RÅ 1998 not 42

Not 42. Överklagande av Riksförsäkringsverket ang. återbetalning av utbildningsbidrag. -Länsrätten i Gävleborgs län (1993-08-31, ordf. Lundborg) förpliktade Katarina L. att till försäkringskassan återbetala 4 150 kr avseende felaktigt utgivet utbildningsbidrag. - Katarina L. överklagade och åberopade att hon mottagit bidraget i god tro. - Kammarrätten i Sundsvall (1994-06-13, Lindeberg, Heidling, Bäckström samt nämndemännen Edin och Bergman): Enligt 20 § förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning (FAMU) utgår dagpenning till kursdeltagare med 338 kr per dag bl.a. för den som har fyllt 20 år och med 239 kr i andra fall. - Enligt 37 § FAMU skall bestämmelserna om återbetalningsskyldighet i 22 § förordningen (1987:405) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten (FAV) tillämpas på utbildningsbidrag. Av sistnämnda paragraf framgår att om någon har fått stöd utan att vara berättigad till det, skall det som han eller hon har fått för mycket betalas tillbaka. Vidare får stödtagaren, om det finns särskilda skäl, helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldigheten. - Med ändring av länsrättens dom och försäkringskassans beslut förklarar kammarrätten att Katarina L. skall återbetala 3 108 kr till försäkringskassan. - Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas samt att länsrättens dom och försäkringskassans beslut skulle fastställas. Verket anförde följande. Målet gällde frågan om den som ålagts återbetalningsskyldighet för skattepliktig ersättning, som hade utbetalats under tidigare år, skulle krävas på bruttobeloppet (dvs. hela ersättningen inklusive innehållen preliminär skatt) eller nettobeloppet. Riksförsäkringsverket hade inhämtat yttrande från Riksskatteverket, som ansåg att huvudregeln borde vara att bruttobeloppet återkrävdes. Riksskatteverket anförde bl.a. att det uppkom en för försäkringsadministrationen ogynnsam situation, om försäkringskassan inte tilläts att från den försäkrade återkräva annat än nettobeloppet efter det att uppbördsdeklarationen avlämnats i januari året efter utbetalningsåret. Någon möjlighet att i det läget utfå det felande beloppet via skattemyndigheten torde nämligen inte föreligga, eftersom den av försäkringskassan inlevererade preliminärskatten då tillgodoräknats den försäkrade vid avräkningen av slutlig skatt mot den preliminära. Enbart den omständigheten att det i efterhand konstaterats att den försäkrade orättmätigt erhållit ersättning från försäkringskassan kunde enligt Riksskatteverkets mening inte leda till slutsatsen att skatteavdraget på den oriktigt utbetalade ersättningen gjorts av misstag och att återbetalning av skatten skulle ske enligt bestämmelserna i 50 § uppbördsförordningen (1967:626). För den försäkrade uppkom däremot en omotiverat gynnsam situation. Förutom att den försäkrade endast behövde betala tillbaka nettobeloppet till försäkringskassan kunde den försäkrade också yrka att nämnda nettobelopp undantogs från beskattning vid taxeringen för utbetalningsåret och erhålla skatterestitution. - Katarina L. bereddes tillfälle att yttra sig men hördes inte av. - Regeringsrätten (1998-03-16, Brink, Werner, Swartling, Lindstam, Sandström): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Som kammarrätten funnit var Katarina L. enligt den återbetalningsregel som fanns i förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning (FAMU) - regeln hade när kammarrätten dömde i målet förts över från 37 § till 39 § i förordningen - återbetalningsskyldig för belopp som betalts ut för mycket till henne i utbildningsbidrag under den aktuella tiden. - Vad beträffar storleken av det återbetalningspliktiga beloppet gör Regeringsrätten följande bedömning. När frågan om återbetalning av ett bidrag som för mottagaren utgör skattepliktig intäkt av tjänst aktualiseras vid en tidpunkt då preliminär skatt på bidraget har betalats in av försäkringskassan och tillgodoräknats mottagaren, måste - av skäl som Riksförsäkringsverket åberopat i sitt överklagande - skyldigheten till återbetalning anses omfatta bidragets bruttobelopp, dvs. bidraget före skatteavdrag. Blir bidraget föremål för inkomsttaxering, är det bidragsmottagarens sak att genom en begäran om omprövning av taxeringen eller på annat sätt söka åstadkomma att det återbetalningspliktiga bidragsbeloppet undantas från beskattning. - Såvitt framgår av handlingarna i målet har förhållandena i Katarina L:s fall varit sådana att hennes återbetalningsskyldighet i enlighet med det sagda skulle omfatta bidragets bruttobelopp, 4 158 kr. Emellertid har nyssnämnda återbetalningsregel i 39 § FAMU upphävts den 1 januari 1997 (SFS 1996:1103). Någon övergångsbestämmelse som skulle kunna medföra att den upphävda regeln alltjämt äger giltighet beträffande bidrag som beviljats tidigare har inte meddelats. Den återbetalningsregel som samtidigt togs in i 20 § förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd är inte tillämplig på bidrag som beviljats enligt äldre bestämmelser. Vid angivna förhållanden saknas författningsstöd för att nu ålägga Katarina L. ytterligare återbetalningsskyldighet (jfr RÅ 1992 not. 13). Riksförsäkringsverkets yrkande skall därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut. (fd II 1998-01-20, Bergström)

*REGI

*INST