänhet rimligt och många kommuner har redan fattat beslut härom. Även i de fall kommunerna erbjuder fastighetsägarna generösa betal- ningsvillkor är det dock uppenbart att ett stort antal ägare av bebyggda fastigheter kan få avsevärda problem att finansiera gatukostnaderna. En- ligt arbetsgruppens mening behöver finansieringsmöjligheterna för redan bebyggda fastigheter förbättras. Av enkätundersökningen framgår att uttag av gatukostnader i storleksordningen 40—50 000 kr. för en bebyggd villa- fastighet utan avstyckningsmöjligheter inte kommer att vara något ovan- ligt. Det bör därvid beaktas att villaägaren ofta inte har förutsett denna kostnad. Även om villaägaren ges möjlighet till en tioårig amortering eller en motsvarande kredit i bank. kommer hans ekonomi att påverkas betyd- ligt. För en sådan kredit på 50000 kr. blir årskostnaden (ränta + amorte- ring) första året drygt 10000 kr. (efter gäldränteavdrag 7500 kr.) att jämfö- ra med 2850 kr. (efter gäldränteavdrag ] 540 kr.) för ägaren av en nybyggd villa. som kan finansiera gatukostnaden med statligt bostadslån. Av enkätundersökningen framgår att många kommuner idag drar sig för att ta ut gatukostnadcr av ägarna till befintlig bebyggelse. Detta kan få till konsekvens att gatukostnaderna helt eller delvis skattefinansieras, vilket kan orsaka likställighetsproblem inom kommunen (t. ex. i jämförelse med fastighetsägare inom nyexploateringsområden), eller att befogad upprust- ning och förnyelse av befintliga områden får anstå. Mot den nu angivna bakgrunden bör det enligt arbetsgruppens mening ytterligare övervägas hur möjligheterna att finansiera gatukostnaderna för ägare till befintlig bebyggelse skall kunna förbättras. Härvid kan undersö- kas en finansiering inom ramen för det statliga bostadslånesystemet för de fall då kostnaderna överstiger en viss miniminiva. Flertalet kommuner avser att debitera ränta i de fall de medger fastig- hetsägaren amortering eller anstånd med betalningen. I 605 andra stycket BL anges att, i de fall amortering medges. skälig ränta skall betalas från den dag då kravet på ersättning framställdes. Räntesatserna skiljer sig stort mellan kommunerna.

Prop. 1985/86:1 . 199

Många kommuner avser att i dessa situationer debitera fastighetsägarna en ränta motsvarande dröjsmålsränta enligt räntelagen (l975:635). st. diskonto + 4 procentenheter. Från den 1 juli 1984 sker en höjning av dröjsmålsräntan i räntelagen till diskonto + 8 procentenheter (SFS 1984: 291). Enligt 27 5 lagen (1970: 244) om allmänna vatten och avloppsan- läggningar ( va-lagen) skall, i de fall amortering av va-avgift medges. ränta utgå med avkastningsränta enligt räntelagen (diskonto + 2 procentenhe- ter). Avkastningsränta avser att täcka borgenärens kapitalkostnader före en fordrans förfallodag, medan dröjsmålsränta dessutom skall verka som ett påtryckningsmedel för att förmå en gäldenär att betala en förfallen fordran så snart som möjligt. Enligt arbetsgruppens mening bör. i de fall kommunen medger fastighetsägaren amortering eller anstånd med gatu— kostnaden, högst avkastningsränta debiteras för tiden intill dess skulden helt eller delvis förfaller till betalning. En lagändring i 605 andra stycket BL bör därför övervägas.

Författningsförslaget i PM med förslag till ändringar i gatukostnadsbestämmelserna i förslaget till ny plan- och

bygglag m. 111.

Förslag till ändringar i PBL-förslaget

Lya'else enligt remiss till lagrådet

Föreslagen lydelse

6 kap.

Om kommunen i egenskap av hu- vudman skall anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser inom områden med detaljplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall beta- las av ägarna till fastigheterna inom området.

32.5

Om kommunen i egenskap av hu— vudman skall anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser inom områden med detaljplan, får kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes be- hov av allmänna platser och av an- ordningar som normalt hör till all- männa platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom områ- det.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis

grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunder för fördelningen.

Kommunen beslutar om avgräns- ningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostna- der som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

335

Om kommunen i egenskap av hu- vudman skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfullmäktige be- sluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en er- sättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostna- den för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fas- tigheterna vid gatukorset.

Om kommunen i egenskap av hu- vudman skall anlägga eller förbättra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är be- lägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fas- tigheten. Kostnaden för sådana an- ordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Prop. l985/86:1

Lydelse enligt remiss till lagrådet

Om kostnaden för att anlägga el— ler förbättra gatan inte är densam- ma överallt, får kommunfullmäk- tige besluta att kostnaden skall för- delas mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

204

Föreslagen lydelse

Om kostnaden för att anlägga el- ler förbättra gatan inte är densam- ma överallt. får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

33215

Beslut enligt 32 och 33 55 fattas av kommunfullmäktige. Fullmäk- tige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att fatta sådana beslut som inte är av princi- piell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

34å

Den ersättning som enligt 32 eller 335 belöper på varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

Den ersättning som enligt 32 eller 33 & belöper på varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som påtagligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

36 5 Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersätt- ningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersätt- ningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe- ter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Av- betalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning fram- ställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fas- tighetsägaren. skall villkoren jäm- kas.

Ersättningsskyldighetcn skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp betalas ränta enligt 6 & rän- telagen ( l975:635) från dagen för anfordran.

Om ersättningsbeloppet är be- tungande med hänsyn till fastighe- tens ekonomiska bärkraft eller and- ra omständigheter, får fastighets- ägaren dock betala ersättningen ge- nom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp betalas ränta en- ligt 5 9' räntelagen på varje del av ersättningen som förfaller till betal— ning i framtiden från den dag då

Prop. 1985/8611

Lydelse enligt remiss till lagrådet

Föreslagen lydelse

deti första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av er- sättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvarters- mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till

betalning före tillträdesdagen.

375

lnnan kommunfullmäktige beslu- tar att kostnader för gator eller and- ra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 32 eller 33 5. skall kommunfullmäktige låta utre- da frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 32 5 skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättel- se om utställningen av förslaget skall dessutom sändas som rekom- menderat brev eller på annat sätt som kan styrkas till kända fastig- hetsägare, vilkas rätt berörs av för- slaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När gransk- ningstiden har gått ut, får fullmäk- tige besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyl- dighet enligt 33 å, skall de markäga- re. vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas till- fälle att yttra sig över detta. innan

lnnan kommunen beslutar att kostnader för gator eller andra all- männa platser skall betalas av fas- tighetsägare enligt 32 eller 33 &. skall kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utred- ningen föranleder. När förslag upp- rättas skall samråd ske med berör- da fastighetsägare samt de sant- manslutningar som kan ha ett vä- sentligt intresse av förslaget.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör förslagets motiv och innebörd redovisas. Resultatet av samrådet samt förslag med anled- nimi,7 av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en sam- rådsredogörelse.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 32 5 skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättel- se om utställningen av förslaget skall dessutom sändas som rekom- menderat brev eller på annat sätt som kan styrkas till kända fastig- hetsägare, vilkas rätt berörs av för- slaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När gransk- ningstiden har gått ut. får kom- munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyl- dighet enligt 33 &. skall de markäga- re, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas till- fälle att yttra sig över detta. innan

Prop. 1985/Sö:]

Lydelse enligt remiss till lagrådet

kommunftillmäktige får fatta beslut. i ärendet.

206

Föreslagen lydelse

kommunen får fatta beslut i ären- det.

40.5

Den som med stöd av detta kap. vill begära inlösen skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost- nader och kostnader för andra all- männa platser på talan av endera parten.

Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost- nader och kostnader för andra all- männa platser på talan av endera parten samt tvister om betalnings- villkor enligt 36 5. I dessa mål skall bestämmelserna i lagen (1969246) om domstolar ifastighetsmål till- lämpas. Förlorar fastighetsägaren målet och har han haft skälig an- ledning att få tvisten prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen ska/[ ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kost- nader.

13 kap.

Byggnadsnämndens beslut i and- ra ärenden enligt denna lag än de som avses i lä andra stycket och 25 får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfull- mäktigc att pröva nedan angivna ärenden får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos läns- styrelsen. De ärenden som avses är följande:

!. Ärenden om ställande av sä- kerhet enligt 8 kap. 3115 tredje stycket för fullgörande av fastig- hetsägarens skyldighet att betala ersättning för gator och andra all- männa platser.

2. Ärenden enligt 6 kap. 36 5 om betalningsvillkor för gatukostnads- ersättning m.m.

Byggnadsnämndens beslut i and- ra ärenden enligt denna lag än de som avses i 6 kap. 33 a 5 samt [3 kap. 15 andra stycket och 2 li fär överklagas genom besvär hos läns- styrelsen.

Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfull- mäktigc att pröva ärenden om stål- lande av säkerhet enligt 8 kap. 31 ?i tredje stycket för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet att be- tala ersättning för gator och andra allmänna platser. får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Prop. l985/86:1 ,_., 207

Bilaga 10 Lagrådets yttrande över förslagét till plan"-" öch bygglag

Utd rag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1985-03-12

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck. regeringsrådet Brink, justitierå- det Heuman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober l983 har regeringen på hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till plan- och bygglag.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Mo- lander (1—5 och 7— 13 kap.). departementssekreteraren Lars Magnusson (6 och [4 kap.) samt hovrättsassessorn Lars Örbrink (15 kap.).

Vid föredragningen har funnits tillgängliga skrivelser som inkommit till lagrådet från myndigheter. organisationer och enskilda.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Den föreslagna plan- och bygglagen (PBL) skall ersätta byggnadslagcn (l947z385). byggnadsstadgan (19591612) samt lagen (1976: 666) om på- följder och ingripanden vid Olovligt byggande m.m. Enligt det remitterade protokollet skall PBL träda i kraft den I januari 1987. I en remiss till lagrådet den l3 december 1984 föreslås att ikraftträdandet tidigareläggs Och äger rum den 1 januari l986. l sistnämnda remiss framhålls som angeläget att lagrådets granskning av PBL-förslaget slutförs i så god tid att riksdagen hinner ta ställning till förslaget under våren 1985. PBL-förslaget förutsätter en samordning med annan lagstiftning bl.a. en ny lag om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). Förslag till denna lag har remitterats till lagrådet men har ännu inte föredragits. Lagrådets nu före- varande yttrande avser enbart förslaget till PBL. Frågor om samordningen av PBL och NRL behandlas inte i yttrandet.

PBL-förslaget innebär att mark- och vattenområden skall bebyggas och i övrigt användas så att man får en från social synpunkt lämplig miljö. 1 lagen är miljökraven allmänt angivna. l stora delar överensstämmer de med de krav byggnadslagcn och byggnadsstadgan ställer men PBL lägger i jämförelse med de nämnda författningarna ökad vikt vid resurshushåll- ning, friluftslivets markbehov. byggnadsunderhåll samt social och teknisk förnyelse av tätorterna. Genom kommunal planläggning och kommunalt tillstånd till byggande och annan användning av marken skall lagens all- mänt hållna krav preciseras och förverkligas. All mark skall vara planlagd och bygglovsplikt skall gälla i hela landet. Enskilt ägd mark får tas i anspråk för att genomföra planer. Den enskilde skall hållas skadeslös om

Prop. l985/86:1 208

han drabbas av skada till följd av vissa i det allmännas intresse meddelade bestämmelser och beslut. I samtliga nu nämnda hänseenden kan förslaget sägas ligga i linje med de senaste decenniernas markpolitiska lagstiftning och dess tillämpning i praxis.

Såväl byggnadslagen som byggnadsstadgan är efter åtskilliga ändringar och tillägg svåröverskådliga. Byggnadsstadgan har dessutom svagheten att ha ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en förordning. Det är tillfredsställande att regeringen nu lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det för- knippat med svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla lagstiftningen aktuell. Det är också nästan ogörligt att fullständigt överblicka konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksda- gen antar förslaget till PBL. får man räkna med att en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig efter en tids erfarenheter. Lagrådet vill emeller- tid framhålla att det valda tillvägagångssättet att i ett sammanhang refor- mera byggnadslagstiftningen ur lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

Det remitterade förslaget innehåller tlera enligt lagrådets mening i sak förtjänstfulla nyheter. En sådan är att varje kommun åläggs att ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kommunen och hållas aktu- ell. En annan är att de nuvarande detaljplanerna. stadsplan och byggnads- plan, ersätts av en enda plan kallad detaljplan, vilket innebär en förenkling. Genom reglerna om förfarandet vid planläggning ökas allmänhetens möj- ligheter till insyn och inflytande och vinns en bättre förankring av planerna hos medborgarna. Reglerna om bygglovsprövning är så utformade att det bör bli lättare att avgöra om en viss åtgärd kan tillåtas eller inte. Särskilt är det en fördel att det för många svårförståeliga begreppet "tätbebyggelse" utmönstras ur lagstiftningen Och att i lagen klart anges när bygglov skall ges. Förslaget om förhandslov fyller ett praktiskt behov. Vid granskningen av hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav har lagrådet funnit anledning till vissa erinringar. Dessa bör dock kunna beaktas inom ramen för det framlagda förslaget. Dispositionen av det omfattande och komplexa lagtextmaterialet går i stort sett fri från invändningar. Sådant förslaget är utformat bör det minska de tillämpningssvårigheter som i dag möter inom detta lagstiftningsområde.

Utifrån synpunkter som lagrådet har att anlägga ser lagrådet det sålunda som en vinning att en ny Plan- och bygglag i huvudsaklig överensstäm- melse med det framlagda förslaget föreläggs riksdagen. Att lagrädet i det följande framför erinringar och anmärkningar både i vissa övergripande frågor och beträffande enskildheter får inte skymma bilden av lagrådets i grunden positiva inställning till förslaget i sak.

Prop. 1985/86:1 209

Ett karakteristiskt drag i förslaget är att det kommunala inflytandet över planläggningen förstärks. Länsstyrelsernas fastställelseprövning av planer slopas i sin nuvarande form och kommunerna får ett betydande mått av frihet att inom ramen för lagens allmänt hållna bestämmelser själva utfor- ma planerna och reglera markanvändning och bebyggelse. En huvudfråga att i detta sammanhang ta ställning till är om denna reglering, sådan den föreligger enligt förslaget. är förenlig med bestämmelserna i regeringsfor- men (RF) om normgivning. I lagrådsremissen berör departementschefen frågan endast såvitt gäller ett av planinstituten nämligen översiktsplanen: lagrådet återkommer strax till det åsyftade uttalandet. l övrigt är denna konstitutionella fråga inte behandlad vare sig av PBL-utredningen eller, såvitt lagrådet kunnat finna, av dem som yttrat sig över utredningens förslag.

Enligt 8 kap. 3 5 första stycket RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag dvs. i föreskrifter beslutade av riksdagen. Frågor om användningen av mark- och vattenområden och om bebyggelse hör till det lagstiftningsområde som avses i nämnda lagrum. Med stöd av 8 kap. 7 5 första stycket 3 kan riksdagen utan hinder av 3 5 i lag bemyndiga regering- en att genom förordning meddela föreskrifter om "utformning av byggna- der. anläggningar och bebyggelsemiljö". Denna rätt att delegera normgiv- ning i fråga om byggande tillkom genom en ändring av RF år 1976. Änd- ringen (prop. 1975/76: 209 s. 162 i) motiverades av behovet att kunna ta in byggnadsstadgans mera detaljbetonade regler om byggande samt föreskrif- terna i Svensk byggnorm 1975 i en eller flera regeringsförfattningar. En i riksdagen väckt motion med yrkande om avslag på propositionen under hänvisning till att ett för de enskilda människorna centralt område skulle komma att undandras riksdagens lagstiftning avstyrktes av konstitutions- utskottet. Utskottet erinrade om att riksdagen vid begagnande av den föreslagna delegationsmöjligheten kunde och borde närmare precisera de befogenheter regeringen skulle få och att avsikten självfallet inte var att delegeringen skulle omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbe- tonade föreskrifter (KU 56 s. 41).

Om riksdagen med stöd av 8 kap. 7.5 RF bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter. kan riksdagen också enligt 8 kap. 11 & medge rege- ringen att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet, s.k. subdelegation. Subdelegation måste gå över regeringen. Riksdagen kan inte delegera sin normgivningsmakt direkt till en förvaltningsmyndighet - här bortses från myndigheter som lyder direkt under riksdagen eller till en kommun. Kommunernas rätt enligt PBL att ge föreskrifter om utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelse- miljö grundar sig inte på någon delegation utan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler. Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt i l4 Riksdagen I985/86. ] saml. Nr [. Bilugedel

Prop. 1985/Sö:] 210

annan ordning än den 8 kap. RF föreskriver. Av det anförda följer att PBL:s lagregler om rätt för kommunerna att reglera markanvändning och att ge föreskrifter om utformningen av byggnader m.m. är grundlagsenliga endast under förutsättning att regleringen inte utgör normer i RF:s mening.

RF:s normbegrepp är inte närmare preciserat i RF. lnte heller ger RF:s förarbeten någon säker ledning när det gäller att klargöra innebörden av det normbegrepp på vilket 8 kap. vilar. Enligt propositionen med förslag till ny RF (1973: 90 s. 203 f) avses rättsregler och det sägs att dessa kännetecknas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas vidare av att de inte bara avser ett viSst konkret fall utan har generell giltighet. Det sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

I remissen till lagrådet tar departementschefen som förut nämnts upp frågan om huruvida föreskrifter som meddelas i en översiktsplan utgör sådana normer som avses i 8 kap. RF. Det sägs här (s. 35) att, om översiktsplanens riktlinjer för prövningen av bygglov och beslut om mark- användning skulle vara bindande för efterföljande beslut något som departementschefen anser i och för sig skulle vara både logiskt och ratio- nellt översiktsplanen får anses innehålla sådana föreskrifter. Av betydel- se härvid är, framhålls det. att översiktsplanen får en stor geografisk omfattning och att den riktar sig till en Obestämd krets av personer. I anslutning härtill framhåller departementschefen att delegation av sådana markanvändningsfrågor som är aktuell inte enligt 8 kap. RF kan ske till kommunerna och att det sålunda inte är möjligt att genomföra en decen- tralisering till kommunerna som innebär att de får normgivningskompetens i markanvändningsfrågor dvs. befogenhet att meddela föreskrifter. Det är alltså det förhållandet att översiktsplanen enligt departements-chefens mening inte är bindande för myndigheter och enskilda som medför att den inte skulle innehålla normeri RF: s mening. Den argumentering som sålun— da förs ifråga om översiktsplanens konstitutionella natur torde gälla även i fråga om regionplanen.

Lagrådet vill till en början uppehålla sig vid frågan om översiktsplanen. sådan den är utformad enligt det till lagrådet remitterade förslaget. innehål- ler normer av det slag som avses i 8 kap. RF. Enligt 4 kap. l & PBL skall översiktsplanen vara ett underlag för beslut om användningen av mark och vatten samt om kommunens närmare planläggning. Den skall sålunda ligga till grund för den prövning som enligt PBL ankommer på kommunstyrelse eller byggnadsnämnd när de efter delegation från kommunfullmäktigc an- tar en detaljplan eller omrädesbestämmelser. Den skall vidare vara vägle- dande vid byggnadsnämndens prövning av ansökningar om lov till åtgärder utanför detaljplan. Slutligen är den avsedd att inverka vid den tillstånds- prövning som olika statliga myndigheter har att göra enligt andra lagar än

Prop. 1985/86:1 .; .1 21 1 PBL t. ex. prövning av tillstånd enligt vattenlagen eller koncession enligt minerallagen. Såsom departementschefen understrykerlpå flera ställen i remissen (bl.a. s. 69) är översiktsplanen tänkt att behandla de långsiktiga. strategiska frågorna för markanvändning och byggande och närmast vara av programmässig och vägledande art. Den skall vara ett instrument för kommunen att omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med riktlinjer skall. sägs det, förstås rekommendationer som kan bilda underlag för senare beslut.

Det har i såväl doktrin som praxis rått en viss osäkerhet i frågan huruvi- da "riktlinjer", "rekommendationer” och "anvisningar" är normer i RF: s mening. Lagstiftaren har haft att ta ställning till frågan bl. a. när det gällt att avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt 8 kap. 195 andra stycket RF. [ 1 5 andra stycket lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar sådant lagrummet lyder enligt en nyligen vidtagen ändring (SFS 1984:211) skall med författningar i nämnda lag förstås "lagar. förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter". Definitionen som sådan sä- ger väl inte så mycket om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sitt intresse såsom ett försök från lagstiftarens sida att få en klarare gräns mellan bindande och icke-bindande regler i författningar beslutade av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen eller riksdagen. Ursprungligen hänförde kungörandelagen (prop. 1975/76: 112) till författning inte bara bindande regler utan även sådana icke-bindande anvisningar som hade till syfte att främja en enhetlig rättstillämpning eller att bidra till att utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resultatet inte anses som författningar. Ändringen av kungörandelagen är 1984 innebar att begreppet författning reserverades för bindande regler och att rekommendationer av typen anvisningar lämnades utanför. Ett syfte med ändringen var (prop. 1983/84: 119 s. 13 1) att få kungörandelagen i bättre överensstämmelse med RF och dess förarbeten.

Översiktsplanen skall såsom nyss nämnts vara av programmässig och vägledande an. Detta hindrar emellertid inte att. såsom departementsche- fen säger (s. 78), "ändamålet (med planen) ibland kan vara precist både till innehåll och avgränsning". Flera exempel härpä ges. Riktlinjer av typen "ingen bebyggelse får tillkomma" får sägs det (5. 203) stor genomslags- kraft, om det skyddsvärda intresset är starkt och väl underbyggt. l special- motiveringen till 8 kap. 11 & PBL (s. 578 ff) ges andra exempel på hur uttryck i översiktsplanen kan få en i praktiken avgörande betydelse i bygglovsärenden. Planens betydelse när statliga myndigheter har att pröva frågor om markanvändning enligt andra författningar än PBL berörs på s. 343 f. Departementschefen säger här att det synsätt han anlagt i fråga om

Prop. 1985/86:l

N ... IJ

översiktsplanens betydelse för efterföljande bygglovsbeslut i allt väsentligt bör kunna anläggas även på beslut enligt dessa författningar. Departe- mentschefens nu återgivna uttalanden ansluter sig väl till den vikt som i praxis och andra sammanhang tillmätts kommunala översiktsplaner. l rättsfallet NJA 1978 s. 261 har Högsta domstolen ansett hinder mot en begärd avstyckning föreligga och därvid grundat sitt avgörande på att avstyckningen stred mot riktlinjerna i kommunöversikten. Vid behandling- en av förslaget till den nya vattenlagen framhöll departementschefen (prop. 1981/82: 130 s. 95 i) att en genomarbetad översiktsplan med god kommunal förankring kunde, även om den inte direkt skulle kunna ligga till grund för ett avslag på en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag. likväl beaktas på i huvudsak samma sätt som en fastställd stads- eller byggnads— plan med bestämmelser i ämnet. Lagrådet (s. 278) fann att uttalandet stod i god överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits i praxis vad gäller betydelsen av planer och översikter av ifrågavarande slag.

När i det lagstiftningsärende varom nu är fråga departementschefen hävdar att översiktsplanen inte är att anse som normgivning synes han fästa en avgörande vikt vid att myndigheterna är skyldiga att självständigt pröva planens innehåll och att denna prövning kan ge ett annat resultat än det planen förutsatt. Sådana fall kan helt visst tänkas. Exempelvis skall byggnadsnämnden, om den finner att bygglov utanför detaljplan inte bör ges eftersom byggplatsen inte svarar mot kraven i 2 kap. PBL, vägra bygglov, även om det i översiktsplanen angetts att bebyggelse får förekom- ma. Likaså skall byggnadsnämnden, ehuru översiktsplanen av hänsyn till ett allmänt intresse anger restriktivitet i fråga om byggande. ge bygglov om den finner att ett enskilt intresse väger tyngre än det allmänna intresset. Lagrådet vill emellertid framhålla att utrymmet för en sådan självständig prövning beror av hur konkret och bestämt översiktsplanen är utformad. Av betydelse är också att översiktsplanen antas av kommunfullmäktigc och följaktligen uttrycker kommunens politiska vilja. Vid fullmäktiges antagande av en översiktsplan skall både allmänna och. i den mån de är kända, enskilda intressen beaktas. Om planen innefattar en avvägning av samtliga intressen, allmänna och enskilda, inom ett visst område och entydigt anger fullmäktiges mening hur marken skall användas. är det knappast tänkbart att kommunstyrelse eller byggnadsnämnd detaljplanerar området i strid mot planen eller att byggnadsnämnden beviljar ett bygglov som är oförenligt med planen. Det sagda förutsätter självfallet att över- siktsplanen svarar mot PBL:s krav på planläggning. Dessa krav är allmänt hållna och avser sådana övergripande mål för planläggningen som att åstadkomma en socialt lämplig miljö. att hushålla med naturresurser och att förlägga bebyggelse till mark som är lämplig från hälsosynpunkt m.m. (2 kap. 1—3 55). Huvudansvaret för att dessa krav blir förverkligade vid planläggning ligger hos kommunens förtroendevalda.

ljämförelse med riktlinjer och rekommendationer av det slag som förar-

Prop. 1985/86:1 213

betena till kungörandelagen(1976: 633) tar sikte på får översiktsplanen, om den utformas som ett bestämt och preciserat direktiv,- en långt mer rätts- gestaltande verkan. Vid sin granskning av förslaget till konsumentkreditlag framhöll lagrådet (prop. 1976/77: 123 s. 349 ff) att vid marknadsdomstolens bedömning av konsumentverkets riktlinjer blir det avgörande inte om avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider mot lag. Det ligger i sakens natur att en domstol vid en sådan bedömning står friare i förhållande till riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhållande till översiktsplanen. Översiktsplanen kan visserligen inte di— rekt läggas till grund för ett avgörande och saknari så måtto —- formellt sett omedelbara rättsverkningar. Emellertid blir den som framgår av det anförda till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheterna.

Frågan om detaljplanernas och områdesbestämmelsernas konstitutio— nella natur berörs, såsom förut nämnts. inte i remissen men tydligen anser departementschefen att dessa planer. som har bindande verkan, inte inne- håller bestämmelser av generell art och att därför inte heller de är att anse som författningar. Sannolikt stöder han sig även härvid på kungörandela- gen (1976: 633) och förarbetena till den. I propositionen med förslag till nämnda lag (prop. 1975/76: 112 s. 63 ff) diskuterade dåvarande justitiemi- nistern gränsdragningssvårigheter som möter i fall där en bindande före- skrift avser ett mycket litet lokalt område kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslut hade karaktären av författning om det helt eller främst riktar sig till medborgarna i gemen såsom exempelvis ett förbud att ta bort eller skada växt av viss art där den växer vilt. Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fråga var om lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa handlingsfriheten för ägarna till vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare. Detta gällde även om före- skrifterna band inte bara den aktuelle ägaren eller rättsinnehavaren utan även framtida sådana. ] enlighet härmed och med åberopande av den praxis som följts vid tillämpningen av 3 5" andra stycket 2 förvaltningslagen(1971: 290) i ärende om fastställelse av detaljplan ansågjustitieministern att bl.a. beslut om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen och beslut om förbud mot byggande, schaktning m.m. enligt samma lagstiftning inte borde hänföras till författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig till jordägare eller liknande personkategorier inom ett större område, t. ex. ett län, anses ha så generell karaktär att de borde bedömas höra till kategorin författningar. Att i generella termer ange var gränsen exakt går mellan föreskrifter av författnings natur och andra föreskrifter var. fram- höll justitieministern. inte möjligt. Hans uttalanden berördes inte under riksdagsbehandlingen (KU 1975/76: 51).

Det framgår inte klart om justitieministern med "bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen" avsåg även generalplaner vilka ju kan omfatta

Prop. 1985/86: 1 214

relativt stora områden. Hans ställningstaganden synes ha närmast föran- letts av att den utredning som låg till grund för den nya lagstiftningen föreslagit att beslut om stadsplan eller byggnadsplan samt beslut om för- bud mot nybyggnad och schaktning m.m. enligt byggnadslagstiftningen skulle kungöras som författningar.

Enligt lagrådets mening kan skälen för att inte hänföra dagens stads- planer och byggnadsplaner till författningar inte utan vidare åberopas när det gäller att bedöma detaljplanens och områdesbestämmelsernas konsti- tutionella natur. Särskilt gäller detta i fråga om områdesbestämmelserna. Denna nya planform. som kan användas för en rad olika regleringsbehov, har mycket gemensamt med byggnadslagens fastställda generalplancr. Det ligger i linje härmed att fastställda generalplaner enligt övergängsbestäm- melserna till PBL skall gälla som omrädesbestämmelser. Genom områdes- bestämmelser kan en kommun reglera markanvändning och bebyggelse inom relativt stora områden. För att bevara karaktären i ett kulturlandskap med stort inslag av bebyggelse (s. 435) kan i omrädesbestämmelser före- skrivas bygglovsplikt som går längre än PBL:s bestämmelser och som möjliggör en kontroll från byggnadsnämndens sida av att bebyggelsemiljön bevaras såväl i fråga om byggnadernas yttre som invähdigt beträffande olika detaljer. Fiskelägen. kyrkbyar, brukssamhällen och fäbodar nämns (s. 1951 som exempel på bevarandeområden av detta slag. Genom om- rädesbestämmelser kan också medges undantag från vissa av PBL: s bygg- nadsreglerande bestämmelser. Som exempel på områden där sådana med- givanden kan bli aktuella anges (s. 433) större glesbygdsområden med jord- och skogsbruksfastigheter och spridd bebyggelse huvudsakligen längs vä- garna. Här kan kommunen i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov inte behövs för att uppföra komplernentbyggnader dvs. uthus, garage och andra mindre byggnader eller ekonomibyggnader för jordbrukets och skogsbrukets behov. Områdesbestämmelser kan också användas för att säkerställa ett områdes användning för friluftsändamål genom förbud mot schaktning. fyllning. trädfällning och skogsplantering. Sådana förbud kan också komma i fråga för att reservera mark för bebyggelse eller för att skapa skydds- och säkerhetsområden kring försvarsanläggningar, flygplat- ser, kärnenergianläggningar rn. m. Vidare skall omrädesbestämmelser kun- na användas för att skydda riksintressen. Räckvidden och omfattningen av planbestämmelser med sådant syfte framgår av det förslag till NRL som remitterats till lagrådet. I denna lag anges genom uppräkning de mark- och vattenområden i riket vilkas användning för vissa ändamål är ett riksin- tresse. Uppräkningen omfattar bl.a. stora sammanhängande kust-. skär- gårds- och tjällområden som skall skyddas mot olämplig exploatering. Tillämpningen av NRL är tänkt att kunna läggas fast med bindande verkan genom detaljplan och omrädesbestämmelser. Såsom lagrådet återkommer till under 4 kap. 13 5 kan det inte uteslutas att det för enstaka kommuner

lx) _— l.!l

Prop. 1985/86: 1 ,. .

med speciell karaktär kan visa sig ändamålsenligt att vissa områdesbe- stämmelser får gälla kommunens hela ömråde. '

Områdesbestämmelser av det slag som nu har nämnts kan komma att bli bindande för ett stort antal fastighetsägare samt få betydelse för många människors boende- och arbetsmiljö och deras möjligheter till rekreation och friluftsliv. Lagrådet ifrågasätter om de — även om deras betydelse självfallet inte avser andra frågor än markanvändning och bebyggelse - likväl inte uppfyller det krav på generell giltighet som kännetecknar före- skrifter i RF: s mening. Vad som nu har sagts om omrädesbestämmelser- nas normativa karaktär får anses gälla även beträffande detaljplaner till den del de används för reglering av markanvändning och bebyggelse inom sådana relativt stora områden som har angetts i föregående stycke. jfr lagrådsremissen s. 94. Det skulle möjligen kunna hävdas att de som berörs av planerna genom PBL: s regler om medborgarinflytande vid planernas tillkomst fått en partställning i planärendet och att detta därför har mera karaktären av förvaltningsbeslut avseende bestämda personer än normer för ett obestämt kollektiv. Med tanke på den vida personkretsen och de förändringar den är underkastad förefaller ett sådant resonemang dock verklighetsfrämmande. Man kan inte bortse från att planbesluten kan komma att beröra personer som av olika skäl inte kunnat ta del i besluts- processen.

Remissens argument, uttalade eller underförstådda, för att kommuner- nas planläggning enligt PBL-förslaget såväl i översiktsplan som i om- rädesbestämmelser och detaljplan inte till någon del innefattar norm- givning är som framgår av det föregående inte invändningsfria. Om lagstift- ning ändock sker med godtagande av remissens ståndpunkt till regerings- formens normbegrepp, medför detta risk för att begreppet kan komma att i andra sammanhang ges ett innehåll som begränsar riksdagens normgiv- ningsmakt. En sådan lagstiftning kan lagrådet inte förorda. Någon tvekan om förslagets grundlagsenlighet hade inte behövt uppkomma om 8 kap. 7 5 första stycket 3 RF ändrats så att bemyndigandet enligt lagrummet kommit att avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsförcskrifter av an- nat än detaljbetonat slag samt om kommunernas kompetens på området reglerats i överensstämmelse med delegationsföreskrifterna i 8 kap. Det undandrar sig lagrådets bedömande vilka förutsättningar som kan finnas för att vidta sådana ändringar. Lagrådet har övervägt möjligheterna att på andra vägar nå en säker överensstämmelse med regeringsformen. Detta skulle emellertid medföra en revision av grundläggande delar av förslaget. Vid en sådan revision kommer man in på värderingar och ställningstagan- den som det inte tillkommer lagrådet att göra. Lagrådet nödgas konstatera att förslaget i vad avser kommunernas befogenheter att i planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara förenligt med

grundlagen.

Prop. 1985/86zl 216

I avsnitt 18 (s. 296 ff) redovisar departementschefen sina överväganden i fråga om de principer enligt vilka en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt till fastighet bör hållas skadeslös av det allmänna då han drabbas av skada till följd av ett kommunalt beslut enligt PBL.

Departementschefen erinrar inledningsvis om den år 1972 i anslutning till riksdagsbeslutet om den fysiska riksplaneringen beslutade principen att endast intrång i den pågående markanvändningen ersätts i de situationer som leder till skadeersättning. Principen. som innebär att bortfall av så- dana värden som grundas på förväntningar om en ändrad markanvändning inte ersätts, bör enligt departementschefen gälla också enligt PBL. Vid inlösen skall dock — liksom hittills -— förväntningsvärden kunna ersättas, dock med de begränsningar som följer av den s.k. presumtionsregeln i expropriationslagen. Lagrådet har i princip intet att invända mot att det i PBL liksom i den gällande byggnadslagen kommer att råda en principiell skillnad i ersättningshänseende mellan skadeersättning och inlösen.

När det gäller att bedöma i vilka situationer en fastighetsägare bör ha rätt till kompensation måste, såsom departementschefen framhåller. en vägning göras mellan allmänna och enskilda intressen. Självfallet är då flertalet av de krav som enligt lagförslaget ställs på byggnader m.m. av det slaget att det allmänna har rätt att fordra att den enskilde tillgodoser dem utan rätt till kompensation. I remissen anges goda sanitära förhållanden och tillfredsställande säkerhet som exempel på sådana krav.

När mark i en detaljplan avsätts för gator och andra allmänna platser eller när en detaljplan ändras under dess genomförandetid är det enligt departementschefen rimligt att fastighetsägaren kompenseras för förluster och andra olägenheter som uppkommer och han framhåller att kompensa- tion i sådana situationer bör utgå utan något krav på att en skada av viss storlek skall ha uppkommit. I andra fall bör enligt departementschefen fastighetsägaren vara skyldig att tåla en skada av viss storlek innan ersätt- ning kan aktualiseras. En sådan kvalifikationsgräns bör tillämpas, fram- håller han. t. ex. när äteruppförande av en riven eller brandskadad bygg- nad vägras. när rivningslov vägras eller när skyddsbestämmelser för miljö- mässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse meddelas i en detaljplan eller genom omrädesbestämmelser. Också när skydds- och säkerhetsområ- den för t.ex. försvarsanläggningar, "flygplatser och kärnreaktorer säker- ställs genom områdesbestämmelser, som motsvarar de möjligheter att säkerställa sådana områden som nu finns i 81 och 82 åå byggnadslagen, bör enligt remissen fastighetsägare som drabbas få ersättning för skadan först om denna är tillräckligt kvalificerad. Departementschefen erinrar om att det också i gällande rätt föreskrivits att skadan skall vara kvalificerad för att ersättning skall kunna utgå i motsvarande situationer. Förutsättningen för ersättning är nämligen (83 5 byggnadslagcn) att den pågående markan- vändningen avsevärt försvåras. Det må framhållas att skydds- eller säker- hetsbestämmelser också föreslås kunna ges i detaljplan. Då finns möjlighet

Prop. 1985/BG:] , '.. 217

för berörda fastighetsägare att påkalla inlösen av marken. Hari sådant fall områdena redovisats som allmän plats i planen utgår=kompensation utan något krav på kvalificerad skada.

För de fall då det krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensation skall kunna utgå föreslås en kvalifikationsgräns som mot- svarar en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten. l remiss- protokollet framhålls att i de situationer som troligen blir mest vanliga den berörda delen kommer att vara lika med hela fastigheten. Om den föreslag- na gränsen uppnås är det bara skador därutöver som ersätts. Blir skadan, å andra sidan. så stor att den kan anses innefatta synnerligt men vid använd- ningen av fastigheten skall enligt förslaget kommunen vara skyldig att lösa fastigheten. om ägaren begär det. I denna situation utgår ersättningen för fastigheten oreducerad med de inskränkningar som följer av presumtions- regeln.

Sedan länge finns både i byggnadslagstiftningen och i naturvårdslagstift- ningen bestämmelser som innebär att det skall vara fråga om ett någorlun- da kvalificerat intrång för att ersättning skall utgå. Ersättning skall. heter det i dessa författningar. utgå endast om pågående markanvändning ”avse- värt försvåras". När dessa ersättningsprinciper beslutades år 1972 uttalade departementschefen (prop 1972: 111. Bilaga 2 s. 335) att det var naturligt att någon kvalifikation måste uppställas. Envar måste vara beredd att underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen. Ett bagatell- artat intrång, framhöll han, bör inte grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna.

Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stort intrånget måste vara för att den pågående markanvändningen skall anses ha avsevärt försvårats. Uppnås kvalifikationsgränsen skall emellertid hela skadan ersättas. Frågan behandlades av Högsta domstolen i de två rättsfall (NJA 1981 s. 351) som departementschefen hänvisar till i remissprotokollet (_s. 307 f). Enligt de- partementschefen synes dessa rättsfall kunna tydas så att ersättning för intrång som orsakas av beslut enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Enligt lagrådets mening kan så långtgående slutsatser inte dras av de båda rättsfallen. Högsta domstolen uttalar nämligen att förhållandena i praktiken torde vara alltför skiftande för att någon för alla fall enhetlig regel beträffande ersättningsgrundande skadenivå såsom viss bestämd procentandel av värdet av den enhet vartill skadan relateras skall kunna uppställas. Frågan om en skada i relation till en viss enhet är att anse som ersättningsgill får därför, anförde domstolen. bedömas med hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent av den berörda delen av fastigheten vinner inte stöd vare sig i de uttalanden som gjordes när 1972 års ersättningsprinciper beslutades eller vilket inte heller depar- tementschefen synes vilja göra gällande i praxis. Förslaget innebär enligt

Prop. 1985/86zl 218

lagrådets uppfattning en betydande skärpning gentemot fastighetsägaren. Departementschefen. som vidgår att gränsen kan uppfattas som en skärp- ning. för på s. 308 f ett resonemang till stöd för sin mening att fastighets- ägaren i de situationer varom är fråga, skall vara skyldig att tåla den angivna värdeminskningen. Resonemanget bygger på att den ställning en fastighetsägare har enligt gällande lag då han vägras att återuppföra en riven byggnad eller då han vägras riva en byggnad jämförs med hans ställning enligt PBL i motsvarande. situationer. varvid bl.a. pekas på de fördelar som PBL innebär för honom. främst att inte behöva sväva i ovisshet under så lång tid som f. n. Resonemanget mynnar ut i att departe- mentschefen finner att den föreslagna kvalifikationsgränsen innefattar en rimlig avvägning.

Såsom departementschefen anför innebär PBL att fastighetsägarna i de situationer som han hänvisar till får en bättre ställning än vad de har enligt dagens byggnadslagstiftning. Nuvarande regler innebär att fastighets- ägarna kan drabbas av ett ekonomiskt avbräck som är betydande jämfört med situationen vid vissa liknande myndighetsingrepp t. ex. expropriation. Det är naturligt att detta rättas till, något som dock ej är ett argument för att lägga kvalifikationsgränsen på den föreslagna nivån. I de fall då genom omrädesbestämmelser skydds- eller säkerhetsområden säkerställs i närhe- ten av försvarsanläggningar m.m. har över huvud taget inte angetts något skäl till stöd för den skärpning av kvalifikationsgränsen som förslaget innebär i förhållande till vad som gäller f. n. (83 & byggnadslagen).

Lagrådet vill i detta sammanhang peka på att kvalifikationsgränsen skall tillämpas även då marklov vägras för åtgärder som motverkar syftet med sådana skydds— och säkerhetsområden som nyss nämnts. Av de åtgärder som kan omfattas av krav på marklov, nämligen schaktning. fyllning, trädfällning och skogsplantering. kan de två sistnämnda regleras också med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (8 5). Ersättning utgår då om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras (265 naturvårdsla- gen). dvs. vid en kvalifikationsgräns som torde vara betydligt lägre. Det är enligt lagrådets mening värt att uppmärksamma att ingripanden i fråga om åtgärder av samma slag blir helt olika i ersättningshänseende beroende på om regleringen sker enligt PBL eller med stöd av bestämmelserna i natur- vårdslagen. I lagrådsremissen har inte närmare utvecklats om denna olik- het kan motiveras av skillnader i tyngden hos de samhällsintressen som resp. lag avser att tillgodose.

Oavsett om man när det gäller vägrat rivningslov eller vägrat lov att återuppföra riven eller förstörd byggnad kan finna motiv för en ganska hög kvalifikationsgräns, måste dock ifrågasättas om en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla skador på tjugo procent av — i de flesta fall fastighetens värde. För andra situationer, t. ex. de markreglerande åtgär- der som berörts i det föregående. måste i än högre grad ifrågasättas om förslaget är förenligt med de allmänna principer som gäller för ägarens rätt

Prop. l985/86:l _. . :, 219

till ersättning. Detta gäller även för det fall då den berörda delen utgör ett begränsat område av fastigheten. Förslagets vittgående innebörd ger an- ledning att ta upp frågan om förslaget är förenligt med regeringsformen och med Sveriges åtaganden på grund av ratifikationen av Europeiska konven- tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggan- de friheterna samt av det första tilläggsprotokollet till konventionen.

I regeringsformen finns bestämmelser om egendomsskydd i 2 kap. 18 &. Paragrafen föreskriver att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Vad som menas med ”annat sådant förfogande” är inte helt klart. Av uttalanden i förarbe- tena till grundlagsreformen framgår att man därmed avsett bl.a. ingripan- den i egendomsrätten enligt bestämmelser i rekvisitions- och förfogandela- gar. Vidare har klart uttalats (prop 1973:90 s. 237) att paragrafen inte omfattar bestämmelser i planlagstiftning eller i naturvårds- och miljö- skyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast egen- dom. Sådana begränsningar brukar benämnas rådighetsinskränkningar el- ler an vändningsregleringar.

De situationer där det krävs att skadan skall överskrida den angivna kvalifikationsgränsen för att ersättning skall utgå har upptagits i 14 kap. 8 & PBL. Det rör sig i samtliga fall om rådighetsinskränkningar. Eftersom sådana rådighetsinskränkningar faller utanför tillämpningsområdet för 2 kap. 18 & RF strider bestämmelserna inte mot grundlagen. I sammanhang- et kan det vara värt att notera att lagstiftaren genom att låta en föreskrift om ingrepp i användningen av en fastighet få formen av en inskränkning i rådigheten över fastigheten i stället för att föreskriva att en särskild rätt. t.ex. ett servitut, får tillskapas till förmån för en annan fastighet. kan åstadkomma att den drabbade fastighetsägarens rätt till ersättning märk— bart försämras. Som exempel kan anföras sådana skydds- och säkerhets- bestämmelser som avses i 14 kap. 85 punkt 4 och som berörts i det föregående. Förbud enligt nämnda bestämmelser meddelas till förmån för viktiga statliga anläggningar. t. ex. befästningar. men också för betydelse- fulla enskilda anläggningar. t. ex. kärnreaktorer. Om skyddet i stället hade utformats som ett negativt servitut hade expropriationslagens frikostigare Värderingsregler blivit tillämpliga. Det må dock framhållas att motsvaran- de bestämmelser i gällande rätt ("81 och 82 % byggnadslagcn) också är utformade som rådighetsinskränkningar.

När det gäller förevarande bestämmelsers förhållande till Europakon- ventionen är det artikel 1 i första tilläggsprotokollet som är av intresse. Eftersom det inte är fråga om äganderättsövergång är det första meningen i första stycket av artikeln som kan vara tillämplig. I denna mening före- skrivs att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Enligt andra stycket i artikeln inskränker bestämmelsen likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner

Prop. l985/86:l 220 erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Rådighetsinskränkningar av det slag varom är fråga är således inte oförenliga med ordalydelsen i artikeln. Artikeln lik- som hela konventionen bygger emellertid på förutsättningen att en rimlig avvägning skall göras mellan samhällets intressen och kravet på skydd av den enskildes grundläggande rättigheter (Europadomstolens dom den 23 september 1982 punkt 69 i Sporrong- och Lönnrothmålet). Vid en sådan avvägning är det naturligt att också beakta storleken av den ersättning som utgår till den som drabbas av rådighetsinskränkningar. Med hänsyn till att det i Europadomstolen föreligger endast få avgöranden i hithörande frågor råder det osäkerhet om hur domstolen kan tänkas se på förevarande bestämmelsers förenlighet med artikel 1 iförsta tilläggsprotokollet. Lagrå- ' det har därför svårt att bedöma om domstolen vid en eventuell prövning skulle anse det vara oförenligt med artikeln att en skada på tjugo procent av en fastighets värde till följd av inskränkningar i rådigheten över fastig- heten inte är ersättningsgill. .

Även om bestämmelsen i 14 kap. 8 9" om en tjugoprocentig kvalifika- tionsgräns inte strider mot 2 kap. 18 & RF måste ifrågasättas om den är förenlig med rättsordningen i övrigt. Lagrådet har varken i praxis eller doktrin kunnat finna exempel på att en skadelidande under i övrigt jämför- bara förhållanden själv fått bära en skada på tjugo procent av det skadade föremålets värde. Den föreslagna kvalifikationsgränsen får därför anses stå i mindre god överensstämmelse med i rättsordningen hittills tillämpade ersättningsprinciper. Med hänsyn härtill och då departementschefens mo- tivering för en tjugoprocentig kvalifikationsgräns såsom framgår av vad som anförts i det föregående inte är invändningsfri kan det enligt lagrå- dets uppfattning med fog sättas i fråga om en fastighetsägare. som genom kommunala beslut drabbas av inskränkningar i rådigheten över sin fastig- het. skall behöva tåla en härigenom uppkommen skada på en femtedel av i de flesta fall — fastighetens värde.

Utredningen har (SOU 1979: 66 s. 575) funnit en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen vara att den enskilde utan rätt till kompen- sation bör tåla en ekonomisk skada som motsvarar ca tio procent av fastighetens eller fastighetsdelens värde vid sådana rådighetsinskränkning- ar varom är fråga. Mindre förändringar i värdet kan i praktiken ofta vara svåra att påvisa. anför utredningen. som också framhåller att den med sitt förslag inte åsyftat någon förändring av gällande praxis. Lagrådet finner för sin del att en kvalifikationsgräns på tio procent i de skadesituationer varom är fråga inte kan anses oförenlig med vad som tidigare i lagstiftning och praxis ansetts godtagbart. Med denna nivå på kvalifikationsgränsen synes också de i det föregående uttalade betänkligheterna rörande fören- ligheten med artikel 1 i första tilläggsprotokollet kunna vika.

Det må framhållas att de i det föregående berörda olikheterna i PBL: s och naturvårdslagens ersättningsregler såvitt avser vissa markreglerande

Prop. 1985/86zl ..; ., 221

åtgärder kvarstår även om kvalifikationsgränsen bestäms till tio procent. Olikheterna blir emellertid mindre med lagrådets förslag.-l detta samman- hang vill lagrådet peka på möjligheten att i PBL låta kvalifikationsgränsen i fråga om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyg— gelse ligga på en lägre nivå än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp. Lagrådet kan inte bedöma om en sådan differentiering är lämplig och lägger därför inte fram något förslag i detta hänseende.

Utredningens förslag om en preciserad kvalifikationsgräns på tio pro— cent har upptagits i motiven men inte kommit till uttryck i den av utred— ningen framlagda'lagtexten. [ denna sägs att en förutsättning för ersättning är att skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Som departementschefen anför är många remissinstanser positiva till att kvalifikationsgränsen preciseras på detta sätt, vilket sägs underlätta rättstillämpningen och det praktiska arbetet. Man påpekar dock att tillämpningen inte bör låsas helt utan att det bör ges utrymme för behövlig anpassning till förhållandena. De kritiska röster som höjts mot förslaget också de många till antalet — delar uppfattningen att en gräns med en bestämd procentsats i och för sig kan underlätta rättstillämpning- en. Om den tillämpas undantagslöst, kan den dock leda till stötande resul- tat. menar denna remissopinion. Som exempel anges att ett samtidigt genomfört ingrepp i två närliggande fastigheter av olika värde kan leda till att ersättning utgår blott till den fastighetsägare. som har den minst värde— fulla fastigheten. och detta trots att skadan på den andra fastigheten i nominellt belopp vida överstiger den ersättningsberättigande skadan. För att undvika sådana konsekvenser bör hänsyn få tas också till skadans nominella belopp framhålls det. Departementschefen har föreslagit att kvalifikationsgränsen skall preciseras genom ett i lagtexten angivet andels- tal. Med en sådan stel regel följer visserligen sådana negativa tröskelef- fekter som remissinstanserna har berört. Emellertid är det både för parter och rättstillämpande myndigheter en vinst att gränsen ges en klart preci- serad innebörd. Att preciseringen kommit till uttryck i lagtexten synes för övrigt också vara en fördel för utformningen av den regel om reducering av ersättningen som berörs i det följande.

På 5. 309 fi remissprotokollet behandlas frågan om hela skadan skall ersättas när kvalifikationsgränsen har uppnåtts. Departementschefens överväganden mynnar ut i att han anser det föga rimligt, om en fastighets- ägare som drabbas av ett intrång utöver den nivå där rätt till kompensation inträder skulle få ersättning också för den del av intrånget som är beläget under denna nivå och som alltså av andra får tålas utan rätt till kompensa- tion. Lagrådet kan i princip dela denna bedömning. även om det självfallet kan övervägas om inte någon form av avtrappning bör ske. Med lagrådets förslag att sänka kvalifikationsgränsen till en tiondel bör dock förslaget i denna del kunna godtas utan någon sådan avtrappningsregel.

] detta sammanhang må erinras om att fastighetsägaren. om skadan blir

Prop. 1985/86zl yn

så stor att synnerligt men föreligger. i stället för att begära skadeersättning kan påfordra inlösen. Han får då som nämnts i det föregående ersättning för fastighetens värde oavkortat. Detta framstår som inkonse- kvent men är en följd av att det —- såsom framgår av vad som tidigare anförts i PBL liksom i byggnadslagen råder en skillnad mellan skadeer- sättning och inlösen.

En annan härmed närbesläktad fråga av principiell betydelse är en i övergängsbestämmelserna reglerad fråga om inlösen. Lagrådet åsyftar stadgandet i 15 kap. 8 % om inlösenskyldighet under vissa förutsättningar för kommun till följd av att stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ändras. Enligt 15 kap. 4å skall stadsplan och byggnadsplan gälla som detaljplan enligt PBL. [ fråga om planer fastställda efter utgången av år 1977 skall genomförandetiden vara tio år från det att fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. I fråga om äldre planer skall genomförandetiden anses ha gått ut. Detta innebär att sådana planer kan ändras eller upphävas, om det är påkallat ur allmän synpunkt och utan hänsynstagande till de enskilda fastighetsägarnas intressen (5 kap. 12 å andra stycket). Härigenom kan en tidigare medgiven byggrätt helt fråntas fastighetsägaren eller kraftigt be- skäras. Departementschefen har därför funnit det nödvändigt att PBL innehåller bestämmelser som medger kompensation till fastighetsägare som drabbas oskäligt hårt av en ändring eller ett upphävande. Enligt departementschefens åsikt (5. 331) råder det ingen tvekan om att fastighe— ter som får bebyggas med bostäder bör omfattas av kompensationsbestäm- melserna. Däremot bör enligt hans mening fastigheter som får användas för andra ändamål t.ex. industri- eller handelsändamål falla utanför rätten till ersättning. Som ett skäl härför åberopar departementschefen att ägare till sådana fastigheter har helt andra möjligheter att genom förhandlingar med kommunen i planärendet eller på annat sätt kompensera sig för en utebliven byggrätt. Även om detta påstående i många fall är riktigt kan det inte gälla generellt. Att en planändring ofta hårt kan drabba en ägare till fastighet avsedd för handel eller industri bör man inte bortse ifrån. Av intresse vid bedömningen av det remitterade förslaget i denna del är till en början vad som f. n. gäller vid ändring av en stadsplan eller byggnadsplan. Rättsläget får bedömas som osäkert och någon klar linje kan inte sägas föreligga i regeringspraxis. Enligt vad som upplysts vid lagrådsföredrag- ningen frnns det flera exempel på att regeringen har fastställt planer med byggrättsminskningar. Man torde emellertid våga påstå att regeringen visat återhållsamhet vid fastställelseprövning av en ändrad plan som skulle medföra att en byggrätt tas bort eller väsentligt minskas. Har en planänd- ring haft sådana följder, har regeringen med stöd av 45 & byggnadslagen kunnat som villkor för fastställelsen föreskriva skyldighet för kommunen att expropriera fastigheten. När man bedömer effekten av ett upphävande eller en ändring skall man hålla i mtnnet att inga rättigheter överförs till kommunen. De ekonomiska konsekvenserna kan likväl också i försla-

IJ I'd L.)

Prop. 1985/86: 1

gets mening (s. 331) — bli oskäligt hårda för fastighetsägaren. om den byggrätt han en gång fått i den ursprUngliga planen blir beskuren. Upphä— vandet eller ändringen av planen kan under förutsättning att en ny plan inte ger motsvarande byggrätt — innebära förlust av en rättighet som genom den ursprungliga planen tillförsäkrats honom i hans egenskap av ägare till fastigheten. Mot den nu skisserade bakgrunden och med hänsyn till ovissheten om rättsutvecklingen inom Europadomstolen är det enligt lagrådets mening tveksamt om regeln, i den mån den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning till fastighetsägaren. kan komma att bedömas som förenlig med Europakonventionen. Grundlagsstridig torde regeln däremot knappast vara. Enligt lagrådets uppfattning vore det att föredra om kretsen ersättningsberättigade vidgades och att bestämmelsen även fick omfatta sådana avstyckningsplaner och andra äldre planer som enligt 15 kap. 4 5 skall gälla som detaljplaner.

Lagrådet har i det närmast föregående behandlat frågan om vissa ersätt- ningsregler är förenliga med den europeiska konventionen om de mänsk- liga rättigheterna och första tilläggsprotokollet till konventionen. 1 det följande skall lagrådet beröra frågan om vissa bestämmelser om rätt att överklaga beslut. som innebär att ägare av mark vägras rätt att bebygga denna. är förenliga med artikel 6: 1 i konventionen. I denna sägs bl. a. att envar, när det gäller att pröva hans "civila rättigheter och skyldigheter". skall ha rätt till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. som har upprättats enligt lag. I sin dom den 23 september 1982 i Sporrong- och Lönnrothmålet. vilket gällde lång- variga expropriationstillstånd och byggnadsförbud. har Europadomstolen efter att ha konstaterat att klagandenas äganderätt till de fastigheter varom var fråga i målet var en "civil rättighet" bl.a. uttalat att det förelåg en allvarlig tvist mellan klagandena och de svenska myndigheterna i frågan huruvida utfärdandet och förlängningen av de långvariga expro- priationstillstånden var förenliga med lag och att klagandena var berättiga- de att få frågan om den nationella lagens inställning härtill prövad av domstol. Artikel 6:1 i konventionen var därför tilllämplig och eftersom regeringens beslut inte kunde överklagas till förvaltningsdomstol och res- ningsansökan hos regeringsrätten inte innebar en prövning fullt ut av de åtgärder som påverkade den "civila rättigheten". fann domstolen att det förelegat en kränkning av artikel 6: 1.

Räckvidden av artikeln är omstridd. Det framgår inte av lagrådsremissen om det under beredningen av lagstiftningsärendet har övervägts om PBL: 5 system för överklagande i alla avseenden är förenliga med artikeln. Det nyssnämnda avgörandet i Sporrong- och Lönnrothmålet ger dock anled- ning till en närmare granskning.

En persons äganderätt till en fastighet är enligt Europadomstolen en "civil rättighet". Ett av de vanligaste sätten att använda fastigheter på

Prop. 1985/86zl 324

och det ofta mest värdefulla är att bebygga dem. För tillgodoseende av främst allmänna intressen reglerar PBL nyttjandet av fast egendom i detta hänseende. PBL ger då vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda fastighetsägaren rätt att bebygga sin fastighet. Så till vida innebär PBL inte något principiellt nytt.

1 PBL anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga. Det gäller bl.a. uppförande av nya byggnader och tillbyggnader. Med vissa undantag skall all bebyggelse undergå en allmän lämplighetsprövning. [ 8 kap. 11 % behandlas bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av detaljplan. Enligt denna paragraf skall bygglov lämnas om vissa i fyra punkter angivna förutsättningar är uppfyllda. Vid prövningen är bl. a. att bedöma om den tilltänkta byggnaden med hänsyn till 2 kap. är lämplig på platsen eller om det s.k. detaljplanekravet i 5 kap. l % bör medföra att byggnadsföretaget bör föregås av detaljplaneläggning. Utfaller någon av dessa eller de övriga bedömningar som skall göras enligt paragrafen nega- tivt för fastighetsägaren får han inget bygglov. Det beslut vari detta konsta- terats kan han överklaga till länsstyrelsen. Nöjer han sig inte med länssty- relsens beslut kan han i de två nyssnämnda situationerna, då lämplighets- kravet eller detaljplanekravet ej anses uppfylldt. föra frågan vidare till regeringen. Avgörande för frågan om artikel 6:| är tillämplig i dessa situationer och fastighetsägaren således är berättigad att få saken prövad av domstol är om det kan anses föreligga en tvist mellan honom och de svenska myndigheterna som avser utövandet av hans "civila rättighet". Skulle den europeiska domstolen anse att det föreligger en sådan tvist. kan domstolen komma att finna att det föreligger en kränkning av artikel 6: 1, eftersom någon möjlighet att få saken prövad vid domstol inte finns. Lagrådet har velat fästa uppmärksamheten på det nu berörda problemet. Någon ändring av överklagandereglerna i PBL-förslaget i syfte att anpassa dem till artkel 6: 1 föreslår lagrådet inte. Reglerna överensstämmeri sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår stats- och förvaltningsrätt. Frågan vilka ändringar i reglerna som kan aktualise- ras av att vårt land har biträtt Europakonventionen hör samman med det större spörsmålet om införande av en generell domstolskontroll av förvalt- ningen.

laVSnitt 14.2 (5. 244 ff) tar deparzementschefen upp den principiellt och praktiskt viktiga frågan om vem byggherren eller byggnadsnämnden — som bör ha ansvaret för att byggnader och annat utförs i enlighet med gällande bestämmelser. Till denna fråga återkommer departementschefen i specialmotiveringarna. se särskilt motiveringarna till 8 kap. 10 och 28 åå samt 9 kap. 3 och 6 åå.

På 5. 245 berör departementschefen vissa skadeståndsrättsliga frågor som byggandet kan ge upphov till. "Bl. a. framhålls att byggnadsnämndens kontrollverksamhet under vissa förutsättningar är att hänföra till myndig-

Prop. 1985/BG:] 225

hetsutövning i skadeståndslagens mening och att skador orsakade genom fel eller försummelse av byggnadsnämnden eller dess tjänstemän kan leda till ersättningsskyldighet för kommunen. Det bör för undvikande av miss- förstånd göras klart att det skadeståndsrättsliga ansvaret vid byggande inte regleras i PBL. Lagrådet utgår från att departementschefens uttalanden om ansvarsfördelningen mellan byggherre och byggnadsnämnd inte inne- bär något ställningstagande i fråga om vem som har det skadeståndsrätts- liga ansvaret för fel eller försummelse i samband med byggande. Det ansvar som PBL ålägger byggherre och byggnadsnämnd är ansvaret gent- emot det allmänna för att byggnadsarbeten blir riktigt utförda och kontrol- lerade. lnnebörden av detta ansvar bestäms av PBL:s regler om kvalitet och kontroll och av lagens bestämmelser om påföljder och ingripanden i händelse reglerna åsidosätts. Längre sträcker sig inte ansvarsrcgleringen i PBL. En annan sak är att denna reglering kan jämte en mängd andra förhållanden få betydelse när fråga uppkommer om skadeståndsskyldighet för oriktigt byggande. se t. ex. NJA 1984 s. 340.

Enligt byggnadsstadgan är byggnadsnämnden i princip skyldig att ta ställning till de förslag den bygglovssökande lägger fram i form av ritning- ar. konstruktionsbeskrivningar och andra handlingar. Nämnden har att antingen godkänna eller underkänna förslagen. Ett godkännande sker van- ligen i den formen att nämnden. antingen när den beslutar om byggnadslov eller därefter under pågående arbete. förser handlingarna med påskrift om godkännandet. Nämnden meddelar också de föreskrifter som behövs om arbetets utförande. Tillsyn över att arbetena utförs enligt de fastställda handlingarna och de givna föreskrifterna sker vid besiktningar som nämn- den äger företa. I vissa fall är besiktning obligatorisk. Bl.a. skall inom stadsplan. om inte särskilda förhållanden föranleder annat. byggnad besik- tas såväl vid bestämda tillfällen under uppförandet som vid arbetets avslu- tande. s.k. slutbesiktning. Byggnadsstadgans bestämmelser ger relativt goda garantier för att föreskrifter om byggnaders utformning och bygg- nadsarbetens utförande iakttas. De utgör också ett skydd för den byggan- de. Han bör kunna utgå från att han. när han bygger i enlighet med lämnat lov. inte skall drabbas av påföljder och ingripanden enligt byggnadslagstift- ningen för fel och brister som kunnat upptäckas vid nämndens kontroll men inte blivit påtalade.

l PBL anläggs en ny grundsyn på vad byggnadsnämnden har att iaktta i samband med bygglovsprövningen. Huvudansvaret för att bestämmelser och föreskrifter följs läggs på den byggande. Denna grundsyn ligger bakom PBL: s regler om byggnadsarbeten. tillsyn och kontroll. Ändringen i för- hållande till gällande rätt motiveras av departementschefen med att det från samhällets sida ställs större krav i olika hänseenden på byggandet och att detta medför ökade anspråk på kvalitetsstyrning och kontroll. Det är enligt departementschefen inte rimligt att byggnadsnämnderna generellt skall behöva öka kontrollen. Ändringen synes också vara att se som ett 15 Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr ]. Bilapedel

Prop. 1985/86zl 226

svar på ett av många remissinstanser framfört önskemål om klarare regler än dagens i fråga om vad den byggande har att iaktta och vad byggnads- nämnden skall göra.

Den nya ordningen innebär att byggnadsnämndens granskning av rit- ningar och övriga handlingar sker i två led. lnnan bygglov ges, skall nämnden tillse att grundläggande villkor är uppfyllda. Hit hör att projektet stämmer överens med plan. att grundläggningen är tillfredsställande, att avlopps-, dränerings- och ytvatten avbördas. att energihushållning, venti- lation och tillgänglighet fyller uppställda krav och att det finns skydd mot brand, buller och luftföroreningar. l lagtexten preciseras emellertid inte dessa grundläggande villkor och detta är avsiktligt. Departementschefen har eftersträvat "ett flexibelt system" i den bemärkelsen att byggnads- nämnden själv bestämmer omfattningen av den granskning nämnden skall göra i detta första led. Avgörande härvidlag skall vara nämndens känne- dom om den sökandes kvalifikationer och ansvarskänsla. "Större byggher- rar” med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produktion skall inte vara underkastade någon detaljkontroll ens när det gäller de grundläg- gande villkoren för byggprojektet. 1 ett andra led, sedan bygglov har givits men innan arbetena påbörjas. skall nämnden kunna fordra in de ytterligare ritningar och handlingar som behövs för den mera detaljerade kontrollen. Nämndens granskning av dessa detaljhandlingar skall resultera i ett utlå- tande från nämnden vari redovisas de avvikelser från gällande bestämmel- ser som nämnden upptäcker. Denna granskning skall emellertid inte inne- fatta ett godkännande av handlingarna i de delar som inte berörs i utlåtan- det. Avsikten är inte att nämnden genom detaljgranskningen skall ta över byggherrens grundläggande ansvar. Detaljgranskningen är avsedd att utgö- ra endast en begränsad kontroll. I fråga om besiktningar läggs det i nämn- dens hand att bestämma om och i vad mån sådana skall företas. Obligato- risk är endast slutbesiktning som begärs av byggherren eller av yrkesin- spektionen.

