RÅ 2000 not 129

Not 129. Ansökan av Sven S. m.fl. om rättsprövning av beslut ang. fastställelse av järnvägsplan. - Banverket beslutade den 30 mars 2000, med stöd av 2 kap. 8 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (banlagen), att fastställa järnvägsplan för Botniabanan, sträckan Örnsköldsvik-Husum del 3. - Sven S. och 23 andra personer överklagade beslutet och yrkade att det skulle upphävas. Som skäl anfördes i huvudsak att dragning enligt det valda alternativ H3 inte på något avgörande sätt tillgodosåg pendlingsbehovet till och från Husum och att nyttan därmed understeg såväl kostnader som olägenheter med sträckningsvalet. Olägenheterna bestod i att ett flertal egnahem måste rivas och att närmare 100 ha utmärkt jordbruksmark delades i två delar. Alternativet H5 däremot drabbade inte några egnahem och tog endast jordbruksmark i mycket begränsad omfattning i anspråk. Vidare var alternativ H5 165 miljoner kronor billigare. -Regeringen (Näringsdepartementet, 2000-03-30): Det har inte framkommit några omständigheter som föranleder en annan bedömning än den Banverket gjort i det överklagade beslutet. Regeringen avslår därför överklagandena. - Sven s. m.fl. (bl.a. Ann-Marie J.) ansökte om rättsprövning och yrkade att regeringens beslut skulle upphävas. Vidare yrkade de inhibition. Till stöd för sina ansökningar anförde de bl.a. följande. Av 2 kap. 1 § lagen banlagen följde att den som avsåg att bygga en järnväg skulle upprätta en järnvägsplan. Mot bakgrund av vad som hade angetts vara syftet med denna bestämmelse samt vad Regeringsrätten uttalat i en dom den 3 januari 2000 i mål nr 4533-1999 (Anm. Se RÅ 2000 not. 1) skulle järnvägsplanen omfatta den sträcka som redovisats i den aktuella planen. I det målet hade Regeringsrätten att pröva huruvida miljökonsekvensbeskrivningen endast skulle omfatta del av sträckningen eller hela sträckningen. Regeringsrätten konstaterade att endast den sträcka som järnvägsplanen omfattar skall betraktas som specifikt projekt. Järnvägsplanens omfattning satte sålunda gränsen för de omständigheter som skulle beaktas och vilka omständigheter som skulle ställas mot lagens krav. - Vid planläggning av järnväg skulle lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) tillämpas. Vidare skulle enligt 1 kap. 4 § banlagen tillses att järnvägen fick ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Regeringens beslut stred mot denna lagbestämmelse. I Banverkets järnvägsutredning fanns två alternativa sträckningar, dels en genom Husum (alternativ H3), dels en utanför Husum (alternativ H5). Alternativ H3 bedömdes vara 165 milj. kr dyrare och leda till rivning av fler egna hem och till en sträckning genom en långt mer känslig jordbruksbygd. Detta hade dock av Banverket ansetts motiverat då alternativ H3 möjliggjorde pendling mellan Husum och andra orter längs Norrlandskusten och därför motsvarade syftet med Botniabanan. I det sista yttrandet till regeringen anförde Banverket att järnvägsplanen Örnsköldsvik-Husum skulle självständigt kunna "generera nyttor i form av godstransporter". - Den fråga Regeringsrätten måste ta ställning till var vilket ändamål det var som skulle ställas i förhållande till olägenheter och kostnader. För det fall man endast skulle se till det projekt som den upprättade järnvägsplanen omfattade eller på sin höjd de befintliga järnvägarna alternativt beslutade järnvägsplaner, fanns ett mycket begränsat underlag för pendling eftersom det t.ex. saknades förlängning till Umeå. Persontrafiken var så marginell att Banverket inte ens i sitt eget yttrande till regeringen reflekterade över den. I stället angavs godstransporterna till och från Husumfabriken vara det syfte som skulle ställas i relation till olägenheter och kostnader. Alternativ H5 gav samma möjligheter till godstransporter men till en mycket lägre kostnad och mindre olägenheter. De bedömningar och prognoser som var avgörande för sträckningsvalet H3 eller H5, dvs. bedömningen huruvida H3 innebar en samhällsekonomisk vinst, påverkades kraftigt av om fortsatt järnväg saknades norrut samt järnvägen söderut höll väsentligt sämre standard än planerad Botniabana. Den aktuella prövningen var spegelvänd till det tidigare åberopade avgörandet av Regeringsrätten. - Regeringsrätten (2000-07-31, Björne, Lindstam, Rundqvist, Sandström): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av en enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23–25 och 234). - Ann-Marie J. har inte varit part hos regeringen. Hennes ansökan skall därför avvisas. - Det klandrade beslutet avser en järnvägsplan för en 11 km lång sträcka av Botniabanan mellan Lill-Mosjön och Husum. Enligt sökandenas mening borde en sträckning valts som gått utanför och inte genom Husum. - Särskilda regler om vad som skall iakttas i fråga om järnvägsplaner finns i banlagen. Hänsyn skall tas till både enskilda och allmänna intressen (1 kap. 3 § i den i målet aktuella lydelsen). Vid planläggningen skall tillses att järnvägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad och att hänsyn tas till stads- och landskapsbilden och till natur- och kulturvärden (1 kap. 4 §). I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda (2 kap. 1 § andra stycket). Vidare gäller att bestämmelserna i NRL skall iakttas och att planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL (1 kap. 3 § och 2 kap. 2 § första stycket). - Enligt sökandena följer av det av dem åberopade regeringsrättsavgörandet att myndigheterna vid avvägningen mellan olika intressen skall beakta endast sådana intressen som är omedelbart relaterade till den järnvägssträcka som planbeslutet avser. Avgörandet klargör emellertid i detta hänseende bara att som "projekt" enligt rådets direktiv 85/337/EEG inte kan avses mer än vad som omfattas av ett planbeslut och att kraven vad gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning kan anpassas därefter. Av avgörandet kan inte den generella slutsatsen dras att ett planbeslut avseende en viss järnvägssträckning måste fattas med bortseende från de möjligheter och problem som sträckningen skapar i ett fortsatt arbete med andra delsträckor. Vad nu sagts gäller även om omfattningen av hela järnvägssträckningen inte är slutligt bestämd. - De bestämmelser som är aktuella i förevarande fall är allmänt hållna och lämnar myndigheterna en viss handlingsfrihet vid valet mellan olika alternativ och beslutsfattandet i övrigt. Det har inte framkommit att regeringen felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som finns i ärenden avseende järnvägsplaner. Regeringsrätten finner således att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel på det sätt som sökandena angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna att regeringens beslut på annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Frågan om inhibition har därmed förfallit. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar Ann-Marie J:s ansökan. - Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 2000-07-25, Liljeros)

*REGI