Allmänna ombudet överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle undanröjas och att Riksskatteverkets (RSV:s) beslut den 18 juni 1993 att inte medge befrielse av dröjsmålsavgiften skulle fastställas. Till stöd härför anförde allmänna ombudet i huvudsak följande. Enligt 5 kap. 11 § LPP får beskattningsmyndigheten medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl. Enligt RSV Ip 1989:4 avsnitt 2.3.3 respektive RSV Ip 1993:5 avsnitt 4.3.3 bör - såvitt nu är i fråga - den omständigheten att den skattskyldige har överlåtit åt någon annan att betala in skatt m.m., men detta inte gjorts, inte utgöra skäl för befrielse. Delvis befrielse (nedsättning) av restavgift respektive dröjsmålsavgift får medges vid kortare dröjsmål. Av prop. 1991/92:93 (s. 81) framgår att därvid måste beaktas att dröjsmålsavgiften är avpassad för att inte framstå som oacceptabelt hög vid korta dröjsmål. Utrymmet för nedsättning av dröjsmålsavgiften endast på grund av att betalningsförseningen varit kortvarig är därför begränsat. Har betalningsförseningen varat endast någon dag, kan det dock finnas skäl för nedsättning, särskilt om den betalningsskyldige haft anledning att räkna med att betalningen skulle ske i rätt tid. I övriga fall kan enligt RSV Ip 1989:4 avsnitt 3.3 respektive RSV Ip 1993:5 avsnitt 5.3 nedsättning komma ifråga då sådana omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse föreligger men inte kan anses tillräckligt starka för att motivera hel befrielse. Vid tillämpning av uttalandena såväl i propositionen som i rekommendationerna, i nu aktuella avseenden, föreligger således inte skäl för nedsättning i det aktuella fallet, oavsett om de föreliggande omständigheterna bedöms var för sig eller sammantaget.

Prövningstillstånd meddelades.

Bolaget anförde inledningsvis att det var banken som skulle vara motpart i målet eftersom det inte var den betalningsskyldige som felat utan den som förmedlat skatteinbetalningen.

I sak bestred bolaget bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Bolaget betalade in alla sina skatter via Handelsbanken. Detta hade i alla tider fungerat friktionsfritt. Denna typ av skatt hade alltid handlagts genom inbetalning på ortens postkontor. Härigenom hade man fått en postgirokvittering senast sista inbetalningsdag. Av misstag sändes inbetalningskortet tillsammans med en i ärendet utfärdad postväxel till bankgirot i stället för att lämnas in till posten. Den avgift som utdömts i kammarrätten om 1 000 kr var att anse som "mer än nog".

Regeringsrätten (1997-03-07, Björne, Wadell, Sjöberg, Holstad, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten finner inledningsvis att bolaget är rätt motpart i målet eftersom det är bolaget som är betalningsskyldigt för den omtvistade dröjsmålsavgiften.

De i målet aktuella skatterna, 381 511 kr, skulle vara inbetalda senast den 25 maj 1993. Enligt 5 kap. 2 § LPP i dess då gällande lydelse skulle skatten betalas genom insättning på ett särskilt postgirokonto och betalningen anses ha skett den dag då den hade bokförts på det särskilda postgirokontot. Det aktuella skattebeloppet bokfördes på RSV:s postgirokonto först fredagen den 28 maj, dvs. tre dagar för sent.

Av 5 kap. 8 § LPP framgår att dröjsmålsavgift skall tas ut om skatten inte betalas inom den föreskrivna tiden. I 5 kap. 10 § föreskrivs att dröjsmålsavgiften tas ut enligt bestämmelserna i 58 § 2-5 mom. UL. Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att avgift tas ut med två procent på belopp som betalas inom tio dagar från förfallodagen. Av 5 kap. 11 § LPP framgår emellertid att beskattningsmyndigheten får medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.

De nu aktuella bestämmelserna infördes genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1993. I lagstiftningsärendet anfördes bl.a. följande i fråga om dröjsmålsavgifterna (prop. 1991/92:93 s. 81).

