RÅ 1999:4

Länsrätten i Stockholms län

Försäkringskassan beslöt vid omprövning den 2 augusti 1994 att I.P. inte hade rätt till föräldrapenning efter den 30 april 1994. Som skäl för beslutet angavs att I.P. varken var anställd eller bosatt i Sverige. - I.P. överklagade omprövningsbeslutet och yrkade att föräldrapenning skulle utbetalas från Sverige under - såsom hennes överklagande fick förstås - 360 dagar räknat från den 1 maj 1994. Hon anförde bland annat att hon numera bodde i Finland, men att försäkringskassan i Finland tolkade gällande EES-regler på så sätt att ersättning skulle utgå från Sverige. - Försäkringskassan fann inte skäl att ändra sitt beslut.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1995-03-30, ordförande Zedenius) yttrade: Sverige omfattades under 1994 av EES-avtalet, vilket innebar att en rad bestämmelser utfärdade inom den europeiska unionen (EU) blev direkt tillämpliga i Sverige. Även Finland omfattades av EES-avtalet och var därmed bundet av samma regler. I förordning (EEG) nr 1408/71 regleras tillämpningen av de anslutna ländernas system för social trygghet. Förordningen blev genom EES-avtalet gällande i Sverige och Finland. Sedan den 1 januari 1995 är Sverige och Finland medlemmar i EG, vilket har medfört att EG:s totala regelverk skall tillämpas i länderna. - Av art. 13.1 ovan nämnda förordning framgår att en person för vilken förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen rörande sociala förmåner i bara en medlemsstat. I art. 13.2(a) stadgas att en anställd omfattas av lagstiftningen i det land där han utför sitt arbete. Regeln är tillämplig också på mycket kortvariga anställningar eller uppdrag i annat land än bosättningslandet, såvida personen inte samtidigt har ett arbete i det landet. - Art. 18 i samma förordning reglerar den så kallade sammanläggningsprincipen. Av stadgandet följer att sammanläggning skall ske av den tid en försäkrad varit inskriven vid försäkringskassa i Sverige med den försäkringsperiod som fullgjorts enligt ett annat EES-lands lagstiftning. - För att ha rätt till föräldrapenning krävs enligt svensk rätt att en förälder skall vara försäkrad och inskriven hos allmän försäkringskassa, se 4 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. För rätt till föräldrapenning motsvarande sjukpenningens belopp under de första 180 dagarna krävs enligt 4 kap. 6 § samma lag att föräldern under minst 240 dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför har varit försäkrad för en sjukpenning över 60 kr om dagen. Därefter utgår föräldrapenning för 180 dagar med belopp motsvarande förälderns sjukpenning och 90 dagar med 60 kr om dagen. - Av handlingarna i målet framgår bland annat följande. I.P. är finsk medborgare och hon har varit försäkrad genom den finska socialförsäkringen sedan 1988. Hon arbetade som barnmorska vid ett sjukhus i Sverige under tiden den 21 februari till 30 april 1994 och hon skrevs in vid den svenska försäkringskassan den dag hon började arbeta i Sverige. Försäkringskassan beslöt att låta avregistrera henne från och med den 30 april 1994. Som skäl härför angavs att hennes anställning upphört och hon inte längre var bosatt i riket. I.P. födde ett barn i Sverige den 6 juni 1994 och hon har ansökt om föräldrapenning i Sverige från och med den 1 maj 1994 och ett år framöver. Vid ansökningstillfället var hon fortfarande bosatt i Sverige, men nu har hon återflyttat till Finland. Försäkringskassan i Sverige utbetalade föräldrapenning till I.P. under perioden den 1 maj till 25 juni 1994, men genom beslut den 14 juli 1994 stoppades utbetalningen med motiveringen att hon från och med den 1 maj 1994 ej längre tillhörde svensk allmän försäkring. Något återkrav av det redan utbetalade beloppet riktades emellertid inte mot henne. I.P. saknar anställning i Finland och eventuellt kommer hon att återgå till sitt arbete i Sverige efter föräldraledigheten. Enligt anteckning av försäkringskassan har I.P. under mer än 240 dagar i följd före barnets födelse varit försäkrad för en sjukpenning över 60 kr per dag. - Länsrätten gör följande bedömning. - EG-domstolen har i mål 302/84, Ten Holder, fastslagit att en person som upphör att vara förvärvsverksam i en medlemsstat och som flyttar till en annan medlemsstat utan att uppta förvärvsarbete där skall omfattas av lagstiftningen i det land där han senast, varit förvärvsverksam. I.P. har upphört att förvärvsarbeta i Sverige och hon har flyttat till Finland utan att uppta förvärvsarbete där. Hon skall därför omfattas av den svenska lagstiftningen vad gäller hennes rätt till föräldrapenning. - Det är emellertid den svenska nationella lagstiftningen som avgör vilka villkor som skall gälla för att en person skall vara försäkrad för olika svenska förmåner inom socialförsäkringen. Den svenska lagstiftningen måste dock vara utformad i överensstämmelse med EG-rätten. Krav i den nationella lagstiftningen på bosättning i landet har till exempel underkänts av EG-domstolen. Detta innebär att bestämmelsen i 4 kap. 1 § AFL att föräldrapenning utgår för vård av barn endast om barnet är bosatt här i riket inte får göras gällande mot I.P. - I.P. var då hon sökte föräldrapenning i Sverige inskriven hos allmän försäkringskassa och hon har därmed rätt till föräldrapenning. Vid en tillämpning av den så kallade sammanläggningsprincipen har I.P. uppfyllt kravet för att rätt till föräldrapenning med belopp motsvarande hennes sjukpenning under de första 180 dagarna skall föreligga. Eftersom I.P. inte har börjat arbeta i annat EES-anslutet land omfattas hon av svenska försäkringsregler, i vart fall under den tid hon kontinuerligt uppbär föräldrapenning från Sverige. I.P. har således rätt till föräldrapenning från Sverige under 360 dagar enligt sjukpenningens belopp, såsom hon yrkat, och överklagandet skall bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och visar målet åter till försäkringskassan för vidtagande av de åtgärder som föranleds av denna dom.

