RÅ 1998:23

L.W. ansökte den 10 september 1993 om bygglov för nybyggnad av enbostadshus och garage om tillsammans 224 kvadratmeter byggnadsarea på fastigheten Krokslätt 1:64.

Byggnadsnämnden i Mölndals kommun konstaterade att garagebyggnaden i mindre omfattning (en meter) placerats på mark som enligt detaljplan ej fick bebyggas men ansåg avvikelsen mindre och meddelade med stöd av 8 kap. 11 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, den 15 september 1993 bygglov. En sammanlagd bygglovsavgift på 65 819 kr bestämdes för fastigheten.

L.W. begärde reducerad bygglovsavgift och i beslut den 8 oktober 1993 ändrade byggnadsnämnden avgiften till 58 143 kr på grund av den stora öppenarea som ingick i bygglovet som genom bygglovstaxans konstruktion påverkade bygglovsavgiftens storlek. Den 19 oktober 1993 begärde L.W. att byggnadsnämnden skulle omrubricera det meddelade byggnadslovet till tvåbostadshus med garage. Byggnadsnämnden meddelade därför nytt bygglov den 26 oktober 1993.

L.W. överklagade byggnadsnämndens beslut den 8 oktober 1993 och yrkade att länsstyrelsen skulle undanröja den i bygglovsavgiften ingående planavgiften på 24 105 kr. Som grund för yrkandet uppgav L.W. bl.a.: Rätten för en kommun att ta ut planavgift vid bygglov var villkorad bl.a. av att den aktuella detaljplanen medförde nytta för fastighetsägaren. Eftersom den år 1990 beslutade planändringen inte hade uppfyllt det lagstadgade nyttokravet, fick planavgift inte tas ut enligt 11 kap. 5 § PBL. L.W. ansåg också att han genom den aktuella planändringen hade orsakats planskada genom inskränkt byggrätt av betydande omfattning. Att vid sådant sakläge åberopa planarbetet för beslut om motsvarande kostnadstäckning var oförenligt med allmänna rättsgrundsatser. L.W. åberopade en av P.N., Värderingsgruppen, Göteborg, utförd utredning angående förutsättningarna för att i förevarande fall ta ut planavgift, i vilken utredning P.N. konstaterade brist i lagbundna krav för uttagandet av planavgiften.

Byggnadsnämnden hemställde att överklagandet skulle avslås och framhöll att L.W:s nytta av detaljplanen uppkom redan när planen antogs genom att fastigheten då gick att bebygga och därigenom fick ett ökat värde. När sedan bygglov beviljades och fastigheten kunde bebyggas hade L.W. också nytta av planen.

L.W. hade den 5 maj 1994 i skrivelse till länsstyrelsen hemställt om att ränta skulle utgå på återbetalning med diskonto jämte åtta procentenheter från dagen för betalning av avgiften.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1994-06-03) yttrade: Enligt 11 kap. 5 § PBL får byggnadsnämnden ta ut avgift i ärenden angående lov samt andra ärenden som föranleder upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbeständiga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder. Vidare stadgas att lämnas bygglov för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning, får byggnadsnämnden dessutom ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för att enligt PBL upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får dock endast tas ut om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelserna. - Av handlingarna i ärendet framgår bl.a. följande. Under slutet av 1980-talet väcktes frågan om förändring av den gamla stadsplanen från 1928 som såvitt här är i fråga tillät att på varje tomt fick uppföras fem bostadslägenheter. Den 18 maj 1989 beslutade byggnadsnämnden att ändra stadsplanen och kommunfullmäktige antog den 26 september 1990 nu gällande detaljplan som vann laga kraft den 21 mars 1991. Detaljplanen som är upprättad enligt PBL ger byggrätt på fyra tomter och utformades så att befintliga fastigheter vid Långgatans östra del i stort kunde bibehållas. Fastigheten Krokslätt 1:64 får enligt planen bebyggas med bostadshus med en våning jämte suterrängvåning. Vidare framgår att framför fastigheten Krokslätt 1:64 höjdes gatuhöjden med ca 2,5 m för att bättre kunna ansluta till fastighetens topografi. Detaljplanen innebar även att byggrätten ändrades så att husen kunde placeras närmare gatan. - En avgörande fråga i ärendet är om L.W. som fastighetsägare haft nytta av den nya detaljplanen och grund således föreligger att utta planavgift. För bedömningen av begreppet nytta ger lagens förarbeten ringa ledning. (se prop. till PBL 1985/86 s. 796-797, Bostadsutskottet, BoU 1986/87:1 s. 120 och Didón m.fl. PBL, En kommentar s. 595). Frågan är av principiellt intresse. Yttrande i frågan bör därför inhämtas från Lantmäteriverket.

