RÅ 1996 not 268

Not 268. Överklagande av Riksförsäkringsverket ang. omprövning enligt 20 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). - Försäkringskassan i Stockholms län meddelade i skrivelse den 11 november 1991 till Marie-Anne F. att kassan inte kunde ersätta ytterligare tid utöver sex betalda veckor på Vidarkliniken i Järna, eftersom behandlingen bedömdes som ej yrkesinriktad medicinsk rehabilitering och då skulle ersättas av landstinget. - Meddelandet överklagades av Marie- Anne F. -Försäkringskassan (1991-12-30) avvisade överklagandet med följande motivering: Du har i skrivelse från försäkringskassan den 11 november 1991 informerats om försäkringskassans ställningstagande att inte köpa ytterligare behandling vid Vidarkliniken, utöver de 6 veckor försäkringskassan ersatt. Försäkringskassan har ansvar att uppmärksamma och initiera rehabilitering. Direktiv, som ligger till grund för kassans arbete att köpa tjänster, har utgått från Riksförsäkringsverket. Några bestämmelser härom finns emellertid inte i AFL. På grund härav kan inte försäkringskassans beslut av den 11 november 1991 omprövas enligt 20 kap. 10 § AFL. - Marie-Anne F. överklagade avvisningsbeslutet. - Länsrätten i Stockholms län (1992-10-07, ordf. Zedenius): Frågan om rehabilitering reglerades inte i AFL vid tidpunkten för det överklagade avvisningsbeslutet. Enligt 20 kap. 10 § AFL skall ett beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av tjänsteman i ärenden om försäkring enligt samma lag omprövas av kassan, om det begärs av enskild som beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 § a. - Eftersom meddelandet den 11 november 1991 inte är ett beslut som meddelats enligt AFL har kassan haft fog för sitt avvisningsbeslut. - Länsrätten lämnar Marie-Anne F:s överklagande utan bifall. - I överklagande yrkade Marie-Anne F. att målet skulle återförvisas till försäkringskassan för omprövning enligt 20 kap. 10 § AFL. - Kammarrätten i Stockholm (1993-11-02, Lagebrant Toren, Levin, Landelius): Försäkringskassans rehabiliteringsansvar reglerades vid den i målet aktuella tidpunkten i 2 kap. 11 § och 3 kap. 13 § AFL. - I 2 kap. 11 § AFL stadgas. "När det finns anledning skall den allmänna försäkringskassan, i den omfattning Riksförsäkringsverket närmare föreskriver, undersöka om det finns skäl att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta den försäkrades sjukdomstid eller att annars helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av dennes arbetsförmåga. Om en sådan åtgärd behövs skall kassan se till att den vidtas". - Enligt 3 kap. 13 § AFL skall bestämmelserna i 2 kap. 11 § AFL tillämpas även i fråga om sjukpenning. - Försäkringskassans beslut den 11 november 1991, som har fattats av en tjänsteman hos kassan, innebär ett avslag på en begäran om en rehabiliteringsåtgärd. Avslaget har motiverats med att åtgärden inte omfattats av kassans rehabiliteringsansvar. Detta ansvar framgår av bestämmelserna i 2 kap. 11 § och 3 kap. 13 § AFL. Fråga är därför om ett ärende enligt AFL. Beslutet skall således omprövas enligt 2 kap. 10 § AFL. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom den 7 oktober 1992 och försäkringskassans beslut den 30 december 1991 och visar målet åter till kassan för erforderlig handläggning. - I Regeringsrätten yrkade Riksförsäkringsverket att försäkringskassans avvisningsbeslutet skulle fastställas. - Verket anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Målet gällde frågan om försäkringskassans ställningstagande till köp av viss rehabiliteringstjänst utgjorde ett beslut i ärende om försäkring enligt AFL och sålunda kunde överklagas. För att underlätta att rehabiliterande åtgärder kom till stånd hade försäkringskassorna sedan den 1 juli 1990 möjlighet att köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster. Regeringen angav för varje budgetår i regleringsbrev inom vilken anslagsram sådana tjänster fick köpas. Riksförsäkringsverket fördelade medlen mellan försäkringskassorna. Försäkringskassans rehabiliteringsansvar enligt AFL innebar att kassan var skyldig att undersöka om en försäkrad var i behov av rehabiliteringsåtgärder som var ägnade att förkorta sjukdomstiden eller häva nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga. I så fall skulle försäkringskassan se till att lämplig åtgärd vidtogs. Det ålåg dock inte försäkringskassan enligt lag eller annan författning att vidta en viss rehabiliteringsåtgärd. Det fanns inte heller någon författningsreglerad rätt till en speciell sådan åtgärd. Mot bakgrund av det anförda ansåg Riksförsäkringsverket att försäkringskassans ställningstagande ifråga om köp av ifrågavarande behandling var att betrakta som ett icke överklagbart beslut under handläggning och inte ett beslut i ett ärende om försäkring enligt AFL. - Målet överlämnades enligt lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen den 1 juli 1995 till Regeringsrätten för prövning. - Regeringsrätten (1996-11-22, Wadell, Sjöberg, von Bahr, Baekkevold, Eliason): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 20 kap. 10 § AFL skall beslut av allmän försäkringskassa som har fattats av tjänsteman i ärenden om försäkring enligt lagen omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §. - Vid tiden för försäkringskassans beslut hade kassan enligt 2 kap. 11 § AFL en skyldighet att se till att en rehabiliteringsåtgärd vidtogs när det fanns behov av sådan åtgärd. Försäkringskassans beslut den 11 november 1991 angående den i målet aktuella rehabiliteringen är därför författningsenligt ett beslut i ärende om försäkring enligt AFL. Med hänsyn härtill borde beslutet på Marie-Anne F:s begäran ha omprövats. Kammarrätten hade följaktligen fog för att upphäva försäkringskassans avvisningsbeslut. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår Riksförsäkringsverkets överklagande och fastställer kammarrättens avgörande. (fd III 1996-10-17, Bergström)

*REGI

*INST