Avgiftsbefrielse skall medges om det finns särskilda skäl. För att en omständighet skall få medföra befrielse från dröjsmålsavgift, helt eller delvis, bör den till sin karaktär i första hand vara sådan att den betalningsskyldige inte kunnat förutse eller råda över den. Särskilda skäl bör således normalt föreligga vid sjukdom eller olyckshändelse av sådant slag att betalningen på förfallodagen därigenom avsevärt försvårats. - Den för närvarande vanligaste grunden för avgiftsbefrielse är att ett dröjsmål har varit mycket kortvarigt. Enligt rekommendationer som RSV har utfärdat anses särskilda omständigheter som kan föranleda nedsättning normalt föreligga om betalning sker inom 15 dagar från förfallodagen. I sådana fall sätts avgiften ned till 2 procent. Generaltullstyrelsen har utfärdat rekommendationer som också innebär att restavgift på tull och annan skatt sätts ned vid kortvariga dröjsmål. - Dröjsmålsavgiften har i mitt förslag särskilt avpassats för att inte framstå som oacceptabelt hög vid korta dröjsmål. Utrymmet för reduktion av avgiften endast på grund av att betalningsförseningen har varit kortvarig blir därför begränsat. Har dröjsmålet endast varat någon dag kan det dock finnas skäl för i vart fall nedsättning av dröjsmålsavgiften, särskilt om den betalningsskyldige haft anledning att räkna med att betalningen skulle ske i rätt tid. - Däremot bör särskilda skäl inte anses föreligga om betalningsförsummelsen beror på betalningsoförmåga. Inte heller bör endast den omständigheten att det rör sig om en engångsförsummelse grunda betalningsbefrielse.

RSV har i rekommendationer i anslutning till att bestämmelserna antogs (RSV Ip 1993:5) berört frågor om befrielse och nedsättning från dröjsmålsavgift. Under punkten 5.2 i rekommendationerna berörs frågan om nedsättning vid kortare dröjsmål. Där sägs bl.a. att dröjsmålsavgiften, om skäl föreligger, bör kunna begränsas till 0,25 procent av det för sent inbetalda beloppet, dock lägst 100 kr.

I målet har bolaget obestritt uppgivit att det betalade in beloppet på bank den 25 maj 1993, dvs. på förfallodagen för insättning på RSV:s postgirokonto, men att banken på grund av misstag - såvitt upplysts i målet genom att inbetalningskortet och en postväxel på beloppet på grund av ett gem fastnade i en annan handling - sände handlingarna till bankgirot i stället för att betala in beloppet på posten. Så snart misstaget uppdagats sattes beloppet in på RSV:s postgirokonto. Detta skedde den 28 maj, alltså tre dagar för sent.

Det finns enligt Regeringsrättens mening inte anledning att ifrågasätta uppgiften om att det var ett misstag från bankens sida som orsakade förseningen. Om felexpedieringen inte skett skulle beloppet ha betalats in i tid i enlighet med den rutin som tillämpades mellan bolaget och banken. När misstaget uppdagades rättades det omedelbart till. Det ledde dock till tre dagars försening. Även om den enskilde inte kan fritas från ansvar genom att överlåta till någon annan att sköta en skatteinbetalning finner Regeringsrätten att bolaget haft anledning att räkna med att banken skulle ombesörja denna i rätt tid, särskilt mot bakgrund av att det var fast rutin att banken skötte inbetalningarna åt bolaget på det angivna sättet. Det inträffade kan därför enligt Regeringsrättens mening jämställas med en omständighet över vilken den skattskyldige inte kunnat råda.

I målet har inte framkommit att bolaget tidigare skulle gjort sig skyldigt till någon betalningsförsummelse och förseningen blev av relativt kortvarig karaktär. Sammantaget finner Regeringsrätten att särskilda skäl föreligger att sätta ned dröjsmålsavgiften till det av kammarrätten bestämda beloppet.

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut och yrkade i första hand att påförd dröjsmålsavgift skulle undanröjas och i andra hand att dröjsmålsavgiften skulle sättas ned till 0,25 procent av skatten (dvs. till 7 387 kr).

Bolaget anförde till stöd för sin talan. Anledningen till förseningen var omorganisering och hög arbetsbelastning i bolaget. Bolaget hade alltid tidigare skött sina skatteåtaganden oklanderligt. Avgiften borde, om den skulle utgå, sättas ned med hänsyn till omständigheterna och då storleken inte kunde anses stå i rimlig proportion till försummelsen.

Bolaget överklagade länsrättens dom och anförde. I förevarande fall förelåg förutom den omständigheten att dröjsmålet varit kortvarigt, extraordinära omständigheter. Vid tidpunkten då skatteinbetalningen skulle ske ägde ett befattningsbyte rum på grund av barnledighet. Bytet skedde tidigare än väntat.