Som framgår ovan har L.W. begärt att ränta skall utgå på det belopp som kan komma att återbetalas enligt diskontot med tillägg av åtta procentenheter från dagen då L.W. betalat avgiften. Länsstyrelsen har under hand fått bekräftat att byggnadsnämndens beslut om avgift innefattat att avgiften skulle erläggas i förskott. Den 25 november 1993 inbetalades till kommunen hela bygglovsavgiften 58 143 kr varav 24 105 kr utgjorde planavgift. Överklagandet som innefattar ett yrkande om att någon planavgift överhuvudtaget inte skall t as ut får självfallet därmed också anses omfatta att avgiften inte får tas ut i förskott. - I denna del gör länsstyrelsen följande bedömning. Enligt 11 kap. 5 § fjärde stycket föreskrivs bl.a. att avgifter av detta slag "får" tas ut i förskott. I begreppet "får" ligger att prövningsmyndigheterna efter en skälighetsbedömning får avgöra huruvida en avgift skall erlägga i förskott eller först sedan betalningsskyldigheten blivit slutligt avgjord. Enligt länsstyrelsen är det inte uppenbart hur avgiftsfrågan skall bedömas i detta fall. Någon möjlighet att utge ränta på belopp som kommunen kan bli skyldig att återbetala föreligger enligt gällande författningar inte. Under dessa omständigheter bör avgiften enligt länsstyrelsens bedömning inte tas ut i förskott. - Delbeslut - I avvaktan på ärendets slutliga avgörande förordnar länsstyrelsen att den i förskott erlagda planavgiften 24 104 kr omedelbart skall återbetalas till L.W.

Lantmäteriverket (LMV) avgav yttrande och anförde bl.a.