Byggnadsnämndens gransknings- och kontrolluppgifter enligt det remit- terade förslaget är sålunda väsentligt mindre omfattande än vad de i dag är enligt byggnadsstadgan. Det är möjligt att den i byggnadsstadgan före- skrivna ordningen i praktiken inte efterlevs helt och att verkligheten tving- at fram modifikationer. Likväl framstår det för lagrådet inte som självklart att samhällets krav på bättre kvalitet i byggandet skall medföra minskade insatser av de organ. främst byggnadsnämnderna. som har att bevaka samhällsintressena. ] vart fall kan det ifrågasättas om PBL: s regler om tillsyn och kontroll vilka tillkommit under ärendets beredning i rege- ringskansliet och således utan sedvanlig remissbehandling innebär en lämplig avvägning mellan byggnadsnämndens och den byggandes insatser. Det är förvisso riktigt att hänsyn tas till byggnadsnämndernas resurser. Men det vill synas som om denna hänsyn i alltför hög grad fått bestämma reglernas utformning. Den byggandes intresse att hans förslag blir sakkun-

Prop. 1985/8611 . _. 227

nigt och noggrant prövade av byggnadsnämnden och att han genom bygg- lovet får ett visst skydd mot efterräkriingär har fått komma i bakgrunden. Särskilt anmärkningsvärt är att en byggande. som företer av nämnden infordrade handlingar, inte synes kunna påräkna ett uttryckligt besked från nämnden om den godkänner eller underkänner föreslagna detaljlösningar. Till detta kommer att den föreslagna ordningen är påfallande vag i sin utformning och delvis motsägelsefull. Lagtexten kan inte anses återspegla den nya grundsynen. Sitt främsta uttryck har denna fått i bestämmelserna i 8 kap. 105 första stycket 3 och 11 & första stycket 4 att bygglov skall beviljas om det av "ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsättningar för att åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap." dvs. kraven på byggnaders placering och utformning. Varken dessa bestämmelser eller bestämmelserna i 8 kap. 28 så om vad byggnadsnämndens prövning skall avse klargör innebörden av den nya ordningen. Man hänvisas i huvudsak till motiven för att förstå vad departe- mentschefen menar. Motiven är emellertid delvis motsägelsefulla. Uttalan- det på s. 251 att relativt höga krav bör kunna ställas på att byggnadsnämn- den. när den meddelar bygglov, har beaktat att alla grundläggande krav är uppfyllda är sålunda svårt att förena med vad som sägs i specialmotivering- en till 8 kap. 10 5 att nämnden själv avgör hur omfattande och ingående denna granskning skall vara. det s.k. flexibla systemet. Även i andra hänseenden föreligger det oklarheter. 1 den nyssnämnda specialmotive- ringen uttalar departementschefen att "större byggherrar med lång erfa- renhet och som har visat sig ta sitt ansvar för byggproduktionen bör kunna hänföras till den grupp av byggherrar som kan antas följa kraven utan någon detaljerad kontroll". Sett från principerna om likhet inför lagen och konkurrensneutralitet i näringslivet kan uttalandet ge anledning till invänd- ningar. Men bortsett härifrån vill det synas som om med "byggherre" i detta sammanhang avses inte endast den som bygger för egen räkning. jämför 9 kap. 3 %. utan också entreprenörer. Det skulle annars ställas olika krav på egenkontroll hos ett och samma företag beroende på om det bygger för egen produktion eller på uppdrag av annan. Se vidare vad lagrådet i det följande anför under 9 kap. 65 samt 10 kap. 6 och 14 55. 1 den mån ambitionen varit att skapa klarare regler än de nu gällande om byggnads- nämndernas och de byggandes ansvar måste lagrådet konstatera att PBL i detta hänseende knappast innebär ett steg framåt. Lagrådet befarar att den föreslagna ordningen kommer att medföra svårigheter när det gäller att i det särskilda fallet avgöra olika påföljdsfrågor. såväl frågor om ansvar enligt PBL som frågor om skadeståndsskyldighet.

Sammanfattningsvis anser lagrådet att bestämmelserna i PBL om bygg- nadsnämndens granskningsskyldighet inte utan omarbetning bör föreläg- gas riksdagen.

Prop. 1985/%:] 228

Lagförslaget

l lagtekniskt hänseende innebär förslaget säsom inledningsvis angetts att byggnadslagcn från år 1947. byggnadsstadgan från år 1959 och lagen om påföljder och ingripanden mot olovligt byggande m. m. från år 1976 förs samman i en enda lag. PBL. Lagrådet ser detta i och för sig som en avgjord vinning. Samtidigt innebär det naturligtvis problem att i en författning samla föreskrifter som tillkommit under en tidsperiod av ca trettio år varunder författningsspråk och lagredigering undergått stora förändringar. PBL bygger i stora delar på de äldre författningarnas terminologi och begrepp. Detta innebär både en styrka och en svaghet. en styrka när termerna och begreppen har sin exakta motsvarighet i den nya lagen en svaghet i andra fall. Måhända hade det varit en fördel att i större utsträck- ning än som skett begagna sig av den frihet som en helt ny lag medger och frigöra sig från terminologin och begreppsapparaten i äldre författningar. Den som skall tillämpa den nya lagen hänvisas nu i stor utsträckning till äldre författningstexter. motiven till dem och deras tillämpning i praxis. Häremot får vägas fördelarna av en större kontinuitet och tillgången redan från lagens ikraftträdande till en rik judicatur. ett hjälpmedel som dock. såsom framgår av det nyss anförda. måste användas med försiktighet. Lagrådet har ingen erinran mot den i nu ifrågavarande hänseenden valda tekniken. Vissa i gällande lagstiftning använda termer och begrepp som inte har samma betydelse i PBL bör dock undvikas.

[ förslaget till PBL begärs riksdagens bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i en förordning meddela före- skrifter utöver dem som finns i lagens 3 kap. om föreskrifterna avser bl. a. utformningen av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser. Lagrådet föreslår att flera i PBL intagna bestämmelser förs över till en sådan förordning antingen i kraft av nämnda bemyndigande eller på den grund att föreskrifterna i sak hör till området för regeringens lagstiftningskompetens (8 kap. 13 s RF). Vissa andra be- stämmelser bör flyttas till författningar där de sakligt hör hemma. För vinnande av större överskådlighet och en bättre systematik föreslår lagrå- det vidare att antalet kapitel i PBL utökas från 15 till 17. Lagrådet förordar av samma skäl en omdisposition. av författningsmaterialet dels mellan de olika kapitlen och dels inbördes inom vissa av dem. Användningen av rubriker inom kapitlen kan reduceras utan att överblicken blir lidande. l flera hänseenden föreslår lagrådet sakliga ändringar av paragraferna eller förtydliganden ofta för att få bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext men också för att få en bättre överensstämmelse mellan de olika paragraferna. [ språkligt och redaktionellt hänseende föreslår lagrådet tämligen omfattande ändringar. Sammantagna är de av lagrådet föreslagna ändringarna så omfattande att lagrådet funnit lämpligt att till detta proto- koll foga en bilaga som upptar PBL i dess helhet med den lydelse lagen

Prop. 1985/86: 1 _ 229

skulle få om de av lagrådet föreslagna ändringarna beaktas. De skiljaktig- heter i förhållande till det remitterade förslaget som inte särskilt kommen- teras är av rent redaktionell natur.

När bilagan presenteras som lagrådets förslag måste härtill utöver vad som följer av det som uttalats under avsnittet allmänna synpunkter fogas en reservation. Några i det remitterade förslaget intagna paragrafer bör enligt lagrådets mening omarbetas i sak men lagrådet har inte haft det underlag som behövts för att lägga fram egna förslag. Lagrådet anser att omarbetningen lämpligen kan ske under lagstiftningsärendets fortsatta be- redning. Vilka paragrafer som avses framgår av vad lagrådet i det följande anför under de särskilda paragraferna. I bilagan har dessa paragrafer intagits i sin lydelse enligt remissen men de har alltså inte godtagits av

lagrådet.

1 kap.

Såsom departementschefen framhåller innehåller detta kapitel i 1—3 $$$? vissa i mycket allmänna ordalag hållna bestämmelser om lagens övergri- pande syften och dess huvudsakliga inslag. dvs. plansystemets grunder och de olika formerna av prövning. bygglov. rivningslov och marklov. [ 4 och 5 5.5 finns bestämmelser av grundläggande innebörd om förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen. 1 de två följande paragraferna. 6 och 7 åå. anges de myndigheter. byggnadsnämnd. länsstyrelse och statens planverk. som i första hand skall tillämpa lagen eller ha tillsyn över dess tillämpning. Gemensamt för de nu nämnda bestämmelserna är att de har en i huvudsak översiktlig karaktär och att deras närmare innebörd framgår först av lagens följande kapitel. Av annat slag är de i förevarande kapitel intagna övriga paragraferna. 1 8 och 9 ää'ges s.k. legaldefinitioner bl. a. av begreppet sakägare. Återstående paragrafer i kapitlet. 10— 12 åå. innehål- ler bemyndiganden för regeringen eller myndighet att meddela komplette- rande föreskrifter till PBL om utformningen av byggnader m.m. samt att ge föreskrifter om typgodkännande av byggnadsmaterial o.d. och före- skrifter aVsedda att tillämpas under krig eller liknande förhållanden.

Enligt lagrådets mening skulle lagen vinna i överskådlighet och systema- tisk reda om det inledande 1 kap. begränsades till sådana grundläggande bestämmelser som är intagna i 1—5 5.5 och till föreskrifter om de myndig- heter som i första hand har att tillämpa lagen eller ha tillsyn över dess tillämpning, 6 och 7 ss. Såsom lagrådet strax återkommer till bör 2 åtjärde stycket få bilda en ny särskild paragraf som tas in omedelbart efter l 5. Vidare bör bestämmelserna i 8 och 9 st ges en annan konstruktion. brytas ut ur 1 kap. och tas in i några av de följande kapitel där bestämmelserna sakligt hör hemma. Bestämmelserna i 10— 12 åå om olika slags bemyndi- ganden synes böra överföras till ett nytt 16 kap.

Prop. 1985/Sö:]

h) ';») O

Bcaktas vad lagrådet anfön kommer 1 kap. att omfatta åtta paragrafer. av vilka 2 så är ny. Lagrådets förslag medför ändrad numrering av 2—7 åå i det remitterade förslaget.

I fråga om de olika paragraferna får lagrådet utöver det sagda anföra följande.

15

I paragrafens andra mening anges att bestämmelserna i lagen syftar till att "på demokratins och solidaritetens grund" och med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveekling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Departementschefen framhåller i specialmoti- veringen att paragrafen. som betecknas som en s.k. portalparagräf. anger de grundläggande värderingar som ligger bakom lagstiftningen. Paragrafen sägs däremot inte vara avsedd att kunna åberopas i de enskilda ärenden som avgörs med stöd av lagen. Trots att paragrafen således inte innehåller några materiella regler måste dock krävas att den utformas med sådan klarhet att några tvivel inte behöver råda om dess innebörd.

Såsom anförs i specialmotiveringen följer det redan av regeringsformen att de samhällsorgan som har ansvar för den fysiska miljön i likhet med alla andra samhällsorgan är verksamma på demokratins grund. Lagrådet vill för sin del erinra om att det i förarbetena till 1976 års revision av regeringsformen. då ordet demokrati infördes i lagtexten (1 kap. 2 5 och 2 kap. 12 å). slogs fast "att det är en central uppgift för samhällets organ att befästa och utvidga demokratin i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället" (prop. 1975/76:209 s. 138). Det måste med beaktande av det anförda vara överflödigt att i en plan- och bygglag — liksom i andra lagar där myndigheter och andra organ anförtros samhällsuppgifter -— särskilt markera att demokratins idéer skall genomsyra tillämpningen av lagen. försåvitt lagstiftaren inte avser att uttrycka något särskilt med ordet demo— krati. Begreppet demokrati är nämligen inte entydigt. Om begreppets rätta innebörd har främst två uppfattningar brutit sig mot varandra. Den ena uppfattningen. som knyter an till ordets ursprungliga betydelse. lägger huvudvikten vid förfarandet vid beslutens fattande medan företrädarna för den andra uppfattningen vill att besluten därutöver till sitt innehåll skall vara "demokratiska". t.ex. gynna eller drabba alla lika. När det i 1 kap. 2 % RF sägs att det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden är det den senare uppfattningen som fått komma till uttryck (SC-U 1975175 5. 93). l remissprotokollet förekommer emellertid inget som ger en antydan om att departementsche- fen vill lägga huvudvikten vid någon av angivna definitioner eller att han vill lägga in någon annan innebörd i ordet. Det må här erinras om att det i förarbetena (se t.ex. SOU 1974: 39 s. 241) till socialtjänstlagen(1980: 620).

Prop. 1985/86zl - 231

vars första paragraf också innehåller uttrycket "på demokratins och soli- daritetens grund". har angetts vilken innebörd begreppet demokrati skall ha i socialtjänsten.

På grund av vad som har anförts i det föregående finner lagrådet att ordet demokrati såsom det används i förevarande paragraf inte fyller någon funktion utan att det i stället kan skapa förvirring genom de olika betydelser som kan komma att intolkas däri.

Inte heller begreppet solidaritet är entydigt och det är tveksamt vilken innebörd ordet skall anses ha i paragrafen. [ specialmotiveringen sägs att ansvaret för den fysiska miljön skall präglas av solidaritet människor emellan och att enskilda personer således kan behöva avstå personliga fördelar för att ge stöd åt andra och för att tillgodose gemensamma behov. Uttalandena ger vid handen att ordet, som i allmänt språkbruk vanligen betyder gemensam ansvarighet. här närmast avses skola ha den innebörd som det ofta har i politiska sammanhang. nämligen alla medborgares vilja att efter förmåga bidra till gemensamma insatser. Oavsett vilken betydelse ordet solidaritet tilläggs i förevarande sammanhang kan det — liksom ordet demokrati -— inte anses fylla någon funktion i lagtexten. På grund av vad som sålunda har anförts föreslår lagrådet att det överflödiga och till sitt innehåll obestämda uttrycket "på demokratins och solidaritetens grund" utgår ur andra meningen i paragrafen. Om så sker kommer enligt lagrådets mening det övergripande syftet med lagen -— att främja en samhällsutveek- ling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden till uttryck på ett mera pregnant sätt.

2.5

1 första tredje styckena av denna paragraf presenteras de olika institu— ten för planläggning och plangenomförande. nämligen översiktsplan. om— rädesbestämmelser. detaljplan. fastighetsplan och regionplan. På sätt när— mare utvecklas under 4 kap. 13— 18 %% föreslår lagrådet att planinstitutet områdesbestämmclseri lagen placeras närmast efter detaljplanen. Godtas detta förslag bör samma ordningsföljd iakttas när det gäller att i föreva- rande paragraf presentera de olika planinstituten.

I fjärde stycket av paragrafen anges att det ankommer på kommunen att anta översiktsplan. omrädesbestämmelser. detaljplaner och fastighets- plancr samt erinras om bestämmelsen i 12 kap. 8 5 om regeringens rätt att i särskilt fall anta detaljplan eller omrädesbestämmelser. Att den fysiska planläggningen i första hand är en kommunal angelägenhet är av så central betydelse att detta bör komma till uttryck i en särskild paragraf med placering före 2 &. Lagrådet föreslår därför att 2 & fjärde stycket får utgå och att en ny 2 & förs in i detta kapitel och ges följande lydelse: "Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten.” Någon hänvisning till 12 kap. 8 & synes inte erforderlig. om paragrafen ges en sådan lydelse.

Prop. 1985/Sö:]

|__) 'uJ IQ

3 &

l paragrafens första stycke anges de olika former av lov som kan ges enligt PBL. nämligen bygglov. rivningslov och marklov. I andra stycket sägs att i ärende om bygglov kan den ansökta åtgärden i ett "förhandslov" förklaras tillåtlig på den avsedda platsen. Närmare bestämmelser om för- handslov återfinns i 8 kap. 32 5. Enligt dessa bestämmelser är förhandslo- vet avsett att utgöra ett delbeslut i ärende om bygglov. Jämför dock vad lagrådet anfört under 8 kap. 32 få om att förhandslovet bör vara ett särskilt ärende. Beslutet är bindande och det bör i överensstämmelse med den terminologi som används för liknande beslttt se t.ex. 6 kap. 5 & lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt 13 & körkorts- förordningen (1977: 722) — benämnas "förhandsbesked”.

5.5

l paragrafen. som i huvudsak motsvarar 5 5 andra stycket byggnadsla- gen. slås fast att mark för att den skall få användas för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för andra anläggningar än byggnader skall prövas vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Enligt specialmotiveringen har uttrycket "bebyggelse och därmed sam- manhängande anordningar" valts för att ange att lämplighetsprövningen skall omfatta inte enbart platsen för enskilda byggnader utan även hela områden som skall tas i anspråk för bebyggelse. Orden "därmed samman- hängande anordningar” avses således inrymma bl.a. vägar. parker. lek- platser men däremot inte friluftsområden eller utrymmeskrävande anlägg- ningar t. ex. golfbanor och skidliftar -— som inte ligger i direkt anslutning till bebyggelsen. Med hänsyn till den ganska begränsade innebörd som orden "därmed sammanhängande anordningar" avses få måste det ifråga— sättas om orden är väl valda. Motsvarande ordval används nämligen i l & förköpslagen(19672868) och 2 kap. 1 expropriationslagen (1972z7l9). som anger de rättsliga förutsättningarna för förköp resp. expropriation för tätbebyggelse. [ dessa lagar har orden enligt förarbeten och praxis en mera vittsyftande innebörd och inrymmer — förutom trafikleder och allmänna platser — också mark som behövs för fritid och rekreation och detta även om marken inte är belägen i anslutning till tätbebyggelse och även om särskilda fritidsanordningar inte planeras på den (prop 1967: 90 s. 121 och 1971: 122 s. 158). Eftersom det är viktigt att innebörden av ord och uttryck som används i en lag om markant/tändning inte ges en innebörd som avviker från den som motsvarande ord och uttryck har i lagstiftningen på närliggande områden föreslår lagrådet att uttrycket ”därmed samman- hängande anordningar" får utgå ur lagtexten. Detta kan ske titan olägen- heter med hänsyn till att ordet "bebyggelse" väl täcker in de anordningar och anläggningar inom ett bebyggelseområde som uttrycket avses inrym- ma.

Prop. 1985/86:l 233

Enligt paragrafen skall också användningen av mark för "andra anlägg- ningar än byggnader" lämplighetsprövas. Här möter för första gången i lagtexten ordet "anläggningar". Av specialmotiveringen framgår att man härmed avser vissa utrymmeskrävande anläggningar. t.ex. idrottsplatser. golfbanor, skidliftar och småbätshamnar. som inte har direkt samband med bebyggelse men som kräver bygglov enligt närmare bestämmelser i 8 kap. 2 s i det remitterade förslaget. Lagrädet anser för sin del att orden andra anläggningar än byggnader kan avvaras utan att paragrafen försvagas. Såsom lagrådet antytt i den inledande kommentaren till detta kapitel är nämligen bestämmelserna i kapitlet inte avsedda att ge en uttömmande reglering. Denna får i stället ske i de särskilda kapitlen.

l paragrafen anges inte närmare i vilket sammanhang lämplighetspröv- ningen av ifrågasatt markanvändning skall göras. Av specialmotiveringen framgår dock att den avses ske vid planläggning eller i samband med prövning av ärenden om lov. Detta bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i paragrafen. Eftersom ställningstagandet till om viss mark är lämplig för bebyggelse kommer att göras inte bara i detaljplan och i ärenden om bygglov utan också i kommunens översiktsplan bör ett ord användas som bättre uttrycker denna innebörd.

ös

När det gäller att i lagens inledande kapitel presentera byggnadsnämn- dens uppgifter bör dessa anges i mera allmänna ordalag än som skett i det remitterade förslaget. Efter förebild av 7 & första stycket byggnadslagcn bör föreskrivas att byggnadsnämnden har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen. Därmed nås för övrigt bättre över- ensstämmelse med de båda följande paragraferna. vilka anger länsstyrel- sens resp. planverkets uppgifter i fråga om plan- och byggnadsväsendet.

Att det är byggnadsnämnd som prövar ärenden om lov enligt PBL bör uttryckligen anges i det kapitel av lagen som handlar om lov. se 8 kap. 19 å lagrådets förslag.

75

I denna paragraf föreskrivs i första stycket att länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och i tredje stycket att det ankom- mer på statens planverk att utöva den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket. I första styckets andra mening anges att länssty- relsens tillsyn i första hand utövas vid samråd i anslutning till kommuner- nas planläggning. Andra stycket i det remitterade förslaget upptar bestäm— melse om att det i länsstyrelsens uppgift ingår att tillhandahålla kommuner- na sådant planeringsunderlag som är tillgängligt för länsstyrelsen och som kan bidra till en god utformning av planerna. Enligt lagrådets mening

Prop. 1985/86zl 234 kommer den uppgift som skall ävila länsstyrelsen bättre till uttryck om det i lagtexten anges att länsstyrelsen förutom att utöva tillsyn — skall samverka med kommunerna i deras planläggning. Om första stycket ges en sådan utformning blir bestämmelsen i andra stycket överflödig. Att läns- styrelsen skall tillhandahålla kommunen tillgängligt underlag som kan vara till nytta vid kommunens planläggning är nämligen en självklar del av den samverkan som skall ske. Andra stycket i 7 %& kan därför utgå.

Soeh 9 55

I 85 ges först en s.k. legaldefinition av begreppet sakägare i PBL. Sakägarkretscn har angetts omfatta den vars rätt berörs eller vars intressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen. om han antingen äger, innehar särskild rätt till eller är bosatt på en fastighet som berörs av ärendet. Enligt andra stycket är också en hyresgästorganisation sakägare. om hyresfas- tighet berörs av ett ärende. [ 9 & första stycket finns en bestämmelse som anger att vad som enligt PBL gäller om fastighetsägare eller fastigheter och mark skall tillämpas på tomträttshavare och tomträtt. Enligt andra stycket i förevarande 9 äjämställs vissa rättsinnehavare med egendomens ägare. Dessa rättssubjekt är den som innehar egendom under ständig besittnings- rätt. med fideikommissrätt eller med testamentarisk nyttjanderätt utan att äganderätten tillkommer någon (jfr 12 kap. 2 & ärvdabalken).

Enligt det remitterade förslaget skall alltså genom uttrycklig bestämmel- se i PBL anges vilka som är sakägare. Detta är ett ovanligt grepp i en lagstiftning av förevarande slag. Sålunda har lagstiftaren inte gett någon definition av sakägarbegreppet i vare sig miljöskyddslagen (19691387), fastighetsbildningslagen (1970:.988). expropriationslagen(19721719) eller anläggningslagen(1973: 1149). Inte heller gällande byggnadslagstiftning in- nehåller bestämmelser i ämnet. Detsamma gäller också säväl tidigare som nuvarande vattenlag. De anförda exemplen visar att innebörden av begrep— pet sakägare inte brukar fastställas i lag. Det finns goda skäl för denna lagstiftningsteknik. Det är nämligen svårt för att inte säga omöjligt att ge en definition som uppfyller kravet att inte vara för vagt utformad men som samtidigt entydigt avgränsar sakägarkretsen. Även om man lyckas här- med. kan det likväl vara en nackdel att ha en stel regel som en gång för alla lägger fast sakägarbegreppet. Förändrade och oförutsebara förhållanden kan uppstå där det blir naturligt att inrymma nya kategorier i sakägarbe- greppet. Begreppets innebörd varicrar uppenbarligen mellan olika lagar. Vattenlagcn och miljöskyddslagen har ett vidsträckt sakägarbegrepp. l expropriationslagen har sakägarbegreppet en snävare innebörd. ] fastig- hetsbildningslagen torde sakägarkretsen vara ytterligare begränsad.

Med beaktande av vad som nu anförts talar enligt lagrådet sakliga och systematiska skäl mot att i PBL tas upp en precisering av sakägarbegrep- pets innebörd. Detta innebär emellertid inte att rättstillämpningen lämnas

| .) »: 'J-

Prop. 1985/Sö:]

utan ledning. Genom åtskilliga av lagens övriga föreskrifter samt av utta- landen i motiv och förarbeten fär man en tämligen ingående belysning av frågeställningen. Hyresgästorganisationerna faller emellertid utanför även ett extensivt sakägarbegrepp. Det kan därför. när det i PBL talas om sakägare. vara nödvändigt att ange att också hyresgästorganisationerna skall ha den rättsliga ställning som tillkommer sakägare. Lagrådet åter- kommer till sakägarbegreppets innebörd enligt PBL senare i sitt yttrande; se t.ex. under 5 kap. 17 5.

Den föreslagna regeln om tomträtt och tomträttshavare bör med den begränsning vartill lagrådet strax återkommer placeras i 16 kap. liksom bestämmelser om innehavare av viss testamentarisk nyttjanderätt (lö kap. 5 och 6 55 lagrådets förslag). Att som fastighetsägare skall anses också den som förvaltar naturreservat (3 & anläggningslagen") torde inte behöva sär- skilt nämnas i lagtexten. Ständig besittningsrätt och fideikommissrätt är rättsinstitut under avveckling och regler om dem har sin plats bland över- gängsbestämmelserna (17 kap. 27 & lagrådets förslag). En övergängsform. som här knappast behöver uppmärksammas. är innehav av ströäng i enlig- het nied beslut vid allmän avvittring (10.5 fastighetsbildningslagens pro- mulgationslag).

Bestämmelse för sådana fall då en fastighet är upplåten med tomträtt finns i 9 5 första stycket. Bestämmelsen innebär enligt lagrådsremissen att PBL:s föreskrifter om fastighetsägare skall tillämpas på tomträttshavare. Härav följer emellertid inte att tomträttshavare alltid träder i fastighets- ägarens ställe. Som framgår av vad departementschefen sagt kan vid inlösen både fastighetsägaren och tomträttshavaren samtidigt vara mot- parter till den som begär inlösen. Är det emellertid fråga om t.ex. ett svartbygge lär påföljder och ingripanden enligt 10 kap. bara kunna riktas mot tomträttshavaren. Regeln får alltså allt efter omständigheterna tilläm- pas antingen så att vad som stadgas om fastighetsägare i stället skall avse tomträttshavare eller så att vad som sägs om fastighetsägare också skall gälla tomträttshavare.

Ett spörsmål som aktualiseras i anslutning till förevarande stadgande är tomträttshavarens skyldighet att utge ersättning för gatukostnader. Såsom lagregeln är formulerad i remissen medför den som departementschefen anför i specialmotiveringen att bestämmelserna om skyldighet att betala ersättning för gatukostnadcr blir tillämpliga i full utsträckning även på tomträttshavare. Detta skulle innebära en ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt byggnadslagcn skall nämligen gatukostnadcr betalas av fastig- hetsägaren (se 56. 57 och 60 5.5 byggnadslagcn). ] byggnadslagen finns ingen bestämmelse somjämställer tomträttshavare med fastighetsägare (jfr däremot 74 å byggnadsstadgan). Gatukostnader för fastigheter upplåtna med tomträtt erläggs alltså f.n. av tomträttsupplåtaren/fastighetsägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad och beaktas när tomträttsavgälden bestäms (se SOU 1980: 49 s. 114 f). Departementschefens nyssnämnda

Prop. 1985/Sö:! 236

uttalande låter sig emellertid inte förena med vad han anfört i den allmänna motiveringen (s. 162 f och 339) om att gatukostnadsreglerna i PBL avses stämma överens med de nu gällande i byggnadslagcn. Lagrådet får erinra om att frågan om tomträttshavarens avgiftsskyldighet för gatukostnad tidigare varit aktuell. Lagrådet hänvisar till gatukostnadsutredningens be- tänkande (SOU l977:65) Kommunernas gatuhållning s. 99. l lagrådets förslag (16 kap. 5 5) har som ett undantag från tomträttshavares likställd- het med fastighetsägare angetts att tomträttshavare ej är skyldig att bekos- ta anläggande av gator och vägar.

Paragrafen. som i lagrådets förslag har fått sin motsvarighet i 16 kap. l &. bör utformas så att den bättre ger uttryck för vad departementschefen uttalat i den allmänna motiveringen (s. 41 i) om avsikten med bestämmel- sen nämligen att regeringen - eller myndighet som regeringen bestämmer skall få bemyndigande att meddela materiella föreskrifter varigenom bestämmelserna i 3 kap. PBL fylls ut med något väsentligt nytt.

I denna paragraf bemyndigas regeringen att föreskriva att vissa slags material m.m. får användas i byggnader och andra anläggningar endast efter ett av myndighet meddelat typgodkännande. Ett villkor för medde- lande av sådana föreskrifter är att de behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Typgodkännande skall kunna förenas med krav på fortlöpande kontroll av materialens tillverkning och av de färdiga produk- terna. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens tredje stycke att meddela. föreskrifter om avgifter för typgod- kännande.

l gällande rätt finns det ingen motsvarighet till dessa bestämmelser om obligatoriskt typgodkännande. Däremot innehåller 76 ä 3 mom. byggnads- stadgan föreskrifter om att planverket efter ansökan prövar frågor om typgodkännande. frivilligt typgodkännande. Någon motsvarighet till dessa föreskrifter återfinns inte i det remitterade förslaget. Avsikten är emeller- tid att det frivilliga typgodkännandet skall finnas kvar och bestämmelsen i 8 kap. 28 å andra stycket att byggnadsnämnden skall godta typgodkända material m. m. avser såväl material som typgodkänts i obligatorisk ordning som material typgodkänt på frivillig väg. Även det frivilliga typgodkännan- det bör därför regleras i lagen. Lagrädet föreslår att i ett första stycke ges föreskrifter om frivilligt typgodkännande och i ett andra stycke föreskrifter om obligatoriskt typgodkännande. Därefter bör i ett tredje stycke föreskri- vas att vid meddelande av typgodkännande får bestämmas att fortlöpande kontroll skall utföras. Slutligen bör i en ny efterföljande paragraf tas in

Prop. l985/86:1 237

bestämmelser om att typgodkännande meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer ävensom bestämmelser motsvarande tredje stycket i det remitterade förslaget. Lagrådet hänvisar till 16 kap. 2 och 3 ss lagrådets förslag.

12.5

Enligt denna paragraf bemyndigas regeringen att. om riket är i krig eller befinner sig under därmedjämställda utomordentliga förhållanden. medde- la föreskrifter med avvikelse från PBL. Det är enligt remissprotokollet fråga om ett sådant bemyndigande som riksdagen enligt 13 kap. 6 & första stycket RF kan lämna regeringen. Här kan anmärkas att riksdagen enligt 8 kap. 7 & första stycket RF kan delegera sin normgivningskompetens bc- träffande i lagrummet angivna. bestämt avgränsade ämnen. Ett sådant ämne är utformning av byggnader. anläggningar och bebyggelsemiljö. Det i förevarande 12 å avsedda bemyndigandet går emellertid utöver denna ram. Stadgandet i 13 kap. 6 5 första stycket RF är ett uttryck för principen att delegation av riksdagens i grundlag fastslagna normgivningskompetens endast skall kunna ske i de fall som uttryckligen anges i grundlag. För att denna enligt sistnämnda grundlagsstadgande delegerade normgivnings- makt skall få utnyttjas krävs att riket är i krig eller krigsfara eller att det råder sädana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket befunnit sig. Bemyndigandet får ej utnyttjas förrän en sålunda angiven krissituation föreligger. Regeringen får alltså inte på grund av bemyndigandet utfärda föreskrifter redan under fredstid. En annan sak är att regeringen självfallet redan under fredstid måste planlägga för krissituationer och överväga vilka föreskrifter som med stöd av bemyn- digandet i olika lägen kan bli behövliga. För att undanröja tveksamhet på denna punkt bör lagtexten ges en utformning som närmare ansluter till regeringsformenzjfr också 33 & passlagen ( 1978: 302). Ett normgivnings- bemyndigande kan inte ha formen av en generalfullmakt för regeringen att handla mot eller upphäva gällande lag utan skall enligt 13 kap. 6 s första stycket RF avse "visst ämne". 1 remissprotokollet har angetts att syftet med nu förevarande bemyndigande är att kunna meddela föreskrifter för att under krig och krigsfara underlätta byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Eftersom en delegation bör inskränkas till vad som är oundgängligen erforderligt bör bemyndigandet begränsas till det angivna syftet. Stim lagrådet tidigare anfört bör bestämmelsen få sin plats i ett nytt kapitel (16 kap. 4 5).

Prop. 1985/Sö:] 238

2 kap.

Kapitelrubriken bör för att bättre täcka innehållet i kapitlet lyda "All- männa intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse" ' .

Enligt första meningen i paragrafens första stycke skall planläggning främja en från allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling och skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-. arbets-. trafik- och fritidsmiljö. Såsom framgår av specialmotiveringen avses meningen uttrycka de grundläggande syftena med fysisk planläggning enligt lagför- slaget. Enligt lagrådet skulle detta framgå på ett klarare sätt om meningen utformas som ett direktiv till dem som har ansvar för planläggningen, dvs. i första hand kommunerna. När det sägs att en "från allmän synpunkt lämplig samhällsutveekling” skall främjas ligger häri en dubblyr. Lagtex- ten bör redaktionellt ändras i detta hänseende. Det synes vidare oegentligt att säga att planläggningen skall "skapa" förutsättningar för goda miljöer i olika hänseenden. Ett bättre ordval i sammanhanget är ”ger".

1 andra meningen i första stycket föreskrivs att hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Denna bestämmelse bör av syste- matiska skäl föras över till 2 &. Lagrådet förordar vidare att den i andra meningen i 2 få intagna regeln att mark skall användas för det ändamål för vilket den är mest lämpad flyttas till första stycket av förevarande paragraf och där utgör andra meningen.

1 andra stycket sägs att första stycket skall tillämpas även vid prövning av ansökningar om bygglov. rivningslov och marklov. När det gäller riv- ningslov och marklov finns det —- i motsats till vad som gäller bygglov i 8 kap. ingen hänvisning till bestämmelserna i förevarande kapitel. Lagrädet föreslår därför att rivningslov och marklov inte omfattas av bestämmelsen.

2.5

Såsom andra mening i förevarande paragraf bör i enlighet med vad som anförts under 1 s' tas upp bestämmelsen om att kommunen i sina markan- vändningsbeslut också skall ta hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner.

30ch 4 åå

l 3 & anges att mark får användas för bebyggelse endast om marken är lämpad härför utifrån vissa bestämda. i lagrummet angivna förutsättningar.

Prop. 1985/86: 1

Is) '.'-J 0

Enligt lagrådets mening skulle avsikten med bestämmelsen komma till bättre uttryck om det inledningsvis sägs att bebyggelsen skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet. Av ordet "lokalisera" framgår att det är fråga om att i stora drag ange vilka delar av kommunen som skall bebyggas. Uttrycket "lokalisera" skalljämföras med uttrycket "placera" i 3 kap.. som används för att ange en byggnads exakta plats på en fastighet.

Förevarande 3 & skulle vinna i överskådlighet om de förhållanden som skall beaktas vid bebyggelselokalisering anges punktvis i likhet med vad som skett i 5 5 i det remitterade förslaget. Beträffande de förhållanden som skall beaktas har lagrådet några mindre jämkningsförslag. Med att hänsyn skall tas till geotekniska förhållanden avses bl. a. att kommunerna i sina översiktsplaner skall redovisa områden med risk för jordskred. bergras, stora sättningar, onormal förändring av grundvattennivån och stora ler- djup. Det är emellertid tveksamt om geoteknik enligt vedertagen nomen- klatur också omfattar grundvattenförhållanden. Med hänsyn till vikten av att dessa förhållanden beaktas vid planering av bebyggelse bör detta kom- ma till klart uttryck i lagtexten. Härigenom får man också en tydligare koppling mellan nu förevarande bestämmelse och stadgandet i 3 kap. 2 å andra stycket första meningen om begränsning av skadlig inverkan på grundvatten. Det är även en fördel att använda uttryck vilkas innebörd är välkända. Lagrådet föreslår därför att orden" geotekniska förhållanden” byts ut mot orden "jord-. berg- och grundvattenförhållandena". Enligt det remitterade förslaget skall hänsyn vidare tas till möjligheterna att ordna trafik. service. vattenförsörjning och avlopp. Med service avses här sam- hällsservice dvs. service som normalt ankommer främst på kommunerna och inte kommersiell service tjfr 2 kap. 5 5 andra stycket remitterade förslaget). l samhällsservicen ingår att tillgodose behovet av trafik. vatten- försörjning och avlopp. Denna punkt bör därför förklaras avse trafik. vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice. [ den mån tra- fikförsörjning och tra—anläggningar m.m. ordnas genom enskildas försorg. skall även sådana anordningar beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

Enligt 4 s i det remitterade förslaget skall byggnader och andra anlägg- ningar. som för sin funktion är beroende av energianvändning. placeras på ett från energiförsörjnings- och energihushållningssynpunkt lämpligt sätt. Också denna bestämmelse ger anvisning om förhållande som skall beaktas vid den översiktliga lokaliseringen av bebyggelse. Detta bör komma till tydligt uttryck. Bestämmelsen har sådant sakligt samband med föreskrif— terna i 3 & att den bör tas upp i samma paragraf. Med'uttrycket bebyggelse skall förstås både enstaka byggnader och en samling av byggnader. Med bebyggelse avses också t.ex. vägar. grönområden etc. som hör till en samlad bebyggelse (se lagrådets uttalande under 1 kap. 5 5). Däremot kan anläggningar inte alltid anses ingå i begreppet bebyggelse (se också härom vad lagrådet anfört under 1 kap. 5 så) och det bör därför särskilt anges att den hänsyn som vid lokalisering skall tas till energisynpunktcn också gäller anläggningar.

Prop. 1985/86zl 240

3 kap. 3 .5

Första stycket upptar en allmänt hällen bestämmelse av innehåll att byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten. Detta innebär ett generellt krav på hushållning med både energi och vatten. Lagtexten står emellertid såvitt avser vattenhushållningen inte i full över- ensstämmelse med motivuttalanden. Av såväl den allmänna motiveringen (s. 169) som specialmotiveringen (s. 377) framgår nämligen att kravet på hushållning med vatten inte avses skola gälla områden med god vattentill- gång. Att generellt ställa upp krav på att byggnader skall medge god hushållning inte bara med energi utan också med vatten är lämpligt. Det liggeri sakens natur att kravet på hushållning med vatten kan ställas lägre i områden med god vattentillgång. Lagrådet har ingen erinran mot lagtex- tens utformning.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena har sin förebild i 44 aå andra och tredje styckena byggnadsstadgan. I andra stycket av föreva- rande paragraf föreskrivs att uppvärmningssystemet i byggnader. som innehåller bostads— eller arbetsrum. i skälig utsträckning skall utformas så att systemet utan omfattande ändringar kan användas för skilda energislag som är lämpliga från "allmän synpunkt". Bestämmelsen skall enligt spe- cialmotiveringen i sak stämma överens med 44 a 5 andra stycket första meningen byggnadsstadgan. Där är emellertid lämplighetskravet relaterat till "allmän energisynpunkt". Detta uttryck täcker bättre vad som åsyftas än det i remissen nyttjade "allmän synpunkt". som har en vidare betydel- se: jfr t.ex. 2 kap. l & första stycket första meningen i det remitterade förslaget. Vad gäller uttrycket "bostads- eller arbetsrum" torde härmed avses detsamma som i 7.5 första stycket beskrivs såsom bostäder och arbetslokaler. Det sistnämnda uttryckssättet är att föredra. [ tredje stycket används uttrycket "bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter". Bestämmelsen avser enligt vad som upplysts för lagrådet att träffa vad man ofta betecknar som en— eller tvåfamiljshus. l tekniska nomenklaturcentra- lens publikation "Plan- och byggtermer 1980" upptas ordet bostadshus. Härmed avses enligt nomenklaturcentralen hus som i huvudsak innehåller bostäder. Det anges vidare att bostadshus kan indelas i en-. två- och flerbostadshus. Uttrycket bostadshus används ofta i offentligt tryck inte minst inom ämnesområden som ligger nära byggnadslagstiftningen. Ter- men är alltså välkänd och kan knappast vålla missförstånd. Lagrådet föreslår därför att "bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter" ersätts av "en- eller tvåbostadshus".

Här kan anmärkas att bestämmelserna i tredje stycket innebär ett krav på förberedelse av själva byggnaden i en- eller tvåbostadshus. som skall värmas upp med elektricitet eller naturgas. i avsikt att underlätta byte till

Prop. l985/86: 1 ' _ 341

uppvärmning med annat energislag. Kravet i andra stycket på flexibilitet i uppvärmningssystemet avser alla byggnader. som innehåller bostäder och arbetslokaler. Angivna småhus omfattas alltså av kraven i både andra och tredje styckena. Uppvärmningssystemet kan emellertid vara utformat så att kravet enligt tredje stycket samtidigt är uppfyllt.

45

På skäl som anges under 8 & bör bland de grundläggande krav på bygg- nadskonstruktion m.m. som anges i 4 så även nämnas kravet på bestän- dighet.

I paragrafens andra stycke anges att ”avfall från byggnader" skall kunna tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt. Denna föreskrift börjämföras med 15 få första stycket 5 som i fråga om tomt säger att avfall skall kunna forslas bort på ett tillfredsställande sätt. [ specialmotiveringen till 6 & sägs att paragrafen ger möjlighet att ställa krav på bl. a. transportvä- gar så att olycksfall undviks och arbetet underlättas för sophämtningsper- sonalen. Bestämmelsen åsyftar således även bortforsling av avfall över tomten. Med denna innebörd -— som kommer till klarare uttryck om ordalydelsen ändras till "forslas bort från byggnaden" blir bestämmel- sen i 15 5 första stycket 5 överflödig.

75

Paragrafen är svårläst i den utformning den fått i det remitterade försla- get. Den skulle vinna i överskådlighet om i ett första stycke anges de krav på tillgänglighet — varmed avses också möjligheten att nå en byggnad och nyttjande som i allmänhet skall gälla i fråga om byggnader som inne- håller bostäder. arbetslokaler och utrymmen till vilka allmänheten har tillträde. Därefter bör i följande stycken anges de undantag härifrån som föreslås. Med en sådan redigering av paragrafen kan. såsom framgår av lagrådets förslag. antalet stycken nedbringas och paragrafen även i övrigt förenklas. Paragrafens uppbyggnad skiljer sig såtillvida från övriga para- grafer i kapitlet att kraven i huvudsak inte ställs på byggnader utan gäller vissa utrymmen i dessa. Lagrådet förordar att också denna paragraf utfor- mas så att det framgår att det är på byggnader som kraven ställs.

Såsom anförts under 3 få bör begreppet bostadsbyggnader andra. tredje och fjärde styckena -— inte användas. Begreppet lägenheter har här en annan innebörd än i 12 kap. jordabalken. Lagrådet föreslår en omformu- lering av bestämmelserna med ordval som motsvarar dem som föreslagits beträffande 3 ft.

16 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I. Bilagedel

Prop. 1985/86: 1 242

Enligt denna paragraf skall de tidigare i kapitlet uppställda kraven på byggnader kunna med skäliga insatser uppfyllas under byggnadens av- sedda brukstid. Vidare sägs i andra meningen av paragrafen att bärande delar skall ha betryggande beständighet under den avsedda brukstiden.

Den förstnämnda bestämmelsen. som är en nyhet i förhållande till gäl- lande rätt, innebär att byggnader skall uppföras med sådant material och sådana system för värme. ventilation m.m. som det är ekonomiskt och praktiskt möjligt att underhålla och sköta. Denna innebörd synes komma till uttryck bättre om det föreskrivs att byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt att kostnader för reparation och underhåll samt driftkostnader begränsas. Såsom framgår av den allmänna motiveringen (s. l7ll är det inte meningen att det ifrågavarande kvalitetskravet skall få drivas utan hänsyn till investeringskostnaderna. Inte heller kan 8 & tas till intäkt för att på den byggande ställa krav som går utöver de i kapitlets föregående paragrafer angivna kraven. En byggnadsnämnd skall sålunda inte med stöd av 8 & kunna fordra exempelvis att koppartak läggs när ett enklare tak fyller kraven på god yttre form. bärförmåga, hållfasthet etc. Den nu angivna begränsningen av paragrafens innebörd får anses följa av de föregående paragraferna i kapitlet. Det i paragrafens andra mening uppställda kravet att bärande delar skall ha en betryggande beständighet under byggnadens brukstid hör sakligt närmast hemma i 4 å och bestäm- melsen härom bör därför flyttas till den paragrafen.

955

Paragrafens första stycke innehåller en allmän bestämmelse om att vissa av de krav lagen uppställer på en byggnad skall anpassas till ändamålet med byggnaden. Bestämmelsen är avsedd att utgöra grund för mer detalje- rade föreskrifter i förordning och myndighetsförfattning om vilka särskilda krav som skall ställas på byggnader för olika verksamheter t. ex. brand- skyddskrav på hotellbyggnader. Det får anses ligga i sakens natur att byggnader utformas efter det ändamål för vilket de är avsedda. En allmän bestämmelse härom fyller knappast någon funktion. Bestämmelsen kan med fördel utgå.

l paragrafens andra stycke första meningen föreskriVs att fritidshus skall i skälig utsträckning uppfylla kraven i 5 få på trevnad. hygien m.m. Detta följer redan av 5 5 och behöver inte upprepas. ] andra meningen av förevarande stycke görs i fråga om fritidshus undantag från bl. a. 3 & första stycket att byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten. Undantaget. som synes bero på ett redaktionellt förbiseende, bör begrän- sas till att avse 3 å andra och tredje styckena.

Enligt specialmotiveringen avses med fritidshus byggnader som uppförs

Prop. 1985/86: 1 . 243

för att användas endast för fritidsändamål. Vid föredragningen har upp- lysts att fritidshus med fler än två bOStäder inte skall vara undantagna från kraven i 3 och 7 ss. Lagtexten bör ändras så att denna innebörd kommer till uttryck.

På skäl som anges under 13 & bör den där intagna bestämmelsen i vad den avser nya byggnader flyttas till det avsnitt av 3 kap. som behandlar nya byggnader. Bestämmelsen kan lämpligen bilda ett andra stycke av 9 9".

105

I paragrafen regleras de krav som skall ställas vid ändring av byggnader. Bestämmelsen ger bl. a. uttryck för den nya syn på ombyggnadsfrågorna vilken ligger till grund för det s.k. ROT-programmet.

Paragrafens första stycke bör ändras så att också byggnaders historiska värde hör till de egenskaper som skall tas till vara (jfr ll å).

Enligt lagrådets mening vinner paragrafen i läsbarhet om —— efter det inledande allmänna varsamhetskravet i första stycket kraven vid till- byggnad, ombyggnad och annan ändring förtecknas punktvis i paragrafens andra stycke.

Att kraven på tillbyggnad som kräver bygglov överlag skall ställas lika högt som vid nybyggnad bör anges i första punkten. På skäl som anges under 13 ?? bör vidare den del av 13 å som avser befintliga byggnader tillföras denna punkt.

Vid ombyggnad krävs i dag i princip nyhyggnadsstandard. Enligt försla— get skall vissa av dessa krav sättas något lägre. Att kraven vid ombyggnad görs mer nyanserade torde vara en förutsättning för att ROT-programmets mål skall kunna uppnås. Som departementschefen framhållit skall i några hänseenden kraven vid ombyggnad vara lika höga som vid nybyggnad. Som exempel härpå nämns kraven "på skydd av personer vid brand och kraven på bärighet och stabilitet i konstruktioner som ändras genom om- byggnad. Vad gäller handikappanpassning vid ombyggnad. dvs. tillgäng- lighet enligt 7 5. skall detta krav uppfyllas. om det ej är uppenbart oskäligt. För andra krav åter bör enligt remissen en särskild ombyggnadsnivå kunna anges. Som exempel anges inredningsstandard i bostäder och ljudisolering inom byggnader. Med hänsyn till förhållandena ligger det i sakens natur att vad som skall gälla beträffande ombyggnader i sina detaljer måste bestäm- mas genom författning av lägre valör än PBL och genom föreskrifter från planverket. Med den föreslagna utformningen av stadgandet blir riksda- gens bestämmande i denna del begränsat. Å andra sidan skulle en i PBL upptagen övergripande föreskrift om vad som skall gälla vid ombyggnad med nödvändighet bli så vag att den närmast bleve innehållslös. I förslaget Bättre bostäder (Ds Bo l983r2) uttrycks sålunda ombyggnadsnormen så att vid ombyggnad vissa angivna egenskaper skall "tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att byggnaden kan ges långsiktigt

Prop. 1985/86: 1 244

godtagbara egenskaper”. Ett så utformat stadgande ger föga ledning för tillämpande myndigheter vid prövning av enskilda byggnadsärenden. Med hänsyn till det sagda tillstyrker lagrådet den använda lagstiftningsteknikcn.

Hänvisningen till föreskrifter meddelade med stöd av PBL bör uttryckli- gen avse inte bara kraven i l—6 och 8 ss utan också tillgänglighetskravet i 7 &. Att såsom skett i fjärde stycket andra punkten meddela en särskild bestämmelse beträffande tillgänglighetskravet ger närmast det felaktiga intrycket att kravet står i en särklass och inte skall regleras ytterligare. Enligt vad som upplysts vid föredragningen skall emellertid ocksä tillgäng- lighetskravet vid ombyggnad få sitt närmare utformning i de nyssnämnda föreskrifterna. Det synes vidare mindre påkallat att ge en särskild bestäm- melse beträffande tillgänglighetskravet i förevarande avseende, eftersom någon motsvarande inskränkning inte har ansetts erforderlig för de fall då kommunerna tilläggs rätt att i omrädesbestämmelser och detaljplan besluta om lägre ombyggnadskrav. Även om tillgänglighetskravet vid ombyggnad ofta är det byggnadstekniskt viktigaste och ett krav vars uppfyllande drar avsevärda kostnader, är det enligt lagrådets mening lämpligare att ange tillgänglighetskravet tillsammans med övriga krav.

Som tredje stycke i paragrafen bör tas tipp femte stycket i remissen om kommunens rätt att med avsteg från huvudregeln besluta om hur förnyel- sen inom ett område skall ske.

Den i det remitterade förslaget såsom ett andra stycke intagna ombygg— nadsdefinitionen bör. om lagrådets förslag att bestämmelserna i l3 & förs över till 9 och 10 5.5 följs. få bilda en egen paragraf betecknad ll &. Enligt förslaget hänförs till ombyggnad även åtgärder som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den. Enligt 8 kap. l % första stycket avses med bygglovspliktiga åtgärder bl.a. att ta i anspråk eller inreda byggnad för ett nytt ändamål. [ nu förevarande sammanhang avses med ombyggnad åtgärder som innebär att byggnad inreds för en väsentligt ändrad användning. Däremot utgör blotta ianspråktagandet av en byggnad för nytt ändamål ej en ombyggnad. Lagtexten börjusteras för att nå bättre överensstämmelse med-. terminologin i 8 kap. l ä.

Såsom angetts i anslutning till 9 .e- fyller en bestämmelse om att hänsyn skall tas till byggnadens ändamål knappast någon funktion. Föreskriften härom i sista stycket av 10 5 kan därför utgå. Däremot bör i detta stycke ett tillägg göras beträffande fritidshus. Enligt 9 s i lagrådets förslag gäller bestämmelserna i 3 5 andra och tredje styckena samt 7 & ej vid nybyggnad av fritidshus med högst två bostäder. En motsvarande bestämmelse er- fordras beträffande ändring av sådana fritidshus.

] paragrafen. som enligt lagrådets förslag skall betecknas 12 s. före- skrivs att byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhisto-

Prop. 1985/Sö:] . ; 245

risk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär inte får förvanskas. I dcn'allmänna motive- ringen ts. 177) har departementschefen anfört att hans förslag i fråga om bebyggelse med särskilt bevarandevärde är att sådan bebyggelse inte får förvanskas eller rivas. Denna precisering av förslagets innebörd skulle kunna tas till intäkt för att 11 ;” innefattar ett förbud mot rivning och att orden "inte får förvanskas" skulle inrymma detta förbud. Förevarande paragraf reglerar emellertid inte frågan om förbud mot rivning. Bestämmel- ser härom återfinns i 8 kap. l5 och lö ts.

] specialmotiveringen till paragrafen sägs att det ligger i sakens natur att prövningen av skyddsobjektets värde mäste göras striktare i sådana fall där ägaren bestrider att något skyddsvärde finns än vad som behövs om han själv begär eller frivilligt accepterar skyddsbestämmelser för byggna- der. Uttalandet fär enligt lagrådets mening inte uppfattas så att ägarens inställning skall vara avgörande förfrågan om en byggnad har ett skydds- värde; bedömningen härav ankommer på byggnadsnämnden. Däremot kan naturligtvis säsom uttalandet bör uppfattas — utredningen om ett ifråga- satt skyddsobjekts värde göras mindre omfattande om ägaren medger att skyddsbestämmelser meddelas.

125

Paragrafen innehåller bestämmelser om de krav som kan ställas i fråga om underhåll av byggnader. I första stycket första punkten föreskrivs att byggnader skall under sin brukstid skötas och underhållas så att vissa angivna egenskaper i huvudsak bevaras. Dessa egenskaper är energi- och vattenhushållning. bärförmåga och stadga, trevnad. hygien och inomhus- klimat samt tillgänglighet. Andra punkten anger att anordningar för avfalls- hantering och för skydd mot olycksfall och brand skall hållas i stånd. För dessa anordningars bibehållande ställs alltså kravet högre än beträffande de i första punkten angivna egenskaperna. I tredje punkten föreskrivs att byggnadens yttre skall hållas i vårdat skick.

Tidsbestämningen "under brukstiden" synes överflödig. Det _ligger i sakens natur att det är under denna tid som byggnaden skall underhållas. 1 andra och tredje punkterna har det inte heller ansetts erforderligt att ange denna tidsbegränsning. Orden kan t. o. m. bli missvisande. Av specialmoti- veringen framgår nämligen att den återstående brukstidens längd kan ha betydelse för kravet på underhåll. Är den återstående brukstiden kort kan ägaren ibland underlåta att vidta underhällsätgärder, som med lång kvarva— rande brukstid varit nödvändiga. Orden "under brukstiden" bör därför utgå ur lagtexten. Också orden "skötas och” kan undvaras. Det är nämli- gen tillfyllest om det i första stycket liksom i de båda följande endast nämns underhållas eller underhåll. Underhållskravcn avser nämligen. så- som framgår av lagrådsremissen. också skötsel av anordningar för värme. ventilation m.m.

Prop. 1985/86:1 246

Avsikten med huvudbestämmelserna om underhåll är enligt specialmoti- veringen att en byggnads egenskaper i de avseenden som regleras i 3—7 55 i huvudsak skall bevaras under byggnadens brukstid. Uppräkningen av egenskaper i första punkten är emellertid inte fullständig. Bättre än att komplettera lagtexten med ytterligare egenskaper för vilka detta under- hållskrav skall gälla är att — ilikhet med tekniken i bl.a. 10 å hänvisa till de bestämmelser beträffande nybyggnad som skall tillämpas. Andra punk- ten bör ges motsvarande redaktionella utformning. Lagrådet vill anmärka att det med hänsyn till den vikt som eljest tillmäts tillgänglighet enligt 7 & vore följdriktigt om denna egenskap omfattades av det i andra punkten angivna strängare kravet på underhåll.

I andra stycket föreskrivs att underhållet skall anpassas till byggnadens värde från kulturhistorisk. miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Även här bör det historiska värdet beaktas (jfr 11 ä'). ] specialmotiveringen påpekas att kraven gäller all bebyggelse även om den inte har sådana värden att den omfattas av bestämmelserna i 11 &. En fråga som inte är närmare belyst i det remitterade förslaget är vilka möjligheter byggnadsnämnden har att ingripa, om en fastighetsägare inte iakttar bestämmelsen i andra stycket. I fråga om byggnader med särskilt bevarandevärde kan fastighetsägaren med stöd av 10 kap. 15 % åläggas att utföra underhållet på sätt som föreskrivs i förevarande stycke. En förut- sättning härför är dock att, såsom framgår av paragrafens tredje stycke. särskilda skyddsbestämmelser meddelats i omrädesbestämmelser eller i detaljplan. Sådana bestämmelser kan också enligt 8 kap. 6 & förenas med skyldighet att söka bygglov för underhällsätgärder beträffande byggnader- na. I fråga om andra byggnader än dem som avses i 11 & eller om skydds- bestämmelser inte har meddelats för sådana byggnader kan underlåtenhet att enligt första stycket hålla byggnaders yttre i vårdat skick föranleda ingripande med stöd av 10 kap. 15 å. Sådana förelägganden kan emellertid inte utsträckas till att avse även kravet i andra stycket att underhållsåt- gärder skall utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Bestämmelsen i 10 kap. 15 å tar nämligen sikte på underlåtenhet att utföra arbete eller annan åtgärd som åligger någon enligt den föreslagna lagen men inte på sättet som arbetet eller åtgärden skall utföras på. Däremot kan byggnadsnämnden. när en underhållsåtgärd väl har utförts som visat sig inte uppfylla kraven i andra stycket. förelägga fastighetsägaren att rätta det utförda. Stödet för ett sådant föreläggande finnsi 10 kap. 12 ä 3 och 14 &.

Det i specialmotiveringen anförda exemplet att i en by med faluröda byggnader krav skall kunna ställas att en byggnad som målas om inte ges en annan färg som bryter mot byns karaktär är mindre väl valt. Omfärgning av byggnader är enligt 8 kap. 6 så en åtgärd beträffande vilken byggnads- nämnden i områdesbestämmelser eller i detaljplan kan föreskriva bygg- lovsplikt. Utan sådana föreskrifter kan det i exemplet angivna kravet inte

Prop. l985/86:l ' 247

hävdas annat än genom ingripande i efterhand med stöd av 10 kap. 12 .G 3 och 14 s. ' ' '

Enligt tredje stycket i paragrafen kan. som nyss nämnts. i fråga om byggnader med särskilt bevarandevärde i omrädesbestämmelser eller de- taljplan meddelas de bestämmelser om underhåll av byggnadens yttre eller av dess inre som behövs för att byggnadens särart skall bevaras. Såsom bestämmelsen utformats är den en erinran om att skyddsbestämmelser kan meddelas i omrädesbestämmelser eller i detaljplan för angivna byggnader. Avsikten torde emellertid ha varit att bestämmelsen skall ha ett materiellt innehåll. som kompletterar första och andra styckena i paragrafen i så måtto att det för byggnader som avses i ll å — utöver vad som är möjligt med stöd av nämnda stycken — skall kunna krävas att både byggnadens yttre och dess inre underhålls så att byggnadens särart bevaras. Enligt lagrådets mening bör denna avsikt komma till direkt uttryck i tredje stycket. En annan sak är att möjligheten att hävda kravet är beroende av att såsom anförts i det föregående — särskilda skyddsbestämmelser meddelats. varefter föreläggande kan meddelas med stöd av 10 kap. l5 &.

135

Paragrafen behandlar både nya byggnader och befintliga byggnader och bryter härigenom systematiken i kapitlet. Bestämmelserna kan lämpligen. såsom framgår av lagrådets kommentar till 9 och 10 %. föras över till dessa paragrafer. Beaktas detta. utgår 13 å idet remitterade förslaget. Genom att ombyggnadsdefmitionen i 10 & utbrutits till en särskild paragraf begränsas omnumreringen till 11 och 12 55 i det remitterade förslaget.

145

Enligt terminologin i 8 kap. ingår skyltar i begreppet anordningar och behöver därför inte nämnas särskilt.

155

Såsom lagrådet anfört vid 6 #5 är punkt 5 i första stycket överflödig och bör därför utgå.

Av specialmotiveringen till punkt 6 framgår att kravet på att handikappa- de skall kunna nyttja en tomt inte är avsett att upprätthållas undantagslöst. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Punkten bör också avfattas i närmare överensstämmelse med lydelsen av 7 5.

] specialmotiveringen till punkt 7 anger departementschefen som exem- pel på en kollektiv lösning av parkeringsfrågan möjligheten att bilda en parkeringsanläggning med stöd av anläggningslagens bestämmelser om gemensamhetsanläggningar. l fråga om större anläggningar kan det som

Prop. 1985/86: 1 . 248

framgår av det följande — i ett hänseende visa sig ofördelaktigt med en sådan lösning. Förvaltningen av sådana anläggningar torde komma att utövas av samfällighetsföreningar enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. En samfällighetsförening äger taxera ut medel för bl. a. anläggningens underhåll och drift från de fastigheter till vilka anläggningen hör. Föreningens fordran har enligt lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter förmånsrätt före fastighetsinteckning i den fasta egendomen. Denna dolda förmånsrätt i delägarnas fastigheter för uttaxerade medel innebär en risk för den som belånar en delägarfastighet. eftersom hans säkerhet kan påverkas. l propo- sitionen med förslag till lag om förvaltning av samfälligheter betonade departementschefen (prop. 1973: 160. s. l70) att de bidrag som varje år skall uttaxeras från delägarfastigheterna för att täcka driftskostnaderna samt amortering och ränta på investeringslån i praktiken regelmässigt inte torde uppgå till så stora belopp, att de skulle kunna utgöra någon risk för fordringar med sämre rätt i fastigheten. Han framhöll emellertid att det sagda gällde under förutsättning att innehavare av fordringar med sämre rätt iakttar den försiktighet som normalt bör kunna krävas av en kreditgi- vare. Av det anförda framgår att man under lagstiftningsarbetet inte räk- nade med att en samfällighetsförening skulle vara i behov av större kapital- belopp för t. ex. underhåll. Kostnaderna vid förvaltning av en stor parke- ringsanläggning torde emellertid kunna bli betydande. vilket i sin tur kan leda till att förmånsrätten för föreningens fordran får sådan omfattning att de som lämnat lån mot säkerhet i fastigheten löper påtaglig risk för förlus- tcr. Det kan för övrigt påpekas att det när det gäller förvaltningen av gemensamhetsanläggningar redan nu finns exempel på att en legal panträtt fått en sådan omfattning att bottenlångivarna i delägarfastigheterna funnit sig föranlåtna att säga upp bottenlånen för omförhandling med avseende på kompletterande säkerheter. Vad sotn nu har sagts kan självfallet inverka negativt på benägenheten att lämna kredit mot säkerhet i fastigheter som har del i en parkeringsanläggning inrättad enligt anläggningslagen.

l specialmotiveringen till punkt 7 anges också ett annat exempel på hur parkeringsfrågan kan lösas. Sålunda uttalar departementschefen att kravet på fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för behovet av parkering kan på kommunalt initiativ omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift. Parke- ringsköp nämns som exempel på sådan samverkan. Lagrådet vill framhålla att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet. Särskilt må framhållas tveksamheten ifråga om att framtvinga skyldighet att fortlö- pande bidra till driften av en parkerzingsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandes åtaganden är också ett problem som

Prop. 1985/86: 1 249

inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hänseenden. ' ' ) '

Enligt andra stycket skall det under vissa förutsättningar finnas s.k. friyta för lek och utevistelse. Friytan skall enligt förslaget anordnas på den tomt som skall bebyggas eller på utrymmen i närheten som är gemensam- ma för flera byggnader. Om friyta blir ordnad utanför tomten. finns det emellertid ej anledning att fordra att den skall vara gemensam för flera byggnader. 'l'omtägaren kan till exempel ha lämpligt utrymme för friyta på en av honom själv ägd granntomt. Motsvarande gemensamhetskrav har inte heller ställts upp .då det gäller parkeringsutrymme utanför tomten enligt första stycket 7.

16.5

Beaktas lagrådets förslag att 15 På första stycket 5 bör utgå. skall hänvis— ningen i första stycket av 16 5 till 15 & första stycket 7 avse punkten 6.

185

Vid tillämpningen av denna paragraf på allmänna platser får anses gälla att. när sådana platser skall tas i anspråk för sitt avsedda ändamål. bestäm- melserna i 15 5 skall gälla. Är en allmän plats redan ianspråktagen kan enligt 16 så första stycket krav ställas på utrymme för parkering m.m.

4 kap.

Lagrådet hänvisar till vad lagrådet i den allmänna delen av sitt yttrande anfört om översiktsplanen och omrädesbestämmelser. Det finns anledning att här ta upp en i remissen inte närmare belyst fråga. Sedan länge finns i snart nog alla landets kommuner översiktliga planer som berör hela eller delar av kommunernas områden. En del av dessa planer har lagts fram och antagits utan att byggnadslagens förfaranderegler iakttagits. åtminstone inte fullständigt. Sådana informella planer har ingen direkt rättsverkan men tillmäts stor betydelse i skilda sammanhang eftersom de utgör det auktoritativa beskedet om uppfattningen hos kommunfullmäktigc i över- gripande planeringsfrågor. Sedan PBL trätt i kraft. kommer översikts- planen att vara det representativa uttrycket för kommunens inställning beträffande planläggningen i stort. Översiktsplanen har tre karakteristiska drag. Den är för det första obligatorisk. Detta innebär att varje kommun skall anta en översiktsplan med tillämpning av PBL:s materiella regler och dess förfarandebestämmelser. För det andra skall översiktsplanen vara heltäckande. Den skall alltså omfatta kommunens hela geografiska områ- de. Slutligen och för det tredje uppställer PBL ett aktualitetskrav. Det är

Prop. 1985/%:] 250

nämligen avsett att översiktsplanen skall ses över med jämna. ej alltför långa mellanrum. Planen kommer därigenom alltid att avspegla den rå- dande uppfattningen i kommunen. Det är tydligt att en sådan plan avsevärt begränsar det praktiska behovet av informella översiktsplaner vid sidan av den författningsreglerade planen. Det kan emellertid förtjäna diskuteras om inte följden av PBL:s bestämmelser om översiktsplaner borde leda längre. nämligen till att kommunerna inte får anta informella planer. Det är nämligen för kommunmedborgarna en olägenhet om det existerar planer som tillmäts betydelse. ovisst vilken. fastän de inte tillkommit i den ord- ning som PBL föreskriver. Medborgarna går härigenom miste om det inflytande och den insyn de bör ha över planläggningen. Det kan t.o.m. vara svårt för dem att få kännedom om förekomsten av sådana planer. Det är enligt lagrådets mening önskvärt att departementschefen klargör sin inställning till frågan om kommunernas möjlighet att framdeles anta sådana planer. Beträffande översiktliga planer som antagits iden för generalplancr föreskrivna ordningen hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 15 kap. 3 så.

15

Om lagrådets förslag till 1 kap. 3 & godtas och om den av departements- chefen föreslagna 3 5 i detta kapitel utformas på sätt lagrådet förordar. blir 1 så i det remitterade förslaget onödzg och kan utgå.

[ första meningen anges att det är kommunfullmäktigc som antar och ändrar en översiktsplan. Denna bestämmelse synes ha sin naturliga plats efter reglerna om den beredning som föregår antagandet. ] lagrådets för- slag återfinns bestämmelsen i 11 5.

