RÅ 1997 not 240

Not 240. Ansökan av Jens C. m.fl. om rättsprövning av beslut om tillstånd till expropriation. - På ansökan av Banverket meddeladeregeringen (Kommunikationsdepartementet, 1997-04-30) med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719) Banverket tillstånd att för nyanläggning och utbyggnad till dubbelspår av Västkustbanan på sträckan Helsingborg-Landskrona-Kävlinge med äganderätt, med servitutsrätt och med nyttjanderätt under byggnadstiden dock längst sex månader efter trafikstart expropriera mark från fastigheter och samfälligheter på sätt som framgick av vissa bilagor till beslutet samt att expropriera särskild rätt på sätt som framgick av andra bilagor. Med stöd av 3 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen medgav regeringen att expropriationen fick ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hade angetts på de till ansökningen hörande ritningarna. Tillståndet förenades med flera föreskrifter. Som skäl för beslutet anfördes: Regeringen konstaterar inledningsvis att en utbyggnad av Västkustbanan på sträckan Helsingborg och Kävlinge innebär intrång i mark som är av riksintresse enligt 2 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och som är värdefull ur bl.a. naturvårds-, kulturmiljö- och jordbrukssynpunkt, oavsett vilka av de diskuterade sträckningsalternativen som väljs. - Beträffande avsnittet vid Kvärlöv gör regeringen följande överväganden. Av utredningen framgår att de båda aktuella alternativen, det genom Kvärlövs by utmed befintligt spår och det av Banverket förordade söder om Kvärlöv, är likvärdiga ur såväl järnvägsteknisk synpunkt som kostnadssynpunkt. Den stora nackdelen med alternativet genom Kvärlövs by utgörs framför allt av att ett stort antal fastigheter kommer att bli bullerstörda om inte åtgärder vidtas samt att alternativet innebär stor barriäreffekt i Kvärlöv och i Saxtorps stationsby. Alternativet söder om Kvärlöv innebär bl.a. ingrepp i Saxåns dalgång och splittring av jordbruksfastigheter. I detta sammanhang kan konstateras att en kraftledning strax söder om den föreslagna sträckningen redan i dag utgör ett dominerande inslag i landskapsbilden. Jordbruk bedrivs så långt ner mot Saxåns stränder att det aktuella området inte är tillgängligt för allmänheten. Beträffande de befarade riskerna för negativa konsekvenser för Saxåns djur- och växtliv har Banverket tagit fram och åberopat en undersökning enligt vilken miljöpåverkan bedöms bli mycket liten. En ytterligare faktor som bör vägas in i bedömningen är att Landskrona kommun förordar alternativet söder om Kvärlöv. Vid en jämförelse av de båda alternativens för- och nackdelar finner regeringen att övervägande skäl talar för att det i ansökan föreslagna alternativet söder om Kvärlöv bör ligga till grund för utbyggnaden vid avsnittet Kvärlöv. - Även i övrigt finner regeringen att sträckningen enligt ansökan innebär en rimlig avvägning mellan de olika intressen som kommit fram i ärendet. Banverket bör medges tillstånd att förvärva markområdena inom Örby 18:1 och 19:1 med äganderätt. - Sammantaget finner regeringen att ändamålet inte lämpligen bör tillgodoses på annat sätt samt att olägenheterna av expropriationen ur allmän och enskild synpunkt inte överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Expropriationstillstånd skall därför meddelas. - Jens C. m.fl. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att det skulle upphävas och ärendet återförvisas till regeringen för ny behandling. Till stöd för sin ansökan anförde de bl.a. följande. Tillräcklig utredning hade inte gjorts beträffande alternativet C i fråga om Rydebäck och alternativen A 2, B och C i fråga om Glumslöv. En utredning borde ha innefattat en jämförelse mellan dessa och de valda alternativen i fråga om kostnader, banteknik, farlighet samt påverkan på landskapsbilden och på enskilda intressen. Banverket hade i ett tidigt skede bestämt sig för alternativ med centralt belägna stationer i Rydebäck och Glumslöv. Genom att tillräcklig utredning inte hade förelegat i expropriationsärendet hade regeringen inte haft möjlighet att göra den allsidiga prövning som förutsätts i 2 kap. 12 § expropriationslagen. Intresseavvägningen hade i stället närmast varit av formell natur och inte skett med den omsorg som krävs enligt expropriationslagen. Härigenom hade varken allmänna eller enskilda motstående intressen kommit att tillmätas tillbörlig vikt och allas likhet inför lagen hade åsidosatts. - Regeringsrätten (1997-12-10, Björne, Swartling, Holstad, Eliason, Hulgaard): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Enligt 2 kap. 12 § expropriationslagen skall expropriationstillstånd inte meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. I förarbetena till lagen uttalas bl.a. följande (prop. 1972:109 s. 218-219): "Det torde vidare kunna krävas att den som begär expropriation i första hand utnyttjar egen mark som enligt plan eller av annat skäl är lämplig för ändamålet. Förhållandet kan också vara det att det område som expropriationsansökningen avser inte är det enda som lämpar sig för expropriationsändamålet. Den ledande principen för sådana fall bör vara att det alternativ skall väljas som vållar minst skada. Samma princip bör gälla också när frågan om vilken mark som bör tas i anspråk kan påverkas av olika sätt att genomföra det företag som expropriationen avser. Sökanden bör alltså inte ha något ovillkorligt anspråk på att erhålla just det av honom begärda området, ifall dess avstående eller upplåtande skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som också motsvarar ändamålet, står till buds. Det måste dock vid bedömningen av dessa frågor fasthållas att ansvaret för samhällsutbyggnaden vilar på det allmänna. Det kan bara i rena undantagsfall komma i fråga att kommunens planintentioner frångås. I anledning av ett remissyttrande av statens vägverk --- vill jag framhålla att sökanden självfallet inte skall behöva visa att det är uteslutet att förlägga anläggningen till annan plats utan endast att särskilda skäl talar för det valda alternativet. --- En särskild fråga om avvägningen av motstående intressen gäller det fallet att tillstånd till expropriationen söks av annan än den kommun inom vars område egendomen är belägen. Jag har tidigare berört den med avseende på expropriation för fritidsområde. Även i övrigt finner jag det vara en självklar princip att markkommunen måste ges medinflytande på expropriationsfrågan. Både i det fall då expropriationen berör planlagt område och då plan ännu inte har fastställts bör markkommunen alltid ges tillfälle att yttra sig i expropriationsärendet, och kommunens åsikt bör frångås endast om mycket starka skäl talar därför." - Sökandena har åberopat att alternativa lösningar inte utretts i tillräcklig omfattning och att regeringen därför inte kunnat göra en allsidig prövning med beaktande av dessa lösningar. Av vad som förekommit i målet framgår inte att regeringen haft bristfälligt underlag för att göra erforderliga bedömningar eller underlåtit att göra sådana bedömningar eller har felbedömt fakta. På grund av det anförda och med beaktande bl.a. av den vikt som enligt förarbetena skall fästas vid berörda kommuners åsikt finner Regeringsrätten inte att regeringens beslut strider mot 2 kap. 12 § expropriationslagen på det sätt som sökanden angivit. Det framgår inte heller i övrigt klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1997-11-12, I. Larsson)

*REGI

*INST