I det aktuella ärendet har bygglov bevisligen medgetts för nybyggnad enligt planen. Enligt det just nämnda uttalandet i förarbetena skall därvid nyttokravet normalt vara tillgodosett. Frågan är då om planutfallet för Krokslätt 1:64 kan anses vara så mycket sämre än "normalfallet" att villkoret för uttag av planavgift inte är uppfyllt. - Enligt LMV:s mening avses med plannytta och planskada i princip marknadsvärdeförändringar till följd av planläggningen. Om en fastighet har ett högre marknadsvärde efter antagandet av en detaljplan har den alltså erhållit en plannytta. Omvänt innebär ett sänkt marknadsvärde att fastigheten har drabbats av en planskada. - Den detaljplan som ärendet gäller antogs den 26 september 1990. Av handlingarna framgår att Krokslätt 1:64 enligt detaljplanen får bebyggas för bostadsändamål i en våning jämte suterrängvåning. Tidigare gällde för fastigheten en stadsplan från 1928. Enligt den gamla planen var byggrätten mer omfattande, genom att en större del av fastigheten fick bebyggas, antalet tillåtna våningar var två och på varje tomt fick uppföras fem bostadslägenheter. - Att den formella byggrätten på detta sätt sänks behöver emellertid inte leda till att även marknadsvärdet sjunker. Avgörande för marknadsvärdet är istället de reella möjligheterna att bebygga en fastighet. (Marknaden är rationell så tillvida att man inte betalar något för tillgångar som inte är användbara.) - Själva grundtanken i det nya plansystem, som infördes i och med PBL år 1987, var att fastighetsägarnas rättigheter skulle stärkas för aktuella detaljplaner, men att det samtidigt skulle bli lättare för kommunen att ändra eller upphäva inaktuella planer. - Under den s.k. genomförandetiden får en detaljplan sålunda inte ändras utan mycket starka skäl och om den ändras skall full kompensation utgå för eventuella planskador. Denna säkerhet leder till att marknadsvärdet utan vidare kan grundas på den byggrätt som planen ger. - Efter genomförandetidens utgång får en detaljplan å andra sidan ändras eller upphävas utan att fastighetsägaren har rätt till någon ersättning. Byggrätten inom en sådan plan är således inte på samma sätt styrande för marknadsvärdet. Om marknaden uppfattar planen som fortfarande aktuell, skulle effekten kunna bli måttlig. Är den gamla planen inaktuell övergår emellertid värdet till att istället byggas upp av förväntningar om nya byggrätter i en ny eller ändrad detaljplan. Ett sådant förväntningsvärde är normalt betydligt lägre än värdet av byggbar mark - oavsett byggrättens omfattning mer i detalj. - När PBL infördes övergick den i ärendet aktuella stadsplanen från 1928 till att bli en detaljplan utan någon genomförandetid. Såsom nyss berördes kunde kommunen därmed ändra planen utan hänsyn till tidigare givna rättigheter. Kommunen skulle rent av ha kunnat upphäva planen helt, vilket hade förvandlat den gamla tomten till ren råmark. Självfallet påverkar detta fastighetens värde. I grunden hade alltså fastigheten före planändringen ett marknadsvärde som betingades av förväntningar om den nu antagna detaljplanen. - För att införandet av det nya systemet inte skulle bli alltför drastiskt infördes särskilda övergångsregler. Enligt den s.k. garantiregeln i 17 kap. 8 § PBL kunde ersättning utgå om en planändring före 1 juli 1992 ledde till en "oskälig" planskada. Själva möjligheten att utfå sådan ersättning skulle kunna ha haft en höjande inverkan på marknadsvärdet. Denna eventuella ersättningsmöjlighet kvarstår emellertid efter ett planantagande, varför man kan bortse från den i det nu aktuella sammanhanget. - LMV:s bedömning - LMV konstaterar alltså sammanfattningsvis, att fastighetens värde före planläggningen grundades på förväntningar om att i en ny detaljplan få en säkrad byggrätt, dvs. i princip ett slags råmarksvärde. När planen sedermera antogs tillskapades en reell byggrätt med följd att marknadsvärdet ökade till det nu gällande tomtvärdet. - Mot den beskrivna bakgrunden delar LMV kommunens uppfattning, att Krokslätt 1:64 torde ha erhållit en icke oväsentlig plannytta genom den nya detaljplanen. LMV avstyrker därför bifall till de anförda besvären.