RÅ 1997:58

A.A. och A.O. hade tillsammans barnen H. och X. som var födda 1989 respektive 1992 i Sverige och var svenska medborgare. I augusti 1995 förde A.O. olovligen med sig barnen från Sverige till Tunisien. Vid denna tidpunkt var A.A. registrerad som ensam vårdnadshavare för barnen. A.O. tillerkändes sedermera av tunisisk domstol vårdnaden om barnen.

A.A. yrkade hos länsrätten att A.O. skulle åläggas att lämna ut barnen H. och X. till henne jämlikt 21 kap. 7 § föräldrabalken samt förpliktiga A.O. att betala vite med 10 000 kr per månad om han inte följde länsrättens förordnande. A.A. yrkade vidare att beslutet skulle gälla oberoende av laga kraft.

A.A. överklagade och yrkade att länsrättens beslut skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till länsrätten för handläggning. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Hon var ensam vårdnadshavare för båda barnen. A.O. hade vid två tillfällen, senast i augusti 1995, bortfört dessa barn. A.O. var för sin försörjning i Tunisien beroende av att han skulle erhålla sin förtidspension från Sverige. Mot bakgrund härav kunde ett svenskt verkställighetsbeslut med därtill knutet vitesföreläggande förväntas vara verksamt för att tvinga A.O. att återföra barnen till Sverige.

Kammarrätten i Stockholm (1996-05-08, Lindgren, Börjesson) delade länsrättens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

Referenten, assessorn Bohlin, var skiljaktig och anförde. Enbart det förhållandet att A.O. och barnen stadigvarande vistas i Tunisien kan enligt min mening inte medföra att A.A:s ansökan skall avvisas. A.A. har yrkat att verkställigheten av vårdnadsbeslutet skall förenas med ett vite om 10 000 kr i månaden. Ett vitesföreläggande kan ha effekt även om den förälder som det riktar sig mot vistas utomlands. Så kan vara fallet exempelvis när föräldern äger utmätningsbara tillgångar i Sverige eller har någon annan sådan anknytning till Sverige som gör honom mottaglig för den påtryckning som ett svenskt vitesföreläggande innebär. I målet är upplyst att A.O. uppbär svensk förtidspension. Han har därmed tillgångar i Sverige som skulle kunna bli föremål för åtgärder i det fall domstolen förordnar om verkställighet förenat med ett vitesföreläggande och detta vite döms ut. Jag anser därför, utan att ta ställning till frågan huruvida vitesföreläggande lämpligen bort meddelas i detta mål, att länsrätten inte på enbart den angivna grunden kunnat avvisa ansökan. Överklagandet skall därför enligt min mening bifallas och länsrättens avvisningsbeslut undanröjas samt målet visas åter till länsrätten för ny handläggning. Överröstad i denna del är jag i övriga delar överens med majoriteten.

A.A. yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens beslut och återförvisa målet till länsrätten för handläggning. Som grund härför anförde hon bl.a. att målet rörde svenska medborgare, att fadern egenmäktigt fört barnen ur Sverige och att ett vitesföreläggande skulle vara verkningsfullt för att förmå honom att utlämna barnen till henne.

A.O. bestred bifall till A.A:s talan. Till stöd härför anförde han bl.a. Det var i målet fråga om ett internationellt privaträttsligt förhållande som rörde tunisier som varit eller var bosatta i Sverige. Såväl föräldrarna som barnen torde förutom svenskt medborgarskap inneha också tunisiskt medborgarskap. Föräldrarnas vigsel hade accepterats av tunisiska myndigheter och enligt en lagakraftvunnen tunisisk skilsmässodom hade han ensam tillerkänts vårdnaden om de två barnen. Tunisien syntes inte ha anslutit sig till vare sig Europa- eller Haag- konventionen och vidare förelåg inget bilateralt avtal mellan länderna i fråga. Detta innebar att den avgörande frågan, vilket land som med bindande verkan ägde förordna om verkställighet, var oklar och först måste utredas och prövas innan man tog ställning till vitesföreläggandet.

Prövningstillstånd meddelades.

Vid föredragning av målet den 12 juni 1997 på en av Regeringsrättens avdelningar förordnades att målet skulle avgöras av Regeringsrätten i dess helhet.

