RÅ 1998:45

Fråga om gravanordning på en 1800-tals kyrkogård med avseende på utformning, storlek och material var förenlig med god gravkultur.

M.R. ansökte i efterhand hos Göteborgs Kyrkogårdsstyrelse om tillstånd att få bibehålla en gravanordning på gravplats på Östra kyrkogården i Göteborg i enlighet med inlämnad ritning.

Kyrkogårdsstyrelsen

Kyrkogårdsstyrelsen beslutade den 1 december 1992 att avslå ansökningen med motiveringen att "vården är för hög och dominerande".

M.R. överklagade beslutet och uppgav att han inte ansåg att gravanordningen var för hög. Inom det berörda området fanns det många gravanordningar som var 285 till 290 cm. Det fanns även en gravanordning som var 315 cm hög.

Kyrkogårdsstyrelsen hade med eget yttrande överlämnat överklagandet till länsstyrelsen för prövning. Kyrkogårdsstyrelsen anförde: Den aktuella gravanordningen uppfyllde inte de krav som ställs på god gravkultur utan var alltför dominerande i förhållande till övriga gravplatser inom kvarteret. Graven var utförd i svart polerad granit med heltäckande lock. Huvudgärden var 225 cm hög och hade försänkt text i guld. En ca 50 cm hög balustrad omgav graven. Vidare hade man utanför anvisat gravområde lagt vita marmorplattor och dessa gränsade mot intilliggande gravplatser. Övriga gravplatser inom kvarteret var utförda i grovarbetad natursten och inte någon grav hade en så dominerande infattning som denna. Det förekom enstaka gravvårdar som var lika höga eller högre, men dessa var mindre dominerande och smälte in i miljön. Gravrättsinnehavaren borde därför föreläggas att nedmontera eller bygga om anläggningen på ett sätt som kunde godkännas av förvaltningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1994-06-20) yttrade: Enligt 7 kap. 26 § begravningslagen (1990:1144) bestämmer gravrättsinnehavaren gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur. - Departementschefen har beträffande innehållet i denna paragraf (prop. 1990/91 s. 63 ff) uttalat bl.a. att enskilda personer i största möjliga utsträckning måste få frihet att utforma gravplatserna på det sätt som den avlidne har önskat eller de anhöriga finner värdigt eller annars passande. I själva tanken att vårda minnet av de döda ligger att var och en måste ges en betydande frihet att få göra det i enlighet med sin egen uppfattning. De förhållanden som upplåtaren skall bevaka rör i stort sett om att begravningsplatsen som helhet är lämpligt utformad från både miljö- och skötselsynpunkt och att säkerheten för de anställda och den besökande allmänheten inte eftersätts. Följaktligen kan upplåtaren meddela föreskrifter som till exempel avser att förhindra gravanordningar som innebär praktiska olägenheter för innehavarna av intilliggande gravplatser. - Vid länsstyrelsens besök på platsen konstaterades att gravanordningen är hög och dominerande i förhållande till de gravvårdar som finns inom det kvarter där graven är belägen samt kvarteren omkring. Dessutom inkräktar de vita marmorplattor som lagts utanför det anvisade gravområdet på gravplatserna intill. - Länsstyrelsen anser att gravanordningen med hänsyn till sin storlek och utformning utgör ett påtagligt störande inslag i kyrkogårdsmiljön. Den uppfyller således inte kravet på en god gravkultur. - Länsstyrelsens beslut - Länsstyrelsen avslår överklagandet.

Länsstyrelsen erinrar om att det ankommer på gravrättsinnehavaren att få en gravanordning som kan godkännas av kyrkogårdsförvaltningen. Länsstyrelsen kan vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att ta bort en gravanordning som uppförts i strid mot vad upplåtaren har beslutat.

Länsassessorn Koch var skiljaktig och anförde: Visserligen skiljer sig gravvården genom sin storlek och utförande i svart polerad granit ifrån övriga gravvårdar inom denna del av kyrkogården. Jag anser emellertid inte att den utgör ett påtagligt störande inslag i miljön. Enligt min mening strider gravvården därför inte mot en god gravkultur.

