RÅ 1996 not 81

Not 81. Överklagande av Sven-Olof H. ang. inkomst- och förmögenhetstaxering 1984 och förmögenhetstaxering 1985 samt skattetillägg. -Länsrätten i Stockholms län (1988-04-14, ordf. Mandal-Ericson) beskattade vid 1984 års taxering Sven-Olof H. för inkomst (1 850 000 kr) och förmögenhet (37 milj. kr) avseende tillgångar som fanns på en depå i en schweizisk bankinrättning som Sven-Olof H. varit formell innehavare av. Vid 1985 års taxering förmögenhetsbeskattades Sven-Olof H. för depåns uppskattade innehåll, 10 milj. kr. Sven-Olof H. påfördes vidare skattetillägg. - Sven-Olof H. överklagade länsrättens domar och yrkade att han inte skulle taxeras till förmögenhets- och inkomstskatt för depån i Schweiz. Genom beslut i protokoll den 16 oktober 1990 avvisade Kammarrätten i Stockholm Sven-Olof H:s yrkande att domstolen skulle hålla vittnesförhör med två utländska bankmän. - Skattemyndigheten bestred bifall till besvären. - Kammarrätten höll den 12 mars 1992 muntlig förhandling inom stängda dörrar. - Kammarrätten i Stockholm (1992-03-27, Anclow, Schele, Rundquist): Frågan i målet gäller om Sven-Olof H. skall taxeras för tillgångar innestående på en depå i schweizisk bankinrättning eller ej. I målet är ostridigt att han varit innehavare av depån. Inte heller råder tvist om depåns värde. Sven-Olof H. har emellertid gjort gällande att innestående depåmedel tillhör andra personer och att han fungerat som bulvan. Till stöd härför har åberopats intyg från bl.a. banktjänstemän. Likaså har Sven-Olof H. åberopat att anspråk på de totala tillgångarna har gjorts från den person, som verkligen är ägare, men som av olika skäl inte kunnat öppna bankkonto i eget namn. Upplägget av depån skedde på initiativ av en mellanman som inte heller i eget namn kunde ha bankförbindelser i Schweiz. - Skattemyndigheten har som stöd för sin mening anfört att depån är tagen i Sven-Olof H:s namn och att det av den åberopade bevisningen inte framgår att annan ägare, helt eller delvis, skulle finnas. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Eftersom Sven-Olof H. stått som innehavare av nu aktuell depå måste det åligga honom att visa att innestående medel tillhör annan person. Med tanke på de berörda transaktionernas utformning med deras utlandsanknytning får beaktas att skattemyndigheterna har ytterst begränsade möjligheter att på egen hand bringa klarhet i vad som verkligen hänt. - Vad som anförts från bankpersonal har inte sådan entydig innebörd att därav kan slutas att Sven-Olof H. inte skulle ha varit ägare till innestående medel, helt eller delvis. Till viss del bygger vad som åberopats i denna del på uppgifter i efterhand. - De skriftliga utsagorna från den tyske affärsmannen samt den iranske affärsmannen visar i och för sig att olika transaktioner förekommit där Sven-Olof H. medverkat. Den närmare innebörden av dessa har dock inte kunnat klarläggas på ett tillfredsställande sätt. Som förklaring härtill har angetts affärernas speciella karaktär och sekretessregler. Enligt kammarrättens mening borde emellertid under den långa tid som gått Sven-Olof H., sin egenskap av depåinnehavare, haft större möjligheter att förebringa bättre dokumentation. Det av Sven-Olof H. åberopade intyget (1991-09-16) från den iranske affärsmannen, som skulle vara rätt ägare, där denne riktar anspråk mot konkursförvaltningen för utfående av sina egna medel kan för övrigt tolkas som att dessa anspråk inte förefaller helt juridiskt grundade. - Skäl för annan bedömning än den länsrätten gjort för 1984 års taxering föreligger med hänsyn till det nu anförda inte. I fråga om 1985 års taxering saknas anledning att ändra det slut vartill länsrätten kommit. - Kammarrätten lämnar besvären utan bifall. - Kammarrätten fastställer länsrättens sekretessförordnande samt förordnar med stöd av 12 kap. 3 § sekretesslagen (1980:100) att sekretess enligt 9 kap. 1 § samma lag skall bestå för de uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som kommit fram vid kammarrättens muntliga förhandling inom stängda dörrar och som inte tagits in i denna dom. - Hos Regeringsrätten yrkade Sven-Olof H. i första hand att kammarrättens dom måtte undanröjas och målet återförvisas till kammarrätten för förnyad handläggning varvid den åberopade vittnesbevisningen måtte tillåtas och i andra hand bifall till den i kammarrätten förda talan att han inte skulle taxeras till förmögenhets- och inkomstskatt för en depå i Schweiz. - Riksskatteverket hemställde om avslag på besvären. - Regeringsrätten (1996-04-04, Brink, Tottie, Wadell, von Bahr, Baekkevold): Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 § första stycket förvaltningsprocesslagen skall domstolen tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Enligt lagrummets andra stycke anvisar domstolen vid behov hur utredningen bör kompletteras. Domstolen får även avvisa överflödig utredning. Enligt 25 § förvaltningsprocesslagen får domstolen förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. - Kammarrätten har genom beslut i protokoll den 16 oktober 1990 funnit att det i målet inte finns något bevismaterial som inte lämpligen kunde presenteras skriftligen och därför avvisat yrkande om att domstolen skulle hålla vittnesförhör med två bankmän. Dessa har därefter angivits vara den schweiziske bankiren Konrad S. och fondförvaltaren Hermann K. - Sven-Olof H. har taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt och påförts skattetillägg avseende tillgångar innestående på en depå i schweizisk bankinrättning. Kammarrättens avgörande har grundats på att depån i den schweiziska bankinrättningen är tagen i Sven-Olof H:s namn samt att av den bevisning som han förebragt inte framgår att annan ägare till innestående medel på depån, helt eller delvis, skulle finnas. Regeringsrätten finner att omständigheterna i målet och de skriftliga utsagorna som lämnats visar att det finns oklarheter i fråga om vem som är rättmätig ägare till innestående medel på depån och att den åberopade vittnesbevisningen skulle ha kunnat bidra till ett klarläggande. På grund härav hade kammarrätten inte bort avvisa av Sven-Olof H. åberopad vittnesbevisning. Målet bör med hänsyn till omständigheterna återförvisas till kammarrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens beslut den 16 oktober 1990 i fråga om avvisning av den av Sven-Olof H. åberopade vittnesbevisningen och kammarrättens dom samt återförvisar målet till Kammarrätten i Stockholm för ny behandling. - Regeringsrätten fastställer vad kammarrätten förordnat om sekretess. (fd III 1996-03-06, Hedin)

*REGI

*INST