Regeringsrätten (1997-11-20, Björne, Brink, Tottie, Werner, Sjöberg, von Bahr, Swartling Holstad, Baekkevold, Lindstam, Rundqvist, Nordborg, Sandström, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet skall prövas huruvida beslut enligt 21 kap. 7 § föräldrabalken om åtgärd för att barn skall överflyttas till vårdnadshavaren kan meddelas i det fall den person som har hand om barnen bor utomlands med dem.

Vad gäller de närmare omständigheterna i förevarande fall framgår av handlingarna bl.a. följande. A.A. och A.O. är medborgare i såväl Sverige som Tunisien. De vigdes på muslimskt vis vid Islamiska förbundet i Stockholm år 1989. Skattemyndigheten har beslutat att inte registrera vigseln som giltig i Sverige. A.A. och A.O. har tillsammans barnen H. och X., båda födda i Sverige och svenska medborgare. A.A. och A.O. har varit bosatta i Sverige i vart fall sedan år 1989 och barnen sedan födelsen. I augusti 1995 förde A.O. olovligen med sig barnen till Tunisien. Vid denna tidpunkt var A.A. registrerad som ensam vårdnadshavare för barnen. A.O. har sedermera av domstol i Tunisien tillerkänts vårdnaden om barnen. A.O. uppbär allmän pension (förtidspension) från Sverige.

Underinstanserna har inte prövat A.A:s ansökan om åtgärd för överflyttning av barnen till henne med hänvisning till att hennes ansökan - enligt den rättsgrundsats som antagits av Regeringsrätten i målet RÅ 1968 ref. 74 - får anses avse yrkande om att överflyttning skall ske genom åtgärd i Tunisien och att svensk förvaltningsdomstol i fall av detta slag inte skall förordna om verkställighet. A.O. har i Regeringsrätten ifrågasatt svensk domstols behörighet med hänvisning till bl.a. föräldrarnas och barnens anknytning till Tunisien.

Huvudfrågan i målet är om redan det förhållandet att A.O. bor utomlands med barnen utgör ett hinder mot att ta upp en ansökan om verkställighet till prövning. En tillämpning på förevarande fall av den rättsgrundsats som antogs genom 1968 års rättsfall innebär att A.A:s ansökan - i enlighet med underinstansernas avgöranden - skall avvisas. Det står klart att svensk domstol - enligt en huvudprincip i folkrätten - inte kan förordna om någon åtgärd som innebär utövning av direkt svenskt tvång, t.ex. hämtning av barn, i annat land. Däremot kan det enligt Regeringsrättens mening - i motsats till den uppfattning som kom till uttryck i målet RÅ 1968 ref. 74 - inte anses föreligga något hinder från folkrättslig synpunkt mot att i fall av förevarande slag tillåta att man genom vitesföreläggande söker förmå en felande part att fullgöra sina skyldigheter (jfr Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 1996, s. 518 samt Bogdan, Om svensk exekutionsbehörighet, Svensk Juristtidning 1981, s. 409 och Internationella barnarov ur svensk rätts synvinkel, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, häfte 2/1982, s. 130).

Målet gäller också huruvida det föreligger sådan anknytning till Sverige att svensk domstol kan anses behörig att ta upp frågan om verkställighet. A.A. och barnen hade vid den tidpunkt då barnen fördes till Tunisien sedan åtskilliga år hemvist i Sverige och de är, liksom A.O., svenska medborgare. Med hänsyn härtill får svensk domstol i och för sig anses behörig att ta upp frågan. Detta förhållande ändras inte av att A.O. - mot A.A:s vilja - fört barnen till Tunisien och numera sedan ett par år bor där med dem och att han fått vårdnaden om barnen enligt dom i Tunisien. Dessa omständigheter får i stället vägas in vid den materiella bedömningen av ansökningen.

Regeringsrätten finner mot bakgrund av det anförda att hinder inte föreligger mot att pröva A.A:s ansökan om att A.O. skall föreläggas vid vite att överlämna barnen till henne. Målet bör därför återförvisas till länsrätten för prövning av frågan om sådant föreläggande lämpligen bör meddelas.