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1994-11-10) yttrade: Enligt 11 kap. 5 § PBL krävs att en fastighetsägare har nytta av planen för att denne skall vara skyldig att betala planavgift. I propositionen till PBL (1985/86:1 s. 797) sägs att tillräcklig nytta som regel torde föreligga, om bygglov medges för ny-, om- eller tillbyggnad i enlighet med planen. - Bygglov har i detta fall medgetts för en nybyggnad i överensstämmelse med detaljplanen. Med hänsyn till angivna exempel i lagstiftningens förarbeten på fall då nyttokravet är uppfyllt skulle det således kunna komma ifråga att i detta fall ta ut en planavgift. Emellertid bör uppmärksammas att uttalandet i propositionen är nyanserat och försiktigt. Det sägs att tillräcklig nytta "som regel torde" föreligga. Därmed har lagstiftaren troligen velat markera att nyttokravet inte alltid behöver vara uppfyllt så snart den i exemplet angivna situationen föreligger. Huruvida lagstiftaren ansett att exemplet skulle vara tillämpligt i en situation då en gällande detaljplan ändras eller ersätts av en ny detaljplan framgår ej. Det sagda manar alltså till försiktighet då slutsatser av exemplet skall dras i den nu föreliggande situationen. - Länsstyrelsen delar den uppfattning som Lantmäteriverket för fram i sitt yttrande att frågan om fastighetsägaren haft nytta av planen måste avgöras med utgångspunkt i de förändringar i fastighetens marknadsvärde som den nya planen kan antas ha medfört. Har fastighetens värde ökat i inte obetydlig grad till följd av planen måste fastighetsägaren anses haft nytta av den. - Den nya planen liksom den tidigare detaljplanen medger i detta fall att fastigheten får bebyggas för bostadsändamål. Byggrätten har dock begränsats avsevärt i den nya planen. Denna begränsning, sedd för sig, kan inte ha ökat utan snarare minskat fastighetens värde. Att byggrätten säkerställts genom att den nya planen föreskriver en genomförandetid under vilken fastighetsägaren relativt säkert kan utnyttja byggrätten är däremot en omständighet som får antas ha en höjande inverkan på fastighetsvärdet. Emellertid gav även den tidigare detaljplanen en byggrätt i den bemärkelsen att byggnadsnämnden inte fick vägra bygglov för en byggnad som överensstämde med planen. Byggnadsnämnden kunde visserligen skjuta upp avgörandet av bygglovsfrågan under en tvåårsperiod för att under tiden ändra eller upphäva detaljplanen. Åtgärderna kunde alltså ytterst leda till att fastighetsägaren, sedan planarbetet slutförts, vägrades bygglov under hänvisning till den ändrade plansituationen. - Som Lantmäteriverket framhållit i sitt yttrande kunde dock ersättning under vissa förutsättningar utgå enligt 17 kap. 8 § PBL om skada uppkom genom att planen ändrades eller upphävdes. Oavsett om någon ersättning i detta fall skulle ha kunnat erhållas kan redan existensen av ersättningsregeln antas ha bidragit till att bibehålla värdet på fastigheten med dess byggrätt. - Slutligen kan nu efteråt konstateras att de på den tidigare detaljplanen grundade förväntningarna att utnyttja fastigheten för bebyggande inte varit illusoriska eftersom fastigheten vid en förnyad planprövning alltjämt befunnits lämplig för bebyggelse, om än i mindre utsträckning än tidigare. - Beaktas de olika faktorer som i detta fall i varierande grad kan ha verkat höjande eller reducerande på fastighetsvärdet finns enligt länsstyrelsens bedömning inte underlag för att med rimlig grad av säkerhet fastslå att fastigheten genom planen ökat i värde i sådan grad att fastighetsägaren haft nytta av planen. Förutsättningar föreligger därför inte att ta ut någon avgift av fastighetsägaren för att täcka kommunens plankostnader. - Länsstyrelsen upphäver byggnadsnämndens beslut den 8 oktober 1993 vad gäller skyldighet för L.W. att erlägga den i bygglovsavgiften ingående planavgiften om 24 105 kr.