1 andra meningen sägs att planen skall gälla till dess att den ändras genom ett beslut som vinner laga kraft. Enligt specialmotiveringen skulle innebörden vara att översiktsplanen blir gällande i och med att fullmäk- tiges beslut att anta den vinner laga kraft. Enligt kommunallagen år kom- munfullmäktiges beslut omedelbart verkställbart och gäller sålunda utan hinder av förd talan. Det ankommer emellertid på kommunstyrelsen eller på annan kommunal nämnd att verkställa fullmäktiges beslut. I detta åliggande ligger att ta ställning bl. a. till frågan huruvida klagan över beslutet skall medföra uppskov med verkställigheten. Vidare kan kammar- rätt och regeringsrätten i samband med besvär förordna att det överkla- gade beslutet tills vidare icke skall gälla. I 4 kap. 17 5 och 5 kap. 27 & finns bestämmelser om verkställighet av beslut att anta omrädesbestämmelser och detaljplan. vilkas innebörd anges skola vara densamma som den i förevarande paragraf. l lagrådsremissen har inte angetts något skäl varför verkställighet av planbeslut skall följa andra regler än kommunallagens.

IQ 'Jl

Prop. 1985/86: 1

Med hänsyn till den betydelse planerna har för rätt att bygga m.m. kan det finnas skäl för den föreslagna avvikelsen. En bestämmelse med den i andra meningen aVsedda innebörden bör dock ges en annan utformning. förslags- vis så att ”beslut att anta eller ändra översiktsplan gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft". Den bör vidare placeras efter de paragrafer som reglerar förfarandet. 3— 11 åå lagrådets förslag.

35

Denna paragraf som motsvarar 1 tå i lagrådets förslag anger det obligato- riska innhållct i översiktsplanen. '

När det i punkt 1 sägs att planen skall ange grunddragen för den avsedda användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för bebyggelse blir detta att anse som en precisering av vad som sägs i den inledande delen. ] s första stycket lagrådets förslag..

Det är tämligen självklart att översiktsplanen skall anpassas till och underordnas de allmänna intressen som enligt 2 kap. skall beaktas vid all planläggning och lokalisering av bebyggelse. Detta behöver inte sägas ut särskilt. Orden "med tillämpning av bestämmelserna i 2 kap." kan därför utgå.

Föreskriften i paragrafens sista stycke hör nära samman med vad som i nästa paragraf sägs om att länsstyrelsens granskningsyttrande skall fogas till planen. Föreskriften bör flyttas över till den följande paragrafen. som enligt lagrådets förslag blir 2 5.

49"

Enligt första stycket första meningen består översiktsplanen av en sär— skild handling med riktlinjer samt en eller flera kartor. Av föregående paragraf framgår emellertid att planen skall ange förutom riktlinjerna för bebyggelsen -— också grunddragen i den avsedda användningen av mark— och vattenområden och hur riksintressen avses bli tillgodosedda. Det synes därför riktigare att, om den särskilda handlingens innehåll skall beskrivas. repliera på bestämmelserna i 3 &. Enligt lagrådets uppfattning är det emellertid överflödigt att i lagtexten ånyo ange vad planen skall inne- hålla. Med de uppgifter handlingen bör uppta blir det knappast praktiskt möjligt att helt och hållet ta in uppgifterna på kartmaterialet. Andra me- ningen i första stycket kan därför utgå.

Paragrafen bör vidare redigeras om så att skillnaden mellan den särskil- da handlingen och kartor. gemensamt benämnda planhandlingarna. å ena. samt planbeskrivningen. å andra sidan. framträder tydligare. Planbeskriv- ningen är endast ett komplement till översiktsplanen — låt vara ett viktigt sådant. Det uppställs i lagen inget krav på att planbeskrivningen skall antas av kommunfullmäktige. Det torde få antas att planbeskrivningen ofta kom-

Prop. 1985/Sö:]

IJ 'JI IJ

mer att upprättas av ett beredande kommunalt organ. Om så sker torde beslutet att anta planbeskrivningen få anses som ett sådant beslut av rent förberedande art som enligt 7 kap. 2 % kommunallagen (19771179) ej får överklagas.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke att planhandlingarna skall ut- formas sa att innebörden kan utläsas utan svårighet lär avse endast den särskilda handlingen och kartorna. däremot inte planbeskrivningen. För att detta skall framgå tydligare bör bestämmelsen flyttas och anslutas till paragrafens första stycke.

] specialmotiveringen berör departementschefen frågan om ett åsidosät— tande av kravet på Iättfattlighet kan leda till att planen upphävs efter besvär. Därvid uttalas att brister i kravet på Iättfattlighet endast i rena undantagsfall skall kunna leda till ett upphävande. Lagrådet. som erinrar om att det tillkommer domstol att avgöra den saken. antar att uttalandet oavsiktligt gjorts alltför kategoriskt.

Paragrafen behandlar kravet på samråd när planförslag upprättas. Sedan i paragrafens första mening angivits med vilka kommunen alltid skall samråda sägs i andra meningen att även andra som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. l specialmotivering- en sägs att man med uttrycket "beredas tillfälle till" markerat att kom- munen inte skall behöva ha någon uppsökande verksamhet för att nå intressenterna. Självfallet skall kommunen inte behöva gå ut till envar av dessa med information om förslaget. Däremot skall kommunen vara aktivt verksam för att det hålls samrådsmöten. Därefter får det. säsom anförs i specialmotiveringen. anses ankomma på intressenterna att visa sin vilja att komma till mötena. reagera på utsänt material osv.

l paragrafen. som enligt lagrådets förslag skall betecknas 5 &. behandlas länsstyrelsens uppgifter vid samrådet. [ den allmänna motiveringen (s. 85) framhåller departementschefen att statens inflytande när det gäller över- siktsplanen i allt väsentligt måste utövas under samrådsskedet. Av det skälet anser han det nödvändigt att länsstyrelsens uppgifter vid samrådet kommer till uttryck i en särskild bestämmelse. Samtliga föreskrifter i den föreslagna paragrafen är emellertid sådana att de hör till regeringens s.k. restkompetens (8 kap. 13 5 första stycket 2 RF). Såsom riktade till den regeringen underställda förvaltningsorganisationen hör föreskrifterna en- ligt lagrådets mening närmast hemma i den förordning med tillämpnings- bcstämmelser till PBL som torde komma att utfärdas. l lagstiftningsären- dets nuvarande skede har lagrådet inget yrkande att föreskrifterna skall utgå.

| J '.)1 '»

Prop. 1985/86:1

Beträffande de föreslagna bestämmelserna vill lagrädet anföra följande. Enligt punkt 3 skall länsstyrelsen samordna statliga myndigheters syn- punkter på planförslaget och ta till vara myndigheternas intressen. Av specialmotiveringen framgår att det skall ankomma på länsstyrelsen att på statens vägnar ta ställning till planförslaget. När detta börjar ta form bör länsstyrelsen. anför departementschefen, koncentrera sina insatser på att prioritera mellan motstridiga statliga intressen och göra den samlade vär— dering som kommunen behöver till ledning för sitt planarbete. Vad det i själva verket är fråga om är således att länsstyrelsen under samrådsskedet skall ha ansvaret för att statliga intressen tillvaratas. Lagrädet föreslår att detta kommer till direkt uttryck i punkten.

I andra stycket föreskrivs att länsstyrelsens synpunkter på förslaget skall. om det inte är uppenbart onödigt. sammanställas i ett samrådsytt- rande. Skälet härtill är. enligt vad som framgår av specialmotiveringen. att det är viktigt att länsstyrelsens samlade bedömning framgår klart inför kommunens beslut om den fortsatta handläggningen av planförslaget. En- ligt lagrådets mening fyller bestämmelsen ingen funktion. Det är självklart att länsstyrelsen skall delge kommunen resultatet av sina överväganden. Lagrådet föreslår att bestämmelsen utgår.

8.5

Första stycket handlar om kungörande av utställande av översiktsplan. Synpunkter på ett utställt planförslag skall lämnas skriftligen. Att detta iakttas har betydelse bl.a. när det gäller möjligheten att klandra ett beslut om att anta planen. Sättet för att avge synpunkter bör därför framgå av kungörelsen.

lnledningsbestämmelsen i 8.5 har närmast sin motsvarighet i 175 ] mom. andra stycket tredje punkten byggnadsstadgan. För närvarande skall kungörandet ske genom byggnadsnämndens försorg. Dä blir lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. tillämp— lig. Denna lag gäller nämligen fall där kungörande är föreskrivet beträffan- de åtgärd av organ för den specialreglerade kommunförvaltningen (se prop. l976/77163 s. 148 och 166). I enlighet med den systematik som används i PBL regleras inte vilket kommunalt organ som skall ombesörja kungörandet. Denna uppgift kan anförtros t.ex. kommunstyrelsen. som inte är ett organ för den specialreglerade kommunförvaltningen. Lagrädet föreslår. för att enhetlighet skall uppnås. en regel varigenom bestämmel- serna i kungörandelagen kommer att iakttas oavsett vilken kommunal instans som svarar för att kungörelse utfärdas. Man skulle då bl. a. vinna att begreppet ortstidning alltid får den innebörd det har enligt kungörande— lagen. Lagrådet vill i sammanhanget anmärka att en hänvisning till kungö— randelagen erfordras. eftersom det är fråga om kungörande av kommun— fullmäktiges beslut och 7 & kungörandelagen ej lär avse kommunfullmäk— tige.

Prop. 1985/86zl 254

Enligt lagrådets mening bör kungörande ske inte endast genom kungö- relsens införande i ortstidning utan också genom att kungörelsen anslås på kommunens anslagstavla.

1 andra stycket i paragrafen föreskrivs att ett exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar före utställningen skall överlämnas till länssty- relsen. regionplaneorganet och argränsande kommuner som berörs av förslaget. Bestämmelsen innefattar således tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. Beträffande sådana föreskrifter har regeringen en direkt på regeringsformen (8 kap. 13 5 första stycket 1) grundad normgiv- ningsmakt. Enligt lagrådets mening bör det därför övervägas om inte bestämmelsen bör utgå för att i stället tas in i den tilltänkta förordningen.

9.5

Enligt denna paragraf skall under utställningstiden planförslaget ätföljas. förutom av planbeskrivning. samrädsredogörelse och gällande översikts- plan. ocksä av sådant planeringsunderlag som har betydelse för bedömning av planförslaget. Enligt specialmotiveringen är det kommunens uppfatt- ning om vad som är betydelsefullt som skall vara avgörande. Detta bör tydligt framgå av lagtexten.

125

Första stycket av paragrafen. 135 i lagrådets förslag. innehåller en erinran om skyldigheten att kungöra kommunfullmäktiges beslut om anta- gande eller ändring av översiktsplan på samma sätt som andra fullmäktige- beslut. Denna erinran är ej behövlig och tynger onödigtvis lagtexten. Andra stycket reglerar den expeditionsskyldighet. som åvilar kommunen. sedan beslutet vunnit laga kraft. Expediering bör ske även till regionplane- organ som berörs. Däremot bör det. såvitt gäller övriga myndigheter. vilkas synpunkter ej blivit tillgodosedda, vara tillräckligt att underrättelse sänds till länsstyrelsen. se lagrådets kommentar till 5 kap. 23 li.

Lagrummet anger en bestämd tid inom vilken expediering skall ske. Någon rättsföljd kan knappast vara knuten till denna tidsfrist. Vidare är expeditionstiden beroende av lokala förhållanden. En föreskrift att expe— dieringen skall ske utan dröjsmål är därför att föredra. Enligt lagrådets mening kan emellertid bestämmelsen på skäl som angetts under 8 % tas upp i förordning.

13—1855

I dessa paragrafer regleras det planinstitut som benämns omrädesbe- stämmelser. Stadgandet i 14 s om vem som antar omrädesbestämmelser är iallt väsentligt likalydande med föreskriften i 5 kap. 3 & om vem som antar

Prop. 1985/86:l _ 355 detaljplan. I 16 & regleras förfarandet vid utarbetandet av omrädesbestäm- melser och härom hänvisar paragrafen till motsvarande regler i 5 kap. beträffande detaljplan. De i 17 och 18 ååå intagna bestämmelserna om giltighet och verkan av omrädesbestämmelser är i det stora hela identiska med 5 kap. 27 och 28 åå om giltighet och verkan av detaljplan. Från rent redaktionella synpunkter är det en fördel om l3—l8 åå flyttas till 5 kap. och där placeras i anslutning till motsvarande paragrafer om detaljplan. Dubblyrer kan då undvikas och likaså de olägenheter som hänvisningar till efterföljande paragrafer innebär. Det avgörande skälet för en flyttning är emellertid att områdesbestämmelserna sakligt har mera gemensamt med detaljplanen än med översiktsplanen. Omrädesbestämmelserna erbjuder i vissa avseenden samma regleringsmöjligheter som detaljplanen och PBL bygger på att det skall finnas en valfrihet mellan dessa planinstitut. Om- rådesbestämmelserna kan på sätt och vis ses som en planeringsmöjlighet för fall då en detaljplan med dess mera omfattande och detaljerade regle- ring inte behöver tillgripas t. ex. när det inte föreligger något behov av att ge byggrätt eller få rätt att lösa mark. Områdesbestämmelsernas placering i det kapitel som handlar om översiktsplanen är ägnad att undanskymma planinstitutens olika sakliga innebörd. För att det skall tydligare framgå hur PBL: s föreskrifter om planinstituten förhåller sig till varandra är det angeläget att l3— 18 55 bryts ut ur 4 kap. och placeras i 5 kap. [ lagrådets förslag har paragraferna sin motsvarighet i 5 kap. l6. l7 och 33—36 åå.

I 13.6. som i lagrådets förslag motsvaras av 5 kap. 16 &. anges i vilka avseenden omrädesbestämmelser kan meddelas för att inom ett område som inte omfattas av detaljplan reglera användningen av mark och vatten. bebyggelse m.m. Avsikten med omrädesbestämmelser är främst att de skall säkerställa syftet med översiktsplanen. Men de skall också kunna användas för att tillgodose riksintressen. På flera ställen i remissprotokol- let. bl.a. s. 89 och 431. framhåller depärtementschefen att avsikten är att omrädesbestämmelser skall komma till användning endast inom begränsa- de områden av kommunen. Detta. sägs det i protokollet. framgår redan av valet av namn på bestämmelserna. ] den remitterade lagtexten har. både i 1 kap. 2.5 och i förevarande paragraf. genom orden "ett visst område" markerats att omrädesbestämmelser inte avses kunna antas för kommu- nens hela område. Lagrådet vill för sin del påpeka att den föreslagna lagtexten inte hindrar en kommun att anta omrädesbestämmelser för hela den areal av kommunen som inte är detaljplanelagd. Eftersom lagtexten inte anger hur stort ett område med omrädesbestämmelser får vara, t.ex. i procent av kommunens hela areal. uppfyller ju faktiskt ett område som består av kommunens hela areal med undantag av detaljplanelagda delar kriteriet ”ett visst område”. Lagtexten hindrar inte heller att kommunerna delar upp kommunens areal i flera avgränsade områden och antar likaly- dande eller i det närmaste likalydande bestämmelser för varje område. En annan sak är att omrädesbestämmelser med hänsyn till syftet med dem i de

Prop. 1985/86zl 256

allra flesta fall torde komma att omfatta endast avgränsade delar av kom- munen. Det kan dock inte uteslutas att det för enstaka kommuner med speciell karaktär kan vara ändamåisenligt att vissa omrädesbestämmelser gäller för hela kommunen. Lagrådet har anpassat sitt lagförslag till det anförda.

l specialmotiveringen till 13 å framhålls att uppräkningen i paragrafen är avsedd att vara uttömmande. För att markera detta hari lagtexten angetts att omrädesbestämmelser får avse "endast" de uppräknade frågorna. En- ligt lagrådets mening behövs inte ordet "endast" för att paragrafens inne- börd i nämnda hänseende klart skall framgå. [ lagrådets förslag har ordet därför fått utgå. Härigenom får lagtexten samma uppbyggnad som lagtex- ten föreslås få i 5 kap. 7 s' lagrådets förslag som behandlar de frivilliga regleringsinstrument som en detaljplan skall kunna innehålla.

l 13å punkt 7 föreskrivs en inskränkning i möjligheten att meddela bestämmelser om marklov i friluftsområden. nämligen att regleringen inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt för- svåras. Lagrådet återkommer vid behandlingen av 8 kap. 18 ä 4 till den betydelse som begreppet pågående markanvändning skall ha i detta sam- manhang.

När i 13 s punkt 8 talas om "byggnadstekniskt utförande" lär därmed inte avses annat än vad som ryms i orden "utformning och utförande av byggnader" i punkt 4. Av detta skäl upptar lagrådets förslag ingen bestäm- melse om "byggnadstekniskt utförande".

För omrädesbestämmelser föreslår departementschefen i 145 som hu- vudregel att fullmäktige skall anta sädana bestämmelser samt ändring och upphävande av omrädesbestämmelser. Enligt andra punkten i paragrafen får fullmäktige dock besluta att frågor angående omrädesbestämmelser inom vissa områden eller med ett visst innehåll skall prövas av kommun- styrelsen eller byggnadsnämnden. Paragrafen saknar motsvarighet i gällan- de rätt. som ju inte känner begreppet omrädesbestämmelser. Av visst intresse är emellertid 26 och 108 5.5 byggnadslagcn. Där regleras antagande av stadsplan och byggnadsplan. Detta ankommer i princip på kommunfull- mäktige. För båda planformerna gäller emellertid att fullmäktige i den omfattning som prövas lämpligt fär uppdra åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe anta sådan plan. Ål och för sig ger således de nu gällande bestämmelserna möjlighet för fullmäktige att helt delegera antagande av plan till byggnadsnämnden. Att så skall ske är emellertid inte avsikten. [ uttalanden vid kommunallagens tillkomst från såväl föredragande departe- mentschefen som riksdagen har detaljerat angetts vilka beslut som enligt statsmakterna bör anförtros byggnadsnämnden. På motsvarande sätt har departementschefen i förevarande lagstiftningsärende dragit upp riktlinjer för när delegation av omrädesbestämmelser bör komma ifråga. Både för gällande rätts del och såvitt gäller PBL är avsikten sålunda att restriktivitet skall iakttas vid delegation av planärenden. Emellertid synes den av depar-

Prop. 1985/Sö:] 257

tementschefen nu angivna gränsen mellan bestämmelser som det bör an— komma pä fullmäktige att besluta örn-och dem som kan delegeras komma till mindre klart uttryck i den i lagtexten valda formuleringen. Enligt lagrådets mening bör avgränsningen anges med samma lokution som an- vänds i 1 kap. 5 & fjärde stycket kommunallagen. De ärenden som ej får delegeras är alltså sådana som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt. Att en särskild delegationsbestämmelse över huvud taget är erforderlig i PBL utöver kommunallagens regler beror på att delegation endast får ske till kommunstyrelse eller byggnadsnämnd, se allmänna motiveringen s. 122. I lagrådets förslag har paragrafen sin motsvarighet genom hänvisning i 5 kap. 33 få till 5 kap. 29 .5.

De i [6.6 intagna reglerna om förfarandet vid antagande av omrädesbe- stämmelser motsvaras av 5 kap. 33 äl i lagrådets förslag. Den av lagrådet föreslagna paragrafen innehåller ingen hänvisning till bestämmelsen i 5 kap. 10 & tredje stycket att planhandlingarna skall vara tydligt utformade. Detta tydlighetskrav framgår nämligen redan av 5 kap. 17 å i lagrådets förslag.

Första stycket av 17.6 motsvaras av 5 kap. 34ä i lagrådets förslag. Ändringarna i förhållande till det remitterade förslaget sammanhänger dels med vad lagrädet anfört under 4 kap. 2 15 och dels med att det enligt lagrådets mening inte finns anledning att i paragrafen erinra om de fall då omrädesbestämmelser upphör att gälla enligt särskilda föreskrifter därom i PBL. Däremot bör det förhållandet att beslut om omrädesbestämmelser kan genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 14 & uppmärksammas i lagtexten.

Andra stycket av 17 & har sin motsvarighet i 5 kap. 35 s' i lagrådets förslag. En detaljplan för ett område med omrädesbestämmelser avses skola kunna genomföras redan innan detaljplanen vunnit laga kraft på grund av förordnanden enligt 13 kap. 14 5. Detta kräver ett tillägg i lagtex- ten.

1 18.6 finns en bestämmelse med erinran om föreskrifter som departe- mentschefen ämnar föreslå i syfte att samordna PBL och andra lagar. Enär sädana förslag ännu inte remitterats till lagrådet kan lagrådet nu inte yttra sig rörande bestämmelsen.

5 kap. l ä

1 paragrafen anges punktvis de fall då en detaljplan är den mest lämpade beslutsformen för att garantera en god miljö. Vad som i detta avseende föreskrivs under punkt 4 torde täckas av de i föregående punkter — särskilt ] och 3 angivna fallen.

Sista stycket utsäger inget annat än att detaljplan inte behöver upprättas 17 Riks-dagen 1985/86. I saml. Nr ]. Bilagan/('I

Prop. 1985/86:l 258

i den mån de frågor som bör regleras redan är tillräckligt reglerade i omrädesbestämmelserna. Lagtexten bör utformas i enlighet härmed. En anledning att anta detaljplan för ett område fastän det redan finns områdes- bestämmelser kan vara att kommunen vill ge fastighetsägarna byggrätter. Ett beslut att anta detaljplan gäller först sedan det vunnit laga kraft. Samtidigt upphör omrädesbestämmelserna att gälla. (Se 34 och 35 åå i lagrådets förslag.) Att beslut om detaljplan likväl i viss del kan genomföras dessförinnan följer av 13 kap. 14 Q'.

2.5

l paragrafen föreskrivs att detaljplanen bör utformas bl.a. med hänsyn tagen till de befintliga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhällanden som kan inverka på planens genomförande. F.nligt specialmotiveringen skall bestämmelsen ses som en precisering av hur den allmänt hällna föreskriften i 1 kap. 4 &(1 kap. 5 åilagrådets förslag) skall tillämpas för att enskilda intressen skall tillgodoses vid detaljplaneläggning. Särskilt pekar departementschefen på den grannlaga avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som måste göras i de avseenden en plan medför inlösen- rätt. 1 specialmotiveringen jämförs denna intresseavvägning med de be- dömningar som skall göras enligt 2 kap. 12 5 första stycket expropriations- lagen. där det föreskrivs att tillstånd till expropriation inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenhe- terna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. 1 9 kap. 3 & utredningsförslaget fanns en bestämmelse med i huvudsak samma innebörd som avvägningsregeln i expropriationslagen. Den föreslagna bestämmelsen mötte emellertid kritik från flera remissinstanser. Den ansågs bl.a. slå vakt om enskild rätt och bestående markförhållanden på ett sätt som kunde äventyra en ändamåls- enlig samhällsutveckling. Departementschefen pekar för sin del på att det kan förekomma att en fastighetsägare får avstä mark utan att han får någon motsvarande nytta av planen. Om i sådant fall en frivillig överenskom- melse inte kan träffas. bör enligt departementschefen i första hand efter- strävas en planutformning som medför att minsta möjliga skada uppkom- mer för fastighetsägaren. Leder det till en från allmän synpunkt sämre utformning av planen bör dock. framhåller han. markägarens intresse vika.

1 det remitterade förslaget saknas en bestämmelse som ålägger kom- munen att tillse att en detaljplan i de delar den kan få expropriativa effekter utformas så att de som nödgas avstå tnark eller rättigheter inte drabbas av olägenheter som inte står i rimlig proportion till nyttan av planen från allmän synpunkt. Departementschefens nyss återgivna uttalanden kan vis- serligen antas få viss genomslagskraft vid tillämpningen av förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening är det emellertid. främst med tanke på att den obligatoriska fastställelseprövningen med däri ingående intresseavväg-

Prop. 1985/Sö:! . ,.._ 259

ningar slopas. av rättssäkerhetsskäl erforderligt att lagen innehåller en regel som slår fast kommunens skyldighet i nu ifrägatiarande hänseenden. En sådan regel kan lämpligen tas in som ett andra stycke i förevarande paragraf.

Det är naturligtvis angeläget att arbetet med ett planförslag redan på ett tidigt stadium inriktas på lösningar som begränsar de olägenheter som kan uppkomma för enskilda intressen. För att detta önskemål skall tillgodoses bör regeln ange att planen i de delar den medför att mark eller rättigheter kan komma att tas i anspråk skall "utformas” så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter den äsamkar enskilda.

Eftersom länsstyrelsen enligt det remitterade förslaget inte självmant kommer att pröva i vad mån en antagen detaljplan på ett oacceptabelt sätt inkräktar på enskilda intressen måste de enskilda fastighetsägarna och rättighetsinnehavarna själva bevaka de avvägningar som kommunen beslu- tar om i planerna och vid missnöje överklaga besluten. Detta ställer krav på att fastighetsägarna och rättighetsinnehavarna uppmärksammas på de konsekvenser i fråga om skyldighet att avstå mark och rättigheter som planen kan ha för dem. I PBL finns flera bestämmelser som bl. a. har till syfte att tillgodose detta krav. t. ex. bestämmelserna om samräd, genom- förandebeskrivning och planhandlingarnas tydlighet. Lagrådet anser emel- lertid att de bestämmelser som finns inte är tillfyllest för att tillgodose rimliga krav på rättssäkerhet. Såsom närmare framgår av lagrådets yttran- de under 5 kap. 20 och 23 5.5 föreslår därför lagrådet dels att det i den kungörelse som utfärdas innan ett planförslag ställs ut för granskning anges vilka fastigheter eller rättigheter som kan komma att tvängsvis tas i an- språk för planens genomförande. dels att ägare av fastigheter eller inneha- vare av rättigheter som nu har sagts alltid underrättas om utställandet och om beslut om antagande av detaljplan. Han bör tillika erhålla uppgift om vad han skall iaktta om han vill överklaga beslutet.

3.5

Paragrafen anger som huvudregel att det är kommunfullmäktigc som skall anta beslut om detaljplan. Viss möjlighet öppnas för fullmäktige att delegera sin befogenhet till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Dessa bestämmelser hör närmast hemma i förfarandeavsnittet. [ lagrådets förslag har regeln tagits upp i 29 5. På skäl som anförts under 4 kap. l4 & bör delegationsregeln utformas med beaktande av den lydelse som I kap. 5 & fjärde stycket kommunallagen har.

4.5

Paragrafen. som i lagrådets förslag betecknas 3 s. reglerar hur i detalj- planer marken skall delas in i tre grupper efter huvudändamäl. Den första

Prop. 1985/86: 1 260

gruppen utgörs av allmänna platser såsom gator. vägar. torg och parker. Av specialmotiveringen framgår att med gata i PBL avses områden för fordons- och gångtrafik där kommunen svarar för anläggande. upplåtande och underhåll av trafikområdet. Med väg avses områden för fordons- och gångtrafik. där fastighetsägarna svarar för motsvarande åtgärder. Utan att det direkt framgår av remissen torde man ha avsett att begreppet väg skall innefatta också trafikområden där staten svarar för åtgärderna. De angivna definitionerna har inte redovisats i någon lagtext. Departementschefen påpekar emellertid att uttrycket "gata och annan allmän plats" används i PBL som samlingsterm för all mark avsedd för allmän plats inom området när kommunen är huvudman. På motsvarande sätt avser "väg och annan allmän plats" sådan mark för vilken enskild är huvudman. Det sistnämnda uttrycket torde också i enlighet: med vad som nyss sagts innefatta markområden där staten är huvudman.

Ett exempel på de i det föregående gjorda distinktionerna återfinns i paragrafens andra stycke. där det sägs att utformningen och användnings- sättet skall anges för gator och andra allmänna platser för vilka kommunen enligt 6 kap. 27 & är huvudman. För att syftet med bestämmelsen klart skall framgå är det emellertid inte erforderligt att gator. som ju enligt definitionen i första stycket är allmänna platser. särskilt anges. Lagrädet anser vidare att hänvisningen till 6 kap. 27 &. vari föreskrivs att kommunen i regel skall vara huvudman för gator och andra allmänna platser inom områden med detaljplan. är onödig. Lagrädet föreslår att bestämmelsen ges följande lydelse: "I fråga om allmänna platser. för vilka kommunen är huvudman. skall användningen och utformningen anges."

Lagrådet vill redan nu anmärka att lagrådet på de skäl som nyss har anförts också i fortsättningen i PBL föreslår att — med vissa undantag — "gator" resp. "vägar" inte särskilt anges då orden står tillsammans med "andra allmänna platser". se t.ex. 6 kap. l7—20 ss 25 &. 27 s. 28 å och 3l & i det remitterade förslaget. Det må för övrigt påpekas att orden "gata" och "väg" i lagrådsremissen inte genomgående används i de betydelser som de tillagts i specialmotiveringen till förevarande paragraf. Som exem- pel kan nämnas att departementschefen i specialmotiveringen till 6 kap. 25 & anför att kommunen inte är förhindrad att lösa mark om det är staten som i egenskap av väghållare är huvudman för dessa "gator". Enligt definitionen torde här avses "vägar". Vidare används i lagtexten i 6 kap. 30 å andra stycket "gatan" trots att staten enligt lagrummet är väghållare och därmed har huvudmannaskapet för trafikleden.

I punkt 2 talas om "kvartersmark" avsedd för bl.a. bebyggelse och olika slags anläggningar samt skydds- och säkerhetsområden. I 25 å bygg- nadslagen används ordet "byggnadskvarter" som benämning på annan mark än allmän plats och s. k. specialområden. 'fill specialområden hänför byggnadslagcn bl.a. sädana områden som i punkt 2 räknas till "kvarters- mark". ] PBL bör inte användas uttryck som för tanken till i gällande rätt

Prop. l985/86:1 _ . 261

använda uttryck med en speciell. från PBL avvikande innebörd. "Kvar- tersmark" i punkt 2 betyder inte något annat än "mark". Det senare ordet är att föredra.

En grundläggande skillnad mellan stadsplan och byggnadsplan är att kommunen är huvudman för allmänna platser inom stadsplanelagda områ- den medan fastighetsägarna har ansvaret inom områden med byggnads- plan. 1 PBL ersätts stadsplan och byggnadsplan med en enda planform. detaljplan. Enligt 6 kap. 275 i det remitterade förslaget skall normalt kommunen vara huvudman för mark som i detaljplanen är avsedd för allmänna platser. Avsikten är emellertid att kommunen också framdeles skall kunna överlåta huvudmannaskapet på någon annan. Med den i PBL valda lösningen med endast ett planinstitut måste det framgå av planen om kommunen vill begagna sig av denna möjlighet. Vad som nu har sagts utgör bakgrunden till bestämmelsen i förevarande paragraf. som i lagrådets förslag betecknas 4 &.

Ordalydelsen i paragrafen hindrar inte att kommunen har huvudmanna- skapet för vissa allmänna platser i ett planområde medan ansvaret för övriga allmänna platser i området överläts påen annan huvudman eller på flera andra huvudmän. Frågan om en sådan eller annan fördelning av huvudmannaskapet i en och samma plan skall vara möjlig har inte berörts i remissprotokollet. Om avsikten är att delat huvudmannaskap inte skall få förekomma bör skälen härför närmare utvecklas av departementschefen.

l specialmotiveringen till paragrafen anförs att det. i likhet med vad som nu tillämpas. bör kunna överlåtas på fastighetsägarna att svara för väghåll- ningen inom t.ex. fritidsområden och industriområden. I sammanhanget nämns emellertid också s. k. storkvarter. Detta är enligt lagrådets mening missvisande. Betecknande för storkvarter är nämligen att de i planen helt redovisas på mark som avses i 4 & första stycket 2 (3 5 första stycket 2 i lagrådets förslag). Vägar och andra förbindelseleder liksom grönområden o.d. är således inte särskilt angivna i planen. Vid plangenomförandet inrättas de som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen för de i storkvarteret ingående fastigheterna. Plantekniskt ligger alltså dessa områ- den på mark för bebyggelse och förevarande paragraf är därför inte till— lämplig på dem.

öå

Paragrafen upptar vissa bestämmelser om genomförandetid och om tid för tillfällig markanvändning. Utformningen av paragrafen lämnar en del övrigt att önska. inledningsvis må anmärkas att enligt IS s' i det remittera- de förslaget genomförandetiden kan förlängas eller förnyas. En anmärk-

Prop. 1985/86zl 262

ning härom bör göras i förevarande paragraf. Motsvarande erinran om möjligheten till förlängning av tid för tillfällig markanvändning torde också ges. Redan på grund av det anförda blir bestämmelserna om genomföran- detid och om tid för tillfällig markanvändning så omfattande att de bör delas upp på två paragrafer 5 och 6 ååå i lagrådets förslag —— av vilka den första behandlar genomförandetiden och den andra tid för tillfällig markan- vändning. Också systematiska skäl talar för en sådan uppdelning.

Enligt huvudregeln i det remitterade förslaget skall genomförandetiden räknas från den dag då beslut att anta planeri vinner laga kraft. Myndighet där besvärstalan är anhängig kan enligt l3 kap. 14 9" på begäran av kom- munen förordna att planen får genomföras i sådana delar som inte berörs av besvären. Efter ett sådant förordnande mäste genomförandetiden börja löpa beträffande de områden förordnandet avser. Förordnandet blir eljest verkningslöst. Huvudregeln bör kompletteras med en hänvisning till l3 kap. 14 5 (13 kap. 8 & andra stycket lagrådets förslag). Det sagda gäller också utgångspunkten för beräkning av tid för tillfällig markanvändning. se 5 & första stycket och 6 & lagrådets förslag.

Den tidpunkt. från vilken genomförandetiden skall löpa. kan fritt be- stämmas av kommunen. Om kommunen beslutar att tiden skall börja långt efter det att planen vunnit laga kraft kommer berörda fastigheter under hela denna tid inte att kunna användas för sitt i planen avsedda ändamål. Före genomförandetiden kan bygglov vägras till åtgärd som avses med planen. Ett sådant lov skulle nämligen strida mot detaljplanens bestämmel- ser. Den exploateringsrätt som planen medför blir alltså vilande och kan ej utnyttjas under tiden mellan planens antagande och genomförandetidens början. Man frågar sig om detta verkligen är avsett och om inte i vart fall någon tidsgräns bör ställas upp. Som bestämmelsen är utformad lämnar den möjlighet öppen att ensidigt tillgodose kommunens intressen och den kan även medföra olikheter i tillämpningen. När man anser genomförande- tiden vara en planbestämmelse. borde bygglov inte heller kunna meddelas sedan genomförandetiden löpt ut. I specialmotiveringen uttalas emellertid att den omständigheten att genomförandetiden gått till ända givetvis inte hindrar ett positivt ställningstagande till ansökningar om lov.

Kommunen har fått en vidsträckt rätt att förlänga och t.o.m. förnya genomförandetiden. Den sammanlagda genomförandetiden kan då bli mycket lång. Detta står i mindre god överensstämmelse med att enligt huvudregeln i förevarande paragraf maximitiden är femton år. Inte heller hindrar bestämmelserna att tid för tillfällig markanvändning löper ännu sedan genomförandetiden har gått till ända. En sådan ordning synes mind- re lämplig.

Som reglerna utformats torde ofrånkomligen också vissa tillämpnings- svårigheter uppstå. Om kommunen bestämt viss dag när genomförandeti- den skall börja. kan det när besvär ogillas inträffa att denna tidpunkt passerats då ärendet avgörs. Hur man då skall förfara är inte berört i

Prop. 1985/86zl 263

remitterade förslaget. En möjlighet är att det får anses ankomma på över— prövande myndighet att bestämma ny-tid från vilken genomförandetiden skall räknas. En så bestämd tidpunkt kan emellertid komma att passa mindre bra med övrig kommunal planering.

För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas. Regeln är betingad av att en planerad utbyggnad skall kunna anpassas till skolor, va-anläggningar och annan service som kommunen skall ombe- sörja. Om kommunen beslutat att genomförandetiden för en etapp skall börja löpa-är 1990 och för en följande etapp är 1995 kan tidsskillnaden krympa på ett inte avsett eller önskvärt sätt i fall starten för den första etappen blir förskjuten på grund av besvär över planen. Detta kan man visserligen komma till rätta med genom att relatera genomförandetiden för en senare etapp till viss tid efter det att genomförandetiden för en tidigare etapp helt eller delvis börjat löpa. Om en etappvis utbyggnad tidsmässigt har samband med kommunens hela bostadsförsörjningsprogram. är emel- lertid den antydda utvägen knappast framkomlig.

I andra stycket ges en hjälpregel för det tänkta fallet att kommunen underlåtit att bestämma genomförandetid. Behovet av regeln synes disku- tabelt. Det är föga troligt att en kommun skulle försumma att ange genom- förandetiden i ett planförslag. Denna harju avgörande betydelse för hela planläggningsarbetet. Skulle mot förmodan detta inträffa kan man utgå från att felet uppmärksammas av länsstyrelsen eller sakägarna under sam- rådet och utställningen. Det sagda gäller ocksä när det är fråga om endast ändring av detaljplan och även om förfarandereglerna för enkelt planförfa- rande tillämpas. Om regeln likväl anses erforderlig kan den i sin föreslagna utformning leda till rättsförluster för enskilda. Lagrådet avser följande situation. En detaljplan med femton års genomförandetid har antagits. Kort tid därefter ändras planen. varvid genomförandetid inte bestäms. Tiden kan alltså då på grund av den föreslagna regeln förkortas. Detta är uppenbarligen till nackdel för berörda fastighetsägare.

De av lagrädet nu antydda problemen är inte alls eller endast knapphän- digt belysta i motiven. Lagrådet beklagar detta särskilt som reglerna om den tidsbegränsade exploateringsrätten hör till de mest centrala avsnitten i PBL. Lagrådet. som anser sig inte kunna reservationslöst tillstyrka de föreslagna reglerna. efterlyser klarare uttalanden från departementsche- fens sida i de frågor som här har berörts.

75

Första meningen i denna paragraf är övertlödig. eftersom den inte ut- säger något utöver vad som följer av andra föreskrifter i lagen. särskilt föreskrifterna i 2 och 3 kap. samt i 1 och 8 ss av förevarande kapitel. Andra meningen hör sakligt nära samman med följande paragraf och bör fogas till den paragrafen som ett sista stycke.

Prop. 1985/86zl 264

Paragrafen motsvarar 7 & i lagrådets förslag. Enligt specialmotiveringen innehåller den exempel på förhållanden som får regleras i en detaljplan. Denna exemplifierande innebörd kommer till uttryck även i paragrafens ingress. som anger att bestämmelser kan meddelas "bland annat" i de avseenden som särskilt uppräknas. .Det synes knappast bli aktuellt att i en detaljplan reglera andra frågor än de uppräknade. Frän principiell syn- punkt är det också önskvärt. att lagen sätter en gräns för de frågor som en kommun får reglera i detaljplan. Lagrådet förordar därför att paragrafen utformas så att den uttömmande anger de förhållanden som får regleras.

Enligt paragrafens punkt 7 kan i en detaljplan meddelas bestämmelser om bl.a. "utfarter" mot allmänna platser. ] byggnadsstadgans motsvaran- de paragraf. 12 ä 2 mom. tredje stycket, talas det om ”utfart eller annan utgång" mot gata. Någon saklig ändring torde inte vara avsedd när i punkt 7 används endast ordet "utfart". Lagrädet föreslår att byggnadsstadgans ord bibehålls.

Av skäl som framgår av lagrådets yttrande under 4 kap. 13 & upptar lagrådets förslag ingen bestämmelse om ”byggnadstekniskt utförande" punkt 11 i det remitterade förslaget.

Som lagrådet anfört under 7 & bör ti11 förevarande paragraf fogas en föreskrift att detaljplan inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt.

9.5

På skäl som anges under 6 ä böri punkt 3 hänvisas till 13 kap. 14 å. se 13 kap. 8 5 andra stycket i lagrådets förslag. På skäl som anges under 6 kap. 20 & bör punkt 4 utgå.

10 och 11 åå

Paragraferna innehåller bestämmelser om planhandlingarna och vilka beskrivningar som bör finnas till en detaljplan. Det är alltså fråga om hur den antagna planen skall se ut i sitt slutliga skick. Emellertid skall vissa av de i paragraferna angivna handlingarna finnas redan när förslag till detalj- plan upprättas. Lagrådet avser grundk arta. planbeskrivning och fastighets- förteckning. Den närmare beskrivningen av dessa handlingar har därför sin plats i avsnittet om förfarandet. [ lagrådets förslag återfinns bestämmelser- na härom i 19 och 26 ss. Av motsvarande skäl bör det i 10 s uppställda tydlighetskravet anknytas till de slutliga planhandlingarna. Tydlighetskra- vet kommer att avspegla sig redan i utformningen av planförslaget. Det kan anmärkas att redan planförslaget skall redovisa motiven till förslaget och de viktigaste följderna av det (21 ål i lagrådets förslag). Övriga bestämmel- ser i 10 och 11 ååå har med vissa jämkningar upptagits som 9 och 10 åå i lagrådets förslag.

Prop. 1985/86:1 265

Enligt remissen är det inte obligatoriskt att upprätta grundkarta eller fastighetsförteckning. Som regel behövs emellertid dessa handlingar. En- ligt lagrådets försläg skall vid upprättande av förslag till detaljplan grund- karta och fastighetsförtcekning finnas om det inte är uppenbart obehövligt. Detta ger utrymme för att i undantagsfall utesluta bäda eller endera av dessa handlingar. Vad gäller fastighetsförteckningen bör den givetvis uppta berörda fastigheter. Enligt det remitterade förslaget skall vidare de samfälligheter som berörs av planen förtecknas. Härmed torde avses inte endast marksamfälligheter utan också t. ex. samfällighet enligt anlägg- ningslagen och servitut som hör till flera fastigheter gemensamt. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Samtidigt bör införas en bestäm- melse i syfte att förenkla förteckningen när samfällighet förvaltas av för— ening. Därjämte bör förteckningen. såsom nu föreskrivs i 15 å andra stycket byggnadsstadgan, också uppta andra områden t.ex. gatu- och vägmark — som berörs av planen. Sådana omräden behöver nämligen inte ingå i fastighetsindelningen (se Landahl och Nordström: Fastighetsbild- ningslagen s. 378). Enligt förslaget skall förteckningen ange ägarna till den fasta egendomen och innehavare av särskild rätt i denna. Fastighetsför- teckningen har under det fortsatta förfarandet betydelse som förteckning över de intressenter vilka skall underrättas om planförslagets utställande. Underrättelse härom skall inte gå till hyresgäster. Behovet av kommunika- tion med dem blir tillgodosett genom kungörelse i ortstidning om utställ- ningen och genom underrättelse till organisation och förening av hyresgäs- ter. För att ej onödigtvis tynga arbetet med förteckningen och dess ajour- hållning bör i förteckningen förutom ägare till fast egendom tas upp endast innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt. Med särskild rätt avses här liksom eljest i PBL inte panträtt. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall tas med i fastighetsförteckningen och varifrån uppgifterna skall hämtas behövs för den praktiska tillämpningen. Lagrådet förutsätter att sådana bestämmelser — vilka är att anse som föreskrifter om verkställighet

av lag — kommer att beslutas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

12.5

Av första stycket i paragrafen. som i lagrådets förslag betecknas 11 &. framgår att en detaljplan får ändras eller upphävas före genomförandeti- dens utgång endast om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastig- hetsägare har samtyckt till det. Departementschefen har i den allmänna motiveringen (s. 125) berört vad som skall anses vara innefattat i begreppet synnerliga skäl. Det skall, framhåller han. ha uppstått nya förhållanden av stor allmän betydelse som inte kunde förutses vid planläggningen och som inte med rimliga insatser från det allmännas sida kan bemästras på annat sätt än genom ändring eller upphävande av planen. Enligt lagrådets mening

Prop. 1985/86: 1 266

hör vad departementschefen sålunda utvecklat komma till direkt uttryck i lagrummet för att det på ett klarare sätt än genom hänvisning till uttrycket "synnerliga skäl"" skall framgå när det skall vara möjligt att mot fastighets- ägarnas bestridande ändra eller upphäva planen. l lagrådets förslag har första stycket utformats i enlighet med vad som nu har sagts.

I andra stycket i paragrafen föreskrivs att detaljplanen efter genomföran- detidens utgång får ändras eller upphävas. om det är påkallat från allmän synpunkt. Vid den bedömning som då skall ske behöver enligt ett uttalande i specialmotiveringen några enskilda intressen inte vägas in. Det bör. framhåller departementschefen. vara tillräckligt att kommunen anser att planen inte längre är lämplig som grund för bygglovprövningen.

Enligt l kap. 4 & skallju alltid — iden mån inte annat föreskrivs — både allmänna och enskilda intressen beaktas vid prövning av frågor enligt PBL. Avsikten med det i specialmotiveringen gjorda uttalandet torde därför vara att markera att den som har en rättighet enligt planen inte skall kunna åberopa denna vid den avvägning som skall göras när fråga uppkommer om att låta planen upphöra att gälla eller att ge den ett annat innehåll. När det gäller att ta ställning till det nya innehåll som planen vid en ändring skall ges. skall självfallet också enskilda intressen enligt huvudregeln i l kap. 4 s vägas in. låt vara att inte heller vid denna avvägning rättigheter enligt den tidigare planen behöver beaktas. Vad som nu har sagts bör komma till uttryck i lagtexten. '

I detaljplan skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras. Genomförandetiden ingår som en särskild bestämmel- se i detaljplanen. Enligt 15 så kan denna tid förlängas eller förnyas. Ett beslut härom innebär alltså en ändring av detaljplanen. Emellertid är det ej avsett att för beslut om ändring av genomförandetid skall gälla de i l2 & angivna förutsättningarna för ändringsbeslut i allmänhet. Detta skulle näm- ligen bl.a. innebära att beslut om förnyelse. som ju fattas efter genomfö- randetidens utgång, vore underkastat mindre stränga villkor än en under genomförandetiden beslutad förlängning. I ett sista stycke i paragrafen. i lagrådets förslag betecknad ll &. bör därför anges att förlängning och förnyelse av genomförandetid regleras i enligt lagrådets förslag — l4 &. Däremot gäller om genomförandetiden skall förkortas samma krav som för andra beslut om ändring av detaljplan. Det anförda gäller i tillämpliga delar också i fråga om tid under vilken tillfällig markanvändning fått pågå.

145

Lagrådet föreslår att i första stycket i paragrafen. i lagrådets förslag 13 %, efter ordet ”ändras" inskjutes "eller helt eller delvis upphävs". Härige- nom uppnås överensstämmelse med lydelsen i 6 kap. 12 å andra meningen såsom denna utformats i 6 kap. 1 l & lagrådets förslag.

Prop. 1985/86:1 267

155

I första stycket av paragrafen. som i lagrådets förslag betecknas 14 s”. regleras kommunens möjligheter att förlänga eller förnya genomförandeti- den. Med förlängning av genomförandetiden avses enligt specialmotive- ringen att planbestämmelsen angående denna tid ändras under genomfö- randetiden så att den kommer att omfatta en längre tidsperiod. Förnyelse av genomförandetiden avser det fall att tiden har löpt ut och att ett genomförande aktualiseras först senare. De nu redovisade begreppsbe- stämningarna framgår emellertid inte av lagtexten.

Såsom framgår av 6 & i det remitterade förslaget kan olika genomföran- detider bestämmas för skilda delar av en detaljplan. Avsikten är självfallet att varje sådan genomförandetid skall kunna förlängas eller förnyas. Vi- dare torde avsikten vara att en förlängd genomförandetid som har löpt ut skall kunna förnyas och att en "förnyad" genomförandetid i sin tur skall kunna förlängas eller. om också den löper ut. på nytt kunna förnyas för att därefter kunna förlängas. Beslut om förlängningar och förnyelser skall — såsom förslaget torde böra uppfattas —- kunna ske ett obegränsat antal gånger, dock endast för högst fem år varje gång. Under 6 5 har lagrådet ifrågasatt lämpligheten av att kunna utan gräns förlänga och förnya genom- förandetiden.

För att lagtexten på ett bättre sätt skall klargöra dels innebörden i orden "förlängas" och ”förnyas". dels de olika situationer när beslut om för— längning och förnyelse kan fattas föreslår lagrådet att första stycket ges den lydelse som framgår av lagrådets förslag.

Lagrådet vill i detta sammanhang peka på att kommunens beslut om förlängning enligt första stycket måste fattas medan genomförandetiden pågår. Har genomförandetiden hunnit gå ut innan beslut fattas blir det enligt definitionerna fråga om förnyelse av genomförandetiden.

l andra stycket har upptagits en bestämmelse om när kommunen skall vara skyldig att förlänga genomförandetiden beträffande en fastighet. Trots att bestämmelsen har ett materiellt innehåll har den utformats som en bevisregel. Detta är en ovanlig lagstiftningsteknik. Lagrådet förordar att bestämmelsen i stället ges en utformning som klarlägger dess reella inne- börd. Att det åvilar den som begär förlängning av genomförandetiden att visa att de omständigheter som anges i bestämmelsen föreligger behöver inte särskilt utsägas.

Med anledning av att bevisskyldigheten i det remitterade förslaget lagts på ägaren av den fastighet varom är fråga, vill lagrådet framhålla att det inte med nödvändighet behöver vara denne som genomför planen. Genom- förandet kan också ankomma på en nyttjanderättshavare.

Lagrådet föreslår vidare att till andra stycket fogas en bestämmelse om att ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgång. Det må framhållas att i den situation som regleras i andra stycket behöver.

Prop. 1985/86zl 268

i motsats till vad som gäller enligt första stycket. något beslut om förläng- ning inte fattas före genomförandetidens utgång. En motsatt ordning skulle vara orimlig för fastighetsägaren.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om förlängning av den tid under vilken tillfällig markanvändning får pågå. Stycket bör av systematiska skäl brytas ut och bilda en egen paragraf. som placeras närmast efter föreva— rande paragraf. l lagrådets förslag betecknas den nya paragrafen 15 &.

17%

Paragrafen upptar bestämmelser om samråd. Bestämmelserna har sin motsvarighet i kapitlet om översiktsplan. l lagrådets förslag har bestäm- melserna. uppdelade på 20 och 21 %. utformats med 4 kap. 3 och 4 5.6 i lagrådets förslag som förebilder.

Bland dem som skall beredas tillfälle till samråd ingår självfallet sak- ägarna. Enligt vad lagrådet anfört i anslutning till 1 kap. 8 %$ bör inte i PBL tas upp någon legal definition på sakägare. Med sakägare får i nu föreva- rande sammanhang förstås i första hand ägare till fast egendom och inneha- vare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Den som är bosatt på en fastighet omfattas därför. även om han har självständig hyresrätt. ej av sakägarbegreppet. Att samråd skall ske med denna kategori och med lokalhyresgäster behöver alltså särskilt anges. En annan kategori som här och i 23 %$ (30 & lagrådets förslag) samt i 8 kap. 22 få ockSå måste uppmärk- sammas är bostadsrättshavare. Ej heller i 1 kap. 8 å andra stycket i det remitterade förslaget angiven organisation eller förening av hyresgäster ingår i sakägarkretsen. De kommer emellertid att omfattas av samrådet redan som bestämmelsen är utformad i remitterade förslaget. En sådan organisation eller förening är nämligen en sammanslutning som har ett väsentligt intresse av förslaget till detaljplan.

185

l lagrådets förslag har bestämmelserna upptagits i 22 å som redaktionellt har 4 kap. 5 & i lagrådets förslag som förebild.

195

Bestämmelsen återfinns i lagrådets förslag som 23 5. Till paragrafen hör av systematiska skäl föras stadgandet i 22 & första stycket remitterade förslaget om hur och när synpunkter på planförslaget skall framföras med den jämkning som framgår av vad lagrådet anfört under 22 li.

Prop. l985/86:I 269

205

Paragrafen. som i lagrådets förslag motsvaras av 24 och 25 åå. behandlar kommunens skyldighet att kungöra'planförslagets utställande. att över- lämna förslaget till länsstyrelsen och till vissa kommuner samt att under- rätta sakägare m. fl. om utställandet. På skäl som anges i det följande bör bestämmelserna om vad kungörelsen skall innehålla byggas ut i förhållan- de till det remitterade förslaget. Även i andra hänseenden bör paragrafen kompletteras. För att den inte skall bli otympligt lång och svårläst bör den delas upp på två paragrafer av vilka den ena behandlar kungörandet och överlämnandet och den andra reglerar underrättelse till sakägare m.fl.

Enligt det remitterade förslaget skall utställningen av planförslaget of— fentliggöras genom kungörande i ortstidning och underrättelser som sänds till sakägare m.fl. Lagrådet anser att offentliggörande bör ske även genom anslag på kommunens anslagstavla.

Såsom lagrådet anfört under Zå är det från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att fastighetsägare uppmärksammas på att de till följd av en detaljplan kan tvingas att avstå mark. Även innehavare av särskild rätt till mark. exempelvis en arrendator. kan bli tvungen att tåla inskränkningar i sin rätt. Bestämmelser om vad markägare och andra kan behöva tåla återfinns i 6 kap. 17. 19 och 20 5.5. För att de som kan komma att lida intrång i sina rättigheter skall bli i tillfälle att bevaka sina intressen under utställningen bör det av kungörelsen framgå vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt de nyssnämnda bestäm- melserna. Av kungörelsen bör vidare framgå att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Såsom lagrådet anmärkt under 4 kap. 8 & bör bestämmelsen om kungö- rande kompletteras med en regel som hänvisar till lagen (19771654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Det bör övervägas om inte bestämmelsen om översändande av planför- slaget till länsstyrelsen och till vissa kommuner kan utgå och ersättas av föreskrifter i en förordning. Även i denna del får lagrådet hänvisa till sitt yttrande under 4 kap. 8 Få.

Enligt det remitterade förslaget skall underrättelse om innehållet i kun- görelsen sändas till sakägare m.fl. ”som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas". Detta överensstämmer med vad som i dag gäller enligt 175 4 mom. byggnadsstadgan i fråga om underrättelse till markägare och innehavare av servituts- eller arrenderätt som inte skriftli- gen godkänt ett planförslag. Underrättelse enligt det nu föreliggande för— slaget skall sändas till betydligt flera adressater än vad byggnadsstadgan föreskriver. Bl. a. skall enligt punkt 4 även andra än sakägare underrättas. om de har ett väsentligt intresse av planförslaget. ] specialmotiveringen nämns enskilda personer. sammanslutningar och företag som på ett påtag-

Prop. l985/86:1 270

ligt sätt berörs av förslaget och som tidigare har yttrat sig skriftligen och därvid anmält sin önskan att få del av underrättelsen. Det kan alltså komma att röra sig om ett betydande antal underrättelser.

I den allmänna motiveringen (s. 28) understryker departementschefen önskemålet att handläggningen av planärenden inte blir avsevärt mera komplicerad än i dag och att alla möjligheter att minska den byråkratiska hanteringen tas till vara. En sådan möjlighet är att slopa kravet att under- rättelse om utställningen skall sändas i rekommenderat brev. Genom sam- rädet är det sörjt för information till och kommunikation med alla som kan antas ha ett verkligt intresse av planförslaget. Det torde kunna antas att de som deltagit i samrädet själva är angelägna att hålla sig ajour med ärendets vidare handläggning. Mottagandet av underrättelsen medför inte något åliggande att prestera eller tåla något. Behovet att kunna styrka distributionen av underrättelserna kan tillgodoses genom tjänsteanteck- ning att försändelsen sänts i vanligt brev. Enligt lagrådets mening bör det kunna godtas att underrättelserna sänds i sådant brev, jfr t. ex. 1 5 första stycket förordningen (1978: 373) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i brottmål m.m. Lagrådet utgår härvid från att kungörelsen får det innehåll som lagrådet har föreslagit.

l konsekvens med vad lagrådet anfört om sakägarebegreppet under 1 kap. 8 & bör den i andra stycket punkterna 1—3 angivna kretsen av adres- sater ges en annan bestämning.

I paragrafens tredje stycke ges föreskrifter om till vem underrättelse får sändas när planförslaget berör "ett markområde som är samfällt för flera fastigheter med skilda ägare". Det förenklade förfaringssätt som då får användas torde vara avsett att tillämpas inte endast när en marksamfäl- lighet berörs utan också när förslaget angår en sådan gemensamhetsan- läggning som avses i anläggningslagen (1973: 1149). Den avsedda innebör- den torde framgå om såsom villkor för det förenklade förfaringssättet anges att förslaget berör "en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter”. Till en sådan samfällighet är även häradsallmänningar enligt lagen (1952: 166) om hä- radsallmänningar och allmänningsskogar enligt lagen (1952: 167) om all- männingsskogar i Norrland och Dalarna att hänföra.

Sista stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om s.k. kungörel- sedelgivning enligt delgivningslagen (1970: 428) när ett stort antal sakägare skall underrättas och kostnad och besvär med att underrätta envar av dem är större än som är förenligt med hänsyn till ändamålet med underrättel- sen. Enligt 17 å delgivningslagen skall inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgivning ett meddelande om att handlingen hålls tillgänglig hos myndigheten och om handlingens huvudsakliga innehåll införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning eller i endera av dessa. Det blir alltså fråga om ett tidningskungörande utöver det kungörande i ortstidning som enligt första stycket alltid skall ske. Lagrådet ifrågasätter ändamålsenlighe-

Prop. l985/86:1 271

ten i ett sådant förfarande. [ den situation som avses med bestämmelserna torde det få godtas att särskild underrättelse ej sänds-. Underrättelse bör dock alltid sändas till markägare och andra som enligt 6 kap. 17, 19 och 20 åå kan lida intrång i sina rättigheter.

22.5

Enligt första stycket första meningen i paragrafen skall den som vill lämna synpunkter på förslaget göra detta skriftligen under utställningstiden och med uppgift om sin adress. Vad beträffar det sista ledet i meningen anför departementschefen i specialmotiveringen att han anser det lämpligt att den som framför en synpunkt anger sin adress, något som, menar han, ligger i dennes eget intresse för att han på ett korrekt och snabbt sätt skall få del av bl.a. kommunens beslut enligt 23 &. Lagrådet vill för sin del ifrågasätta om föreskriften har sin plats i lagen. Underlåtenhet av den som lämnar synpunkter på planförslaget att uppge sin adress kan sålunda inte få några rättsverkningar. t.ex. i form av förlorad besvärsrätt. Om föreskrif- ten anses behövlig av ordningsskäl eller av liknande anledning synes den böra tas in i den förordning med tillämpningsföreskrifter som torde komma att utfärdas.

Bestämmelsen i första ledet i meningen har såsom anmärkts under 19 & upptagits i 23 å i lagrådets förslag. Bestämmelserna i övrigt har sin motsva— righet i 27 & lagrådets förslag.

Tredje stycket första meningen bör ges samma lydelse som 4 kap. 10 å andra stycket lagrådets förslag. Vad som utsägs i andra meningen följer redan av 25 å remitterade förslaget (28 % lagrådets förslag).

235

Paragrafen motsvarar 30% i lagrådets förslag. Första stycket första meningen har på skäl som angetts under 4 kap. 12 & ingen motsvarighet i lagrådets förslag. 1 första stycket andra meningen punkt 2 av det remittera- de förslaget föreskrivs att underrättelse om beslut att anta en detaljplan skall sändas till statliga myndigheter vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda. Syftet med denna föreskrift är enligt specialmotiveringen att dessa myndigheter skall ges möjlighet att överväga om planbeslutet bör prövas av länsstyrelsen enligt 12 kap. Emellertid är det länsstyrelsen som ensam avgör om en sådan prövning skall företas. Liksom länsstyrelsen under samrådet har att samordna de statliga myndigheternas synpunkter bör det ankomma på länsstyrelsen att se till att de statliga myndigheter som berörs av planbeslutet får kännedom om detta så att de kan till länsstyrel- sen framföra sina synpunkter på frågan om planbeslutet bör överprövas. Några föreskrifter i lag om vad länsstyrelsen har att iaktta för att bevaka statens intressen är inte påkallade. Lagrådets förslag upptar därför ingen motsvarighet till punkt 2.

Prop. 1985/86:1 272

Enligt första stycket andra meningen punkt 4 (punkt 2 i lagrådets förslag) skall sakägare som "senast under utställningstiden" skriftligen lämnat synpunkter som inte har blivit tillgodosedda underrättas om beslut att anta en detaljplan. Underrättelse bör sändas även till den som vid s.k. enkelt planförfarande har inkommit med synpunkter inom den i 25 å andra stycket (28 å andra stycket i lagrådets förslag) angivna tidsfristen och vars synpunkter inte har tillgodosetts.

Underrättelse till sakägare om planbeslut bör liksom underrättelse enligt 20 så om utställning av plan kunna sändas i vanligt brev. Lagrådet hänvisar till sitt yttrande under 20 15.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om kungörelsedelgivning en- ligt 17 ?) delgivingslagen (1970: 428) bör omarbetas. Förutsättningen för att inte behöva underrätta varje sakägare personligen torde få antas vara, förutom att det är fråga om ett stort antal sakägare. att det skulle innebära större kostnad och besvär att sända underrättelse till var och en än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. Denna förutsätt- ning bör komma till klart uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att i detta fall underrättelse till varje sakägare skall kunna ersättas med kungörelse i ortstidning. Undantag härifrån bör dock gälla för ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap, 17. 19 eller 20 5. Till dessa ägare och rättighetsinnehavare bör under- rättelse enligt första stycket alltid sändas. Kungörelsen bör föras in i ortstidningen samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla och av kungörelsen bör framgå vad beslutet avser. tidpunkten för tillkännagivandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

25.6

Paragrafen. 28% i lagrådets förslag. avhandlar s.k. enkelt planförfa- rande. Avvikelserna från vad som gäller i normalfallet innebär dels att samrådsskyldigheten begränsas dels att utställningen ersätts av direkta kontakter med sakägarna. För att enkelt planförfarande skall få tillämpas måste vissa angivna krav vara uppfyllda. Förfarandet torde komma att användas i inte obetydlig omfattning. Lagrådet har ingen erinran mot den allmänna uppläggningen av det enkla planförfarandet. Lagrådet vill emel- lertid aktualisera vissa mindre avvikelser från remissförslaget. Enligt detta skall samrådet begränsas till dem som enligt normalfallet skall underrättas om utställning av planförslag. Enligt lagrådet bör också länsstyrelsen sam- tidigt beredas tillfälle till samråd. Detta svarar mot vad som gäller vid det normala förfarandet och är naturligt med hänsyn till länsstyrelsens ställ- ning som kommunernas ordinarie samrådspartner. En sådan ordning synes också bäst stämma överens med specialmotiveringen. Däremot behöver något samråd med övriga myndighet-er knappast ske. Det får ankomma på

Prop. 1985/86: 1 .. 273

länsstyrelsen att ta kontakt med berörda myndigheter och att samordna deras synpunkter. Med hänsyn tillarten av de detaljplanefrågor som kan avgöras efter enkelt planförfarande torde ofta sakägarna och länsstyrelsen vid ett gemensamt sammanträffande godkänna planförslaget. Något krav på att godkännandet skall vara skriftligt behöver ej uppställas. Muntliga godkännanden kan av kommunen dokumenteras på lämpligt sätt. Om sakägare ej godkänner planförslaget utan vill lämna synpunkter bör emel- lertid endast skriftliga framställningar beaktas. Detta hänger samman med utformningen av bestämmelserna om underrättelse angående beslut till den vars synpunkter ej blivit tillgodosedda (30 15 i lagrådets förslag) och om rätten att överklaga (13 kap. 9 tå). Den som vill lämna synpunkter har två veckor på sig. Enligt det remitterade förslaget kan tiden förkortas om kommunen särskilt avtalar härom med berörda sakägare. Denna sist- nämnda möjlighet kan undvaras. Den synes knappast fylla något praktiskt behov och besväret att träffa överenskommelse motsvaras inte av någon beaktansvärd nytta.

Ett spörsmål som inte berörts i lagrädsremissen är huruvida man kan övergå från enkelt planförfarande till det normala förfarandet eller vice versa. Lagtextens utformning ger närmast vid handen att så inte skall kunna ske.

27å

Paragrafen motsvaras i lagrådets förslag av 34 &. Ändringarna i förhål— lande till det remitterade förslaget är av samma innebörd som de av lagrådet förordade ändringarna i 4 kap. 17 & första stycket angående om- rådesbestämmelsers giltighet. Lagrådet hänvisar till sitt yttrande beträffan- de sistnämnda paragraf.

289?

Beträffande andra stycket hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 4 kap. 18 ä.

6 kap. l åt

Det är endast vid upprättande av detaljplan som det är obligatoriskt att i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisa de organisatoris- ka. tekniska. ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att genomföra planen. 1 den allmänna motiveringen (s. 146) diskuteras relativt ingående om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk även vid upprättande av översiktsplan. Departementschefen avvisar tan- 18 Riksdagen 1985/86. I sam/, Nr ]. Bi/agedt'l

Prop. 1985/86zl 274

ken och motiverar detta med att översiktsplanerna inte är avsedda att genomföras på samma sätt som detaljplanerna. Beskrivningen av genomfö- randet av en översiktsplan skulle. framhåller departementschefen. många gånger bli ett relativt innehållslöst dokument som enbart skulle tynga planarbetet. Lagrådet har inget att invända mot det anförda. Däremot vill lagrådet — utan att lägga fram något eget förslag — väcka frågan om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk vid upprättandet av om- rädesbestämmelser. Denna fråga är inte berörd i remissen. När områdes- bestämmelser antas, exempelvis för att sanera och förnya en gammal bebyggelsemiljö. kan behovet att belysa genomförandeförutsättningarna vara lika starkt som vid en reglering genom detaljplan.

245

På skäl som anges under 5 kap. 6 & böri andra stycket hänvisas till 13 kap. 8 5 andra stycket lagrådets förslag.

35

Till paragrafens första stycke bör fogas stadgandet i 7 5 första stycket i det remitterade förslaget. Detta stadgande anger vad som kan regleras i en fastighetsplan och ligger således till grund för vad som föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf.

[ andra stycket punkt 3 bör orden "under detaljplanens genomförande— tid" utgå. En fastighetsägare kan självfallet alltid hos byggnadsnämnden ansöka att en fastighetsplan upprättas. Nämndens beslut kan överklagas. se 13 kap. 1 och 2 5.5 lagrådets förslag.

