RÅ 1996 not 205

Beslut om bildande av naturreservat fattat av landshövdingen ensam (bifall) / Beslut om bildande av naturreservat fattat av landshövdingen ensam, rättsprövning (bifall)

Not 205. Ansökan av Vänsbergs Fastighets AB och Kurt P. om rättsprövning av ett beslut om naturreservat. - Länsstyrelsen i Älvsborgs län beslutade den 16 januari 1992 att med stöd av 7 § naturvårdslagen (1964:822) bilda naturreservatet Tösse skärgård. Länsstyrelsen förordnade vidare om föreskrifter enligt 8-10 §§naturvårdslagen och 9 § naturvårdsförordningen (1976:484). - Ärendet hade dessförinnan föredragits för länsstyrelsens styrelse vid ett sammanträde den 16 december 1991 varvid antecknades i protokollet att "styrelsen beslutade uppdra åt landshövdingen att slutligt besluta i ärendet rörande bildande av naturreservat för Tösse skärgård i Åmåls kommun." En ledamot reserverade sig mot beslutet. I beslutet den 16 januari 1992 som fattades av landshövdingen ensam i enlighet med styrelsens delegationsbeslut, antecknades att ärendet föredragits den 16 december 1991 för länsstyrelsens styrelse som inte hade haft något att erinra mot reservatsbildningen. - I överklagande till regeringen framhölls bl.a. att länsstyrelsen brustit i handläggningen.Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet, 1994-02-24) fann inte skäl att bifalla överklagandena. - I ansökningen om rättsprövning anförde Vänsbergs Fastighets AB att regeringens beslut var fattat på felaktiga grunder. Kurt P. anförde bl.a. följande. Länsstyrelsens föreläggande den 17 oktober 1991 till markägarna angående reservatet med remisstid en månad från delfåendet hade han mottagit den 23 november 1991. Länsstyrelsens styrelse hade sammanträde den 16 december 1991. I ett telefaxmeddelande den 15 december 1991 till länsstyrelsen hade han påpekat att remisstid återstod och den 22 december 1991 hade han lämnat in sitt remissvar. Den 16 januari 1992 hade landshövdingen själv beslutat om reservatet. Detta förfarande stred mot bestämmelserna om besluts fattande i länsstyrelsen. I en skrivelse den 30 november 1993 till regeringen hade han bl.a. erinrat om formella fel. - Regeringen avgav yttrande. - Regeringsrätten (1996-09-18, Brink, Dahlman, Berglöf, Swartling): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. - Enligt 7 § naturvårdslagen får ett område under vissa förutsättningar av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. Vid tidpunkten för länsstyrelsens beslut skulle verksförordningen (1987:1100) tillämpas på länsstyrelsen, se 5 § förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion i dåvarande lydelse. Enligt 13 § denna verksförordning skulle styrelsen besluta om bl.a. sådana föreskrifter som riktade sig till enskilda, kommuner eller landsting. Av 14 § länsstyrelseinstruktionen framgår att styrelsen får överlåta till landshövdingen att besluta sådana föreskrifter som inte är av principiellt slag eller annars av större vikt. - Vad som avses med föreskrifter av principiellt slag eller av större vikt framgår inte av författningstexten. Viss ledning kan emellertid hämtas från liknande bestämmelser i andra författningar, se t.ex. 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) och 5 kap. 29 § plan- och bygglagen (1987:10). Bedömningar av denna typ har i praxis gjorts i bl.a. rättsfallen RÅ 1991 ref. 60, RÅ 1991 ref. 85 och RÅ 1991 ref. 93. - Ärendet i länsstyrelsen har gällt bildande av ett naturreservat om drygt 2 000 ha, varav drygt 250 ha land. Reservatet har avsett flera fastigheter, vissa ägda av en kommun och andra med enskilda ägare. Av de senare har flera motsatt sig förslaget att bilda reservatet. Reservatsbeslutet har innefattat föreskrifter för både fastighetsägare och allmänhet. Dessa föreskrifter, som bl.a. innefattat långtgående inskränkningar i rätten att förfoga över de enskilda fastigheterna, måste anses vara av större vikt. Beslutet borde därför ha fattats av länsstyrelsens styrelse och inte av landshövdingen. Länsstyrelsens beslut strider således mot regeringens nyssnämnda föreskrifter i länsstyrelseinstruktionen och verksförordningen. Regeringen borde mot den bakgrunden inte ha prövat ärendet i sak utan med anledning av handläggningsfelet ha upphävt länsstyrelsens beslut och visat målet åter till länsstyrelsen. Det är inte uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet. Regeringens beslut skall därför upphävas och målet visas åter till regeringen. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver regeringens beslut och visar målet åter till regeringen för ny behandling. (fd I 1996-08-21, G. Mattsson)

*REGI

*INST