Kammarrätten i Göteborg

Byggnadsnämnden överklagade och yrkade att beslutet skull upphävas och att byggnadsnämndens beslut den 8 oktober 1993 skulle fastställas. Nämnden anförde i huvudsak följande. Före nu gällande detaljplan från 1991 förelåg en stadsplan från 1928 som kommunen bedömde vara ej genomförbar inom den aktuella delen där fastigheten Krokslätt 1:64 ligger. Diskussion om upphävande av gamla byggrätter och överförande till naturvårdsområde fördes. En annan bidragande orsak till att stadsplanen inte kunde genomföras var att den föreslagna Långgatan inte önskades genomföras. Därmed hade de berörda fastigheterna en mycket svag genomföranderätt, vilket naturligtvis medför ett lågt marknadsvärde. En bygglovsansökan på Krokslätt 1:64 före ikraftträdandet av den nya detaljplanen kunde inte ha beviljats då gata, vatten- och avlopp samt fastighetsbildning saknades. Den nya detaljplanen gjorde de möjligt att utnyttja byggrätten med bygglov för uppförd villa. Detaljplanen höjde därmed också marknadsvärdet. Genom den nya planen har fastigheten getts den nytta som medför rätt att ta ut planavgift.

L.W. bestred yrkandet och anförde bl.a. följande. Det saknades underlag för att fastställa att fastigheten genom den nya detaljplanen haft sådan tillräcklig grad av nytta, att det fanns en laglig möjlighet för kommunen att ta ut planavgift. Uttalandet i förarbetena att tillräcklig nytta som regel förelåg om bygglov medgavs för ny-, om- eller tillbyggnad i enlighet med planen innebar inte att lagens krav alltid var uppfyllt i den angivna situationen.

Kammarrätten i Göteborg (1995-09-14, Nilsson, Ericsson, referent, Lindén) gjorde samma bedömning som länsstyrelsen och ändrade därför inte det överklagade beslutet.

Byggnadsnämnden fullföljde sin talan. Nämnden anförde bl.a. följande. Begreppet "tillräcklig nytta" fanns inte i förarbetena till PBL eller i lagtexten. Där talades bara om "nytta". Planområdet inom vilket fastigheten Krokslätt 1:64 var belägen var inte intressant före planläggningen vare sig för fastighetsägarna eller presumtiva köpare. Endast två fastighetsförsäljningar hade skett i området från 1950-talet och till dess den nya detaljplanen vann laga kraft. Fastighetsägarna saknade vidare intresse att genomföra planen. Efter planändringen hade flera fastigheter inom planområdet sålts och tomter bebyggts. Minskningen av byggrätten var endast ca 15 procent och inte oskälig. Den utbyggnad som redovisades i 1928 års plan hade uppenbarligen inte varit realistisk ur teknisk/ekonomisk synvinkel. En planenlig utbyggnad torde bl.a. ha inneburit höga gatukostnader för berörda fastigheter. Gatan hade följaktligen inte byggts ut och därmed hade inte heller de fastigheter som erfordrat denna gata kunnat bebyggas. Eftersom planens genomförandetid hade upphört kunde kommunen helt ha upphävt byggrätten utan någon ersättning till fastighetsägaren. Den nya detaljplanen hade förändrat Krokslätt 1:64 från en fastighet, belägen i en obsolet plan utan tekniskt eller ersättningsmässigt säkerställd byggrätt, till en fastighet med byggrätt garanterad till år 2006. Som en följd härav hade fastigheten blivit attraktiv på fastighetsmarknaden.

L.W. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. I förarbetena uttalades mycket försiktigt att nytta "som regel torde" föreligga om bygglov lämnas för ny-, om- eller tillbyggnad som medgavs i planen. Att påstå att planen var "obsolet" var uppenbart felaktigt. 17 kap. 4 § PBL jämställde äldre detaljplaner med PBL-detaljplaner utom i fråga om genomförandetid. Bygglov fick alltså i princip inte vägras för bebyggelse som stämde med sådana äldre detaljplaner och om en sådan plan upphävdes hade fastighetsägaren dessutom under en övergångsperiod tillförsäkrats en rätt till ersättning enligt garantiregeln. Fortfarande gällde 1928 års stadsplan inom delar av Mölndals kommun, och i Göteborgs innerstad fanns exempel på stadsplaner från 1800-talet som fortfarande var gällande och som tillämpades. Vid en sammanfattning av ändringar i detaljplanen för fastigheten kunde man räkna med att byggrätten i stort halverades. Planändringen innebar ingen ändrad utfartssträcka för fastigheten. En utbyggnad av gatan så att fastigheten kunde bebyggas hade enligt bygglagstiftningen ålegat kommunen när så hade krävts. Det ankom på kommunen att styrka att lagens nyttorekvisit var uppfyllt.

Prövningstillstånd meddelades.