Kammarrätten i Stockholm

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut. Verket anförde följande. Svensk lagstiftning i dess nuvarande utformning bör vid tillämpningen av förordningen (EEG) nr 1408/71 tillämpas så att en persons tillhörighet till den svenska socialförsäkringen upphör när han slutar förvärvsarbeta i Sverige. Endast om personen i fråga är bosatt i Sverige omfattas han även fortsättningsvis av svensk lagstiftning. I.P:s tillhörighet till den svenska socialförsäkringen upphörde när hon slutade anställningen i Sverige eftersom hon var bosatt i Finland. Enligt artikel 13.2 f förordningen (EEG) nr 1408/71 omfattas hon fr.o.m. denna tidpunkt av lagstiftningen i Finland och hon är därför inte berättigad till föräldrapenning från Sverige.

Riksförsäkringsverket hade till sitt överklagande fogat ett remissyttrande som verket den 16 juni 1995 avgett till socialdepartementet med anledning av en skrivelse från EG-kommissionen i ett annat ärende angående föräldrapenning.

I.P. bestred bifall till överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1996-09-17, Laurén, Regner, Belfrage, referent samt nämndemännen Dubeck och Norberg) yttrade: Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande. I.P, är finsk medborgare. Hon har varit bosatt i Finland och inskriven i den finska socialförsäkringen sedan 1988. I.P. arbetade under tiden den 21 februari - den 30 april 1994 som barnmorska på ett sjukhus i Sverige. Hon blev genom beslut av försäkringskassan inskriven i den svenska socialförsäkringen fr.o.m. den 21 februari 1994. Efter anställningens upphörande den 30 april 1994 stannade I.P. kvar i Sverige. Hon födde barn den 3 juni 1994 och erhöll svensk föräldrapenning för tiden den 1 maj - den 25 juni 1994. Någon gång under sommaren 1994 flyttade I.P. tillbaka till Finland. Hon avregistrerades från den svenska socialförsäkringen fr.o.m. den 1 maj 1994. - Förordningen (EEG) nr 1408/71 gäller enligt artikel 2.1 bl.a. anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat. - Det är i målet ostridigt att I.P. tillhörde den finska socialförsäkringen sedan 1988 och att hon under tiden den 21 februari - den 30 april 1994 tillhörde det svenska socialförsäkringssystemet. Hon omfattas således av nämnda förordning. - Av artikel 3.1 förordningen (EEG) nr 1408/71 framgår att en person för vilken förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. - Enligt artikel 13.2 a samma förordning skall den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium. - För att en person skall betraktas som anställd i förordningens mening är det, enligt EG-domstolens praxis, avgörande att han omfattas av det sociala trygghetssystemet i det aktuella landet och inte att han faktiskt arbetar. Så länge vederbörande inte upptar arbete inom en annan medlemsstats territorium eller anknytningen till förordningen på annat sätt upphör betraktas han som anställd i den stat där han senast faktiskt arbetade oberoende av hur lång tid som förflutit sedan han slutade arbetet i fråga (jfr t.ex. EG- domstolens dom i mål 182/78 den 31 maj 1979 - Pierik och EG-domstolens dom i mål 302/84 den 12 juni 1986 - Ten Holder). - Till följd av EG- domstolens dom i Ten Holder-målet infördes genom förordningen (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 en ny punkt f i artikel 13.2 i förordningen (EEG) nr 1408/71. Av