Kammarrätten i Göteborg

M.R. överklagade länsstyrelsens beslut. Han vidhöll sin ansökan och anförde bl.a. följande. Gravanordningen var något dominerande i förhållande till intilliggande gravar men utgjorde inte ett påtagligt störande inslag i miljön. Kyrkogårdsförvaltningen hade i så fall anvisat gravplats inom fel område eftersom polska zigenare hade denna gravkultur. Släkten hade även en gravplats på fält 1 i första cirkeln. Även denna gravanordning hade heltäckande lock, stort bakstycke och plattor i gångarna i helpolerad svart granit. Graven var omgärdad av ett staket i brons. Släkten hade vidare på kyrkogården ytterligare två heltäckande gravar i helpolerad svart granit.

Domskäl

Kammarrätten i Göteborg (1994-11-03, Kihlgren, Hirvelä) yttrade: Enligt 7 kap. 26 § begravningslagen (1990:1144) bestämmer gravrättsinnehavaren gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur. - M.R. har i efterhand ansökt om tillstånd att få bibehålla en gravvård på en gravplats på Östra kyrkogården i Göteborg. Prövningen i målet avser frågan om den gravvården bör godtas med hänsyn till behovet av att tillgodose en god gravkultur. - Med stöd av den utredning som föreligger i målet i form av bl.a. ett flertal fotografier av den ifrågavarande gravvården gör kammarrätten härvid följande bedömning. Gravvården skiljer sig visserligen genom sin storlek och sitt utförande i svart polerad granit från övriga gravvårdar inom denna del av kyrkogården. Den kan emellertid inte anses utgöra ett så störande inslag i miljön att den strider mot en god gravkultur. Kyrkogårdsstyrelsen borde därför inte ha avslagit ansökan att få bibehålla gravvården. - Kammarrätten, som antecknar att kyrkogårdsstyrelsens beslut är meddelat den 27 januari 1993, bifaller med ändring av länsstyrelsens och kyrkogårdsstyrelsens beslut överklagandet och förklarar att den med ansökan avsedda gravvården får bibehållas.

Kammarrättsassessorn Hulting var skiljaktig och anförde: Jag delar länsstyrelsens bedömning och anser därför att överklagandet skall avslås.

Göteborgs Kyrkogårdsstyrelse överklagade hos Regeringsrätten och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och att kyrkogårdsstyrelsens beslut den 27 januari 1993 skulle fastställas. Till stöd för sin talan anförde kyrkogårdsstyrelsen bl.a. följande. Gravrättsinnehavaren hade utan godkännande uppsatt en gravvård som på ett påtagligt sätt skiljde sig från omgivande gravvårdar. Dessutom hade gravrättsinnehavaren delvis anlagt gravvården på mark som inte tillhörde gravplatsen. De vita marmorplattorna som hade anbringats utanför gravplatsen inkräktade på intilliggande gravrättsinnehavares rätt. Gravvården kunde i sitt nuvarande utförande inte godkännas.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten höll syn.

Regeringsrätten (1998-06-17, Werner, Sjöberg, Lindstam, Sandström, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Som kammarrätten funnit avser prövningen i målet om den gravanordning som M.R. låtit sätta upp på sin gravplats på Östra kyrkogården i Göteborg kan godtas med hänsyn till behovet av att tillgodose en god gravkultur. I fråga om de av kyrkogårdsstyrelsen påtalade marmorplattorna utanför gravplatsen finns i målet inte något beslut som överklagats av M.R. Kyrkogårdsstyrelsens talan i denna del kan därför inte prövas av Regeringsrätten.

