RÅ 1997:55
Fråga, vid prövning av rätt till bilstöd, om en viss inkomst utgjort ett väsentligt tillskott till handikappads försörjning.
I.H., som är född 1939, led av psykiska besvär som medförde svårigheter att åka buss. Hon ansökte i augusti 1991 om bilstöd.
Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa beslöt den 25 oktober 1991 att avslå I.H:s ansökan. Försäkringskassan fann att hennes funktionshinder medförde att hon hade svårigheter att förflytta sig på egen hand och att anlita allmänna kommunikationer. Dessa svårigheter kunde dock inte anses vara väsentliga i den mening som avses i förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade.
Länsrätten i Kopparbergs län
I.H. överklagade försäkringskassans beslut och vidhöll sin ansökan om bilstöd.
Domskäl
Länsrätten i Kopparbergs län (1993-02-18, ordförande Andersson) yttrade: Enligt 2 § förordningen om bilstöd till handikappade avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. I 5 § finns bestämmelser om vilka personkategorier som kan komma i fråga för bilstöd. Enligt den bestämmelse som är aktuell i målet lämnas bidrag till handikappad som är under 65 år och är beroende av personbil för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning. - I sin ansökan om bilstöd har I.H. anfört att hon på grund av bussfobi inte kan använda allmänna kommunikationer. Vid tiden för sin ansökan arbetade hon vid försäkringskassans lokalkontor i Borlänge. Arbetsplatsen låg på gångavstånd från hennes bostad i centrala Borlänge. Hon arbetade även extra på Romme travbana i Borlänges omgivning. Överläkaren T.M. vid psykiatriska mottagningen i Borlänge har i ett utlåtande den 30 januari 1989 anfört bl.a. att I.H:s fobiska besvär praktiskt taget vikit. Företagsläkaren G.K. har i ett utlåtande den 8 juli 1991 anfört att I.H. inte har råd att köpa ny bil och att hon har behov av att kunna sköta sina sociala kontakter. Enligt företagsläkaren har I.H. bestående förflyttningssvårigheter om inte hennes bussfobi kan behandlas bort. En överläkare H vid psykiatriska kliniken, Falu lasarett, hade vid en telefonkonsultation uppgett till G.K. att behandling av I.H:s bussfobi medelst psykologsamtal syntes vara en angelägen uppgift. - Länsrätten gör följande bedömning. De förflyttningssvårigheter som kan beaktas i målet är med hänsyn till bestämmelserna i 5 § bilstödsförordningen endast de som har anknytning till I.H:s försörjning. På grund härav och med hänsyn till den medicinska och övriga utredningen kan hennes handikapp i form av bussfobi inte anses som ett varaktigt funktionshinder som medför väsentliga svårigheter för henne att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. Hon är därför inte berättigad till bilstöd. - Länsrätten avslår I.H:s överklagande.
I.H. överklagade och vidhöll sin talan. Hon anförde bl.a. att bilstöd skulle göra att hon även i framtiden kunde behålla sitt arbete vid Romme Travbana.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Sundsvall (1994-06-07, Carlsson, referent samt nämndemännen Frykman och Nordlander) yttrade: Av utredningen i målet framgår att I.H. - som sedan slutet av 1970-talet haft kontakt med den psykiatriska vården bl.a. för ångestsymtom och fobi - alltjämt har påtaglig rädsla och fobi för att åka buss, något som Riksförsäkringsverket för övrigt inte heller synes ifrågasätta. Enligt kammarrättens bedömning utgör, med hänsyn till den tidsrymd fobin förelegat hos I.H., denna ett varaktigt funktionshinder som också måste antas innebära väsentliga svårigheter för henne att utnyttja allmänna kommunikationsmedel (jfr FÖD 1990:35). Grundvillkoret för bilstöd enligt 2 § första stycket i bilstödsförordningen är därmed uppfyllt. - I.H. hade vid tiden för sin ansökan om bilstöd halvt sjukbidrag och beviljades senare hel förtidspension från den 1 april 1992. Såväl före sin förtidspensionering som efter utnyttjade hon sin restarbetsförmåga genom att arbeta på Romme travbana, ett arbete där hon med hänsyn till avståndet till arbetsplatsen och övriga omständigheter, måste anses ha behov av bil för att kunna ta sig till och från arbetsplatsen, ett förhållande som Riksförsäkringsverket i och för sig inte har ifrågasatt. Såvitt framgår uppgick hennes inkomster av arbete och pension vid tiden för ansökan om bilstöd till omkring 155 000 kr, varav 12 000 utgjorde inkomster från Romme Travbana. I dagsläget uppgår inkomsterna till drygt 165 000 kr varav 18 000 kr utgörs av lön från travbanan. Med hänsyn till I.H:s inkomstförhållande måste extrainkomsterna från travbanan för henne anses utgöra ett väsentligt tillskott till hennes försörjning. På grund av det anförda är I.H. då också enligt 2 § första stycket och 5 § första stycket punkt 1 i bilstödsförordningen berättigad till bilstöd. - Kammarrätten upphäver underinstansernas beslut och visar målet åter till försäkringskassan för handläggning.
