RÅ 1997:24

Bygg- och miljönämnden i Sandviken meddelade den 14 maj 1993 T.F./Pub Sir William tillfälligt bygglov för anordnande av uteservering på fastigheten Centrum 2:2 i Sandviken under tiden 1 maj - 1 oktober 1993.

Kammarrätten i Sundsvall

Bostadsrättsföreningen Dalslänningen överklagade beslutet och anförde i huvudsak att utnyttjandet av bygglovet medfört störningar för bostadsrättsföreningens medlemmar i fastigheten Centrum 2:2 och angränsande fastigheter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (1993-08-18) yttrade: Den aktuella frågan har tidigare prövats genom besvär anförda av samma klagande (beslut av den 18 mars 1993, dnr 204-6723-92). Länsstyrelsen fann därvid att hinder ej förelåg att meddela sökt tillfälligt bygglov. - Föreningens huvudsakliga invändning är i detta ärende den samma som prövades i det tidigare ärendet - störningar för boende i föreningens bostadshus pga. buller, matos, rök m.m. från uteserveringen vars verksamhet pågår till kl. 24. En ytterligare invändning är att trottoarens bredd minskas med 75 procent vilket medför problem för gångtrafiken förbi fastigheten. - Enligt länsstyrelsens uppfattning kan det meddelade bygglovet inte i sig anses medföra sådana olägenheter för de kringboende att det inte bort meddelats utan de påtalade störningarna syns snarare kunna hänföras till verksamheten under sen kvällstid. Nämnden har i samband med meddelandet av bygglovet med stöd av hälsoskyddslagen begränsat öppethållandet till kl. 23. Om oacceptabla störningar skulle konstateras bör nämnden ingripa med ytterligare restriktioner med stöd av den lagstiftningen. - Länsstyrelsen finner inte heller skäl att på övriga åberopade grunder upphäva meddelat bygglov. - Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.

I överklagande som inkom till kammarrätten den 14 oktober 1993 yrkade bostadsrättsföreningen att kammarrätten, med ändring av länsstyrelsens beslut, skulle avslå ansökan om tillfälligt bygglov.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1993-11-29, Lindeberg, Eberstein, referent, Blomqvist) yttrade: Bygg- och miljönämndens av länsstyrelsen inte ändrade beslut avser tillfälligt bygglov för anordnande av uteservering under tiden till den 1 oktober 1993. Med hänsyn till att tiden för det meddelade bygglovet löpt ut skall klagandens talan inte föranleda någon kammarrättens vidare åtgärd. - Kammarrätten avskriver målet från vidare handläggning.

Bostadsrättsföreningen fullföljde sin talan. Till stöd för sin talan anförde föreningen bl.a. följande. Den altan som uppförts för utomhusserveringen och som hade anslutits till föreningens byggnad utan grannemedgivande berörde föreningens fastighet på ett ur byggnadsteknisk synpunkt så ingripande sätt att tillfälligt bygglov inte borde beviljas mot grannens bestridande. Särskild hänsyn borde även tas till föreningens och de boendes intresse av att kunna använda sina lägenheter på ett normalt sätt, samt till att det under sommaren fanns minst sju andra utomhusserveringar inom fem minuters gångavstånd från den aktuella platsen. Anordnandet av utomhusserveringen medförde att trottoarens bredd minskade med ca 75 procent till endast en meter. Detta kunde medföra problem för gångtrafiken då Hyttgatan frekventerades av ett förhållandevis stort antal fotgängare. Särskilda problem torde uppkomma för rullstolsbundna personer. Utomhusserveringen medförde oacceptabla störningar för de boende och då främst för dem som hade sina balkonger ovanför altanen. Besvärande matos och cigarettrök samt buller och oväsen gjorde att balkongerna inte gick att använda under sommarkvällarna. Genom det av Bygg- och miljönämnden i Sandviken beviljade bygglovet hade tillfälligt bygglov för tredje året i följd meddelats för tiden 1 juni - 30 september. Föreningen ansåg att det var av synnerlig vikt att ärendet prövades i sak av såväl kammarrätten som Regeringsrätten, även om den tid under vilken det tillfälliga bygglovet gällt löpt ut då ärendet prövas. Kammarrättens resonemang skulle uppenbarligen leda till att parter och sakägare många gånger skulle sakna rättsmedel vid beslut om tillfälligt bygglov, eftersom prövningen omöjligen kunde ske innan den aktuella tiden löpt ut.

Prövningstillstånd meddelades.

J.J./Pub Sir William bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (1997-05-15, Sjöberg, Swartling, Holstad, Nordborg, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 kap. 14 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, får, om bygglov inte kan lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 § samma kapitel, bygglov för tillfällig åtgärd lämnas om sökanden begär det.

PBL innehåller inga särskilda bestämmelser om förutsättningar för beviljande av tillfälligt bygglov, frånsett vissa tidsmässiga begränsningar. Av rättsfallen RÅ 1991 not. 162 och 1994 ref. 13 framgår emellertid att vissa krav i praxis uppställs, bl.a. att den avsedda åtgärden verkligen är tillfällig samt att en lämplighetsprövning måste göras, innefattande en avvägning mellan de intressen som talar för åtgärden och de motstående allmänna och andra intressen som skyddas av PBL och annan lagstiftning, varvid inte kan bortses från sådana faktorer som enligt 3 kap. PBL tillmäts betydelse, t.ex. betydande olägenhet för omgivningen.

För den förevarande uteserveringen hade bygglov för tillfällig åtgärd tidigare beviljats för tiden juni-september åren 1991 och 1992. Det var således för tredje året i följd som frågan om bygglov för åtgärden aktualiserades, och anledning till antagande att tillfälligt bygglov skulle begäras även kommande år måste anses ha förelegat. När kammarrätten fattade sitt beslut hade tiden för bygglovet löpt ut. Med beaktande av tidigare beviljade tillfälliga bygglov och sannolikheten för ytterligare ansökningar om tillfälliga bygglov i framtiden för uteserveringen hade föreningen ett befogat intresse av att få förutsättningarna för tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 14 § PBL prövade. Kammarrätten borde därför ha prövat föreningens överklagande i sak, trots att tiden för det tillfälliga bygglovet löpt ut.

Med hänsyn till den avsevärda tid som förflutit sedan bygglovsfrågan aktualiserades i kammarrätten och de förändringar i förutsättningarna för prövningen som kan ha inträffat under denna tid saknas dock skäl att nu återförvisa målet till kammarrätten för saklig prövning. Målet bör därför avskrivas från vidare handläggning.