41%

Paragrafens första stycke motsvarar 29 & byggnadslagcn att tomtindel- ning såvitt möjligt bör ske i ett sammanhang för helt kvarter och att man. om endast en del av kvarteret tomtindelas. skall se till att återstoden kan indelas till lämpliga tomter. 1 PBL har. såsom lagrådet framhållit under 5 kap. 4 ©. ordet ”kvarter" ingen rättslig innebörd. Första stycket av para- grafen utsäger därför i sak ingenting annat än att fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område.

Bestämmelsen i fjärde stycket första meningen motiveras med att det äri planärendet som prövningen bör ske av de 5. k. väsentlighets- och båtnads- villkoren och att en förnyad prövning av dessa villkor inte skall ske vid en efterföljande förrättning enligt anläggningslagen. Något motsvarande skäl kan inte åberopas för att i PBL upprepa bestämmelsen i 8 & anläggningsla- gen att en gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på visst sätt. Anläggningslagens bestämmelse härom är tillfyllest. Lagrådets för-

Prop. 1985/%:] 275

slag upptar därför ingen motsvarighet till sista meningen i fjärde stycket.

lfastighetsplanen skall enligt 8 & andra stycket 2 — under viss förutsätt- ning — anges de särskilda rättigheter som behöver bildas. ändras eller upphävas. Med särskilda rättigheter avses enligt remissprotokollet vanligt- vis servitut eller ledningsrätter. Enligt 6 & ledningsrättslagcn skall det ske en prövning av båtnadsvillkoret som i sak mycket nära stämmer överens med motsvarande prövning enligt anläggningslagen. Enligt PBL skall båt- nadsvillkoret i anläggningslagen prövas när fastighetsplan antas. Enligt lagrådets mening synes det följdriktigt att också båtnadsvillkoret enligt ledningsrättslagen prövas redan i planärendet. Lagrådets förslag upptar därför som sista mening i fjärde stycket en bestämmelse i ämnet. Lagrådet förutsätter härvid att i ledningsrättslagen en ändring kommer att föreslås som motsvarar den som aviserats (s. 156) i anläggningslagen.

55

Enligt paragrafen innebär en mindre avvikelse i fastighetsplanen från detaljplanen att den sistnämnda planen har den utformning som framgår av fastighetsplanen. Det är därför något oegentligt att i paragrafens sista mening ange att "sådan avvikelse" skall antecknas på detaljplanen. Vilka anteckningar som kan behöva göras på detaljplanen är en expeditionell fråga varom föreskrifter lämpligen kan ges i den tilltänkta förordningen med tillämpningsföreskrifter till PBL.

6.5

Denna paragraf med bestämmelser om vem som antar fastighetsplan bör följa efter paragrafen om förfarandet vid upprättande av fastighetsplan. ] lagrådets förslag har paragrafen sin motsvarighet i 13 å. Beträffande inne- hållet hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 13 &.

7och8 åå

Första stycket av 7 & bör. såsom lagrådet anfört under 3 &, flyttas till sistnämnda paragraf. I överensstämmelse med den ordningsföljd lagrådet har förordat i 4 kap. och 5 kap. bör reglerna om de dokument som fastighetsplanen i sitt färdiga skick skall bestå av följa efter de föreskrifter som anger vad som skall regleras i planen. Även i visst annat hänseende bör bestämmelserna i förevarande paragraf omdisponeras. 1 lagrådets för- slag upptar 6 :$ bestämmelser motsvarande 8 å andra stycket, 7 € bestäm- melser motsvarande 7 5 andra stycket och 8 5 bestämmelser motsvarande 85 första stycket. I förhållande till de remitterade förslagen har vissa ändringar föreslagits antingen av redaktionella skäl eller för att få överens- stämmelse med motsvarande paragrafer i 4 och 5 kap.

Prop. 1985/86: 1 276

95

Enligt denna paragraf skall till fastighetsplanen fogas dels enligt första stycket en planbeskrivning med angivet innehåll och dels enligt andra stycket en fastighetsförteckning nted vissa bestämda uppgifter. På skäl motsvarande dem som anförts under 4 kap. 10 och 11 åå bör i nu föreva- rande paragraf endast utsägas att till fastighetsplanen, varmed här avses planen i dess slutgiltiga skick, skall fogas en planbeskrivning. Härjämte bör hänvisning ske till det lagrum i förfarandeavsnittet där det närmare föreskrivs vad som skall redovisas i planbeskrivningen. Regler i sist- nämnda avseende har i lagrådets förslag tagits upp i 12 å andra stycket. Beträffande f'astighctsförteckningerr behöver den med den av lagrädet för- ordade tekniken inte uttryckligen nämnas i förevarande kapitel. Enligt lagrådets förslag (se 12 5 första stycket första punkten) skall nämligen fastighetsplan upprättas i samma ordning som gäller för detaljplanen. Här- av följer bl.a. att en fastighetsförteckning med innehåll som anges i 5 kap. 19 å lagrådets förslag skall. om det inte är uppenbart obehövligt. upprättas när förslag görs till fastighetsplan.

10.5

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att ändra eller upphäva en fastighetsplan. Enligt första stycket får före utgången av detaljplanens genomförandetid fastighetsplanen ändras eller upphävas endast om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastighetsägare har samtyckt till det. Som exempel på fall då det finns synnerliga skäl att ändra en fastighetsplan under genomförandetiden anförs i specialmotiveringen den situationen att detaljplanen har ändrats under genomförandetiden och den gällande fas- tighetsplanen utgör hinder att genomföra detaljplanen. Kvartersmarksin- delningen — som inte regleras i detaljplanen kan t. ex. hindra ett utnytt- jande av den nya detaljplanen. Enligt lagrådets mening är exemplet missvi- sande. I själva verket är den anförda situationen ett exempel på när 12 5 är tillämplig. I denna paragraf föreskrivs sålunda att om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot den ändrade detalj- planen. fastighetsplanen upphör att gälla i de delar som den strider mot den ändrade detaljplanen.

Andra stycket bör utformas efter mönster av 5 kap. 11 å andra stycket lagrådets förslag.

llå

1 paragrafen anges att bestämmelserna i 3—9 ss skall tillämpas också när en fastighetsplan ändras eller upphävs. 1 14.5 remitterade förslaget ges motsvarande hänvisning till förfarandebestämmelserna då fastighetsplan

Prop. 1985/86zl 277

ändras eller upphävs. Enligt lagrådets mening bör hänvisningarna till till- lämpliga paragrafer vid ändring eller upphävande sammanföras till ett lagrum. enligt lagrådets förslag 14 lå.

12.5

Paragrafen har med vissa mindre redaktionella jämkningar sin motsva— righet i 11 9" i lagrådets förslag.

135

Enligt första stycket skall fastighetsplan om den antas samtidigt med detaljplan upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Om fastig- hetsplan inte antas samtidigt som detaljplan skall enligt andra stycket vissa i 5 kap. uppräknade bestämmelser om detaljplan tillämpas med i tredje stycket angivna undantag. Det synes knappast vara en fördel att låta en hypotes angående den avsedda tidpunkten för fastighetsplanens antagande vara avgörande för i vilken ordning planen skall antas. Enligt lagrådets uppfattning vinner reglerna i överskådlighet om först i en paragraf. 12 å. lagrådets förslag, ges regler om upprättande av fastighetsplan och därefter i nästa paragraf regler om vem som antar fastighetsplan. Huvudregeln för upprättande av fastighetsplan kan som tidigare angetts enklast uttryckas så att fastighetsplan skall upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Denna regel kommer att tillämpas både då fastighetsplanen upprättas samtidigt som detaljplanen eller när den upprättas för sig vid en senare tidpunkt. För sistnämnda situation kan - också i överensstämmelse med remitterade förslaget vissa undantag göras beträffande samråd och un- derrättelse. Att fastighetsplan skall upprättas i samma ordning som detalj- plan innebär att detaljplanens förfaranderegler som de upptagits i 5 kap. .18—32 så lagrådets förslag — utom 295 som gäller antagande blir tillämpliga. Härav följer att fastighetsplan inte behöver grundas på ett program och att grundkarta eller, som redan nämnts. fastighetsförteckning inte behöver finnas. Dessa handlingar är ju enligt 5 kap. 18 och 19 55 ej obligatoriska. Däremot skall samräd med nyss antytt undantag — utställ- ning. kungörande och tillkännagivande av beslut ske i samma ordning som gäller för detaljplan. Till undanröjande av missförstånd skall framhållas att av hänvisningen till detaljplanens regler om utställning inte följer att ge- nomförandebeskrivning skall upprättas. Detta framgår indirekt av 95 i lagrådets förslag. Naturligtvis kan också för fastighetsplan reglerna om enkelt planförfarande tillämpas om de i 5 kap. 28 & lagrådets förslag an- givna förutsättningarna är uppfyllda.

Prop. 1985/86:1 273

149

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 1 1 s.

155

Paragrafen. som har samma nummer i lagrådets förslag, har utformats med 5 kap. 34% i vårt förslag som mönster. Beträffande skälen härtill hänvisas till lagrådets yttrande över 4 kap. 17 5.

165

Beträffande andra stycket hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 4 kap. 18 &.

185

Bestämmelsen synes med hänsyn till sitt sakliga innehåll böra flyttas. Den kommunen ålagda skyldigheten att låta fastighetsägare nyttja mark för visst ändamål kan nämligen. som för övrigt framgår av paragrafen. först uppkomma under förutsättningar som anges i 29 &. Nu förevarande be- stämmelse bör därför utgöra en andra mening i 28 5 lagrådets förslag (jfr 54 & byggnadslagcn).

195

I paragrafen —- som i lagrådets förslag motsvaras av 18 å — föreskrivs att. om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, den som äger obebyggd mark. som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, är skyldig att utan ersättning upplåta marken om den behövs för att kvarters- mark. som tillhörde honom när planen antogs. skall kunna användas för avsett ändamål. Lagrådet har under 5 kap. 4 5 förordat att ordet "kvarters- mark" inte skall användas i PBL. Den mark som avses i förevarande paragraf måste vara att hänföra till mark för bebyggelse. Lagrådet föreslår att detta kommer till uttryck i paragrafen.

205

Denna paragraf. 19 å i lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om att markägare på vissa villkor kan åläggas att utan ersättning till kommun eller annan avstå mark som enligt detaljplanen behövs för allmänna platser. Även mark som behövs för allmänna byggnader kan markägaren vara skyldig att utan ersättning avstå till kommunen. Det är länsstyrelsen som på ansökan av kommunen förordnar om att mark skall avstås. De föreslag-

Prop. l985/86:1 279

na bestämmelserna har sin motsvarighet i 70 och 113 5.5 byggnadslagen om avstående av mark inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område. Enligt dessa paragrafer meddelas förordnande om markavstående i sam- band med att planen fastställs. av regeringen när det gäller stadsplan och av länsstyrelsen när det är fråga om byggnadsplan. Med hänsyn till det nära ekonomiska sambandet mellan planutformningen och skyldigheten att avstå mark anses i gällande rätt att ett förordnande inte kan meddelas sedan planen har vunnit laga kraft; planärendet och kommunens ansökan om förordnande måste av rättssäkerhetsskäl behandlas samtidigt. Bexe- lius—Nordenstam-Körlof Byggnadslagstiftningen 5: e uppl. 1970. (Bexelius i det följande) 5. 297.

Med PBL: s regler att detaljplanen antas av kommunen utan underställ— ningsförfarande kan planbeslut och beslut om förordnande att avstå mark inte samordnas på samma sätt som i dag. Även de i PBL föreslagna reglerna om besvärsordning komplicerar samordningen. Besvär över ett planbeslut anförs hos länsstyrelse och länsstyrelsens beslut i ärendet överklagas till regeringen. Talan mot länsstyrelsens förordnande att avstå mark skall däremot föras hos kammarrätt.

Enligt det remitterade förslaget kan förordnande att avstå mark medde- las först sedan kommunen har antagit detaljplanen. alltså en annan ordning än den som anses i dag skola tillämpas för att tillvarata markägarens rättssäkerhet. Departementschefen motiverar (s. 159 f) sitt förslag med att en annan ordning än den föreslagna skulle innebära dels att den slutliga planutformningen inte är känd vid tidpunkten för förordnandet. dels att oklarheter skulle uppkomma beträffande förordnandets verkan om planen antogs med en annan utformning än som förutsattes när förordnandet meddelades. Dessa skäl övertygar inte. När kommunen ansöker om för- ordnande måste den givetvis presentera ett planförslag. som kan läggas till grund för förordnandet. Inget hindrar att kommunen redovisar alternativa förslag i ansökningen. Länsstyrelsens förordnande kan självfallet avfattas så att det gäller endast under förutsättning att planen utformas på ett visst sätt. Den i remissen föreslagna ordningen kan medföra att en markägare först sedan en plan antagits och beslutet därom vunnit laga kraft ställs inför kommunens anspråk att behöva avstå mark. Visserligen rekommenderas i specialmotiveringen som ett lämpligt förfarande att förslag till förordnande upprättas samtidigt med planen och redovisas i genomförandebeskrivning- en. Någon lagregel om ett sådant förfarande har emellertid inte föreslagits. Fastighetsägaren vet visserligen att han behöver avstå mark men inte i vilken omfattning kommunen kommer att kräva det av honom. Ett visst skydd ger honom bestämmelsen att han ej är skyldig att avstå mark med mindre det är skäligt med hänsyn till den nytta han kan förväntas få av planen och till övriga omständigheter. Detta i och för sig ganska bräckliga skydd kan urholkas genom att kommunen med stöd av 5 kap. 9 % 4 vägrar bygglov till i och för sig planenliga åtgärder till dess att det föreligger ett

Prop. 1985/SGH 280

förordnande att avstå mark. Detta kan medföra att markägaren ser sig tvingad att underkasta sig ett förordnande även i fall då han inte får någon nytta av planen.

En från rättssäkerhetssynpunkt bättre ordning än den föreslagna är att låta anstå med planbeslutet till dess frågan om avstående av mark har avgjorts. Från principiella synpunkter kan det hävdas att den domstols- prövning som är förutsatt kunna ske i ärende om förordnande att avstå mark bör föregå den administrativa prövningen av planen. Olägenheten är att en sådan ordning kan medföra tidsutdräkt i planärendets avgörande. Men av de problem som följer av att nuvarande samordning inte kan bibehållas synes den nämnda olägenheten mindre än den försvagning av rättssäkerheten som departementsförslaget medför.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att länsstyrelsens förordnande skall avse mark som enligt förslag till detaljplan behöver tas i anspråk för de ändamål varom paragrafen handlar. Dessutom bör föreskri- vas att med antagandet av planen skall anstå till dess att frågan om skyldighet att avstå mark blivit avgjord. Med den sålunda föreslagna ordningen fyller bestämmelsen i 5 kap. 9 5 4 ingen funktion.

Enligt nuvarande bestämmelser i 70 och 113 åå byggnadslagen kan en- dast sådan mark tas i anspråk som behövs "för områdets ändamålsenliga användning". Häri anses ligga att det inte kan komma i fråga att behöva avstå mark för andra allmänna byggnader än sådana, exempelvis ett skol- hus. som erfordras för bebyggelse av området. Skyldighet att avstå mark för ett kommunalhus kan alltså enligt nuvarande bestämmelser i byggnads- lagen inte åläggas markägaren. ! den nu föreslagna 20 & finns ingen direkt motsvarighet till de nyss citerade orden. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är emellertid. enligt vad som upplysts under lagrådsföredrag- ningen. inte åsyftad. De citerade orden bör därför tas in i lagtexten.

225

Enligt bestämmelsen. som i lagrådets förslag är 21 5. skall den som avstår mark enligt 20 & frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Avstående av mark enligt 20 5 kan bara ske till kommun. Vad som i specialmotiveringen sägs om paragrafens tillämpningsområde torde därför knappast ha täckning.

255

Paragrafens första stycke ger kommunen rätt att lösa fastigheter eller fastighetsdelar som inte stämmer överens med fastighetsindclningen enligt fastighetsplanen. Villkoren är att kommunen är huvudman för allmänna platser och att genomförandetiden har gått ut. En motsvarande lösenbefo- genhet finns i dag enligt 47 5 första stycket byggnadslagcn. Enligt denna

Prop. 1985/Sö:] 281

bestämmelse avser lösenrätten delar av fastigheter som har olika ägare. Även i specialmotiveringen till det nu framlagda förslaget anges detta avse rätt att lösa delar av fastigheter, som tillhör olika ägare. l lagtexten bör anges att splittrat ägande är en förutsättning för kommunens lösenrätt.

[ lagrådets förslag har ifrågavarande paragraf beteckningen 24 &. Änd- ringarna i förhållande till det remitterade förslaget är av redaktionell art.

265

Uttrycket ”nyttjanderätt” är visserligen inget entydigt begrepp. Rätt att utan ersättning och utan tidsbegränsning ta mark i anspråk enligt 19 5 eller 20 s företer emellertid betydande olikheter från vad som i allmänhet för- stås med nyttjanderätt. Lagrådet förordar därför uttryckssättet "rätt att använda" mark.

295

Vid utformningen av bestämmelsen, som i lagrådets förslag är betecknad 28 å. bör beaktas att rätten att bebygga en fastighet kan tillkomma också annan än fastighetsägaren. Lagrådet avser närmast en nyttjanderättsha— vare. Som anmärkts under 18 & bör vad där föreskrivs som ett andra led fogas till förevarande paragraf.

37å

I andra stycket i paragrafen. som i lagrådets förslag motsvaras av 36 å. finns bestämmelser om utställning av förslag till ersättningsskyldighet en- ligt 32 5 samt om kungörande och underrättelser till berörda fastighetsäga- re rörande utställningen. Lagrådet föreslår att bestämmelserna ändras så att de överensstämmer med de bestämmelser som lagrådet föreslagit be- träffande utställning. kungörande m. m. i fråga om förslag till detaljplan. se 5 kap. 24 5 lagrådets förslag.

40 och 41 åå

Beträffande dessa paragrafer får lagrådet hänvisa till vad som anförs under 14 kap.

7 kap.

9

I kapitelrubn'ken bör ”m.m.” andra frågor än regionplanering.

utgå. eftersom kapitlet inte behandlar

Prop. 1985/%:] 282

I den allmänna motiveringen (s. 134) framhåller departementschefen att mellankommunal samverkan i fråga om fysisk planläggning normalt bör skötas av kommunerna själva utan lagreglering och utan annan medverkan av staten än den samordning som skall ske genom länsstyrelsens försorg. Av lagtexten bör framgå att PBL: s regionplanering är ett alternativ till annan lösning av samarbetsfrågoma.

Enligt såväl lagtext som specialmotivering måste det finnas en framställ- ning för att regeringen skall kunna utse ett rcgionplaneorgan. [ den all- männa motiveringen (s. 135) framhåller emellertid departementschefen att ett initiativ bör kunna tas från såväl statligt som kommunalt håll och i specialmotiveringen nämns länsstyrelser och statliga centrala organ som exempel på statliga myndigheter som kan komma att ta initiativ. Bestäm- melsen i första stycket att det skall föreligga en framställning för att regeringen skall få utse ett rcgionplaneorgan synes därför inte vara att förstå så att framställningen utgör ett formellt villkor för regeringens befo- genhet. Regeringen måste ju antas ha samma initiativrätt som underställda myndigheter. En annan sak är att regeringen knappast tar upp en region- planefråga utan att det föreligger förslag därom från något håll. Men detta behöver inte sägas ut i lagen. Lagrådet föreslår att orden ”på särskild framställning" utgår.

I första stycket av paragrafen föreskrivs att regeringen innan den fattar beslut om att utse ett rcgionplaneorgan skall lämna de kommuner och länsstyrelser som berörs av beslutet tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen kan enligt lagrådets mening utgå. Att regeringen vid beredningen av rege— ringsärenden skall inhämta behövliga upplysningar och yttranden från berörda myndigheter framgår av 7 kap. 2 15 regeringsformen. ] detta stad- gande föreskrivs också att, i den omfattning som behövs, sammanslutning- ar och enskilda skall lämnas tillfälle att yttra sig.

Enligt andra stycket skall regioonaneorgan inte utses om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det. Av specialmotiveringen framgår att bestämmelsen har utformats med viss förebild i stadgandena om opinionsvillkor i 5 å andra stycket fastighetsbildningslagen och i 7 & anläggningslagen. I båda dessa lagrum har emellertid till uttrycket "mera allmänt motsätter sig" regleringen resp. åtgärden tillagts orden "och har beaktansvärda skäl för det”. I propositionen med förslag till ny fastighets- bildningslag uttalade departementschefen (prop. 1969: 128 s. 363) att fas- tighetsbildningsmyndigheten vid prövning av opinionsvillkoret skall göra en helhetsbcdömning av de invändningar som reses mot regleringsföreta- get. I första hand skall enligt departementschefen beaktas antalet sakägare

Prop. l985/86:1 -:. 283

som motsätter sig regeringen. Emellertid är också de skäl som åberopas mot företaget av väsentlig betydelse. Departementschefen framhöll vidare att hänsyn också skulle tas till sakägarnas reella intresse av den föreliggan- de frågan. De synpunkter som departementschefen sålunda framfört an- sägs också äga full giltighet när det gällde att utforma opinionsvillkoret i anläggningslagen (prop. 1973: 160 s. 85).

I specialmotiveringen till bestämmelsen i andra stycket i förevarande paragraf framhåller departementschefen att han finner det angeläget att regeringen har möjlighet till en fri prövning av tyngden i argumenten mot ett förordnande i det särskilda fallet. Uttalandet synes tyda på att departe- mentschefen anser att de synpunkter som enligt det anförda ligger till grund för utformningen av nämnda lagrum i fastighetsbildningslagen och anläggningslagen skall äga giltighet också när det gäller tillämpningen av förevarande bestämmelse. Om detta är fallet bör enligt lagrådets mening bestämmelsen kompletteras med orden "och har beaktansvärda skäl här- för". Härigenom markeras att inte enbart den faktiskt föreliggande opinio- nen bland berörda kommuner har betydelse vid prövningen utan att tyng- den i de skäl som kan anföras för eller emot utseende av ett regionalplane- organ kan vara avgörande för regeringens beslut.

Skulle departementschefen ha en annan avsikt med bestämmelsen än den som lagrådet utgått ifrån och alltså vilja bibehålla lagtexten i det remitterade förslaget. bör det skapas klarhet i frågan genom förtydligande uttalanden.

45

Till paragrafen bör som ett första led i första stycket föras 95 i det remitterade förslaget. Bestämmelsen kommer då att motsvara vad som föreslagits beträffande översiktsplanen i 4 kap. l & lagrådets förslag. Även då det gäller vad regionplanen skall ange bör sistnämnda lagrum tjäna som förebild. Härvid bör särskilt framhävas att planen skall beröra förhållan- den som har betydelse för regionen som sådan.

Sochöåå

I enlighet med vad lagrådet förordat beträffande översiktsplan. detalj- plan. områdesbestämmelser och fastighetsplan bör bestämmelsen om vem som antar regionplan följa efter reglerna om förfarandet vid upprättande av planen. [ lagrådets förslag har därför dessa båda paragrafer bytt plats.

75

Första stycket torde på skäl som angetts under 4 kap. 12 & kunna utgå. Andra stycket, som alltså blir första stycket i lagrådets förslag, bör ges i

Prop. 1985/86: [ 284

huvudsak samma utformning som 5 kap. 305 första stycket i lagrådets förslag.

815

Enligt 12 kap. 65 kan regeringen meddela förordnande att beslut att anta. ändra eller upphäva regionplan skall prövas av regeringen. Sådant förordnande skall beslutas inom tre månader från den dag då beslutet att anta, ändra eller upphäva planen meddelades. Regionplanen kan därför inte bli gällande förrän angivna tid gått ut. Detta bör framgå av bestämmel- sen i förevarande paragraf. Denna bör förtydligas även i annat hänseende.

Som nyss angetts bör bestämmelsen flyttas till 4 5.

8 kap.

För vinnande av en större överskådlighet och en bättre systematik föreslår lagrådet —- förutom en omredigering av kapitlets underrubriker vissa ändringar i fråga om bestämmelsernas placering. Förslagen innebär i huvudsak att de generella bestämmelserna om bygglovspliktiga åtgärder. dvs. bestämmelser som gäller såväl inom som utom detaljplanelagt områ- de. samlas i kapitlets två första paragrafer och att i en följande paragraf tas tipp de bestämmelser om bygglovspliktiga åtgärder som avser områden med detaljplan. I förhållande till remissen innebär detta att 1 5 första stycket 4 bryts ut ur paragrafen och förs samman med 3 .5 första stycket. Andra stycket i sistnämnda paragraf flyttas och får bilda en särskild para- graf efter 6 5. För att 11 5 skall bli mindre otymplig bör bestämmelserna i paragrafen om vad som avses med kompletteringsåtgärder få utgöra en särskild paragraf, 13 & lagrådets förslag. Under en rubrik "Handläggning- en av lovärenden" bör föras samman alla bestämmelser rörande lovären- denas behandling i byggnadsnämnden. handläggningsreglerna. ] enlighet härmed har 13 och 17 55 remitterade förslaget flyttats och återfinns i 23 och 24 55 lagrådets förslag. 23 & remitterade förslaget om underrättelser rörande beslut i ärenden om lov bör följa efter 26 & remitterade förslaget, 27 & lagrådets förslag. som anger vad ett beslut om lov skall innehålla. 25 & remitterade förslaget om skyldighet för byggnadsnämnd att i visst fall sända beslut om lov till länsstyrelsen bör utgöra sista paragrafen i kapitel- avsnittet, 28 5 i lagrådets förslag. 27 % remitterade förslaget om lovs giltig- hetstid har i lagrådets förslag placerats näst sist i kapitlet. Förutom de sålunda redovisade ändringarna medför lagrådets förslag att 7— 12. 14— 16. 24. 28—30 och 32 åå remitterade förslaget får nya paragrafbeteckningar.

Prop. 1985/86: 1 . . 285

15

I första stycket anges punktvis de åtgärder med byggnader i allmänhet som kräver bygglov. Vad gäller punkt 3 ger dess utformning intryck av att flera bygglov samtidigt kan gälla för en och samma byggnads användning. Så torde inte vara fallet. Har t. ex. byggnadsnämnd meddelat ett bygglov, som tillåter att en byggnad får användas till kontor, och lämnar nämnden därefter, innan detta bygglov har tagits i anspråk. ett nytt bygglov men nu för bostadsändamål torde det första bygglovet vara förfallet. Ordet "se- nast" i den sista relativsatsen i lagtexten bör därför utgå.

Av punkt 4. som i lagrådets förslag motsvaras av punkt 1 i 3 5 första stycket. följer att utanför detaljplan bygglov ej krävs för yttre åtgärder. Detta innebär när det gäller sådana yttre åtgärder som t. ex. putsning av en byggnad som ej förut var putsad en ändring i förhållande till gällande rätt (se Bexelius s. 488). Skälet till ändringen har ej belysts i remissen. I anslutning härtill vill lagrådet anmärka att uttalandet (s. 547) om bygglovs- plikten vid omfärgning av en- eller tvåbostadshus ej synes helt korrekt.

Enligt andra stycket gäller i vissa fall ej krav på bygglov för byggnader som tillhör staten eller landstingskommuner. Uttrycket "tillhör" används på motsvarande sätt f.n. (se 54 s' 2 mom. andra stycket och 66 5 första stycket byggnadsstadgan). Vad som avses härmed synes oklart (jfr Bexe- lius s. 516). Enligt lagrådets mening får uttrycket "tillhör" anses ha samma betydelse som uttrycket "innehar med äganderätt". Om bestämmelsen är att förstå på detta sätt innebär den att lättnader i bygglovsplikt ej föreligger för byggnad som staten eller landsting brukar men inte äger. Å andra sidan omfattar bestämmelsen då statliga oeh landstingskommunala byggnader som är uthyrda och alltså nyttjas av annan än ägaren.

] tredje stycket bör på skäl som lagrådet anfört under 3 kap. 3 % "bo- stadsbyggnader med högst två bostadslägenheter" ersättas av "en- eller tvåbostadshus". Stycket bör kompletteras med en upplysning om att bygg- lovsbestämmelserna i ] % ej gäller för byggnader av hemlig natur avsedda för försvaret ( 10 å i lagrådets förslag).

25

I denna paragraf anges punktvis de anläggningar och anordningar vid sidan av byggnader för vilka bygglov krävs. 1 punkt 1 föreskrivs bygg- lovsplikt för att ta i anspråk mark för vissa idrotts- eller fritidsanläggning- ar. Uttrycket "ta i anspråk mark" synes. mindre väl valt. Vad man vill åstadkomma är nämligen också ett inflytande över utformningen av en anläggning. Lagrådet anser att ordet "anordna" bättre täcker vad som avses enligt specialmotiveringen. För att utmärka avgränsningen mot bygglovsfria anläggningar har i lagrädsremissen valts metoden att genom exempel ange för vilka anläggningar som bygglov krävs. Denna metod har

Prop. 1985/86: 1 286

här sina nackdelar. Exemplifreringen blir naturligen ofullständig och kan därför på ett icke önskvärt sett låsa rättstillämpningen och även leda den i ej avsedd riktning. En annan metod är att bestämma bygglovsplikten genom att i lagtexten skriva in de i lagrådsremissen angivna kriterierna. nämligen anläggningar vilka medför omfattande markarbeten. är arealkrä- vande eller avsevärt påverkar omgivningen. Mot ett så avfattat stadgande kan riktas anmärkningen att det är alltför vagt och oprecist och leder till osäkerhet om vilka anläggningar som är bygglovsfria. Lagrådet har stannat för att föreslå ett stadgande som uttömmande anger vilka anläggningar som kräver bygglov. Om bestämmelsen utformas så krävs en lagändring om man vill inskränka eller utvidga kretsen av bygglovspliktiga objekt. Olä- genheten härav uppvägs emellertid av den fasthet och reda i rättstillämp- ningen som följer av vad lagrådet förordar. Enligt lagrådets förslag skall orden "idrotts- eller fritidsanläggningar" utgå ur lagtexten. När denna ändamålsbestämning faller bort medför detta en viss ändring av kretsen av bygglovspliktiga anläggningar. Som exempel kan nämnas en motorbana avsedd för en bilindustri eller en småbåtshamn för yrkesfiskare. En sådan utvidgning låter sig emellertid väl förena med det syfte som uppbär det förevarande stadgandet. Förutom de i förevarande punkt nu angivna an- läggningarna bör uppräkningen fyllas ut med det i specialmotiveringen angivna exemplet "badplatser" eller bättre uttryckt "friluftsbad". Också i överensstämmelse med specialmotiveringen bör anges "skidbackar med liftar”. Huruvida permanenta nöjesfält samt djurparker och s.k. sommar— land är bygglovspliktiga anläggningar har inte direkt berörts i lagrådsremis- sen. Både lagtextens utformning och de tankegångar som utvecklas i specialmotiveringen tyder på att sådana anläggningar bör omfattas av bygglovsplikten. Visserligen kräver sådana anläggningar som regel bygg- nader och deSSa är underkastade lovplikt enligt l &. Det är emellertid lämpligt att anläggningarna i sin helhet underkastas byggnadsnämndens prövning och tillsyn. Lagrådet har då i åtanke främst att byggnadsnämnden bör se till att säkerhetskraven enlig": 3 kap. 6 5 första stycket jämfört med 145 samma kapitel är uppfyllda. [ lagrådets förslag används "nöjes- parker" som samlingsbeteckning för permanenta nöjesfält och sommar- land.

I punkt 2 föreskrivs bygglovsplikt för upplag. Enligt 54 å ] mom. första stycket 9 byggnadsstadgan krävs idag byggnadslov för inrättande av upp— lag. Enligt sista stycket i momentet kan länsstyrelse för områden i närhe- ten av befästningar m.fl. anläggningar föreskriva bygglov för inrättande av bl. a. materialgård. Enligt departementschefen bör begreppet upplag med en enda jämkning ha samma innebörd i PBL som enligt gällande rätt. Den åsyftade jämkningen innebär att. som det anförs i remissprotokollet. för enkelhetens skull specialregleringen av materialgård inte längre bör upp- rätthållas utan att sådana anordningar bör innefattas i termen upplag. Vad som enligt gällande lag är att anse som två olika slag av anläggningar bör

Prop. 1985/86zl 287

emellertid för undvikande av missförstånd inte genom ett departements- chefsuttalande sammanföras under det ena begreppet. Lagrädet föreslår därför att förevarande punkt ?. kompletteras med föreskrift att bygglovs- plikten också gäller materialgård.

Att uppföra vindkraftverk av viss utformning eller med viss placering skall enligt punkt 6 fordra bygglov medan andra vindkraftverk föreslås vara befriade från bygglovsplikt. Bestämmelsen har i sak oförändrad över- förts från gällande rätt. Att medge undantag från bygglovsplikten för vindkraftverk av viss storlek eller visst byggnadssätt synes vid en jämfö- relse mellan förevarande punkt och punkterna 5 och 7 sakligt knappast motiverat. Enligt sistnämnda punkter är nämligen bygglovsplikten oin- skränkt för master och — enligt lagrådets förslag -— också för torn. som inte är avsedda för endast en fastighets behov. samt för murar eller plank. Frågan om vissa vindkraftverk bör undantas från bygglov kommer också enligt PBL i ett nytt läge. Av 5 & följer nämligen att kommunen i områdes- bestämmelse under vissa förutsättningar kan föreskriva frihet från bygglov för alla slags anläggningar och anordningar som avses i förevarande para- graf. Lagrådet förordar därför att bygglovsplikten enligt punkt 6 skall omfatta alla slag av vindkraftverk.

Punkt 8 handlar om att ta i anspråk mark för parkeringsplatser eller väsentligt ändra sådana platser. I enlighet med vad lagrådet anfört ovan i anslutning till punkt l torde också här uttrycket "ta i anspråk" böra ersättas av "anordna". För tydlighets skull bör då markeras att bestäm- melsen endast avser parkeringsplatser utomhus. Bygglovsplikt gäller ej för parkeringsplats avsedd uteslutande för en fastighets behov under förutsätt- ning att det på fastigheten finns högst två bostadslägenheter. Av remissen framgår ej om härmed avses endast när det på fastigheten finns ett en- eller tvåbostadshus eller också det inte ovanliga fallet att två enbostadshus är uppförda på samma fastighet. Enligt vad som upplysts vid föredragningen är båda situationerna åsyftade. I lagrådets förslag. där de i punkterna 4. 5 och 8 angivna undantagen från bygglovsplikt sammanförts i ett nytt andra stycke, har detta beaktats.

I punkterna 5—8 föreskrivs att bygglov krävs inte bara för uppförande av anläggningar och anordningar utan också för väsentlig ändring av dem. Även beträffande i punkterna 1—4 avsedda anläggningar och anordningar synes bygglov böra fordras för väsentliga ändringar. Lagrådets förslag upptar därför en ny punkt 9 enligt vilken bygglov krävs för väsentlig ändring av i föregående punkter angivna anläggningar och anordningar.

Också i denna paragraf bör i ett särskilt stycke, tredje stycket i lagrådets förslag. ges upplysning om bestämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler.

Prop. 1985/Sö:] 288

3.5

Första stycket innehåller förbud mot att utan bygglov sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. Regeln gäller inom områden med detaljplan. Bestämmelsen har i lagrådets förslag på ovan angivna skäl tillsammans med ] å första stycket 4 tagits upp i 3 5 första stycket.

1 andra stycket regleras kommunens rätt att i omrädesbestämmelser föreskriva bygglov för ljusanordningar inom vissa områden. Denna möjlig- het till utökad bygglovsplikt bör som tidigare angetts av systematiska skäl tas upp i avsnittet med rubriken "Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning" (se 7 & lagrådets förslag).

4.5

Denna paragraf behandlar undantagsbestämmelser för vad som enligt lagrådets terminologi kallas en- eller tvåbostadshus. Undantagen gäller också byggnader av annat slag som hör till sådana bostadsbyggnader. Härmed avses vad som enligt 5 & första stycket ] benämns komplement- byggnader. Dct är lämpligt att redan i förevarande paragraf införa detta begrepp. Vad som innefattas i komplementbyggnader kan i lagtexten åskådliggöras med de av departementschefen angivna exemplen.

När det i punkt 2 talas om bostadslägenhet torde åsyftas vad som i 3 kap. kallas bostad. Samma uttryck bör därför användas här. Med den innebörd termen bostad får anses ha i PBL kan den här användas utan att det innebär någon ändring i sak. Att utvidga sin bostad genom att inrätta ett ytterligare rum exempelvis på vinden kräver alltså ej bygglov. självfallet förutsatt att bärande delar ej berörs.

För att anordna skyddad uteplats. skärmtak eller komplementbyggnad krävs i visst fall skriftligt medgivande. Medgivande fordras om anläggning- en eller byggnaden kommer närmare ”tomtgränsen" än 4.5 meter. Den som skall lämna medgivandet är "ägaren till den angränsande fastighe- ten".

Det framgår ej klart av remissprotokollet om kravet på skriftlighet är en formföreskrift eller om det är uppställt för att underlätta bevisning. I den allmänna motiveringen (s. 192) anför departementschefen att den byggan- de skall skaffa intyget och bevara det som framtida bevis. Uttalandet tyder på att föreskriften har tillkommit för att säkra bevisning. Med hänsyn till rättshandlingens art och omständigheterna i övrigt synes det knappast befogat att uppställa ett absolut krav på skriftlighet. Detta skulleju innebä- ra att ett muntligt medgivande vore ogiltigt och att den som i förlitande på ett sådant medgivande utfört viss ätgärd därför skulle ha brutit mot be- stämmelserna om bygglov. Lagrådet utgår från att skriftlighetskravet inte är avsett som en ovillkorlig formföreskrift. Lagtexten behöver då inte innehålla någon regel om hur medgivandet skall lämnas. Att det för den

Prop. 1985/86zl I,- 289

byggande likväl är angeläget att ha medgivandet manifesterat i en handling ligger i öppen dag. Han kan ju eljest råkai svårigheter om han behöver visa att han fått grannens medgivande.

Vad som avses med ”tomtgräns" synes osäkert. Syftet med kravet på medgivande måste vara att grannar inte annat än efter eget medgivande skall besväras av närgången bebyggelse. I allmänhet torde därför tomt- gränsen vara att förstå som gränsen mellan den byggandes och grannens fastigheter. Det behöver emellertid inte alltid vara fråga om fastigheter. [ specialmotiveringen sägs också att. om anläggningen eller byggnaden skall uppföras på arrenderad mark. avståndet lämpligen bör räknas från gränsen för den tomtplats som arrenderas. Sammansättningsledet "tomt" för tan- ken fel. Ordet ”tomt” har nämligen i PBL närmast betydelsen "bygg- plats” eller "tomtplats" (se t.ex. 3 kap. 15 och 17 åå). [ detta samman- hang kan knappast avses tomt i den betydelsen. Eftersom uttrycket "fas- tighetsgränsen" inte täcker alla fall förordar lagrådet uttrycket "gränsen".

Beträffande frågan om från vem medgivande skall inhämtas kan anmär- kas att det på grund av byggnadens eller anläggningens placering och markens indelning ibland blir erforderligt att medgivande inhämtas från flera berörda. Exempelvis kan en byggande vilja uppföra ett uthus i ett hörn på viss fastighet. En byggnad intill en s.k. skafttomt kan också fordra fleras medgivande. Som regel blir det ägaren till angränsande fastighet som skall lämna medgivande. Ibland kan emellertid förhållandena vara sådana att det är en arrendator ensam eller tillsammans med fastighetsägaren som skulle beröras av den tilltänkta åtgärden. Med hänsyn till nu anförda omständigheter föreslår lagrådet att uttrycket "grannar" används.

Bestämmelserna om frihet från bygglov skall emellertid inte gälla fullt ut. 1 det remitterade förslaget föreskrivs nämligen i punkt 6 i motsats till vad som gäller enligt punkterna 4 och 5 att om det i planbestämmelse anges att byggnader skall placeras på ett Visst avstånd från tomtgränsen den bestämmelsen alltid skall gälla. Avsikten med denna undantagsbestäm- melse är — såsom enligt gällande rätt (se 54 %$ 2 mom. första stycket 6 in fine byggnadsstadgan) — att en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför att bygglov alltid krävs om någon vill uppföra en byggnad på detta område. Detta borde komma till tydligt uttryck i lagtexten. om inte bestämmelsen skall missförstås. Lagrådet kan emeller- tid av följande skäl inte tillstyrka bestämmelsen i sak. I 6 & anges uttöm- mande kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten. Enligt depar- tementschefens förslag är dessa möjligheter snävt avgränsade till vissa yttre åtgärder och underhåll inom områden som utgör en värdefull miljö. Föreskriften i sista meningen i punkt 6 innebär formellt sett inte en möjlig- het för kommunen att utvidga bygglovsplikten. Faktiskt får emellertid regeln den effekten att kommunen genom planbestämmelser kommer att reglera bygglovsplikten. Regeln kan därför på grund av sina verkningar uppfattas som en möjlighet för kommunen att utöka bygglovsplikten. En

19 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I. lli/agedel

Prop. 1985/ 86: I 290

sädan möjlighet för kommunen paSsar mindre väl in i PBL:s system. inte heller någon annan planföreskrift har en sådan effekt på bygglovsplikten. l och för sig vore det eftersträvansvärt om planbestämmelser aldrig kunde gå längre än bygglovsplikten. Framförallt är det för den byggande besvä- rande att en bygglovsfri åtgärd kan vara förbjuden till följd av planbestäm- melse. En sådan ordning synes emellertid inte praktisk möjlig utan man måste acceptera att kommunerna genom planbestämmelser ges möjlighe- ter att reglera också byggnadsåtgärder som ej är bygglovspliktiga enligt 8 kap. Också andra bestämmelser —- t.ex. strandskyddsföreskrifter — kan göra bygglovsfria åtgärder förbjudna. För att återgå till nu förevarande paragraf saknar således punkterna 4 och 5 som avser uteplatser och skärm- tak en bestämmelse motsvarande den i punkt 6. Skillnaden är enligt depar- tementschefen motiverad av bl.a. brandsäkerhetsskäl. Grannar kan, tilläg- ger han. alltså inte "avtala bort" en planbestämmelse om att byggnader skall förläggas på ett visst avstånd från gränsen. Argumentet synes inte övertygande. lnte heller en planbestämmelse om ett längre avstånd till gränsen än vad som anges i punkterna 4 och 5 kan nämligen den byggande och hans grannar råda över. lika litet som de kan göra det i fråga om andra planbestämmelser. Något sakligt skäl till varför just nu ifrågavarande planbestämmelse skall få betydelse för bygglovsplikten har inte framkom- mit. Lagrådsremissens förslag har begränsad praktisk räckvidd. Huruvida bygglovsplikt följer av en planbestämmelse eller ej har nämligen endast betydelse för vilka sanktioner som kan tillgripas vid olovligt byggande. Har en byggande vidtagit en åtgärd utan erforderligt bygglov kan vid sidan av rättelse också byggnadsavgift tas ut. Den som bygger i strid mot föreskrift i detaljplan eller områdesbestämmelse har däremot. om åtgärden som sådan är bygglovsfri, inte brutit mot bygglovsplikten. Mot honom kan emellertid handräckningsåtgärder tillgripas, se 10 kap. 125 3 och vad lagrådet anfört under detta lagrum. Lagrådets förslag upptar på grund av det anförda ingen motsvarighet till sista meningen i punkt 6.

Även i nu förevarande paragraf bör —- i ett särskilt stycke — uppmärk- samheten fästas pä det undantag från paragrafen som kan förekomma. Lagrådet syftar på kommunens nyss antydda möjlighet enligt 6 5 att före- skriva bygglov för vissa åtgärder.

Enligt första stycket 4 skall en kommun under de i paragrafen angivna förutsättningarna kunna besluta att bygglov ej krävs för att "utföra anlägg- ningar och anordningar" som avses 'i. 2 %. För tydlighetens skull bör anges att även ändring av dessa anläggningar och anordningar fär undantas från kravet på bygglov.

I första stycket 5 anges att ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk och därmed jämförlig näring får undantas från bygglovskravet. Sådana

Prop. 1985/86:1 _. 29l

byggnader är ofta också arbetslokaler. Den i paragrafen förutsatta bygg- lovsplikten för arbetslokaler i allmänhet är enligt vad som upplysts under lagrådsföredragningen inte avsedd att skola gälla för ifrågavarande ekono- mibyggnader. Detta bör framgå av lagtexten.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna är av redaktionell art.

65

Enligt paragrafen kan kommun för ett område som utgör en värdefull miljö föreskriva att bygglov krävs bl.a. för att färga om byggnader eller byta ut byggnadernas fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller utfö- ra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadernas yttre. Av 1 55 första stycket 4 (lagrådets förslag 3 .5 första stycket 1) framgår att sådana åtgärder kräver bygglov om de skall utföras inom områden med detaljplan. Enligt 4 5 krävs dock inte bygglov för omfärgning av en- eller tvåbostadshus med komplementbyggnader som ligger i detaljplanelagt område. Det anförda har föranlett att bestämmelsen i lagrådets förslag delats i två punkter vari erforderliga preciseringar gjorts.

Kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten bör inte gälla för sådana för totalförsvaret avsedda byggnader som anges i 10 %. l lagrådets förslag har detta föranlett ett tillägg.

75

Såsom paragrafen är utformad krävs rivningslov för att ta bort byggna- der eller delar av byggnader som får uppföras utan lov. Detta kan uppen- barligen inte vara avsett. Inte heller kan det vara meningen att en kommun skall få föreskriva rivningslovsplikt för sådana byggnader eller byggnads- delar. De nu anförda synpunkterna ligger till grund för de av lagrådet föreslagna ändringarna i paragrafen. som i lagrådets förslag betecknas 8 5.

9.5

Av specialmotiveringen framgår att paragrafen avser endast för försva- ret avsedda byggnader m.m. Detta förhållande bör framgå av lagtexten. Ordet "totalförsvaret" har i lagrådets förslag, 10 55, samma innebörd som i 19 kap. 5 5 brottsbalken (prop. 1979/80:176 5.8 och JuU 1981/82: 8 s. 6 och 26).

105

Enligt första stycket 2 skall bygglov lämnas, om fastigheten och byggna- den "med hänsyn till läge och användningssätt" stämmer överens med detaljplanen och fastighetsplanen. Kravet på anpassning till planbestäm-

Prop. 1985/86:l 292

melserna är. vilket framgår av motiven till femte stycket. avsett att gälla även i andra hänseenden än läge och användningssätt. Sålunda skall bygg— lov kunna vägras exempelvis om den tillämnade byggnadens höjd över— stiger vad i detaljplanen är föreskrivet om högsta tillåtna höjd. l lagrådets förslag har de citerade ordcn utelämnats.

Första stycket 3 handlar om byggprojektets anpassning till de i 3 kap. uppställda kraven på byggnader. Bestämmelsen i denna punkt skiljer sig från bestämmelserna i 1 och 2 i det att den anger vad som skall ligga till grund för bygglovsprövningen. Enligt lagrådets mening bör man hålla isär de materiella villkoren för bygglovsprövningen. varom förevarande para- graf handlar. och handläggningen av bygglovsärenden. Bestämmelser i det senare hänseendet återkommer i 28 &. Redigeringen av första stycket 3 kan inge den felaktiga föreställningen att villkoren enligt 3 kap. inte har samma betydelse vid bygglovsprövningen som planförutsättningarna i 1 och 2. I den allmänna delen av sitt yttrande har lagrådet kritiserat det remitterade förslaget i vad det avser byggnadsnämndens skyldighet att granska och fastställa bygglovshandlingar. Oavsett om kritiken leder till att förslaget omarbetas. bör en bestämmelse om vad som skall vara underlag för bygg- lovsprövningen flyttas från förevarande paragraf och tas in i 28 5 (29 & lagrådets förslag).

1 andra stycket sista meningen behandlas det fall att en bygglovssökande inte efterkommer ett föreläggande att ansöka om förrättning för genomfö- rande av fastighetsplan. Bestämmelsen hör nära samman med det i 20 å andra stycket behandlade fallet att sökanden underlåter att hörsamma föreläggande att avhjälpa brister i ansökningshandlingarna. Lagrådet före- slår att bestämmelsen flyttas till 20 &.

llå

[ paragrafen ges bestämmelser om bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av detaljplan. Beträffande första stycket 4 hänvisar lagrådet till vad som anförts under 10 &. Andra stycket behandlar rätten för ägare av fastigheter med en- och tvåfamiljshus att få lov till s.k. kompletterings- åtgärder. Vad som menas med kompletteringsåtgärder redovisas i en upp- räkning i fyra punktcri slutet av stycket.

Enligt en bestämmelse i andra stycket kan lov till kompletteringsät- gärder vägras om kommunen har lämnats tillstånd att expropriera den fastighet eller den fastighetsdel där åtgärden skall utföras. Avsikten med bestämmelsen torde vara att förebygga den värdcförstöring som skulle bli följden om kompletteringsåtgärden blir onyttig efter expropriationen. En sådan värdeförstöring kan naturligtvis uppkomma inte bara när kommunen exproprierar utan också då staten eller enskild får expropriationstillstånd. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen utformas så att den omfattar alla fall av expropriation.

Prop. 1985/86:l ._ | 293

l lagrådets förslag till lagtext (13 %) har bestämmelsen om vad som menas med kompletteringsåtgärder brutits ut till en särskild paragraf som placerats omedelbart efter förevarande paragraf (12 å i lagrådets förslag). som härigenom vinner i överskådlighet.

Punkt 3 i uppräkningen av kompletteringsåtgärderna avser åtgärder på byggnader i sådana fall som anges i 65 första stycket !. Också sådana åtgärder som nämns i 65 första stycket 2. dvs. underhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. ll & (3 kap. 12 & lagrådets förslag) torde enligt lagrådets mening böra hänföras till kompletteringsåtgärder. [ punkt 4 hänvisas till sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 5 första stycket 5 och 6. l ] åförsta stycket 4 (3 Hörsta stycket ] lagrådets förslag) avses samma åtgärder som i 65 första stycket 1. Med hänsyn till det anförda bör enligt lagrådets mening punkterna 3 och 4 föras samman till en punkt. vari hänvisas till l 5 första stycket 4—6 (1 & första stycket 4 och 5 och 3 & första stycket ] lagrådets förslag), varefter underhällsätgärder på byggnader som avses i 3 kap. 11 & redovisas i en särskild punkt.

1 övrigt föreslås vissa redaktionella ändringar i paragrafen.

125

I första stycket av paragrafen sägs att "tillfälligt bygglov" får lämnas om sökanden begär det och om marken eller byggnaden inte genast behöver tas i anspråk för avsett ändamål. Det senare villkoret behöver inte anges. Någon rätt till sådant bygglov föreligger nämligen inte i annat fall än som avses i andra stycket. Om marken behöver tas i anspråk för det avsedda ändamålet. kan sökandens begäran avslås utan att denna avslagsgrund är uttryckligen angiven i lagen. Paragrafen har i lagrådets förslag redaktio- nellt omarbetats och har beteckningen 14 å.

135

Paragrafen ger bestämmelser om tidsfrister för avgörande av bygglovs- ärenden. För prövning av ärenden om rivningslov ges bestämmelser om tidsfristeri l7 &. Den paragrafen har samma uppbyggnad som förevarande 13 &.

Lagrådsremissen har alltså bestämmelser som gör det möjligt för bygg- nadsnämnden att under vissa förutsättningar skjuta upp avgörandet av ärenden om bygglov och rivningslov. Någon motsvarande reglering finns inte för ärenden om marklov. Uppenbarligen har departementschefen an- sett något behov av sådana regler inte föreligga med tanke på konstruk- tionen av prövningsgrunderna för marklov. Lagrådet vill emellertid peka på några situationer där det kan vara önskvärt med möjlighet till uppskov även i ärenden om marklov.

Inom ett område med detaljplan kan en ansökan om marklov till

Prop. 1985/86:1 394

schaktning eller fyllning aktualisera behov av att innan ansökningen prövas —— komplettera planen med en bestämmelse enligt 5 kap. 8 5 första stycket 5 om markytans utformning och höjdläge. Även om den sökta åtgärden stämmer överens med en planbestämmelse, kan det tänkas att planen behöver ändras i denna del, t.ex. därför att det inte längre anses lämpligt att medge åtgärder av det aktuella slaget.

Motsvarande behov av rådrum kan föreligga när marklov söks inom ett område utan detaljplan. I omrädesbestämmelser behöver ju inte tas in materiella föreskrifter om hur prövningen skall utfalla. utan byggnads- nämnden kan från fall till fall pröva ansökningen mot 8 kap. 18 _6 första stycket 2 eller 3 i lagrådets lagförslag. Det kan emellertid vara så att en ansökan föranleder en översyn av områdesbestämmelscrna för att få fram en bindande reglering avseende ett större område. Vidare kan redan med- delade materiella föreskrifter om prövningen behöva ändras med anledning av en ansökan om t.ex. trädfällning inom ett friluftsområde.

Det är inte heller uteslutet att önskemål om trädfällning inom ett skydds- eller säkerhetsområde eller ett friluftsområde kan väcka frågan om expro- priation enligt 2 kap. 5 eller 9 .5 ex propriationslagen. Lagrådet erinrar här om att möjligheten att vägra marklov just inom friluftsområden är begrän- sad till följd av reglerna om skydd för pågående markanvändning i 5 kap. 16 å andra stycket och 8 kap. 18 5 andra stycket i lagrådets lagförslag. Om alltså PBL:s regleringsmöjligheter härvidlag befinns otillräckliga. kan ex- propriation av området ibland behöva övervägas. l avvaktan på ett expro- priationstillstånd bör ärendet om marklov inte avgöras.

Vad lagrådet nu har anfört leder till att bestämmelserna om uppskov bör avse inte bara bygglov och rivningslov utan också ärenden om marklov. Bestämmelserna i ämnet bör då lämpligen sammanföras till ett lagrum. Fråga är om förfaranderegler och dessa har sin naturliga plats bland de generella bestämmelserna om handläggningen av lovärenden. ] lagrådets förslag har bestämmelsen tagits upp som 23 5.

Enligt remitterade förslaget är huvudregeln att ärenden om bygglov och rivningslov skall avgöras snarast möjligt och senast inom ett år. Att i lovärenden sätta upp en allmän tidsfrist på ett år synes inte lämpligt. En sådan regel kan nämligen tas till intäkt för att anmärkning om bristande snabbhet inte kan riktas mot byggnadsnämnden, ifall avgörandet sker inom ett år. Det är emellertid tveksamt om PBL överhuvudtaget bör uppta någon generell regel om snabb handläggning. Ärenden skall alltid avgöras sä skyndsamt som är möjligt. En regei härom har därför knappast sin plats i en Speciallag. I förvaltningslagen finns ingen sådan bestämmelse. Förvalt- ningsrättsutredningen har emellertid (se SOU 1983: 73 s. 56 f) föreslagit en bestämmelse i ämnet utformad så att skyndsamhetskravet balanseras mot övriga huvudsakliga krav som bör ställas på verksamheten hos förvalt- ningsmyndigheter. Lagrådet har i sitt förslag inte tagit upp en särskild bestämmelse om skyndsamhet.

Prop. 1985/86zl _ 295

I lagrådets 23 5 har reglerna om tidsfrister i lovärenden utformats som en möjlighet för byggnadsnämnden att i vissa angivna fall. på grund av förhål- landena i det individuella ärendet besluta om anstånd. Det är en fördel att ett ärende inte blir liggande utan att anståndsfrågan tas upp i nämnden. Nämnden böri sitt beslut ange skälet till att ärendet inte avgörs genast. Till frågan huruvida ett beslut om uppskov skall kunna överklagas återkommer lagrådet under 13 kap. l &.

l sak råder överensstämmelse mellan det remitterade förslaget och lagrå- dets förslag med undantag av att på skäl som angetts under 11 å ansökan om tillstånd att expropriera kan vara anledning att vila på lovären- det oavsett vem som är expropriand.

145

Enligt specialmotiveringen innehåller paragrafen. som i lagrådets förslag har fått sin motsvarighet i 15 å, en spärr mot att byggnadsnämnden uppre- pade gånger vägrar lov till kompletteringsåtgärder genom att ansöka om tillstånd till expropriation. Härtill kan först anmärkas att det knappast torde vara byggnadsnämnden som för kommunens räkning tar initiativ till ett expropriationsförfarande. Bortsett härifrån ger emellertid uttalandet vid handen att avsikten med stadgandet är att förhindra en olämplig myn- dighetsutövning från nämndens sida. Detta syfte behöver inte komma till uttryck i lagtext och bör i vart fall inte ha sin plats bland de materiella reglerna om bygglov. Emellertid kan en regel i enlighet med remissen likväl vara av värde. Bestämmelsen tillgodoser nämligen den enskildes rätt. Har en byggande vägrats bygglov på grund av ett sedermera förfallet — expropriationstillstånd bör han först sedan avsevärd tid förflutit riskera att en förnyad bygglovsansökan avslås med hänvisning till ett nytt expropriationstillstånd. Sedd alltså som ett skydd för den enskilde fyller bestämmelsen sin plats. På skäl som angetts under ll ä bör regeln tilläm- pas oavsett vem som önskar expropriera.

lSå

En grund för att vägra rivning är enligt förevarande paragraf önskemålet att bevara kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Av den allmänna motiveringen (s. 223) framgår att ansökan om rivningslov inte heller skall bifallas om bebyggelsen är värdefull ur historisk eller konstnär- lig synpunkt. Detta har beaktats i lagrådets förslag (16 å). Härigenom får man också överensstämmelse med 3 kap. 11 & såvitt avser bebyggelsens egenskaper. låt vara att det särskilda krav som uppställs i sistnämnda paragraf saknar motsvarighet här. Möjligheten att vägra rivningslov enligt förevarande 15 & gäller således också andra byggnader än dem som enligt 3 kap. 11 få har ett särskilt bevarandevärde. Av bestämmelsen bör tydligt

Prop. 1985/%:] 296

framgå att rivningslov kan vägras både om byggnaden i sig har angiven egenskap och om den ingår i en bebyggelse av sådant slag.

l7å

1 första stycket andra punkten anges två fall enligt vilka hinder mot rivningslov möter på grund av att det pågår prövning i annan ordning av frågan om byggnaden skall stå kvar eller inte. Det ena fallet. som avser upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen. har sin motsvarighet i gällande rätt; en bestämmelse behövs emellertid om skyldighet för hyres- nämnd att underrätta byggnadsnämnden redan om att ansökan om upp- rustningsåläggande har gjorts (jfr 10 5 första stycket bostadssaneringsla- gen). Det andra fallet, som däremot är en nyhet. tar sikte på att ansökan gjorts om att byggnaden skall förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn till bestämmelsernai 15 s remitterade förslaget (16 & lagrådets förslag) och 7 & lagen (1960: 690) om byggnadsminnen synes någon särskild föreskrift om obligatoriskt anstånd knappast fylla någon funktion för sistnämnda fall.

I övrigt får lagrådet beträffande 17 & hänvisa till sitt yttrande under 13 &. Bestämmelserna om de diskretionär'a anståndsgrunderna återfinns i lagrå- dets förslag i 23 &. Den nyss berörda obligatoriska anståndsgrunden vid ansökan om upprustningsåläggande har fått sin plats i 24 &.

18.5

l paragrafen anges prövningsgrunderna för marklov. Enligt den remitte- rade lagtexten får marklov vägras om den sökta åtgärden förhåller sig på visst sätt till de angivna grunderna. [ lagrådets förslag har bestämmelsen — med lagtexten i 10 ä (1 1 & lagrådets förslag) som förebild — utformats positivt. Med den föreslagna lydelsen uppkommer emellertid behov av en bestämmelse som gör det möjligt att i marklovsärendet göra smärre avsteg från detaljplan eller områdesbestämrnelser. Lagrådets förslag innehåller — likaledes efter förebild från 10 å — en sådan bestämmelse.

1 punkt 4 anges som grund för att vägra marklov att den sökta åtgärden förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning som frilufts- område. Beslutet att vägra marklov får dock inte vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Detta är. sägs det i spe- cialmotiveringen, en följd av att omrädesbestämmelser som används i syfte att reglera t. ex. trädfällning i friluftsområden enligt 4 kap. 13 5 första stycket 7 inte får medföra avsevärda ingrepp i den pågående markanvänd- ningen. För att situationen för den enskilde skall bli densamma oberoende av om den materiella regleringen finns i omrädesbestämmelser eller om frågan prövas först när marklov söks har alltså motsvarande spärr införts i punkt 4 i förevarande paragraf. framhålls det i specialmotiveringen.

Lagrådet vill till en början fästa uppmärksamheten på att begreppet

Prop. 1985/86: 1 . 297

pågående markanvändning används i förevarande bestämmelse liksom i 4 kap. 13 & första stycket 7 (5 kap. 16 & första stycket 6 och-andra stycket lagrådets förslag). 1 den allmänna motiveringen erinrar departementsche- fen om att begreppet pågående markanvändning infördes i byggnadslagcn och i vissa angränsande lagar. bl.a. naturvårdslagen. år 1972 i samband med lagstiftningen i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Begreppet gavs då främst funktionen att avgränsa det intrång av t. ex. en fastställd generalplan som bör medföra rätt till ersättning eller inlösen. Departe- mentschefen erinrar vidare om att begreppet enligt PBL-utredningens för- slag skulle ha en mer vidsträckt betydelse och kunna tillämpas inte bara vid avgörandet av ersättningsfrågor utan även vid bygglovsprövningen. På skäl som närmare redovisas på s. 208 f tar departementschefen avstånd från utredningens förslag att i PBL använda begreppet pågående markan- vändning i cn sådan utvidgad betydelse. Bl.a. pekar han på att begreppet pågående markanvändning har sin plats också i en del andra lagar och där har en speciell innebörd. Att ge begreppet en särskild innebörd vid tillämp- ningen av PBL kan, anför han. vålla osäkerhet vid tillämpningen av dessa andra lagar. Han pekar också på att byggnadsnämnderna ofta inte har den juridiska expertis som behövs för att pröva om en åtgärd inkräktar på pågående markanvändning.

Med hänvisning till det anförda uttalar departementschefen på s. 298 att begreppet pågående markanvändning inte bör användas i PBL när det gäller ersättningsfrågor. Han tillägger emellertid att begreppet inte heller bör komma till användning vid uppbyggnaden av regleringen rörande pröv- ningen av lov. Det nu sagda stämmer alltså inte när det gäller förslaget till hur prövning av marklov skall ske.

När begreppet pågående markanvändning används i punkt 4 i föreva- rande paragraf och i 4 kap. 13 & första stycket 7 är det emellertid inte i den mer vidsträckta betydelse som PBL-utredningen föreslagit utan i den bety— delse som begreppet fått vid tillämpningen av naturvårdslagen. Sålunda framhålls i specialmotiveringen till sistnämnda lagrum. att tanken är att kommunen genom omrädesbestämmelser skall kunna reglera marklovplik- tiga ätgärder intill samma kvalifikationsgräns som gäller för staten vid förordnande om naturvårdsområde enligt naturvårdslagen. När det gäller kvalifikationsgränsen hänvisar departementschefen till den praxis som utbildats vid tillämpningen av naturvårdslagen i fråga om gränsdragningen mellan naturvårdsområde och naturreservat (19 & resp. 7 & naturvårdsla— gen). Med hänsyn till vad sålunda har anförts har lagrädet intet att erinra mot att begreppet pågående markanvändning används i förevarande para- graf och i 4 kap. 13 5 första stycket 7 (5 kap. 16 5 första stycket 6 och andra stycket lagrådets förslag). Det må dock påpekas att en följd av att begrep- pet används som prövningsgrund vid marklov är att byggnadsnämnderna kan tvingas in i bedömningar som departementschefen enligt vad som anföns i det föregående ställt sig tveksam till om de har kompetens för.

Prop. 1985/86zl 298

När det i punkt 4 sägs att "beslutet" att vägra lov inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras torde tanken vara att en ansökan om marklov, t.ex. för trädfällning inom ett friluftsområde. skall kunna bifallas endast delvis. t. ex. så att lovet begrän- sas till en viss areal eller på ett annat sätt som kan bestämmas kvantitativt. bara inte den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Något hinder mot att ett sådant beslut meddelas kan inte anses föreligga vare sig med hänsyn till förvaltningsrättsliga grundsatser eller av andra skäl (jfr SOU 1964z27 s. 166). Det må påpekas att för det fall att utredningen i marklovsärendet visar att den pågående markanvändningen avsevärt för- svåras om inte ansökningen i sin helhet bifalles någon begränsning av lovet självfallet inte får ske.

195

l lagrådets förslag har såsom förutskickats under 1 kap. 6 så uttryck- ligen angetts att det är byggnadsnämnden som prövar ansökningar om lov. 1 specialmotiveringen ges exempel på vissa uppgifter som behöver doku- menteras i ett bygglovsärende och varom bestämmelser torde komma att meddelas av regeringen. Utöver vad där angetts bör också antecknas när ett ärende om bygglov anhängiggörs vid byggnadsnämnden. Tidpunkten då bygglov söks kan nämligen ha betydelse för rätt till ersättning enligt 14 kap. 5 5.

205

Enligt 10% andra stycket (11 & andra stycket lagrådets förslag) kan byggnadsnämnd förelägga bygglovssökande att ansöka om förrättning för fastighetsindclning. Följden av att föreläggandet inte efterkommes bör som lagrådet anfört under nyssnämnda paragraf regleras i förevarande 20 5.