Kammarrättsråden Wennerström och Pettersén var av skiljaktig mening och anförde. Lika med majoriteten anser vi att I.H:s fobiska besvär för henne utgör ett varaktigt funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter för henne att utnyttja allmänna kommunikationsmedel samt att hon måste anses ha behov av bil för att kunna komma till och från arbetet på Romme travbana. Vi anser emellertid inte att inkomsterna från denna arbetsplats utgör ett väsentligt tillskott till hennes försörjning med beaktande av hennes inkomstförhållanden i övrigt. Med hänsyn härtill fastställer vi länsrättens domslut.
kammarrätten
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och att länsrättens dom och försäkringskassans beslut skulle fastställas.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1997-11-21, Tottie, Swartling, Holstad, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 § förordningen om bilstöd till handikappade avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. Av 3 § framgår att bidrag lämnas bl.a. för anskaffning av personbil, motorcykel eller moped. I 5 § första stycket 1 anges, såvitt nu är ifråga, att bidrag lämnas till handikappad som är under 65 år och är beroende av ett sådant fordon som avses i 3 § för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning.
Av handlingarna framgår att I.H. lider av psykiska besvär som bl.a. medfört svårigheter att åka buss. Hon ansökte i augusti 1991 om bilstöd. Vid tiden för ansökan arbetade hon halvtid vid försäkringskassan och uppbar halvt sjukbidrag. Dessutom hade hon ett extraarbete vid en travbana. Hennes sammanlagda inkomst uppgick till ca 155 000 kr per år, varav ca 15 000 kr av arbetet vid travbanan. Hon erhöll hel förtidspension fr.o.m. april 1992. Enligt vad hon uppgav till kammarrätten under 1993 uppgick hennes sammanlagda inkomst då till ca 165 000 kr, varav 18 000 kr avsåg inkomst av arbetet vid travbanan. Hon framhöll vidare att hon på grund av sin fobi mot att åka buss var tvungen att använda bil för att ta sig till travbanan.
Riksförsäkringsverket anför bl.a. följande.
Av den medicinska utredningen framgår att I.H. främst behandlats för ett läkemedelsberoende och att detta behandlats med viss framgång. Hon har dock svårigheter att åka buss. Hur stora dessa svårigheter är framgår inte. Inte heller har några försök gjorts att behandla hennes rädsla för att anlita buss. Riksförsäkringsverket anser att det medicinska underlaget inte styrker att hennes svårigheter att åka buss är väsentliga eller varaktiga. Förutsättningar för att bevilja bilstöd saknas således. För den som uppfyller grundförutsättningarna för rätt till bilstöd och som är mellan 50 och 65 år krävs även att denne skall vara beroende av fordonet för att - såvitt här är i fråga - genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning. - - - För att bestämma storleken av det belopp som kan anses utgöra ett väsentligt tillskott till försörjningen är det enligt Riksförsäkringsverkets mening rimligt att i allmänhet relatera beloppet till den inkomst som den enskilde totalt kan räkna med för sin försörjning. Ersättning från såväl sjukförsäkringen som pensionsförsäkringen utgår först då arbetsförmågan är nedsatt med en fjärdedel. Till ledning för bedömningen av vilken andel av den totala inkomsten som kan betraktas som en väsentlig del av inkomsten och således utgör ett väsentligt tillskott till försörjningen anser verket att man skulle kunna utgå från den nivå, vid vilken nedsättningen av arbetsförmågan ger rätt till ersättning från den allmänna försäkringen. I vart fall anser verket att ett belopp som tidigare inte påverkade rätten till hel pension inte bör betraktas som ett väsentligt tillskott till försörjningen. I.H:s inkomster från travbanan utgjorde vid tidpunkten för ansökan åtta procent av den totala inkomsten och vid tiden för beslutet om hel förtidspension elva procent. Vid den senare tidpunkten låg således beloppet inom det utrymme som i tillämpningen lagts in i begreppet en ringa del av arbetsförmågan vid bedömningen av rätten till hel förtidspension före den 1 juli 1993. Inte heller har beloppet bedömts påverka I.H:s rätt till halv pensionsförmån trots att hon då även hade inkomst från sitt halvtidsarbete. Sammanfattningsvis anser Riksförsäkringsverket att I.H. genom sitt arbete på travbanan inte fått ett väsentligt tillskott till sin försörjning och att hon därför inte uppfyller förutsättningarna i 5 § första stycket 1 bilstödsförordningen för att vara berättigad till bilstöd.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Regeringsrätten finner inte tillräckliga skäl att frångå kammarrättens bedömning att I.H:s fobi för resor med buss utgör ett varaktigt funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter för henne att anlita allmänna kommunikationer. Av utredningen framgår emellertid att I.H. vid tidpunkten för ansökan om bilstöd hade sitt ordinarie arbete inom gångavstånd från bostaden och att hennes behov av att i försörjningssyfte kunna använda en egen bil begränsade sig till resor till och från travbanan. De sidoinkomster som arbetet vid travbanan gav henne kan inte anses ha inneburit ett väsentligt tillskott till hennes försörjning. Hon är vid sådant förhållande inte berättigad till bilstöd. Riksförsäkringsverkets talan skall därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut länsrättens dom och försäkringskassans beslut innehåller.