Östra kyrkogården uppfördes år 1860. Kyrkogården, som när den kom till var belägen i utkanten av Göteborg, ligger i anslutning till nuvarande Redbergsplatsen. På kyrkogården finns sammanlagt omkring 22 000 gravplatser. Kyrkogården är indelad i elva kvarter, betecknade A-K, 57 kvarter, betecknade 1-57, samt ett urngravfält. M.R:s gravplats ligger inom kvarter nr 40 och har nr 0640. Familjen R. har zigenskt ursprung och härstammar från Polen. Den i målet aktuella gravanordningen är enligt vad M.R. uppgivit i kammarrätten uppförd i enlighet med den tradition som är förhärskande bland polska zigenare. Gravanordningen utgörs av vårdpelare, kapitäl, lock och staket. Den är utförd i svart granit och har polerade ytor. Yttermåtten är 247x308 cm. Huvudgärden är 225 cm hög och har försänkt text i guld. En cirka 50 cm hög balustrad omger graven. Ytterligare åtta likartade gravanordningar finns inom andra kvarter på Östra kyrkogården.

I 7 kap. 27 § begravningslagen (1990:1144) föreskrivs att upplåtaren, innan en gravanordning sätts upp, skall pröva om den är sådan att den kan tillåtas. Enligt 26 § i samma kapitel bestämmer gravrättsinnehavaren gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur.

Av förarbetena till de ovan angivna bestämmelserna framgår att de är utformade så att gravrättsinnehavarens grundläggande bestämmanderätt över gravplatsen tydligt anges. Vidare anfördes i lagstiftningsärendet sammanfattningsvis följande. De allmänna begravningsplatserna är öppna för alla medborgare, oavsett deras religiösa hemvist eller uppfattning i livsåskådningsfrågor. Därav följer att det kan finnas högst varierande önskemål om gravanordningarnas utformning. Det är väsentligt att slå fast, att det av religionsfrihetsskäl måste tillåtas sådana symboler och andra utsmyckningar av gravplatserna som är att hänföra till de olika trossamfundens gravskick. Enskilda bör också i övrigt i största utsträckning få frihet att utforma gravplatserna på det sätt som den avlidne önskat eller de anhöriga finner värdigt eller annars passande. I själva tanken att vårda minnet av de döda ligger att var och en måste ges en betydande frihet att få göra det i enlighet med sin egen uppfattning. Från den grundläggande principen kan de avsteg göras som är nödvändiga för att upplåtaren skall kunna fullgöra den skyldighet att hålla begravningsplatsen i ordnat och värdigt skick som har ålagts upplåtaren i 2 kap. 12 § begravningslagen. Det allmänna intresse som upplåtaren sålunda har att tillgodose har i lagen angetts genom en hänvisning till vad som är nödvändigt för att tillgodose en god gravkultur. Detta innebär att det skall föreligga sakliga skäl som kan återföras på upplåtarens ansvar för begravningsplatsen som helhet, såsom att förhindra påtagligt störande inslag i en känslig miljö eller att en gravanordning otillbörligt kränker eller utgör en fara för dem som har intilliggande gravplatser, besöker begravningsplatsen eller utför arbete där. Den besökande allmänheten och andra gravrättsinnehavare skall inte behöva utsättas för något som allmänt sett kan väcka anstöt (prop. 1990/91:10 s. 62-64 och 115-116).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Den i målet aktuella gravanordningen skiljer sig visserligen från gravanordningarna på de närmast intill liggande gravplatserna genom sin utformning och storlek och det material som använts. Med beaktande av de iakttagelser som Regeringsrätten gjort vid synen finner Regeringsrätten dock att avvikelsen inte är sådan att gravanordningen kan anses utgöra ett påtagligt störande inslag i en känslig miljö. På grund av det anförda och då inte heller annan omständighet föreligger, som skulle kunna medföra att gravanordningen är oförenlig med god gravkultur, finner Regeringsrätten i likhet med kammarrätten att gravanordningen bör få behållas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar kyrkogårdsstyrelsens talan såvitt avser marmorplattorna.

Regeringsrätten fastställer i övrigt kammarrättens domslut.

Föredraget 1998-05-14, föredragande Liljeros, målnummer 6557-1994