215

Paragrafen ger möjlighet att påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärder som inte kräver lov. l specialmotiveringen anges två fall då en byggande har behov av en sådan prövning. Det ena är att en byggande kan vilja ha besked huruvida en åtgärd. som inte kräver bygglov. uppfyller egenskapskraven i 3 kap. Det andra fallet avser att en byggande vill utföra en icke bygglovspliktig åtgärd en åtgärd som i dag kräver dispens enligt 67 & byggnadsstadgan — i strid mot detaljplan eller omrädesbestämmelser. Ett ärende som rör byggande skall enligt specialmotiveringen av byggnads- nämnden handläggas som ett vanligt bygglovsärende och bifall till ansök- ningen meddelas i form av bygglov. Avsikten torde vara att i ärenden enligt denna paragraf såväl materiella som processuella regler om bygglov eller

Prop. 1985/86: 1 .- -_ 299

i förekommande fall marklov och rivningslov skall gälla. Lagrådet föreslår därför ett tillägg till lagtexten enligt vilket bestämmelserna om lov i PBL skall tillämpas i dessa ärenden. Bifall till en ansökan som avser det fallet att en byggande vill utföra en icke lovpliktig åtgärd i strid mot planbestämmelser kommer därför bortsett från möjligheten av lov till tillfällig åtgärd inte att kunna förenas med villkor om tidsbegränsning av lovet. Lagrådet vill anmärka att detta är en ändring i förhållande till gällande rätt eftersom en dispens enligt 67 s' byggnadsstadgan kan tidsbe- gränsas (se Bexelius 5. 5.00). Av det föreslagna tillägget följer också att de regler om statlig kontroll m.m. i 12 kap. och om överklagande i 13 kap. som avser lov kommer att gälla ärenden enligt nu förevarande 21 &. Ett bifall eller avslag i ärende enligt 21 & inverkar ej på frågan om huruvida åtgärden är bygglovspliktig. Detta har betydelse om det blir aktuellt att tillämpa sanktioner enligt 10 kap.

/ I

22.5

Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunicering av ansökningar om lov. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i byggnadsstadgan. För- valtningslagen (l97l:290) är emellertid tillämplig på byggnadsnämndens handläggning av sådana ärenden. där besluten överklagas genom förvalt- ningsbesvär. 1 nämnda lag finns bestämmelser. 15 s. om underrättelseskyl- dighet. som innebär att nämnden i viss utsträckning har att kommunicera ansökningar om byggnadslov med t. ex. ägare av grannfastigheter.

I l å andra stycket förvaltningslagen finns en bestämmelse om lagens förhållande till avvikande regler i andra lagar eller författningar som beslu- tats av riksdagen eller regeringen. Bestämmelsen slår fast att sådana avvi- kande regler gäller framför det som är föreskrivet i förvaltningslagen. Av specialmotiveringen till förevarande paragraf får anses framgå att avsikten är att exklusivt reglera frågan om nämndens kommunikationsplikt i lov- ärenden. De bestämmelser som finns i 15 s' förvaltningslagen skall således inte gälla vid sidan om bestämmelserna i förevarande paragraf. Paragrafen bör dock kompletteras med en bestämmelse om att ärenden normalt ej får avgöras med mindre kommunikationsskyldigheten gentemot sökanden bli- vit fullgjord. Med hänsyn till den vida krets av personer som skall höras över en ansökan om bygglov kan 15 5 förvaltningslagen ej tillämpas fullt ut.

På skäl som redovisats under 1 kap. 8 15 upptar lagrådets förslag. till skillnad från det remitterade förslaget. inte någon legal definition på sak— ägare. Detta gör det. som framgår av vad lagrådet anfört under 5 kap. 17 &. nödvändigt att särskilt ange att utöver kända sakägare varmed får förstås i första hand ägare av fast egendom och innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt kända bostadsrättshavare. hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer skall omfattas av skyldigheten att

Prop. 1985/86: 1 300

underrätta om ansökningar om lov. l specialmotiveringen anförs att som känd sakägare alltid bör räknas den vars rättighet är inskriven i fastighets- boken. Lagrådet vill för sin del påpeka att de som finns inskrivna i fastig— hetsboken trots efterforskningar inte alltid kan påträffas.

1 andra stycket har föreskrivits att byggnadsnämnden kan bestämma att sökanden skall underrätta sakägarna. om ansökningen och om att yttrande över denna skall ges in till byggnadsnämnden inom viss tid. Syftet med bestämmelsen är enligt specialmotiveringen att underlätta handläggningen. Enligt lagrådets mening är emellertid motiven för att vältra över ansvaret för kommuniceringen på sökanden dåligt underbyggda. ] lagrådets förslag har bestämmelsen därför fått utgå.

I tredje stycket finns bestämmelser om hur underrättelse skall ske. 1 lagrådets förslag har bestämmelsen omformulerats med 5 kap. 25 å tredje stycket lagrådets förslag som förebild.

I detta sammanhang vill lagrädet beröra en av de mera betydande nyhe- terna i PBL nämligen den föreslagna utvidgningen av sakägarkretsen. Utredningen hade föreslagit en utvidgning som innebar att innehavare av hyresrätt eller bostadsrätt skulle bli sakägare och tillförsäkras rätt att få information. att avge synpunkter och att överklaga besluten. Departe- mentschefen har emellertid funnit att en sådan begränsning inte är befogad och på skäl som han utvecklar på s. 27 fi remissen finner han att alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall. liksom hyresgästernas organisationer. vara sakägare. Att avgöra vilka som är bosatta på en fastighet torde enligt de partementschefen inte medföra några svårigheter. Hit räknas. anför han (s:. 35.6). både första- och andrahands- hyresgäster. bostadsrättshavare samt familjemedlemmar till dessa. dvs. personer som är kyrkobokförda på fastigheten enligt bestämmelserna i folkbokföringsförordningen (1967: 198). Lagrådet har för sin del svårt att överblicka vilka svårigheter som till äventyrs kan vara förenade med den föreslagna utvidgningen av sakägarkretsen såvitt nu är i fråga. Eftersom förslaget i denna del tillkommit först under lagstiftningsärendets beredning i regeringskansliet kan någon ledning inte hämtas i remissinstansernas yttranden över PBL. Att svårigheter kan föreligga med att låta sakägar- kretsen också omfatta de boende framgår av den remitterade lagtexten i tredje stycket av förevarande paragraf. Trots deras ställning av sakägare blir de boende inte likställda med övriga sakägare när det gäller frågan hur underrättelse skall ske. Huvudregeln att underrättelsen skall sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas skall således enligt förslaget inte vara tillämplig på dem.

23%?

Paragrafen innehåller vissa regler om hur beslut om lov skall vara utformade. vilka som skall underrättas om besluten och hur underrättelse

Prop. 1985/%:] _. 30]

skall ske. Den inleds med en bestämmelse om att beslut i ärenden om lov skall vara skriftliga. Såsom lagrådets förslag om vad beslut om lov skall innehålla har utformats (27 å). måste bestämmelsen anses överflödig. Den har därför utgått i lagrådets lagtext.

Enligt det remitterade förslaget skall sökanden ha ansvaret för att under- rätta sakägarna, dock endast dem som har lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet och vilkas synpunkter inte har tillgodosetts. Den som skall ta reda på vilka som inte fått sina synpunkter tillgodosedda torde behöva ha tillgång till handlingar som förvaras hos byggnadsnämnden. Nämnden torde också vara den som är bäst skickad att göra de bedömningar som ibland kan behövas för att avgöra om någon fått eller inte fått gehör för vad han anfört. ] lagrådets förslag har därför nu ifrågavarande skyldighet lagts på nämnden. Andra stycket har i lagrådets förslag formulerats med 22 å som förebild.

Paragrafen bör placeras i anslutning till den paragraf som anger vad ett beslut om lov skall innehålla och återfinns som 28 å i lagrådets förslag.

24 och 30 55

Enligt gällande rätt skall byggnadsnämnd vid prövning av ansökan om byggnadslov se till att byggnadsföretaget inte strider mot vissa i 5.6 % 1 mom. första stycket byggnadsstadgan angivna författningar. Det åligger alltså byggnadsnämnden att vid sin prövning beakta att byggnadsföretaget uppfyller de villkor som är uppställda i de angivna lagarna. Enligt 57 & första stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden vidare hänvisa den byggande att söka eljest föreskrivna tillständ. Denna sistnämnda be- stämmelse är ett led i byggnadsnämndernas serviceuppgifter. Bestämmel- sen innebär ej att nämnden har befogenhet att med bindande verkan avgöra om tillstånd av annan myndighet erfordras eller ej. Om nämnden inte lämnat hänvisning. befriar detta inte heller sökanden från att begära till- stånd. Departementschefen föreslår nu — med ett undantag -— att den förstnämnda ordningen skall avskaffas och att byggnadsnämnden ej skall göra någon kontroll mot andra lagar utan inskränka sin prövning till PBL. Lagrådet ansluter sig till detta ställningstagande. Bestämmelsen. som i lagrådets förslag motsvaras av 25 &. bör emellertid ges en lydelse som bättre uttrycker dess syfte att föreskriva en serviceåtgärd som inte avlyfter sökandens ansvar. — Det kan uppstå tvekan om hur långt nämndens serviceverksamhet skall sträcka sig. Det är lämpligt om byggnadsnämn- derna genom t.ex. planverket tillhandahålls förteckning över de lagar och författningar som kan bli aktuella när bestämmelserna i nu förevarande paragraf skall iakttas. Erinran får inte bli innehållslös. För att erinran skall fylla sin funktion mäste byggnadsnämnden ange de författningar som nämnden vid sin granskning av handlingarna funnit att sökanden har att beakta. Det är självfallet bra om denna upplysning kan ges till sökanden på

Prop. l985/86:1 302

ett tidigt stadium och alltså redan före byggnadsnämndens beslut i lovären- det.

I lagrådsremissen föreslås som nyss nämnts ett undantag från principen att byggnadsnämnd inte skall pröva en åtgärds tillåtlighet på grund av annan lag än PBL. Enligt 30 & skall nämligen bygglov till s.k. lyxsanering få meddelas endast om hyresnämnden medgett det. 1 specialmotiveringen uttalas att bestämmelserna i bostadssaneringslagen i praktiken tillämpas så att hyresvärden lämnar ett s. k. hyresgästintyg till byggnadsnämnden innan byggnadslov ges. Någon egentlig motivering i sak till det föreslagna avste- get har emellertid inte åberopats. Lagrådet föreslår att bestämmelsen utgår. Givetvis hindrar detta inte hyresvärden att också framdeles i förväg skaffa intyg från hyresgästerna. Om bestämmelsen skall stå kvar får den anses föreskriva ett särskilt villkor för bygglov. vilket bör anges bland förutsättningarna för bygglov i l0 och 11 5.6 (ll och 12 ss lagrådets för- slag).

265

Paragrafen reglerar vad ett beslut om lov skall innehålla. Förhållandet till 17 & förvaltningslagen är oklart. l'. lagrådets förslag har gjorts ett tillägg som anger att beslut varom nu äri fråga skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i nämnda paragraf. Den nu förevarande paragrafen reglerar exklusivt vad ett beslut om lov skall innehålla.

Enligt det remitterade förslaget skall beslutet ange de åtgärder som lovet avser och den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras. Att dessa uppgifter skall tas upp i beslutet är självklart och behöver inte anges särskilt.

[ beslut om lov skall anges bl. a. de villkor som behövs. Departements- chefen ger i specialmotiveringen exempel på villkor som kan tas in i ett beslut. Det må framhållas att byggnadsnämnden endast kan föreskriva villkor som har stöd i PBL.

275

Denna paragraf som behandlar bygglovs giltighet i tiden bör flyttas från avsnittet om handläggningen av lovärenden. ] lagrådets förslag återfinns paragrafen med en viss redaktionell omarbetning under en särskild rubrik såsom näst sista paragrafi 8 kap. Sådan paragrafen är utformad gäller den även lov som lämnats med stöd av 14 5.

285

Paragrafen 29 å i lagrådets förslag behandlar frågan vad byggnads- nämndens prövning i bygglovsärenden skall avse. I den allmänna delen av

Prop. 1985/86zl , 303

sitt yttrande har lagrådet anfört att det remitterade förslaget i denna del bör omarbetas. Förslaget kan inte föras tillbaka till PBL=utredningen utan har tillkommit under ärendets beredning i regeringskansliet. Lagrädet anser sig ' inte böra lägga fram ett eget förslag.

295

Paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 30 &. innehåller särskilda bestämmelser om bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksamheter i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning. Det må framhållas att bestämmelserna kommer att gälla också ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk o.d. såvida kommunen inte i omrädesbestämmelser undantagit sådana byggnader från lovplikt (jfr 8 kap. 5 & lagrådets förslag).

I tredje stycket föreskrivs att beslutet om bygglov i visst fall skall innehålla en erinran om den skyldighet som enligt lag eller annan författ- ning kan föreligga för arbetsgivaren att göra anmälan till yrkesinspektioncn innan arbetslokalen tas i bruk. Enligt lagrådets mening är det inte riktigt att i lag föreskriva att ett beslut som riktar sig till sökanden innehåller en erinran om att tredje man kan vara skyldig att göra vissa anmälningar. Endast i det fall då sökanden och arbetsgivaren är en och samma person får bestämmelsen någon mening. I lagrådets förslag till lagtext har tredje stycket utgått.

315

[ första stycket av paragrafen föreskrivs att bygglov som innebär medgi- vande att uppföra en ny byggnad eller annan anläggning får. om fastighets- ägaren skriftligen samtycker till det. innehålla bestämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning eller att utfarten från fastigheten skall ändras. Enligt special- motiveringen innebär bestämmelsen att. om t. ex. rivning av en befintlig byggnad enligt byggnadsnämndens mening är en förutsättning för att bygg- lov skall kunna ges. lovet givetvis får vägras om samtycke till rivningen inte lämnas. Den återgivna uppfattningen om bestämmelsens innebörd har gett lagrådet anledning att. mot bakgrund av föreskrifterna i 10 och H så. föra följande resonemang. 1 en detaljplan kan rätten att bygga gälla både den befintliga byggnaden på en fastighet och den byggnad som avses i ansökningen om bygglov. ] sådant fall kan naturligtvis byggnadsnämnden inte ställa som villkor för ett bygglov att den befintliga byggnaden rivs. Är det fråga om en fastighet inom icke detaljplanelagt område som skall bebyggas. skall enligt ll & bygglov lämnas om de förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda. Är detta fallet lär det inte heller i denna situation vara möjligt att som förutsättning för bygglov kräva att en annan.

Prop. 1985/86: 1 304

på fastigheten lagligen uppförd byggnad rivs eller ändras. Om, å andra sidan. byggrätten i en detaljplan inte ger utrymme för både den befintliga byggnaden och den byggnad som ansökning om bygglov avser synes inga hinder möta mot att nämnden som villkor för att tillåta uppförande av den nya byggnaden föreskriver att den gamla rivs. Något skäl att i denna situation kräva skriftligt medgivande från sökanden kan inte anses förelig— ga. På motsvarande sätt kan den bedömning som skall göras av en ansökan om bygglov inom ett område som inte omfattas av detaljplan leda till att en förutsättning för att bygglov skall kunna ges är att en befintlig byggnad rivs eller ändras. Också i detta fall är det svårt att förstå varför byggnadsnämn- den skall behöva ett skriftligt medgivande till rivning eller ändring. Av det anförda framgår att det inte finns saklig eller rättslig grund att i PBL ha en bestämmelse med det innehåll som föreslås i första stycket av förevarande paragraf. [ den mån byggnadsnämnden har lagligt stöd för att som villkor för ett lov till en ny byggnad föreskriva att en äldre byggnad rivs eller ändras är detta ett sådant villkor som enligt 8 kap. 26 så kan tas in i beslutet om lov (s. 598). Med hänsyn till vad sålunda har anförts har i lagrådets förslag första stycket i förevarande paragraf utgått.

I andra stycket föreskrivs att. om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts. i beslutet om lov får föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. Nämnden kan i denna situation inte efter fritt skön ge föreskrifter om ändringar i t. ex. en uppförd byggnad. Ett lov som avser en redan utförd åtgärd bör självfallet inte skilja sig från ett löv som meddelas för en sökt åtgärd. Loven måste i båda fallen grundas på en prövning enligt bestämmelserna i PBL. bl.a. kraven i 3 kap.

32%

Paragrafen innehåller bestämmelser om "förhandslov" eller "förhands- besked" som lagrådet under 1 kap. '..l & föreslagit att beslutet skall benäm- nas. Enligt det remitterade förslaget är en begäran om förhandsbesked inte ett särskilt ärende utan ingår som ett led i ett ärende om ansökan om bygglov. Prövningen av bygglovsansökningen delas upp i två led. ] det första prövas åtgärdens tillätlighet i fråga om lokaliseringen. [ det andra sker. om åtgärden kan tillåtas på den avsedda platsen. en prövning huruvi- da övriga förutsättningar för bygglov föreligger. Vid en för sökanden positiv prövning av lokaliseringen ges tillstånd i form av ett förhands- besked; utfaller prövningen negativt synes meningen vara att ansökningen om bygglov skall avslås. Om förhandsbesked lämnas. skall byggnads- nämnden bestämma en viSs tid. högst två är. inom vilken ansökningen om lov skall fullföljas. Fullföljs den inte inom den utsatta tiden. upphör för- handsbeskedet dvs. tillståndet att gälla.

Varken av lagtext eller motiv kan utläsas hur ansökningen om lov skall hanteras om tiden för fullföljd har gått ut och sökanden inte låter höra av

Prop. l985/86zl _. : 305

sig. Otvivelaktigt ligger det närmast till hands att tolka hans passivitet som en önskan att inte fullfölja ansökningen och därför tillåtabyggnadsnämn- den att avskriva ärendet. Utan en uttrycklig lagbestämmelse kan dock nämnden inte göra det. lnvändningar kan för övrigt göras mot att låta nämnden utan vidare genom ett avskrivningsbeslut skilja ärendet ifrån sig. Fall kan tänkas då det inte krävs något ytterligare initiativ från sökandens sida för att få ansökningen om lov prövad och måhända bifallen. Det förhållandet att det en gång lämnade tillståndet har förfallit innebär i och för sig inte att åtgärden ej kan tillätas på den avsedda platsen. Ett avskriv- ningsbeslut borde därför. kan det hävdas. föregås av försök från nämndens sida att förvissa sig om att sökanden inte vidhåller sin ansökan om lov. Lagbestämmelser kan alltså fordras även om vad nämnden har att iaktta innan ett avskrivningsbeslut meddelas.

De nu antydda problemen kommer man till rätta med på ett enkelt sätt om förhandsbeskedet frikopplas från bygglovsansökningen och får bilda ett ärende för sig. Ansökan görs då om förhandsbesked och sökanden får ett sådant besked. antingen positivt eller negativt. Ärendet är därmed avslutat. Blir beskedet positivt ankommer det på sökanden. om han vill begagna sig av detsamma. att ge in en ansökan om bygglov inom den tid nämnden utsatt i förhandsbeskedet. Något bygglovsärende är inte anhäng- igt hos nämnden förrän ansökningen om lov kommer in. Byggnadsnämn- derna befrias från de olägenheter det kan innebära att ha ärenden liggande obehandlade under lång tid och besparas arbetet med att bevaka dem när tiden gått ut. Någon olägenhet för sökanden kan det inte innebära att han. om han vill fullfölja saken. måste ge in en ny ansökan. Han kan i denna hänvisa till tidigare ingivna handlingar. l lagrådets förslag har förhandsbe- skedet utformats som ett särskilt från bygglovsansökningen fristående ärende. Med denna konstruktion bör i lagen uttryckligen anges att för- handsbesked varigenom tillständ ges till viss lokalisering är bindande vid prövningen av ansökan om bygglov som görs inom den i förhandsbeskedet utsatta tiden.

Ändringen av benämningen "förhandslov" till "förhandsbesked" föran- leder en särskild hänvisning till de bestämmelser om handläggning av lovärenden som bör vinna tillämpning i fråga om förhandsbesked.

9 kap. 1 och 3 åå

l & innehåller en allmän bestämmelse om att byggnads-. rivnings- och markarbeten skall utföras på föreskrivet sätt. En bestämmelse med detta innehåll är strängt taget överflödig. Sitt egentliga innehåll får bestämmel- sen först i 3 %$ där det sägs vem som skall se till att föreskrifter om arbetets ?.(l Riksdagen [985/86. I saml. Nr ]. Bilagcdel

Prop. 1985/86: 1 306

utförande iakttas. I lagrådets förslag har 1 och 3 5.5 förts samman till en paragraf.

Sådan l & lyder enligt det remitterade förslaget skall arbetena utföras enligt "gällande bestämmelser" och vissa andra föreskrifter. Med det citerade uttrycket avses enligt motiven i första hand bestämmelserna i PBL och föreskrifter till PBL men även bestämmelser i annan lag som t. ex. arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen. Enligt lagrådets mening böri PBL regleras endast sådana åligganden för den byggande vilkas åsidosät- tande kan medföra påföljder och ingripanden enligt PBL. När det gäller att precisera vilka bestämmelser m.m. som den byggande har att iaktta bör därför med 10 kap. l 5 första stycket som förebild anges att han skall iaktta att arbetena utförs enligt ”bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser". De skyldigheter som enligt andra författningar kan åvila honom bör anges i dessa författningar.

Med den av lagrådet föreslagna lydelsen behöver det inte särskilt anges att arbetena skall utföras enligt "de handlingar" som byggnadsnämnden har fastställt. Som framgår av 8 kap. 28 & (29 % lagrådets förslag) skall, såvitt gäller arbeten som kräver bygglov. byggnadsnämnden i beslutet om lov fastställa de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för nämndens prövning. Även vid rivningslov och marklov torde det av lov- beslutet framgå vad den byggande har att iaktta. Uttrycket "den byggan- de" har här liksom på andra ställen i PBL samma innebörd som "byggher- ren" idet remitterade förslaget, se 15.6 kap. 8 & lagrådets förslag.

4och5 55

För arbeten som kräver bygglov, rivningslov eller marklov skall enligt 4 li första stycket ansvarig arbetsledare utses av byggherren eller enligt lagrådets terminologi den byggande. Lagrådet vill anmärka att bestämmel- sen innebär en i lagrådsremissen inte kommenterad utvidgning av skyl— digheten att ha ansvarig arbetsledare. Enligt 61 ä 1 mom. första stycket byggnadsstadgan är huvudregeln nu att ansvarig arbetsledare skall finnas endast för arbeten som avser nybyggnad eller rivning eller ändring av byggnad. Lagrådet kan inte bedöma behovet av förslaget i denna del. Med hänsyn till den föreslagna undantagsmöjligheten torde emellertid praktiska olägenheter ej behöva befaras. Om arbetena är av ringa omfattning skall nämligen byggnadsnämnden. i huvud-saklig överensstämmelse med gällan- de rätt, bestämma att ansvarig arbetsledare inte "behöver" utses. Avsik- ten med förslaget torde emellertid vara att det för sådana arbeten ej skall finnas någon ansvarig arbetsledare i den mening som avses i PBL. Någon rätt lär ej föreligga för den byggande att för dessa arbeten utse och få ansvarig arbetsledare godkänd av byggnadsnämnden. Detta bör framgå av lagtexten. — För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare

Prop. 1985/86: l 307

utses. Av specialmotiveringen följer att en av dem skall ha samordnande uppgifter. Lagrådet förordar i denna del ett tillägg i 3 sjförsta stycket lagrådets förslag. för att detta skall komma till uttryck också i lagtexten.

Enligt andra stycket i 4 .6 kan den byggande till ansvarig arbetsledare utse någon med riksbehörighet för det arbete varom är fråga. Vad som inträffar om den ansvarige arbetsledarens riksbehörighet upphör under byggnadsarbetet har inte närmare berörts i lagrädsremissen. Lagtexten kan ej tolkas annorlunda än att den ansvarige arbetsledaren får stå kvar i sin syssla, oaktat han förlorat sin behörighet.

Beträffande ansvarig arbetsledare kan anmärkas att utseende och i före- kommande fall godkännande av ansvarig arbetsledare inte är något villkor för bygglov. ] regel torde frågan om vem som skall vara ansvarig arbetsle- dare klaras av redan i bygglovsärendet. Praktiska skäl kan emellertid föranleda att detta ordnas efteråt. dock senast i samband med den anmälan som skall göras innan ett byggnadsarbete påbörjas.

1 4 5 tredje stycket föreskrivs angående ansvarige arbetsledarens ålig- ganden bland annat att han skall göra sådana anmälningar till byggnads— nämnden som avses i 5 .5. Denna skyldighet hör systematiskt bättre hem- ma i sistnämnda paragraf. som i lagrådets förslag har sin motsvarighet i 4 &. Även för arbeten där ansvarig arbetsledare ej skall finnas, kan det föreligga motsvarande anmälningsskyldighet. Det får då ankomma på den byggande själv att fullgöra denna skyldighet. Lagrådets förslag upptar en sådan regel. Det remitterade förslaget föreskriver att den ansvarige arbets- ledaren också skall göra anmälningar till andra berörda myndigheter. En- ligt vad som upplysts vid lagrådsföredragningen torde det för närvarande ej finnas någon sådan anmälningsskyldighet. Oavsett hur härmed förhåller sig, har emellertid en sådan bestämmelse inte sin plats i PBL utan endast i den författning som primärt reglerar anmälningsskyldigheten. Eljest kan olika sanktionsbestämmelser konkurrera med varandra (.se 10 kap. 6 & första stycket 2).

(Så

I paragrafen. i lagrådets förslag betecknad 5 %. behandlas byggnads- nämndens skyldighet att. innan lovpliktiga byggnads- eller anläggningsar- beten påbörjas. låta utföra utstakning och vissa mätningar.

Paragrafen har sin motsvarighet i 63 & byggnadsstadgan. Efter mönster från detta stadgande föreslår lagrådet att byggnadsnämnden skall låta vidta ifrågavarande åtgärder när till nämnden inkommit anmälan enligt 5 & (4 & lagrådets förslag) om att byggnads- eller anläggningsarbeten skall utföras. Genom denna lydelse framhävs tydligt när nämndens skyldigheter i fråga om utstakning och mätning inträder.

l paragrafen finns också en bestämmelse om kontrollmätning. varmed avses mätning av den utförda grundkonstruktionens läge. 1 lagrådets för-

Prop. 1985/Sö:] 308

slag har denna bestämmelse utgått. Kontrollmätning av grunden får anses ingå i de besiktningar som skall utföras enligt 7 s (6 % lagrådets förslag). 163 & byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att grannen skall kallas till utstakningen. om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gräns mot dennes fastighet. Det remitterade förslaget upptar inte någon motsvarande bestämmelse. eftersom sägs det i specialmoti- veringen — grannars intreSSen skall beaktas redan i samband med att bygglov lämnas och det således inte finns behov av en sådan bestämmelse. Lagrädet vill framhålla att skyldighet för nämnden att i bygglovsärenden höra grannar endast skall föreligga i de fall som anges i 8 kap. 22 &. 1 stor utsträckning kommer således grannar inte att höras i bygglovsärenden. Lagrådet anser det därför befogat att också PBL skall innehålla en bestäm- melse om att grannen i angivet fall skall kallas till utstakning. l specialmoti— veringen anför departementschefen att byggnadsnämnden bör kunna avstå från utstakning m.m. bl. a. i fråga om projekt där byggherren är ett större företag e. d. med tillgång till mätteknisk kompetens. Det förordade undan- taget bör inte avse enbart byggherren utan också den entreprenör som denne kontrakterat, om entreprenören förfogar över ifrågavarande kompe- tens (jfr dock vad lagrådet har anfört i den allmänna delen av sitt yttrande).

75

] paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 6 5. finns bestämmelser om de besiktningar som byggnadsnämnden skall utföra. Enligt lagtexten skall slutbesiktning alltid göras om byggherren eller yrkesinspektioncn begär det. l specialmotiveringen utvecklar departementschefen vad som är syftet med slutbesiktningen och i vilka fall besiktning bör utföras. Han framhåller bl. a. att slutbesiktning alltid bör göras av arbeten som fordrar bygglov. om det inte är uppenbart onödigt. I lagrådets förslag har lagtexten utformats så att bättre överensstämmelse uppnås med motivuttalandena.

85

I denna paragraf ges bestämmelser om rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och andra anläggningar för den som skall utföra arbete med kontroll och tillsyn eller med kartläggning för samhällets behov m.m. Eftersom bestämmelserna avser även andra arbeten än sådana som avses i 9 kap. bör de flyttas till det av lagrådet föreslagna 16 kap. som innehåller för PBL gemensamma bestämmelser och där betecknas 7 &. Det behöver i lagen inte i detalj anges för vilka slags arbeten rätt till tillträde föreligger. Det räcker med att i lagen slås fast att byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som arbetar på deras uppdrag har rätt till tillträde för att fullgöra sina uppgifter enligt PBL och vidta de åtgärder som behövs.

Rätt att få tillträde har enligt första stycket punkt 3 bl.a. de som skall

Prop. 1985/86: 1 -,'=.- 309

utföra kartläggning för samhällets behov. Det kan ifrågasättas om bestäm- melsen har sin plats i PBL. Emellertid är det svårt att finna ett annat lagstiftningsområde där den bättre hör hemma. Eftersom kartläggning är av grundläggande betydelse för all planläggning och byggnadsverksamhet får det godtas att bestämmelsen tas in i PBL. Av specialmotiveringen framgår att lantmäteriverkets behov av tillträdesrätt för den allmänna kartläggningen tillgodoses genom bestämmelsen. Annan verksamhet som också torde kunna utövas med stöd av bestämmelsen är sjöfartsverkets produktion av sjökort och den kartläggning som bedrivs av Sveriges geolo- giska undersökning.

10 kap.

Bestämmelserna i detta kapitel överensstämmer i stora delar med be- stämmelserna i lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.. den s.k. påföljdslagen. Vid påföljdslagens tillkomst och vid därefter vidtagna ändringar — med undantag av ändringarna SFS 1976: 890 och 1979: 903. båda av övervägande teknisk natur — har lagrå- dets yttrande inhämtats. I det nu remitterade förslaget har gjorts vissa ändringar i påföljdslagens avgiftssystem. Vidare har byggnadsnämnderna fått något ökade möjligheter att ingripa mot olämplig bebyggelse. Den av lagrådet nu företagna granskningen har särskilt inriktats på de ändringar och tillägg i förhållande till påföljdslagen som föreslås. Granskningen av bestämmelser som i sak oförändrade har förts över från påföljdslagen har i huvudsak avsett den formella utformningen av bestämmelserna och deras förhållande till PBL i övrigt.

25

] paragrafen föreskrivs att byggnadsnämnden. om någon begär det. skall lämna skriftligt besked om det beträffande en viss byggnad. annan anlägg- ning eller anordning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt 10 kap. Ett besked som nämnden lämnat enligt denna paragraf är inte bindande för nämnden. Denna har alltså möjlighet att fatta beslut om ingripande. om det sedermera skulle visa sig att beskedet varit felaktigt. Eftersom ett besked enligt paragrafen således saknar direkta rättsverk- ningar (jfr prop. 1975/76: 164 s. 248) kan det inte överklagas. se 30 5 första stycket påföljdslagen. Ordet "besked" leder emellertid lätt tanken till att överklagande är möjligt. För att en sådan tolkning skall undvikas har ordet besked i lagrådets förslag bytts ut mot "upplysning". Genom ordbytet markeras också skillnaden mot "förhandsbesked" (8 kap. 33 & lagrådets förslag), som innefattar ett bindande och överklagbart beslut om att en bygglovspliktig åtgärd kan tillåtas på en viss plats.

Prop. 1985/%:] 310

Byggnadsavgift tas ut på grundval av den taxa som kommunen fastställt för avgift för beslut om lov. När byggnadsnämnden bestämmer byggnads- avgift. skall emellertid hänsyn inte tas till alla i taxan förekommande kostnader. Bland de kostnader som. enligt vad som för närvarande gäller. ej skall beaktas är kostnader för framställning av fotonegativ eller bildkort. [ specialmotiveringen uttalas att av sikten endast varit att göra redaktionel- la jämkningar i gällande bestämmelse. l lagrådets förslag har därför nyss- nämnda kostnader tillagts.

[ paragrafen finns bestämmelser om särskild avgift. Sådan kan tas ut bl.a. om överträdelse sker genom att arbete utförs i strid mot fastställda handlingar eller villkor som byggnadsnämnden har beslutat (punkt 3). Lagrådet vill i detta sammanhang belysa vissa konsekvenser av det s.k. flexibla system för bygglovsprövningen som förordats i lagrådsremissen och som lagrådet kritiserat i den allmänna delen av sitt yttrande. Systemet innebär att byggnadsnämnden själv bestämmer omfattningen av den granskning nämnden skall göra. varvid nämndens kännedom om den sö- kandes kvalifikationer och ansvarskänsla skall vara avgörande. "Större byggherrar" med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produk- tion avses inte vara underkastade någon detaljkontroll ens när det gäller de grundläggande villkoren för byggprojektet. Om i enlighet med det anförda prövningen i ett bygglovsärende lagts på en låg nivå med hänsyn till att sökanden är ett stort och välrenommerat företag. så att vissa ritningar inte fastställts. blir följden att särskild avgift inte kan utgå för byggande som skett i strid mot sådana ej fastställda ritningar. Det må framhållas att det sagda också gäller för den händelse "den större byggherren” efter erhållet lov överlåter byggprojektet på ett mindre och ej så välkänt företag (jämför lagrådets yttrande under 14 å).

Fastställda handlingar och villkor som byggnadsnämnden har beslutat utgör integrerande delar av nämndens beslut om bygglov. Med hänsyn härtill har punkten - med 9 kap. 1 s" som förebild omformulerats.

75

Punkt 3 i första stycket har i lagrådets förslag anpassats efter lydelsen av 8 kap. l 5 första stycket 3. Skälen härtill framgår av vad lagrådet anfört i anslutning till sistnämnda paragraf. Till förtydligande av punkt 3 har i lagrådets förslag efter orden "för vilket byggnaden" inskjutits orden "eller byggnadsdelen". se NJA 1984 s. 700.

Prop. 1985/86: 1 :. 31 l

85

Av förarbetena till påföljdslagen framgår att. när fråga uppstår om att göra anmälan till åklagaren om uttagande av tilläggsavgift. byggnadsnämn- den inte får göra någon egen bedömning av möjligheten till eftergift av avgiften. Finner alltså byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggsavgift på grund av bestämmelserna i 7 5 första och andra styckena har nämnden en obligatorisk anmälningsskyldighet. Detta förhäl- lande framgår emellertid inte tydligt av lagtexten. något som har vållat tillämpningssvårigheter (se JO: s ämbetsberättelse 1984/85 5. 358). Lagrå- det föreslår därför ett nytt andra stycke i förevarande paragraf varav framgår att byggnadsnämnden inte får göra någon diskretionär prövning av frågan om en överträdelSe skall rapporteras till åklagaren. Det sagda inne- bär att lagrådet instämmer i departementschefens uttalande att anledning ej finns till ändring i dagens ordning. Detta ställningstagande är nämligen en naturlig följd av att tilläggsavgift skall prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt nämnd som byggnads- nämnden har nämligen ansetts ej (se prop. 1975/76: 164 s. 278D böra få efter skönsmässig bedömning ålägga enskild betydande avgifter. Det bör då inte heller ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om skäl för eftergift föreligger. Lagrädet kan däremot inte biträda departements- chefens åsikt att inte heller i åklagarens uppgifter ingår att bedöma om det finns skäl att efterge avgiften. Att frånta åklagaren möjligheten att underlå- ta att väcka talan står i mindre god överensstämmelse med åklagarens självständiga ställning i straffprocessen och kan leda till meningslösa rätte— gångar. Härtill kan anmärkas att en byggnadsnämnd. som är missnöjd med att en åklagare ej väckt talan om utdömande av tilläggsavgift. kan påkalla prövning av överordnad åklagare.

95

I andra stycket av paragrafen anges i fyra punkter vilka som kan bli skyldiga att betala tilläggsavgiften. I tredje stycket har tagits in en i förhål- lande till påföljdslagen ny bestämmelse om hur avgiften får fördelas mellan dessa. Bestämmelsen skall enligt specialmotiveringen ses som enbart ett förtydligande av vad som i sak redan gäller. Eftersom inga fördelnings- grunder finns angivna i bestämmelsen och då denna inte låter sig väl förena med föreskrifterna i 10 & har den utgått i lagrådets förslag.

12%

Paragrafen, som motsvarar 13 å påföljdslagen, reglerar möjligheten att genom handräckning åstadkomma rättelse av olovligt eller på annat sätt lagstridigt vidtagna åtgärder. 1 punkt 1 nämns fall då åtgärder som kräver

Prop. 1985/86: 1 312

bygglov eller marklov vidtagits utan lov. Däremot sägs inget om det fall att en byggnad eller del därav har rivits utan lov. ] förhållande till gällande rätt innebär detta en ändring. Enligt 13 5 l påföljdslagen kan handräckning för rättelse meddelas beträffande vilken som helst byggnadslovpliktig åtgärd som vidtagits utan lov. Eftersom rivning av en byggnad inom stadsplan eller inom områden. där nybyggnadsförbud enligt 35 & byggnadslagcn gäl— ler. kräver bygglov (54 ä ] mom. andra stycket byggnadsstadgan). är det alltså i dag möjligt att meddela handräckning för rättelse av rivningsät- gärder som vidtagits i strid mot byggnadsstadgans bestämmelser. 1 special— motiveringen till förevarande paragraf säger departementschefen att det av naturliga skäl inte föreligger något behov av att kunna meddela handräck— ning när kravet på rivningslov har åsidosatts. I vissa situationer kan dock ett sådant behov göra sig gällande. exempelvis när en rivning påbörjats men inte fortskridit så långt att ett återställande ter sig meningslöst. l lagrådets förslag upptar punkt ] även åtgärder som kräver rivningslov.

Lagrådet vill framhålla att med dee-1 utformning punkt 3 fått det står klart att rättelse kan ske om någon i strid mot en planbestämmelse vidtagit en åtgärd som ej är bygglovspliktig.

145

Enligt första stycket får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning. utfärda föreläggande att inom viss tid "rätta det utförda". Bestämmelsen är tillämplig bl. a. vid ianspråktagande av en byggnad för väsentligt annat ändamål utan att någon inredningsåtgärd vidtas. För att bättre täcka detta fall föreslår lagrådet att de citerade orden byts ut mot orden "vidta rättelse".

I enlighet med vad som gäller f.n. skall föreläggandet kunna riktas mot vederbörande ägare. Enligt lagrådsremissen öppnas dessutom möjlighet att i stället rikta föreläggandet mot en byggherre, som inte längre är ägare till fastigheten. Motiven härtill är att det är vanligt att en fastighet. t. ex. när den bebyggs med småhus, övergår i en privatpersons ägo i ett tidigt produktionsskede. Det är — anför departementschefen — byggherren som fått bygglovet och som har alla kontakter med byggnadsnämnden och som också har ansvaret för att huset uppförs enligt bestämmelserna i PBL och de villkor som har ställts vid bygglovet. Byggnadsnämnden bör därför enligt lagrådsremissen ha möjlighet att. åtminstone till dess slutbesiktning har skett. rikta ett föreläggande mot byggherren. även om någon annan är ägare till fastigheten. Enligt lagrådets mening bör emellertid den. som inte längre har rätt att förfoga över en fastighet. ej kunna föreläggas att vidta vissa åtgärder med fastigheten. Hans faktiska och rättsliga möjligheter att efterkomma föreläggandet är ju begränsade. Lagrådet vill anmärka att efter en överlåtelse är säljaren inte längre att anse som byggherre. Detta följer av definitionen i 9 kap. 3 & remitterade förslaget och 16 kap. 8 å i

Prop. 1985/Sö:] _. 313

lagrådets förslag. Byggherre —— eller enligt lagrådets terminologi den byg- gande — blir efter en överlåtelse som den angivna den nye ägaren till fastigheten. Detta hänger samman med att ett bygglov är knutet till en viss fastighet och innefattar tillstånd att utföra en viss åtgärd på den fastighe- ten. oavsett i vems ägo fastigheten är. Det bör tillfogas att detta förhållan- de kan försvåra för byggnadsnämnden att tillämpa det s.k. flexibla syste- met där nämndens kontroll skall anpassas till den byggandes erfarenhet och kompetens.

I andra stycket. som inte har någon motsvarighet i gällande rätt. ges byggnadsnämnd möjlighet att förena ett föreläggande med ett förbud att upprepa åtgärden. l lagrådets förslag har bestämmelsen utformats så att det tydligare framgår att tillämpningen är begränsad till bygglovspliktiga åtgärder. Lagrådet vill understryka vikten av att byggnadsnämnden i sitt beslut noga anger vilken åtgärd och vilken plats förbudet avser.

Tredje stycket bör som en konsekvens av det tillägg om rivningslov som lagrådet föreslagit i 12 å göras tillämpligt inte bara när bygglov eller marklov beviljats utan också när rivningslov meddelats.

165

I paragrafens andra stycke finns bestämmelser som gör det möjligt för byggnadsnämnden att förbjuda användning av en skadad eller förfallen byggnad eller annan anläggning som har sådana brister att säkerheten för dem som vistas i eller i närheten av den äventyras. Enligt lagrådets mening bör ett sådant förbud kunna avse även annan byggnad än den som är skadad eller förfallen förutsatt att byggnaden har sådana brister som lag- rummet anger. Med hänsyn härtill har i lagrådets förslag orden "som avses i första stycket" utgått. Ett användningsförbud får självfallet inte göras mer omfattande än vad säkerheten kräver. Kan bristerna hänföras till en

viss del av en byggnad bör således förbudet begränsas till att avse den bristfälliga delen. I lagrådets förslag har med 19 & hälsoskyddslagen (1982: 1080) som förebild — tillagts en bestämmelse som anger mot vilka ett användningsför- bud kan riktas.

Förbudet skall enligt det remitterade förslaget gälla "under en viss tid". Tidsbestämningen har i lagrådets förslag flyttats till tredje stycket och där givits lydelsen "intill dess nämnden bestämmer annat”.

175

l paragrafens första stycke har med en utformning som nära ansluter till bestämmelserna i 52 5 väglagen (1971: 948) — tagits in bestämmelser som ger byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren att ta bort eller vidtaga någon annan åtgärd med en byggnad, annan anläggning eller anordning

Prop. 1985/86:1 314

inom område med detaljplan för den händelse stora olägenheter har upp- stått för trafiken på grund av ändrade förhållanden. I lagrådets förslag har lagtexten ändrats så att den bättre uttrycker att det skall vara fråga om ändringar efter byggnadens. anläggningens eller anordningens tillkomst.

[ specialmotiveringen sägs att 52 å väglagen inte gäller inom områden med detaljplan. Uttalandet är inte helt korrekt. I vissa situationer (46 .5 andra stycket och 47 & väglagen) gäller paragrafen också för detaljplane- lagda områden. Sedan förevarande paragraf i PBL trätt i kraft blir det således fråga om en dubbelreglering i den mån länsstyrelsen i väglagen tillagts motsvarande befogenhet inom områden med detaljplan. Detta bör uppmärksammas vid den följdlagstiftning som torde bli erforderlig beträf- fande bl. a. väglagen.

I specialmotiveringen påpekas att bestämmelserna är tillämpliga oavsett om byggnaden. anläggningen eller anordningen har uppförts före eller efter PBL: s ikraftträdande. Detta torde gälla också beträffande andra åtgärder som byggnadsnämnden kan vidtaga med stöd av bestämmelser i PBL. t.ex. dem som anges i 16 &. I specialmotiveringen till nämnda paragraf återfinns dock inte motsvarande påpekande. Att påpekandet gjorts endast beträffande förevarande paragraf kan därför ge upphov till tvekan om bestämmelsernas innebörd i andra lagrum såvitt nu är i fråga.

[85

Paragrafen upptar en ny bestämmelse som syftar till att förbättra bygg- nadsnämndernas möjlighet att komma till rätta med eftersatt underhåll. Avsikten är att en sakkunnig skall utreda behovet av underhällsätgärder. Enligt förslaget skall nämnden kunna förelägga ägaren att genom en sak- kunnig person, som nämnden skall godkänna. låta utreda behovet och att inom viss tid redovisa resultatet av utredningen till nämnden. Enligt lagrå- dets mening är det en smidigare ordning att i stället låta nämnden utse en sakkunnig som handlar på dess uppdrag. Godtas detta bör bestämmelsen placeras efter de stadganden som reglerar förelägganden. Den har i lagrå- dets förslag tagits upp som 20 5.

205

Enligt denna paragraf åligger det byggnadsnämnden att. innan hand- räckning begärs eller föreläggande meddelas. bereda ägaren tillfälle att ansöka om lov till åtgärder som kräver bygglov eller marklov men som vidtagits utan sådant lov. Beaktas lagrådets förslag under 12 5 att hand- räckning skall kunna ifrågakömma vid åsidosättande av kravet på rivnings- lov, bör även förevarande paragraf. 19 å i lagrådets förglag. avse åtgärd som kräver sådant lov.

Prop. l985/86:1 .. 315

275

I specialmotiveringen till paragrafen. som innehåller preskriptionsbc- stämmelser. diskuteras om preskriptionstiden vid olovligt ianspråktagande av en byggnad för ett nytt ändamål — t.ex. olovlig kontorisering — skall räknas från ianspråktagandet eller först från det att verksamheten upphör. Departementschefen citerar i frågan ett uttalande som lagrådet gjorde under behandlingen av förslaget till påföljdslag. Vad som sägs i uttalandet synes stå i motsats till ett avgörande av regeringsrätten (RÅ 1980 2:51) beträffande frågan om preskription vid olovligt ianspråktagande. Det är emellertid missvisande att citera uttalandet i förevarande sammanhang. Uttalandet gäller allt olovligt byggande och tar alltså inte direkt sikte på preskription vid olovligt ianspråktagande. Det åberopade rättsfallet synes därför vara väl förenligt med det citerade. allmänt inriktade lagrådsuttalan- det.

11 kap.

45

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Departementschefen har på s. 242 fnärmare utvecklat vilken sorts kunskaper hos personalen som svarar mot det före- skrivna anspråket på kompetens. I-Ian framhåller att det ligger i kommu- nens intresse att hålla en hög standard i detta avseende. Byggnadsnämn- den kan. anför departementschefen. få hjälp med att fullgöra sina uppgifter på i princip tre olika sätt. nämligen genom att ha anställd personal i eget kansli. genom att anlita personal från någon annan förvaltning inom kom- munen eller genom att anlita personal utanför kommunförvaltningen, t. ex. konsulter.

Enligt lagrådets mening ligger det i sakens natur att nämnden måste ha tillgång till kompetent personal för att kunna fullgöra sina åligganden enligt PBL. Bestämmelsen. som saknar motsvarighet i andra lagar. t.ex. social- tjänstlagen och hälsoskyddslagen. fyller därför inte någon funktion och har utgått i lagrådets förslag.

Med anledning av att departementschefen pekat på möjligheten för nämnden att anlita personal utanför kommunförvaltningen för verksamhe— ten. vill lagrådet framhålla att. om så sker. detta inte får medföra att offentlighetsprincipen. medborgarnas rätt att ta del av allmänna handling- ar. sätts ur spel. Någon rätt för allmänheten att ta del av handlingar hos ett av byggnadsnämnden anlitat enskilt konsultföretag föreligger givetvis inte.

Prop. 1985/Sö:] 316

Paragrafen. som i lagrådets förslag har sin motsvarighet i 4 &. reglerar kommunens möjligheter att ta ut avgifter i bl.a. bygglovsärenden. Tek- niskt sett är bestämmelsen utformad efter mönster från byggnadsstadgan. Det anges alltså noggrant för vilka kostnader avgift får tas ut. Det kunde övervägas att i stället ha en generellt utformad bestämmelse (se t.ex. 35 & socialtjänstlagen och 22 & hälsoskytldslagen). Frågan hur man bör reglera kommunernas rätt att ta ut avgifter har emellertid ansetts böra lösas i ett större sammanhang och är f.n. föremål för övervägande. Lagrådet godtar därför den föreslagna bestämmelsen som sådan men har vissa erinringar mot dess utformning. Till en början torde således böra anges att det är på byggnadsnämnden som det ankommer att ta ut avgiften. Vidare bör första stycket ges en sådan lydelse att avgift kan tas ut i lovärenden oavsett om ärendet prövats i sak eller ej. Återkallar en sökande sin ansökan därför att han inser att byggnadsnämnden ej kommer att bevilja honom begärt lov. bör han nämligen inte undgå att betala avgift. Regeln i första stycket att avgift får tas ut i förskott bör omfatta också avgift enligt andra stycket. Bestämmelsen har därför i lagrådets förslag tagits upp i ett nytt fjärde stycke. Där bör också anges av vem avgiften skall tas ut. nämligen sökan- den. En nyhet är att kommunen enligt andra stycket får möjlighet att ta ut ersättning för plankostnader. Enligt specialmotiveringen skall kommunens kostnader för det första skedet i ett planarbete inte kunna tas ut med denna planavgift. Lagtexten bör justeras så att detta framgår. Planavgift skall tas ut endast för planer som har antagits eller ändrats enligt PBL. Denna bestämmelse har nära samband med övergängsbestämmelserna och har därför sin plats i promulgationskapitlet ( 17 kap. 10 & lagrådets förslag).

12 kap. l &

I denna paragraf behandlas de fall då länsstyrelsen av eget initiativ skall överpröva kommunala beslut om antagande. ändring eller upphävande av detaljplaner och omrädesbestämmelser. Länsstyrelsens prövning är av- sedd att utmynna i antingen ett "tyst godkännande" eller ett upphävande av det kommunala beslutet. Beslut att ta upp ärendet till prövning skall meddelas inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen. Det tysta godkännandet ärinte avsett att skola komma till uttryck i ett formaliserat beslut utan skall ske i den formen att treveckorsti- den löper ut. Rätt att överklaga det tysta godkännandet skall inte finnas. lnte heller ett beslut att uppta planen eller områdesbestämmelserna till prövning är överklagbart. Samtidigt med granskningstiden löper den be— svärstid inom vilken sakägare kan anföra besvär över kommunens beslut:

Prop. 1985/8611 "'.-Lf. 3l7' beroende på olika tidpunkter för granskningstidens och besvärstidens bör- jan kan en viss förskjutning dock uppkomma i tiderna. Länsstyrelsen kan komma i den situationen att styrelsen efter det att granskningstiden gått ut och ett "tyst godkännande" därmed lämnats såsom besvärsmyndighet får ånyo pröva det planbeslut som granskats och lämnats utan anmärkning. Självfallet ligger det en komplikation häri. En annan olägenhet ligger inbyggd i systemet. När förordnande meddelats om statlig kontroll kom- mer länsstyrelsen att spela en dubbelroll. Länsstyrelsen fårju då ställning och uppgifter som kan likna en parts samtidigt som länsstyrelsen har att fatta avgörandet i sak. Vilka andra komplikationer som kan uppkomma är svårt att förutse. Vill man inte ha en obligatorisk prövning från länsstyrel- sens sida dvs. en ordning i nära överensstämmelse med dagens fastställel- seprövning — och en brytning på denna punkt mot gällande rätt är en kärnpunkt i PBL-förslaget — lär man få godta den föreslagna ordningen åtminstone i dess huvuddrag. Lagrådet håller före att tillämpningssvårig- heterna inte skall bli större än att de kan bemästras. Samtidigt är det angeläget att så långt möjligt begränsa den sektor där en överprövning kan ske såväl på länsstyrelsens initiativ som efter besvär av sakägare. Även andra skäl kan anföras för en sådan begränsning. En grundtanke i PBL är att planer i princip skall bli gällande redan genom kommunens antagande- beslut. Skall denna grundtanke förverkligas bör avsteg komma i fråga endast om de är sakligt väl underbyggda.

Behovet av statlig kontroll av kommunala planbeslut gör sig givetvis gällande i sådana frågor av nationell och mellankommunal betydelse som anges i första stycket 1—3. I dessa frågor kan det föreligga en konllikt mellan kommunala önskemål och ambitioner. å ena sidan. samt mera allmänna intressen. a den andra. Någon sådan konflikt kan däremot knap- past ligga bakom det i punkt 4 angivna fallet att ett formellt fel vidlåder kommunens beslut. Man bör kunna utgå från att kommunerna i eget intresse vinnlägger sig om att handlägga planärenden kon'ekt och att de har tillgång till kompetent personal. jfr ll kap. 4 %$. Självfallet kan det. som departementschefen framhåller i den allmänna motiveringen (s. 269). inte hållas för uteslutet att det kan förekomma fall där planhandlingarna fått en så bristfällig utformning att syftet med samrådet och utställningen inte har kunnat uppnås. Fel och brister av detta slag kan emellertid påtalas genom förvaltningsbesvär och det är svårt att inse varför inte detta rättsmedel erbjuder en tillräcklig kontroll. 1 punkt 4 nämns också befogenhetsöver- skridandcn såsom något som länsstyrelse-n skall ingripa mot av eget initia- tiv. Vilken praktisk betydelse denna möjlighet att ingripa har är inte närmare belyst. Det förefaller snarast som om överprövningsgrunden "befogenhetsöverskridande" fått följa med av det rent formella skälet att man vill åstadkomma identitet mellan punkt 4 och 7 kap. 1 5 första stycket 3 kommunallagen. Även beslut som innebär befogenhetsöverskridanden kan självfallet angripas genom förvaltningsbesvär.

Prop. 1985/Sö:! 3l8

] fråga om överprövningens karaktär och omfattning skiljer sig punkt 4 likaledes från de tre övriga. l dessa senare fall har länsstyrelsen under samrådsförfarandet fått sin uppmärksamhet inriktad på de förhållanden som kan utlösa en överprövning. Länsstyrelsen kan anpassa sin gransk— ning därefter och denna behöver därför inte bli särskilt arbetskrävande. Överprövningen av den formella handläggningen däremot innebär en granskning av frågor som länsstyrelsen inte under planärendets beredning hos kommunen haft anledning att befatta sig med. Det är en rad formföre- skrifter i PBL och kommunallagen som länsstyrelsen därvid har att beakta. Departementschefen framhåller (s. 269) såsom angeläget att länsstyrelsen bevakar att alla som bör få komma till tals i ärendet verkligen har fått möjlighet att göra det. En kontroll med sådant syfte torde innebära att länsstyrelsen skall granska sakägat'förteckningarna i detalj och tillse att alla sakägare beretts tillfälle till samråd och fått underrättelser om utställ- ning och i förekommande fall om planbesluten. På 5. 273 berör departe- mentschefen de. svårigheter som kan uppkomma för länsstyrelsen att inom treveckorsperioden hinna med att bedöma om ett ärende bör prövas eller inte. Såvitt gäller den formella granskningen enligt punkt 4 synes departe— mentschefen underskatta dessa svårigheter. Kommer länsstyrelsen i tids- nöd. kan den se sig tvungen att enbart av det skälet hänskjuta ärendet till prövning, Den eftersträvade snabbheten i planprocessen kan då gå förlo- rad.

Vissa uttalanden av departementschefen (s. 270. 647) tyder på att den formella granskningen inte är avsedd att vara så ingående och noggrann som här ovan har förutsatts. Även lagtexten "om det finns anledning att anta" — pekar i en sådan riktning. Om detta är riktigt. kan värdet och betydelsen av en överprövning av de formella frågorna på länsstyrelsens initiativ sättas i fråga.

Enligt lagrådets mening skulle det stå bättre i överensstämmelse med de principer som uppbär PBL om överprövningsgrunderna begränsades till de i första stycket 1—3 angivna fallen. De med en övemrövning förenade handläggningsproblcmen skulle därmed i hög grad minska i omfattning. Några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt synes inte med fog kunna göras mot en sådan ändring. Lagrådet förordar att första stycket 4 får utgå.

På skäl som anförs under 13 kap. 4 och 9 åk upptar lagrådets förslag ingen motsvarighet till andra stycket av den nu behandlade paragrafen.

25

Enligt lagrådsremissen skall länsstyrelsen, när skäl saknas för statlig överprövning av en plan. inte fatta "något som helst formaliserat beslut i saken" utan bara låta granskningstiden löpa ut. Enligt departementschefen kan man göra en intern tjänsteanteckning i akten om att ingen åtgärd behövs. Det är förutsatt att detta förenklade förfarande skall tillämpas i de

Prop. 1985/86zl 319

allra flesta fall. Med beaktande av den löpande insyn och det inflytande länsstyrelsen haft under planarbetet torde det i flertalet planärenden från början vara klart för länsstyrelsen att någon statlig prövning inte är påkal- lad. Särskilt gäller detta om länsstyrelsens granskning —— i enlighet med lagrådets förslag — inte skall avse om beslutet tillkommit i laga ordning eller frågan om befogenhetsöverskridande. Vid en granskning av formalia kan man nämligen sällan i förväg veta vilket beslut som till äventyrs kan vara behäftat med formellt fel. Det är emellertid inte lämpligt att länsstyrel- sen ens i enkla och uppenbara fall lämnar vad som i remissen kallas ”tyst godkännande". Enligt lagrådets mening föranleder kraven på ordning och reda i länsstyrelsernas arbete att man av handlingarna kan utläsa när ett beslut att ej ta åt sig planen har fattats och vem som är ansvarig för beslutet. I nu åsyftade fall kan besluten vara mycket knapphändiga. ] vissa fall blir emellertid frågan om huruvida en överprövning skall ske svårbe— dömd. Planen måste då remitteras till olika enheter och befattningshavare på länsstyrelsen för yttrande. Enskilda, föreningar och statliga sektors- myndigheter kan ha kommit in med sakligt väl underbyggda skäl till stöd för sin hemställan om överprövning. lnom länsstyrelsen kan olika uppfatt- ningar i frågan om behovet av överprövning vara företrädda. Föredragan- den kan ha en från den beslutande avvikande mening. I dessa situationer följer av allmänt omfattade förvaltningsrättsliga principer att sedvanliga former för besluts fattande och utformning iakttas. Länsstyrelsens avgö- rande av frågan om prövning bör på grund av det anförda alltid ges i form av ett beslut oavsett om utgången innebär att statlig kontroll skall ske eller ej. Vilken form beslutet skall ha får avgöras med ledning av 11 & allmänna verksstadgan (1965: 600). Vad lagrådet nu anfört föranleder enjämkning av den remitterade lagtexten.

4.5

Enligt första stycket första meningen kan länsstyrelsen eller regeringen. om det finns särskilda skäl. förordna om prövning av byggnadsnämnds beslut i lovärenden. I andra och tredje meningarna utsägs att förordnandet kan återkallas eller ändras eller också begränsas till att avse lov till åtgär- der av ett visst angivet slag. Uttryckliga bestämmelser härom är emellertid inte erforderliga. Det ligger nämligen i sakens natur att sistnämnda åtgär- der följer av rätten att besluta om förordnande. De två sista meningarna i stycket har därför ingen motsvarighet i lagrådets förslag.

55

Besvärsreglerna i denna paragraf bör flyttas till 13 kap. i vilket bör samlas alla regler om överklagande av länsstyrelses beslut enligt PBL.

Prop. 1985/86:l 320

65

För att använda samma utgångspunkt för tidsfristen som för länsstyrel- sens beslut enligt 2 5 bör tiden för regeringens beslut om prövning av regionplanebcslut räknas från det att beslutet kom in till regeringen. Lagrå— dets övriga förslag till ändringar i paragrafen. som i lagrådets förslag har beteckningen 5 få. är av redaktionell natur.

70ch 8 55

Bestämmelserna reglerar regeringens rätt att ge planföreläggande för kommun. Vad som sägs i 7 & andra stycket om rätt för regeringen att i planföreläggande föreskriva att visst angivet intresse skall tillgodoses är självklart och föreskriften har därför utgått i lagrådets förslag (6 %$). Enligt andra meningen i 8å skall. när regeringen låter upprätta planförslag. länsstyrelsen ombesörja erforderliga samråd och utställningar. Avsikten torde vara att länsstyrelsen också skall sköta vad som i övrigt är behövligt såsom kungörelser m.m. l lagrådets förslag föreskrivs därför att länssty- relsen skall ombesörja ärendets beredning. I tredje meningen anges att regeringen skall ge kommunen tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande torde inhämtas redan under samrådsförfarandet. [ van fall är ingen regel erfor- derlig i PBL för regeringens handläggning. Utöver 7 kap. 2 & RF finns nämligen ej behov av bestämmelse om beredning av regeringsärenden. Sista meningen har därför utgått i lagrådets förslag (7 5).

13 kap.

De i detta kapitel föreslagna besvärsreglerna är inte alldeles lättillgäng- liga. Förhållandet sammanhänger främst med att vissa beslut enligt PBL överklagas genom förvaltningsbesvär under det att andra beslut enligt lagen överklagas enligt kommunallagens besvärsregler dvs. genom kom- munalbesvär. l förevarande kapitel behandlas endast förvaltningsbe- svären. De fall då kommunalbesvär kan komma i fråga är inte angivna i PBL utan följer av kommunallagens bestämmelser. Detta överensstämmer med den lagstiftningsteknik som allmänt används när överklagande av kommunala beslut regleras. I det nu förevarande lagstiftningsärendet kan det finnas skäl att tillämpa en annan teknik och att i lagen ange de fall då kommunalbesvär kan anföras. Beslut som sakligt ligger varandra nära skall enligt förslaget överklagas i det ena fallet genom förvaltningsbesvär och i det andra genom kommunalbesvär. Som exempel kan nämnas att beslut att anta en detaljplan överklagas genom förvaltningsbesvär men ett beslut att inte anta en sådan plan genom kommunalbesvär. Den sistnämnda besvärs- möjligheten framgår emellertid inte av lagtexten. Departementschefen har

Prop. 1985/Sö:] ,in- 321

här och var i motiven berön fall då möjligheten att anföra kommunalbesvär står öppen men läsaren av lagtexten får inte mycken ledning. Intresset av klarast möjliga information motiverar att lagtexten i PBL fullständigt anger de rättsmedel som står till buds. Ett annat skäl att göra avsteg från sedvanlig lagstiftningsteknik kan vara att förvaltningsbesvären i PBL i vissa hänseenden är utformade som ett slags speeialbesvär med drag lånade från både förvaltningsbesvär och kommunalbesvär. Besvär över beslut att anta en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastighetsplan har sålunda en i huvudsak kassatorisk effekt. Förvaltningsbesvär med sådan verkan innebär en nyhet inom det administrativa rättsskyddet. En annan nyhet är att förvaltningsbesvär får anföras mot kommunfullmäktiges beslut. I gällande rätt är de restriktivt utformade kommunalbesvären det enda ordinära rättsmedlet vid överklagande av beslut av kommunernas valda församlingar.

] lagrådets förslag ingår som en inledande paragraf till 13 kap. bestäm- melser om de beslut enligt PBL som kan överklagas genom kommunalbe- svär. En fördel är att reglerna om förvaltningsbesvär då kan göras mindre detaljerade.

I det remitterade förslaget har författningsmaterialet disponerats så att reglerna om besvär över planbeslut samlats i en grupp och reglerna om besvär över lovbeslut i en annan grupp. lnom vardera gruppen anges länsstyrelsen som första besvärsinstans och därefter följer regler om full- följd av talan mot länsstyrelsens beslut. I fråga om besvärsförfarandet hos länsstyrelsen finns det särskilda regler vid överklagande av planbeslut. Beträffande talan mot lovbeslut upptar förslaget inte några motsvarande regler utan läsaren hänvisas till förvaltningslagens bestämmelser i ämnet. Det sätt varpå författningsmaterialet sålunda disponerats har medfört att regleringen blivit onödigt omfattande och delvis svårbegriplig. l lagrådets förslag har de båda grupperna förts samman. Härigenom har antalet para- grafer kunnat nedbringas och möjlighet har öppnats att samla alla regler om besvärsförfarandet i en paragraf.

Till närmare belysning av de ändringar som sålunda föreslås får lagrådet hänvisa till sitt lagförslag och till vad lagrådet i det följande anför under de olika paragraferna.

Under rubriken till förevarande kapitel diskuterar departementschefen vilket utrymme som kan finnas för en prövning från laglighetssynpunkt av frågan huruvida en översiktsplan är förenlig med den aviserade lagen om hushållning med naturresurser. Lagrådet har inte granskat förslaget till nämnda lag och kan därför inte ingå i bedömning av departementschefens nu åsyftade uttalanden.

Zl Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr !. Bilagedel

Prop. l985/86:l 322

Enligt paragrafens första stycke får beslut i fråga om regionplan inte överklagas. Lagrådet utgår från att avsikten inte är att förbjuda kommu- nalbesvär över ett sådant beslut. se ! & lagrådets förslag.

Vad som sägs i paragrafens andra stycke följer av 2 5 första stycket lagrådets förslag. När det i sistnämnda lagrum talas om "annan kommunal myndighets” beslut avses därmed beslut av sådana lokala organ som anges i specialmotiveringen samt beslut av exempelvis kommunens gatukontor att inte godta säkerhet för betalning av gatukostnader (6 kap. 36 5).

När i 2 & första stycket lagrådets förslag anges att vissa beslut överkla— gas genom besvär hos länsstyrelsen ligger däri inget uttalande i frågan huruvida besluten är överklagbara eller inte. Lagrummet anger endast besvärsinstansen vid överklagande av beslut mot vilka talan får föras. Frågan om överklagbarhet är inte i lagrådets förslag. lika litet som i det remitterade förslaget, särskilt reglerad. Den får besvaras med ledning av allmänna grundsatser om administrativa besluts överklagbarhet. På en punkt anser sig lagrådet böra beröra frågan närmare. På lagrådets förslag har i 8 kap. 23 & intagits bestämmelser enligt vilka byggnadsnämnden under vissa förutsättningar får besluta om anstånd med avgörandet av ansökan om lov. Ett sådant anståndsbeslut innebär att ansökningen kan komma att avgöras på andra grunder än dem som eljest skulle komma i fråga. Beslutet kan bli avgörande för frågan om ansökningen skall bifallas eller avslås. Med hänsyn till de rättsverkningar beslutet alltså kan få och då de materiella förutsättningarna för ett anståndsbeslut är angivna i lagen talar övervägande skäl för att beslut-et är överklagbart. jfr RÅ 1977 s. 248. Det kan exempelvis vara rimligt med överprövning av frågan om kom- munen verkligen påbörjat ett sådant arbete med planändring som avses i 8 kap. 23 å. Talan skall då föras enligt 2 5 första stycket.

25

Vad som sägs i denna paragraf följer av 2 & första stycket lagrådets förslag.

$&

Enligt paragrafens första stycke skall i besvärshandlingen anges de omständigheter på vilka överklagandet grundas. Detta innebär en avvikel- se från förvaltningslagen (12 å). som inte uppställer annat formkrav än att det överklagade beslutet skall anges. Motivet till denna avvikelse framgår inte av remissen. Lagrådet ser inte något skäl att i PBL uppställa något formkrav utöver det som anges i förvaltningslagen (jfr prop. l971:30 s. 416).