På Regeringsrättens begäran avgav Svenska Kommunförbundet och Boverket yttranden i målet.

Svenska Kommunförbundet anförde bl.a. följande.

I målet har yttrande avgivits av Lantmäteriverket som efter en diskussion om vad som avses med begreppet plannytta och planskada kommit fram till att om en fastighet har ett högre marknadsvärde efter antagandet av en detaljplan har den erhållit en plannytta. Kommunen skulle därigenom vara berättigad att ta ut planavgift. I det aktuella fallet hade byggrätten i stadsplanen från 1928 varit mer omfattande än den fastighetsägaren tillerkändes i den nya planen. Lantmäteriverket konstaterade emellertid att det faktum att den formella byggrätten sänktes inte behövde leda till att även marknadsvärdet sjunker (och att därmed plannytta inte uppkommer). Enligt verket borde de reella möjligheterna att bebygga en fastighet i stället vara avgörande för marknadsvärdebedömningen. - Enligt kommunens mening stämmer Lantmäteriverkets resonemang väl med grundtankarna bakom det nya plansystemet som infördes i och med PBL. Avsikten var nämligen att fastighetsägarnas rättigheter skulle stärkas för aktuella detaljplaner, medan det skulle bli lättare för kommunerna att upphäva eller ändra inaktuella planer. Med de nya reglerna fick detta den följden att kommunen medgavs rätt att efter genomförandetidens utgång ändra en plan utan att fastighetsägaren fick någon rätt till ersättning. Den i målet aktuella stadsplanen från 1928 var enligt PBL en detaljplan utan någon genomförandetid. Därmed hade kommunen möjlighet att ändra planen utan hänsyn till eventuella byggrätter i planen. Kommunen hade också, som Lantmäteriverket påpekat, möjlighet att upphäva planen helt, vilket hade förvandlat den gamla tomten till råmark och därmed sänkt fastighetens värde betydligt. Liksom Lantmäteriverket anför anser förbundet att man i förevarande fall torde kunna bortse från garantiregelns, 17 kap. 8 § PBL, inverkan. Förbundet anser därmed att övervägande skäl talar för att den nya planen, i jämförelse med den från 1928, medfört ett höjt värde på fastigheten genom att reella möjligheter skapats att exploatera tomten. Förutsättningar för uttag av planavgift finns därför.

Boverket anförde bl.a. följande.

Vad gäller plansituationen i området vid tiden för den år 1990 antagna detaljplanen får Boverket anföra följande. Den intill dess gällande stadsplanen antogs 1928 och gällde fortfarande vid PBL:s ikraftträdande den 1 juli 1987. Enligt 17 kap. 4 § första stycket PBL kom den planen att gälla som detaljplan enligt PBL för vilken dock genomförandetiden enligt andra stycket gått ut. Planen kunde således ändras av kommunen i de delar den inte var genomförd utan kostnadskonsekvenser för kommunen mot enskilda fastighetsägare. Någon byggrätt i ekonomiskt avseende gav planen således inte för ägare till fastigheter inom området. - Fråga uppkommer då om fastigheten omfattas av den s.k. garantiregeln enligt 8 § samma kapitel. Garantiregeln tillskapades för att inte ägare till fastigheter belägna inom områden med detaljplaner som genom övergångsreglerna kom att sakna genomförandetid skulle komma att drabbas oskäligt vid ikraftträdandet. Genom garantiregeln kom rätten till ersättning för skada genom planändring att utsträckas till att motsvara längst genomförandetiden för detaljplaner antagna mellan år 1979 och den 30 juni 1987.