denna punkt framgår att den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom omfattas av bosättningslandets lagstiftning. - Riksförsäkringsverket gör gällande att I.P:s tillhörighet till den svenska socialförsäkringen upphörde när hon slutade anställningen i Sverige eftersom hon var bosatt i Finland. Verket menar att hon fr.o.m. denna tidpunkt omfattas av lagstiftningen i Finland. - Fråga i målet blir därmed om I.P. efter det att anställningen i Sverige upphörde fortfarande faller in under artikel 13.2 a förordningen (EEG) nr 1408/71 och således omfattas av den svenska socialförsäkringen eller om hon fr.o.m. denna tidpunkt enligt 13.2 f samma förordning omfattas av lagstiftningen i Finland. - EG-domstolen anförde i dom 215/90 den 10 mars 1992 - Anne Maria Twomey bl.a. följande. Såsom domstolen tidigare konstaterat i sin dom den 12 juni 1986 i mål nr 302/84 - Ten Holder fortsätter en arbetstagare, som har slutat arbeta i en medlemsstat, att tillhöra lagstiftningen i denna stat som han inte har tagit anställning i någon annan medlemsstat. Bara arbetstagare som definitivt har upphört med allt arbete faller utanför definitionen i artikel 13.2 a förordningen (EEG) nr 1408/71. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår inte att I.P. definitivt skulle ha upphört med allt förvärvsarbete eller att hon har påbörjat anställning i någon annan medlemsstat. Kammarrätten finner med hänsyn härtill att I.P. efter det att anställningen i Sverige har upphört även fortsättningsvis omfattas av den svenska lagstiftningen i enlighet med artikel 13.2 a förordningen (EEG) nr 1408/71. Att I.P., enligt den svenska socialförsäkringen, inte var att anse som bosatt i Sverige då anställningen upphörde kan med hänsyn till syftet med förordningen (EEG) nr 1408/71 såsom det tolkats av EG-domstolen (jfr t.ex. mål 2/89 den 3 maj 1990 - G.J. Kits van Heijningen) och med grundsatsen om gemenskapsrättens företräde inte göras gällande som grund för att förvägra henne rätt till föräldrapenning. Riksförsäkringsverkets överklagande skall därför inte bifallas. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

I.P. förelades att svara i målet men avhördes inte.

Regeringsrätten (1999-04-27, Werner, Rundqvist, Lavin, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om I.P. såsom varande finsk medborgare och folkbokförd i Finland haft rätt till svensk föräldrapenning för tid fr.o.m den 1 maj 1994 sedan hon avslutat en tillfällig vikariatsanställning i Sverige som pågick under perioden den 21 februari - den 30 april 1994.

Riksförsäkringsverkets ståndpunkt är att I.P. inte har haft någon sådan rätt till föräldrapenning. Sedan anställningen i Sverige upphört skulle hon enligt verkets mening inte vara inskriven i svensk försäkringskassa, eftersom hon enligt svensk Socialförsäkringslagstiftning då inte var att anse som bosatt i Sverige.

Enligt 4 kap. 1 § AFL gäller som grundvillkor för rätt till föräldrapenning att föräldern är försäkrad enligt lagen och inskriven hos allmän försäkringskassa. Bestämmelser om vilka som är försäkrade och vilka som skall vara inskrivna hos försäkringskassa finns i 1 kap. 3-5 §§ AFL. Till dessa bestämmelser ansluter närmare föreskrifter som meddelats av Riksförsäkringsverket om inskrivning och avregistrering hos allmän försäkringskassa (RFFS 1985:16, sedan juli 1998 ersatt av RFFS 1998:11).