Kammarrätten i Sundsvall (1994-11-14, Sjödin, Fryklund, Köhler, referent) anslöt sig till länsrättens bedömning och fastställde länsrättens dom.

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut och yrkade befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala påförd dröjsmålsavgift. Som skäl anförde bolaget följande. Någon tid innan den i ärendet aktuella annonsskatten skulle betalas var bolagets ekonomichef i kontakt med en av skattemyndighetens handläggare. På en direkt fråga om hur viktigt det var att skattemyndigheten verkligen fick betalningen tillhanda på utsatt datum svarade handläggaren: "Det är inte så noga, vi blir bara glada när företagen betalar in skatten till oss." Bolaget har således fått en felaktig information från en av skattemyndighetens handläggare vilket i sin tur har legat till grund för den sena betalningen. I prop. 1991/92:93 om ett nytt avgiftssystem vid försenade skattebetalningar m.m. skriver departementschefen: "Är skälet till betalningsförseningen att söka hos beskattningsmyndigheten bör myndigheten naturligtvis självmant besluta om befrielse. Det ligger dock i sakens natur att den betalningsskyldige i de flesta fall genom en skrivelse eller på något annat sätt måste fästa myndighetens uppmärksamhet på att en omständighet föreligger som kan föranleda avgiftsbefrielse."

Skattemyndigheten vidhöll sin inställning och anförde bl.a. att det inte var något yttrande från någon tjänsteman som påverkade betalningen utan okunskap om skattemyndighetens strikta regler.

Bolaget genmälde att ekonomichefen var till 90 procent säker på att aktuella uppgifter hade lämnats av en namngiven handläggare. Att denna inte längre vill stå för dessa uppgifter är helt naturligt, eftersom uppgifterna är helt felaktiga och dessutom orsakat en dröjsmålsavgift om 27 787 kr.

Riksskatteverket (RSV) överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Till stöd härför anförde verket i huvudsak följande. Varken uttalandena av departementschefen i prop. 1991/92:93 eller RSV:s rekommendationer i nu aktuella avseenden ger stöd för nedsättning i det aktuella fallet. Detta gäller oavsett om de föreliggande omständigheterna bedöms var för sig eller sammantaget. Uttrycket "någon dag" i nämnda proposition kan enligt verket endast avse en dag, däremot inte två eller flera dagar.

Prövningstillstånd meddelades.

Bolaget bestred bifall till överklagandet.

Bolaget yrkade ersättning för rättegångskostnader i Regeringsrätten med 9 000 kr, exklusive mervärdeskatt, enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Vidare yrkade bolaget muntlig förhandling.

RSV tillstyrkte att ersättning för rättegångskostnader skulle utgå till bolaget med skäliga 3 866 kr (inklusive mervärdeskatt) för arbete.

Regeringsrätten (1997-03-07, (Björne, Wadell, Sjöberg, Holstad, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande.

Regeringsrätten finner muntlig förhandling obehövlig.

Den i målet ifrågavarande reklamskatten, 1 389 365 kr, förföll till betalning den 25 januari 1994 och bokfördes på skattemyndighetens postgirokonto först den 27 januari 1994, dvs. två dagar för sent.

Av 5 kap. 8 § LPP framgår att dröjsmålsavgift skall tas ut om skatten inte betalas inom den bestämda tiden. I 5 kap. 10 § LPP föreskrivs att dröjsmålsavgiften tas ut enligt bestämmelserna i 58 § 2-5 mom UL. Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att avgift tas ut med två procent på belopp som betalas inom tio dagar från förfallodagen. Av 5 kap. 11 § LPP framgår emellertid att beskattningsmyndigheten får medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.

De nu - - - se Regeringsrättens domskäl i mål I fjärde-sjätte styckena - - - 100 kr.

Den försening som inträffat har varit kortvarig. I målet har inte gjorts gällande att bolaget tidigare skulle gjort sig skyldigt till någon betalningsförsummelse. Sammantaget finner Regeringsrätten att särskilda skäl föreligger att sätta ned dröjsmålsavgiften till det av kammarrätten bestämda beloppet 3 473 kr.

Vidkommande bolagets yrkande om ersättning för kostnader i målet i Regeringsrätten bör bolaget skäligen tillerkännas ersättning med 4 000 kr, utgörande ombudsarvode.