L.W. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. I förarbetena uttalades mycket försiktigt att nytta "som regel torde" föreligga om bygglov lämnas för ny-, om- eller tillbyggnad som medges i planen. Att påstå att planen var "obsolet" var uppenbart felaktigt. 17 kap. 4 § PBL jämställde äldre detaljplaner med PBL-detaljplaner utom i fråga om genomförandetid. Bygglov fick alltså i princip inte vägras för bebyggelse som stämde med sådana äldre detaljplaner och om en sådan plan upphävdes hade fastighetsägaren dessutom under en övergångsperiod tillförsäkrats en rätt till ersättning enligt garantiregeln. Fortfarande gällde 1928 års stadsplan inom delar av Mölndals kommun, och i Göteborgs innerstad fanns exempel på stadsplaner från 1800-talet som fortfarande var gällande och som tillämpades. Vid en sammanfattning av ändringar i detaljplanen för fastigheten kunde man räkna med att byggrätten i stort hade halverats. Planändringen innebar ingen ändrad utfartssträcka för fastigheten. En utbyggnad av gatan så att fastigheten kunde bebyggas hade enligt bygglagstiftningen ålegat kommunen när så hade krävts. Det ankom på kommunen att styrka att lagens nyttorekvisit var uppfyllt.

Regeringsrätten (1998-01-22, Brink, Werner, Sjöberg, Lindstam, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 11 kap. 5 § andra stycket PBL i lydelsen före den 1 januari 1995 får byggnadsnämnden, om bygglov lämnas för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning, ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för att enligt lagen upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelserna. Den ändring i lagrummet som skett med ikraftträdande den 1 januari 1995 och som innebär att uttagandet av planavgift numera är knutet till bygganmälan medför inte någon förändring i fråga om nyttokravet.

I målet är fråga om L.W. haft i lagrummet förutsatt nytta av den år 1991 lagakraftvunna detaljplanen och därmed är skyldig att betala planavgift.

I paragrafen anges inte närmare vad som avses med att fastighetsägaren "har nytta av planen". Någon direkt ledning för tolkningen ges inte i förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1 s. 795-797). I den allmänt använda kommentaren till PBL har man dragit den slutsatsen att, när en byggnadsåtgärd på vilken avgiftsregeln är tillämplig vidtas, nyttan som regel kan anses vara tillräckligt manifesterad genom själva den möjlighet att få utföra åtgärden som planen medger (se Didón m.fl., PBL, 11:26-28).

I målet är ostridigt att byggrätten för fastigheten Krokslätt 1:64 har inskränkts. Av handlingarna i målet framgår att enligt 1928 års stadsplan en större del av fastigheten fick bebyggas än enligt den nya planen samt att byggnader för bostadsändamål med fem bostadslägenheter och innehållande två våningar fick uppföras. Byggnaderna fick ha en största höjd av sju meter och uppta en areal av högst 300 kvadratmeter. Enligt den år 1991 lagakraftvunna detaljplanen får på varje fastighet uppföras endast en huvudbyggnad med en högsta tillåten byggnadsareal på 250 kvadratmeter. Vind får inte inredas men suterrängvåning får anordnas.

Enligt 17 kap. 4 § första stycket PBL kom 1928 års stadsplan att gälla som detaljplan enligt PBL när denna lag trädde i kraft den 1 juli 1987. Enligt andra stycket i paragrafen skulle emellertid tiden för genomförande av planen anses ha gått ut. Fastighetsägaren har därför, som länsstyrelsen framhållit, inte varit tillförsäkrad rätt att bygga enligt planen (jfr 5 kap. 11 § andra stycket PBL).

För den nya detaljplanen har bestämts en genomförandetid på femton år. Under denna tid kan fastighetsägaren med stor säkerhet räkna med att kunna utnyttja den byggrätt planen medger. Endast under vissa förutsättningar kan planen ändras eller upphävas, och om så sker har fastighetsägaren rätt till ersättning för den skada han lidit. Den betydligt starkare rätt till bygglov som fastighetsägaren tillförsäkras genom den nya planen medför enligt Regeringsrättens mening att han - trots att denna ger en i förhållande till den äldre planen minskad byggrätt - har nytta av planen. Han är därför skyldig att erlägga planavgift. Skäl att bestämma avgiften till annat belopp än det som byggnadsnämnden bestämt föreligger inte.