Prop. 1985/%:] _. 323

Om. såsom lagrådet föreslär, PBL skall innehålla bestämmelser om besvärsförfarandet i såväl plan- som lovärenden. bör paragrafen komplet- teras mcd en föreskrift om hur besvärstiden skall räknas vid överklagande av byggnadsnämndens beslut i lovärenden. l lagrådets förslag upptar para- grafens andra stycke en sådan föreskrift. Det må framhållas att vad som där sägs om byggnadsnämnds beslut kommer att gälla även beslut av ett lokalt organ som kommunfullmäktigc enligt lagen (1979z408) om vissa lokala organ i kommunerna tillsätter för att fullgöra byggnadsnämndens uppgifter. Detta följer av 4 & andra stycket nämnda lag. Besvär över ett sådant lokalt organs beslut skall alltså anföras inom tre veckor från del- fåendet.

4.5

Vad som sägs i paragrafens första stycke följer av 4 å andra stycket lagrådets förslag, vilket avser säväl länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 3 s som dess beslut i anledning av besvär.

Paragrafens andra stycke innehåller en erinran om den besvärsrätt som enligt 12 kap. 5 5 andra stycket remitterade förslaget tillkommer vissa kommuner och regionplaneorganet. Såsom lagrådet anmärkt under sist- nämnda lagrum bör alla regler om besvär över länsstyrelses beslut enligt PBL tas upp i 13 kap. De av lagrådet föreslagna besvärsreglerna har ingen motsvarighet till 12 kap. 5 å andra stycket. Såsom lagrådet återkommer till under 10 & bör nämligen i PBL inte ges några bestämmelser om kommunal myndighets besvärsrätt. För närvarande har enligt fast praxis en kommun rätt att överklaga beslut av länsstyrelse att inte fastställa en av kommunen antagen plan. 1 ett system som bygger på ökat kommunalt inflytande på och minskad statlig kontroll av markanvändning och bebyggelse framstår denna klagorätt som självklar. Att besvärsrätt tillkommer även annan kommun som beslutet angår och regionplaneorganet får anses följa av allmänna grundsatser om Saklegitimation hos den som företräder ett av rättsordningen erkänt intresse, jfr prop. 1971: 30 s. 391. PBL ger angrän- sande kommuner inflytande över planarbetet. se den allmänna motivering- en s. 265. och kommunerna skall underrättas om planbeslut och vad som skall iakttas vid ett överklagande. Sådan underrättelse skall också tillstäl- las regionplaneorganet. Vad som sägs i 12 kap. 5.6 andra stycket får sålunda anses gälla utan uttryckliga bestämmelser. Vad lagrådet här har anfört leder också till att 12 kap. l å andra stycket är överflödigt.

55

Paragrafen motsvaras av 4 5 andra stycket 4 lagrådets förslag.

Prop. 1985/86zl 324

60ch 7 åå

Vad som sägs i dessa paragrafer följer av 2 5 första stycket lagrådets förslag.

1 specialmotiveringen till 6 % anger departementschefen exempel på beslut som enligt hans mening inte. kan överklagas. Departementschefen åberopar allmänna rättsregler som stöd för sin mening. Ett av de angivna exemplen är beslut om besked enl:-.gt 10 kap. 2 & huruvida en åtgärd kan föranleda ingripande enligt 10 kap. Lagrådet erinrar om att i gällande rätt finns en särskild bestämmelse. 305 första stycket påföljdslagen. enligt vilken talan ej får föras mot sådant beslut. Departementschefens uttalan- den om överklagbarheten av beslut att hos åklagare begära att talan väcks om tilläggsavgift eller beslut att ansöka om handräckning föranleder ingen erinran från lagrådets sida. Några avgöranden i regeringsrätten som lämnar svar på frågan om överklagbarheten- av här avsedda beslut känner emeller- tid lagrådet inte till.

Lagrådets förslag har inte någon motsvarighet till den nyss berörda bestämmelsen i 30 & påföljdslagen. Med den utformning 10 kap. 2 €; fått i lagrådets förslag får en sådan bestämmelse anses överflödig. jfr lagrådets yttrande under 10 kap. 2 .5.

85

Denna paragraf anger fördelningen mellan kammarrätt och regeringen av besvär över länsstyrelses beslut i ärenden om lov och vissa andra ärenden. Motsvarande bestämmelser finns i 4 5 andra stycket lagrådets förslag.

Enligt det remitterade förslaget skall länsstyrelsens beslut om bygglov eller förhandslov inom ett område som inte omfattas av detaljplan överkla- gas till kammarrätten i två fall. nämligen om besvären innefattar frågan huruvida åtgärden utgör en komplet'reringsåtgärd eller uppfyller kraven i 3 kap. I övriga fall skall besvär rörande bygglov eller förhandslov utanför detaljplan prövas av regeringen. Regeringen skall också pröva besvär över länsstyrelsens beslut om rivningslov vare sig lovet avser åtgärd inom eller utom detaljplanelagt område. Länsstyrelsens beslut om marklov åter skall överklagas till kammarrätten också detta oberoende av om beslutet avser åtgärd inom område för detaljplan eller utanför området.

Enligt lagrådets mening skulle det stå bättre i överensstämmelse med de av departementschefen angivna grunderna för besvärsärendenas fördel- ning om alla ärenden om lov eller förhandsbesked vari fråga är om en åtgärds förenlighet med en detaljplan eller med omrädesbestämmelser prövades av kammarrätten såvitt gäller den frågan. [ samtliga dessa fall avser prövningen en rättsfråga. nämligen frågan om åtgärdens förenlighet med en planbestämmelse. Däremot synes det inte finnas skäl att till kam- marrätten hänföra ärenden om marklov vari inte är fråga om åtgärdens

Prop. 1985/86zl —. 325

förenlighet med en planbestämmelse. ] sådana ärenden bör regeringen vara besvärsinstans. . .

[ paragrafens fjärde stycke anges de resterande beslut av länsstyrelse rörande lov m.m. som skall överklagas till kammarrätten. Av fjärde stycket följer i överensstämmelse med gällande rätt (71 ä 2 mom. bygg- nadsstadgan) — att det ankommer på kammarrätten att pröva besvär över länsstyrelsens beslut i anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut att inte godkänna någon som ansvarig arbetsledare. Vanligen prövas besvär över en myndighets beslut att vägra någon anställning eller uppdrag i sista hand av regeringen. För de administrativa domstolarna är en sådan pröv- ning en främmande uppgift i synnerhet när prövningen inte avser tillämp- ningen av rättsregler utan innebär ett bedömande av vederbörandes all- männa lämplighet för uppgiften. Enligt lagrådets mening bör det ankomma på regeringen att pröva besvär över ett sådant beslut av länsstyrelse varom här är fråga. Som framgår av lagrådets yttrande under 12 & förordar lagrå- det att även besvär över förvaltningsmyndighets beslut att vägra riksbe- hörighet skall föras hos regeringen. Däremot bör, vilket också följer av fjärde stycket, besvär över länsstyrelsens beslut om ingripanden enligt 9 kap. 4 så fjärde stycket (9 kap. 3 å fjärde stycket lagrådets förslag) mot försumlig ansvarig arbetsledare föras hos kammarrätten.

I lagrådets förslag anger 4 5 första stycket de fall då talan inte får föras mot länsstyrelsens avgöranden. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 12 kap. 5 5 första stycket i det remitterade förslaget och stämmer i sak överens med detta. De i 4 5 andra stycket 1—3 lagrådets förslag upptagna bestämmelserna motsvaras av 8 & första och andra styckena i det remitte- rade förslaget med de ändringari sak som lagrådet föreslår; den av lagrådet förordade ändringen att besvär över länsstyrelses beslut i fråga om mark- lov utanför område för detaljplan eller omrädesbestämmelser skall föras hos regeringen följer av andra stycket in fine. 45 andra stycket 4—7 lagrådets förslag motsvaras av 5 & och 8 & tredje och fjärde styckena i det remitterade förslaget och innebär i förhållande till detta endast den sakliga ändringen att besvär över länsstyrelses beslut i anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut att inte godkänna någon som ansvarig arbetsle- dare fullföljs till regeringen.

95

I första stycket anges vem som är berättigad att överklaga beslut av första instans. Enligt lagrådets mening är det inte behövligt med en be— skrivning av den besvärsberättigade kretsen. En sådan beskrivning kan också göra tillämpningen alltför stel. Metoden att inte ha särskild bestäm- melse om vem som är besvärsberättigad har valts i åtskilliga författningar. Exempel på lagar som saknar bestämmelse i ämnet är socialtjänstlagen och hälsoskyddslagen. Att bestämmelser kan avvaras beror på att det av all-

Prop. 1985/86zl 326

männa grundsatser. som har utbildats i praxis. följer vem som får överkla- ga beslut. Grundtankcn har kommit till uttryck i 11 åförvaltningslagen där det föreskrivs att besvär får föras av den som beslutet angår. om det gått honom emot. Att exakt bestämma kretsen av besvärsberättigade med ledning av uttrycket "den som beslutet angår" låter sig av naturliga skäl ofta inte göra. I allmänhet torde det beträffande beslut enligt PBL ej vara tveksamt vem som får anföra besvär. De beslut enligt PBL där det kan vara vanskligt att avgöra kretsen besvärsberättigade är beslut i planären— den. Här ger emellertid bestämmelser om förfarandet god vägledning. Lagrådet åsyftar närmast 5 kap. 30 å i lagrådets förslag (5 kap. 23 & remitterade förslaget). I paragrafen regleras bl. a. till vem beslut med fullföljdshänvisning skall sändas. Dessa adressater — bortsett naturligtvis från länsstyrelsen får anses vara saklegitimerade.

I andra stycket av nu förevarande paragraf föreskrivs en viktig begräns- ning av besvärsrätten. Den som är missnöjd måste nämligen ha framfört sina synpunkter redan under ett planärendes behandling för att få överkla- ga beslutet. I tredje stycket finns ett undantag från detta krav för fall då ett planförslag ändras i sista stund. Dessa båda stycken återfinns med i sak oförändrat innehåll som 5 5 i lagrådets förslag. Det kan vara av intresse att något beröra effekten av begränsningen av besvärsrätten. när överlåtelse av en fastighet sker i tidsmässig anknytning till ett planbeslut. Har en tidigare ägare under samråd eller utställning framfört kritiska synpunkter, som inte beaktats. måste den nye ägaren självfallet anses ha besvärsrätt. I den motsatta situationen däremot är läget prekärt för förvärvaren. Lagrä- det syftar på det fall då den tidigare ägaren underlåtit att göra invändningar mot planen. Anledningen härtill kan för övrigt vara att han inte har något intresse för kommande planer. eftersom han skall sälja sin fastighet. Det remitterade förslaget utesluter att den som efter utställningstiden förvärvat en fastighet skall få anföra besvär. om överlåtaren varit passiv. Detta innebär en viss försämring av den nye ägarens ställning i förhållande till vad som för närvarande gäller. I dag kan en ny ägare nämligen framföra och få sina synpunkter beaktade vid länsstyrelsens obligatoriska faststäl— lelseprövning.

10.5

Enligt förevarande paragraf skall länsstyrelsens beslut i besvärsärenden enligt 13 kap. och beslut av kammarrätten få på kommunens vägnar över- klagas genom besvär av kommunstyrelsen. om beslutet gått kommunen emot. I specialmotiveringen anförs att paragrafen i gällande rätt närmast motsvarar 72 5 första stycket byggnadsstadgan. Enligt detta lagrum äger kommunstyrelsen på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan. bygg- nadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på

Prop. 1985/86zl 327 grund av stadgandet i 1505 tredje. stycket byggnadslagcn är utesluten. Vidare får. enligt lagrummet. styrelsen även eljest isädantärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt. En bestämmelse i 725 första stycket byggnadsstadgan återfinns första gången i den på stadsplaneutred- ningens betänkande den 16 april 1942 grundade propositionen 1943: 153. Genom 1947 års lagstiftning (SOU 1942: 27 s. 568 ff och prop. 19471211 s. 179) infördes bestämmelsen i 1675 3 mom. 1947 års byggnadsstadga. varefter den med vissa ändringar förts över till 72 å i nu gällande byggnads- stadga. Att tidigare drätselkammaren och sedermera kommunstyrelsen ansetts böra ha rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden där byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelningar och fr.o.m. 1947 års lagstiftning också förslag till stadsplaneändringar torde ha sammanhängt med att nämndens ledamöter inte tillsattes genom ett renodlat kommunalt förfarande. Sålunda utsågs en av ledamöterna av magistraten. Bestämmel- sen synes numera ha spelat ut sin roll. ] vart fall finns det inte något skäl att föra över den till PBL.

l specialmotiveringen till paragrafen har —- utan att det avspeglats i lagtexten diskuterats byggnadsnämndens rätt att överklaga beslut som har gått nämnden emot. I praxis har byggnadsnämnden, liksom andra kommunala myndigheter som hör till den specialreglerade förvaltningen, ansetts ha besvärsrätt när ett av nämnden meddelat förpliktande beslut eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Har nämndens beslut gått i gynnande riktning - byggnadslov har beviljats — och upphävs det har nämnden däremot inte ansetts behörig att överklaga beslutet (se t.ex. förvaltningsrättsutredningens betänkande /SOU 1983: 73/ Ny förvaltnings- lag. s. 129 0. Någon särskild bestämmelse i PBL för att — i enlighet med departementschefens avsikt konfirmera den praxis som sålunda utbil- dats torde inte erfordras.

Avslutningsvis må framhållas att förvaltningsrättsutredningen i nämnda betänkande föreslagit bestämmelser (31 ä') som innebär att beslut av en statlig myndighet kan överklagas dels av en kommuns styrelse. om beslu— tet berör ett till kommunen knutet allmänt intresse. dels av en annan kommunal myndighet. om beslutet rör ett intresse som den kommunala myndigheten enligt särskilda föreskrifter skall bevaka. Den i praxis utbil- dade inskränkningen att det inte får vara fråga om ändring av ett gynnande beslut har slopats i utredningens förslag.

12.5

Frågan om rätt att överklaga beslut som avses i denna paragraf bör regleras i en förordning med instruktion för den förvaltningsmyndighet som skall meddela beslutet. På skäl som anförts under Så bör det i överensstämmelse med vanliga regler om överklagande av besvär av det slag varom här är fråga ankomma på regeringen att pröva besvären. Lagrå-

Prop. 1985/86zl

'4J (x) ao

dets förslag upptar ingen motsvarighet till ifrågavarande paragraf. Det kan anmärkas att det remitterade förslaget inte innehåller bestämmelser om överklagande av beslut om typgodkännande. Även fråga om överklagande av sådant beslut bör regleras i en förordning.

13.5

Första stycket har sin motsvarighet i 2 & andra stycket lagrådets förslag. Den av lagrådet förordade lydelsen är avsedd att ge ett bättre uttryck för vad som avses i den allmänna motiveringen (s. 293) än vad den remitterade lagtexten gör. Andra stycket i förevarande paragraf återfinns som (så i lagrådets förslag. Bestämmelsen om förbud att överklaga bör emellertid inbegripa också bostadshyresgäster som inte bor på fastigheten. Däremot bör bostadsrättshavare och lokalhyresgäster inte omfattas av bestämmel-

sen, eftersom de inte företräds av en sådan organisation som avses i lagrummet.

14 och 15 åå

Paragraferna har i lagrådets förslag förts samman till 8 &. Härvid har 15 & fått sin plats som första stycke i paragrafen. Denna bestämmelse upptar i lagrådets förslag först som huvudregel att beslut antingen skall fastställas eller helt upphävas. Möjligheten att partiellt upphäva eller ändra en plan har i lagrådets förslag utformats som ett undantag härifrån. Förordnande att ett beslut får genomföras till viss del utan hinder av att beslutet överkla- gas (14 & remitterade förslaget) återfinns i lagrådets förslag som 8 5 andra stycket. Förordnande bör bara få ges beträffande sådana delar av planen där det står helt klart att den som besvärar sig inte har invändningar. I lagrådets förslag sägs därför att beslutet får genomföras i sådana delar som "uppenbarligen” inte berörs av besvären. I specialmotiveringen till 14 å uttalar departementschefen att också reglerna i 12 kap. skall beaktas så att ett förordnande om omedelbart genomförande inte kommer att inkludera delar av en plan som omfattas av ett förordnande om statlig prövning. Uttalandet synes såtillvida missvisande att ett länsstyrelsens förordnande om prövning enligt 12 kap. torde omfatta planen i dess helhet. Har ett förordnande av sistnämnda slag meddelats. lär alltså nu förevarande be— stämmelse inte kunna tillämpas.

14 kap.

I detta kapitel tinns bestämmelser om kommunens skyldighet att ersätta fastighetsägare eller annan för uppkommen skada eller att lösa fastighet. l 6 kap.. som reglerar plangenomförandet. har upptagits bestämmelser om kommunens rätt att lösa mark. Nu berörda bestämmelser i 6 kap. och 14

Prop. 1985/86zl . . 329

kap. är sinsemellan närbesläktade och i huvudsak är såväl de materiella som de processuella reglerna överensstämmande. Uppdelningen av lagtex- ten på två skilda kapitel återtinns redan i utredningens förslag. Häremot invände en remissinstans. kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten ansåg att bestämmelserna borde samlas i det kapitel som reglerar ersättning till fastighetsägare. dvs. 14 kap. i remitterade förslaget. Departementschefen anföri denna fråga (5. 503) att plangenomförandet i första hand handlar om kommunens möjligheter att få planer genomförda. t. ex. genom inlösen av mark. medan bestämmelserna om ersättning till fastighetsägare däremot i första hand handlar om vilka skyddsregler som skall finnas för den enskil- de i förhållande till kommunen. Departementschefen menar därför att bestämmelserna om avstående av mark och bestämmelserna om ersättning till fastighetsägare bör delas upp på två olika kapitel. Enligt lagrådets mening talar med hänsyn till reglernas sakliga och faktiska samband över- vägande skäl för den av kammarrätten förordade lagtekniska lösningen. Lagrådet har emellertid — i det skede vari lagstiftningsärendet befinner sig. sedan ikraftträdandet av PBL föreslås tidigarelagt — avstått från den omredigering av lagtexten som ett fullständigt genomförande av kammar- rättens tanke skulle innebära.

Till viss del har bestämmelserna i det remitterade förslaget blivit så otillfredsställande ur systematisk synpunkt och så svårtillgängliga att lag- rådet likväl förutom ändrade rubriker på 6 kap. och 14 kap. förordar en partiell överarbetning. Lagrådet avser främst följande förhållanden. Slutbestämmelserna i 14 kap. är uppdelade på två avsnitt nämligen ett under rubriken Värderingsbestämmelser. 9 och 10 åå. och ett under rubri— ken Bestämmelser om rättegång m.m.. 11—14åå. De förstnämnda be— stämmelserna torde trots rubrikens ordalydelse avse också processuella regler. Av slutbestämmelserna i 14 kap. skall några bli tillämpliga endast i fall av ersättning och inlösen enligt 14 kap. medan andra åter avser frågor som behandlas både 16 ochi 14 kap. 16 kap. (40 och 41 åå) finns vissa för detta kapitel tillämpliga särskilda processuella regler. Kapitlet saknar där- emot upplysning både om de materiella bestämmelser som skall gälla vid inlösen enligt 6 kap. och hänvisning till det processuella förfarande som skall användas. Lagrådet förordar att i såväl 6 kap. som 14 kap. bestäm- melser tas upp om att expropriationslagens materiella regler skall tillämpas med vissa modifikationer. De övriga regler. främst processuella. som skall styra förfarandet vid tillämpning av både 6 kap. och 14 kap. bör emellertid för att underlätta läsbarheten sammanföras till ett särskilt kapitel. Detta kapitel har i lagrådets förslag betecknats 15 kap. och fått rubriken "Dom- stolsprövning m. m.". Till detta kapitel har förts 14 kap. 9 #5 första stycket (1 5), 6 kap. 41 & första stycket (2 5). sistnämnda paragraf andra — fjärde styckena (3 5). 14 kap. 12 å andra och tredje styckena (4 5). 14 kap. 11 & (15 5) samt 14 kap. 13 och 14 55 (6 och 7 5.5). Lagrådet hari 15 kap. 3 & beaktat att genomförandetid inte bara kan förlängas utan efter utgången av

Prop. 1985/8611 330

tiden också på initiativ av kommunen förnyas. 15 kap. 5 % tredje stycket har i lagrådets förslag utformats för att bestämmelsen skall stämma bättre överens med specialmotiveringen. Någon motsvarighet till 6 kap. 4014 första stycket och 14 kap. 12 & första stycket erfordras ej (se 5 kap. 1 och 2 5.4 expropriationslagen). Inte heller behövs enligt lagrådets uppfattning en bestämmelse motsvarande andra stycket av 40 å.

Paragrafen behandlar skyldigheten för kommunen eller. om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. för denne att lösa in mark som skall användas för annat än enskilt bebyggande. I lagrådets förslag har lagtexten i första stycket i redaktionellt hänseende anpassats till lydelsen i 6 kap. 17 5.

Om kommunen på grund av bestämmelserna i första stycket löst mark som skall användas för någon verksamhet för vilken annan än kommunen är huvudman. skall enligt föreskrifterna i andra stycket denne vara skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för marklösen. Denna skyldighet att ersätta kommunen kan inte anses vara en fråga som skall regleras i PBL. Begär t. ex. landstinget att kommunen skall ställa mark till förfogande för ett sjukhus. måste det kunna förutsättas att överenskommelse träffas om kostnaderna för marken. På grund av det anförda har bestämmelsen utgått ur lagrådets förslag.

2.5

Paragrafen reglerar fastighetsägarens rätt att för vissa angivna fall begä- ra att kommunen eller annan huvudman skall förvärva särskild rätt till en fastighet.

Också utformningen av denna paragraf har anpassats till lydelsen av 6 kap. 17 s. Det bör anmärkas att initiativ också kan tas av kommunen som kan begära förrättning enligt t. ex. anläggningslagen.

Enligt 10 kap. 17 5 har byggnadsnänmden rätt att förelägga ägaren av en byggnad. annan anläggning eller anordning att ta bort eller vidta annan åtgärd med byggnaden. anläggningen eller anordningen, om det är erfor- derligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Föreläggandet kan också avse att ägaren skall ändra utfart eller —— enlig-;t lagrådets förslag annan utgång eller att han skall ordna stängsel. Enligt nu förevarande paragraf skall ersättning utgå till fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fastigheten för de kostnader och den övriga skada som ett åläggande kan medföra. Enligt lagrådets mening bör kommunen vara ersättningsskyldig

Prop. 1985/8621 .. - .. 331

endast gentemot den som föreläggandet riktats mot. dvs. ägaren till bygg- naden. anläggningen eller anordningen. Härmed vinns överensstämmelse med 10 kap. 17 5. Den ätgärd ägaren skall företa kan naturligtvis medföra skada även för annan. Förhållandet mellan ägaren och denne bör emeller- tid regleras inbördes mellan dem och kommunen bör inte åläggas ersätt- ningsskyldighet mot annan än den mot vilken föreläggandet riktas. Skall ägaren lämna gottgörelse till annan, ingår denna bland de poster för vilka ägaren kan få ersättning av kommunen. l lagrådets förslag har det nu anförda beaktats.

55

1 första stycket bör för att vinna överensstämmelse med andra bestäm- melser i kapitlet uttryckligen anges att det är kommunen som skall utge ersättningen.

615

1 paragrafen regleras frågan om rätt till ersättning för skador som upp— kommit till följd av undersökningar. mätningar eller andra åtgärder som avses i bestämmelserna i 9 kap. 8 5 om tillträdesrätt. 9 kap. 8 & motsvaras i lagrådets förslag av 16 kap. 7 &.

75

Paragrafen reglerar kommunens skyldighet att återbetala vissa ersätt- ningar som blivit onyttiga för fastighetsägaren på grund av att fastigheten ej kan användas så som förutsattes när ersättningen togs ut. De avgifter som avses med förslaget är först betalning för gatukostnadcr enligt 6 kap. 32 eller 33 5 eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. Eftersom detalj- planen avses skola få en bestämd genomförandetid torde återbetalning för gatukostnader framdeles bli aktuell endast i undantagsfall. Nu ifrågavaran- de regel torde därför komma att tillämpas särskilt i samband med att äldre planer upphör att gälla. [ den mån bestämmelserna avser återbetalning av ersättning som utgått på grund av äldre bestämmelser har reglerna emeller- tid bättre sin plats i promulgationsavsnittet (se 17 kap. 23 5 i lagrådets förslag). Enligt lagrådsremissen skall kommunen vidare under ovan angi- ven förutsättning vara återbetalningsskyldig för kostnader för vatten och avloppsanläggningar enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. 1 lagrådets förslag finns ingen motsvarighet till bestämmelserna såvitt avser va-avgifter, Så- dan återbetalning bör nämligen regleras i va-lagen. Godtas lagrådets upp- fattning. bör förslag till. erforderliga ändringar i va—lagen framläggas i samband med att annan följdlagstiftning till PBL föreläggs riksdagen.

Prop. 1985/%:] 332

Härvid bör uppmärksammas att även annan än kommun kan vara huvud- man för en va-anläggning.

Har en fastighet bytt ägare efter det att ersättning erlagts. torde avsikten vara att återbetalningsskyldigheten gäller i förhållande till den nya ägaren. Lagrådets förslag har utformats i enlighet härmed. Att äterbetalningsskyl- digheten gäller i förhållande till den nye ägaren hindrar självfallet inte att säljare och köpare avtalar att ersättning. som eventuellt kan återbetalas. slutligen skall komma säljaren till godo.

Enligt förslaget skall ersättning utgå om skada uppkommer genom att fastighetsägaren "på grund av att bygglov vägras inte kan" använda fas- tigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut. Att fastighetsägaren kan förete ett beslut om avslag på en ansökan om bygglov är alltså enligt förslaget ett formellt villkor för återbetalning. Mången gång torde det på grund av gällande planer stå klart för kommunen att fastigheten inte får användas som ursprungligen var avsett. Det kan då synas onödigt att detta uttryckligen konstateras i ett bygglovsärende. Med hänsyn till preklusions- fristen i 14 kap. 12.5 (15 kap. 4ä lagrådets förslag) är det emellertid erforderligt att beslut om bygglov utgör utgångspunkt för beräkning av tid inom vilken talan skall väckas.

Kommunen bör betala ränta på återbetalade belopp. Lagrådet har i sitt förslag i ett nytt andra stycke i 7 & tagit upp en bestämmelse härom. När ersättning enligt detta kapitel utgår för den skada någon lider (se t. ex. 3 och 4 åå). är räntelagens bestämmelser om rätt till ränta direkt tillämpliga.

Lagrådet vill anmärka att. när ersättning för inlöst mark skall bestämmas med tillämpning av expropriationslagen. också utebliven återbetalning av gatukostnader bör beaktas (se 4 kap l 5 första stycket sista meningen expropriationslagen).

] paragrafen har tagits upp de skadefall då en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla ett visst mått av intrång innan rätt till ersättning utgår. Enligt andra stycket i paragrafen är kvalifikationsgränsen minst en femte- del av värdet av den berörda delen av fastigheten. Lagrådet har i den allmänna delen av sitt yttrande redovisat sina synpunkter på frågan om gränsen kan anses innefatta en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Lagrådets förslag i denna fråga innebär att gränsen skall sättas till en tiondel eller mer av berörd del av fastigheten.

I första stycket punkt 1 har i lagrådets förslag orden ”av våda" ersatts med "på annat sätt". Enligt specialmotiveringen skall med uttrycket ”av våda" förstås varje situation som innebär att byggnaden blivit förstörd genom en olyckshändelse eller genom någon brottslig handling som fas- tighetsägaren inte kan råda över. 1 den mån fastighetsägaren kunnat råda över den brottsliga handlingen skulle han således förvägras ersättning i den

Prop. 1985/86: 1 _-.-. 333

situation som anges i punkten. Enligt lagrådets mening är det inte lämpligt att låta bestämmelsen innefatta en föreskrift om sanktion för brott. Det må också framhållas att betydelsen av ordet väda inte är entydigt. Av anförda skäl har punkten ändrats på angivet sätt.

När det gäller att bedöma om ersättningsgill skada uppkommit eller om skadan är så stor att kommunen skall vara skyldig att lösa fastigheten får enligt fjärde stycket även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har vunnit laga kraft inom tio år före det senaste beslutet. En förutsättning för att bestämmelsen skall fungera synes vara att ifrågavaran- de beslut avser samma "berörda del" av fastigheten.

I lagrådets förslag har i fjärde stycket orden ”vunnit laga kraft” ersatts med ordet "meddelats". Härigenom fångas in samtliga beslut som ej är mer än tio år gamla när det senaste beslutet meddelas även om de till följd av överklagande ännu ej slutligt avgjorts. I sistnämnda fall får ersättnings- målet vilandeförklaras tills lagakraftägände beslut föreligger.

Enligt första meningen i femte stycket är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. om kommunen efter föreläggande därom enligt 12 kap. 7 % beslutat skyddsbestämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintreSse. Motiven till denna bestämmelse utvecklas i lagrådsremissen på s. 300. Departementschefen pekar på att det kan vara statliga eller enskilda intressen som ger upphov till ett ersättningsanspråk från en fastighetsägare. Enligt departementsche- fens mening bör det normalt vara kommunen som i första hand svarar för kompensation till fastighetsägaren. En sådan lösning innebär. framhåller han. att fastighetsägaren inte behöver känna någon tvekan om vem han skall avkräva ersättningen. Det bör då också föreskrivas skyldighet för den blivande huvudmannen att ersätta kommunen dess kostnader. Det kan. framhåller departementschefen, bl.a. vara fråga om restriktioner för att trygga anläggningar av olika slag. Det blir då anläggningens ägare som blir skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för eventuella intrång. Som en konsekvens av denna ståndpunkt föreslår han att staten skall ersätta kommunen för dess kostnader i de fall kommunen har blivit ersättnings- skyldig gentemot fastighetsägare till följd av beslut som tillkommit för att trygga riksintressen. Enligt departementschefen bör emellertid denna skyl- dighet gälla endast om det i första hand är ett riksintresse som skall tryggas och detta sker genom att staten meddelar ett planföreläggande enligt 12 kap. PBL.

Enligt lagrådets mening är det tveksamt om den i förevarande bestäm- melse föreslagna ersättningsskyldigheten är en konsekvens av ståndpunk- ten att t.ex. en anläggnings ägare skall vara skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för intrång som drabbar en fastighet på grund av restriktio— ner som lagts på denna för att trygga anläggningen. De skyddsbestäm— melser som enligt bestämmelsen kan föranleda ersättningsskyldighet för staten avser bebyggelse med särskilt bevarandevärde. Det kan ifrågasättas

Prop. 1985/86zl 334

om inte kommunen i sådana fall - även om bebyggelsen har ett riksin- tresse bör stå för eventuella kostnader för de skador som skyddsbestäm- melserna kan medföra. Lagrådet vill också peka på att bestämmelsen såsom den utformats kan komma att missbrukas i det att en kommun kan underlåta att ta initiativ till åtgärder för att skydda riksintressant bebyggel- se i förlitan på att staten nödgas meddela planföreläggande, varvid kom- munen slipper att svara för kostnaderna för de skyddsåtgärder som be- hövs. l.agrådet har ännu inte varit i tillfälle att granska lagrådsremissen med förslag till lag om hushållning med naturresurser. Någon närmare granskning av förevarande bestämmelse. som har samband med nämnda lagförslag, har således inte kunnat ske. Lagrådet får därför nöja sig med de påpekanden som gjorts i det föregående och bestämmelsen upptas i oför- ändrat skick i lagrådets förslag.

Enligt andra meningen i stycket är i fall som avses i första stycket punkterna 4 och 5 ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats. skyldig att ersätta kommunen dess kost- nader för ersättning eller inlösen. Bland kostnader som kan uppkomma för kommunen ingår självfallet också eventuella räntekostnader. När krav reses med stöd av bestämmelsen kan anläggningens ägare ibland anse sig ha skäl att hävda att kommunen inte fört ersättningsprocessen med tillbör- lig omsorg eller att alltför frikostiga medgivanden gjorts. Det liggeri sakens natur att sådana invändningar skall kunna prövas i domstolen. Någon särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

9 och 10 åå

Första stycket i 9 % föreskriver att expropriationslagen skall tillämpas i mål om ersättning. inlösen eller förvärv av servitut eller nyttjanderätt enligt PBL i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i PBL. Bestämmelsen avser som nyss nämnts mål både enligt 6 kap. och enligt 14 kap. Paragrafen står under rubriken "Värderingsbestämmelser" men av- sikten torde som ovan antytts vara att ej bara expropriationslagens materi- ella bestämmelser skall tillämpas utan också expropriationslagens proces- suella regler. ] enlighet med vad som anförts under kapitelrubriken upptar 9 & i lagrådets förslag en hänvisning endast till expropriationslagens mate- riella bestämmelser såsom de återfinns i 4 kap. expropriationslagen med viss jämkning. I lagrådets förslag har rubriken till 9 och 10 Gå angetts som "Bestämmande av ersättning". Det bör observeras att ordet "ersättning" i dessa paragrafer närmast motsvarar vad som i expropriationslagen kallas för expropriationsersättning och avser ersättning både vid inlösen och vid intrång. I föregående paragrafer i kapitlet har däremot uttrycket "ersätt- ning" en annan innebörd (se t. ex. 5 5). Vidare blir på tidigare anförda skäl enligt lagrådets förslag 9 & tillämplig bara på ersättning i fall som avses i föregående paragrafer i 14 kap. Lagrådets förslag innehåller dock ingen

Prop. 1985/Sö:] . 335

hänvisning till 6 5. Vid skada som uppkommit genom undersökningar och mätningar synes nämligen behov av att bestämma fastighetens marknads- värde knappast föreligga. Till bestämmelsen i 9 5 i lagrådets förslag har med redaktionellajämkningar fogats regeln i l() ä remitterade förslaget om beräkning av tidpunkten vid tillämpning av presumtionsregeln i 4 kap. 3 &" expropriationslagen.

Bestämmelserna i 9 5 andra stycket återfinns i 10 & lagrådets förslag. Vid utformningen har beaktats att det vid skada som avses i 4 få - på grund av att ett område vid genomförande av ny plan blir använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge — inte finns något beslut till vilket fastighetens marknadsvärde tidsmässigt kan relateras. Beträffande regeln i 9 5 andra stycket sista punkten som i lagrådets förslag upptagits i ett särskilt stycke — hänvisa lagrådet till vad därom anförts i den allmänna delen av lagrådets yttrande.

15 kap.

1 lagrådets förslag har på skäl som ovan anförts dels upptagits vissa huvudsakligen processuella regler i ett nytt 15 kap. under rubriken "Dom- stolsprövning m. m." och dels till ett likaledes nytt 16 kap. med rubriken "Bemyndiganden m.m." samlats främst bestämmelser från 1 kap. och 9 kap. i remitterade förslaget. Till följd härav återfinns övergängsbestämmel- serna i lagrådets förslag som 17 kap. Lagrådet har vid sin granskning utgått från den lydelse övergängsbestämmelserna avses få enligt ett den 13 de- cember l984 till lagrådet remitterat förslag angående bl. a. tidigareläggande av tidpunkten för PBL:s ikraftträdande. Om lämpligheten av att ändra tiden då PBL avses träda i kraft hänvisar lagrådet till sitt yttrande över sistnämnda lagrådsremiss.

Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Däremot anses att nya bestämmelser av materiell innebörd som regel bör tillämpas endast i fråga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. En annan sak är att det ibland kan vara tveksamt om en bestämmelse bör hänföras till den ena eller andra kategorin. De nu antydda principerna torde bära upp de föreslagna övergängsbestämmelserna även om detta ej kommit till så tydligt uttryck i departementschefens anförande. Av dessa principer följer t. ex. att det inte är erforderligt att i övergångs- bestämmelser ange att nya processuella bestämmelser skall tillämpas ge- nast efter ikraftträdandet. Som regel torde endast avsteg från principerna behöva direkt anges i lagtexten. Självfallet är det emellertid ofta en fördel att ge tämligen detaljerade bestämmelser också när vad som föreslås överensstämmer med de nämnda principerna.

Prop. 1985/86:l 336

Då det gäller beslut träffade med stöd av sedermera upphävd lag torde man inte kunna ange någon allmängiltig princip för rättsverkan av sådana beslut efter det att ny lag har trätt i kraft. Förhållandena är alltför mång- skiftande härför. Gynnande beslut torde emellertid som regel bestå. Ett exempel härpå är i nu aktuell lagstiftning byggnadslov. [ betydande ut- sträckning är det emellertid erforderligt att reglera äldre besluts rättsver- kan i promulgationsbestämmelser. I detta kapitel finns således ett avsnitt med regler om giltigheten av gällande planinstitut (3— 12 5.5).

En anmärkning kan enligt lagrådets uppfattning riktas mot flera av de föreslagna övergängsbestämmelserna. 1 åtskilliga fall framgår det nämligen inte om stadgandena avser materiella bestämmelser. processuella bestäm- melser eller bestämmelser av båda slagen. Lagrådet har sökt komma till rätta härmed genom att då sammanhanget eller ordalydelsen så ansetts kräva förtydliga lagtexten genom att använda uttryck som "prövning i sak" och "förfarandet".

Här skall anmärkas att vad lagrådet anfört under 1 1 kap. 5 så om lämplig- heten av en bestämmelse i promulgationskapitlet angående planavgifter beaktats genom en ny 10 få i 17 kap. i lagrådets förslag. Detta har medfört en förskjutning i numreringen av efterföljande paragrafer. Också bestäm- melserna om gatukostnader (23 & lagrådets förslag) har kompletterats på sätt som förutskickats under 14 kap. '7 &. Slutligen har vad lagrådet anfört under 1 kap. 9 & beträffande vissa rättsinstitut som är under avveckling iakttagits genom en ny 27 å i lagrådets förslag.

$&

Äldre planer skall enligt departementschefens förslag i stor utsträckning gälla såsom plan av motsvarande slag enligt PBL. 1 den utsträckning så avses skola bli fallet föreslås bestämmelser härom i bl.a. förevarande paragraf.

Paragrafen upptar i första stycket en regel om att fastställda general- planer skall gälla som omrädesbestämmelser. Stadgandet om general- planer bör ges den lydelsen att därav framgår att generalplan kan faststäl- las i sin helhet eller endast i vissa hänseenden och att planen skall gälla som omrädesbestämmelser endast i den mån fastställelse skett (se 10% tredje stycket byggnadslagen). Lagrådet vill anmärka att en förutsättning för att fastställda generalplancr skall transformeras till omrädesbestäm- melser är att planerna såsom de regleras i byggnadslagcn eller åtminsto- ne såsom de i praktiken kommit att utformas — i fråga om generell tillämp- barhet ej är att anse som normer.

1 övergångsbestämmelserna anges inte vad som vid PBL:s ikraftträ- dande händer med de icke fastställda generalplanerna och frågan berörs inte heller i motiven. Eftersom dessa planer saknar rättsverkningar kan det vara motiverat att lagtexten förbigår dem med tystnad. Frågan om och i

Prop. 1985/86:1 . 337

vad män dessa planer har någon funktion att fylla efter den nya lagens ikraftträdande kan möjligen vara tveksam. Ett klarläggande uttalande av departementschefen kan behövas. Också äldre informella planers framtida betydelse kan behöva belysas (se också under 4 kap.).

Det remitterade förslaget har ingen regel om stomplaner. Enligt vad departementschefen uttalat skall alla stomplaner upphöra att gälla när PBL träder i kraft. Med hänsyn till att vissa rättsverkningar är knutna till stomplanerna bör detta komma till uttryck i lagtexten. En bestämmelse härom återfinns därför i lagrådets förslag som ett nytt tredje stycke i 3 s.

45

l lagrådets förslag har första stycket getts en ändrad formulering i avsikt att tydligare ange att bestämmelsen avser dels stadsplaner och byggnads- planer enligt såväl byggnadslagcn som 1931 års stadsplanelag och dels äldre planer och bestämmelser som på grund av stadgandena i 79 och 83 ss stadsplanelagenjämförda med 159 5 andra stycket byggnadslagcn omfattas av övergångsreglerna till den lagen.

Paragrafen berör frågor om huvudmannaskapet för vägar och andra allmänna platser inom områden som omfattas av byggnadsplan eller av- styckningsplan. Ansvaret för plangenomförandet i sådana omräden ligger idag på fastighetsägarna. Eftersom dessa planer skall anses som detalj- planer enligt PBL behövs den i paragrafens första mening upptagna be- stämmelsen. Annars skulle nämligen kommuner päföras ett inte avsett huvudmannaskap för allmänna platser inom dessa områden. Byggnadsla- gen saknar uttryckliga bestämmelser 'om huvudmannaskap för sådana vä- gar och andra allmänna platser varom nu är fråga men lagen utgår från att det är fastighetsägare som har detta ansvar. 1 anläggningslagen och i lagen om enskilda vägar finns bestämmelser varigenom plangenomförandet kan tryggas. Någon övergängsbestämmelse motsvarande den som upptagits i paragrafens andra mening har därför inte sin plats i PBL. I anslutning till vad som sägs på s. 693 är det angeläget att framhålla att om kommun eller annan genom avtal åtar sig att underhålla och sköta en väg. för vilken t. ex. en vägförening är huvudman. detta inte inverkar på frågan vem som formellt har ansvaret för väghållningen: huvudmannaskapet för vägar kan inte rättsligt sett ändras genom ett avtal.

6.5

Enligt första stycket skall under de första fyra åren efter lagens ikraftträ- dande kommunens skyldighet att till följd av stadsplanen lösa viss mark 22 Riksdagen 1985/80. I sum/. Nr !. Bilagor/cl

Prop. 1985/8611 338

regleras inte av 14 kap. l & första stycket PBL utan av 48 s första och tredje styckena byggnadslagcn. Departementschefen anger att man här- med fär en mjukare övergång till den föreslagna ovillkorliga inlösenskyl— digheten. Fördelarna av förslaget i denna del har inte närmare belysts. Departementschefen föreslär inte nägon motsvarande regel för det fall då annan än kommunen är huvudman. ! lagrådets förslag har första stycket i 6 & utgått. Andra stycket. som då kommer att utgöra en egen paragraf. har av systematiska skäl placerats före :i s' remitterade förslaget.

8.5

Paragrafen reglerar den inlösenskyldighet för kommunen som föreslås till följd av att fastighetsägarens rätt kan försämras då en stadsplan eller byggnadsplan ändras eller upphävs. lnnan lagrådet går in på en granskning av bestämmelsen erinrar lagrådet om den i yttrandets allmänna del fram- förda kritiken mot grundtankarna i departementschefens förslag.

[ paragrafens första stycke uppställs de förutsättningar som skall förelig- ga för att kommunens skyldighet att lösa mark skall inträda. En av förut- sättningarna (punkt 1 i lagrädsremissen) är att fastighetsägare pä grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109 & byggnadslagcn varit förhindrad att bygga enligt planen. l specialmotiveringen sägs att nägot absolut krav på att förbudet skall ha gällt utan avbrott inte bör ställas. Som skäl härför anförs att om ett förbud upphör att gälla en kortare tid pä grund av att giltighetstiden har löpt ut innan den har förlängts så har fastighetsägaren i praktiken inte haft några möjligheter att utnyttja byggrätten. Samma syn bör enligt departementschefen läggas på sädana fall där förbudet har upp- hört kort tid före PBL: s ikraftträdande. Lagrådet vill fästa uppmärksam- heten pä ytterligare en situation där kravet i punkt 1 bör anses uppfyllt. Lagrädet åsyftar det fallet att ett långvarigt förbud enligt 109 & byggnadsla— gen någon tid före ikraftträdandet av PBL ersatts av ett förbud enligt 1 10 å andra stycket att bygga innan vägar. vattenförsörjning och avlopp anord- nats. På den tid som stått fastighetsägaren till buds kan hans reella möjlig- heter att undanröja hindren för bebyggande ha varit mycket begränsade. Om man ser till de faktiska omständigheterna är det därför också i detta läge det första förbudet som omöjliggjort för fastighetsägaren att bygga.

Som framgått av det anförda skall enligt lagtexten förbudet ha varit "långvarigt". I detta uttryck kan inte anses ligga en fix och en gång för alla given tidsgräns. Ett visst utrymme för att vid prövningen ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bör finnas. Departementschefens uttalande (s. 332) att förbudet skall ha gällt under minst åtta år och alltså ha utfärdats före den 1 januari 1979 (eller med beaktande av förslaget i lagrådsremissen den 13 december 19:34 om tidigarelagt ikraftträdande av PBL före den 1 januari 1978) är alltför onyanserat och bör modifieras.

En annan förutsättning för inlösenskyldighet är att fastigheten skall vara

Prop. 1985/Sö:] - 339

belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighet med planen (punkt 2 i lagrädsremissen). Formuleringen antyder att den bebyggelse som finns skall överensstämma med planen beträffande både byggnader- nas användningssätt och tillåten bostadsarea. Lagrådet hari sin text sökt uttrycka att det — i enlighet med vad som anförs i specialmotiveringen - endast är användningssättet, dvs. att bebyggelse skett för bostadsändamål. som åsyftas. En ytterligare förutsättning (punkt 3 i remitterade förslaget) är att fastighetsägaren efter upphävande eller ändring av planen endast kan använda marken på sätt som är uppenbart oskäligt. De fall som härmed aVses är enligt specialmotiveringen antingen att marken inte alls fär bebyg- gas eller att bebyggelse för enskilt ändamål i vissa fall huvudsakligen i fråga om flerbostadshus — medges i begränsad omfattning. De situationer som sålunda åsyftas bör enligt lagrådets mening tydligare anges i lagtexten. Av lagtexten bör också framgå att frågan om huruvida inskränkningen av byggnadsrätten är uppenbart oskälig skall ske med utgångspunkt i hur situationen ter sig för en fastighetsägare. Vidare bör inlösenskyldighet föreligga så snart en fastighetsägare efter upphävande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. Domstolen bör alltså pröva frågan utifrån plansituationen i det läge som gäller när tvisten avgörs. Beaktas det sist sagda behöver andra stycket endast ge hänvisning till de materiella och processuella regler som skall tillämpas i mål om inlösen. Vill kommunen gentemot inlösenanspråk åberopa kommande planläggning kan uppskov eller vilandeförklaring ske om bestämmelserna i rättegångsbalken tillåter det. Härutöver bör emellertid inte kommunerna kunna utverka rådrum. Lagrådet ansluter sig alltså inte till förslaget att inlösenfrägan på kommunens yrkande skall uppskjutas till en särskild rättegäng tio år efter PBL: s ikraftträdande.

95

] lagrådets förslag har dels närmare preciserats vilka stadsplaner och byggnadsplaner som avses nämligen sådana som har antagits men inte fastställts vid lagens ikraftträdande — dels uttryckligen angetts att i både processuellt och materiellt avseende äldre bestämmelser skall tillämpas.

105

Första stycket i förevarande paragraf, som i lagrådets förslag betecknas 11 å, bör i konsekvens med det av lagrådet förordade tillägget i 3 & första stycket kompletteras med en bestämmelse om de regionplaner som skall upphöra att gälla när PBL träder i kraft.

Andra stycket har ingen motsvarighet i lagrådets förslag. Anses en bestämmelse i ämnet erforderlig synes den böra tas in i lagen (1968: 598) ang. handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län.

Prop. 1985/Sö:] 340

125

Paragrafen handlar om tomtindelningar som har antagits men inte fast- ställts före ikraftträdandet. Beträffande utformningen av bestämmelsen i lagrådets förslagtl3 &) hänvisas till vad lagrådet anfört under 9 s.

195

Hänvisningen till 73 s byggnadsåagen har utgått i lagrådets förslag. Nä- got självständigt förordnande kan nämligen inte meddelas enligt 73 å. De föreskrifter som kan ges enligt sistnämnda paragraf måste alltid gå tillbaka på ett förordnande enligt 70 .ö byggnadslagcn. Nu förevarande paragraf har i lagrådets förslag betecknats 20 s.

225

Enligt denna paragraf. 23 å i lagrådets förslag. skall äldre bestämmelser om skyldighet att betala gatukostnadcr tillämpas om gatubyggnadsåtgär- derna påbörjats före utgången av år 1980. Lagtexten ger ingen upplysning om vad som gäller när åtgärderna påbörjats därefter men före PBL: s ikraftträdande. Enligt specialmotiveringen skall då bestämmelserna i PBL tillämpas. Dessa bestämmelser överensstämmer med gällande gatukost- nadsregler i byggnadslagen. När lagrådet nu föreslår att äldre bestämmel- ser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgärderna har påbörjats innan PBL trätt i kraft innebär detta alltså ingen ändring i sak.

Paragrafen har som angetts under kapitelrubriken kompletterats med ett andra stycke om rätt till återbetalning av gatukostnadcr som erlagts enligt äldre bestämmelser. Lagrådet hänvisar till vad lagrådet anfört under 14 kap. 7 %$.

Enligt denna paragraf skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas i fråga om tre punktvis angivna situationer. Punkt ] avser mål enligt bygg- nadslagen eller påföljdslagen i vill-:a talan har väckts vid domstol före ikraftträdandet. punkt 2 ärenden enligt byggnadsstadgan som byggnads- nämnden avgjort före ikraftträdandet och punkt 3 byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt byggnadsstadgan.

[ punkterna 1 och 2 ges alltså regler om mål och ärenden som pågår vid PBL: s ikraftträdande. Räckvidden av vad som föreslagits i dessa punkter framgår inte klart. Vad först gäller ärenden enligt både byggnadslagcn och byggnadsstadgan bör enligt lagrådets mening vid överprövning äldre be- stämmelser tillämpas i både maten-ellt och processuellt hänseende. om byggnadsnämnden avgjort ärendet före ikraftträdandet. En regel härom

Prop. 1985/86:1 . 341

har i lagrådets förslag upptagits som första stycke i 24 å. Avgörs ärendet i första instans efter lagens ikraftträdande skall alltså PBL tillämpas. Mål enligt byggnadslagcn om ersättning. inlösen eller gatukostnad bör prövas enligt äldre materiella bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet. En bestämmelse härom finns i 24 å andra stycket lagrådets förslag. De processuella reglerna för mål som här avses är oförändrade. Någon över- gängsbestämmelse i fråga om förfarandet behövs därför inte. Vad som i punkt 1 föreslagits om mål enligt påföljdslagen låter sig inte väl förenas med 21 &. För dessa mål fordras ingen annan övergängsbestämmelse än det sistnämnda stadgandet. Detta överensstämmer i sak med vad som allmänt gäller och som har lagfästs i Så andra stycket brottsbalkens promulgationslag. Vad slutligen angär punkt 3 åsyftas härmed att bestäm- melserna i 60—64 ss byggnadsstadgan skall tillämpas på arbeten som ut- förs på grund av byggnadslov meddelat enligt byggnadsstadgan. Regeln är erforderlig med hänsyn till de förändrade bestämmelserna i PBL om till- syn. Vad som regleras i punkt 3 skiljer sig sakligt sett från de båda föregående punkterna. Regeln har därföri lagrådets förslag tagits upp i en särskild paragraf (25 5). Den har utformats så att tillämpliga lagrum i byggnadsstadgan direkt angetts.

Prop. 1985/86: 1 342

Bilaga Lagrådets lagtext Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

l & Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveekling med jämlika och goda sociala levnadsförhällanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

2 & Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten.

3 & Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan. som omfattar hela kommunen. ('.')versiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ- den är avsedda att användas Och hur bebyggelsen bör utvecklas.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För ett område av kommunen. som inte omfattas av detaljplan. får amrådesbestamme/ser antas. om det behövs för att syftet med översikts- planen skall uppnås eller för att riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser skall bli tillgodosedda.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj- planer.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner an- tas.

4 5 Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning. fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillständ i form av bygglov, riv- ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvi— da byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.

5 5 Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna och enskilda intressen beaktas. om inte annat är särskilt föreskrivet.

6 5 För att mark skall få använda:; för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

7 & I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som har att utöva det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.

' Anteckningarna i marginalen aVser att underlätta jämförelse med den remitterade lagtexten.

2 ä4st.l

I”.) ål—3 st.

3.5

55

6.5 8kap. l9å

Prop. 1985/Sö:] .- 343

8 & Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads- väsendet i riket.

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokali- sering av bebyggelse

] & Planläggning skall ske så att den främjar en frän allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutst'ittningar för en från social synpunkt god bostads-. arbets-. tralik- och fritidsmiljö. Mark skall användas till det ändamål för vilket marken är mest lämpad med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

2 & Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000: 000) om hushällning med naturresurser tillämpas. Hänsyn skall också tas till förhällandena i angränsande kommtmer.

3 & Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

I. de boendes och övrigas hälsa.

2. jord-. berg— och grundvattentl'irhällandena.

3. möjligheterna att ordna trafik. vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice.

4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller- störningar.

Bebyggelse och anläggningar. som för sin funktion kräver tillförsel av energi. skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi- försörjningen och energihushällningen.

4 ä' lnom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor- mas mcd hänsyn till behovet av

|. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser.

2. hushällning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis- ka förhållanden.

3. tralikförsötjning och god trafikmiljö.

4. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga att använda omrädet.

5. förändringar och kompletteringar. lnom eller i nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek. motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3 kap. Krav på byggnader m. m.

Nya byggnader

] & Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvär-

läojålm.

Zkolå lst.2m.

30.4åä

Prop. 1985/8611 344

dena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg. som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan.

2 & Byggnader skall placeras och utformas sä att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. Inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas. I fråga om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras.

3 & Byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten.

1 byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm- ningssystemet i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande änd- ringar.

En- eller tvåbostadshus som i huvudsak skall värmas upp med elektrici- tet eller naturgas skall i skälig utsträckning utformas sä att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sädana byggnader får förses med uppvärmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskilda skäl.

4 & Byggnaders grundkonstruktion. stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärförmåga. stadga och beständighet. Övriga bygg- nadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande häll- fasthet.

5 & Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad. god hygien. en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom- husklimat.

6 & Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall. mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnader på ett tillfredsställande sätt.

7 & Byggnader som innehåller bostäder. arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförtrtäga och inrättade så att bostäderna och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall byggnaderna vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftan- ordning gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sädana byggnader innehåller bostäder som inte nås från marken. skall de dock utformas så att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårig- het.

I fråga om en- eller tväbostadshus får undantag medges från kravet på tillgänglighet till byggnaden. om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler fär. sävitt gäller dessa lokaler, undantag medges från första stycket. om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

4åo.852m.

Prop. 1985/BG:] .--_-.= ,- .. 345

8 & Byggnader skall utföras med sådant material och på sädant sätt att reparations—. underhälls— och driftkostnader begränsas.

9 & l fråga om fritidshus med högst tvä bostäder gäller inte bestämmel- serna i 3 & andra och tredje styckena samt 7 s.

[fråga om byggnader som får uppföras titan bygglov skall bestämmelser— na i l—8 ss tillämpas i skälig utsträckning.

Befintliga byggnader

10 & 'l'illbyggnader. ombyggnader och andra ändringar av byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstek- niska. historiska. kulturhistoriska. miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1—8 så och andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning.

2. ombyggnader utförs så att ombyggda delar tillförs de i l—8 ss an- givna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändring- arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i l—R ss.

[ detaljplan eller omrädesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg- nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3 å andra och tredje styckena samt 7 5.

11 & Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sädant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg— naden eller en del av den utgör ombyggnad.

12 & Byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk. kulturhistorisk. miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg- gelse av denna karaktär får inte förvanskas.

13 & Byggnader skall underhållas så att deras egenskaper i de hänseen- den som avses i 3—5 5.5 i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7 åå skall hållas i ständ. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde frän historisk. kultur— historisk. miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

Beträffande byggnader som avses i 12 9" skall byggnadens yttre och dess inre underhållas så att byggnadens särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader

14 5 I fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i l—l3 ss tillämpas. I fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap. skall l—l3 %% tillämpas i skälig utsträckning.

9å2st.o.l3s

10510. 3—7st.o. Bä

lOäZst.

lls

12.5

Prop. WS$/86: I 346

Tomter. allmänna platser m. m.

15 å Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas pä ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur— och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

]. naturförutsättningarna så längt möjligt tas till vara.

2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer.

3. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafi— ken inte uppkommer.

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång frän tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra- vet på framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten.

5. tomten. om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhäl- landena i övrigt. är tillgänglig för och kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmäga.

t). lämpligt utrymme för parkering. lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas pä tomten eller i närheten av denna.

(')m tomten är avsedd för byggnad som innehåller bostad eller lokal för barnstuga. skola eller annanjämförlig verksamhet. skall det finnas tillräck- ligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta. skall i första hand friyta anordnas.

16 & På bebyggda tomter får bestämmelserna i l5 & första stycket 6 samt andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas så att den uppfyller kraven i 15 .5 i skälig utsträckning.

17 & Tomter skall. oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte. hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycks- fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i l5 & skall hållas i stånd i skälig utsträckning. *

Lekplatser och fasta anordningar ra lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

18 5 ] fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomteri 15— 17 så tillämpas i skälig utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 & Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Planen skall ange ]. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ- den samt riktlinjer för tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse.

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser.

läo.3ålst.

Prop. 1985/%:] _ - 347

2 _ki Översiktsplanen består av en särskild handling samt en eller flera kartor. Planen skall utformas så att dess innebörd kan utläsas titan svärig- het.

Till planen skall fogas en sädan planbeskrivning som anges i 8 s och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 s.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del. skall det anmär- kas i planen.

3 & När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt rcgionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

4 & Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrädet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

5 5 Under samrådet äligger det länsstyrelsen särskilt att

I. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser tillgodoses.

2. verka för att sädana frågor om användningen av mark- och vattenom- råden som angär flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

3. ta till vara statens intressen.

6 & lnnan översiktsplanen eller ändring av den antas. skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader. Den som vill lämna syn- punkter pä förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

7 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö- ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid. på vilket sätt och till vem synpunkter skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen. skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrädsredogörelse skall. innan förslaget ställs ut. överlämnas till länsstyrelsen samt region- planeorgan och kommuner som berörs av förslaget.

8 & Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

]. planbeskrivning som avses i andra stycket.

2. samrådsredogörelsen.

3. gällande översiktsplan.

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

l planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna. skälen till planens utformning och de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom- munen. skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovi- sas.

450,3slst.

Sälst.

es

750. ms 1 st.

8.5

950.4s'Zst.

Prop. 1985/86: 1 348

9 & Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsytt- rande över planförslaget.

Av yttrandet skall framga om I. riksintressen enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturre- surser inte tillgodoses.

2. sädana frägor rörande användningen av mark— och vattenområden som angär två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt.

3. bebyggelsen blir olämplig frän hälsosynpunkt eller med hänsyn till behovet av skydd mot olyckshändelser.

10 & Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan- de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

11 & Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäk- tige.

12 & Beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu- tet vunnit laga kraft.

13 5 När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft. skall planen. planbeskrivningen. samrådsredogörelsen. granskningsyttrandet. utlåtandet enligt l0 s och ett protokollsutdrag med beslutet utan dröjsmål sändas till länsstyrelsen samt till regionplaneorgan och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och omrädesbestämmelser

Detaljplan

1 5 Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utforming skall ske genom detaljplan för

1. ny samlad bebyggelse.

2. ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på om- givningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse,

3. bebyggelse som skall förändras eller bevaras. om regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Första stycket äger motsvarande tillämpning också i fråga om andra anläggningar än byggnader. om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 &.

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom omrädesbestämmelser.

2 5 Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befmt- liga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

[ de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. l7—l9 så skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen- heter som planen åsamkar enskilda.

lls'

Zälm.

h) W.: IJ 3

lZÖZst.

Ny

Prop. 1985/86: 1 " " 349

3 95 .l detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges

1. allmänna platser säsom gator. vägar. torg och parker.

2. mark för bland annat bebyggelse. idrotts- och fritidsanläggningar. begravningsplatser. anläggningar för trafik. vatten. avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden.

3. vattenområden för bland annat bäthamnar och friluftsbad. I fråga om allmänna platser. för vilka kommunen är huvudman. skall användningen och utformningen anges. För mark som avses i första stycket 2 och för vattenomräden skall användningen anges.

4 5 Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. skall det anges i detaljplanen.

5 5 l detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan dä del av planen fär genomföras på grund av förordnande enligt 13 kap. 8 ,5 andra stycket. I planen kan anges att tiden skall räknas från senare tidpunkt än den då beslutet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. är tiden tio år från dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 s.

6 & Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt 7 så första stycket 9. skall i planen bestämmas den tid under vilken användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall räknas från dag som anges i 5 & första stycket. Saknar planen bestämmel- ser om tiden. är denna fem år. Om förlängning av tiden finns bestämmelser i 15 s.

7 & Utöver vad som enligt 3 lå skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 & tredje stycket. 6 &" första stycket. 8 5 första stycket samt 9 5 första och andra styckena.

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och. om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön. även den minsta omfattning i vilken byggande skall ske.

3. byggnadssätt och byggnaders användning. varvid för bostadsbygg- nader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek.

4. placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar och tomter. varvid får meddelas ombyggnadsbestäm— melser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket och skyddsbestämmelser för bygg— nader som avses i 3 kap. 12 ä.

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge.

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman.

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser.

8. placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ- da viss mark för parkering.

4?

J! Vf-

oslojst.

6s3st.

850.752m.

Prop. 1985/%:] 350

9. tillfällig användning av mark eller byggnader. som inte genast behö- ver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar. energianläggningar samt tra- fik- och väganordningar.

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och. om det finns särskilda skäl. högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening. buller. skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen ( 1969: 387).

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen- samhetsanläggningar.

13. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 så. varvid. om mark skall tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan. planen skall innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

8 & l detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgär- der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

I. viss trafik—. vatten—. avlopps- eller encrgianläggning för vilken kom- munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd.

2. viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits. byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång frän fastigheten har ändrats eller

3. beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 & andra stycket.

9 5 Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar. Av en plankarta skall framgå hur planomrädet delas upp på mark för skilda ändamäl och vilka bestämmelser som gäller för olika områden. Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön.

10 & 'fill detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 26 s och en sädan genomförandebesktivning som anges i 6 kap. 1 %$.

11 & Före genomförandetidens utgång fär mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän- digt pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång fär planen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 &. Om förlängning av tid för tillfällig markanvändning finns bestämmel- seri 15 5.

12 & Bestämmelserna i 1—10 åå skall tillämpas även när detaljplanen ändras eller upphävs.

13 & Ont detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ- de som omfattas av en fastighetsplan. skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. 11 å upphör att gälla.

*)å

10.5

ll 510.251.

13.5

145

Jl Prop. 1985/Sö:] :..., ..| 3_

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 55.

14 & lnnan genomförandetiden gått ut kan den förlängas med högst fem år i sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut. kan den förnyas med varje gäng högst fem är. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av detaljplanen.

Här under genomförandetiden ätgärder vidtagits för planens genomfö- rande sävitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen räder. skall genomfö- randetiden förlängas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgång.

15 & Den tid under vilken tillfällig markanvändning fär pägä- kan förläng- as med högst fem är i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo är.

Områdesbestämmelser

16 & För ett område som inte omfattas av detaljplan kan omrädesbestäm— melser antas för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0(lOt):000) om hushållning med na- turresurser. l omrädesbestämmelser får meddelas föreskrifter om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 5 första stycket. 6 ;" första stycket. 7 5. 8 å andra stycket och 9 95 tredje stycket.

2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be- byggelse. friluftsliv, fritidsanläggningar. kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål.

3. byggnadsarean i omräden för fritidsbebyggelse och storleken på tomter i sådana områden.

4. placering. utformning och utförande av byggnader. andra anläggning- ar. anordningar eller tomter. varvid får meddelas ombyggnadsbestäm- melser enligt 3 kap. 11) å tredje stycket och skyddsbestämmelser för bygg- nader som avses i 3 kap. 12 ä.

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket.

6. användning och utformning av allmänna platser.

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen.

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 &. Om regleringen enligt första stycket 5 avser friluftsområden. får den inte vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvä- ras.

17 å Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur bestämmelserna reglerar miljön.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när omrädesbestämmel- serna ändras eller upphävs.

Förfarandet m. m.

18 5 Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

15 %% l o.2st.

15s3st.

4 kap. 13 a'

4 kap. lSå

ms

Prop. 1985/86:1 352

19 9” Vid upprättande av förslag till detaljplan skall det. om det inte är uppenbart obehövligt. finnas en för ändamålet avsedd karta (grundkarta) och en fastighetsförteckning. 1 fastighetsförteckningen skall i den män de berörs av planen redovisas

[. fastigheter. mark. som är samfälld för flera fastigheter. och andra områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt i nämnda egendom.

2. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973: 1149) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet. särskild rätt eller gemensamhetsan- läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen.

21) 5 När förslag till detaljplan upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen. fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter. sammanslutningar och en- skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

21 & Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un- der samrådet bör motiven till förslaget. planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro- gram för planen. skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrädsredogörelse.

22 5 Under samrädet äligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintres- sen enligt lagen (0001): 000) om hushållning med naturresurser tillgodoses.

2. verka för att sådana frägor om användningen av mark- och vattenom— råden som angär flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

3. ta till vara statens intressen.

23 & Innan detaljplanen antas. skall kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

24 & Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö- ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1. var planområdet ligger.

2. om förslaget avviker från översiktsplanen.

3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17— 19 åå.

4. var utställningen äger rum.

5. inom vilken tid. pä vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas.

6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap. 5 & kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen ( 1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

115351.

l7ålst.

17.62st.

18.5

19 sans lst. lm.

20 s" 1 st. 0. 2st. lm.

Prop. 1985/$&] 353

Ett exemplar av förslaget med en sädan planbeskrivning som anges i 26 5. en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 & och samrådsredogörelsen skall. innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrel- sen och kommuner som berörs av förslaget.

25 & Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare. "2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord- ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller. om förhandlingsord— ning inte gäller. känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Om förslaget berör en samfällighet för vilken linns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter. fär underrättelsen sän— das till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare. får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla. I sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas. om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till envar av dem. Agare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 & första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

265. Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen.

2. samrådsredogörelsen.

3. program för planen. grundkarta och fastighetsförteckning. om sådana handlingar har upprättats.

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

] planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna. planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial. om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovi- sas i beskrivningen.

Annat material som belyser förslagets innebörd. bör också ställas ut.

27 5 Efter utställningstiden skall inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem redovisas i ett särskilt utlåtande. som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Utlätandet eller meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem vilkas synpunkter på det utställda förslaget inte har blivit tillgodosedda. Om ett stort antal personer skall underrättas, får underrättelse i stället ske genom kungörelse på sätt anges i 24 &.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. skall ny utställning ske.