Enligt berörda regler krävs att en utländsk medborgare skall vara bosatt i Sverige för att vara försäkrad enligt AFL. Beträffande en försäkrad som lämnar Sverige föreskrivs att denne fortfarande skall anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. För den som är bosatt här och uppnått 16 års ålder gäller att han eller hon skall vara inskriven hos försäkringskassa. En försäkrad skall avföras från registret över inskrivna så snart kassan fått kännedom om att personen inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara inskriven.

AFL:s bosättningsbegrepp definieras inte i lagen men anses i princip överensstämma med folkbokföringens. Detta återspeglas i Riksförsäkringsverkets nämnda föreskrifter, som härutöver upptar vissa tolkningsregler av intresse. Särskilt bör här nämnas några bestämmelser som infördes i anslutning till EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994. I 3 § RFFS 1998:11 (motsvarande 3 a § i RFFS 1985:16) föreskrivs att en person som har rätt till förmåner enligt svensk lagstiftning med stöd av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen skall anses bosatt i Sverige så länge han har rätt till sådana förmåner även om han inte uppfyller de villkor för bosättning som anges i 2 §. Vidare sägs i 5 § första stycket att en person som har rätt till förmåner enligt svensk lagstiftning med stöd av förordningen (EEG) nr 1408/71 skall skrivas in hos försäkringskassan från och med den dag han börjar arbeta här. I 12 § (tidigare 10 a §) anges att när en person som omfattas av förordningen (EEG) nr 1408/71 beger sig från Sverige till ett annat land inom EU han skall avregistreras från försäkringskassan så snart han enligt förordningen skall omfattas av lagstiftningen i det landet, även om vistelsen i det andra landet inom EU avser kortare tid än ett år.

I förevarande mål har kammarrätten vid sin prövning med hänsyn till vissa domar av EG-domstolen dragit slutsatsen att den svenska socialförsäkringslagstiftningen i enlighet med artikel 13. 2 a i förordningen var tillämplig på I.P. även sedan hennes anställning i Sverige hade upphört och att den svenska socialförsäkringens krav på bosättning i Sverige inte kunde göras gällande som grund för att förvägra henne föräldrapenning.

Efter kammarrättens dom har EG-domstolen träffat ett nytt avgörande av betydelse bl.a. för hur svensk föräldrapenning skall klassificeras vid tillämpningen av EG-förordningen och för hur artikel 13. 2 a och 13. 2 f i förordningen skall tolkas (EG-domstolens dom den 11 juni 1998 i mål nr C-275/96 avseende Anne Kuusijärvi). Enligt denna dom befanns förmånen av föräldrapenning uppfylla kriterierna för att likställas med en familjeförmån i den mening som avses i förordningens artiklar 1 u i och 4. 1 h (se p. 56-66 i domen). Vidare anfördes som svar på en av frågorna i målet att artikel 13. 2 f i förordningen inte hindrar att en medlemsstats lagstiftning uppställer ett krav på att en person, som helt har upphört att vara yrkesverksam i den staten, måste vara bosatt där för att omfattas av den medlemsstatens lagstiftning (se p. 39-51 i domen). Genom den motivering som EG-domstolen lämnade för sitt svar har klargjorts vilken situation förordningens artikel 13. 2 f är avsedd att reglera. Bl.a. framgår att denna bestämmelses tillämplighet inte är begränsad endast till det fallet att en person slutgiltigt upphört att vara yrkesverksam; bestämmelsen tar i stället sikte på alla fall då en person helt har upphört att vara yrkesverksam i en medlemsstat och har flyttat till en annan medlemsstat.

På grundval av de uppgifter som föreligger om I.P:s kortvariga vikariatsanställning i Sverige och om hennes förhållanden i övrigt finner Regeringsrätten att I.P. helt upphörde att vara yrkesverksam i Sverige när hon slutade anställningen vid månadsskiftet april/maj 1994. Hon var inte heller att anse som bosatt i Sverige efter nämnda tidpunkt, även om hon vistades här ytterligare någon tid innan hon under sommaren 1994 återvände till Finland. Med hänsyn härtill har hon - enligt svenska nationella bestämmelser och i överensstämmelse med regelsystemet i förordningen (EEG) nr 1408/71 - inte efter anställningstidens slut skolat vara omfattad av den svenska socialförsäkringslagstiftningen. Försäkringskassans beslut att avföra henne från registret över inskrivna försäkrade med verkan fr.o.m. den 1 maj 1994 har således varit riktigt. Därav följer att I.P. inte har varit berättigad till begärd föräldrapenningförmån för tid fr.o.m maj 1994. Riksförsäkringsverkets talan i målet skall alltså bifallas.