RÅ 1998 not 246

Not 246. Ansökan av Eva B. om resning i mål om handikappersättning. - Stockholms läns allmänna försäkringskassa avslog i beslut den 10 februari 1993 en ansökan från Eva B. om handikappersättning. Det ansågs inte styrkt att hennes funktionsförmåga var nedsatt i sådan omfattning att den gav upphov till ett dagligt hjälpbehov på minst två timmar eller merkostnader som uppgick till minst 28,5 procent av basbeloppet. Inte heller ansågs det sammanvägda stödbehovet ge rätt till handikappersättning. I överklagande hos Länsrätten i Stockholms län yrkade Eva B. att hon skulle medges handikappersättning med 69 procent av basbeloppet med hänsyn till det sammanlagda stödbehovet. Länsrätten avslog den 23 juni 1994 överklagandet. Eva B. fullföljde sin talan till Kammarrätten i Stockholm som i dom den 7 oktober 1994 avslog hennes överklagande. Sedan Eva B. fullföljt talan mot domen beslöt Försäkringsöverdomstolen den 12 juni 1995 att inte meddela prövningstillstånd. - Eva B. ansökte om resning och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva länsrättens och kammarrättens domar samt Försäkringsöverdomstolens beslut och visa målet åter till länsrätten för vederbörlig prövning. Om Regeringsrätten prövade målet i sak yrkade hon att rätten skulle förklara henne berättigad till handikappersättning. Om målet skulle prövas i sak yrkade hon muntlig förhandling och att rätten skulle inhämta utlåtande från sakkunnig läkare. - Eva B. anförde till grund för sin ansökan om resning i huvudsak följande. Handläggningen hos försäkringskassan av hennes ansökan om handikappersättning var osaklig. Justitieombudsmannen har i beslut den 8 april 1994 riktat allvarlig kritik mot försäkringskassans handläggning av ärendet. Med hänsyn härtill och då målets utgång var beroende av en renodlad medicinsk fråga borde domstolarna ex officio ha ombesörjt utredningens fullständigande genom att höra egen medicinskt sakkunnig. Det är ytterst anmärkningsvärt att länsrätten, kammarrätten och Försäkringsöverdomstolen avslagit hennes yrkanden om inhämtande av utlåtande från domstolens medicinskt sakkunniga i frågorna om hennes resor till arbetet med bil är medicinskt motiverade och om hjälpbehov föreligger. Domstolarna har trots den för henne starka positiva medicinska utredningen inte ändrat försäkringskassans beslut. Det innebär att domstolarnas opartiskhet kan ifrågasättas. Någon konkret motivering för ställningstagandena att underkänna bedömningar av medicinska auktoriteter gavs inte i utslagen. Genom avslagen på yrkandena om att höra sakkunnig och att hålla muntlig förhandling har hon förhindrats att effektivt kunna föra sin talan. Avslag på yrkande om muntlig förhandling var dessutom lagstridigt vid beaktande av artikel 6 i Europakonventionen jämfört med lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. -Regeringsrätten (1998-12-11, Lindstam, Billum, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vad Eva B. anfört visar inte att det finns skäl för resning.-Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. (fd II 1998-12-01, Eke)

*REGI

*INST