28 ä I stället för vad som föreskrivs i 18 €. 20 5. 21 å andra stycket samt 22—27 5.5 får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa-

23 Riksdagen 1985/86. ] .ruml'. Nr I. Bi/ugcdel

20 ä 2 st. 2 m. samt 3 o. 4 st.

22 åutom 1 st. 1 m.

Prop. 1985/Sö:] 354

rande). om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse. saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty- relsens granskningsyttrande enligt 4 kap. 9 15.

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 & första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig- ger skall de underrättas därom och. om de inte godkänner förslaget. under minst två veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande. som skall fogas till handlingar- na i ärendet.

29 å Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

30 & Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagivits på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet. protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

1. länsstyrelsen samt rcgionplaneorgan och kommuner som berörs av

planen.

2. sakägare. bostadsrättshavare. hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening som avses i 25 & första stycket 2. om de senast under utställningstiden eller under den i 28 å andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet. som inte har blivit tillgodo- sedda.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till envar av dem. får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på sätt anges i 24 s'. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17— 19 55 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser. tidpunkten för tillkännagi- vandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

Handlingarna i ärendet skall utan dröjsmål sändas till länsstyrelsen.

31 5 När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft. skall detta kungöras iortstidning. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 15 kap. 4 &.

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen. planbeskrivningen och ge- nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

32 & Bestämmelserna i 18—31 åå skall tillämpas även när detaljplanen ändras eller upphävs.

33 5 Vid upprättande och antagande av omrädesbestämmelser skall 20— 32 åå tillämpas.

U) "40?

IJ DJ :o:

J! 'J-

Prop. 1985/86: ] .._ 3.

34 å Beslut att anta. ändra eller upphäva detaljplan eller omrädesbestäm- melser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller lar _genomforas efter förordnande enligt 13 kap. 8 5? andra stycket.

35 & Områdesbestämmelser upphör att gälla när det för omrädet förelig- ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt 13 kap. 8 5 andra stycket att planen får genomföras.

36 & Av 8 kap. 11. 12. 17 och 18 åå följer att bygglov. rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot detaljplan eller områdes- bestämmelser. Även sådana åtgärder som inte kräver lov och som avser byggnader, andra anläggningar. tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller omrädesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ- ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe- stämmelser.

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

1 & Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling tgenomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska. tekniska. ekono- miska oeh fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 & Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan får ske. om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyg- gelsen. Sådant beslut meddelas genom detaljplan eller omrädesbestäm- melser.

l beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploate— ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet att anta planen eller områdesbestämmelserna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då del av planen eller av områdesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 5 andra stycket. Har något exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden. upphör planen eller områdesbestämmelserna att gälla såvitt avser kommunens beslut om exploateringssamverkan.

Fastighetsplan

3 5 l fastighetsplan kan för områden som omfattas av detaljplan medde- las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut. ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan- läggningar.

Fastighetsplan skall antas om

1. det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastig- heter.

4 kap. 17 ä 1 st. o. 5 kap. 27 få

4 kap. 17 ä 2 st.

4 kap. 18 än. 5 kap. 28%

7ålst.o. 3ålst.

l'rop. l985/86:1 356

2. detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig- hetsplan eller 3. en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart obehövlig.

4 & Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-. äganderätts- och fastighetsför- hållanden som kan inverka på planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter. tillämpas 3 kap. 1 & fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning. tillämpas 5 och 6 åå anläggningslagen (1973: 1149). Skall den ge bestäm- melser om ledningsrätt. tillämpas 6 & ledningsrättslagen (1973: 1144).

5 & Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas. får dock mindre avvikelser göras. I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets- planen.

6 & 1 den mån det behövs medhänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges

I. områdets indelning i fastigheter.

2. vilka servitut. ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas. ändras eller upphävas.

3. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar,

4. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7 & ] fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förut- sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 å andra stycket.

8 & Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med . bestämmelser eller. om innehållet framgår tydligt. av endast endera av dessa handlingar.

9 5 Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 12 %$.

10 & Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast om det finns synnerliga skäl.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom fastig- hetsplanen beaktas. .

11 & Om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot detaljplanen. upphör fastighetsplanen att gälla i de-delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs. upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

12 & Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj- planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen.

Bålst.

Sälst.

9ålst.

125

l3åo.9525t.

Prop. 1985/Sö:] . . , 357 :

behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen-och kommuner som berörs av förslaget och behöver planförslaget ej heller sändas till dem.

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan soiii fastighets- planen hänför sig tillloch skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen. skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

13 5 Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller. om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn- den. av den som antar detaljplanen.

14 & Bestämmelserna i 3—9, 12 och 13 5.5 tillämpas även när fastighets- planen ändras eller upphävs.

15 5 Beslut att anta. ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 & andra stycket.

16 5 Av 8 kap. 11 & följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även sådana åtgärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader. andra anläggningar. tomter'och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ— ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. rn.

17 & Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända- mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt. får rättigheten lösas.

Om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns bestämmel- ser i 14 kap.

18 & Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. är den som äger obebyggd mark. som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats. skyldig att utan ersättning upplåta marken. om den behövs för att mark för bebyggelse. som tillhörde honom när planen antogs. skall kunna användas för avsett ändamål.

19 5 På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark. som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detalj- plan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader. utan ersättning skall avstås till kommunen. Under samma förutsättningar får länsstyrelsen förordna att mark. som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman. utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Med antagan- det av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft.

6åio.l3silst.

110.1455

20 å

Prop. 1985/86zl 358

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplätas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

20 5 När fråga har väckts om tillämpning av 19 å. Skall byggnadsnämn- den genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Överlåtelse av mark. som sker efter det att sådan anmä- lan har inkommit. inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 19 å andra stycket.

Skall detaljplanen ändras. får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 19 å byts ut mot annan mark. om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

21 5 Den som har avstått mark enligt l9å skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske. är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den till vilken marken har avståtts.

22 ä 1 ett förordnande enligt 19 å får länsstyrelsen. i den mån det är skäligt. på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23 & Bestämmelserna i 19—22 åå om ägare gäller även exploateringssam- fällighet enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan.

24 & Om kommunen är huvudman för allmänna platser. får kommunen efter genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

Kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomförande- tidens utgång även lösa mark. som inte har bebyggts i huvudsaklig över- ensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt. får rättigheten lösas.

25 5 Rätt att använda mark enligt 18 eller 19 å gäller framför annan rätt till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

26 & lnom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser. om det inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 &.

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom- munen är huvudman, så att platserna kan användas för avsett ändamål. Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be- gagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. lnom områden som efter genomförandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

24å

td 'Jl W:

26å

Prop. 1985/86:l .;Il. 359

27 & När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud- man upplåts till allmänt begagnande. skall de till bredd. höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut- förda på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från planen får göras. om syftet med planen inte motverkas.

28 5 Om någon vill bebygga fastighet innan den gata till vilken fastighe- ten har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts. skall han anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger.

29 & Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gatori 26 å andra stycket OCh 27 å i stället gälla staten.

Kostnad. som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken. skall dock betalas av kommunen. om inte regeringen bestämmer annat.

30 & Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Denna underhållsskyl- dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan. skall. med den be- gränsning som anges i 29 å andra stycket. staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål- lare finns bestämmelser i lagen (1939: 608) om enskilda vägar och anlägg- ningslagen ("1973: 1149).

Om gatukostnader m. m.

31 5 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra gator och andra allmänna platser. får kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för- delning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

32 & Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt- ra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt. får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig-

18 0.29 &?

30.5

31.5

32.5

Prop. 1985/86zl 360

hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

33 & Den ersättning som enligt 31 eller 32 & belöper på varje fastighet skalljämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

34 & Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 32 & får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

35 & Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamäl.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe- loppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter. får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar. om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren. skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt. är ny ägare hunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

36 & lnnan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all- männa platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31" eller 32 %. skall kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 31 & skall ställas ut under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap. 24 5. Underrättelse om utställningen av förslaget skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare. vilkas rätt berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftli- gen har godkänt förslaget. Efter utställningstidens utgång får kommunen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 5. skall de fastighetsäga- re, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget. beredas tillfälle att yttra sig över detta. innan beslut i ärendet fattas.

37 5 Beslut enligt 31 eller 32 & meddelas av kommunfullmäktige.

38 å Mark framför fastigheter, som är belägna Vid torg. parker eller andra sådana allmänna platser. skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta bygg- nadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begag- nande.

34å

Prop. 1985/86: 1 . 361

39 & Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även på mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Ar samfälligheten inte avsedd för bebyggelse. skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamäl. Den högsta tillåtna bygg- nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe— ter som har del i samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

40 5 Vid bestämmande av ersättning i fall som avsesi 17 eller 24 å skall 4 kap. expropriationslagen (1972: 719") tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 å nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

7 kap. Regionplanering Regionplaneorgan

l 5 Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområ- den som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och samordningsverksamheten inte till stånd på annat sätt. får regeringen utse ett rcgionplaneorgan. som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna verksamhet (regionplanering). 1 beslutet skall regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter anges.

Till rcgionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför- bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund. som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen ( 1957:281 ) om kommunalför- bund tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

2 & Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det och har beaktansvärda skäl härför.

3 & Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga myndigheters planering.

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4—7 åå tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut- setts.

Regionplan

4 5 Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner. detaljplaner och omrädesbestämmelser. Planen kan. i den mån det har betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg- ningar.

Ny

4och9 åå

Prop. 1985/86zl 362

Bestämmelserna i 4 kap. 2 .S om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis- ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

5 5 När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen upprättas. skall bestämmelserna i 4 kap. 3—10åå om samråd. utställning. kungörande. granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader.

6 & Regionplanen antas av fullmäktige i det kommunalförbund eller re- gionplaneförbund som är regionplaneorgan. Aven ändring och upphävande av planen beslutas av fullmäktige.

7 5 Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande. ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på anslagstavla som anges i 11 i? lagen (1957: 281) om kommunalförbund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sän- das till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft. skall planen utan dröjsmål sändas till länsstyrelserna inom regionen.

8 & Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången av den i 12 kap. 5 % angivna tiden eller. om regeringen har prövat beslutet att anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att andra eller upphäva planen gäller från tidpunkt som anges i första stycket. Den ändrade planen gäller endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

8 kap. Bygglov. rivningslov, marklov Åtgärder som kräver bygglov

(lettere/la bestämmelser l & Bygglov krävs för att

1. uppföra byggnader.

2. göra tillbyggnader.

3. ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentli- gen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats.

4. göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning.

5. i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder. rökkanaler eller anordningar för ventilation, vatte nförsörjning eller avlopp.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu- ner.

I 4 och 10 åå finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5—7 55 kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov eller längre gående krav.

två

l & utom !—

Prop. 1985/BG:] 363

7 å I fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord-

:-

ningar krävs bygglov för att 1. anordna nöjesparker djurparker idrottsplatser. skidbäckar med lif- tar. campingplatser. skjutbanor. småbåtshamnen friluftsbad. motorbanor och golfbanor.

2. anordna upplag eller materialgårdar. %. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift.

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks- händelser.

5. uppföra radio- eller telemaster eller tom.

6. uppföra vindkraftverk.

7. uppföra murar eller plank.

8. anordna parkeringsplatser utomhus

9. väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1—8. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte. om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärd enligt första stycket 8 behövs inte. om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute- slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (l97l:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 å kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov. I 10 å finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

Särskilda bestämnwlser för områden med detaljplan 3 5 l områden med detaljplan krävs. utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 åå. bygglov för att

]. färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma- terial eller utföra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadens yttre.

2. sätta trpp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. ] 4 och 10 åå finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5å tredje stycket kan kommunen i fråga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.

Särskilda bestämmelserför en- eller tvåbostadslms 4 5 Bestämmelserna i 1—3 åå gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär- der beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus. garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):

1. installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför— sörjning eller avlopp.

2. göra andra invändiga ändringar. som inte innebär att det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel. hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar. eldstäder eller rökkanaler,

3. färga om byggnader. om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt.

lå4och 3ålst.

Prop. 1985/86: 1 364

4. med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till bostadshuset. om muren eller planket inte är högre än 1.8 meter. inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4.5. meter.

5. anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över altaner. balkonger eller entréer. om skärmtaket inte är större än 12 kva- dratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4.5 meter.

6. uppföra högst två komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo- stadshuset. om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10 kvadratmeter. taknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4.5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärd som avses i första stycket 4—6 utförs närmare gränsen än 4,5 meter, krävs inte bygglov.

Enligt 6 & kan kommunen i visst fall föreskriva att åtgärd som avses i första stycket 3 kräver bygglov.

Kommunala beslut om bygglovspliktmzs omfattning 5 & Kommunen kan i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov inte krävs för att

1. uppföra komplementbyggnader., göra mindre tillbyggnader. utföra sädana åtgärder som avses i l 5 första stycket 4 och 5,

. utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i.. " 5.

5. uppföra. bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk. skogsbruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första stycket får inte meddelas, om bygglov krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Ej heller får åtgärder i fråga om andra arbetslokaler än sådana som avses i första stycket 5 eller personalrum undantas från kravet på bygglov.

Kommunen kan i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus, kolonistu- gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras. byggas till eller i övrigt ändras utan bygglov.

hvar—.)

6 & Kommunen kan för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri- va att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra åtgärder av det slag som avses i 3 5 första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader.

3. underhålla sädan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses 13 kap. 12 &.

Föreskrift enligt första stycket skall meddelas i detaljplan eller i form av omrädesbestämmelser.

I fråga om byggnad som avses i 10 & får föreskrift enligt första stycket inte meddelas.

7 ä Kommunen kan i omrädesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden, som ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanläggningar. statliga flygplatser. andra än staten tillhöriga flygplatser för allmänt bruk. kärn- reaktorer eller andra kärnenergianläggningar.

Prop. 1985/Sö:] " ; " 365

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov 8 & lnom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna- der eller delar av byggnader. om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen kan i omrädesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för att riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får inte föreskriva att rivningslov skall krävas för att riva sådana byggnader eller byggnadsde- lar.

9 & lnom områden med detaljplan krävs. om inte annat har bestämts i planen. marklov för schaktning eller fyllning. som medför att höjdläget för tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge för markytan anges i planen. krävs dock inte marklov för att bringa markytan till denna nivå.

Kommunen kan i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen kan i omrädesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning, fyllning. trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller friluftsliv eller som ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanläggningar. statliga flygplatser. andra än staten tillhöriga flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer. andra kärn- energianläggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde.

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 & Bestämmelserna om bygglov. rivningslov och marklov gäller inte åtgärder med byggnader. andra anläggningar eller anordningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder skall föregås av samråd med länsstyrelsen. som på lämpligt sätt skall underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygglov 11 (& Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om

i. åtgärden inte strider mot detaljplanen.

2. den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras stäm- mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området och

3. åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj- planen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den" fastighetsindelning. som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i l % första stycket 4 och 5 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 5 första stycket 1 skall bygglov lämnas även om byggnaden inte stämmer överens med detaljplanen.

7.5:

ss

9.5

lOå

Prop. l985/86:1 366

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör mark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen. om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

12 & Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om- fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

l. uppfyller kraven i 2 kap.,

2. kan antas uppfylla kraven i 3 kap..

3. inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap. 1 s och

4. inte strider mot omrädesbestämmelser. Beträffande en- eller tväbostadshus skall ansökningar om bygglov .till kompletteringsåtgärder som anges i 13 & bifallas. om åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. och inte strider mot sådana omrädesbestämmelser som anges i 5 kap. 16 ft första stycket 3 eller 4. Bygglov får dock vägras. om tillstånd har lämnats till expropriation som berör den byggnad eller mark där åtgärden skall utföras.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en— eller tväbostadshus. om ansökningen avser inre åtgärder av det slag som anges i l 5 första stycket 4 och 5. yttre åtgärder av det slag som anges i 3 & första stycket 1 eller underhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. l2 &.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från omrädesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be- stämmelserna.

135. Med kompletteringsåtgärder avses att

I. uppföra komplementbyggnader.

2. göra mindre tillbyggnader,

3. utföra inre åtgärder av det slag som anges i l 5 första stycket 4 och 5 och yttre åtgärder av det slag som anges i 3 ä första stycket l.

4. utföra underhällsätgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. l2 &.

14 5 Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i ll eller 12 &. får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas. om sökanden begär det. Sådant lov skall lämnas. om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplane- bestämmelse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

I ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad uppförs eller annan anläggning utförs. eller att en byggnads eller en bygg- nadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den samman- lagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

15 & ()m bygglov har vägrats till viss ätgärd på grund av att tillstånd till expropriation lämnats och tillståndet har upphört att gälla. får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år har förflutit från den dag då det första. tillståndet till expropriation medde- lades.

ll ätitom 2 st. sista m.

ll & 2 st. sista m.

12%

Prop. 1985/86:l . 367

Rit'ningslm' (It'll mar/(lm- 16 & Ansökningar om rivningslov skall bifallas. om inte byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska. kulturhistoriska. miljömäs- siga eller konstnärliga värde.

17 ä Om upprustningsåläggande enligt 2 % bostadssaneringslagen (l973: 531) har meddelats och åläggandet inte har förfallit. får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 å och som omfattas av skyddsbestämmelseri en detaljplan eller i omrädesbestämmelser.

18 & Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

]. strider mot detaljplan eller omrädesbestämmelser.

2. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för be— byggelse eller friluftsliv.

3. medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9 & tredje stycket.

4. i annat fall medför störningar för omgivningen. Beslut i ärenden som avser friluftsområden får inte medföra att på- gående markanvändning avsevärt försvåras.

Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller områdesbestämmelserna. om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.

Handläggningen av lovärenden

Generella bestämmelser 19 å Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov. rivningslov och marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla ätgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i 10 kap. 19 å andra stycket.

20 & När ansökan görs. skall de ritningar. beskrivningar och uppgifter i övrigt lämnas in som behövs för prövningen.

Ar ansökningshandlingarna ofullständiga. får byggnadsnämnden föreläg- ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan- det. får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt 11 5 andra stycket. får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet ej följs.

21 & Även om en åtgärd med byggnader. andra anläggningar. anordning- ar eller mark inte kräver lov enligt 1—9 åå. skall byggnadsnämnden. om det begärs. pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärende enligt första stycket.

15s

löä

Prop. 1985/86: 1 368

22 % lnnan lov lämnas. skall byggnadsnämnden genom underrättelse be- reda kända sakägare oeh de kända bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs samt sädan känd organisation eller förening som anges i 5 kap. 25 st första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen. om åtgärden

l. innebär en avvikelse från detaljplan eller omrädesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och ätgär- den inte är en kompletteringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdes- bestämmelser.

1 det fall som avses i 5 kap. 25 å tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärende om lov får inte avgöras utan att sökanden underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ärende utan att så skett. om det är uppenbart obehövligt att sökanden yttrar sig.

23 & Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anta. ändra eller upphä- va detaljplan. omrädesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg- naden eller marken. får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö- randet om lov till dess att ärendet om expropriationstillståndet avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom två år från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden. skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål.

24 & Begärs upprustningsåläggande enligt 2 & bostadssaneringslagcn (l973:53l) av den byggnad som en ansökan om rivningslov avser. skall byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att ärendet om upprustningsåläggandet avgjorts.

25 5 Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet. skall nämnden upplysa sökanden om detta.

26 & Beslut. varigenom ärende om lov avgörs. skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i 17 & förvaltningslagen (1971: 290).

Beslut. varigenom lov lämnas. skall ange

]. lovets giltighetstid.

2. de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9 kap. och

3. de villkor och upplysningar i övrigt som erfordras.

27 & Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22 å och vars synpunkter inte har tillgodosetts skall av byggnadsnämnden ome- delbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ärende om lov avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot. skall han även underrättas om vad han har att iaktta vid överklagande av beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.

1 det fall som avses i 5 kap. 25 .E- tredje stycket första meningen fär underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

13.50. 17 5 2 st.

l7ålst.

24s

Prop. 1985/%:] ”_: 369

28 & Om förordnande enligt [2 kap. 4 % meddelats. skall byggnadsnämn- den genast sända sädana beslut om lov eller förhandsbesked som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov 29 & Byggnadsnämnden skall granska och i beslut om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för nämndens pröv- ning. Nämnden skall godta typgodkända material. konstruktioner och an- ordningar i de avseenden som typgodkännandet gäller.

[ beslut om bygglov kan nämnden bestämma att konstruktionshandling- ar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbetena påbörjas. Sädana handlingar skall granskas av nämnden. Den byggande skall under- rättas om resultatet av granskningen.

1 beslut om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden. när arbetena har avslutats.

30 & Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam- heter i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får meddelas endast om

1. yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbe- tarskyddssynpunkt och

2. om det av yttrandet framgår att skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksam— het arbetslokalen är avsedd.

31 5 I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov meddelats till en åtgärd som redan har utförts. får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring- arna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

32 & Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla. om åtgärden inte har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från dagen för beslutet om lov.

Förhandsbesked

33 5 På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas tillstånd som avses i första stycket. skall nämnden bestämma en viss tid från dagen för beslutet. högst två är. inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Till- ståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda tiden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden. upphör tillstän- det att gälla. [ beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om

24 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr [. Bilagedel

lx) '—J1 50:

Prop. 1985/Sö:] 370

detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i l9—23 samt 25—28 55 skall tillämpas i fråga om för- handsbesked.

9 kap. Byggnadsarbeten. tillsyn, besiktning m. m.

l & Den byggande skall se till att byggnads-. rivnings- och markarbeten utförs enligt bestämmelserna i denn-.a lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

2 & Arbetena skall planeras och utföras så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

3 & För arbeten som kräver lov skall det finnas en av den byggande utsedd ansvarig arbetsledare. Om arbetena är av mindre omfattning kan dock byggnadsnämnden bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utscs. En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har fått godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet får meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss tid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsido- satt sina skyldigheter. får nämnden frånta honom ledningen av arbetet. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter. kan nämnden besluta att han under viss tid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn- den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido- satt sina skyldigheter. får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

4 & När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras. ändras eller rivas och åtgärden kräver bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena påbörjas och när de har slutförts. Om ansvarig arbetsledare ej har blivit utsedd, skall anmälningarna göras av den byggande. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmälningsskyld'igheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tillfällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.

5 & När till byggnadsnämnden har inkommit anmälan enligt 4 % första stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan anläggning skall utföras eller väsentligt ändras. skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden. tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge. om detta är påkallat med hänsyn till förhållandena på platsen och omständigheterna i övrigt. Är byggnaden eller anläggningen till sitt läge direkt beroende av gränsen mot grannes fastighet. skall grannen kallas till utstakningen.

] och 3 åå

4.5

4å3st.2m. och55

Prop. 1985/86: 1 371

6 & Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras. om det inte är uppenbart onödigt. och skall alltid göras. om den byggande eller yrkesinspektioncn begär det. Skall byggnad besiktas av annan myndighet än nämnden. skall nämnden verka för att den besiktningen på ett lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden kan. om byggnaders och andra anläggningars egen- skaper och funktioner inte pä ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid nämndens besiktningar, begära att den byggande skall förete bevis av sakkunnig om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall meddela skriftligt bevis över vad som förekom- mit vid nämndens besiktningar.

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m. Inledande bestämmelser

l & Byggnadsnämnden skall ta upp fråga om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel så snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm- melser.

När en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidta- gits utan lov. skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat. om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

2 & Om någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys- ning om det beträffande en viss byggnad. annan anläggning eller anordning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m.

3 5 Byggnadsnämnden fär förbjuda att ett visst byggnads-. rivnings- eller markarbete eller en viss ätgärd fortsätts. om det är uppenbart att arbetet eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa. skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts. även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

Avgifter

4 & Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov. skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa. fastställd med stöd av Il kap. 4 5. skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms på

:]]:

"Prop. l985/86:1 372

grundval av taxan. skall hänsyn inte tas till sädana höjningar eller sänk- ningar av normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta. utstakning eller lägeskontroll av byggnad. andra mätningstekniska ätgärder eller framställning av fotonegativ eller bildkort.

Är överträdelsen ringa. får byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som följer av andra stycket eller efterges.

5 & Byggnadsavgift skall inte tas ut. om det som har utförts blir rättat innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas ut. om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

I. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

6 & Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 5 första stycket. en överträdelse sker genom. att

[. arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9 kap. 3 ?.

2. någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9 kap. 4 & eller

3. arbete utförs i strid mot beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Särskild avgift skall bestämmas till minst 200 och högst 1000 kronor. Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.

7 5 I sådana fall som avses i 4 5 första stycket skall förutom byggnadsav- gift även tilläggsavgift tas ut. om åtgärden innebär att

I. en byggnad uppförs.

2. en tillbyggnad görs.

3. en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4. en byggnad rivs. Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 &. Tilläggsavgift skall inte heller tas ut. om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgift skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När bruttoarean beräknas skall dock tio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller efterges. om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14 &, om det utförda har rättats genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

8 & Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads- nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggs- avgift på grund av bestämmelserna i 7 & första och andra styckena, skall nämnden anmäla förhållandet till allmän åklagare.

Prop. l985/86:l 4" -- 373

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte— gångsbalken om åtal för brott. på vilket inte kan följa svårare straff än böter. och om kvarstad i brottmål.

9 & Byggnadsavgiften skall tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg,

2. den som begick överträdelsen.

3. den i vars ställe denne var.

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen.

10 5 Var två eller flera ägare av den fastighet. byggnad. anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg. svarar de solidariskt för bygg- nadsavgift och för tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

11 5 Om det finns särskilda skäl. får länsstyrelsen nedsätta eller efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt l3 kap. 2 ä över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 & Tingsrätten får meddela handräckning så att rättelse sker när någon 1. utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov. 2. har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov. om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

3. i annat fall än som avses i 1 har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

4. har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt l5 &. l6 & första stycket eller 17 &.

13 & Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be- stämmelser om sådan handräckning finns i l7å handräckningslagen (l98lz847).

14 & I de fall som avses i 12 & 1—3 får byggnadsnämnden. i stället för att ansöka om handräckning. förelägga ägaren av den fastighet, byggnad. anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet. får byggnadsnämnden begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov. där sådant krävs. får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov. rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats. upphör föreläggandet att gälla.

Prop. 1985/86:1 374

15 ,5 Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. får byggnadsnämnden före- lägga honom att inom en viss tid vidta åtgärden.

16 5 Om en byggnad. annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden. anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den. får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får allt efter omständigheterna riktas mot ägaren. mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads- nämnden bestämmer annat.

17 5 Om en byggnad. annan anläggning eller anordning inom område med detaljplan kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats. får byggnadsnämnden förelägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan åtgärd med den. Beträf- fande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om bygg- naden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

lnom områden med detaljplan får" byggnadsnämnden. om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar.

18 & Föreläggande enligt 14 5 första stycket. 15 5. 16 5 första stycket eller 17 .5 får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden. om föreläg- gandet inte följs. på den försumliges bekostnad kan utföras genom bygg- nadsnämndens försorg. Förbud enligt 14 å andra stycket och 16 å andra stycket får förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg. skall nämnden. om det inte finns skäl till annat. besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår. När det finns skäl till det. fåri nämndens beslut förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

19 5 Har en åtgärd som kräver bygglov. rivningslov eller marklov vidta- gits utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgärden. skall byggnadsnämnden. innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas. bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid. får byggnadsnämnden utan hinder av att ansökan inte har gjorts pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

19.5

20%

Prop. 1985/86: 1 ' ' 375

20 & Finner byggnadsnämnden att det föreligger brister i fråga om under- hållet av en byggnad eller annan anläggning. får nämnden uppdra at en sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhälls-

åtgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 5 Har ett föreläggande enligt 14% första stycket. 1515. 16.5 första stycket eller 17 5 eller ett förbud enligt 14 å andra stycket eller 16 & andra stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare. gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot denne. Utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren. men byggnads- nämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde— lats någon i egenskap av ägare av en byggnad på mark som tillhör annan.

[ ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tviste— föremålet överläts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22 & Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 s skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.

23 & Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 &. skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla. eller har föreläggandet följts. skall byggnadsnämnden. så snart nämnden har fått vetskap om detta. anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

24 & Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 5. skall länsstyrelsen göra sådan anmälan om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25 & Överlåts egendom. på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4 5 första stycket. mot ersättning och skall rättelse i det utförda vidtas på grund av beslut enligt detta kapitel. skall 4 kap. 12 äjordabalken tillämpas. om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna.

265 Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter tillfaller staten.

27 & Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4 5 första stycket inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnads- nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks. får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

18.5

Prop. 1985/86:1 376

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 5 1—3 vidtogs. får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 & första stycket.

28 5 Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi- tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty- relsen inom två månader från det att beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen.

29 & Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 &. får avgiften tillsammans med en restavgift. beräknad enligt 58 ä 1 mom. uppbördslagen (1953: 272). indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv- ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 & Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas.

11 kap. Byggnadsnämnden

1 & Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifteri denna lag skall nämnden

1. verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps- miljö.

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

3. samarbeta med myndigheter. organisationer och enskilda vilkas arbe- te och intressen berör nämndens verksamhet.

4. lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.

5. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde- lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning.

2 & Om någon begär det skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upplys- ningar om planläggning. byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövning av fråga om bygglov inom områ- den med samlad bebyggelse. skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta.

3 & Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) skall tillämpas i fråga om byggnadsnämnden

2 5 om antalet ledamöter m.m.. 3 5 första stycket om valbarhet m. m.. 4 5 om rätt till ledighet från anställning. 5 5 första stycket om mandattid. 5 5 tredje stycket om verkan av ledamots avgång. 6 å om ordförande och vice ordförande. 7 s om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- träde.

8 5 om suppleants tjänstgöring m. m.,

Prop. 1985/86zl " ' ' 377

9 s första stycket om beslutförhet. 10 & om beslutsförfarande och protokoll m.m.. 11 5 om delgivning m.m.. 12 s" om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 55 första stycket och 6 %$ kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3 kap. 12 9" andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt.

2. meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses i 10 kap. 3 ft och 16 å andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd på den försumliges bekostnad kan utföras genom byggnadsnämndens försorg eller

3. avgöra frågor om avgift enligt 10 kap. Utan hinder av 22% 2 förvaltningslagen (19711290) skall 4 och 5 55 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

4 & Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för- handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg- nadskarta. ritningsgranskning. besiktning. framställning av arkivbestän- diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande eller tillbyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan. får byggnadsnämnden dessutom ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner och fastighetsplaner. Planavgift får endast tas ut om fastighetsägaren har nytta av planen.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif- terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna får tas ut i förskott.

12 kap. Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m.

1 & Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser. om det kan befaras att beslutet

1. inte tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser,

2. innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3. innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

2 & Beslut i fråga om prövning skall fattas inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen.

3 & Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet. om något förhållande som avses i 1 15 föreligger. Om kommunen har medgett det. får beslutet upphävas i en viss del.

Prop. 1985/86: 1 378

4 5 Om det finns särskilda skäl. kan länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att 1—3 åå skall tillämpas på beslut att lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen. efter det att ett: förordnande enligt första stycket har meddelats. beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas. kan länsstyrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

5 å Regeringen kan pröva ett beslut att anta. ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser. Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

6 & Om det behövs för att tillgodose sådana intressen som avses i l ä 1 och 2. kan regeringen förelägga kommunen att inom en viss tid anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbestämmelser (planföreläg- gande).

7 ;i Om kommunen inte följer ett planföreläggande. kan regeringen på kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta. ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

] & Kommunfullmäktiges beslut rörande översiktsplan. uppdrag åt kom- munstyrelse eller byggnadsnämnd att anta. ändra eller upphäva detalj- planer och områdesbestämmelser. skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för allmänna platser samt taxa för avgifter i ärenden hos bygg- nadsnämnd överklagas i den för kommunalbesvär föreskrivna ordningen. Detsamma gäller kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäk— tiges beslut rörande regionplan samt kommunfullmäktiges. kommunsty- relses eller byggnadsnämnds beslut att inte anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbestämmelser eller. i annat fall än som avses i 6 kap. 3 & andra stycket 3. en fastighetsplan.

2 & Annat av kommunfullmäktige. kommunstyrelse eller byggnads- nämnd meddelat beslut enligt denna lag än som anges i l 5 samt annan kommunal myndighets beslut enligt .lagen överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Beslutet får dock inte överklagas i vad det avser fråga som redan är avgjord genom en detaljplan. omrädesbestämmelser eller ett förhands- besked.

3 5 Beslut som anges i 2 ä' första stycket överklagas genom att en be- svärshandling ges in till länsstyrelsen. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. I fråga om annat av byggnadsnämnden med- delat beslut än beslut angående detaljplan. områdesbestämmelser eller

6.5

75

ss

Ny IäZst..2.$. 6å.7s' l3älst.

Prop. 1985/as:] ' 379

fastighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag då klaganden fick del av beslutet. -.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå tas tipp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning. om besvärshandlingen kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla- gande av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

4 & Länsstyrelsens beslut om prövning enligt 12 kap. 1 & och länsstyrel- sens förordnande enligt 12 kap. 4s första stycket samt länsstyrelsens beslut om prövning enligt 12 kap. 4 & första stycket får inte överklagas. Inte heller får talan föras mot länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 s' andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla.

Annat länsstyrelsens beslut enligt denna'lag än som anges i första stycket överklagas genom besvär

hos kammarrätten om beslutet avser

1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,

2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser fråga om åtgärderna utgör kompletteringsät- gärder enligt 8 kap. 13 &. uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot omrädesbestämmelser.

3. rivningslov eller marklov och besvären avser fråga om åtgärderna strider mot en detaljplan eller omrädesbestämmelser.

4. förordnanden enligt 6 kap. 19 eller 21) 5 att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 s om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

5. ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9 kap. 3 & fjärde stycket.

6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap..

7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 4 5 samt hos regeringen i övriga fall.

5 5 Beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. områdesbestäm- melser eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm- pats, får beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap. 28.5 har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller. när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats. efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28 å andra stycket ändras till nackdel för någon, får han utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf överklaga beslutet.

6 & Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrättshavare får inte överklaga ett beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 2 a & andra stycket bostadssaneringslagcn (197315311.

7 & Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds- 'e11er säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket får överklagas av luftfartsverket. om beslutet berör en civil flygplats. av tillsynsmyndig-

12 kap. 5 5 lo. 2 st. 13 kap. 4. 5 0.8 så

9.520.3st.

1352st.

11.5

Prop. 1985/86zl 380

heten. om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning. och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap. 30 &. får beslutet överklagas av huvudskyddsombud eller. om sådant ombud inte finns. annat skyddsom— bud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud. fär beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansökningen.

8 & Myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan. omrädesbestämmelser eller en fastighetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kom- munen har medgett det. får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Utan kommunens medgivande får ändring av ringa betydelse göras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet får. utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts. genom- föras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären.

Förordnande enligt andra stycket får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

1 5 Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa. om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka annan än kommunen är huvudman är denne skyldig att förvärva med äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt. nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark. skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd- ning får pågå.

] fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (0000: 000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 & Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark, som är avsedd för enskilt bebyggande. skall användas även för en allmän eller en för flera fastigheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning. skall kommunen eller annan som skall vara huvudman för anläggningen förvär- va nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma vilken rätt förvärvet skall avse.

3 5 Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17 s" meddelat föreläg- gande att en byggnad. annan anläggning eller anordning skall tas bort eller bli föremål för annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras. har ägaren rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

14.5

Prop. 1985/86zl 381

4 & Blir ett område som enligt detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstär härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill området. eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten. har han rätt till ersättning av väghål- laren för den skada han lider.

5 & Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut- gång. har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt till fastig- heten rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. är kommunen skyldig att lösa fastigheten. om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas. om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

6 5 Har skada uppkommit till följd av undersökningar. mätningar eller andra åtgärder som avses i 16 kap. 7 &. har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller. om åtgärden har vidtagits på uppdrag av statlig myndighet. av staten.

7 5 Om ersättning har betalats för gatukostnadcr enligt 6 kap. 31 eller 32 få. är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen. om skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersätt- ningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 55 räntelagen(1975: 635) från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

8 5 Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider om

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.

2. rivningslov vägras med stöd av 8 kap 16 s.

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 & meddelas i en detaljplan eller i omrädesbestämmelser.

4. bestämmelser om skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket meddelas i omrädesbestämmelser.

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 ä 3. Rätt till ersättning föreligger om skadan motsvarar en tiondel eller mer av värdet av berörda delar av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. är kommunen skyldig att lösa fastighe- ten. om ägaren begär det. '

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 & beslutat skyddsbe- stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodOse ett riksintresse

Prop. 1985/86zl 382

enligt lagen (0000: 000) hushållning med naturresurser är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. 1 fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds— eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 & Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1—8 5.5 skall 4 kap. expropriationslagen(1972z719) tillämpas i den män inte annat följer av 10 5. Vad som sägs i 4 kap. 3 & nämnda lag skall härvid tillämpas ifråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

10 & Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3 5. 4 %$, 5 & första stycket eller 8 5 första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 4 å. Härvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada enligt 8 & skall reduceras med en tiondel av värdet av berörda delar av fastigheten.

15 kap. Domstolsprövning m. m.

1 ä 1 den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. skall. utöver vad som följer av 6 kap. 40 ;" och 14 kap. 9 &. expropriationslagen(19721719) tillämpas i mål om

1. inlösen enligt 6 kap. 17 eller 24 15.

2. ersättning för gatukostnadcr och kostnader för andra allmänna platser enligt 6 kap. 31 eller 32 5.

3. ersättning. inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i 14 kap. 1—8 åå.

2 & Talan om inlösen enligt 6 kap. 17 & får väckas utan hinder av att beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 & Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 å andra stycket skall väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fas- tighetsplanen eller om förlängning av genomförandetiden eller här kom- munen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden. skall målet förkla- ras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen eller förlängs eller förnyas genom- förandetiden. förfaller kommunens talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen. skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det till fastighetsbildningsmyndighe- ten.

4 & lfall som avses i 14 kap. 3. 5. 7 cller8 & skall talan väckas inom två år från det att beslutet. på vilket talan grundas. vann laga kraft.

1 fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 5 skall talan väckas inom två år från det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena. om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

*)ä lst. 0.10?

9å2o.3st.

14 kap. 9 & 1 st.

6kap. 41 ä 1 st.

6 kap. 41 5 2—4 st.

14 kap. 12 ä 2 o. 3 st.

Prop. 1985/8611 . 383

5 & Ersättning för skada enligt 14 kap. 3—6 eller 8 5 skall bestämmas i pengar att betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl. med ett visst årligt belopp. Ändras förhällandena. skall det årliga beloppet omprö- vas. om kommunen. fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt skall dom- stolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 8 & första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätten.

6 & Ogillas talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som inne- har särskild rätt till fastigheten. skall vad i rättegångsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad i tvistemål tillämpas. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kom- munen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.

7 5 Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts på det sätt som föreskrivs i expropriationslagen(1972: 719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det, skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt. under förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergått på kom- munen enligt 6 kap. 10 & expropriationslagen.

16 kap. Bemyndiganden m. m.

1 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela de föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver bestämmel- serna i 3 kap. behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap. 7 5. i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

2 5 Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk- tioner eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar (frivilligt typgodkännande).

Om det behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. får regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande får bestämmas att fortlöpande kon- troll skall utföras.

3 & Typgodkännande som avses i 2 & meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

14 kap. 11 s

14 kap. 139'

14 kap. 14 s

1 kap. 10 &

1kap.11 & lo.2$t.

lkap. 115 lo.3st.

Prop. 1985/86:l 384

4 Q' Är riket i krig eller krigsfara eller räder sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som fordras av hänsyn till byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret.

5 & Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren. fastigheten eller fastighetsboken tilläm- pas pä tomträttshavaren. tomträtten eller tomträttsboken. dock att tomt- rättshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar.

6 & Den som innehar egendom på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

7 _5 För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt att få tillträde till fastigheter. byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande.

Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov.

Polismyndighet skall lämna det biträde som behövs.

8 5 Med den byggande avses i denna lag den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller markarbeten.

17 kap. Övergångsbestämmelser Ikraftträdande m. m.

1 5 Denna lag träder i kraft den ljanuari 1986. Genom lagen upphävs. med de begränsningar som följer av detta kapitel, byggnadslagen ( 1947: 385). byggnadsstadgan ( 19591612). lagen (19761666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och lagen (1976: 296) om kriskoppling.

2 9” Varje kommun skall före utgången av år 1988 anta översiktsplan.

Generalplaner m. m.

3 & Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbe- stämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 & byggnadslagcn (1947: 385) skall. i andra fall än som avses i 16 lå andra stycket detta kapitel. väckas före utgången av är 1986. I sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Stömplaner skall upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.

1 kap. 1215

1kap.9.$ 1 st.

lkap.9s'2st.

9kap. 8 &

9kap. 35

15 kap.

Prop. 1985/86:1 : 'i ' 385

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m. 4 & Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947: 385) el- ler stadsplanelagen (1931: 142), sådana äldre planer och bestämmelser som anges i 79 och 83 %% sistnämnda lag samt avstyckningsplaner. till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 .6 byggnadslagcn. skall gälla som detaljplaner enligt denna lag. Avstyckningsplaner. till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts. skall upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner. som har fastställts efter utgången av år 1977. skall genomförandetiden vara tio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut.

5 & Bestämmelserna i 6 kap. 25 å andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer, för vilka genomförandetiden på grund av bestämmelsen i 4 & andra stycket har gått ut.

6 & Bestämmelserna i 6 kap. 26 äförsta stycket gäller inte inom områden som vid lagens ikraftträdande omfattas av byggnadsplan eller avstyck- ningsplan.

7 & Bestämmelserna i 8 kap. 10 % fjärde stycket gäller inte inom områden som vid lagens ikraftträdande omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

8 5 Om en stadsplan eller byggnadsplan. vars genomförandetid på grund av bestämmelsen i 4 5 andra stycket har gått ut. upphävs eller ändras. är kommunen på fastighetsägarens begäran skyldig att lösa mark. om marken

]. enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål.

2. på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109 5 byggnadslagen (1947: 385) inte kunnat bebyggas enligt planen.

3. är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt med bostads- hus och

4. efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som en fastighetsägare uppenbarligen inte bör tåla.

I mål om inlösen skall bestämmelserna i 14 kap. 9 ä' samt 15 kap. 1 och 6 Så tillämpas.

9 & Ifråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte har fastställts vid lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

10 & Bestämmelserna i 11 kap. 4 5 andra stycket om planavgift gäller inte. när bygglov meddelas inom område med sådan detaljplan som avses i 4 &.

Regionplaner

11 & Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1980 skall gälla som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har förflutit från det att planen fastställdes. 1 övrigt skall regionplaner upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.

25 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr [. Bilagedel

oålst.

5.5

Prop. 1985/86zl 386

Tomtindelningar

12 & Tomtindelningar enligt byggnadslagen (1947: 385) eller stadsplanela- gen t193l: 142) skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

13 & I fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts vid lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande säväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Nybyggnadsförbud rn. m.

14 år Med de undantag som angesi 15 och 17 så skall förbud mot nybygg- nad och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagcn (19471385) upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.

15 & Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 1105 andra stycket byggnadslagcn (19471385). skall förbudet gälla som bestämmelse i detaljplanen enligt 5 kap. 8 5 1.

16 & Förbud enligt 17 & byggnadslagen (19471385) mot schaktning, fyll- ning. trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta att gälla. dock längst till utgången av år 1988.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 & byggnadslagcn med anled- ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1989. I sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

17 & För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81 & byggnadslagcn (1947: 385) eller har utfärdats med stöd av 82 & samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4 & anses ha utfärdats i fråga om beslut om bygglov. marklov och förhandsbesked.

lnom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 ä 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan (195926121 skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 3 & söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordning- ar och att enligt 8 kap. 9 & söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1986. I sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

18 & lnom områden där förbud med stöd av 40 å andra stycket eller 110 & fjärde stycket byggnadslagcn (1947: 385) har utfärdats mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap. 9 % söka marklov för sådana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen (1947: 385)

19 5 Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagcn (1947: 385) eller byggnadsstadgan (1959: 612) medgetts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgången av år 1984 och har byggnadslov till den åtgärd som medgivandet avser inte meddelats före lagens ikraftträdande, skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandet upphör att gälla. om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag då beslutet om medgivandet vann laga kraft. I övriga fall upphör beslut om undantag att gälla.

135

145

15%

16.5

l7ä

185

Prop. 1985/86: 1 ::..:-' 387

20 & Förordnande enligt 70 eller 1135 byggnadslagcn (1947:385)_0m skyldighet att avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt 6 kap. 19 eller 22 5.

Särskilda krav på befintliga byggnader

21 & Bestämmelserna i 82 och 82 a && byggnadsstadgan (19591612) skall fortfarande tillämpas.

Påföljder m. m.

22 & För överträdelser som har begåtts före lagens ikraftträdande skall bestämmelserna i lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olov- ligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövningi sak. Bestämmelserna i 10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Gatukostnader

23 5 Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu- mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas. när gatubyggnadsåtgärder har påbörjats före lagens ikraftträdande.

Om ersättning för kostnader erlagts enligt äldre bestämmelser. skall i fråga om rätt att i visst fall återfå ersättningen 14 kap. 7 & tillämpas.

Pågående mål och ärenden m.m.

24 & Beträffande ärenden enligt byggnadslagcn (l947z385) eller bygg- nadsstadgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfaran- det som ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tilläm- pas i fråga om målens prövning i sak.

25 & Bestämmelserna i 60—64 åå byggnadsstadgan (l959:612) skall till- lämpas i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt byggnadsstadgan.

26 5 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan eller byggnadsplan skall i stället avse detaljplan. Vad som föreskrivs om bygg— nadslov skall — beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet — i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.

27 & Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikomissrätt skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

19.5

20 få

23%]

1kap.9 & Zst.

Prop. 1985/Sö:] 388

Bilaga I]

Lagrådets yttrande över förslaget till ändring i expropria- tionslagen och i övergängsbestämmelserna i plan- och bygglagen

_ Utdrag LAGRÄDE'I” PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-03-12

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink,justitierå- det Heuman.

Enligt lagrådet den 27 december 1984 tillhandakommet utdrag av proto- koll vid regeringssammanträde den 13 december 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1-. ändring idet till lagrådet remitterade förslaget till plan- och bygglag.

2. lag om ändring i expropriationslagen(.19721719). Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementssekreteraren Lars Magnusson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Enligt förslaget till ändring i förslaget till plan- och bygglag (PBL) skall lagen träda i kraft den 1 januari 1986 eller ett år tidigare än vad som angetts i det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade förslaget. Ändringen motiveras av departementschefen med att det från kommunalt håll har framförts önskemål om ett tidigareläggande av ikraftträdandet.

PBL-förslaget berör många samhällsområden. samhällsorgan. organisa- tioner och enskilda. Det skiljer sig i väsentliga delar från de regler om planering av mark- och vattenområden och om bebyggelse som gäller i dag. Den föreslagna lagstiftningen är omfattande och innehåller många nyheter. För att de som berörs av den blivande lagstiftningen skall få rimliga möjligheter att sätta sig in i den planeras, enligt vad som framgår av remissen. en omfattande utbildnings- och informationsverksamhet i samar- bete mellan ')ostadsdepartementet. statens planverk, statens lantmäteri- verk och Svenska kommunförbundet. Den skall rikta sig till kommunala förtroendemän. statliga och kommunala tjänstemän, konsulter, fastighets- ägare. byggare m. fl. och äga rum under hösten 1985 och våren 1986. Lagrådet vill för sin del framhålla behovet av den planerade utbildnings- och informationsverksamheten. Givetvis hade det varit önskvärt att den varit avslutad före ikraftträdandet. Det kan befaras att tillämpningssvårig- heter uppkommer under inledningsskedet beroende på att tiden mellan riksdagens antagande av förslaget och ikraftträdandet blir alltför kort.

Prop. 1985/Stl:] 5.1. .. , 389

] remissen till lagrådet tar departementschefen upp vissa handläggnings- frågor och framhåller i det sammanhanget såsom särskilt angeläget att lagrådets granskning av PBL-förslaget slutförs i så god tid att riksdagen hinner ta ställning till förslaget under våren 1985. PB L-förslaget förutsätter att förutom det nu remitterade förslaget om ändring i expropriationsla- gen — en lag om hushållning med naturresurser (NRL) samt följdlagstift- ning till PBL antas. Föredragningen i lagrådet av förslaget till PBL avsluta- des i januari 1985. Förslaget till NRL, som remitterades till lagrådet den 6 december 1984, har inte föredragits i lagrådet. Förslaget till följdlagstift- ning har ännu inte remitterats till lagrådet. För att riksdagen under vårriks- dagen 1985 skall kunna ta ställning till PBL-förslaget är det enligt departe- mentschefen önskvärt att lagrådet avger ett särskilt yttrande över förslaget till PBL och yttrar sig senare över förslagen till NRL och till följdlagstift- ningen. Med hänsyn till lagstiftningsärendenas inbördes sammanhang är denna handläggningsordning förenad med olägenheter. Även av detta skäl hade det varit önskvärt att det ursprungliga förslaget om ikraftträdande av PBL den ljanuari 1987 vidhållits. Lagrådet vill dock inte motsätta sig att PBL träder i kraft ett år tidigare. För att tillmötesgå departementschefens önskemål har lagrådet denna dag avgett ett särskilt yttrande över förslaget till PBL. Denna handläggningsordning har medfört att granskningen i lagrådet av nämnda förslag blivit ofullständig i vissa delar. Härom hänvisas till lagrådets yttrande över PBL-förslaget.

I det remitterade PBL-förslaget förutskickades att omfattande ändringar behövde göras i expropriationslagens Värderingsregler. Bl. a. framhölls att det nya systemet med genomförandetider för detaljplaner gjorde det nöd- vändigt att ange vilka ersättningsprinciper som borde gälla före och efter genomförandetidens slut. I departementspromemorian Ds Bo 198412 ut- vecklas denna tankegång närmare. Värderingsreglerna borde enligt prome- morian ändras så att de bidrar till att detaljplanerna genomförs inom avsedd tid. 1 enlighet härmed föreslogs i promemorian att vid expropria- tion före genomförandetidens slut den ianspråktagna marken skulle ersät- tas till fulla marknadsvärdet; även förväntningsvärden skulle alltså ersät- tas. Vid expropriation efter genomförandetidens slut föreslogs ersättning- en däremot skolai pn'ncip bestämmas endast med hänsyn till den pågående markanvändningen. På grund av svårigheter att bestämma ett marknads- värde baserat på den pågående markanvändningen skulle ersättningen dock utgöra lägst en fjärdedel av det marknadsvärde som skulle ha förele- gat om detaljplanen fått genomföras.

1 det nu remitterade förslaget'till lag om ändring i expropriationslagen behandlas endast sådana ändringar som anses nödvändiga. om PBL-försla- get genomförs, eller som bedöms särskilt angelägna för att PBL skall få avsedd effekt. Förutom övergångsbestämmelser föreslås ändring av 4 kap. 1 och 355 expropriationslagen. I det förstnämnda lagrummet tas in en bestämmelse som ersätter 42 & byggnadslagen att ersättning inte betalas för

Prop. 1985/Sö:] 390

mark som ingår i allmän väg. när marken tas i anspråk för gata eller sådan allmän plats för vilken kommunen är huvudman. Ändringen i 4 kap. 35 är föranledd av att dagens stads- och byggnadsplaner enligt PBL-förslaget ersätts av en enda planform. detaljplanen, och att den statliga fastställelse- prövningcn slepas. Till detta senare förslag återkommer lagrådet i det följande.

Vad gäller mark som är avsedd för enskilt bebyggande skall enligt det remitterade förslaget marknadsvärdet ersättas fullt ut vare sig expropria- tionen sker före eller efter genomförandetidens slut. I båda fallen skall förväntningsvärden inräknas i ersättningen. ] denna del står förslaget i mindre god överensstämmelse med PBL:s genomföranderegler. Dessa innebär att den byggrätt som detaljplanen ger under genomförandetiden har ett ekonomiskt värde för fastighetsägaren. Han kan utnyttja marken i förvissning om att detaljplanen i princip ligger fast under hela genomföran- detiden. Efter genomförandetidens Sl'Jl har däremot detaljplanen. även om den fortfarande gäller. inte samma värde för fastighetsägaren. Kommunen kan då. utan att behöva ta hänsyn till fastighetsägarens intressen, upphäva planen och ersätta den med en ny. Det vore i och för sig konsekvent om dessa sakförhållanden återspeglades i ersättningsreglerna. Departements- chefen säger sig också känna stark sympati för de motiv som ligger bakom förslaget i departementspromemorian att värderingen av mark normalt bör leda till olika resultat beroende på om expropriation sker före eller efter genomförandetidens slut. Argumentet för att likväl nu ha samma ersätt- ningsregler i båda situationerna är en förmodan att marknadsvärdet på en obebyggd tomt kan förväntas sjunka efter genomförandetidens slut. Anta- gandet må ha fog för sig i vissa fall men inte i andra. En i centrala delar av ett större samhälle obebyggd tomt som i realiteten inte kan användas på annat sätt än detaljplanen anger kommer sannolikt att ha ett lika stort förväntningsvärde även efter genomförandetidens slut. Vilken inverkan bibehållandet av gällande ersättningsbestämmelser kommer att få för att ge genomförandereglerna avsedd effekt är svårt att förutse. Departements- chefen säger sig vara medveten härom och ämnar uppmärksamt följa utvecklingen. Detta uttalande sett mot bakgrunden av departementsche- fens nyss återgivna sympati för motiven till de i departementspromemorian föreslagna reglerna är ägnat att skapa ovisshet om varaktigheten i den nu föreslagna ordningen. Enligt lagrådets mening måste det ses som en brist att det inte redan nu skapas en mera definitiv klarhet i frågan om genom- förandetidernas inverkan på expropriationsersättningen.

4 kap. 35 expropriationslagen

Första stycket i paragrafen innehåller den s.k. presumtionsregeln. Av- sikten med denna regel är att den skall begränsa expropriationsersättning- en så att den inte omfattar värdestegring som beror på förväntningar om

Prop. 1985/86zl w;- 391

ändrad markanvändning. ] andra stycket har regeln därför kompletterats med en särskild bestämmelse för det fall att stads- eller byggnadsplan har fastställts efter den tidpunkt som annars skulle ha utgjort presumtionstid- punkt, dvs. dagen tio år före ansökningen om expropriation. Bestämmel- sen innebär att, om en plan för enskilt bebyggande fastställts före ansök- ningen om expropriation, presumtionsregeln skall tillämpas endast på vår- destegring som inträffat efter den tidpunkt då planen fastställdes. 1 det remitterade förslaget föreslås ändringar i bestämmelsen som är föranledda av att dagens stads- och byggnadsplaner i PBL ersätts med en enda planform detaljplanen — och att den statliga fastställelseprövningcn slopas. Ändringarna innebär att. i stället för dagen för planfastställelsen. den dag då planen antogs blir avgörande vid tilllämpningen av bestämmel- sen. Det framgår inte om den avgörande tidpunkten är dagen då planbeslu- tet meddelades eller dagen då beslutet vann laga kraft. lnnan lagakraft- ägande beslut om antagande föreligger kan det förflyta lång tid. Enligt lagrådets mening är det bäst förenligt med avsikten bakom presumtionsre- geln att den för stadgandets tilllämpning avgörande tidpunkten bestäms till den dag då beslutet meddelades. Lagrådet föreslår därför att andra stycket i paragrafen ges följande lydelse: "Har beslut om en detaljplan. enligt vilken marken avses för enskilt bebyggande. meddelats före ansökningen om expropriation. skall första stycket tillämpas endast på värdestegn'ng som inträffat efter beslutet."

Granskningen av de remitterade förslagen har föranlett vissa ändringar av redaktionell an.

Prop.1985/86:1 392

B STATS KD NTD Fl ET

1 INLEDNING

Bilaga 12

RAPPORT 1985-ou-22

Uppdraget

Regeringen uppdrog i skrivelse 1981—05-lu (bilaga 1) åt statskontoret att biträda bostadsdepartementet i arbetet med en ny plan- och byggnadslagstiftning. Uppdraget avsåg främst frågor av organisatorisk och administrativ karaktär samt de kostnadsmässiga och finansiella aspekterna på utformningen och genomförandet av förslaget.

En av utgångspunkterna för arbetet skulle vara att den samlade resursåtgången för kommunernas och statens insatser för genomförandet och tillämpningen av den nya lagen inte fick överskrida de befintliga ekonomiska ramarna i samman— hanget.

Arbetets uppläggning

I en första omgång organiserades under hösten 1981 en arbetsgrupp inom statskontoret med 5 personer som skulle följa arbetet i departementet och göra kartläggningar av främst kommunernas och länsstyrelsernas arbete med plan— och byggfrågor. Arbetsgruppen skulle under hand också medverka med synpunkter på materialet som utarbetades i departemen- tet.

Arbetet i denna grupp pågick i stort sett fram till sommaren 1982. Genom en enkät till ett fyrtiotal kommuner erhölls kunskap om innehållet och omfattningen av plan- och bygg- lovsarbetet i kommunerna. Främst genom intervjukontakter med tiotalet länsstyrelser erhölls den bild av länsstyrelsernas arbete med plan- och byggfrågor som ligger till grund för kostnadsbedömningarna nedan.

Efter våren 1982 upplöstes projektgruppen och enbart en projektansvarig inplanerades att fortsättningsvis följa arbetet med lagförslaget.

Denna rapport redovisar en preliminär bedömning av lagför- slagets konsekvenser i första hand med avseende på de administrativa kostnaderna i olika organ. Främst med hänsyn till den pressade tiden under ärendets slutbehandling har det inte varit möjligt att nu åstadkomma den mer genomar- betade redovisning som från början planerats. Därför kommer till denna bedömning senare att fogas en rapport som bl a redovisar statskontorets kartläggningsmaterial som till viss del bör kunna användas vid en av framtida utvärdering av lagens konstnadsmässiga konsekvenser.

l...: C '»

Prop.]985/86zl

Totalt har statskontorets medverkan i plan— och bygglags— arbetet hittills kostat ca 780 kkr.

2 ALLMÄNT OM BEDÖMNINGSMODELLEN

Jämförelsen av kostnaderna till följd av lagförslaget har gjorts dels med kostnaderna som betingas av nuvarande formella lag- och andra bestämmelser, dels med kostnaderna för att tillämpa nuvarande handläggningsordning.

De enkätsvar som statskontoret erhållit från kommunerna visar nämligen att man i vissa sammanhang redan följer lagförslagets intentioner. Vis a vis kommunerna kan man därför hävda att förslaget på flera punkter lagfäster en etablerad praxis.

I dessa fall görs statskontorets bedömning i relation till nuvarande verkliga kostnader snarare än till vad den nuva- rande lagstiftningens formella bestämmelser skulle kräva.

En annan bedömningsfråga blir aktuell i de fall då lagför- slaget ger kommunerna möjlighet att själva välja olika alternativ och därmed bestämma den ambitionsnivå som skall gälla i ett visst sammanhang.

I dessa fall har jämförelsekostnaden vid bedömningen varit de kostnader som föranletts av lagförslagets tvingande bestämmelser. När exempelvis kostnaderna för administratio- nen av bygglov för lantbrukets ekonomibyggnader skall bedömas, tar analysen fasta på bestämmelserna som ger kommunen rätt att undanta dessa objekt från kravet på bygglov i samma utsträckning som gäller f.n. Från kommunens utgångspunkt ställer m.a.o. lagförslaget i detta fall inte några krav på ökade administrativa kostnader.

Bedömningen av lagförslagets konsekvenser för den enskilda fastighetsägaren blir å andra sidan att förslaget i detta fall medför ökade kostnader i samband med bygglovprövningen.

Ett annat exempel. Möjligheten för kommunerna att besluta om omrädesbestämmelser innebär givetvis att kommunerna härige- nom kan ådra sig administrativa kostnader. Dessa bestämmel- ser är emellertid frivilliga och kostnaderna härför bör i det enskilda fallet motsvaras av intäkter i någon form som gör att kommunen trots kostnaderna bestämmer sig för att använda sig av områdesbestämmelserna. Kostnaderna är m.a.o. dispositiva och finns ej med när vi gör den sammanlagda bedömningen om lagförslagets bestämmelser medför ökade administrativa kostnader för kommunerna.

När statskontoret erhöll utredningsuppdraget ingick bestäm— melserna om riksintressen i det lagförslag som skulle utvärderas. Dessa har senare brutits ut och presenteras numera i ett förslag till en särskild lag om hushållning med naturresurser m.m.

Prop.!985/86zl 394

Kostnadskonsekvenserna av dessa bestämmelser och hur de påverkar handläggningen av plan- och byggärenden enligt förslaget till plan- och bygglag får övervägas i anslutning till bedömningen av förslaget till naturresurslag.

3 LAGFÖRSLAGET

I bilaga 2 ges ett sammandrag av statskontorets synpunkter på lagförslagets paragrafer. Det är främst sådana bestämmel- ser som bedöms medföra väsentligt ändrade administrativa kostnader som kommenteras.

Ä SAMMANFATTANDE BEDÖMNINGAR

Bestämmelser som påverkar kostnaderna i kommunernas arbete m.m.

Översiktsplanen

För kommunernas del blir kravet på en kommunomfattande översiktlig planering som skall hållas aktuell genom åter- kommande revideringar ett nytt formellt krav. Den verkliga situationen ute i kommunerna är emellertid den att nästan alla kommuner redan nu förfogar över någon form av översikt- lig plan som med relativt begränsade resurser bör kunna utvecklas till ett planförslag som väl duger som en första översiktsplan enligt PBL. I realiteten är en stor del av kommunerna redan inne i en revidering av planmaterialet. Det finns flera som också antagit sin andra kommunöversikt och är i färd med att utveckla underlaget för en kommande andra revidering.

Att arbete med den översiktliga planeringen i så många fall prioriterats, trots att inget tvingande legalt krav i sammanhanget föreligger, bör kunna tolkas så att ledningen i dessa kommuner bedömt att värdet av att hålla den översikt- liga planeringen aktuell uppväger de kostnader som arbetet medfört.

Om översiktsplanen ges en formell ställning enligt lagför- slaget blir det möjligt att utnyttja det i planen nedlagda arbetet ännu effektivare. Översiktsplanens riktlinjer för markanvändningen i olika områden kommer då att visa kommun- fullmäktiges uppfattning om vilka ambitioner man har med markanvändningen m. m. i kommunens olika delar. En antagen översiktsplan avspeglar även statens intresse av markanvänd- ningen så som det uttryckts vid samrådet. Härigenom bör en fortsatt detaljplanläggning och kanske speciellt handlägg- ningen av lovärenden i områden utan detaljplan underlättas.

Prop. 1985/Sö:] ' - 395

Arbetet, som en kommun måste lägga ner för att påverka beslut som rör kommunen enligt andra lagar, kan sägas vara beroende av om det finns en väl utvecklad och aktuell översiktlig planering. Det är styrkan i kommunens argumen- tering för den ena eller andra lösningen som avgör om sådana beslut kan påverkas eller inte. En aktuell översiktsplan kan i ett sådant sammanhang bygga under kommunens uppfattning och därmed göra beredningsarbetet effektivare .

Planformernas inbördes relationer.

Den konstruktion som valts, att låta bestämmelserna i en detaljplan som trätt i kraft automatiskt ta över översikts- planens riktlinjer innebär att ev. ändrade dispositioner i kommunen beträffande markanvändningen i ett visst område inte först behöver föranleda en revidering av översikts— planen. Man kan utan formella hinder gå direkt på en detalj- planläggning och där uttrycka kommunens nya intentioner med området. Att detaljplanen på detta sätt "slår hål på" översiktsplanen inom sitt område ger kommunen samma flexi- biltet att bearbeta ändrade planeringsförutsättningar i detaljplan som gäller i dag.

Detsamma gäller enligt lagförslaget för omrädesbestämmelser, som sedan de trätt i kraft, på samma sätt som detaljplanen "slår hål på" översiktsplanen vars riktlinjer automatiskt får ge vika för områdesbestämmelserna.

I relation till omrädesbestämmelser och fastighetsplan har detaljplanen givits en dominerande ställning. När en detalj— plan får laga kraft utsläcker den alla andra planbeslut som inte överensstämmer med detaljplanens syfte. Områdesbestäm- melser upphör samtidigt att gälla inom detaljplanens område.

Den föreslagna ordningen mellan planinstituten kombinerar anpassningsmöjligheter och smidighet i handläggningen och medför inte heller nya formella låsningar för kommunerna.

Detaljplanen i stort samma institut som nuvarande stadsplan och byggnadsplan.

I PBL:s detaljplan slås nuvarande stadsplaneinstitut och byggnadsplaneinstitut ihop. Genom särskilda bestämmelser i planen klargörs huvudmannaskapet för allmänna platser. Lagförslagets allmänna krav på när detaljplan skall upprät- tas är mildare än nuvarande bestämmelser men motsvarar i stort gällande praxis. Genom en formellt antagen översikts- plan och möjligheterna till reglering genom områdesbestäm- melser bör behovet av detaljplanläggning i viss-mån kunna minska ytterligare.

Prop.]985/86:l 396

Bestämmelse om obligatorisk genomförandetid

Bestämmelserna om genomförandetid bör medverka till att detaljplaner produceras i anslutning till projekt som från allmän synpunkt är angelägna för utvecklingen av kommunen. Markägarna får genom bestämmelsen ett tryck på sig att medverka i den bebyggelseutveckling som bedöms vara nödvän- dig i anslutning till övriga kommunala planer.

Administrativt bör bestämmelsen medverka till att ärenden som avser ett visst område koncentreras i tiden och därmed antagligen kan handläggas effektivare. Förutsättningar och kunskap om tidigare beslut är aktuella hos handläggande tjänstemän och beslutsfattare vilket bör underlätta hand— läggningen.

