RÅ 1996:36
Försäkringskassa har funnit att en person saknade rätt till efterlevandepension enligt lagen om allmän försäkring. Efter överklagande har länsrätt i dom förklarat att sådan rätt förelåg och återförvisat målet till försäkringskassan för erforderlig utredning och nytt beslut. Domen har ansetts innefatta en tillämpning av lagen om allmän försäkring och därför gälla omedelbart enligt 20 kap. 13 § lagen. Inhibition har på grund härav kunnat meddelas.
Länsrätten i Malmöhus län
R. och K.L., som saknade barn, var gifta med varandra under tiden den 9 september 1979 - den 16 januari 1987. De levde därefter åtskilda till den 1 augusti 1992, varefter de återupptog samlevnaden. De gifte sig på nytt den 29 december 1992. K.L. avled den 6 juli 1993.
R.L. ansökte hos Malmöhus läns allmänna försäkringskassa om efterlevandepension efter K.L. Kassan beslöt den 3 december 1993 att R.L. inte hade rätt till sådan pension vare sig i form av omställningspension enligt ny lagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari 1989, eller i form av änkepension enligt äldre lagstiftning.
R.L. vidhöll i överklagande sitt yrkande om efterlevandepension.
Domskäl
Länsrätten i Malmöhus län (1995-03-28, ordförande Wallberg) yttrade: Rätt till omställningspension enligt den nya lagstiftningen förutsätter att efterlevande make oavbrutet sammanbott med den avlidne minst fem år fram till tidpunkten för dödsfallet. Länsrätten finner således inte skäl till annan bedömning i denna del än den försäkringskassan gjort. Vidare uppfyller R.L. övergångsreglernas villkor för prövning enligt lagens äldre lydelse. Den äldre lagen uppställer, till skillnad från den nya, inga krav på att makarna sammanlevde vid tidpunkten för makens död. Det är därför länsrättens uppfattning att R.L. vid utgången av 1989 var berättigad till folkpension och tilläggspension i form av änkepension i den omfattning som stadgas i övergångsreglerna punkten 6. - Länsrätten undanröjer det överklagade beslutet i den del som avser bedömningen enligt övergångsreglerna och återförvisar målet för erforderlig utredning och nytt beslut. I den del som avser omställningspension enligt den nya lagen avslår länsrätten överklagandet.
Kammarrätten i Göteborg
Riksförsäkringsverket överklagade länsrättens dom och yrkade i samband därmed att domen tills vidare inte skulle gälla.
Kammarrätten i Göteborg (1995-06-06, Rispe, Enhörning, referent, Aurell), som meddelade att den senare skulle avgöra målet slutligt, förordnade att den överklagade domen tills vidare inte skulle gälla.
R.L. överklagade kammarrättens beslut om inhibition.
Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (1996-03-27, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 20 kap. 13 § fjärde stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) framgår att allmän försäkringskassas, Riksförsäkringsverkets och domstols beslut skall gälla omedelbart, om inte annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva beslutet. Vidare gäller enligt 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen att mot beslut, varigenom målet återförvisas till lägre instans, talan får föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång. Enligt 28 § samma lag slutligen kan domstol, som har att pröva besvär, förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.
I målet uppkommer först frågan huruvida länsrättens dom skall anses innefatta ett avgörande av R.L:s rätt till efterlevandepension enligt AFL eller enbart en av processuella skäl motiverad återförvisning till försäkringskassan med innebörd att kassan fritt kunde pröva rätten till efterlevandepension. I det förra fallet gäller domen omedelbart och inhibition kan meddelas efter överklagande. I det senare fallet gäller domen inte förrän tiden för överklagande gått ut, och inhibition kan inte meddelas.
Regeringsrätten gör i detta hänseende följande bedömning.
Av domskälen framgår att länsrätten prövat R.L:s rätt till efterlevandepension och därvid funnit att R.L. inte hade rätt till omställningspension enligt den nya lagstiftningen men väl rätt till änkepension enligt äldre bestämmelser. Länsrättens ställningstagande har skett med tillämpning av lagen om allmän försäkring och övergångsregler till de nya bestämmelserna i den lagen. Att länsrätten inte själv bestämde de närmare detaljerna i pensionsrätten utan enligt domslutet återförvisade målet hänger samman med att viss ytterligare utredning krävdes som lämpligen utfördes av försäkringskassan. Länsrätten har uppenbarligen avsett att det beslut som kassan hade att fatta efter återförvisningen skulle ske med utgångspunkt i länsrättens ställningstagande till pensionsrätten och avgörandet får i princip anses ha varit bindande för kassan.
Vid angivna förhållanden finner Regeringsrätten att länsrättens dom enligt 20 kap. 13 § fjärde stycket AFL gällt omedelbart och således även vid kassans prövning efter återförvisningen oavsett att Riksförsäkringsverket överklagat länsrättens dom. Rätt för kammarrätten enligt 28 § förvaltningsprocesslagen att inhibera verkningarna av länsrättens dom har därför förelegat.
Vad därefter gäller frågan om skäl föreligger för inhibition delar Regeringsrätten kammarrättens bedömning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens beslut.