RÅ 2000 not 107

Not 107. Överklagande av Länsstyrelsen i Östergötlands län ang. avvisande av talan. - Länsstyrelsen beslutade den 8 maj 1996 att bevilja fyra nya föreningar bingotillstånd enligt lotterilagen (1994:1000). - Som skäl för beslutet angavs att det med hänsyn till bingoverksamhetens nettoökning under 1995 fanns utrymme för ytterligare föreningar i alliansen särskilt med hänsyn till att nya föreningars behov av intäkter från bingoverksamhet skulle beaktas vid tillståndsgivning. -Länsrätten i Östergötlands län (1997-04-01, ordf. Lagergren) biföll överklagandet och upphävde länsstyrelsens beslut. - Länsstyrelsen överklagade med yrkande att dess beslut den 8 maj 1996 skulle fastställas. - Kammarrätten i Jönköping (1998-02-03, Wahlqvist, Nordling, Rosén): Länsrättens överklagade beslut kan inte anses gå de intressen emot som länsstyrelsen har att företräda. Länsstyrelsen har därför inte rätt att föra talan mot länsrättens dom. - Kammarrätten avvisar länsstyrelsens överklagande. - I Regeringsrätten yrkade länsstyrelsen att kammarrättens avvisningsbeslut skulle upphävas och målet återförvisas till kammarrätten för sakprövning. Som skäl anförde länsstyrelsen i huvudsak följande. Länsstyrelsen var, som den myndighet som först beslutat i saken, enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) motpart till de enskilda klagandena i länsrätten. Ett huvudsyfte i lotterilagen var att tillse att inkomsterna av lotterier tillföll behövande ideella föreningar som hade ett allmännyttigt ändamål (15 och 22 §§). För bingospel fanns i 24 § andra stycket anvisningar för fall då utrymmet för bingospel på marknaden var begränsat. I motivuttalanden (bl.a. prop. 1987/88:141 s. 25) hade uttalats bl.a. att en jämnare fördelning av bingotillstånden var angelägen och att myndigheterna skulle söka att vid prövningen successivt sprida tillstånden till flera än i dag. I Lotteriinspektionens allmänna råd (s. 3) angavs bl.a. att länsstyrelsen borde beakta att ett utökat utrymme på bingomarknaden även gavs till nytillkommande föreningar. Länsstyrelsen hade som tillstånds- och tillsynsmyndighet att tillse att angivna allmänna intressen beaktades på ett så bra sätt som möjligt i enlighet med anvisningarna i lagen och de allmänna råden. - Regeringsrätten (2000-06-15, Werner, Nordborg, Sandström, Nilsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen skall, om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. Av 33 § andra stycket samma lag framgår att ett beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. - På grund av bestämmelsen i 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen blev länsstyrelsen part i målet i samband med att länsstyrelsens beslut överklagades till länsrätten. Länsrättens dom innebar att länsstyrelsens beslut upphävdes. Domen får därför anses ha gått länsstyrelsen emot i den mening som avses i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen, varför länsstyrelsen haft rätt att överklaga domen (jfr RÅ 1999 not. 17 och 300). Kammarrätten borde således inte ha avvisat länsstyrelsens talan. Målet skall på grund av det anförda återförvisas till kammarrätten för vidare handläggning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens beslut och återförvisar målet till kammarrätten för vidare handläggning. (Regeringsrådet Lindstam var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Länsstyrelsen blev visserligen enligt 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen part i målet i samband med att dess beslut överklagades till länsrätten. Detta innebär dock enligt min mening inte att länsstyrelsen utan vidare har rätt att föra talan mot en dom som innebär att länsstyrelsens beslut upphävs. För att så skall vara fallet skall domen ha gått länsstyrelsen emot i den mening som avses i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen. Då det som i detta mål är fråga om ett för en enskild gynnande beslut som upphävs av domstol måste länsstyrelsen för att talerätt skall föreligga ha ett av rättsordningen erkänt intresse av att dess beslut blir gällande. Vad länsstyrelsen anfört i sitt överklagande innebär enligt min mening att länsstyrelsen i detta fall har ett sådant intresse. Jag instämmer därför i det slut vartill majoriteten kommit.) (fd II 2000-05-30, Karlsson)

*REGI

*INST