Bestämmelserna om genomförandetid bör också medföra lätt- nader för kommunerna när de, sedan genomförandetiden gått till ända, vill göra ändringar i planerna. Lättnaderna hänförs i detta sammanhang dels till arbetet med ändrings- beslutet, dels till eventuella ersättningsanspråk från markägare som inte bebyggt tomten enligt den tidigare planen.

Vidgad sakägargrupp

Genom att göra samtliga som bor på en fastighet till sak- ägare vidgas antalet personer som skall kallas till samråd och utställning. Detta medför givetvis en något mer omfat- tande administration av t ex kallelser till samråd och utställning. Genom möjligheten till kallelse genom kungörel- se bör dock olägenheterna i detta sammanhang kunna inskränka sig till kostnaderna för annonseringen. Samtidigt behöver inte markägare längre kallas genom rekommenderat brev vilket innebär en viss lättnad jämfört med nuvarande ordning.

Av betydelse för bedömningen av kostnaderna i detta samman— hang är frågan om hur den vidgade sakägargruppen kommer att påverka besvärsfrekvensen i olika ärenden. Kommunen skall ju i sin tur lämna ett yttrande över inkomna besvär till besvärsmyndigheten. Med en ökad besvärsfrekvens kan kommu- nens arbete med sådana yttranden naturligtvis komma att öka i motsvarande grad.

Hur förslaget att också hyresgästorganisation i området skall kallas till samråd och utställning kommer att verka med hänsyn till besvärshandläggningen är Också osäkert. Det är därför svårt att bedöma hur denna nya bestämmelse kommer att påverka kostnaderna för kommunerna. Sannolikt kommer bestämmelsen att medföra ökade kostnader.

Prop. 1985/86: 1 i? 397

Högre krav på tydlighet och begriplighet av planförslagets illustrationsmaterial

Kravet på tydlighet och begriplighet har studerats av statskontoret. Befintligt forsknings- och utredningsmaterial visar att det går att åstadkomma en presentation av plan- förslag som allmänheten uppfattar som tillfredställande ur tydlighetssynpunkt i stort sett inom befintliga resurser. En förespråkad teknik i sammanhanget är den s k axonometriska projektionen som i själva planen också åskådliggör byggnads- volymer och markytor. Det bör m a 0 vara möjligt för kommu— nerna att nå en tillfredställande nivå på illustrationsma- terialet enligt PBL i stort sett med nuvarande resursinsat— ser sedan planteknikerna tillgodogjort sig nu tillgängliga tekniker.

Utlåtande över anmärkningar och kommunicering

Kravet på utlåtande över inkomna anmärkningar föreligger redan nu enligt 18 S BS. Kravet att berörda sakägare skall beredas tillfälle att bemöta yttrandet har ingen motsvarig- het i BS men motsvarar bestämmelserna i 15 S förvaltnings- lagen. I praktiken förekommer det både att länsstyrelsen svarar för denna kommunicering som ett led i fastställelse- prövningen och att kommunen svarar för den innan ansökan om fastställelse sker. I det förra fallet medför lagförslaget att en arbetsuppgift på länsstyrelsen överförs till kommu— nen. Kommunens merarbete i detta sammanhang bör dock bli marginellt, eftersom man ändå i andra sammanhang måste göra en sammanställning där nuvarande anmärkningar som inte tillgodosetts redovisas

Områdesbestämmelser kan införas

Genom möjligheten till omrädesbestämmelser kan kommunerna inom större områden införa vissa preciserade bestämmelser. Härigenom kan t ex en del av frågeställningarna som kanske måste lösas för flera detaljplaner hanteras i ett sammanhang och föras undan från diskussionen vid en följande detalj- planläggning. Också möjligheten att genom områdesbestämmel- ser ställa speciella krav inom ett område innebär att detaljplanläggning i vissa sammanhang kan undvikas.

Eftersom det är frivilligt för kommunerna att använda sig av omrädesbestämmelser bör de konstnadsmässiga konsekvenserna därmed vara dispositiva. De bör dock kunna medföra en effektivare hantering av vissa planfrågor jämfört med nuvarande ordning.

Prop. l985/86:1 398

Nya typer av anläggningar och anordningar blir bygglovplik- tiga

PBL inför obligatoriskt bygglovkrav för en ny grupp av objekt nämligen, idrottsplatser, fritidsanläggningar, skidliftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, motorbanor och gölfbanor. Tillkommande objekt är också tunnlar, bergrum, radiomaster, telemaster och torn samt parkeringsplatser. Detta innebär givetvis visst merarbete för kommunerna men frekvensen av nytillkommande objekt av ifrågavarande slag är förhållandevis låg. Till viss del skall kommunerna kunna kompensera sig för kostnaderna i samband med bygglovhandläggningen genom avgifter.

Nivån på lovpliktiga objekt kan varieras

Genom bestämmelserna i 8 kap 5-6 55 ges kommunerna rätt att variera nivån på lovpliktiga objekt. I princip kan en kommun anpassa nivån till den nuvarande om man inte önskar en mer kontrollerad bebyggelseutveckling än lagstiftningen kräver f n. Behovet av utökade administrativa resurser för handlägg- ningen av bygglov blir därmed ett resultat av den enskilda kommunens behov och ambitioner med styrning och kontroll av bebyggelseutvecklingen.

Kommunalekonomiska hänsyn kan ges ökad betydelse

Möjligheten att låta kommunalekonomiska överväganden göra sig gällande i plansammanhang understryks i lagförslaget. Ekonomiska bedömningar får därmed en starkare ställning enligt PBL än f n. På lång sikt bör detta kunna medföra besparingar för kommunerna samtidigt som kraven på resurser för ekonomiska utredningar kan komma att öka.

Hänsyn till grundvattenförhållanden och vattenplanering accentueras

I olika sammanhang återkommer kravet på att kommunerna enligt lagförslaget aktivt skall värna om vattentillgången som naturlig resurs. Både vid planläggning och vid bygglovs- handläggning blir det i vissa områden nödvändigt att göra bedömningar som har med tillgången på naturligt vatten att göra. Detta innebär att kompetens, framför allt om grund- vattenfrågor, i många fall måste tillföras kommunen.

Långvariga byggförbud försvinner.

Ett av syftena med lagen har varit att dra undan möjligheten för kommunerna att genom återkommande beslut om byggförbud åstadkomma "eviga förbudsområden". Den tidsfrist om två år som ges för att besluta om en ev förändrad markanvändning innebär givetvis krav på kommunal beredskap för att hand-

Prop.l985/86:l 153' 399

lägga uppkommande behov av ny- eller omplanläggning. Över- siktsplanens riktlinjer bör i detta sammanhang vara till hjälp när detaljplanläggningen skall förberedas genom programskrivning eller på annat sätt. I stor utsträckning bör denna planläggning samordnas med och göras till en integrerad del av kommunens fysiska planering. Behovet av särskilda resurser för detta ändamål är dock svårbedömbart och bör göras sedan övergångsskedets behov av nya planer klarats av.

Länsstyrelsernas fastställelseprövning upphör

Länsstyrelsernas nuvarande arbete med fastställelse av generalplaner samt stads- och byggnadsplaner upphör. I stället skall länsstyrelserna i samrådsskedet ge råd till kommunerna om tillämpningen av bestämmelserna i 2 o 3 kap., verka för att riksintressen tillgodoses, verka för en god samordning av mark- och vattenresurser mellan kommunerna och ta tillvara statens intressen.

För kommunernas del innebär den nya ordningen dels att kontakterna med länsstyrelsen i planärenden koncentreras till samrådsskedet då länsstyrelsen skall kunna representera eller samordna de samlade statliga synpunkterna på planför— slaget. Därmed behöver inte kommunerna längre upprätthålla nuvarande obligatoriska rutinmässiga kontakter med ett flertal centrala myndigheter.

Den nya ordningen innebär också att kommunerna får svara för kommuniceringen till de sakägare vars synpunkter inte beaktats av kommunens utlåtande över inkomna synpunkter. Detta bör dock inte innebära något egentligt merarbete eftersom utlåtandet ändå måste utarbetas inför kommunens antagandebeslut.

Ökad frihet att bemanna och organisera plan- och bygglov— arbetet i kommunerna

PBL stadgar i generella termer att byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den kompe- tens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredställande sätt. Jämfört med nuva- rande bestämmelser får kommunen en större frihet att välja sina befattningshavare och organisera arbetet. Detta bör innebära att flera organisatoriska lösningar kan komma i fråga med större möjligheter att välja ett fördelaktigare alternativ än f n.

Prop.l985/86:l 400

Statliga och landstingskommunala byggnader blir bygglovplik- tiga

Bestämmelsen om att statliga och landstingskommunala bygg— nader blir bygglovpliktiga innebär givetvis ett visst merarbete för kommunerna. Resursmässigt bör detta inte medföra några svårigheter när man dels har rätt att kompen- sera sig genom avgifter, dels har möjlighet att anpassa sin granskning till "den byggandes förutsättningar att bygga efter gällande bestämmelser och nämndens föreskrifter." Genom att koncentrera sin granskning till de planmässiga förutsättningarna i sammanhanget bör arbetet kunna hållas på samma nivå som nuvarande anmälningsplikt kräver.

Bestämmelser som påverkar länsstyrelsernas kostnader

Länsstyrelsens fastställelse av planerna tas bort

Länsstyrelsens nuvarande fastställelse av generalplaner, stads- och byggnadsplaner tas bort. I stället skall man bevaka riksintressen, den mellankommunala samordningen samt hälso- och olycksskyddet i antagna planförslag genom att pröva dessa. En stor del av länsstyrelsernas nuvarande resurser för fastställelseprövning blir därmed friställda och kan utnyttjas för andra ändamål.

Länsstyrelsen blir första instans vid förvaltningsbesvär enligt PBL

Länsstyrelsen får genom bestämmelsen i 13 kap. 2 5 ansvaret att som första besvärsinstans handlägga förvaltningsbesvär enligt lagförslaget.

Samma grupper av ärenden som gäller i dag kommer att följa denna ordning. Det är därför främst den utökade kretsen av sakägare som kan komma att påverka omfattningen av länssty- relsernas arbete i detta sammanhang. Hur dessa kommer att agera är, som tidigare påpekats, svårt att ha en uppfattning om. Därför bör erfarenhet först vinnas hur dessa i allmänhet kommer att reagera och agera genom besvär i den typ av plan-och bygglovsfrågor som blir aktuella när lagen trätt i kraft innan en underbyggd skattning går att göra. Ytterligare en faktor som talar för att en bedömning av resursbehovet i detta sammanhang görs vid ett senare till— fälle är, att perioden efter det att lagen trätt i kraft i stor utsträckning kommer att präglas av ärenden, som är att hänföra till övergängsbestämmelserna.

Prop.l985/86:l F?: 401

Länsstyrelserna avlastas en del förstainstansärenden

PBL samlar lovgivningen för bl a ändring av skyltar eller ljusanordningar inom detaljplanelagt område hos byggnads- nämnden som därmed tar över en grupp ärenden som enligt nuvarande bestämmelser handläggs av länsstyrelsen.

Beslut om marklov och när man skall kräva marklov i områden utan detaljplan blir en kommunal angelägenhet. Länsstyrel- sens nuvarande arbete med denna typ av ärenden försvinner därmed.

Även nuvarande ärenden om rivningsförbud blir en kommunal angelägenhet som bl a kan hanteras genom att införa riv- ningslovplikt i områden utan detaljplan genom områdesbestäm— melser.

Samrådet under planberedningen blir länsstyrelsens vikti- gaste uppgift

Samrådet mellan kommuner och länsstyrelse enligt PBL kommer att bli viktigare. Dels har länsstyrelserna fått ansvaret att samordna de statliga kontakterna med kommunerna. Dessa avlastas därmed nuvarande rutinmässiga kontakter med ett antal statliga myndigheter. Dels återstår inte fastställel- seprövningcn som en möjlighet att påverka ett planbeslut. Samrådsrollen ställer därför krav på länsstyrelsen att bl a hålla sig a jour med den kommunala tidsplaneringen av olika planprojekt och därigenom i tid förbereda de statliga organ som kan ha ett intresse att bevaka i respektive område.

Bestämmelser som påverkar kostnaderna hos andra myndigheter.

Planverket

Planverkets uppgift enligt förslaget, att ha den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket stämmer överens med nuvarande bestämmelser.

Behovet av utbildningsinsatser under genomförandeskedet och allmän rådgivning både till länsstyrelser och kommuner under den första perioden innan praxis i olika avseenden etable- rats kan möjligen innebära att befintliga resurser blir otillräckliga. I ett fortvarighetstillstånd bör dock lag- förslagets krav på verkets insatser i stort överenstämma med verksamhetens nuvarande omfattning.

26 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr]. Bilagrde!

Prop.1985/86:l 402

Statliga verk som enligt nuvarande bestämmelser skall informeras i plansammahang

Antagen generalplan skall enligt nuvarande bestämmelser skickas till statens planverk, statens naturvårdsverk, statens vägverk, riksantikvarieämbetet, länsstyrelse och vederbörande fastighetsbildningsmyndighet. Lagförslaget utgår från att denna planhantering upphör och ålägger länsstyrelserna att svara för samordningen i detta samman— hang.

Förändringen bör innebära att de centrala verken avlastas vissa rutinärenden.

Besvärshandläggande organ

Även i detta sammanhang gör sig osäkerheten gällande om hur den vidgade sakägargruppen kommer att påverka besvärsfre- kvensen. En bedömning bör vänta tills erfarenhet vunnits om hur den nya rätten till besvär utnyttjas i olika sammanhang.

Domstolar

Lagförslaget övertar nuvarande bestämmelser om ersättning till markägare och påföljder vid överträdelser. Det bör därför inte medföra några större förändringar i arbetsbe— lastningen för de myndigheter som handlägger sådana ärenden i fortvarighetstillståndet.

Övergångsbestämmelserna kan dock medföra en viss anhopning av ärenden som markägarna vill skall avgöras enligt nu gällande bestämmelser.

5 SLUTSATSER

Enligt statskontorets bedömning bör nyheterna i den nya plan- och bygglagen för kommunernas vidkommande knappast medföra ökade krav på administrativa resurser. Övergångsvis kommer givetvis en omfattande utbildningsverksamhet att krävas så att förtroendevalda och tjänstemän så snart som möjligt får kunskap om avsikterna med lagändringen ooh den nya lagens sätt att verka. En viss kompetensförstärkning hos en del kommuner kan också bli nödvändig t ex beträffande grundvattenfrågor.

En särskilt osäkerhet i bedömningen ger bestämmelsen om den utökade sakägarkretsen. Hur denna grupp kommer att agera är svårt att förutse. Inte förrän erfarenheter vunnits kan en slutlig bedömning göras av kostnadskonsekvenserna såväl för kommunerna som för länsstyrelser och övriga besvärshandläg- gande organ.

Prop.]985/86:l *** 403

Rätten för markägare att begära ersättning eller inlösen i vissa situationer - särskilt de Som behandlas i övergångs— bestämmelserna - är svåra att bedöma. Detta gäller både prooesskostnadernas och ersättningarnas storlek. Till viss del bör dock dessa kostnader kunna ses som "investeringar" som underlättar det fortsatta planeringsarbetet i kommuner- na.

Länsstyrelsens förändrade roll bör på längre sikt ge möjlig- heter till en minskning av arbetsinsatserna för planhand- läggningen. I ett övergångsskede är det emellertid väsent— ligt att alla befintliga resurser utnyttjas för den massiva utbildningsinsats som krävs för att få alla medagerande på kommunal och regional nivå att följa och använda sig av den nya lagens bestämmelser.

För övrigt bör inte lagförslaget innebära några ändrade krav på administrativa resurser av betydelse. Med nuvarande ambitioner bör lagen kunna verka inom ramen för nuvarande resurser. Hur kraven senare utvecklas blir mer beroende av hur lagen hanteras av kommunerna, i vilken riktning bebyg- gelseutvecklingen går och ambitionsökningar i allmänhet snarare än av lagens nya utformning.

Prop. 1985/Sö:] 404 BOSTÅDSDEPARTEMENTET Bilaga 1

gågERINGSBESLu-T o...

1981—05—1L PB -.

Statskontoret _? _ gg

Box 3h107 *:J wo 26 STOCKHOLM & (KO/54 - ; Uppdrag åt statskontgrgg Remisstiden för betänkandet (SOU 19T9265 och 55) 151 förslag om en ny plan— och bygglag gick ut den 2 :::i 1980. Förslaget bereds f.n. i bostadsdepartementet. Te samhällsekonomiska konsekvenserna av detta reforzsrteze är av mycket stor betydelse. Det är därför nöivå:" ett

den närmare organisatoriska och administrativa "* "- ningen samt de ekonomiska effekterna studeras uzi arbetets gång och att en utvärdering av det slutl slaget görs i dessa frågor. Denna uppgift bör le:___.e: utföras av statskontoret.

Regeringen uppdrar åt statskontoret att biträde ::s departementet i. arbete!" ris:? "r n" ?:Jer" cc!- "dvs—'." stiftning i vad gäller organisatoriska och admir frågor samt att därvid särskilt belysa de ca och finansiella aspekterna på utformningen oo förandet av det förslag som utarbetas i deper

den samlade resursåtgången för kommunernas cc.. statezs insatser för genomförandet och tillämpningen av & plen— och bygglagen skall hållas inom nuvarande e als ramar för berörd verksamhet. Det skall vara en st _: att söka efter enklast mfjliga regler och förfara.-=: för beredning och beslut i plao— och byggårenien se:: ett i övrigt sänka kostnaderna för berErd verksamhet.

Bix-%# fb

En av utgångspunkterna för legstiftningsärendet år'at—

Kopia till Budgetdepartementet (B/BA)

Prop. l985/86:1 - ' ' 405

I.- RAPPORT Bi laga 2

1985>0u-22 STATSKD NTO n ET

Sammanställnin av statskontorets ara rafkommentarer till lagförslaget '

Kapitel 1 Inledande bestämmelser

1.3

PBL—bestämmelserna slår fast systemets planinstitut där den största nyheten är den obligatoriska kommuntäckande över- siktsplanen som skall hållas aktuell. Denna ses som en kombination av nuvarande informella markdispositionsplaner och kommunöversikter. Ett visst merarbete kommer bestäm— melsen om obligatorisk översiktsplan att medföra, speciellt i relation till nuvarande formella krav. Nästintill samtliga kommuner har nu antagit en kommunöversikt eller dess mot- svarighet. Ett flertal kommuner reviderar existerande översiktliga planer f.n.

Även institutet omrädesbestämmelser är en nyhet i plansam— manhang. Dessa är emellertid inte obligatoriska varför deras resursmässiga konsekvenser får betraktas som dispositiva. I allmänhet torde de kunna medverka till att effektivare hela planprocessen genom att man t ex i en exploaterings- situation successivt kan avgöra vissa delar av planbeslutet och föra bort dessa från diskussionen under den fortsatta planläggningen.

1.7

Den möjlighet som öppnas för kommunen att delegera bygg- nadsnämndens uppgifter till-lokala organ enligt lagen (1979:N08) om vissa lokala organ i kommunerna kan medföra ändrade krav på resurser där man så beslutar. Detta är emellertid ett frivilligt åtagande vars resursmässiga konsekvenser inte kan föras tillbaka på PBL.

Inga resursmässiga konsekvenser.

Prop. l985/86: ! 406

1.8

Skyldigheten för kommunerna att tillställa planverket antagen generalplan försvinner. Detta borde medföra en viss lättnad av arbetsbelastningen såväl på kommunalt håll som hos planverket.

Kapitel 2 Allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg— ning och lokalisering av bebyggelse

2.2

Vilka krav som lagen om hushållning med naturresurser ställer får kommenteras i anslutning till den lagen. Med föreslagna procedurer i samband med översikts- eller detalj- planläggning torde garantier för nödvändig mellankommunal samverkan ha åstadkommits. Resurskraven diskuteras vid resp procedurparagraf.

2.3

I specialmotiveringen förklaras att analysen bör kunna ske genom kostnadsjämförelser av olika alternativ. I dessa bör främst nödvändiga investeringar i system för exempelvis trafikförsörjning, vatten och avlopp räknas med. Också andra specifika kostnadskrav för komnunen, som ett alternativ för med sig, bör redovisas och vägas in alternativets jämförel- sekostnad t ex om speciellt skydd mot bullerstörningar krävs för att ett markområde skall kunna användas för bostads- ändamål.

Det är dock viktigt att inte kravet på en ekonomisk redoviså ning enligt ovan för med sig ett omfattande kalkylarbete i uppenbara fall.

Någon ändring av kraven på den administrativa hanteringen bör inte bli resultatet av paragrafens formulering. I stort sätt skall samma hänsyn tas enligt lagförslaget som gäller för närvarande möjligen med undantag för hänsynen till geotekniska förhållanden, särskilt grundvattenförhållanden, enligt punkt 2 som bör ges ökad vikt jämfört med nuvarande lagstiftning.

Prop. 1985/86: [ ' 407

2.4

Paragrafens bestämmelser kan möjligen tas till intäkt för att bättre kompetens måste tillföras kommunen inom tillkom- mande områden som enligt PBL måste tillgodoses vid planlägg— ningen.

Samtidigt påpekas i specialmotiveringen möjligheten för kommunen att genom ekonomiska överväganden i planläggnings- skedet undvika dyrbara arrangemang för att åstadkomma acceptabel samhälls- och kommersiell service.

Ett viktigt påpekande görs i specialmotiveringens kommentar till paragrafens bestämmelser. Där anförtros kommunen huvudansvaret för ambitionen med bebyggelseutvecklingen. Man bör därför inte utfärda "föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning till bestämmelserna i denna paragraf" som på annat sätt knyter upp kommunen. De resursmässiga konsekvenserna av paragrafen bör därmed helt kunna återföras till kommunen.

Kapitel 3 Krav på byggnader m m

3.1

I specialmotiveringen till paragrafen uttalas att förslaget "innebär att byggnadsnämnderna får en mer aktiv roll vad gäller kravet på byggnaders utseende". Nämnden skall inte längre bara kunna förhindra olämpliga estetiska lösningar utan bör aktivt kunna påverka miljöns estetiska kvalité genom att ställa krav på "placering, utformning och färg— sättning". Detta bör rimligtvis kunna medföra ett något ökat krav på byggnadsnämndens engagemang och därmed ökade krav på resurser. Fortfarande är dock lagens formulering så allmän att det bör vara möjligt för kommunen att själv bestämma hur aktivt man vill vara med och styra och vilka resursmässiga konsekvenser man därmed är beredd att accep- tera.

Kommunerna får genom de föreslagna bestämmelserna möjlighet att redan vid bygglovstillfället ställa krav på byggnaden och dess placering. Detta bör innebära att exempelvis förhandsbesked kan beviljas med förbehåll om placering och utformning av byggnaden. Detta bör medverka till att bygg— lovsärendet från början styrs in så att byggnaden uppfyller krav som annars inte blev meddelade förrän bygglovsansök- ningen utarbetats och inkommit till kommunen. Denna ordning

Prop.]985/86zl 408

bör medverka till en smidigare handläggning för kommunen och den sökande av sådana bygglovärenden där förbehåll måste ställas än med nuvarande bestämmelser.

3.2

Kraven på att hänsyn skall tas till grundvattenförhållandena accentueras. Dessutom ställer lagförslaget nya krav på att man inte skall försvåra användningen av marken över under— jordsanläggningar. Möjligen ställer bestämmelserna ökade kompetenskrav när det gäller grundvattenförhållandena hos kommunens handläggande tjänstemän.

3.3

Inga egentliga ändringar förutom vattenhushållningskraven. Som påpekas i specialmotiveringarna behöver dessa inte slå igenom i områden där det inte föreligger någon egentlig brist på vatten. Kompetensförstärkning vid planering för vattenhushållning kan bli nödvändig i vissa områden.

3.5

PBLs formulering av kraven är allmännare så att de dels gäller alla byggnader, dels räknar upp allmänna egenskaper som måste preciseras när lagen i det särskilda fallet skall tolkas. I specialmotiveringarna framhålls kravet på att material som används "i möjligaste mån skall fungera väl även för personer som har allergiska besvär". Hänsynen till allergikernas krav skärps med den föreslagna skrivningen.De resursmässiga konsekvenserna av paragrafen hänförs till vad allergikravet ovan kan tänkas ge för resultat beträffande materialvalet. Administrativt bör paragrafen ha marginella krav på hanteringen av främst bygglovärendena. En utökad kompetens hos handläggande tjänstemän om allergipåverkan av olika material kan tänkas bli följden

3.6

I PBLs bestämmelser utökas kraven på att skyddet mot olyckor också skall omfatta bostadsbyggnader. Krav på ökade kostna- der för skyddsanordningar kan bli följden av bestämmelsen.

Prop.]985/86zl '” 409

Å andra sidan bör ett ökat skydd leda till en lägre olycks— frekvens med åtföljande besparingar t ex i mänskligt lidan- de, sjukvårds- och rehabiliteringskostnader samt minskat in— komstbortfall. Administrativt torde ändringen inte ha några resursmässiga konsekvenser.

3-7

De nya bestämmelserna skärper kraven på att även de två- våningshus, som nu inte omfattas av hisskravet, åtminstone skall förberedas så att de senare kan kompletteras med hiss eller annan lyftanordning utan större svårighet.

Kravet på att bostäder med flera plan skall innehålla ett handikapptillgängligt våningsplan med samtliga funktioner i en bostad, kan innebära att krav ställs på att vissa funk- tioner i framtiden kommer att behöva fördubblas.

För övrigt torde kraven på handikappanpassning hållas på nuvarande nivå.

3.8

Det utökade kravet att byggnadens funktioner med skäliga insatser skall kunna hållas i stånd under brukstiden bör medverka till att byggnadens totala driftskostnader blir så låga som möjligt.

3.10

I de nya bestämmelserna utgår kraven från de långsiktiga effekterna som de avsedda ändringsarbetena får för bygg— naden. De avser dock inte leda till några principiella ändringar i kommunens befattning med ombyggnadsärenden.

I dessa skall kommunen dels pröva om den tilltänkta ombygg- naden är godtagbar från i första hand byggnadstekniska utgångspunkter, dels om den ger byggnaden egenskaper som är önskvärda i ett långsiktigt perspektiv. Kommunen måste samtidigt ta ställning till om de långsiktigt eftersträvade egenskaperna kan vänta till en senare etapp eller om de skall tillföras byggnaden i samband med de planerade om— byggnadsarbetena. Båda dessa bedömningar skall göras efter vad som är lämpligt från allmän synpunkt.

Prop.]985/86:l 4l0

Genom de nya bestämmelserna kan besparingar göras när nybyggnadsstandard, som krävs f n, inte behöver följas. Möjligen kräver övervägandena i samband med att bygglov beviljas, ett mer omfattande bedömningsunderlag.Detta kan kräva ett visst merarbete jämfört med nuvarande rutiner.

3.11

Enligt specialmotiveringen är avsikten med definitionen "att- säkra att byggnader på inte alltför lång sikt tillförs sådana egenskaper eller kvaliteter som avses i 1-_8 SS" dvs nybyggnadsstandard. När denna ambitionshöjning i verklighe— ten realiseras medför bestämmelsen kostnadsökningar i nivå med nuvarande lagstiftning.

3.12

Någon väsentlig skillnad i omfattning beträffande enskilda byggnader torde PBLs bestämmelser inte innebära. Möjligheten som ges att skydda samlad bebyggelse som anses värdefull är dock en nyhet. Detta kan komma att kräva bevaranderesurser som inte går att kräva i dag.

Departementschefen talar i specialmotiveringarna om kultur— minnesvården i kommunen, som bl a genom inventeringar och sammanställningar av kulturhistoriskt intressanta objekt och miljöer bör initiera en offentlig diskussion av dessa. I

t ex en sektorutredning kan sedan kommunens ambitioner i bevarandehänseende slås fast och användas som beslutsunder- lag när bevarandefrågor skall avgöras. Redan nu finns sådant underlag utarbetat i många kommuner. Det arbete som lagts ner i detta sammanhang medverkar på längre sikt till en smidigare hantering av plan— och lovärenden i kommunen och i högre instanser.

3.13

Underhållskraven i PBL är mer omfattande än i gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen. T ex underhållskravet av hissar och andra anordningar för tillgänglighet, anord- ningar för att reglera innomhusklimatet och skydd mot olycksfall. I andra fall ställer andra lagar lika långtgå— ende krav redan i dag. Som exempel upptas i specialmotive- ringen bostadssaneringslagen, hälsoskyddslagstiftningen och brandlagstiftningen. De avser krav på fuktskydd och skydd mot brand och olycksfall. Merkostnaderna för ett utökat underhåll torde, som tidigare nämnts,i ett längre perspektiv dock medföra besparingar genom att omfattande reparationer

Prop. l985/86:1 ' ' "2 41]

undviks eller senareläggs. Byggnadens användningstid för- kortas också påtagligt vid uteblivet eller eftersatt under- håll.

Att underhållskraven har blivit mer omfattande och avser ett utökat antal objekt (jordbrukets ekonomibyggnader) innebär att byggnadsnämndens tillsynsansvar ökat i motsvarande grad. Jämfört med nuvarande ordning innebär detta att kontroll- kraven och frekvensen av förelägganden med anledning av bestämmelserna om underhållsskyldighet kan komma att öka.

3.1u

Anläggningar och anordningar som kräver bygglov enligt PBL men inte enligt nuvarande bestämmelser är bl a idrotts— och campingplatser, vindkraftverk, murar, plank och parkerings- platser samt skyltar och ljusanordningar. Detta innebär att ett större antal objekt än f n kommer att bli föremål för bl a kontrollkrav.

3.15

I förhållande till nuvarande bestämmelser ställs nya krav på tomtens anpassning till natur och kulturförhållanden, att riskerna för olycksfall begränsas, på tillgänglighet samt att avfallshanteringen ges nödvändigt utrymme. Även kravet på friyta utökas jämfört med nuvarande bestämmelser. Par- keringsbehovet skall tillgodoses även om det inte kan ske på den egna tomten.

Tillkommande krav har naturligtvis kostnadskonsekvenser men bör ge en större boendekvalité främst när det gäller kravet på friyta. Någon administrativ resursmässig konsekvens av betydelse torde inte paragrafen föranleda, möjligen med untantag för att parkeringsplatser utanför tomten kan tänkas medföra ökade krav på att servitut, gemensamhetsanläggningar e.d. kommer till användning.

3.16

Utökade krav på friyta och parkeringsutrymme som PBL ställer på bebyggda tomter medför givetvis krav på förbättringar i dessa avseenden där minimikraven inte är uppfyllda. Enligt sepcialmotiveringen till paragrafen skall kravet på friyta

Prop. 1985/86: 1 412

och parkering kunna ställas" i varje enskilt ärende obe— roende av om särskilda bestämmelser om detta finns i detalj- plan." Med stöd av paragrafens bestämmelser kan kommunen söka lösningar på parkeringsproblem i befintlig bebyggelse som annars skulle bli svåra att initiera.

3.17

Underhållskravet på anordningar för att begränsa olycks— fallsrisken enligt 15 och 16 55 tillkommer. Merkostnaderna för detta torde vara marginellt i ett längre perspektiv. Detta gäller också underhållskravet på lekplatserna fasta anordningar enl tredje stycket.

3.18

Byggnadsnämnden ges här rätt att ställa samma krav som skall gälla tomter i allmänhet på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. En stor grupp av markom- råden, som annars skulle ligga utanför byggnadsnämndens möjlighet att påverka, blir genom bestämmelsen möjliga att nå och kontrollera. Hur mycket nämnden anser att den ska agera blir avgörande för kostnaderna som bestämmelsen för med sig.

Kapitel u översiktsplan

11.1

Upprättandet och uppdateringen av översiktsplanen kommer givetvis att kräva vissa resurser. Med den valda uppbyggna- den av plansystemet bör dock insatserna kunna minimeras och i stort bygga på beslut och underlag, som kommunen redan skaffat sig i samband med den fysiska riksplaneringen som påbörjades under 1970—talet, eller ändå måste kosta på sig för att avgöra eller påverka den bebyggelseutveckling som eftersträvas.

En genomgång av kommunernas nuvarande frivilliga översikt- liga planering visar att ca 50 kommuner redan reviderat sina kommunöversikter eller markdispositionsplaner samt att

Prop.]985/86:l FT” 413

ungefär lika många arbetar med en revidering. Detta bör innebära att dessa kommuner anser att värdet av den över- siktliga planeringen väl motsvarar vad den kostar eftersom några regler som i dag tvingar kommunerna att bearbeta den översiktliga planeringen inte existerar.

Vattenplanering och vattenhushållning är nya områden som skall vara föremål för planering och därför kan komma att kräva en utökning av kompetensen i kommunerna inom dessa områden.

Det stöd som översiktsplanens riktlinjer skall kunna ge vid handläggning av lovärenden främst i glesbygd bör medverka till en effektivisering av beslutshanteringen. Den precise- ring som översiktsplanen skall göra beträffande riksintres- sena inom kommunens område bör i den första översiktsplanen i stort sett kunna falla tillbaka på bestämmelserna i lagen om hushållning med naturresurser och underlag som utarbetats i samband med den fysiska riksplaneringen.

u.5

Länsstyrelsens uppgifter preciseras och begränsar samtidigt de områden där länsstyrelsen kan lämna avvikande uppfatt- ning. Förskjutningen från nuvarande efterhandskontroll till samråd understryks av bestämmelserna. Som också påpekas av departementschefen bör de ökade kraven på länsstyrelsernas handlingsberedskap resursmässigt väl kunna fyllas med dem . som f n står till förfogande då eftergranskningen kommer att avlastas avsevärt.

11.7

Den föreslagna proceduren underlättar för kommunerna som gentemot de statliga myndigheterna bara behöver ha kontakt med länsstyrelsen. Denna får däremot ett vidgat ansvar att hålla resp statligt organ underrättat om förslaget av någon anledning kan vara intressant för en kommentar.

u.8

Innehållsbeskrivningen innebär att standarden på dokumenta— tionen av kommunens översiktliga planering i stort följer beskrivningarna som utarbetats av planverket i samband med den fysiska riksplaneringen.

Prop.]985/86zl 414

En sådan klarhet i dokumentationen bör i sin tur ge en effektivare handläggning av planärenden på lägre nivå (omrädesbestämmelser, detaljplaner) samt lovärenden som direkt är beroende av kommunöversiktens bestämmelser.

B.9

Minimikravet på innehållet i yttrandet bör utan större merarbete kunna åstadkommas genom att sammanställa tidigare uppfattning i samrådsarbetet som inte blivit tillgodosedda.

u.12

De nya bestämmleserna bör medföra något enklare och menings- fullare rutiner. Förutom länsstyrelse och berörda kommuner blir det bara de myndigheter vars synpunkter inte blivit tillgodosedda som får del av beslutet.

Kapitel 5 Detaljplan och omrädesbestämmelser

5.1

Detaljplanekravet är mildare i PBL jämfört med nuvarande bestämmelser. Översiktsplanen och möjligheterna till viss reglering genom omrädesbestämmelser gör att en reglering genom detaljplan inte behöver användas som hittills. Ökade krav på detaljplan blir följden genom att ombyggnadsstan— dard, skyddsbestämmelser i bevarandeområden och plangenom- förande är tillkommande planegenskaper som får regleras i detaljplan.

Genom att vissa generella bestämmelser i BS 39 S, som handlar om hur byggnad skall förläggas på tomten inte finns med i PBL, kan krav på detaljplan av den anledningen even- tuellt öka.

Sammantaget bör kravet på detaljplaner minska något jämfört med nuvarande ordning.

Prop.]985/86:l 415

5.3

Inga ändrade krav på resurser för den adminstrativa hante- ringen. Kostnadsmässigt kan dock övergången från specialom— råde till kvartersmark t ex för trafikanläggningar medföra ' ändrade ersättningsanspråk från kommunerna beträffande gatukostnader.

5.5

Bör innebära att kommunen får en bättre möjlighet att påverka genomförandet av tagna planbeslut. Genom att eviga byggrätter försvinner blir det enklare och mindre kostsamt att ändra och anpassa befintliga planer till nya krav.

5.7

Eftersom bestämmelserna inte är obligatoriska blir även kostnadskonsekvenserna frivilliga. Det blir kommunen som avgör om bestämmelserna skall användas och om man då också är beredd att ta på sig medföljande administrativa merkost— nader. De utökade möjligheterna för kommunen att meddela specialbestämmelser bör medverka till att planarbetet effektiviseras och blir ett kraftfullare och samtidigt mer anpassbart instrument för kommunen.

Bestämmelserna i andra stycket överensstämmer med nuvarande lagstiftning och har därför inte några resursmässiga kon- sekvenser.

5.8

Även här har bestämmelserna en frivillig karaktär varför kommunen själv kan bedöma om kostnaderna motsvarar vad man kan vinna på att bestämmelsernas utnyttjas.

5.9

Första stycket ansluter till gällande rätt. Tydlighetskravet i andra stycket finns inte preciserat i nuvarande bestäm- melser. De innebär att PBL ställer ökade krav på att plan— handlingar skall vara begripliga för icke professionella plantekniker - allmänhet, hyresgäster etc.

Prop.]985/86zl 416

En genomgång av tillämpade presentationsformer och möjlig- heter till alternativa sätt visar att detaljplanen t ex genom s k axonometrisk projektion bör kunna vinna i tydlig- het utan att därför behöva öka kostnaderna.

Tydlighetskravet bör inte medföra några väsentliga krav på ökade kostnader.

5.10

I stort svarar första stycket mot gällande bestämmelser. Kraven på illustrationer och illustrationskarta har delvis kommenterats i anslutning till 9 5 ovan. Redan nu utarbetas stadsplaner och byggnadsplaner med ambitionen att kunna åskådliggöra planförslagets konsekvenser så att icke-plan- tekniker kan ta del av innehållet.

5.11

Paragrafens bestämmelser bör medverka till att en plan som trätt i kraft blir genomförd mer samlat. Andra stycket innebär att planändringar efter genomförandetidens utgång blir lättare att genomföra.

5.1H

Bör inte medföra några mer omfattande administrativa kon— sekvenser, speciellt då förfarandet för enkel detaljplane- ändring enligt ZH 5 andra stycket i flertalet fall bör kunna tillämpas.

5.16

PBLs bestämmelser är mer specifika. Det är frivilligt för kommunen att använda sig av områdesbestämmelserna varför kostnadskonsekvenserna för kommunerna när dessa används får anses dispositiva.

5.18

Bestämmelsen är inte tvingande varför kostnadskonsekvenserna kan hanteras av kommunen.

Prop. 1985/Sö:] . 417

5.19

I sak samma bestämmelser som gäller nu. Tillägget att sam—

fällighetsföreningar i området skall jämställas med fastig- hetsinnehavare torde sannolikt medverka till att sakägar- kontakterna kan reduceras.

Dock inga väsentliga förändringar med hänsyn till de admi- nistrativa kostnaderna.

5.20 Obligatoriska samrådskretsen utökad genom att sakägargruppen blivit större. Ökade kostnader för kontakterna med sakägar- gruppen men för övrigt bör inga direkta konsekvenser av de nya bestämmelserna bli följden.

5.21

Materialet som bör redovisas vid samrådet är ungefär av samma omfattning som krävs f n.

5.22

Länsstyrelsens nuvarande engagemang i plansamrådet har ett vidare område att bevaka. Trots att man skall samordna statens totala intresse enligt punkt 3 bör samrådsarbetet kunna minska genom ovanstående precisering.

5.2H

Ändringen av gällande bestämmelser beträffande kungörelse av utställning bör inte medföra några väsentliga kostnads- konsekvenser.

5.25

Bestämmelsen medför bara marginella krav på utökad admi- nistrativ hantering.

27 Rikxdagcn [985/86. I saml. Nr ]. Bilugvdel

Prop.1985/86:l 418

5. 5 fx)

Det tillkommande underlaget består framför allt av den s k genomförandebeskrivningen. Till viss del skall genomföran— debeskrivningen behandla sådana frågeställningar, som enligt nuvarande bestämmelser skall analyseras i anslutning till "utredningen om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande".

En noggrannare genomgång av genomförandeskedet kräver givetvis en större arbetsinsats. Emellertid bör en mängd frågor då kunna klaras ut som innebär att fullföljandet av planen underlättas och effektiviseras. Eftersom en bestäm— melse om genomförandetid också skall ingå i detaljplanen och därför alltid skall beslutas blir genomförandebeskrivningen ett viktigt underlag för bedömningen av vilken genomföran- detid som skall väljas.0ckså det fysiska genomförandet av detaljplanen bör genom genomförandebeskrivningen i stor utsträckning kunna underlättas.

Bestämmelsen om genomförandebeskrivning ställer ökade krav på administrativa resurser i planhanteringen.

5.27

Kravet på att kommunens utlåtande över inkomna synpunkter skall kommuniceras till dem vars synpunkter inte beaktats är en tillkommande rutin i planhanteringen. Denna kräver givetvis en del merarbete som dock bör bli marginellt då utlåtandet ändå måste utarbetas inför kommunens beslut av planen.

5.28

Paragrafens bestämmelser öppnar möjligheterna till enkelt planförfarande för fler kategorier planärenden.

Bör medföra möjligheter till administrativa förenklingar men följer i stort nuvarande regler för enkelt planförfarande.

5.29

Också i detta sammanhang bör en genomförd översiktlig planering ge större förutsättningar för delegering än nuvarande ordning.

Nyheten är att PBL ger kommunstyrelsen rätt att i kommun— fullmäktiges ställe, efter delegering, anta detaljplan.

Prop. 1985/%:] 419

Ändringen ger kommunerna större frihet att organisera " planarbetet så att effektivast möjliga ordning kan anvandas.

5.30

Länsstyrelsens kommuniceringsansvar övergår till kommunen samtidigt som möjligheten till kommunicering av antagande- beslut genom kungörelse i ortstidning införs.

Länsstyrelserna avlastas en stor grupp ärenden. GenOm kungörelsedelgivningen minskas de administrativa olägenhe— terna med den utökade sakägarkretsen avsevärt.

5.31

Viss merkostnad i samband med kungörelsen i ortstidning.

5.35

Genom bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i nu gällande lag, fastläggs detaljplanens suveränitet i plan- hierarkien. Automatiken innebär att administrativa besluts- omgångar elimineras.

5.36

Dispensmöjligheterna minskar jämfört med nuvarande praxis. Detta innebär att det blir lättare att hålla undan ärenden om bebyggelse i strid mot gällande plan samtidigt som behovet av planändringar oftare kan komma att göra sig gällande.

Hur de administrativa kostnaderna i sammanhanget påverkas är svårbedömbart.

Prop.]985/86zl 420

Kapitel 6 Plangenomförande

6.1

Givetvis innebär kravet på en genomförandebeskrivning krav på mer omfattande utredningar än vad som gäller för närva- rande. Genom dessa bör dock effektivitetsvinster kunna göras under genomförandeskedet som speciellt med tanke på detaljplanens bestämmelse om genomförandetid blir viktiga.

6.2

Ett tillkommande administrativt instrument som dock inte obligatoriskt behöver tas i anspråk. Det bör med andra ord komma till användning när fördelarna med en exploaterings- samverkan bedöms bli större än nackdelarna som följer exempelvis de ökade administrativa kostnaderna.

6.3

Att det obligatoriska kravet på tomtindelning tas bort minskar den administrativa belastningen i kommunerna.

6.5

Gör planhanteringen smidigare och mindre kostsam än nuvaran— de system tillåter.

6.7

Detaljplanens suveränitet slås fast. Viss anpassning går dock att göra om syftet inte motverkas. En automatisk ändring av detaljplanen blir i detta fall följden. En fastighetsplan som bygger på en viss detaljplan måste man givetvis kunna ge villkorliga bestämmelser som innebär att fastighetsplanen bara gäller om detaljplanen får laga kraft.

Den automatiska kopplingen innebär att viss hantering som krävs f n inte längre kommer att behövas.

Prop. 1985/%:] 421

6.8

Att PBL kräver en särskild handling för bestämmelserna bör inte medföra ökade kostnader av väsentlig betydelse.

6.9

Beskrivningen med redovisningen av skälen till och konse- kvenserna av planen är en nyhet som kräver visst merarbete. Emellertid bör en sådan handling medverka till att efter- följande moment underlättas.

6.10

En konsekvens av genomförandetidens införande i detaljpla- nen. Bör inte innebära några direkta administrativa mer— kostnader utan snarare ge möjligheter till kostnadssänk- ningar för kommunen.

6.11

Automatiken medför att konsekvenserna för fastighetsplanen måste övervägas i samband med att detaljplansbeslutet bereds.

Ingen särskild ändring av fastighetsplanen nödvändig.

6.12

Förslaget överensstämmer i stort med gällande bestämmelser med den viktiga skillnaden att vissa dokument som krävs under handläggningen av en detaljplan enligt PBL också blir nödvändiga vid handläggningen av fastighetsplanen samt att länsstyrelsen inte längre behöver blandas in i handlägg- ningen.

Observera att länsstyrelsens kommunicering av fastställelse— beslutet till markägare vars yrkande inte kunnat tillgodoses övergår till kommunen. Ett visst merarbete för kommunerna blir resultatet av lagförslagets bestämmelser.

28 Riksdagen [985/86. I .1'uml. Nr ). Bilagedrl '

Prop.]985/86:l 422

6.13

Byggnadsnämndens uppgifter kvarstår oförändrade, länssty- relsens nuvarande försvinner.

6.19

I PBL har beslutet att förordna om marken förts över från

regeringen till länsstyrelsen. Därmed har också rätt att anföra besvär tillkommit.

Ingen ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser med undantag för att regeringen avlastas och länsstyrelsen får ansvar för denna typ av ärenden.

6.21

Ändringen bör inte medföra någon ändring i kostnaderna för hanteringen av paragrafens bestämmelser.

6.22

Rätten att förordna övergår från regeringen till länsstyrel— sen. Ny grupp av besvär blir följden men kostnadsmässiga konsekvenserna marginella.

6.23

Bestämmelsen är en konsekvens av lagen om exploateringssam- fällighet. Kan innebära vissa förenklingar i relationen till kommunen.

6.2h

Inga direkta kostnadsmässiga konsekvenser men vidgar möjlig- heterna att genomföra intentionerna i kommunens planering genom rätten till inlösen av nark som inte blivit bebyggd i enlighet med planen.

Prop.l985/86:l 423

6.26

PBLs regler är inte så detaljerade som nuvarande bestäm- melser. I stort följer de dock dessa. Genom bestämmelsen i första stycket föreskrivs att det är kommunen som skall vara väghållare inom område med detaljplan. Särskilda skäl som kan anföras för annan väghållare bör kunna sammanfalla med nuvarande fördelning av väghållaransvaret.

Kravet på färdigställande av gator och allmänna platser blir, jämfört med nuvarande bestämmelser, att en senare— läggning av det slutliga iordningsställandet blir möjlig.

Möjligen kan den mjukare skrivningen innebära att besparing- ar kan göras om färdigställandearbetet får anpassas till fördelaktigare tidsmässiga förutsättningar.

6.27 PBLs bestämmelser överensstämmer med nuvarande med undantag för möjligheten att anpassa utformningen så länge inte planens syfte motverkas. Bör ge förutsättningar att utnyttja eventuella kostnadssänkande lösningar.

6.37

Bör medverka till att kommunens organisation utnyttjas så effektivt som möjligt.

Kapitel 7 Regionplanering

7.1

Någon väsentlig skillnad mellan den gällande lagen och PBL-förslaget som kan ha kostnadsmässiga konsekvenser kan inte uppfattas.

Prop. 1985/%:] 434

7.2

Draget av frivillighet beträffande regionplaneorgan och dess verksamhet understryks genom den särskilda bestämmelsen i paragrafen. De resursmässiga konsekvenserna har därför en frivillig karaktär som kommunerna till stor del själva beslutar om.

Bestämmelsen är också väsentlig för att regionplaneringen inte påbörjas om förutsättningarna för att kunna komma överens redan från början inte existerar.

7.3

Eftersom regionplaneorganets verksamhet är frivillig, är resurskonsekvenserna av rollbeskrivningen enligt paragrafens bestämmelser dispositiva.

7.H

Regionplanen har ingen egen rättsverkan men bör verka genom att styra kommunernas översiktliga planering, detaljplane- ring och lovgivning. Om överklagande sker vid avvikelse från regionplanen bör regionplanens intentioner tillmätas stor betydelse.

Inga direkta resursmässiga konsekvenser.

7.5

PBLs bestämmelser följer rutinerna för översiktsplan. Dessa i sin tur följer i stort sätt nuvarande rutiner. En viss förenkling för kommunerna föreligger då dessa enbart behöver ha kontakt med länsstyrelsen som i sin tur svarar för att berörda statliga myndigheter underrättas. Länsstyrelsens granskningsansvar reduceras till riksintressen, samkommunala frågor och hälso- och olycksaspekter.

7.6

Nuvarande bestämmelser kräver att regeringen rutinmässigt kopplas in vid varje fastställelse. Med PBL-förslaget avlastas regeringskansliet som endast kopplas in vid besvär.

Prop. 1985/86zl 425

7.8

Återkommande procedurer att anta regionplanen kräver givet— vis resurser. Det är dock sannolikt att i de fall region- planen skall bestå man senast efter sex år behöver diskutera igenom intentionerna för den fysiska utvecklingen som planen skall medverka till och slå fast dessa i ett nytt planbe- slut.

Kapitel 8 Bygglov, rivningslov och marklov

8.1

PBL ställer ett generellt nytt krav på bygglov för byte av fasadbeklädnad o taktäckningsmaterial -även mot kringbyggd gård- inom detaljplan. Övriga krav övertas med ungefär samma innehåll som nuvarande bestämmelser har. För ändringar av eldstäder och rökkanaler betyder de nya bestämmelserna en minskning av bygglovkravet då det enligt PBL bara skall gälla väsentliga ändringar.

För statliga och landstingskommunala byggnader krävs enligt PBL bygglov. Detta ersätter anmälningsförfarandet som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Bygglovkravet för denna kategori byggnader gäller dock inte inre ändringar enligt 5. och 6.

8.2

PBL ställer krav på bygglov för följande nytillkomna objekt, nämligen när mark tas i anspråk för idrottsplatser, fri- tidsanläggningar, skidliftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, motorbanor och golfbanor. Tillkommande objekt är också tunnlar och bergrum samt radiomaster, telemaster och torn samt parkeringsplatser.

6.3

I allt väsentligt sammanfaller de nya bestämmelserna med gällande lagstiftning. Flertalet skyltärenden samlas till byggnadsnämnden vilket bör förenkla för allmänheten. Sam- tidigt avlastas länsstyrelsen ett antal första instans- ärenden.

Prop.]985/86zl 426

S.t

Några väsentliga ändringar av bestämmelserna föreligger inte.En nyhet är att man kan få bygga mindre uthus närmare tomtgränsen än U,5 m om ägaren lämnar skriftligt medgivan- de.

8.5

Nuvarande generella frihet för jordbrukets skogsbrukets och fiskets ekonomibyggnader i områden utan fastställd general- plan, stads- eller byggnadsplan enl BS 35 5 tas bort men kommunen kan i omrädesbestämmelser besluta att nuvarande undantag från bygglovkravet skall gälla både beträffande dessa objekt och de i 5 8.2 nytillkomna.

Att bygglovkravet för kolonistugor inom detaljplan också kan lämnas därhän genom en särskild planbestämmelse bör innebära vissa förenklingar både för kolonistugebrukaren och kom- munen.

8.6

Genom kommunalt beslut kan bygglovsplikten skärpas i två specifika fall. Kommunen råder helt över resurskonsekven— serna i dessa fall. För den enskilde fastighetsägaren kan speciellt den andra punkten medföra bygglovskostnader som inte är rimliga om inte speciell hänsyn till denna typ av bygglov tas när taxesättningen fastställs.Genom kommunalt beslut kan bygglovsplikten skärpas i två specifika fall. Kommunen råder helt över resurskonsekvenserna i dessa fall. För den enskilde fastighetsägaren kan speciellt den andra punkten medföra bygglovskostnader som inte är rimliga om inte speciell hänsyn till denna typ av bygglov tas när taxesättningen fastställs.

8.7

I stort motsvarar nuvarande bestämmelser vad som föreslås i lagförslaget med skillnaden att länsstyrelsen inte behöver komma in i handläggningen. Enligt PBL blir det en helt kommunal angelägenhet att bestämma om bygglov eller inte för ifrågavarande objekt.

Prop.l985/86:l 427

Någon egentlig ändring i bestämmelsernas innehåll föreligger inte med undantag för kommunens möjlighet att genom områdes- bestämmelse besluta om rivningslov också för områden utan detaljplan. Resurskonsekvenserna i detta sammanhang dispo- sitiva.

8.9

Den nya lagen lägger hela hanteringen av lovförordnanden hos kommunen. I motsvarande mån avlastas länsstyrelsen, som dock fortfarande kan påfordra att planbestämmelser med lovkrav införs i vissa områden.

PBLs konstruktion att införa rivningslovsplikt med områdes— bestämmelser bör avlasta länsstyrelsen förstahandshandlägg- ningen av dessa ärenden.

8.11

De nya bestämmelserna slår fast fastighetsägarens rätt till bygglov i områden med detaljplan. Något byggnadsförbud går inte att genomföra i likhet med nu gällande bestämmelser. Under genomförandetiden vill PBL slå fast fastighetsägarens rätt att få sitt bygglov. En ändring under denna period, som medför att byggrätten försvinner, ger fastighetsägaren rätt att påfordra inlösen. Efter genomförandetiden får å andra sidan kommunen rätt att ändra en detaljplan utan att ersätta fastighetsägare för en ev återkallad byggrätt.

Kravet på planprecisering i fjärde stycket ställer givetvis krav på en planändring som inte är nödvändig enligt nuva- rande bestämmelser. Obs övergångsbestämmelsen som undantar befintliga planer från kravet på planprecisering av byggna- der på allmän mark.

F ö ställer PBL ungefär samma krav som gäller f n.

8.12

PBL övertar i stort innehållet i nuvarande bestämmelser samtidigt som möjligheten till nybyggnadsförbud avskaffas. Översiktsplanens styrande inverkan på lovbeslutet är dock en nyhet som bör medverka till en klarare uppfattning om vad som gäller i ett visst område och därmed gör det enklare att administrera förhandslov och bygglovsansökningar.

Prop. l985/86:1 428

8.1H

Den längre perioden — högst tio år - som ett tillfälligt bygglov kan omfatta bör medverka till att frekvensen av återkommande ansökningar minskar.

8.16

Den nya bestämmelsen ger bevarandeintresset en möjlighet till permanent beslut och undviker för övrigt återkommande handläggningsomgångar när man en gång bestämt att rivnings- lov skall vägras.

8.17

Ingen förändring mot nu gällande bestämmelser vid upprust- ningsålägganden. Övriga kostnadsmässiga konsekvenser en följd av ev planbeslut.

8.18

Hanteringen av marklov ankommer helt på kommunen enligt PBL—förslaget. Länsstyrelserna avlastas härigenom handlägg— ningen av en ärendegrupp. Beslut om marklov ger markägaren rätt till ersättning enligt 11-[ kap. 8 S i vissa fall. I detta avseende har i sak ingen ändring mot nuvarande bestäm— melser gjorts.

8.19

Ingen ändring i bestämmelserna. Av vikt är att påpeka den enkla rutinen som specialmotiveringen tar upp som tillämpbar vid ansökningar om lov för enklare åtgärder.

8.20

Lagförslagets bestämmelser om innehållet i en lovansökan är, jämfört med nuvarande bestämmelser, mer allmänt hållna. De ger på så sätt byggnadsnämnden större frihet att avgöra vilka uppgifter som man kan kräva skall finnas med i en enskild lovansökan. För övrigt innehåller paragrafen samma bestämmelser som gäller för närvarande.

Prop. 1985/86:1 429

8.22

Den föreslagna ordningen innebär givetvis ett extra steg i handläggningsrutinen. Med den inskränkning som gäller enligt första stycket punkt 1 och 2 bör inte kravet på administra— tiva resurser bli alltför ofta förekommande. Påpekandet, att handläggningen kan underlättas genom att den sökande själv bifogar yttranden från grannar och andra sakägare när ansökan lämnas, bör strykas under och medverka till att minska de administrativa kostnaderna för handläggningen.

8.23

Bestämmelsen i sig bör inte medföra några kostnadsmässiga konsekvenser av större omfattning.

8.26

Med den konsekventa synen på byggherreansvaret blir det överflödigt för byggnadsnämnden att lägga sig i arbetets utförande med undantag för planmässigheten av bygget.

Kanske PBL—bestämmelsen kan medföra en viss begränsning av utförandeanvisningarna.

8.29

Det nuvarande kravet på detaljkontroll från byggnadsnämndens sida ersätts med en ordning där ansvaret för att arbetena följer gällande bestämmelser läggs på byggherren. Byggnads- nämndens ansvar koncentreras i stället till att kontrollera 1. om byggnadens placering, funktion och utformning stämmer överens med gällande planbestämmelser

2. om den yttre utformningen och placeringen tar tillbörlig hänsyn till stads- eller landskapsbilden

3. om byggnadens tillgänglighet och planlösning med hänsyn till kraven på tillgänglighet, god funktion och brandutrym— ning är tillfredställande &. om grundkonstruktionen tar hänsyn till kända fakta om det berörda markområdet

5. om avlopps- och dagvattnet kan avbördas på ett tillfred— ställande sätt

6. om byggnadens brandsektionering är tillfredställande

7. om kraven på god energihushällning är uppfyllda och att miljön omkring byggnaden inte påverkas negativt

8. att byggherrens egenkontroll är tillfredställande.

Prop. 1985/86zl 430

Genom PBLs bestämmelser kan innehållet i bygglovsprövningen anpassas till kraven som det enskilda fallet ställer.

Kapitel 9 Byggnadsarbeten, tillsyn, kontroll m. m.

9.1

PBL inkluderar också rivningsarbeten. Bestämmelserna gäller också arbeten som inte är tillståndspliktiga. Specialmo- tiveringen slår fast att byggherrens ansvar inte kan föras över på byggnadsnämnden genom att vissa kontroller före— tagits inom ramen för nämndens tillsynsansvar. Bestämmelserna ger byggnadsnämnden en möjlighet att låta byggherrens interna kontroll ge underlag för nämndens tillsyn. Någon inspektion eller besiktning på platsen behöver då inte göras i samma utsträckning som f n av byggnadsnämndens personal.

9.2

Någon egentlig skillnad beträffande resursanspråken mellan PBL och nuvarande lagar föreligger inte möjligen med un- dantag för kravet på hydrologisk specialkompetens.

9.U

Lagförslaget ger en bättre möjlighet än nuvarande bestäm- melser att anpassa anmälningsplikt och tillsyn till behovet i det särskilda fallet.

9.6

Praxis beträffande kravet på bevis om att egenskaper och funktioner hos byggnaden är uppfyllda i enlighet med de all- männa bestämmelserna 1 kap 3 eller bestämmelser speciellt givna i bygglovet blir givetvis avgörande för hur mycket den nya lagens formulering ytterst kommer att medföra krav på ändrade resurser. I detta sammanhang bör centrala normer eller rekomendationer ha ett stort inflytande på hur praxis utvecklas.

Prop. 1985/86zl 431

Kapitel 10 Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

10.1

Även marklovspliktiga åtgärder omfattas av PBLs bestämmel— ser.

10.2

Även här utökas omfattningen med marklovspliktiga åtgärder vilket kan ha vissa resursmässiga konsekvenser.

Nuvarande bestämmelsen att endast den vars rätt kan beröras får kräva besked är borttagen med motiveringen att okynnes— besked kan stävjas genom rätten som tillkommer byggnads- nämnden enl 11 kap 7 5 att ta ut avgift för det arbete som beskedet föranleder.

Det anmärks i specialmotiveringen att ett felaktigt besked kan föranleda skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2—-6 SS skadeståndslagen . Bl a därför kan det vara nödvändigt att företa en besiktning av objektet innan ett besked lämnas.

Någon väsentlig förändring av resurskraven föranleds inte av PBLs formulering av bestämmelserna.

10.3

I PBL utvidgas bestämmelserna till att gälla t ex schakt- ning, fyllning, trädfällning etc. samt verksamhet som kan avse att byggnad tas i anspråk för ett nytt bygglovpliktigt ändamål.

Någon väsentlig ändring av kraven på administrativa resurser torde inte föreligga.

10.4

Ev förändrade krav på resurser blir snarare en konsekvens av ändringar av tidigare paragrafer.

Prop.!985/8611 432

10.6

Resursmässigt innebär ändringen att det blir större negativa konsekvenser ekonomiskt sett För den som inte följer bestämmelserna med en motsvarande inkomstökning för kommu- nen.

10.12

En möjlighet till smidigare hantering av vissa ärenden har åstadkommits i PBL.

10.1”

Observera påpekandet att förbudet måste vara kopplat till ett föreläggande vilket innebär att ett förbud inte kan utfärdas innan en åtgärd vidtagits första gången. Om möj- ligheten till förbud är nödvändig borde ett smidigare tillvägagångssätt åstadkommas som dels klargör nämndens uppfattning för den som tänker utföra åtgärden, dels minskar administrationen med en onödig omgång med föreläggande etc.

För övrigt torde inte PBLs formulering av paragrafen medföra några ändrade krav på administrativa resurser.

10.17

Konsekvensen av lagförslaget bör vara att länsstyrelsen avlastas och byggnadsnämnderna övertar en ny grupp ärenden.

10.20

Ett föreläggande innebär att fastighetsägaren får ställa upp med utredningsresurserna. Jämfört med nuvarande ordning avlastas byggnadsnämnden som hittills haft ansvaret för denna typ av utredningar.

Kostnadskonsekvenserna torde bli marginella för byggnads— nämnden medan fastighetsägare naturligtvis genom bestäm- melsen kan få ytterligare kostnader. För en fastighetsägare bör dock en utredning i allmänhet medverka till att under— hållsåtgärderna kan bedömmas bättre och planeras så att deras kostnader hålls på lägsta möjliga nivå.

Prop. 1985/8621 433

10.21

Detta bör innebära att administrativa resurser i kommun och statliga organ som handlägger överklaganden får ett nagot färre antal ärenden att handlägga.

Kapitel 11 Byggnadsnämnden

11.1

Andra styckets uppmaning att utnyttja alla möjligheter som lagen ger att förenkla hanteringen och minska ärendegrupper som skall handläggas enligt lagen understryker vikten av att kommunerna använder sig av rätten lagstiftaren givit kommu- nerna att själva avgöra om bygglovplikt skall krävas och om en förenklad handläggningsordning skall följas. Bestämmelsen tolkas som att man hellre bör eftersträva en förenkling än att kräva omständligare handläggning eller utökade objekts— grupper "för säkerhets skull".

Bestämmelsen i andra stycket bör medverka till att en förenkling av arbetet med främst bygglovärenden åstadkommes.

11.8

En större frihet ges byggnadsnämnderna att välja sina befattningshavare.

Kapitel 12 Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m

12.1

En väsentlig minskning av arbetsbelastningen för länssty— relsen i detta avseende torde bli resultatet.

12.2

Indirekt ställer bestämmelsen krav på resurser för en sådan aktiv bevakning av det pågående planarbetet i länet.

Prop. 1985/86: 1 434

12.3

Bestämmelsen bör medverka till att nedlagt planarbete så långt som möjligt kan utnyttjas även om någon del av planen måste ges ett annat innehåll.

12.H

Med förslaget till bestämmelser i ovanstående paragraf bör det bli möjligt för länsstyrelse och regering att med den restriktivitet som ligger i "särskilda skäl" på ett smidigt sätt kunna följa och påverka markanvändningen inom speciella områden.

Kapitel 13 Överklagande

13.2

Den samlade rätten till förvaltningsbesvär beskrivs i paragrafen. Andra styckets stadgande att tidigare fattade beslut i detaljplan, omrädesbestämmelser eller förhands— besked inte får överklagas är avgörande för resurskonse— kvenserna av plansystemct.

Genom bestämmelsen blir det möjligt att definitivt lämna en planfråga när den väl är avgjord i ett planbeslut som vunnit laga kraft.

13.3

Ett ökat antal besvärsärenden bör bli följden av paragrafens bestämmelser eftersom ytterligare en beslutsnivå kommer in i handläggningen av besvärsärendena samtidigt som handlägg- ningen av erinringar i anslutning till fastställelsebeslut försvinner

Bör sammantaget innebära en mindre arbetsbörda för länssty- relserna.

Prop. 1985/86:1 435

13.U

Lagförslaget bör i stort föranleda ungefär samma arbetsbörda i kammarrätter och regeringskansli som gäller f n. Även här kan dock den utvidgade sakägargruppen leda till en ökad frekvens av ärenden.

13.8

Bör medverka till ett ökat utnyttjande av nedlagda resurser i planarbetet.

Kapitel 1u Skyldighet att lösa mark och utge ersättning m. m.

1H.5

Ny bestämmelse. Bör innebära att kommunen blir friare att företa ändringar av stadsplaner som ändrar markanvändningen i områden som inte tagits i anspråk enligt den ursprungliga planen.

Bör medföra kostnadssänkningar i kommunens planhantering.

1u.6

Ny bestämmelse men redan nu regleras ersättning för liknande skador enligt M kap 38 S fastighetsbildningslagen. Även de allmänna skadeståndsreglerna ger rätt till ersättning redan i dag.

De ökade kostnaderna som sannolikt blir följden av para- grafens bestämmelser bör dock bli marginella för kommunerna.

18.7

Återbetalningen av erlagda gatukostnadsersättningar i de situationer som beskrivs i paragrafen bör inte innebära några väsentliga kostnadsökningar för kommunerna.

Prop.]985/86:l 436

Kapitel 15 Domstolsprövning

15.2

En nyhet som kan medverka till ett snabbare genomförande av en plan när den väl trätt i kraft.

15.6

En nyhet som kan medverka till ett snabbare genomförande av en plan när den väl trätt i kraft.

15.8

Bestämmelserna innebär att också tvister om betalningsvill- kor för gatukostnadsersättning skall prövas i fastighets- domstol.

Kommunen kan m a o få betala en större del av rättegångs- kostnaderna än vad som gäller f n.

Kapitel 16 Bemyndiganden m. m.

16.1

Kostnadskonsekvenserna för bestämmelserna i 3 kap 7 5 går m a o inte heller att undvika.

16.2

Samma bestämmelser som gäller f n med skillnaden att obli- gatoriskt typgodkännande endast skall kunna krävas i få preciserade sammanhang.

Norstedts Trycken, Stockholm 1985